5

Motion

1979/80:82

av Joakim Ollén m. fl.

med anledning av propositionen 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag,
m. m.

Att genom konsumentskyddande lagstiftning förbättra konsumenternas
ställning är inte alltid en lätt uppgift. Vad som synes vara i konsumenternas
intresse kanske inte är det. Regler som i ett avseende skyddar konsumenterna
kan i ett annat vara till skada för samma grupp. Kostnader, i form av höjda
priser, till följd av ett konsumentskydd kan väga över fördelarna med
lagstiftningen. Härtill kommer att det inte alltid är endast konsumenterna
som behöver skydd. Även hantverkare och andra mindre företagare kan vara
i behov av skyddsregler. Det kan skapa obalans i lagstiftningen om
människor alltid just i sin egenskap av konsumenter ges ett skydd.

Alla dessa svårigheter med konsumentlagstiftning illustreras på ett tydligt
sätt av förslaget till konsumentförsäkringslag. Detta hindrar inte att det finns
ett klart behov av ny lagstiftning på försäkringsavtalsområdet. Den nuvarande
försäkringsavtalslagen från år 1927 är i väsentliga avseenden starkt
föråldrad. Goda skäl kan anföras för att i olika avseenden stärka försäkringstagarnas
ställning. Mycket i lagförslaget, exempelvis den föreskrivna informationsplikten
till försäkringstagare, innebär tvivelsutan ett bättre skydd för
försäkringstagarna. Ändå kan det ifrågasättas om det framlagda förslaget nu
bör genomföras. Vi menar att kritik kan riktas mot förslaget från två
utgångspunkter.

För det första kan det starkt ifrågasättas om förslaget innebär att
konsumenternas intressen tillvaratas på bästa möjliga sätt. De föreslagna
reglerna beträffande nedsättning av försäkringsersättning utgår från att
nedsättning skall kunna ske då försäkringstagaren varit grovt oaktsam men
inte vid vanlig oaktsamhet. Bestämmelser om s. k. biförpliktelser, som
innebär faktiska aktsamhetskrav, kan sägas stå i strid med lagförslaget och
kan komma att inte tillämpas om försäkringstagarens oaktsamhet inte
bedöms som grov. Detta kan synas ligga i konsumenternas intresse.
Emellertid har under senare år nya försäkringstyper lanserats som i vissa fall
uppställer långtgående aktsamhetskrav eller innefattar preciserade förutsättningar
för ersättning. I gengäld kan försäkringstagaren erbjudas gynnsamma
premier.

Bakgrunden till denna utveckling är självfallet de snabbt stigande försäkringspremierna
under senare år. För konsumenterna kan det således i dag i
många fall vara av större intresse att få en avgränsad försäkring till ett rimligt
pris och med en rimlig självrisk än att fä ett mycket vidsträckt försäkringsskydd
till ett pris som gör att måpga konsumenter måhända avstår från

Mot. 1979/80:82

6

försäkring. Även departementschefen berör (s. 25 f.) den oroväckande
kostnadsutvecklingen för försäkringar under senare år. Han framhåller att
konsumentförsäkringslagen kan komma att leda till vissa premiehöjningar
men bedömer att dessa inte blir så omfattande att någon avhålls från att
teckna försäkring. Departementschefens bedömning bygger såvitt man kan
se inte på någon djupare analys. Det finns därför skäl att ifrågasätta
slutsatsen. Detta gäller i synnerhet mot bakgrund av vad som ovan sagts om
utvecklingen mot nya försäkringsformer med rimligare premier men med
mer exakta krav på försäkringstagaren. Med den informationsskyldighet som
enligt förslaget åläggs försäkringsgivaren kan det ifrågasättas om konsumenterna
vinner något på en begränsning av avtalsfriheten på det sätt som
reglerna om nedsättning av försäkringsersättningen innebär.

Även från en annan utgångspunkt kan kritik riktas mot förslaget i dess
helhet. Åtskilliga remissinstanser har ifrågasatt om det är lämpligt att nu
genomföra en konsumentförsäkringslagstiftning innan revideringen av den
grundläggande försäkringsavtalslagen är avslutad. Bland dem som framhållit
sådana synpunkter kan nämnas Svea hovrätt som ifrågasätter ”om det f. n.
föreligger ett starkt behov av särskilda regler till skydd för konsumenterna”.
Svea hovrätt framhåller också att försäkringsavtalslagen, ehuru föråldrad,
inte i realiteten ligger till grund för de försäkringar som tecknas i dag. Inom
försäkringsbranschen har utarbetats allmänna bestämmelser av år 1976 för
hem, villa, fritidshus, rese-, motorfordons- och båtförsäkringar, vilka tillämpas
av samtliga bolag sedan den 1 juli 1976. Hänsyn måste tas till detta faktum
när man bedömer vikten av att genast genomföra lagstiftning på detta område
utan att invänta en fullständig reformering av försäkringsavtalsrätten.

Hovrätten är också kritisk mot att endast konsumenter kommer i
åtnjutande av ett stärkt skydd. Man framhåller bl. a. att ”andra grupper, t. ex.
hantverkare och andra småföretagare, kan ha samma behov av det skydd som
lagreglerna är avsedda att ge”. Den myndighet, försäkringsinspektionen, som
har att bevaka förevarande område påpekar att man i Norge inriktat arbetet på
att i ett sammanhang lägga fram förslag till en helt ny försäkringsavtalslag.
Man framhåller också att försäkringsbolagen i helt övervägande utsträckning
är konsumentägda och självstyrda. Det bör också beaktas när man bedömer
behovet av en skyndsam lagstiftning. Näringsfrihetsombudsmannen ifrågasätter
om inte den önskvärda lagstiftningstekniken vid fall av denna art borde
vara att låta regler av ifrågavarande karaktär bli en del av den grundläggande
lagstiftningen på området. Även Försäkringsanställdas förbund, som är det
fackförbund som närmast berörs av frågorna, ifrågasätter ”starkt om det
verkligen är nödvändigt att stifta en ny lag för att i dessa avseenden ge
försäkringstagarna ett ökat skydd. Detta allra helst som skyddet inte gäller
alla försäkringstagare och därmed innebär ett definieringsproblem av vad
som är eller inte är 'konsumentförsäkring’.” Åtskilliga andra remissinstanser
är inne på liknande tankegångar.

Av måhända än större intresse är emellertid vad som anförs av en ledamot i

Mot. 1979/80:82

7

lagrådet beträffande den nordiska rättslikheten på förevarande område.
Ledamoten pekar bl. a. på innebörden av den s. k. Helsingforsöverenskommelsen
av den 23 mars 1962. 1 den förbinder sig parterna att fortsätta
lagsamarbetet i syfte att uppnå största möjliga överensstämmelse på privaträttens
område. Ledamoten konstaterar att den avgörande frågan är om
Sverige är fritaget från sitt allmänna åtagande som kontraherande part till
Helsingforsöverenskommelsen att upprätthålla den nordiska rättsgemenskapen.
Överenskommelsen, heter det i yttrandet, är på förevarande punkt att
tolka så att det måste finnas särskilda skäl av nationell art för att ett land skall
anses befriat från nämnda åtagande. Med hänsyn till den stora tveksamhet
som även departementschefen ger uttryck åt (s. 22 ff.) finns det knappast
grund för att påstå att det föreligger särskilda skäl för genomförandet av den
nu aktuella lagstiftningen. Enligt vår uppfattning är det av vikt att det
nordiska samarbetet på lagstiftningsområdet värnas. Under senare år finns
det dess Wlre exempel på att den nordiska rättslikheten har ansetts vara
försumbar. Vi kan inte godta detta synsätt.

Majoriteten i lagrådet godtar förslaget bl. a. med motiveringen ”att
lagförslaget är att betrakta som ett provisorium i avvaktan på vad den samlade
översynen av det rättsområde som f. n. täcks av försäkringsavtalslagen kan
föra med sig”. Med just den motiveringen, att lagförslaget är att betrakta som
ett provisorium, menar vi att det finns goda skäl att vänta med lagstiftningen
tills den samlade översynen av försäkringsavtalsområdet föreligger.

Vi anser sammanfattningsvis att förslaget till konsumentförsäkringslag
varken fyller de krav som kan ställas utifrån försäkringstagarnas synvinkel
eller de krav som från rättspolitiska utgångspunkter kan ställas på ny
lagstiftning. Det förstärkta skydd som försäkringstagarna otvivelaktigt är i
behov av bör således ges en annan form, och förslag härom bör presenteras
samtidigt med att översynen av försäkringsavtalslagen i dess helhet slutförts.

Med hänvisning till vad nu sagts hemställer vi

1. att riksdagen avslår propositionen 1979/80:9,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag på förevarande
område i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 16 oktober 1979

JOAKIM OLLÉN (m)
STEN SVENSSON (m)
BIRGITTA RYDLE (m)
ALLAN EKSTRÖM (m)

ALF WENNERFORS (m)
INGRID SUNDBERG (m)