Mot. 1979/80
70-71
Motion
1979/80:70
av Rune Torwald m. fl.
med anledning av propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten
I propositionen 1979/80:1 föreslås bl. a. att lagen (1954:579) om nykterhetsvård
upphävs. Samtidigt föreslås att bestämmelser om tvångsvård av
alkohol-och narkotikamissbrukare förs in i lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall m. m. (LSPV), som i samband härmed
föreslås få beteckningen lag om psykiatrisk vård i vissa fall (LPV).
Vår gällande lagstiftning om sluten psykiatrisk vård vilar på den för ett
rättssamhälle självklara grundsatsen att endast den som lider av psykisk
sjukdom och är i oundgängligt behov av psykiatrisk vård skall kunna utan sitt
eget samtycke tvångsvis tas in på psykiatriskt sjukhus. Till den grundsatsen
bekänner sig psykiatriker och andra läkare världen över. Den har också
kommit till klart uttryck i den yrkesetiska kodex som antogs vid 1977 års
internationella psykiatrikerkongress, den s. k. Hawaiideklarationen (World
Psychiatric Association, August 1977).
1 propositionen föreslås att i 2 § LPV skall tas in en bestämmelse om
tvångsvård av alkohol- och narkotikamissbrukare. Den som är beroende av
alkohol eller narkotika och är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk
vård i anslutning därtill skall under vissa förutsättningar kunna utan eget
samtycke tas in på psykiatriskt sjukhus för vård under högst fyra veckor. Det
uppställs inte något krav på att missbrukaren skall lida av psykisk
sjukdom.
1 lagmotiven anförs att ”yrkesetikens krav på psykiskt sjukdomstillstånd”
torde vara uppfyllt genom att omhändertagande enligt den nya bestämmelsen
skall kunna komma i fråga endast när en person som är beroende av
alkohol eller narkotika befinner sig i ett sådant tillstånd att hon eller han är i
trängande behov av avgiftning. Uttalandet vilar uppenbarligen på uppfattningen
att en alkohol- eller narkotikapåverkad persons behov av avgiftning är
liktydigt med psykisk sjukdom, under förutsättning endast att det föreligger
ett ”beroende” av alkohol eller narkotika och att avgiftningsbehovet är
trängande. Denna uppfattning är grundlös och saknar stöd i modern
medicinsk-psykiatrisk vetenskap. Psykiatriker och andra läkare torde vara
ense om att avgiftningsprocessen i allmänhet inte utgör något medicinskt
eller psykiatriskt problem. Endast om kroppsliga eller psykiska komplikationer
i form av t. ex. abstinensreaktioner eller förvirringstillstånd uppträder
under denna fas torde medicinsk-psykiatriskt sakkunnig behandling krävas. I
propositionen anförs inte heller någon som helst medicinsk eller psykiatrisk
motivering till stöd för det citerade uttalandet.
Det är mot denna bakgrund naturligt att man från psykiatrikerhåll har rest
1 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 70-71
Mot. 1979/80:70
2
allvarliga invändningar mot en lagstiftning som innebär att man skall kunna
ingripa med psykiatrisk tvångsvård mot den som är beroende av alkohol eller
narkotika enbart på den grund att det akuta avgiftningsbehovet är trängande.
En sådan lagstiftning är inte bara oförenlig med Hawaiideklarationen, den
innebär ett klart åsidosättande av den inledningsvis angivna grundsatsen och
är följaktligen inte godtagbar i ett rättssamhälle.
Även lagrådet ställde sig kritiskt till den nya bestämmelsen. Lagrådet
uttalade att regler om personer tillhörande en annan vårdkategori än de
psykiskt sjuka inte utan vidare låter sig inpassas i LSPV och att det sannolikt
vore att föredra om en särskild lag för tvångsbehandling av missbrukare
kunde utformas. Denna kritik har inte bemötts i propositionen; tanken på en
särskild lagstiftning om vård av missbrukare diskuteras inte alls.
Inte bara psykiatrikerna utan också de övriga personalkategorier som
kommer att få tillämpa LPV har uttalat starkt missnöje med den föreslagna
”psykiatriseringen” av vården av missbrukare. Reformen saknar således helt
stöd bland de tjänstemän som skall ha ansvaret för dess praktiska genomförande.
Det finns under dessa förhållanden allvarliga risker för att reformen
kommer att förfela sitt syfte. Läkarna kommer med hänsyn till de yrkesetiska
krav som Hawaiideklarationen ställer att försättas i en svårlöst konfliktsituation.
Då LPV-förslaget inte innehåller några stadganden om skyldighet att
utfärda vårdintyg beträffande alkohol- eller narkotikamissbrukare, torde
läkarna ofta komma att lösa konflikten genom att helt enkelt avstå från att
utfärda vårdintyg. Eftersom den föreslagna lagstiftningen innebär att det över
huvud taget inte skall finnas några andra möjligheter till tvångsingripande
mot vare sig alkohol- eller narkotikamissbrukare kommer sannolikt ett än
större antal av dessa i och för sig vårdbehövande människor att lämnas åt sitt
öde än fallet är i dag - utan det stöd och den hjälp från samhällets sida som de
så väl behöver.
Om återigen den föreslagna bestämmelsen faktiskt vinner tillämpning på
den kategori i medicinsk-psykiatrisk mening icke psykiskt sjuka missbrukare
som den i första hand synes åsyfta, inställer sig frågan vilka former av
psykiatrisk vård och annan behandling som skall meddelas under de
maximalt fyra veckor som omhändertagandet skall få bestå. Propositionen
lämnar i det hänseendet inte någon vägledning. Det finns därför anledning
tro att behandling med stöd av 2 § LPV i flertalet fall kommer att inskränka
sig till en övervakning av att kroppens eget avgiftningssystem arbetar
problemfritt samt att omhändertagandet hävs så snart den intagne är avgiftad
och återställd till normala biokemiska funktioner. Det innebär att behandlingstiden
regelmässigt torde bli mycket kort, i allmänhet troligen bara någon
vecka. Att återfallsrisken efter en så kort vårdtid är överhängande ligger i
öppen dag. Det kan därför befaras att åtskilliga missbrukare kommer att
underkastas upprepade kortvariga behandlingsperioder, som inte blir annat
än högst temporära avbrott i ett i övrigt kontinuerligt missbruk, utan att dessa
Mot. 1979/80:70
3
vårdinsatser ens på kort sikt kan förväntas leda till någon rehabilitering eller
över huvud taget någon förbättring i missbrukarens sociala situation.
Ett alkohol- eller narkotikaberoende kan otvivelaktigt vara uttryck för eller
i sig själv ha lett till ett psykiskt sjukdomstillstånd. I vissa sådana fall kan
psykiatrisk vård beredas redan med stöd av 1 § LSPV. Sådan vård är inte i och
för sig tidsbegränsad. I den mån avsikten är att åtminstone en stor del av de
missbrukare som i dag betecknas som psykiskt sjuka och vårdas med stöd av
LSPV i framtiden i stället skall omhändertas enligt 2 § LPV, torde förslaget
innebära en försämring av behandlings- och rehabiliteringsmöjligheterna. En
vårdtid om högst fyra veckor är alltför kort för att i dessa fall möjliggöra någon
form av adekvat behandling i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet när det gäller dessa sjukdomstillstånd. Några realistiska
möjligheter att åstadkomma bestående behandlingsresultat kommer därför
inte att finnas. Det kommer t. ex. inte att ges möjlighet till ens en kortare tids
vistelse i ett s. k. terapeutiskt samhälle eller i andra behandlingskollektiv, de
enda vårdformer som hittills har visat sig fruktbärande vid behandling av
svårt nedgångna missbrukare. De behandlingsplaner som socialnämnderna
enligt förslaget till LPV skall upprätta under loppet av en vecka i samarbete
med läkare och patient kommer även i dessa fall att sakna reellt innehåll.
LPV-förslaget kan komma att medföra direkta risker för de personer det är
avsett att hjälpa. Alkohol- och narkotikamissbrukare behöver ofta söka hjälp
inom kroppssjukvården eller den psykiatriska vården för sjukdomar, skador
eller störningar som de har ådragit sig till följd av missbruket. Genom att varje
läkare enligt förslaget får rätt att utfärda vårdintyg kommer många svårt
skadade eller sjuka missbrukare att hålla sig borta från sjukvården av rädsla
att bli tvångsomhändertagna enligt 2 § LPV. En följd av detta kan bli att
dödligheten bland missbrukarna ökar i stället för att minska.
Enligt lagförslaget skall det nuvarande ansökningsförfarandet vid tvångsintagning
enligt LSPV eller nykterhetsvårdslagen avskaffas. Därmed försvinner
emellertid ett visst mått av rättstrygghet och möjligheter till insyn i
intagningsförfarandet. De anhörigas rätt att initiera en undersökning för
utfärdande av vårdintyg enligt LSPV eller meddelande av intagningsbeslut
enligt nykterhetsvårdslagen upphör, vilket innebär att de anhöriga i fortsättningen
tvingas att göra polisanmälan om brott -1, ex. misshandel eller olaga
hot - för att värja sig mot de övergrepp de kan utsättas för av missbrukaren.
Inte heller de anhörigas behov av rättstrygghet tillgodoses således genom
LPV-förslaget på ett tillfredsställande sätt.
Lagförslaget företer också uppenbara lagtekniska brister som kan inverka
menligt på rättssäkerheten. Indikationerna för omhändertagande enligt 2 §
LPV är oklara. De grundläggande rekvisiten ”beroende av alkohol eller
narkotika” och ”trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård”
har inte definierats eller preciserats i lagmotiven. Den läkare som har att
bedöma om en person är i behov av vård enligt 2 § LPV kommer att stå helt
utan vägledning. Det finns därmed en allvarlig risk att praxis när det gäller
Mot. 1979/80:70
4
utfärdande av vårdintyg kommer att utvecklas helt olika i olika delar av
landet. En sådan utveckling kan inte godtas från rättssäkerhetssynpunkt.
Av de skäl som här har anförts bör riksdagen avslå propositionen i de delar
som avser upphävande av nykterhetsvårdslagen och ändringar i LSPV och i
stället hos regeringen begära tillsättandet av en parlamentarisk utredning
med uppgift att utarbeta förslag till en särskild lag med bestämmelser om
tvångsvård av alkohol- och narkotikamissbrukare.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen, med avslag på propositionen 1979/80:1 i de delar den
avser upphävande av lagen (1954:579) om nykterhetsvård och
ändringar i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall m. m., hos regeringen begär att en parlamentariskt
sammansatt utredning tillsätts med uppgift att utreda
frågan om under vilka former och på vilka grunder missbrukare
av alkohol eller narkotika eller andra berusningsmedel skall
kunna oberoende av eget samtycke beredas vård samt att
utarbeta förslag till lagstiftning i ämnet.
Stockholm den 16 oktober 1979
RUNE TORWALD (c)
HANS NYHAGE (m) LARS-INGVAR SÖRENSON (s)
INGA LANTZ (vpk)