Mot. 1979/80

44-47

Motion

1979/80:44

av Per-Olof Strindberg m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:213 med redovisning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen

På grundval av riksdagsbeslut 1972 och 1975 har en omfattande fysisk
riksplanering genomförts. Riktlinjer för planeringen gavs först genom
riksdagsbeslutet 1972 inför det programskede som sedan redovisades 1975.1
samband med redovisningen gav sedan riksdagen ytterligare riktlinjer som
tillsammans med de tidigare blev styrande för det planeringsskede som
redovisats 1978.

Den fysiska riksplaneringens rättsliga ställning

Riktlinjerna för planeringen har givits genom allmänna riksdagsuttalanden.
Dessa uttalanden har inte givits karaktär av kommentarer till samtidigt
beslutade lagändringar. Endast på några avgränsade och speciella punkter har
den fysiska riksplaneringens intentioner kommit till uttryck i konkreta
lagbestämmelser.

Byggnadsstadgan innehåller i dag vissa allmänna bestämmelser om
planläggning. Dessa bestämmelser rör bl. a. hänsyn till vissa riksintressen.

Dessa bestämmelser har inte ändrats i anslutning till riksdagens beslut om
riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. Inte ens bestämmelsen i byggnadsstadgans
13 § om att byggnadsplan ej må uppgöras så att jordbruk onödigtvis
hindras eller försvåras har ändrats med anledning av de alltmer restriktiva
uttalandena om ianspråktagande av jordbruksmark.

Det torde vara ostridigt att innebörden av ett lagrum inte kan ändras genom
allmänna uttalanden från riksdagen i efterhand. Riksdagens beslut om
riktlinjer för den fysiska riksplaneringen kan alltså inte anses likställda med
förarbeten till byggnadslagstiftningens regler om planläggning. Vad som nu
sagts hindrar inte att tolkningen av det krav på hänsynstagande till vissa
allmänna intressen som föreskrivs i byggnadslagstiftningen kan förändras
med tiden. Alltefter det värderingarna i samhället förskjuts, kan innebörden
av begreppet ”allmänna intressen” komma att förändras. Detta är något helt
annat än att riksdagen vid ett enskilt tillfälle genom allmänt hållna uttalanden
skulle ändra innebörden av byggnadslagstiftningens regler om planläggning.

Det råder knappast något tvivel om att regleringen av markanvändningen
faller inom det primära lagområde där föreskrifter skall meddelas genom lag. I
regeringsformen (RF) 8 kap. 3 § stadgas: ”Föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i

1 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 44^)7

Mot. 1979/80:44

2

övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden,
meddelas genom lag.” Att regleringen av markanvändningen faller inom det
primära lagområdet bekräftas ytterligare av att det ansetts vara nödvändigt att
ange i RF 8 kap. 7 § att regeringen kan bemyndigas att ge föreskrifter rörande
”utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö”. Av intresse
är att notera, att detta undantag motiverades av att det ”i fråga om byggandet
kan uppkomma behov av en skyndsam och detaljbetonad normgivning att ett
undantagslöst krav på lagform framstår som mindre ändamålsenligt” (prop.
1975/76:209 s. 162). Vid riksdagsbehandlingen underströk konstitutionsutskottet
att delegationsmöjligheter inte skulle ”omfatta annat än befogenheter
att meddela detaljbetonade föreskrifter” (KU 1975/76:56 s. 41).

Regeringsformen har inte förutsett någon annan form för normgivning
från riksdagens sida än lagbeslut. Samtidigt framgår av förarbetena till RF att
en lag skall ha vissa speciella egenskaper. Sålunda sägs i propositionen
1973:90 (s. 203) att i lagbegreppet ligger först och främst ”att detta endast kan
omfatta rättsregler”. Vidare anförs i samma proposition som motiv för att
riksdagen skall vara normgivare att ”tvånget till offentlig redovisning medför
att lagarna blir mera genomarbetade” (s. 205).

Lika klart som att markanvändningen skall regleras genom lag är det att
riksdagens hittillsvarande riksplanebeslut inte har varit lagbeslut i grundlagens
mening. Sådana riktlinjer som det här är fråga om tycks grundlagen över
huvud taget inte ha förutsett, och deras innebörd och verkningar är därför inte
reglerade.

I den aktuella propositionen åberopas ett uttalande av konstitutionsutskottet
(KU 1977/78:35 s. 23)att beslut om riktlinjerutan uttryckligt lagstadgande
skulle vara vägledande för regering och underställda myndigheter vid beslut
om markanvändning. Det bör dock noteras att uttalandet görs i samband med
granskningen av statsråds ämbetsutövning. KU har alltså inte primärt haft att
pröva hur riksdagens beslut stämmer överens med regeringsformen, utan om
vissa regeringsbeslut överensstämt med riksdagens intentioner. Konstitutionsutskottets
uttalande berör i varje fall inte frågan om förhållandet mellan
riktlinjebeslut och regeringsformen.

I propositionen hänvisas också till två utslag av högsta domstolen där den
fysiska riksplaneringens rättsliga verkan i vissa avseenden aktualiserats. I
båda fallen gäller frågan delvis förhållandet mellan å ena sidan riktlinjerna för
den fysiska riksplaneringen och å andra sidan tidigare beslutade lagbestämmelser
(2 kap. 12 § vattenlagen resp. 3 kap. 3§ fastighetsbildningslagen).
Högsta domstolens domar hänvisar i visst sammanhang till vad som sagts i
riksdagens riksplanebeslut. Det är dock att märka att domstolen i båda fallen
gör en allmän tolkning av hur innebörden av respektive lagrum kan anses ha
förändrats över tiden. Man lägger inte uttalandena i den fysiska riksplaneringen
som sådana direkt till grund för sina domslut och uttalarsig ingalunda
om riksplaneringens direkta rättsliga verkningar. Såväl KU:s uttalande som
de båda refererade domsluten visar att frågan om innebörd och verkan av

Mot. 1979/80:44

3

riktlinjebesluten inte är klar. Om riksdagen skulle komma att acceptera att
lagbestämmelser förändras genom allmänna riksdagsuttalanden innebär
detta att den nya regeringsformens reglering av normgivningsmakten gröps
ur redan några år efter antagandet av den nya regeringsformen.

Det bör noteras att riksdagsbesluten om den fysiska riksplaneringen är en
helt annan typ av riktlinjebeslut än de som avses i regeringsformen 9 kap. 7 §.
Där talas om ”riktlinjer för viss statsverksamhet för längre tid än anslag till
verksamheten avser”. Detta är bestämmelser om vad som vanligtvis kallas
princip- och organisationsbeslut som rör statens egen verksamhet och alltså
något annat än beslut som rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna
och som avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

När beslut fattades av trepartiregeringen om den s. k. allmänna promemoria
som skulle ligga till grund för de efterföljande länsvisa besluten, var
regeringen helt medveten om den rättsliga osäkerhet som förelåg i fråga om
riksplanebeslutens ställning. Med anledning härav anfördes i regeringspromemorian
bl. a. följande:

Verksamheten med fysisk riksplanering sker utan att dess former har
lagfästs. De verksamhetsanknutna och geografiska riktlinjer som har antagits
av riksdagen har således inte getts lagform. Den fysiska riksplaneringen
innebär ett förberedande kunskapsinsamlande samt överväganden av översiktlig
art. De översiktliga bedömningar som sker i anslutning till denna
planering utgör en del av förberedelserna till beslut i detalj. Härvid är
riktlinjerna förhushållning med mark och vatten att betrakta som vägledande
men inte rättsligt bindande för myndigheterna. Vid beslut i detalj måste
således gällande lagstiftning, t. ex. byggnadslag, naturvårdslag, skogsvårdslag
osv. tillämpas. Det är angeläget att berörda myndigheter noga beaktar
detta förhållande. Beslut i det enskilda fallet kan alltså inte fattas enbart under
hänvisning till överväganden i den fysiska riksplaneringen utan ett beslut
måste i varje särskilt fall baseras på tillämpligt lagrum i berörd lagstiftning.
Regeringens ställningstaganden till resultat av arbetet under planeringsskedet
är således inte förenade med några rättsverkningar men kommer
självfallet att inom ramen för gällande lagstiftning vara en utgångspunkt för
regeringens ställningstaganden i enskilda plan- och tillståndsärenden.

De uttalanden som återfinns i propositionen rörande den fysiska riksplaneringens
betydelse vid handläggningen av enskilda ärenden ansluter
emellertid inte till det nu citerade avsnittet i den allmänna promemorian.
Genom denna bristande överensstämmelse blir ett redan oklart förhållande
mellan riksplaneringsbeslut och marklagstiftningen än oklarare. Riksdagen
bör nu, efter yttrande från konstitutionsutskottet, pröva innebörden av
normgivningsmakten och hur denna skall utövas men icke nu ta ställning till
de föreslagna ändrade riktlinjerna.

Det är inte bara av formella eller legalistiska skäl som den nya regeringsformens
reglering av normgivningsmakten måste hävdas. Om man godtar en
utveckling som på sikt leder till att riksdagen inte beslutar genom lagar utan
genom allmänt utformade riktlinjer, kommer detta att innebära att varken

1* Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 44-47

Mot. 1979/80:44

4

riksdagen eller medborgarna kan överskåda konsekvenserna och innebörden
av riksdagsbesluten. I praktiken kommer de att bli så mångtydiga och lämna
så stort utrymme för tolkning att den reella maktutövningen förskjuts från
riksdagen till den förvaltning som tillämpar besluten. Riksdagens grundlagsfästa
normgivning måste förutsätta att dess beslut tar sig uttryck i omsorgsfullt
utformade rättsregler.

De konstitutionella frågor som riktlinjerna förden fysiska riksplaneringen
aktualiserar har inte bara, och måhända inte främst, intresse för den fortsatta
regleringen av markanvändningen. Problemet är av central och principiell
betydelse för riksdagens ställning i den offentliga maktutövningen. Riksdagen
bör inte godta en utveckling som innebär att allmänna riktlinjebeslut sätts
i lagbesluts ställe. Därför bör riksdagen inte nu ta ställning till den
redovisning som presenterats av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen
och inte godkänna förslag till nya riktlinjer. Regeringens proposition
bör alltså avslås. Ett ställningstagande i sak från riksdagens sida bör anstå till
dess riksdagen förelagts förslag till ny byggnadslagstiftning, i vilket kommer
att ingå lagbestämmelser om hänsynstagande till riksintressen vid beslut om
markanvändningen.

Riktlinjer för fritidsbebyggelse

I riksdagsbesluten från 1972 och 1975 rörande riktlinjer för den fysiska
riksplaneringen har frågan om upplåtelseformer för tillkommande fritidsbebyggelse
inte berörts annat än i den formen att kommunerna uppmanats att i
sina översiktliga planer avsätta mark för campingplatser, uthyrningsstugor
och liknande. Trots detta har nu länsvisa beslut fattats i vilka valet av
uppiåtelseform för tillkommande fritidsbebyggelse gjorts till en huvudpunkt.
I 22 av de 24 länsbesluten utpekas större eller mindre delar av länet där
”enskild fritidsbebyggelse” skall undvikas. De s. k. högexploaterade kusterna-Stockholms-
och Göteborgsregionernas kustområden, Skåne-, Hallandsoch
Blekingekusterna samt Bråvikenområdet - bör betraktas som ”i princip
fullbyggda när det gäller enskild fritidsbebyggelse”. På hela Öland och vid
Gotlands kustområde skall enligt länsbesluten gälla starka restriktioner mot
enskild fritidsbebyggelse. Länsbesluten innebär alltså att fritidshusbyggandet
i område efter område skall inriktas mot andra upplåtelseformer än ägande av
fritidsbostäder.

Under 1970-talet har byggandet av fritidshus minskat. Det totala antalet
fritidshus i landet varvid årsskiftet 1975-1976 ca 590 000. Nettotillskottet av
fritidshus under perioden 1970-1975 uppgick till ca 90 000. Detta innebär att
en årlig utbyggnad på ca 9 % i mitten av 1960-talet har sjunkit till en
utbyggnad på endast 3,5 % under första hälften av 1970-talet. I icke ringa
utsträckning torde detta hänga samman med de restriktioner som gradvis
utvecklats under trycket av den fysiska riksplaneringen. De länsvisa beslut
som regeringen nu har fattat innebär att restriktionerna avsevärt skärpts. Som

Mot. 1979/80:44

5

framgår av propositionen (s. 34) kan regeringsbesluten leda till stopp för
enskilt fritidsbyggande längs Sveriges hela kuststräcka. Detsamma gäller vid
Mälaren, Vänern och Siljan. 1 det södra fjällområdet kommer motsvarande
stopp för enskilt fritidsbyggande att gälla. Även i stora delar av landet i övrigt
inom attraktiva områden skulle fortsättningsvis gälla starka restriktioner mot
enskilt fritidsbyggande.

Trots tidigare uttalanden av riksdagen om att styrning av fritidsbyggandet
icke får innebära inriktning mot stora och täta fritidsbyar, kan de fattade
regeringsbesluten innebära att endast sådana områden kommer i fråga. Man
kan svårligen tänka sig att fritidshus för uthyrning eller andelshus kan byggas
annat än i grupper av viss minsta storlek.

Regeringens länsvisa beslut innebär att all den mark som hittills varit
attraktiv för enskilt fritidsbyggande beläggs med ytterligare restriktioner.
Trots de enskilda människornas önskemål om att kunna skaffa sig ett eget
fritidshus har alltså regeringen beslutat om något som i förlängningen skulle
kunna närma sig ett idiotstopp av fritidshus i hittills attraktiva områden, utan
klart stöd i svensk lagstiftning. Det är helt uppenbart att de önskemål som
människor har om att skaffa sig ett eget fritidshus i anslutning till kusterna
eller till någon sjö i landet mer än väl skulle kunna tillgodoses utan att viktiga
riksintressen åsidosätts.

Restriktionerna för vidare enskilt fritidsbyggande kan få mycket negativa
sociala följder. För det första kommer detta att medföra snabba prisökningar
på befintliga fritidsbostäder. Liknande värdestegringskonsekvenser som gjort
sig gällande på villamarknaden har redan visat sig uppkomma på fritidshusmarknaden
och kommer att bli än mer accentuerade efter de nu fattade
besluten. På grund av otillräckligt utbud kommer priserna att gå i höjden.
Uppgifter från lantmäteriverket ger vid handen att den genomsnittliga
prisökningen på bebyggda fritidsfastigheter under första hälften av 1970-talet
uppgick till 70 % vilket svarade mot en förändring av kostnadsläget under
motsvarande period på 47 %. Prisökningen kan också illustreras av utvecklingen
av priser på obebyggda fritidstomter i Storstockholmsområdet. Under
de senaste fem åren har priserna i stort sett tredubblats på sådana tomter. En
tomt som för fem år sedan kostade omkring 30 000 kr. kostar i dag ca 100 000
kr. Det bör då anmärkas att detta är tomter inom fritidshusområdena och
alltså inte de särskilt attraktiva tomterna som ligger vid stränder.

För det andra riktar sig stoppet för vidare enskilt fritidsbyggande i
praktiken främst mot människor i vanliga inkomstlägen. En undersökning
från 1973 bland dem som då köpte fritidshustomter i utbyggnadsområden
inom pendlingsavstånd från Stockholm visar att den genomsnittliga hushållsinkomsten
låg på ca 40 000 kr. Detta innebär att de som då köpte
fritidshustomter hade en lägre genomsnittlig hushållsinkomst än normalhushållen
i vårt land. Sedan dess har emellertid tomtpriserna, som redan sagts,
ökat ca tre gånger i pris. I dag är det därför främst andra och bättre ekonomiskt
ställda hushåll som har råd att efterfråga fritidshus och fritidshustomter. 1973

Mot. 1979/80:44

6

var det huvudsakligen lägre tjänstemän, hantverkare och yrkesarbetare som
köpte tomter. Köparna bodde också till 92 % i hyreshus.

En undersökning från Tekniska högskolan genomförd 1977 bekräftar, att
de befintliga fritidshusen i stor utsträckning innehas av personer med låga
inkomster. Sålunda innehas närmare 20 % av fritidshusen av den lägsta
inkomstgruppen, vilken motsvaras av endast 5 % av befolkningen. 25 % av
fritidshusen innehas av den därnäst lägsta inkomstkategorin motsvarande
något under 15 % av befolkningen. Nästan 45 % av fritidshusen innehas av
människor i åldern 50-65 år. Ca 30 % av fritidshusen innehas av personer i
ålderskategorin 35-50 år. Detta tyder på att vanliga småbarnsfamiljer i ringa
utsträckning fått tillgång till ett eget fritidshus.

De siffror som nu angivits visaratt det tidigare varit möjligt för människor i
vanliga inkomstlägen att skaffa sig ett eget fritidshus. På grund av den
restriktivitet som gradvis har utvecklats i fråga om fritidshusbyggandet har
detta förändrats. Nybyggda fritidshus blir dyra och endast människor med
goda inkomster kommer att kunna köpa dem. I den mån befintliga fritidshus
säljs blir det i första hand till människor med goda inkomster och goda
ekonomiska förhållanden i övrigt. Genom den negativa och byråkratiskt
förankrade synen på fritidsbebyggelse är man på väg att förvandla något som
varit möjligt och eftersträvat för den vanliga familjen till att bli ett privilegium
för höginkomsttagare. I praktiken kan riksplaneringen innebära att kustområden
reserveras för människor som redan etablerat sig där som fritidsboende.
Det är främst dessa som har tillgång till de stränder som kommer att förbli
obebyggda. Stoppet för den enskilda fritidsbebyggelsen är en i vid mening
fördelningspolitiskt felriktad och orättvis åtgärd.

De långtgående restriktionerna mot enskilt fritidsbyggande innebär också
att en kraftig hämsko läggs på kommunernas planering. I de mycket
vidsträckta områden där restriktivitet har anbefallts kommer kommunerna
över huvud taget inte att våga avsätta mark för fritidsbebyggelse. Risken för
vägrad planfastställelse kommer att bli alltför stor. Osäkerhet kommer också
att vidlåda de planer som har arbetats fram för fastställelse inom de närmaste
åren, ävensom för de befintliga planområden som inte minst de centrala
myndigheterna uppmärksammat. Det har i konsekvens härmed krävts att
medgiven byggnadsrätt skall upphävas.

Det råder en uppenbar motsättning mellan önskemålen hos de enskilda
medborgarna om att skaffa sig ett eget fritidshus och strävanden från olika
centrala organ att hindra enskilt fritidsbyggande. Behandlingen av enskilt
fritidsbyggande i den fysiska riksplaneringen utgör ett belysande exempel på
hur centrala myndigheter i praktiken söker överföra styrningen av bebyggelsen
ute i landet från kommunernas kompetensområde till centrala organ i
enlighet med dessas regleringsambitioner.

De länsvisa besluten speglar inte grundsynen i riksdagens ursprungliga
beslut om fysisk riksplanering och inte heller den positiva inställning till
fritidsbebyggelse som präglade den promemoria som utarbetades inom

Mot. 1979/80:44

7

trepartiregeringen och som avsågs ligga till underlag för det fortsatta arbetet.
Planeringen av bebyggelsen i vårt land bör enligt vår mening självfallet
anpassas till människors strävanden och önskemål. Mot den bakgrunden
framstår det också som anmärkningsvärt att koncentrerade stugbyar i så stor
utsträckning som här skett anges som ett angeläget mål för fritidsbebyggelsen.
Alla hittills gjorda utredningar - under årens lopp har ett flertal sådana
verkställts - visar att 'våra medborgare främst efterfrågar fritidshus i
glesbebyggelse eller i anslutning till jordbruksfastigheter. Bara i ett försvinnande
litet antal fall föredras tätare fritidsbebyggelse eller fritidsbyar. Samma
tendens gör sig gällande även då det gäller önskemål att hyra fritidshus.

Riksdagen bör av här anförda skäl inte godkänna de av regeringen
föreslagna riktlinjerna för behandlingen av fritidsbebyggelse. Regeringen bör
i anslutning till propositionen om ny byggnadslag återkomma till riksdagen i
frågan. Målsättningen bördå vara att i allra största utsträckning underlätta för
enskilda människor att skaffa sig ett eget fritidshus.

Fortsatt fysisk riksplanering

I och med att planeringsskedet har avslutats föreligger översiktliga planer
som täcker praktiskt taget landets hela yta. Den genomgång av markanvändningen
som den fysiska riksplaneringen från början avsågs utgöra har därmed
utförts. Det finns ingen anledning att nu vidga ambitionerna i fråga om den
fysiska riksplaneringen till att gälla vissa råvaror m. m. I stället bör den
fortsatta fysiska riksplaneringen innebära att kommunerna fortlöpande
samråder med länsstyrelserna, då markanvändningsbeslut som strider mot
redovisade riksintressen aktualiseras.

Den hittillsvarande fysiska riksplaneringen har utgjort en tung belastning
såväl för kommunerna som för länsstyrelserna. Det får inte bli ett självändamål
att vidmakthålla en tung planeringsapparat.

Den fysiska riksplaneringen har redan inneburit djupgående ingripande i
det kommunala planmonopolet. Det är inte godtagbart att staten även
fortsättningsvis på detta sätt skall ingripa i kommunernas möjligheter att
själva göra avvägningar i markanvändningsfrågor. Om kommunernas planmonopol
skall bibehålla den reella innebörd gällande lagstiftning bygger på
förutsätter detta att inte nya regleringsambitioner utvecklas inom ramen för
fortsatt fysisk riksplanering.

Propositionen innefattar också förslag till nya riktlinjer för användning av
jordbruksmark. De har delvis sin bakgrund i riksdagens jordbrukspolitiska
beslut förra året. Även då det gäller bebyggelsens avvägning mot jordbruksintresset
måste denna grundas på klara stadganden i byggnadslagstiftningen.
För närvarande finns regler härom i byggnadsstadgans bestämmelser om
byggnadsplaner. Det får förutsättas att en ny byggnadslag kommer att
innehålla erforderliga regler för beaktande av jordbruksintresset vid exploatering
av nya markområden.

Mot. 1979/80:44

8

De slutliga ställningstagandena till hävdandet av riksintressen vid markanvändningsbeslut
skall alltså göras i anslutning till beslut om den nya
marklagstiftningen. Endast genom en direkt reglering i lag kan tillräckliga
garantier ges för att planmässiga överväganden omfattas av samma utställningsförfarande,
samma besvärsmöjligheter och samma rättssäkerhetskrav
som gäller för andra liknande bedömningar. Det är djupt otillfredsställande
att den fysiska riksplaneringen genomförts utan att några av de regler som
byggnadslagstiftningen i dag innehåller till skydd för allmänhetens och
sakägares ställning och insyn beaktats. Ett nytt förslag till byggnadslag bör
innehålla preciserade regler om de restriktioner hänsynstagande till riksintressen
skall lägga på kommunernas rätt att själva - med vederbörlig hänsyn
tagen till enskilda intressen - besluta om markanvändningen inom kommunen.
En ny byggnadslag måste syfta till att den oreglerade utveckling vi
sett prov på under några år, innebärande en fortgående centralisering av
markanvändningsbeslut, bryts och ersätts av decentraliserade beslut inom
ramen för det kommunala självstyret och under hävdande av det kommunala
planmonopolet.

Vad här sagts gäller självfallet även andra intressekonflikter mellan skilda
intressen, exempelvis hänsynen till miljö-, naturskydds- och fritidsintressen i
samband med lokalisering av industri- och serviceanläggningar. Även dessa
konflikter skall regleras i lag under beaktande av det kommunala planmonopolet
och den kommunala självstyrelsen och inte i vagt utformade
planeringsverk.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag beträffande de ändrade
riktlinjerna för hushållning med mark och vatten såvitt avser

a. hushållning med jordbruksmark,

b. utveckling av fritidsbebyggelse i områden med geografiska
riktlinjer,

2. att riksdagen med anledning av den i propositionen lämnade
redovisningen rörande tillämpningen av den fysiska riksplaneringen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
därom framhållits.

Stockholm den 8 oktober 1979

PER-OLOF STRINDBERG (m)
ERIC HOVHAMMAR (m)
STEN SVENSSON (m)
LENNART BLOM (m)

ALF WENNERFORS (m)
PER UNCKEL (m)