Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1979/80:1937

av Anna-Greta Leijon m. fl.

med anledning av proposition 1979/80:96 med förslag till ny utlänningslag,
m. m.

1 Inledning

I vår motion i januari 1980 om invandrarpolitiken fann vi anledning beröra
de borgerliga regeringarnas sätt att föra vidare den politik för reglerad
invandring som utvecklats under socialdemokratins ledning. Vi fann det
befogat dels att efterlysa handfasta åtgärder för att säkerställa en inflyttning
som svarar mot Sveriges förmåga att på ett tillfredsställande sätt ta emot de
invandrade, dels understryka vikten av en fortsatt generös flyktingpolitik.

Endast genom en smidig men likafullt handfast tillämpning av uppställda
regler kan invandringspolitiken vinna stadga och insatserna för invandrades
anpassning till svenska förhållanden ge önskade resultat. Vid genomförande
av denna politik blir det alltid sist och slutligen fråga om beslut som rör
enskilda människor, beslut som med rätta upplevs som påfrestande därför att
de griper så djupt in i de berördas liv och välfärd. Därmed växer kraven på
insikt, erfarenhet och kompetens hos de ytterst ansvariga.

Regeringen har nu förelagt riksdagen förslag till ny utlänningslag. Från vår
sida har vi sedan länge efterlyst att en överarbetning av utlänningslagen även
skulle inbegripa ett allvarligt försök att göra lagen enklare i sin uppbyggnad
och därmed begripligare för de berörda. Tyvärr synes det nu framlagda
förslaget inte svara upp till dessa krav. Vi beklagar detta.

2. Utgångspunkter

Under 1960-talet och början på 1970-talet fick invandringen en betydande
omfattning. Inflyttningen var ett uttryck för en växande arbetskraftsefterfrågan
i den snabbt växande svenska ekonomin. Denna utveckling nödvändiggjorde
en politik för reglerad arbetskraftsinvandring. De fackliga
organisationerna gavs därvid ett starkt inflytande. Politiken grundades på
uppfattningen att en invandring som går utöver samhällets möjligheter att ge
invandrarna arbete, bostad och social omvårdnad på samma villkor som den
övriga befolkningen alltid ytterst skulle drabba invandrarna själva. Detta
skulle ske såväl direkt genom otillfredsställande levnadsförhållanden som
indirekt till följd av växande motsättningar till och konfrontationer med den
inhemska befolkningen.

Parallellt med denna utveckling ställdes Sverige under denna tid, till följd
av den allmänna utvecklingen i världen, inför växande krav på att ta emot

Mot. 1979/80:1937

flyktingar. Vår utrikespolitiska neutralitet och fria ställning mellan stormaktsblocken
gjorde det möjligt att genom en generös flyktingpolitik svara
upp till dessa krav.

Det mesta tyder numera på att den under tidigare perioder mycket
omfattande arbetskraftsinvandringen under överblickbar framtid kommer
att minska till en relativt låg nivå. Däremot torde antalet flyktingar som
önskar en fristad i Sverige förbli stort. Detta innebär sammantaget att
uppmärksamheten inom invandrarpolitiken nu stegvis flyttas över från
arbetsmarknads- till flyktingpolitiska avgöranden. Det är bl. a. i detta ljus
man bör värdera förslaget till ny utlänningslag.

Våra möjligheter att ta emot invandrare och ge dem goda levnadsvillkor i
Sverige är trots allt begränsade. Detta reser kravet på att våra resurser
används så effektivt som möjligt. En utgångspunkt är härvidlag att
flyktingpolitiken utformas så att våra insatser i första hand förbehålls dem,
bland alla människor som söker sig till vårt land, som har de svåraste
levnadsvillkoren. Detta blir möjligt endast om flyktinginvandringen sker i
sådana reglerade former att denna humanitära grundsyn kan slå igenom i
form av en fast tillämpning av uppställda regler.

Detta leder till två viktiga slutsatser. För det första bör utlänningslagstiftningen
medverka till att utrymmet för kollektiv överföring av flyktingar
vidgas på den okontrollerade flyktinginvandringens bekostnad. För det
andra bör kriminella så långt möjligt förhindras att komma till Sverige och
sedan uppehålla sig här. Genom sin brottsliga verksamhet är de direkt till
skada för vårt samhälle och indirekt till men för relationerna mellan svenskar
och invandrare.

3 Regler för att förhindra olovlig vistelse i landet

3.1 Avskaffande av ”tremånadersgränsen"

År 1977 infördes bestämmelsen om att utländsk medborgare som inte har
inresebehandlats inte får avvisas på formell grund om utlänningen uppsöker
eller anträffas av polismyndighet först mer än tre månader efter inresan.

RPS, SIV och ett antal polismyndigheter har i sina yttranden över
utlänningslagkommitténs förslag till ny utlänningslag begärt att denna
tremånadersgräns avskaffas. Man framhåller att tidsbegränsningen i praktiken
har medfört att många utlänningar håller sig dolda under den första
tremånadersperioden för att undgå risken för avvisning. Därefter måste
avlägsnande ske genom förpassning, vilket i allmänhet innebär att en
eventuell verkställighet ligger långt fram i tiden. En polismyndighet menar
att ett slopande av tidsbegränsningen kan leda till att utlänningar som nu
håller sig dolda kommer att anmäla sig till polisen tidigare.

Regeringen har inte tillmötesgått myndigheternas begäran.

Vi har tidigare understrukit betydelsen av att det utrymme som finns för

Mot. 1979/80:1937

invandring till Sverige så långt möjligt reserveras för de mest behövande. Av
detta följer krav på en effektivt genomförd reglering av invandringen. Varje
försök att kringgå uppställda regler för korrekt tillståndsprövning blir
därmed ett hot mot våra möjligheter att upprätta en reglerad invandring och
därmed på sikt också mot vår förmåga att vidmakthålla en generös
flyktingpolitik.

Allt detta leder oss fram till att varje mått och steg som kan vidtas för att
upprätthålla respekten för och efterlevnaden av regler rörande inresa och
vistelse i vårt land bör allvarligt övervägas. Ett avskaffande av nuvarande
tremånadersregel torde härvidlag fylla ett viktigt syfte.

Vi anser att en sådan ändring av gällande lagstiftning är försvarlig med
hänsyn till SIV:s medverkan i avvisningsärendenas handläggning som följer
med den föreslagna ordningen att SIV genom en särskild jourtjänst prövar
polisens avvisningsbeslut.

Vi föreslår att nämnda tidsfrist om tre månader för myndighets rätt att
avvisa utlänning nu avskaffas.

3.2 Straffpåföljd vid illegal anställning

Regeringen kan föreskriva att utlänning måste ha arbetstillstånd för att ha
anställning här i riket. Arbetsgivare som bryter mot dessa bestämmelser
dömes till böter eller där omständigheterna är försvårande till fängelse i högst
ett år.

I remissvar med anledning av utlänningslagkommitténs förslag tar LO
särskilt upp frågan om olovligt arbete i Sverige. Man finner förhållandet att
utomnordiska medborgare uppehåller sig i landet och här utför arbete utan
giltigt tillstånd oacceptabelt från många utgångspunkter. Man finner det
oacceptabelt utifrån fackliga intressen, av arbetsmarknadsskäl och från
rättssynpunkt. Man påpekar att mindre nogräknade arbetsgivare kan göra
stora olagliga förtjänster. Den illegalt anställde törs ej ställa några som helst
krav på anställningsvillkor. Vidare tillämpas inte avtal, lagar, arbetstider,
yrkesskadeförsäkring m. m. Skatter och sociala avgifter betalas inte.

Det är LO:s uppfattning att illegal arbetskraft inte helt kan stoppas genom
bättre gränsbevakning eller regelbundna kontroller av invandrarnas tillståndsbevis.
Därför måste kontrollen riktas mot de arbetsgivare som kan
misstänkas anlita illegal arbetskraft. Denna typ av brottslighet har dock
enligt LO hittills ägnats alltför liten uppmärksamhet. Sanktionssystemet har
en sådan utformning att något allvarligt straff inte blir utdömt för
arbetsgivare som anställer illegal arbetskraft.

Mot bakgrund av de konsekvenser som illegal arbetskraft medför anser
LO att samhället med all kraft måste motverka möjligheten till sådan
anställning. Straffsatsen för brott mot denna lag måste få en kraftig skärpning
så att den därigenom får en stark förebyggande effekt.

Regeringen är inte beredd att nu ta ställning i denna fråga. Man finner att

Mot. 1979/80:1937

den ingår i ett helt komplex av påföljdsbestiimmelser som bör bli föremål för
en omsorgsfull översyn.

För vår del vill vi anföra dels att denna översyn bör ges hög prioritet och
genomföras skyndsamt, dels att regeringen under tiden vidtar de åtgärder
som krävs för att gällande rätt skall ges en effektiv tillämpning. Vad vi här
anfört bör av riksdagen ges regeringen till känna.

3.3 Skenäktenskap

Tyvärr förekommer olika försök att kringgå gällande bestämmelser för att
uppehålla sig i Sverige. En sådan metod är s. k. skenäktenskap.

Det är naturligtvis omö jligt för myndigheterna att avgöra om ett äktenskap
är ingått av sken eller e j. Den enda faktor som kan sägas vara en någorlunda
objektiv mätare är äktenskapets längd. Därför ges i dag uppehållstillstånd på
grund avfamiljeanknytning till en början endast för en kortare tid. Om sedan
äktenskapet upplöses, kan det förekomma att utlänningen förpassas.

Självfallet är dessa regler svåra att tillämpa. Men vi vill trots detta bestämt
understryka att reglerna hanteras synnerligen varsamt. Man måste bl. a.
ständigt hålla i minnet att även makar i äktenskap som ej ingåtts som sken
kan finna att enda lösningen på gemensamma svårigheter är att upplösa
äktenskapet. I detta läge kan exempelvis kulturmönstren i hemlandet göra
att en utländsk kvinna och hennes eventuella barn efter en skilsmässa i
Sverige, med åtföljande utvisningshot, kan ställas inför en helt ohållbar
situation med de allvarligaste personliga konsekvenser.

Vad vi här anfört bör av riksdagen ges regeringen till känna.

4 Utvisning på grund av brott

En utlänning kan utvisas om han begått brott av viss svårighetsgrad. Detta
är en ordning som vi för vår del är beredda acceptera även i fortsättningen i
och med att denna påföljd kan följa enbart av allvarligare brott. Till detta
kommer vidare att en ytterligare förutsättning i allmänhet är att risk
föreligger för fortsatt brottslighet.

Om utlänning vistats viss tid i landet får utvisning ske endast om det
föreligger synnerliga skäl.

Regeringen föreslår att detta starkare skydd, som nu inträder efter fem år,
i fortsättningen bör inträda redan efter tre år för utomnordiska invandrare
resp. två år för nordbor.

Med hänvisning till vad vi tidigare anfört rörande behovet av att förhindra
att kriminella utnyttjar den svenska generositeten i invandrings- och
flyktingfrågor för samhällsskadlig verksamhet, kan vi inte stödja denna
uppluckring av gällande bestämmelser. Vi förordar därför att gällande regler
rörande utvisning i denna del bibehålls oförändrade.

Samtidigt vill vi anföra att utvisningsinstitutet numera kommit att bli en av

Mot. 1979/80:1937

de få återstående skillnaderna i rättsregler för svenska och utländska
medborgare som vistas här i landet. Vi ser klart behovet av denna ordning,
men vi finner det samtidigt stötande att exempelvis personer som är
utländska medborgare och som fötts och/eller vuxit upp här i landet kan
utvisas. Dessa personers bindning till Sverige är så stark att vi finner det
befogat att nu utreda förutsättningarna för att ge dessa utländska medborgare
ett förstärkt skydd mot utvisning. Vi föreslår att riksdagen beslutar
uppdra åt regeringen att utreda dessa frågor och därefter förelägga riksdagen
de förslag som visar sig motiverade.

5 Smidigare passkontroll

Sommaren 1979 infördes skärpt passgranskning vid rikets gränser. Detta
skedde utan gängse beredning i berörda nordiska samarbetsorgan, vilket
kom att väcka kritik. Beslutet har sedermera även föranlett irritation vid
tillämpningen. Dels har passpolisen utsatts för växande kritik från de
inresande som berörts av den skärpta kontrollen, dels har inresande kommit
att kvarhållas under den tid som krävts för att passpolisen skall kunna
kontrollera företedda handlingar. I vissa fall har väntan kunnat bli lång.
Detta gäller särskilt när invandrarverket, hos vilket polisen i vissa fall måste
inhämta upplysning, håller stängt.

Tidigare har vi berört den jourtjänst som nu föreslås inrättad vid SIV för
handläggning av avvisningsärenden. För att minska olägenheterna för de
inpasserande vid passkontrollen föreslår vi att denna jourfunktion organiseras
så att även informationsbehovet vid passkontrollen tillgodoses. Detta bör
kunna ske med utnyttjande av de nya tjänster som regeringen föreslår
inrättade vid invandrarverket. Det anförda bör ges regeringen till känna.

6 Lagändringar

Våra förslag under avsnitten 3.1 och 4 föranleder ändringar i regeringens
förslag till ny utlänningslag. Vi förutsätter att utskottet utarbetar erforderlig
ny lagtext.

7 Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen antar de ändringar i 31 och 41 §§ förslaget till
utlänningslag som följer av vad som i motionen föreslagits
under avsnitt 3.1 och 4,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om översyn av vissa påföljder (avsnitt 3.2),
tillämpningen av vissa regler som syftar till att förhindra
kringående av lagstiftningen (avsnitt 3.3), översyn av regler för

Mot. 1979/80:1937

utvisning på grund av brott (avsnitt 4) och om jourfunktion vid
invandrarverket för att medge en smidigare passkontroll
(avsnitt 5).

Stockholm den 26 mars 1980

ANNA-GRETA LEIJON (s)
ERIK V. JOHANSSON (s)
BERNT NILSSON (s)

FRIDA BERGLUND (s)
LARS ULANDER (s)

HANS GUSTAFSSON (s)
MARIANNE STÅLBERG (s)
SUNE JOHANSSON (s)

KARIN FLODSTRÖM (s)
LAHJA EXNER (s)
NILS-OLOF GRÖNHAGEN (s)
ARNE NYGREN (s)

OWE ANDRÉASSON (s)
LENA HJELM-WALLÉN (s)

GOTA B 64847 Stockholm 1980