Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1979/80:1932

av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1979/80:114 om verksamheten vid
allmänna reklamationsnämnden

I vårt kommersialiserade samhälle brukar varornas överflöd jämställas
med stigande välfärd och ökad levnadsstandard. Men drömmen om ett
fortsatt överflödssamhälle är det i dag inte längre så många som tror på. Den
minskade köpkraften som drabbat stora grupper av konsumenter möter nu
producenter och säljenheter med olika - inte alltid sunda - reklam- och
marknadsföringsmetoder för att behålla och om möjligt öka sina marknadsandelar.

Våra alltmer knappa resurser borde i stället användas för att skapa ett
samhälle där fortsatt industriell utveckling förenas med tillverkning utifrån
människors behov, god hushållning och en rättvisare fördelning.

Konsumentpolitikens givna roll under rådande förhållanden måste vara att
stärka konsumenternas ställning gentemot producenter och säljare och
medverka till att konsumenterna sinsemellan blir mer jämbördiga. Under
senare år har också flera initiativ tagits, bl. a. genom lagstiftning, för att
stärka konsumenternas ställning på marknaden.

Den utredning som ligger till grund för den föreliggande propositionen rör
tvistlösning på konsumentområdet, vilket är en viktig del av konsumentskyddet.
Allmänna reklamationsnämnden. som nu prövar tvister mellan
företag och konsument, om konsumenten så begär, inrättades 1967 och
började sin verksamhet 1968. Hittills har nämndens verksamhet bedrivits på
försök.

Erfarenheterna av allmänna reklamationsnämndens hittillsvarande verksamhet
är goda. Enbart förekomsten av nämnden kan påverka företagens
vilja att gå konsumenterna till mötes vid tvister. Vi delar därför uppfattningen
om fortsatt verksamhet och att allmänna reklamationsnämnden ges en
permanent ställning.

Grundprincipen för att reklamationsnämnden skall fungera som ett organ
för konsumenterna är att själva reklamationsförfarandet är enkelt, lättillgängligt
och utan kostnad för konsumenten. Att införa ett generellt
avgiftssystem - som enligt propositionen kommer att övervägas ytterligare skulle
innebära en klar försämring för konsumenterna. De förordade
övervägandena skall dels komma att gälla hur ett avgiftssystem för
besiktningar närmare bör utformas, dels hur generella avgifter kan utformas
för att förbättra effektiviteten i verksamheten. I propositionen överlämnas
till regeringen att pröva i vilken omfattning avgifter bör utgå i ärenden som
nämnden tar upp.

Mot. 1979/80:1932

Vänsterpartiet kommunisterna delar här utredningens uppfattning att man
inte bör införa generella avgifter vid någon av reklamationsnämndens
avdelningar, vilket för övrigt understryks av flera viktiga remissinstanser.
Det måste vara principiellt fel att en konsument skall betala för en prövning
som görs av en myndighet utan garanti för ett besluts genomförande.

Lättillgängligheten är en annan viktig del. En undersökning som gjorts av
konsumentverket visar att omkring hälften av de missnöjda inte vidtar någon
speciell åtgärd för att få rättelse. Att vända sig till butiken var det vanligaste
bland den hälft som agerat. Bara ett par procent hade kontaktat offentligt
konsumentorgan, och några få intervjuade hade vänt sig till domstol eller
advokat.

Vpk har i en särskild motion under allmänna motionstiden tagit upp frågan
om den lokala konsumentverksamheten. Men vi vill också i detta sammanhang
understryka vikten av att den kommunala konsumentverksamheten
verkligen fungerar. Undersökningar visar att resurssvaga konsumenter
lättare får kontakt med en lokal verksamhet. Lokala konsumentvägledare
kan genom att ge information om gällande lagstiftning ofta direkt lösa tvister
mellan konsumenten och näringsidkaren. Detta är nödvändigt för att minska
belastningen av prövningar på central nivå, så att reklamationsnämnden kan
koncentrera sin verksamhet på principiella frågor som är av allmänt intresse
och särskilt komplicerade ärenden. En förutsättning är då att den kommunala
konsumentverksamheten byggs ut betydligt snabbare än som nu
sker.

Organisatoriskt är det nödvändigt att sambandet mellan allmänna
reklamationsnämnden och konsumentverket bibehålls. Enligt vår mening
står detta inte i motsättning till reklamationsnämndens självständiga
verksamhet. De kunskaper om konsumenternas förhållande på marknaden
som reklamationsnämndens verksamhet ger är av största betydelse för
konsumentverkets problemuppfångning. Reklamationsfrågor kan inte
behandlas som isolerade företeelser utan måste analyseras parallellt med den
producentpåverkande och informerande verksamhet konsumentverket
bedriver. Vi ser ingen hållbar motivering för inrättandet av en ny fristående
Statlig myndighet. Tvärtom anser vi att konsumentverket även i fortsättningen
bör svara för allmänna reklamationsnämndens kansli. En helt ny
organisationsform skulle bara innebära ökad byråkrati och risk för dubblering
av arbetsuppgifter.

I propositionen föreslås en utvidgning av nämndens verksamhetsområde
med vissa tjänster som rör fast egendom - el- och VVS-installationer,
målningsarbeten och golvläggning. Vidare tilläggs att ”sådana tvister
rörande tjänster på fast egendom som redan nu prövas av nämnden bör
givetvis kunna behandlas även framdeles”.

Vi anser det omöjligt med den begränsning som här föreslås. När det gäller
inköp av viss fast egendom, exempelvis småhus, är konsumenterna helt i
underläge gentemot säljaren. Här rör det sig ofta om stora ekonomiska

Mot. 1979/80:1932

satsningar för den enskilde konsumenten. Från konsumentsynpunkt måste
det te sig obegripligt att nämnden ställer sig till förfogande i fråga om
konsumtionsvaror som är mindre ekonomiskt värda men inte när det gäller
tvister som kan bli helt avgörande för den enskildes ekonomi.

Av propositionen framgår att nämnden i början av sin verksamhet kom att
pröva vissa fastighetsfrågor men att nämnden med hänsyn till den stora
ärendetillströmningen beslutade att avvisa sådana ärenden. Att det hittills
varit en försöksverksamhet kan vara en förklaring till denna handläggning.
När nu nämnden föreslås bli en permanent organisation, borde den
beskrivna stora ärendetillströmningen få till följd att utvidgningen omfattar
hela ärendeområdet. Här finns ett klart dokumenterat behov. Reklamationsutredningen
föreslog på sin tid att tvister rörande fast egendom skulle
omfatta alla frågor, även köp.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen beslutar

1. att uttala sig mot införandet av ett avgiftssystem vid allmänna
reklamationsnämnden,

2. att uttala sig för att det organisatoriska sambandet mellan
konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden skall
kvarstå, så att konsumentverket även i fortsättningen skall
svara för allmänna reklamationsnämndens kansli, och att avslå
regeringens förslag i denna del,

3. att uttala sig för att utvidgningen av allmänna reklamationsnämndens
verksamhet skall omfatta alla frågor rörande fast
egendom, även köp,

4. att hos regeringen hemställa om förslag under elfte huvudtiteln
till ett, utöver propositionens förslag, ytterligare förslagsanslag
till allmänna reklamationsnämnden, för att bestrida de merkostnader
som ett bifall till punkten 3 kan komma att
medföra.

Stockholm den 24 mars 1980
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)

■

GOTAB 64838 Stockholm 1980