Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1979/80:129

Motion

1979/80:129

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1979/80:58 om fortsatt reformering
av inkomstskatten, m. m.

Målen för skattepolitiken

Skatternas främsta uppgifter är att finansiera den offentliga verksamheten
samtidigt som de skall bidra till en jämnare fördelning av de disponibla
inkomsterna.

Det är en sedan länge accepterad princip i svensk politik att skatterna skall
fördelas efter bärkraft - dvs. att de inkomsttagare som har en högre reell
inkomst också skall bära en större skattebörda. Skattesystemet måste
uppfylla dessa grundläggande krav på rättvisa-eljest kommer möjligheterna
att finansiera den offentliga sektorn att successivt försämras. Upplevs
skattesystemet som orättvist kommer allt fler människor att vända sig mot
systemet och mot de verksamheter som skatterna avser att finansiera. Ett
orättvist skattesystem kan därmed leda till en försvagad samhällssolidaritet.

Det är viktigt att utforma skattesystemet så att det uppmuntrar till arbete
och sparande. Det är ofrånkomligt att skatterna på olika sätt ingriper i
människornas val av arbete och ekonomiska dispositioner i övrigt. Systemet
måste därför utformas så att det inte gynnar spekulation och placeringar i
improduktiva verksamheter framför verksamheter som vi alla har nytta
av.

Problemen i nuvarande skattesystem

Vårt nuvarande skattesystem uppfyller inte i tillräcklig omfattning de
grundläggande kraven på rättvisa och effektivitet. Ett direkt uttryck för dess
oförmåga att finansiera det offentligas utgifter har vi i det nuvarande, mycket
stora underskottet i den statliga budgeten. Detta underskott uppgår f. n. till ca
50 miljarder kronor, vilket svarar mot ca 30 % av hela den statliga budgeten
och drygt 10 % av landets samlade bruttonationalprodukt. I den senast
framlagda långtidsbudgeten, som presenterades i maj 1979, förutsåg den
dåvarande folkpartiregeringen att underskottet i stort sett skulle ligga kvar på
denna höga nivå under hela den kommande femårsperioden.

Till en del är detta underskott ett resultat av att de borgerliga regeringarna
inte haft en tillräcklig kontroll över den statliga utgiftsexpansionen. Men det
är också ett uttryck för att skattesystemet i sin nuvarande utformning inte
förmår finansiera de offentliga utgifterna.

1 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 129

Mot. 1979/80:129

Inte heller det fördelningspolitiska målet kan anses vara tillgodosett. En
alltför stor del av den totala skattebördan faller på arbetsinkomster medan
kapitalinkomster och spekulationsvinster i stor utsträckning drabbas av en
lägre skatt elier i vissa fall helt undandras beskattning. Vidare urholkas
progressiviteten i den statliga skatteskalan till följd av höginkomsttagarnas
alltmer omfattande avdragskonstruktioner och skatteflyktsdispositioner.
Man kan också peka på den växande klyftan mellan beskattningen av anställd
arbetskraft och egenföretagare. Statistiska undersökningar pekar på att den
reella levnadsstandarden hos stora egenföretagargrupper ligger på ungefär
samma eller i en del fall högre nivå än motsvarande löntagargrupper medan
däremot egenföretagarnas skattebelastning är klart lägre.

En konsekvens av detta har blivit att de skattskyldiga i allt större
utsträckning vidtar ekonomiska dispositioner som blivit lönsamma av
skatteskäl. Systemet har uppmuntrat särskilt höginkomsttagarna till en
lånefinansierad konsumtion och till placeringar i tillgångar som knappast kan
anses tillhöra de produktiva. Avdragssystemet i kombination med en
ofullständig förmögenhets- och kapitalvinstbeskattning har under de senaste
årens snabba inflation kommit att utnyttjas på ett sätt som aldrig ursprungligen
avsågs.

Dessa olika förhållanden har gjort att allt fler människor kommit att
ifrågasätta det rättvisa i dagens skattesystem. Allt fler löntagare i låg- och
medelinkomstlägen får i sin vardag se konkreta exempel på hur vissa
höginkomsttagare kommer ifrån skatt genom olika manipulationer och hur
skattefusk och skatteflykt växer. Om den stora gruppen av löntagare och
pensionärer också i fortsättningen skall kunna förmås att solidarisera sig med
skatterna och med de utgifter som dessa skall bestrida så måste vi på nytt
återupprätta bärkraftsprincipen och ett mera rättvist och effektivt skattesystem.

Behovet av en grundläggande skattereform

Det är nödvändigt att genomföra en omfattande skattereform som
återställer rättvisa och effektivitet i systemet och som inleder det långa arbetet
med att sanera statens finanser. De borgerliga partierna har inte velat
medverka i detta arbete utan har i stället fört en politik som urholkat rättvisan
i systemet och som kraftigt försvagat den statliga budgeten. Vi socialdemokrater
har genom olika förslag i riksdagen försökt motverka denna utveckling
mot ökade klyftor och försämrade statsfinanser men våra förslag har
genomgående avvisats av den borgerliga majoriteten.

Vi har under år 1979 i två motioner presenterat vårt program för en mera
total reformering av skattesystemet (mot. 1978/79:1629 om inriktningen av
skattepolitiken och mot. 1978/79:2433 med förslag till fortsatt reformering av
inkomstskatten), vilket den borgerliga majoriteten dock avvisat.

Mot. 1979/80:129

Grundlinjerna för den reform av skattepolitiken som vi önskar genomföra
är följande:

o Skatteuttaget bör förskjutas från en beskattning av hushållens inkomster

till en indirekt beskattning,
o Detta bör ske genom införande av en allmän produktionsskatt,
o Inkomstskattens nivå bör sänkas och marginalskatterna minskas,
o Rätten till avdrag från inkomsterna bör begränsas,
o Skatten på realisationsvinster bör skärpas,
o En lag mot skatteflykt bör införas och skattekontrollen förstärkas.

Vi kommer senare under den allmänna motionstiden att redovisa förslag
om hur dessa skattereformer bör genomföras. Vi vill dock redan nu
konstatera att de regeringsförslag som presenteras i regeringens proposition
1979/80:58 om fortsatt reformering av inkomstskatten inte minskar skattesystemets
svagheter. Snarare förstärks inslaget av orättvisor och försvagas
möjligheterna att trygga den offentliga sektorns finansiering. Den väg
regeringen valt - genom bl. a. indexreglering och kraftiga skattesänkningar åt
höginkomsttagarna utan anvisande av någon finansiering - bör avvisas.

Skatteomläggningen år 1980

Den dåvarande folkpartiregeringen presenterade i mars i år ett förslag till
sänkta inkomstskatter för år 1980. Förslaget innebar bl. a. vissa marginalskattesänkningar
och införande av en s. k. marginalskattespärr för höginkomsttagarna,
enligt vilken marginalskatten sattes till högst 80 % vid
inkomstskikt upp till 30 basenheter - vilket då beräknades motsvara 171 000
kr. - och högst 85 % vid inkomstdelar därutöver. Dessa skatteförändringar
lades då ovanpå dem som följde av den indexreglering som beslutades redan
tidigare. Kostnaderna för förslaget beräknades till 5 750 milj. kr., varav 3 000
milj. kr. föll på indexregleringen. För att finansiera dessa förslag samt
förslagen i propositionen om den kommunala ekonomin att öka överföringarna
till kommunerna med 1 700 milj. kr. år 1980 föreslogs emellertid
inkomstförstärkningar som sammantaget endast skulle inbringa 1 850
milj. kr.

Socialdemokraterna presenterade i den tidigare nämnda partimotionen
(1978/79:2433) sitt alternativ till en skatteomläggning för år 1980. Utgångspunkten
för förslaget var en strävan att förskjuta skatteuttaget från hushållens
inkomster till produktionen. Förslaget till sänkt inkomstskatt utgick från
det faktum att kommunalskatten för den överväldigande majoriteten av
inkomsttagarna utgör huvuddelen av den inkomstskatt som erläggs. Socialdemokraterna
föreslog därför att inkomstskatten skulle sänkas med ett
belopp som motsvarar 10 % av kommunalskatten, dock lägst 700 kr. och
högst 2 400 kr. En av fördelarna med detta förslag var att skattesänkningen
skulle bli större för inkomsttagare som är bosatta i kommuner med hög

Mot. 1979/80:129

utdebitering. Vidare föreslogs vissa ytterligare sänkningar av de statliga
marginalskatterna i vanliga inkomstskikt. Den borgerliga indexregleringen
avvisades. Härutöver föreslogs att barnbidragen skulle höjas med 300 kr.
fr. o. m. år 1980. För att finansiera bl. a. dessa åtgärder förordade socialdemokraterna
att en produktionsskatt om 3 % skulle införas den 1 januari
1980.

Folkpartiregeringens förslag till skatteomläggning utsattes för hård kritik. 1
finansutskottets yttrande till skatteutskottet över propositionen hävdades att
en sådan skatteomläggning skulle försvåra den kommande avtalsrörelsen av
två skäl. Dels hade förslaget givits en fördelningspolitiskt oacceptabel
inriktning genom de utmanande stora skattesänkningarna åt höginkomsttagarna,
vilket skulle försvåra en avtalsuppgörelse med sikte på att tillförsäkra
löntagarna en ökning av deras disponibla inkomster utan att driva på
inflationen. Dels hade man inte klargjort hur skatteomläggningen i sin helhet
skulle finansieras. Såväl socialdemokraterna som centerpartiet ställde sig
bakom denna kritik. En betydande riksdagsmajoritet avvisade förslaget och
hemställde att regeringen under hösten skulle framlägga ett förslag som
skulle underlätta - och inte, som det framlagda förslaget, försvåra avtalsrörelsen.

Centerpartiet gjorde i valrörelsens slutskede en överraskande helomvändning
i skattefrågan. Den 3 september gjorde centerpartiet och folkpartiet ett
gemensamt utspel. Det hade i vad avser sänkta inkomstskatter med mycket
små modifikationer samma utformning och samma fördelningsprofil som det
förslag folkpartiet hade presenterat under vårriksdagen men som centerpartiet
då avvisade bl. a. på grund av dess orättvisa fördelningsprofil. För att
finansiera skattesänkningen föreslogs dels höjda skatter på sprit, vin och
tobak, dels höjda energiskatter. Moderaterna anslöt sig i huvudsak till de
föreslagna sänkningarna av inkomstskatten men ställde sig tämligen negativa
till i varje fall att höja energiskatterna. Detta skedde med motiveringen
att höjda energiskatter skulle fördyra levnadskostnaderna och dessutom slå
hårdast mot glesbygdens befolkning. 1 sin politiska propaganda gav moderaterna
vidare intrycket av att de ville sänka, inte höja, skatterna.

Efter valet har den nya trepartiregeringen valt att stycka sönder behandlingen
av skattepolitiken genom att lägga fram tre propositioner vid skilda
tillfällen och därmed omöjliggöra en samlad bedömning från riksdagens sida.
I sin första proposition föreslog regeringen höjda skatter på tobak, sprit, vin, öl
och läskedrycker. Riksdagen stödde, av främst alkoholpolitiska skäl, förslagen
utom det som gällde höjd skatt på läskedrycker. I en annan proposition
har regeringen föreslagit att skatterna på el, olja och bensin skall höjas från
den 21 december i år. I denna proposition görs inte, till skillnad från vad som
var fallet i centerpartiets och folkpartiets septemberförslag, någon direkt
koppling till de föreslagna sänkningarna av inkomstskatterna för år 1980. Det
enda motiv som anförs är att dessa skattehöjningar skall stimulera till en ökad
hushållning med energi.

Mot. 1979/80:129

I propositionen 1979/80:58 har regeringen lagt fram sin tredje motion på
skatteområdet med förslag om en sänkning av inkomstskatten för år 1980.
Även om vissa smärre förändringar har gjorts i skatteskalorna överensstämmer
det i allt väsentligt med det tidigare mittenförslaget från september och
även med folkpartiförslaget från mars, såväl i vad avser ett bibehållande av
indexregleringen som i fråga om sänkningar av marginalskatterna och
införande av en marginalskattespärr för höginkomsttagarna.

I ett viktigt avseende har emellertid förutsättningarna sedan i våras
förändrats. Konsumentpriserna har till följd av såväl ett högt inhemskt
inflationstryck som de stora oljeprisstegringarna sedan i somras stigit
väsentligt snabbare än vad folkpartiregeringen räknade med i våras. Till följd
härav blir skattesänkningen genom indexregleringen ca 1 000 milj. kr. större
för år 1980 än vad folkpartiregeringen förutsatte i våras, dvs. totalt ca 4 000
milj. kr. Tekniskt innebär detta att den s. k. basenheten, dvs. den enhet som
skatteskikten uttrycks i, höjs från 5 000 kr. till 5 800 kr. istället för till 5 700 kr.
som man tidigare trodde. Detta leder till ytterligare skattesänkningar som
fördelar sig på följande sätt i olika inkomstlägen.

Taxerad inkomst, kr.	Ytterligare skattesänkning, kr.
50000	117
70 000	278
90 000	437
120 000	561
200 000	734

Denna ytterligare skattesänkning, som till en betydande del beror på
oljeprisstegringen, fördelar sig således mycket ojämnt. Den som t. ex. tjänar
90 000 kr. får en kompensation som är nära fyra gånger så stor som den som
tillfaller personer med en inkomst på 50 000 kr.

Detta ger en god illustration till bristerna hos indexregleringen. För det
första är den fördelningspolitiskt orättvis. För det andra uppkommer, på ett
helt planlöst sätt, en ytterligare försvagning av statsfinanserna med 1 000
milj. kr. För det tredje kommer de stigande oljepriserna, som samhällsekonomiskt
innebär en ökad kostnad för folkhushållet, att automatiskt medföra
ytterligare skattelättnader för främst höginkomsttagarna.

Fördelningsprofilen av det nu föreliggande regeringsförslaget framgår av
nedanstående tablå.

Mot. 1979/80:129

Taxerad inkomst, kr.	Skattesänkning, kr.	Ökning av disp. inkomst, %
40 000	442	1,5
50000	875	2,6
60 000	1 372	3,5
70 000	2 066	4,8
90 000	3 152	6,5
120 000	3 802	6,9
200 000	5 737	8,5
500000	11 737	11,2

Det bör understrykas att denna tablå gerdén totala effekten av regeringens
skatteförslag. Regeringen har i sin proposition, liksom i andra sammanhang,
valt att presentera tabeller där effekterna av marginalskattespärren genomgående
har utelämnats. Härigenom har ett intryck skapats av att skattesänkningarna
för höginkomsttagarna är mycket mindre än vad som faktiskt är
fallet. Detta tyder på att man även inom regeringen är medveten om
problemen att hos allmänna opinionen vinna stöd för en skattesänkning med
denna utmanande fördelningsprofil. Marginalskattespärren innebär för övrigt
att höginkomsttagarna i de allra flesta av landets kommuner befrias från
verkningarna av de kommunalskattehöjningar som kan komma att
genomföras i framtiden.

Vi har tidigare i höst i vår partimotion om åtgärder för att stabilisera
ekonomin (mot. 1979/80:4) framhållit att vissa avdragsregler i vårt skattesystem
nu av många uppfattas som orättvisa. Avdragen kan utnyttjas i en
utsträckning som ursprungligen inte avsetts, och vissa grupper bland
skattebetalarna har kunnat högst avsevärt nedbringa den effektiva skattebelastningen
och därigenom också den faktiska marginalskatten. Enligt vår
mening borde en avdragsreform - rätt utformad - kunna förenas med en
relativt omfattande nedjustering av marginalskatterna. Man skulle därigenom
kunna uppnå det dubbla syftet att minska orättvisorna i avdragssystemet
och samtidigt sänka marginalskatterna.

Enligt vår mening är det angeläget att dessa olika vägar skyndsamt prövas.
Vi återkommer under allmänna motionstiden med preciserade krav härom. I
avvaktan härpå bör man avstå från att genomföra sådana omläggningar som
införandet av ett tak på marginalskatterna innebär. Justeringar av marginalskatten
bör för år 1980 begränsas till normalinkomstlägena.

Kostnaden för de av regeringen föreslagna marginalskattesänkningarna
m. m. beräknas till nära 2 800 milj. kr., vartill kommer kostnaderna för
indexregleringen, dvs. totalt ca 6 800 milj. kr. Skattehöjningarna på alkohol,
tobak och energi kan inte finansiera denna kostnad mer än till en mindre del allra
helst som dessa har förordats med hänvisning till deras efterfrågedäm

Mot. 1979/80:129

pande effekter. Ju större efterfrågedämpningen blir, vilket regeringen har
förklarat vara önskvärt, desto mindre blir inkomsterna för staten. Regeringens
skatteförslag leder alltså till en kraftig försvagning av statsfinanserna år
1980. Det kan för övrigt nämnas att skattehöjningarna på alkohol, tobak och
energi genom sin prisuppdrivande verkan via indexregleringen kommer att
medföra ytterligare skattesänkningar och därmed försvagningar av statsinkomsterna
med ca 500 milj. kr. under år 1981.

Dessutom måste även parterna på arbetsmarknaden få besked om vilka
inkomstförstärkningar som regeringen planerar under nästa år. 1 det nu
rådande osäkra läget tvingas arbetsmarknadens parter till olika garderingar
som kan undvikas om man klart anger hur inkomstförstärkningarna kommer
att utformas. Erfarenheterna från tre års borgerligt styre har skapat en
betydande misstro hos löntagarorganisationerna. Under såväl år 1977 som år
1978 genomförde den borgerliga regeringen ändringar i den ekonomiska
politiken kort efter det att avtalen träffats, vilket försämrade deras innehåll för
löntagarna.

Det socialdemokratiska skatteförslaget

Socialdemokraterna står fast vid det förslag till skatteomläggning för år
1980 som framlades i våras. Det hade visserligen varit lätt att, på samma sätt
som oppositionspolitik tidigare bedrevs av de borgerliga partierna, spä på de
föreslagna skattesänkningarna ytterligare för att övertrumfa regeringsförslaget
så som detta numera ter sig med hänsyn till den fördyrade indexregleringen.
Detta är emellertid främmande för socialdemokraterna. Vi redovisade
vår politik före valet. Vi står också för denna politik efter valet.

De största skillnaderna mellan det socialdemokratiska och det borgerliga
skatteförslaget föreligger i fråga om de högsta inkomsterna, vilket återspeglar
vår strävan att även i ett kärvt ekonomiskt läge föra en rättvis fördelningspolitik.
Det avgörande är dock vilken långsiktig och principiell inriktning de
politiska partierna vill ge skattepolitiken. Vi har i de föregående avsnitten i
denna motion uttryckt våra grundläggande synsätt i skattepolitiken och vilka
förändringar i skattesystemet som vi anser vara nödvändiga.

Socialdemokraternas förslag till skattesänkning innebär jämfört med
regeringsförslaget en besparing om 1 500 milj. kr.

Socialdemokraterna står också fast vid sin uppfattning om att en produktionsskatt
bör införas. Av den s. k. bruttoskattekommitténs preliminära
rapport framgår att denna skatt är fullt genomförbar, även om det är möjligt
att välja mellan tekniskt olika utformningar av skatten. Den remissomgång
som därefter har genomförts visar att det finns ett betydande stöd för att
införa denna skatt, bl. a. hos de stora löntagarorganisationerna.

Genom regeringens hantering av frågan är det emellertid av administrativa
skäl inte möjligt att, så som socialdemokraterna har önskat, införa denna
skatt den 1 januari 1980. Vi finner det mycket anmärkningsvärt att regeringen

Mot. 1979/80:129

inte behandlat bruttoskattekommitténs betänkande trots att det i dess
direktiv framhölls att kommittén borde bedriva sitt arbete så att redovisning
kan lämnas i sådan tid att 0en kan vara till ledning för riksdagens
ställningstagande innevarande år. Kommittén presenterade sitt förslag i tid,
men regeringen har dragit ut på remissförfarandet och har valt att inte anmäla
frågan för riksdagen innevarande höst.

Vi socialdemokrater vidhåller dock vår uppfattning om att produktionsskatten
bör införas som ett led i den förskjutning av skatteuttaget från direkt
till indirekt skatt som vi tidigare berörde.

Denna produktionsskatt erbjuder en rad fördelar. Den gör det möjligt att
ansvarsfullt finansiera skatteomläggningar i syfte att successivt förskjuta
skatteuttaget från hushållsinkomster till produktionen och härigenom ta ned
marginalskatterna. Produktionsskatten är lätt att administrera och är även
fördelaktig från kontrollsynpunkt. Till skillnad från mervärdeskatten går den
att inordna i avtalsförhandlingarna och har inte heller den prisuppdrivande
effekt som utmärker mervärdeskatten. Till skillnad från arbetsgivaravgifterna,
som enbart belastar löneandelen av förädlingsvärdet, verkar den neutralt
mellan olika produktionsfaktorer. Inte minst i nu rådande konjunkturläge
med kraftigt ökande vinster i företagen skulle en produktionsskatt ha
gynnsamma verkningar. Då denna som tidigare anförts av administrativa
skäl inte kan införas redan vid instundande årsskifte återkommer vi till de
statsfinansiella konsekvenserna av skatteförslaget när regeringens budgetförslag
för 1980/81 förelagts riksdagen.

Det kommunala skatteunderlaget

Fr. o. m. år 1974 gjordes en rad förmåner vid t. ex. sjukdom, barns födelse,
arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning skattepliktiga. Samtidigt beslöts
även att dessa förmånsinkomster inte skulle inräknas i det kommunala
skatteunderlaget. Motivet härför var - som också framhållits i sjukpenningutredningens
betänkande - att kommunernas ekonomi skulle förbli opåverkad
av övergången till beskattade förmåner. Om kommunerna hade fått
inräkna dessa förmånsinkomster i sitt skatteunderlag, skulle de ha fått en
kraftig inkomstförstärkning till följd av denna omläggning samtidigt som
belastningen på den statliga budgeten hade blivit i motsvarande mån
större.

I princip gäller detta argument fortfarande med oförändrad kraft. Det kan
knappast framstå som rimligt att en omläggning av skattesystemet som i sak
icke berör kommunerna skulle ge upphov till att de får en ökning av sina
skatteinkomster till priset av en motsvarande belastning på den statliga
budgeten. Den grundläggande utgångspunkten för skatteomläggningar av
denna typ bör allt framgent vara att de skall förhålla sig neutrala till den
kommunala sektorns ekonomi.

Samtidigt kan man konstatera att de regler som gällt fr. o. m. år 1974 har

Mot. 1979/80:129

varit förknippade med vissa nackdelar: de är administrativt betungande och
leder dessutom till att kommunerna har vissa svårigheter att bedöma
skatteunderlagets utveckling. Redan i propositionen 1973:49 med förslag om
beskattning av förmånsinkomster anfördes att förfarandet borde ses som ett
provisorium. Vid en omprövning av systemet för statsbidrag till kommunerna
borde man sträva efter att slopa den särskilda behandlingen av
skatteunderlag som utgörs av skattepliktig sjukpenning m. m.

1 propositionen 1979/80:56 föreslås att kommunerna får tillgodoräkna sig
skatteunderlaget på förmånsinkomsterna fr. o. m. inkomståret 1980. Detta
skulle innebära att kommunerna fick tillgodoräkna sig ett ytterligare
skatteunderlag på inemot 20 miljarder kronor, motsvarande en kommunal
inkomstskatt på ca 6 miljarder kronor. Den statliga budgeten skulle som en
konsekvens av enbart denna reform då försvagas med samma belopp. För att
neutralisera denna effekt föreslås i propositionen ett borttagande av skattebortfallsbidraget
samt kompensationen för 1974 års skattereform. Men detta
räcker inte till för att åstadkomma kostnadsneutralitet utan dessutom föreslås
även att grundavdraget vid den kommunala taxeringen ökas från 4 500 kr. till
6 000 kr.

Genom dessa olika förändringar uppnår man i stort sett en kostnadsmässig
neutralitet för taxeringsåret 1981. Åren därefter kommer däremot kommunerna
att vinna på den föreslagna omläggningen. Detta beror bl. a. på att den
motpost som utgörs av höjningen av grundavdraget beloppsmässigt sett blir i
stort sett oförändrad samtidigt som det tillkommande skatteunderlaget i form
av förmånsinkomsterna växer med i varje fall samma takt som den totala
inkomstsumman. Stigande löner medför nämligen också ökade ersättningar i
t. ex. sjukförsäkringssystemet. Men betalningsmässigt sett faller ansvaret för
detta tillkommande skatteunderlag helt på den statliga sektorn, som sedan
genom skatter och avgifter får finansiera dessa ökade kostnader. För år 1985
beräknar man att den av regeringen föreslagna omläggningen skulle leda till
en merbelastning för staten om ca 1 miljard kronor. Den föreslagna
omläggningen åstadkommer med andra ord neutralitet mellan statens och
kommunernas ekonomier endast under det år omläggningen sker - därefter
förorsakar den staten en ständig merbelastning.

Med hänsyn härtill yrkar vi avslag på den av regeringen föreslagna
omläggningen av beräkningen av det kommunala skatteunderlaget. Eftersom
det likväl finns skäl att förenkla sättet att beräkna inkomstunderlaget
från förmånsinkomsterna, bör riksdagen hemställa hos regeringen att ett nytt
förslag till lösning av denna fråga framläggs. Denna lösning bör då uppfylla
kravet att vara kostnadsmässigt neutral mellan stat och kommun inte bara för
det år då omläggningen sker utan även - så långt detta är möjligt att bedöma under
de följande åren. Skulle det finnas skäl framöver att förstärka
kommunernas ekonomi och förändra kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun, bör detta ske genom särskilda beslut och inte byggas in som en
automatiskt verkande effekt vid beräkningen av det kommunala skatteun

Mot. 1979/80:129

derlaget.

Det bör i anslutning härtill framhållas att konsekvenserna av ett uppskjutande
av en reform på detta område finansiellt sett blir obetydliga för de
närmaste åren. Detta gäller såväl för kommunkollektivet i sin helhet som för
de enskilda kommunerna.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen

1. med avslag på hemställan nr 1 i propositionen 1979/80:58
beslutar anta det i motionens bilaga 1 angivna förslaget till lag
om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,

2. beslutar avslå hemställan nr 2 i propositionen 1979/80:58 om lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

3. beslutar avslå hemställan nr 3 i propositionen 1979/80:58 om lag
om ändring i taxeringslagen (1956:623),

4. med avslag på hemställan nr 4 i propositionen 1979/80:58
beslutar anta det i motionens bilaga 2 angivna förslaget till lag
om ändring i uppbördslagen (1953:272),

5. beslutar avslå hemställan nr 5 i propositionen 1979/80:58 om lag
om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

6. beslutaravslå hemställan nr6 i propositionen 1979/80:58 om lag
om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,

7. beslutaravslå hemställan nr 7 i propositionen 1979/80:58 om lag
om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse,

8. beslutar avslå hemställan nr 8 i propositionen 1979/80:58 om lag
om ändring i lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa
fall,

9. beslutaravslå hemställan nr9 i propositionen 1979/80:58 om lag
om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

10. beslutar avslå hemställan nr 10 i propositionen 1979/80:58 om
lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

11. hos regeringen hemställer att bruttoskattekommitténs arbete

Mot. 1979/80:129

snarast slutförs och läggs till grund för ett regeringsförslag som
underställs riksdagen för beslut under innevarande riksmöte.

Stockholm den 3 december 1979

OLOF PALME (s)

INGVAR CARLSSON (s)

BENGT GUSTAVSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)

CURT BOSTRÖM (s)

Mot. 1979/80:129

Bilaga 1

Förslug till

l.ng om ändring i Ingen (1947: 576) 0111 statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 10 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse
10 §

/ inom.'- Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av
nedan angivna grundbelopp.

Grundbeloppet utgör:

när beskattningsbar inkomst icke överstiger 3 basenheter enligt lagen
< 1977:1071) om basenhet enligt 10 % l inom. lagen (1947: 576) om
statlig inkomstskatt:

2 procent av den beskattningsbara inkomsten;
när beskattningsbar inkomst överstiger

3 men icke 5 basenheter: grundbeloppet för 3 basenheter och 4 % av återstoden

5	’• ” 6 ” :	" 5	s»	Q 0/ »» ö /O
6	” ”7 ” :	" 6	»»	no/ »» 1J /o
7	” ” 8 ” :	" 7	>»	16% ”
8	.. „ 9 „ .	” 8	»	20 % ”
9	” ” 10 ” :	„ 9		25% ”
10	” ” 11 ” :	" 10	»>	29% ”
II	” ” 12 ” :	" 11	”	33 % ”
12	” ” 13 " :	” 12		35% ”
13	” ” 14 ” :	” 13		40 % "
14	” ” 16 ” :	” 14		45 % ”
16	” ” 20 ” :	” 16	”	49 % ”
20	” ” 30	" 20	»»	53% ”
30 basenheter	” 30	s»	58 % ”

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent
av grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara
inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar
58 procent av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse avses i denna lag stiftelse, som enligt de för densamma
gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss
familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

Föreslagen lydelse
10 §

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av
nedan angivna grundbelopp.

Grundbeloppet utgör:

när beskattningsbar inkomst icke överstiger 16 200 kr.:

1 Senaste lydelse av lacens rubrik 1974: 770.

2 Senaste lydelse 1978:912.

Mot. 1979/80:129

2 procent av den beskattningsbara inkomsten;
när beskattningsbar inkomst överstiger

16 200 men icke 27 000 kr.	grundbeloppet för 16 200 kr.	och 4 % av återstoden
27000 ”	” 32 400 ”	” 27 000 ”	” 8% ”
32 400 ”	” 37800 "	” 32 400 "	” 13% ”
37 800 "	” 43 200 "	” 37 800 "	” 16% ”
43 200 "	” 48 600 "	” 43 200 "	” 19% ”
48 600 ”	” 54 000 ”	” 48 600 ”	»» 0/ ” ” * 6 /O
54 000 "	” 59 400 ”	” 54 000 ”	” 26% "
59 400 ”	” 64 800 ”	” 59 400 ”	" 30% ”
64 800 ”	” 70 200 ”	” 64 800 ”	” 35% ”
70 200 ”	” 75 600 ”	” 70 200 ”	” 40% ”
75 600 "	” 86 400 ”	” 75 600 ”	” 45% ”
86 400 "	” 108 000 ”	” 86400 ”	” 49% ”
108 000 ”	” 162 000 ”	” yosooo ”	” 53% "
162 000 kr.		” 162 000 ”	" 58% ”

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 och tillämpas första
gången i fråga om 1981 års taxering.

Mot. 1979/80:129

Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrivs att 2 § 5 mom. uppbördslagen (1953:272)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

5 morn.2 Skattskyldig fysisk person,
som varit bosatt eller stadigvarande
vistats här i riket under
någon del av beskattningsåret åtnjuter
särskild skattereduktion med
det belopp varmed 0,4 basenheter,
enligt lagen (1977:1071) om basenhet
enligt 10 § 1 mom. lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt,
överstiger 1 600 kronor.

I fråga om särskild skattereduktion äga bestämmelserna i 4 mom.
fjärde, femte och sjätte styckena motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980 och tillämpas första
gången i fråga om preliminär skatt för år 1980 samt slutlig och tillkommande
skatt på grund av 1981 års taxering.

Föreslagen lydelse

5 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit bosatt eller stadigvarande
vistats här i riket under
någon del av beskattningsåret åtnjuter
särskild skattereduktion med
belopp motsvarande tio procent av
påförd kommunalskatt — dock
lägst 700 och högst 2 400 kronor.

1 Lagen omtryckt 1972: 75. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 771.

2 Senaste lydeke 1978: 915.

GOTAB 641C

:kholm 1979