Mot. 1979/80
1913-1914

Motion
1979/80:1913

av Inger Lindquist

med anledning av proposition 1979/80:83 om ändring i konkurslagen
(1921:225)

I regeringens proposition 1979/80:83 angående konkurs och rätten att idka
näring föreslås att möjlighet att meddela näringsförbud införs i svensk rätt.

Ett sådant införande innebär som många remissinstanser påpekat ett stort
ingrepp i den principiella näringsfrihet som av hävd råder i vårt land.

Med hänsyn till vikten av att i ekonomiska sammanhang komma till rätta
med uppenbara missförhållanden, som ofta leder till olika former av
ekonomisk brottslighet, anser jag det likväl angeläget att möjlighet öppnas
att i vissa fall meddela näringsförbud. Jag finner att såväl den föreslagna
personkretsen som förutsättningar för förbud och förbudets innebörd är väl
avvägda.

När det gäller förfarandet ansluter jag mig helt till uppfattningen i
propositionen att övervägande skäl talar för att förlägga prövningen av
förbudet hos de allmänna domstolarna. Vad som för mig är stötande är
däremot att polis och åklagare föreslås vara engagerade i fråga om
näringsförbud också i de fall då något brottsligt förfarande inte läggs
gäldenären till last. Såvitt jag kunnat finna av remissammanställningen har
endast någon enstaka remissinstans ställt sig bakom en sådan tankegång.

De skäl, främst av processekonomisk natur, som i propositionen åberopas
för att låta polis- och åklagarmyndighet medverka i ett rent civilt
sammanhang finner jag föga övertygande. Mot det måste ställas det
betänkliga i att en gäldenär, som icke misstänks för något brottsligt
förfarande, skall behöva underkasta sig förhör av polismyndighet och
därefter vid domstol delta i en rättegång, där åklagare för talan mot
honom.

Jag anser att det strider mot de berättigade krav som varje medborgare har
rätt att ställa på vår rättegångsordning. En ledamot av lagrådet regeringsrådet
Hellner - har också om än inte i klartext berört frågan ur
rättssäkerhetssynpunkt. Jag vill alltså i likhet med vad brottsförebyggande
rådet ansett föreslå att kronofogdemyndighet, som samtidigt är tillsynsmyndighet,
skall företräda det allmänna i rättegång om näringsförbud, då en
sådan process inte äger samband med ett brottmål.

För att näringsförbudet skall få avsedd effekt vill jag särskilt understryka
vikten av att register är så upprättade att man kan söka på person för att få
fram i vilka bolag en viss person innehar styrelseuppdrag. Eljest förefaller det
omöjligt att kontrollera huruvida en person som ålagts näringsförbud
verkligen avvecklar sina samtliga uppdrag.

1 Riksdagen 1979180. 3 sami. Nr 1913-1914

Mot. 1979/80:1913

2

Det får ankomma på utskottet att utforma erforderliga lagtextändringar.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställs

att riksdagen vid antagande av propositionen

1. beslutar att kronofogdemyndighet i stället för allmän åklagare
skall föra talan i mål om näringsförbud då detta inte har
samband med brottslig verksamhet,

2. som sin mening uttalar vad i motionen anförts angående vikten
av att kunna fastställa personers engagemang i skilda företag.

Stockholm den 12 mars 1980

INGER LINDQUIST (m)