3
Motion
1979/80:1934
av Lars Werner m. fl.
med anledning av proposition 1979/80:116 om åtgärder för att
förbättra kontinuiteten i hälso- och sjukvården m. m.
Propositionen 1979/80:116 hänvisar till regeringsförklaringen, enligt
vilken reformverksamheten på hälso- och sjukvårdens område är ”inriktad
på förebyggande insatser, utbyggnad av öppenvård och hemsjukvård samt
införande av system med husläkare och mindre vårdenheter. Förutsättningen
skall även i fortsättningen finnas för privatpraktiker. Utbyggnaden av
långtidsvården fullföljs.”
Den nu föreliggande propositionen skall tydligen vara ett led i den
beskrivna reformverksamheten på hälso- och sjukvårdens område. Men hur
dess allmänna synpunkter skulle leda till ”förbättrad kontinuitet” inom
sjukvården - som är huvudsyftet med propositionen - är svårt att förstå.
Kontinuiteten kan ju inte ses fristående från sjukvårdens allmänna
inriktning. Där företräder vänsterpartiet kommunisterna den uppfattningen
- att sjukvården skall vara offensiv - dvs. inriktad på att uppspåra
hälsorisker på arbetsplatser och i bostadsområden,
- att sjukvården skall vara demokratiskt uppbyggd - dvs. ledningsansvaret
för öppenvårdsenheterna skall vara kollektivt och alla personalgrupper
skall delta i det direkta patientarbetet,
- att sjukvården skall vara avgiftsfri,
- att spontana kontakter mellan befolkningen i ett upptagningsområde och
personalen vid vårdcentralen skall underlättas och besök hos olika
personalgrupper likställas,
- att sjukvården skall vara decentraliserad, dvs. basera sig på relativt små
personalgrupper utspridda på arbetsplatser och bostadsområden - kontinuiteten
bör gälla i förhållande till personalgruppen som kollektiv, inte
enbart i förhållande till enskilda läkare,
- att sjukvården skall vara fri från köer - man skall kunna söka
öppenvårdsavdelning samma dag utan någon tidsbeställning. Detta är
möjligt att åstadkomma redan i dag om man fördelar besöken på olika
personalgrupper i stället för att vara så läkarfixerad som man är i
propositionen och för övrigt också i husläkarutredningen,
- att sjukvården i högre utsträckning måste utgå från ett socialmedicinskt
kunskapsområde. Personal med social utbildning måste finnas med på
vårdcentralerna,
- att sjukvården och därmed vårdcentralen måste ha ett obligatoriskt
Mot. 1979/80:1934
4
vårdansvar motsvarande den skyldighet socialvården har. Detta säger man
som bekant nej till i HSU-förslaget,
- att alla måste tillhöra en bestämd vårdcentral. Remisstvång bör gälla till
specialistvård.
- att vårdcentralens ansvarsområde således omfattar en bestämd patientgrupp
motsvarande befolkningen i ett mindre bostadsområde eller de
anställda på en större arbetsplats.
I en sjukvård där dessa synpunkter tillgodoses blir kontinuitetsfrågan inget
problem, och husläkarsystemet blir överspelat.
Vad vi ser i den borgerliga regeringens husläkarsystem är drömmen om en
återgång till en historiskt överspelad vårdorganisation. Husläkaren var
överklassens doktor, och grundförutsättningen för läkarrelationen var en
ekonomisk fråga. De breda folklagren, arbetarklassen, hade aldrig tillgång
till husläkare utan hänvisades till överfulla polikliniker och provinsialläkarmottagningar.
En privatisering av läkarvården, där man med ett avgiftssystem
söker styra efterfrågan, kan inte lösa sjukvårdskrisen.
Vpk är emot all privatisering inom sjukvården. Vi anser det fel om man
tror att höjda avgifter och privata initiativ leder till en bättre hushållning av
de samlade resurserna. Avgörande är att vi inte accepterar ett system där
plånboken bestämmer vården.
Förekomsten av privat sjukvård är en försvårande faktor när det gäller
utbyggnaden av en effektiv öppenvård. Av propositionen framgår att
privatläkarna är lokaliserade till storstäderna, där läkartätheten redan
tidigare är högst. Detta står inte i överensstämmelse med en rättvis
fördelning av läkarkapaciteten.
Enligt vpk:s mening räcker det inte med allmänna önskemål om att
samarbetet mellan privatpraktiker och offentlig vård utvecklas. För en
enhetlig planering av läkar- och sjukvårdsbehov och en rättvis fördelning
inom tillgängliga resurser krävs en gemensam huvudman för all sjukvård. En
privat sjukvård är inte bara socialt orättvis, den är också ineffektiv.
Med hänvisning till det anförda föreslås
att riksdagen beslutar att med avslag på proposition 1979/80:116, i
vad avser allmänna riktlinjer och förslag att förbättra kontinuiteten
i hälso- och sjukvården, uttala att hälso- och sjukvårdspolitiken
bör inriktas efter i motionen uppställda målsättningar.
Stockholm den 25 mars 1980
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk)