Mot. 1979/80:130

Motion

1979/80:130

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1979/80:58 om fortsatt reformering
av inkomstskatten, m. m.

Sammanfattning

Vänsterpartiet kommunisterna avvisar regeringens förslag till sänkta
marginalskatter. Regeringens proposition om ”fortsatt reformering” av
inkomstskatten är i det väsentliga en reform för de rika. Förslagen är en
fortsättning på den orättvisa fördelningspolitik som de olika borgerliga
regeringarna genomdrivit under de senaste åren.

De borgerliga partierna, och särskilt moderaterna, talar om att sänka det
totala skattetrycket men genomför höjningar av de indirekta skatterna.
Ökningen av de indirekta skatterna syns inte på samma sätt som en ökning av
inkomstskatten. Den medför samtidigt att den utjämning och omfördelning
som skattesystemet borde syfta till vänds till en överföring av skattetrycket på
människor med låga och genomsnittliga inkomster.

Skattepolitiken skall enligt vår mening tjäna en omfördelning av inkomsterna
från dem som har höga inkomster till dem som har mindre inkomster
eller inga alls. Den skall bekosta gemensamma nyttigheter som sjukvård,
barnomsorg, skolor, kollektivtrafik, social omvårdnad, sysselsättning, samhällelig
service i många former och mycket annat som alla gemensamt skall
ha nyttjandemöjligheter till och inte vara beroende av höga inkomster för att
kunna åtnjuta. Skattepolitiken är alltså inget självändamål utan ett politiskt
instrument för att uppnå en rättvis fördelning av samhällets resurser.

Men skattepolitiken har fått en annan inriktning genom de borgerliga
partierna. Den har blivit ännu orättvisare än förut. Den har i ännu högre grad
kommit att gynna dem som har det bäst i samhället till förfång för dem som
har det sämre. Den har minskat inkomstskatterna för höginkomsttagare och
dem med höga kapitalinkomster, samtidigt som mervärdeskatten och andra
indirekta skatter ökat. En sådan omfördelning anser vpk oacceptabel.

I en socialt inriktad och rättvis skattepolitik måste de med höga inkomster
påläggas högre skatter än de med låga inkomster. Detta är dock med
nuvarande system endast teoretiskt. Avdragssystemet medför att de med
höga inkomster kan tillgodogöra sig förmåner som innebär att den totala
skatten inte blir högre procentuellt - och i många fall t. o. m. lägre - än för
dem med låga och normala inkomster. Dessa möjligheter att lagligt smita
undan skatt måste undanröjas.

De s. k. marginalskatterna används i skattedebatten för att försöka förmå

1 Riksdagen 1979/80. 3 sami Nr 130

Mot. 1979/80:130

2

normalinkomsttagarna att skatterevoltera mot ”de höga marginalskatterna”.
Men det är inte dessa inkomsttagare som tjänar på regeringens skattepolitik.
Det visar Göran Skytte i sin nyligen utkomna bok ”De rika och deras
skatter”. Han bevisar där vad vpk alltid hävdat, nämligen att höga
marginalskatter i alltför hög grad är teoretiska. I boken jämför han vissa
stadsdelar i Malmö, där de som bor i den exklusiva villastadsdelen Bellevue
inte betalar nämnvärt mer skatt än de som bor i högshusområdet Rosengård.

Det är denna inriktning av skattepolitiken som vpk vänder sig emot.
Regeringspropositionen kan ej godkännas, då den leder till att inkomstfördelningen
blir ännu mera ojämlik. Vpk föreslår i stället andra åtgärder:

1. Slopande av hela momseffekten på livsmedel, vilket för inkomsttagare
med mellan 60 000 och 80 000 kr. i årsinkomst skulle betyda en
skattelättnad med ca 1 000 kr. för ensamstående och ca 2 000 kr. för 2
sammanboende med 2 barn.

2. Införande av en extra skattereduktion om 1 000 kr. år 1980 för alla vanliga
löntagare. Skattereduktionen utgår med 1 000 kr. för inkomsttagare med
30 000-80 000 kr. i beskattningsbart belopp och avtrappas därefter för att
helt upphöra vid 105 000 kr.

3. Slopande av indexregleringen (inflationsskyddet). En radikal förändring
av avdragssystemet i beskattningen. Höjning av skatten på stora förmögenheter,
på arv och gåvor samt skärpning av realisationsvinstbeskattningen.
Höjning av bolagsskatten.

Vpk:s förslag till ändring av skatten för 1980:

Tabellen innehåller vpk:s förslag till:

o slopande av momseffekten på livsmedel
o slopande av inflationsskyddet (index) på skatteskalan
O skattereducering på 1 000 kr. för inkomster mellan 30 000 kr. och 80 000
kr., avtrappning före och efter.

Total familjeinkomst	Ensamstående	Normalfamilj (2 inkomster) 2 vuxna 2 barn
	Vpk	Regeringen	Vpk	Regeringen
40 000	-1 400	- 400	-2 100	- 400
60 000	-1 200	-1 300	-2 700	- 600
80 000	- 800	-2 600	-3 000	-1 100
100 000	- 200	-3 500	-2 700	-2 000
300 000	+ 1 200	-8 000	+2 000	-7 000

- = skatteminskning per år i jämna hundratal kr.
+ = skatteökning per år i jämna hundratal kr.

Mot. 1979/80:130

3

Skattepolitiken

De i propositionen framlagda förslagen berör frågor som utretts av 1972 års
skatteutredning. Utredningens ställningstaganden i dessa frågor redovisas i
slutbetänkandet SOU 1977:91. Vpk:s ledamot i utredningen yttrade i
reservation till betänkandet bl. a. följande:

Vad som bland allmänheten förväntades av 1972 års skatteutredning var
att den skulle framlägga förslag till ett reformerat skattesystem. Detta synes
också ha varit ambitionen under de första åren av dess arbete. Efter den
borgerliga valsegern 1976 och förändringen av majoritetsförhållandena i
skatteutredningen har man begränsat sig till ett par mindre förändringar i ett
antikverat skattesystem. Den borgerliga majoritetens förslag innebär en
minskning i progressiviteten i skattesystemet genom stora skattelättnader för
de högre inkomsttagarna finansierade med höjningar av mervärdeskatten
och andra indirekta skatter, vilka hårdast drabbar låginkomsttagarna och
barnfamiljerna. Det är en förändring i reaktionär riktning av skattepolitiken
som de borgerliga partierna och Svenska arbetsgivareföreningen vill genomdriva.
Detta kan enligt min mening icke accepteras.

Det måste också kritiseras att utredningen icke på ett tillfredsställande sätt
har behandlat alla de delar av skattepolitiken som faller under dess
arbetsområde. Vad som sägs i direktiven har heller icke i sin helhet
uppfyllts.

Det berättigade i denna kritik framstår nu i klar belysning av de av
regeringen framlagda ”reformförslagen”. Vad som föreläggs riksdagen är
ytterligare några tyglappar till det nötta, halvsekelgamla lapptäcke som utgör
vårt skattesystem. Propositionens huvudsakliga innehåll utgörs av en
oförställd attack mot progressiviteten i skattesystemet. Marginalskatterna
utmålas som det allt överskuggande problemet.

Sammantagna vittnar förslagen om oförmåga att angripa de grundläggande
orättvisorna i vårt nuvarande skattesystem, såsom det samlade skattetrycket
på låginkomsttagarna och barnfamiljerna, möjligheterna att förvandla löpande
inkomster till lågt beskattade kapitalvinster, underskottsavdragen, m. m.
Vpk redovisar i de senare delarna av denna motion de principer som partiet
anser böra ligga till grund för ett reformerat inkomstskattesystem. Dessa
principer har utförligare motiverats i motioner till föregående riksmöte (se
motion 1978/79:310 m. fl.).

I propositionen upprepas uppfattningen att åtgärder för att begränsa den
kommunala tillväxten måste prövas. Detta sker utan att orsakerna till den
kommunala utgiftsökningen belyses. Redan regeringens egna beräkningar
att kanske en procent av den till 5,4 procent uppskattade ökningstakten kan
bero på insatser för att motverka ungdomsarbetslösheten visar att kommunerna
står inför problem som inte löses genom åtstramningsåtgärder.

Regeringen är heller inte beredd att vidta åtgärder som skulle tillföra
kommunerna ökade resurser. När det gäller vissa skattepliktiga förmåners
inräknande i det kommunala skatteunderlaget vidtas endast sådan förändring
som ”skall bli neutral i fråga om kostnadsfördelningen mellan stat och

Mot. 1979/80:130

4

kommun”, dvs. inte ge kommunerna resurser som de borde tillföras.

Vänsterpartiet kommunisterna har vid upprepade tillfallen krävt ökade
statliga insatser för att kommunerna skall kunna fullgöra sina serviceuppgifter
utan kraftiga skattehöjningar. Bl. a. har vi krävt ökade statsbidrag till vissa
verksamheter och särskilda insatser för barnomsorg, bekämpande av ungdomsarbetslöshet
osv.

En viktig fråga när det gäller skattepolitiken är att hålla tillbaka de stigande
kommunalskatterna, som särskilt hårt drabbar låg- och medelinkomsttagarna.
Regeringens förslag berör inte detta problem. Dess linje är att åstadkomma
skattelättnader för högre inkomsttagare och att möjligen hålla tillbaka
kommunalskattehöjningarna genom åtgärder som försämrar servicen. Detta
är en reaktionär politik.

Vid flera tillfällen har också vänsterpartiet kommunisterna krävt övergång
till en gemensam progressiv statskommunal enhetsskatt. Det är nödvändigt
att bryta en utveckling som leder till att en allt större del av samhällsservicen
finansieras via ett skattesystem som särskilt hårt drabbar låginkomsttagarna.
Därför krävs en genomgripande skattereform.

I annat sammanhang återkommer vi till frågor som rör kommunernas
ekonomi och skattesystemet.

1 det följande behandlas de i propositionen framlagda förslagen.

Marginalskatterna

Den mest angelägna skattereformen är inte att sänka marginalskatterna
utan att minska den totala skattebördanför låg- och medelinkomst tagargrupperna.
Den huvudsakliga delen av dessa gruppers skattebörda
utgörs av de indirekta skatterna och kommunalskatten. De nu framlagda
förslagen innebär inte något steg i denna riktning. I stället föreslås reaktionära
förändringar av skattetrycket. Regeringen vill med generella marginalskattesänkningar
ytterligare omfördela skattebördan från den progressiva direkta
statsskatten till de indirekta skatterna. Det har nu senast visats genom
höjningen av skatten på alkohol och tobak samt förslaget om höjning av
energiskatten. Finansieringen av kostnaderna för de föreslagna statsskattelättnaderna
- vilka huvudsakligen kommer höginkomsttagarna till del kommer
att belasta de grupper som har det största behovet av en skattesänkning:
låginkomsttagarna och barnfamiljerna. En utveckling mot att dessa
grupper får bära en allt större del av den totala skattebördan eftersträvas av
företrädarna för de intressen som den borgerliga regeringen bygger sin
proposition på, nämligen Svenska arbetsgivareföreningen och andra kapitalägargrupper.

Man får å andra sidan inte underskatta inflationens betydelse för beskattningen
av arbetsinkomsterna. För flertalet lönearbetare i Sverige har de
senaste årens lönehöjningar endast varit nominella. Stigande priser och hyror
har ätit upp de löneökningar man tillkämpat sig. Inflationen och dess

Mot. 1979/80:130

5

yttringar sammanhänger med det kapitalistiska systemets allmänna utvecklingsdrag
och kris. Kapitalistklassen vill öka sina profiter på de lönearbetandes
bekostnad. Arbetarnas och tjänstemännens fackliga styrka gör det svårt
för kapitalisterna att få igenom direkta lönesänkningskrav. I stället söker man
genom pris- och hyreshöjningar tilltvinga sig en större andel av produktionen.
Den fackliga kampen mot prishöjarpolitiken, som den borgerliga
riksdagsmajoriteten står för, är därför av utomordentligt stor betydelse. Men
minst lika viktigt är att denna kamp förs vid utformningen av skattepolitiken.

Regeringens marginalskatteförslag kommer dessutom att innebära att i
den påbörjade lönerörelsen tvingas de fackliga organisationerna på lönearbetarsidan
att kämpa för kompensation även för skatteövervältringen. Detta för
att normalinkomstgrupperna skall erhålla reallöneförbättringar.

1 LO-tidningen nr 47/1979 redovisas i tabeller hur denna kompensation
måste fördelas för att någon förändring i förhållande till den gällande
relationen inte skall komma till stånd.

Så här stor bruttoökning behövs för att alla skall få 780 kr. i real ökning av
nettoinkomsten:

Bruttoinkomst 1979 Prisstegring 8 procent Prisstegring 10 procent

40 000	11,2	13,6
50 000	10,1	12,8
60 000	9,0	12,0
70 000	7,7	11,1
80 000	7,2	11,2
90 000	6,7	11,1
100 000	6,2	10,7
120 000	5,7	10,4
150 000	4,0	8,1
200 000	1,4	6,0
500 000	-3,3	-0,4

Tabellen visar att för att få lika mycket över efter skatt och inflation i kronor
räknat (780 kr.) så krävs en tvåsiffrig procentuell löneökning i de vanliga
inkomstlägena, men knappast någon höjning i de högre inkomstlägena.

Den borgerliga trepartiregeringen införde det s. k. inflationsskyddet av
statsskatteskalorna. Detta system bidrar till att effektivisera utplundringen av
lönearbetarna. Genom systemet undantas generellt en lika stor procentuell
andel av de nominella löneökningarna från beskattning. Detta har flera
negativa effekter. Bl. a. minskar medvetenheten om den klassmässiga
utplundring som inflationen innebär, dels leder systemet till obefogade
skattelättnader för höginkomsttagaren. - Systemet har även starkt negativ
effekt på det statsfinansiella läget. De borgerliga regeringarna har hittills valt
att finansiera systemet via ökad utlandsupplåning och höjningar av de
indirekta skatterna, främst mervärdeskatten.

Det kan till inflationsskyddets försvar sägas att de nominella lönehöjning

Mot. 1979/80:130

6

arna medfört att skattesatser, vilka införts för att åstadkomma en fördelningspolitiskt
önskvärd inkomstutjämning, nu blivit aktuella för de breda
löntagargrupperna. Detta åberopas nu även till grund för ytterligare marginalskattesänkningar
utöver inflationsskyddet. Förhållandet medför naturligtvis
ett behov av ändringar i statsskatteuttaget i vissa inkomstlägen.
Sådana ändringar bör emellertid enligt vpk:s mening åstadkommas med en
sänkning med ett likartat krontalsbelopp för de breda inkomsttagargrupperna i
form av skattereduktion. Ett övre tak bör införas för sänkningen. Härigenom
undvikes den ovan påtalade överkompensationen av höginkomsttagarna.

Skattepolitik är klasspolitik. Detta står klart för envar som läst den
borgerliga regeringens förslag till reformering av inkomstskatten. Förslaget
innebär ytterligare ett oförställt angrepp på de fördelningspolitiska ambitioner
som trots allt finns bakom vårt statsskattesystem. Skattesänkningar för
höginkomsttagare och kapitalägare skall betalas via ökade skattebördor för
lönearbetarna. Detta är borgerlig klasspolitik.

Marginalskattespärr

Vpk har i motioner visat att det skattetryck som kan avläsas i statsskatteskaloma
till stor del är teoretiskt. Detta förhållande grundar sig bl. a. på
möjligheten för höginkomsttagarna att via avdragssystemet reducera sin
taxerade inkomst. Riktigheten i detta påstående stöds nu av det faktum att de
föreslagna marginalskattespärrarna inte beräknas ge större skattebortfall än
ca 80 milj. kr. De föreslagna marginalskattespärrarna utgör enligt vpk:s
mening ytterligare ett exempel på den borgerliga klasspolitiken, som denna
kommer till uttryck i fråga om skatterna. Förslaget bör givetvis avslås.

Bidrag och marginaleffekter

Av större intresse är enligt vpk:s mening de marginaleffekter som inträder
till följd av inkomstökning och bortfall av bidrag samt avgiftsökningar. Detta
problem berörs endast flyktigt av regeringen. Det är närmast ett hån av
regeringen när den påstår att de föreslagna marginalskattesänkningarna
nämnvärt skulle påverka dessa marginaleffekter.

Låginkomsttagarna har ringa nytta av en marginalskattesänkning. Enligt
förslaget får de ett belopp av ett par tior för år räknat. Detta har knappast
någon märkbar effekt på hushållsekonomin.

Härtill kommer att denna sänkning av den direkta skatten finansieras via
höjning av andra skatter, främst de indirekta. Detta drabbar särskilt hårt
barnfamiljerna. De kommer att få betala dyrt för den föreslagna marginalskattesänkningen.
Sammantagna med finansieringsformen saknar förslagen
nämnvärda effekter för denna grupp.

Enligt vpk:s mening måste det till en början framhållas att marginaleffekter
av nu berört slag i stor utsträckning är oundvikliga. En verklig inkomstökning

Mot. 1979/80:130

7

innebär ett minskat bidragsbehov och en större skattekraft. Endast genom en
smidig anpassning av skilda bidragsgränser och en minskning av utgående
avgifter för barnomsorg m. m. kan en meningsfull förbättring av berörda
gruppers situation åstadkommas. Vpk har krävt lösningar i denna riktning,
liksom väsentliga ökningar av vissa bidrag, i skilda sammanhang. Detta har
avvisats av den borgerliga majoriteten. Detta visar att intresse av att lösa
problemen för låginkomsttagarna och barnfamiljerna saknas hos regeringen.

Folkpensionärernas beskattning

Folkpensionärerna utgören låglönegrupp. Samhället bör ha ett stort ansvar
för att denna grupp icke drabbas av standardförsämringar. Om detta brukar de
borgerliga partierna vara rörande ense i valtider. Nu är det emellertid andra
grupper som skall attraheras. Därför får folkpensionärerna vara med och
betala de nu föreslagna marginalskattesänkningarna. Detta är nämligen vad
som sker när de indirekta skatterna, t. ex. energiskatterna, höjs. Ett slopande
av mervärdeskatten på nödvändighetsvaror skulle betyda en kraftig förbättring
av denna grupps läge.

Förslagen rörande folkpensionärernas beskattning är otillfredsställande.
Vpk föreslår att avdraget för pensionärerna utformas så att ingen beskattningsbar
inkomst uppkommer vid en taxerad inkomst, motsvarande folkpensioner
och pensionstillskottet plus en sidoinkomst om 1 000 kr.

Vpk framför följande förslag i skattepolitiken:

En genomgripande skattereform

En genomgripande skattereform är nödvändig. De senaste årens skattepolitik
har i verkligheten inneburit att en ökad del av skattebördan lagts på
lönearbetarna. Bolag och förmögenhetsägare svarar för en allt mindre del av
de samlade skatterna. Detta i kombination med direkta och indirekta
subventioner i miljardbelopp till bolagen har gjort att fördelningen av
skattebördan är klart orättvis.

Skattepolitik är klasspolitik. Lönearbetarna måste söka påverka statsapparaten
och dess handlande, så att skattepolitiken kan bli ett led i en
fördelningspolitik för utjämning av inkomst- och förmögenhetsskillnaderna.
Skatteinstrument bör även utnyttjas i miljöpolitiken och i den allmänna
närings- och regionalpolitiken.

Grundlinjen i skattepolitiken måste enligt vpk:s mening vara kamp för
minskade skattebördor på lönearbetarna, barnfamiljerna, pensionärerna ökade
skatter för stora förmögenheter, bolagsvinster, spekulationsvinster.
Samtidigt måste stat, landsting och kommuner säkras nödvändiga inkomster
för en aktiv social reformverksamhet, utbyggd kultursektor, planerad

Mot. 1979/80:130

8

regionalpolitik och intensiv miljövård. I första hand gäller följande:

1. Kamp mot de höga indirekta skatterna och särskilt mot mervärdeskatten,
som fördyrar alla varor. I forsta hand måste moms på maten bort.

2. Staten måste överta kostnaderna för viktiga delar av kommunernas och
landstingens verksamhet (enhetliga bostadstillägg till pensionärerna,
skolkostnaderna, kostnaderna för barnstugorna och huvuddelen av
sjukvården). Snabbare utbetalning av kommunernas skattemedel. Kommuner
och landsting befrias från allmän arbetsgivaravgift. Införande av en
progressiv statskommunal enhetsskatt. Kostnaderna för den grundläggande
sociala, medicinska och kulturella omvårdnaden täcks inom det
samlade statliga skattesystemet. Därutöver inom vissa gränser fri beskattningsrätt
för kommuner och landsting.

3. Progressionen i skattesystemet får icke försvagas utan måste tvärtom
skärpas genom åtgärder som innebär att höga inkomster, kapitalvinster
och stora förmögenheter till fullo underkastas beskattning. Hela det
nuvarande avdragssystemet måste göras om och de flesta avdrag helt
slopas. Ränteavdraget måste begränsas. Rätten till underskottsavdrag
begränsas. Befogade avdrag sker från skatten i stället för som nu från
inkomsten.

4. Beskattningen av kapital och kapitalvinster måste kraftigt skärpas.
Skattepolitiken måste användas som ett medvetet instrument för att
utjämna förmögenhetsfördelningen, den årliga förmögenhetsskatten
skärpas och 80-85-procentsregeln avskaffas. Beskattningen av stora arv
och gåvor skärps. Som grundval för beskattningen av s. k. realisationsvinster
måste gälla dels att hela realisationsvinsten skall beskattas, dels att
beskattningen skall vara av minst samma skärpa som beskattningen av
arbetsinkomster.

5. Den direkta beskattningen av bolagens vinster måste skärpas. Bolagsskatten
bör göras progressiv och nuvarande avskrivningsregler förändras. Ett
system av produktionsskatter bör införas, beräknade i förhållande till
företagens omsättning, råvaru- och energiförbrukning och inte som
nuvarande arbetsgivaravgifter enbart i förhållande till löneutgifterna. Ett
sådant skattesystem bör användas också för miljöpolitiska och allmänt
närings- och regionalpolitiska syften. Beskattningen bör differentieras
med hänsyn till produktionens nytta.

6. Skatteflykt och skattefusk måste hårt bekämpas. Skatteflykten stoppas
genom ett rättvisare skattesystem, vilket icke som nu gynnar höginkomsttagarna
redan i själva sin konstruktion. Det direkta skattefusket bekämpas
genom en skärpt lagstiftning och ökade personella resurser till taxeringsmyndigheterna.

7. Stat, landsting och kommuner måste tillförsäkras tillräckliga inkomster
för en utbyggnad av den sociala och kulturella omvårdnaden, för en
effektiv närings- och regionalpolitik och för omfattande miljövårdsarbe

Mot. 1979/80:130

9

ten. Nya inkomstkällor måste öppnas, t. ex. genom nationalisering och
kommunalisering av vinstgivande foretag. Byråkrati och slöseri, bl. a. på
det militära området, måste bekämpas och utgifterna därmed minskas.

/ stället för regeringsförslaget

I stället för de av regeringen föreslagna förändringarna av skattepolitiken,
vilka på ett otillbörligt sätt gynnar de högre inkomsttagarna, föreslår vpk
följande:

1. Slopande av hela momseffekten på livsmedel.

2. Införande av en extra skattereduktion om 1 000 kr. år 1980 för alla vanliga
löntagare.

Slopande av mervärdeskatten pä livsmedel

De indirekta skatterna är regressiva, dvs. deras relativa tyngd är störst för
lägre inkomsttagare. Särskilt gäller detta mervärdeskatten på livsmedel,
eftersom lägre inkomsttagare, personer med tungt arbete och barnfamiljer
måste använda större del av sina inkomster till inköp av mat än högre
inkomsttagare.

Vpk har därför hårt drivit kravet om låga priser på livsmedel och framför
allt framhållit den positiva effekten av att slopa moms på maten och i stället
skärpa skatten på kapital och kapitalinkomster. Detta krav har fått en mycket
stark anslutning i breda befolkningslager. Regering och riksdag har tvingats
att söka begränsa prisstegringen på livsmedel genom olika åtgärder: prisreglering,
subventioner.

Statens utgifter för subventionering av livsmedel beräknas till ca 3 600 milj.
kr. Eftersom mervärdeskatten på livsmedel år 1979 beräknas inbringa
sammanlagt ca 9 400 milj. kr. (med fråndrag för läskedrycker och lättöl samt
färtäring utom hemmet ca 7 800 milj. kr.) återstår fortfarande ett stort belopp
som konsumenterna varje år får betala i skatt på sin mat. Livsmedelspriserna
fortsätter också att stiga, vilket i förening med den höjda mervärdeskatten
kraftigt ökat beskattningen av medborgarnas nödtorft.

Om det är riktigt som påstås att regeringen inte har för avsikt att
subventionera kommande höjningar med anledning av det förestående
jordbruksavtalet kommer läget ytterligare att förvärras för barnfamiljer och
pensionärer. Vpk kräver ånyo att hela mervärdeskatten på mat skall bort.
Detta kan endera ske genom ett direkt slopande av skatten eller genom att
subventionerna utökas så att hela momseffekten på maten försvinner.
Kostnaden härför uppgår till ca 4 500 milj. kr.

Verkningarna för konsumenterna av ett slopande av mervärdeskatten på
livsmedel (eller subventioner till motsvarande belopp) är synnerligen betydande.
Hela kostnaden av mervärdeskatten på livsmedel kan för en

Mot. 1979/80:130

10

ensamstående inkomsttagare med inkomst mellan 60 000 och 80 000 kr.
beräknas till ca 1 700 kr., för 2 gifta eller sammanboende med 2 barn i samma
inkomstlägen till ca 3 400 kr. per år. Om i runt tal 40 procent av denna kostnad
f. n. kan anses vara motsvarad av de utgående livsmedelssubventionerna,
skulle ett fullständigt slopande av momseffekten på livsmedel innebära en
skattelättnad för en ensamstående inkomsttagare med en inkomst mellan
60 000 och 80 000 kr. med ca 1 000 kr. och för 2 gifta eller sammanboende med
2 barn i samma inkomstlägen med ca 2 000 kr. per år.

En extra skattereduktion

Som redan anförts kan vpk icke godkänna regeringens förslag till ändringar
vad beträffar inkomstbeskattningen. Det är tre åtgärder som bestämmer
verkningarna beträffande förändringen av skatten för olika inkomstskikt,
nämligen 1) indexregleringen av skatteskalorna, 2) sänkningen av marginalskatten,
dvs. minskningen av progressiviteten i skattesystemet, 3) de nya
marginalskattespärrarna.

Den sammanlagda effekten av dessa åtgärder kan illustreras med några
sifferexempel. För en inkomsttagare med en taxerad inkomst 1980 av 35 000
kr. minskar inkomstskatten med 287 kr., varav 264 kr. genom indexregleringen
och 23 kr. genom ändrade skatteregler. För en inkomsttagare med en
taxerad inkomst 1980 av 55 000 kr. minskar inkomstskatten med 1 102 kr.,
varav 691 kr. genom indexregleringen och 411 kr. genom ändrade skatteregler.
Men för en inkomsttagare med 300 000 kr. i taxerad inkomst uppgår
minskningen av skatten till inte mindre än 8 017 kr., varav 2 924 kr. genom
indexregleringen, 3 840 kr. genom marginalskattespärren och 1 253 kr.
genom ändrade skatteregler i övrigt. En sådan fördelning av en skatteminskning
strider mot varje rättvisa. Den gynnar de höga inkomsttagarna och
missgynnar de lägre och mellaninkomsttagarna.

Vpk föreslår att i stället, såsom en provisorisk åtgärd, en extra skattereduktion
införs om 1 000 kr. för inkomsttagare med beskattningsbara
inkomster mellan 30 000 kr. (34 500 kr. i taxerad inkomst) och 80 000 kr.
(84 500 kr. i taxerad inkomst). För inkomsttagare med lägre beskattningsbar
inkomst uppgår reduktionen till 3 1/3 procent av den beskattningsbara
inkomsten. För inkomsttagare med en beskattningsbar inkomst överstigande
80 000 kr. minskar den maximala reduktionen med 4 procent av den
beskattningsbara inkomst som överstiger 80 000 kr. På detta sätt bortfaller
reduktionen helt vid inkomster överstigande 105 000 kr.

Reduktionens storlek vid olika inkomster redovisas nedan.

Mot. 1979/80:130

11

Beskattningsbar	Skattereduktion
inkomst kr.	kr.
10 000	333
15 000	500
20 000	667
25 000	834
30 000-80 000	1000
85 000	800
90 000	600
95 000	400
100 000	200
105 000	0
Kostnaderna för införandet av denna form av skattereduktion år 1980 kan
beräknas till ca 4 200 milj. kr. med följande fördelning:
Beskattningsbar	Kostnader för skatte
inkomst kr.	reduktion milj. kr.
0- 30 000	866
30 000- 80 000	3 122
80 000-105 000	218
Summa	4 206

En sådan fördelning av en skattesänkning till en totalkostnad av 4-5
miljarder kronor ger rättvisa åt låg- och mellaninkomsttagare på ett helt annat
sätt än regeringens förslag. Det kan sägas vara en motsvarighet på skattepolitikens
område till en höjning i kronor och ören i stället för i procent när det
gäller lönepolitiken. - Till de i tabellen angivna beloppen för skattereduktion i
olika inkomstlägen måste sedan läggas skattesänkningen genom att momseffekten
på livsmedel helt slopas. Den sammanlagda skattesänkningen för en
ensamstående inkomsttagare med en inkomst mellan 60 000 och 80 000 kr.
blir sålunda enligt vpk:s förslag ca 2 000 kr. och för 2 gifta eller sammanboende
med 2 barn där en av makarna förvärvsarbetar ca 4 000 kr. och där bägge
förvärvsarbetar ca 5 600-6 000 kr. per år, beroende på hur inkomsten
fördelas.

Finansiering

Kostnaderna för genomförandet av de av vpk ställda skatteförslagen kan
beräknas sålunda:

Mot. 1979/80:130

12

Slopande av återstående momseffekt på livsmedel
Skattereduktion med 1 000 kr.

4 500 milj. kr.
4 200 ” ”

Totalt

8 700

Vi anser att inkomstbortfallet jämfört med regeringens förslag bör täckas i
huvudsak genom skärpt beskattning av kapital och kapitalvinster, genom
reformering av avdragssystemet samt genom skärpning av realisationsvinstbeskattningen.
Finansieringen underlättas av att vpk säger nej till indexregleringen,
den s. k. inflationsskyddade skatteskalan som det beräknas kosta
ca 2 300 milj. kr. att upprätthålla under 1980.

Våra förslag beträffande avdragssystemet är följande:

o slopande av sparavdraget,
o slopande av representationsavdraget,

o slopande av rätten att göra avdrag för underskott i en förvärvskälla från
inkomsten i en annan förvärvskälla,
o begränsning av ränteavdragen så att sådana medges för räntor på ett
skuldbelopp om maximalt 200 000 kr. men ej däröver,
o begränsning av avdragsrätten när det gäller utgifter för upprustning och
ombyggnad av hyresfastigheter,
o förändring av avdragsreglerna så att medgivet avdrag ej sker som nu från
inkomsten utan från skatten med viss procentuell andel av beloppet.

Dessa krav har vi framställt tidigare i t. ex. motionen 1978/79:307, som
riksdagen ännu inte behandlat.

Våra förslag beträffande skärpning av kapitalbeskattningen är följande:

o höjning av skatten på stora förmögenheter med en procentenhet i vart och
ett av de nuvarande skikten, vilket alltså ger en skala som löper från 2 till 3
procent. Dessutom föreslås en ny skiktgräns vid 2 milj. kr. och en
skattesats i detta skikt av 4 procent,
o slopande av 80-85-procentsregeln,

o höjning av skatten på arv och gåvor med i genomsnitt 50 procent,
o beskattning av stiftelser.

Vårt förslag beträffande skärpning av reavinstbeskattningen utgår från
följande principer:

O hela realisationsvinsten bör vara skattepliktig,

O även realisationsvinst från avyttring av lös egendom avsedd för personligt
bruk bör vara skattepliktig,
o beskattningen av realisationsvinsten bör vara av minst samma skärpa som
beskattningen av arbetsinkomster.

Vi föreslår även en höjning av bolagsskatten med 10 procentenheter till 50
procent.

Mot. 1979/80:130

13

I varje plan för reformering av skattesystemet måste ingå åtgärder för en
beslutsam kamp mot skatteflykt och skattefusk. Detta problem har tagits upp
i andra vpk-motioner till förra årets riksmöte. Nytt material framkommer
emellertid ständigt som visar att omfattningen av skatteflykt och skattefusk
är ännu större än vad tidigare antagits. Det är nödvändigt att en långsiktig
plan för bekämpande av dessa företeelser skyndsamt utarbetas och framlägges
för riksdagen.

Den linje vi här framfört beträffande realisationsvinstbeskattningen,
beskattning av stiftelser samt om bekämpning av skatteflykt och skattefusk
har vi konsekvent hävdat och kommer vi att återupprepa i mer utvecklad
form under innevarande riksmötes allmänna motionstid.

Yrkanden

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen hemställa om skyndsamt förslag om slopande
av indexregleringen i skattesystemet,

2. att avslå regeringens förslag till sänkning av marginalskattesatserna
för år 1980,

3. att avslå regeringens förslag om marginalskattespärrar,
m. m.,

4. att hos regeringen hemställa om förslag i enlighet med vad i
motionen anförts rörande folkpensionärernas beskattning med
innebörden att folkpension och pensionstillskott jämte en
sidoinkomst om 1 000 kr. skall vara befriade från beskattning,

5. att slopa hela momseffekten på livsmedel,

6. att hos regeringen hemställa om skyndsamt förslag om en extra

skattereduktion om 1 000 kr. vid beskattningsbara inkomster
mellan 30 000 kr. och 80 000 kr. samt med avtrappning i övriga
inkomstskikt enligt i motionen angivna regler,

7. att höja bolagsskatten med 10 procentenheter till 50 procent,

8. att höja skatten på stora förmögenheter enligt i motionen

angiven skala,

9. att slopa 80-85-procentsregeln,

10. att höja skatten på arv och gåvor med i genomsnitt 50
procent,

11. att hemställa hos regeringen om skyndsam utredning av de
samlade marginaleffekterna av ökade inkomster, bidragsbortfall
och avgiftshöjningar, vilken bör följas av skyndsamt förslag
i frågan.

Mot. 1979/80:130

Stockholm den 3 december 1979

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
TOMMY FRANZÉN (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)