4

Motion
1979/80:1969

av Åke Wictorsson m. fl.

med anledning av proposition 1979/80:122 om ordningsvakter och
bevakningsföretag

I regeringens proposition 1979/80:122 om ordningsvakter och bevakningsföretag
läggs bl. a. förslag till ny lag om ordningsvakter. Vi biträder i
huvudsak förslaget men vill i nedanstående punkter anföra invändningar.

Beträffande ordningsvakters klädsel biträder departementschefen i
huvudsak ordningsvaktsutredningens förslag men uttalar att det bör ankomma
på regeringen eller efter regeringens bemyndigande rikspolisstyrelsen att
meddela närmare föreskrifter. Vi finner det angeläget att understryka vad
som framhållits i utredningen, att ordningsvakts klädsel inte bör vara sådan
att den kan förväxlas med vare sig polis- eller väktaruniform. För
inomhusbruk bör civil klädsel med igenkänningstecken användas. Den av
departementschefen föreslagna skrivningen torde i själva verket innebära,
att man kan komma att utveckla en särskild ordningsvaktsuniform. något
som förstärker intrycket av att ordningsvakten är polisman av något slag. De
välmotiverade krav som från anordnares sida framställs om att ordningsvakten
- i och för sig identifierbar - inte alltför starkt skall avvika från annan
personal vid nöjestillställningen bör här tillmätas vikt.

Enligt vår mening bör i riksdagens beslut klart utsägas att ordningsvakt i
vissa stycken är underställd de anvisningar som lämnas av hans arbetsgivare,
anordnare. Departementschefen har i propositionen klargjort att ordningsvakten
skall vara underställd polisen, men att det dessutom måste finnas
utrymme för den som anlitar en ordningsvakt att meddela honom anvisningar
för tjänstgöringen. Denna skrivning finns det ingen anledning att invända
mot. När emellertid departementschefen inte anser det nödvändigt att i lagen
inskriva skyldighet för ordningsvakten att följa anordnares anvisningar för
tjänstgöringen under förutsättning att de icke inkräktar på de anvisningar
som lämnas av överordnad polisman eller polismyndighet, kan man mot
bakgrund av erfarenheter hos anordnarna rikta starka invändningar. I själva
verket är en av de vanligaste anledningarna till konflikt mellan ordningsvakter
och uppdragsgivare det förhållandet att ordningsvakten inte anser sig i
något avseende ens böra ta hänsyn till de anvisningar som lämnas. För att
rimliga arbetsförhållanden skall kunna etableras, och för att anordnaren
skall kunna på ett godtagbart sätt bära sitt ansvar för ordningshållningen,
krävs här en precisering i lagen.

Enligt vår uppfattning har departementschefen slutligen inte tagit tillräcklig
hänsyn till de utvecklade resonemang som i utredningen förts om
ordningsvaktsföreningarnas roll i fråga om förmedling av ordningsvakter. Vi

Mot. 1979/80:1969

5

vill här erinra om vad som sagts i utredningen, nämligen att i landet finns ett
stort antal ordningsvaktsföreningar, som inte bara tillvaratar medlemmarnas
intressen i skilda hänseenden utan också i omfattande utsträckning, även mot
avgift, förmedlar ordningsvakter till främst anordnare av offentliga danstillställningar.
Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat att denna förmedling inte är
arbetsförmedling i den mening detta begrepp har i lagen (1953:113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling.

För förmedlingen krävs f. n. varken tillstånd av eller anmälan till
arbetsmarknadsstyrelsen, och förmedlingen står inte under någon som helst
offentlig kontroll. Förmedlingsuppdragen utförs efter viss turordning, vilket
motverkar en strävan att skapa samband mellan ordningsvakter och
anordnare och att etablera normala arbetsmarknadsförhållanden. Fristående
ordningsvaktsföreningar kan komma att uppleva sig som vaktkårer.

Utredningen har därför föreslagit att ordningsvaktsförening endast skall få
förmedla ordningsvaktsuppdrag om arbetsmarknadsstyrelsen ger tillstånd
därtill. Vi förordar att riksdagen fattar beslut av den innebörden.

I sitt remissyttrande över ordningsvaktsutredningens förslag har statens
naturvårdsverk framfört som sin uppfattning att tillsynspersonal för nationalparker,
naturreservat, områden som avsatts till skydd för djurlivet och
andra naturvårdsprojekt bör kunna utrustas med ordningsvaktsbefogenheter.
Otvivelaktigt förekommer vid rast- och övernattningsstugor, lägerplatser,
hamnlägen, badplatser och liknande besökscentra ordningsproblem av
en karaktär som till en del motsvarar dem som uppkommer vid badplats,
lägerområde och i lokal eller plats för idrott eller liknande, vid vilka
ordningsvaktsverksamhet skall få förekomma enligt förslaget. Enligt vår
mening bör ordningsvaktsverksamhet få förekomma även i de fall ordningshållningen
utövas av tillsynspersonal vid nationalparker, naturreservat etc.
Detta bör klarläggas.

Under hänvisning till vad som ovan anförts föreslås

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts i anslutning till proposition 1979/80:122
om ordningsvakter m. m.

a) om ordningsvakternas klädsel och deras skyldighet att följa
anordnares anvisningar,

b) om att tillstånd att förmedla vaktuppdrag skall utfärdas av
arbetsmarknadsstyrelsen,

c) om att även tillsynspersonal för naturvårdsprojekt bör kunna
utrustas med ordningsvaktsbefogenheter.

Stockholm den 16 april 1980
ÅKE WICTORSSON (s)

KERSTIN ANDERSSON (s) ING-MARIE HANSSON (s)

i Kumla