Mot. 1979/80
1-3

Motion

1979/80:1

av Rolf Dahlberg

med anledning av propositionen 1978/79:213 med redovisning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen

Genom beslut år 1972 lade statsmakterna fast vissa riktlinjer för hushållning
med mark och vatten. Kommunerna runt om i landet utarbetade
program förde planeringsåtgärder som borde vidtas. Regeringen tog år 1975
ställning till programmen genom beslut för varje län.

I propositionen 1978/79:213 redovisar regeringen sitt ställningstagande till
det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen. I en departementspromemoria
till länsstyrelserna samt berörda ämbetsverk har dessa getts i
uppdrag att fortsätta planerandet med uppgift att bl. a. upprätta områdesplaner
för tätorter vars expansion kan komma att beröra jordbruksmark. Vidare
begärs att mer preciserade planer beträffande fritidsbebyggelsens utveckling i
vissa områden upprättas samt att arbetet fortsätter med att säkerställa
naturvårdens, friluftslivets och kulturminnesvårdens intressen. Länsstyrelserna
skall under 1982 åter redovisa läget i planeringen.

Som framgår av det sagda har planerandet pågått från 1972, och planerna
omfattar nu tiden fram till 1982. Från en rad håll börjar man nu reagera mot
detta överdrivna centralsty rda planerande. Många anser att detta utgör ett hot
mot den kommunala självstyrelsen, medan andra ser med oro på hur
byråkratin får fritt spelrum till ingen nytta. Avsikten från början var att
utveckla en planering för att skydda riksintressanta miljöer. Under arbetets
gång har dock planeringen kommit att praktiskt taget handla om all mark som
har något värde, oavsett från vilken utgångspunkt det vara må.

Regeringen har sålunda i beslut län för län presenterat detaljerade
synpunkter på en lång rad konkreta miljöer och hur dessa skall planeras.

Kommunerna vet snart inte hur de skall förfara vid upprättandet av olika
planer, och enskilda människor kommer i kläm i den byråkratiska djungel
som blir följden av alla dessa detaljbeslut. Den planering som nu sker kan
verkligen ifrågasättas. Den torde helt sakna förankring ute bland de enskilda
människorna. Man kan även fråga sig om det var riksdagens mening att driva
planeringen så här långt när man tog beslutet om en riksplanering för att
skydda speciella riksintressen i vår fysiska miljö. Det naturliga hade varit att
nu avsluta planerandet.

När det gäller fritidsboendet är den genomgående tankegången i bostadsministerns
direktiv att uppförandet av enskilda fritidshus skall starkt
begränsas eller förbjudas. Uttryck som ”Enskild fritidsbebyggelse bör tillåtas
endast i form av mindre kompletteringar av befintlig bebyggelse” och ”Stor
restriktivitet bör gälla med att tillåta ytterligare enskild fritidsbebyggelse” är

1 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 1-3

Mot. 1979/80:1

2

legio i propositionen.

I stället skall man inrikta sig på byggandet av fritidsbyar eller andra
kollektiva former av fritidsbebyggelse - detta trots att de flesta människor
föredrar enskilda hus framför stugbyar.

Vårt land är lyckligt lottat när det gäller tillgången på strövområden, och
knappast någonstans kan man finna någon trängsel ute i markerna. Trängseln
hittar vi vid badplatser, utefter iordninggjorda stigar, spår, bingobanor och
andra platser med ”konstgjord natur”. Människor som verkligen rör sig ute i
markerna, t. ex. orienterare och jägare, vet att det verkligen förhåller sig på
det sättet. Att med hänvisning till det rörliga friluftslivets behov stoppa
enskilda fritidshus är verkligen inte övertygande.

I mitt hemlän, Gävleborg, finns mycket stora och lämpliga områden för
fritidsbebyggelse. Enligt riktlinjerna i propositionen skall dock i princip inga
fler enskilda fritidshus planeras utefter Gästrike- och Hälsingekusten eller på
öarna. Likaså undantas områdena runt Dalälven, Ljusnan och Dellensjöarna
från byggande av ytterligare enskilda fritidshus. Sådana direktiv kan man
knappast få förståelse för hos länets medborgare. Tillgången till stränderna är
ju redan i dag säkrad för allmänheten genom den strandskyddslag som vi
sedan många år har i vårt land. Att då förhindra människor att några hundra
meter från stränderna bygga fritidshus är obegripligt.

Med hänvisning till vad som framhållits hemställs

att riksdagen ej godkänner de riktlinjer för hushållning med mark
och vatten som föreslås i propositionen 1978/79:213.

Stockholm den 8 juni 1979
Rolf Dahlberg (m)

(