Motion

Mot. 1979/80
111-114

1979/80:111

av Rune Torwald

med anledning av propositionen 1979/80:40 om fastighetstaxering,
m. m.

I 11 § samt på s. 89 resp. 197 i propositionen 1979/80:40 redovisas vilka
fastigheter som bör taxeras såsom jordbruksfastigheter. Då det vid inkomsttaxeringen
kan ha viss betydelse om en fastighet är taxerad såsom jordbrukseller
annan fastighet, är det angeläget att taxeringen i all möjlig mån blir i
överensstämmelse med vad fastigheten i realiteten används till. I de flesta fall
torde det inte heller stöta på några svårigheter att fastställa den aktuella
taxeringsenhetens beskattningsnatur. Men bl. a. i Göteborgstrakten finns det
en hel del fastighetsbildningar och brukningssituationer som kan bereda
taxerarna vissa problem, varför det är angeläget att anvisningarna medger
sådan smidig tillämpning att taxeringarna även i gränsfall kan bli materiellt
förnuftiga. Anledningen till dessa svårigheter är att såväl kommunerna som
vissa byggmästare under 1960-talet inköpte ett stort antal jordbruksfastigheter,
där de ursprungliga ägarna dock förbehöll sig en avstyckning på vilken i
vissa fall samtliga fastighetens byggnader fanns uppförda men i andra fal!
bara bostadsbyggnaden. På detta sätt finns det stora jordbruksarealer som i
vissa fall helt saknar byggnader och i andra fall bara saknar bostadsbyggnad.
Brukaren bor därför på någon av de aktuella avstyckningar som gjordes i
samband med försäljningarna.

Såsom lagtexten i 11 § är utformad synes mig uppenbart att här ifrågavarande
avstyckningar skall taxeras såsom jordbruksfastighet, om de bebos av
arrendator som brukar minst fem hektar åkermark. Men vad som oroar mig är
att man på s. 89 anger villkoret att dessa fem hektar skall ligga i omedelbar
anslutning till byggnaden. Om man därmed skulle mena att den brukade
arealen måste ha delvis gemensam gräns med den fastighet där arrendator
bor, så är detta orimligt. Det är inte helt ovanligt att en dylik avstyckad
fastighet kan vara skild från den brukade fastigheten av någon eller några
avstyckade ”andra fastigheter”. Det är ju ganska vanligt i Västsverige att
driftbyggnaderna är placerade på impedimentmark. I vissa fall finns det då en
längre eller kortare ”uppfartsväg” från åkermarkerna till driftbyggnaderna.
Längs dessa uppfartsvägar har många gånger avstyckats småhustomter, som
nu bebos av andra än dem som sysslar med jord- och/eller skogsbruket.

Mot denna bakgrund är det därför angeläget att utskottet och riksdagen
uttalar att arrendators bostadsfastighet även i dessa fall skall taxeras såsom
jordbruksfastighet, när det är uppenbart att brukningssammanhang finns och
arealen är av angiven storlek.

I special motiveringen till 11 § på s. 197 ges vissa regler för hur man skall

1 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 111-114

Mot. 1979/80:111

2

förfara i fastighetstaxeringsnämnderna, när det gäller ägare till flera små jordoch
skogsbruksarealer inom en och samma kommun. Av praktiska skäl
föreslås dessa sammanlagda till en gemensam taxeringsenhet med beskattningsnaturen
jordbruksfastighet. I samband med strävandena att komplettera
mindre jordbruk med ytterligare lämpligt belägen mark är ju kommungränserna
inte av någon reell betydelse, utan man söker åstadkomma
lämpliga brukningsenheter, även om man då får ägor i två kommuner.

Enligt min mening bör fastighetstaxeringsnämnderna ha möjlighet att
taxera mindre fastigheter såsom jordbruksfastigheter, även om vissa aktuella
brukningsarealer ligger i angränsande kommun. Dessa fall torde vara så
välkända för nämndernas ledamöter att de inte bör bereda några svårigheter i
taxeringsarbetet. Ett bortseende från kompletteringsfastighet i angränsande
kommun skulle däremot av de skattskyldiga säkerligen upplevas såsom en
orättvisa, eftersom de ju inte kan påverka kommungränsens dragning.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad jag i
motionen anfört beträffande villkoren för när vissa mindre
fastigheter skall taxeras såsom jordbruksfastighet.

Stockholm den 22 november 1979

RUNE TORWALD (c)