Mot. 1979/80
12-18

Motion

1979/80:12

av Torsten Gustafsson

med anledning av propositionen 1978/79:213 med redovisning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen

I propositionen 1978/79:213 redovisas översiktligt de utgångspunkter som
regeringen har angett för det fortsatta arbete som bör ske i län och kommuner
inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Härvid förordas vissa förtydliganden
av riktlinjerna för utveckling av fritidsbebyggelse i vissa områden.

Riksdagen föreslås godkänna vad som där anförts.

I bilaga 2 till propositionen finns en sammanställning, län för län, av de av
regeringen angivna utgångspunkterna för det fortsatta planeringsarbetet. Där
ges detaljerade synpunkter på hur stora delar av vårt land skall planeras.

Riktlinjer och direktiv kan emellertid aldrig ersätta lokalt engagemang och
ansvar. För exempelvis Gotlands län skulle ett godkännande av de i
propositionen angivna riktlinjerna få svåröverskådliga följder.

För Gotlands del utgör den kommunomfattande markdispositionsplanen
kommunens dominerande insats för den fysiska riksplaneringen. Tack vare
ett positivt intresse för de översiktliga planeringsfrågorna igångsattes planeringen
redan i slutet på sextiotalet och fick ekonomiskt stöd av statens
planverk från 1971. Kommunen blev därigenom den första som färdigställde
en i vederbörlig ordning framtagen markdispositionsplan.

Arbetet var synnerligen omfattande. Öns 3 200 kvadratkilometer inventerades
från ett flertal olika aspekter och den fysiska planeringen sammansmältes
med den ekonomiska planering som sedermera fortsatt i form av
kommunal flerårsplanering resp. länsplanering.

Under de första åren bedrevs arbetet i nära samarbete mellan länsstyrelsen
och kommunen. Länsstyrelsen satte bl. a. upp ett särskilt planeringskansli för
att ta fram erforderliga inventeringar. Inför det egentliga planeringsarbetet
fördelades rollerna så att kommunen tog fram de konkreta förslagen medan
länsstyrelsen tog hand om tillsynen från statlig sida och bevakade riksplaneaspekterna.

Riksplanedirektiven var inte formellt givna, men var ändå i huvudsak
kända på ett tidigt stadium och låg som en grund för arbetet. Vad gäller t. ex.
fritidsbebyggelsens lokalisering har man sålunda aktivt sökt efter attraktiva
och lämpliga etableringsplatser mitt inne på ön och även funnit sådana
platser.

Det konkreta arbetet visade dock att direktiven i viss omfattning var för
allmänt hållna, och att just fritidsbebyggelse skulle kunna lokaliseras även till
vissa strandsocknar utan att andra intressen skulle trädas för nära. Det
förtjänar att nämnas att de gotländska stränderna är helt obebyggda och att de

1 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 12-18

Mot. 1979/80:12

2

enda större hindren för turism och friluftsliv utgörs av fågelskyddsområden
och försvarets skyddszoner. Det är självklart kommunens avsikt att även i
fortsättningen hålla stränderna fria från bebyggelse.

Genom ett omfattande samrådsarbete bearbetades planförslagen så att full
enighet kunde uppnås mellan lokalbefolkningen, kommunen, länsstyrelsen,
planverket och naturvårdsverket. I detta skick ställdes planen ut i enlighet
med byggnadslagens regler för antagen generalplan och eftersom inga
allvarliga erinringar kom in kunde den antas av kommunfullmäktige. Detta
skedde i oktober 1976.

Av det anförda framgår att Gotlands län och kommun kan anföras som ett
exempel bland många på det omfattande och omsorgsfulla arbete som i de
flesta regioner i vårt land lagts ned på planeringsåtgärder som i detalj
förankrats regionalt och lokalt. Man kan på goda grunder ifrågasätta huruvida
det därefter är riktigt och lämpligt att i form av regeringsbeslut detaljerat
ingripa i sådan planering. Regeringens beslut i dessa avseenden visar enligt
min mening en övertro på möjligheterna att ersätta lokalt engagemang och
ansvar med riktlinjer och direktiv från centrala organ med begränsad
kännedom om de verkliga lokala förhållandena. När det gäller Gotlands
kommun har det, enligt uppgift, varit svårt att i regeringskansliet få gehör för
det faktum att planen är i detalj genomarbetad och tillfredsställer högt ställda
krav på hänsynstagande till olika intressen, bl. a. naturvård och rörligt
friluftsliv. Vid de överläggningar som förevarit har man på kanslihushåll inte
kunnat peka på någon konkret punkt där en felaktig avvägning skulle skett i
planen. Kanslihustjänstemännen har dock vidhållit en allmän uppfattning att
fritidsbebyggelsen skulle skäras ner och regeringen har gått på denna
linje.

Då det gäller upplåtelseformerna för fritidsbebyggelse delar jag helt
regeringens inställning att uthyrning i olika former har vissa fördelar. Det ger
de mindre bemedlade möjlighet att hyra semesterbostad och arbetstillfällen
för anläggande och drift. I form av bygdesemester kan det bli ett tillskott till
vissa jordbruksföretags ekonomi, om subventionerade lån eller bidrag kunde
ges till anläggandet.

Med tanke på att dessa upplåtelseformer f. n. saknar ekonomisk bärkraft
och att även staten uppenbarligen inte kommer att kunna ge erforderligt stöd
anser jag dock att det vore orealistiskt och mycket olyckligt att stoppa
huvuddelen av den enskilt ägda fritidsbebyggelsen. Denna är av stort
rekreationsvärde för gotlänningar och fastlänningar och ger utan större
kostnader för samhället värdefulla bidrag till perifera kommundelars ekonomi,
vilket innebär regionalekonomiska fördelar av stor betydelse.

Jag anser därför att det kan vara riktigt att i första hand medverka till
fritidsbebyggelse i hyrda former men att man inte ensidigt kan inrikta sig på
detta utan måste arbeta med de ekonomiska förutsättningar som i realiteten
föreligger.

Slutligen bör det - med Gotland som exempel - framhållas att gamla

Mot. 1979/80:12

3

kulturbygder med fördel kan utformas med inslag av rätt utformad och rätt
lokaliserad ny bebyggelse i glesa former. Men denna utformning kan endast
ske genom en byggnadslagstiftning som stöder kommunernas byggnadsnämnder
i deras strävan att i den lokala planeringen fä en inriktning på
regionalt och lokalt anpassad bebyggelse. Centralt utformade planeringsriktlinjer
som är så restriktiva att de på sikt medför risk för att stora
landskapsavsnitt läggs öde kan få förödande följder.

Med stöd av ovanstående hemställer jag

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande minskad detaljreglering från
regeringens sida vid utformningen av kommunernas fritidsbebyggelse.

Stockholm den 5 oktober 1979

TORSTEN GUSTAFSSON (c)