Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1979/80:66

Motion

1979/80:66

av Erik Larsson m. fl.

med anledning av propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten

Det har förflutit drygt tio år sedan socialutredningen (SU) tillsattes med
uppgift att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen.
Översynen har skett mot bakgrund av de förändrade förutsättningar som
skapats genom den svenska samhällsutvecklingen under senare decennier.
Från vår sida anser vi det angeläget att en reformering nu kan ske av
sociallagstiftningen.

Förslaget till socialtjänstlag bygger på en sammansmältning av nuvarande
nykterhetsvårdslag, barnavårdslag och socialhjälpslag. Lagen har fått karaktären
av ramlag som anger de yttre gränserna och inriktningen av samhällets
socialtjänst. Det ankommer sedan på primär- och i någon mån landstingskommunerna
att svara för att de sociala insatserna får en konkret utformning
som befrämjar människors välfärd i vid mening.

I förarbetena till lagen har skett en grundlig måldiskussion för den framtida
socialtjänsten. Vi finnér denna diskussion värdefull då den kan skapa en
gemensam grundsyn för de socialpolitiska insatserna. De mål som socialutredningen
och propositionen 1979/80:1 formulerat för socialtjänsten kan vi
från centerpartiets sida instämma i. De stämmer i huvudsak väl överens med
centerns socialpolitiska grundsyn som den angavs i en partimotion (mot.
1978/79:2114) om livsmiljöns humanisering. De socialpolitiska principer som
enligt centern bör prägla samhällets utformning anges i det följande.

Socialpolitiska principer

I centerns ideologiska grundsatser ingår viljan at t skapa ett samhälle präglat
av känslomässig trygghet, gemenskap, personligt engagemang och personligt
ansvarstagande som viktiga komplement till den ekonomiska grundtryggheten.
Livsmiljön skall anpassas till människans förutsättningar och grundläggande
behov. Till medlen att åstadkomma detta hör ett decentraliserat
samhälle, i vilket människorna har ett direkt inflytande över den egna
livsmiljön. Ett sådant människoanpassat samhälle förutsätter dels en rad
olika, med varandra samordnade samhällsomdanande åtgärder, dels ett
beaktande även av de icke materiella värdena.

Till medlen hör åtgärder som minskar avståndet mellan medborgare och
beslutsfattare och en utveckling hos alla människor av viljan och förmågan
att själva ta itu med egna och gemensamma angelägenheter och därigenom få
naturliga och meningsfulla kontakter med andra människor. Sådana kontakter
främjas även av en geografisk och funktionell integration av boende och

1 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 66

Mot. 1979/80:66

arbete med utbildning, barnomsorg, vård och annan service. Detta leder även
till mer stimulerande och utvecklande uppväxtmiljöer. Små enheter, samlokalisering
och integrering är grundläggande principer, som måste prägla
samhällsplaneringen på alla nivåer.

Många människor i vårt samhälle klagar över främlingskap i tillvaron,
maktlöshet, meningslöshet och anonymitet. Sättet att motverka sådana
problem är bl. a. att ge människorna verkliga möjligheter att påverka sin egen
livssituation och att uppmuntra dem till sådana initiativ.

Mot bakgrund av vad som anförts anser vi att 1980-talets social- och
miljöpolitik skall präglas av följande principer.

Klart formulerad målsättning

En grundläggande fråga gäller det mycket viktiga men vanligen försummade
problemet vad vi vill med vårt samhälle och vår socialpolitik. Ganska
länge har det funnits en benägenhet att betona det kvantitativa på bekostnad
av det kvalitativa, det tekniska och det ekonomiska på bekostnad av det
mänskliga. Allt fler människor har emellertid blivit klara över att målformuleringen
också och framför allt måste uttryckas i mänskliga termer, alltså inte
bara i termer av materiell standard och levnadsnivå utan även i termer av
livskvalitet. Några av grundstenarna i sistnämnda begrepp utgörs av den
enskilda människans hälsa och välbefinnande och personlighetsutveckling.
Att åstadkomma detta är det övergripande målet för vår social- och
miljöpolitik.

Helhetssyn och helhetsgrepp

Problemen i vårt samhälle har en mångfald olika orsaker, vilka påverkar
varandra inbördes. Ingen analys av sådana problem kan bli effektiv om man
inte tillämpar helhetssynen, och ingen ansats till deras lösning kan ha avsedd
verkan om man inte på åtgärdssidan gör bruk av helhetsgrepp.

Därtill kommer att ett och samma fenomen, eller ett och samma utfall av
samhällsåtgärder, kan vara såväl gynnsamt som ogynnsamt, nämligen för
olika grupper och/eller i olika avseenden. Vad som är gynnsamt för de unga,
friska och resursrika behöver inte vara det för de i olika avseenden
underprivilegierade. Vad som är fördelaktigt ur strikt ekonomisk synvinkel
kan kräva sitt pris i andra termer, t. ex. i fråga om hälsa och välbefinnande.
•

Solidaritet och personligt ansvar

En grundprincip är solidariteten med de hjälpbehövande. Solidaritet med
andra människor kan visas på flera sätt. Ett sätt är över skattsedeln. Genom
skatter och bidrag har vårt samhälle säkerställt en ekonomisk grundtrygghet

Mot. 1979/80:66

för många av dem som annars hade förblivit underprivilegierade. Det är inte
tillräckligt med den institutionaliserade solidariteten, även om de människor
som arbetar inom vård- och omsorgssektom visar ett stort engagemang och
gör goda arbetsinsatser. Vi behöver därför som en komplettering till denna
form av solidaritet ytterligare en form, nämligen den som människor visar
andra människor främst i närmiljön men även genom olika slags folkrörelser.
Det kan vara fråga om att ge av sin tid till någon som behöver tala ut, men
också att gruppens medlemmar ger varandra hjälp och stöd i vardagslivets alla
skiften. Denna benägenhet att sträcka ut en hjälpande hand utan att vara
tvungen därtill och utan att det är ens yrke har avtagit på ett oroväckande sätt
allteftersom grupperna blivit större, tillvaron anonymare och omsorgen något
som enbart görs möjligt över skattsedeln och som handhas av ett fåtal härför
särskilt utbildade specialister.

Ekologisk grundsyn, systemtänkande

Vår tid har bevittnat otaliga exempel på kortsiktig och enögd planering av
samhälle och näringsliv och sådan planerings konsekvenser, liksom bristen
på planering.

Vårt samhälle har vidare utvecklats mot en allt längre driven sektorisering.
Detta gäller såväl inom samhällsplaneringen som inom människovärden.
Miljöfrågor faller under en myndighet och miljöns hälsomässiga konsekvenser
under en annan. Effektivare är att se individen, gruppen och miljön som
komponenter i ett system där alla påverkar alla i många olika avseenden. Att
göra detta egentligen ganska självklara innebär ett nytänkande inom
samhällsplanering, miljövård och människovärd.

Utvärdering och åter/öring: att lära av erfarenheten

Social- och miljöpolitiska beslut bygger vanligen på tillgänglig information
och därutöver på en föreställning om hur samhället skall vara utformat.
Emellertid kan även välmenta och vid ytligt påseende välgrundade beslut
visa sig ha svårförutsebara negativa ”biverkningar”. Försäkringen mot
allvarliga felslut ligger i en fortlöpande och allsidig utvärdering av fattade
beslut och övriga samhällsskeenden.

Demokratisering och aktivering

Olika politiska system har mycket olika tilltro till den enskilda människan,
hennes omdömesförmåga och klokskap. Denna tilltro är stark i vårt lands
politiska system. Samtidigt står det klart att vårt samhälle blivit alltmer
komplicerat. Specialister har utvecklats på snart sagt varje serviceområde,
varje livsaspekt och varje kroppsfunktion. Många människor har kommit att
tro att de varken begriper tillräckligt eller i övrigt har förmåga att sörja för sig

Mot. 1979/80:66

själva och varandra, även när de har eller relativt lätt kan bibringas den
nödvändiga kompetensen.

Vi tror på den enskilda människans vilja och förmåga att ta ansvar för och
ta hand om sig själv och sina medmänniskor. Detta betyder självfallet på intet
sätt att specialisterna blir överflödiga eller att den representativa demokratin
spelat ut sin roll. Men det betyder att ansvaret för och det direkta inflytandet
på en rad viktiga livsskeenden inte skall fråntas människorna. Medmänsklighet
och beslutsfattande har i alltför stor omfattning institutionaliserats,
centraliserats och försetts med yrkesetiketter. Vi anser att en vital demokrati
inte skall fungera på detta sätt utan tvärtom förutsätter allas engagemang
såväl i egna som i gemensamma angelägenheter.

Individualisering

I ett centralistiskt samhälle är det frestande att utgå från att alla människor
har ungefär samma förmåga och samma behov, eftersom ett sådant
antagande underlättar planering och serviceutbud. I ett mer decentraliserat
samhälle finns samma respekt för alla människors lika värde men vida större
flexibilitet i planeringen med fullt beaktande av deras olika förmåga och
behov. Såväl förebyggande som behandlande insatser kan på detta sätt ägnas
dem som bäst behöver dem. Därigenom blir det sociala skyddsnätet
finmaskigt just där behoven är störst. De begränsade resurserna satsas där de
bäst behövs och gör störst nytta.

Rätten till bistånd

I förslaget till portalparagraf i socialtjänstlagen anges de grundläggande
målen för socialtjänsten. Vi välkomnar att dåvarande socialministern, med
ändring av SU:s förslag, i denna paragraf betonat den enskilda individens
personliga ansvar. Det är viktigt fastslå att vårt samhälle bygger på att
medborgarna har både skyldigheter och rättigheter.

Vi vill för vår del ytterligare markera individens personliga ansvarstagande
i lagstiftningen. I 6 § regleras förutsättningarna för rätten till bistånd. Däri
stadgas att ”den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin
försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt”. Enligt vår uppfattning bör det personliga ansvaret markeras
ytterligare i denna paragraf genom ett tillägg med innebörd att rätten till
bistånd föreligger när den enskildes behov inte kan tillgodoses genom eget
arbete eller på annat sätt.

Vi ser arbetet som grundläggande för både samhällets uppbyggnad och den
enskilda individens tillvaro och självkänsla. Genom att markera arbetets
betydelse fastslår man både individens ansvar för att försörja sig genom
arbete och samhällets ansvar för att bereda alla människor arbete anpassat till
vars och ens förmåga.

Mot. 1979/80:66

Alkohol- och narkotikamissbruket

Alkohol- och narkotikamissbruket är vårt samhälles kanske allra största
sociala problem. Mellan 300 000 och 500 000 personer i vårt land beräknas lida
av medicinska och sociala skadeverkningar till följd av alkoholmissbruk.
Även narkotikan skördar betydande offer framför allt i de större städerna.
Särskilt allvarligt är att drogmissbruket sprider sig allt lägre ned i åldrarna.

För att komma till rätta med missbrukssituationen krävs insatser över hela
samhällslivet. Socialtjänsten har här en nyckelroll i att initiera och leda
insatserna för att begränsa alkohol- och narkotikamissbrukets skadeverkningar.
Utgångspunkten för insatserna skall vara de målsättningar riksdagen
fastslagit. Riksdagen angav genom 1977 års beslut om ett alkoholpolitiskt
program att målsättningen för alkoholpolitiken skall vara att begränsa den
totala konsumtionen så att alkoholmissbruket trängs tillbaka och alkoholskadorna
därmed motverkas. För narkotikapolitiken angav riksdagen år 1978
att målsättningen skall vara att eliminera all användning av narkotika som
inte är medicinskt motiverad.

Genom förslaget till socialtjänstlag avskaffas den särskilda
nykterhetsvårdslagen. Detta innebär ett fullföljande av den utveckling som
pågått sedan början av 1970-talet då möjlighet öppnades för kommunerna att
införa en enhetlig nämndorganisation, dvs. en enda social centralnämnd
skulle i princip svara för socialvården i kommunen. Farhågor uttrycktes
redan vid denna tidpunkt för att nykterhetsvården skulle försämras till följd
av den enhetliga nämndorganisationen. Det kan inte uteslutas att nykterhetsvården
under senare år kommit i skymundan för socialvårdens verksamhet
på andra områden, t. ex. barnomsorg och äldreomsorg. En förklaring
härtill kan vara att nykterhetsvården är den kanske mest tungarbetade och
besvärliga delen i socialvården. Arbete med alkoholister har också kommit att
nedvärderas jämfört med andra och mer statusfyllda typer av socialt
arbete.

Enligt vår uppfattning är det viktigt att alkoholist- och narkomanvården
blir en central uppgift för den framtida socialtjänsten. Vi känner farhågor för
att avskaffandet av nykterhetsvårdslagen skall leda till en nedrustning av
arbetet att komma till rätta med alkohol- och narkotikamissbruket. I förslaget
till socialtjänstlag finns inte med ett ord nämnt i lagtexten att socialtjänsten
skall ägna sig åt att förebygga och motverka alkohol- och narkotikamissbruket.
I stället inryms dessa uppgifter i allmänna formuleringar kring socialtjänstens
uppgifter. Detta ser vi som en brist.

Även om en ramlag skall vara allmänt hållen bör den ge utrymme för
klarare preciseringar av verksamhetens inriktning än som skett i föreliggande
lagförslag. Mot den bakgrunden föreslår vi att tillägg görs till 5,7 och 11 §§ för
att markera socialtjänstens ansvar i missbruksfrågorna.

Genom att klart i lagen markera socialnämndens ansvar för att motverka
alkohol- och narkotikamissbruket ger man uttryck för att den nya lagstiftningen
inte avses innebära någon ambitionssänkning i fråga om insatserna

Mot. 1979/80:66

för att motverka drogmissbruk. Mot bakgrund av alkohol- och narkotikamissbrukets
stora skadeverkningar för både individ och samhälle anser vi det
också påkallat att riksdagen gör ett vägledande uttalande om att socialtjänsten
skall prioritera insatserna mot alkohol- och narkotikamissbruk i sitt arbete.

Vården av unga

På initiativ av en centermotion (mot. 1978/79:1269) uttalade sig riksdagen
mot avbrott i omhändertagandet av barn under pågående process och mot en
lagtillämpning som medför att omhändertagna barn flyttas av och an.

I den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
föreslås att barn och ungdomar skall kunna omhändertas direkt av socialnämnden
i vissa brådskande fall. Omhändertagandet skall fastställas av
länsrätten. Därefter skall socialnämnden inom viss tid ansöka hos länsrätten
om vård enligt LVU. Enligt 8 § skall emellertid omhändertagandet upphöra i
vissa fall, nämligen 1. om ansökan kommer in för sent, 2. om länsrätten
avslår ansökan om vård och 3. om den unge häktas.

Vad gäller p. 1 är det visserligen naturligt att omhändertagandet förfaller
om ansökan kommer in försent till länsrätten. Det besvärliga är dock att man
då inte kan omhänderta barnet på nytt utan måste avvakta länsrättens slutliga
beslut om vård innan man kan göra något. Länsrätten kan inte besluta om
omedelbart omhändertagande enligt detta lagförslag. Enligt motiveringen i
propositionen får inte heller nämnden omhänderta barnet på samma grunder
som tidigare, dvs. den kan inte göra något förrän det har inträffat några nya
omständigheter att grunda ett omhändertagande på (ny misshandel måste
t. ex. avvaktas). Detta skulle man kunna komma till rätta med om länsrätten i
sådant fall fick rätt att besluta om omedelbart omhändertagande. Fall enligt
denna punkt torde dock bli ganska sällsynta. Det allvarligaste är p. 2 i
paragrafen.

Om ett barn är omhändertaget förfaller detta enligt p. 2 om länsrätten
ogillar nämndens ansökan om vård. Detta gäller enligt den föreslagna
lagtexten ofrånkomligt även om socialnämnden genast överklagar länsrättens
beslut till kammarrätten och begär interimistiskt beslut. Kammarrätten
kan nämligen - även om den vid första påseende delar nämndens bedömning
och skulle vilja ändra länsrättens beslut - inte göra någonting. Barnet måste
hem, även om kammarrätten till skillnad från länsrätten skulle vilja anordna
vård på grund av t. ex. risken för vidare misshandel. Kammarrätten har
nämligen ingen laglig möjlighet att själv besluta om omedelbart omhändertagande,
och socialnämndens beslut har ju förfallit. Inte heller kan socialnämnden
fatta nytt beslut om omedelbart omhändertagande av barnet om
inte nya omständigheter inträffar. Det måste hända något nytt innan man kan
omhänderta barnet igen. Ingen myndighet kan annars göra något åt saken
förrän kammarrättens slutliga beslut om vård föreligger, och det kan ju dra ut
på tiden.

Mot. 1979/80:66

Lagrådet anmärkte på att de föreslagna lagbestämmelserna kunde leda till
olyckliga avbrott i omhändertagandet av barnet och föreslog för sin del att
domstol som var besvärsinstans, dvs. kammarrätt eller regeringsrätt, också
skulle ges rätt att besluta såväl om omedelbart omhändertagande som om att
ett pågående omhändertagande skulle avbrytas.

I propositionen har man på den här punkten inte velat beakta lagrådets
förslag. Skälen är av närmast lagteknisk natur; det skulle inte stämma med de
grunder man angett för omedelbart omhändertagande.

Lagrådets förslag förtjänar enligt vår uppfattning att beaktas. Det bör även
övervägas att utsträcka det till att gälla alla förvaltningsdomstolarna, dvs.
även länsrätten, med hänsyn till den ovan beskrivna situationen när ansökan
om omhändertagande inkommer för sent. Vi förutsätter att vederbörande
utskott utarbetar erforderlig lagtext i denna del.

Vården av vuxna missbrukare

Frågan huruvida möjlighet till tvångsomhändertagande av missbrukare
skall föreligga inom socialtjänsten är en av de mest diskuterade inför
reformeringen av sociallagstiftningen. I den allmänna debatten har det ibland
förefallit som om det finns två diametralt motsatta uppfattningar där en del
förordar tvångsinslag inom vården medan andra är för helt frivillig vård i alla
situationer. I själva verket råder bred enighet om att viss möjlighet till
tvångsomhändertagande av missbrukare måste förekomma, när alla andra
möjligheter är uttömda. Huvudfrågan gäller i stället var tvångsinslagen skall
förekomma. Grundläggande för centerns ställningstagande till frågan är att
den lösning som väljs skall förena kraven på att möjliggöra en god vård och
medföra rättssäkerhet för medborgarna.

På socialvårdsområdet finns numera i praktiken endast kvar möjlighet till
tvångsåtgärder med stöd av 1954 års nykterhetsvårdslag (NvL). Enligt denna
lag kan den som är hemfallen åt alkoholmissbruk - och då försök med
frivilliga åtgärder ej lyckas - tvångsintas på allmän vårdanstalt efter beslut av
länsrätten. Maximal vårdtid är ett år som kan förlängas med två år. NvL är
endast tillämpbar på alkoholister. För tvångsomhändertagande av narkomaner
tillämpas 1966 års lag om sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV),
vilken är en sjukvårdslag för psykiskt sjuka. Vårdtiden är i princip
obegränsad. Beslut om intagning fattas av läkare. I det principbetänkande
(SOU 1974:39) som SU avlämnade år 1974 rådde enighet mellan de politiska
partierna om att förorda att vissa möjligheter till tvångsomhändertagande av
drogmissbrukare behövs inom den framtida socialvården i fråga om både
barn och vuxna. Denna uppfattning rönte också ett starkt stöd vid
remissbehandlingen av principbetänkandet.

Under trycket från vissa opinionsgrupper gav den dåvarande socialdemokratiska
regeringen i februari 1975 SU i uppdrag att undersöka möjligheterna
att finna lösningar utanför socialvårdslagstiftningen avseende åtgärder utan

Mot. 1979/80:66

den enskildes samtycke. Kort efter trepartiregeringens tillträde hösten 1976
kontaktade dåvarande socialministern Rune Gustavsson SU:s ordförande,
varefter utredningen arbetade fram ett alternativförslag innebärande lagliga
möjligheter till omhändertagande av vuxna missbrukare inom socialtjänstens
ram. I SU:s slutbetänkande genomdrev en majoritet förslag som innebär
att möjligheter till tvångsomhändertagande inom socialtjänstens ram inte
skall finnas. I stället framhöll majoriteten att lagen om beredande av sluten
pyskiatrisk vård i vissa fall (LSPV)ger möjlighet att ta hand om och kvarhålla
sådana alkohol- och narkotikasjuka som det också från socialtjänstens
synpunkter framstår som mest angeläget att oberoende av vederbörandes
eget samtycke snabbt kunna bereda en tids institutionell vård och behandling.

I en reservation av centerns representant i SU, Erik Larsson, förordade
denne det alternativa förslaget, lag med särskilda bestämmelser om vård
inom socialtjänsten, vilket ger möjlighet till flexibla vårdformer och individuellt
utformade vårdprogram. Reservanten framhöll särskilt de fördelar ur
rättssäkerhetssynpunkt som detta förslag innebär. Detta alternativ stöddes
helt eller delvis av flertalet remissinstanser som yttrade sig över SU:s
slutbetänkande.

För att uppnå bred politisk enighet i tvångsfrågan tillsatte trepartiregeringen
en särskild arbetsgrupp som skulle överarbeta frågan om tvångsvård
av vuxna och försöka få fram en acceptabel kompromisslösning. Arbetsgruppen
föreslog att en särskild intagningsgrund skall införas i LSPV, enligt vilken
man kan tvångsomhänderta alkohol- och narkotikamissbrukare. I huvudsaklig
överensstämmelse med arbetsgruppens förslag överlämnade folkpartiregeringen
i december 1978 en remiss till lagrådet av lag om psykiatrisk vård
och vård av missbrukare i vissa fall, i praktiken en utvidgning av LSPV. (I
propositionen har beteckningen därefter ändrats till lag om psykiatrisk vård i
vissa fall, LPV.)

Lagrådet ansåg vid sin granskning av lagförslaget att det kan ifrågasättas
om det är en lämplig lagstiftningsteknik att i LSPV bygga in regler om
tvångsbehandling av missbrukare oavsett om de är psykiskt sjuka eller ej.
Sannolikt vore att föredra om en särskild lag för tvångsbehandling av
missbrukare kunde utformas, konstaterade lagrådet.

Utgångspunkten för all vård måste enligt vår uppfattning vara att den skall
kunna ske under frivilliga former. Därför måste vårdresurserna för alkoholoch
narkotikamissbrukare byggas ut. Under trepartiregeringens förra mandatperiod
framlades ett alkoholpolitiskt program 1977 och ett narkotikapolitiskt
program 1978, båda med syfte att öka vårdresurserna inom missbrukarvården.
I vissa situationer där missbruket blivit av den arten att missbrukaren
saknar vårdinsikt måste det emellertid finnas en möjlighet att tvångsomhänderta
en missbrukare.

Enligt vår uppfattning bör möjligheter till tvångsomhändertaganden av
missbrukare ligga inom socialtjänstens ram. Detta är en naturlig konsekvens

Mot. 1979/80:66

av det yttersta ansvar för individens situation som ål iggerjsocial tjänsten enligt
förslaget till socialtjänstlag.

Två krav är vägledande för vår uppfattning, vilket redovisades inledningsvis,
nämligen att den lösning som väljs bör ge bästa möjliga förutsättningar
för en god vård och trygga rättssäkerheten för den enskilde individen. Dessa
krav uppfylls inte av förslaget i propositionen.

De som förespråkar en lösning som innebär att man förlägger tvångsmöjligheterna
till den psykiatriska sjukvården menar att denna lösning ger bättre
förutsättningar för socialtjänsten att återföra alkohol- och narkotikamissbrukare
till en normal livsföring. Bibehåller man tvångsmöjligheter inom
socialtjänsten, kommer missbrpkare att inte våga söka sig vård, då de löper
risk bli tvångsomhändertagna, menar förespråkare för denna meningsriktning
vidare.

Vi menar för vår del att denna frivilliglinje försämrar möjligheterna till en
framgångsrik rehabilitering av missbrukare. Även om tvångsmöjligheterna
förläggs till den psykiatriska sjukvården, kommer alltid socialvårdstjänstemännen
att kunna initiera tvångsomhändertaganden. Dessutom gäller
frågan i realiteten inte tvång kontra frivillighet, eftersom de som är hemfallna
åt alkohol- eller narkotikamissbruk redan befinner sig i ett tvångsmässigt
drogberoende. Enligt vår uppfattning är det för individen ett mer inhumant
och skadligare tvång att vara drogmissbrukare än att bli tvångsomhändertagen
för att genomgå avgiftning och få en effektiv vård.

Genom att förlägga tvångsomhändertagandena till den psykiatriska sjukvården
kommer omhändertagandena att fördröjas jämfört med vad som blir
fallet om socialtjänsten svarar för tvångsomhändertagandena. Följden blir att
alkoholisten eller narkomanen hinner bli alltmer förstörd såväl fysiskt och
psykiskt som socialt, vilket enligt all erfarenhet försämrar möjligheterna till
en framgångsrik rehabilitering jämfört med ingripanden på ett tidigare
stadium. Risken för att tvångsingripanden i många fall i realiteten kommer
att få initieras av kriminalvården till följd av att socialvården i praktiken
släpper sitt yttersta ansvar för den enskilde individen blir också uppenbar.

Det måste också ifrågasättas om sjukvården förmår klara den nya situation
som följer med förslaget i propositionen. Utan tvivel kommer trycket att öka
på den psykiatriska sjukvårdens resurser. Från psykiatrernas sida har
allvarliga invändningar rests mot förslaget i propositionen. De har förordat att
tvångsomhändertaganden även i fortsättningen skall kunna ske inom
socialvården.

För att kunna ge även tvångsintagna missbrukare större möjlighet till
individuellt anpassad vård måste tvångsvård finnas kvar inom socialtjänstens
ram som alternativ till andra vårdformer.

De institutioner som kan komma i fråga för tvångsomhändertaganden
inom socialtjänstens ram bör vara lokalt anknutna inrättningar. För vården
skall finnas individuellt utformade vårdprogram upprättade i samråd mellan
hemkommunens socialarbetare och institutionens vårdpersonal. Kontakt

Mot. 1979/80:66

skall hela tiden hållas mellan hemkommunens sociala organ och den vårdade
för att effektiva öppenvårdsåtgärder skall kunna sättas in omedelbart efter
institutionsvistelsen.

En sådan utformning av vården ger bättre förutsättningar för ett gott
vårdresultat än de resurser som den nuvarande psykiatriska sjukvården kan
erbjuda.

En jämförelse mellan de båda alternativen från rättssäkerhetssynpunkt
belyser bristerna i propositionen. Enligt LP V kan en person omhändertas mot
sin vilja om en läkare, i praktiken en jourläkare, skriver ut ett vårdintyg.
Intagningen sker inom kort tidrymd efter beslut av överläkaren vid
vårdinstitutionen, men den enskilde tillfrågas inte.

Enligt förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård inom
socialtjänsten skall beslutet om omhändertagande fattas av länsrätt efter
ansökan av kommunal socialnämnd. Länsrättens beslut om vård skall
föregås av muntlig förhandling vid länsrätten. Den som är föremål för
ansökan om vård skall kallas att närvara vid förhandlingen. Offentligt biträde
skall alltid förordnas. Länsrättens beslut om vård förfaller om socialnämnden
ej inom 14 dagar från det att länsrättens beslut har kunnat verkställas vidtagit
åtgärd för att bereda den vårdbehövande vård utom hemmet.

Enligt vår uppfattning bör det även framdeles finnas möjlighet till
tvångsomhändertaganden när den enskilde inte förmår överblicka sin
situation. Denna möjlighet till tvångsomhändertaganden bör fortfarande
finnas inom socialtjänsten. Förutom att det medför bättre förutsättningar för
vård ökar det rättssäkerheten förden enskilde. Vi föreslår därför att riksdagen
avslår förslaget till lag om psykiatrisk vård i vissa fall i vad avser den särskilda
intagningsgrunden för alkohol- och narkotikamissbrukare och de därmed
sammanhängande ändringarna. I stället förordar vi att regeringen återkommer
till riksdagen med lagstiftning, innebärande möjligheter till tvångsomhändertaganden
av missbrukare inom socialtjänstens ram. Denna lagstiftning
bör föreslås i så god tid att ikraftträdande, efter riksdagsbeslut, kan ske
den 1 januari 1981 då socialtjänstlagen träder i kraft. Detta lagstiftningsarbete
bör kunna ha sin utgångspunkt i det alternativa lagförslag som arbetades fram
av SU i slutbetänkandet.

Kontaktperson

Den nuvarande LSPV är liksom den reformerade LPV inte helt tillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt. Den ökade roll sorn utskrivningsnämnderna,
vilka byter namn till psykiatriska nämnder, tilldelas enligt
propositionen är ändock att betrakta som ett steg framåt när det gäller att
stärka den enskilda individens rättssäkerhet.

Tvångsomhändertaganden för sluten psykiatrisk vård är alltid ett starkt
ingrepp i en människas självbestämmanderätt över sitt liv. Intagning kan ske
med kort varsel och utan föregående provning i en juridisk instans. Mycket

Mot. 1979/80:66

talar för att alla omhändertaganden för vård utan den enskildes samtycke bör
beslutas av länsrätt.

För att stärka den enskildes rättssäkerhet vid tvångsintagning enligt LPV
anser vi att en särskild kontaktperson bör utses för den intagne. Denne
kontaktperson, som inte skall stå i något anställningsförhållande till institutionen,
skall kunna ge råd och stöd till den intagne. Särskilt betydelsefullt är
detta i situationer när intagning sker vid helger och flera dagar kan förflyta
innan en läkare på institutionen har tid att ägna sig åt den intagne. Olika
alternativ bör övervägas för att rekrytera kontaktpersoner. En möjlighet som
bör kunna undersökas är att låta lekmannaledamöterna i de psykiatriska
nämnderna fungera som kontaktpersoner för intagna. Vi föreslår därför att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att överväga
möjligheten att utse kontaktpersoner för intagna enligt LPV och därigenom
stärka rättssäkerheten.

Huvudmannaskapsfrågor

Huvudmannaskapet för institutioner inom socialvården är f. n. splittrat
mellan staten, kommunerna, landstingen och enskilda. I SU föreslogs att
staten inte längre skall vara huvudman för några institutioner. I stället skall
landstingen och kommunerna ges ett gemensamt ansvar för institutionsvården
inom socialtjänsten. För varje landstingsområde skall landstinget och
kommunerna inom området upprätta en institutionsplan som skall redovisas
för länsstyrelsen.

De institutioner för vilka huvudmannaskapet avses överfört från staten till
kommuner och landsting är de statliga ungdomsvårdsskolorna och vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare. Förhandlingar har en längre tid pågått
mellan staten och Kommunförbundet samt Landstingsförbundet om ett
överförande av huvudmannaskapet för dessa institutioner. SU förutsatte att
en huvudmannaskapsförändring skulle samordnas med den nya socialtjänstlagen.
Det kan nu konstateras att så inte skett. Folkpartiregeringen har valt att
ändå lägga fram förslaget till ny socialtjänstlag utan att kunna redovisa en
överenskommelse i huvudmannaskapsfrågan. Därigenom brister det i förutsättningarna
för socialtjänstreformen. Det naturliga tillvägagångssättet hade
varit att i propositionen kunna redovisa en överenskommelse om överförande
av huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter.
Tidsmässigt hade en sådan lösning också bort vara möjlig.

Enligt propositionen beräknas en förhandlingsöverenskommelse med
Kommunförbundet och Landstingsförbundet kunna redovisas för riksdagen
senare under riksmötet. Avsikten är att ett ändrat huvudmannaskap för de
berörda institutionerna skall kunna träda i kraft samtidigt med den nya
socialtjänstlagen, dvs. den 1 januari 1981. Enligt vår uppfattning bör därför
riksdagen avvakta med att slutbehandla propositionen om socialtjänstlagen
tills det föreligger en överenskommelse om ett överförande av huvudman

Mot. 1979/80:66

naskapet för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter till kommuner
och landsting.

Socialförsäkringstillägg (SOFT)

1 SU föreslogs ett system med utökad ekonomisk grundtrygghet genom
införande av ett socialförsäkringstillägg (SOFT), vilket skulle utbetalas av
försäkringskassan. Avsikten bakom SOFT var att lyfta av socialvården en del
av arbetet med att betala ut ekonomiskt stöd i form av socialbidrag. SOFT
skulle också innebära en förstärkt ekonomisk grundtrygghet för medborgarna
och bidra till att förebygga ekonomiska problem hos medborgarna.

SOFT skall enligt SU:s förslag utgå till medborgarna för att garantera dem
en tillfredsställande ekonomisk grundtrygghetsnivå. Exempel på grupper
som kan komma i fråga för SOFT är vissa arbetslösa, vissa sjukskrivna, vissa
pensionärer och arbetande med otillräckliga inkomster. Vid sidan av SOFT
skall socialbidraget finnas kvar för människor i akuta ekonomiska krissituationer
och grupper som faller igenom SOFT-systemet.

Vid remissbehandlingen av SU:s slutbetänkande framfördes kritik mot
viktiga punkter i SOFT-förslaget. Från flera håll framhölls att de ekonomiska
konsekvenserna av en SOFT-reform var otillräckligt belysta och att stödet
skulle bli svårt att administrera för försäkringskassorna. Mot bakgrund av
remisskritiken tillsatte regeringen en arbetsgrupp för att närmare överväga
förslagets konsekvenser.

Från centerpartiets sida har det under en lång följd av år förordats en
utbyggnad av den ekonomiska grundtryggheten. Vi har bl. a. i januari
innevarande år väckt en partimotion (mot. 1978/79:1231) med krav om en
översyn av hela det ekonomiska trygghetssystemet med syfte att öka den
ekonomiska grundtryggheten. Motionen avslogs av riksdagsmajoriteten.

De bakomliggande tankarna till SOFT stämmer väl överens med centerns
syn på det ekonomiska bidragssystemet. Den reformering vi förordat av det
ekonomiska stödet avser att vara heltäckande och ge en grundtrygghet i alla
situationer. Enligt vår uppfattning är det viktigt att reformera det ekonomiska
bidragssystemet för att ge större grundtrygghet och därmed motverka
uppkomsten av sociala problem.

Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs
att riksdagen

1. beslutar anta följande såsom Motionärernas förslag betecknade
lydelse av 6 § i förslaget till socialtjänstlag:

Mot. 1979/80:66

6 §

Motionärernas förslag

Regeringens förslag

Den enskilde har rätt till bistånd
av socialnämnden forsin försörjning
och sin livsföring i övrigt, om hans
behov inte kan tillgodoses på annat
sätt.

Den enskilde skall genom biståndet
tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att
det stärker hans resurser att leva ett
självständigt liv.

Den enskilde har rätt till bistånd
av socialnämnden för sin försörjning
och sin livsföring i övrigt, om hans
behov inte kan tillgodoses genom
eget arbete eller på annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet
tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att
det stärker hans resurser att leva ett
självständigt liv.

2. beslutar anta följande såsom Motionärernas förslag betecknade
lydelse av 5, 7 och 11 §§ i förslaget till socialtjänstlag:

5 §

Regeringens förslag

Till socialnämndens uppgifter hör
att

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena
i kommunen,
medverka i samhällsplaneringen
och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar
och enskilda främja goda miljöer i
kommunen,

informera om socialtjänsten i
kommunen,
genom uppsökande verksamhet
och på annat sätt främja förutsättningarna
för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service, upplysningar,
råd, stöd och vård, ekonomisk
hjälp och annat bistånd till
familjer och enskilda som behöver
det.

Motionärernas förslag

Till socialnämndens uppgifter hör
att

aktivt arbeta för att förebygga och
motverka alkohol- och narkotikamissbruk,

informera om socialtjänsten i
kommunen,
genom uppsökande verksamhet
och på annat sätt främja förutsättningarna
för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service, upplysningar,
råd, stöd och vård, ekonomisk
hjälp och annat bistånd till
familjer och enskilda som behöver
det.

Mot. 1979/80:66

7 §

Motionärernas förslag

Regeringens förslag

Socialnämndens medverkan i
samhällsplaneringen skall bygga på
nämndens sociala erfarenheter och
särskilt syfta till att påverka utformningen
av nya och äldre bostadsområden
i kommunen. Nämnden skall
också verka för att offentliga lokaler
och allmänna kommunikationer utformas
så att de blir lätt tillgängliga
för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt
ta initiativ till och bevaka att åtgärder
vidtas för att skapa en god samhällsmiljö
och goda förhållanden för barn
och ungdom, äldre och andra grupper
som har behov av samhällets
särskilda stöd. Socialnämnden skall i
sin verksamhet främja den enskildes
rätt till arbete, bostad och utbildning.

Socialnämnden skall aktivt arbeta
för att förebygga och motverka alkohol-
och narkotikamissbruk. Därvid
skall åtgärder vidtas för att stödja
tillkomsten av alkoholfria miljöer.

Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom
växer upp under trygga och goda
förhållanden,
i nära samarbete med hemmen
främja en allsidig person!ighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och
social utveckling hos barn och ungdom
och

Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom
växer upp under trygga och goda
förhållanden,
i nära samarbete med hemmen
främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och
social utveckling hos barn och ungdom,

göra särskilda insatser för att förebygga
och motverka användning av
alkohol och narkotika bland barn och
ungdomar och

Mot. 1979/80:66

Regeringens.förslag

sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet.

Motionärernas förslag

3. till regeringen uttalar att socialtjänsten skall prioritera insatserna
mot alkohol- och narkotikamissbruket i sitt arbete,

4. beslutar om sådan ändring av den föreslagna lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga att förvaltningsdomstol
får rätt att under pågående process besluta i frågor som gäller
omedelbart omhändertagande av barn,

5. avslår den särskilda intagningsgrunden i 2 § i förslaget till lag
om psykiatrisk vård i vissa fall och därmed sammanhängande
lagändringar och hos regeringen begär förslag till lag innebärande
möjlighet till tvångsomhändertagande av vuxna missbrukare
inom socialtjänstens ram,

6. hos regeringen begär utredning om kontaktperson för intagna
till sluten psykiatrisk vård.

Stockholm den 16 oktober 1979
ERIK LARSSON (c)

ULLA TILLANDER (c) MAJ PEHRSSON (c)

GÖSTA ANDERSSON (c) KARIN ISRAELSSON (c)

ARNE ANDERSSON (c) L. JOHANSSON (c)

i Falun

GOTAB 62738 Stockholm 1979