10

Motion

1979/80:63

av Ulla Ekelund

med anledning av propositionen 1979/80:9 om konsumentförsäkringslag.
m. m.

De i propositionen 1979/80:9 framlagda lagförslagen innebär att lagstiftningen
beträffande försäkring kommer att uppdelas på två olika lagar,
nämligen en förs. k. konsumentförsäkring och en för annan försäkring. Den
förra lagen avses täcka alla sådana försäkringar som fysiska personer tecknar
för sin privata räkning, t. ex. för det egna huset, den egna bilen, det privata
lösöret. Den andra lagen avser dels livförsäkring och liknande, dels all sådan
försäkring som tecknas av juridiska personer eller fysiska personer i deras
rörelse eller eljest för liknande ändamål.

Propositionens lagförslag tar i princip sikte endast på den förra gruppen.
Lagstiftningen rörande dessa försäkringar blir föremål för en total omarbetning
och framträder i helt ny gestalt. Övriga försäkringar skall liksom hittills
vara underkastade reglerna i 1927 års försäkringsavtalslag.

Lagförslaget innebär ett långtgående ingrepp i det nordiska lagstiftningssamarbetet
på ett område som i mer än 50 år varit täckt av gemensam nordisk
lagstiftning. Nyssnämnda 1927 års lag, som nu är normerande för alla olika
slag av försäkringar, tillkom efter ett nordiskt lagstiftningssamarbete som
påbörjades före 1920. I övriga nordiska länder är alltjämt de från denna tid
härrörande lagarna i kraft. Vi har sålunda f. n. en nära nog fullständig nordisk
rättsgemenskap på detta viktiga fält.

Propositionens förslag innebär att denna rättsgemenskap skall brytas
genom en ensidig svensk åtgärd. Man har visserligen påbörjat en revision av
de nordiska försäkringsavtalslagarna på tillskyndan av de nordiska justitieministrarna
också i övriga nordiska länder, men vid de överläggningar som
hittills hållits mellan länderna har man inte nått fram till någon gemensam
linje att följa i översynsarbetet. Genom att Sverige nu går sin egen väg och för
en betydande del av försäkringsområdet - det som gäller gemene man - slår in
på banor, vilka det är ovisst om övriga länder kommer att följa, avlägsnar man
sig på ännu ett område från de harmoniseringssträvanden som varit
vägledande för nordiskt lagstiftningssamarbete under mer än ett århundrade.
Man frångår de folkrättsliga förpliktelser som binder Sverige enligt stadgandena
i art. 4 i Helsingforsavtalet.

Från det nordiska samarbetets synpunkt är det ett mycket allvarligt steg
som nu tas. Man går därvid mot ett riksdagsuttalande från 1970 om att en
översyn av försäkringsavtalslagen om möjligt borde ske i samverkan med
övriga nordiska länder (första lagutskottet 1970:14).

Enligt min mening bör inte detta steg få tas utan att starka interna skäl

Mot. 1979/80:63

11

föreligger för att Sverige måste lämna den nordiska rättsgemenskapen. Några
akuta missförhållanden som omedelbart behöver avhjälpas föreligger knappast
på detta lagstiftningsområde. De allmänna försäkringsvillkor som de
ledande försäkringsbolagen i Sverige tillämpar i förhållande till försäkringstagarna
täcker till stora delar redan det som genom propositionen avses få
lagform. Det uppstår därför inte någon egentlig olägenhet för konsumenterna,
dvs. för de vanliga försäkringstagarna, om det får anstå någon tid med
lagens slutliga behandling i riksdagen.

Det bör finnas tid att följa upp riksdagsuttalandet från 1970 och låta det
riksdagsutskott som skall behandla propositionen få tillfälle att genom
kontakter med grannländerna närmare undersöka hur läget är i övriga länder
och vad som ännu kan göras för att bevara den nordiska rättsenheten på
försäkringsavtalsrättens område.

Det bör finnas goda möjligheter att under utskottsbehandlingen gå
närmare in på detta lagstiftningsärendes nordiska aspekter. De har på ett
anmärkningsvärt sätt hittills förbigåtts. Riksdagen har sitt ansvar för att de
förpliktelser som Sverige åtagit sig enligt Helsingforsavtalet, nämligen att
fortsätta lagstiftningssamarbetet på civilrättens områden, verkligen fullgörs.
Självfallet får dock inte önskemålet om nordisk samordning föranleda en
alltför betydande försening av den nu aktuella lagstiftningen.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen inte antar de i propositionen 1979/80:9 framlagda
förslagen till konsumentförsäkringslag, m. m. förrän frågan om
nordisk rättslikhet på försäkringsrättens område ytterligare
övervägts i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 16 oktober 1979

ULLA EKELUND (c)