Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1979/80:71

av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl.

med anledning av propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten

Vård oberoende av samtycke

Inledande och sammanfattande synpunkter

Propositionen om socialtjänsten bygger på ett snart femtonårigt utredningsarbete
om de organisatoriska formerna för och innehållet i samhällets
socialtjänst. Moderata samlingspartiet har deltagit i detta arbete och har
biträtt förslagen i huvudsaklig del.

Den traditionella uppdelningen i nykterhetsvård, socialhjälp och barnavård
har under 1970-talet successivt ersatts av en samordnad kommunalförvaltning
på den sociala sidan. I flertalet kommuner har nu sociala centralnämnder
inrättats. I socialvårdslagstiftningen kvarstår emellertid alltjämt
indelningen i vårdområden. Genom det nu framlagda förslaget om en
samordnad lagstiftning på det sociala området sker en anpassning till de
arbetsförhållanden som i stor utsträckning redan råder i kommunerna.
Propositionen tillgodoser härigenom angelägna önskemål som har framförts
av förtroendemän, socialarbetare och klientorganisationer.

I propositionen har gjorts väsentliga förändringar i förhållande till de
förslag som socialutredningen har lämnat. Härigenom har några av de
önskemål som vi har framfört tidigare kunnat tillgodoses. Detta gäller t. ex.
rätten till bistånd, där den enskildes eget ansvar bättre understryks och risken
för missbruk minskar genom att rätten har begränsats till att avse de
situationer då den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Vid vård
utan samtycke av unga har åldersgränser och vårdtider bättre anpassats till de
synpunkter som förts fram från vårt håll. Möjligheterna att ingripa till skydd
för den unge på grund av hans eget beteende har i propositionen sträckts ut
från den av socialutredningen föreslagna åldersgränsen 18 år till 20 år.
Socialutredningens förslag om bestämda vårdtider om högst tre månader har
ersatts med regler om återkommande omprövningar av vårdbehovet.

Trots dessa och andra förbättringar innehåller propositionen bister, delvis
av mycket allvarlig art. I särskilda motioner kommer socialtjänstens portalparagraf,
socialnämndens ansvar gentemot missbrukare av beroendeframkallande
medel, möjligheten att utse kontaktperson för unga, socialnämndens
övergripande ansvar gentemot distriktsnämnderna i budgetarbetet, familjerådgivningen
m. m. att behandlas.

I propositionen har de väsentliga frågorna om huvudmannaskap och
kostnadsansvar för nykterhetsvårdens institutioner och för ungdomsvårdsskolorna
lämnats obesvarade. Förhandlingar pågår mellan staten och de båda

Mot. 1979/80:71

kommunförbunden i dessa frågor. När förhandlingarna slutförts måste
regeringen förelägga riksdagen resultatet för godkännande. Även frågan om
kontraktsvård för missbrukare utreds med sikte på att införa regler för sådan
vård samtidigt med den nya sociallagstiftningen. I avvaktan på dessa
regeringsförslag bör behandlingen av propositionen i dessa delar uppskjutas.

Det föreligger ingen beräkning av vad den nya lagstiftningen kommer att
medföra i fråga om personella och vårdmässiga anspråk på socialvården och
sjukvården. Även de samhällsekonomiska konsekvenserna är så kortfattat
berörda att ett erforderligt beslutsunderlag inte kan anses föreligga. Detta är
särskilt allvarligt i en tid då alla parter är överens om största återhållsamhet
med nya ålägganden för landsting och kommuner och en stark begränsning
av takten i den kommunala utgiftsökningen. Propositionen bör därför
skyndsamt kompletteras i dessa avseenden. Också av detta skäl är det angeläget
att avvakta med den slutliga behandlingen av förslaget tills erforderligt
beslutsunderlag föreligger.

I ett hänseende är emellertid de i propositionen framlagda förslagen sådana
att de över huvud taget inte kan läggas till grund för lagstiftning. Det gäller de
framlagda förslagen om vård oberoende av samtycke av vuxna alkohol- och
narkotikamissbrukare. Förslaget innebär att vård utan samtycke i dessa fall
endast skall kunna ske inom ramen för den psykiatriska lagstiftningen. Trots
att förslagen kommer att få djupgående konsekvenser ur vård- och rättssäkerhetssynpunkt
har de varken remissbehandlats eller i sin nuvarande utformning
granskats av lagrådet. Den allvarliga kritik som lagrådet tidigare har riktat mot
förslaget har i huvudsak lämnats obeaktad. Allvarlig kritik mot förslaget har
även redovisats av psykiatrer, vårdpersonal i övrigt samt klientorganisationer.
Förslaget skulle enligt vår mening leda till en minskad rättssäkerhet, en risk
för en utvidgning av det psykiska sjukdomsbegreppet och en ensidig betoning av
det psykiatriska behandlingsbehovet med risk för att den mer långsiktiga sociala
rehabiliteringen sätts åt sidan till men för missbrukarna och deras anhöriga. Den
utredning om reglerna för vård utan samtycke som aviserats i syfte att trygga
rättssäkerheten och garantera en effektiv vård bör få i uppdrag att skyndsamt
utreda och föreslå en medicinsk och social vårdlag som öppnar möjlighet att
bereda vård vid missbruk på såväl sociala som medicinska grunder.
Utredningen bör vidare pröva förutsättningarna att förlägga beslutanderätten
i sådana frågor till länsrätten. I avvaktan härpå bör lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) samt nykterhetsvårdslagens regler
om tvångsintagning fortsätta att gälla.

Vård utan samtycke av vuxna missbrukare

I propositionen föreslås att nykterhetsvårdslagens regler om tvångsintagning
av alkoholmissbrukare skall upphöra att gälla och att bestämmelser om
vård utan samtycke vid missbruk av beroendeframkallande medel förs in

Mot. 1979/80:71

som en särskild paragraf i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall m. m. (LSPV). Lagen föreslås samtidigt få benämningen lag om
psykiatrisk vård i vissa fall (LPV). Trots att förslagen skulle få djupgående
konsekvenser ur vård- och rättssäkerhetssynpunkt har de varken remissbehandlats
eller i sin nuvarande utformning granskats av lagrådet.

Den föreslagna paragrafen (2 §LPV) lyder: ”Den som är beroende av
alkohol eller narkotika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning
och annan psykiatrisk vård i samband med denna får oberoende av eget
samtycke beredas vård med stöd av denna lag om utebliven vård innebär
allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller
hälsa.”

Vården enligt denna paragraf föreslås högst få bestå i fyra veckor.

Förslaget innebär steg i fel riktning

Förslaget innebär i många avseenden betydande försämringar för missbrukarna
i förhållande till gällande rätt. Detta gäller bl. a. kravet på att vården och
behandlingen så långt möjligt skall ges i frivilliga former, kravet på rättssäkerhet,
då vården trots allt måste ske oberoende av samtycke, kravet på att
vården skall kunna anpassas till behoven i det enskilda tället samt kraven på
helhetssyn.

Frivillighet

Det råder allmän enighet om att vård och behandling av missbrukare så
långt möjligt skall ges i frivilliga former (prop. s. 507).

Vård och behandling under tvång bör därför enligt vår mening inte få eller
kunna tillgripas om sådan lika väl kan ges med den vårdades samtycke.
Nykterhetsvårdslagen kräver i dag i princip att möjligheterna till frivillighet
skall vara uttömda innan tvångsvård får tillgripas. Motsvarande regler saknas
helt i den föreslagna LPV. Med hänsyn till bristen på vårdplatser vid de
psykiatriska klinikerna finns tvärtom risk för att tvångsmomentet kan
komma att användas mer för att tvinga fram en vårdplats än för att tvinga in
en patient.

Vi menar att frivillighet bör vara grundläggande inom all vård och att
undantagen från denna princip bör vara mycket noga specificerade. Den som
”drabbas” måste kunna se grunderna genom tydliga skrivningar. Även i
detta avseende är den föreslagna 2 § i LPV utomordentligt otillfredsställande.
Som nedan kommer att påvisas torde inte heller de läkare som har att tillämpa
lagen att ha möjlighet att se grunderna eller göra erforderliga bedömningar
utifrån dem.

Mot. 1979/80:71

Rättssäkerhet

Även i detta avseende innebär lagförslaget försämringar i förhållande till
gällande rätt. För att en alkoholmissbrukare skall kunna tvångsintas enligt
nykterhetsvårdslagen krävs dubbla beslut i socialnämnd och vid domstol
(länsrätt). I den mån sådana beslut ersätts av beslut enligt den föreslagna LPV
innebär det att denna dubbla prövning ersätts av en enläkarprövning.
Läkaren, som dessutom utomordentligt sällan torde vara psykiater, har
dessutom att ta ställning till djupt komplicerade begrepp (beroende och behov
av avgiftning), som han endast undantagsvis torde ha kompetens eller
möjlighet att bedöma.

I stället för ökad rättssäkerhet och klarhet i rättstillämpningen innebär
förslaget steg i rakt motsatt riktning. Det är särskilt anmärkningsvärt att
samtidigt som unga människor i samma proposition tillförsäkras rättsliga
garantier för att de åtgärder som riktas mot dem överensstämmer med
gällande rätt innan intagning får ske, så tas sådana garantier bort för vuxna
missbrukare. Som nedan kommer att visas, kompenseras detta inte av de
föreslagna besvärsreglerna.

Helhetssyn

Kraven på en helhetssyn vid bedömningen av vårdinsatser är ett av
honnörsorden i den moderna socialvården och den främsta drivkraften
bakom socialtjänstlagens tillkomst. Helhetssynen förutsätter att samtliga de
omständigheter som föranlett missbruket beaktas. Den prövning som i dag
sker vid socialnämnder och länsrätter ger möjlighet till en sådan vidare
bedömning av vårdbehovet. Förslaget till LPV innebär däremot att vårdbehovet
endast skall prövas på rent medicinska grunder.

Helhetssynen innebär också en bedömning av situationen och vårdbehoven
i familjen i dess helhet, inte enbart hos den enskilde medlemmen. De
otillräckliga vårdmöjligheter som propositionen erbjuder de vårdobenägna
missbrukare som är i behov av mer långvarig vård och social rehabilitering
innebär påtagliga risker för att det i stället blir den friska delen av familjen,
barnen, som omhändertas.

Adekvat värd

Det talas med rätta om behovet av adekvat vård för missbrukarna. Vi delar
uppfattningarna i propositionen (s. 507) att ”om man anser sig böra tvinga
någon att undergå vård, så skall man också kunna garantera att vården
normalt leder till förbättring av den enskilde”. Propositionen möjliggör
emellertid endast sådan tvångsvård som innebär att ett ”trängande behov av ,
avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband därmed” tillgodoses. Den
missbrukare som är i trängande behov av vård och social rehabilitering

Mot. 1979/80:71

lämnas i stor utsträckning åt sitt öde, om han inte mäktar stå emot missbruket
av egen kraft.

Begränsningen av tiden för vård utan samtycke till högst fyra veckor
innebär direkta försämringar också för missbrukare som vårdas enligt LSPV.
40 96 av dem som år 1975 skrevs ut från sådan vård efter diagnosen
narkomani och ca 25 96 av dem som skrevs ut enligt diagnosen alkoholism
hade längre vårdtider än fyra veckor. ”Jo-jo-andet” in och ut riskerar
härigenom att ytterligare öka, hur fina behandlingsplaner för fortsatt frivillig
vård som än arbetas fram. Behandlingsperioderna riskerar därför i många fall
att bli korta avbrott mellan återfallen och missbruksperioderna utan att
missbrukaren-erbjuds realistiska möjligheter att komma ur missbruket.

De föreslagna reglerna för vård oberoende av samtycke innebär också att
kriminalvården inte längre får möjlighet att överlämna missbrukare för vård
enligt nykterhetsvårdslagen. Detta innebär att den mångåriga strävan att
överföra samhällets befattning med vårdbehövande missbrukare från kriminalvården
till stor del omintetgörs.

Förtroende

Behovet av ömsesidigt förtroende patient-klient/vårdpersonal gäller givetvis
både inom sjukvården och inom socialvården. Även om socialnämnden
enligt propositionen inte längre skulle kunna hemställa hos länsrätten om
tvångsvård av alkoholmissbrukare, föreligger ändå skyldighet för nämnden
att ta initiativ till vård enligt 2 § LPV, när missbrukaren inte själv söker sådan
vård (s. 615 i prop.).

En utvidgning av möjligheterna att via LSPV ta hand om missbrukarna
med tvång kan, som nedan kommer att närmare utvecklas, göra att
erforderliga kontakter med läkare i öppen eller sluten vård inte tas, eftersom
de alla skulle kunna skriva ut vårdintyg.

Förtroendefrågan är givetvis ömtålig och komplicerad men måste också
den bedömas ur en helhetssynpunkt. Det är kanske t. o. m. troligt att den
föreslagna försämringen av sQcialnämndens möjligheter att ge den som ej
mäktar stå emot missbruket erforderlig vård kan leda till vikande förtroende
för socialtjänsten.

Skall de gällande reglerna för värd utan samtycke av missbrukare ändras, bör
ändringarna givetvis innebära förbättringar ur rättssäkerhetssynpunkt och ur
värdsynpunkf, möjliggöra en helhetssyn vid bedömningen av vårdbehov, garantera
att vård oberoende av samtycke inte sker så länge frivillighet är möjlig att
uppnå samt bidra till ökat förtroende mellan patient-klient och vårdpersonal. I
alla de här behandlade avseendena innebär förslagen i propositionen steg i fel
riktning och kan därför inte godtas.

I det följande kommer förslaget till LPV att mer ingående granskas från
strikt juridisk synpunkt.

Mot. 1979/80:71

Grunderna för vården är inte tillräckligt entydigt bestämda

I det nu framlagda förslaget har genom ett tillägg till LSPV grunderna för
vården bestämts. Det finns anledning att beröra bakgrunden till de nu i 2 §
föreslagna bestämmelserna.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle vård oberoende av eget
samtycke kunna beredas den som missbrukar alkohol eller narkotika, även
om han inte kan anses lida av psykisk sjukdom som avses i 1 §, om han till
följd av missbruket är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i
samband med denna.

Med anledning av den kritik som riktades mot förslaget uttalar departementschefen
i propositionen följande (s. 611):

I debatten har vidare hävdats att det skulle strida mot internationellt
vedertagna yrkesetiska regler inom psykiatrin att tillgripa tvångsomhändertagande
enligt lagrådsremissens 2 § mot personer som inte är att beteckna
som psykiskt sjuka. För att undvika missförstånd och oklarhet om bestämmelsens
innebörd föreslår jag att den inskjutna satsen ”även om...” utgår ur
lagtexten.

I propositionen föreslås mot bakgrund härav att den som är beroende av
alkohol eller narkotika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning
och annan psykiatrisk vård i samband med denna oberoende av eget
samtycke får beredas vård med stöd av lagen.

Departementschefen anför i anslutning härtill (s. 510):

Av den reviderade lagtexten framgår att omhändertagande enligt 2 § kan
komma i fråga när en person som är beroende av alkohol eller narkotika
befinner sig i ett sådant tillstånd att han är i trängande behov av avgiftning.
Därmed torde den psykiatriska yrkesetikens krav på psykiskt sjukdomstillstånd
vara uppfyllt.

Departementschefens uttalande bör ses i jämförelse med det sätt på vilket
begreppet ”beroende” har definierats i propositionen. Med detta begrepp
avses en psykisk sjukdom eller störning som har framkallats genom
vanemässigt bruk av alkohol eller narkotika och som har medfört att
missbrukaren har ett tvångsmässigt behov av medlen i fråga och inte själv
kan viljemässigt styra sina egna begär (s. 611).

När läkaren i sin bedömning kommit fram till att sannolika skäl för
beroende föreligger, skall han ta ställning till om trängande behov av
avgiftning-eller enbart tillnyktring-dessutom föreligger(s. 612). Man mäste
ställa sig frågan hur den läkare som har att tillämpa bestämmelserna och som
sällan torde vara psykiater och ofta saknar långvarig kännedom om patienten
skall kunna avgöra när vård med stöd av 2 § får beredas. Ett praktiskt problem
kommer att bli att omhändertagandena ofta kan komma att ske i akuta
berusningssituationer-annars kan de anhöriga inte påräkna samhällets hjälp
enligt lagen om omhändertagande av berusade (LOB) - eller på grund av fara
för annans säkerhet. De flesta omhändertagandena torde således komma att

Mot. 1979/80:71

ske i anslutning till helger och veckoslut, då sjukvårdens beredskap är sämre
än under vardagar och möjligheterna att inhämta kompletterande upplysningar
från socialtjänsten är mindre än eljest.

Departementschefens uttalanden kan fora tanken till att syftet med
bestämmelsen är att förtydliga det psykiska sjukdomsbegreppet såsom det
anges i 1 §. I så fall uppkommer allvarliga svårigheter vid tillämpningen att
göra åtskillnad mellan de båda lagrummen

Uttalandena i propositionen utesluter emellertid inte det antagandet att
avsikten har varit att för missbrukarna föra in en särskild intagningsgrupp
som inte är knuten till ett psykiskt sjukdomsbegrepp. Syftet med bestämmelsen
skulle i sådant fall vara att öppna möjlighet att bereda dem psykiatrisk
tvångsvård som i dag bara kan beredas vård med stöd av NvL.

Den psykiatriska tvångsvården medger långtgående inskränkningar i den
enskildes rätt att själv bestämma över sin person och sina personliga
förhållanden. Den nu gällande LSPV har därför också utformats med stor
varsamhet i syfte att nå entydiga förutsättningar för lagens tillämpning. Det i
propositionen framlagda förslaget ger inte förutsättningar för en från
rättssäkerhetssynpunkt nödvändig enhetlighet vid lagens tillämpning. Det
måste bli utomordentligt svårt för den läkare som har att tillämpa bestämmelserna
att avgöra om förutsättningar för vård föreligger enligt 1 eller 2 §.
Förslaget kommer att leda till uppenbara risker för oenhetlighet i rättstilllämpningen.
Dessa risker är från rättssäkerhetssynpunkt särskilt allvarliga
med beaktande av de olika rättsverkningar som enligt förslaget knyts till
bestämmelserna.

Det bör vidare uppmärksammas att det nu i 1 § a) gjorda tillägget till den
medicinska indikationen skall mönstras ut enligt förslaget. Syftet med det
tillägget har varit att klargöra att fortsatt vård efter avgiftning skall kunna
komma i fråga. 11 § a) föreskrivs nu att vård skall kunna beredas den som till
följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt
bedöma sitt behov av vård. Intagning eller kvarhållande får dock inte ske om
inte patientens tillstånd kan betecknas som psykisk sjukdom, vars art och
grad gör sluten psykiatrisk vård oundgängligen påkallad. I 2 § anges nu
behovet av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna som grund
för vård. Lagrummet för tanken till att det endast är under avgiftningsskedet
som psykiatrisk vård skall kunna komma i fråga. Den föreslagna lydelsen av
2 § kommer mot bakgrund av den tillämpning 1 § har i dag att medföra
svårigheter för läkaren att avgöra om psykiatrisk tvångsvård får beredas
patienten efter avgiftning. Genom att man tar bort tillägget i 1 § a) och ersätter
det med bestämmelserna i 2 § har de svårigheter som föreligger vid
rättstillämpningen i dag snarare ökat än minskat.

Mot. 1979/80:71

Det brister i sambandet mellan förutsättningarna för vård enligt 2 § d ena sidan
och intagnings- och utskrivningsbestämmelserna i 9 och 16 §§ å andra sidan

Enligt 2 § skall vård med stöd av lagen kunna beredas den som till följd av
beroende av alkohol eller narkotika är i trängande behov av avgiftning och
annan psykiatrisk vård i samband med denna (8 §). Vårdintyg skall enligt 5 §
innehålla uttalande om att det föreligger sannolika skäl för att förhållandena
är sådana som anges i 2 §. Föreligger sannolika skäl för att vård på sjukhus
kan beredas med stöd av 2 § och överensstämmer vårdintyget med bestämmelserna
i 5 §, får den som intyget avser tas in på sjukhus med stöd av lagen,
om utebliven vård innebär allvarlig fara för hans liv eller hälsa eller för
annans personliga säkerhet eller hälsa. Överläkaren skall härefter inom fyra
dagar pröva om patienten även i fortsättningen skall vara intagen på
sjukhuset. För att överläkaren därvid skall kunna besluta om fortsatt
psykiatrisk tvångsvård är det tillräckligt att överläkaren finner att patienten
”är i behov av psykiatrisk vård” (9 § andra stycket). På motsvarande sätt skall
patienten skrivas ut ”när behov av psykiatrisk vård inte längre föreligger”
(16 §).

Det anförda innebär således att enbart det förhållandet att det föreligger
behov av psykiatrisk vård är tillräckligt för att patienten efter intagningsbeslut
enligt 8 § skall kunna hållas kvar mot sin vilja. Kravet på att det skall föreligga
ett beroende som är att jämställa med en psykisk sjukdom och att psykiatrisk
vård endast får komma i fråga i samband med avgiftning upprätthålls således
inte. De motiv (s. 618) som anförs för bestämmelserna är dock inte sådana att
de här förtjänar någon kommentar. Ett påpekande må dock göras. I motiven
sägs att bestämmelserna har tillkommit på begäran av lagrådet. Då man i
propositionen har följt lagrådets förslag har man emellertid bortsett från att
lagrådets erinran föranletts av de i det remitterade förslaget angivna
grunderna för vården, vilka helt skiljer sig från de grunder som nu anges i
propositionen.

En tillämpning av bestämmelserna enligt deras ordalydelse öppnar således
möjligheter till en psykiatrisk tvångsvård av patienter som inte är psykiskt
sjuka. Detta är helt oförenligt med de etiska regler för den psykiatriska vården

Som världens psykiatrer har enat sig om (Hawaiideklarationen).

Besvärsreglerna är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt

I 21 § föreslås att besvärstalan som förs hos psykiatriska nämnden i fråga
sorn avses i 2 § skall prövas senast fjärde dagen efter det att framställningen
har kommit in till nämnden. Samtidigt införs bestämmelser i 34 § enligt vilka
sådan besvärstalan får prövas av ordföranden och en ledamot. Något krav på
att denna ledamot skall vara läkare uppställs inte. Det måste från rättssäkerhetssynpunkt
anses som klart otillfredsställande att sådan besvärstalan skall
få prövas av nämnden i den begränsade sammansättning som här förutsetts,

Mot. 1979/80:71

detta i synnerhet som det till stor del är fråga om en rent psykiatrisk
bedömning.

Den föreslagna vårdtiden är otillräcklig

Den tvångsvård som missbrukaren skall kunna ges har begränsats till fyra
veckor. Förslaget inger även på denna punkt betänkligheter. För de
narkotikamissbrukare som i dag bereds vård med stöd av 1 § LSPV utgör
medelvårdtiden 39 dagar. Ett stort antal vårdbehövande har således vårdtider
som överstiger de fyra veckor som nu föreslås. (Detta gäller ca 40 % av dem
som år 1975 skrevs ut efter diagnosen narkomani och ca 25 % av dem som
skrevs ut efter diagnosen alkoholism.) Det innebär att en tillämpning a v 2 § på
dessa missbrukare medför att de inte kan beredas vård oberoende av
samtycke under den tid som behövs. Det måste starkt ifrågasättas om lagen
bör ange vårdtiden. Grunden för vården är det av missbruket föranledda
vårdbehovet. Det måste ankomma på läkaren och inte lagstiftaren att ta
ställning till när vårdbehovet har tillgodosetts.

Ett genomförande av förslaget kan komma att minska förtroendet för sjukvården

Ett genomförande av förslaget kan komma att medföra risker för de
personer det ursprungligen avsåg att hjälpa. Alkohol- och narkotikamissbrukare
behöver ofta söka hjälp inom kroppssjukvården och den öppna
psykiatriska vården för sjukdomar, skador eller störningar som de har ådragit
sig till följd av missbruket. Genom att envar legitimerad läkare enligt
LPV-förslaget får rätt att utfärda tvångsintyg, kommer många svårt skadade
eller sjuka missbrukare att hålla sig borta från sjukvården av rädsla för att bli
tvångsomhändertagna enligt 2 § och överförda till den psykiatriska vården.
En konsekvens av detta kan bli att dödligheten ökar kraftigt hos missbrukargruppen
till följd av att den behövliga vården inte efterfrågas.

De framlagda förslagen kan inte läggas till grund för lagstiftning

Som framgår av vad som har sagts tidigare kan uttalandena i propositionen
tolkas så att alkohol- och narkotikamissbruk jämställs med psykisk sjukdom.
Någon ma^icinsk eller psykiatrisk motivering för detta ställningstagande
finns inte. Stöd för uppfattningen torde inte heller stå att finna inom
västerländsk psykiatri. Ett flertal psykiatrer och andra läkare har riktat skarp
kritik mot ett sådant jämställande. Även andra personalkategorier som
kommer att få arbeta med LPV har uttalat sitt skarpa missnöje med denna
psykiatrisering av vården av alkohol- och narkotikamissbrukare.

Det råder enighet om att det långtgående missbruket kan nödvändiggöra
vårdinsatser även i fall då den enskilde inte samtycker till vården. Grunderna

Mot. 1979/80:71

för vården bör emellertid inte bestämmas med utgångspunkt i förekomsten
av en psykisk sjukdom. Bestämmelserna bör i stället utformas mot bakgrund
av den insikt man numera har om att missbruket nödvändiggör såväl
medicinska som sociala insatser. Det är således inte acceptabelt att vård skall
kunna komma i fråga enbart i det fall att missbruket kan sägas ha lett till en
psykisk sjukdom. Förutsättningar bör ges för ett sådant vårdinnehåll som
allsidigt kan tillgodose den enskildes behov. Det förtjänar att framhållas att
lagrådet i sitt yttrande över förslaget framhållit att LSPV är uppbyggd med
tanke på psykiskt sjuka. Regler om personer tillhörande en annan vårdkategori
låter sig inte utan vidare infogas i lagen. Det vore därför enligt lagrådets
mening att föredra om en särskild lag om behandling av missbrukare kunde
utformas.

Nytt lagförslag erfordras

De nu framlagda förslagen kommer att medföra än större svårigheter än
vad som föreligger i dag vid bedömningen av om den som missbrukar alkohol
eller narkotika skall kunna beredas vård utan samtycke. En lagstiftning som
inte klart anger förutsättningarna för samhällets rätt att vidta tvångsåtgärder
mot enskild kan från rättssäkerhetssynpunkt inte godtas. Behovet av
bestämmelser om vård utan samtycke bör därför prövas om med utgångspunkt
i den insikt som numera råder om att vården förutsätter såväl
medicinska som sociala insatser. Då bestämmelserna således inte kan
inordnas under vare sig sjukvårds- eller socialvårdslagstiftningen bör förutsättningarna
att reglera vården i särskild lag undersökas. Det är därvid
nödvändigt att finna en beslutsordning som tillgodoser kravet på rättssäkerhet
i beslutsförfarandet. Möjligheterna att förlägga beslutanderätten till
länsrätt bör undersökas.

Regeringen har anmält sin avsikt att tillsätta en utredning om reglerna för
vård utan samtycke. Detta bör ske skyndsamt. I avvaktan på resultatet av
dennas arbete bör de nu framlagda förslagen i LPV om vården av vuxna
missbrukare oberoende av samtycke inte genomföras. Intill dess förslag på
grundval av kommitténs arbete har prövats av riksdagen bör
nykterhetsvårdslagens (NvL) bestämmelser om tvångsintagning gälla.

En genomgång av de bestämmelser som i övrigt föreslås i LSPV visar på
behovet av åtskilliga förtydliganden och kompletteringar. I avvaktan på en
översyn av LSPV bör förslaget inte heller i dessa delar genomföras. Anses
likväl behov av partiella ändringar i LSPV föreligga bör bestämmelserna bli
föremål för en lagteknisk granskning i socialutskottet.

I enlighet med vad som anförts på s. 7 måste utredningen eftersträva
sådana ändringar av gällande regler för vård utan samtycke att de leder till
förbättringar ur rättssäkerhetssynpunkt och ur vårdsynpunkt, möjliggör en

Mot. 1979/80:71

helhetssyn vid bedömningen av vårdbehovet och kan garantera att vård
oberoende av samtycke inte sker så länge frivillighet är möjlig att uppnå.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen

1. hos regeringen begär att förhandlingarna mellan staten och
kommunförbunden rörande huvudmannaskapet för nykterhetsvårdens
institutioner och ungdomsvårdsskolorna påskyndas
och att förslag därefter föreläggs riksdagen i sådan tid att
förslaget kan behandlas samtidigt med socialtjänstpropositionen,

2. hos regeringen begär att förslag rörande kontraktsvård för
missbrukare föreläggs riksdagen i sådan tid att förslaget kan
behandlas samtidigt som socialtjänstpropositionen,

3. hos regeringen begär att de resursfrågor som aktualiseras genom
socialtjänstpropositionen utreds med förtur och att förslag
föreläggs riksdagen i sådan tid att förslaget kan behandlas
samtidigt som socialtjänstpropositionen,

4. beslutar avslå förslaget till lag om ändring i lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt förslaget
om upphävande av lagen (1954:579) om nykterhetsvård i vad
avser tvångsintagning på vårdanstalt i avvaktan på skyndsamt
förslag till sådana regler för vård utan samtycke av vuxna
missbrukare att kraven på såväl rättssäkerhet som effektiv vård
kan tillgodoses i enlighet med vad i motionen anförts.

Stockholm den 16 oktober 1979
INGEGERD TROEDSSON (m)

KARL LEUCHOVIUS (m) BLENDA LITTMARCK (m)

MÅRTEN WERNER (m) GULLAN LINDBLAD (m)

ALLAN ÅKERLIND (m) PER PETERSSON (m)

ANITA BRÅKENHIELM (m) ANN-CATHERINE HAGLUND (m)

SIRI HÄGGMARK (m) GÖREL BOHLIN (m)

GUNNAR BIÖRCK (m) SONJA REMBO (m)

i Värmdö

GOT AB 62741 Slockholm 1979