Mot. 1979/80
24-26
Motion
1979/80:24
av Kjell-Olof Feldt m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska
kapitalmarknaden
När kapitalmarknadsutredningen tillsattes 1968 varén av dess huvuduppgifter
att analysera hur AP-fonden inpassats på kapitalmarknaderna och vilka
effekter dess placeringspolitik haft på kreditallokering och kreditpolitik. Mot
bakgrunden av en analys av detta skulle sedan utredningen studera den
långsiktiga sparutvecklingen i den svenska ekonomin efter det att APfondens
forsta inledande uppbyggnadsskede genomförts. Detta skulle då
bl. a. ske mot bakgrunden av att industrins ”finansieringsbehov kan komma
att öka påtagligt, om de investeringar inom näringslivet skall kunna
genomföras som krävs för att på sikt upprätthålla en hög takt i produktionstillväxten
i ekonomin”.
Läget vid utredningens tillsättning var att vi då hade haft en ganska lång
period av ökande investeringar och ett ökat sparande i den svenska
ekonomin. Bytesbalansen var i stort sett i jämvikt och underskottet i
statsbudgeten tog endasten ringa del av det samlade sparandet i anspråk. Den
grundläggande uppgiften för utredningen var således att undersöka förutsättningarna
för en fortsatt sådan utveckling.
Redan under den tid som utredningen arbetade kom emellertid dessa
förhållanden att på ett avgörande sätt förändras. För första gången under
efterkrigstiden uppstod en betydande sparandebrist i den svenska ekonomin,
vilket kom till uttryck genom det växande underskottet i bytesbalansen som
bl. a. oljeprisstegringarna medförde. Utredningens analyser kom därför att
även behandla den nya situation som uppstått och vilka alternativa vägar som
fanns att öka det totala sparandet så att underskottet i förhållande till vår
omvärld successivt nedbringades.
Sedan utredningens arbete slutförts har emellertid ytterligare dramatiska
förändringar inträffat i vår samhällsekonomi. Underskottet i den statliga
budgeten har vuxit lavinartat och uppgår nu till ca 50 miljarder kronor. Den
totala offentliga sektorn inkl. AP-fonden, som under 1960-talet och en stor
del av 1970-talet positivt bidragit till vårt samlade sparande, har nu ett samlat
underskott på ca 15 miljarder kronor.
Samtidigt har industriinvesteringarna sjunkit med nära 30 % sedan 1976.
Bostadsbyggandet är alldeles för lågt i förhållande till en växande efterfrågan.
Underskottet i bytesbalansen ökar nu på nytt kraftigt och kommer sannolikt
att redan i år vara större än den tidigare rekordnivån från 1977.
Parallellt härmed har vinsterna inom näringslivet ökat mycket kraftigt,
vilket tillsammans med den låga investeringsnivån lett till en oroväckande
1 Riksdagen 1979ISO. 3 sami. Nr 24-26
Mot. 1979/80:24
2
snabb likviditetsökning och en betydande valutautströmning från de icke
finansiella företagen under 1979.
I fråga om såväl den totala samhällsekonomin som när det gäller läget på
kredit- och kapitalmarknaderna företer den svenska ekonomin nu under 1979
tecken på mycket klara balansbrister. Det nu rådande läget kommer - om
man inte kraftfullt förändrar den nuvarande inriktningen - att successivt leda
till ett alltmer svårbemästrat läge där en allvarlig sysselsättningskris och ett
direkt hot mot vår nuvarande levnadsstandard inte kan uteslutas.
I propositionen behandlas nästan inte alls dessa djupgående förändringar i
den svenska ekonomin som inträffat under senare år. De grundläggande
frågorna om hur vårt land på nytt skall kunna få balans i sina utrikes affärer
samtidigt som det alltför stora underskottet i statsbudgeten nedbringas får
inte annat än en marginell belysning i propositionen.
Den allmänna inriktning av politiken på detta område som förordas i
propositionen kan därför icke läggas till grund för en politik som syftar till att
återföra den svenska ekonomin till intern och extern balans. Riksdagen bör
därför hemställa om att en ny utredning tillsätts med uppgift att studera de
krav på kapitalmarknaden som det mycket stora upplåningsbehovet från
statens sida kommer att ställa. Denna utredning bör då samordnas med de
mera övergripande ekonomisk-politiska perspektiv som bl. a. behandlingen
av långtidsutredningen leder fram till. I avvaktan på att resultatet av detta
arbete redovisas för riksdagen föreslår vi att de allmänna riktlinjer som
förordats i propositionen i fråga om politiken på kapitalmarknadens område
avslås.
Bostadsfinansieringens problem
Finansieringen av bostadsinvesteringarna är en viktig uppgift för kapitalmarknaderna.
Inom kreditpolitiken har bostadsbyggandets särställning följts
upp genom en långtgående prioritering av sektorns kreditförsörjning.
Statsmakternas bostadsbyggnadsprogram skall tillgodoses med de krediter
som svarar mot dess reala omfattning.
Bostadsbyggandets planering har emellertid vissa tider försvårats av
störningar i kredittillförseln. Större svårigheter kunde registreras vissa år
under senare hälften av 1960-talet och i början av 1970-talet. Till en del har
svårigheterna sannolikt sin grund i det omfattande bostadsbyggnadsprogram
som då genomfördes samtidigt som byggsektorn i övrigt var hårt
ansträngd.
Kreditsvårigheterna föranledde statsmakterna till åtgärder för att trygga
bostadsfinansieringen. Ett samrådsförfarande mellan regeringen och bankerna
byggdes upp underslutet av 1960-talet. Genom årliga överenskommelser
med bankerna och en kontinuerlig uppföljning av dessa överenskommelser
kunde en större säkerhet i kreditgivningen åstadkommas. Genom förändringar
i den kreditpolitiska lagstiftningen tillkom 1975 regler som gjorde det
Mot. 1979/80:24
3
möjligt att styra kreditgivningen till bostadsbyggandet även om en förhandlingslösning
inte skulle komma till stånd eller om bankerna inte skulle följa
gjorda utfästelser.
Under första hälften av 1970-talet kom, till följd av dessa successiva
reformer, kreditgivningen till bostadsbyggandet att flyta allt bättre efter de
inledande årens svårigheter. Till denna bättre situation bidrog givetvis också
den relativt kraftiga neddragning av bostadsbyggandet som ägde rum i takt
med att en allt bättre balans uppkom mellan tillgång och efterfrågan på
bostäder.
Under senare år och särskilt under 1977 och början av 1978 har emellertid
störningar på nytt uppkommit i bostadsbyggandets kredittillförsel. Eftersom
bostadsbyggandet legat mycket lågt under dessa år kan man dra slutsatsen att
dessa kreditförsörjningsproblem inte är en följd av ett kvantitativt stort
byggnadsprogram. Svårigheter kan uppenbarligen uppstå även då bostadsbyggandet
har en liten omfattning. Dessa svårigheter i kreditförsörjningen
fick till följd betydande förseningar i det planerade påbörjandet av bostäder,
vilket medförde ökade byggnadskostnader och störningar i sysselsättningen
på byggarbetsmarknaden.
Den borgerliga trepartiregeringen visade också när det gäller bostadsbyggandets
kreditförsörjning en påfallande brist på kraftfullt agerande gentemot
bankerna. Till en del hade svårigheterna med säkerhet kunnat undgås om den
borgerliga regeringen på ett mera kraftfullt sätt hävdat statsmakternas
intresse av att överenskommelserna mellan regering och banker måste
följas.
Det successivt utbyggda samrådsförfarande! med bankerna är inte den
enda vägen att trygga bostadsbyggandets kreditförsörjning. Under 1960- och
1970-talen har alternativa lösningar förekommit i debatten. Förslag om en
statlig totalfinansiering genom utvidgning av de statliga lånen till att omfatta
hela lånebehovet och med förskott under byggnadstiden har bl. a. förts fram
av den statliga bostadsfinansieringsutredningen. Liknande förslag har även
reservationsvis framförts i kapitalmarknadsutredningen och har också
aktualiserats i anslutning till remisser på kapitalmarknadsutredningens
betänkande, där de bl. a. fått stöd av fackliga remissinstanser som LO och
TCO samt av bostadsorganisationer som SABO och Riksbyggen. Även
bostadsstyrelsen har uttalat stöd för förslaget och bl. a. pekat på möjligheter
att den vägen åstadkomma er. rationellare administration.
Enligt vår mening är det viktigt att det bostadsbyggnadsprogram som
fastställs också skall tillföras erforderliga krediter. De senare årens erfarenheter
visar att samhället måste öka sitt engagemang i bostadsfinansieringsfrågorna.
Detta gäller såväl byggnadskreditiv som långfristig upplåning, dvs.
statlig totalfinansiering. Kreditförsörjningen under byggnadstiden skall
kunna tryggas genom förskott på de långfristiga lånen. Självfallet måste dock
dessa åtaganden ske inom ramen för den av samhället fastställda kreditpolitiken.
1* Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 24-26
Mot. 1979/80:24
4
Vilka institutionella former detta samhällets ansvar för kreditförsörjningen
skall ges är i forsta hand en fråga om kapitalmarknadens organisation.
I de nuvarande reglerna för bankernas långivning till bostadsbyggandet
görs ingen skillnad mellan den statligt belånade bostadsproduktionen och de
privatfinansierade äganderättsbostäderna. De bostadspolitiska förutsättningarna
är emellertid kännetecknade av stora skillnader. Den statsbelånade
bostadsproduktionen rymmer ett betydande element av kostnads- och
kvalitetskontroll genom den prövning länsbostadsnämnder och kommunerna
underkastar detta byggande. Här finns t. ex. villkor om kommunalt
inflytande över tomtmarken och villkor om att upphandlingen av byggande
skall äga rum med konkurrens. Därmed har samhället skaffat ett inflytande
över användningen av det kapital som tillförs bostadssektorn från den
prioriterade sektorn av kreditmarknaden.
När det gäller privatfinansierat byggande ställs i dag betydande belopp till
förfogande från den prioriterade kreditmarknaden utan någon som helst
prövning i ovannämnda avseenden. Erfarenheterna visar att så skett även i
tider då det statligt belånade bostadsbyggandet inte kunnat erhålla krediter i
tillräcklig omfattning.
För att säkra finansieringen av det socialt nödvändiga bostadsbyggandet
bör prioriteringsreglerna ändras så att endast den del av bostadsproduktionen
som erhållit statlig belåning prioriteras på kreditmarknaden. De bostäder som
byggs utan statliga lån bör jämställas med annat icke prioriterat byggande och
därmed finansieras i mån av utrymme på den oreglerade kreditmarknaden.
Omfattningen av det privatfinansierade bostadsbyggandet blir därmed
avpassat till det aktuella läget på kreditmarknaden.
Såsom vi även anfört i motion 1978/79:788 bör riksdagen ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om bostadsbyggandets finansiering samt
om finansieringen av bostäder som byggs utan statliga lån.
Allmänna pensionsfonden
I propositionen föreslås att en tioprocentsgräns införs för den fjärde
AP-fondens innehav av aktier i ett och samma bolag. Fonden skulle dock inte
behöva avyttra några aktier i de fall innehavet redan nu överstiger tioprocentsgränsen.
I propositionen antyds dessutom att man inom regeringskansliet
utreder inrättandet av en femte AP-fond. Detta skall dock inte hindra att
eventuella kapitaltillskott till fjärde delfonden senare kan övervägas.
Enligt vår mening måste den fjärde AP-fonden komma att spela en
betydande roll i en politik som syftar till att öka industrins investeringar
under kommande år. Alltsedan sin tillkomst har den spelat en betydelsefull
roll för att öka tillgången på riskvilligt kapital på den svenska kapitalmarknaden.
Med hänsyn till den fortsatt svaga utvecklingen av industriinvesteringarna
är det angeläget att den fjärde AP-fonden redan nu tillförs ökade
resurser. Vi anser att fonden bör anvisas ytterligare 1 miljard kronor. Endast
Mot. 1979/80:24
5
på detta sätt kan man skapa ett underlag för en mer långsiktig planering av
fondens verksamhet.
Vi vill också understryka att det enligt vår uppfattning inte finns några skäl
att införa ytterligare begränsningar i fondens verksamhet. Förslaget om en
begränsning av fondens möjligheter till förvärv av aktier i samma bolag med
högst 10 % innebär enligt vår uppfattning en försvagning av dess möjligheter
att bidra till en effektiv lösning av ett väsentligt finansieringsproblem för
svensk industri. Erfarenheterna har visat att fall kan förekomma där en sådan
begränsning omöjliggör en rationell lösning av företagens utvecklingsproblem.
Vi avvisar därför förslag som innebär sådana begränsningar av fondens
verksamhetsmöjligheter.
I samband med att fonden förra året tilldelades ytterligare 250 milj. kr.
uppställdes villkoret att medlen endast fick användas för deltagande i
nyemissioner eller för förvärv av nyemitterade konvertibla skuldebrev.
Denna regel har inneburit en väsentlig begränsning av fondens verksamhet.
Riksdagen bör därför uttala att den begränsningen inte längre bör gälla för
dessa medel.
En fråga av stort intresse är om fjärde AP-fonden skulle kunna engagera sig
i andra företag än de största och de börsnoterade. Det finns enligt vår mening
anledning att närmare studera denna fråga. Regeringen bör ge fondstyrelsen
ett sådant uppdrag.
Styrelsen för fjärde AP-fonden bör vidare uppmanas att i de fall man
engagerar sig i nyemissioner också regelmässigt tar kontakt med företrädare
för de anställda i företagen och tillmäter deras synpunkter på ett engagemang
ett avgörande inflytande.
På socialdemokratiskt initiativ beslöt riksdagen under våren 1979 om en
statsgaranti för att göra det möjligt för de regionala utvecklingsfonderna att ta
upp lån i bl. a. Investeringsbanken och i AP-fonden. Garantin begränsades till
300 milj. kr.
Den innebar att man härigenom har öppnat möjligheter för en regionälisering
av Investeringsbankens och AP-fondens utlåningsverksamhet som är
av stor betydelse för i synnerhet de mindre och medelstora företagen.
Regeringen bör ges i uppdrag att pröva frågan huruvida ytterligare åtgärder
bör vidtas för att genom en regionalisering av Investeringsbankens och
AP-fondens utlåning ytterligare underlätta finansieringen av de små och
medelstora företagens verksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen beslutar att
1. med avslag på propositionens förslag till riktlinjer i fråga om
politiken på kapitalmarknadens område hemställer att regeringen
tillkallar en ny utredning med uppgift att i enlighet med
Mot. 1979/80:24
6
vad som i motionen anförts analysera kapitalmarknadens
struktur med hänsyn till den nya situation som nu uppstått,
2. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om behovet av statlig totalfinansiering samt om
finansieringen av bostäder som byggs utan statliga lån,
J, 3. avslå den under propositionens punkt 8 föreslagna ändringen i
reglementet (1958:293) angående allmänna pensionsfonden
föreslagna paragrafen 12 a,
4. anvisa ytterligare 1 000 milj. kr. till fjärde AP-fonden,
5. som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts om riktlinjerna för allmänna pensionsfondens verksamhet,
6. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts om de
små och medelstora företagens kapitalförsörjning.
Stockholm den 8 oktober 1979
KJELL-OLOF FELDT (s)
PAUL JANSSON (s)
ARNE PETTERSSON (s)
ARNE GADD (s)
ERIK WÄRNBERG (s)
VALTER KRISTENSON (s)
OLLE WESTBERG (s)
i Hofors
RUNE CARLSTEIN (s)
INGVAR SVANBERG (s)
HUGO BENGTSSON (s)
NILS ERIK WÅÅG (s)
INGVAR CARLSSON (s)