3

Motion
1979/80:1940

av Inger Lindquist

med anledning av proposition 1979/80:96 med förslag till ny utlänningslag,
m. m.

Nu gällande utlänningslag ger domstol möjlighet att jämlikt 26 § förvisa
utlänning som begått brott. Domstolen prövar därvid inte om förvisningen
går att verkställa eller inte.

Eftersom det men utlänningen lider genom förvisningen skall beaktas vid
bestämmandet av straffet, har detta ofta medfört att utlänning, som sedan
inte kunnat förvisas, i realiteten fått ett lägre straff än svensk, som begått
motsvarande brott. Det missförhållandet har jag tidigare påtalat i riksdagen
(motion 1975/76:1070) och också anvisat olika förslag till lösningar.
Motionen besvarades då med att utlänningslagkommittén utredde frågan.

Nu har propositionen kommit med den lösningen att domstol inte skall
utvisa utlänning som har en s. k. flyktingförklaring eller som uppenbart är att
anse som flykting och har behov av fristad i Sverige utom i helt exceptionella
fall. Propositionen har alltså tagit bort möjligheten för domstol att genom ett
förordnande om utvisning uttrycka att svensk lag bedömer den aktuella
brottsligheten så allvarlig att utlänningen inte längre bör ha rätt att vistas i
Sverige. Även om en sådan dom sedan inte kunnat verkställas, bör den
allmänpreventiva och psykologiska effekten av ett sådant domslut inte
underskattas.

Jag befarar att den föreslagna ordningen kan komma att skärpa de
tendenser till motsättningar mellan svenska och utländska medborgare som
då och då förekommer. Detta skulle i så fall ytterligare försvåra tillvaron för
alla de invandrare som lojalt följer våra svenska lagar.

Jag anser alltså att domstol också i fortsättningen skall uttala sig om den
anser att överträdelsen av svensk lag är av så allvarligt slag att utlänningen
inte bör ha rätt att vistas i vårt land. Jag förordar alltså nu gällande ordning
framför den i propositionen föreslagna.

Det problem som jag påtalat i motionen 1975/76:1070 kommer då
fortfarande att kvarstå och kräver sin lösning. Någon svar på den frågan
borde propositionen enligt min uppfattning ändå ha givit för de fall där
domstol enligt den föreslagna lagen utvisar någon som inte har flyktingförklaring
men där det sedan visar sig att utvisningen inte kan verkställas.
Eftersom problemet med utvisningens inverkan på straffet uppenbarligen
inte går att lösa utan ytterligare överväganden, får den frågan anstå.

Vikten av att lagstiftning på utlänningslagens område är förankrad i det
allmänna rättsmedvetandet kan inte nog framhållas. Också den i propositionen
föreslagna sänkningen från fem till tre år av den tid en utlänning skall

Mot. 1979/80:1940

4

vara bosatt i Sverige för att få utvisas utan att synnerliga skäl föreligger
saknar enligt min uppfattning en sådan förankring. Med den alltmer ökande
internationella brottsligheten - inte minst när det gäller narkotikahandel förvånar
det mig att regeringen anser sig kunna försvaga möjligheten att
effektivt ingripa mot internationella brottslingar. En skärpning skulle
möjligen ha varit på sin plats.

Jag föreslår alltså att den nuvarande bestämmelsen som kräver att
utlänningen skall ha varit bosatt i landet i fem år bibehålls.

Jag vill slutligen särskilt framhålla att de skärpningar i lagen jag föreslagit
avser utlänningar som allvarligt har förbrutit sig mot de lagar som vi uppställt
och som vi i Sverige anser att det är viktigt att de efterlevs. Jag tror att en
sådan avvägning skapar större förståelse och vilja att leva upp till den
humanitära syn som i mångt och mycket glädjande nog präglar propositionens
förslag.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag
att riksdagen beslutar

1. att sista meningen i 41 § förslaget till utlänningslag skall
utgå,

2. att den i 41 § angivna tidsrymden om tre år skall ersättas med
fem år.

Stockholm den 26 mars 1980

INGER LINDQUIST (m)