9

Motion

1979/80:55

av Lena Öhrsvik

med anledning av propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten

Barns behov, livsvillkor och rättssäkerhet står ständigt under debatt och
berörs i en rad utredningar och förslag. Trots reformer och samhällsinsatser
av olika slag finns det många barn som far illa. Självklart skall man fortsätta
ett samhällsbyggande som syftar till goda levnadsvillkor för både barn och
föräldrar, men det kommer troligen under lång tid att ändå finnas barn som
utsätts för fysiska eller psykiska övergrepp. Dessa barn har samhället ett
särskilt stort ansvar för, och detta finns uttryckt i både nuvarande barnavårdslagstiftning
och nu aktuellt förslag till Lag om vård av unga (LVU).

Stark kritik har förekommit när det gäller rättstillämpningen, nämligen att
man tar för stor hänsyn till föräldrarnas intressen och alltså för liten hänsyn
till barnens intressen, att det finns vissa regionala skillnader beträffande
beslut om ingripanden samt att länsrätt och kammarrätt ofta upphäver sociala
centralnämndens beslut. Det sistnämnda tillbakavisas till en del av befintlig
statistik, men anmärkningsvärt är att kammarrätterna i 8 fall av 24 under åren
1975-1977 ändrat länsrätternas upphävanden av beslut enligt BvL § 25 a.
Detta visar att länsrätterna varit mer restriktiva än de borde. Man kan inte
utesluta att fler ärenden hade förts till kammarrätternas prövning om t. ex.
barnet genom sitt biträde haft rätt att överklaga.

Ett tecken på att vi slår vakt om barnens rättssäkerhet kunde alltså vara att
de ges rätt att överklaga beslut enligt LVU.

Med hänsyn till den kritik som förekommit när det gäller rättstillämpningen
i barnavårdsärenden, bör tillämpningen av den nya lagstiftningen
redan från början följas mycket noga. Den aviserade parlamentariska
utredningen om vård utan samtycke bör få också detta uppdrag.

Ett annat område där det gäller att väga barnens rätt gentemot föräldrarnas
är principerna för placering av barn i annat hem än det egna.

I förslaget till socialtjänstlag (§ 21) anges att vård i annat hem än det egna
bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med de anhöriga
och kontakt med hemmiljön. Denna närhetsprincip har uppenbara fördelar.
Man arbetar ju så på många håll redan i dag.

Men principen får inte tillämpas så att kravet på god vård eftersätts. Goda
vårdmöjligheter är ibland svåra att finna, varför det är olyckligt att så hårt låsa
fast dem som har ansvaret för planeringen för det enskilda barnet. Naturligtvis
ligger det i socialnämndens intresse att inte ha stort avstånd till den
man ansvarar för, men det är ibland praktiskt omöjligt att tillfredsställa olika
behov samtidigt. Vårdintresset måste då få vara vägledande.

Mot. 1979/80:55

10

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om uppföljning av LVU,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger barn rätt att
överklaga beslut enligt LVU,

3. att riksdagen uttalar att närhetsprincipen vid placering av barn i
annat hem än det egna inte får tillämpas så att kraven på
ändamålsenlig vård eftersätts.

Stockholm den 16 oktober 1979

LENA ÖHRSVIK (s)