3

Motion

1979/80:73

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten

I propositionen föreslås en ny social vårdlagstiftning som skall ersätta
nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag, socialhjälpslag och barnomsorgslag.
Socialvård skall i fortsättningen kallas socialtjänst och de möjligheter
till tvångsvård som för närvarande finns i sociallagstiftningen tas bort och
ersätts av vissa bestämmelser i Lag om psykiatrisk vård och Lag om vård av
unga. Förslagen bygger på socialutredningens principbetänkande (SOU
1974:39) och det därpå följande slutbetänkandet (SOU 1977:40).

Både socialutredningens betänkanden och den nu föreliggande propositionen
har utsatts för en hård och delvis förgörande kritik. Kritiken har kommit
från klientorganisationer, stora personalgrupper som är verksamma inom det
sociala fältet, 'men även andra enskilda och organisationer.

Det utmärkande för socialtjänsten sägs vara helhetssynen. Vari denna
helhetssyn i praktiken består är dock höljt i dunkel, liksom vad nytt detta
skulle komma att innebära och vilka möjligheter det skulle ge för att
åstadkomma en aktiv social rehabilitering.

Man åstadkommer inte en helhetssyn vid behandling av vare sig enskildas
eller gruppers sociala förhållanden genom att i katalogform räkna upp de
sociala faktorer som kan tänkas vara av betydelse. Man åstadkommer det inte
heller genom att upprepa dessa faktorkataloger med olika variationer vid flera
tillfällen. Detta är ungefär vad både socialutredningen gör i sina betänkanden
och regeringen i sin proposition.

En väg att komma närmare vad man menar med helhetssyn skulle vara att
något visa på hur man tror att sociala problem uppstår, försöka analysera
problemens orsaker och tänkbara förändringar under överskådlig framtid; Ta
upp frågorna om sambanden mellan arbetslöshet och utslagning, arbetsmiljö
och utslagning, förändringarna av sociala mönster och social och psykisk
ohälsa, för att ta några exempel. Det är kanske inte direkt förvånande att en
borgerlig regering inte gör någonting av allt detta,eftersom en objektiv analys
med stor sannolikhet skulle leda fram till en ur mänsklig och demokratisk
synpunkt förödande kritik av det kapitalistiska samhällets sätt att fungera.
Därmed skulle den socialliberala masken komma att framstå som just vad
den är - en mask och ingenting annat.

I propositionen får socialtjänsten vissa nya uppgifter. Det sägs att ”Ökad
vikt skall nu läggas vid strukturinriktade insatser som medverkan i
samhällsplaneringen, fält- och grannskapsarbete och uppsökande verksamhet
samt åt allmänt inriktade insatser som information och åtgärder som
verkar för den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning”. Däremot sägs

Mot. 1979/80:73

4

ingenting om att tillföra socialtjänsten ökade resurser för att fullgöra dessa
nya uppgifter. Det innebär att förslagen i dessa avseenden inte kan betraktas
som allvarligt menade.

Socialtjänstlagen har getts formen av en ramlag. Vpk anser inte att den
fyller de krav på social lagstiftning som måste ställas i dag. Den kommer att
medföra uppenbara risker för en omfattande social nedrustning ute i
kommunerna. Vi kan bara peka på barnomsorgen, missbruksvården och
äldrevården, för att visa tre områden där bristerna i dag är oerhört stora och
där det fordras klara bestämningar av kommunernas skyldigheter. Det är
regeringens uppgift att formulera normer på centrala vårdområden och att
anvisa kommunerna resurser för att uppfylla dessa normer.

När det gäller äldreomsorgen anger man en inriktning i ett avseende,
nämligen att ålderdomshemmen skall ersättas av bostäder med gemensam
service (servicehus). Men detta är inte tillräckligt. Enligt vår uppfattning
måste kravet också ställas om att i största möjliga utsträckning undvika
kategoriboende. 1 annat fall är risken uppenbar att ålderdomshemmen bara
återuppstår i en moderniserad upplaga.

Vi kan konstatera att regeringens sociala engagemang påtagligt svalnar
inför uppgifter som kan medföra kostnader. Man har undvikit att ställa
konkreta krav på kommunernas socialtjänst, därför att det skulle komma att
leda till krav från kommunernas sida om att ekonomiska resurser skall ställas
till deras förfogande. Detta är med största sannolikhet också anledningen till
att regeringen inte velat ta upp det förslag som socialutredningen presenterade
om ett inkomstprövat socialförsäkringstillägg (soft), som skulle ersätta
den nuvarande socialhjälpen. Detta måste betraktas som ett av socialutredningens
centrala förslag, sorn den övriga socialtjänsten var uppbyggd kring. I
och med att det förslaget tagits bort i regeringens förslag kommer mycket av
det övriga att helt enkelt hänga i luften och förlora sin materiella bas.

I propositionen tilldelas kommunerna ett yttersta ansvar för att de som
vistas i kommunen skall få det stöd och den hjälp som de behöver. Detta står i
överensstämmelse med rådande förhållanden. En förutsättning för att
kommunerna skall kunna tilldelas ett yttersta vårdansvar är emellertid att ett
motsvarande ansvar läggs på sjukvårdshuvudmannen. I annat fall kan
orimliga situationer uppstå där svårt sjuka personer måste vårdas på
socialvårdsinstitutioner där det inté finns tillräckliga resurser. Ett eventuellt
genomförande av LPV kommer med stor sannolikhet leda till att konflikter
mellan primärkommunerna och sjukvårdshuvudmännen uppstår. Kommunen
har ansvaret för att missbrukare i en nödsituation får vård, men
vården kräver för att komma till stånd att en läkare skriver vårdremiss och att
sjukvårdshuvudmannen ställer en vårdplats till förfogande. Enligt nu
gällande bestämmelser finns ingen skyldighet för läkare att utfärda vårdremiss
åt socialtjänsten. Det finns inte heller någon skyldighet för överläkaren
vid det aktuella psykiatriska sjukhuset att ta emot patienten när vårdremiss
väl skrivits. Ett genomförande av LPV-lagstiftningen kan under dessa

Mot. 1979/80:73

5

premisser leda till helt orimliga konsekvenser. Även andra skäl talar för att ett
fastställande av kommunens yttersta vårdansvar kräver att ett motsvarande
ansvar tilldelas sjukvårdshuvudmannen. Regeringen bör därför snarast
framlägga förslag om förändringar i sjukvårdslagstiftningen med angivet
syfte.

I propositionen sammanfattas hela den nuvarande institutionsvården
under begreppet ”hem för vård och boende”. Några närmare anvisningar för
kvalitén på eller innehållet i den verksamhet som skall bedrivas vid dessa
hem ges inte. Resursansvaret fördelas mellan landsting och primärkommuner
för att hem av detta slag skall anordnas. Särskilt anmärkningsvärt är att
propositionen inte ens kan fastställa ett klart ansvar för vem som skall
anordna tillnyktring och avgiftning. Detta sker trots att LOB-lagstiftningens
misslyckande borde ha lärt de ansvariga att man inte kan genomföra
vårdlagar utan att också fastslå ett klart ansvar för vern som skall ställa de
resurser till förfogande vilka är nödvändiga för lagstiftningens genomförande.
Den framtida institutionsvården bör bli föremål för ytterligare överväganden
i den utredning som måste tillsättas beträffande den framtida
alkoholpolitiken och missbruksvården.

Ett av de mest fantastiska inslagen i propositionen är att missbruksproblematik
knappast diskuteras som något den framtida socialtjänsten har
anledning att befatta sig med. Detta sker trots att mer än hälften av
socialvårdens klienter missbrukar alkohol eller narkotika och att missbruk är
den överlägset vanligaste orsaken till att problem uppstår i den dagliga
verksamheten. Inte med ett ord berörs det faktum att hela den nuvarande
missbruksvården är ett vårdideologiskt träsk och slöseri med samhälleliga
resurser som till stor del föröds i kompetenskonflikter och oklart huvudmannaskap.
En rad uppgifter talar för att behandlingsresultaten inom missbruksvården
snarast försämrats och att dödligheten, i första hand bland yngre
missbrukare, stigit kraftigt de senaste decennierna. Frågan om vad som skall
skötas inom sjukvården respektive socialvården står till största delen
obesvarad. Stora delar av missbruksvården befinner sig i permanent kris.
Mariaklinikerna i Stockholm är bara ett exempel på detta. De som arbetar
med alkoholvård upplever sig ringaktade och nedvärderade av företrädare för
andra vårdgrenar. Frågan om alkoholvårdens ställning som egen specialitet
har inte lösts. Det är ironiskt att socialtjänstpropositionen läggs samtidigt som
man inom socialvården börjat diskutera en mer aktiv tillämpning av
nuvarande nykterhetsvårdslagstiftning.

Ett avdammande av den gamla nykterhetsvården löser inga problem.
Samtidigt måste emellertid klart fastställas att mer konkreta riktlinjer behövs
för hur missbruksproblem skall handläggas inom såväl socialtjänsten som
övriga delar av vårdapparaten.

En ny alkohol- och drogpolitisk utredning bör tillsättas som dels tar upp
frågan om hur alkoholproblem skall kunna förebyggas genom en mer
restriktiv alkoholpolitik samt hur vården skall kunna på ett effektivare sätt

Mot. 1979/80:73

6

inordnas i en sådan politik. Viktiga frågor som bör tas upp i en sådan
utredning är bland andra: Resursfrågor och frågan om fördelning av ansvar
mellan socialtjänst och sjukvård. Frågan om den framtida institutionsvården
och dess samarbete med öppenvården. Behovet av en särskild utbildning,
gemensam för socialvård och sjukvård, när det gäller missbruksfrågor.
Frågan om hur man skall nå missbrukare på ett tidigare stadium än i nuläget.
En sådan utredning måste också ges uppgiften att belysa hur folkrörelserna
skall kunna ges en mer aktiv och central roll i kampen mot alkohol och andra
droger.

Frågan om frivillighet eller tvång i den framtida socialtjänsten har fått
oförtjänt stor publicitet och uppmärksamhet i debatten. Det står emellertid
helt klart att propositionens försök att lösa frågan om tvångsåtgärder mot
vuxna missbrukare med hjälp av LPV-lagstiftningen inte är tillfredsställande.
Däremot kan förslaget om LVU i stort accepteras.

Det bör för det första klargöras att tvångslagstiftning på vårdområdet inte
kan vara någon effektiv metod att komma till rätta med missbruksproblem
som strukturella företeelser i ett samhälle. I första hand bör man angripa
problemet genom en restriktiv lagstiftning som försvårar tillgången på
alkohol, narkotika och andra droger. Dessutom bör man vidta arbetsmarknadspolitiska
och andra sociala åtgärder som underlättar missbrukarnas
rehabilitering exempelvis genom att bekämpa utslagning och boendesegregation.

Resultaten av behandlingsåtgärder av vuxna missbrukare är föga övertygande
och framförallt inte tillräckligt goda för att motivera ett ökat insättande
av tvångsbehandling.

Däremot måste det finnas en lagstiftning som gör det möjligt att
omhänderta människor i syfte att förhindra att de går under. Det kan inte få
finnas någon frihet att supa eller knarka ihjäl sig.

Det måste således finnas möjligheter till tvångsomhändertagande av
vuxna missbrukare, och det är olyckligt att dessa möjligheter förs över från
socialtjänsten till sjukvården. Detta innebär risk för att missbruksproblemen
ytterligare medikaliseras och att den felaktiga teorin att alkoholism och
narkomani skulle vara sjukdomar i medicinsk mening vinner ytterligare
anklang. Dessutom finns allvarlig fara för att sjukvården inte kommer att
ställa nödvändiga resurser till förfogande för att vårda svårt nergångna
missbrukare av alkohol och narkotika. Risk finns att de mest socialt utslagna
kommer att drabbas hårdast.

I stället för LPV bör man därför införa en ny lagstiftning som reglerar
möjligheterna till tidsbegränsade omhändertaganden i nödsituationer. Denna
lagstiftning bör vara gemensam för socialtjänst och sjukvård. Den bör
också innehålla tvingande bestämmelser för kommuner och landsting att
också ställa vårdresurser till förfogande i dessa situationer.

Mot. 1979/80:73

7

Med hänvisning lill det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1979/80:1,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till sociallagstiftning,
där normer på centrala vårdområden finns klart
formulerade, i enlighet med vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen uttalar att en ny sociallagstiftning bland annat bör
innehålla

a) en anvisning om att kategorisering av serviceboende i största
möjliga utsträckning skall undvikas,

b) förslag om införande av socialförsäkringstillägg,

4. att riksdagen hos regeringen begär ändring i gällande sjukvårdslagstiftning
som fastställer ett yttersta vårdansvar för sjukvårdshuvudmannen,
i enlighet med vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär att en drogpolitisk utredning
tillsätts och att i dess direktiv bland annat bör ingå att belysa

a) hur alkoholproblem skall kunna förebyggas genom en mer
restriktiv alkoholpolitik,

b) vårdens roll i en sådan alkoholpolitik,

c) resursfrågor,

d) fördelning av ansvar mellan socialtjänst och sjukvård,

e) institutionsvården och dess samarbete med öppenvården,

0 behovet av en särskild utbildning, gemensam för socialtjänst
och sjukvård, när det gäller missbruksfrågor,

h) hur missbrukare skall kunna nås på ett tidigare stadium än
som kan ske i dag,

i) hur folkrörelserna skall kunna ges en mer aktiv och central
roll i kampen mot alkohol- och annat drogmissbruk,

6. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till lag om
tidsbegränsat omhändertagande av vuxna i nödsituationer,
gemensamt för socialtjänst och sjukvård, i enlighet med vad
som anförs i motionen.

Stockholm den 16 oktober 1979

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
INGA LANTZ (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

GOTAB 62742 Stockholm 1979