§ 1 Utökning av antalet suppleanter i finansutskottet

TALMANNEN:

Enligt till kammaren inkommet protokollsutdrag har valberedningen föreslagit all antalet suppleanter i finansutskottet, som f n.är 17, skall utökas lill 18.

Jag hemställer att antalet suppleanter i finansutskottet bestämmes till 18.

Denna hemställan bifölls.

Talmannen meddelade att fyllnadsval skulle ske vid morgondagens sammanträde.

§ 2 Upplästes följande lill kammaren inkomna ansökan:

Till riksdagens kammare

Undertecknad anhåller härmed om tjänstledighet från uppdraget som ledamot av riksdagen under tiden den 5 mars-den 7 april för upprätthållande av annan tjänst och för enskilda angelägenheter. Siockholm den 27 febmari 1979 Bengt Kindbom

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde atl Stig Genitz (c) skulle inträda som ersättare för Bengt Kindbom under hans ledighet frän riksdagsmannauppdraget.

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1978/79:89 till civilutskoUet

§ 4 Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1978/79:150

finansutskottet

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

§ § Finansdebatt

Föredrogs

finansutskottets betänkande 1978/79:20 med anledning av i propositionen 1978/79:100 framlagda finansplan och budgetförslag jämte motioner samt

skatteutskottets betänkande 1978/79:29 med anledning av moiioner om produktionsfaklorsbeskattning.

TALMANNEN:

Finansutskottets betänkande nr 20 och skaiieulskoitels betänkande nr 29 debatteras i ett sammanhang, och yrkanden beträffande båda dessa betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

Finansutskottets betänkande nr 20

Mom. A Finansplanen

I proposilionen 1978/79:100 bil. 1 (ekonomidepartementel) hade regeringen efter föredragning av budgel- och ekonomiministern Ingemar Mundebo föreslagit riksdagen all godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i proposilionen.

I detla sammanhang hade behandlats

dels följande moiioner rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken:

1978/79:1108 av Gösta Bohman m.fl. (m), vari såvitt nu var i fråga hemställts alt riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen,

1978/79:1118 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari hemslällls all riksdagen beslutade avslå regeringens flnansplan och godkänna de i motionen anförda riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

1978/79:1124 av OlofPalme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts aU riksdagen godkände de allmänna riktlinjer förden ekonomiska politiken som hade förordals i motionen,

1978/79:1620 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såviu nu var i fräga hemställts

1. att riksdagen beslutade all uttala sig för övergång lill lågräniepolitik,

2. all riksdagen beslutade alt godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen och avslå regeringens förslag i denna del, och

1978/79:1698 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari såvitt nu var i fråga hemställts att riksdagen godkände de i motionen förordade riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

regeringen skulle anhålla alt prisslopp snarast infördes på alla dagligvaror, 1978/79:1106 av Alvar Andersson m. fl. (c), vari hemställls all riksdagen beslutade anhålla att regeringen medverkade lill atl Sveriges Allmänna Hypoteksbank fick gränsen för försäljning av obligationer höjd med 500 miljoner kronor under detta år,

1978/79:1125 av Kari-Anders Petersson (c), vari hemställts att riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad som i molionen anförts i syfte all tillförsäkra jord- och skogsbruket tillgång till långsiktigt länekapilal, och

1978/79:1128 av Hans Wachtmeister m. fl. (m), vari såvitt nu var i fråga hemställls att riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad i motionen anförts rörande fördelning av emissionslillstånd för obligationer avseende Hypoteksbankens behov av lantbrukskrediter i avvaklan pä förslag till långsiktiga riktlinjer för lantbrukels kapitalförsörining.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Utskottet hemställde

1. beiräffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken atl riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposilionen 1978/79:100 bil. 1 och motionerna 1978/79:1108 yrkandet 1 och 1978/79:1698 yrkandel 1 samt med avslag på motionerna 1978/79:1118,1978/79:1124 yrkandet 1 och 1978/79:1620 yrkandel 2 som sin mening gav regeringen samt fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret till känna vad utskottet anfört,

2. beiräffande prisstopp på dagligvaror att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:577,

3. beiräffande lanlbmkels kapitalförsörining att riksdagen med anledning av molionerna 1978/79:1106,1978/79:1125 och 1978/79:1128 yrkandel 2 som sin mening gav fullmäktige i riksbanken till känna vad utskollet anförl,

4. beiräffande uttalande om övergång till lågräntepolitik atl riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1620 yrkandet 1.

Reservation hade avgivits

7. av Kjell-Olof Feldl, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson och Anita Gradin (samlliga s) som ansett att utskollet under 1 och 3 bort hemställa

1. beiräffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken alt riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposilionen 1978/79:100 bil. 1 och motionerna 1978/79:1108 yrkandel I, 1978/79:1118, 1978/79:1620 yrkandel 2 och 1978/79:1698 yrkandet 1 samt med bifall lill motionen 1978/ 79:1124 yrkandet 1 som sin mening gav regeringen samt fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontorel till känna vad reservanterna anfört,

3. beträffande lantbrukets kapitalförsörining att riksdagen skulle avslå molionerna 1978/79:1106, 1978/79:1125 och 1978/79:1128 yrkandel 2.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Mom. B Budgetförslaget

I propositionen 1978/79:100 bil, 2 (budgeidepartemenlet) hade regeringen efter föredragning av budgel- och ekonomiministern Ingemar Mundebo såvitt nu var i fråga föreslagit riksdagen atl

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordals i propositionen,

2. (4) bemyndiga regeringen atl i riksgäldskontoret disponera en från 150 000 000 kr. till 175 000 000 kr. ökad rörlig kredit att på sätt som regeringen bestämde slällas till förfogande för myndigheter som bedrev uppdragsverksamhet.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna 1978/79:1108 av Gösta Bohman m.fl. (m), vari såvitt nu var i fråga hemställts

1. (2) att riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats i motionen,

2. (5) all riksdagen i skrivelse till regeringen begärde en redovisning av gjorda åtaganden på industripolitikens område samt möjligheterna att med hänsyn till bl. a. de förbättrade konjunktumtsikterna begränsa transfereringarna till förelagssektorn,

3. (6) att riksdagen skulle anhålla att regeringen i direktiv för myndigheternas peiitaarbete uppdrog ät dessa alt redovisa konsekvenserna av elt allernaliv motsvarande en 5-procentig utgiftsbegränsning,

1978/79:1124 av OlofPalme m. fl. (s), vari såvitt nu var i fråga hemställts aU riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som hade förordats i motionen,

1978/79:1620 av Lars Werner m.fl. (vpk), vari såviu nu var i fråga hemställts all riksdagen beslutade godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som förordats i motionen och avslå regeringens förslag i denna del, och

1978/79:1698 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), vari såvitt nu var i fråga hemställts

1.(2) att riksdagen godkände de i motionen förordade riktlinjerna för budgetregleringen,

2. (3) att riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad som i motionen anförts om närings- och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen,

3. (4) att riksdagen hos regeringen begärde skyndsamma överiäggningar mellan partierna och berörda parter om närings- och regionalpolitikens inriktning med hänsyn till de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Utskottet hemställde

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att riksdagen
med anledning av regeringens förslag i propositionen 1978/79:100bil. 2mom.
1 och motionerna 1978/79:1108 yrkandet 2 och 1978/79:1698 yrkandel 2 samt
med avslag pä motionerna 1978/79:1124 yrkandel 2 och 1978/79:1620
yrkandel 3 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört,

2. beiräffande redovisning av konsekvenserna av en 5-procentig utgiftsbegränsning att riksdagen skulle avslå motionen 1978/79:1108 yrkandet 6,

3. beträffande möjligheterna att begränsa transfereringarna lill företagssektorn alt riksdagen med anledning av motionen 1978/79:1108 yrkandet 5 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beiräffande överiäggningar om närings- och regionalpolitikens inriktning aU riksdagen med anledning av molionen 1978/79:1698 yrkandel 4 som sin mening gav regeringen till känna vad ulskoitet anfört,

5. beträffande närings- och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen att riksdagen med anledning av molionen 1978/79:1698 yrkandet 3 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beiräffande rörlig kredit att riksdagen bemyndigade regeringen atl i riksgäldskontorel disponera en från 150 000 000 kr. lill 175 000 000 kr. ökad röriig kredit alt pä sätt som regeringen bestämde ställas till förfogande för myndigheier som bedrev uppdragsverksamhet.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Reservationer hade avgivils

2. beiräffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen av Kjell-Olof
Feldt, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson, Arne Gadd, Per-Axel
Nilsson och Anita Gradin (samtliga s) som ansett att utskottet under I bort
hemställa

att riksdagen med avslag pä regeringens förslag i proposilionen 1978/ 79:100 bil. 2 mom. 1 och motionerna 1978/79:1108 yrkandet 2,1978/79:1620 yrkandet 3 och 1978/79:1698 yrkandel 2 samt med bifall till molionen 1978/79:1124 yrkandet 2 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanierna anfört,

3. beiräffande redovisning av konsekvenserna av en 5-procenlig utgifts-
begränsning av Staffan Burenstam Linder (m) och Knut Wachtmeister (m)
som ansett alt utskottet under 2 bort hemställa

alt riksdagen med bifall till molionen 1978/79:1108 yrkandet 6 som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört.

4. beträffande överläggningar om närings- och regionalpolitikens inriktning av Kjell-Olof Feldl, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson och Anita Gradin (samlliga s) som ansett att utskottet under 4 bort hemställa

atl riksdagen skulle avslå molionen 1978/79:1698 yrkandet 4,

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

5. beträffande närings- och regionalpolitikens betydelse för den ekonomiska utvecklingen av Kjell-Olof Feldt, Knut Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson, Arne Gadd, Per-Axel Nilsson och Anita Gradin (samtliga s) som ansett att ulskollets yttrande i viss del skulle ha av reservanierna angiven lydelse.

Skatteutskottets betänkande nr 29

I della betänkande behandlades molionerna

1978/79:310 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såviu nu var i fråga (yrkandet 2) hemställls atl riksdagen skulle uttala sig för en övergång till produktionsbeskattning och hos regeringen begära nödvändig utredning och förslag härom,

1978/79:824 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari såvitt nu var fråga hemställts all riksdagen skulle

1. ullala sig för övergång till produklionsbeskattning (yrkandel 1),

2. hos regeringen begära en skyndsam ulredning och förslag till innevarande riksmöle om övergäng lill produklionsbeskattning (yrkandet 3), samt

1978/79:1629 av OlofPalme m. fl. (s), vari såvitt nu var fråga (yrkandet 1) hemställts alt riksdagen hos regeringen begärde elt förslag till lagsliftning om en allmän produktionsfaktorsskalt i enlighel med de i molionen angivna principerna, innebärande bl. a. att skatten infördes för aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och övriga näringsidkare, varvid basen för skatten borde utgöras av lönekostnader och bmttovinst exkl. avskrivningar, socialavgifter och skall men inkl. de olika avdrag som nu medgavs vid beskattningen för olika konsolideringsändamål. Förslaget borde framläggas i sådan lid att skallen kunde införas den 1 januari 1980.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå

1. molionen 1978/79:310 yrkandel 2,

2. molionen 1978/79:824 yrkandena 1 och 3,

3. molionen 1978/79:1629 yrkandel 1.

KJELL-OLOF FELDT (s):

Herr talman! Finansutskottets borgeriiga betänkande har ell närmasl magnifikt anslag i sin försia mening: "Den svenska ekonomin befinner sig nu i en stark uppgångsfas," Den kris för svensk ekonomi, som proklamerades av trepartiregeringen i april 1977, är alltså nu avblåst. Den försia signalen kom visseriigen redan i augusti i fjol från Gumboda hed. Men nu är saken definilivi avgjord. Den borgerliga ekonomiska politiken har besegrat krisen -återställt konkurrenskraften, fåll i gång tillväxten, brutit inflationsutvecklingen.

Den här självbelåtenheten kunde man kanske stå ut med, om del inle vore så atl den har fått allvariiga konsekvenser för utformningen av den ekonomiska politiken. Både budgetpropositionen och majorilelsbetänkandei från finansutskottet ulgår från att vad som göras skall är allaredan gjort. Regering och riksdag kan nu, på den sjunde dagen, nöjda betrakta sill verk och låta utvecklingen rulla vidare av egen kraft.

Enligl vår uppfattning svarar både belåtenheten och passiviteten dåligt mot del faktiska lägel i vår ekonomi. Även om det nu sker en återhämtning, kvarstår ändå flera svagheter och problem, som borde föranleda ålminslone någon aktivitet från riksdagens sida. Det gäller arbelslöshelen, del gäller de låga industriinvesteringarna och det gäller risken för att inflationen på nytt skjuter fart. Därtill kommer det stora budgetunderskottet, som är elt allvariigt problem på både kort och lång sikl.

Elt av de stora slagnumren vid förhäriigandet av den borgeriiga ekonomiska politiken har varit sysselsättningspolitiken. Del råder heller inle någol Ivivel om all enorma summor har spenderats både för arbetsmarknadspoliliska insatser och för generellt stöd till näringslivet. Det nu redovisade budgetunderskottet på 45 miljarder påstås ju till större delen ha orsakats av dessa ulgifter.

Men resultatet av sysselsättningspolitiken är inle detsamma som dess kostnader. Det avgörande måste vara vad som har uppnåtts i fråga om effekterna pä sysselsättningen. Och resultaten i det avseendet är långl mindre imponerande än de många miljarder som sysselsättningspolitiken har kostal Slaten.

Lät oss därför se vad som i verkligheten hänl på den svenska arbetsmarknaden under de senasie tvä åren.

Mellan januari 1977 och januari 1979 ökade anlalel människor som önskade ett arbeie med 84 000. Under samma tid ökade anlalel sysselsatta med 62 000 personer. Del betyder all arbelslöshelen steg med 22 000 personer.

Vilken sysselsällning erbjöds då de drygl 60 000 människor som faktiskt fick ell jobb?

Antalet personer i beredskapsarbeten ökade med 33 000 och antalet sysselsatta i skyddade arbelen med 5 000. Sammanlagd kom alllsä nära 40 000 alt sysselsättas genom AMS.

Facil av den myckel omskrutna sysselsättningspolitiken och av de 20 000 miljoner som enligl regeringens uppgifter har salsats är alltså att det som

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

borde ha blivit yiteriigare 84 000 personer i arbele blev:

22 000 arbelslösa.

38 000 fick etl AMS-jobb.

24 000 blev sysselsatta pä den reguljära arbetsmarknaden. Del motsvarar en av fyra nya arbetssökande.

Den borgeriiga majoriteten i finansutskoltel ansersig nu kunna konstatera atl det skett en vändning i arbetsmarknadsläget Jag lycker all man borde ha varit försiktigare pä den punkien. 1 januari steg den registrerade arbelslöshelen med 31 000 personer lill 117 000, någol som arbelsmarknadsministern trots alll erkände vareu allvariigt bakslag för den förda politiken. Lägger man lill detta alt 184 000 människor sysselsattes genom arbetsmarknadspoliliska ålgärder, slod över 300 000 personer ulanför den reguljära arbetsmarknaden. Del motsvarar 7 96 av arbetskraften och gör all Sverige vid en inlernalionell jämförelse inle längre skiljer ut sig som ell land som lyckats väl med sin sysselsättningspolitik.

Enligl vär mening visar den här utvecklingen all den borgerliga politiken pä etl centralt avsnitt har misslyckats. Det har framför alll tvä orsaker. För det försia har den generella stöd- och subveniionspolitiken varit uiomordeniligi ineffektiv i förhållande lill sina kostnader-för de 20 miljarder man uppgersig ha salsal borde åtskilligt merän 24 000 nya jobb ha kunnai åstadkommas,om man använt mera selekliva åtgärder och ställl hårdare villkor för hur pengarna skulle användas av förelagen. För del andra har man inle med tillräcklig kraft ingripit för att öka investeringarna och styra deras inriktning.

En annan konsekvens av politikens generella inriklning och av den låga investeringsaktiviteten är nämligen all vi i rask takt är pä väg mol en arbeismarknad i svår regional obalans. Arbelslöshelen är långt över genomsnittet i sådana områden som Norrbotlen, Värmland och Sörmland liksom i Borås- och Göteborgsområdena. Samtidigt kommer de nya jobben fram nästan uteslutande i andra delar av landet med väsentligt lägre arbetslöshet Av de i januari vid arbetsförmedlingarna lediga platserna är f n. nära en fjärdedel koncentrerade till Stockholms län.

Alla de här problemen skjuter finansutskottets borgeriiga majoritel ifrån sig. Där del inle räcker med fromma förhoppningarom en fortsatt konjunkturuppgång hänvisar man till kommande regeringsförslag om regional- och näringspolitiken, som riksdagen skall behandla någon gäng i sommar.

Men även om konjunkturuppgången blir vad vi nu hoppas på och även om folkpartiregeringen mol förmodan skulle åstadkomma några verkliga krafttag i regional- och näringspolitiken, är sysselsätlningslägel i dag så pass alarmerande atl riksdagen borde vidta omedelbart verkande ålgärder. Och då borde sådana åtgärder väljas, som både förstärker landels ekonomi på sikl genom ökade invesieringar och ökar samhällels möjligheter att slyra investerings- och ulvecklingsinsalserna lill områden med slor arbeislöshei.

Men utskottsmajoriteten avvisar alla tankar i den riklningen. Man säger åierigen nej lill vårt förslag all inrätta en strukturfond för invesleringsfinan-

siering med långfristigt, riskbärande kapital. Man är inle intresserad av våra idéer om statliga utvecklingsbolag som stöd och stimulans för nyskapandet inom svensk industri. Man lycker inle att det är lönl all förslärka stödet lill företagens forsknings- och utvecklingsarbete. Man avvisar våra förslag alt öka bostadsbyggandet, trots de uppenbara svårigheterna all förverkliga ens den låga ambitionsnivå som regeringen harställt upp för sig. Jag kan möjligen förstå varför moderata samlingspartiet och folkpartiet avvisar alla förslag, som kan ge samhället elt fastare grepp över investeringsutvecklingen. Men jag kan inte förstå varför centerpartiet, med sina högt upptrissade krav på sysselsällning och regional balans, fortsätter att ställa upp för en politik, som i de här avseendena så uppenbart misslyckats. Det enda Nils Åsling har fött i utbyte för sin kapitulation inför den konservatismens passivitet som obönhöriigen kommer atl låla flyltlassen böria rulla är ell löfte om en rundabordskonlérens och en fullständigl innehållslös kompromisskrivning om värdet av regional balans.

I augusti 1976 gick centern ul med sitt berömda löfte om 400 000 nya jobb, som skulle skapas för atl fö regional balans i fräga om arbetstillfällen. Den gängen var ca 130 000 människor ulan jobb eller i AMS-arbele mol 300 0001 dag. Jag överlåter åt centerpartiet alt räkna ut hur mänga hundratusentals nya jobb som måste lovas ul i år för all nå cenlerns målsättning 1976. Men siffrorna visar djupet av del dilemma som centern har hamnat i genom sin medverkan i moderaia samlingspartiets och folkpartiets liberalkonservativa polilik.

Den borgerliga utskoltsmajoriteten hävdar alltså all den svenska ekonomin nu befinner sig i en fas av stark uppgång. Lägel pä arbetsmarknaden och i frågaom investeringarna visar alt det budskapet aren smula ihåligt. Det finns också osäkra inslag i den inlernalionella konjunkturutvecklingen som har fött yllerligare tillskott under de senasie veckorna.

Men ocksä vi socialdemokrater bedömer del som troligt all den ekonomiska aktiviteten i Sverige kommer atl stiga under del här året. Med den förda politiken kommer del framför allt att bero på en uppgång i prival konsumtion och i någon män av exporten. Enligl vår mening borde konjunkturuppgången förslärkas genom en mera aktiv investeringspolitik.

Men redan i det konjunkturperspekliv som nu finns borde riksdagen ägna ökad uppmärksamhet åt det hot mol vårt lands ekonomiska tillfrisknande som kan komma frän en ny omgång av snabb kostnads-och prisstegring. Del hotel kommer framför alll från tvä häll. Det ena är de tecken pä en snabbare internationell prisuppgäng som har blivit allt fler under de senasie månaderna. Del är inle bara oljepriserna som går upp. Ocksä en rad andra råvarupriser har böriat klättra uppål, lydligen som en följd av den tilltagande inlernalionella spänningen och kriget i Sydostasien. Tillgängliga data lyder ocksä på atl den svenska exportindustrin inriktar sig på betydande prishöjningar under det här året

Del andra hotel kommer från den statliga kreditexpansion och den snabba ökning av likviditet och penningmängd som följer av det stora budgelunderskoltel. Kombinationen av en uppåtgående konjunktur, hög likviditet i

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

den svenska ekonomin och snabbi stigande väridsmarknadspriser kan snart kasta oss in i en ny kraftig inflation med långtgående verkningar för tillväxten och sysselsättningen.

Det måsle erkännas, herr lalman, att del här problemet ocksä bekymrar de borgerliga i finansutskottet, och della sä lill den grad alt man ägnar åtskilliga sidor ät atl visa hur ohållbart budgetläget egentligen är och vilka allvariiga konsekvenser underskottet vid en fortsatt konjunkturuppgång för för den svenska ekonomins stabilitet

Den borgeriiga majoriteten utlovar "stora ansträngningar" för atl undvika överhettning. Man talar myckel om att finanspolitiken mäste stramas ät. Man säger t. o. m. all del redan i år kan bli nödvändigt med finanspolitiska åtgärder, som minskar statens upplåning.

Men av allt det här myckna pratet blir sedan platt intet Det de borgeriiga partierna i finansutskottet lill slut enar sig om är au inle företa sig någonting. De socialdemokratiska förslagen om ulgiftsbesparingaroch inkomstförstärkningar avvisas med den någol besynneriiga moliveringen atl de skulle leda till en alllför lilen budgetförstärkning, för atl förslagen skulle bevärdigas med ulskottsmajoriietens intresse.

När del gäller de stalsfinansiella perspektiven inför 1980, som vi har aktualiserat genom förslaget om en produktionsskatt, hittar majoriteten ingen annan förevändning att undvika det problemel än all man nu inte vill binda sig för finanspolitiken under näsla år. Nu har vi inie begärl någon sådan bindning, endast all riksdagen skulle skaffa sig större handlingsberedskap för att genomföra de finanspolitiska åtgärder som kan bli nödvändiga. Men inte ens detla vägar den borgerliga majoriteten säga, trols atl ulskollets egen analys visar att det är under näsla år som de verkliga påfrestningarna pä finanspolitiken sätter in.

Del finns etl lilel pikant inslag i den här historien, som förtjänar alt noteras. Av de socialdemokraliska skalleförslag som avvisas av utskollsmajoriielen har regeringen tagit inle mindre än tre - stämpelskatten, leasingbilarna och företagarnas avgift lill barnomsorgen - för all finansiera sitt aviserade förslag om sänkta inkomstskatter. Del är lydligen så, att det som är för litet och inie duger ät den samlade borgerligheten i finansutskotlel, del är stort nog och duger gott ål herr Mundebo.

Innebörden av del här är bara alllför uppenbar. Taklikspelet har helt föll ersälla viljan alt ta någol ansvar för landels ekonomiska framlid. Planeringshorisonten för de borgeriiga partierna går inle en dag längre än till valdagen den 16 september. För all dölja splittringen och bygga upp en fasad av enighei kring den ekonomiska politiken försätter man riksdagen i etl tillstånd av handlingsförlamning. Del beslut de borgerliga partierna avser all falla om riktlinjerna förden ekonomiska poliiiken och för budgetpolitiken är precis sä innehållslöst som krävs för all man i valrörelsen skall kunna driva sina olika linjer - moderaterna sina krav på skattesänkningar, centern sina stora kostnadskrävande reformer och folkpartiet sina anspråk på all vara värt duktigaste regeringsparti. Atl riksdagsbeslutet inte anvisar nägon lösning pä våra ekonomiska problem, det struntar man lydligen i.

Folkpartiregeringen har redan deklarerat, alt del inte finns några förödmjukelser stora nog alt räka ut för i riksdagen, som kan fö den atl avgå före valet Men jag måsle ändå fråga herr Mundebo, när han nu lagil del av finansutskollets betänkande, om inte taburetten böriar kännas lilel knölig all sitta på? Är del inle besvärande för etl parti med sociala reformer på programmet alt fö direktiven för sin budgetpolitik från moderata samlingspartiet, som redan i sin reservation till finansuiskotlets belänkande ilsket driver sina krav vidare på sänkia skaller och social nedrusining? Och känns det inte konstigt för ell parti, som hyllar rörlighet och avvisar regleringar, atl acceptera riktlinjer för sin ekonomiska polilik frän centerpartiet, som i sin ekonomiska motion kräver att förelagen skall ivingas atl söka sig dit där arbetskraften befinner sig?

En fråga till: Har herr Mundebo över huvud laget någon aning om vilken ekonomisk polilik han skall föra, om del iniräffar som både utskollsmajoriielen och vi reservanter varnar för, nämligen att det stora budgetunderskottet leder till överhettning och inflalion?

Del finns skäl atl ägna ytterligare några minuler ål Ingemar Mundebo och hans insalser som budgeiminister. Han har nu förelagt riksdagen sin Iredje budgel. Den budgel han övertog i oktober 1976 löpte med etl underskott pä ungefär 5 miljarder. Det underskottet fördubblades lill 10 miljarder innan budgetåret var slut. Sedan har det gått uppål i rask takt med budgetunderskotten: 25 miljarder budgetåret 1977/78 och 45 miljarder budgeiårei 1978/ 79, dvs. del som nu löper.

1 det budgeiförslag för 1979/80 som herr Mundebo nu vill all riksdagen skall godkänna beräknas underskottet lill 45 miljarder. Herr Mundebos enda försvar är egentligen att underskottet inte blir större än i den nu löpande budgeten. Därmed skulle enligl herr Mundebo finanspolitiken i varie fall inle bli mera expansiv under del kommande budgetåret

Nu finns det tyvärr välgrundad anledning att förmoda, att denna uppgift är grovt vilseledande, ett förhållande som även finansutskollets borgerliga majoritel varii ofin nog all uppehålla sig vid. Man påpekar att en jämförelse mellan utfallet av en löpande budgel och elt budgetförslag erfarenhetsmässigt underskallar utgifternas uppgång mellan dessa tvä budgetår och därmed också budgelunderskoltel. Della äretl diplomatiskt sätt atl erinra riksdagen om all herr Mundebo varit en hejare i att räkna fel. 1 sina tvä lidigare budgeiförslag angav han siffror för det beräknade budgelunderskoltel, som båda gångerna läg mer än 10 miljarder under det fakliska utfallet

Den här gängen finns del flera faktorer, som förebådar en ny stor underskattning. Som utskottsmajoriteten påpekar har utgifterna för arbetsmarknads- och industripolitiken minskats i budgetförslaget med sammanlagt 8,5 miljarder, trols all rekordarbetslöshet och strukturproblem i stället pekar på ökade utgifter. Utskollet noterar också som anmärkningsvärt, att de statliga myndighelerna skulle gå in i budgetåret 1979/80 med anslagsbehållningar på över 16 miljarder kronor, dvs. pengar som de redan har tillstånd atl använda. Herr Mundebo har gjort det något äventyrliga anlagandel att myndigheterna bara skulle spendera en av dessa 16 miljarder. Men nägon

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

konlroll över utvecklingen harju inte regeringen, Skulle myndigheterna gä raskare fram med sina ulgiftsbeslul, kan budgetunderskottet närma sig 60 miljarder utan all vare sig riksdagen eller regeringen kan röra ell finger.

Mot den här bakgrunden måste jag fråga Ingemar Mundebo, om han verkligen inför riksdagen länker vidhålla all budgetunderskoiiel 1979/80 stannar vid 45 miljarder? Och om han inte gör del, vilka slutsatser drar han då av della förhållande?

Finansutskottets majoritet drar också en annan slutsals, som är ganska avslöjande för herr Mundebos insats som budgeiminister. Den sisla rent socialdemokratiska budgelen för 1975/76 innehöll totala statliga ulgifter på 98 miljarder kronor, I sitt budgetförslag för 1979/80 redovisar nu herr Mundebo en totalutgift pä 172 miljarder, dvs, en ökning av statsutgifterna med 74 miljarder på fyra år.

Herr Mundebos - och de borgerliga partiernas - huvudsakliga försvar för denna kraftiga utgiflsexpansion brukar vara alt utgifterna varit nödvändiga för alt hålla uppe sysselsättningen. Men finansutskottet redovisar en något annan bild. Utskottets majoriiei har, liksom dess reservanter, med viss förvåning noterat, atl budgetunderskottet inle minskar ens under 1980, trots alt konjunkluren förbättras och behovet av insatser för sysselsättningen därmed rimligen borde gå ner, något som budgetminislern också förutsatt, eftersom han dragit ner anslagen för sysselsättningspolitiken med hela 8,5 miljarder. Uppenbariigen mäste därför något ha hänl. Utskottets majoritel har vall all formulera det så, atl del långsikliga, slmklurella budgelunderskoltel nu ökar.

För min del vill jag lill de strukturella förändringar som försämrat budgetläget föra även herr Mundebo och hans sätt all sköta statsfinanserna. Han är den budgeiminister som mol bätire vetande låtit miljardslöseriet fortgå inom energipolitiken. Han har låtit hundratals miljoner rinna bort på arbetet med elt flygplan, som han visste aldrig skulle byggas. Han har accepierai alt staten betalat stora överpriser för konkursmässiga förelag. Och han har medverkai i väldiga miljardöverföringar lill förelagen med låg effektivitet ur sysselsättningssynpunkt

Detta lillsammans med en allmänt slapp budgetprövning på mänga områden, som vi har kunnat nolera, gör del befogal att beskriva Ingemar Mundebos insalser som ell rejält misslyckande. Han bär ansvaret för atl en gigantisk skalleräkning nu ligger och vänlar på landets skattebetalare, en räkning som de antagligen för hålla på atl betala av långl efter det atl Ingemar Mundebo som budgetminister har gäll till värt lands politiska historia.

I den socialdemokratiska reservalionen krävs all den ekonomiska politiken ges en annan inriktning. Grundläggande för våra möjligheter all återställa den fulla sysselsättningen och fö en stabil tillväxt ulan nya inflalionsslör-ningar är alt riksdagen återtar det grepp över statsfinanserna som förlorats under den borgerliga regeringstiden. Därför föreslår vi

för del försia alt riksdagen i vår fattar beslut om en rad ulgiftsbesparingar och inkomstförstärkningar, som lillsammans minskar budgetunderskottet med ungefär 2,5 miljarder kronor;

för det andra all riksdagen skaffar sig handlingsberedskap för en ålslram-ning av finanspoliliken 1980 genom alt hos regeringen begära förslag om en allmän produktionsfaklorsskaii;

fördet Iredje alt riktlinjerna för finanspoliliken skall vara all med ökade slalliga intäkter finansiera de lättnader av den slalliga och kommunala inkomstbeskaliningen, som bör genomföras näsla år, och alt dessutom minska siatens upplåning.

På borgerligt häll barman torgfört två, inle särskilt förenliga, lolkningar av värt finanspolitiska allernaliv. Å ena sidan har man velat beskriva det som en gigantisk skatlehöjningsoperation, framdriven av vår ambition alt i ell slag avskaffa hela budgetunderskotlet Å andra sidan har man velat avföra det som en så marginell förändring av det stalsfinansiella lägel, all del saknar belydelse. Det är närmast herrar Bohman och Ullslen som stär för de här båda tolkningarna.

Naturiiglvis har vi inle hävdat all politiken skall inriktas pä all mer eller mindre omedelbart avskaffa ell budgetunderskott i 50-miljardersklassen. Del är både omöjligt och onödigt. I stället har vi gäng pä gäng betonat att en sanering av statsfinanserna måste ske successivi och anpassas lill det faktiska konjunkturläget Men del är jusl nu, i en uppåtgående konjunktur, som den saneringen borde kunna inledas.

Inte heller är stegen mol en bättre budgetbalans betydelselösa, även om de i börian är små i förhällande lill det lolala budgetunderskottet Av etl slalligl upplåningsbehov i år på 45 miljarder räknar man med alt kunna placera 35 miljarder på kapitalmarknaden och i affärsbankerna. De resterande 10 miljarderna skall lill hälften lånas upp utomlands, medan resten finansieras direkl i riksbanken, dvs. i sak genom en ökad sedelmängd. Om upplånings-behovet kunde minskas med 2,5 miljarder, som vi föreslår, beiyder del alt den direkl inflationsdrivande upplåningen pä 5 miljarder via riksbankens sedel-pressar kunde minskas lill hälften. Jag tyckeralt man också pä borgerligt häll borde erinra sig all det ofta är på marginalen som det avgörs om en ömtålig ekonomisk balans slår över i en inflationislisk utveckling.

Vi ser alllsä en gradvis omläggning av budgetpolitiken som en nödvändig förutsättning för all den svenska ekonomin skall kunna ålerfö sin styrka, för atl vi skall fö en stabil tillväxt som pä nytt leder oss fram lill full sysselsällning. Men skall della lyckas, skall vi inte bara få en kortvarig konjunkturförbättring, som följs av en ny tillbakagång, måste arbeiet snabbt inrikias på lösningen av våra långsiktiga, strukturella problem.

Det handlar om att fö i gäng en långsiktig uivecklingsplanering för våra basindustrier och förändra vitala industribranscher. Det handlar inte bara om all fö fart på investeringarna ulan också om all fördela de nya jobb, som kan skapas, pä elt rättvist sätt mellan olika regioner. Det gäller också atl kraftigi öka statens insalser för forsknings- och utvecklingsarbetet i det svenska näringslivel.

På alla de här områdena finns det eller kommer under vårriksdagen atl finnas socialdemokraliska förslag om hur vi vill forma den ekonomiska politiken samt industri- och regionalpolitiken. I del här .sammanhanget skall

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

jag ta upp två frågor som enligt vär mening är av ceniral belydelse för hur vår ekonomiska framlid kommer alt se ul.

Den ena gäller kapitalbildningen och investeringsutvecklingen. Vi har där än en gång föreslagit alt del skall inrättas en strukturfond med resurser att förse näringslivet med långfristigt och riskbärande kapital. Vi har ocksä föreslagit en aktivare investeringspolitik inom den statliga företagssektorn, exempelvis inom stålindustrin. Vi har vidare föreslagit all samhällel skall la huvudansvarel för kapitalförsöriningen till skogsindustrin och leda dess slrukturutveckling och förnyelse.

De här förslagen måste ses mol bakgrunden av det vägval som vi nu står inför under 1980-lalel. Det råder alll mindre ivivel om att den borgeriiga politiken inrikias pä all skapa en hell vinstsiyrd ekonomi. Man satsar på en kraftig uppgång av förelagsvinsterna, som skall sälla i gäng investeringarna, förnyelse- och utvecklingsarbetet inom industrin. Nu tror vi i och för sig inle all den planen kan realiseras utan all en vinslboom kommeratl utlösa en ny kostnads- och prisinflation. Men om den skulle kunna genomföras, uppslår en rad konsekvenser. Med en kraftig vinstuppgäng följer också ökad koncentration och ökad stelhet i näringslivel,efiersom del framförallt blirde etablerade storföretagen som lägger beslag pä kapitalbildningen. En vinst-styrd ekonomi innebär ocksä all del blir de nuvarande kapitalägarna som avgör inriktningen av investeringarna, var nya jobb skapas och, lill slut, vart människorna skall tvingas flytta.

Vi inbillar oss inle all exempelvis värt förslag om en strukturfond radikall ändrar den här processen. Men tillkomsten av en strukturfond med rejäla resurser ger samhället slörre handlingsfrihet och ökal inflytande - och företagen för fler flnansieringsallernaliv all välja mellan. Det har hävdats atl näringslivets kapitalförsörining ordnar sig själv, ulan nya fonder. Men visar inte Volvoaffären, visar inle finansieringssvärigheierna för mera riskfyllda projekl, all verkligheten gjort det argumentet omöjligt? Och har inte samma verklighet gjorl klart atl del vore i hög grad önskvärt att fö en ny statlig kapilalkälla, som ligger på litet avstånd frän regeringskansliet och den poliliska pälryckningsprocessen? Även företag som inte känner lill industriministerns hemliga telefonnummer borde ges möjlighel alt hos en från bank-och storföretagsinlressena frislående institution fö hjälp med sina långsiktiga finansieringsproblem.

Den andra frågan jag tänkie la upp är statens insalser för indusirins lekniska förnyelse. Där har vi bland andra ling föreslagit inrättandet av samhällsägda utvecklingsbolag, där staten och kommunerna kan organisera sin verksamhel som beställare och påskyndareav nya lekniska lösningar och samordna produktion för väl kända allmänna behov - kommunikationer, medicinsk teknik, läromedel, miljövård, alternativa energikällor osv. Det handlar inle bara om pengar. Del gäller också atl effektivt ulnyltja våra resurser och bredda vår industriella bas för att tillgodose viktiga mänskliga behov.

Del är inle heller nägon ny väg vi slår in på. Vi har redan erfarenheter av vilken betydelsefull roll samhället kan spela som beställare och som pådrivare

av teknologisk utveckling inom kärnkraftsområdet, elektroniken och datatekniken.

De här tankarna har den borgerliga majoriteten hittills sagl nej lill. Men nu dyker förslagel om ett statligt ulvecklingsbolag upp - mest som a v en slump, lycks del - i folkpartiregeringens plan för en mera civiliserad svensk flyginduslri.

Men efiersom våra förslag har funnits i riksdagen sedan mer än etl år, måsle man fräga sig varför man på borgeriigl häll inte ens velat pröva dem, när behoven av nya insalser för vår industriella utveckling ändå är sä uppenbart påträngande.

Möjligen är det bara etl ullryck för inställningen, som Under trepartiregeringens tid upphöjdes lill en dogm,att alllid rösta nej lill socialdemokraliska förslag, oavsett vad del vara månde. Men jag tror alt det har ett djupare ursprung. Splittringen och beslutsångesten hos de borgeriiga partierna skar nästan omedelbart bort de långsiktiga perspektiven i trepartiregeringens polilik. Landel fick 1976 pä nästan alla områden en typisk kvartalspolilik. Det är den kvartalspolitiken som åtminstone i några avseenden skulle kunna brytas upp, om riksdagen följde de socialdemokratiska riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till de socialdemokraliska reservationerna i finansutskottets belänkande.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Som framgår av finansutskottets betänkande råder i dag en slörre enighei om vårt ekonomiska läge och om den ekonomiska politiken än för tvä år sedan. Som påpekas, både i ulskottsmajoriietens belänkande och i reservalionen, befinner sig svensk ekonomi nu i en uppgångsfas. Industriproduktionen befinner sig i snabb tillväxt, handelsbalansen har påtagligt förbättrats och inflationstakten är lägre än lidigare. Del kan mot denna bakgrund i nuvarande läge vara tillätet att kosta pä sig en viss optimism i fräga om Sveriges framtida ekonomiska utveckling.

Kjell-Olof Feldl inledde sitt anförande med en lustighet om all flnansut-skottets majoritet säger atl vär ekonomi befinner sig i en stark uppgångsfas. Låt mig påminna om atl Kjell-Olof Feldt och de andra socialdemokraliska reservanterna faktiskt säger precis samma sak. Om kammarens ledamöter tittar i reservationen, s. 66 i utskoltsbelänkandet, sä slår där "alt den svenska ekonomin nu kommil in i en uppåtgående konjunklurfas". Jag tror alt både del utskoltsmajoriteten säger och det som står i reservalionen är sant

De risker som avtecknar sig i framtiden gäller framför allt de problem som aktualiseras när vi när eU fullt kapacitetsulnyltjande, vilket bör kunna ske under är 1980. Vi måste ha en beredskap för all då vidta de åtgärder som kan bli nödvändiga om vi för en överefterfrägan. Det gäller - som både utskottet och reservanterna framhåller - inle minst i fråga om kredilpolitiken.

En slor del av den ekonomisk-politiska diskussionen de senaste månaderna har handlat om det statliga budgetunderskotlet. Detta är kanske lilet överraskande, eftersom vi i Sverige sedan lång lid varit ense om att del vikliga

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

förden ekonomiska politiken inle äratt skapa balans i siatens budget utan aU skapa balans i samhällsekonomin. Statsbudgetens underskott innebär ju bara atl man via statsbudgeten suger uppell sparandeöverskott i samhället i övrigt och använder det för förnuftiga ändamål. Jag vill gärna instämma med LO-ekonomen Clas-Erik Odhner som pä Nationalekonomiska föreningen med anledning av en del konsiigheter i debatten om budgelunderskoltel utbrast: "Visseriigen är Keynes död, men han harju i alla fall levt en gäng!"

Denna grundläggande iakttagelse, all statsbudgeten är etl instrument just för att åstadkomma samhällsekonomisk balans, utesluter inte all frågan om budgetunderskottets storlek förtjänar uppmärksamhet i den ekonomiska debatten. Från finansutskottets sida, och även frän min sida, har det vid flera tillfällen pekats pä riskerna med ell bestående slort underskott i statsbudgeten med hänsyn till svårigheterna all minska ell sådant underskott i tider av upi)ätgäende ekonomi. Som framgår av finansutskottets betänkande över budgetförslaget beräknas nu budgetunderskotlet innevarande och näsla budgetår bli lika slort - ungefär 45 miljarder kronor. Ser man till hela den offentliga seklorn vägs en del av detta underskott upp av etl överskott pä socialförsäkringssektorn. Del sammanlagda underskottet inom den offentliga seklorn stannar därför vid ungefär 18 miljarder kronor.

Underskottet i statsbudgeten beror dels på all statsinkomsterna ökat långsammare under senare år till följd av en läg tillväxt i ekonomin, dels på den starka automatiken i ulgiftsslegringarna. Det sistnämnda gäller framför allt transfereringarna. Om vi skall kunna minska budgetunderskottet är det därför nödvändigt att begränsa ulgiftsexpansionen, alt vidta direkta besparingar och att förstärka statsinkomsterna. Det är enligl finansutskottets mening angeläget au man i försia hand inriktar ansträngningarna på att åstadkomma besparingar och begränsa utgiftsexpansionen, så alt man inle tvingas att förstärka statsinkomsterna genom skattehöjningar.

Denna begränsning av utgiftsexpansionen måsle prägla också riksdagens arbete med budgetförslaget. För atl hindra att riksdagsbehandlingen av budgetförslaget leder till en allmän ulgiftsexpansion har ell enigt finansutskott uttalat sig för atl samtliga utskott vid sin beredning av budgetens olika delar mäste inta en mycket restriktiv hållning. Denna maning lill restriktivitel i ulgiflsbehandlingen riktar utskottet inte bara till riksdagen utan ocksä lill regeringen. Utskottet stryker vidare i full enighet under alt man vid riksdagsbehandlingen mäste inta en lika reslrikliv hållning till förslag som innebär att man visserligen undviker utgiftsökningar det här budgetåret men som medför utgifter längre fram. För kommande budgetarbeten bindande ullalanden bör därför inle göras av riksdagen. I den män man trols alll beslutar om nya verksamheter bör ocksä nya anslag därför föras upp i budgelen.

Det är, herr talman, tillfredsslällande all vi har kunnai nä full enighet i finansutskottet om dessa maningar. Jag har i finansutskottet därutöver föreslagit att vi skulle följa upp dessa uttalanden med en särskild procedur, som skulle innebära all alla förslag lill ulgiftsförändringar jämfört med budgetförslaget som utskotten önskade göra - innan utskotten justerade sina

betänkanden-skulle överiämnas till finansutskottet för yttrande. Finansutskottet skulle då fö möjlighet all göra en sammanvägning av de olika förslag lill utgiftsökningar som förs fram och ocksä se i vilken utsträckning sädana utgiftsökningar åtföljs av besparingar på andra områden eller av beslut om inkomstförstärkningar. Mitt förslagom att i nuvarande pariamenlariska läge introducera en sådan här litet speciell procedur för samordning av budgetarbetet i riksdagen via finansutskoltel har tyvärr avvisats av de andra partierna.

Om riksdagen bifaller finansutskottets belänkande - vare sig det blir i form av majoriletsullålandel eller reservalionen - har riksdagen därmed angett huvudlinjerna för det kommande budgetarbetet Riksdagen har då uttalat sig för en stark restriklivilet med utgiftsökningar och mot att man beslutar om utgiftsökningar som blir bindande för tiden efter nästa budgelår Del är värdefullt om riksdagen kan lägga en sådan grund för budgetbehandlingen här i vär. Det är sä mycket mer angeläget som det redan visal sig all flera andra utskott i sitt arbele negligerat den statsfinansiella situationen. I flera utskott har man redan tagit slutliga beslut om utgiftsökningar långl utöver budgetförslaget utan att samtidigt vare sig fatta beslut om besparingar på andra områden eller anvisa inkomstförstärkningar för att läcka den föreslagna utgiftsökningen. Särskilt anmärkningsvärt är all dessa ulskottsbeslul har fattats utan atl man avvaktat riksdagens behandling av finansutskottels betänkande om budgetpolitiken. Om del skall vara någon mening med en sammanhållen riksdagsbehandling av budgetförslaget, så förutsätter det självfallet att de andra utskott som har att behandla delar av budgeten avvaktar riksdagens ställningstagande till finansutskottets förslag angående budgetbehandlingen och budgetförslaget i dess helhet. Men här har man i socialutskottet, i utbildningsutskottet och i kullumtskollet redan fattal beslut i budgetfrågor, gått ifrån budgetproposilionen, beslutat om större anslag utan atl ens avvakta dagens beslut rörande finansplan och budgetförslag. Detta, herr talman, är anmärkningsvärt. . Jag utgår ifrån alt finansutskollets riktlinjer för budgetbehandlingen i riksdagen, om de antas av kammaren, blir vägledande för utskotten i forlsällningen och alt såväl utskottens ledamöter som utskoltskanslierna tar del av den närmare utformningen av dessa riktlinjer.

Men också om sä sker, också om vi i den fortsatta riksdagsbehandlingen kan fö ell siaisfinansielll ansvar i beslutsfallandet, kommer detta inte att vara tillräckligt Det kommer atl bli nödvändigt att göra besparingar i statsverksamheten. Om sådana besparingar kan åstadkommas redan i vårens riksdagsbehandling vore del värdefullt.

Under alla omständigheter måsle vi nu avvisa förslag som innebär drastiska ökningar av de offentliga utgifterna. Det gäller både förslag i den riklningen som redan framförts i riksdagen, t ex. i vpk:s partimolion, och tankar om nya statliga uigiflsinsatser på olika områden, t. ex. inom näringspolitiken. Det kräver också att den skatteomläggning som alla partier uttalat sig för i sin helhet finansieras, så att inte skatteomläggningen medför en minskning av statsinkomsterna och på det viset en ökning av budgetunder-

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

skottet. Jag noterar ocksä all de stora organisalionerna pä arbetsmarknaden, som ju har uttalat sig för en skatteomläggning, har sagl atl en sådan skatteomläggning måste lotalfinansieras.

Också budgetarbetet inom statsförvaltningen för kommande budgelår måste präglas av strävan all begränsa utgiftsexpansionen. Del är därför värdefulll att erfarenheierna av försöksverksamheten med redovisning av elt nedskärningsallernaliv hos myndigheterna varit posiliva och atl det därmed inom statsförvaltningen skapats en förståelse för den nya budgelsituation som vi befinner oss i.

Budgetdepartementet avser nu att gä vidare på den inslagna vägen och har uppdragit ål vissa myndigheter att tillhandahålla etl fördjupat analysunderiag i fråga om redan befintlig verksamhel för alt därigenom fö en fastare grund för eventuella beskärningar av befintlig verksamhet. Denna procedur är som jag ser det mera realistisk än det yrkande på en femprocentig utgiflsbegränsning som föreslagits som elt allernaliv i moderatmoiionen.

Prisulvecklingen är för dagen någol svärförutsebar. Olika faktorer har samverkat till att inflationen på senare tid sjunkit påtagligt. Regeringspolitiken, prisövervakningen och del återhållsamma löneavtalet är några faktorer, men del finns givetvis även internationella fakiorer som har hjälpt lill att fö ned inflationstakten.

Under förra årel lyckades vi fö ner inflalionen kraftigare och snabbare än vad vi hade räknat med. Det räcker atl påminna om de förutsägelser som aordes i finansdebaiten för ett år sedan för alt förstå att inflationsbekämpningen har varit framgångsrikare än vänlat. Resultatet blev ocksä atl den prisklausul för 1978 som fanns intagen i det cenirala löneavtalet med god marginal kunde hållas.

Under andra delen av avtalet, som löper fram till oktober i är, finns en molsvarande prisklausul på 5 96. Del är vår målsättning att prishöjningarna skall kunna hälla sig inom denna ram och all klausulen således inte skall behöva utlösas.

Det finns dock osäkra inslag i prisulvecklingen. Del ena gäller- Kjell-Olof Feldt var inne på det - prisulvecklingen för olika råvaror på världsmarknaden, och den har under det senasie årel varit ovanligt lugn. En annan osäkerhetsfaktor sammanhänger med hur snabbt efterfrågan här hemma kan öka och i vilken grad vi kan nå upp till etl fullt kapacilelsutnyiijande. Del är en bil kvar lill dess, men en omsvängning kan komma snabbt och då är det självfallet nödvändigt atl ha åtgärder i reserv för atl kunna bemästra en eventuell, begynnande inflationsbrasa.

Finansutskottet ansluter sig därvid lill den förhoppning som finns i finansplanen, all förelagen inle skall utnyttja en eventuellt ökad efterfrågan till prishöjningar. Här har alltså näringslivet - tillsammans med stat, kommun och löntagarorganisationer - ell särskilt ansvar för prisutvecklingen. Självfallet kan inte jag - lika lilel som nägon annan - bestämt lova att prisstegringen skall stanna under ell vissl tal!

Jag övergår nu till all göra några kommentarer till de socialdemokratiska reservationerna, och jag vill böria med alt säga alt del finns flera inslag i dem

som jag lycker förtjänar beaktande. Det gäller exempelvis det inledande resonemanget om den ekonomiska utvecklingen i u-länder kontra industriländerna, och det gäller de avslulande synpunkterna i reservationen om nödvändigheten av alt skapa en långsiktig balans i vår ekonomi, med vars hjälp vi skall kunna klara den omställning som krävs för sysselsättning och välfärd under kommande årtionden. Jag vill också ta fasta på vad reservanterna säger, atl det redan är 1976 stod klart all svensk ekonomi stod inför stora framtida problem. Det är bra alt del sägs. Det har också nyligen sagts av Olof Palme. Del är värdefulll all socialdemokralerna nu inle längre lalar om del dukade bordel, ulan öppet medger att vi 1976 stod inför betydande ekonomiska problem.

Dessa problem har vi delvis kunna komma till rätta med genom en ekonomisk politik, som ibland har kallats för svångremspolilik men som har inneburil all vi har hållit lillbaka efterfrågan här hemma och sökt minska underskottet i bytesbalansen. Del har underiätlat för vår export att återta marknadsandelar ute i väriden. Denna polilik har också tveklöst varit framgångsrik.

Finansutskottet noterar dock all del är nödvändigl all ocksä i fortsättningen noggrant följa utvecklingen av balansen i våra utrikes affärer och all den lilla ökning i bytesbalansunderskoltet som vi förutser för 1979 alltjämt måste uppfattas som en varningssignal. Vid en uppgång i ekonomin kommer importen på nyll att öka, och dä kan saldol i handelsbalansen bli något mindre gynnsamt än det vi hade förra året. Senast tillgängliga statistik tyder på all överskottet i utrikeshandeln 1978 blir en aning lägre än vad som anges i ulskotlsbetänkandet, främsi pä grund av något ökad import En fortsatt salsning pä exportindustrin med målsättningen atl återvinna ylleriigare marknadsandelar är därför alltjämt ell angeläget krav i den ekonomiska politiken.

I den socialdemokraliska partimolionen nr 1124 och i reservalionen presenterar socialdemokralerna ett budgetalternativ, som enligt motionärerna skulle sluta på ett budgelsaido som är ungefär 2,5 miljarder lägre än regeringens budgetförslag. Della socialdemokraliska förslag är emellertid dess värre pä flera punkier en papperskonstruklion utan förankring i verkligheten. Man undviker t ex. alt ta någon som helst hänsyn lill lidpunkten för skalleuppbörden och för därmed hell andra inkomsisiffror än dem som faktiskt kan uppnås. Förslagel all slopa inflationsskyddel i skatteskalan ger l.ex. inle en inkomstförstärkning pä 1,5 miljarder utan endast pä 1 miljard. Därtill kommer all socialdemokraterna i och för sig anser atl man bör införa någon form av inflationsskydd i skatteskalan men i annan form än indexregleringen och alt en sådan skatteförändring ju måste slå igenom i budgetförslaget

Del skadar heller inle att påminna om all socialdemokralerna så senl som i december förra året ville ha en betydligt större skattesänkning för innevarande år än den som riksdagen faktiskt beslöt Om socialdemokraternas linje från i julas hade vunnit gehör, hade ju statsinkomsterna för andra halvåret 1979 - alltså en del av kommande budgetär - blivit en halv miljard lägre än

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

vad de nu faktiskt kommer atl bli.

Della är några modiflkationer som man i anständighetens namn bör göra i det socialdemokratiska budgetförslaget Det finns emellertid några saker som jag lycker är värre.

Renl löjeväckande är den budgetpost i det socialdemokratiska budgetalternativet på 800 milj. kr. som uppges bli elt resultat av en annan energipolitik. Här gäller ju först och främst atl vi ännu inte har sett del förslag lill energipolitik som regeringen avserati presentera. Det harju f ö. ryktats om atl regeringen och socialdemokraterna på den här punkien inle skulle slå så långl ifrån varandra. Man kan dock inte gärna låta följderna av en okänd energipolitik avspegla sig i en viss bestämd budgetpost: en besparing på 800 milj. kr. Socialdemokraterna tycks vilja tillgodoräkna sig nägon sorls retroaktiv belöning på 800 milj. kr. för tidigare klokhet Del må vara, men del kan inle räknas in i en realistisk budgetpolitik.

De här posterna i det socialdemokratiska budgetförslaget kan alltså negligeras, och dä blir skillnaden mellan regeringens budgetförslag och socialdemokraternas budgetalternativ mindre: ungefär en miljard kronor. Regeringens budgeiförslag leder till ell budgetunderskott på 45 miljarder kronor. Socialdemokraternas budgetförslag leder lill etl budgetunderskott på 44 miljarder kronor. Frågan är då om det verkligen kan vara så att skillnaden mellan en ansvarsfull och en ansvarslös budgetpolitik gär jusl mellan 45 och 44 miljarder i budgetunderskott.

Två punkter tycks bli återkommande i socialdemokraternas budgetdiskussion. Kjell-Olof Feldt berörde båda. Den ena är strukturfonden, den andra produktionsfaktorsskatten. Strukturfonden, som finansieras genom 2 miljarder frän statsbudgeten och 2 miljarder pä lånemarknaden - och varigenom läneutrymmet för andra ändamål givetvis begränsas - avses användas för framtidsinriklade investeringar. Till detta vill jag säga atl det ju råder ganska stor enighet om all den nuvarande låga investeringstakten inte i första hand sammanhänger med brislen på riskvilligt kapital utan med det faktum alt vi alltjämt ligger en bra bit under fullt kapacitetsutnyttjande. Jag tror att det är riktigt att räkna med atl vi fär en mer påtaglig investeringsuppgång först när vi närmar oss ell fullt kapacitetsulnyltjande. Frän dessa utgångspunkter kan alltså denna strukturfond i nuläget inte bidra till en ökning av investeringarna.

Det andra stora nya inslaget i socialdemokraternas finans- och budgetpolitik är förslaget om införande av en produktionsfaktorsskalt Man vill inle nu binda sig för nivån på en sådan skatt, och man vill heller inte närmare redovisa dess utformning, men man hävdar likväl att denna nya skatt bör kunna fö genomslag redan budgetåret 1979/80 och kunna införas i varie fall delvis redan den 1 januari 1980. Frän regeringens och folkpartiets sida har vi sagt atl produktionsfaklorsskatlen är elt uppslag som bör allvarligl prövas. I detta syfte har budgetministern föranstaltat om en teknisk snabbutredning kring produktionsfaktorsskattens verkningar.

Detta borde kunna hälsas med tillfredsställelse av förslagsställarna. Det är uppenbart all det råder delade meningar om vilka effekler produkiionsfak-

torsskatten faktiskt kommer att ha. Jag kan hänvisa till atl de socialdemokraliska reservanterna i finansutskottet själva t. ex. säger att effekterna pä kommunernas ekonomi av produktionsfaklorsskatlen icke är entydiga. Det är uppenbariigen någonting som behöver närmare utredas. Jag kan också hänvisa till atl LO-ordföranden Gunnar Nilsson harsagi alt han vill veta mera om hur del här skall lösas rent tekniskt. Han tror att del är en komplicerad fråga, och han ullalar tveksamhet inför möjlighelerna all lösa de tekniska problem som skulle vara förenade med införande av en produktionsfaktorsskalt redan näsla är. Jag håller med Gunnar Nilsson. Jag tror alltså atl del finns siarka skäl för atl noggrant pröva produktionsfaktorsskattens verkningar på olika områden och alt man inle nu kan räkna med att denna skall skall kunna införas redan den 1 januari 1980. Den kan därför inte anständigtvis räknas in i del budgetalternativ som vi nu diskuterar.

Jag skall ocksä någol beröra frågan om siatens upplåning. Jag har ibland föll ett intryck av atl man pä sina häll tror att budgetunderskottet på 45 miljarder i sin helhel måste läckas genom en statlig upplåning av motsvarande sioriek. Så är del ju inle alls. Den samlade utlandsupplåningen behöver bara svara mol underskottet i bytesbalansen, fömtsatt atl nägra förändringar i valutareserven inle är nödvändiga. 1978 slannade denna statliga utlandsupplåning vid 2 miljarder kronor, medan den 1977 var flera gånger större. Vi beräknar nu att av de 45 miljarder som statsbudgeten för 1979/80 formellt redovisar i underskott kommer ungefär 5 miljarder atl behöva läckas av statlig utlandsupplåning. Denna utlandsupplåning, som sköts av riksgäldskontorel, har hittills kunnat ske pä för svenska staten förhållandevis gynnsamma villkor.

Lål mig, herr talman, lill sist i all korthet säga någonting om penningpolitiken. Det är självfallet så all den ekonomiska politiken i allmänhet anger förutsättningarna för penning-och kredilpolitiken. Jag vill emellertid i det här sammanhanget och med anledning av nägra motioner, som utskottet behandlar i sill betänkande, påminna om aU riksdagen inte i detalj bör styra riksbankens handhavande av penning- och kreditpolitiken. Finansutskottet påpekar därför att det från principiella synpunkler inte är lämpligt atl riksdagen genom anvisningar i detaljfrågor låser fullmäktige i riksbanken i dess ämbetsutövning. Det gäller t ex. beslut om räntesatser och fördelningen av kreditutrymmel mellan olika sektorer. Vi nöjer oss med att konstatera att det i och försig finns behov av krediter på mänga olika områden och att nägon allmän kredilåtslramning eller någol kreditstopp nu inle är aktuellt Frågan om kredilpolilikens förutsättningar och utformning i framtiden för vi äterkomma till i samband med behandlingen av långtidsbudgeten och kompleiteringspropositionen.

Jag ber, herr lalman, med della au fö yrka bifall till finansutskottets hemställan pä samtliga punkter.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

tagit hänsyn till tidpunkten för skalleuppbörden. Till det är bara alt säga alt den realekonomiska effekten är den vi anger.

Han säger sedan atl vi uppskattat de ekonomiska följderna av en okänd energipolitik. Nej, Björn Molin, vi har utgått frän följderna av en bara alltför känd energipolitik, som hittills har kostat landet många miljarder och som skulle forlsälla att göra det. Vi kan inte ta hänsyn lill vad folkpartiregeringen sitler och funderar över när vi väcker våra motioner. Vi måste utgå frän den verklighet som dä existerar.

Del skulle alltså vara en papperskonstruklion enligt herr Molin. Men av denna papperskonstruktion har nu herr Mundebo ändå klippt ut tre figurer. Han tänker med våra förslag finansiera en betydande del av sin skattesänkning för 1980, så det måste vara ena märkliga pappersfigurer. De marscherar rält bra, vad jag förstår, när folkpartiregeringen för hand om dem, men här duger de inle.

Det är lilel konstigt att riksdagen i dag skall avvisa våra förslag - om stämpelskatter, om leasingbilarna, om förelagarnas barnomsorgsavgift -samtidigt som budgetministern är i full färd med alt skriva en proposition som innehåller jusl de förslagen. Gör inte finansutskottets borgerliga majoritet riksdagens behandling av den här frågan till någol av etl skämt -om regeringen nu menar allvar med del man säger i sin presskommuniké?

Herr Molin beklagar sig över alt övriga partier har avvisal hans förslag om en s. k. procedur för alt ge finansutskottet information om övriga utskotts beslut. Nu trodde jag, herr talman, atl vi hade kommit överens om en procedur som skulle vara fullt tillräcklig för finansutskottets information.

Men vad herr Molin krävde var i själva verkei något helt annat. Socialdemokratin har ell egel budgetalternativ. Det innehåller vissa förslag om ökade utgifter utöver budgetförslaget, men framför allt en rad ulgiftsbesparingaroch inkomstförstärkningar. Alla dessa förslag har herr Molin och de övriga borgarna sagl nej ull. Men det han tänkte sig i går var alltså atl vi socialdemokraler skulle överge värt egel budgetalternativ och ansluta oss till herr Mundebos budgetförslag innan dessa båda alternativ ens har behandlats av riksdagen. Del tyckte vi var lilel väl magslarkt, och därför lackade vi nej till denna s. k. procedur,som herr Molin i själva verkei avsäg att ge ett belydande politiskt innehåll.

Lål mig sedan bara nolera, herr talman, alt i herr Molins inlägg fanns det inle ett ord om arbelslöshelen och arbeismarknadsproblemen. Är finansutskollets ordförande över huvud taget inte intresserad av den frågan? Är det därför han så tyst och försagt gär förbi den?

en del ulbrou från socialdemokraliskl häll också för den delen.

När del gäller produktionsfaklorsskatlen, som jag i och för sig inte har avvisat - och del har inie budgetministern gjort heller - har vi sagl alt om man skall införa en helt ny skalt med genomgripande verkningar för näringslivet och kommunerna, så måsle den utredas ordentligt Därför tror vi inle att den kan fö någol genomslag för budgeiårei 1979/80.

Sedan är del väl ändå så med del här försöket atl i del socialdemokratiska budgetalternativet tillgodoräkna sig 800 milj. kr. för en bätire energipolitik, all det är skoj. Då skulle ju vi kunna tillgodoräkna oss etl oändligt antal miljarder-om man före 1976 hade följt våra förslag till en annan ekonomisk politik. Då hade vi haft en bällre tillväxt i landel. Dä hade skatieunderiagel varit myckel slörre. Dä skulle vi retroaktivt på grund av någon sorls klokhet kunna tillgodoräkna oss mängder av miljarder. Men Kjell-Olof Feldl inser väl atl ett sådanl resonemang inte hör samman med en seriös diskussion om budgeten.

Sedan harjag varit kriiisk mot det sätl på vilkel vi behandlar budgeten här i riksdagen -jag hade alltså önskat en sammanhållen behandling. Nu säger Kjell-Olof Feldl: Vi har från socialdemokratiskt häll värt budgetalternativ, och del innehåller en del besparingar, en' del utgiftsökningar och en del inkomstförstärkningar. Det är riktigt,det finns några inkomstförstärkningar, Kjell-Olof Feldl nämnde dem, bl. a. stämpelskatten och utvidgningen av underlaget för arbetsgivaravgift för bilförmån. Jag lycker de är rikliga, och det vet Kjell-Olof Feldl atl jag har sagt i finansutskottet Men den verkliga effekten av den polilik som herr Feldt nu förordar blir alt socialdemokraterna i vissa fall kommeratl fö majoritet fören del av de utgiftsökningar de föreslår, men de kommer inle alt i riksdagen fö majoriiei för de inkomstförstärkningar som skall finansiera utgiftsökningarna. Och del var för alt undvika all vi skulle komma i den situationen somjag ville ha den här särskilda proceduren där del skulle ske en samordning via finansutskotlel.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Lål mig med anledning av del sisla säga, all det visar vad Björn Molin föreställer sig all vi skulle göra, nämligen att om vi fick stöd av något annat parli i elt utskott för våra egna förslag skulle vi rösta nej till dem föratt behaga herr Molin. Det aren ganska orimlig ståndpunkt t. o. m. för all komma frän en folkpartist Den diskussionen skall herr Molin föra med Nils Åsling och andra, som eventuellt kan biträda våra ulgiftsförslag men inte vågar biträda våra förslag lill besparingar och inkomstförstärkningar. Del är de partierna som uppträder ansvarslöst, inle vi som konsekvent följer ell budgetalternativ som vi har lagt upp för riksdagen och begär riksdagens förtroende för.

Våra skatleförslag blev nu i herr Molins replik bara i vissa delar en papperskonstruklion, men del var lill ringa tröst för herr Mundebo, antar jag, som ju länker använda konstruktionen.

Av den här diskussionen tycker jag en sak framgår: Finansutskottets ordförande är - del framgår ocksä av det belänkande han har förelagt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

riksdagen - utomordentligt bekymrad över den utveckling budgelunderskoltel lar sig. Han är dessutom ganska myckel pä det klara med att det inte kommer alt räcka med de utgifter som herr Mundebo har förelagt riksdagen ulan all del ligger andra och slörre problem och väntar. Han har skrivit sida upp och sida ner om delta. Men här i kammaren kan han bara, när det gäller eventuella lösningar pä problemel, göra en bokföringsmässig kalkyl över oppositionens förslag och säga alt de faller en månad för senl och därför inle är intressanta.

Är det inte utomordentligt svagt, Björn Molin, atl beiräffande delta grundläggande problem bara diskuiera frågan om hur man skall läxa upp riksdagens övriga utskott för alt de är för ansvarslösa, som herr Molin gör? Jag tycker att man skall slälla något större anspråk pä sig själv och på den regering som herr Molin representerar. Varför inte åtminstone med något ord antyda all också herr Mundebo och folkpartiregeringen borde föregå med någonting som liknar ett gott exempel i sin hanlering av budgeten? Del är möjligl att moralen här i riksdagen inte kan bli så hög när vi för oss förelagda en budgel som ser ul på det här viset och när vi för höra snart sagl varie dag hur budgetunderskotlet rusar i höjden. Riksrevisionsverket har senast noterat att budgelutfalletinnevarandebudgetårnublir600miljonersämreigenän vad vi irodde fören månad sedan. Det problemel vill herr Molin inle diskuiera. Han säger att skillnaden mellan en ansvarsfull och en ansvarslös finanspolitik skulle gå mellan 44 och 45 miljarder. Vad del handlar om, herr Molin, är modet och viljan aU ta upp diskussionen om del som del verkligen handlar om: Skall vi göra någonting åt detta? Skall vi satsa pä en finanspolitik som skapar en starkare ekonomi i stället för all förlora oss i ganska meningslösa matematiska, bokföringsmässiga kalkyler?

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herrlalman! Budgetunderskottet är intressant främsi genom dess effekt på samhällsekonomin. Om etl stort budgetunderskott alltid skulle leda lill en bestående balans i samhällsekonomin, då vore inle värt nuvarande underskott någonting att oroa sig för. Men jag tror inle all det är så, ulan i likhet med Kjell-Olof Feldt tror jag att etl bestående stort budgetunderskott medför risker. Det är också därförjag har tagit upp frågan om dessa risker och försökt göra någonting äl det genom en samordnad procedur i riksdagen, som skulle hindra atl underskottet blev ännu större.

Jag haralltså tagit ett iniliativ i finansutskottets presidium, men detta har jag inle fött stöd för. Jag lycker att det är tråkigt alt socialdemokraterna, som ju lalar sä mycket om budgetunderskottet, inle har velal vara med om att finna en procedur som konkret skulle hindra att riksdagsbehandlingen av olika ärenden leder fram till alt vi för ett ännu större budgetunderskott

Jag vidhåller min uppfattning att öm det i olika utskott bildas en majoritel för ulgiftshöjningar - bl. a. genorn att socialdemokralerna rösiar för sådana -men dessa utgiftshöjningar inie följs upp av besparingar eller inkomstförstärkningar, sä faller ansvaret pä de partier som drivit fram dessa ulgiftshöjningar. Den fakliska effekten av riksdagsbehandlingen blir nämligen då ett

större budgetunderskott.

Om Kjell-Olof Feldt menar allvar med sin oro för all budgetunderskottet skall stiga ytteriigare, då lycker jag att han skall diskutera igenom denna fräga med de partikamrater som sitter som ulskollsordförande i exempelvis utbildningsutskoltet eller kulturutskottet, så all de inle rusar i väg och klubbar igenom beslut om ytterligare utgiftsökningar ulan alt ens avvakta vad finansutskotlel har sagl och vad riksdagen kan komma atl besluta. Del är faktiskt så att man i några utskott t. o. m. harfatiat beslut om ulgiftshöjningar ulan att del har förelegat moiioner. Enligt vad jag underrättats om har exempelvis kullurulskotlet beslutat all höja anslagel lill lokalradion med 10 miljoner, och i det fallet fanns inle någon socialdemokratisk motion som grund för beslutet. Del är just föratl förhindra den lypen av beslut i riksdagen som jag föreslog den här särskilda proceduren.

Sedan skall jag gärna tillstå alt jag lycker all diskussionen om budgetunderskottet ibland har blivit litet för omfattande. Del är dessulom litet komiskt all 1979 höra en socialistisk ekonom tala om budgetunderskott pä samma sätt som högerledaren Jari Hjalmarson gjorde för 20 år sedan.

NILS ÅSLING (c):

Herr lalman! Uppgången i den svenska ekonomin håller i sig. Trepartiregeringens slabiliseringspolitik har i förening med den förbättrade internationella konjunkturen bl. a. skapat förulsältningar för ytterligare uppgång i orderingången till industrin, ytteriigare kraftigt ökad export och tendenser lill en vändning i arbetsmarknadsläget Den under 1979 förutsedda produktionsökningen på 5,5 9é är - som finansutskottet framhåller - del högsta tillväxttalet under 1970-talel. Exporten väntas 1979 stiga med ytterligare

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Den faktiska utvecklingen under 1979 kommer dock att vara avhängig både av den internationella utvecklingen och av de svenska förelagens förmåga att bevara och ytteriigare stärka sin konkurrenskraft.

Mycket tyder pä all konjunkluren internationellt kommer alt hålla i sig åtminstone under del här årel. I USA har del visseriigen redan inträffat en utplåning, i varie fall inom vissa sektorer, men uppgången forisälier i Västtyskland och i andra europeiska länder. Dess varaktighet är dock givelvis beroende av att utvecklingen inte störs av oljebrist, strejker eller andra oberäkneliga händelser.

Som utskottet framhåller bör de svenska exportföretagen ocksä ha en chans att ylleriigare vinna terräng i konkurrenshänseende. Här blir självfallet kostnadsutvecklingen och företagens egen prissättningspolitik av avgörande betydelse. Det fanns redan vid årsskiftet tendenser till all förelagen utnyttjade del förbättrade marknadslägel till prishöjningar hellre än au försöka ytterligare öka sina marknadsandelar. I en del fall har del ocksä varit helt nödvändigt, det förtjänaratt understrykas, atl företa prishöjningar föratt förbällra lönsamheten. Det gäller bl. a. företagen inom skogsindusirin och vissa andra basnäringar.

Del vore samtidigt farligt att ta den på kort sikl förhållandevis ljusa bilden

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

till intäkt för all krisen skulle vara övervunnen och balansen återställd i svensk ekonomi. Både arbetslösheten, det rekordslora budgetunderskottet och tendenserna till en ny försämring i bytesbalansen är lecken pä atl sä inte är fallet. Faran är inte över i svensk ekonomi.

När det gäller ungdomsarbetslösheten kan man redan tala om ett påtagligt och beklagligt, för alt inle säga dystert, bakslag. Trepartiregeringen satte kort före sin upplösning in myckel omfattande ålgärder mot arbetslösheten bland de unga. Detta gav under hösten utslag i kraftigi sjunkande arbetslöshetstal. Den nu inträffade ökningen visar all del kommer att fordras fortlöpande målmedvetna och kraftfulla insatser ännu under lång tid såväl av staten och kommunerna som av förelagen för att hålla arbelslöshelen bland ungdomen nere. Samtidigt måsle näringspolitiken och regionalpolitiken intensifieras för aU man skall kunna få fram fler varaktiga jobb till bl. a. ungdomar, som väntar pä sin chans på arbetsmarknaden.

De nya företagskriserna, bl. a. inom verkstadsindustrin, visar också alt det kommer alt krävas stora insatser framöver för alt klara nödvändiga omställningar inom olika branscher, både inom sädana som man under senare är pekal ut som krisbranscher och inom utpräglade framlidsbranscher.

Styrkeprovet del närmasle året blir dock av alll atl döma förmågan all hålla inflationen i schack. Den lägre inflationstakt som uppnåddes med trepartiregeringens stabiliseringsätgärder har nu kunnat vidmakthållas ungeför ell är. Frän att Sverige under den sista delen av den socialdemokratiska regeringsperioden hamnat bland de länder i Europa som hade de snabbaste prisökningarna av alla har Sverige 1978 lill följd av trepartiregeringens politik legat klart under medeltalet i Europa, Del innebär att Sverige under 1978 internationellt hävdade sig myckel bra i fråga om både priser och sysselsällning.

Men pressen på priserna ökar nu återigen alldeles påtagligt. En fortsatt låg inflationstakt är samtidigt en avgörande förutsättning för att del skall gå all bevara den återvunna konkurrenskraften mot utlandet. En fortsatt lugn prisutveckling under 1979 är också en avgörande förutsättning för atl vi inle skall löpa risk alt i samband med höstens lönerörelse på nytt hamna i en okontrollerad pris- och lönekarusell. Inte minst 5-procentsklausulen i de gällande löneavtalen kan bli svär att klara, om man inte målmedvetet arbetar pä atl hälla priserna i schack.

Det stora budgetunderskottet kan självklart ge bränsle lill en ordentlig inflationsbrasa, om aktiviteten i ekonomin allmänt ökar. Men även prisstegringsimpulserna ulifrän har blivit påtagligt starkare. Höjningarna av oljepriserna lill följd av utvecklingen i Iran är bara etl exempel. Fler och fler förelag utnyttjar också uppenbarligen det bättre marknadsläget lill alt höja priserna på sädana varor som går i internationell handel.

Redan ijanuari steg SPK:s index med 1,3 96. Prisuppgången är visseriigen i regel större i januari än under andra månader beroende dels pä indextekniken, dels på att många förelag föredrar atl justera priserna jusl vid årsskiftena. Men del är en tydlig varningssignal om all det krävs en mycket stram ekonomisk

politik redan för atl hålla inflationstakien nere på nuvarande nivå.

Centern pekade redan i höstas på riskerna med en för stark konsumtionsstimulans och menade att regeringen, men särskilt socialdemokralerna, underskattade den kommande konsumiionsutvecklingen. Vi kan nu konstatera att utvecklingen ger oss rält. Trots atl det vid höstens skattebeslut blev fräga om en mindre påspädning än vad regeringen tänkt sig, tvingades regeringen redan i flnansplanen till en uppjustering av konsumtionsprognosen. Osäkerheten om sparandet har ocksä blivit alll slörre. Mänga bedömer nu risken som stor att del lidigare uppdämda behovet av alt konsumera bl. a. varaktiga varor skall leda lill en slor ökning av hushållskonsumlionen på bekoslnad av sparandel.

Slor återhållsamhet är därför absolut nödvändig även framöver. Det gäller både de offentliga ulgifterna - statens och kommunernas olika åtaganden -och den privaia konsumtionen. Men del måste självfallet också gälla olika löften om skallesänkningar.

Regeringen och de olika partiernas företrädare i finansutskottet har vid olika tillfällen varnat för överbud vid budgelbehandlingen här i riksdagen, och det har redan varit föremål för en debatt här i dag. Det är varningar som jag kan instämma i. Vi i centern kommer att göra vad pä oss ankommer för all inte belasta budgelen med nya åtaganden av konsumtionskaraktär utan att man anvisar molsvarande medel. När del gäller investeringsulgifter måsle givetvis sysselsätlningen och den framtida avkastningen i första hand vara avgörande för besluten.

Men del är dä självfallet viktigt all också regeringen är beredd att la sitt ansvar. Regeringens överbud på skatlerna före jul och räddhågan för att nu lägga fram etl fullständigt finansieringsförslag lill del aviserade skaltepaketet visar otvivelaktigt pä riskerna med svaga regeringar i tider då det behövs ett kraftigt lag om styråran. Men del visar enligt min uppfattning också atl folkpartiet som parti hittills inte tagit tillräckligt allvariigt på den lurande inflalionsfaran.

Nu skall inle motsättningarna mellan partierna överbetonas. När det gäller grundelementen för stabiliseringspolitiken flnns del trots allt en bred enighet, som ocksä innefattar socialdemokraterna. Del borde alltså finnas förutsäu-ningar alt fullfölja den under fjolåret framgångsrika stabiliseringspoliliken. Socialdemokraternas övningar med budgetalternativ är dock förknippade med många frågetecken. Det socialdemokratiska budgelallernativet är nämligen minst sagt lösligl till sin konstruktion. Kjell-Olof Feldt åberopar frankt besparingar på 2,5 miljarder, men han nämner då försiktigtvis inte hur den post om 800 milj. kr. som utskottets ordförande Björn Molin tog upp är närmare konstruerad. Jag har haft den uppe i debatt med Kjell-Olof Feldt tidigare utan all f något svar på frågan hur den är uppbyggd. Jag har sä småningom kommil fram ull den teorin aU del här är en alldelels egen alternativ energikälla som socialdemokralerna har uppfunnit - kanske en egen lilen Moulin Rouge ule i valvinden,som Kjell-Olof Feldl harskapat för alt på det sättet förstärka ett ganska skralt budgetalternativ.

Socialdemokraterna gör etl stort nummer av sitt förslag om produklions-

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

faktorsskatten. Den skall enligl den enklare propagandan räcka både till att väsentligt bringa ned budgelunderskoltel och till att sänka direktskalten.

I själva verkei är det dock inle fråga om någol annal än en något modifierad arbetsgivaravgift Den har samma negativa verkningar på sysselsättningen som den tidigare löneskatten. Den urholkar på samma sätt som höjda arbetsgivaravgifter kommunernas och landstingens skalleunderlag. Den driver på så sätt i efterhand upp kommunalskallen.

Kjell-Olof Feldl har här i dag inte heller kunnat ge något besked om vilken effekt den s. k. promsen enligl socialdemokraternas modell skulle ha pä investeringsviljan i näringslivet. Det är ändå en central fråga i detla sammanhang.

Mol denna bakgrund kan centern inle godta proms eller någon liknande skatt som påbröd lill andra skatter. Däremot kan del vara värt att undersöka -och det harju Ingemar Mundebo ulfäsi sig att göra - om promsen möjligen kan ersätta redan existerande skatter och avgifter. Del är möjligt atl man pä det sältel kan åstadkomma förenklingar i skattesystemet, och dä är det självfallet lovvärt. Man skulle också fö en riktigare fördelning av skattebördan mellan sysselsältningsintensiva och kapitaliniensiva förelag, vilkel är ett sedan länge känt önskemål. Statskassan får vidare in en någol slörre summa pengar för varie procent proms än vad det blir med moms eller arbetsgivaravgifter-dock inte på långa vägar sä myckel atl del, realistiskt bedömt, räcker lill några mer omfattande skattesänkningar eller till nägon mera påtaglig reducering av budgetunderskotlet Socialdemokralerna är fortfarande det parli som mest kritiserar del stora budgetunderskottet men inte accepterar återhållsamhet med reell innebörd för att bringa ner det. Det gör att man för elt, minst sagt, märkligl intryck av det socialdemokratiska budgetalternativet

Moderaterna har återfallit i en polilik där man vill framtona som del parli som vill sänka inkomstskatten mest av alla, men man motsätter sig ocksä alla höjningar av såväl arbetsgivaravgifter och moms som energiskall. Det är givetvis i längden en ganska verklighetsfrämmande politik i en situation, där staten redan lånar 45 miljarder kronor till sin verksamhel -och dessutom till en icke oväsentlig del frän ullandel - och där del nu äntligen växer fram etl ökat lånebehov till invesieringar i industri, jordbmk och bostäder.

I ett viktigt avseende är centern, folkpartiet och kanske ocksä socialdemokralerna överens när det gäller skallerna. Del är att man för 1980 och 1981 måste salsa på en effektivare kommunal skalleuljämning i enlighel med den kommunalekonomiska utredningens förslag.

Det är, som alla vel, etl gammalt centerkrav. Vi har drivit det för all fö större rättvisa mellan kommunerna och mellan människor i olika delar av landel. Men yi har också drivit kravet på bättre skalleuljämning därför all kommunalskalleskillnaderna påverkar den samlade skattebördan för olika kategorier inkomsttagare.

Självfallet ärdet också angeläget med lättnader i den statliga beskattningen. Men de måste som allting annal vägas mot och avpassas till andra önskemål inom den tillgängliga ekonomiska ramen.

Alla vet all del finns stora eftersatta behov inom bl, a. barnomsorgen och åldringsvården och alt den utbyggnaden kostar myckel pengar. Dä kan man inle med det sociala ansvaret i behäll lala ett direkt hotfullt språk mot kommunerna, som framförallt moderaterna nu gör, Alla vet all barnfamiljerna släpat efter ekonomiskl i förhållande lill andra grupper ända sedan börian av 1970-talet, Då kan man inle med bibehållet socialt ansvar sätta stora skattesänkningar för dem som har det någorlunda hyggligl ställt framför insatser för barnfamiljerna. Del kan i varie fall inte vi vara med om. All kompen.sera sig genom att höja andra skatter - moms, arbetsgivaravgifter osv. - innebär att lågavlönade och pensionärer och familjer med stor försöriningsbörda i stor utsträckning får vara med och betala. Dä mäste man gä fram med försiktighet Del är alldeles uppenbart.

Del är av sådana skäl som centern höll tillbaka när det gällde skatterna för 1979. Det är därför som vi nu kräver, att vårdnadsersättningen skall inrymmas i den ram som kan stå lill förfogande förändringar i skattesystemet och andra förbättringar. Del vore orimligl atl nu än en gång gå förbi barnfamiljerna. Inom den ram som regeringen räknar med kommerdet ändå enligt vär uppfattning att finnas ell hyggligt utrymme för angelägna ändringar ocksä i del statliga skattesystemet

Förbättringen i ekonomin måste även utnyttjas för etl rejält avstamp mot ett bättre 1980-tal.

Det avgörande för utvecklingen blir därför nu hur närings- och regionalpolitiken utformas. Om man lyckas fullfölja stabiliseringspoliliken finns det självfallet goda förutsättningar att också gä vidare mol målet alt återställa näringslivets konkurrenskraft och öka sysselsättningen.

Inom regionalpolitiken har folkpartiet och moderaterna nu helt slutit upp pä centerns linje efter atl tidigare ha förordat en återgång till 1960-talets flyttlasspolitik. I varie fall har uttalanden från regeringshäll vittnat om sådana avsikter. Det är nämligen ell myckel betydelsefullt principiellt slällningslagande som centern, folkpartiet och moderaterna enat sig om i finansutskottels betänkande i och med biträdandet av cenlermolionen. I molionen framhålls att det endast genom att i ökad ulsträckning slyra produktionstillväxten till regioner med hög arbetslöshet är möjligl att åstadkomma en fördelning av eflerfrågelryckel inom näringslivet som tryggar expansion ulan inflationstryck. Och det är i en uppgångsfas i konjunkluren ell centralt och betydelsefullt problem som man därmed tacklar. Förelagen bör söka sig till arbetskraften i slällel för atl tvinga fram flyttning mellan regioner.

Det intressanta var atl näringsutskottels majoritet anslöt sig till dessa uttalanden och framhöll atl ett väsentligt inslag i denna politik följaktligen måste vara alt i ökad utsträckning främja produktionstillväxten i regioner med hög arbetslöshet Detta har finansutskottels majoritet alltså anslutit sig till. Här har enligt min uppfattning folkpartiet och moderaterna gjort en helomvändning, och därmed bör del vara möjligt atl fö en bred samling kring den av centerpartiet förordade regionalpolitiken, som kommer alt bli föremål för behandling av vårriksdagen.

I realiteten har socialdemokraterna också anslutit sig till det här uttalandet.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

även om Kjell-Ölof Feldl gör sitt yttersta för att försöka bevisa motsatsen. Men socialdemokraterna harju inget motsvarande yrkande i sin molion, och de har i princip anslutit sig lill våra ambiiioner. Kjell-Olof Feldl har nyss från denna talarstol gett intryck av atl vi har orealistiska mål, och han har på nytt tagit upp den eviga deballen mellan honom och mig om centerns mål 400 000 nya jobb under |l980-lalel. Som jag tidigare haft lillfälle all påpeka för Kjell-Olof Feldt -jag måsle tydligen snart ge skriftligt på delta -sä innebär det all vi har ansett atl målet arbele ål alla, likvärdiga förulsältningar att fö arbele oavsett bosiadsort, måste konkretiseras i form av en målsättning. Jag tycker, eftersom soialdemokraiin minsann inte sticker under stol med alt man strävar efter arbete åt alla, atl den här kritiken är - för att använda ett rent svenskt ord - hyckleri.

Del är angeläget att hitta lösningar med bred förankring också när det gäller näringspolitiken. Man kan t. ex. inte lämna flygindusirin vind för väg; vi behöver bevara och ulveckla dess teknologiska belydelse och roll. Riksdagen går i vår atl besluta om åtgärder beiräffande bl. a. tekoindustrin, SSAB och LKAB, liksom om riktlinjerna för 1980-lalels näringspolitik. Detla förutsätter etl aktivt engagemang från statsmakternas sida kombinerat med en vilja frän branschernas, fackföreningsrörelsens och ägarnas sida lill förutsättningslösa lösningar på strukturproblemen.

Näringslivels problem löser man inte med statligt övertagande av förelagen, men statens medverkan är nödvändig för atl strukturåtgärder skall kunna genomföras med tillräcklig kraft och målmedvetenhet.

Del räcker alltså inle med alt ropa pä bankerna, för att nu la en penningpolilisk aspekt på dagens tema, och tro atl bankerna skall lösa komplicerade näringspolitiska frågor. Om man nu anser att bankerna har tjänat för myckel pengar under lågkonjunkturen, bör man naturligtvis eftersträva sänkta räntemarginaler och därmed generellt sänkia kostnader i näringslivel. Man löser inga näringspolitiska problem genom att kräva konkurser i näringslivet för deras egen skull och alt bankerna skall la elt ökat ansvar den vägen. Del är atl skjuta över ell näringspolitiskt ansvar pä bankerna, ett ansvar som de inte är skickade att ta. Banklagstiftningen och kreditpolitiken har heller inle utformats pä ell sätt som gör del möjligt för bankerna alt spela en ny roll i näringspolitiken. Den målmedvetna näringspolitik som behövs även fortsättningsvis måste alltså bedrivas av ansvariga poliliska instanser. Del ansvarel kan inte övervältras pä andra. Eftersom näringspolitiken förutsätter samverkan frän alla inblandade parter, med olika roller och delvis motstridiga intressen, för statsmakterna inte tveka alt ange mål och spelregler. Annars föriorar insalserna snabbt i kraft och konsekvens, vilket på sikl kan bli förödande för utvecklingen i branscher med strukturproblem.

Herr talman! Försl och sist är i näringspolitiken ändå del akuta problemet hur man skall öka investeringarna. Pä något sätl litet aningslöst och omedvetet pekar man i den socialdemokraliska reservalionen nr 1 lill finansutskottets belänkande pä det problemel i hela dess vidd.

Man säger pä etl ställe att överlikvi iiieten skall mötas med promsen - den

nya mirakelmedicinen. Litet längre fram säger man atl detta kanske ändå inte räcker, ulan atl man kanske måste la till konjunklurfonder för att frysa ner överlikviditet och vinsler, som kan komma under den här konjunktumpp-gången. Men sedan, efter ytteriigare en sida i reservationen, kommer finalen, där man säger att-och det sker med en suck: "Vad som behövs är därför en politik som omvandlar den höga likviditeten i en faktisk investeringsvilja." Det är naturiigtvis sant.

Till sist har man, efter mänga ord och många sidor i en ordrik reservalion, kommit fram till sanningen: alt det gäller atl skapa faktisk investeringsvilja i näringslivel. Men det är magert med förslagen från den socialdemokraliska sidan. Genom au ge strukturfonderna en ny avdelning och en ny organisation för de pengar som vi redan har i samhället främjar man emellertid inte investeringsviljan. Jag har i dag ställl en fråga till Kjell-Olof Feldl angående promsen: Är den investeringsfrämjande? Och hur är det med löntagarfonderna? Del är klart det är angeläget all socialdemokratin ger besked om var man stär där för att kunna klarlägga för näringslivet om del är möjligt att investera med sikte på framliden.

Lösningen på problemen är myckel enklare än så här; det är all hålla kostnaderna i schack, atl hålla nere inflationen och att skapa tillförsikt i näringslivet genom klara distinkta mål för näringspolitiken.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Nils Åsling har med tiden blivit ganska blygsam i sina krav på politiska framgångar. Han utstrålar en enorm belåtenhet när han nu har fött elt uttalande om regionalpolitiken i finansutskollets betänkande, och han betecknar det som en milstolpe i utvecklingen.

Jag tycker att Nils Åsling vid del här laget borde veta bätire, nämligen atl regionalpolitiken inte sköts med uttalanden eller med vackra ord och med ståtliga målsättningar. Nils Åsling har haft två år pä sig i regeringsställning för att förverkliga åtminstone någonling av della, att visa vad innehållet var bakom cenlerns mångåriga retorik. Vi känner till resultatet: del gick åt andra hållet. Koncentrationen ökade i landet. Stockholms län är det område som växer snabbast. Arbetslösheten ligger på rekordnivåer i de s. k. skogslänen, och ule i glesbygderna har ingenting hänt. Hur kan man stå och anklaga andra för hyckleri när man själv haft chansen aU förverkliga sin politik och totalt misslyckats? Det är inle så au den som inle ställer upp pä centerns sätt atl med ord, ord och äter ord försöka driva polilik inle menar allvar.

En konkret mälsäuning är väldigt viktig, säger Nils Åsling. Vad är konkret målsättning? Är det all hysta ur sig all del krävs 400 000 nya jobb? Jag sade lidigare alt centern i år, efter den borgeriiga politiken, säkert kommer att behöva la till 600 000 nya jobb förau vara lika duktig som 1976. Det konkreta ligger i vad man är beredd att göra i olika avseenden.

Den andra delen av herr Åslings anförande handlade om centerns nya roll som det parfi som framför allt motarbetar den privata konsumtionens ökning. Jag tycker den kostymen sitter litet illa pä herr Åsling efter alla cenlerns äventyr med överbud. Om centern länker inrikta sin ekonomiska politik på

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Kjell-Olof Feldt måste leva i den underbaraste av världar när han står här och är helt omedveten om den internationella och svenska konjunkturnedgången under 1976, 1977 och 1978. Del enorma handikapp svenskt näringsliv hade till följd av kostnadsexplosionen 1975-1976 är självfallet grunden till att regionalpolitiken under det senasie året inte gav den effekt man skulle önskat. Att föra en debatt helt isolerad från den ekonomiska verklighet vi lever i är föga meningsfullt. Sädana debatter brukar man ibland fö föra här i kammaren med övertygade marxister, men jag irodde alt Kjell-Olof Feldt framför allt var pragmatiker. Dessutom har Kjell-Olof Feldl ell slort och tungt ansvar för det ekonomiska läge det här landet befann sig i vid ingången till den här lågkonjunkturen.

Vi har hela liden försökl förbättra regionalpolitiken. Vi har tagit skilda initiativ, fört fram våra förslag, och vi är beredda att arbeta efter den modellen även fortsättningsvis. Vi är alltså beredda all fortsätta med konkreta förslag. Jag är tacksam atl Kjell-Olof Feldl påpekade att Stockholm nu är den i egentlig mening expansiva regionen i vårt land. Jag kanske härmed kan räkna med att socialdemokralerna stöder värt förslag om en ny modell för decenlralisering av offentlig och statlig förvaltning. Vi har föreslagit atl man skall gå in för alt de statliga verken i viss omfattning skall decentralisera sin verksamhet ut i landet, t. ex. lägga ul filialer eller delegera funktioner lill länsorgan. Jag kanske när allt kommer omkring kan räkna med stöd från socialdemokraterna för delta långtgående konkreta förslag.

Vi har inga ambiiioner att i och för sig hälla lillbaka den privata konsumtionen, men vi är angelägna om all hejda inflalionen, därför atl vi vet atl inflationen framför allt drabbar de sämst ställda i samhällel: låginkomsttagarna, människorsom inte har möjligheterall på skilda sätt kompensera sig för inflationsutvecklingen. Därför har vi prioriterat prisstabiliteten - infla-lionsbekämpandet - så högt. Därför lade vi vårt förslag i höstas. Och därför fullföljer vi nu det med att förespråka ekonomisk stramhet och realism.

kallade koncentrationspolitiken, och del fakliska resullal som ni sedan kunde prestera. Det fanns ju också tidigare internationella konjunkturstärningar och ekonomiska realileter som man mäste la hänsyn lill. Men del var del aldrig fråga om, då herr Åsling våren frigjord centerpartist som kunde kräva saker och ling av en regering. Del är bra om herr Åsling har lärt sig någonting om detta, men sluta då med att kalla oss för hycklare för atl vi inle ställer upp pä sifferiekar och retoriska övningar, som möjligen gör sig bra ute i bygdegårdarna men som inte har så mycket med den reella politiken att göra.

Nu för vi vela -del var i och försig en rask reträtt, men när det gäller herr Åsling skall man inte förvåna sig över någonting - alt ni inte har några pretentioner alls på att hålla lillbaka den privata konsumtionen. Nu är det inflationen man skall bekämpa. Men, herr Åsling, varför inle dä försöka övertyga de borgerliga kamraterna inkl. folkpartiet om atl man skall bedriva en något annan finanspolitik än den herr Mundebo har föreslagit och som herr Åsling pä ell ganska riktigt sätt beskrev, när han visade hur snabbt problemen tornar upp sig? Där har nu en rad bedömare utanför de politiska partierna samma uppfattning.

Sedan säger herr Åsling atl vårt förslag om strukturfonder och produktionsskatt är raka motsatsen lill att främja investeringsviljan. Ja,det beror helt och hållet på om man tror att dagens finanspolitik leder till en snabbt ökad risk för stor infiation, kostnadsstegringar osv. Då blir della det allvarligaste hotet mot investeringsviljan. Om man i lid vidtar åtgärder för att stabilisera ekonomin och minska inflationsriskerna främjar det investeringsviljan. Med herr Åslings resonemang är varie ingripande i ekonomin omöjligt, därför all del kan påverka de ekonomiska enheterna jusl när man vidtar åtgärderna.

När del gäller strukturfonden skulle det, om del hade funnits lid, ha varit värt att diskutera hur herr Åsling skötte alla sina fonder under sin lid som industriminisier. Jag vill bara råda herr Åsling alt läsa senaste numret av Veckans Affärer. Där presenteras Nils Åslings städnota: snabbt ökade förluster för industridepartementets olika fonder. Jag tror all det behövs någonting nyll pä del området

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Det där är det vanliga illusionsmakeriet. Genom alt kalla insalserna någonling annat - fond eller plan - tror socialdemokratin att man har tillfört näringspolitiken någonting nytt. Det ärju inte detla det är fräga om.

Vad det gäller är att fö tron på framtiden att återvända i svenskt näringsliv för att öka investeringsviljan och företagares, arbetares och tjänstemäns benägenhet all planera för framtiden. Det gör vi minsann inle genom alt inrätta en eller annan ny fond eller genom att tala om planmässighet. Det gör vi genom alt skapa ekonomisk stabilitet, sä atl man vet att man har chans atl bli konkurrenskraftig ocksä iniernalionelli. Del gör vi genom atl, som jag sade i milt anförande, sätta upp klart definierade mål för hur näringslivet enligt politikernas mening skall delta i den här processen. Där sjabblar socialdemokratin -genom lönlagarfondsdeballen, där man föreslår en gång

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

det ena, en annan gäng del andra, och genom förslaget om promsen. I likhet med Björn Molin vill jag instämma i LO-ordföranden Gunnar Nilssons välövertänkta karakteristik av promsen. Och nu sjabblar man genom talet om strukturfonden, denna gallen Särimnersom medjämna mellanrum återuppstår.

Vi har naturiigtvis ingen anledning atl hålla lillbaka konsumtionen som sådan. Anledningen lill atl vi har valt en kärv, medvetet återhållsam ekonomisk polilik äratt vi inle vill ha tillbaka den förödande inflalionen, som gjorde alt människor inte från ena dagen till den andra visste vad varorna i butikerna kostade. Vi måste fö stabilitet i ekonomin - det är det grundläggande. Därför har vi valt att lägga fram ett kärvt ekonomiskt program - inte föratt i och för sig slå mot konsumtionen utan föratt skapa stabilitet som kan åstadkomma en pä lång sikt gynnsam ekonomisk utveckling, som ocksä är det bästa underlaget för en framtida konsumtionsuiveckling.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Den ökade internationella oron kan fö djupgående verkningar på väridsekonomin. Förnyade oljeprishöjningar, vidgade gap i betalningsbalanserna och en allmän oro över det världspolitiska läget kommer sannolikt atl försvaga den internationella konjunkturutvecklingen. Detta kommer onekligen atl göra vår egen situation svårare att hanlera. Det blir då än viktigare att vi bemästrar de svårigheler som är hemmagjorda för att slå rycken inför olika internationella påfrestningar.

Del saknas ingalunda hemmagjorda problem av besvärligt slag. Företags-och branschkriser, ungdomsarbetslöshet, låg ekonomisk tillväxt, svagt nyföretagande och enorma budgetunderskott hör tyvärr till den aktuella bilden. Men bilden har också markerat ljusa sidor i form av en förbättrad produktion och bätire resursutnyttjande parallellt med lugnare prisutveckling och gynnsam utrikeshandelsutveckling. Vi kan f n. se atl trepartiregeringens åtgärder för att rätta till vårt konkurrensläge ger resultat samtidigt som dock olika grundläggande problem som gäller vårt ekonomiska syslems sätt alt fungera fordrar ytteriigare insatser.

I sin bedömning av vad som har hänt och den politik som har förts har Kjell-Olof Feldt uttryckt stor ilska. Nu hör det tillhistorien att socialdemokralerna under de gångna åren har varit arga över vad den borgeriiga regeringen än har gjort. Ibland har man skällt över att politiken varit för expansiv, och ibland har man skällt över att det har varit för mycket svångrem över den. Typiskt för hur man har hoppat mellan dessa olika positioner är när man i december förra året från denna talarstol presenterade förslag som gick ut på mer statsutgifter och större underskott i budgelen för att, som man menade,driva på den ekonomiska taklen. Nu, bara två månader senare, följer man den motsatta linjen och grälar över de för stora underskotlen. Delta hoppande fram och tillbaka har varit typiskt för socialdemokratisk oppositionspolitik under de gångna åren.

Om man försöker se efter vad socialdemokraterna egentligen har föreslagit under dessa år så är det lill alt böria med kraftiga skattehöjningar. Man var

emot de skattesänkningar som trepartiregeringen föreslog och genomdrev. Socialdemokraterna var också emot de växelkursändringar som den tidigare regeringen genomförde.

Om man tar i betraktande vad resultatet av de socialdemokratiska förslagen, om de hade omsatts i verkligheten, hade blivit, så finner man alt värt konkurrensläge gentemot utlandet skulle ha varit oerhört myckel sämre. Om man inte hade ändrat växelkurserna, inle hade tagit bort de skatter som trepartiregeringen gjorde utan i stället hade genomfört de skattehöjningar som socialdemokraterna föreslog,så skulle värt kostnadsläge i förhällande till utlandet ha legat ungefar 25 96 högre än nu. Var och en kan ulan svårighet föreställa sig de industrikriser och branschproblem både inom exportindustrin och i de imporikonkurrerande näringarna som vi då skulle ha haft.

Det finns alltså mycket ljusa inslag i den ekonomiska bilden f n. tack vare de insatser som trepartiregeringen gjorde, men det finns också stora problem. Det är jusl dessa problem som vi nu måste försöka lösa.

En inventering av dessa utmaningar görs i den näringspolitiska rapport som nyligen framlagts under ledning av förutvarande chefen för televerket, Bertil Bjurel. Tolkningarna ligger i linje med dem som gjordes av SNS konjunkturråd i dess höstrapport I bägge dessa rapporter framhålls all vi i Sverige på olika sätt försvagat de välständsbildande krafterna och därmed skaffat oss själva ett antal kriser. Det är hemmagjorda problem och inte störningar från utlandet. Felet är inte, säger man i rapporterna, att marknadsekonomin eller en fri företagsamhet inte skulle fungera, utan all marknaderna och företagsamheten till stor del har satts ur spel. Pålagor och skatter, regleringar och byråkrati har salt käppar i hjulen. De grövsta käpparna sätts f n. av skattepolitiken.

Låt oss titta pä de budgetunderskott som alla talare hittills i dag har uttryckt oro för. Dessa underskott är verkligen oroande. De är det i sig själva därför att de i en uppgångsfas kan göra ekonomin i Sverige mindre stabil. Men de är framför allt oroande därför alt alltför fö, särskilt politiker, tycks ha förstått hur de har uppkommit. Därför drar man farliga slutsatser om hur de skall hävas.

Del finns två anledningar till att budgetunderskotten blivit sä väldiga. Den första är att den ekonomiska tillväxten varit dålig under hela 1970-lalet. Sverige har hafl en tillväxt under genomsnittet för jämförbara länder. Della är samma sak som att skatteunderlaget har vuxit långsamt i Sverige. När skatieunderiagel växer långsamt, ja dä ökar också skatteinkomsterna långsamt. Om Sverige hade haft samma tillväxttakt som jämförbara industriländer i genomsnitt, hade vi haft skatteinkomster som i år varit ca 25 miljarder kronor högre än de nu blir.

Det finns olika förklaringar till den låga tillväxttakten i Sverige. Men som bl. a. Bjurelrapporten visar är en förklaring - och den viktigaste - att skattesatserna är så höga alt de snedvrider all ekonomisk verksamhet. Det lönar sig inte tillräckligt att arbeta, starta och driva företag, utbilda sig och satsa på framtiden. Andra aktiviteter-ofta helt enkelt passiviteter-lönar sig belydligt bättre. De skyhöga skattesatserna har givit upphov till etl samhälle,

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

där del som är lönande och ändamålsenligt ur samhällsekonomisk synvinkel alltför ofta inte är det från hushällens och företagens synpunkt. I ell sådanl samhälle blir det en svag ekonomisk utveckling. Men om det skall bli fart i tillväxten och därmed vidgade möjligheler alt göra några förbättringar eller t. o. m. vidmakthålla gjorda uilaslelser, mäste det löna sig all göra räll saker och all göra rält för sig.

Vi moderater har länge varnat för dessa negaliva verkningar hos skattetrycket - de skyhöga skattesatserna. Vi har länge varit ensamma om dessa varningar. Men nu är vi inte ensamma längre. Ålminslone är vi inle ensamma utanför detta hus. Personer som Myrdal och Edin har tyckt till och fött stor publicitet Men även ur de akademiska verkstäderna kommer det mera material, som belyser de höga skattesatsernas dåliga verkningar.

Lål mig t. ex. peka på vad Bjurelrapporten säger pä s. 38:

"Del finns överhängande risk för all del mångåriga arbetet forell utvecklat välfördssamhälle går till spillo genom all välfärdssystemens finansiering fräter ner incitamenten lill arbete, kapitalbildning och risktagande."

Därför behövs alltså lägre skallesatser. Bjurelrapporten uttrycker della med andra ord:

"I vissa situationer kan man också tänka sig att de positiva effekterna på nationalinkomsten blir så starka, att skattesänkningen blir helt självfinansierande."

I en uppsats om de höga marginalskatternas verkan på arbetsviljan i Sverige gör den amerikanske ekonomen Charies Sluart vissa beräkningar som visar alt "den svenska ekonomin befinner sig i etl läge där marginalskatt och genomsnittlig skatt nått en sådan höjd atl skatteinkomsterna blir lägre än de annars skulle vara".

SNS-gruppen uttrycker saken på följande sätl:

"Allt detta lyder på att gränsen för vad som kan uppnäs i fråga om 'optimal beskattning' redan passerats."

Man blir dä, herr talman, ytterst häpen när man hör alla talare hittills i dag framföra idén alt de moderata förslagen om alt sänka skattesatserna är verklighetsfrämmande. Jag gör gällande atl de andra poliliska partierna i Sveriges riksdag f n. i sitt länkande om hur skaiterna verkar saknar kontakter med verkligheten. De olika resonemang som jag här har citerat understryker riktigheten i detta.

Några data från enkel statistik kan anföras som stöd för liknande slutsatser. Sedan 1960 har genomsnittlig arbeistid för heltidsarbelande minskat med en fjärdedel; deltidsanställning har ökal kraftigt; frånvaron har fördubblats och övertid halverats. Del är sannolikt att de skyhöga skattesatserna gjorl all man i dessa former tagit ut mera tid frän det organiserade - och beskattade -arbetslivet än man annars skulle ha gjorl.

Skattebelastningen pä den vanliga arbetsmarknaden är sådan att del lönar sig att avstå från beskattat arbete och ägna sig ät obeskattad självverksamhet, även om man i denna inte är skickligare än atl det lar 5-10 gånger så lång tid alt utföra etl arbele som det gör för en yrkesman. Detla förklarar en del av vad som händer på arbetsmarknaden nu. Även om självverksamhelen har sin

charm, ger den inga skatteinkomster för att täcka del offentligas alla ulgifter.

Jag har i flera anföranden här i dag hörl sådana uttryck som att man mäste kanske förstärka statsinkomsterna genom skattehöjningar. Jag ifrågasätter riktigheten i att man skulle förstärka statsinkomsterna på det sättet Jag tror att man i stället skulle försvaga slatsinkomsterna om man fortsatte atl höja skattesatserna.

Del är iniressani all göra en jämförelse mellan Linjeflygs och SJ:s lidigare prispolitik. SJ höjde priserna gång pä gång, folk reste mindre, och ekonomin blev sämre. Till slut böriade man lägga ner olika verksamheter, förde var inte lönande längre, trols alt man fick stora subventioner. Sådan har svensk skattepolitik varit alllför länge. Ett annal tänkande representerades av Jan Carlzon i Linjeflyg: När man sänker prisei -eller skattesatsen - kan man fö bätire fart pä verksamheten. Del blir elt bättre underiag och en bättre ekonomi.

Jag tror all man skall ifrågasätta uttalanden om önskvärdheten av all höja skatlesaiserna ocksä av en annan anledning, nämligen alt stalsulgifterna har ökal så snabbt. Det intressanta är att även detta fenomen hänger klart ihop med alt skattetrycket är så hårt. Statsulgiftema har ökat så snabbt därför all del hårda skattetrycket har skadat hushällens och förelagens ekonomi, och enorma insatser har måst göras för att reparera dessa skador.

Framför alll har de så kallade transfereringarna ökal. Svenska folket har inle råd atl äta, bo och ha barn efter all ha betalt de skyhöga skallerna och ■behöver därför ha alltmera stöd. Och företagen har inte råd alt ha tillräckligt många anställda efter atl ha betalt alla pålagor, och därför måste de ha alll Slörre bidrag.

När man resonerar om hur stora nya statsinkomster man för om man höjer den ena eller andra skattesatsen, lurar man sig själv å del grövsta även i de mest offlciella sammanhang. Inte bara väljer man atl bortse från verkningarna pä skatieunderiagel. Man bortser ocksä från en läng rad verkningar pä utgiftssidan.

Anlag t ex. alt man skulle höja momsen med en procentenhet. Pä sedvanligt sätt att räkna skulle man dä säga att statsinkomsterna skulle stiga med 1 750 milj. kr. Men denna siffra är en bruttosiffra som är helt missvisande. Till all böria med för man ta hänsyn lill alt en del av de pengar som man vill dra in annars sparats i den privaia seklorn. Det realekonomiska utrymmet för offenlliga satsningar ökar alltså inte lika mycket som skalleinkomsterna tänks göra.

Men så finns dä en rad skäl lill all skatteinkomsterna alls inte ökar som tänkt. Av exemplets momshöjning är något hundratal miljoner skatt på det offentligas egen verksamhet. Ca 400 milj. kr. försvinner i ökade pensioner och barnbidrag mer eller mindre automatiskt när momshöjningen höjer prisindex. Ytteriigare avbränningar skulle sannolikt komma i form av kompensationer för alt undvika hyreshöjningar och dyrare livsmedel till följd av momshöjningen. I den utsträckning momshöjningen minskar konsumtionen - det var ju tanken med den - minskar basen för momsullaget, och del

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

minskar nettot av momshöjningen med ett par hundra miljoner. Momshöjningen drabbar antagligen företagsvinster och därmed det belopp man får in i vinslskatt.

Sannolikt för en del företag och branscher också ökat behov av subventioner pä grund av alt momshöjningen försvårar försäljningen. Överslagsmässigl kan man tänka sig atl alll della ger avbränningar på nära 1 000 miljoner av de 1 750 miljoner som momshöjningen länktes ge.

Men sedan har man att ta hänsyn till hur skaiteskärpningen påverkar inkomstsidan. Skaltehöjningen snedvrider ytteriigare ekonomins sätl att fungera och ger en svagare tillväxt i skatieunderiagel. Den kommer ocksä atl ge upphov till ytteriigare skattefiykl och skattefusk. Av de pengar som man hade tänkt sig fö in blirdet inte mycket kvar. Och situationen blirsedan ännu värre om - som man har anledning att förmoda - löntagarorganisationerna kommer att försöka alt i samband med löneförhandlingar kompensera sig för de prishöjningar som skatteökningen medfört.

Eftersom del sä ofta i Sverige sägs alt den ena eller andra skattesatshöjningen skall avräknas pä löneutrymmet och därför inte höja kostnaderna, vill jag påminna om att OECD nyligen har gjort en studie jusl om sådana sammanhang-om hurskatter påverkar kostnadsnivåerna. Den visar att det i Sverige inte har varit någon sådan avräkning. I Sverige har olika skattesats-höjningar i stället i löneförhandlingarna skiftats framåt och alltså lett till ökade priser och kostnader.

Om man förfar på det viset, som alltför många i den här debatten lalar lill förmän för, innebär del atl skattesalshöjningar leder till elt ökal kostnadsläge, etl försämrat konkurrensläge, ytteriigare svårigheter för våra exportindustrier och våra importkonkurrerande industrier, och sannolikt stora utryckningar av den som nu är industriminister för att försöka subventionera och undvika friställningar.

Del är alltså inle fråga om att en höjning av en skattesats skulle ge något netto till statskassan. Vi har kommit lill den punkt dä skattesalshöjningar är etl allvarligt stabiliseringspolitiskt problem i stället för något att sälta in för atl förbättra stabiliteten i vår ekonomi. Det resonemanget gäller alldeles oavsett om det är momshöjningar-eller om man döper om dem till "proms" -eller om det är den gamla vanliga löneskatten eller inkomstskatten eller vad det än är som man resonerar om. Det blir i princip denna sorts verkan när man har nätt det skyhöga skattetryck som vi har i Sverige.

Jag har velal göra den här granskningen av orsakerna lill det höga budgetunderskottet därföratt dessa orsaker förefallersä missförstådda. Än en gång: Budgetunderskotten är sä stora inle därför att skattetrycket är för lågt Utan därför all del är för högt Del är synd att andra partier tycks vara beredda atl snarare dra den slutsatsen atl man måste skärpa skattetrycket för att förbättra budgetläget. En sådan polilik skulle göra ont värre.

Vi moderater vill alltså sänka skattetrycket i stället. Under vår tid i regeringen sänktes ocksä del statliga skalletrycket. Däremot höjde kommunerna beklagligtvis sina skatter.

Våra krav på sänkta skattesatser ingår som ett viktigt led i en mera offensiv

näringspolitik. Som har kommit lill uttryck i Bjurelrapporten fordras ett anlal ålgärder, inte bara på skattepolitikens område, för atl de grenar som bär välståndets frukter icke skall knäckas.

Något som vi finner betydelsefullt är atl man satsar mera pä kvalitet i utbildningen. Skolan måsle vara en arbetsplats, dels därför att eleverna skall kunna fö de kunskaper som behövs i en invecklad värid, dels därför all skolan skall träna till livet - och livet är för de flesta en arbetsplats. Detta är betydelsefullt föratt undvika ungdomsarbetslöshet Del är ocksä betydelsefullt för atl det över huvud taget skall kunna bli någon realism bakom alla de krav som f n. reses på mera forskning och utveckling. Forskning och utveckling blir det icke, om det inle finns välutbildade människor, beredda all axla dessa uppgifter.

Herr talman! Tidigare under debatten i dag har del sagls atl det har varit etl slöseri med skattepengar genom atl man har hållit på alt ulveckla flygprojekt - B3LA och A38. Jag vill gärna säga, när vi nu talar om forskning och utveckling, atl jag finner beslutet i den frågan vara ödesdigert, inte bara av de mera säkerhetspolitiska skälen utan ocksä därför all utvecklingen av en avancerad industri på detta område har spelat en stor roll för atl driva fram produktutveckling på angränsande områden. Del strider alltså hell mot önskemålen att man skall ha mera av forskning och utveckling, då man avvecklar en av de verkligl högieknologiska industrier som vi har. Det kommer ocksä att skada vår ekonomiska balans i landet, dä vi mäste importera flygplan från andra länder.

Någonting som också fordras i en mera offensiv näringspolitik är tillräcklig rörlighet pä arbetsmarknaden mellan förelag och branscher. Annars kommer en ekonomisk uppgång alt alltför tidigt hejdas av inflaiionistiska flaskhalsar. Del viktigaste i dag för att hindra en inflation här i landet är att se till all en förbättrad sysselsättning inte omedelbart leder lill flaskhalsar och knappheter, vilka - vare sig man gör del på det ena eller del andra sättet - kommer att leda till inflationstryck. Ökade krav måste därför ställas på att anvisade arbeten tas och att arbetslöshetsbidrag annars stoppas. Det kan inte vara fel alt ställa sådana krav. De mäste slällas dels av rättviseskäl genlemol dem som arbelar, dels för atl hindra ungdom från att hamna på fel spår ulanför arbetslivet I en offensiv näringspolitik, herr lalman, ingår, för atl uppnå positiva verkningar både på kort och lång sikt, alt man minskar osäkerheten i näringslivet genom att undanröja det hot som löntagarfonderna innebär.

Kjell-Olof Feldt talade tidigare om behovet av all öka investeringarna. Det är alldeles rält. Det behövs ökade investeringar, men ett av de allvariigasle hoten mot ökade investeringar i dag är del som föreiagare känner sig stå inför, nämligen atl de kan komma alt bli av med allting på grund av atl del cenirala fackei skall ta över.

Jag träffar allt som oftast företagare som säger alt de låter bli att satsa på olika projekt därför alt de inle vet om de för behålla resultatet Om LO som socialdemokraterna själva menar är allra bäst när det gäller alt driva företag i Sverige - del måste ju ligga bakom kravet alt LO skall ta över näringslivet -varför sätter man då inle i gång i dag med att investera och skapa

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

sysselsättning pä alla de orter där det flnns problem pä denna punkt? Nu finns ju möjlighelen lill konkurrens på fria villkor. Om man inle är kapabel alt göra det-ochdet är man tydligen inle-då bör man omedelbart avlägsna detta hot ifrån de andra som verkligen är beredda all sälta i gäng med olika projekl, om de bara inle hade denna känsla; lyckas man och företaget växer skall Landsorganisationen eller del cenirala facket ta över.

Av slor belydelse är också all man minskar osäkerheten i näringslivel genom all under den uppgång som nu kan iakttas i svensk ekonomi försöka dra ner på de allt vidlyftigare statliga förelagssubvenlionerna. Mänga företag är oroliga för framtiden och håller lillbaka invesieringar, eftersom de riskerar all möla konkurrens av orealistiska priser, framsubvenlionerade av stats-pengar. I många branscher, inle minst i textilindustrin, har detla varit starkt försvårande under de senare åren.

Eftersom det nu tar sin lid innan gynnsamma verkningar av skattesats-sänkningar och andra näringspoliliskaäigärdergörsiggällande fordras del en fas innan tillväxtprocessen kommil i gäng här: besparingar i den offentliga verksamheten. Ell lägre skattetryck möjliggör besparingar,framförallt i fråga om induslrisubvenlioner och den omfallande AMS-miljardrullningen. På vårt iniliativ har också utskottet påpekat behovei av all sänka dessa utgifter i en uppåtgående konjunktur. Även andra besparingar har anvisats av oss. Del förslag som omfattas av reservationen 3 ingår som etl led i dessa våra besparingsansträngningar.

De besparingar som jag nu talar lill förmån för är myckel enklare atl genomföra än de smärtsamma omprövningar som kommer alt framtvingas, om man med högskaiiepolilik och ulgiftslällsinne alltför länge försvagar de välståndsbildande krafterna. Högskatlepoliliken är asocial, eftersom den hotar välfärdssamhällets grund.

Dessa besparingar mäste också innebära au kommunerna hejdar sin ulgiftsexpansion. Del har tidigare sagls -jag tror alt del var av herr Åsling -alt moderaterna hotar kommunerna. Verkligheten är väl den all kommunerna hotar sin egen framlida belägenhet genom all icke i lid inse att man inle kan höja, höja och höja sina egna utgifter långl utöver det reala ekonomiska utrymmet

Av de skäl jag anfört kan vi inte välkomna del regeringsförslag som aviserats på skatteområdet Om man verkligen skall sänka marginalskatterna, behövs rejälare tag, framför allt i form av en plan för fortsatta sänkningar. Del är olämpligt med en serie höjningar av andra skattesatser, och del behövs besparingar. Nu kommer i slällel ytterligare stora utgifter i form av bidrag lill kommunerna, och delta utan all man på något sätt ser till atl dessa kommuner gör molsvarande sänkningar i kommunalskaitesat-serna.

När man sedan granskar den socialdemokraliska skallepoliliken, finner man ytterligare en omgång underligheter i den länga serien av förslag som socialdemokralerna presterat i oppositionsställning. Man vill göra en läng rad ulgiftshöjningar, och sedan skall man motbalansera med kraftiga höjningar av olika skallesatser, Socialdemokralerna etablerar sig än fastare som

högskatlepolilikens förespråkare.

Den lista på höjda skattesatser som man länkt sig är imponerande. Dil hör försl och främst ire mycket stora genomgripande höjningarav skattesatserna. Del är produklionsfaklorsskatten, "promsen", som är tänkt all inbringa uppemot 10 000 milj. kr. Man vill slopa inflationsskyddel i skatteskalan. Sedan vill man höja förmögenheisskatlesalserna med 30 96.

I den lidigare diskussionen mellan herr Molin och herr Feldl fanns etl resonemang om huruvida man skulle la hänsyn till de reala ekonomiska verkningarna av uppbördslerminerna vad gällde slopandet av indexregleringen. Jag skall inte lägga mig i den diskussionen. Jag konstaterar bara, herr Feldl, alt jag inle i era moiioner flnner någon tillstymmelse till en realekonomisk bedömning av vad alla dessa skattesalshöjningar skulle innebära. Del finns inle ett ord om de reala verkningarna av en 30-procenlig höjning av förmögenhetsskatterna, och del finns heller inle etl ord -ja, det finns någol men inte myckel - om vad "promsen" skulle innebära. Som lidigare påpekats har Gunnar Nilsson allvariigt varnat för de risker och problem som är förenade med att på detta sätt lägga på en skatt, som skulle innebära all den genomsnittlige industriarbetaren redan vid löneförhandlingarna i hösl skulle få avräkna 2 500 kr. av en länkt inkomsislegring. Della skulle ske därför alt ni skulle kunna driva igenom er "proms". Jag är inle säker på atl del kommer all fungera sä där alldeles smärtfritt

1 övrigt har socialdemokraterna en imponerande lista av skallehöjnings-förslag. Det är en utvidgning av underiaget för socialutgifter för barnomsorg, som egenföretagare skall ställas inför. Det är höjd arbetarskyddsavgift för att finansiera MBL-utbildning. Basen för arbetsgivaravgifterna skall utvidgas för alt omfatta förmån i form av bil, det är skärpta regler för beskattning av familjeföretag. Stämpelskatten skall höjas. Fordonsskatten för lastbilar och traktorer skall också höjas, och miljöavgifter införas, och skogsvårdsavgifier räknas upp. Avgifterna på slalliga kreditgaranlilån för jordbruket skall böjas.

Det finns, som sagt, inte en ansats till verkliga realekonomiska funderingar om vart svensk ekonomi skulle la vägen med alla dessa olika skattehöjningar. Kjell-OlofFeldisäger i sill anförande all del behövs mera investeringar-jag upprepar alt det är sympatiskt och riktigt när han säger della - men hur han kan hoppa från den föreställningen att del behövs mera invesieringar över lill atl man på något säll skulle kunna uppmunlra dessa investeringar genom denna enorma rad av skattehöjningar ovanpå lönlagarfondholei är för mig helt obegripligt.

Dessulom skulle alla dessa skallehöjningar utlösa en kraftig inflation i landel. Skallehöjningarna skulle icke accepteras vid förhandlingsborden, utan det skulle krävas kompensationer. Vi har erfarenhel av della från 1974 och 1975, och det vore väl illa om vi direkt skulle åka tillbaka in i en sådan situation.

Om denna skattepolitik genomfördes, skulle också tillväxuakien i svensk ekonomi bli sämre. Skatteunderlaget och skatteinkomsterna skulle utvecklas illa. Förutsättningarna för all infria redan gjorda utfästelser skulle bli dåliga.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Gunnar Nilsson har faktiskt i ett sanningens ögonblick varnat för alt vi i framtiden kanske inte kan fullgöra pensionsåtagandena, om det förs en tokig ekonomisk politik. Det vore mycket beklagligt, om det skulle gå på del viset. Man skall väl inte förstöra pensionsuirymmel för dem som under en lång följd av år verkligen har arbetat fram det svenska välståndet bara för att man skall unna sig lyxen att föra en socialdemokratisk politik, som krossar de välståndsbildande krafterna i landet och därmed gör del omöjligt att fullgöra alla åtaganden som har gjorts.

Om man också skulle genomföra de skattesatshöjningar som socialdemokralerna vill genomföra, skulle det yllerligare försvaga hushållens, företagens och kommunernas ekonomi. Inle heller skulle det bidra till all förbällra budgetbalansen i landel, eftersom staten skulle behöva rycka ut med olika, stora bidrag för atl klara den ekonomiska situationen.

Herr talman! Enligt de föreställningar som har dikterat del skaltepolitiska tänkandet kan man genomföra en finanspolitisk åtstramning på två olika sätt -endera genom alt skärpa skattetrycket eller genom atl sänka ulgifterna. Med nuvarande höga skattetryck är sammanhangen inte längre så enkla. Man kan inte längre bortse från vilka verkningar som höjda skattesatser har på skaiieunderiageis utveckling och på statsutgifterna. Det är oroande all ingen av dem som har föregått mig i talarstolen har insett detta.

Socialdemokraternas skaltehöjningspolilik är föråldrad och farlig. Jag kan inte heller finna atl folkpartiets förslag all varken höja eller sänka skattetrycket, men stuva om lilel grand i det, är uttryck för vare sig det ena eller del andra tänkandet. Nu behövs stegvisa sänkningar av skatietrycket, vilket i förening med en offensiv näringspolitik kan ge ny fart åt ekonomin och därmed äl skatteunderlagets tillväxt Under en anpassningsperiod krävs besparingar, vilka dock är avsevärt mindre än de som snart skulle tränga sig på, om högskatlepoliliken drevs vidare.

Mot bakgrund av detta, herr talman, ber jag alt få yrka bifall till reservalionen 3 vid finansutskottets betänkande och i övrigt till ulskollets hemställan.

KJELL-OLOF FELDT (s) kon genmäle:

Herr lalman! När jag lyssnar på Staffan Burenslam Linder undrarjag om del verkligen är den mannen som varit med om att utforma finansutskollets betänkande, där behovei av finanspolitiska åtgärder så klart markeras. Jag frågar mig t. o. m. om Staffan Burenstam Linder verkligen har suttit med i den regering som har höjt momsen, bensinskatten och bilskatterna - eller var fanns han?

Moderaterna häller nu på atl så förenkla sitt politiska budskap atl del bara handlar om en sak - sänkta skatter. Tidigare koncentrerade sig de moderata skalteatlackerna pä marginalskatterna. Men nu, när det finns en ganska bred enighet om atl inkomstskatterna behöver sänkas men all sänkningarna måste belalas genom andra skattehöjningar, vidgar moderaterna attacken lill alt gälla alla skatter. Den moderaia profilen görs ännu skarpare. Men resonemanget blir på det viset hell besinningslöst

Moderaterna inser ändå en sak: Om man lovar sänkia skatter, måste man också lova sänkia statsutgifter. Jag har flera gånger frågat moderaterna: Var skall ni skära ned statsulgiflerna? Staffan Burenslam Linder anser sig nu ha centerpartiet och folkpartiet med sig på att dra in på arbetsmarknadspolitiska insatser - det är den tolkning han gör av finansutskottets belänkande. Del är bra, därmed vet vi åtminstone en grupp som skall få beiala moderalernas skattesänkningar - de arbetslösa. Men vilka andra utgifter är det som skall sänkas? Påstå inte att den moderata reservationen vid finansutskottets betänkande visar pä någon prakliskl genomförbar skattesänkning! Det är meningslöst att tala om att alla statliga utgifter skall dras ned med 5 96, innan man vel hur del skall genomföras.

Herr lalman! Staffan Burenstam Linders anförande visade två saker. Det ena är att den majoritel beträffande den ekonomiska politiken som finansutskottels majoritelsbelänkande påstås spegla inte finns. Riksdagens beslut i dag blir en tom formalitet, efiersom moderaterna i själva verket står för en helt annan uppläggning av den framlida ekonomiska politiken än vad de två övriga borgerliga partierna i varie fall säger sig göra.

Det andra som anförandet visade är följande: Under de senasie åren har vid upprepade tillfällen ställts frågan varför inte Sverige, som andra nordiska och europeiska länder, har fåu ett Poujadist- eller Glistrupparti. Svarel har hittills varit alt vi ännu inle har fått någol sådant parti. Nu har Poujadistpartiet kommit lill Sverige, men här kallar vi det för moderaia samlingspartiet.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

BJÖRN MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall göra en kort kommentar till vad Staffan Burenstam Linder sade.

Vi inom finansutskottets majoritel har sagt alt man för alt långsiktigt minska budgetunderskottet bör göra tre saker. Man bör begränsa ulgiftsexpansionen, vidla direkia besparingar och förstärka slatsinkomsterna. Vi har vidare sagt att man i första hand bör inrikta ansträngningarna på de två förstnämnda åtgärderna och alltså söka undvika all förstärka statsinkomsterna genom skattehöjningar. Jag tror att man framför allt skall inrikta sig på att begränsa utgiftsexpansionen. Del finns där en automatik som i särskilt hög grad leder lill stora budgetunderskott Så långt är jag alltså ense med Staffan Burenstam Linder.

Men sedan ger Staffan Burenstam Linder en enligt min mening alldeles för generell karakteristik av olika typer av statsinkomster. Jag tror alltså inte alt man ulan vidare kan säga atl en förstärkning av slatsinkomsterna är delsamma som vad han kallar för skaltesatshöjning. Olika skatter harju olika verkningar på arbetsviljan och på skatteunderiagets utveckling.

Från folkpartiets sida vill vi -och moderaterna ger oss där sitt stöd - minska marginalskatterna. Jag tror f ö. alt vi nu är på väg atl få en bred enighei i riksdagen om alt sänka marginalskatterna. Del är då nödvändigl att de sänkningarna finansieras genom förstärkningar av statsinkomsterna på andra håll, genom skaltehöjningar som inle har de negativa verkningar som Staffan Burenslam Linder belyste. Vi har pekat på höjningar av stämpelskatten.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! I det utskottsbetänkande somjag varit med om att utforma talas del om atl det behövs finanspolitiska ålgärder, och del är precis vad jag lalat om även här, Kjell-Olof Feldl. Det sägs faktiskt också att höjningar av skatter kan ha inflaiionistiska verkningar, och det är någonting som jag understrukit Pä ingen punkt i Kjell-Olof Feldts replik fanns det nägon ansats lill en verklig analys av om det är möjligt alt genomföra alla de olika skattesalshöjningar som ni tänkt er utan alt det blir en våldsam inflation.

Har moderaterna suttit med i regeringen? Ja, del har vi gjorl, och det är förklaringen till atl det underden liden vidiogs olika ålgärder föratt sänka del statliga skattetrycket Jag upprepar atl när sedan kommunerna - som regeringen inle har någon kommandorält över - höjer skattesatserna, så är del beklagligl med hänsyn lill de långsiktiga verkningarna av dessa kommunala skattehöjningar.

Att momsen höjdes är riktigt Del fordrades nämligen - i det akuta krisläge som rådde i samband med alt vi övertog regeringsmakten - olika insatser för atl försöka rälla lill förhållandena. Delta var inte någon i sig själv önskvärd åtgärd, ulan den var framtvingad av den katastrofala situalion för landets ekonomi som lidigare socialdemokratisk polilik lett till.

Moderaterna skulle numera tala bara om sänkia skattesatser. Nej, del är inle riktigt Jag har t ex. framfört allvarlig krilik mot löntagarfonderna. Jag har sagl atl de ulgör ell slort hot mot den svenska ekonomin. Och det är intressant alt Kjell-Olof Feldt lydligen inte fann någon anledning att här försvara påsiäendei atl löntagarfonderna skulle vara mycket bra i nuvarande läge för att stimulera svensk ekonomi.

Dessulom lalade jag t ex. i mitt anförande om all det behövs bätire kvalitet i utbildningen. Ochjag tror det är mycket betydelsefullt, pä både kort och lång sikl, att della sägs ifrån. Även här hade Kjell-Olof Feldl lydligen inte någon kommentar all göra.

Sedan säger Kjell-Olof Feldt: Om man nu sänker vissa skattesatser måste delta betalas, och den moderata politiken är helt besinningslös - del var ett ullryck som jag skrev upp. Nåväl! Är då Gunnar Myrdal, som talat om de sönderbrytande verkningar de höga skaiterna har, helt besinningslös? Och Per-Olof Edin, som talar om alt det år 1985 kommeratl blienskallekollaps-är denne Melallekonom helt besinningslös? Är Bjurelkommissionens förelrädare, med Bertil Bjurel och Assar Lindbeck och andra, hell besinningslösa? Är de som sitter i SNS konjunkturräd, Erik Lundberg och andra, hell besinningslösa?

Nej, alt böria lala om atl del är poujadism atl framföra de uppfattningar som

jag anförl här är utomordentligt allvarligt, för det avslöjar en sådan total brist på insikt om de risker och de allvarliga problem som Sverige står inför och som bra många utanför del här huset pekar på men som Kjell-Olof Feldt inte tycks vilja inse.

KJELL-OLOF FELDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konslaiera all finansutskottets ordförande haren helt annan lolkning av innebörden av utskottets majoritelsbelänkande än Staffan Burenstam Linder. Han menar uppenbariigen atl åtminstone skattesänkningar skall kunna finansieras genom skaltehöjningar. Jag vill bara gratulera herr Mundebo till del riksdagsunderlag som han fåll för sin ekonomiska polilik. Det här lilla meningsutbytet har avslöjat vari del består.

Det är inte besinningslöst atl diskuiera våra skatter. Det är i hög grad befogat att göra det. Men det är besinningslöst all förklara att alla skaller är inflationsdrivande, välsländsminskande och arbetslöshelsskapande. Del är denna lolala attack på varie finanspolitisk åtgärd somjag kallar besinningslös. Och detla visar, vad jag förslär, pä etl nästan desperat behov av politisk profilering från moderat sida.

Sedan skall jag försöka förklara varför vi anser att man i del här lägel bör kunna höja vissa skaller och samtidigt få en bällre ekonomisk balans.

Vi hade under fjolåret en uppgång av likviditeten i svensk ekonomi med 17 96. Del är såviujag vel elt hisloriskl rekord, lår väntas den genomsnittliga likviditetsökningen bli lika stor. Jag läste nyss etl uttalande frän Sparbankernas Banks ekonomiska sekretariat, som kallade denna situation ödesmättad, i och med alt den klart visade all regering och riksbank myckel snart skulle slå ulan möjligheler all kontrollera silualionen.

Till slörsia delen finns denna likviditet upplagrad i de svenska företagen. Den finansiella ställningen i del svenska näringslivel har förbättrats med 30 miljarder kronor på två år. Och det svenska näringslivel är nu i den silualionen alt det är nellolängivare till övriga sektorer, dvs. har sä myckel pengar att del sker en utlåning lill andra.

Del är i det lägel befogat att föreslå ålgärder som begränsar likvidiletsökningen och drar in pengar finansielll lill statskassan, eftersom åtgärderna kommer alt bromsa de tendenser lill inflalionsöverslag som kan komma näsla år. Men de förslag som vi lagl fram nu kommer inte alt räcka lill, ulan vi tror alt finanspoliliken måsle aktiveras ytteriigare om konjunkturuppgången fortsätter och inför det inflationstryck som redan finns i ekonomin.

Alt i en sektor som i dag uppenbarligen är etl hot mot stabiliteten - inte på grund av dess egna åtgärder ulan på grund av Mundebos finanspolitik - vara tvungen alt la lillbaka en del av de pengar som man i alltför generösa och okontrollerade former delat ut under två år lycker vi är precis förenligt med målsällningen slörre ekonomisk balans. Och del är också förenligt med målsättningen att förbättra investeringarna, därför au - jag måste upprepa della-del största hotet mot investeringsviljan och investeringsulvecklingen är en ny okontrollerad pris- och koslnadsinflation i Sverige.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! Lät mig läsa upp exakt vad finansutskottet har all säga i del
stycke somjag framför allt uppehållit mig vid i mitt anförande. Så här skriver
utskottets majoritet: "Som påpekas i finansplanen skulle fortsatta skallehöj
ningar kunna ytterligare driva upp löneökningar och priser. En sådan
utveckling leder då också till slörre statsutgifter i form av höjda löner för
statsanställda, uppräkning av pensioner m. m. Det är därför angeläget atl i tid
inrikta ansträngningarna pä alt äsiadkomma direkta besparingar ."

Jag har citerat detla för alt visa atl jag inle på någol sätt har svårigheter att slälla mig bakom den texten i finansutskottets betänkande. Och jag har gjort uttalanden här för alt klargöra precis hur vi länker och resonerar. Det är betydelsefullt atl detta görs därför atl det höga skattetryck som vi nu har och som socialdemokralerna vill höja är asocialt - asocialt därför alt det uppmuntrar svenska folket i alllför hög grad lill asociala försök att kringgå detta skattetryck, asocialt därför all del håller på att rycka undan grunden för del svenska välständssamhället genom att så försvaga de välständsbildande krafterna.

Kjell-Olof Feldt hade ingen kommentar till det stora hot mot invesieringar och utveckling i Sverige som löntagarfonderna innebär - della alt en föreiagare har alt räkna med alt om man satsar sina pengar och det går dåligt, då har man förlorat pengarna och banken tar över, och går det bra, då förlorar man pengarna därför alt det centrala fackei lar över. Jag förstår inte alt Kjell-Olof Feldt inte inser att detta är ett hot som i dag är mycket allvarligt närdet gäller all fä fart pä svensk ekonomi och fä till slånd investeringar pä nytt.

Sedan lalade Kjell-Olof Feldl om delta med likviditet, och det ärju väldigt invecklat alltihop. Lätmig bara göra den enkla kommentaren: Om Kjell-Olof Feldt är oroad över likviditeten, varför då inte gä pä min linje att föreslå verkliga besparingar? Det stramar i så fall också åt.

Kjell-Olof Feldt talar om ökade skatter. Men det drar antagligen inte in någon likviditet ulan skapar i stället en kris i Sverige pä de vägar som jag försökt beskriva. Och tro inte alt svenska folkel inle skulle märka skattesalshöjningar ulan bara uppfatta all man drar in likviditet Det är i stället som en professor i finansrätl i Uppsala nyligen skrev i Upsala Nya Tidning: "Det finns inle, kan inle finnas och kommer därför aldrig alt finnas skatter som inte i sisla hand drabbar de enskilda människorna." Och det gör också den långa lista på skattehöjningar som socialdemokralerna här föreslagit.

Denna professor talar också om promsen och säger all "ju närmare produktionen en skall ligger, desto mer stör den produkiionen och desto skadligare är den". Del kanske är sådanl som herr Feldl ändå borde något reflektera över i stället för att vara så ilsken av sig.

svenska folkel pä etl riktigt sätt skall kunna värdera moderalernas inställning.

Finansutskottet avvisar vpk:s förslag i den ekonomiska politiken med atl de huvudsakligen är av "principiell och långsiktig art". Principer och långsiktig polilik hör lydligen inle hemma i folkpartiets Sverige. Vpk:s förslag sägs inte ge särskilt mycket vägledning för hur den ekonomiska politiken i praktiken bör utformas under år 1979. Jag återkommer till det påståendet, som är falskt.

Men lät mig först la upp frågan om principer och långsiklig politik. Framför alll under den borgerliga samlingsregeringen har ju siatens inhopp i det ekonomiska livet ökat på etl säll som är helt fantastiskt. Och detla har inle bara skett genom atl miljarder och åter miljarder kronor östs ut i gåvor och subventioner lill privalkapitalisliska förelag. Det har också skett genom atl staten har tagit över belydande delar av svensk indusiri. Del gäller framför allt varven, järn- och stålindustrin, textil- och beklädnadsindustrin. Redan förut var det ju så atl större delen av den statligt ägda industrin här i Sverige kommit i statlig ägo genom beslut under borgeriiga regeringar. Den tendensen har ännu mera förstärkts under den borgerliga samlingsregeringen.

Det är inte så konstigt om en s. k. liberal regering får litet kalla fötter av allt della statsingripande i näringslivet och alll delta statliga ägande inom industrin. Del strider ju mol den borgerliga myten om del privata näringslivets välsignelser. De borgeriiga partierna och folkpartiregeringen vill nu gärna komma tillbaka till del drömda land där det kapitalistiska näringslivet sköter sig självt.

Det är därför rätt logiskt alt perspektivet är så begränsat både i regeringens finansplan och i finansutskottets belänkande. Man vill pä del hållet helst begränsa statsmakternas aktivitet på det ekonomiska området lill kortsiktig konjunkturpolitik. Mera förvånande är det, herr talman, att även socialdemokraterna förefaller atl resonera pä samma sätt.

Vid del här laget borde del emellertid vara klart för alla som använder sina ögon atl se med och sina öron att höra med atl de senaste årens ekonomiska kris inle bara är en vanlig konjunkturkris, som läll gär över efter nägra år. Ännu mindre kan man skylla den stora arbetslösheten och inflationen i de kapitalistiska staterna på olika tillfälliga företeelser utanför själva det ekonomiska systemet, som oljeprisstegringen, dåliga skördar, dåliga regeringar osv. - även om del förvisso finns länder med dåliga regeringar.

Grundorsakerna lill krisen ligger i stället i kapitalismens ekonomiska syslem, i den alltmer skärpta motsättningen mellan produklivkrafternas utveckling och de kapitalistiska egendomsförhållandena. Och del handlar inte bara om en konjunkturkris som går över efter några år, inle bara om en tillfällig vågdal i de vågrörelser som utmärker kapitalismens utveckling. Det handlar också om mera långsiktiga krisföreteelser, som kommer att bestå även om vi under 1979 och 1980 i detla land får en s. k. konjunklumppgång. Arbetslösheten, inflationen, de stora internationella truslernas växande betydelse, kapitalets ökade koncentration inom och ulom landet, den delvisa

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

förändringen av den internationella arbetsfördelningen, den ökande spekulationen, de långsiktiga förändringarna i näringsstrukturen-det är företeelser som vi får dras med under en rad år tills vi på ett grundläggande säll lyckats förändra både nationell och internationell ekonomi.

Det är därför kortsynt och felaktigt atl tro att man kan begränsa den ekonomiska politiken lill kortsiktig konjunkiurpolitik. Ulan en riktig politik som angriper de långsiktiga företeelserna kan man heller inte lösa dagens problem. Och dagens brännande frågor måste å andra sidan få en sådan lösning som befrämjar kampen mol de djupare orsakerna lill krisen.

Det program som vänsterpartiet kommunisterna lagl fram innebär just en sådan kombination. Det lar upp de långsikliga kraven pä alternativ produktion, dvs. en produktion styrd av samhällets och människornas behov, pä allas rätt till etl meningsfullt arbele, på planering av ekonomin, på överförande av viktiga delar av svenskt näringsliv i samhällels ägo under demokratisk kontroll, på löntagarmakl på arbetsplatserna, osv.

Som led i genomförandet av dessa långsiktiga krav visar programmet också på vad som mäste göras under den närmaste treårsperioden och under 1979.

Under de närmasle tolv månaderna måsle det enligl vär mening skapas 100 000 nya jobb. Det är bara börian av kampen mot den stora arbetslösheten. Vi har konkret visat hur della kan ske.

Vi kräver etl bosladsbyggnadsprogram som omfattar 75 000 nya och 25 000 sanerade lägenheter. Det ger ell tillskott av 15 000 årsarbeten inom byggnadsbranschen och materialindustrin. Vi kräver atl 75 000 barnstuge- och fritidshemsplatser skall byggas. Det ger elt tillskott av 12 000 byggnads- och produktionsarbeten. Vi räknar dessutom med 10 000 nya jobb för personal vid dessa barnstugor och fritidshem. Då ingår i beräkningarna atl vi vill ha en ökad personaltäthet, alllsä mera personal per anlal barn. Det ger vid de nuvarande barnstugorna yllerligare 8 000 nya jobb.

En sådan ökad personaltäthet är nödvändig ocksä inom sjukvärden och inom äldreomsorgen - där slits personalen f n. utomordentligt hårt Vi beräknar där under etl år sammanlagt 11 000 nya jobb.

Vi kräver en kraftig uibyggnad av kollektivtrafiken. Det gäller både glesbygd och stadsområden. Man måste förbättra kommunikationerna för befolkningen i glesbygden. Om man skall kunna göra någol radikalt för att stoppa förgiftningen av barnen i städerna med bly och andra gifter måste kollektivtrafiken förbättras. Pä olika områden inom kollektivtrafiken - det gäller förare, service, produktion av fordon och anläggningsarbeten -beräknar vi 10 000 nya jobb.

Produklion av energi från alternativa källor - sol, vind, jord osv. - måste äntligen komma i gäng på allvar. Myckel mera kan ocksä göras i fräga om energibesparande ålgärder. Vi anser ocksä att mera bör satsas på arbelen som återställer förstörd miljö. Del gäller såväl hav, sjöar och skogar som stadsmiljö. Under bägge dessa poster beräknar vi 9 000 nya arbetstillfällen.

Vi kräver statliga län och bidrag till landstingen och kommunerna, så atl de

kan tidigarelägga angelägna investeringar och anordna speciella ungdomsarbeten. Alla ungdomar måste enligt vår mening garanteras arbete, praktik eller utbildning. Det ger 15 000 nya arbetstillfällen.

Vpk är motståndare lill nedläggningen av stora delar av varven, av verksamhelen inom gruv- och stålbranschen, av textil- och beklädnadsindustrin. Vi kräver insalser för att inom dessa branscher bevara 10 000 jobb, som regeringen och riksdagsmajoriielen vill lägga ner.

Vad jag nu räknal upp är ingen önskelista. Det är krav som ingår i en bestämd politik. Självfallet kostar genomförandel av delta program pengar. Men de människor som är arbetslösa måste ju ändå äta och leva. De mäste ha inkomster. Är del dä inle från alla synpunkter bällre att de får bidra till samhällets utveckling genom nyttiga och produktiva insatser? De kortsiktiga statsutgifterna för vårt program har beräknats till mellan sju och nio miljarder kronor, vilket är mindre än vad det privaia näringslivel underde senasie åren fält i statliga bidrag och subventioner per är.

Och sett från samhällsekonomisk synpunkt är del ett program som "lönar sig". Del ger nytligheter till samhället. Det botar brister som blir alltmera kännbara: bristen på bostäder till rimliga hyror, bristen på daghemsplalser, bristerna i miljön, bristerna i den kollektiva trafiken. Det verkligt dyrbara och slösaktiga för elt samhälle är att ha arbetslöshet

Det är dessutom en skam för elt samhälle all människor tvingas gå arbetslösa. Ta exempelvis den stora ungdomsarbetslösheten i dag. Vi böriar nu få förhållanden som påminner om 1930-talets, när ungdomar tvingades gå ulan arbete år efter är. 100 000 ungdomar har nu ställts ulanför den ordinarie produktionen, hälften av dem är hell arbetslösa. Hur kan vi sitta här i landels högsta beslutande församling och tillåta sådana förhållanden? Tycker kanske riksdagsmajoriielen del här är bra? Eller vel ni bara inle hur man skall bära sig åt för att skapa ett samhälle utan massarbetslöshet? Om regeringen inte vel del tyckerjag den skall avgå omedelbart.

Det är helt klart efter den här genomgången att tvärtemot vad finansutskottet påslår har vpk lagt fram en rad förslag som i allra högsta grad har atl göra med den ekonomiska politiken under 1979. Hur skall nu finansutskoltel kunna nedvärdera dessa och säga nej? Jo, man säger atl det är olämpligt med en kraftig kommunal expansion.

Nu hör bara en del av våra förslag lill det kommunala omrädel, men jag skall ändå ta upp finansutskottets argument till granskning. Ökning inom den privata sektorn har finansutskottet ingenting emot. Tvärtom är detla vad man vill uppnå med den ekonomiska politiken. Men pä det kommunala området och, såvitt jag har förstält texten rätt, även på det statliga området vill man hålla igen. Där vill man snarast ha nedskärningar.

Det är ett förlegat och reaktionärt tänkesätt som ligger bakom dessa politiska bedömningar. De borgeriiga partierna och regeringen satsar på vad de kallar en "exporlledd tillväxt". Samma linje går ju igen även i den senasie långtidsutredningens huvudalternativ. Men denna ekonomiska polilik löser inte krisens motsättningar och problem. Den upprepar dem endasi och sannolikt på elt skärpt sätl.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Man kan, enligt min mening, inle lösa frågorna, om man fortsätter alt betrakta uppdelningen i privat, statlig och kommunal sektor som det avgörande och sälta den privaia sektorn först. Del avgörande mäste ju i stället vara vilka varor och tjänsier som samhällel och människorna har behov av.

Man kan inle salsa pä vilken produktion som helsl bara för all den ger profil. Nu tillverkas många skadliga och onyttiga produkier, och del hjälper inle människorna. Del ökade kärnkraftsberoendet ingår i elt system som innebär fortsatt bortralionalisering och utslagning av människor. Storbolagens vinstbegär bör inte längre fä styra industrin och samhällsutvecklingen. Rovdriften pä energi- och naturtillgångar, förgiftningen av luft och vallen måste fä elt slut

Vi kräver alt flyltlasspolitiken stoppas och alt,investeringarna och jobben slyrs dil där människorna bor. En ny näringspolitik bör finansieras med samhällsfonder, till vilka varje år avsätts 5 miljarder kronor av vinsler och stora förmögenheter. Vi kräver en industripolitik som frigör Sverige från de multinationella bolagens strupgrepp och säkrar nationellt oberoende, Produkiionen måsle svara mot människornas behov. Vi kräver en alternativ och samhällsnytlig produklion.

Man måsle alltså få bort det gamla kapitalistiska sättet att tänka, där profiten för avgöra alla bedömningar av ekonomiska frågor. Del avgörande kan inte vara atl få en tillväxt lill varie pris, oavsett om tillväxten beslår av bilolyckor, ökat antal trafikoffer och mera skrot. Vi måsle länka mer pä innehåll och kvalitet i produktionen. Alt vänta det av folkpartiregeringen är säkerligen atl vänla för mycket, men samma tanklösa formuleringar finns också i den socialdemokraliska reservationen 1 lill finansutskottets betänkande. Man talar där om hur vikligl det är "all kraftigt öka stimulansen av industriinvesteringarna", men man säger inle elt ord om vilka invesieringar det skall vara och vilken produktion man vill fä fram.

I elt av de senaste numren av LO-tidningen skriver man: "Allernaliv produktion - nu måste vi ta debatten på allvar." I vpk instämmer vi hell i detla. Alternativ produktion fär inle bara bli elt slagord. Om Sverige skall överieva som industrination måste vi få en ny inriktning av produkiionen. Det är de stora problemen vi måste diskuiera. Och dä kan man inle resonera på del föråldrade sätt som både de borgeriiga och socialdemokralerna gör i de texter som här är under debatt

Kampen för arbele är den viktigaste frågan för folkels flertal i dagens Sverige. Hur denna kamp utfaller avgör i mycket hög grad ifall de breda folklagrens positioner i samhället skall flyttas fram eller tryckas tillbaka. Del råder inget ivivel om alt folkets stora flertal såväl ekonomiskl, socialt som politiskt har tappat positioner under den ekonomiska krisen. De stora kapitalägarna har i molsvarande mån vunnit positioner, och detla har delvis redan illustrerats under den här debatten.

Men jag vill nämna ytterligare två uppgifter frän olika fäll som bekräftar detta. En LO-medlem med genomsnittslön, dvs. ca 50 000 kr. om, året, fick sin köpkraft försämrad med mellan 2 och 2,5 96 under 1978. Under 1977

minskade köpkraften mellan 2,5 och 3 %. Siffrorna torde ligga i underkant Man kommer troligen sanningen närmasl om man säger all LO:s och TCO:s medlemmar föriorade en månadslön under vart och etl av åren 1977 och 1978, de första år på länge dä Sverige hade en borgeriig regering.

De stora kapitalägarna och förmögenhelsägarna har däremoi vunnit på utvecklingen. Och storfinansen har vunnit mest Del var en tendens som böriade redan under den socialdemokraliska regimen och som framträder alltmera. År 1970 uppgick de 200 största företagens omsättning till 144 miljarder kronor. Den s. k. bruttonationalprodukten var det årel 162 miljarder kronor, alltså någol större. Men år 1977 hade omsättningen hos de 200 största förelagen här i landet blivit större än bruttonationalprodukten, eller 383 miljarder jämfört med 352 miljarder. Även om dessa siffror mäter olika saker ger jämförelsen en bild av storföretagens växande dominans och den allt starkare koncentrationen av kapital och makt i det svenska näringslivet.

Den ekonomiska polilik som de borgerliga partierna vill all Sverige skall föra innebär en fortsättning pä dessa tendenser. Inle heller den socialdemokratiska politiken bryter med idén om samverkan med monopolen och storfinansen. Men mot denna konservativa polilik står etl växande missnöje bland de fackligt organiserade arbetarna och tjänstemännen, bland kvinnorna, bland ungdomen och bland lönlagarpensionärerna. Det är de många som byggl landel, som skapat välståndet och som inle längre vill acceptera alt kapitalägarna har maklen. De instämmer i vad tidningen Metallarbetaren skriver på ledande plals: "Sä länge volvoaffärer och luxoraffärer kan inträffa kan inle löntagarna känna någon irygghel. Så länge familjen Johnson och familjen Holslensson bestämmer Motalas framtid, så länge Wallenberg besiämmer Västerås framtid osv -så länge använder vi egentligen överord dä vi kallar Sverige en demokrati."

Herr lalman! Vi mäste byta samhällets grund.

Jag yrkar bifall lill vpk:s motioner 1620 om den ekonomiska politiken och 577 om prisstopp pä dagligvaror

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Budgel- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO: Herr talman! Det är ungefär två månader sedan regeringen fastställde budgetförslaget och finansplanen. Del har hänt åtskilligt både i Sverige och framför allt i vår omvärid under de månaderna, händelser som på olika sätt kan påverka vår ekonomi. De bedömningar av den ekonomiska utvecklingen under 1979 som vi gjorde i finansplanen kan dock i stort sett ligga fast. Vi tror på en gynnsam utveckling av den svenska ekonomin under 1979, på en god tillväxt, en hög export och en sakta växande industriproduktion. Vi tror atl investeringarna -också inom näringslivel - kommer atl öka och att del bliren ordentlig stegring av den privata konsumtionen och likaså av den kommunala medan den statliga höjs obetydligt. Vi tror också all del finns en god

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

chans till en lugn prisutveckling.

Vi betonar samtidigt atl det fortfarande finns många problem att arbeta med, framför alll hur vi skall omvandla och ulveckla vårt näringsliv så alt vi kan fä trygga jobb åt människorna under de kommande åren.

Då del gäller den internationella konjunkturutvecklingen finns del i dag skäl för en något slörre försiktighet. De grundläggande bedömningarna bör stå sig ocksä i dag. För några länder finns skäl all nu vara lika optimistisk som för några månader sedan, kanske to. m. alt vara mera optimistisk. För andra är bilden inte lika ljus.

Som exempel kan vi nämna Storbritannien, där den inflatoriska lönerörelsen medför en försämring av konjunkturulsikterna. Del finns en klar risk för alt inflalionen lar ny fart och att arbetslösheten på nytt ökar i del landel.

De främsta orsakerna lill atl många i dag är mera försiktiga i sina bedömningar är emellertid utvecklingen i en del utomeuropeiska länder. Vad kommer t ex. händelserna i Iran alt beiyda? Del flnns risker för en bristsituation, åtminstone en temporär sådan, i OECD-ländernas oljeförsörining under våren. Effekterna av della på tillväxt, prisutveckling, växelkurser och bytesbalanser är svåra att sia om. Som mest omedelbar framstår kanske risken för växelkurserna. Den osäkerhet som skapas kan i bäsla fall ge upphov till belydande svängningar i kurserna. En annan risk ligger i alt snabba prisstegringar på olja kan spridas lill spekulativa prishöjningar på andra råvaror.

Jag vill litet närmare beröra bara elt område, där den internationella utvecklingen är betydelsefull för den svenska, och det är valutamarknaden. Utvecklingen pä valutamarknaden visar alt den svenska valutapolitiken med kronan relaterad till våra viktigaste handelsvalulor har skapat förtroende. Trots den dramatiska utvecklingen på den internationella valutamarknaden har den svenska kronans effektiva kurs varit stabil.

Det valulakurssyslem som infördes när vi i augusii 1977 lämnade del europeiska valutasamarbetet har medfört alt kronan kommit att ligga mellan de starka och de svaga valutorna. Verkan av starkt divergerande kursrörelser har därmed neutraliserats. Kronans effektiva kurs har genomsnittligt under 1978 legat mycket nära det riktvärde som infördes i augusii 1977.

I hösias diskuterades inom EG möjligheten atl bilda ett nytt europeiskt monetärt system, EMS. EG:s stats- och regeringschefer fattade ocksä beslut om atl EMS skulle träda i funktion den 2 januari 1979. Nu har detla skjutils framåt i tiden, ovisst hur länge. EMS kan emellertid, när det böriar fungera, komma att bidra till en ökad stabilitet på valutamarknaden.

EMS innebär en uibyggnad av del lidigare samarbetet inom den s. k. valuiaormen. Deltagarantalet var tänkt all bli nio, alla EG-länderna. Storbritannien har emellertid vall att stanna utanför. I EMS kan länder med nära ekonomiska band till EG associeras, men inget land har ännu ansökt om detta. Däremoi har Norge, som var knutet lill valuiaormen, beslutat dels all lämna den och skapa en norsk valutakorg, dels alt inte söka associering lill EMS.

Som sagts i beslut av riksbanksfullmäktige i mitten av december 1978, kommer Sverige inte att nu ansluta sig lill EMS. Sverige kommer självfallet också i fortsättningen atl sträva efter elt nära samarbele med de länder som dellar i EMS-samarbetet. Sverige har alltid, som elt led i frihandelspolitiken, hävdat behovei av atl stärka det inlernalionella samarbetet på del ekonomisk-politiska och monetära området Därför slöder vi aktivt strävanden i den riktningen inom olika internationella organisationer.

Jag vill i mitt inlägg om den svenska ekonomin framför allt sianna vid ett par saker, först statsbudgeten.

Det finns, trots den restriktivitel som har präglat hela budgetarbetet, etl belydande underskott i den slalliga budgeten. Varför? Det är för den som vill veta sanningen inle svårl atl finna svaret. Vi har hafl några år av svag aktivitet i vår ekonomi. Vi har haft obalans, höga kostnader, stark inflalion och besväriiga branschproblem. Vi har haft ungefär oförändrade statsinkomster och samtidigt starkt stigande statsutgifter Vi hargjort betydande satsningar på arbetsmarknads- och näringspolitiken, salsningar som betytt alt vi har kunnat mildra många problem. Vi har fortsatt att bygga ut det sociala reformarbetet och öka sociala transfereringar.

Vi hade kunnat redovisa en budgel med etl avsevärt lägre underskott. Men statsbudgetens uppgift ärju atl skapa balans i samhällsekonomin, inteatt visa atl del är balans eller noll i underskott i själva budgetuppslällningen. Faklum är all del fortfarande finns skäl för elt betydande underskott - för atl vi skall få högre aktivitet i ekonomin och ökad sysselsättning. Del avgörande är att vi för en ekonomisk polilik som gör atl vi kan få balans i våra utrikesaffärer samtidigt som vi fullt utnyttjar industrins kapacitet i Sverige. Underskottet i bytesbalansen har under 1978 minskat kraftigt och tillväxten har kommit i gäng igen. Alt t. ex. avskaffa den allmänna arbelsgivaravgiften, som har skett under gångna är, betyder kortsiktigt ökade budgetunderskott, men det kan också betyda atl vi får en ökad tillväxt med en lägre inflation, och det kan därmed vara elt bidrag lill atl hela ekonomin blir friskare.

Vi hade under 1978 ett underskott i bytesbalansen som svarade mot 1 96 av BNP mol 3,5 96 under 1977. Sverige har som nation alllsä en betydligt bättre balans i sin ekonomi 1978/79 än 1976/77, detla trots att underskottet växer på den offenlliga sidan.

Kjell-Olof Feldt var i sitt inlägg slarki kriiisk till budgetpolitiken under senare är. Han försökte betygsälta mina insatser och talade om oansvarigt budgetunderskott, slapp budgetprövning osv. Herr Feldl själv framstod som en ansvarsfull och klok politiker, säker i sina bedömningar och slutsatser. Det hela skulle kanske ha varit imponerande, om herr Feldt hade haft en bällre saklig grund för sin beiygsäiining. När jag lyssnade på hans inlägg kom jag att tänka pä det gamla rådet till talare som inte har särskilt mycket fakta med sig i bagaget Det rådel är: Höj rösten; argumenteringen är svag!

Vi kan självfallet ha delade meningar om vad som bör göras, vad som borde ha gjorts i den ekonomiska politiken och vid vilken lidpunkl olika insalser borde ha gjorts. Jag är alltid beredd lill en sådan diskussion, lill en sådan självprövning och till en diskussion om vad vi bör göra i framliden. Jag är

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

beredd till en sådan diskussion ulan elt uns av den självbelåtenhet som enligt herr Feldt karaktäriserar alla som inte är socialdemokraler. Jag nöjer mig med alt utgå från fakla, atl analysera olika allernaliv, och jag är beredd all lyssna lill olika förslag.

Men då herr Feldt nu med sådan inlevelse talar om statsbudget och budgetunderskott, är del faktiskt så, all hans argumentering verkligen är svag. Jag kan förstå atl del behövdes elt högt tonläge, men jag blir varken imponerad eller förkrossad. Man kunde ju av herr Feldts inlägg stundtals få uppfattningen atl socialdemokralerna hade etl klart annoriunda allernaliv och alt socialdemokratins finans- och budgetpolitik skulle ha medfört ett väsentligt annorlunda budgetunderskott Som visals i många inlägg, bl, a. i dag av finansulskotlels ordförande Björn Molin, finns det dock inte något sådanl annorlunda alternativ.

Regeringens budgetförslag visar för det här året elt saldo pä 45 miljarder kronor. Socialdemokraterna säger atl de har lagl fram elt alternativ som skulle betyda etl saldo på 42,5 miljarder i underskoll. Del är bra, även om del inle lill fullo svarar mol Kjell-Olof Feldts starka ord. Men en närmare granskning av alternativen visar all beräkningarna inte är hållbara. Kanske är skillnaden en knapp miljard, Del är bra, jag erkänner gärna au del är skillnad mellan 45 och 44 miljarder. Men det ärju egentligen en kameral siffra som inle ger den rätta bilden av den svenska ekonomin. Sanningen är den, atl om Kjell-Olof Feldl skulle ha fått gehör för sin politik under de gångna åren hade vi haft ett väsentligt högre underskott än vad vi nu har, alternativt väsentligt större problem med sysselsättning och social irygghel. Socialdemokratins skattepolitik, med bl. a. klart högre arbetsgivaravgifter, hade gjorl del svårare för svenska förelag alt underde besväriiga åren sälja sina varor. Del hade betyll en högre arbetslöshet Del hade betytt mindre inkomster för staten, och del hade betyll större ulgifter. Det hade betytt elt klart högre budgetunderskott både under gångna, innevarande och kommande är.

Nu säger Kjell-Olof Feldl atl det är grovt vilseledande att tala om etl budgetunderskott pä 45 miljarder kronor för det kommande året - det kommer att bli högre än sä. Del finns i dag inga sakliga skäl för någon annan bedömning än denna. Men jag vill påminna om alt del är 4 månader innan budgeiårei ens böriar och 16 månader innan del är slut Vad utfallet lill slut kan bli beror inle pä förmågan att räkna inom regeringskansli eller olika statliga myndigheter, del beror på den ekonomiska utvecklingen under är 1979 och det första halvåret 1980, både i Sverige och i vår omvärid. Jag är i vart fall för min del inle hundraprocentigt säker på hur utvecklingen kan bli. Vad budgetunderskottet till slut blir beror ju på vilka politiska beslut regeringen och riksdagen kommer atl fatta under 1979 och 1980.

Vi har en målinriktning för vår ekonomiska politik. Vi vill arbeta på alt begränsa budgetunderskottet, men framför alll vill vi föra en polilik som ger sysselsällning och social trygghet. Våra beräkningar bygger pä atl riksdagen i alll väsentligt följer regeringsförslagens nivå. Vi har sau en tilltro till vad förelrädare för olika riksdagspartier har sagt om belydelsen av restriktivitel och av ansvar för statsfinanserna. Nu ligger ett belydande ansvar på

riksdagspartierna all leva upp till de uttalandena. Del finns en rad oroande rapporter från olika riksdagsutskott om all motståndskraften mol en rad i och för sig populära, stundtals kanske goda, förslag inte är särskilt slor. Den är väsentligt lägre än den varit inom regeringen vid dess prövning. Om riksdagspartierna menar allvar med sill lal om budgetunderskott och känner sill ansvar för samhällsekonomin kommer det all finnas rikliga tillfällen atl bevisa del under de kommande veckornas riksdagsarbele.

Det har varit ett genomgående tema i kritiken av regeringens ekonomiska politik alt den varit "orättfärdig", "orättvis" osv., all den lagl de tyngsta bördorna på dem som har svårast all bära dem.

Deua är alltigenom fel.

För en rättvis fördelning är tre inslag i politiken centrala:

1. Atl vi målmedvetet gär in för all trygga sysselsättningen, både genom den ekonomiska politiken och genom särskilda insatser inom näringspolitiken och för alt få etl rimligt kostnadsläge. Vi har ocksä i Sverige under en lång period av problem i vär ekonomi kunnai hälla en hög sysselsättning. Arbetslöshetstalen har varit för höga men väsentligt lägre än i jämförbara länder,

2. All vi pressar ned inflationen. Delta är särskilt betydelsefullt för inkomstfördelningen. Hög inflation för över inkomsler och förmögenheler frän sparare till låntagare. Det gynnar de siarka och smarta på bekoslnad av de små och svaga.

3. Au vi bygger ut de sociala reformerna. De sociala transfereringarna

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

1978 med 7 96 och 1979 sannolikt ocksä med 7 %. De går ju lill de från vissa synpunkler mest utsatta grupperna, pensionärer och barnfamiljer.

De tre inslagen är de dominerande i regeringens politik.

Del var nödvändigl all strama äl 1977-1978 för alt få landels ekonomi pä fötter igen. Del sägs f ö. nu också i den socialdemokratiska reservationen, trols alt man så ofta och så slarki har kritiserat åtstramningen och gett de mest överdrivna beskrivningar av dess omfattning. Men nödvändigl var del och betydelsefullt för den forlsatla utvecklingen likaså. Del medförde all vi fick en chans atl komma ur krisen, betydelsefullt framför alll för de breda grupperna av löntagare och pensionärer. Och all den privata konsumtionen hölls lillbaka elt par år betydde inle atl inkomstskillnaderna ökade. För del påståendet finns inle minsta belägg. Tvärtom! Den statistik som finns frän statistiska centralbyrån och konjunkturinstitutet visar bl. a. följande.

Reallönen efter skatt lågslilla 1977, minskade något 1978-kanske 2,5 96, om vi beaktar den femte semeslerveckans effekter-och bör kunna öka under 1979, kanske med 2 96. Ökningen för det året är elt resultat av regeringens ekonomiska politik: den låga inflationen, den sänkia statsskatten, den inflationsskyddade statsskatten och den begränsade kommunalskatiehöj-ningen.

Det slag av inkomsler som drabbats hårdast de åren är förelagarinkomster och kapitalinkomster.

Pensioner och andra sociala förmåner, t. ex. barnbidrag och bostadsbidrag.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

har hela liden höjts så alt de bevarat och ökal sitt reala värde. Tillsammans ökade köpkraften genom sådana överföringar till hushållen med ca 4 96 är 1978.

Stora grupper av förvärvsarbetande har fåU hålla lillbaka sina anspråk under elt par svära är i ekonomin. Därigenom har vi fått resurser att hjälpa pensionärer, barnfamiljer och arbelslösa. Detla är en målmedveten solidarisk inriklning av politiken. Den inriktningen finns också i budgetförslaget -satsningen på sysselsättning och social trygghet

Del finns inle heller någon grund alt säga att klyftorna har ökal inom löntagargrupperna. Vi kan t ex. notera atl en industriarbetare med ungefär 60 000 kr. i årsinkomst fick en reallönesänkning på 3 96 under 1978 men alt detla till större delen tas tillbaka 1979. Vi måste ocksä ta med i bilden att semestern föriängdes under 1978. Beaktar vi det blev standarden i slorl seu oförändrad. För en högavlönad, säg en högre tjänsteman med 120 000 -150 000 i årsinkomst, sjönk reallönen med 6-7 96 under 1978. Den siiger med knappt 2 96 1979.

Då man lalar om överflyttningar, orättvisa etc. blandar man samman förelagen som sådana och företagaren/kapitalägaren som person. De senare har fält betydande försämringar under senare är. Det är inle i och för sig någonling önskvärt eller bra, men det visaratt del inle flnns grund all tala om ökade klyftor.

Regeringen har gjorl stora satsningar på arbetsmarknadspolitik och näringspolitik. Det är sant. Det har skelt för att klara sysselsätlningen, t ex. genom stöd lill olika branscher. Det har gällt insalser som man för den delen sällan sagt nej till i riksdagen, snarare är del så atl oppositionen velal satsa ännu mer pengar - betydligt mer pengar.

När regeringen sökt förbättra det allmänna klimatet för företagen, t. ex. genom alt avskaffa den allmänna arbelsgi varavgiften, så har det varit för alt fö ned kostnaderna, dämpa inflationen, öka försäljningen och därmed möjliggöra för förelagen alt trygga sysselsättningen och investeringarna för framliden. Del är inle något gynnande av en viss grupp. Del är något som ökar tryggheten för alla människor.

Det finns en siffra som då och då nämns som "bevis". Det sägs alt företagen förbättrat sin situalion, alt de "fått" 30 miljarder under åren 1977-1979. Del finns skäl atl se närmare på en del beräkningar av det finansiella sparandet åren 1977-1979. Vi finner då för näringslivets del -24 miljarder är 1977, -(-5 miljarder 1979. Del är en skillnad pä 29 miljarder - så långt ärdet rätt. Men utgångspunkten är alltså elt betydande minus år 1977, en ovanligt svag slällning, och slutpunkten är elt lågt plus, på väg mot en hygglig ställning. Det är tur för svensk ekonomi och för människorna här i landet alt vi har della plus. Det vore bra om del vore slörre. Skulle näringslivets vinsler händelsevis bli för stora finns del förvisso instrument för beskattning.

Socialdemokralerna har länge kritiserat regeringen för atl öka klyftorna. En av de mest talföra har varit Kjell-Olof Feldl. Nu har Feldl i en molion i riksdagen ijanuari 1979 begärl bätire statistik över inkomst- och förmögen-

helsfördelningen. Han säger i motionen bl. a.: "Del skulle sålunda ha varit av slort värde om vi nu hade haft en åtminstone ungefärlig uppfattning av vad som skett med inkomst- och förmögenheisfördelningen under är 1978." ■

Ja, del finns malerial som kan ge oss en ungefärlig uppfattning av vad som skelt. Del visar alt socialdemokralerna har fel i vad de säger om vidgade klyftor, orättfärdighet, orättvisa etc. Men visst vore det värdefulll att fä mera statistik. Då kan vi ännu klarare slå fast vad som är rätt och fel.

Herr lalman! För all någoriunda hålla mig inom den angivna lidsramen skall jag i delta inlägg inte gå in på skattepolitiken. Måhända fär jag tillfälle all längre fram säga ett och annal ord om skatlerna. Men lål mig lill sist säga några ord om framtiden.

Svensk ekonomi befinner sig nu i en uppgångsfas, säger finansutskoltel. Majoriteten och minoriteten i utskottet uttrycker detta med nästan likadana formuleringar. Del är räll. Vi bör kunna räkna med en högre tillväxt och en gynnsam utveckling i fräga om industriproduktion, export och konsumtion. Vi har en chans lill en lugn prisutveckling. Ändå återstår mycket innan silualionen är tillfredsställande. Vi kan t. ex. pä arbetsmarknadsområdet nolera lecken på ljusning. Antalet varsel minskar, nyanmälda platser liksom kvarstående lediga platser ökar, men arbetslösheten, särskilt för vissa grupper, är fortfarande hög. Industriinvesteringarna kommer atl långsamt förbättras. Inom den offenlliga sektorn har vi belydande balansproblem.

Del mest centrala för att vår framlid skall le sig någoriunda ljus är atl kosinader och inflalion kan hållas under kontroll. Skulle kostnadsutvecklingen bli oförmånlig, kan vi ivingas lill åtstramningar innan vi till fullo har utnyttjat kapaciteten i vårt näringsliv. Produklion, sysselsättning och inkomstfördelning blir lidande på det. Våra möjligheler atl bevara och bygga ul vär sociala omsorg skulle försämras.

En huvuduppgift, som vi ser det, är all återföra den svenska ekonomin till ett fullt utnyttjande av dess kapacitet utan alt äventyra den uppnådda stabiliseringen av priser och kostnader. Vi måste ha och vi har också en hög beredskap för all föra en ekonomisk polilik som passar den akluella utvecklingen i svensk och internationell ekonomi.

Det har sagts atl värt perspektiv skulle sträcka sig fram lill millen av september 1979. Den budgel som vi nu arbelar med och som debatteras här i dag gäller fram till sommaren 1980. Vi har ocksä böriat arbeta pä budgeten för 1980/81. Vi arbelar med en långtidsutredning och en långtidsbudget som slräckersig fram lill 1983-1984. Vi harelt långsiktigt perspektiv pä vårt arbele och vi vill nå resultat Vi är också beredda lill etl nära och förtroendefullt samarbete, och vi vill lyssna pä olika synpunkler. Vi vill vidare arbeta för en polilik som leder till en stark ekonomi. Vi vill föra en målmedveten reformpolitik för sysselsättning och social irygghel. Del är del långsiktiga perspektivet i vårt arbeie. Vi böriar stabilisera grunden för det arbeiet.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

sedan 1977 har vi från den socialdemokraliska oppositionen tagit på oss den otacksamma uppgiften alt försöka anvisa vägar lill en mindre katastrofal utveckling av statsfinanserna. Vi har inte upplevt det sä, att herr Mundebo har velat lyssna på de förslagen. Han har sländigt hävdat alt de varit ointressanta därför att de omfattat för litet Nu duger de tydligen ändå, när herr Mundebo letar efter pengar för alt finansiera sina egna skattesänkningar.

Om vär politik säger herr Mundebo alt den hade lell till högre arbetslöshet, lägre tillväxt och större budgetunderskott Med lanke pä den fakliska utveckling som har ägt rum är del inte lilel lill avancerade påsiåenden. Men jag tycker alt herr Mundebo med sin deklarerade respekt tor fakla borde ha levererat åtminstone elt faklum såsom underlag för dessa svepande och vårdslösa påståenden.

Sedan mäsirar budgetministern liksom herr Molin riksdagen. Den måste visa ansvar, säger han, efiersom oroande underrättelser nu inlöper frän olika utskott. Ansvaret vill budgetminislern alltså vältra över på riksdagen. Herr Molin ville ensidigt ålägga socialdemokralerna alt klara upp denna situalion. Men frågan är: Vilket ansvar vill den majoritet ta som har ställl sig bakom finansutskottets belänkande och därmed herr Mundebos budgetförslag? Del ärju denna majoritets uppgift all hålla ihop herr Mundebos budgel. Då lycker jag atl herr Mundebo borde ha klargjort hur han vill att denna majoritet nu skall agera. Om herr Mundebo är osäker pä om han har något stöd av nägon majoritet i denna riksdag, kan del bero på au han själv inte har visal något motsvarande ansvarstagande. Herr Mundebo är helt enkelt ett utomordentligt dåligt föredöme för denna riksdag när del gäller atl ta ansvar för den statsfinansiella utvecklingen.

Låt mig sedan notera, herr talman, all budgetminislern lika lilel som parlivännen, finansutskottets ordförande, hade någol alt säga om arbetslösheten eller någon enda insals att anvisa som skulle kunna minska den.

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Först vill jag säga atl Ingemar Mundebo gav en bra och korrekt värdering av del socialdemokraliska budgelallernativet. Jag delar hell hans uppfattning om hur vårdslöst socialdemokratin har konstruerat sitt budgetalternativ.

När det sedan gäller de oroande rapporter från utskotten som budgel- och ekonomiministern talade om förslår jag honom. Jag sade i miu anförande tidigare all vi från centerpartiet är beredda att hjälpa till att hålla konlroll över utvecklingen. Vi är överens om nödvändigheten av fortsatt stabilitet och fortsatta slrama tyglar när del gäller utgifterna. Vi för vår del visade della senast i höstas, vilket i och för sig har givit budgeiminislern ett inte oväsentligt tillskott till kassan. Den kompromiss som vi då initierade i skattefrågan var ekonomiskl mindre äventyrlig än regeringens förslag.

Denna fräga gäller emellertid inle bara riksdagen och dess utskott utan naturligtvis också regeringen. Många av regeringens uttalanden spelar givetvis en roll för det arbetsklimat i vilket utskotten arbetar. Vi kunde för en

tid sedan läsa i dagspressen atl statsministern hade lovat etl anlal chefredaktörer ett borttagande av annonsskatten.

Jag vel inle vad det finns för reell substans i detla. Att del var elt angenämt budskap lill ell anlal tidningsutgivare kan jag mycket väl förstå, men del är klart atl sådana propåer väcker en viss undran här i huset

Vidare skulle jag gärna vilja ha budgel- och ekonomiministerns kommentar lill finansieringen av de skatteförslag regeringen avser all lägga fram. Del finns kanske någonting mera atl säga om detla som skulle kunna vara vägledande för utskotten i deras fortsatta handläggning av de här frågorna.

Jag kan hålla med herr Mundebo om atl det cenirala nu är att hälla kosinaderna nere. Men jag vill upprepa vad jag sade i milt huvudanförande, nämligen atl även regeringen har elt slort ansvar. Man kan inle bara fiytta över det till riksdagen.

Del är också viktigt i sammanhanget att regeringen bätire än hittills preciserar sin inställning till de näringspolitiska problemen. Dels underlättar del ulgiftsbedömningen, dels underlätlar del för näringslivel, vilket inle är oväsentligt, i dess framlidsbedömning - förhoppningsvis skulle det också främja investeringsviljan.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall la upp två punkter i budgel- och ekonomiministerns anförande som jag också tidigare behandlade.

Herr Mundebo förnekar alt del blivit ökade klyftor, fördelningspoliliskt sett, i Sverige under de senaste åren. Jag anser alt han har fel på den punkten. Det är dock etl faklum atl vanliga löntagare har tvingats lappa reallön, något som herr Mundebo själv ocksä bestyrkte, medan å andra sidan de stora förmögenhetsägarna kraftigt har ökat sina tillgångar.

Det ärju framför allt däri den ökade klyftan beslår. Det har skett en väldig tillväxt av kapitalvärden av olika slag, även av fastighetsvärdena. Detla ger också utslag i taxeringsslalistiken, som redovisas i herr Mundebos egen statsbudget Mellan 1976 och 1977 ökade exempelvis inkomsten av kapital med 38,9 96 men av tjänst med bara 12,8. Därharvielt utslag av den vidgade klyftan i det svenska samhällel mellan löntagare och kapitalägare som är ett faktum.

Den andra fräga jag vill ta upp gäller vad herr Mundebo sade om riksdagens och partiernas ansvar för statsfinanserna. Ja, vilka är del vi skall känna ansvar inför, vi som har blivit valda lill riksdagsledamöter? Det ärju elt faktum atl antalet öppet arbelslösa och antalet människor som är föremål för arbetsmarknadspolitiska ålgärder, sysselsatta i beredskapsarbete osv. har ökat kraftigi under de senaste åren. Fjärde kvartalet 1976 var del sammanlagt 185 500 människor som hade ställts ulanför den ordinarie produkiionen, om vi räknar pä delta sätt. Fjärde kvartalet 1978 var del inle mindre än 258 000 människor - en oerhört kraftig tillväxt under de borgerliga regeringarnas tid.

Del parli jag representerar lycker att vi främst måsle känna ansvar inför

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! Myckel av del som budgetminislern hade all säga tyckerjag var bra, och jag har ingen anledning atl la avstånd från det. Jag lycker alt del är väsentligt all man här understryker hur oroande det äratt del f n. i etl anlal utskott läggs fram förslag som innebär ylleriigare höjningar av sialsutgif terna. Vi avser frän moderat sida att arbeta för alt åstadkomma besparingar i stället Jag tror alt del är myckel vikligl alt man inriktar sig åt det hållet, eftersom del är nödvändigt för all på räll sätt - på det enda möjliga sältel -åstadkomma en minskning av del enorma budgetunderskott som vi har.

Det är här som jag saknar någonting i budgelministerns anförande. Jag saknar en diskussion om karaktären på detla underskott Del är sant, som budgetminislern sade, att del har uppstått på grund av atl vi vill slå vakl om sysselsättning och social trygghet. Men jag tror alt del är viktigt all verkligen slå fast, herr lalman, att bakom del ligger konstaterandet all del har uppstått ekonomiska problem i Sverige. Och jag gör gällande att en väsentlig anledning lill det är de skyhöga skatlerna, som gör att del behövs sådana enorma brandkårsutryckningar i form av statsutgifter för alt försöka garaniera sysselsättning och slå vakl om den sociala tryggheten.

Slulsalsen av detla, herr talman, är atl del är elt hot mol svensk ekonomi, mot välfärden för de mänga människorna och sysselsättningsmöjligheterna för de många företagen, atl belaslningen är sä oerhörd i form av skyhöga pålagor. Det ärdärförsom jag vill höraom inte budgetminislern möjligen kan instämma i all de skyhöga skattesatserna har blivit etl hot mol svensk välståndsutveckling och alt högskatlepoliliken - alldeles särskilt om den skulle innebära ytterligare skattesalshöjningar-innebär atl ta elt steg i asocial rikining genom alt ytterligare underminera de välståndsbildande krafterna och möjligheterna alt klara av alla de olika utfästelser och äiaganden som vi gärna vill göra.

Budgel- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO: , Herr talman! Jag lyssnar gärna pä olika förslag frän de poliliska partierna. Jag har också lyssnal på de förslag som Kjell-Olof Feldt har fört fram. Somliga har varit ointressanta, harjag tyckt Somliga har varit olämpliga, och dem har vi inle följt Somliga har varit tänkvärda, och några av dem har ju också följts.

Den svenska politiken är faktiskt inle så originell alt våra poliliska partier är alldeles ensamma om alla tankar. Rätt många av de förslag som har berörts i den politiska debatten har diskuterats i alla eller nästan alla poliliska partier. Några av de förslag som Kjell-Olof Feldl kallar socialdemokratiska och säger

all vi nu är beredda all följa kommer från slalliga ulredningar, och vi tycker alt det är en rimlig praxis alt elt utredningsförslag skall remissbehandlas och alt vi skall lyssna på vad myndigheier och organisationer tycker om olika fcJrslag innan vi tar slutgiltig ställning til) dem. Nu har några av de förslagen jusl varit ute på remissbehandling, och de kommer också i propositioner som framläggs för riksdagen i mars månad.

Del finns en del skatter som har olämpliga effekter. Annons- och reklamskatten är elt exempel på en sådan skatt. Därför vore det bra om vi kunde utmönstra den ur värt skattesystem.

Jag vill däremot inle sä generellt kritisera våra skatter som Staffan Burenstam Linder gjorde och säga all de är ett hot mot vår välfärdsutveckling. Jag är starkt kritisk mot vårt inkomstskattesystem och mot de höga marginaleffekter som finns i det systemet, och därför anser jag alt del är en av vårriksdagens mest angelägna uppgifter atl kunna besluta om en fortsatt sänkning av våra marginalskatter för alt därmed något minska de problem som de skaiterna skapar för vår ekonomi. Men eljest är det nog så att om vi vill ha en hög ambition för välfärd, social trygghet och sysselsällning måste vi ha rätt belydande skatter i della land, och det är vi beredda alt betala. Vi kommer alt arbeta inlensivt för att fä en så bra ulformning som möjligt av våra skatter. Men vi är beredda att ta på oss betydande skatter också för framtiden för att kunna fortsätta, fullfölja och vidareutveckla etl ambitiöst socialt reformarbete.

Jag vill inte flytta över etl ansvar på riksdagen. Vi har tillsammans ett ansvar lorden svenska samhällsekonomin. Vi har lagt fram ett budgetförslag präglat av det ansvarel, och självfallet måsle alla regeringar vara beredda på atl riksdagen kan ändra elt budgetförslag. Del har hänt under 1950-, 1960- och 1970-lalen dä vi har hafl olika typer av regeringar - under någon kortare tid majoritetsregering och i allmänhet minoritetsregeringar, men med väsentligt större underlag i riksdagen än vad denna har. Men ändringar kan riksdagen på en eller annan punkt finna motiverade. Vad jag med skärpa betonar är detla, alt skall riksdagspartier få tilltro lill talet om betydelsen av restriktivitel och om ansvar för statsfinanserna, så är det nödvändigl all i del prakliska riksdagsarbeiel leva upp till de uttalandena och inte väsentligt höja nivån på del budgetunderskott som vi har all arbeta med. Därför harjag känt en oro för de rapporter som har kommit under den senaste liden om atl del i en rad olika riksdagsutskott finns en viss aptit pä atl öka budgetunderskottet. Det finner jag väldigl svårl atl förena med det tal som ibland förs från denna talarstol om oron för ett budgetunderskott.

Till sist arbetsmarknadspolitiken. Jag berörde faktiskt i mitt inlägg vid etl par tillfällen arbetsmarknadsläget, arbetsmarknadspolitiken och näringspolitiken. Jag uttryckte en oro för situationen pä vår arbetsmarknad och nämnde atl en av anledningarna lill att vi arbetar med sä betydande budgetunderskott är den satsning som sker på arbetsmarknads- och näringspolitikens områden. Vi ser förvisso med allvar på arbetsmarknadsläget, och vi har nu liksom tidigare en hög beredskap för att möta eventuella tendenser till försämring i arbetsmarknadsläget Men då vi talar om problemen och om svårigheterna.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

låt oss också ha med i bilden atl sysselsätlningen faktiskt har ökat underde gångna åren. Under perioden frän börian av 1977 lill börian av 1979 har antalet sysselsatta ökat med drygl 60 000 personer, och del har skett under en av de besvärligaste omslällningsperioderna i den svenska ekonomin under hela efterkrigstiden. Lål oss ocksä ha den bilden med i minnet, och lål oss vara överens om alt vi skall satsa vad vi kan för att klara sysselsätlningen, som ju är en av de mest väsentliga framlidsuppgiflerna. I vart fall kommer vi frän regeringens sida atl intensivt arbeta för all klara sysselsättningen under åren framöver.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle;

Herr lalman! Herr Mundebo säger att om vi vill ha en hög ambition, då måsle vi ha belydande skaller. Del låter bra, och del är helt riktigt Men uttalandet innebär inle alls nägon bedömning av del som frågan faktiskt just nu gäller, nämligen atl skattetrycket har blivit så hårt alt del försvårar våra möjligheter att ha de höga ambitioner som både budget- och ekonomiministern ochjag vill ha. Del ärju detta som myckel av diskussionen i dag har gälll, eller i varie fall borde gälla. Del borde den gälla även om moderaterna är ensamma här i huset om alt framföra dessa uppfattningar - atl så är fallet är alldeles uppenbart - för vi är alls inte ensamma om att göra dessa bedömningar ute i landet. Det framgår ju bl. a. av atl del läggs fram den ena rapporten efter den andra där sådana uppfattningar framförs.

Herr Mundebos svar på min fråga - om vi vill ha hög ambition, så måsle vi ha belydande skatter - är därför inget svar, herr talman. Del är i stället ell lecken på alt budgel-och ekonomiministern icke riktigt hargjort klart försig hur man egentligen skall ställa frågorna här i landel för all fä fram rätt svar. Del rikliga svaret är, alt nu har skattesatserna blivit sä höga all de är elt hot mol våra möjligheler all fullfölja de stora åtaganden som vi har gjort. Del är också därför som regeringens aviserade skatteförslag icke tillfredsställer de krav som man mäste ställa. De innehåller visserligen förslag till marginalskattesänkningar, och del är i och för sig bra, men det är små sänkningar, och de ingår inte som etl led i en plan atl verkligen sänka marginalskatterna sä all del lönar sig alt arbeta, att salsa på framliden, alt utbilda sig, att starta förelag osv. Dessutom föreslår regeringen skattesalshöjningar på andra områden i samband med au man lalar om en lolalfinansiering, medan del i själva verkei är sä atl möjlighelerna all över huvud taget klara de framlida åtagandena i Sverige hänger pä atl vi mera bygger upp de välständsbildande krafterna genom alt sänka skattesatserna. Del är så man faktiskt måste se skaitepro-blematiken f n., herr budgel- och ekonomiminister.

Lät mig sedan säga i anslutning lill herr Mundebos försök all försvara den borgerliga regeringens fördelningspolitik alt när budgetminislern säger atl subventioner och stöd lill förelagen inte behöver gynna nägon viss grupp, så kan det vara riktigt Men del beror pä hur dessa stöd utformas. Lål mig ta två exempel!

För det försia: När man sänkte arbetsgivaravgifterna för bankerna med 40 miljoner, vem gynnade det? Gynnade del sysselsättningen eller landet? Nej, det gynnade affärsbankernas vinstutveckling. Del är lält alt avläsa detla.

För del andra, vem gynnade det när den borgerliga regeringen avskaffade företagarnas avgifter för samhällels kosinader för barnomsorgen? Varför vill herr Mundebo införa avgiften pä nytt, om del var bra för produktion och sysselsättning? Naturiigtvis är svarel atl man trots allt uppläckte att det inle kunde försvaras fördelningspoliliskt, eftersom löntagarna måsle betala avgiften. Slutligen yiteriigare en sak på den här punkten. Har herr Mundebo någonsin funderat över vilken förmögenhelsomfördelning som skapas när staten varie år lånar upp 45 miljarder kronor?

Jag Slällde lidigare elt par frågor om budgelunderskoltel 1979/80. Nu säger herr Mundebo alt han inle vet hur stort underskottet blir och hänvisar lill den ekonomiska utvecklingen. Del är naturiigtvis etl ganska självklart konstaterande. Men jag vill på ell par punkter få veta herr Mundebos egen bedömning. Är del realistiskt all nu räkna ned kosinaderna för arbetsmarknads- och näringspolitiken med 8,5 miljarder kronor och på del viset presentera ett bättre budgetsaldo? Är det realistiskt atl anta atl myndigheterna näsla år förbrukar bara 1 miljard av totalt 17 miljarder, som de faktiskt förfogar över? Det är den typen av bedömningar som det åligger en budgeiminister atl göra.

Till slut: Herr Mundebo uttrycker ju sin stora oro för situationen pä arbetsmarknaden, men vad är det han säger? Jo, han säger all regeringen har en hög beredskap för atl möla tendenser lill försämring av arbetsmarknadsläget. Jag vill, herr talman, påslå all arbetsmarknadsläget redan nu är så alarmerande atl herr Mundebo och hans regering inte borde ha en lugn slund, utan verkligen försöka göra någonting åt den situalion som redan är elt faklum.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

NILS ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Med ett Mundeboskt understalemenl svarar budgetu.och ekonomiministern på min fräga om annonsskatien. Herr Mundebo sade att annonsskalten har olämpliga effekter. Ja, jag kan hålla med om aU del inte är någon idealisk skalteform. Även om herr innovalören själv, Gunnar Sträng, sitter i kammaren, måslejag faktiskt kosta på mig del omdömet. Men vi har infört annonsskatien, och det finns politisk enighet om den. Tar man bort annonsskatien skapas del ju ell ganska betydande hål i budgelen, vilket måsle medföra behov av andra inkomstförstärkningar eller eU accepterande av en ökning av underbalanseringen. När statsministern gick ul med sill besked undergrävde del självfallet, om jag så får säga, moralen i riksdagens utskott. Jag log delta som exempel på atl regeringen med sina inlenlioner, sill

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

sätl alt föra deballen och sitt sätt atl sköta frågornas vidare öden fram lill riksdagens bord ju egentligen avgör hur pass stark känslan för ansvaret skall vara i riksdagens utskott

Jag vel inte hur jag nu skall falla svaret 1 själva verket var kanske statsministerns löfte någol förhastat Meningen var kanske alt annonsskallen visserligen harolämpliga elTekter men all man ännu inte är beredd all la bort den. Del hade varit bra med ell klarläggande från budgel- och ekonomiministern. Inle heller fickjag något svar på min fråga, om Ingemar Mundebo har några kommentarer beträffande den fortsatta finansieringen av den skattereform som regeringen vill genomföra.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mundebo försökte prata bort del dåliga sysselsättningsläget med alt hänvisa till att sysselsätlningen trots allt har ökat. Men även om 26 000 fler var sysselsatta i januari i år än i januari förra årel är det ett faktum atl mer än hela denna ökning ligger på de dellidssysselsatta. De har under samma tid ökal med 35 000, dvs. folk har övergått från heltidssysselsättning till deltid,och många av dem harantagligen tvingats till del. Det kan man inte se som något särskilt slorl framsteg.

Elt faklum som herr Mundebo aldrig kan komma förbi är all anlalel öppet arbelslösa var väsentligt slörre i slutet av 1978 än i slutet av 1976. Räknar man in alla dem som är på beredskapsarbete och i arbetsmarknadsutbildning finner man atl vi har en utomordentligt kraftig ökning av den stora grupp människor som har ställts ulanför den ordinarie produktionen. Della har skett under de borgerliga regeringarna. Därför lycker jag atl del helt avgörande, somjag har framhållit i tidigare anföranden, är jusl kampen mot arbetslösheten och för en annan sysselsättningspolitik.

Jag vill fortsätta diskussionen om ansvar lilet grand. Häromdagen offentliggjordes en oerhört skrämmande uppgift, som visade att antalet långlidssjukskrivna hade ökal myckel starki i del svenska samhällel. Del gällde inte gamla människor ulan gruppen mellan 16 och 39 år. Där hade vi 38 000 långlidssjukskrivna år 1970. År 1977 hade vi 65 000 människor i denna åldersgrupp som tvingats bli långlidssjukskrivna. Del är, som sysselsäti-ningsutredningen framhåller, börian lill en definitiv utslagning ur arbetslivet

Delta reser en rad problem. Del reser frågan om en förkortning av arbetstiden, som vårt parli tycker är utomordentligt angelägen. Vi menaratt man i försia hand omedelbart måste få elt beslut om en sänkning av arbetstiden till 7 timmar. Senast 1985 vill vi haen sänkning av arbetstiden till 6 limmar. Del kan också vara elt bidrag i kampen mot den höga arbetslösheten, men framför alll är del motiverat av omsorgen om människornas hälsa. Del är mot de arbelslösa, de utslagna, de sjukskrivna, de lågavlönade, barnfamiljerna och pensionärerna som vi mäste känna ansvar. Folkpartiregeringen känner ansvar inför företagen och de stora kapitalägarna. Det tyder dess politik på.

Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr lalman! Nej, det är ansvaret för alla människorna i det här landel, ansvaret för den sociala tryggheten och för sysselsätlningen som ligger bakom hela politiken och bakom budgetförslaget Det är det ansvarel som har gjort alt vi har varit beredda atl ta pä oss etl belydande budgetunderskoU - för att därigenom få mer resurser lill en aktiv sysselsättningspolitik. Vi har varit beredda att betala del priset. Jag tror att kammarens ledamöter - om de funderar över hur många beslut jusl om arbetsmarknadspoliliska insatser som har fattats under de gångna åren och också under den här våren - är medvetna om atl arbetsmarknadspolitiken har belydande resurser, har en hög beredskap, kommer alt ha del också framöver.

Några kommentarer Jag tror inle alt alla förslagen från Kjell-Olof Feldl och hans kolleger skulle störta landet i någon olycka. Somliga förslag skulle medföra belydande problem för landel, och del är därför vi har avvisat dem. Framför alll är del kanske mängden och slorieken av skaltehöjningsförslagen som utgör en svårighet, vid en lidpunkl dä den svenska ekonomins huvudproblem är alt våra kostnader är så höga, att vi inte kunnai sälja våra varor ute pä världsmarknaden. Kjell-Olof Feldt har i denna situalion varit beredd att ytterligare höja kostnadsläget genom en rad skatteskärpningar

Jag brukar inle använda sä starka ord, och jag skall därför inte säga all ett genomförande av dessa förslag skulle störta landel i olycka. Lål mig med mitt egel ordval säga, all del skulle ha medfört väsentligt större problem för vårt land än vad vi har fått arbeta med under de gångna åren och all del skulle ha betyll alt väsentligt flera människor skulle ha varit utan jobb.

Nu påverkar väl inle remissutfallet tidpunkten för genomförandet av nya skaller. Däremot vill man ha en hygglig leknisk konstruktion av de föreslagna skallerna, och därför gör man klokt i att lyssna på vad remissinstanserna säger. Därtill kommer alt man bör ta hänsyn till det akluella konjunkturläget Vissa skallenivåer och skatletyper kan passa i en viss konjunktursituation men inle i en annan.

Lål mig härulöver bara nämna en detalj, nämligen att vi aldrig avskaffat avgiften för barnomsorgen. Det var i stället sä alt vi inle införde den. Vi är däremoi nu beredda att göra del.

Jag sade beiräffande annonsskalten i mitt förra inlägg alt den aren olämplig skaUeform, som bör avskaffas. Det är inle bara statsministerns utan hela regeringens och folkpartiets syn på den skatten. Del är en skatt som har skadeverkningar på dagspressen. Den medför betydande administrativa problem. De miljoner - och de är inte så många - som den skatten inbringar kunde statsverket enligl min uppfattning mycket väl avslå frän.

Del är väl vidare sä atl generella skatteregler har belydande fördelar i olika sammanhang. Man kan inle ha en skattesats för en viss näringsgren, en annan för en annan näringsgren, en iredje för en iredje näringsgren osv. -exempelvis sädana speciella regler för banker som Kjell-Olof Feldl antydde. Därtill kommer det faklum atl solida banker är lill nytta för näringslivet och därmed för den svenska ekonomin.

Såvitt vi nu kan bedöma är prognoserna i statsbudget och finansplan

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

hållbara, men än en gång vill jag säga, all den internationella utvecklingen och utvecklingen i vårt land näsla budgetär är svära alt förutse fyra månader innan detla budgetår ens böriat Det är därför som jag gång på gäng har betonat atl vi har en hög beredskap för nya och/eller förändrade insalser från samhället.

Jag vill vidare inle formulera mig sä all skaiterna skulle vara ett hot för samhällsekonomin och för samhällsutvecklingen. Jag betraktar inkomstskatterna - både den slarki progressiva statliga inkomstskatten och de höga kommunalskatterna - som elt problem för stabiliteten i samhällsekonomin, för lönerörelserna osv.

Del är därför som jag så starkt vill satsa på atl både begränsa de kommunala skallenivåerna och minska de slalliga marginalskatterna. Jag tror det skulle vara till slor fördel för hela vår samhällsekonomi och föralla människorom vi kunde uppnå det.

Däremot ställer jag inte upp på allmänna omdömen alt alla våra skatter och våra totala skattenivåer skulle vara etl hot mot samhällsekonomi och samhällsstabililet Jag skulle ha slörre respekt för ell inlägg av del slaget, om det kombinerades med etl klargörande av vilka delar av samhällels insalser som man är beredd alt ta bort eller avsevärt reducera, om man vill väsentligt sänka våra skattenivåer.

Självfallet kan jag, och jag tror många andra, instämma i alt vi måste begränsa de samlade skaiterna och att det på många sätt är bra för både samhällsekonomin i dess helhel och för människorna i ett samhälle, om man kan bevara måttfulla skallenivåer. Men om vi vill ha en hög ambition när det gäller samhällets insatser på det sociala området, pä utbildning, på kommunikationer, på försvar osv., är det hederiigi om vi säger lill människorna: Del här kostar pengar och de pengarna mäste ni betala om ni ställer så höga krav på samhällel. Vad vi som politiker måsle göra är atl sländigt lala om för människorna: Alla de reformer som ni vill ha kostar myckel pengar, och ni kan inle fö alla era önskemål tillgodosedda på en gång. Därför måste vi stundom säga nej lill en del saker - den och den reformen måste vänta ytteriigare ett tag.

Vill vi ha elt samhälle på en hög nivå, kostar del pengar, och därför skall vi inle generellt säga atl alla skatter skapar problem, för del gör de faktiskt inte. Inkomstskatten gör det i hög grad. Jag ställer upp pä alla varningar om fortsatta och för snabba skattehöjningar, men jag ställer inle upp på alltför generella omdömen om skattesystemets fördärvlighet.

Nils G. Åsling frågade om finansieringen av fortsatta skattereformer. Vi har i korthet nämnt om detta i en information för nägra dagar sedan. Den mera ulföriiga redovisningen kommer om ett tiotal dagar till riksdagen i form av några proposilioner.

De skalleomläggningar som vi föreslår kommer i alll väsentligt atl finansieras. Det är innebörden i de förslag som kommer till riksdagen.

ERIK WÄRNBERG (s):

Herr lalman! Jag skall i milt anförande försöka begränsa mig till de rena skattefrågorna, som behandlas i skaiieutskotlels belänkande 1978/79:29, även om del vore nog så frestande att också lägga sig i den övriga deballen, som nu i slutet kommit att handla om skatter. Någol kanjag inle heller låla bli atl bemöta. Jag kan inte underlåta aU bemöta etl par påståenden som Staffan Burenstam Linder gjorde i sitt lidigare anförande.

Del försia gäller när Staffan Burenstam Linder finner del fastslaget-i någol slag av OECD-rapport - atl arbetsgivaravgifterna vältras över pä priserna, sä att del är prisnivån som för la hela den stöten. Jag vill då bara omtala för herr Burenslam Linder alt experter som förelagsskalleberedningen anlitade -experter som är allmänt erkända såväl av Industriförbundet som av andra -fann del myckel troligt alt arbetsgivaravgifterna i slällel på mycket kort tid, i varie fall inom en myckel nära framlid, vältrades över helt och hällel pä lönerna. Det var alltså presumtiva löneförhöjningar som arbetsgivarna log ul. Det var vad förelagsskalleberedningen med sina experter kom fram till.

Staffan Burenstam Linder envisas fortfarande med alt påstå au det går atl sänka skatlerna. Han gör etl stort utfall mot skattesystemel i dess helhel och mol skatter i allmänhet. Han menar alt det fortfarande gär att sänka skallerna, bara viljan finns. Han framhärdar i sill gamla irollerilrick, all om man sänker skallerna, sä ökar del allmännas inkomsler pä kuppen. Men han glömmer fortfarande bort att del parti han tillhör under tvä år har varit med i en regering och haft ekonomiminislerposten i den regeringen. Då hade man verkligen haft chansen att ulföra del här trolleritricket ifall viljan hade funnits. Jag vet inle om viljan har funnits eller inle, men man kan ju konslaiera all vi under de tvä år dä vi hade en moderat ekonomiminister fick det högsta lolala skattetrycket i landet som vi någonsin haft i förhållande till bruttonationalprodukten. Det går inte atl -som herr Burenslam Linder här gör - bara försöka krypa bakom ryggen pä kommunerna och säga atl del är deras fel. Faktum är all när man hade möjligheten all göra någonting ål del här och alt genomföra sina teorier, då lyckades man inte genomföra dem. -Och lur var väl det, för all del, men då tyckerjag det är nästan oförskämt alt sä omedelbart efter del alt man lämnat regeringen sälta i gång med samma gamla visa igen.

Dessulom skall man ha klart för sig all under den liden ökade ocksä statsskulden på ett sätt som den aldrig hade gjorl tidigare. Del betyder alltså atl man inle hade lyckats dra in pä utgifterna ulan man fortsatte med dem i vanlig fart, men man lånade pengar till dem.

Herr lalman! Nu skall jag gå över till produktionsfaktorsskallen. Den behandlas i motionen 1629 till årets riksmöte. Det lorde f ö. ha framgått av den förda debatten alt så är fallet I den motionen yrkas all regeringen skall fö i uppdrag all utarbeta etl förslag lill produktionsfaktorsskalt vilken skall böria tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1980.

Den borgerliga ulskollsmajoriteien vill inte vara med om en sådan framställning till regeringen utan avstyrker förslaget kort och kärnfullt. Man går inle in på några sakfrågor alls, ulan säger bara all nägon riksdagens åtgärd

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

inte är påkallad, eftersom man från budgetdepariemenlel har inhämtat alt regeringen har för avsikt atl inom kort tillsätta en ulredning med uppgift aU förutsättningslöst pröva frågan om en produktionsfaklorsbeskattning.

Vi reservanter är inle nöjda med elt sådant till intet förpliktande förslag, ulan vi tycker att utskottet borde ha kunnai prestera något slag av viljeyttring. Nog kan man frukta alt också delta förslag till en mycket blygsam förnyelse av vårt skattesystem - för del är det som del är frågan om - kommer alt hamna i en slor ulredningskvarn och att åratal kommer alt förflyta innan ärendet blir föremål för riksdagens prövning. Del ärdärförsom reservanierna nu vill atl riksdagen skall göra en beställning hos regeringen, en beställning som innebär att man snarast skall framlägga lagförslag lill en produktionsfaklorsbeskattning. Vi reservanter är medvelna om atl lekniska besväriigheler kan föreligga på enskilda punkter, och del är delta som gjorl atl vi inle har låtit vär reservation åtföljas av någon lagtext. Kanslihusets resurser är dock sä stora atl vi har anledning tro atl del inle skall bli nägra större besväriigheler att åstadkomma den produkt som vi begärt.

I motionen 1629 har vi i grova drag skisserat hur en produktionsfaktors-skatt skall se ul och vilka komponenter av produktionsapparaten som bör utgöra basen för skatteuttaget. Det som uppräknats eller inte uppräknats är inga heliga ling. Förslagel från oss är mera en principlösning än ett detaljförslag. Dock är del så utföriigt att del inte bör vara nägra som helst svårigheter för budgetdepartementels experteratt utforma etl lagförslag som regeringen kan underställa riksdagen.

Elt slarki skäl för kravet att redan lill hösten ha ell förslag om produklionsfaklorsbeskallning äratt riksdagen vid den tidpunkten kommer att ställas inför en situation som innebär att behov föreligger av stora inkomstförstärkningar. Vi har fött besked om atl regeringen inom kort kommer atl lägga fram förslag lill skattesänkningar utöver indexsysiemet men att de inkomstförstärkningar som behövs för att kompensera bortfallet inte kommer atl presenteras fullständigl förrän lill hösten. Jag har fött en något annan uppfattning sedan budgetminislern här har sagl alt han kanske kommer alt finansiera slörre delen av sänkningen. Det är säkert inle bara lösa antaganden alt det blir konsumtionsbeskattningar av olika slag som kommer att användas för atl betala de skattesänkningar man tänkt genomföra. Jag tror att det är bra för riksdagen atl ha ett alternativ som kan vägas mol momsen eller annan konsumtionsbeskaltning, vilket hittills varit de borgerliga regeringarnas käraste inkomstkälla om man bortser från lånefinansieringarna.

I och för sig är beskattningar av olika komponenter i produktionen ingenting nytt Vi har således haft arbetsgivaravgifter sedan länge. Även socialförsäkringsavgifien ligger ju pä produktionen. Produktionsfaktorn energi är som alla känner till ocksä belastad med en skatt, och även andra områden kan anges.

Vad som är nytt idet förslag som återfinns i molionen 1629, lill vars förmån socialdemokraterna har reserverat sig, är atl man vill ha en enhetlig skalt på det produktionsvärde som avkastas av faktorerna arbete och kapital.

Vi har uppfattat det sä all det som mest kritiserades i del gamla systemet med arbetsgivaravgifterna var alt del skedde en ensidig beskattning av lönerna och att skatten därför var orättvis mot de företag som hade många anställda till skillnad mot dem som i slällel var slarki kapitalintensiva. Den kriliken sköt givetvis en del över målet om det var fråga om skatteomläggningar som skedde i samband med avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden, där en omväxling ägde rum mellan sänkta statliga skatter och avgifter som i stället påfördes arbetsgivarna. De sänkia skatterna var då ett skäl för återhållsamhet med lönekraven och i stället ökade förelagarnas belastning med social- eller arbetsgivaravgifter.

Även om man alltså kan göra gällande all det för arbetsgivaren är likgiltigt om ersättningen för arbetskraften belalas ut i löner eller arbetsgivaravgifter så kom de ökade kosinaderna ändå all bli etl skäl för atl försöka ersätta den mänskliga insatsen i produktionen med insalser av maskiner - alltså en kapitalinsats. Möjlighelerna härvidlag är givetvis olika för olika förelag.

Sker en ökning av arbetsgivaravgifterna utan en avlösning med nägon skallesänkning föreligger givetvis större skäl all förmena all en viss snedvridning sker av konkurrensen mellan företag som bedriver produklion mest med maskineroch de förelag som mest har människors arbetskraft som förnämsta produktionsmedel.

Del är mol denna bakgrund som vi nu föreslår au basen för en produktionsfaktorsskalt skall utökas från en renodlad arbetsgivaravgift, baserad på lönen, till en skatt på produktionsfaktorerna arbete och kapital. Det är inle kapilalel som sädani som skall beskattas utan kapitalets produktionsresultat. Delta kan ske på sådanl säll att företagens bruttovinsl är beskattningsunderlag, men att den leoreliska eller prakliska förslitningen av kapitaltillgångarna undanias genom alt avskrivningar som är tillåtna inom inkomstbeskattningens ram för dras frän bruttovinsten innan produktions-faklorsskattens underiag är fastställt Normall tillåts ju inom inkomstbeskattningens ram större avskrivningar än den fysiska förslitningen, men den avvikelsen är inle större än all man kan bortse från den för atl fö enkelhet i systemet

Självfallet måste också brutlovinsien minskas med eriagda skatter, och i den mån socialförsäkringsavgiflerna inle redan minskal brutlovinsien mäste ocksä hänsyn las lill dessa, innan underiaget för produktionsfaklorsskatlen är klart.

Sammanfattningsvis föreslår vi alltså all en produkiionsfaktorsskatt skall baseras på alla erlagda löner pä samma sätt som den tidigare arbetsgivaravgiften samt därulöver pä den bruttovinsl, minskad med avskrivningar, skaller och sociala avgifter, som uppstår hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och enskilda företag. Vi ifrågasätter ocksä om inte den del av utgifterna som nedsatt brutlovinsien och som består av representationsavdrag också borde ingå i skatieunderiagel. Skälet härtill skulle vara atl i detla avdrag ingår en stor del av prival konsumiion, som rent principielll borde vara skaliebelagd med inkomstskatt men som alltfort godkänns som en omkostnad i rörelsen. Samma sak gäller olika former av

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

löneförmåner, som drar ned brutlovinsien men som inte är underlag för löneavgiften f n.

Vad är då skälet till alt socialdemokralerna nu anser atl tiden är mogen för en omläggning lill en utökad produkiionsfaktorsskatt? Rent principielll kan sägas att vilket skattesystem som än används är det vår mer eller mindre nyttiga produklion som lill sist betalar kostnaderna. Landels och medborgarnas välstånd är således beroende av de nyttigheter medborgarna lyckas prestera. Skatten är etl medel som används all avdela viss del av produktionsresultatet lill gemensamma ändamål. Della är givelvis en mycket slor förenkling av del skattesystem som i dag används. Jag tror ändå alt det på elt myckel bra sätt kan förklara varför vi anser atl produkiionsfaktorsskatt är en god skatteform i dagens läge.

Kritik riklas nu mot inkomstskatten för atl den genom sin starkt progressiva form och kommunalskatternas siarka stegring därtill inle längre är den idealiska avvägaren av produktionens resurser och dess användning. Inkomstskatten kan vara produktionshämmande.

Krilik har riktats mol den direkia konsumiionsbeskattningen, som ju vänder sin lunga ände nedåt mol dem som till livets nödtorft måste använda nästan hela sin inkomst Vi harju konstaterat all mervärdeskatten knappast kan fungera ulan ell slorl, utbrett bidrags- och subventionssystem. 1 etl sådanl läge anser vi all del vore bättre att flytta över en del av det proportionella skallesystemet närmare källan. Meningen med en produkiionsfaktorsskatt är alltså alt avdela en del av produktionsresultatet till allmänna ändamål, innan det fördelas lill löner och kapitalavkastning. Hur det som sedan blir kvar skall fördelas är en fråga som avgörs pä vanligt säll mellan arbetsmarknadens parter.

Varför anser vi då alt en produktionsfaktorsskalt är överiägsen en allmän konsumiionsskati? Jo, därför att konsumlionsskalien kommer i sisla ledet av en varas vandring och fördyrar varan, och därför atl prishöjningarna föder kompensationskrav. Därtill skall ocksä läggas vad jag förut sagt om konsumtionsskallernas tyngd för små inkomsttagare.

Inkomstskatternas omflyttning frän direkt skatt till nägon annan skatt skulle innebära atl beskatlningsledet flyttas ytterligare ell steg bort från produkiionen, om den delen av skatten läggs på momsen. Del betyder att skattebördan också flyttas från exportindustrin och över pä andra.

Därmed ärjag inne pä den del av kriliken mol produktionsfaklorsskatlen som menar att denna nya skalteform skulle snedvrida konkurrensen mellan importen och hemmaproduktionen samt atl exporten skulle försvåras och fördyras.

Denna tolkning av produktionsfaktorsskatten är i grunden felaktig. Produktjonsfaklorsskatlen är ingen konsumtionsbeskaltning som fördyrar varan och som måsle lyftas av, innan en vara exporteras. Denna nya skalt tas från produktionen direkl, och del är möjligt atl den minskar utrymmet för kapitalökningar och löneökningar, men det gör ju f ö. också andra kosinader, exempelvis höjda oljepriser, energiskatt osv.

Om vi kan minska den statliga och den kommunala skallen, så innebär det

också minskade lönekrav och minskade krav på kapitalavkastning. Alt betala dessa skaltelältnader med höjningar av momsen skulle betyda all exportindustrins folk inte skulle vara med och beiala de offentliga utgifterna, som vi i slort varit överens om.

Samma argument kan användas om landet behöver öka den totala skattebördan. Enligt vår uppfattning måsle alla vara med och beiala en sådan ökning. Del är den totala samlade produktionen som skall betala, och vad finns det dä för anledning all försl fördela produktionsresultatet för all därefter med myckel ojämnt resultat ta av medborgarna det som behövs? Det är bällre all fördela del direkl i produkiionen.

Au vi vill ha en övergång från den direkia inkomstskatten lill en produktionsskatt innebär inle alt vi vill avskaffa den progressiva beskattningen i dess helhet. Enligt vär uppfattning måste en progressiv inkomstskatt finnas kvar så länge vi har en sä ojämn inkomstfördelning som vi har. Skatlesystemet kommer iroligen för all framtid att behöva ha ett progressivt inslag för alt nå den utjämning som de flesta eftersträvar.

En angelägen uppgift på skatteområdet just nu äratt minska bördorna av de tunga kommunalskatterna. Socialdemokralerna hade i fjol ell förslag om hur detla skulle gå till, och längre fram kommer vi att upprepa det förslagel. Men för all finansiera skattebortfallet måsle en inkomstkälla anvisas. Momsen är i dag 20 96. Övriga indirekta skallekällor ger inle myckel. Nu får vi inte vara rädda alt lilla på andra skatlekällor som beiyder något och som inte orsakar skador i samhällel.

Herr lalman! Med det anförda ber jag alt fö yrka bifall till reservalionen i skatleulskotlets betänkande.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Del behövs pengar för värd, försvar och utbildning. Därför behövs det skatter. - Del är fullständigl rikligt. Därför har vi från moderat sida inle kritiserat alla skatter. Däremoi kritiserar vi vad man f n. synes vara på väg att göra, nämligen atl höja skattetrycket så kraftigt atl det blir mindre pengar till angelägna ändamål.

Del blir mindre pengar till angelägna ändamål om man införell skattetryck som är sådanl atl det skadar de välständsbildande krafterna i landet. Vi ser klara lecken på det. Vi har i Sverige hafl en långsammare ekonomisk tillväxt än i andra jämförbara länder. Dessa skallehöjningar leder dessulom till all förelagen inte klarar all hålla tillräckligt hög sysselsättning, ulan del behövs en massa statsutgifter föratt täcka de luckorna, och hushållen klarar efter all ha belalal höga skaller inte sin ekonomi ulan behöver ytteriigare stöd. Jag kan inle se annat än atl della är en skattepolitik som är skadlig. Det blir mindre pengar lill de angelägna ändamålen om man fortsätter på det viset

Därför, herr Wärnberg, sänkte trepartiregeringen -alltså den regering där del var moderater med - de skatter man hade inflytande över, nämligen det totala slalliga skattetrycket Del är beklagligt all kommunerna fortsatt alt höja sina skaller. All vi avvecklade löneskatten innebar dock förbättrade ekonomiska förhållanden för kommunerna, så all kommunalskatten i den

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

senaste omgången kunde stiga mycket litet.

Om herr Wärnberg för igenom alla de skyhöga skalleökningar som socialdemokralerna vill ha kommer naturligtvis kommunernas finanser all bli ytteriigare försämrade. De tvingas dä till förnyade kommunala skaltehöjningar.

Det är nu inte bara inkomstskatten som har dåliga verkningar. Del har även höjningar av exempelvis momsen eller löneskatten. Det var intressant all herr Wärnberg mol slutet av sitt anförande konstaterade all man dä man jagade nya skatlekällor inle kunde höja momsen, för den var redan så hög. Del gällde all hitta någon annan skatlekälla, som inte hade skadliga verkningar, sade Erik Wärnberg. Det är tydligt alt del i bakhuvudet även pä socialdemokrater finns en känsla av att höjningarav olika skalleskalor kan ha negativa verkningar. Del vore bra om den insikten också kom att avspegla sig i den praktiska politiken. Jag tror nämligen alt även den här promsen har dåliga verkningar. Den innebär, Erik Wärnberg, all en vanlig heltidsarbelande industriarbetare i nästa förhandlingsomgång, som ni menar, skall avstå frän en löneökning på 2 500 kr. Jag tvivlar på alt del kommer all gå alldeles gnisselfritt.

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra herr Burenstam Linder uppmärksam pä att de största skattehöjningarna under den tid vi hade en socialdemokratisk regering ocksä läg på det kommunala planet Herr Burenstam Linder krävde på den liden att regeringen skulle ulöva sin makt på kommunerna och hälla del kommunala skattetrycket nere. Men vad jag mest vill kritisera herr Burenstam Linder för är atl han för en dubbelbottnad polilik. Han talar hela liden om det skyhöga skattetrycket När moderaterna innehade ekonomiministerposten lalade man måhända om all sänka skatlerna, men vad som skedde var att de fortsatte alt stiga till en nivå på vilken de aldrig hade befunnit sig lidigare.

Del här är en dubbelmoral, som jag tycker att man inte längre bör hälla sig till. Säg i stället alt vi vill få ned skatietrycket men att del inte går därför alt vi inle kan hitta något område på vilket skallen kan sänkas. Det är i del lägel man befinner sig. Ni har hittills löst problemel sä atl ni har gäll ut till den övriga väriden och lånat pengar. Men sä kan ni inte hälla pä hur länge som helsl. Ni har talat om atl sänka skaiterna, men del har ni inle lyckats med.

Självklart kan skaller ha negativa verkningar och t o. m. vara produktions-hämmande. Om man inle vill skära ned på samhällels utgifter har man, som budget- och ekonomiministern också sade, ingen annan möjlighet än atl ocksä skaffa inkomster lill dem. Låna kan man inle göra i evinnerlig tid. Förr eller senare mäste man beiala lillbaka. De räntor som vi för beiala på de lån som lagils upp av den borgerliga regeringen är så stora all bara de är värda en särskild visa.

Staffan Burenslam Linder säger alt vi skall sänka kommunalskatterna. Men han lalar inte om hur del skall gå lill utan lalar mol skattesystemet som

den värste poujadist och kommer inle med några förslag. Det är vad jag vänder mig mest mol.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Del är faktiskt sä atl de statliga skallerna sänktes under en moderat ekonomiminister. Del är myckel enkelt all kontrollera i statistiken. Det är också myckel enkelt all konslaiera au det lar lid innan en regering kan påverka kommunernas uppträdande. Man kan, som trepartiregeringen gjorde, sänka en del arbetsgivaravgifter, vilket gör det billigare för kommunerna. Så var också fallet förra hösien, och därför blev de kommunala skallehöjningarna blygsamma.

Det är klart atl del kommer all svänga på nyll om herr Wärnberg för råda. Då kommerbåde kommuner, folk och företag att belastas med en mängd nya skaller. Det medför i sin tur myckel oroande kommunala skattehöjningar.

Om man inte vill minska samhällels utgifter, dä mäste man la ut skaller för alt läcka dem, säger herr Wärnberg.

Om man i Sverige inle i tid inser att skattetrycket håller på all blisåhöglatt del skadar den ekonomiska tillväxten, kommer man sä småningom i vårt land all behöva ägna sigäl en i stor utsträckning framtvingad sparsamhel. För till sist är del så att vad vi kan kosia på oss besläms av den ekonomiska tillväxten, av skatieunderiagel. Det är inle skalleskalornas höjd som avgör vad vi kan kosta på oss utan hur myckel pengar vi faktiskl för in, och del avgörs av skatieunderiagel och lillväxien. Därför är socialdemokraiernas skattepolitik sä oroande, och därför tvekar jag inle att kalla den asocial. Den är ett hot mol den fortsatta välståndsutvecklingen i landet.

Herr Wärnberg sade tidigare atl moderalerna sjunger samma gamla visa. Ja, socialdemokralerna sjunger i alla fall högskallesamhällels visa. Det har ni gjort länge, och del fortsätter ni med. Om ni för tillfälle alt styra här i Sverige igen, undrarjag vart det egentligen skulle la vägen. Vi moderater är inle ensamma. Del är en föriöpningatt kalla det budskap som vi försöker framföra på skatlesidan för en form av Glistrup eller någonting annal. Då får herr Wärnberg plocka med i den anklagelsen en lång rad människor, även en fackföreningsekonom såsom herr Edin och Bjurelrapportens författare. Tiden tillåter inle all jag på nytt läser upp för herr Wärnberg allt vad Bjurelrapporten säger. Men där slår:

"Del finns överhängande risk föralldel mångåriga arbetet forell utvecklat välfärdssamhälle går lill spillo genom alt välfärdssystemens finansiering" -dvs. skatterna - "fräter ner incitamenten lill arbele, kapilalbildning och risktagande."

Della måste man inse i lid, herr Wärnberg.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

utredningens majoritet föreslog? Jo, del har blivit plall inlet De stora orden mynnade ut i ingenting alls.

När socialdemokralerna nu ändå försöker göra en viss förnyelse av skattesystemet, som kanske inle behöver användas till någonting annat än en omläggning, rycker Staffan Burenslam Linder på axlarna och säger att del är ingenling all bry sig om, eftersom socialdemokraterna är högskallesamhällels anhängare och sjunger dess höga visa hela liden.

Jag skulle vilja påstå atl moderaterna sjunger den visan alt ingenling behöver göras mer än att man skall sänka skatterna lills man står vid konkursens brant, då man inle ens kan betala sina räntor. Man kan inle låna pengar till dagens konsumiion, men del är vad man håller pä med. Man skall alltså inte beiala dagens konsumtion, utan man skall låla nästa generalion betala den. Det tyckerjag är den mest osunda ekonomiska politik som över huvud laget gär atl föra.

Jag lycker alt ni ändå skall försöka granska elt förslag lill förnyelse av skattesystemet, som inte behöver betyda någon ökning av skattebördan utan kanske bara innebär en omläggning. Om den förnyelsen betyder någon ökning av skattebördan, är något som framtidens riksdag fär besluta. Vad vi har begärt är elt tekniskt förslag. Om del skall vara 1 96,2 96, en omläggning eller en kraftig förstärkning är vad kommande riksdagar fär besluta.

STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! I skatteulskotlels betänkande nr 29 behandlas tre moiioner, som alla berör införandet av en produktionsfaklorsbeskattning. Trots alt frågan om företagsbeskattningen har varit föremål för omfattande ulredning och remissbehandlades förra året, begär nu socialdemokraterna atl jusl frågan om en produktionsfaklorsbeskattning skalt bli föremål för en snabbutredning. Ja, man är sä bunden av sin tanke att man begär att förslag skall framläggas lill riksdagen i så god tid alt bestämmelserna kan träda i kraft den 1 januari 1980.

Produklionsfaklorsskatten skall tas ut av företagen, och del ger en antydan om att det är företagaren som skall betala kosinaderna. Jag undrar emellertid om svenska folket längre tror på atl man genom atl ändra reglerna för skatteuttagen kan åstadkomma några stora underverk. Även i värt komplicerade samhälle mäste del allmännas kostnader belalas av oss alla, antingen genom skatter och avgifter eller genom högre priser pä de varor vi köper. Utrymmet för ökal uttag från förelagarnas vinsler är minimalt. Företagens ekonomiska situation harju tydligt belysts underde senaste åren, och talet om att här finna en ny skatteinkomstkälla blir en bumerang.

Vilka konsekvenser skulle då en produkiionsfaktorsskatt innebära? I den

föreslagna konstruktionen skulle skallen tas ul på förelagens utbetalade lönesummor samt pä brutlovinsien efter avdrag för avskrivningar, socialavgifter och skatt.

Totalt setl torde minsl tre fjärdedelar av skatteunderlaget utgöras av lönekostnader. Vissa beräkningar tyder pä ännu mer, och jag tror inte att jag gör mig skyldig till någon överdrift om jag utgår frän tre fjärdedelar. För kommuner och landsting skulle avgiften fö samma verkan som en ren arbetsgivaravgift. Även för förelagen skulle resultatet bli påfallande likt en arbetsgivaravgift, för egenförelagare exakt likt.

Kommuner och landsting mister däriämle ell belydande skatteunderlag, då avgiftsuttaget sker före beskattningen. Etl uttag på 5 96 medför ell minskal skalleunderlag för kommuner och landsting på närmare 10 miljarder eller 2,5 ä 3 miljarder mindre i skatteintäkter. Konsekvenserna av detta är inte belysta i motionerna.

För det svenska näringslivels konkurrensförmåga, både pä hemmamarknad och vid export, innebär arbetsgivaravgifterna en hård belastning. Enligl nu gällande internationella bestämmelser går del inte - som man gör med momsen-alt lyfta av arbetsgivaravgiften vid exporten och inte heller att lägga på avgiften pä importerad vara. Della innebär en ytterst besvärlig snedvridning av konkurrensförhållandena till nackdel för svenskproducerade varor, och jag är förvånad när jag hör Erik Wärnberg säga att alla mäste vara med och betala, också exportindustrin. En förutsättning för att alla skall vara med och betala är att vi kan sälja våra varor i konkurrens på utlandsmarknaden men också atl vi kan klara konkurrensen med importen pä den svenska hemmamarknaden. Mervärdeskatten har i det hänseendet en hell annan ulformning än vad en löneskatt har. Produktionsfaklorsskatlen är i mångt och mycket en arbetsgivaravgift, visseriigen i något ny skepnad men ändå med bibehållande av många av de nackdelar som sä tydligt påvisats.

På etl sätl kan förslagel om produktionsfaktorsskalt vara intressant, nämligen om man vill diskutera ell annat sätt för all ta ut de nuvarande arbetsgivaravgifterna. F. n. tas det ul avgift lill ATP med 11,75 96 och lill sjukförsäkringen med 10,6 96, sammanlagt 22-23 96. Därutöver tas del ut ytteriigare socialförsäkringsavgifier på ca 12 96, vilka inle på samma sätt som avgifterna för sjukförsäkring och ATP är knutna direkl lill förmåner som utgår. Egentligen har dessa mera karaktär av ren arbetsgivaravgift.

Från centerns sida har ofta betonats atl arbetsgivaravgiften borde las ul på etl bredare underlag än enbart lönebeloppet. Här anges en möjlighel all uppnå denna förändring utan atl man därför ökar del totala uttaget av arbetsgivaravgift. Men vi kan inte acceptera nägra nya arbetsgivaravgifter med hänsyn till de mänga negativa faktorer delta skulle innebära i form av försämrad konkurrenskraft både vid export och på hemmamarknaden.

Skatieutskottet har hänvisat till elt uttalande av regeringen som innebär all regeringen har för avsiki att förulsätlningslöst utreda frågan, och del har vi ingenling emot. När Erik Wärnberg här kritiserar skalteutskottel för all vi inte har velat begära mer än vad ulskoitet har begärt, vill jag säga att vi har ansett alt när det så klart har uttalats atl en utredning kommer lill stånd, då

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

räcker del med della. All göra en besiällning har vi anseit oss vara främmande för, när vi inle har föll konsekvenserna av förslagen bällre belysta.

En sak som jag har lärt mig, inte minsl av Erik Wärnberg, är fakliskt att skall man ha möjlighel alt la igenom ett förslag så skall det vara mycket väl utrett I annat fall möter man här i vår riksdag kravel att innan man tar definitiv slällning skall man ha klart för sig vad konsekvenserna kommer att bli. Därför är vi förvånade över att den socialdemokraliska reservalionen kräver atl förslag skall framläggas så alt det kan träda i kraft redan den I januari. Della kräver man innan man vet hur man skall klara de problem som inle ännu är belysla.

Erik Wärnberg sade ocksä i sill anförande någol om den ensidiga beskattningen av arbetsinsatsen. Jag har redan berört delta. Om man håller sig till en förändring av de nuvarande socialförsäkringsavgifterna, kan del vara intressant all se vilken lösning man här kan komma fram till. Men vad man egentligen har som grund i det socialdemokratiska förslagel är en överflyttning från den direkia skatten till en produktionsfaktorsbeskattning. Dä skall vi vela atl denna - i den utformning som den här har - i mycket slor ulslräckning är en löneskatt.

Sedan säger Erik Wärnberg alt det är givet att en sådan skalt kan komma att minska utrymmet för kapitalökningar i företagen och för löneökningar. Man kan väl inle annat än känna en viss oro - liksom Gunnar Nilsson har gjorl -när det gäller hur man skall klara denna sak och samtidigt ha kvar friheten på arbetsmarknaden.

Herr talman! Med della ber jag alt fö yrka bifall till skatteutskottets hemslällan.

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte bestrida vad herr Josefson säger-atl del finns en viss likhet mellan arbelsgivaravgiften, som den har varit, och den produktionsfaktorsskalt som här föresläs. Det är den gamla arbetsgivaravgiften som har utökats sä all man tar ut skatt ocksä på den del som kapitalel avkastar. Del är alltså bara del all produktionsfaklorsskatlen inte ensidigt är inriklad på lönesumman ulan all den också är inriklad på kapitalavkastningen.

Däremoi anser jag alt herr Josefson har fattat fel om han tror atl detta kommer atl innebära ökade belastningar på företagen därför all en viss avgift kommeratl las ul. Vi har hela liden sagl alt della aren koslnad i rörelsen som vilken annan koslnad som helsl. Den måsle vila pä rörelsen, och den skall beaklas när man gör upp löneavtal och andra kalkyler över hur förelagel skall gä ihop. Det är alltså en kostnad vilken som helst, och den skall inle komma atl innebära någon ökning av de kosinader som företagel annars skulle ha i form av arbetslöner eller i form av kapitalavkastning pä något säll.

All i etl sädani läge undanta det allmänna, alllsä kommuner och landsting, från avgifter skulle vara omöjligt, för del skulle ge dem elt mycket bällre läge i konkurrensen om arbelskraften än vad andra skulle ha. Därför är del ganska naturligt atl om man haren avgift som är en produklionsfaktor,sä måsleden ocksä ligga pä del allmänna.

STIG JOSEFSON (c) kort genmäle:

Herr lalman! Erik Wärnberg nämnde ingenting om situationen för kommuner och landsting, som ända är en brännande fråga i detta sammanhang. Det står ingenting i motionen om detla, och del skulle vara ganska iniressani att fö veta hur man skall klara upp silualionen för denna grupp.

Att jag nämnde socialförsäkringsavgifterna berodde pä all det finns vissa delar av dessa avgifter som inte är direkl knutna lill någon förmån för den enskilde. När det gäller avgifterna lill ATP och sjukförsäkringen är del självklart atl det rör sig om avgifter som täcker förmåner. Men vi har den andra gruppen som ändå inle är så liten. 1 fråga om denna sade jag alt man där skulle kunna tänka sig alt bredda avgiftsunderlaget.

När det sedan gäller exporten är jag väldigt förvånad över Erik Wärnbergs uttalande. Han säger atl det skulle vara en förmån för exportindustrin, som skulle fä möjlighel atl beiala högre löner och bätire kunna konkurrera om arbelskraften, om den inte blev belagd med samma avgift. Men, Erik Wärnberg, vi har haft väl erfarenhet av denna situation under de senasie åren, då vär indusiri kämpat så inlensivt och hårt för att över huvud taget kunna nå ul på exportmarknaden och där kunna hälla kvar något av utrymmet Då är det väl felaktigt alt lala om övervinster och extra höga vinster för den delen av vårt näringsliv.

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Om del nu är sä all produklionsfaklorsskatten skall vara en avlösning av direkt skall, sä måste del betyda all även de förelag som arbelar inom exportindustrin kommeratl fö den avlösningen. Då är del väl rimligt att ocksä dessa för vara med och betala vad avlösningen kostar. Annars kommer exportindustrin att fö subventioner. Och del är väl inle det herr Josefson är ule efter, alt vi skall ge vissa grupper i samhället subventioner?

När det gäller kommuner och landsting, så kommer alltså dessa all få samma ulgifter som om vi inie skulle ha gjorl någon avlösning. Del beiyder bara alt kommuner och landsting för betala en något högre lönesumma i stället för att lägga det på en arbetsgivaravgift.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

ulgifter på exporten och därmed försämra konkurrenskraften yiteriigare. Det gäller i så fall atl finna en annan form för beskattningen, där vi inte skapar problem som kan komma atl slälla landet i en ytterst besväriig ekonomisk situation.

Nu gäller det inle bara vad som säljs på export utan ocksä konkurrensförhällandena pä hemmamarknaden. Vi släpper ju importen fri pä etl mycket förmånligare sätt. Därtill villjag säga att det är ytterst svårt för värt land aU inle bryta mol regler som man tillämpar i andra länder.

INGEGERD TROEDSSON (m):

Herr talman! Jag skall liksom Stig Josefson koncentrera mig på den del som gäller produktionsfaktorsskallen, "promsen". Också vi moderater menar all del är ulmärkl all frågan om en produktionsfaktorsskalt prövas förutsättningslöst Det är alltid bra alt känna lill de fulla konsekvenserna av de olika skatleförslag som singlar omkring i debatten. Kanske hade vi t, o. m, sluppil en rad av de allvariiga problem som svensk ekonomi drabbats av, om man hade följt den gyllene regeln all försl beakta konsekvenserna av de nya pålagorna innan man hade gåtl till beslut.

All vi ställer oss posiliva lill all promsen utreds innebär inte all vi siäller oss bakom tanken på au införa en sådan skatt. Funnes det en möjlighel all på en och samma gång både förse staten med stora nya inkomster och samtidigt fö arbelsvänligare skatter utan alt höja priserna, ulan atl åstadkomma någon negaliv effekt på exporten, utan att underiätta importen på hemmamarknadens bekoslnad, utan några negaliva effekter på investeringarna, ja, då skulle vi för länge sedan ha tagit emot förslagel med vidöppna armar, vem som än hade värpt det här guldägget

Men det är nog dess värre sä alt underverkens tid är förbi. Del finns inle nägra hittills oupptäckta kassavalv bakom anslällda och maskiner i företagen med vilkas hjälp skatten på produktionsfaktorer skulle belalas. Det är nog som en värderad kollega i skatieutskottet försynt sade, all vår Herre skapade himmel och jord ur intet, men sedan dess har ingen lyckats göra om del konststycket Hur man än ulformar skaller och avgifter, är del alllid lil syvende og sidst den enskilda människan som för betala.

Vad ärdå produktionsfaktorsskalt? Jo, det aren skatt på de inkomsler som skapas i produkiionen, och den skall las ut innan inkomslerna delas ut till hushållen. Promsen skall ulgä med viss procent på utbetalda löner och därutöver pä bruttovinsl minskad med avskrivningar, sociala avgifter och skalt samt - efter vad jag förstår - efter del att räntor på lånat kapital räknats ifrån. Proms skulle således bli detsamma som en ny löneskatt. Del erkänner ocksä Erik Wärnberg, Därulöver skulle den bli ett slags förhöjd bolagsskatt, som skulle drabba inle bara självfinansiering och utdelning ulan också konsolideringar av olika slag, avsättningar till reserver för konjunklurutjäm-ning osv. Att tro all della inle skulle påverka investeringsviljan i negaliv riktning, är nog alllför Ijusrött optimistiskt

Jag har ocksä myckel svårt all inse atl del är fråga om någon ökad neutralitet mellan beskattningen av arbele och beskaltningen av kapital.

Arbetel, utbetalda löner, skulle beskattas oavsell om del gav vinst eller inte, Kapilalel skulle däremoi beskattas endast om del gav vinst. Avkastningen på lånat kapital ~ utbetalda räntor - skulle inle produkiionsfaklorsbeskallas, men avkastningen på självfinansierade investeringar skulle beskattas. Del är väl ganska klart alt della ytteriigare skulle motverka konsolideringar inom företagen och öka deras sårbarhet under svåra lider. Del skulle också öka företagens beroende av slalliga selektiva insalser pä investeringssidan. Del kanske också är avsiklen.

Den hell övervägande delen av promsen skulle komma frän de anställdas löner. En proms pä 3 96, som har diskuterats, skulle brutto ge 7-7,5 miljarder kronor, varav 6,6 miljarder skulle härröra från lönesidan. Inkomsten frän vinstsidan - från kapitalet - skulle dessutom motverkas av all vi samtidigt skulle fö en betydligt lägre bolagsskatt och lägre beskattning på utdelningar.

Förslaget i den socialdemokraliska partimotionen frän januari om alt en proms skulle införas ijanuari nästa år förefaller nu någol nertonat, i varie fall om man läser vad socialdemokraterna har skrivit i reservationen 1 vid finansutskottets betänkande. Där skrivs: "Om den nu förutsedda konjunktur- och likvidiielsuppgången kommer till slånd, bör en mer allmän finansiell åtstramning åstadkommas under 1980 genom alt man då inför den föreslagna produklionsfaktorskalten." Erik Wärnberg däremot sade i sitt anförande att socialdemokralerna önskar elt förslag som skall träda i kraft den 1 januari näsla är. Herrarna i finansutskottet och skatteutskottet för väl göra upp den saken sinsemellan, men nog vore det välbetänkt om man uttalade sig litet mindre kategoriskt.

Lål oss ändå titta litet mer på den proms på 3 96 som har nämnts i debatten och som skulle ge ca 7 miljarder kronor. Socialdemokraterna skriver i sin reservalion vid skaiieutskotlels betänkande atl "en allmän utgångspunkt för den nya skatten måsle vara alt den inle övervältras på priserna". Del innebär all de anslällda, akiieägarna och andra mäste avstå från 3 96 i annars möjlig inkomst Det skulle i sin lur minska skatieunderiagel i molsvarande mån. Kommuner och landsting skulle fö se sina inkomsler minskade med ungefär 2,1 miljarder mot vad som skulle ha blivit fallet ulan proms.

Effekterna pä kommunernas ekonomi av den nya avgiften bör beaktas, menar socialdemokraterna i finansutskottet Det beiyder all av den här inkomsten på 7 miljarder skulle 2,1 miljarder behöva gä till kommuner och landsting bara för atl de inte skulle komma i en sämre situalion genom promsen. Men sedan skulle staten gå miste om inkomstskatt på ungefar lika mycket. Vad har vi kvar då? Jo, ungefär 2,8 miljarder, och det motsvarar nalurliglvis - med undantag för skatten på investeringar och konsolideringar -ganska exakt vad inkomstlagarna gär miste om i nettoinkomst om promsen införs och skall beaktas vid löneförhandlingarna. Hela del belopp som återstår måste då användas lill skaltelältnader för au inle lönlagarna skall fö del sämre genom promsen. Här uppstår verkligen en läng rad frågor. Vad blir kvar i minskat budgetunderskott, som det var så viktigt alt promsen skulle bidra till? Jo, endast del som skulle tas ut i skatt på företagens konsolideringar och

6 Riksdagens protokoll 1978/79:91-92

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

investeringar, och det skulle lydligen kompenseras genom ökade statliga insatser - hur nu del skulle gå lill. Kvar i inkomstförstärkning för statsverket skulle bli noll och iniet sedan inkomsttagarna kompenserats.

Vad blir då fördelarna och nackdelarna för den enskilde löntagaren? Ja, del beror nalurliglvis pä svaret på näsla fråga, och den är: Hur skall den skattelättnad utformas som skall kompensera löntagarna för promsen?

Nu förväntar jag mig inte något färdigl svar på delta under den här deballen. Därför tänker jag faktiskl ägna en stund ål att beröra den frågan. Anledningen är att socialdemokralerna i sin reservation, liksom Erik Wärnberg i sitt inlägg, vänt sig mot tanken på en höjning av momsen -den skulle inte bara verka inflationsdrivande utan också drabba "särskilt hårt barnfamiljer och låginkomsttagare", som det står i reservationen.

Momsen vänder den lunga ändan nedåt, sade Erik Wärnberg, Underförstått: Socialdemokralerna väljer promsen, bl, a, därför att den inle skulle ha nägra motsvarande fördelningspolitiska nackdelar.

Hur är del dä med den saken? Först och främsi: En proms pä 3 ä 4 96 som avräknas vid löneförhandlingarna innebär nalurliglvis att utrymmet för kontanta löneökningar blir utomordentligt lilel och kanske t o. m. negativt. Om man sätter sig ned vid elt sä helt avdukat förhandlingsbord all ingenling finns att fördela - kanske t o. m. tvärtom - blir stämningen nog inle precis den allra bästa. Och det finns väl ändå en påtaglig risk för alt generositeten mot grupper som är lågavlönade eller felavlönade i förhållande till de krav som ställs på dem blir mer eller mindre obefintlig.

Vidare och inte minst viktigt: Hur skulle en genom promsen utebliven annars möjlig löneökning på säg 3 % slå på låginkomsttagare och höginkomsttagare? Jag tänkte visa detta i en tablå på kammarens TV-skärm.

Tablån visar atl promsen i kronor räknal skulle slå nära nog lika hårt på 30 000-kronorsinkomsltagarensom på 100 000-kronorsinkomstlagaren. Den förre skulle gä miste om 603 kr. i nettolön som han hade kunnai fö om inle promsen införts. Den senare skulle gå miste om 660 kr. Den vanliga inkomsttagaren, som har ungefär 65 000 kr. i inkomst, skulle drabbas något hårdare - av en realinkomstminskning på 741 kr. Och titlar man på della i förhällande lill den standard som de här olika löntagarna har skulle låginkomsttagaren drabbas dubbelt så hårt som höginkomsttagaren. Han skulle gå miste om en annars möjlig standardökning pä 2,7 96 mot 1,3 96 för högi nkomsllagaren.

Momsen drabbar någoriunda proportionellt, bortsett frän eventuellt sparande, och den skulle inte pä långa vägar fö en lika regressiv effekt som en proms enligt socialdemokraternas alldeles egna och klart uttalade förslag

skulle fö. Menar man all momsen vänder den lunga änden nedåt? Ja, då vet jag inle hur man skulle rubricera promsen. Den skulle slå ofantligt mycket härdare mot låginkomstlagarna i varie fall, och del Irorjag det kan vara värt all lägga pä minnet.

Hur skulle skattelättnaderna utformas för att kompensera dessa inkomsttagare med låga och vanliga eller kanske högre inkomster? Ja, det blir verkligen ingen lätl sak. Hur skall man anpassa skatteskalan så att den kompenserar inkomsttagaren med 30 000 kr. i detla fall med drygl 600 kr., medelinkomsttagaren med ca 740 kr. och höginkomsttagaren med kanske 600 kr. ulan att del leder lill en starkt ökad progressivitet i beskattningen? Det enklaste sättet alt komma lill rätta med detla är naturiigtvis atl man använder pengarna lill etl extra avdrag på slutskatten. Inför man ett sädani och säger att det skall vara 650 kr. skulle det naturiiglvis kompensera flertalel av dem med låga inkomster, men det skulle kosta 3,5 miljarder kronor, och det skulle inte nettot av promsen räcka lill för. Någon dämpning av progressivileten, några mer arbelsvänliga skatter, som såvitt jag vet socialdemokraterna numera ställer upp för-och det är glädjande-skulle vi definitivt inte kunna fö genom en proms som utformas enligt socialdemokratisk modell. Sammanfattningsvis tror jag det skulle vara ganska sä bra för den allmänna debatten om den arbetsgrupp som skall se över promsen också log sig en titt på fördelningskonsekvenserna, förde är, som jag hoppas framgår av tablån, inle sä enkla.

Socialdemokraterna säger vidare i sin reservalion all genom en proms "kan man också förenkla skatlesystemet och göra skatteuppbörden effektivare och mer rättvis". Del är naturiigtvis någonling som vi ocksä med öppna armar skulle ta emot. Men jag kan inle falla vad det är i detta system som skulle innebära en förenkling i skattesystemet. Vi skulle uppenbariigen ha kvar momsen i sin gamla skepnad med dess beräkningsgmnder. Vi skulle ha kvar deklarationsförfarandel och vanlig inkomstskatt för enskilda och förelag som föml. Vi skulle ha kvar bolagsbeskatlningen. Vi skulle, enligl vad Erik Wärnberg säger, i varie fall t. v. ha kvar socialförsäkringsavgifterna med deras beräkningsunderiag. Till det skall dä promsen komma med ett helt annorlunda skalleunderiag, för de enskilda att deklarera, för taxeringsmyndigheter att kontrollera och för skattemyndigheter att beräkna. Om avsikten är att öka behovet av tjänstemän fyller promsen kanske ett syfte. Men avsikten var ju inte att öka statsutgifterna utan tvärtom att minska budgetunderskotlet.

Till sist, herr lalman! Jag har hittills enbart diskuterat promsen i den utformning och med de effekter som socialdemokraterna skisserat. Men är del verkligen - handen på hjärtat - någon som innerst inne tror att en proms pä 3 ä 4 96 verkligen skulle avräknas vid avtalsförhandlingarna och inte till någon del övervältras pä priserna?

Staffan Burenslam Linder pekade tidigare pä den OECD-rapport från i somras som visade att det i Sverige inte förekommit någon nämnvärd avräkning av arbetsgivaravgifterna på lönerna. När vi i Sverige fick den snabbaste ökningen av arbetsgivaravgifterna så steg på samma gång inte bara lönekostnaderna utan också lönerna som allra snabbast, samtidigt som de

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

anställda fick en myckel liten behållning av della. När vi förra året log bort löneskatten, när vi införde indexreglering av skatteskalorna, dä fick vi på samma gång utomordentligt små löneökningar, samtidigt som de anställda fick en verklig realinkomstförbäilring.

Alltnog. Om det nu blir så som de allra flesta ändå tror, nämligen atl promsen inle kommeratl avräknas vid avtalsförhandlingarna utan att den i varie fall delvis kommer att övervältras pä priserna, dä är vi lillbaka i samma gamla cirkus som vi hafl så jobbigt att ta oss ur. Vi skulle fö en ny avgift som höjer produktionskostnaderna och som enligt internationella konventioner inte skulle få lyftas av exporten eller läggas på importen vid våra gränser. Den nya avgiften skulle ensidigt drabba svenska företag, svenska varor och svenska tjänster, medan importen helt skulle slippa undan. Vi skulle drabbas av en överhängande risk för försämring av bytesbalansen, för mindre efterfrågan på svenska varor, här hemma och på utlandsmarknaden, och därmed för slörre arbetslöshet.

En produktionsfaktorsskalt vore kanske något att fundera pä i länder som har ett stort exportöverskott, länder som kanske känner ell behov av all pä elt diskret säu minska exporten och öka importen, trots de konsekvenser delta skulle få på sysselsätlningen. Men, herr lalman, i Sverige beflnner vi oss fakliskt inte riktigt i den situationen. Promsen skulle dessulom, som jag sade lidigare, las ul oavsett om förelaget går med föriusl eller inle.

I en situation med skriande brist pä arbetskraft, där man snabbi vill slå ut företag som går dåligt och föra över de anställda till företag med bällre lönsamhet, kunde man kanske använda promsen. Men jnte heller i en sådan situation befinner vi oss.

Nej, herr lalman, del värsta som kunde hända vårt näringsliv, våra skattebetalare, våra arbelslösa, det vore nog att vi lugnt slog oss ner och bara avvaktade den utredning om promsen som nu skall tillsättas, i tron alt denna löser alla problem. Vi behöver inle nya, föriamande eller omdöpta skaller, ulan vi behöver en skattepolitik där man faktiskt följer upp 1972 års skatteuirednings förslag. Vi behöver en skattepolitik som motverkar skattefusk, som stimulerar arbetsglädje, internationell konkurrensförmåga och framtidstro och som den vägen skapar nya resurser såväl för den enskilde som för samhället.

Jag ber, herr lalman, all få yrka bifall till skatteutskoitels hemställan i betänkandet nr 29.

enskilda siffror i fru Troedssons redovisning, men när jag säger alt del mesta var felaktigt, så kan jag som bevis anföra alt fru Troedsson säger atl en proms på 3 96 skulle ge 7 ä 8 miljarder. Men dessa 7-8 miljarder skulle plölsligl vara borta. Någon hade betalat ut dem, men ingen hade fått dem. Detla går inte ihop, det är en omöjlighet. Ungefär så gick del till i alla de räkneexempel som fru Troedsson tog upp.

Jag skall emellertid hålla med henne på en enda punkt, nämligen alt underverkens lid är förbi. Det går inle att hitta den fina cigarr som borgerligheten i åratal talat om, nämligen etl nytt skattesystem. Det går inle atl hitta elt skattesystem om vilkel man kan säga atl man inle belastar människorna samtidigt som det ger samhällel en massa pengar. Vad vi är ule efter är etl skattesystem som gör att vi kan få bort besvärligheter och problem och gör det möjligt att ta ut samma skattebelopp ulan alt det orsakar några skador pä något ställe. Det är alltså det som vi skall leta efter. Vi har försökl med en mindre nyansering av den gamla arbetsgivaravgiften och med en utökning med nägra andra ting som finns på kapitalsidan. För vår del tycker vi kanske all konsolideringsgraden är så pass slor alt det inle gör någonting, om även den fär ligga till grund för en liten avgift.

Däremot har fru Troedsson helt fel när hon säger alt vi tar ul en sådan avgift när det gäller förlustföretag. Ja, det kommer atl las ut arbetsgivaravgift pä lönesumman, men har förelaget förlust kan det inte ha nägon vinsl, och därför kan man inte ta ut någon avgift av del slaget Man tar alltså bara ul en arbetsgivaravgift på lönesumman, precis som när del gäller alla andra förelag som har att beiala arbetsgivaravgift Jag är övertygad om alt föriustföretag i dag tvingas alt beiala energi, olja och nya lönesatser. Det går inle att skydda dem, ulan de är i precis samma läge som alla andra förelag. Jag kunde lala länge om det alternativ som fru Troedsson har atl visa upp? Dessa alternativ skulle också kosta pengar som måste las någonstans, och del skulle bli ännu sämre för människorna.

Nr 91

Onsdagen dén 28 februari 1979

Finansdebatt

INGEGERD TROEDSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att chocken var svär för socialdemokralerna. Uppenbariigen har man trott alt del finns möjligheter att införa en ny skatt som skulle vara till fördel för staten och ge nya störa skatteinkomster på 7-10 miljarder, som socialdemokraterna själva säger, och samtidigt leda lill arbelsvänligare skatter och en förbättring för de anställda. Jag vågade lilel försikligt lala om att den möjlighelen inte finns. Hade den funnits skulle vi med glädje ha accepterat den.

Det mesta var fel, sade herr Wärnberg. Om det mesta var fel i mitt anförande, måste det hell enkelt bero på ett fel i socialdemokraternas motion och i deras reservationer. Jag har nämligen punkt efter punkt följt den beskrivning som socialdemokralerna har gett om hur promsen skulle utformas och om de verkningar den skulle ha - all den skulle avräknas vid löneförhandlingar, osv.

Promsen skulle ge 7-10 miljarder kronor brutto, det erkänner jag. Men samtidigt beiyder del all de anställda går miste om inkomsler på nära nog lika

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

mycket. Det betyder att skatieunderiagel på grund av detta och på grund av en minskning av bolagsskatterna försämras i motsvarande mån. Eftersom den genomsnittliga marginalskatten liggeröver 60 96, skulle över 60 % avdel här falla bort i skall, som i annat fall stal, landsting och kommuner skulle ha fött. Visst blir det någon behållning för staten, men bara under förutsättning alt man inte kompenserar kommuner och landsting och under förutsättning atl man inte kompenserar alla de löntagare som går miste om dessa 3-4 % i annars möjlig löneökning. Då, men endast då, stämmer ekvationen. Men så harjag aldrig hört förslagel presenleras från socialdemokratiskt håll.

Sedan var det föriustföretagen. Om etl företag går med förlust och man lägger på en ny skalt på 3 ä 4 96 a v de anställdas löner - och om det är omöjl igt att få denna avräknad i löneförhandlingar - är det väl ganska självklart alt detta leder till atl företaget snabbare än annars mäste lämna in.

Det är utmärkt alt socialdemokraterna har gjort etl försök alt hitta ett nytt skattesystem. Erik Wärnberg har haft alla chanser att fullfölja detta försök, eftersom han satt som ordförande sex av de sju år då förelagsskalleberedningen höll pä med de här sakerna. Trots detta fick vi inget fullständigl förslag. Trots detta uttalar ni er fortfarande i allmänna ordalag om hur systemet skall utformas och om dess konsekvenser.

Det är nya realistiska skattetag vi mäste ta - vi kan inte hålla på och lägga ned en massa energi på idéer som tyvärr är dödfödda.

ERIK WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Fm Troedsson gör åter elt fruktlöst försök alt låta 7 ä 8 miljarder gå upp i rök. Hon räknar i felakliga storheter. I det ena fallet föriorar parterna samma belopp en gång extra - och pengarna bara försvinner. Det är det som är felaktigt. Man kan inte låta 7 ä 8 miljarder gå upp i rök. Antingen får samhällel, löntagarna eller nägon annan pengarna. Någon får dem! De försvinner inte bara, och administrationskostnaderna kan man inle gärna skylla pä i del här fallet.

Om förelaget fär 3-4 96 högre avgifter går företaget omkull eller del går i motsvarande grad sämre. Det häller jag med om. Men får förelagel beiala ut 3-4 % högre löner blir effekten precis densamma - och fru Troedsson förutsatte i sina räkneexernpel att det skulle få 3-4 96 högre lönekostnader. Del är fullständigt likgiltigt om företagen betalar ut beloppen i form av löner eller i form av produktionsfaktorsskalt. Del går inle atl räkna pä della säll -dvs. alt räkna in en sak tvä gånger i elt sammanhang och räkna bort den två gånger i ett annat sammanhang.

Jag var som sagt ordförande i förelagsskalleberedningen under mänga är, fram till regimskiftet. Och om regimskiftet inte hade kommit kanske förslagel hade kunnai bli mer noggrant utformat än det blev. Del redovisades nu bara i reservationens form. Jag är dock inte säker på hur förslaget hade utformats under andra förhållanden.

Det förslag som föreligger i dag är inte riktigt delsamma som det som fanns i reservationen till företagsskatteberedningens betänkande. Det äretl förslag som vi ber att regeringen skall utforma lagtext till, och vi vill atl det skall

prövas om del kan genomföras den 1 januari nästa är. Det är alltså ett försök all la bort någonting av del skattesystem som vi har i dag och som alla tycker är tokigt och ersätta del med något nytt. Fru Troedsson anstränger sig för alt argumentera mot det förslaget. Detta är nonsens, säger fru Troedsson: Man plockar bort 7-8 miljarder kronor som över huvud tagel inte längre skall finnas.

En lilen sak lill, som jag kanske skall rätta till, fru Troedsson. Del är inte bara aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar som det här gäller. Det är även enskilda företag.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

INGEGERD TROEDSSON (m) kort genmäle:

Herr lalman! När det gäller enskilda företag och egenföretagare får den föreslagna skatten, som Stig Josefson sade, samma effekt som en ny löneskall. Del vidimerade också Erik Wärnberg. När det sedan gäller dessa 7-8 miljarder som försvinner är väl mitt resonemang ganska klart. Del är självfallet alt pengarna måsle tas någonstans ifrån.

Var finns de här stora och hittills oupptäckta tillgångarna som bara ligger och väntar på alt utnyttjas? Löntagarna skulle avstå frän 3 å 4 %. Det står fullständigt klart Del skall ske, säger man. Då betyder del naturligtvis att skatieunderiagel för kommuner, landsting och stal minskas med de inkomsi-avsiåenden som löntagarna gör. Del innebär alt skatten i kommuner, landsting och stal blir motsvarande mindre. Med det höga skattetryck vi har nu försvinner alltså 30 % i form av minskad landstings- och kommunalskatt och ungefär 30 96 i form av minskad statsskatt. Återstoden skulle användas för atl kompensera löntagarna - eller harjag alldeles missuppfattat del? I sä fall tyckerjag att socialdemokralerna skall klart säga ul: Vi skall införa en skatieläitnad, men den skall betalas genom att alla löntagare och egenförelagare runt om i Sverige skall avslå frän 3 ä 4 96 av annars möjliga löneökningar. Då går del ihop. Men då kommer vi ändå till den fråga jag ställde: Hur skall vi utforma skalleförslaget så alt det fåren profil som tyder på socialt ansvar och sä atl det samtidigt leder till arbelsvänliga skaller?

Del har vi inte fält se något prov på.

Den tabell som jag visade på bildskärmen var beräknad helt på grundval av socialdemokraternas eget förslag, dvs. med en proms på 3 96 - jag kunde naturligtvis också ha räknat med en proms pä 4 96 - och med nuvarande marginalskatt Det var en mycket enkel uppställning, ochjag tror inte att det erbjuder Erik Wärnberg nägon som helsl svårighet att kontrollera dess riktighet.

Problemet är att vi sä länge har accepterat socialdemokraternas påstående alt en moms slår hårdast mol de små inkomsttagarna medan arbetsgivaravgifter skulle ha en räitvisare fördelningspolilisk effekt Så är del dess värre inte. Vore det så, kunde man kanske på allvar diskutera sådana skatter, i synnerhet om de dessutom skulle visa sig ha en arbelsvänligare effekt.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

HOLGER BERGQVIST (fp):

Herr lalman! De tre senasie talarna har varit hell koncentrerade lill den väckta frågan om en produktionsfaktorsskalt. Vi kan räkna med att regeringen i morgon tillsätter den aviserade ulredningen om produktionsfaklorsbeskattning. Jag tror därföratt man i de senaste inläggen har varit lilel väl tidigt ute i detta avseende.

Jag kommer att ta mig friheten atl något vidga den skaltepolitiska delen av finansdebaiten. Jag har anledning att förmoda all denna debatts skaltepolitiska del även fortsättningsvis kommer alt få en sådan bredare inriklning, efiersom Gunnar Sträng strax skall tala och jag förutsätter alt också han kommer att utförligt beröra dessa frågor.

I vårt samhälle finns det något som länge gjorl mig särskilt bekymrad. Det är atl så många politiker så länge visat sig oförmögna alt vara tillräckligt oroliga för konsekvenserna av au värt skattesystem har kapsejsal - det har det nämligen gjort.

Under senare lid har mina bekymmer över denna brislande oro något minskat. Fler och fler i denna församling har böriat förslå lägels allvar. Man har tvingats bevittna skadorna av den oundvikliga kollisionen mellan den progressiva skatteskalan och inflationen. Skadorna för både samhälle och enskilda har blivit förödande.

Både skatteskalan och inflationen har påverkats i negaliv riktning av den kollisionen. Inflationen föll i galopp efter kollisionen med skatteskalan, som i sin tur böriade irra omkring utan all kunna la vara pä sig själv.

Herr talman! Sådana upplevelser brukar leda till panikartade ålgärder. Så måsle man också förklara en del skaltepolitiska händelser under senare lid. Jag länker närmast på det sätt som socialdemokralerna presenterat produktionsfaklorsskatlen på under senare tid. Presentationen har myckel av panikens oförsiktighet över sig.

Det enda vi egentligen vet om produktionsfakiorsbeskaltningen är atl vi egentligen inte vel någol särskilt om den. Jag tror dock att det finns en och annan päria att fiska upp i det grumliga vatten där idén om en produktionsfaktorsskatt har kommit till. Låt oss ta reda pä hur del verkligen förhäller sig, så kan vi kanske gemensamt fånga upp päriorna i del här alternativet! Lät oss alltså avvakta den utredning som Ingemar Mundebo såvitt jag förslår i morgon kommer att tillsätta!

Socialdemokralerna borde vara tillräckligt erfarna -jag trodde att Gunnar Sträng fortfarande var en garanii för del - för att inte lockas lill trollkonster av det slag som vi under senare tid fält bevittna. Hur skulle del vara möjligt atl från nästa årsskifte praktisera elt skattesystem, som varken vi i värt land eller någon annan vet någonting säkert om? Sådana illusionsnummer hör inte hemma i en ansvarsmedveten församling som denna.

Som jag nyss sade ärjag angelägen om atl stryka under att det här måhända finns en hel del alt ta vara på. Till den saken fär vi återkomma då vi utrett frågan och säkrare vet vad vi talar om.

Det är bra atl även socialdemokraterna har böriat förslå det allvarliga läge som de själva har försatt vårt land i när det gäller skattesystemet Min oro

minskar i takt med alt socialdemokraterna får ökad sjukdomsinsikt Del är bra. Men del är inle bra alt de lockas lill illusionsnummer av elt ansvarslöst slag, som vi irodde hör hemma på etl hell annal ställe i den politiska geografin.

Det tog lång tid att förstöra det svenska skattesystemet. Men del gick till slut Det kommer atl ta ännu längre tid, myckel längre lid, alt reparera det, om del över huvud taget går inom ramen för den ordning på vilken vi byggl upp vårt skattesystem. Reparationsarbetet har dock böriat, det vill jag ha sagt. Jag menar atl vi kan tacka det fattade beslutet om inflationsskyddel av skatteskalan för della. Del är bara det alt della skydd borde ha kommil långt lidigare.

En progressiv skalleskala och inflalion går inte ihop. Det aren självklarhet men den måste ändå förklaras. Inflationen rubbar varie år den ursprungligen avsedda verkliga innebörden av en i riksdagen beslutad skatteskala. Varje inkomsttagare skjutsas av inflationen upp lill en högre skaiteprocent än vad riksdagen har menat. Inflationen skapar en skallehöjningsautomalik. Därmed rubbas ocksä den samhällsekonomiska grundvalen. Löntagarna vel inle var de skailemässigl setl står inför kommande år. Avtalsrörelsen får inte den fasta grund som del samhällsekonomiska ansvarel kräver.

Skatiehöjningsauiomatiken blir naturiiglvis också "gefundenes Fressen" för en finansminister som inte gillar all motivera sill ökande behov av pengar. Sådana finansministrar är inte bra, om man vill ha god hushållning med skattebetalarnas pengar. Och det vill man. Åtminstone vi.

Men nu är det alltså annoriunda. Skalleskalan skyddas mot infiationens skadeverkningar. De inflationsaulomatiska skattehöjningarna uteblir.

Någon skattesänkning är det ju inle fräga om. Del får man ofta höra i sådana här debatter, men del är inte sant Det ärju fräga om en utebliven skattehöjning. Samtidigt säger man att den skattesänkning som inte är en skattesänkning ulan en utebliven skattehöjning är orättvis, därför all den påslås gynna högre inkomsttagare och missgynna lägre inkomsttagare. Det påståendet blir ännu mera osant, eftersom del ulgår från en osanning som förvärras.

En utebliven skaltehöjning kan rimligen inte bli en orättvis skattesänkning. Del är för del poliliska arbetets anseende beklagligt när debatten urartar pä del sältel. Della, herr talman, med den inflationsskyddade skalleskalan är en, menar jag, förden framlida samhällsekonomin avgörande skattepoliiisk händelse. Den inflationsskyddade skatteskalan är dock bara börian på arbetel atl reparera del förstörda skattesystemet Nästa steg blir att komma till rätta med marginalskaileproblemet Om della skulle jag, herr lalman, vilja säga: Som vi nu har del med marginalskatten kan vi naturiiglvis inte ha det i fortsättningen. Skatteprocenten i vanliga inkomstlägen har blivit orimligt hög.

Arbetsmotivationen minskar. Del kostar inle så myckel att arbeta dellid i slällel för heltid. Det lönar sig inie tillräckligt atl flytta till ett mer välbetalt jobb pä annat håll. Det jobb som erbjuds efter vidareutbildning ger inte myckel mer i plånboken.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Ja, det finns flera exempel pä marginalskattens skadeverkningar. Vi har fått en skattetrötthet som skapat en arbetslröiihet, som i sin tur i det länga loppet naturligtvis ger oss problem med produktiviteten. Marginalskatten har utvecklats till en välständsrisk.

Målsättningen bör vara alt marginalskallesatsen i de vanliga inkomsilä-gena är 50 %. För sin ökade eller förbättrade arbetsinsats skulle man alltså få behälla hälften. Då skulle mänga av de nu resignerade böria tycka att det återigen skulle löna sig alt arbeta. Men hur skall vi kunna uppnå det målet?

Del stora problemel sägs vara atl en rejäl marginalskaltesänkning kostar så myckel pengar. Pä kort sikl är det naturligtvis riktigt att en sänkning av marginalskatten kostar pengar genom det statliga inkomstbortfallet Men gäller det också på läng sikt? Del är inle alldeles säkert Myckel talar för atl del kan vara tvärtom. Meningen med marginalskatiesänkningen pä sikt ärju att locka fram en större och bäure arbetsinsats. Del ger en större lönesumma atl beskatta. Då kan en lägre skattesats ge större statliga inkomster än en högre skattesats på en mindre summa.

Med del här harjag, herr talman, bara velat antyda någol om marginal-skatteproblemen och vad som bör beaktas då vi snart går att ta ilu med detla för samhällsekonomin ytlersl allvariiga problem.

Jag har nu, herr talman, berört dels inflationsskyddet av skatteskalan, dels marginalskattefrågan. Jag skall när jag nu tar upp den iredje punkien i arbeiet med all reparera det svenska skattesystemet närma mig elt myckel allvariigt problem, nämligen frågan om kommunalskatten. Del problemel håller på att växa.

Reparationsarbetet på kommunalskatten kan och måste angripas från flera håll. Lål mig böria med förhållandel mellan marginalskatten och kommunalskatlehöjningarna. Det är försl under senare är som detla förhällande böriat uppmärksammas på allvar i den allmänna debatten. Vi kan illustrera delta med kommunalskattesalsen del försia och det sisla årel av det snart lilländalupna 1970-talel.

År 1970 var den genomsnittliga kommunala skallesatsen 21 %. År 1979 - i år - är skallesatsen genomsnittligt 29 96. Del beiyder också att marginalskatten under 1970-talei har stigit med åtta procentenheter i alla inkomst-skikt I genomsniitskommunen är alltså marginalskallesatsen 58 96 plus dessa 29 %, alllsä 87 %. Utan kommunalskattehöjningar under 1970-talei -observera atl den stora kommunala skatieexplosionen kom tidigare! - hade marginalskatten som högsl varit 79 "o. Detia villjag säga som bakgrund lill de av regeringen aviserade marginalskaltelaken på 80 resp. 85 %. Del kan ocksä sägas mot bakgrunden av att de 29 procenten förväntas, enligt många beräkningar, öka lill 35 % bara om nägra fö är, om ingen ändring sker, med en molsvarande höjning av marginalskallen.

Men en ändring måste till, och del myckel snart. Del måsle nu, herr talman, vara sista gången som en regering gör ett försök att komma till rätta med den kommunla ulgiftsexpansionen genom frivilliga överenskommelser med kommunerna. Erfarenheierna visar klart all sådana överenskommelser

bara illustrerar sagan om den naiva oskuldens seger över den ekonomiska verkligheten. Del är min lika personliga som välgrundade övertygelse.

Därför menar jag att någon form av samordning av den statliga och den kommunala beskauningen blir nödvändig. Ett sätt alt förstå detta är atl studera siffror som vi känner väl lill men som vi behöver bli påminda om, nämligen de statliga och kommunala skatternas och avgifternas andel av bruttonationalprodukten, som ju dramatiskt har ökat sedan mitten av 1960-lalel. Fär jag påminna om nägra siffror, som har nämnts här tidigare från denna talarstol, bl. a. av Ingemar Mundebo.

År 1965 gick 36 % av bruttonationalprodukten till statliga och kommunala skatter och avgifter. Fem är senare - 1970 - var siffran fem procentenheter högre, nämligen 41 %, och ylleriigare fem år senare - 1975 - var den ■ yllerligare fem procentenheter högre, nämligen 46 %. Ell år därefter -1976 -hade siffran stigit med fem procentenheter till 51 % och år 1977 var siffran omkring 53 %.

Denna utveckling kan förklaras främsi av den kommunala ulgiftsexpansionen. Av den offenlliga sektorns utgifter används i dag tvä iredjedelar för kommunala angelägenheter.

För denna verksamhet har kommunerna en i princip fri beskattningsrätt. Detla förhällande kan knappasi fä fortsätta. Samhällsarbetet måste utgå från en totalsyn på siatens, landstingens och kommunernas ekonomi och skatter. Skatterna spelar en slor roll i konjunktur- och stabiliseringspoliliken. Inkomstfördelningen mellan olika grupper i samhället sker med hjälp av skaiterna. Skattepolitiken är avgörande för fördelningen av samhällets resurser på längre sikt mellan privat och offentlig seklor. Olika nivåer på kommunalskalterna ger olika marginaleffekter på den totala inkomstskatten. Pä alla dessa områden påverkas utvecklingen av kommunalskatten. Del visar atl riksdag och regering för att kunna besluta i viktiga samhällsekonomiska frågor ocksä måsle ha den kommunala beskattningen under konlroll.

Då insläller sig frågan om värdet av en helhetssyn på statens och kommunernas ekonomi och skatter jämfört med beskattningsrättens värde för den kommunala självstyrelsen. Avgörande för denna fråga är om fördelningen av enheisskatten till landsting och kommuner utformas som en total ram för samtliga kommunala aktiviteter eller om fördelningen också skall innefatta styrning mellan olika kommunala ändamål.

Jag menar alt för den kommunala självstyrelsens skull är del i ett sådanl syslem nödvändigl alt fördelningen av skattemedlen sker i form av en totalram. Det skulle i så fall betyda att den statliga styrningen för olika kommunala ändamål skulle komma att väsentligt minska i förhållande lill vad som gäller i dag. Enligl vissa undersökningar är nämligen den kommunala verksamheten i dag till hela tvä iredjedelar i slörre eller mindre ulsträckning styrd av staten. Detla är en ytterst allvariig begränsning av den kommunala självstyrelsen. Frågan är om inte dessa tvångsförhällanden för kommunerna är mer besvärande för den kommunala självstyrelsen än borttagandet av beskattningsrätten skulle vara.

Men innan dessa personliga synpunkler förankrats i den poliliska verklig-

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

heten måsle vi dock när det gäller kommunalskatten - på samma sätt som regeringen i sin aviserade skatleproposiiion - ta oss an ett alldeles särskilt kommunalt skatteproblem. Det handlar om den kommunala skatteutjämningen, eller vad jag skulle vilja kalla någol av den glömda solidariteien i vårt land.

Ibland verkar det på mig som om del problemel inte är tillräckligt uppmärksammat. Får jag ge en liten illustration som kanske kan hjälpa lill alt öka uppmärksamheten.

Vi kan länka oss tvä inkomsttagare som vardera skattar för 70 000 kr. De bor på var sin sida om en kommungräns. Skillnaden i kommunal utdebitering säger vi är 2 kr. per skattekrona. Del är inte särskilt uppseendeväckande, snarare tvärtom. Det är ganska vanligt

Låt oss anla alt han som bor i kommunen med den större kommunalskallen säger sig vilja ha lika myckel i plånboken som han i kommunen med två kronor lägre kommunalskall. Vad måsle han dä göra?

Två kronor eller, rättare sagt, 2 % pä 70 000 kr. är 1 400 kr. Det är neitoskillnaden mellan de två. Hur myckel måsle man tjäna för all fä ihop 1 400 kr. i det inkomstlaget? Med den marginalskatt vi nu har måsie den här inkomsttagaren tjäna ihop 4 200kr. brutto föratt få behälla de 1 400 kronorna. För alt fä ihop en lön på 4 200 kr. måsie den som bor i kommunen med den 2 kr. högre kommunalskatten jobba 3 veckor av semestern.

Jag frågar: Ärdet ell rättvist skattesystem när tvåjämsiiillda inkomsttagare pä var sin sida om en kommungräns måste prestera så skilda arbetsinsatser för atl bli jämställda i plånboken? Naturiigtvis inte. Del här måsle rättas lill. Del arbeiet böriar nu med regeringens skatleproposiiion.

Herr lalman! Med det här inlägget harjag velal särskilt peka på de allvariiga skadorna av kollisionen mellan inflationen och den progressiva skatteskalan, den ökade medvetenheten om detla och som följd därav risken för panikartade åtgärder. Men jag harockså velat peka pä möjlighelen atl reparera med inflationsskyddade och marginalsänkla skatteskalor och en i flera avseenden balanserad kommunalskatteulveckling.

Herr talman! Med della vill jag yrka bifall lill ulskollets hemslällan i skatleulskotlets belänkande.

NILS BERNDTSON (vpk):

Herr lalman! Skaiterna kan användas för en omfördelning mellan olika grupper i samhället. Mönstret för skattepolitiken under en rad år har dock varit ökade skattebördor för de minsl bärkraftiga och lättnader för grupper med slörre bärkraft Denna tendens har förstärkts under borgeriiga partiers regeringsinnehav. Folkpartiregeringen går vidare på samma väg. Slatsskal-tesänkningar och indexreglerade skatteskalor utformas så, att de ger mest till höginkomsttagare och minst eller inget till låginkomsttagare. Skatteomläggningar finansieras genom nya bördor på de minsl bärkraftiga.

Staten lar in ungefär lika mycket pä indirekta skaller som på beskattning av inkomst, förmögenhet och rörelse. Enbart mervärdeskatten svarar för mer än en fjärdedel av statens inkomsler. Statens inkomster frän juridiska personer.

dvs. huvudsakligen aktiebolag, har minskat i belydelse. Mot nära 14 % 1950 utgör de i dag mindre än 3 %. Samtliga kapitalskatters andel har under samma lid minskat från 2,7 lill 0,6 %.

Jämsides med en för den arbelande befolkningen negativ utveckling av de statliga skaiterna har kommunalskalterna stigit kraftigt. En fördubbling sedan 1960 och en tredubbling sedan 1950 illustrerar utvecklingen pä detta område.

Såväl indirekta skatter som kommunalskatter drabbar låg- och medelinkomstlagarna hårdast De indirekta skaiterna fördyrar den livsnödvändiga konsumtionen: maten beskattas, och även prisstegringarna är skaiteobjekt Delta drabbar särskilt hårt alla dem som måste använda hela eller slörre delen av inkomsten lill del nödvändigaste för dagen. Del drabbar pensionärerna, barnfamiljerna och låginkomsttagarna.

Kommunalskatten, som tar lika myckel av varie intjänad hundralapp oavsett den totala inkomsten, känns tyngre för låginkomsttagare. Om kapitalisten och hans arbetare bor i samma kommun betalar de lika mycket per hundralapp i kommunalskall, även om kapitalistens totala inkomster är tio eller tjugo gånger slörre än arbetarens. Sannolikt bor kapitalisten i en kommun med låg skatt och arbetaren i en med hög skatt-det brukar vara sä-och dä blir skalieorätlvisan ännu mer uppenbar. Det kan skilja 5-6 kr. mellan olika kommuner.

På område efter område framträder orättvisorna i skattesystemet. Vissa grupper kan genom avdragssyslemels konstruktion sänka sin skatt och minska progressivileten i skatlesysiemet. De vanliga löntagarna mäste dock motivera varie avdrag, t. o. m. resorna till och från arbetet Pensionärer med små sidoinkomsler får ofta kännbar beskattning. Della har svenska folkel kunna konstatera, när självdeklarationerna nyligen upprättals.

Skatteflykt och skattefusk undandrar samhället skatteinkomster i mångmiljardbelopp. Även här är del de bärkraftiga som vältrar över bördor pä de minst bärkraftiga. Kryphälen finns inte för vanliga löntagare utan för spekulanter av skilda slag.

Jag har velal erinra om dessa drag i skattepolitiken som bakgrund till en diskussion om nödvändiga skaltepolitiska ålgärder för atl skapa elt rättvisare skattesystem. Del finns en benägenhet hos regeringar och finansministrar av olika kulörer att förtiga dessa ling och all söka leda in missnöjet med skallepolitiken i banor som passar dem själva. Man söker lappa över de mest synliga skavankerna i skattesystemet men avstår från all angripa orättvisorna. Ingemar Mundebo kryper under Gunnar Strängs gamla lapptäcke, och de lappar han själv sytt dit är inle snyggare än företrädarens. Tvärtom!

"Fortsatt reformering av skattesysiemel" var rubriken på etl pressmeddelande från budgeidepartemenlet för nägon vecka sedan. Men av allt alt döma blirdet ganska magert med reformer som gynnar de stora löntagargrupperna. Man fortsätter som hittills. Den skalleprofil folkpartiregeringens förslag har framgår av regeringens egen tabell, som visar alt de akluella förslagen missgynnar stora inkomstgrupper. Medan inkomsttagare med 55 000 i årsinkomst endasi får 312 kr. i skallelättnad blirdet 1 837 kr. för den som har

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

110 000 kr., alltså sex gånger mer. Till delta kommer de ogynnsamma effekterna av indexregleringen av skatteskalorna.

Kommunalskatterna har nu stigit till 29 kr och kommer om inga ålgärder vidtas snart all la en tredjedel av varie intjänad hundralapp. Hur vill då regeringen angripa del problemet? De satsningar pä skatleuljämningssys-lemei som aviseras är otillräckliga för all motivera uppfattningen atl en sänkning av kommunalskatten är möjlig. Därför hotarockså regeringen med skatletak, men del ger inle kommuner och landsting några pengar att klara av barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg eller andra eftersatta områden.

Är regeringen omedveten om del härda trycket på kommuner och landsting på en rad angelägna områden? Känner man inie lill köerna till daghemmen? Känner man inle till att personalsituationen inom sjukvård och åldringsvård är katastrofal pä de flesta håll? Känner man inle lill de långa väntetiderna för sjukvård och tandvård?

Inte ens det aviserade statsbidraget för kommunala bostadstillägg lill pensionärerna ger kommunerna någol egentligt tillskott, efiersom bidragsprocenten för de stalskommunala bostadstilläggen kommer att sänkas. Budgetminislern ger med den ena handen och lar lillbaka med den andra.

1 stället för atl angripa orsakerna lill de stigande kommunalskatterna och möjliggöra en nödvändig uibyggnad av den kommunala servicen vill folkpartiregeringen slrama äl på denna sektor. Man bör hålla i minnet alt såväl stigande kommunalskatter som dålig kommunal service framför allt drabbar låginkomsttagarna.

Det är kommunalskatten som är den tyngsta av de direkta skallerna. Del har de flesta inkomsttagare kunnat konstatera i deklarationstider. I årets budgetproposition redovisar regeringen siffror som visar att för en inkomsttagare med 60 000 kr. i årsinkomst är kommunalskatten tre gånger så slor som statsskatten. Försl vid 126 000 kr. i inkomst blir den statliga inkomstskatten slörre än den kommunala. Detta visar alt del krävs ålgärder mot stigande kommunalskatter. Endast genom ökade statliga insatser kan detta bli möjligl.

Jag skall på kammarens bildskärm visa en bild som illustrerar hur kommunalskatternas utveckling inverkat på olika inkomstgrupper. På en genomsnittlig industriarbelarlön 1965 utgjorde kommunalskatten 45 % av den lolala inkomstskatten, dvs. mindre än statsskatten. I dag däremoi ulgör kommunalskatten 74 % av den lolala inkomstskatten, dvs. avsevärt mer än statsskatten.

Om man som höginkomsttagare räknar den som vid de båda tillfällena hade tre gånger så hög inkomst får man följande jämförelsesiffror. För höginkomsllagaren utgjorde 1965 kommunalskatten 36 % av den totala inkomstskatten. I dag utgör den 44%. I båda fallen alltså mindre än statsskatten.

Delta visar enligt min mening vem som drabbas hårdast av kommunalskatlehöjningarna och vem som har intresse av ålgärder som möjliggör sänkia kommunalskatter. Det är de vanliga lönlagarna och låginkomstlagarna.

Budgetministern eller nägon annan som känner sig ansvarig för folkpartiregeringens politik bör besvara frågan: Är det inle angelägel atl ge kommunerna resurser så att de kan fullgöra sina uppgifter ulan kraftiga skattehöjningar? Pä sikt blir del f ö. nödvändigt alt genomföra vpk:s krav på en enhetlig progressiv skall till stat och kommun.

Herr talman! Del ter sig något märkligt alt del i denna ekonomiska debatt bara är en frågeställning beiräffande skaiterna som las upp lill avgörande. Men skattepolitiken är en viktig del av den ekonomiska politiken. Den handlar om vilka grupper i samhällel som skall svara för inkomsterna lill stat och kommun. Den handlar om hur bördorna skall fördelas.

Vänsterpartiet kommunisterna har väckt en rad moiioner om skattepolitiken, som inle kommer lill avgörande i della sammanhang. Jag vill dock kort erinra om våra krav:

Slopad matmoms; skärpt kapitalbeskattning; förändring i avdragssystemet; ålgärder mot skatteflykt och skattefusk; slopande av indexregleringen av skatteskalorna; höjd bolagsbeskaltning; återinförande av allmän arbetsgivaravgift, med undantag för kommuner och landsting; ökade statsbidrag lill kommuner och landsting och övergång till en progressiv stalskommunal enhetsskait; en genomgripande skattereform och övergång till produktions-beskattning.

Av alll detla finns endast frågan om övergång till produklionsbeskattning med i dagens ärende i form av att skaiieulskoitels majoriiei yrkar avslag på molionsförslaget.

Frän vpk menar vi att det är nödvändigt med en genomgripande skattereform. Redan i det skatteprogram vi presenterade före 1976 års val pekade vi på att en ökande andel av nödvändiga statsinkomster bör utlas direkl ur produkiionen. Vi skrev bl. a.:

"Vpk kräver ett system av produktionsskatter, beräknade i förhållande till företagens omsättning, råvaru- och energiförbrukning och inte som nu enbart i förhällande till löneutgifterna. Etl sådanl skallesystem bör användas också för miljöpolitiska och allmänt näringspolitiska syften. Beskattningen bör differentieras med hänsyn lill produktionens nytta."

Debatten har kommit att kretsa kring det socialdemokratiska förslagel om produktionsfaktorsbeskattning, som tidvis presenterats som produktionsskatt och som en nyhet ulan all vara någondera.

Vi är pä flera punkter kritiska till det socialdemokratiska förslaget, som inte alls svarar mot tanken pä en beskattning av produktionen. I socialdemokraternas molion sägs bl. a. all skattebasen bör utgöras av lönekostnader samt brutlovinsien efter avskrivningar, socialavgifter och skatt. Delta är en stympning av tanken på produklionsbeskattning. I molionen förutsattes ocksä all kommuner och landsting skall betala samma kostnader för sin anslällda arbetskraft som blir fallet inom den egentliga produktionen. Deua avviker från tanken på en beskattning av produktionen och lägger kostnader pä kommuner och landsting, som yllerligare förvärrar den ekonomiska situationen.

Som i så många sammanhang fömlsäller man alt lönlagarna skall betala

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

omläggningen genom uteblivna lönehöjningar. "Hur myckel som därefter återstår all förhandla om i avtalsrörelserna och hur detta skall fördelas på löner resp. kapitalinkomster för avgöras mol bakgrund av konjunklurförhål-landen och vinstsiiuaiion", heter del i motionen.

Egentligen gör sig skaiieuiskotiei skyldigt till en sammanblandning när man klumpar ihop kraven på övergäng till produklionsbeskattning och den s. k. produktionsfaklorsskatlen. Della gäller både utskottsmajoriteten och reservanterna.

Del är också betecknande all såväl den borgerliga utskoltsmajoritelen som de socialdemokraliska reservanierna mindre ägnar sig ät alt diskuiera möjligheterna att finna ell räitvisare skattesystem och mer ål hur förelagen skall kunna hålla sig skadeslösa. 1 reservationen beskrivs detta på följande sätt:

"De generösa regler i fråga om avskrivning och konsolidering som gäller för beräkning av företagens nettovinster kommer även i fortsättningen atl ulöva en stimulanseffekt på investeringsbenägenheten." Vi kan inte godta del resonemang som förs i reservalionen.

Jag yrkar bifall lill motion 310. Om detla yrkande faller kommer vi emellertid atl stödja reservationen, eftersom dess yrkande omfattar även vär molion. Denna röstning ulgör enbart elt stöd för den linje som uttrycks i molion 310 om övergäng lill produklionsbeskattning.

Målsättningen för skallepolitiken måste enligt vänsterpartiet kommunisternas mening vara minskade skattebördor på lönearbetarna, barnfamiljerna, pensionärerna - ökade skatter för stora förmögenheter, bolagsvinster, spekulationsvinsier. Utifrån detta synsätt har vi slälll olika krav, och vi kräver även en genomgripande skattereform med övergång lill produklionsbeskattning. Den nuvarande övervältringen av skattebördorna på de mindre bärkraftiga grupperna i samhället måsle brytas.

GUNNAR STRÄNG (s):

Herr talman! I denna debatt, som nu varat i 6,5 limmar, har naturligtvis det mesta sagls. Dessulom är ju frågeställningarna inte så särdeles nya. Med jämna mellanrum har vi en debatt om den allmänna ekonomiska politiken och skattepolitiken här i kammaren. Jag vill emellertid kommentera båda dessa belänkanden, närmasl därför atl de spänner över områden somjag har varit och naturiiglvis fortfarande är speciellt intresserad av.

När jag har lyssnal på dagens debatt harjag kunnai göra den iakttagelsen alt de borgerliga talarna har avhållit sig från den löfiespolitik som präglade alla inlägg på den lid då de borgeriiga var i opposition. Del var ju en löfiespolitik utan gränser. Vi har under 1977 och 1978 emellertid upplevl den löftespoli-likens definitiva sammanbrott Borgeriighelen gick till val med långtgående utfästelser, som alla är kända av denna församling. Jag behöver knappasi upprepa dem. Men del var de generella skattesänkningarna, överflödet på arbeten, en expansion inom det svenska näringslivel och allt del goda som därtill hör.

Vid delta laget torde även de mest hängivna borgerliga propagandisierna ha

lärt om och - föreställer jag mig - i en känsla av ruelse och ånger betrakta alla de storslagna och konsekvent brutna vallöftena. Det kanske värdefullaste med den borgeriiga regeringsperioden är alt den halvpart av Sveriges väljare som stöder de borgeriiga partierna nu av sina egna har blivit undervisade om tillvarons realiteter, sådana som man inte viftar undan genom att ställa ut mer eller mindre långtgående löften. Ulan att längre åberopa della har jag emellertid inledningsvis velat påminna om det.

Enligt den gamla satsen att det blir glädje i himmelen när en syndare sig omvänder och förbättrar skall väl jag vara den förste som utlalar lillfredsslällelse över del tillfrisknande som jag tycker mig kunna avläsa i fråga om löften för framtiden och den praktiska politiken. Jag räknar det såsom en förslåndsmässig framgång, när centerpartiet från ståndpunkten att alla kärnkraftsanläggningar skall jämnas med marken nu har kommit fram lill alt vi behöver tio aggregat. Jag räknar det såsom elt tillfrisknande, när herrar Ullslen och Mundebo konstaterar att ytteriigare skattesänkningar som dränerar statskassan på pengar måste kompenseras med motsvarande kassaförslärkningar. Med del enorma underskott och den skuldsättning som vi nu arbetar med vore en annan slåndpunkl rätt uppseendeväckande.

Undantaget utgör emellertid moderata samlingspartiet, där Gösta Bohman och hans talesman i riksdagen i dag, Staffan Burenstam Linder, har fört en debatt när det gäller skattepolitiken som är, som jag ser det, ganska uppseendeväckande. Det är med valrörelsen i näsborrarna och tydligen i sann Glislrupsanda som moderata samlingspartiet kommer att gä ut och försöka inbilla svenska folket att har man bara, som det heter, kuraget att sänka skatterna, så kommer ett oanat välstånd över nationen. Det uppstår arbetslust och företagaranda, och del kommer att finnas pengar för atl realisera egna önskemål, samtidigt som välfärdssamhällets trygghet och det moderna samhällets service gentemot medborgarna obeskuret fortgår.

Den mystiska kraft som skall göra dessa oförenliga ståndpunkter till en harmonisk helhet har ännu ingen nation upptäckt, och Gösta Bohman och hans partivänner uppläckte den inle heller, som del har sagts lidigare i dag, under de två åren som de hade möjlighet all hanlera Sveriges ekonomi.

När herr Bohman tillsammans med sina partivänner nu inle längre behöver hantera politiken under ansvar, återfaller han i den gamla argumenteringen, och det beklagar jag. Detta utslag av valtaklisk opportunism går för långt

Vi tar i dag ut - och del har nog sagls lidigare - 53 % av bruttonationalprodukten i skatter, mot ca 50 % år 1976. Herr Bohman brukar försvara det med att han själv är oskyldig och atl kommunerna är syndabocken. Den upptäckten har han gjort nu. Den var för honom helt främmande när jag svarade för ekonomin och finanserna, trots alt den problemställning han berör var myckel mer markerad då än vad den är nu.

Att folkpartiregeringen nu tillämpar priskonlroll som ett nödvändigt element i stabiliseringspoliliken och atl man lärt sig att sysselsättningspolitiken kräver direkta samhällsingripanden i den heliga privaia företagsamheten ärjag beredd att ge herr Mundebo och hans kolleger ett erkännande för. På åtskilliga områden gör ni vad ni kan för att leva upp till socialdemokratins

7 Riksdagens protokoll 1978/79:91-92

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

synsätt pä regerandets förpliktelser. All ni sedan sköter politiken sämre än socialdemokratin har sin enkla förklaring i de borgerliga partiernas ärftliga belastning, innebärande atl samhällets ingripande möjligen motiveras vid vissa tillfällen, men då kommer det tveksamt och gärna i efterhand. Optimist som jag är håller jag inte för otroligt all borgeriighelen även på den punkien måhända kan vara framme vid en omställning i länkandet.

En blick på framliden för det svenska näringslivet, placerat i den fria marknadshushållningen och med påtagliga förändringar i produktionsförul-sältningarna när vi skall saluföra våra varor, ställer tvivelsulan kravel på oss att planera. Vi kommer att ställas inför uppgiften att utforma produktionsinriktningen och näringslivets uibyggnad. Kapitalförsöriningen, som här anmäler sig som den avgörande frågan, kan endasi åstadkommas i samverkan mellan företag, anställda och samhälle. Det har hänt så mycket under de senaste åren all var och en som ser vad som är på gång måste bryta med de gamla invanda föreställningarna och söka sig fram på nya vägar.

Det är naturligtvis, herr talman, ett dystert bokslut som redovisas efter två är av borgerligt styre, och de förhoppningar som knyts lill 1979 är väl än så länge i alll väsentligt förhoppningar. Ganska ensamma i den industrialiserade världen har vi gåtl kräftgång under de båda åren. Vi har, för all lala modernt bokföringsspräk, tvingats redovisa röda siffror på alla viktiga avsnitt. De svenska löntagarna, dvs. nationens konsumenter, tappade 3 % av sin köpkraft på grund av den genom skattehöjningar och dubbla devalveringar så kraftiga inflation som vi upplevde 1977, en inflation som gav oss den genanta ställningen alt ligga i toppen på inflationsligan för de industrialiserade nationerna.

Delta har beslritis av herr Åsling här i dag. Jag har lagil del av det officiella tryck som föreligger och skall myckel snabbt korrigera herr Åsling. Han gjorde gällande alt under den sisla liden dä socialdemokratin hade regeringsmakten hade vi den verkligl stora inflationen, och den har numera tonals ned. Jag utgår ifrån alt herr Åsling lalar omedvetet om hur del hela hänger ihop, för i annat fall talar han mot bättre vetande.

Gär man lillbaka till 1973, 1974, 1975 och 1976 och gör en internationell jämförelse i fråga om inflationsutvecklingen, så finner man att Sverige alla de åren har legal lägre än vad OECD-siffrorna för Europa innebär. Sverige har legat lägre i infiationsutvecklingen under tre av dessa år men något högre under 1976, om jag gör jämförelsen med OECD totalt - och det är speciellt utvecklingen i Amerika som ger det utslaget. Efter regeringsskiftet, när vi fick en borgerlig regering, var inflalionsgraden i den svenska ekonomin 13 % -och nägra tiondelar därutöver. Under 1977 läg den mellan 8 och 9 % iOECD-länderna. Inflationen ligger, skulle jag tro, för 1978 på 7,5 % i Sverige. I OECD-redovisningen anges en 7-procentig inflation i övriga länder.

Jaghar, herrlalman, velal för ordningens skull och för riksdagens protokoll korrigera herr Åsling pä den här punkien, när han nu var sä slarvig med sitt inlägg.

Nedpressningen av konsumenternas standard på 3 % under 1977 - en nedpressning som var en följd av lönerna kontra inflationsutvecklingen -

fortsatte ytterligare under 1978 med ett par proceni. Jag tror det var herr Hermansson som ocksä anförde motsvarande siffror. Man kan ullrycka del myckel enkelt genom att säga att mellan 3 000 och 4 000 kr. i sänkt köpkraft för en medelinkomsttagare är resultatet när vi nu avläser facil av en tvåårig borgerlig regeringspolitik.

Parallellt härmed avläser vi en arbetslöshet som i öppna arbetslöshetstal plus insatserna via AMS på olika avsnitt är högre än nägon gång lidigare under hela efterkrigstiden. Del är naturligtvis bra atl regeringen genom en energisk arbetsmarknadspolitik försöker avväria arbetslöshetens elände och dess negaliva verkningar för land och folk, framför allt de negativa verkningarna för del uppväxande släktet Men del hade tvivelsulan varit bätire med en ekonomisk politik som bevarat människornas reguljära sysselsättningar. Vi har hafl en enorm ökning av deltidsarbetet. Även härvidlag hade herr Hermansson etl par intressanta uppgifter att lämna kammaren. Den undanflykten alt man har lika många och kanske fler människor officiellt redovisade som arbetande än lidigare håller ju inte, när man vet alt en miljon människor, fjärdedelen av alla sysselsalta, f n. arbetar pä deltid, och alt deltidssysselsättningen ökar i sä oroväckande grad.

Här skulle man kunna ställa en fråga till herr budget- och ekonomiministern, som har haft vänligheten atl komma in i kammaren under milt inlägg: Varför ges inget svar om hur regeringen länker angripa problemet? Är inle sysselsättningen längre ett allvarligl problem? Det måste den ju ändå vara, även för herr Mundebo och för regeringen. Då räcker det inle med den blygsamma målsällningen att man i fortsättningen bevakar utvecklingen och är inställd på all ingripa om arbetslösheten ökar ytterligare. Del för dagen primära och ofrånkomliga kravet ärju att vi minskar en arbetslöshet som är alldeles för stor. En politik som så kraftigt har minskat köpkraften i det svenska folkhushållet leder ovedersägligen lill en oacceptabel arbetslöshet; vi bevittnar det nu. En ekonomisk polilik som efter en myckel måttlig lönerörelse släppt loss en infiation på 20 % på två år fär dessa verkningar.

Läget har ocksä letl lill en resignation och en hopplöshet inom svensk indusiri och svenski näringsliv som tar sig uttryck i en 30-procenlig invesleringsnedgäng på två är. En tredjedel av företagens investeringsaktivitet har försvunnil. Jag ser det som den mest oroande faktorn i den borgeriiga regeringens alla misslyckanden. Det är onekligen pä det sättet att genom utbyggda industriella anläggningar, genom nyanskaffning av maskiner och genom bättre produktionsredskap skall vi grundlägga möjlighelen atl reda upp våra problem och gå vidare för framtiden, och det är den förutsättningen som vi i dag efteriyser, som vi i dag saknar.

Jag har visserligen lagt märke till att folkpartiregeringen i sin finansplan för 1979 lalar om en investeringsökning på 3 96 försvensk indusiri. Denbmtala verkligheten är således den all vi under 1979 skulle ligga 27 96 lägre i del produktiva livets investeringsvolym än vi gjorde 1976 vid regeringsskiftet Slår det in så är den uppgången knappasi värd att nolera.

Den omsiändigheten atl vi i handeln med omväriden nu är i en hygglig balans har inte sin förklaring i några exceptionella framgångar pä export-

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

100

marknaden. Jag kan nämna elt undantag, och det blir för skogsindustrins förädlade produkter,däreflereU bottenläge i fråga om lagertillgångarna bland våra kunder i Europa dessa nu är i färd med att pä sedvanligt sätl bygga upp sina lager igen. Följaktligen framstår exportsiffrorna från vär skogsindustri som goda, men här har vi de ständigt återkommande reguljära svängningarna i efterfrågan och i avsättning. När efterfrågan stiger höjer man priserna bland de svenska exportörerna. Från ett bottenläge på 310 dollar per ton massa -jag erkänner att det var lågt - har man i tre fyra olika repriser nu kommit upp till 410 dollar per ton blekt massa. Man är lillbaka där man var under del exklusiva högkonjunkiuråret 1974 när det gäller den här specifika varan. Och man talar nu om att inom några månader fortsätta ytterligare med en prishöjning uppåt.

En slik hantering av prisbildningen för med sig det naluriiga resultatet all köparländerna snabbt bygger upp sin lagerhållning innan priserna stiger ännu mera, och när man har nätt sitt maximum har vi på nytt den baksida och den stagnation som periodvis slår hårt och med besvärande verkningar.

Att vi dessutom jusl nu kan avsätta vår massa och vårt papper på den europeiska marknaden har sin förklaring i att den amerikanska högkonjunkturen har tagit hand om vad både USA:s och Canadas produktionsresurser på området tillåter. Vi vågar emellertid inte satsa på att konjunkturen i Amerika håller sä särdeles länge till. Med den inflation däröver i tvåsiffriga tal och ett enormt underskott i utrikeshandeln som den stora nationen hållersig med,så behöver man inle vara en olyckskorp om man spär att administrationen kommer alt tvingas alt ta till ganska radikala åtgärder för alt åstadkomma dämpning av både konjunktur och efterfrågan.

Förklaringen lill att vi för vär del redovisar en förbättrad situation i utrikeshandeln har hittills varit den hårt nedpressade importen -en naturlig följd av vad man brukar kalla svångsremspolitiken,och del finns skäl alt kalla den för det. Men om den politiken leder till den slörsia arbetslösheten, ell boltenläge för industrins investeringar och en allmän tillbakagång, då är priset för högt Kan vi utnyttja vår egen produktionskapacitet, kan vi återställa tron på framtiden inom del svenska näringslivet och kan vi skapa avsättning och efterfrågan genom atl bl. a. återställa svenska folkets köpkraft så har vi större möjligheler att komma lill rätta med balansproblemet också kontra omväriden.

1978 låg, så långt vi statistiskt kan redovisa lägel, industriproduktionen i landet 1,5 96 lägre än 1977, även om vi hade en uppgång i slutet av året. 1977 låg industriproduktionen 3 96 lägre än 1976. Omsättningen i detaljhandeln läg under fjolåret 1,5 96 lägre än 1977, dä det i sin lur redovisades siffror som läg lägre än 1976.

Den förda politiken har således präglats av den stora arbetslösheten, av krampaktiga försök att rädda situationen med pengar lill arbetsmarknadsverket - f n. lär ju detta kosta 1 miljard i månaden. Man har prövat skattesänkningarochåterbäringav 8 miljarder till företagsamheten-del sista är sä myckel mer anmärkningsvärt som dessa pengar i grunden är de löneanställdas pengar genom att den lidigare arbetsgivaravgiften pä 4 96 pä

samma sätt som ATP-avgifter och socialavgifter har gått i avräkning på del förhandlingsutrymme varur arbetarparlen skulle ta sina lönehöjningar. Man hargjort allt delta i förhoppningen och med den officiella motiveringen att få fart pä industrins produktion,all fö fart pä indusirins invesieringar. Svarel har hitintills varit nej.

Under den ekonomiska debatten den 15 december i fjol påtalade jag att företagsamheten i dag inte saknar pengar förerforderiig investeringsaktivitet. 1 den socialdemokratiska reservationen lill utskottels betänkande redovisas atl näringslivets finansiella sparande förbättrats med nära 30 miljarder mellan åren 1977 och 1979 och att del nu ligger pä en högre nivå än vad som är fallet i en rad andra industriländer.

Industriföretag med mer än 200 anslällda redovisar i den officiella statistiken en finansiell likviditet på 19,5 miljarder. Summan är från sluiet av 1978. 8 av dessa 19,5 miljarder har man fält från regeringen. Även om utgångsläget 19771 fråga om industrins likviditet var lågt, är man nu väl uppe i den likviditet man hade under de mycket tillfredsställande åren 1974 och 1975. Det var de är när svensk industri präglades av en stark investeringsaktivitet, del var under den socialdemokratiska regeringens lid. Det synes som om företagen då hade en tro på framtiden, en tro som de tydligen i stor utsträckning har lappat i dag.

Finansielll föreligger således inget hinder för all industrin pä nytt skall investera. En årskvot av industriell investeringsaktivitet presenteras i försöriningsbalansen för 1977 som en summa på mellan 14 och 15 miljarder. Sedan dess har den kvoten reducerats, men eftersom industrins likviditet i slutet av 1978 redovisas till närmare 20 miljarder, är del ju inte pengar som fattas för en utökad industriell investeringsaktivitet. Det är fortfarande den erforderiiga efterfrågan och köpkraften hos folket som saknas. Vi märker detla i nedgången i försäljningen av kapitalvaror, och vi märker del framför allt i den ytterst otillfredsställande aktiviteten inom den svenska bostadsproduktionen.

Restriktionen i avseende på bostadsbyggandets omfattning ligger i att människor med dagens köpkraft inle orkar med all betala hyrorna i den nuvarande bostadsproduktionen. Vi löser inte det problemet med saneringslån till de förvaltande företagen. Det som förhoppningsvis kan sätta fart på denna viktiga nyckelinduslri aren repetition av vad vi prövade 1950, dvs. etl tioårigt ränle- och amorteringsfritt lån som klipper av toppkoslnaden i bostadsproduktionen och vars återbetalning för omprövas längre fram i tiden, dä vi förhoppningsvis kan återställa det svenska folkets köpkraft till erforderiig nivå. Man kan genom en sådan åtgärd fö korrespondens mellan köpkraft och hyresläge och därmed fö i gång den bostadsproduktion som den sittande regeringen försöker fö i gång men inte lyckas med.

Vi behöver en av staten ledd investeringsexpansion med den stimulans som erfordras både i fråga om bostadsproduklion och i fråga om industriproduktion. Den förda ekonomiska politiken, som inte givit önskvärt resultat ulan snarare demonstrerat misslyckanden när det gäller att fö fart på investeringarna och fö folk i regelrätt arbete, har som en exlra belastning fört

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

101

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

102

med sig en tidigare otänkbar snabb ökning av statsskulden med betungande räntekostnader för framtiden och etl budgetunderskott som - det erkänner jag - en gammal finansminister inte trodde vara möjligt för en regering som ansersig ha ansvar för nationens ekonomi inte bara för dagen utan även för framtiden. Jag har lagt märke lill alt man söker en argumenismässig tillflyktsort genom atl tala om att den offentliga konsoliderade sektorn skulle rädda det hela. Man för, enligt min mening, ett till ylleriighel teoretiskt och sofistikerat resonemang av ungeför följande innehåll.

Man säger alt vi ju har ett sparande via AP-fonderna på ca 15 miljarder. Detta bör ju enligl författarna gä i avräkning på budgetens underskott I själva verkei kan budgetunderskottet, säger finansutskottels borgerliga majoritel med vissa krumbukter, stanna vid 25 miljarder i stället för som angivits 45 miljarder. Jag betraktar detla resonemang som en exercis ulan verklighels-underiag. AP-fondernas 15 miljarder använder vi för alt finansiera bostadsbyggandets inieckningslån, fören långsiklig reversullåning lill kommunerna och för köp av indusirins obligationer. Del är aktiviteter som vi självfallet inle kan sluta med. Vi måsle ju forlsälla med della, t o. m. i ökad omfallning. Det kommande bostadsbyggandet måste finansieras. Någon mäste köpa industrins obligationer, någon måsle låna kommunerna pengar långsiktigt. Även om kommunerna f n. kan säga all de som kollektiv redovisar ell överskott, är del åtskilliga kommuner som behöver låna pengar långsiktigt

Roar man sig med att teoretiskt reducera budgetunderskotlet med AP-fondernas 15 miljarder men inle anser sig kunna sluta med den verksamhet som AP-fonderna finansierar, är man ju tillbaka i utgångsläget Underskottet i budgelen är i realileten lika uppseendeväckande som innan man förde in AP-fonderna i debatten och förvirrade begreppen. Budgetunderskottet är och förblir 45 miljarder, och dessa pengar skall skaffas fram. All ett budgetunderskott på 45 miljarder inte kan klaras pä svensk kapitalmarknad är ocksä elt ovedersägligt faklum. Vårt hushällssparande, värt institutionella sparande och vårt skaltesparande räcker inle lill för delta. Då leder en slik budgetpolitik lill all vi fär anlita andra nationers sparande via utlandsupplåning eller klara oss genom sedelpressarna i Tumba med vad delta innebär i fräga om riskabel inflationsfinansiering.

Den ofrånkomliga slutsatsen, om man skall se på politiken med ansvar för framliden, är följaktligen all vi snabbi och successivi måste bringa ned del väldiga slalliga underskottet Alll teoretiserande om alt det är likgiltigt atl se på budgetens balans och atl det avgörande är den samhällsekonomiska balansen är all slå blå dunster i ögonen på både sig själv och omgivningen. Man kan kosta på sig slikt tal, om man sitter i den avskilda värld -jag vill inte gärna placera Ingemar Mundebo där, men det finns andra som sitler där - i vilken dessa förespråkare i regel hör hemma. För oss som skall hantera politiken i praktiken ärdet visseriigen lätt alt släppa fram väldiga budgetunderskott med åberopande av att samhällsekonomin kräver det, men alla är medvetna om vilka enorma svårigheler det möler, dä man i en av för stor likviditet inflationsholad ekonomi på nytt skall återställa ordningen. Detla kanendast ske, för all tala klarspråk, genom brutala och hårda indragningar i

form av skaltehöjningar, dyrare pengar och ränleslegringar. Del är här man möter de prakliska svårigheterna, som politikerna ställs inför men som de här leoreliska rådgivarna är befriade ifrån. Budgetunderskottet, med den omfauning del nu har och den väldiga likvidiseringen av bankerna som en följd av detla budgetunderskott, är en fara för framtiden. Regeringens krafter borde inrikias pä atl snarast möjligt la ned del. Del kan bli en lång och besväriig process, men del är nödvändigl alt påböria den om inle konsekvenserna skall bli omöjliga. Del är nödvändigl, framför allt om regeringens konjunkturprognos slår in.

Nu skall ocksä, enligl regeringen, läget bli bättre, konjunkturerna gå upp, tillväxten i vår ekonomi bli hög - högre än någonsin lidigare under efterkrigstiden - och inflalionen låg. Industriinvesteringarna skall som sagt gå upp, även om prognosen därvidlag är myckel blygsam; de skall bara ligga 27 96 lägre än de gjorde före del borgeriiga regeringsinlrädet i kanslihuset. Vår export skall vidare öka snabbare än väridshandeln.

Men jag tror atl del är klokt om man i fortsättningen sätter vissa frågetecken vid alla oplimislika prognoser. Del är klokt att vara räll tveksam. En viss uppgång bör vi kunna räkna med, men överdriv den inte. En varning är här befogad.

Dagligen avläser vi krisfenomen i tidigare framgångsrika branscher. TV-och radiobranschens expansion har tydligen haft sin bästa lid. En nedpressad köpkraft, som inle ger bosladsproduklionen den rälla farten, är fortfarande en realitet Malmen, stålet, stora delar av verkstadsindustrin, lekoindusirin och varven är fortsättningsvis områden där försiktigheten bjuder oss all stämma ner de optimistiska tongångarna. Vi får betrakta de glada trumpetstötarna för 1979 mer som avpassade lill den valrörelse vi gär till mötes än som etl uttryck för en bedömning av hur framtiden egentligen ler sig. Logiken bjuder atl man - om regeringen skulle få rätt - tämligen omgående presenterar de älslramningsåtgärder som en sådan utveckling kräver.

Vi har under de senaste veckorna mottagit budgeiminister Mundebos pressmeddelande om hur han tänkt sig att den kommande skaltereformen skall se ut. I den män den representerar elt steg mol kommunal skalleuljämning har han goda utsikter all fö accept frän mill parti på sill förslag. Men vi skall komma ihåg att hans förslag inte innebär någon som helsl garanti för sänkl kommunalskatt för medborgarna. Då de fattigaste kommunerna i allmänhet har den sämsta kommunala servicen lill sina medborgare irorjag all del är klokt alt räkna med att en förbättrad kommunal skatleujämning i försia hand lar sig uttryck i en strävan att åstadkomma en bättre kommunal service - och i bäsla fall får den verkan all kommunala skaltehöjningar i framtiden i viss mån kan undvikas. Vill man sänka kommunalskatten för medborgarna, vilket ur alla synunkter är den viktigaste skallesänkningen, fär man tillgripa andra vägar än budgetministern hade tänkt sig. Vi socialdemokrater har anvisat dessa andra vägar och kommer att vidhålla dem när vi kommer fram till den diskussion om skatteskalorna för 1980 som väntar om någon månad.

Vad jag nu säger, herr lalman, kan uppfattas som en enkel skatlepedagogik

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

103

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

104

- kanske i enklaste laget Men jag tar ändå kammarens lid i anspråk för atl säga det, eftersom man aldrig kan vara tillräcklig ulföriig ens i enkla ling.

De 2 750 miljoner som regeringen vill satsa på marginalskaltesänkningar betyder atl marginalskatiesänkningen betraktas som det viktigaste ingreppet på skattepolitikens område. Det går före en sänkning av kommunalskatten -den kommunala skatt medborgarna betalar. Jag har mänga gånger understrukit all del viktigaste förden enskilde medborgaren naturiigtvis är vad han betalar i skatt på sin årsinkomst. Om jag läser innantill i skatteutskottets belänkande av den 7 december 1978 finner jag att en skattebetalare med en årsinkomst på 60 000 under 1979 - innevarande år - har en total skatt på 21 154 kr. vid en kommunal utdebitering av 29 kr. 90 96 av nalionens skattebetalare deklarerar inkomsler på maximalt 60 000 kr.

I detta inkomsiläge betalar man således en tredjedel eller ca 35 % av årsinkomsten i skatt till stat och kommun. Den omständigheten all skatten på den sista tusenlappen i det här inkomstlaget beskattas lill 60 96 för ju inte förändra den avgörande slutsatsen atl skallen i delta skikt håller sig pä ungefär en tredjedel av inkomsten.

När jag säger att 90 96 av våra skaltebetalare har maximalt 60 000 kr. om året i inkomst betyder det, att stor delar av dem har en mindre årsinkomst Del är mänga som har 50 000,45 000 eller 40 000 i årsinkomst Rader av ATP-pensionäreroch folkpensionärer ligger ännu lägre-även ATP-pensionärerna betalar ju skatt I dessa lägen är skatten inte en tredjedel ulan kan ulgöra en fjärdedel eller en femtedel av årsinkomsten.

Så ser det alltså i själva verket ul. De kvarvarande, för vilka marginalskatten är del verkliga problemel, är alltså 10 96 av skattebetalarna i Sverige.

Mot bakgrund av denna enkla redovisning menar jag, att det är ganska orimligl att, som herr Burenslam Linder gör, böria resonera om det asociala skattetryck som vi har och om de skyhöga skatter som vi har i dag. Genom en intensiv propaganda om marginalskattens tyngd har skatten pä den sista tusenlappen nu blivit viktigare än skatten pä den totala årsinkomsten, i varie fall i den offentliga deballen. Del kan delvis förklaras av all de 10 96 som förtjänar merän 60 000 kr. om året och de som förträder deras uppfattning är mera energiska, talföra och skrivkunniga än vad gäller de 90 96 som tjänar mindre än 60 000 kr. per år. Följaktligen har de förra också på ett ganska oproportionerligt säll fött sina uppfattningar att prägla hela skatledebat-ten.

Att regeringen känner starkast för de 10 96 av befolkningen som har höga inkomster redovisas i det Mundeboska pressmeddelandet. Jag är kanske inte så överraskad över det. I ell vissl avseende vill jag dock anmäla en lilen överraskning -jag Irodde all man i folkpartiet kände litet mera för de stora befolkningsgrupper som har låga löner men är pressade av skallerna.

Jag har med del anförda inle sagt, att marginalskatteullaget skall nonchaleras eller alt det inte behöver justeras. Det harjag och milt parti också konstaterat. Men jag kan inle se atl elt skatleförslag som är så konstruerat att den som tjänar 100 000 kr. skall ha åtta gånger större skattesänkning än den

som tjänar 50 000 kr. representerar en skattesänkning som präglas av social rättvisa.

Samma orimliga verkningar för man när man indexreglerar statsskatten och låter konsumentprisindex utveckling vara avgörande för skattesänkningens omfauning. Delta är att se helt bort frän hur vederbörande medborgare har möjlighel alt bära prisslegringarna. Del finns en annan väg alt gå fram, och det skulle ha hedrat folkpartiregeringen,om den hade beträtt den. Om man hade använt de 3 miljarder per helt år som automatiskt flyter ut ur statskassan på grund av indexeringens inverkan, tillsammans med del belopp på 2,5-2,8 miljarder som man nu vill disponera för marginalskaltesänkning, till en rättvis skaltereform, hade man haft mellan 5 och 6 miljarder atl röra sig med för att fritt sätta in i form av en skallesänkning förär 1980, där skattesänkningen bäst behövs.

Jag har lidigare redovisat var svenska folket hör hemma inkomstmässigt. Ocksä folkpensionärer och ATP-pensionärer böriar konfronteras med skatteproblemen, våra arbetare i låglöneyrkena likaså. En skattereform,som inle garanterar dessa kategorier en erforderiig lättnad, är enligt min mening en ofullständig och orättvis skallereform. Den marginalskallejustering som kan motiveras skall anpassas med hänsyn lill del primära kravet all skattelättnaden skall sällas in där den bäst behövs.

Jag föreställer mig att denna riksdag på ett ganska avgörande sätt kommer att göra om folkpartiregeringens skatteförslag, om det nu kommer atl se ut som del har annonserats i det pressmeddelande som har avlämnats. Jag är också livligt övertygad om att folkpartiregeringen kommeratl ta riksdagens underkännande av dess skattepolitik med samma stillsamma underkastelse som vi har bevittnat vid andra förslag frän regeringens sida som riksdagen ogenerat har gjort om. Som expedit av riksdagens beslut vill jag inte klaga pä regeringen Ullsten, men det är lilet ovanligt alt etl politiskt parti etablerar sig som expeditionsregering. Att vi har föll denna första statsmaktens underordnade funktion i vårt parlamentariska liv har tvä förklaringsgrunder. Dels står del bakom det lilla parliel en dominant dagspress, som finner expedi-lionsfunktioneni den sittande regeringen acceptabel. Dels är det folkpartiregeringens egen bestämda avsikt att lill varie pris hålla sig kvar och hälla god min, trols de näsknäppar och örfilar som riksdagen delar ul. I del senare avseendei förtjänar både statsministern och budgetminislern ell erkännande för stor stryktålighel - de bär bakläxorna som om de tillhörde ämbetets vardag.

Jag vill, herr lalman, sluta med både förhoppningen och förvissningen om alt regeringens skatteförslag, innan det har passeral delta hus, har gjoris om i en mera socialt rättvisande riktning. Jag vill vidare som en personlig uppfattning uttala att det vore önskvärt att få närmare besked om hur inkomstminskningen skall läckas, efiersom den sillande regeringen inle har haft nog kurage alt lala om hurden skall täcka halva inkomstminskningen för statskassan med anledning av reformen, utan bara har avgivit nägra lill inlet förpliktande anvisningar. En kommande regerings första och mest påfrestande uppgift blir atl la itu med saneringen av de under den borgerliga

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

105

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

106

regeringsperioden nedkörda och förstörda statsfinanserna. Del behövs då någonting utöver en knapp läckning av skattereformens kosinader. Vägen över en beskattning av produktionen, som i dag har diskuterats mycket utförligt, lorde i praktiken vara den enda möjliga för delta. Därtill behövs inga årslånga utredningar ulan närmast elt politiskt beslulskurage. För en gångs skull kan jag vara ense med Nils Åsling. Hur skall del felande beloppet uttagas, frågade herr Åsling. Någol länkande därom måsle rimligtvis pågå i kanslihuset, och det vore önskvärt atl få höra herr budget- och ekonomiministerns intentioner på den punkien.

Jag vill, herr talman, ylleriigare göra några korta kommentarer med anledning av en del av dagens inlägg.

Vi har upplevl hur Gunnar Nilsson har fält fungera som någol slags borgerlig frälsarkrans när man har vänt sig mol produktionsfaktorsskauen. Jag måste förstöra den borgerliga glädjen på denna punkt Alt la ul skatten över produkiionen är från börian en idé som har vuxit fram inom Landsorganisationen. Den har diskuierals i flera år, och så småningom har parliel och LO blivit ense om detla.

Gunnar Nilsson stär följaktligen bakom principen och grundtanken. Han gördel dessutom i sin egenskap av ledamot av partiets verkställande utskott och partistyrelsen. Han har sagl alt han tycker atl man inte är riktigt färdig med tekniken och au man bör fundera över den. Del är också vad som sägs i den socialdemokraliska skaltemoiionen. Del är alldeles orimligl all ta fram Gunnar Nilsson och försöka slå socialdemokratin i huvudet med honom och säga atl han inte gillar produktionsfakiorsbeskaltningen. Molsalsen är del rikliga.

Pä samma säll lar Staffan Burenstam Linder på nytt fram Gunnar Myrdal som något slags lärofader på de skaltepolitiska funderingarnas område. Det är lika malplacerat när herr Burenstam Linder som argument använder Gunnar Myrdal som när andra använder Gunnar Nilsson. Om man ser efter vad Gunnar Myrdal har sagt i den myckel intressanta artikeln - som ledde lill debatten mellan honom och mig - som han producerade i "Ekonomisk debau", finner man all han där säger: Jag är på del klara med all vi behöver höja skatteuttaget i det här landet. I dag lar vi ut ungefär 50 % av bruttonationalprodukten i skall. Men enligt Gunnar Myrdals mening är del ofrånkomligen på det sältel atl man bör gå upp till etl skatteuttag av 60 % om man skall föra en solidarisk skattepolitik och utföra de uppgifter som ligger på samhällel. Man skall läsa Gunnar Myrdal fasligt illa, om man som herr Burenstam Linder skall kunna använda honom såsom elt motiv för sina egna uppfattningar, som ju - med all den ackuraiess som herr Burenslam Linder kan lägga i dagen -har framförts här i dag, och som innebär atl vi redan nu har ett totalt skatteuttag som är för högt med hänsyn lill vad medborgarna behöver disponera för privata ändamål. Skulle inle herr Burenslam Linder försl läsa Gunnar Myrdal, innan han åberopar honom? Den där slarvighelen i herr Burenstam Linders argumentering harjag alllid haft väldigl svårl atl ha fördragsamhel med, och jag har det fortfarande.

Jag vill i det här sammanhanget, när jag kritiserar herr Burenstam Linder,

gärna ge Ingemar Mundebo etl erkännande för ett klart avståndstagande från herr Burenslam Linders poujadisiiska skallefilosofi. Jag lycker del var renhårigt av herr Mundebo atl han rev i mot herr Burenstam Linder och sade atl del inte är med verkligheten överensstämmande om man inbillar sig alt man skall kunna klara fram välfärdssamhället ulan alt se lill all samhället får de skatteinkomster som vi i dag lar in och kommer all behöva framöver.

Della visarju au moderata samlingspartiet är isolerat i sill skaltepolitiska tänkande. Jag har inle hört alt någon centerpartist har ställt upp bakom den filosofin, alt vi i dag skulle kunna la ner skatteuttaget - alll man lalar om där är ju omläggningar av del, men inle alt man skall minska det - sä som framtiden ter sig.

Del skall bli iniressani atl se om herr Burenslam Linder forisälier att sprida sin skaltepolitiska filosofi i den kommande valrörelsen sommaren och hösten framöver. Jag är rält övertygad om all han kommer alt göra del och atl han i samma andedrag kommer atl lala om för sina åhörare alt därest höstens val skapar möjlighel för en borgerlig majoritet, skall del också bli en borgerlig regering, där han räknar med alt han och hans partivänner skall della. Men hurskall de kunna göra det, närde i denna väsentliga fråga om skattepolitiken deklarerar sä klart skiljaktiga uppfattningar? Antingen fär herr Burenslam Linder sluta upp med sin, som jag sade, poujadisiiska eller glislrupianska skaileargumenlering, eller ocksä får han sluta upp med att försöka inbilla allmänheten att han och hans parti skulle vara regeringsfähiga för den händelse del skulle bli på det sättet atl man skulle få en borgerlig majoriiei vid del kommande valet Argumenteringen går helt enkelt inte ihop.

Allra sist vill jag säga några fä ord lill herr Holger Bergqvisl. Han frågade om del är möjligl all starta med en produklionsfaklorsbeskallning redan den 1 januari 1980. Jag menar alt del skall vara möjligt. Den här arbetsgivaravgiften, som vi arbetade med under åtskilliga år, var inte förmål för vare sig nägra lekniska utredningar eller någol remissförfarande, utan den logs ulan vidare genom ell beslut i den svenska riksdagen, sedan riksdagen hade avvisat ell förslag från mig om en viss justering av momsen. Sedan byggdes den på i samverkan, första årel mellan herr Mundebo och hans partivänner samt vårt parti och andra årel mellan folkpartiet, centern och del socialdemokraliska regeringspartiet Vi gjorde inte försl några lekniska undersökningar och utredningar. Om jag lalar om för herr Bergqvisl atl 80 96 av den kommande produktionsfaktorsbeskaltningen är den gamla arbelsgivaravgif ten, tyckerjag inte att man behöver gå och vara så bekymrad över att man på grund av tekniska svårigheter inte skulle kunna fram lill den 1 januari 1980 var färdig med ett förslag om på ett anständigt sätl läcker in de kvarvarande 20 procenten.

Med delta hoppasjag, herr lalman-menjag är inle övertygad om det-ha lugnat herr Bergqvisl, Del är således mer ett de obotfärdigas förhinder om man säger att vi icke skulle ha lekniska möjligheter all klara del, eftersom tekniken inle är så svåröverskådlig som herr Bergqvisl vill göra gällande.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Gunnar Sträng är väldigl fast i föreställningen att allt blir bättre bara man höjer skattesatsen mer och mer. Men jag tror att Gunnar Sträng kommer att upptäcka - om han inte redan gjorl det - alt det finns allvariiga risker med denna metod. Risken är helt enkelt den - vilket jag försökt säga bra många gånger, bl. a. genom alt citera både siffror och uttalanden från andra personer - att man förstör de välståndsbildande krafterna i landel. Till sist ärdet icke pä det viset att de skatteinkomster slaten fär in beror på hur höga skatteskalor vi sälier upp. Till sist beror del pä vad det finns för skatteunderlag, vilken ekonomisk tillväxt och utveckling vi har i landet. Det är det som avgör vad vi fär för möjligheter att fullfölja de olika åtaganden vi bundit oss för. Det är illa om man icke inser detta. Människorna utanför detla hus böriar i ökad grad inse del. Det finns folk även inom fackföreningsrörelsen som talar om risken för skatlekollaps. Och det finns även ett antal ekonomer som insett dessa sammanhang. Här i riksdagen förefaller det tyvärr som om man blir sist att upptäcka de allvarliga risker, det hot mot hela välfärdssamhället som det skyhöga skattetrycket kommit atl bli.

Dessulom har skattesatserna blivit så höga, folk har blivit avpressade så stora delar av sina inkomster att de har svåri att klara sig själva och fordrar meroch mer stöd av samhället. Herr Sträng sade själv i sitt anförande atl folk inle längre har råd att beiala hyran. Herr Sträng kunde ha gjort det lilla tillägget: efter att ha betalat den stora skatten har de inte råd att beiala hyran. Därför fordras det, enligl herr Sträng, olika nya statssubventioner. Det är precis vad jag talat om. Det höga skattetrycket urholkar hushållens ekonomi så atl familjerna blir alltmer beroende av nya stora statsutgifter. Även företagens ekonomi är sä urholkad att de blir beroende av mer och mer statliga utgifter. Fortsätter man pä det viset kommer det atl gå myckel illa här i landel.

När moderaterna salt i regeringsställning sänktes den andel av de samlade inkomsterna i landet som tas ut via olika statliga skatter från 28 % lill 25 96. Del är bra atl få slå fast det ytterligare en gång i dag. Däremoi höjdes kommunernas skatter. Kommunerna har inte en regering befälsräll över. Vi sänkte dock den allmänna arbetsgivaravgiften, så atl kommunerna nu haft möjlighet att ta ut betydligt lägre kommunalskattehöjningar i senaste omgången. Herr Sträng kan kalla delta för poujadism och jämföra med Glistrup och allt möjligl, men glöm dä för all del inte atl det i sä fall är elt slort antal människor av ganska kunnigt slag utanför riksdagen som herr Sträng får böria klistra de här etiketterna på.

sysselsättningen? Det är jusl där vi har salsal så många miljarder och så mycket av våra resurser under de gångna åren.

Vi harju en hög sysselsättning i detta land. Låt oss inte glömma deua faklum. Vi har många människor med heltidsjobb. Vi har också många med deltidsjobb. Somliga av dem vill arbeta på heltid, och det är beklagligt alt de inle kan få göra det. Men, Gunnar Sträng, somliga vill ha deltid, och det är bra alt de har chansen alt få det. Somliga kanske t. o. m. vill arbeta deltid, därför att vi ännu inte har hunnit att rätta till det marginalskattesystem som Gunnar Sträng under mänga, många är har varit med om alt bygga upp.

Del är rätt att vi trots de omfattande satsningarna har en alltför hög arbetslöshet. Men vid en inlernalionell jämförelse ligger den svenska arbetslösheten pä en låg nivå. I hela Västeuropa, i OECD-områdel, är det bara Norge som har kunnat redovisa lägre siffror. Låt oss icke heller glömma detta faktum. Vi har satsat och satsar nu mer än någonsin pä sysselsätlningen. Vi gjorde det 1977/78. Vi gör det nu. Vi kommer också atl haen hög beredskap för framliden. Grunden för detta är den allmänna ekonomiska politiken, dvs. arbetel på alt stärka industrins konkurrenskraft, att återvinna marknadsandelar och att återställa framtidstron. De omfattande arbetsmarknads- och näringspolitiska insalserna är påbyggnaden.

I slutet av 1978 hade vi 170 000 människor i arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbete, skyddat arbete osv. Vi satsade på utbildning, sysselsättningsstöd, tidigareläggning av statliga och kommunala beställningar, frisläppande av investeringsfonder m. m., och vi gjorde mänga särskilda insatser pä ungdomsomrädet: utbildning, praktik, beredskapsarbete osv. Arbetsförmedlingarna fick stegvis starkt ökade resurser.

Men det tar lid alt nä resultat. Först mäste vi rätta lill kostnadsläget Gunnar Sträng kanske kan erinra sig att vi 1975/76 hade kostnadsökningar på i runt lal 40 96, medan produktionen och produktiviteten ökade mycket obetydligt Först måste vi, som sagl, rätta lill kostnadsläget. Sedan måste vi sälja ut överlagren. Nedgången i BNP under de två gångna åren motsvarar jusl dessa överiager. När vi hade säll ut överiagren kunde produktionen böria öka. Och del var vad den böriade göra sommaren 1978 och har fortsatt att göra sedan dess. Sedan kan företagen böria anställa nytt folk, och det är vad som sker. Anlalel lediga platser böriar nu alt öka. Sist kommer så investeringarna. De böriar nu också så sakteliga alt öka.

Det är rält märkligt att socialdemokraterna inle erkänner det samband som finns mellan kapacitetsutnyttjande i näringslivel, vinster och invesieringar. När vi läser reservationerna lill finansutskollets belänkande kan vi notera atl socialdemokraterna erkänner det sambandet i det internationella avsnittet. När man ser på vad som händer i omväriden erkänner man att det finns ett sådanl samband, men i Sverige tycks det inte finnas något sådant samband i socialdemokratins värld.

Nu arbetar vi på att få balans och fullt kapacitetsutnyttjande i ekonomin, och vi är på väg att få del. En granskning av budgetpropositionen visar den mängd förslag som finns för att nå det målet.

Ett par saker om skaiterna och "promsen" också.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

109

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

110

Gunnar Sträng var inte särskilt orolig för att en ny produklionsfaklorsbeskallning inle skulle kunna böria fungera redan den 1 januari 1980. Vi tillsätter i dagarna en utredning med uppgift att arbeta snabbi för att undersöka om det är lämpligt och möjligt att lägga om beskaltningen på det sältel. Jag tror all om Gunnar Sträng fortfarande vore finansminister skulle han faktiskl vara räll orolig för atl del inte skulle vara möjligt att fö ell sådant nyll system alt fungera den 1 januari 1980, alltså redan om tio månader. Då borde han känna en belydande oro inför svårigheterna all introducera elt sådanl nytt syslem och inför ovissheten av effekterna pä förelagen, kommunerna och hushällen. Men det är möjligl alt det går.

Men det mest oroande ligger inte på det administrativa och lekniska planet, ulan del oroande är att Gunnar Sträng och socialdemokralerna redan 1980 vill lägga en sådan ny skalt av omfattningen 3-4 % på alla de redan befintliga. Ovanpå alla de redan befintliga skatlerna skulle man alltså om tio månader lägga en ny skall på 3-4 %. Del skulle la i anspråk huvuddelen av det löneförhandlingsuirymme som finns. Och det skulle jag känna räll stor oro för.

Del är en sak atl resonera om den lekniska utformningen av en sådan här annorlunda skattebas-det aren annan sak alt resonera om en omfattning av en sådan här skatt på 3-4 % i elt startskede om tio månader.

Till sist lill marginalskattedebaiten. Marginalskatten äretl problem för den sista tusenlappen, säger Gunnar Sträng. Nej, så enkelt är det inte. För människor med lägre inkomster - om del nu är av förvärvsarbete eller en pensionsinkomsl - är det kommunalskatten som är den helt avgörande. Där spelar statsskatten knappast någon roll. Vid inkomsler på 25 000-30 000 betalar man nästan enbart kommunalskatt - man betalar knappasi någon statsskatt Där spelar marginalskallen ingen roll, där finns ingen marginalskatt.

För människor med ell heltidsarbete - de som har en lägre inkomst, en medelstor inkomst eller en hög inkomst - är del kombinationen av kommunalskatt och statsskalt som är del avgörande. Dä är marginalskatten betydelsefull för oss alla. All ekonomisk teori, all erfarenhet och alll sunt förnuft säger all del är skatten på marginalen som har betydelse för människornas handlande. Kanske överväger man inle direkt om man skall sluta arbeta eller sluta spara, men man väger behållningen av en exlra insals mot vad man kan fä behålla efter skallen. Man överväger sin sparandesituation.

Herr Sträng borde veta hur en skatteskala ser ut. Den är uppbyggd av olika skallesatser i olika inkomslskiki, skikt efter skikt Då är del betydelsefullt för alla inkomsttagare - för Gunnar Sträng och för mig, för dem som tjänar mera och för dem som tjänar mindre än vad vi gör-vad de fär beiala i skatt för alla sina lusenlappar, de försia och de sista. Gunnar Sträng visar slort intresse för hur t ex. Ola Ullslen och jag skulle reagera om riksdagen väsentligt ändrade värt förslag. Vi tackar för del inlressel, men väsentligare är hur de mänga människorna reagerar om man genom beslut här i kammaren än en gång låter infialionen höja skatten. Hur reagerar människorna om marginalskatterna

inte sänks i den omfattning som vi föreslär? Del är en betydelsefullare fräga.

HOLGER BERGQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev kritiserad av Gunnar Sträng därför att jag antydde del oförsiktiga i atl genomföra en ny skatieleknik sä snart som vid nästa årsskifte. 1 mitt anförande uttryckte jag t. o. m. den förhoppningen alt Gunnar Sträng skulle vara en garanti för att det socialdemokraliska parliel inle ägnade sig ät alt förhastat genomföra åtgärder som inie varit föremål för närmare utredning. Jag häller med Gunnar Sträng om atl hans kritik mot några som åberopat Gunnar Nilsson kan vara riklig. Gunnar Nilsson har naturiigtvis i princip ingenting emot produklionsfaktorsbeskattningen. Däremoi har han uttalat viss tveksamhet när det gäller prakliska åtgärder för all genomföra den.

Jag vill ullrycka min stora förvåning över att Gunnar Sträng nu kritiserar dem som kritiserat det oförsiktiga i della agerande. I övrigt har budget- och ekonomiministern redan förekommit mig.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr talman! Staffan Burenslam Linder talar om de välståndsbildande krafterna i nationen. Det kunde vara intressant all få reda på vilka han menar. Utesluter han de 90 % av arbetstagarna vilkas årsinkomster ligger under 60 000 kr.? Inskränker han sig alltså enbart till dem vilkas årsinkomster ligger ovanför del beloppet? 1 klarhetens intresse bör han säga något om det.

Herr talman! Menar Staffan Burenstam Linder företagen när han talar om de välständsbildande krafterna? Då kan man säga: All righl, företagen skall bära denna produktionsfaktorsskalt. Den kommer på samma sätt som en arbetsgivaravgift in som elt förhandlingselement i diskussionerna mellan parterna. Del var, säger vidare Staffan Burensiam Linder, kommunerna som höjde skatten, medan moderaterna så länge de salt i regeringen ändå sänkte siaisskalten.

I mitt första inlägg sade jag att del där var någol som ni i den motsatta situationen aldrig länkie på. Under hela 1970-lalel och ända sedan mitten av 1960-talet genomfördes statliga skattesänkningar, medan del våren stadigt pågående höjning av kommunalskatterna. Slutresultatet blev därför en högre tolalskalt Jag hörde vid den liden aldrig Staffan Burenstam Linder lägga in samma objektiva konstaterande som nu. När Sträng stod i statsrådsbänken, då var alll hans fel. Det är möjligl alt den här lärdomen kan innebära alt Staffan Burenstam Linder är försiktigare när socialdemokratin förhoppningsvis kommer i regeringsställning någon gång fram på höstkanten.

Herr Mundebo säger atl han självfallet inle är ovetande om sysselsättningens vikt och nödvändighet. Men det har vid flera tillfällen i dag sagts frän denna talarstol all vi har ungefär 300 000 människor vid sidan av reguljärt arbele på den normala marknaden. Det enda herr Mundebo har sagl hittills i dag är all han vill inrikta sig på all förhindra en ökning av del antalet. Det är alldeles för blygsamt. Med den enorma arbetslöshet vi har, högre än lidigare.

111

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

måste vi få till slånd en reduktion av den. Jag och andra har frågat vad herr Mundebo länker göra för alt verkligen uppnå det resultatet.

1975 och 1976, sade herr Mundebo, hade vi en kostnadsökning på 40 %. Del bör nog i sanningens intresse också konstateras atl koslnadsstegringen rent avialsmässigl under dessa båda år var ungefär 18 %. Sedan lades del till 22 % genom frivilliga överenskommelser, genom löneglidning och pä annal sätt, därför atl förelagarna ansåg att de hade råd därmed. Del är delta påslag på lönerna som ni sedan så flitigt använder i er argumentation och beskyller den socialdemokratiska regeringen för samt lar såsom etl bevis på en dålig hanlering av ekonomin under dessa båda år.

112

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Med de välståndsbildande krafterna menar jag lusten alt arbeta, att spara, atl starta och driva företag, all ulbilda sig och alt ta risker. Delta lillsammans är vad som skapar landels ekonomiska utveckling. Därvid räknar jag självfallet in alla i Sverige som arbelar, de som har lägre inkomst lika väl som de som har högre inkomst.

En del av dem som har under 60 000 kr. i årsinkomst arbetar antagligen dellid, Gunnar Sträng. Jag vågar påstå att en väsentlig anledning till att man arbelar dellid äratt skattesatserna är sä höga att det inle lönar sig atl arbeta full tid, åtminstone inte i den utsträckning som många skulle vilja göra.

Jag gör också gällande all övertiden har minskat av samma anledning. Det finns en läng rad sådana verkningar av det skyhöga skattetrycket som gör att vi har fött en sämre ekonomisk utveckling i landet än vi annars skulle ha fält, etl sämre skalleunderiag, mindre inkomster att användas av det offentliga för olika angelägna önskemål. På delta säll har del skyhöga skattetrycket kommit att få asociala verkningar.

Gunnar Sträng påpekade alt det behövs mer investeringar i landet, och det är riktigt. Men en väsentlig anledning lill alt del görs mindre investeringar än som vore önskvärt är de ökade risker som har förls in genom löntagarfondshotet. Del är konstigt all socialdemokralerna inle har förstått detla. Jag nämnde del nägra gånger för Kjell-Olof Feldt i morse, men jag fick aldrig något svar av honom. Jag hör sländigt atl man inle är lika lockad av att försöka utveckla ell förelag, för gärdet bra blir man kanske av med det. Det är denna ökade risk som häller lillbaka utvecklingen.

På samma sätl hålls utvecklingen i landet tillbaka av hotel om skattehöjningar av den typ som Gunnar Sträng talade om. Skulle man genomföra lönlagarfonder sä som socialdemokraterna vill, skulle en industriarbetare behöva avslå från en löneökning på 2 000 kr. om årel. Skulle man sedan genomföra promsen, skulle han få avstå ylleriigare 2 500 kr. om årel i löneökning. Nu tror antagligen företagarna atl del inle är så enkelt att klara löneförhandlingarna, ulan del blir i stället en stor omgång med kostnads-stegring, infiation och svårigheter i näringslivet. Inför sådana perspektiv håller man lillbaka.

Gunnar Sträng irodde all man skulle kunna införa promsen bums. Den behöver knappt utredas. Kan Gunnai Sträng dä förklara varför företagsskal-

teberedningen under socialdemokratisk ledning arbetade i sju är ulan atl socialdemokralerna kunde komma på hur systemet skulle se ut?

Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Gunnar Sträng påstod alt det enda jag hade sagt om arbetsmarknad och sysselsättning i dag var att vi skulle inrikta oss på att moiverka en ökning av arbetslösheten. Det är helt fel. Antingen har Gunnar Sträng inle lyssnat eller också har han lyssnal ofullständigt. Jag nämnde i en mening alt om situationen blir allvariigare mäste man självfallet salsa mer av resurser. Men jag har ocksä sagt ell liolal gånger att en av huvudlinjerna i budgetförslaget är kampen mol arbetslösheten, arbetet för atl förbättra sysselsättningen, och att satsningarna på det området är en av anledningarna till alt vi nu har ett belydande budgetunderskott.

Vi är självfallet inte nöjda med lägel på arbetsmarknaden i dag. Vi lycker dock all man kan kosta på sig att erinra om några fakta om sysselsättnings-situationen och om jämförelser mellan värt land och andra länder. Dessa fakta kan vi gott erinra oss ulan att därför vara nöjda.

En ambitiös polilik på sysselsättningens område måste självfallet sikta mot en arbetsmarknad som kan ge människor som vill ha jobb lillfälle all få ett jobb. Del är bakgrunden till både den allmänna ekonomiska politiken, med dess inriktning på att förbättra konkurrenskraften och därmed ge flera människor jobb, och den belydande satsningen pä arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag skall inte nämna dem än en gång -jag hargjort det några gånger, senast i min förra replik. De framgår också av del budgeiförslag som ulgör en del av underlaget för dagens debatt.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr talman! Ett par ord till herr Burenstam Linder - min tid medger inle alt jag lägger ut texten något vidare. Kan herr Burenstam Linder redovisa någon besparing i den statliga utgiftspolitiken som motiverar atl han ställer sig upp i bänken och säger att nu skall vi kraftigt reducera skaiterna?

Herr Burenstam Linder går bet på detla. Han kan inie redovisa några besparingar. Jag skulle inte alls bli förvånad ifall han lilet längre fram kommer och säger atl vi skall satsa mera pä vissa områden - speciellt flygplan, gissar jag, ligger honom ganska varmt om hjärtat, men del har ingenting med besparingar atl göra.

Dä är hela frågan sä enkel som sä: När man far omkring och försöker göra gällande au här betalar svenska folket mer i skatter än vad det behöver, så är det en falsk redovisning av elt allvariigt förhållande. Herr Burenslam Linder försöker köpa popularitet till sitt parti genom att vädja till den skatteolust som kan uppstå hos många människor som inte är informerade, människor som inte har klart för sig vad välfärdssamhället kräver i fråga om kostnader och betalning.

I stället för atl hjälpa till att tala om för människorna alt skall de leva vidare i elt välfärdssamhälle så måste de betala de här skatterna, går herr Burenslam Linder ul med den propagandan all vi kommer att leva lika bra i alla fall, även

113

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

om vi snabbi gör oss av med en väsentlig del av skattebördan. Detta är en falsk propaganda, en falsk kungörelse som en riksdagsman i herr Burenstam Linders kläder anständigtvis borde avstå från.

Budgetministern frågade: Kan man lägga pä en ny skalt pä 3 'V.? Jag vill då säga atl ni har lagl tillbaka 8 miljarder i företagens sköte utan någon påvisbar effekt. Det har inte medfört ökade investeringar, och del har inle blivit någon lättnad i arbelslöshelen. Förelagen redovisade i sluiet av 1978 en likviditet på närmare 20 miljarder. Herr Mundebo kunde nog våga sig pä alt ta lillbaka de där pengarna utan att det skulle hända någonting lill företagens nackdel. Därmed skulle han ju ha en välkommen förstärkning till sin budgel. Det skulle räcka till all klara ut vad som fattas i finansieringen av hans skattereform, och det skulle ge en nödvändig förbättring av ell budgetunderskott som i dag är alldeles för stort

Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr talman! Nu fungerarju lyvärr inte samhällsekonomin så, alt man med fullständig exakthet kan säga vad som hade hänl om man hade gjorl så och sä i stället - och vilka effekter man hade fåu om man t. ex. hade bevarat skatten på arbetskraften på en viss nivå.

En sak vet vi emellertid ganska säkert, och del är alt borttagandet av den här skatten vid de tidpunkter då del skedde har betytt minskad inflation-en ordenllig minskning på kanske 1,5 96. Del är betydelsefullt för människorna och för tryggheten i värt land.

Däremot kan vi inte exakt avläsa vad som hade hänl pä sysselsättningsområdet Men det finns ganska goda skäl för att anta atl om Sverige hade gått ut pä väridsmarknaden och konkurrerat med den högre skattenivån och det besväriiga läge vi då befann oss i, hade vi haft en ännu besvärligare arbetslöshetssituation i dag. Därför var del nog rikligt att den gängen ta bort dessa skatter. Och därför måste vi vara försikliga med atl återinföra dem igen. Vi harju sagl atl det kan bli nödvändigt all öka sociala avgifter för atl fö balans i samhällsekonomin. Men man mäste göra del med yttersta försiktighet. Ett påslag pä 3 ä 4 96 på en gång utöver redan befintliga och andra av sociala skäl nödvändiga avgifter, del är inte försiktighet, det är oförsiktighet

Andre vice talmannen anmälde att Gunnar Sträng anhållit alt till protokollet fö antecknat alt han inle ägde rätt lill ytterligare replik.

114

KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Dagens finansdebalt har kretsat kring tvä stora problem. Det gäller arbetslösheten och underskottet i statsbudgeten. Som lösning på båda problemen ser man från de flesta håll möjlighelen till konjunkturuppgång och en kraftig ekonomisk tillväxt.

Detjag saknar iden här deballen är framförallt tvä saker. Fördet försia är del en ordentlig analys av sambandet mellan dessa båda stora problem. För del andra är det en framåtblick som tar lag i de stora framtidsfrågorna.

Då det gäller den första punkten måste vi vara medvelna om den belydelse

som skattesysiemel har. Troligen beiyder det sätt pä vilkel vi tar ul kostnaderna för offenlliga utgifter mer än konjunktursituation och tillväxttakt Tillväxten i sig är kanske inle längre någon lösning på problemet. Schumacher skriver på ett ställe: "Det mest slående med den moderna industrin äratt den kräver sä myckel och åstadkommer sä lilet Den moderna industrin tycks vara ineffektiv i en grad som man normall har svårt alt föreställa sig. Dess ineffektivitet förblir därför obemärkt." När man hördetta citat kommer man osökt atl länka på både de redovisningar från folkpartiregeringen om insalser för all klara sysselsätlningen och de angrepp från socialdemokratin för bortkastade pengar till näringslivet, som har förekommit i den här debatten.

När del gäller den andra punkien, framtidsfrågorna, skulle jag gärna vilja citera den engelske professorn Peter Hall, som har redigerat en bok om resultatet av det stora europeiska forskningsprogrammet Europa 2000 och som höll ett föredrag här i Siockholm för någon vecka sedan. Där sade Peter Hall avslutningsvis, alt nyckeln till lösningar av framlidsfrågorna är hushållning med naturresurser. Del är skrämmande att det medvetande som ändå finns hos breda grupper av människor och också bland många politiker om nödvändigheten av resurshushållning i framliden så fullständigt förtigs i en debatt som den här.

Den ekonomiska politiken, inkl. skallepoliliken, är det främsia styrmedel samhället har, men vi avslår från all använda detla styrmedel för alt åstadkomma en förändring i hushållande riktning.

Under lång tid har frågan om jämlikhet funnits med i de ekonomiska debatterna. Pä senare tid harockså frågan om sysselsättning kommil med. I år har del glädjande hänt att finansutskottet också accepterat centerns ståndpunkt, där regionalpolitiken får en ytterligare vikt. Men den vikliga framtidsfrågan om hur våra resurser skall räcka till, inte bara för den här generationen utan ocksä för kommande generationer, står fortfarande utanför.

Jag vill ägna ytteriigare några minuter åt just skattepolitiken.

Pä grund av den offenlliga sektorns expansion har del efter hand blivit nödvändigt alt finna nya skatleformer. Men gemensamt för samtliga de tunga skalteformer vi har är atl de belastar arbeiet. Del gäller inkomstskatten, det gäller till största delen momsen och del gäller kanske allra mest de olika avgifter till ATP, sjukförsäkring m. m. som ingår i arbelsgivaravgiften men som frän denna synpunkt måste likställas med annan skatt.

Under hela induslrialiseringsprocessen och med en ökad markering under efterkrigstiden har arbetskraften varit så gott som den enda begränsande resursen då det gällt produktion och ekonomisk tillväxt. Därför har denna skattebelastning pä just arbeiet varit riktig. Den fördyring av arbeiet som därigenom åstadkommits har påskyndat rationaliseringar och effektivise-ringar. På så .sätt har tillgänglig arbetskraft utnyttjats effektivare, och produkiionen per capita har stigit snabbt.

I dag är läget annorlunda och torde förbli annoriunda under överskådlig framlid. Vår tekniska utveckling ger oss möjlighel alt producera ökade

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

115

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Finansdebatt

116

mängder varor med minskade insatser av arbete. Samtidigt böriar en viss knapphet göra sig gällande pä andra resurser. I fråga om energi är den redan ett faklum. Teoretiskt kan knapphet också observeras på vissa mineral, även om delta endasi gett utslag på prisei vid enstaka tillfällen. En annan begränsning är miljön. Produktionens avfallsproblem blir alltmer märkbara, och kosinaderna för dåliga arbetsmiljöer visar sig i ökad sjukdomsfrekvens.

Jämlikhelsmälel för inle glömmas bort i skaltedebatten. Men även hushållningsmålet mäste fö en plats i denna debatt Denna målsättning måste kopplas till målsättningen om en decentraliserad produklion som samhällsstruktur. Sådan struktur är ocksä förutsättningen för atl vi skall ha möjlighel alt skapa en god social struktur med kontakt och gemenskap mellan människor. Det sistnämnda underlättar hushållningen och ger möjlighet för människorna till ekologiskt ansvarslagande.

En fråga som ofta har något av konservativ prägel över sig är kravel på återhällsamhet eller minskning av de offentliga ulgifterna. Ändå är denna fråga i etl framtidsperspektiv ofrånkomlig. Del är ocksä snarast självklart all elt decentraliserat samhälle, som är mindre inslilulionsberoende än det centraliserade samhälle som vi i dag lever i, skulle fungera bättre lill lägre kostnader.

Mol denna bakgrund borde vi i riksdagen, liksom i den mer allmänna debatten om ekonomi och skatter, vänja oss vid tanken pä kraftiga förändringar av skatlesystemel. Vi borde t. ex. på allvar överväga en övergång till ulgiftsskall i stället för inkomstskatt En sådan skatt skulle fö som effekt en minskad konsumtionsbenägenhet, dvs. ökad hushållning. Efiersom vi under många år ökal konsumtionen merän produkiionen skulle del vara en önskvärd effekt Vi skulle också kunna fö en ökad benägenhet au vårda och reparera våra tillgångar på bekoslnad av viss nyproduktion.

Emellertid kräver en sådan omläggning av den direkta beskaltningen också förändringar av beskattningen på produktionen. Man kan inte ensidigt belasta resursen arbete ulan måsle också belasta övriga produktionsfaktorer, såsom råvaror och energi. Delta skulle alltså motivera införandel av en produktionsfaktorsskalt i ordets verkliga mening. Det som i dag benämnts produktionsfaktorsskalt av socialdemokralerna är ju som lidigare anförts bara en arbetsgivaravgift med nytt namn. Elt förbilligande av arbetet skulle naturiiglvis motivera ökad användning av arbetet Därför skulle vi inte heller i lika hög grad som f n. frestas all välja en teknologi som hell onödiggör människan samtidigt som den ofta är enormt resurskrävande. En beskattning av råvaror och energi skulle leda till alt användandet av dessa produktionsfaktorer oplimerades hårdare. Man kan jämföra vad som f n. händer med just arbeiet. Därigenom skulle befinlliga resurser utnyttjas bällre med bättre hushållning som följd.

Del vore väl för myckel begärl av en minoritetsregering med så smalt underiag som den folkparlisliska atl den skulle kunna föreslå kraftiga förändringar på den ekonomiska politikens område, även om sådana i och för sig är nödvändiga, men det är samtidigt ytterligt beklagligl all debatten, i en

tid när kraftiga åtgärder är så överhängande nödvändiga, låses fast pä en nivå som egentligen är orealistisk. Genom atl folkpartiet lägger fram förslag till en budgel med rekordstora utgifter och rekordslort underskott tycks ocksä andra partiers agerande låsas till del näraliggande ekonomiska området. Del tycks alltså vara omöjligt alt åstadkomma ordentliga förändringar med den nuvarande regeringen.

Om den breda folkliga opinion för ökad hushållning och mindre slösaktig konsumtion som i dag finns skall fö etl genomslag i samhället, så krävs det all den också förs in i den ekonomisk-politiska deballen. I det sammanhanget ligger det ett stort ansvar på partier med folkrörelseförankring när det gäller alt lyssna lill denna opinion och omsätta den i etl konkret politiskt handlande.

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Anmälan av interpellationer

1978/79:151 av Ingegerd Troedsson (m) lill bostadsminislern om bostadsbidragens utformning och effekler:

Bostadsbidragens syfte var från börian att stimulera efterfrågan på goda bosläder. Med liden har de föll en alltmer fördelningspolilisk inriktning. Men som många gånger påvisats från moderata samlingspartiels sida och som riksrevisionsverket nu bekräftar fungerar bostadsbidragen dåligt som utjämningsinstrument Flerbarnsfamiljer med tvä föräldrar kan föriora rätten lill bidrag långt innan de uppnått existensminimum, medan enföräldersfamiljer får behålla bidragen vid inkomster avsevärt över denna gräns. Regeringens förslag om en generell höjning av den inkomstgräns vid vilken a vtrappningen ökar frän 15 till 24 96 skulle inle minska orättvisorna härvidlag. Tvärtom skulle del försvåra en anpassning av inkomstprövningsreglerna lill hushällens ekonomiska bärkraft.

En annan allt allvarligare svaghet i bostadsbidragens konstruktion är atl avtrappningen vid stigande inkomst lillsammans med de höga marginalskatterna ger effekler som närmar sig och ibland överstiger 100 96. Della gör del alll svårare för barnfamiljer i vanliga inkomstlägen eller med många barn all

117

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Anmälan av interpellationer

med egna insatser påverka sina inkomsler och förbättra eller ens behålla sin standard.

Höjningarav bostadsbidragen i dess nuvarande utformning för dessulom samma effekt då hemarbetande make går ut i förvärvslivet som om sambeskattningen återinfördes och successivi skärptes. Skillnaden är dock den all del nu är barnfamiljer med låg skattekraft som drabbas hårdast. I familjer där mannen har genomsnittlig industriarbetarinkomst skulle den extra kostnad som de försvinnande bostadsbidragen utgör då hustrun lar förvärvsarbete stiga rned nära 70 96 enbart under liden 1977-1980 om regeringens förslag gär igenom. Hustruns förvärvsarbele skulle med andra ord bli alll mindre lönsamt. Värst skulle också här flerbarnsfamiljerna drabbas.

Också i andra avseenden skulle bristerna yiteriigare förvärras om förslagel till bostadsbidrag för år 1980 skulle gä igenom. Pomperipossaskiklen, där skatt och bortfallande bostadsbidrag lar merän hela inkomstökningen, skulle väsentligt utvidgas. En fembarnsfamilj med 123 000 kr. i inkomst skulle t ex. ha mindre all röra sig med än den som har 90 000 kr. Än allvariigare än i fallet Astrid Lindgren är att delta drabbar flerbarnsfamiljer som ännu inte nått över fastställt existensminimum.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd all till bostadsminislern fö slälla följande frågor:

1. Anser bostadsministern del acceptabelt all inkomstprövningsreglerna allt sämre återspeglar hushållens ekonomiska bärkraft?

2. Statsministern har förklarat det rimligt att också den med myckel goda inkomster för behålla 15 kr. av den sist intjänade hundralappen. Anser bostadsministern del acceptabelt alt allt fler barnfamiljer med läg skattekraft drabbas av marginaleffekter pä över 85 96 om regeringsförslaget till bostadsbidrag för är 1980 går igenom?

3. Anser bostadsminislern del acceptabelt att marginaleffekter på över 100 % inle bara skulle bestå utan också förvärras i förslagel till bostadsbidrag för nästa år?

4. Anser bostadsminislern det acceptabelt alt marginaleffekterna på grund av bortfallande bostadsbidrag vid hemarbetande makes utträde i förvärvslivet blir alll värre i familjer med vanliga inkomster och/eller med många barn?

5. Anser bostadsminislern det socialt försvarbart alt flerbarnsfamiljerna genomgående drabbas av de hårdasie marginaleffekterna?

6. Avser bostadsminislern atl vidta några ålgärder för atl förhindra att bristerna i bostadsbidragens utformning och effekter ylleriigare förvärras under är 1980?

Under senare är har det blivit alll vanligare all regeringsledamöier gör ullalanden om regeringens ställningstaganden i akluella frågor och om kommande regeringsbeslut i massmedia, antingen genom särskilda presskonferenser eller genom utsända förhandsmeddelanden om innehållet i poliliska föredrag elc. Riksdagens ledamöler fär kännedom om dessa uttalanden endasi genom alt kontinuerligt passa TV-sändningar och läsa dagliga tidningar. Av lids- och utrymmesskäl blir ofta massmedias återgivande starki förkortal och dessulom ofta vinklat pä ena eller andra sättet.

Enligt regeringsformen är riksdagen folkets främsia företrädare. Underen myckel lång tidsrymd har maklens centrum obestridligen varit regeringskansliet, från vilkel riksdagsmajoriielen mottagit förslag, som i huvudsak ograverade förts igenom i riksdagen. Sedan hösten 1978 har denna silualion förändrats, och spelrummet för riksdagens agerande har vidgats. Del kan då synas rimligt all "andra statsmakten", riksdagen, icke sättes i efterhand i förhållande lill "iredje statsmaklen", massmedia. Skälighelen kräver all riksdagens ledamöter samtidigt med, eller i varie fall i omedelbar anslutning lill, offentliggörandet i massmedia av auktoriserade uttalanden frän regeringen eller dess enskilda ledamöter ocksä för en direkt tillgång till den fullständiga lydelsen av sådana uttalanden.

Mol bakgrund av del anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till statsministern fö slälla följande fråga:

Delar slalsminislern den syn på riksdagsledamöternas rält och möjlighel atl direkl och samtidigt med massmedia få del av den fullständiga lydelsen av auktoriserade uttalanden frän regeringen eller enskilda regeringsledamöter som jag här givit uttryck ät, och vilka åtgärder är han i så fall beredd atl överväga?

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Meddelande om frågor

1978/79:385 av Lena Hjelm-Wallén (s) till statsrådet Birgit Rodhe om ökade utbildningsmöjligheter i gymnasieskolan:

Socialdemokraterna föreslog under den allmänna motionstiden bl. a. att gymnasieskolan skall dimensioneras för 100 96 av en årskull 16-åringar. Ungdomsarbetslösheten har länge varit oroväckande hög. Nu ökar den ytteriigare. 47 000 ungdomar i åldern 16-24 är ålerflnns i arbelslöshelskön, och 33 000 ungdomar under 20 år finns i beredskapsarbele.

1 del lägel har skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen begärl kraftigt ökade insatser på utbildningsområdet Åigärderna sammanfaller i slor ulsträckning med socialdemokratiska motionskrav. Förden kommunala planeringen är del nödvändigl all i god tid fö kännedom om de åtgärder som

119

Nr 91

Onsdagen den 28 februari 1979

Meddelande om frågor

planeras, bl. a. för att fö så stor effekt som möjligt av de beslutade

åtgärderna.

Mot den bakgrunden vill jag ställa följande fråga lill statsrådet Rodhe: Vilka ålgärder planeras inom utbildningsdepartementets område för atl

öka utbildningsmöjligheterna i gymnasieskolan, och när avser regeringen alt

fatta beslut härom?

1978/79:386 av Anna-Greta Leijon (s) till arbetsmarknadsministern om ålgärder mol ungdomsarbetslösheten:

1 skrivelse lill regeringen den 16 februari 1979 ullrycker arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och skolöverstyrelsen (SÖ) sin oro över arbetsmarknadssituationen för ungdomarna. Man ivingas konstatera all ca 100 000 unga under 25 år nu är arbetslösa eller sysselsatta i nägon form av arbelsmarknadspolitiski motiverad verksamhel. Delta motsvarar en hel årskull ungdomar. För januari redovisas kraftigt ökad öppen arbetslöshet I vår lämnar ytterligare ungdomar gmndskolan. Dessa är ca 9 000 fler än ett är tidigare.

Folkparliel har ofta lovat all alla ungdomar som lämnar grundskolan skall garanteras arbele, utbildning och prakiik. AMS och SÖ konstaterar nu atl det under del år som gäll inte varit möjligt atl tillfredsslällande realisera vare sig denna garanii eller det ansvar som skolan har för alt följa upp de ungas arbetsmarknadssituation under två är efter grundskolan.

Mot denna bakgrund lämnar de båda ämbetsverken i sin skrivelse en rad förslag lill omedelbara åtgärder inom ramen för ell samlal åtgärdsprogram.

Vid upprepade tillfällen har ocksä socialdemokralerna i riksdagen lagt fram förslag till direkta åtgärder för atl bryta ungdomsarbetslösheten. I allt väsentligt har de förkastats av den borgerliga majoriteten.

I det läge som nu uppstått pä arbetsmarknaden och i ljuset av AMS och SÖ:s förslag till omedelbara åtgärder villjag slälla följande frågor lill statsrådet Wirtén:

Vilka åtgärder planeras inom arbetsmarknadsdepartementets område för atl förbättra ungdomarnas arbetsmarknadssituation?

Är arbetsmarknadsministern numera beredd atl stödja socialdemokraternas förslag lill ålgärder mot ungdomsarbetslösheten?

§9 Kammaren åtskildes kl. 17.51.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert