Riksdagens protokoll 1978/79:66

Tisdagen den 16 januari

Kl. 13.00

§ 1 Förändring av antalet suppleanter i vissa utskott, m. m.

TALMANNEN:

Enligt till kammaren inkommet protokollsuldrag har valberedningen

föreslagil att antalet suppleanter i trafikulskoltel skall utökas från 18 till 19

och i civilutskotiet från 16 lill 17. Vidare föreslås atl antalet suppleanter i försvarsutskotlel minskas från 16

lill 15.

Kammaren godkände att antalet suppleanter i trafikutskottet bestämdes lill 19, i civilutskotiet till 17 och i försvarsutskottet lill 15.

Talmannen meddelade att fyllnadsval skulle ske vid morgondagens
sammanträde. ,

§ 2 Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan:

Till Riksdagens kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet från riksdagsarbeiel under tiden den 31 januari-den 23 februari 1979 för alt som ombud deltaga i kyrkomötet samt under tiden den 24-28 februari 1979 för enskilda angelägenheter.

Stockholm den 12 januari 1979 Gunnel Jonäng

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde att Birger Olsson (c) skulle inträda som ersättare för Gunnel Jonäng under hennes ledighet från riksdagsmannauppdraget.

§ 3 Om bättre beredskap mot snöoväder

Kommunministern BERTIL HANSSON erhöll ordet för alt besvara Knut Wächtmeisiers (m) den 10 januari anmälda fråga, 1978/79:248, och anförde:

Herr talman! Knut Wachtmeister har - med anledning av nyårshelgens
svåra snöoväder som speciellt drabbade Malmöhus län - frågat mig om jag
ämnar ta någol initiativ till en översyn av länsstyrelsernas resurser och 63

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om bättre beredskap mot snöoväder

beredskapsplaner för alt man i framtiden bättre skall kunna möta liknande händelser.

Inledningsvis vill jag nämna att av bestämmelser i länsstyrelseinstmk-tionen och polisinstruktionen följer att det är en uppgift för länsstyrelsen att ingripa och ta ansvaret för den katastrofledning som kan behövas i svåra situationer. Den katastrofplanläggning som länsstyrelsen är skyldig atl göra enligl brandlagsliflningen kan givelvis utnyttjas även när del inte är fråga om räddningstjänst i brandlagens mening. Sådana katastrofplaner fanns hos länsstyrelserna redan innan skyldigheten enligl brandlagen infördes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i en skrivelse den 9 januari 1979 till regeringen lämnat en ulföriig redovisning över katastrofberedskapen i länet och de åtgärder som vidtogs för att bemästra den svåra situalion som uppkom genom nyårshelgens snöoväder.

Länsstyrelsen framhåller i skrivelsen atl länsstyrelsen under många år aktivt verkat för att katastrofplaner för olika situationer och på olika nivåer upprättas inom länet och att resurser ställs till förfogande för denna verksamhet. Hos länsstyrelsen finns sålunda sedan många år tillbaka en mycket omfattande planläggning kallad "planverk katastrof. Denna innehåller uppgifter om den regionala och lokala ledningsorganisationen, materiel och åtgärdskalendrar för olika slag av katastrofer. I planen ingår en allmän katastrofplan för Malmöhus län. Den revideras kontinueriigt. Ett avsnitt i planen reglerar insalser vid stormskador, och det finns också en plan för åtgärder vid elavbrott. Förutom katastrofplanverket har länsstyrelsen specialplaner för olika riskobjekt i länet, t. ex. Barsebäcksverkel och vissa miljöfarliga industrier. Länsstyrelsen anordnar övningar enligt planerna och särskild utbildningsverksamhet.

Länsstyrelsen understryker i skrivelsen att erfarenheterna visar att planerna inte kan göras så att alla uppkommande situationer regleras. Vissa improvisationer måsle alllid göras. Länsstyrelsen påpekar vidare att den har en särskild sambandscentral med radio och telex, som under snöstormen gjorde det möjligt att snabbi fl kontakt med de berörda myndigheterna.

Mitt intryck är alt både kaiaslrofledningen och det praktiska genomförandet av olika ålgärder har fungerat bra. Berömvärda insatser har gjorts av länsstyrelsen, andra samhällsorgan, lokalradion och enskilda.

Länsstyrelsen har i skrivelsen nämnt vissa åtgärder som skulle kunna ytteriigare effektivisera kalastroforganisationen. Dessa frågor - liksom den utvärdering som länsstyrelsen ämnar göra - kommer att övervägas inom regeringskansliet.

En omfattande beredskapsplanläggning finns sålunda hos länsstyrelsen i Malmöhus län. Man har anledning att utgå från att det förhåller sig på likartat sätt i andra län. Jag kommer att följa frågan noga och ta de initiativ som kan behövas.

Nyårshelgens snöoväder i Skåne vittnade med all önskvärd tydlighet om hur sårbart vårt teknikberoende samhälle är. Trots allt blev verkningarna av ovädret relativt begränsade. De kunde ha blivit långt värre, om inte en rad lyckliga omständigheter spelade in: telekommunikationerna bröt inte samman, elnätet var till övervägande del intakt, och dubbelhelgen gjorde att de allra flesta var lediga och dessutom alt de hade skaffat hem mat för elt par dagar.

Självfallet är det viktigaste nu all lära av det inträffade. En del av svaret på min fråga fick jag redan i förra veckan, då länsstyrelsen i Malmöhus län hade vänligheten skicka mig ett exemplar av stommen till den beredskapsplan för snöoväder som med berömvärd snabbhet färdigställts och sänts till kommunminislern. Del är bra alt det nu kommer att finnas en beredskapsplan, men även om den förefalleratt vara ganska heltäckande skall jag be att fl framföra en del synpunkter.

En av de allra viktigaste åtgärderna borde vara all snarast skaffa lokalradion elt reservkraftsaggregat. Bryts eldistributionen, är det endast genom radion man kan nå ut till människorna som nästan alla ju har balterimottagare. Hittills har något anslag till reservaggregat inte beviljats. Detta bör snarast rättas till, oberoende av om det är lokalradiostyrelsen som skall slå för fiolerna eller om det skall betraktas som en beredskapsåtgärd och då vara en sak för länsstyrelsen.

Även andra ålgärder för att förbättra och säkra förbindelserna måste till. Vi kan la elt exempel: En ambulans som kört fast i snön kan via sin radio meddela detta till sin station. Därifrån måste man ringa den militära sambandscentralen, som via sin radio kan nå exempelvis ett bandfordon i närheten. I det här fallet är man alltså helt beroende av att det permanenta nätet fungerar. Placerar man i förväg ut militära radioapparater på ambulansstationer och andra strategiska ställen, elimineras detta problem. Det behövs emellertid också utbildning i att sköta dessa apparater. På en del större polisstationer finns det sedan gammalt sådana militära radioapparater, men enligt uppgift förekommer det inte längre någon utbildning i handhavandet av dem, och i så fall bör detta rättas lill.

Det finns ytteriigare elt liknande kommunikationsproblem som är värt atl la upp. Vi går nu successivt över till länsalarmeringscentraler som skall ersätta det gamla 90 000-syslemet. För Skånes del innebär det exempelvis att tre 90 000-centraler skall ersättas med en enda LAC, dvs. länsalarmerings-central. 1 tättbefolkade områden kan detta medföra risk för överbelastning av telenätet. Erfarenheter från nyårshelgen tyder dess värre på delta.

Slutligen ifrågasätter jag det lämpliga i att statens vägverk trots behovet av rationaliseringar drar in vägstationer i snöulsatta områden, men den frågan har jag lagil upp i ett annat sammanhang.

Jag tackar än en gång för svarel, och jag är särskilt lill freds med att statsrådet säger sig komma att noga följa frågan och ta de initiativ som behövs även i andra länsstyrelser.

Jag har emellertid två följdfrågor. Dels skulle jag vilja få bekräftat att statsrådet vill följa upp mina synpunkter, även om vissa frågor berör andra

5 Riksdagens protokoll 1978/79:62-66

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om bättre beredskap mot snöoväder

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om ytterligare medel tiU den statliga företagshälsovården

departement. Dels vill jag fråga om statsrådet är beredd alt stärka länsstyrelsernas resurser när del gäller denna beredskap, trots vad som i budgeten aviserats om minskade medel lill länsstyrelserna.

Kommunministern BERTIL HANSSON:

Herr lalman! På båda de ställda frågorna kan jag sammanfattningsvis svara följande.

Jag ulgår ifrån alt jag kommer att möta de konkreta förslag som Knut Wachtmeister har framfört i samband med rapporten från den utvärdering som länsstyrelsen har gjort. Det skulle alltså vara värdefullt om interpellanten direkt lill länsstyrelsen förde fram samma synpunkler som här har redovisats. Hela det paket av överväganden och eventuella förslag lill ålgärder som berör också det ekonomiska området kommer då alt komma med när denna rapport i form av en utvärdering föreligger. De förslag till ålgärder som är behövliga får sedan övervägas i den ordning som är vanlig.

KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr lalman! Jag lackar kommunministern för svarel på mina följdfrågor. Naturiigtvis skall jag gärna underrätta länsstyrelsen i mitt hemlän om de synpunkler som jag här har framfört. Jag förutsätter givetvis alt delta via kommundepartementet kommer andra länsstyrelser till del, så atl man kan dra nytta av de erfarenheter som vi har vunnit i Skåne.

Avslutningsvis vill jag bara uttrycka den oro som vår landshövding Nils Hörjel har känt över atl medelstilldelningen till länsstyrelsen i årets budget är så pass knapp alt det uppstår bekymmer då det gäller att klara uppgifterna.

Jag tackar än en gång för svaret på min fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om ytterligare medel till den statliga företagshälsovården

Statsrådet MARIANNE WAHLBERG erhöll ordet för atl besvara Hans Nyhages (m) den 10 januari anmälda fråga, 1978/79:252, lill budget- och ekonomiministern, och anförde:

Herr talman! Hans Nyhage har frågat budget- och ekonomiministern, om han är beredd alt medverka lill att den statliga företagshälsovården erhåller ytterligare drifimedel för innevarande budgetår.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att del är jag som skall svara på frågan.

Hans Nyhage har i sin fråga särskilt omnämnt den lokala statliga hälsocentralen i Borås. Jag vill därför upplysa om alt någon framställning lill regeringen om en ökning av driftanslagen lill hälsocentralen i Borås inte gjorts av den i sådana frågor ansvariga myndigheten, nämligen del regionala

hälsorådel i Göteborg. En eventuell sådan framställning kommer alt beredas i sedvanlig ordning.

HANS NYHAGE (m):

Herr lalman! Jag lackar för svaret, samtidigt som jag beklagar att detta i sig inte gav något besked när del gäller det som jag önskar få veta.

Frågan har närmast föranletts av de förhållanden som råder vid den statliga hälsocentralen i Borås men är uppenbariigen relevant också i vad gäller förhållandena vid övriga lokala hälsocentraler i landet.

I Borås nödgas personalen konstatera att den på grund av brist på medel inle kan klara verksamheten på avsett säll. De anslag som tilldelades vid starten den 1 oktober 1978 har visat sig vara helt otillräckliga. För att kunna skaffa den mest nödvändiga utrustningen har man tvingats använda pengar som varit avsedda för den rena driften av verksamheten. Likväl finns det alltjämt betydande brister på invenlariesidan. Ej heller finns del pengar att bekosta den utbildning av personalen som man anser vara nödvändig och som självfallet bör komma till stånd. Situationen är nu den atl det tilldelade anslaget är nästan förbrukat. Man saknar alltså medel att driva verksamheten.

Förhållandena inom den statliga företagshälsovården belyses på ett påtagligt sätt i en artikel i det senaste numret av tidningen Statsanställd, som jag rekommenderar lill läsning. I artikeln redovisas situationer liknande den i Borås, och det konstateras alt för små anslag tvingar personalen till overksamhet. Detta innebär uppenbarligen elt oerhört slöseri med resurser, eftersom den anställda personalen självfallet skall ha sin avlöning. Vidare måsle hyrorna för lokalerna betalas, och viss kostnadskrävande utrustning har anskaffats. Därtill kommer, vilket är nog så väsentligt i sammanhanget, att den statliga företagshälsovården ej kan bedrivas på ett tillfredsställande sätl.

Det är alltså helt nödvändigt att snara åtgärder vidtas dels för att klara direkt akuta situationer, dels också för atl ordna verksamhetens utformning på längre sikl. Statsrådet har i sitt svar uteslutande hänvisat till atl någon framställan inle har gjorts beträffande Borås, trots att frågan också är aktuell i övriga delar av landet. Personalen i Borås har begärt pengar av del regionala hälsorådel i Göteborg, men erhållit endast en mindre summa som inle alls är tillräcklig. Man har enligl egen uppgift bibringats uppfattningen alt pengarna är slut. Så sent som denna dag har ingenting hänt, trots atl frågan har aktualiserats på det här sättet. Även om det nu inte kommit någon direkt framställan lill departementet vill jag fråga statsrådet, om statsrådet likväl är beredd att medverka till att medel ställs till förfogande, så att verksamheten kan bedrivas på ett tillfredsställande sätt.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om ytterligare medel tiU den statliga företagshälsovården

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om ytterligare medel tiU den statliga företagshälsovården

säga att staten under tidigare år inte direkt har gått i spetsen. Under de senaste åren har man dock startat en successiv utbyggnad, som innebär all vi i år har tio nya hälsovårdscentraler och att vi i nästa års budget beräknar att starta ytteriigare tio.

Också jag har tagit del av den nämnda artikeln och läst den med mycken eftertanke. Jag hoppas alt få närmare informationer i frågan, vilket jag dock inte har hunnit erhålla ännu. En del av vad som sägs i artikeln är förmodligen något överdrivet, men det är helt klart att vi på sikt behöver bygga ut hälsovårdscentralerna. Det pågår f n. förhandlingar med personalorganisationerna om hela den statliga företagshälsovårdens organisation, och jag hoppas att man därvid kommer fram lill lösningar som kan accepteras av parterna, så alt vi på sikt kan bygga ut den statliga företagshälsovården till all verkligen bli det som vi väl alla vill atl den skall vara.

Beiräffande frågan om anslagsäskandet vill jag säga alt det faktiskt inle kommit någon framställan till regeringen från Borås. För att ärendet skall kunna behandlas i vanlig ordning måsle man nog gå den vägen. Vi förväntar oss därför atl man återkommer till oss i frågan.

HANS NYHAGE (m):

Herr talman! Vi är säkeriigen helt överens om det viktiga och värdefulla i att företagshälsovården på det statliga området byggs ul, och det är naturiigtvis tacknämligt att man planeraren ytteriigare utbyggnad. Men det är lika angelägel att se till all man när man i detta sammanhang startar nya hälsovårdscentraler också förser dem med driftmedel, så att verksamheten kan bedrivas på ett tillfredsställande sätt.

I Borås visade det sig att de anslagna medlen inte räckte vare sig lill ulmslning eller till drift av verksamheten. Det konstaterades bara helt kallt alt pengarna var slut, och då hade inte ens hälften av det budgetår som slutar den 1 juli i år förflutit. Situationen är alltså sådan atl man, om man inte erhåller ytteriigare medel, kan tvingas att lägga ned verksamheten eller i varje fall i stor omfattning inskränka den, och det kan väl ändå inle vara meningen.

Jag vill därför återigen fråga, om man är så bunden av formaliteterna au man när man nu fått ett ärende aktualiserat ändå inle skulle kunna tänka sig att åtminstone undersöka hur det verkligen ligger till i Boråsregionen, ulan att en formell ansökan om ytterligare medel inkommer. Jag är övertygad om atl det uppkomna läget mycket enkelt kan rättas till, kanske inom ramen för tillgängliga medel. I Borås har man emellertid filt den uppfattningen att pengarna är slut, och man står där nu inför den mycket besväriiga silualionen att man inle anser sig kunna genomföra verksamheten på etl riktigt säll. Är statsrådet verkligen inte beredd att vidta den nödvändiga åtgärden för att se till att verksamheten kan fullföljas budgetåret ut på ett tillfredsställande sätt?

och befinner sig i elt inledande skede. Man fick för övrigt anslag för hela 1978 men började inle verksamheten förrän i oktober och kunde då i viss mån ta i anspråk driftmedlen för utrustningen. Vi bedömer dock från fall till fall om del behövs ytterligare tillskott för att verksamheten skall kunna bedrivas. Det är helt klart alt det inte skall bli etl stopp när den nu har startat. Vi har naturiigtvis redan tagit kontakter och kommer självfallet att göra det i fortsättningen också och anvisa de vägar som finns för att klara av den här silualionen.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om de stadiga topptjänstemännens löner

§ 5 Om de statliga topptjänstemännens löner

Statsrådet MARIANNE WAHLBERG erhöll ordet för atl besvara Karin Nordlanders (vpk) den 10 januari anmälda fråga, 1978/79:256, och anförde:

Herr talman! Karin Nordlander har frågat mig av vilken anledning I 200 topptjänsteman skall premieras av staten genom höjda månadslöner och om jag anser alt dessa löner står i rimlig proportion till inkomsterna inom LO-kollektivet.

Den 20 oktober 1977 svarade budgetministern på en fråga av Anton Fågelsbo om 1977 års lönehöjningar för högre statstjänstemän. Budgeiminislern redovisade då alt det redan i 1975 års avtal om statstjänstemännens löner gjordes en protokollsanleckning om att man skulle se över chefslöne-syslemel. Bakgrunden till anteckningen var att parterna ansåg det nödvändigt alt få elt mer flexibelt system så alt man bättre än dittills kunde konkurrera med de privata och kommunala arbetsgivarna om skickliga chefer. Budgeiminislern erinrade i sitt svar om att reallönens utveckling för chefstjänstemännen under perioden 1969-1977 visade en reallöneminskning på mellan 30 och 40 96. Budgetministern nämnde också att den högsta löneklassen på den kommunala löneplanen då gav ca 2 000 kr. mer i månaden än den maximala månadslönen som chefslönenämnden då hade beslutat om. Budgetminislerns svar redovisade att löneökningen för chefstjänstemännen dels var en konsekvens av tidigare åtaganden från 1975 och ingångna avtal under 1977, dels var nödvändig för att staten också i fortsättningen skall kunna hävda sig i konkurrensen om kvalificerade tjänstemän.

De löneökningar för chefstjänstemännen som parterna nu har blivit överens om har genomförts av samma skäl som 1977 års löneökningar. De kan betraktas som sista steget i överföringen av chefstjänstemännen från ett löneplanssystem till ett mera flexibelt system.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om de statliga topptjänstemännens löner

Det råder full enighet mellan parterna om siatens självklara intresse att kunna rekrytera och behålla skickliga tjänstemän på vikliga chefsposter. De löneökningar som arbetsmarknadens parter nu blivit ense om får betraktas som en förutsättning härför.

KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Jag lackar statsrådet, inle för svaret, för jag tycker inte atl det är elt svar på den konkreta frågan, utan snarare en redogörelse över elt lönesystem.

Svångremspolilik har blivit elt vedertaget begrepp under den borgerliga regeringsperioden. Och det är otvetydigt så atl övervägande delen av landels löntagare hardrabbals väldigt hårt av regeringens löntagarfienlliga politik. En grupp löntagare - visseriigen inle så slor grupp men bestående av chefstjänstemän - har tydligen anseu sig särskilt hårt drabbade. De anser all de är underbeialda och alt deras löner i förhållande till andra löntagares släpar efter.

I höstas uppvaktades därför löneminister Marianne Wahlberg av representanter för generaldirektörernas intresseorganisation. Generaldirektörsföreningen, som framförde sina ekonomiska bekymmer. Löneöverenskom-nielsen kom förvånansvärt snabbt om man jämför med de långdragna löneförhandlingar som vi är vana vid mellan arbetsmarknadens parter. Förhandlingarna gav också resultat, och som vanligt var det de högst betalda som fick det största lönepåslaget.

Ulan alt gå in på det krångliga lönesystem som använts och som alltmer går mol en individuell lönesällning, så framgår alt topptjänstemännen fick sin lön höjd med mellan 800 och 1 000 kr. i månaden. De övriga chefstjänstemännen fick nöja sig med mellan 300 och 400 kr. i lönelyft. Enligt pressuppgifter var staten dock beredd alt höja med ännu mera - upp till 7 96 -men vågade inte göra det efter en del fackliga protester.

Man kan då fråga hur delta stämmer med den solidariska lönepolitiken och med begreppet atl vi alla solidariskt skall bära krisens bördor.

1 de senaste avtalsrörelserna har det högröstat hävdats från Svenska arbetsgivareföreningen, men även från regeringshåll, atl någol utrymme för löneförhöjningar inte har funnits. Resultatet av överenskommelsen mellan LO och SAF visar att arbetstagarnas förhandlingsorganisation gav efter för de påtryckningarna. Sedan har det emellertid visat sig alt vinstutvecklingen inte alls varit så dålig i många företag. Det framgick också alt kommunerna fick en bättre ekonomi på de anställdas bekostnad, vilket skapat andra problem, som jag dock inle skall gå in på i dag.

Medellönen för en industriarbetare ligger i dag på knappt 60 000 kr. per år, och lönen för många löntagare ligger under den summan. Jag vill därför igen fråga statsrådet: Anser statsrådet all löneskillnader på 15 000-20 000 kr. i månaden eller 150 000-200 000 kr. om året är sakligt motiverade?

jämförelser. Parterna är, som jag nyss har sagl, överens om atl del är värdefullt alt till viktiga chefsposter kunna rekrytera och behålla skickliga tjänstemän också i den statliga förvaltningen. Men om man skall kunna konkurrera på del sättet måste man ta hänsyn lill marknadsmässiga löner. Sedan kan del naturligtvis finnas olika uppfattningar om huruvida detta är lämpligt eller ej, men det sakliga förhållandet är ändå detta. Lönerna har släpat efter med mellan 30 och 50 % på de här områdena. Mol den bakgrunden tycker jag alt det knappast är meningsfullt atl göra jämförelser med LO-kollektivet i del här sammanhanget.

Den uppvaktning som Karin Nordlander refererade till ägde rum någon gång i oktober. Förhandlingarna hade då för länge sedan inletts - de har pågått sedan april månad. Atl uppvtjktningen skulle ha påskyndat del hela tror jag inte. Vad generaldirektörerna uppvaktade om var inte lönernas storlek eller någonting i den stilen - det pågick som bekant förhandlingar om den saken, och dem hade jag inte anledning atl på någol sätl lägga mig i - ulan uppvaktningen gällde själva sättet atl bestämma chefslönerna. De uppvaktande redovisade sina synpunkter, och della var allt vad som där hände.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om de statliga topptjänstemännens löner

KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr lalman! Del hävdas i svarel atl chefsljänslemännen hade fått en reallönesänkning med 30-40 96. Det stämmer inle; man kan ju inte räkna på del sättet.

Kompensationen för de höga skatterna och marginalbeskatlningen är motiveringar som används när högavlönade tjänstemän lägger fram sina lönekrav.

Vänsterpartiet kommunisterna har i alla sammanhang hävdat all det skattesystem vi har och den skattepolitik som bedrivs inte drabbar höginkomsttagare. I stället drabbas låginkomsttagarna. Del är därför som den orättvisa kommunalskatten och mervärdeskatten på livsnödvändiga varor borde sänkas. Om detta kan läsas i alla protokoll från olika debatter i det här huset. Skatten har nämligen inte den utjämnande effekt som övriga partier hävdar.

Nu har vi från riksförsäkringsverkels utredning om skattens utjämningseffekter fått bekräftelse på alt höginkomstlagarnas andel av landets totala inkomster i stort sett är densamma både före och efter skatt. Höginkomsttagare och egenföretagare kan inte bara skydda sig mot inflationen; de kan också tjäna på den - genom alt med lån finansiera villor, sommarhus, bilar, båtar och andra kapitalobjekt kan de via avdragen själva bestämma vilken inkomst de skall skatta för. Aftonbladels redovisning i går av en undersökning av hundra personer ger en intressant bild av detta.

Jag skulle vilja veta vilka slutsatser statsrådet drar i det här sammanhanget när det gäller "lönesänkningen".

Statsrådet MARIANNE WAHLBERG:

Herr lalman! Jag har inte uppfattat frågan så atl vi skulle diskutera

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om de statliga topptjänstemännens löner

skattepolitik i det här sammanhanget. Del har inle heller ingått i förhandlingsomgångarna att lägga sådana aspekter på lönesättningen.

KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! När man talar om en reallöneminskning kan man väl inte komma ifrån skaltebilen. Utan kommentarer vill jag göra en annan jämförelse med andra pressuppgifter som jag tog del av samma vecka som den här frågan gäller och som också rör lönesättning för utfört arbete.

Den 9 januari kunde man i Aftonbladet läsa atl av landels 4 000 fångar har 42 % reguljärt arbete i fängelsets regi. Timlönen vid landets anstalter ligger i genomsnitt på 2:90 kr. De som arbetar på ackord kan komma upp till 3:50 genom hårt slit.

Den 10 januari stod del i samtliga tidningar som kommenterade budgetpropositionen atl förslag lagts fram om alt de som gör sin värnplikt skulle få sin daglön höjd med en krona, eller till 15 kr. om dagen.

Den 11 januari kunde man i fiera tidningar läsa atl ackordsarbetarna vid L M Ericsson i Katrineholm fått en lönesänkning med upp till 10 kr. i limmen sedan företaget lagt om till elektronisk tillverkning. Sänkta löner och mer monotont jobb var vad många av de 690 arbetarna vid LM:s Katrineholms-fabrik fick betala med när produktionen automatiserades och företagens vinster därmed ökade.

En arbetare säger bl. a.: "Jag föriorade ungefär 1 000 kr. i månaden på den nya tekniken. Nu är jag tillbaka på samma lön som jag hade 1974." Före omläggningen tjänade denne arbetare i genomsnitt 28:50 kr.i limmen, men från augusti 1978 får han 24:15 kr.

Vilka kommentarer har löneminislern lill dessa pressuppgifler?

Statsrådet MARIANNE WAHLBERG:

Herr lalman! Jag skulle snarast vilja slälla en molfråga till Karin Nordlander: Vilka löner anser Karin Nordlander vara rimliga för alt staten skall få de skickliga tjänstemän som jag hoppas atl vi är överens om atl vi bör ha för atl kunna leda den statliga förvaltningen? Atl göra jämförelser med 1. ex. fångarnas situalion förefaller mig faktiskt vara litet svårt i del här sammanhanget.

Parterna har som sagt gemensamt gjort den här löneuppgörelsen. Jag kan endast hänvisa lill all man efter hårda förhandlingar har kommit fram till vad regeringen nu har beslutat.

KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Del ärju inte lönerna i sig som är jämförbara, utan det gäller hur det går till vid lönehöjningar, hur svårt det är i det ena fallet där man sitter månad efter månad och diskuterar tiondelar av procent. Men när det gäller människor som redan förut har höga löner tycks det vara väldigt enkelt.

Vad vi måste utgå från är ändå de levnadsomkostnader som man har, vad man behöver för att över huvud tagel kunna leva. Detta borde vara någonting som är rimligt för alla. Del kan ju inte vara nödvändigt atl vissa människor

Jordbruksministern ERIC ENLUND erhöll ordet för all besvara Oswald Söderqvisis (vpk) den 1 december anmälda inlerpellation, 1978/79:106, och anförde:

Herr talman! Oswald Söderqvist har frågat mig dels om jag anser alt verkningarna av redan pågående verksamhet i Kvarntorpsområdet i Kumla kommun har undersökts och åtgärdats på ett från miljösynpunkt tillfredsställande sätl, dels om jag kan garantera alt den av Svensk Avfallskonver-tering AB (SAKAB) planerade anläggningen för omhändertagande av miljöfarligt avfall inle kommeratl medföra ytteriigare belastning på miljön i Kvarntorpsområdet, dels om jag vill vidta ålgärder som löser problemen.

Inom Kvarntorpsområdel har sedan länge pågått miljöstörande industriell verksamhet. Gamla skifferbrolt och den stora askhögen bär tydliga vittnesbörd om den kraftiga miljöpåverkan som gångna liders verksamhet har åstadkommil inom området. Som bekant ryker del fortfarande från askhögen. F. n. pågår i samråd med länsstyrelsen försök med atl minska rökutvecklingen. Försök att anlägga åker eller park i gamla skifferbrolt planeras av en arbetsgrupp med företrädare för bl. a. berörda kommuner och länsstyrelsen.

I samband med den fysiska riksplaneringen har länsstyrelsen i Örebro län fört fram Kvarntorpsområdet som elt intresseområde för indusiriulveckling. Den plan för en sådan utveckling som Kumla kommun nyligen har låtit upprätta förutsätter bl. a. att successiv restaurering av skadade landskapspar-lier skall ske. För att klariägga vilka ytteriigare miljövårdsinsatser som behöver genomföras har kommunen och länsstyrelsen påbörjat en utredning om och en utvärdering av miljöstörningarna i området.

Utsläppen från de befintliga industriella verksamheterna inom Kvarntorps industriområde har under senare år minskals till följd av föreskrifter som har meddelats i samband med prövning enligl miljöskyddslagen. Ytterligare minskning av utsläppen kan förväntas komma alt ske, sedan miljöskyddsprövningen har slutförts av de verksamheter som ännu inte har prövats.

Även om sålunda mycket har gjorts för atl förbättra miljösituationen i Kvarntorpsområdel är det enligl min mening angeläget alt ytteriigare ålgärder vidtas. Jag förutsätter därvid alt berörda organ genomför de miljövårdsinsatser som behövs.

SAKAB:s planerade verksamhet för behandling av miljöfarligt avfall har nyligen prövats enligl miljöskyddslagen. Koncessionsnämnden för miljöskydd lämnade sålunda i beslut den 19 december 1978 tillstånd till

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om omhändertagande av miljöfarligt avfall

verksamheten.

Enligl min mening är del elt starkt iniljöpolitiskt riksini.resse all en central behandlingsanläggning för miljöfariigt avfall kommer till stånd så snart som möjligt i vårt land. Del lorde vara oundvikligt att verksamheten vid en sådan anläggning i likhet med praktiskt taget all annan industriell verksamhet medför en viss belastning på miljön. Den prövning av en miljöfarlig verksamhet som sker enligt miljöskyddslagen syftar lill atl förhindra all olägenheterna från verksamheten blir slörre än vad som kan godtas. Koncessionsnämnden har bedömt atl SAKAB:s planerade verksamhet i Kvarntorp kan tillåtas. Koncessionsnämndens beslut har överklagats. Regeringen kommer sålunda all la ställning till den planerade verksamhetert i samband med besvärsärendels avgörande.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag lackar jordbruksministern för svarel på min interpellation.

Jag noterar atl jordbruksministern är överens med mig om att Kvarntorpsområdet är en hårt belastad region när del gäller miljöförstörande verksamhet. Det är synneriigen angeläget all ytterligare åtgärder vidtas för atl förbättra situationen. Fortfarande råder det förhållandet atl ingen med säkerhet kan säga vad som verkligen händer med miljön i del här området. Säkerheten och kontrollen lämnar också myckel övrigt atl önska. Sedan jag skrev min interpellation före jul har detta bekräftats på etl mycket påtagligt säll. I interpellationen påtalade jag den verksamhet som pågår med alt avfallsoljor av olika slag pumpas upp på Kvarntorpshögen, där de sedan får söka sig väg ulan all någon med säkerhet vel var de hamnar. Under de gångna helgerna har det inträffat atl avfallsdammarna brustit, och inängder av avfallsvatlen har strömmat ut i del redan hårt ansträngda vattensystemet. Nu kan det ju sägas atl del kanske inte spelar så stor roll om föroreningarna strömmar ul på en gång eller sipprar fram så småningom, men det inträffade visar vilka risker som redan finns och som de ansvariga företagen tydligen inle har varit särskilt intresserade av att bemästra. Det räcker således inte med atl, som jordbruksministern gör, förutsätta alt berörda organ och företag genomför de ålgärder som behövs - det fordras ålägganden.

Vad beträffar huvudfrågan, SAKAB:s planerade anläggning i Norrlorp, är del så all man från denna anläggning skall släppa ut det avfall som återstår efter de olika processerna i del nämnda vattensystemet. Även om del naturiigtvis förutsätts alt alla möjliga reningssteg och säkerhetsanordningar skall utbyggas blir det en ökad belastning. Vi vet också av erfarenhet all när en anläggning väl etablerats och driften har kommit i gång är del lätt att miljöhänsyn får vika för framför allt ekonomiska överväganden. Risk för fel i reningssyslemen eller utsläpp av misstag kommer också alllid atl finnas.

Del är självklart atl vi måste ta hand om miljöfariigt avfall någonstans, och det är också självklart att del måste ske under samhällets kontroll i centrala anläggningar. Men det är inle självklart all dessa anläggningar skall placeras i områden där riskerna för förstörelse av miljön redan är stora. En forskare.

professor Rappe i Umeå, har ifrågasatt om inte sådana här anläggningar alllid bör placeras vid kusten jusl för alt en tillräckligt stor recipieni skall finnas.

Det är inle någon tillfredsställande tanke alt bidra till nedsmutsningen av havet, men av två onda ting väljer man ju helst del minst onda. Jag har ingen som helst anledning aU lägga mig i den dragkamp om SAKAB:s anläggning som pågår mellan Kvarntorp och Stora Vika, men ur miljösynpunkt förefaller det senare alternativet mer rimligt.

Jordbruksministern hänvisar till koncessionsnämndens beslut. Andra myndigheter, som statens planverk och naturvårdsverket, är starkt kritiska, och den kritiken har ökat under de senaste månaderna. Med hänvisning lill detta och till den forskarrapport som jag nämnde vill jag fråga jordbruksministern ytteriigare en gång om han anser att Kvarntorpsområdet är det mest lämpade för SAKAB:s planerade anläggning. Har inte de senaste månadernas debatt och det utsläpp som skedde i Kvarntorp under helgen visat atl det som behövs i det området är stora satsningar för alt komma lill rätta med redan befintliga problem, inte atl skapa nya?

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om omhändertagande av miljöfarligt avfall

ERIK LARSSON (c):

Herr lalman! Del är förklariigt om SAKAB:s planerade destruklionsan-läggning i Kvarntorpsområdel skapar oro hos den berörda befolkningen. När det sedan i expertuttalanden i ortstidningar påpekas alt del vid en sådan här anläggning kan bildas gift av samma slag som vid Seveso och Teckomalorp underbyggs denna oro ännu mer.

Statens naturvårdsverk har i sitt yttrande över koncessionsansökan sagl: Lokaliseringen av en central förbränningsanläggning bör ske till etl område med en större och i övrigt mindre känslig vatlenrecipient.

Frommeslabäcken, som avvatlnar det här området, betecknas redan i dag som länels största avloppsdike. Därifrån rinner vattnet genom Kvismare kanal till Hjälmaren och vidare genom Eskilstunaån till Mälaren. Allmänheten tycker alt det i dag är väsentligt atl få svar på frågan: Är vi säkra på att avloppet från destruklionsanläggningen inle påverkar det vallen som skall betjäna allmänheten på olika sätt i ett av landets folkrikaste områden?

Från Kvismare kanal sker torra somrar bevattning av grödan i Kvismare-dalen. Denna bevattning sker delvis i form av s. k. underifrånbevattning, dvs. man pumpar in vatten från kanalen i dräneringssyslemel. Frågan är då: Hur kommer grödor och grundvatten atl på sikt påverkas av etl utsläpp från en deslruktionsanläggning av den här typen?

Hjälmaren är lill ytan Sveriges fjärde största insjö. Den är myckel starkt utnyttjad för fritidsaktiviteter: bad, fritidsfiske och båtspori. Yrkesfiskarna i Hjälmaren producerar i medeltal 400 000 kg högvärdig fisk per år. Dessa yrkesfiskare vel av erfarenhet vad endast en antydan om giflutsläpp betyder i form av köpmolstånd. De är starkt oroade över vad en deslruktionsanläggning i Norrlorp kan innebära för deras räkning.

Uttag sker i Hjälmaren för vattenförsörjning av Eskilstuna och Arboga kommuner. Enligl vallendom har Eskilstuna rätt att bruka en vattenmängd

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om omhändertagande av miljöfarligt avfall

av i medeltal 35 000 m'/dygn och Arboga 6 000 m/dygn. Hur påverkas på sikl dessa vattenuttag av avlopp från en deslruktionsanläggning? Mig veteriigl har inga undersökningar i den vägen förekommit.

Del är alldeles klart, som jordbruksministern säger, att vi behöver en deslruktionsanläggning av den här typen i landet. Det äretl miljökrav, ochjag tror alt det är fullt klart alt alla ställer sig bakom elt sådant förslag. Men enligt naturvårdsverket saknas alternativa lokaliseringsmöjligheler för bedömning av den lämpligaste platsen för en sådan destmktionsanläggning.

Jag vill därför fråga jordbruksministern: Är regeringen beredd atl i den fortsatta behandlingen av denna fråga undersöka alternativa möjligheler till lokalisering, i varje fall för den deslruklionsverksamhel som kan innebära risk för giftiga utsläpp i luft och vatten?

Jordbruksministern ERIC ENLUND:

Herr lalman! Vi tycks vara överens om all det är utomordentligt angelägel alt en anläggning för behandling av miljöfarligt avfall kommer till stånd så fort som möjligl. Och vi är väl också överens om att vi bör vidta alla tänkbara restaureringsåtgärder i fråga om de skador som redan skett på miljön i Kvarntorpsområdet.

Beträffande handläggningen av Norrtorpsallernativet kan jag bara hänvisa till alt regeringen kommeratl ta ställning till delta i samband med prövningen av de besvär som är inlämnade.

I fråga om alternativa förläggningar, som Oswald Söderqvist tar upp, kan jag bara säga att det pågår förhandlingar mellan SAKAB och Cementa angående den tekniska lösningen, som skulle gå ul på en föriäggning i Stora Vika. När resultatet av de överläggningarna redovisats för regeringen blir det naturiigtvis i sista hand regering och riksdag som kommer att ta ställning till de här frågorna.

OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr lalman! Det låter ju bra, men vad som är sorgligt i del här sammanhanget är att affären fått pågå så länge innan över huvud tagel några undersökningar eller utredningar om alternativa lokaliseringar kommit till stånd.

Jag talade förut om statens planverk, som avstyrkt den här lokaliseringen. Verket har mig veteriigl för länge sedan -jag tror det var ett år sedan - begärl en utredning jusl om alternativa förläggningsorter för den här verksamheten. Denna begäran om utredning avslog regeringen i november i fjol. Och det är ju atl vara litet sent ute om man nu inför etl pressat lidsschema skall börja undersöka bättre alternativ än Norrlorpsområdet. Jag känner inte lill någonting om exempelvis Stora Vika, men vad man kunnai begära är alt regeringen hade gått på planverkets förslag och startat en utredning för några månader sedan. Då hade man ändå varit en bit på väg nu. I stället verkar man ha godtagit SAKAB:s propå om alt anläggningen skall ligga i Norrtorp. Men företaget eller institutionen som sådan har inle heller redovisat några alternativ eller framlagt några andra möjligheter som man skulle kunna ta

ställning och hänsyn lill. Och del vikliga i den här frågan är att det dragit ut på Nr 66

liden alltför länge. Tisdagen den

Jag noterar med tillfredsställelse atl regeringen överväger frågan och att [g januari 1979

förhandlingar salts i gång med Cementa. Jag vill upprepa atl jag inte har några

som helst intressen närdet gäller Sörmland eller Närke ur den synpunkten att q omhänderta-jag på något sätt skulle vilja förorda och arbeta för en lokalisering hit eller dit, gande av miliöfar-utan jag ser det hela ur ren miljösynpunkt. Det gäller var man kan lägga jjgj QfQU denna, som jordbruksministern säger, av oss alla som nödvändig ansedda anläggningen så att minsta skadeverkningar uppkommer.

Jag skulle vilja fråga jordbruksministern ytteriigare: Om det visar sig att det blir bättre resultat i Stora Vika eller på någon annan plats, är regeringen då villig atl ta sakskälen under övervägande och inte låta SAKAB som förelag eller statligt verk styra etableringarna?

ERIK LARSSON (c):

Herr talman! Huvudsaken ärju här, som Oswald Söderqvist också var inne på, att vi verkligen kommer fram till bästa möjliga placeringsort för denna destruktion ur miljösynpunkt. Vi behöver en destmktionsanläggning för atl klara miljökrav. Men elt krav i det sammanhanget bör ju också vara atl destruklionsanläggningen inte i och för sig är miljöslörande mer än nödvändigt, och där är placeringsorten avgörande.

Nu säger jordbruksministern att vissa förhandlingar pågår med exempelvis Stora Vika. Det är bra. Eftersom regeringen nu skall ytteriigare pröva den här frågan vill jag i detta sammanhang säga atl det som i dag enligt utspädningsfilosofin är ofariigt utsläpp om några år kan betraktas som oacceptabelt. Den trenden har vi haft i miljöfrågorna under det senaste decenniet. Ingen tror väl alt forskningen på detta område skulle innebära att vi i dag står vid slutpunkten på den utvecklingen. I de fortsatta undersökningarna kommer ytteriigare risker atl komma i dagen. Jag önskar bara att regeringen vid den fortsatta behandlingen av denna fråga tar i beaktande denna utveckling på området och kommer med förslag om bästa möjliga placeringsort.

Under delta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Jordbruksministern ERIC ENLUND:

Herr lalman! Enligt statsmakternas beslut har SAKAB fått i uppdrag alt uppföra och driva en anläggning för tillvaratagande av miljöfariigt avfall. Vad regeringen nu kommer att göra är atl pröva de besvär som kommer alt inlämnas med anledning av koncessionsnämndens beslut beträffande Norrlorp.

När överiäggningarna som SAKAB f n. för med Cementa är slutförda kommer de också atl redovisas för regeringen. Del är först då som vi kan ta ställning till förslagen.

Överiäggningen var härmed slutad. 77

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om möjlighet för enskilda skogsägare attförväiya skog från Billerud-Uddeholm AB

§ 7 Om möjlighet för enskilda skogsägare att förvärva skog från Billerud-Uddeholm AB

Jordbruksministern ERIC ENLUND erhöll ordet för att besvara Karl-Eric Norrbys (c) den 6 december anmälda interpellation, 1978/79:108, och anförde:

Herr lalman! Karl-Eric Norrby har frågat mig om jag, i likhet med förre jordbruksministern Anders Dahlgren, är beredd atl medverka lill att enskilda skogsägare får möjligheteratt förvärva lillskoltsskog från Billerud-Uddeholm AB:s skogsinnehav samt omjag är beredd alt slälla medel lill förfogande för finansieringen av köpen.

Dåvarande regeringen uppdrog i juni 1978 ål lanibruksslyrelsen alt inom en ram av 200 milj. kr. la upp överiäggningar om förvärv av mark som av olika skogsföretag bjuds ut till försäljning. Den förvärvade marken skall i första hand tillföras bestående lantbruk eller användas för byte med andra skogsägare.

Regeringen har den 14 december 1978 gett lanibruksslyrelsen elt begärt bemyndigande atl inom en ram av 200 milj. kr. teckna bindande avtal med skogsförelag om förvärv i enlighet med nyssnämnda uppdrag.

Regeringen har vidare i propositionen med förslag om tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 föreslagit att för ändamålet 200 milj. kr. ställs till lanlbruksslyrelsens förfogande som en rörlig kredit i riksgäldskon-lorel intill utgången av år 1981.

Lanibruksslyrelsen och Billerud-Uddeholm AB har nyligen iräffat avtal som innebär att styrelsen köper ca 15 000 ha åker- och skogsmark. Köpesumman är 56 milj. kr. Försäljningen omfattar s. k. arronderingsskiften och berör ca 350 fastigheter.

Lantbruksstyrelsen avser att uppdra ål lantbruksnämnderna i de fyra län som berörs atl vidta erforderliga åtgärder för att den förvärvade marken skall kunna försäljas så snart riksdagen fattat beslut om den rörliga krediten.

KARL-ERIC NORRBY (c):

Herr lalman! Jag ber att få lacka jordbraksminislern för svaret på interpellationen.

Svaret innehåller såvitt jag har kunnat se inga nyheter utöver vad man kunnat läsa i tidningarna om ärendets utveckling. Jag tänker då på regeringsbeslutet av den 14 december samt på den i slutet av året framlagda tilläggsbudgeten. Men jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att jordbruksministern helt har följt upp den föregående regeringens ålgärder i frågan.

En av anledningarna till min inlerpellation var den reaktion, bl. a. från fackligt håll, som den här saken väckle. Elt överförande av skogsmark från Billerud-Uddeholms skogsinnehav lill enskilda ägare kunde, enligt vad de fackliga organisationerna befarade, medföra arbetslöshet för deras medlemmar. En bidragande orsak till dessa farhågor var kanske de stora ekonomiska svårigheter som Billerud-Uddeholm AB senare har hamnat i. Rykten gick om

skogsförsäljningar av en helt annan storieksordning än vad som var aktuellt i första omgången.

Jag har, herr talman, svårt alt förslå invändningarna mot den här affären, som enligt träffad överenskommelse omfattar ca 15 000 ha.

För det första rör det sig endast om någon procent av bolagets skogsinnehav, och de skogsskiften som är aktuella är i de fiesta fall sådana som har dålig arrondering och som därför bedöms ge svag lönsamhel. En försäljning eller en sammanläggning kan, som jag ser det, ge gynnsamma resultat och tillför dessutom bolaget elt värdefullt kapitaltillskott.

För del andra har jag svårt atl tro atl elt överförande av någon procent skogsmark från elt bolag till enskilda ägare skall komma atl medföra arbetslöshet bland skogsarbetarna. Under förutsättning atl de olika ägarna sköter sina skogar så som skogsvårdslagen föreskriver kan det väl inle vara någon skillnad på arbetsålgång mellan olika ägarkalegorier. Om del skulle vara någon skillnad, borde det vara till bolagens nackdel, då deras högme-kaniserade skogsbruk medför minskad arbetsålgång.

Av ca 60 miljoner arbetstimmar i skogsbruket utfördes 1976 ca hälften av enskilda skogsägare i egen skog. Dessa enskilda skogsägare, bosatta och verksamma i bygden, är en tillgång som man bör slå vakt om. Del bör därför ligga i samhällets intresse att ge dem tillgång lill arbete och inkomst genom atl ge dem möjligheler all förstärka brukningsdelarna med lillskoltsskog.

Ytteriigare skäl, t. ex. skatteskal, skulle kunna anföras för alt överföra skogsmark i enskild ägo.

Jag lycker att allt talar för att del är en riklig åtgärd som jordbruksministern här har föreslagit. Jag vill fråga jordbruksministern om han avser alt återkomma med förslag till ytterligare åtgärder om så skulle visa sig nödvändigt. Jag tänker då i första hand på köparnas möjligheter all finansiera köpen. Möjligheterna att bl. a. erhålla garaniilån behöver, som jag ser det, ses över. Det är redan i dag svårt med finansieringen av investeringarna inom jordbruket. I övrigt ber jag all få tacka för svaret.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om möjlighet för enskilda skogsägare att föiyärva skog från Billerud-Uddeholm AB

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om värmeisolering av fritidshus

§ 8 Om värmeisolering av fritidshus

Bosladsminisiern BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för atl besvara Ove Karlssons (s) den 10 januari anmälda fråga, 1978/79:247, och anförde:

Herr lalman! Ove Karisson har frågat mig omjag är beredd att medverka till all sådana normer för isolering av fritidshus utarbetas alt de motsvarar kraven på nyproducerade permanentbostäder.

Den fråga som Ove Karlsson har väckt har betydelse för energihushållningen i vår bebyggelse, även om denna betydelse inte skall överdrivas. På regeringens uppdrag har siatens planverk utrett behovet av särskilda föreskrifter för energihushållning i fritidshus. Resultatet av utredningen har redovisats i rapporten Energihushållning i fritidshus, som planverket överlämnade till regeringen i slutet av förra året.

När rapporten har remissbehandlals kommer regeringen alt ta ställning till frågan om energihushållning i fritidshus. Jag är inte beredd atl nu föregripa delta ställningslagande.

OVE KARLSSON (s):

Herrlalman! Jag vill tacka statsrådet försvaret på frågan, samtidigt som jag verkligen beklagar atl statsrådet i dag endast givit ett till intet förpliktande svar.

En slörre del av de fritidshus som uppförs i fjällområdena används större delen av året, framför allt under eldningssäsongen. Då anser jag att krav måsle ställas på isolering som av permanentbostad. Jag menar att det är mycket angeläget och naturiigt att alla byggnader skall utföras så, att de möjliggör en god värmehushållning.

1 statens planverks rapport Energihushållning i fritidshus, som statsrådet hänvisar lill, anges som exempel på slag av byggnader som bör omfattas av de högre energihushållningskraven "fritidshus som byggs - ofta i grupp - för uthyrning och därmed även kommer att utnyttjas under en stor del av året". Nu tycker jag atl man bättre borde klariägga det här och höja kraven genom att kräva atl hus som uppförs inom område, där uthyrning i större omfattning förekommer eller kan väntas förekomma, liksom hus som kan förväntas användas under eldningssäsongen skall värmeisoleras som permanenlbo-slad.

Vid bedömning av vilka krav som skall ställas på värmeisolering bör läget i förhållande till aktivitelsområden - skidliftar, badplatser, fiskevatten etc. -beaktas. Vidare bör den sanitära standarden vara vägledande, eftersom man kan förvänta sig etl mera intensivt utnyttjande om den sanitära standarden är hög och vice versa.

Av planverkets rapport framgår att elförbrukningen i samtliga fritidshus i södra Norrland och norra Svealand skulle uppgå till 1,9 MWh per hus och år i genomsnitt. Enligt en uppgift från Malungs elverk skulle förbrukningen för fritidshus i de södra fjällområdena, dvs. Sälenfjällen, vara 12 MWh per hus och år, och noteringar på 40 MWh per hus och år förekommer. 20 MWh per hus och år är vanligt i hus som uppförts under senare år och inom områden

med hög standard.

Med de här siffrorna som bakgrund kan det inte vara något tvivel om att det är nationalekonomiskt rikligt att ställa krav på atl också fritidshus skall vara ordentligt isolerade. Därför bör man kunna fråga statsrådet, om hon är beredd atl medverka lill alt lokala initiativ som las av byggnadsnämnderna i avvaktan på alt ytterligare centrala direktiv kommer kan få sanktion, om de överklagas.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

Bosladsminisiern BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för all besvara Staffan Burenstam Linders (m) den 5 december anmälda interpellation, 1978/79:107, och anförde:

Herr talman! Staffan Burenstam Linder har frågat mig

1. om snara initiativ syftande lill atl möjliggöra direkt ägande även av lägenheter i flerbostadshus kan väntas,

2. i vilka former det utredningsarbete som civilutskottet talade om förra våren har bedrivits och hur jag avser att ge parlamentarisk insyn i arbetet,

3. när utredningsarbetet beräknas vara slutfört och i vilken form resultatet av utredningsarbetet skall offentliggöras och remissbehandlas.

Staffan Burenstam Linder har i sin interpellation åberopat ett uttalande (CU 1977/78:34 s. 2) från förra våren av civilutskotiet om atl den dåvarande regeringen, enligt vad utskottet hade erfarit, avsåg att inom regeringens kansli låta utarbeta en kunskapsöversikt över frågan om äganderätt lill enskilda lägenheter i flerbostadshus. Översikten avsågs innehålla:

1. en genomgång av de fastighelsrättsliga problem som hänger samman med institutet äganderätt i flerbostadshus,

2. en bedömning av de samhällsekonomiska och privatekonomiska effekterna av etl äganderättsinstilut i flerbostadshus varvid eventuella effekter för drift- och underhållskostnader som kan följa av förändrade besillningsformer skulle uppmärksammas,

3. en belysning av de bostadssociala effekterna av institutet äganderätt,

4. en bedömning av i vilken utsträckning den nuvarande kombinationen av låne- och skatteregler ger en tillfredsställande neutralitet mellan de olika besillningsformerna i vad gäller kapitalutgifterna i boendet och eventuell värdestegring,

5. en redovisning av erfarenheter från länder som i dag har institutet äganderätt i flerbostadshus.

Arbetet med den av förra regeringen utlovade kunskapsöversikten har påbörjats inom de departement som berörs av frågan, och etl preliminärt underlag för regeringens överväganden bör kunna föreligga till sommaren. Då räknar jag också med att det skall vara möjligl alt ange i vilka former och i vilken takt ett eventuellt fortsatt arbete skall bedrivas.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

Jag vill i sammanhanget också nämna alt det även inom andra områden pågår arbete som har betydelse när del gäller alt bedöma behovet och lämpligheten av atl föra in institutet äganderätt till lägenheter i flerbostadshus. Jag tänker bl. a. pade nyligen tillkallade kommittéerna om underhåll av hyres- och bostadsrätlsfasligheter (Bo 1978:05), om ökad användning av bostadsrätt inom bostadsbeståndet (Bo 1978:06) och om real beskattning av räntor och kapitalinkomster, m. m. (B 1978:07).

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Friggebo för svarel på den interpellation jag ställt.

Den viktigaste delen av mina frågor i den inlerpellationen var i vad mån folkpartiregeringen för sin del planerar några "snara initiativ" för att sprida ägandet av lägenheter i flerfamiljshus. Jag förstår av svaret att några "snara" initiativ blir del under alla förhållanden inte. Jag förslår också all del är högst oklart i vad mån det i en framlid alls blir några initiativ. Utredningsmaskineriet skall först mala alldeles väldigt. Från moderat sida kominer vi därför att ta initiativ i riksdagen för atl försöka få fart på dessa beslut.

De andra partiernas passivitet är beklaglig. Hur man kan ordna sin bostad är en betydelsefull fråga för familjen. Hur bosladsägandel utformas är också en viktig fråga för samhällsekonomin. Atl vi från moderat sida vill möjliggöra för dem som nu hyr att i stället äga sin lägenhet finns det flera motiv för.

För del första: Del ger ökad valfrihet. Många finner alt de hellre vill äga sin bostad än all vara "gäst" i den. Att öka valfriheten är någol vi moderater lycker är bra.

För del andra: Äger man sin bostad har man större ;>7/7v?anö'e på den. Delar märkvärdigt att när politiker talar om vidgat medbestämmande gällerdet inle så ofta medbestämmande för de enskilda människorna i den egna tillvaron, t. ex. vad gäller bostäder. Ändå är del här som medbestämmande är som vikligasl, och det är här var och en av oss har slörre fömlsällningar all utöva etl bättre inflylande än andra. Jag är t. ex. övertygad om alt hyresgäster som kunnai se underhållet av bostadsbeståndet eftersättas anser alt detta är tokigt. De skulle inte ha fallal sådana beslut om de själva ägt sin bostad.

Låt mig citera Nils Lundgren i en tidningsartikel i Veckans Affärer den 20 oktober 1977: "Eftersom hyresgästerna än i dag står utanför det ekonomiska beslutsfattandet om sina bostäder har emellertid protest mol hyreshöjningar förblivit den enda aktiviteten. En förnedrande situation." Jag undrar om inle fru Friggebo egentligen tycker del också.

För del tredje: Äger man sin bostad finns del möjlighel alt sänka boendekostnaden. Det finns flera anledningar lill alt det är möjligt. Äger man sin bostad vårdar man den antagligen bättre. Onödigt slitage och förstörelse utgör en stigande kostnad i hyreslägenheterna. Vidare får man på etl helt annat säll möjlighet och intresse all hålla nere de mycket vikliga uppvärm-ningskoslnaderna. Man kan också själv sköta en del av fastighetsförvaltningen i stället för atl helt förlita sig på allt dyrare servicepersonal.

För det fjärde: Bättre vård av bostäderna ger också större trivsel i själva

bostadsområdet. Obehagliga förhållanden råder i många flerfamiljshus, och inte ens stora volymer av lal om "kollektiv gemenskap" rår på detta. Ägde man i större utsträckning sin bostad fick alla etl slörre eget intresse av god vård, och den gemensamma trivseln skulle därmed också bli förbättrad.

Inom det s. k. allmännyttiga bostadsbeståndet råder grava missförhållanden. Dessa förelag är mer eller mindre på ruinens brant och stöds av skattemedel. I stället för alt fortsätta allt djupare in i denna återvändsgränd vore del bra atl försöka minska problemen genom atl låta de boende så långt möjligl överta sina lägenheter.

Herr lalman! Det är svårt att förslå de andra partiernas passivitet vad gäller all försöka privatisera bostadsbeståndet med tanke på de stora fördelar som finns alt hämta. Del har gjorts gällande av t. ex. Nils Lundgren och signaturen NES i Dagens Nyheter atl en förklaring kan vara atl organisationerna på detta område fungerar mera för sin egen välfärd än för de boendes. SABO, Riksbyggen och hyresgäströrelsen och med dem allierade parter har alldeles särskilda egeninlressen och är effektiva pålryckare. Men jag kan inle tro alt fru Friggebo på sådana grunder förhåller sig passiv när det gäller att öka valfrihet och förbättra ekonomi och trivsel i boendel. Jag beklagar att statsrådet inle visar större aktivitet på del här området.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

TORE CLAESON (vpk):

Herr lalman! Den här frågan är av sådan vikt och betydelse all den sanneriigen förtjänar att diskuteras. Statsrådet Friggebo har inle i sitt svar egentligen gett några besked som kan föra diskussionen väsentligt framåt.

Grundläggande för en social bostadspolitik är att de boende i flerbostads-husområdena har elt verkligt inflytande över sina boendeförhållanden, över förvaltning och service. Kraven på ökat boendeinflytande har som bekant ställts med allt slörre skärpa under senare år.

Dessa krav lar fasta på flera led i boendet. Det gäller utformning av och påverkan på den inre boendemiljön, gemensamma utrymmen, service och förvaltning. Vidare har kraven gälll planering och produktion av bostaden och bostadsområden, där det särskilt uppmärksammats alt de blivande hyresgästernas möjligheler lill inflylande och medbestämmande över utformningen av kommande bebyggelse är otillräckliga. Kritiken mol begränsade och otillräckliga möjligheter för hyresgästerna atl bestämma över sina egna boendeförhållanden gäller även i samband med bostadssanering, såväl vid ombyggnad som vid rivning och nybyggnad.

Från borgeriigl håll har kraven på boendeinflytande, boendedemokrati, mötts med förslag om all föra över hyresrättslägenheter lill bostadsrätter. Del är riktigt atl den som äger sin bostad eller som bor med bostadsrätt i dag har etl inflylande över sin bostad och sin boendemiljö, medan den som bor med hyresrätt har mycket lilet eller inget inflylande. Men det vore en kapitulation och felaktig utgångspunkt att hävda det privata, individuella ägandet av bostaden som en avgörande förutsättning för inflytande och boendedemokrati. Del viktigaste är vilka medel som de boende har till sitt förfogande för alt kollektivt kunna bestämma över sin boendemiljö.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

För atl man ytterst skall kunna förverkliga kravet på boendedemokrati måsle andra reformer på bostadspolitikens område genomföras än de som herr Burenstam Linder bl. a. här har förespråkat. Det gäller t. ex. all effektivt motverka privat vinstjakt, ägande och spekulation på bostadsmarknaden och i stället göra bostaden lill en social rättighet.

F. n. ger bostadsrätten det bästa inflytandet förde boende. Men hyresrätten som upplålelseform behöver inte avskaffas eller utbytas för att man skall kunna utveckla boendedemokratin. Den förvaltningsform som tillämpas i bosladskooperationen bör kunna kombineras med elt kommunalt ägande.

Vissa erfarenheter från försöksverksamhet med boendeinflytande visar att del är möjligl all inom de allmännyttiga företagens ram med bibehållen central förvaltning och administration ge hyresgästerna ett visst ansvar för förvaltningen av sill hus eller kvarter. Det gäller den yttre miljön och gemensamma utrymmen liksom vissa underhållsåtgärder i lägenheterna. Men fortfarande är inflytandet, som jag har sagt, för de boende starkt begränsat.

I saneringsprocessen finns elt visst mått av boendeinflytande, men erfarenheterna av della visar atl ett enat hyresgästkollekliv kan nå vissa framgångar när det gäller alt bestämma över planlösningar, utformning och standard vid en ombyggnad. Men den rätt lill hyresgästinflytande över saneringen som finns i bostadssaneringslagen är fortfarande beroende av fastighetsägarens godtycke - rätlen att besluta om själva saneringen ligger i allt väsentligt hos fastighetsägaren. Och vid rivning och nybyggnad finns över huvud tagel ingen lagsladgad rätt lill inflytande för hyresgästerna.

Herr talman! En successiv övergång till andra former för förvaltning av hyreshusen med ökat inflytande för de boende kan motverka privatisering och stimulera till gemensamma aktiviteter. Flerbostadshusens möjligheter lill kollektivt boende kan därigenom las till vara på elt bättre säll. Del ger större möjligheter alt la sig an de bostadshus som redan finns, atl fylla dem med liv och ge dem etl bättre innehåll.

Etl verkligt boendeinflytande kan på längre sikl inte uppnås med ett bibehållande av privatägda hyreshus. En fördjupad och långl gående boendedemokrati blir möjlig försl genom all den privata äganderätten till hyreshus upphävs. Husen måsle överföras i kommunal ägo och ställas under förvaltning av hyresgästkollektivet. Den försöksverksamhet, de ramavtal och de överenskommelser som flnns mellan de allmännyttiga bostadsföretagen och hyresgästföreningarna på en del orter i landet har visat att del är en möjlig och framkomlig väg när del gäller atl öka boendeinflytandet.

Del är ytterst angeläget att motverka den borgerliga offensiven som bl. a. föreslår överförande av delar av hyreshusbeståndet lill bostadsrätter. En utveckling i den riktningen skulle innebära att bostadsmarknaden i allt högre grad skulle präglas av privatisering, segregering och spekulation. Därför måste alla sådana åtgärder motverkas och förhindras - i hyresgästernas, de boendes, intressen.

Bosladsminisiern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr lalman! Utgångspunkten för diskussionen om olika upplålelseformer måste enligt min mening vara hur man skall klara inflytandet i boendet och hur del skall kunna organiseras och uppnås under bosladssocialt acceptabla former. Det är också utgångspunkten för de tre utredningar som regeringen under del senaste året har tillsatt och som redovisas i mitt interpellationssvar.

Underhållsfonder kan öka inflytandet för hyresgästerna. Omvandling av hyreslägenheter lill bostadsrätt ökar också inflytandet. Utredningen om real beskattning av räntor och kapitalinkomster m. m. rör den ekonomiska rättvisan, främst mellan långivare och låntagare men också mellan olika upplålelseformer.

Varje argument för ägarlägenheler som tar sin utgångspunkt i lagfartsmöjligheter för lägenheter och användandet av lägenheter som kreditunderiag hör inte hemma i en bostadspolitisk debatt. Atl tro atl ägandet i sig skulle lösa svåra sociala problem i vissa av våra bostadsområden lorde Staffan Burenstam Linder vara ganska ensam om - han antyder delta i sin interpellation.

Vad ärdet förfel, Staffan Burenstam Linder, på bostadsrätten när del gäller inflylande och ansvar? Under alla förhållanden måste någon form av kollektivt ägarskap och beslutsfallande till för de gemensamma anordningarna, vare sig del är fråga om etl direkt ägande eller elt kollektivt ägande.

Alla de fördelar med ägarlägenheler som Staffan Burenstam Linder tog fram ges också med bostadsrättens form. Del måste alltså vara någonting annat som Staffan Burenslam Linder är ule efter, ochjag vill därför la upp ell påstående som Staffan Burenslam Linder gör i sin interpellation och som han också antydde i sitt anförande. Han säger alt boende med äganderätt lill lägenheter i flerbostadshus skulle bli billigare för samhället än del nuvarande hyreshusboendet. Detta är en av de centrala frågor som skall belysas i det fortsatta arbetet med kunskapsöversikten, men det är alldeles klart att en allmän övergång lill äganderättsinstitul i flerbostadshus skulle medföra elt betydande skallebortfall för samhället och då främst för staten. Ett sådant skattebortfall kan beräknas medföra betydligt större kostnader för staten än vad som f n. är fallet när det gäller hyresbostäder.

Vad är del som gör alt exempelvis en bosladsrättsfastighel med s. k. strimlade lån har ell marknadsvärde som överstiger värdet av en hyresfastighet med 50-100 %1 Jo, självfallet det förmånliga stöd som skaltesubven-lionen utgör. Räntebidragen - det generella stöd som i dag utgår från statens sida - till hyreshus kostar ca 1,5 miljarder. Med ägandelägenheter och villavillkor, som ju moderaterna vill ha, torde skatlesubvenlionen uppgå till storleksordningen 2,5 miljarder. Och då har man ändå inte tagit hänsyn till den framlida belåningen av exempelvis inflationsvinster.

Jag menar atl del behövs en hyfsning av den här debatten, och då kommer den kunskapsöversikt som vi nu jobbar fram väl lill pass. Syftet med översikten är just alt få fram mer kunskap, inle atl la fram förslag om införande av ägariägenheter. Detta är skillnaden mellan kunskapsöversikten

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

och exempelvis utredningen om bostadsrätt, som har lill uppgift alt ta fram förslag om hur antalet bostadsrätter skall kunna ökas under bosladssocialt acceptabla former.

Men jag vill hålla med Staffan Burenslam Linder om ell av hans påståenden, nämligen att det finns organisationer och politiska partier som i dag för debatten om exempelvis boendeinflytande mindre utifrån bostadspolitiska mål och mer med hänsyn lill i dag redan etablerade organisationsstrukturer. I del socialdemokratiska bosladsprogrammel sägs del bl. a. alt man skall öka boendeinflytandet, och detta skall då läggas fast i samverkan mellan socialdemokraterna och hyresgäströrelsen. Men i programmet finns inget konkret förslag till hur man skall kunna gå vidare för all lösa jusl den viktiga bostadspolitiska frågan om boendeinflytandet.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr lalman! Enligl vad fru Friggebo sade är den centrala frågan hur man skall klara inflytandet när det gäller boendet. Det är alldeles riktigt. Den frågan är en myckel viktig fråga. Och inflytandet är förvisso avsevärt mycket större om man äger sin bostad än om man t. ex. är hyresgäst i ell hus som ägs av ett allmännyttigt förelag, så fru Friggebos iakttagelse i det avseendet borde redan den ha leU henne till en betydligt mera positiv inställning till de förslag som jag har framfört. Men det var inga positiva förslag från fm Friggebos sida. Såvitt jag förslår var del en lista på argument som skulle visa atl del aren tokig idé atl göra del möjligt för de många människorna all i valfrihetens namn äga en egen bostad. Fru Friggebo sade att det var bara moderaterna som ville del här. Jag vel inte om man blir döv, om man sitter länge i bostadsdepartementet, men för min del har jag förstått att det förs en ganska omfattande debatt långt utanför moderaternas kretsar när det gäller fördelarna med detta system. Jag har, herr lalman, inle hafl den minsta svårighet att i debatten höra socialdemokrater framföra sådana här tankar. Inte heller har jag haft någon svårighet alt tdigare studera även folkpartistiska motioner som hafl det här syftet. Jag har inte heller hafl någon svårighet atl se all civilulskoltet för några år sedan föreslog riksdagen just detta. Sedan gick man emellertid vid voteringen i kammaren mol förslaget.

Så del är alldeles klart atl den här inställningen tyvärr inte är någol som vi moderater har privilegium på - åtminstone inte inom del svenska folkel. Om fru Friggebo får driva de mycket negativa uppfattningar som hon här har givit uttryck för kan det kanske komma att bli så, att vi blir de enda som framför de här tankarna. I så fall skall vi göra det med stor glädje, fru Friggebo. Därför förslår jag inte heller talet om att ägarlägenheler inte hör hemma i bostadsdebatten. Jag har fallat det så, att de under den senaste liden i allra högsta grad har hört hemma i bostadsdebatten.

Nu menar fru Friggebo atl allt vad som kan göras med ägarlägenheler kan lika väl åstadkommas inom ramen för en vidgad bostadsrätt. Jag tror inle att delta stämmer. Många människor i Slockholmsområdel, som vill skaffa sig en bostadsrätt och som märker atl det är avsevärda kostnader förenade med delta - man får lov att köpa bostadsrätten - finner snart all del är svårt alt

belåna bostadsrätten på samma sätl som ell egel hus. Därför lycker de inle alls alt del är samma sak.

Vidare tror jag atl det i själva faslighetslagsliftningen finns en hel del institut, t. ex. beträffande expropriation, som i olika former ger bättre skydd för den enskilde vid äganderätt än när det bara finns en bostadsrätt.

Sedan tror jag att detta att folk gärna vill äga sin egen bostad i sig självt äretl argument för att del kan vara fördelaktigt jämfört med en ren bostadsrätt. Alldeles bortsett från de ekonomiska överväganden som fru Friggebo kom med som en förklaring till varför folk vill ha äganderätt, tror jag atl det finns goda motiv lill varför folk föredrar ett direkt egel ägande framför en bostadsrätt. Det är i sig självt etl bra argument. Vore del nu så, herr lalman, all man kunde uppnå allting med bostadsrätt, och del är fru Friggebos huvudargument, måsle det innebära all folkpartiet fr. o. m. nu driver idén atl småhus med direkt ägande - 35 000 om året - inte längre skall byggas. Del är mer eller mindre asocialt att tänka sig detta. Enskilt ägande hör inte hemma i bostadsdebatten, utan del skall vara bostadsrätt. Är delta folkpartiets nya linje, så är det bra om det blir klargjort.

Låt oss sedan etl ögonblick se på ekonomin. Fru Friggebo menade ju all jag hade några andra och dolda motiv till varför jag ville försvara ägariägenheler. Del skulle vara så oerhört fördelaktigt för de enskilda människorna på grund av skatteregler och annat att ha detta syslem. Av de olika utredningarna och alla skriverier har jag förstått alt man genom gynnsammare ränleregler har försökt atl neutralisera boendekostnaden vid olika typer av boendeformer. Jag lycker mig t. o. m. ha läst artiklar av fru Friggebo, där del görs gällande att denna skillnad väsentligen är utjämnad. Jag var därför förvånad över hennes påpekande. Alldeles särskilt var jag förvånad över alt det sades alt della skulle vara alldeles för dyrt för samhället. Det skulle nämligen vara kostsamt, framför allt för slaten, att vidga möjligheterna till avdrag.

Jag har svårt all förstå det resonemanget. De stora räntesubventionerna kostar myckel pengar liksom också vanvården av del allmännyttiga bostadsbeståndet. Det innebär dessutom all staten får lov atl ingripa med subventioner av olika slag. Adderar man alla dessa olika kostnader, finner man snarast alt del syslem som jag föreslår är bättre.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag vill försl säga, med anledning av alt diskussionen nu också har kommit all omfatta småhusbyggandet och -ägandet, atl gemensamt för det ökade småhusbyggandet och omvandlingen av hyreslägenheter till bosiadsrältslägenheter är elt ökat inslag av privat ägande. Delta skall enligl de borgeriiga ge hyresgästerna lägre kostnader, bättre miljö och inflylande över den egna bostadssituationen. Ytligt sett kan det förefalla vara rikligt i vad gäller kostnaderna, men orsakerna lill del är bl. a. å ena sidan skatteförmåner för småhusägandet och för andelslägenheler och å andra sidan de ökade kostnaderna för de allmännyttiga bostadsföretagen, som bl. a. har lagil etl socialt ansvar. Del är alltså fråga om skillnader som inte främst har sin grund i reella kostnader.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

Vi har från vpk:ssida i riksdagen och i olika sammanhang fört fram krav på en ny bostadspolitik, som bl. a. skulle innebära lägre hyror för hyresgästerna och också slörre inflytande för dessa. Jag är överens med statsrådet Friggebo på en del punkter. Del gäller uppfattningen alt ägandet i sig inte löser några problem, hennes värderingar då del gäller skallebortfall vid ökat ägande och hennes kritik i vad det gäller de s. k. strimlade lånen.

Statsrådet Friggebo framhåller vidare att olika poliliska partier diskuterar boendeinflytandet men säger väldigt litet om hur det konkret skall utformas. För atl jag inte som vpk:are skall hamna i samma fålla vill jag bara erinra om några av de konkreta förslag som vpk lidigare och också i år har upprepat i dessa sammanhang.

Vi har pekat på atl vad som behövs bl. a. är planering av bostadsbebyggelse tillsammans med dem som kommer all bo i denna och deras organisationer.

Del behövs i del sammanhanget en förhandlingsskyldighet för faslighels-ägarna när det gäller alla förändringar i boendeförhållandena. Det behövs en rätt för hyresgästerna atl ta del av fastighetsägarnas räkenskaper, skyldighet för fastighetsägarna all i samband med förhandlingar genomföra de utredningar som hyresgästerna begär och vetorätt för hyresgästerna mol privata fastighetsägares förvärv av hyreshus. Vidare skall de berörda hyresgästerna kollektivt ha etl avgörande inflytande över utformning, förändring och förvaltning av bostäderna och närmiljön. De kommunala planerna för bostadsbyggande och sanering måsle utarbetas under aktiv medverkan av och i samförstånd med områdets hyresgäster. Vid sanering skall alla hyresgäster ha kvarboenderätt eller återflytlningsrätt lill i första hand samma lägenhet, i andra hand samma hus och i sista hand samma kvarter eller bostadsområde. Man måste också ha ett hyresgästvelo mol fasiighetsägande, ombyggnad och rivning.

Vi har också från vpk i många sammanhang mera konkret angivit under vilka former och på vilket sätl della skulle kunna lösas. Låt mig i delta sammanhang bara upprepa att jag tror att del är möjligt att klara detta inom ramen för den verksamhet som bedrivs på detta område - då del gäller ökat boendeinflytande - av hyresgäströrelsen, i samråd och i samarbete och efter avtal och överenskommelser med de allmännyttiga bostadsföretagen.

Går del inte, får man överväga andra möjligheler för atl åstadkomma vad som är så väsentligt, nämligen etl reellt och avgörande inflytande för hyresgästerna.

dessutom uttalat sig för det -alt jag inle har någonting emot ell direkt ägande. Men i avvaktan på alt vi får sådana ekonomiska villkor all vi kan upprällhålla jämvikten mellan de olika upplåielseformerna - vi utgår nämligen från all del fortsättningsvis också kommer att finnas hyresbostäder kvar - är vi inle beredda alt ta aktiva steg för att genomföra etl ägarlägenhelssystem.

Jag har inle sagl alt debatten om ägariägenheler inle hör hemma i den bostadspolitiska debatten. Jag lycker det är bra alt vi har den här debatten. Men vad jag sade var all de argument som har sin utgångspunkt i de frågor som rör lagfartsmöjlighel för lägenheterna och möjligheler lill belåning av lägenheter inte hör hemma i den bostadspolitiska debatten.

Staffan Burenstam Linder refererar till någol som civilutskottet skulle ha gjort för några år sedan. Del var närmare bestämt 1976, då lagutskottets majoritet begärde en utredning om ägarlägenheler. Men utgångspunkten låg jusl i de här frågorna, nämligen hur man tekniskt skulle kunna lösa frågan om lagfart m. m. Man log inte med den andra bilen, om hur det i etl större bostadspolitiskt sammanhang hänger ihop.

Jag tycker att vi skall fortsätta all bygga många småhus med äganderätt. Del är alldeles rikligt atl vi har en relativt god jämvikt mellan de olika upplåielseformerna när det gäller de ekonomiska villkoren och kostnaderna, just när lägenheterna och fastigheterna är nybyggda. Men del är frågan om vad som händer sedan som är del intressanta. Frågan är alltså här om vi skall föra in ett nytt stort bestånd av lägenheter under de ekonomiska villkor som i dag gäller för de olika upplåtelseformerna, ulan all vi vet vad del har för privalekonomiska konsekvenser i första hand, men också vad del har för samhällsekonomiska konsekvenser.

Staffan Burenslam Linder säger all han inle förslår att det skall bli dyrare för samhället. Jag pekade på några siffror, som visserligen är myckel överslagsmässigl framräknade, men det är alldeles uppenbart all det behövs väsentligt ökad kunskap, innan man över huvud taget kan la några vidare steg i denna fråga.

Sedan antyder Staffan Burenstam Linder all jag skulle ha sagl atl systemet är synnerligen fördelaktigt för de enskilda människorna på grund av möjligheterna lill avdragsräll och annat. Det har jag inle sagl. Det stora statliga stöd som skatiesubvenlionerna innebär driver tvärtom upp priserna på lägenheterna, och därmed får de boende inle ul effekterna av det här goda statliga stödet.

Till Tore Claeson vill jag säga atl det är alldeles utmärkt alt man i hyresrättens form fortsätter med de olika försök lill boendeinflytande som redan finns. Vi harockså lagt fram utredningsförslag om hur man skall kunna medverka lill ell ökat ansvar och därmed också lill etl ökat infiytande över t. ex. underhållsfrågorna. Där tror jag del är viktigt alt få en koppling mellan ansvaret och inflytandet. När det gäller hyresrätten har det gått mycket långsamt alt nå fram till ett ökat boendeinflytande. Men det är samtidigt viktigt all konstatera atl del finns människor som vill bo med hyresrätt och atl de då också nalurliglvis skall ha möjlighet atl göra della i framtiden. De skall också kunna fa del av det ökade inflytandet, men de kommer naturiigtvis

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet ijlerfä-miljshus

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

aldrig att kunna la samma inflytande som gäller exempelvis i bostadsrättens form.

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr lalman! Fru Friggebo är myckel orolig över följderna av all, som hon säger, lägga ell nytt stort bestånd av bostäder underdel system som gäller för småhus. Men i nästa andelag säger hon alt del är myckel bra atl det byggs mycket småhus varje år. Jag förslår då inle hur fru Friggebo kan undgå atl vara sömnlös på nätterna vid tanken på atl det byggs småhus, vilket innebär atl etl stort anlal familjer, som lidigare inle har tillhört den här boendekate-gorin, nu kommer in i den boendeformen. Jag kan inle anse all hennes resonemang går ihop. Ärdelsåatt fru Friggebo tror all fördelarna med atl bo i villa eller småhus är stora -1, o. m. så stora atl man inte vågar utsträcka dem till riktigt många människor? I så fall lycker jag del är etl myckel cyniskt resonemang som har presterats här i kammaren. Del är antingen cyniskt, herr talman, eller helt obegripligt.

Obegripligt ärdet också alt fru Friggebo anser atl kravet på övergång lill elt system som innebär ägarlägenheler-dvs. all man kräver elt system som fru Friggebo säger skulle ge lagfart till skillnad mot system med bara bostadsrätt-inte hör hemma i bostadsdebatten. Det var faktiskt vad fru Friggebo sade nyss. Jag kanske har missförstått henne, men det beror i så fall på all det svar jag fick på interpellationen var så totalt intetsägande och atl alla argument så atl säga har kommit sedan. Men jag tror inle att jag missförstod fru Friggebo, utan alt det klart sades ifrån ali man inte skulle gå över till etl system där del gällde jusl alt la lagfart, eftersom ett sådant syslem inle hörde hemma här. Della är ju helt obegripligt. Det måsle innebära atl det i den här debatten egentligen icke finns några giltiga argument föratt man skall bygga småhus med lagfart. Därav måste följa atl man i en bostadsdebatt egentligen bara kan tala om småhusbyggande med bostadsrätt.

Jag är glad över att folkpartiels landsmöle har konstaterat atl folkpartiet inle har någonting emot enskilt ägande av bostäder. Del är dock, med förlov sagl, en synnerligen passiv formulering, som landsmölel tydligen har antagit.

Låt mig erkänna, fru Friggebo, atl övergång lill ägarlägenheler i slörre skala förvisso inle skulle kunna lösa alla bostadspolitiska problem. Jag tror däremot all de skulle kunna lösa en del problem på del sociala området. Jag tror t. ex. atl om de enskilda ägarna av lägenheterna har slörre intresse av alt vårda desamma,så innebär det också en bättre trivsel i bostadsområdet,och därmed tror jag all vissa sociala problem lättare skulle kunna undanröjas där.

Jag är den förste att erkänna alt alla problem löser man inte med någon enda åtgärd, så jag tror inte atl bostadsdeparlemenlet skulle kunna försvinna bara föratl man gick över till del här systemet -det skulle säkert finnas en hel del uppgifter kvar - men jag tror alt uppgifterna skulle underlättas. Som det sagts i debatten här - inte bara från moderat håll - kan man förvänta sig alt de människor som äger sin bostad är skickligare när del gäller all öva inflylande där än vad politiker och organisalionsfolk är. Om denna iakttagelse är riktig

skulle det innebära alt arbetsuppgifterna även för bostadsdeparlementet något skulle minska. Men det kanske inle är den största fördelen. Den stora fördelen är atl del gagnar de enskilda människorna och all man far en samhällsekonomiskt avsevärt bättre lösning av de stora bostadsfrågorna.

TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! 1 den här diskussionen om vad som lidigare hänt beiräffande ulredningskrav när del gäller ägariägenheler och den behandling som gjordes 1976 vill jag bara erinra om all riksdagen i del simmanhanget uppmärksammades bl. a. på atl bosladsulredningen i sill slutbetänkande, där frågan hade behandlats mycket utförligt och där ingen av partiernas representanter reserverat sig, inte fann anledning all överväga eller alt påkalla ytterligare utredning om införande av äganderätt av den typ av lägenheter som vi här diskuterar.

Jag ville säga del därför alt i samband med della myckel ingående och omfattande arbete som bosladsulredningarna utförde var alla överens om att det inle fanns någon särskild anledning atl påkalla en speciell utredning med sikte på atl man skulle fä den här typen av ägarlägenheler. När förslaget om utredningar 1976 så all säga föll i riksdagen,så Irorjagatldet var myckel mol bakgrund av del som statsrådet Friggebo också har berört, nämligen all det då handlade om atl man skulle utreda frågan om hurden ägda lägenheten skulle kunna utnyttjas som kreditunderlag, dvs. i direkt spekulationssyfte. Riksdagen var klok nog atl avslå förslaget om en sådan utredning, ochjag hoppas alt en kommande riksdag skall vara klok nog alt avslå förslag som skulle innebära en ökad segregation på bostadsmarknaden och etl ökat utrymme för spekulation.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om rätten att äga lägenhet i flerfamiljshus

Bosladsminisiern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr lalman! Staffan Burenstam Linder fortsätter all missförslå mig. Vad jag sagt är alltså att förslag som syftar till all man med ägarlägenheler skall kunna uinyttja lagfartsmöjligheter och använda lägenheterna som kreditunderiag hör inle hemma i den bostadspolitiska debatten.

Så någol om småhusen. Det är ju inte alldeles problemfritt i dag för människor all skaffa sig elt småhus. Vi vel exempelvis alt skillnaden mellan lånen och det begärda priset är väldigt stor. Människor måsle antingen betala höga egna insatser eller också låna lill mellanskillnaden, vilket i dag är svårt i banker. Man har i stället elt system med säljarreverser. Jag tror all del är problematiskt och bekymmersamt för många människor.

Del är bl. a. sådana problem som man måste hitta lösningar på innan man för in elt stort befintligt bestånd i del ekonomiska system som vi har i dag. Nu har vi gällande regler för äganderätt och vi bygger småhus med äganderätt. Det finns ingen anledning all förhindra all man fortsätter att bygga småhus i lika slor omfattning som vi har gjort under de senaste åren.

Man bör alltså nogsamt överväga hur del skall vara möjligt för alla människor all 11 elt hyfsat boende, innan man lar ett sådant stort steg. Här behövs uppenbarligen myckel mer kunskap. Jag lycker alt bl. a. Staffan

Bosladsminisiern BIRGIT FRIGGEBO erhöll ordet för atl besvara Sven Lindbergs (s) den 7 december anmälda interpellation, 1978/79:109, och anförde:

Herr lalman! Sven Lindberg har frågal mig om regeringen har uppmärksammat de stora problem som de mindre glesbygdskommunerna drabbats av i form av mycket höga överkoslnader i samband med lånefinansiering av bostadshusochomregeringenavseratl vidta ålgärder som snabbt kan leda ti 11 all nämnda överkostnader kan nedbringas.

Kostnadsutvecklingen har under år 1978 varit gynnsammare än under år 1977. Samlidigi har regeringen vidtagit flera ålgärder för all förbättra belåningen och därigenom minskades, k. överkostnaderna. Fr. o. m. år 1978 har regeringen omprövat den s. k. lidskoefficienlen varannan månad. För projekt som påbörjats efter den 1 september 1978 höjdes del s. k. grundbe-loppei i syfte alt sänka överkosinaderna och därmed minska behovet av dyra lopplån. Denna höjning motiverades inle av kostnadsutvecklingen. Regeringen gav därför samtidigt bostadsslyrelsen i uppdrag att med skärpt uppmärksamhet följa kostnadsutvecklingen.

I enlighet med vad jag anmälde för riksdagen i proposition om riktlinjer för ansvarsfördelning inom bostadsförsörjningen m. m. har bostadsslyrelsen med ikraftträdande den 1 januari 1979 fasisiälll nya orlskoefficienler. De nya oriskoefficienlerna är avsedda atl vara bättre anpassade till regionala kostnadsskillnader, främst i fråga om frakter och löner. Regeringen har som en följd av del nya systemet med ortskoefficienier beslutat atl ändra också lidskoefficienten från samma datum. Samtidigt har bostadsslyrelsen beslutat om lånelillägg för små fierbosiadshusprojekt i vissa glesbygdskommuner.

Svarel på Sven Lindbergs frågor är alltså att regeringen är medveten om de kostnadsproblem som finns vid bostadsbyggande i vissa glesbygdskommuner och alt regeringen vidtagit åtgärder som syftar till atl minska dessa problem.

SVEN LINDBERG (s):

Herr talman! Jag ber all få lacka bosladsminisiern för svarel på min inierpellalion.

Jag noterar med tillfredsställelse atl regeringen är medveten om de kostnadsproblem som finns i samband med bostadsbyggandet i vissa

glesbygdskommuner. Dess värre kan jag inle säga alt jag är nöjd med omfattningen av de åtgärder .som regeringen vidtagit för all lösa problemen. Jag skall dock erkänna all de vidtagna åtgärder som bosladsminisiern redovisar är elt steg i rätt riktning, men de är långl ifrån tillräckliga.

Bakgrunden till min interpellation är alt flera av de små glesbygdskommunerna i nuläget drabbas av så fruktansvärda överkoslnader vid byggandet av flerfamiljshus atl det krävs mycket kraftiga kommunala subventioner av bostadsbyggandet, om man skall få ner hyrorna på en vettig nivå. Trots de av bosladsminisiern redovisade åtgärderna är överkosinaderna fortfarande så höga alt kommunerna inle klarar av dem. Flera planerade projekt för flerfamiljshus riskerar därför alt stoppas.

Hur dessa överkoslnader uppstår har jag redovisat i interpellationen, och jag iror knappast all del råder några delade meningar mellan statsrådet och mig om orsakerna.

Jag måsle tyvärr säga lill statsrådet Friggebo: Del är ingen framgångsrik bostadspolitik de borgerliga regeringarna har fört, när vi t. o. m. i elt glesbygdslän som Jämtland har bostadsbrist.

Bostadsbristen gör sig framför allt gällande för lägenheter med hyres- och bostadsrätter. Detta drabbar främst ungdomar, ensamslående med eller utan barn samt pensionärer. Det drabbar de grupper som slår oss närmast och som främst behöver samhällets stöd både närdet gälleratt anskaffa bostäder och hålla kostnaderna på en sådan nivå au de har råd atl bo.

En statistik som insamlats av länsavdelningen i Jämtlands län påvisar stora överkostnader i alla kommuner utom Östersund. Vi vet också all liknande problem finns i kommuner i andra glesbygdslän. Stora kommunala subventioner har varit nödvändiga för all fa ned boendekostnaden lill en rimlig nivå.

Men vad som inle framgår av statistiken är bl. a. följande:

Flera kommuner har avstått från atl bygga fierfamiljshus när överkosinaderna har varit sä höga som de varit.

Man har valt all bygga radhus i försäljningssyfte i siällei för atl bygga flerfamiljshus. Vissa kategorier människor - ensamslående, ekonomiskt svaga osv. - kan inle hjälpas på delta sätl.

Sänkt standard i form av försämrad utemiljö m. m. plus kommunala subventioner har fått ned bostadskostnaderna så att bostadslån erhållits och boendekostnaderna kommit på en rimlig nivå.

Del är inte rimligt att dessa grupper, som framför allt behöver samhällets stöd, skall tvingas nöja sig med en sämre ulemiljö och standard försämringar i övrigt. Det rimmar illa med vår strävan alt åstadkomma jämlikhet i boendet. Det är lika orimligl all vissa kommuner, som redan förut har etl hårt skattetryck och är ekonomiskt svaga, skall vara tvungna all subventionera hyrorna i den höga utsträckning som det här blir fråga om.

Silualionen med de höga överkosinaderna har yllerligare negativa effekler. Med tanke på möjligheterna lill en framgångsrik regionalpolitik är den tecknade bakgrunden utomordentligt allvarlig. Vi arbetar med att ständigt förbättra vår regionalpolitik. Bl. a. har sysselsältningsulredningen lagt fram

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om produktionskostnaderna för flerfamiljshus i glesbygdskommu -ner

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om produktionskostnaderna för flerfamiljshus i glesbygdskommuner

förslag om en avsevärd förstärkning av politiska stödåtgärder. Men kan vi inte lösa bostadsproblemen i glesbygdernas tätorter är regionalpolitiska stödåtgärder i alla former meningslösa.

Små kommuner i Norrland kan i vårt samhällssystem inle av egen kraft anskaffa sysselsättning. Därför är det samhällets oavvisliga skyldighet -speciellt i ulflyttningskommuner - alt anskaffa bostäder. Utflyttningen flr inte förorsakas av bostadsbrist.

Den sysselsätlningsplanering en kommun bör bedriva för atl jämnt sysselsätta sin byggarbetskraft rubbas högst avsevärt om planerade flerfamiljshus stoppas. Del gör sig särskilt gällande i vårt län, där vi f n. har den största arbetslösheten bland byggnadsarbetarna. Den är nu inte mindre än drygt 15 96. Och vad värre är, prognoserna för den närmaste framtiden är ändå sämre.

Nu säger bosladsminisiern i svarel på mina frågor atl regeringen är medveten om dessa kostnadsproblem och all regeringen vidtagit åtgärder som syftar lill atl minska dem.

Jag medger gärna alt de vidtagna åtgärderna minskar problemen, men jag måsle tyvärr lillägga all åtgärderna i många fall inle är tillräckliga för atl lösa dem.

Jag är medveten om att bosladsminisiern inle kan gå in och diskutera enskilda, konkreta fall. Låt mig ändå la ett sådant exempel, som visar dels den effekt regeringens åtgärder har, dels atl effekten är otillräcklig.

Del gäller ett projekt i min egen hemkommun Ragunda. Innan regeringen vidtog de redovisade åtgärderna skulle vi vid konkurrensupphandling av elt väl genomfört projekt ha lllt överkoslnader på 33 96. Sedan orts- och lidskoefficienterna ändrats och beslutet om lånelillägg tillkommit har överkosinaderna sjunkit lill 23 96. Redan 23 % överkostnader är oacceptabelt. Märk väl alt dessa siffror på intet sätt är unika för della projekt. Det är dess värre en vanlig bild där projekten är små och transportavstånden långa.

Effekten blir i del åberopade fallet all om projektet skall komma lill stånd så måsle kommunen av den beräknade kostnaden på 3 292 000 kr. gå in med en egeninsats av 758 000 kr.

Vad får det då för effekt för hyresgästerna om hela kostnaden skall tas ul över hyran? Vid hyresrätt skulle det fördyra boendekostnaderna med ca 500 kr. i månaden. Vid äganderätt och vid individuell belåning av egen insats går samhället in och subventionerar denna summa med ca 300 kr.

Slutsatsen måsle bli: Oavsett vad bosladsminisiern anser sig ha gjort är det inte tillräckligt.

Om vi skall komma till rätta med dessa problem måsle lilläggslånegiv-ningen utvidgas och fördjupas och kapitalkostnaderna reduceras så att de motsvarar äganderätt. Takel på lilläggslånegivningen måste höjas, och en bättre individuell behovsprövning borde kunna öppnas.

Om detta inle sker kommer den borgeriiga politiken alt omöjliggöra elt socialt nödvändigt bostadsbyggande med förödande effekter för glesbygder som följd.

Jag ber därför all få fråga bostadsministern om hon är beredd all göra ytteriigare insalser för alt underlälla bostadsbyggandet i våra glesbygder, t. ex. genom att kraftigt höja taket för lilläggslånegivningen och skapa förutsättningar för en bättre individuell behovsprövning.

Låt mig slutligen beröra vad jag betraktar som ett olycksfall i arbetet med ändringen av orts- och lidskoefficienterna. När del gäller byggande av småhus har ändringarna för gränskommunerna i Jämtland mol Norge fått en klar försämring på grund av en sänkning av orlskoefficienten med flera enheter. Tännäs i Härjedalen har fåll en slor försämring. Låt mig ge exempel.

Fören villa på 125 kvadratmeters bostadsyta, etl plan utan källare, fyra rum och kök med garage, krävdes i gränskommunerna mol Norge före ändringen 30 300 kr. i egen insats. Efter förändringen har den stigit med 11 400 kr, lill 41 700 kr. Om vi däremot häller oss lill Tännäs så var den egna insatsen före ändringen 30 300 kr. men steg med 26 600 kr. till 56 900 kr. Del är helt oacceptabla höjningar, och vi kräver helt enkelt från vårt län all en justering sker så alt den egna insatsen kommer ner lill en rimlig nivå. Min fråga blir därför om bosladsminisiern är beredd alt medverka till alt en sådan justering sker.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om produktionskostnaderna för flerfamiljshus i glesbygdskommuner

YNGVE NYQUIST (s):

Herr talman! Oavsett om del är fråga om små eller stora glesbygdskommuner, så är den här problemaliken lika slor.

Del är intressanta fakta som Sven Lindberg här redovisat. Och man kan väl säga att det är två förhållanden som har väsentlig betydelse.

Det ena gäller avslåndsfaktorn och samordningen - hur en entreprenör kan klara malerialtransporterna. Del andra gäller små projekt. Jag vel alt Riksbyggen och BPA har räknat på delta och kommit fram till atl de små projekten på ell myckel betydande sätl fördyrar husbyggandel. Entreprenören skall ju i alla fall ta dit bodar och i förekommande fall kranar, och del kan vara fråga om långa vägar.

I mitt hemlän har det varit fråga om alt bygga flerfamiljshus i de avlägsnare delarna av Älvdalens kommun och Malungs kommun. Idredelen av Älvdalens kommun har en sulfidmalmsgruva, och del har gälll att bygga ell nerfamilj.shus där. Del är då fråga om ett litet antal lägenheter, men de behövs för gruvarbetare och för folk som jobbar i turistnäringen. Avståndet från centralorten Älvdalen till Idre är 15 mil. Det är alltså den väg en entreprenör skall skjutsa sitt folk om entreprenören hör hemma i Älvdalen. Hör vederbörande hemma i Mora tillkommer ytterligare 4 mil.

Statsrådet säger alt de nya oriskoefficienlerna skulle vara bätle anpassade till de regionala kostnadsskillnaderna. De regionala kostnadsskillnaderna konstitueras då av frakter och löner, I vad jag skulle vilja kalla nollzonen i Kopparbergs län ärortskoefficienlen 0,99,1 Malung och Älvdalen är den 1,04. Det är alltså fem enheter som skiljer. Jag menar att detta är helt otillräckligt för all klara de problem som avstånden innebär. Entreprenörerna är inle intresserade av sådana här projekt och i den mån de över huvud taget lämnar

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om produktionskostnaderna för flerfamiljshus i glesbygdskommuner

etl anbud, blir det högre än del borde bli - de tycker all del är svårt alt administrera ärenden av det här slaget.

Även om oriskoefficienlerna skulle vara anpassade så atl full rättvisa rådde när del gällde belåningen, så skulle helt lika projekt i exempelvis Idre och Falun, om man räknar den senare kommunen som nollzon, te sig olika när hyran skall betalas. De högre lån som man kan få i den avlägsnare delen av länet skall ju ändå betalas.

Statsrådet säger atl regeringen har vidtagit åtgärder som syftar lill alt minska dessa problem. Jag hoppas i alla fall atl del inte är slut med de åtgärderna i och med delta. Jag finner de hittills vidtagna åtgärderna helt otillräckliga och efleriyser vad som ytteriigare kan företas.

Vad man skall hitta på kan naturiigtvis diskuteras. En gång hade vi här i landet elt slags tilläggslån, där man hade ell visst belopp per kvadratmeter lägenhetsyla om man byggde på dyrare platser än vad som kunde betraktas som nollzon. Det här beloppet kapitaliserades med en låg procentsats. Summan blev elt ränle- och amorleringsfrilt tilläggslån. Del var förvisso krångligt alt räkna ul det här, men det åstadkom i alla fall en viss utjämning av hyrorna mellan från byggkostnadssynpunkt billigare och dyrare orter, och del var ju ändå det som var meningen.

Som förhållandena nu är hindrar del här-precis som interpellanten sade-de unga familjerna och de övriga kategorier han räknade upp från atl bo i dessa bygder. Och del hindrar en inflyttning till dessa kommuner. Det är naturligtvis också av ondo. Del hjälper inle lill alt få den föryngring av befolkningsnumerären som så väl behövs i våra glesbygdskommuner, där i varje fall elt och annat arbetstillfälle uppenbarar sig, som jag skildrade när det gäller Älvdalens kommun.

Jag finner alltså att det statsrådet här har redovisat är otillfredsställande och jag hoppas atl det så småningom kommer någon form av tillägg syftande till förbättring.

Bosladsminisiern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr lalman! En del av de åtgärder som jag här redovisade har sin utgångspunkt i en anmälan till riksdagen i en proposition förra våren. Riksdagen godtog då riktlinjerna för uppläggningen av ändringen av ortskoefficienterna. Utgångspunkten var atl del i huvudsak var skillnader i löne- och fraktkostnaderna som åstadkom skillnader i produktionskostnaderna. Efter en ingående och noggrann utredning inom bostadsstyrelsen har ortskoefficienterna ändrats med hänsyn lagen lill dessa faktorer. Därtill redovisade jag att det finns problem med att glesbygdskommunerna ofta måsle bygga ganska små projekt, eftersom efterfrågan inle är så slor all man kan få ett underiag för större projekt.

Såviujag förstod tog Yngve Nyquisl i sill anförande över huvud tagel inte upp det extra tillägg som man i vissa glesbygdskommuner kan få för små flerfamiljshus. Malungs kommun och Älvdalens kommun tillhör de kommuner där del finns möjligheler för länsbostadsnämnden all ge elt extra tillägg på upp till tio enheter, vilket motsvarar ungefär 10 %.

Sven Lindberg var inne på de förändringar som hade ägt rum för en kommun i Jämtlands län. Del är klart all om man lidigare har hafl diskussionerom atl del har varit orättvisor mellan olika orter och vill avskaffa dem uppkommer frågan: Skall man alltid förändra lill del bättre? Del har vi inte ansett vara möjligl all göra i del här fallet. Och del har skett förändringar i framför allt de södra länen som är betydligt större än de som Sven Lindberg redovisade. Del gäller framför allt tätortsområdena, som lidigare hade ganska höga ortskoefficienier. De hade tidigare också höga produktionskostnader-det var utgångspunkten för ortskoefficienternas fastställande. Där har man nu gjort en nedjuslering och en rimligare anpassning till omlandel. Jag är inte beredd aU gå ifrån den princip som vi nu har använt, dvs. att försöka hitta en jämviktsnivå mellan de olika regionerna, de olika kommunerna, ulan atl utgå från aU varje kommun skall få en förbättring.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om produktionskostnaderna för flerfamiljshus i glesbygdskommuner

SVEN LINDBERG (s):

Herr talman! Om jag får börja med den sista frågeställningen, så låt mig lill Birgit Friggebo säga atl det är helt naturiigt alt sådana här justeringar kan slå både uppåt och nedåt. Men det enormt tvära kast som det är fråga om när det gäller Tännäs kan knappast vara sakligt motiverat eller acceptabelt. Vi har inle lyckats förslå varför justeringen har blivit så enormt slor jusl för Tännäsområdel. Jag skulle vara glad om Birgit Friggebo ville ge det löftet atl man skall se över delta en gång lill, för del måste vara motiverat alt justera upp koefficienten igen.

När del gäller principfrågan i det här sammanhanget tycker jag all jusl lilläggslånen aren möjlighet som bör prövas ytteriigare. Beiräffande vad som redan gjorts och vad som återstår skulle man kunna travestera Albert Engström, som hade som motto för tidningen Strix: Tål intet ont i väriden, men var glad ål allt som är gott. Vi är glada åt de justeringar som har skett, men de är -- som jag sade lidigare - långt ifrån tillräckliga. Fortfarande kvarstår stora problem, som naturligtvis varierar väldigt myckel i olika kommuner,beroendepåavståndosv,Om vi ser t. ex. på Gäddede i Jämtlands län, som har 27 mil lill Östersjökusten, där byggnadsmaterialet i regel skall hämtas, och långl lill närmaste byggnadsfirma som kan ta elt projekt där uppe, är det en självklarhet alt kostnaderna blir mycket stora där. De blir naturiigtvis betydligt lägre där avståndet rör sig om 10 mil. Därför bör del finnas möjlighet all behovspröva mellan olika kommuner.

Det här är åtgärder som behöver vidtas myckel snabbi. Det exempel som jag visade på från Ragunda kommun måste ändå göra klart för var och en, att problemen trots justeringen är nästan oöverkomliga för kommunerna. Vi kan inle fortsätta all hålla elt lågt bostadsbyggande och därmed skapa bostadsbrist i de här kommunerna bara därför alt vi inte förmår lösa problemen.

Birgit Friggebo gav inget löfte om all hon skulle vara beredd alt la den här frågan under omprövning, och jag ber därför all få upprepa: Tycker bosladsminisiern atl del är berättigat alt fortsätta atl göra förbättringar och följa utvecklingen på det här området?

7 Riksdagens protokoll 1978/79:62-66

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om produktionskostnaderna för flerfamiljshus i glesbygdskommuner

YNGVE NYQUIST (s):

Herr talman! Fru bostadsminislern gjorde mig uppmärksam på all hon hade ytterligare elt ess i klänningsärmen. Men även om man nu har förändrat orlskoefficienten och även om det finns en möjlighel att lägga till maximalt 10 enheter, tycker jag atl del utöver de här essen kanske kunde ha behövts en joker.

I Jämtlands län hade man tidigare i noll-zonen 1,08, men de nordvästra delarna av länet inkl. Härjedalen hade orlskoefficienten 1,20. Då värdet alltså 12 enheter emellan. Nu har man förändrat del hela så, att orlskoefficienten i noll-zonen, om jag är räll underrättad, är 1,04 och i de övriga delarna 1,10. Det skiljer alltså 6 enheter. Lägger man då lill möjligheten av maximall 10 enheter, blir det alltså 16 enheter mot 12. Det var allt, fru bostadsministern. Då finns det verkligen skäl atl lilla en gång till på om det inle finns möjligheter atl förändra systemet, framför allt så all inte besväriigheterna med de dyra bostadslånen skall fortsätta i en högre hyra, som ju löper år efter år efter byggnadstiden.

Bosladsminisiern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr lalman! I det nya systemet ingår också alt bostadsstyrelsen vartannat år skall göra en total översyn av alla ortskoefficienter. Den regeln fanns inte tidigare, ulan del gjordes förändringar litet lill och från, kanske litet grand beroende på vilken kommun som uppvaktade bostadsslyrelsen. Men nu kommer man alt vartannat år göra en total genomgång, och därmed uppslår en regelmässighet i översynen av de här frågorna.

Jag vet egentligen inte vad jag skall säga lill Yngve Nyquisl. Han börjar från en viss ortskoefficienl, som han tilldelats. Då jag säger all han fåll 10 % till kommer han tillbaka och tyckeralt det var bra men vill ha ytterligare lite till. Man vill alltid ha lite till. Men man måsle besluta all stanna på en viss nivå. Alla blir inle nöjda.

Låt mig beiräffande Ragundaexemplet säga alt det är väldigt svårt att föra en debatt utifrån ell enda enskilt projekt. En dålig anbudssilualion eller något liknande kan göra atl vissa projekt får höga överkostnader.

Låt mig peka på atl del finns byggmalerialinduslri i Östersund - en Irähusindustri - som levererar material ned till kusten, exempelvis lill Gävleborg. Där visar del sig atl man mycket väl klarar alt ta material från Östersund och ändå kan bygga till kostnader under pantvärdel. Detta är mer komplicerat än att bara säga att vi har en situalion som över lag medför överkostnader.

Yngve Nyquisl gjorde i sitt senaste anförande också jämförelser av hur utfallet blivit mellan olika regioner. Det är klart atl skillnaderna har minskal i vissa avseenden. Det är helt naturiigt. Vi har ju fått en större utjämning, exempelvis när del gäller lönerna, ule i landet. Del tar sig uttryck i all ortskoefficienterna i vissa avseenden har sammanjämkats så atl de närmat sig varandra.

SVEN LINDBERG (s):

Herr talman! Jag ger gärna statsrådet rätt i att man inte kan diskutera det här problemet utifrån elt enda enskilt konkret exempel, som Ragundafallel, Jag skulle ha kunnat räkna upp många fler exempel, men jag log bara eU. Vore det bara i del fallet man fåll orimliga överkoslnader skulle vi vara tvungna all söka orsakerna på annat håll. Men nu visar del sig all man får de här problemen så snart det rör sig om små projekt och långa transportavstånd.

Delta beror bl. a, myckel på atl enlreprenadfirmorna i de små kommunerna mer eller mindre har försvunnit. Byggmästarna är inriktade på småhus. När det blir fråga om flerfamiljshus har de inle tillräckliga resurser. Byggnadsentreprenörer får hämtas från långl håll vilket innebär transport av personalbodar, kranar m. m. Detta gör att kostnaderna stiger i höjden.

Jag håller gärna med om alt man inte utifrån etl enskilt projekt kan diskutera ständiga ändringar av orlskoefficienten. Man måste hitta någol annat än det byråkratiska system som gör detta så trögt och orörligt. Vi måste ha möjlighet att i större utsträckning än nu la hänsyn till de överkostnader som uppslår i sådana här speciella situationer. Därför borde en form av behovsprövning finnas som t. ex. kunde ge stöd i form av lilläggslån.

Jag upprepar vad jag sagl: De justeringar som gjorts är elt steg i rätt riktning. Men jag vågar påstå att problemen kvarstår i så slor omfattning alt del skulle varit önskvärt all bosladsminisiern intagit en betydligt positivare attityd än den försvarsaltityd som Birgit Friggebo vill inta.

De här problemen har kommit över oss på senare år-och tämligen snabbt. Jag tror inte alt vi skall söka syndabockar därför alt vi inte från samhällets sida snabbi har funnit lösningar på dessa problem. Låt oss i stället inrikta krafterna på alt snart finna lösningar, så all vi kan undanröja problemen! Därom borde det ändå kunna råda fullständig politisk enighet.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om produktionskostnaderna för flerfamiljshus i glesbygdskommuner

Bostadsministern BIRGIT FRIGGEBO:

Herr lalman! Jag är tacksam för Sven Lindbergs senaste anförande. Låt oss försöka hitta gemensamma lösningar, för det här ar problem som är ganska svåra att lösa! Men Sven Lindbergs utgångspunkt för debatten var ju ändå all den borgeriiga bostadspolitiken hade radikalt misslyckats. Har man aviserat ålgärder för att komma åt vad jag också upplever som ett stort problem, har riksdagen sagt ja till dessa ålgärder, och har del den 1 januari 1979, för 16 dagar sedan, genomförts nya system - som riksdagen alltså har sagt O.K. till -så är del klart alt man som ansvarig minister måste inta en viss försvarsställning.

Jag har dessutom redovisat alt det finns eU nytt syslem med en regelmässig genomgång av ortskoefficienterna vartannat år.

Låt mig ändå inle undanhålla kammaren vissa uppgifter om överkostnaderna. Om vi ser lill de norra länsregionerna, som omfattar de fyra nordliga länen, finner vi atl överkosinaderna det andra kvartalet 1978 var 6,5 96 i genomsnitt. Den 1 september - alltså i det tredje kvartalet 1978 - höjde vi grundbeloppen med ca 4 % och reducerade därmed överkostnaden väsent-

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om vapentyperna i den svenska försvarsmakten

ligt. Denna höjning av grundbeloppen hade inte sitt ursprung i en pågående kostnadsutveckling ulan var en direkt förbättring av situationen.

Därtill kommeratl från den 1 januari 1979 finns det möjligheler att i stora delar av Norriands inland få extra lillägg på upp till ca 10 96 när man har små projekt i flerfamiljshus.

Jag lycker inte alt jag behöver inta någon försvarsposition. Tvärtom tycker jag atl argumenten håller räll bra, för här har det vidtagits ganska kraftiga ålgärder.

SVEN LINDBERG (s):

Herr lalman! Även om Birgit Friggebo inte känner behov av att försvara sig, vill jag upprepa frågan: Vilken inställning har bosladsminisiern för framtiden? Kommer ni atl följa de här frågorna? Det flnns, om man går ut till länsbostadsnämnderna och kommunerna, redan nu underiag för alt göra justeringar. Jag är inle övertygad om alt det är orts- och tidskoefficienterna man skall ge sig på, ulan del är lilläggslånen.

Jag är alltså säker på all del redan nu finns underiag som motiverar omedelbara justeringar. Dessutom är det angelägel alt man med skärpt uppmärksamhet följer utvecklingen så att man i god tid kan göra de justeringar som är nödvändiga. Men när det gäller bosiadsminislerns inställning i den frågan har jag inle fåll någol svar.

Överiäggningen var härmed slutad.

100

§ 11 Om vapentyperna i den svenska försvarsmakten

Försvarsministern LARS DE GEER erhöll ordet föratl besvara RolfHagels (apk) den 27 november anmälda inlerpellation, 1978/79:103, till siatsminis-tern, och anförde:

Herr talman! Rolf Hagel har frågat om statsministern är beredd alt inför riksdagen redogöra för hur det förhöll sig med förberedelserna för alt införliva atomvapen i den svenska vapenarsenalen och om detta skedde ulan den poliliska ledningens vetskap samt om regeringen har full insyn i militäried-ningens dispositioner i fråga om vilka vapenlyper som skall ingå i den svenska krigsmaklen.

Interpellationen har överlämnats lill mig för besvarande.

Rolf Hagels första fråga är baserad på TV-programmet Studio S den 21 november i fjol och har närmast historiskt intresse, eftersom den berör förhållanden och diskussioner för ca 20 år sedan.

Ansvaret för programverksamheten i TV åvilar helt Sveriges Radio, och det ankommer därför inte på mig aU ta ställning lill ett enskilt program. Jag är dock tacksam för RolfHagels interpellation, eftersom den ger mig ett tillfälle alt klariägga vikliga sakförhållanden och undanröja missuppfattningar som skulle kunna skada förtroendet för vår säkerhetspolitik.

Av programmet har Rolf Hagel filt intrycket att militärledningen drev etl

eget spel om svenska kärnvapen utom kontroll förde ansvariga politikerna i regering och riksdag. Della är givetvis helt felaktigt.

Frågan om svenska kärnvapen diskuterades livligt framför allt i slutet av 1950-lalet. Riksdagen hade sålunda tre omfattande debatter i frågan ijuli och november 1958 och i maj 1959. Dåvarande statsministern Tage Erlander karakteriserar frågan som "milt svåraste politiska avgörande" i sina memoarer för tiden 1955-1960. Delta visar klart atl del fanns delade meningar även inom regeringen och all dåtidens politiker var väl medvetna om frågans betydelse. Flera böcker skrevs av ledande politiker, och tidningsartiklarna var otaliga. Debatten fördes inom regeringen, i riksdagen och i massmedia och var således långl ifrån någon fråga för enbart en snäv krets av militärer.

1 maj 1959 beslöt riksdagen all skjuta på frågan om anskaffning av kärnvapen -den s. k. handlingsfrihelslösningen. I mitten på 1960-talet stod del klart för de flesta alt det inle var i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att anskaffa egna kärnvapen, och 1968 anslöt sig Sverige lill icke-spridningsav-talet. I dag är det väl knappast någon som ifrågasätter om dessa beslut var riktiga.

Forskningen har alltid varit inriktad enbart på skydd mot kärnvapen, och något konstruktionsarbete påbörjades aldrig. Denna skyddsforskning prövades särskilt av regeringen varje år. Del bör påpekas alt Inga Thorsson i TV-programmet framhävde den nytta man haft av denna forskning för vår medverkan vid nedmstningsförhandlingarna.

Uppgifterna att det pågått konstruktionsarbete på bärare av svenska kärnvapen är orikliga. Längre än till studier kom man aldrig inom flygindustrin. Vissa studier, som nämndes i TV-programmet, t. ex. angående elt fyrmotorigt jetbombplan, hade till syfte atl skissa vilka vapen som kunde komma atl finnas hos en eventuell motståndare och som vårt försvar borde vara berett att möta i en framlid.

På Rolf Hagels andra fråga vill jag svara jakande.

Försvarsmaktens långsikliga utveckling styrs av 15-åriga perspektiv- och 5-åriga programplaner. De utarbetas som grund för arbetet inom de pariamenlariska försvarsutredningar, som förbereder riksdagens långsiktiga försvarsbeslut. De säkerhetspolitiska och ekonomiska förutsättningarna för dessa planer fastställs av regeringen. Resultatet redovisas av överbefälhavaren i olika etapper för regeringen. Med detta som grundval utarbetar regeringen sina planeringsdirekiiv till försvarsmyndigheterna. Försvarsul-redningen llr genom regeringens försorg full tillgång lill överbefälhavarens planer. Enligl de regler som bestämdes av riksdagen år 1972 får också riksdagens utrikes- och försvarsutskott regelbunden information om planeringsverksamheten.

Inom ramen för den långsiktiga studie- och planeringsverksamhet, som statsmakterna siyr genom försvarets planerings- och ekonomisystem, utarbetas för malerielanskaffningen särskilda planer för forskning och utveckling av ny materiel resp. för anskaffning av materiel. Dessa planer ingår i de 5-åriga programplanerna. Planerna och anslagsframställningarna prövas av

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om vapentyperna i den svenska försvarsmakten

101

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om vapentyperna i den svenska försvarsmakten

regeringen och omsätts på sedvanligt sätt i propositioner till riksdagen.

För sådan försvarsmateriel som beställs direkt och alltså inle utvecklas särskilt måste myndigheterna göra särskild framställning lill regeringen om varje inköp som uppgår lill merän20milj. kr. fören och samma anskaffning. Materiel som kräver utveckling före serieproduktion prövas av regeringen vid minst två tillfällen när lolalkostnaderna för serieproduktionen beräknas överstiga 20 milj. kr. eller när utvecklingskostnaderna kan antas vara 2 milj. kr. eller däröver. Detta Ivåslegsförfarande innebär att regeringen på grundval av underlag från myndigheterna dels prövar om utveckling skall ske, dels prövar om serieanskaffning skall ske efter genomförd utveckling.

För mera omfattande vapensystem sker s. k. sysiemplanering, vilket innebär en prövning av regeringen i minst tre steg. Först beslutas om studier och värderingar. När detta underiag föreligger beslutas om utveckling. När denna är klar och fullständigt tekniskt och kostnadsmässigl underlag föreligger fattas beslut om serieanskaffning.

Dessutom gäller allmänt atl enskilda utvecklingsobjekt som kostar mer än 500 000 kr. inte flr beställas ulan regeringens medgivande. Samma regel gäller för beställning av materiel utomlands om kostnaden är 5 milj. kr. eller däröver.

För atl förebygga utveckling och anskaffning av vapen och stridsmedel, vars användning kan "väntas orsaka onödigt lidande vid skada på människokroppen samt till eventuell urskillningslös verkan", har regeringen tillsatt en särskild delegation för folkrältslig granskning av vapenprojekl för del svenska försvaret. Denna delegation skall avge yttrande över materielobjekt innan de flr anskaffas.

Sammanlagt ger delta statsmakterna de inriktnings-, kontroll- och insynsmöjligheter över försvarets forskningsverksamhet och materielanskaffning som krävs. Dessa lorde vara internationellt unika i sin öppenhet.

102

ROLF HAGEL (apk):

Herr lalman! Jag ber alt 11 tacka för svaret på min interpellation.

Försvarsministerns strävan har enligt svarel varit alt "undanröja missuppfattningar som skulle kunna skada förtroendet för vår säkerhetspolitik". Delta är naturiigtvis en alldeles utmärkt målsättning. Jag vill inle betvivla att försvarsministern har hafl en uppriktig vilja all reda ul eventuella oklarheter kring den svenska säkerhetspolitiken. Men jag måste säga all försvarsministerns svar dess värre präglas av samma oklara och svävande protester som kännetecknade de svar som några militärer gav efter Studio S-programmen den 21 och 28 november förra året.

Av svaret framgår vidare att ansvaret för programverksamheten i TV åligger Sveriges Radio och atl försvarsministern inte kan la ställning till enskilda program. Jag måste säga alt den upplysningen förefaller mig något överfiödig. Jag har inle protesterat mot atl programmen sändes, och jag känner mycket väl lill alt landets försvarsminister inle handhar programverksamheten i vare sig radio eller television. Vad som föranlett interpellationen är de uppgifter som framkom i berörda program och som på elt långt

ifrån övertygande sätt har bemötts från ansvarigt håll - och med ansvarigt håll menar jag naturligtvis inle styrelsen för Sveriges Radio.

Försvarsministern säger i sitt svar att jag av TV-programmen fick den felaktiga uppfattningen atl militärledningen drev elt egel spel om svensk kärnvapenanskaffning utom kontroll för ansvariga politiker. Del av försvarsministern åberopade förhållandet att det framför allt i slutet av 1950-talet drevs en mycket hård debatt för eller emot svenskt atomvapen tror jag de flesta politiker, i varje fall de som är över 40 år, kommer ihåg. Vi kommer också ihåg att Sveriges största tidning. Dagens Nyheter - som ju har starka band med det nuvarande regeringspartiet - var den tidning som gick i spetsen för atl landet skulle anskaffa atomvapen. Vi vet också att partiets tidigare ordförande tillhörde dem som var pådrivande i denna riktning. Men dess värre för dem och dess bättre för oss andra blev opinionen i landet mycket stark. Del skapades ju bl. a. elt parti som dellog i riksdagsvalet enbart med målsättningen all förhindra atl landet skulle utrustas med atomvapen. Men detta förhållande utesluter ju inte att det bakom svenska folkets rygg och bakom de politiskt valda skedde forskningar och förberedelser i en helt annan riktning än den som svenska folkel sedermera uttalade sig för. Alt påminna om den här debatten är således inget svar på de frågor jag ställde om huruvida man bakom riksdagens och folkets rygg bedrev ell spel.

Jag tror atl många svenskar efter de berörda TV-programmen och efter den debatt som uppstod på grund av dessa blev mycket oroliga. Vad som framkom och vad som dokumenterades var nämligen all Sverige hade en mycket stark bindning till den aggressiva NATO-pakten.

Journalisterna visade bl. a. atl försvarels materielverk hade slutit flera hemliga projeklavtal på vapenområdel med bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland och Italien, hemliga avtal som förvaras på försvarsstaben.

Per Petersson - försvarsutskottets moderate ordförande och f ö. en av de drivande krafterna bakom den förlalskampanj som förde med sig att del sovjetiska bilförelaget Malreco inställde sina etableringsplaner i Luleå med påföljd att möjligheterna till sysselsättning på den platsen kraftigt minskades - denne Petersson medgav i ett program, som var en direkt uppföljning av alombombsprogrammel som ligger lill grund för den här interpellationen, atl del var sällan som försvarsutskottet sysslade med innehållet i dessa projeklavtal.

Del är tydligen så, atl det förekommer avtal som politiker godkänt utan att känna till innehållet i desamma.

Studio S-journalisterna avslöjade alt sådana hemliga avtal föreligger med nästan samtliga NATO-länder samt med Schweiz och Österrike.

En annan sak som borde väcka en våldsam diskussion är den svenska vapenindustrins agerande på den internationella marknaden. Här sker tydligen saker som regeringen inte informerats om eller som inle varit föremål för sedvanlig behandling vid försvarets materielverk. Kontakt mellan AB Bofors och elt italienskt företag nämndes som exempel på utompariamentariskt vapensamarbete.

Per Petersson deklarerade i en kommentar lill detta att det inte var

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om vapentyperna i den svenska försvarsmakten

103

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om vapentyperna i den svenska försvarsmakten

försvarsutskottets uppgift alt kontrollera denna verksamhet. Vad skall vidare en svensk känna och tänka när NATO-chefen Joseph uttrycker sin glädje över att alla NATO-båtar bär Boforskanoner?

En intervju med Luns - i Studio S den 28 november 1978 - visade alt NATO nu ställer speciella krav på vapeniillverkarna, även de svenska, för att fl fram gemensamma vapennormer och pä det sättet underlätta rationaliseringen. Statsminister Ullsten formulerade det så i sin kommentar lill den här frågan alt Sverige inle har något primärt intresse av alt samordna det svenska vapensystemet med NATO. Man vill gärna hoppas att det är en felsägning. Om det inle är det skulle man vilja veta vad som döljer sig bakom en sådan formulering.

Den svenska upprustningen med överproduktion och vapenexport från mitten av 1950-taleloch framåt har inte bara inneburit död och lidande fören mängd människor runt om i världen. Den innebär även ett hän mot de svenska krafter på alla nivåer som under mänga år har ägnat sig åt fredsarbete och nedrustningsfrågor både på det nationella och på det inlernalionella planet.

Den tillåtna svenska vapenexporten - märk väl att jag säger den tillåtna -uppgick 1969 till 169 milj. kr. År 1977 var siffran 800.

Det ökade vapensamarbetet med NATO har även fört med sig forskningsarbete. Ännu i dag - trots rekommendationer för flera år sedan att upphöra med det - tar svenska forskare emot pengar från Pentagon och NATO. Som exempel kan nämnas den Uppsalaprofessor som för pengar från NATO-organet Agad studerar koniinenlförskjulningar och liknande ting, uppenbarligen i syfte att bl. a. öka träffsäkerheten för NATO:s interkontinentala robotar, som är riktade mol öster.

När nu försvarsministern i sitt svar hävdar att politikerna har den kontroll och den insyn som krävs för vakthållningen då det gäller svensk alliansfrihet och för tryggandet av neutraliteten i krig, har han i varje fall inte lyckats övertyga mig. Det krävs en myckel skärpt uppmärksamhet och aktivitet för alt hindra alt militär och rustningsmonopol urholkar vår neutralitet och vårt lands självständighet.

104

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! När jag förberedde milt svar pä Rolf Hagels interpellation hade jag all välja mellan alt göra del kort och summariskt eller att göra det i ganska stor detalj. Jag valde atl göra det myckel utföriigt, eftersom jag ville ge elt mycket ingående svar på en fråga där jag själv tyckte att det fanns anledning att skingra all förekommande ovisshet. Men Rolf Hagel tycks ha läst mitt svar som en viss polenlat Bibeln, och han säger atl han inte har blivit det minsta övertygad om innehållet i det. Jag har svårt atl förstå att jag kunde ha formulerat svarel bättre än vad jag gjort.

Rolf Hagel försöker både i själva interpellationen och i repliken all skapa ett intryck av att en oansvarig grupp yrkesmilitärer på egen hand tagit fram eller planerat kärnvapen och kärnvapenbärare, i syfte alt förbereda aggression mol andra länder. Hela bilden är inle bara felaktig utan närmast absurd.

För 20 år sedan pågick en intensiv debatt beträffande svenska atomvapen, som bl. a, resulterade i fem sex böcker i ämnet, varav tre som jag har här i min hand skrivna av f d. statsråd. Debatten pågick inom regeringen, i riksdagen och i massmedia. Vore del då rimligt att våra militärer ej ens skulle fl bedriva studier i ämnet - det diskuterades ju runt om i landet? Det är orimligt och demagogiskt alt mol denna bakgrund beskylla dessa militärer för illojalitet.

Rolf Hagel tog också upp NATO-samarbetel och hävdade, att det hade intensifierats på senare lid. Så är inle alls fallet, även om jag erkänner all det finns en del vapen som vi förvärvar från NATO-länder.

I inlerpellationen frågar Rolf Hagel t. ex. efter Bomarc, som var en luftvärnsrobot. Jag vill erinra om au man har rätt alt förvänta sig alt bli bedömd efter sina gärningar, inle bara på sina ord. Bomarc var ett av flera luftvärnsrobotalternativ, som del svenska försvaret hade att välja mellan. Del var en luflvärnsrobot med en kolossalt lång räckvidd, men den valde man inle, Rolf Hagel. Man valde i stället en mycket billigare luflvärnsrobot med beteckningen Hawk. Den hade kort räckvidd, men man kunde 11 ganska många fler av den för samma belopp.

Likaså går Rolf Hagel i interpellationen in på frågan om vi köpte datorer till det svenska försvaret för atl beräkna kärnvapen. Sanningen är den att en dator av typ IBM inköptes för atl man teoretiskt skulle kunna beräkna vilka effekter - stötvåg, värmesirålning och radioaktivt avfall - olika storlekar av kärnladdningar kunde ge upphov till. Inga Thorsson använde sig i nedrustningsdebatter i internationella sammanhang av värden från FOA:s dator, vilket skapade respekt för vår kunskapsnivå bland andra nationer.

Rolf Hagel går in på vapenhandel, forskningsbidrag och en rad andra frågor som det inte finns elt ord om i interpellationen. Del faller inte under min domvärjo, och jag tänker inte besvara dem.

I fråga om de militära myndigheternas inställning till behovet av svenska kärnvapen vill jag komplettera min tidigare framställning med atl ÖB alltsedan utredningen ÖB 62 bedömt alt ett sådant behov inte längre kunde motiveras utifrån detta vapens militära värde. Dessa värderingar hade sin grund i de mycket omfattande studier som gjordes bl. a. inom ramen för den s. k. Mangärdska utredningen - den mest omfattande studie som gjorts beträffande värdet av svenska kärnvapen. ÖB hävdade också atl behovet av kärnvapen måste motiveras utifrån det poliliska värdet av sådana vapen.

Grundtanken i bedömningen var atl elt eventuellt angrepp på Sverige med största sannolikhet skulle bli konventionellt, en följd av stormakternas uttalade avsikt att inte eskalera en konflikt till kärnvapennivån förrän alla andra möjligheter att lösa konflikten tömts ul - den s. k. doktrinen om en hög kärnvapentröskel. Skulle Sverige ha använt en betydande del av sina begränsade försvarspengar till att skaffa kärnvapen och alltså avsevärt mindre än vad som blev fallet till konventionellt försvar, skulle vi inte effektivt kunnat möta ett konventionellt angrepp med konventionella medel. Vi skulle i stället komma att ställas inför valet atl antingen ge upp eller all själva eskalera och därmed dra ett kärnvapenkrig över oss.

Slutsatsen av dessa studier och analyser blev att vi borde använda

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om vapentyperna i den svenska försvarsmakten

105

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om vapentyperna i den svenska försvarsmakten

tillgängliga resurser att bygga upp elt starkt konventionellt försvar. När vi senare formellt beslutade all inte anskaffa kärnvapen - i maj 1968 - var della också en följd av en rad utrikespolitiska och andra överväganden.

ROLF HAGEL (apk):

Herr talman! Försvarsministern upprepar all han i svaret har så atl säga berättat för mig alt det förekom en intensiv debatt för och emot svenska atomvapen under 1950-talel. Jag berörde del också, och jag är naturiigtvis lacksam för dessa upplysningar, men det var för mig ingen nyhet.

Jag vill återigen poängtera alt del förhållandet alt del förekom en debatt i Sverige på intet sätt jävar de uppgifter som logs fram i Studio S och som svenska folkel inte kände lill och alt det finns belägg härförsom kommit fram exempelvis genom Inga Thorsson, som apostroferades och som säger atl hon inle hade någon som helst vetskap om de planer på vedergällning som förelåg, nämligen mot städerna Leningrad och Warszawa.

Del finns också uppgifter av en man, Gunnar Tidner, som under denna period arbetade med systemanalys på FOA. Han framträdde i programmet och verifierade i stort sett de uppgifter om de vedergällningsplaner som förelåg mot Leningrad och Warszawa.

Vad de robotar som inköptes skulle användas till råder inget tvivel om hos ' militär expertis.

Men låt mig sedan knyta an till den andra sidan av frågan, som försvarsminister DE Geer såvitt jag kan förstå lar upp litet kritiskt, som det kan ligga en viss formell riktighet i. Försvarsministern säger nämligen alt jag tar med frågan om företagens vapenhandel osv. i bilden och atl del inte ligger inom försvarsministerns fögderi och att han inte tänker svara på frågan. Men jag vill nog påstå att man inle kan betrakta frågan så lättvindigt därför all när svenska företag uppenbarligen på den inlernalionella marknaden ingår hemliga avtal med NATO-länder, så är del ett sätt alt äventyra den svenska neutraliteten, och det till den milda grad alt man inle ens kan begära alt främmande nationer skall respektera en neutralitet så länge som Sverige är leverantör till NATO:s försvarssystem. Vi är en slor leverantör av vapen, och del är en allvariig situation i händelse av elt krig.

Vidare säger Lars DE Geer atl vi också köper vapen från NATO. Del är rikligt. Vi både köper och säljer vapen i mycket stor utsträckning. Och jag menar att det inte är bra alt fortsätta med den typen av verksamhet, om man vill slå vakt om svensk neutralitets- och säkerhetspolitik.

Jag är fortfarande icke övertygad om atl inte vedergällningsfilosofierna så att säga dikterade det som förekom bakom folkels rygg. Lars DE Geer säger atl han har givit alla argument som han kan ge, men jag är inle övertygad om alt de är riktiga. Del fanns så myckel i det program som man såg som talade i en annan riktning, alt det finns anledning all se mycket skeptiskt på denna utveckling.

Försvarsministern LARS DE GEER:

Herr talman! Vedergällningsvapen har aldrig varit eU seriöst alternativ för Sverige. Vad som här diskuterades var taktiska kärnvapen för vårt invasionsförsvar.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 12 Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

1978/79:3 lill arbelsmarknadsulskotlel

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Om vapentyperna i den svenska försvarsmakten

§ 16 Anmäldes och bordlades

Motioner

1978/79:302 av Bonnie Bernström m.fl. om riksdagens hus

1978/79:303 av Ingrid Diesen m.fl. om en minskning av den statliga

informationsverksamheten 1978/79:304 av Christina Rogestam m.fl. om översyn av lagen om handel

med drycker 1978/79:305 av Ingrid Sundberg och Ingegerd Troedsson om slopande av

samtaxeringen vid förmögenhetsbeskattningen av fosterföräldrar och

fosterbarn 1978/79:306 av Ingegerd Troedsson m.fl. om avveckling av sambeskattningen av förmögenhet 1978/79:307 av Lars Werner m.fl. om ändrade regler för rätt till avdrag vid

inkomsttaxeringen 1978/79:308 av Lars Werner m.fl. om slopande av inflationsskyddel för

inkomslskatteskalan 1978/79:309 av Lars Werner m.fl. om slopande av mervärdeskatten på

livsmedel 1978/79:310 av Lars Werner m.fl. om en skattereform m. m.

107

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

108

1978/79:311 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg om ändring av rättegångsbalkens regler om åtal mol ämbetsmän

\918/19:3\2av Jörn Svensson m. fl. om rätt för ny itjanderättsha vare att i vissa fall inlösa mark

1978/79:313 av Lars Werner m.fl. om förbättrat bostadsstöd ål pensionärer

1978/79:314 av Lars Werner m.fl. om förbättrad ålderspension

1978/79:315 av Lars-Ove Hagberg m.fl. om begränsning av skiftarbete

1978/79:316 av Ingemar Konradsson om utredning av barn- och ungdomsfrågor

1978/79:317 av Eva Hjelmström och Carl-Henrik Hermansson om höjt statsbidrag till Sveriges konstföreningars riksförbund

1918/19:318 av Hans Alsén m. fl. om inrättande vid Uppsalauniversitetaven professur i allmänmedicin

1978/79:319 av OlleAulIn och Ingrid Sundberg om inrättande av institulions-föreståndartjänster inom gymnasieskolan

1978/79:320 av Olle Aulin m.fl. om inrättande av en särskild högskoleenhet i Malmö

1978/79:321 av Ingrid Sundberg m.fl. om flera klasslärare med naturvetenskaplig och teknisk bakgrund

1978/79:322 av Margaretha af Ugglas om utbildning av ungdomar i förelag

1978/79:323 av Lennart Andersson om upprustning av järnvägsstationen vid Södertälje Södra

1978/79:324 av Nils Berndtson m.fl. om upprustning av järnvägsstationer

1978/79:325 av Märta Fredrikson m.fl. om vägbeläggningar

1978/79:326 av Margit Odelsparr och Martin Olsson om SJ:s pensionärsbiljelter

1978/79:327 av Gunnar Olsson m. fl. om utbildningen vid Gammelkroppa skogsskola

1978/79:328av/?M/7e TbrwaWoch A/äWa/Te/taon om separata ballastlankar i tankfartyg

1978/79:329 av Rune Torwald och Britt Wigenfeldt om åtgärder för att stimulera biodlingen

1978/79:330 av Arne Andersson i Gamleby och Ingemar Konradsson om åtgärder för att stimulera tekniskt nyskapande

1978/79:331 av Alf Lövenborg om en industriell satsning i Jokkmokks kommun

1978/79:332 av Alf Lövenborg och Rolf Hagel om Stålverk 80 m. m.

1978/79:333 av Eivor Marklund m.fl. om åtgärder för all säkra malmfälts-kommunernas framtid

1978/79:334 av/?wne Torwald och Erik Johansson i Hållsiaom svenska försök med metangasframställning ur avloppsvatten

1978/79:335 av Lars Werner m.fl. om stål- och gruvindustrin

1978/79:336 av Hans Alsén och Kerstin Andersson i Kumla om en undersökningskommission rörande bränder i offentliga lokaler

1978/79:337 av Lars Werner m.fl. om en progressiv stalskommunal enhets- Nr 66

l" Tisdagen den

1978/79:338 av Lars Werner m.Jl. om höjda statsbidrag till kommuner och 16 januari 1979

landsting

1978/79:339 av Lars Werner m.fl. om åtgärder mot ungdomsarbetslös- Anmälan av inter-
heien pellationer

1978/79:340 av Lars Werner m.fl. om ökat antal platser på gymnasieskolans yrkesinriktade kurser

§ 17 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 15 januari

1978/79:127 av Per Ga hr ton {fp) U\\ statsrådet Hedda Lindahl om rätten till liv och lill en värdig död:

Massmorden på Östra sjukhuset är upprörande, frånstötande och måsle med kraft fördömas. Deaktualiserarocksäen mängd frågor som redan ställts i debatten och som politiskt rimligen i första hand borde riktas lill de ansvariga kommunala myndigheterna i Malmö kommun. Jag tänker t. ex. på frågor av följande typ:

Hur kan så många mord genomföras under så lång lid utan all upptäckas lidigare? Hur fungerar övervakning och kontroll inom svensk sjukvård, särskilt på långvårdsavdelningar med patienter som själva har svårt att eller inle alls kan göra sin röst hörd? Varför har varningar som - enligl pressuppgifter - framförts från vårdpersonal inle lett lill noggrannare utredningar tidigare? Hur har giftkontrollen fungerat, varför är giftmedel av detta slag tillgängliga under så föga betryggande former för så stora personalgrupper?

Hur kan över huvud taget någon fa tjänstgöra inom sjukvården med så obefintlig utbildning, efter så obefintlig förhandskonlroll och under så obefintlig kontinuerlig övervakning?

Men det harockså ställts en annan typ av frågor som rimligen bör riktas till sjukvårdsminislern, frågor som handlar om samband mellan massmorden i Malmö och den s. k. dödshjälpsdeballen. Så skrev t. ex. tidningen Expressen i sin ledare i söndags, den 14 januari:

"Den anhållne 18-åringen har vid polisförhören sagt att han blev deprimerad av patienternas lidanden och hopplösa situalion och atl han gav dem det dödande giftet av barmhärtighet. Del finns ingen anledning alt tro att han inle menar vad han säger. Något annat rimligt motiv har han inle.

Därmed hamnar morden vid Östra sjukhuset mitt i centrum av debatten
om dödshjälp.-

109

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Anmälan av interpellationer

110

För människor mitt i livet har debatten om dödshjälp varit en tankeexercis på behaglig distans. När den egna döden förefaller långl borta kan man spekulera i ämnel utan all behöva bli alltför personligt berörd.

För gamla och sjuka och deras nära anhöriga har det varit en skrämmande debatt, ett hot mol rätten lill livet.

För vi har rätt lill livet, också när vi ärsjuka,senilaoch försvarslösa. Det är en av de grundläggande principerna i vår rätts- och kulluruppfattning. Dödshjälpsdeballen far inte väl av att konfronteras med verkligheten."

Som framgår av dessa citat tycks ledarskribenten i Expressen vilja strypa en seriös debatt om problematiken kring en värdig död med massmorden i Malmö som tillhygge. Del finn risk att liknande tankegångar finns också på annat håll.

Men i själva verket är massmorden i Malmö bara ytterligare elt tecken på den absoluta nödvändigheten av elt politiskt ansvar för människors död i ett samhälle av vår typ, med högteknologiserad sjukvård. Faktum ärju atl döden normalt är en ytterst plågsam process.

SLS-utredningen,dvs. den statliga utredningen Sjukvård i livets slutskede, som tillsattes i januari 1975 efter en debatt i riksdagen om dödshjälp har lagt fram tre delrapporter, bl. a. rapporten All dö på sjukhus. Man har undersökt 202 patienter via journaler och karllagt det medicinska tillståndet under den sista levnadsveckan och del sista levnadsdygnel. Följande siffror belyser delta:

71 96 av patienterna hade smärta under sista levnadsveckan, därav drygt hälften svår smärta.

69 96 hade andnöd sista dygnet.

73 96 visade tecken på ångest och oro, de flesta i hög grad. Över hälften av patienterna led av illamående, feber, törst, avföringsbesvär m. m.

De flesta av patienterna var vid medvetande, bara 8 96 var medvetslösa under sista veckan.

50 96 hade fltl livsuppehållande behandling.

17 patienter hade utsatts för återupplivningsförsök sista dygnet.

2 patienter och I anhörig hade begärt "aktiv eulanasi".

10 patienter och 3 anhöriga hade begärl "Förläng ej lidandel/vill dö snart".

8 patienter och 12 anhöriga- hade begärl "Sätt ej in behandling vid försämring".

15 patienter av 24 hade fall behandling mol sin vilja.

128 patienter hade behövt och fatt smärtlindring,dock endast "vid behov". Endast 8 patienter hade Ull adekvat smärtlindring, dvs. injektioner med regelbundna intervaller.

I rapporten Atl dö på sjukhus påpekas bl. a. alt smärta, illamående och andnöd är "svårbehandlade symtom". Del finns helt enkelt inte effektiva och lindrande metoder. Exempel: 42 patienter led av andnöd, 23 av illamående och 11 av svår smärta sista dygnet ulan alt symtomen kunde lindras.

Utredningens kommentar: "Kan då mängden av 'slangar' bringas ner i vården av den svårt sjuke? Då det visar sig atl drygt två tredjedelar av

patienterna hade urinvägskaleler och drygt hälften hade dropp och med hänsyn till alt 'slangar' ibland upplevs ovärdigt av patienten och anhöriga borde systematiska försök göras i avsikt all minska användningen av tekniska hjälpmedel i den lerminala vården."

SLS-utredningen sammanfattar: "Man kritiserar sjukvården för att ej anpassa de medicinska möjligheterna till människors önskemål och behov. Man hävdar 'rätten till vår död'. Man vill inle bli utsatt för aktiv medicinsk behandling i elt läge, då man endast har elt liv berövat värde och oberoende atl vänta. Den kritik som riktas mol sjukvården och läkarna kan ibland tyckas överdriven och osaklig, men bör ändå uppfattas allvariigt, vittnande om allmänhetens rädsla för sjukvården."

Mol denna bakgrund kan man fråga:

Är döden något som vi inte har någon anledning alt sysselsätta oss med politiskt, något som sker och som vi varken kan eller bör påverka via politiska beslut?

Om vi väljer den vägen betyder det oundvikligen en ökande rättslöshet för sjukvårdens patienter. Del är ingen nyhet alt sjukvårdspersonal på eget initiativ pålar sig rätlen alt förkorta patienters lidande. Men del har hittills, såvitt man vet, så gott som uteslutande skett av läkare, i humana former och till övervägande del med s. k. passiva metoder. Omfattningen är dock av naturliga skäl okänd. Allt lyder på all frånvaron av laglig reglering och politiskt ansvar kommer att göra påstådda humaniietsålgärder vanligare. Och del beror inte-del visar också yttranden av massmördaren i Malmö-på den s, k, dödshjälpsdeballen i sig utan på den bistra verkligheten. Döden är okänd för de friska, döden smusslas undan, döden är utdragen, döden är ofta plågsam. I många avseenden är della en historiskt ny situation, skapad av människor. Då måste också efter hand människor mera aktivt ta ansvar för döendet.

Vem skall då la det ansvaret? Kan det överiålas till någon politisk eller professionell grupp? Hur går del dä med rättssäkerheten? Måste det inte i sista hand vara den enskilda människan som tar ell större ansvar än hittills?

Del är denna enkla tanke - och ingenting annat - som ligger bakom den s. k. dödshjälpsdeballen. Del måsle skapas en laglig möjlighel för människor all själva la ta ställning till formerna för sin död. Del måsle noggrant regleras hur ell sådant ställningstagande i praktiken skall tillgodoses - i vilka former, av vem och på vilket sätt. Allt delta är ingen lätt lagstiflningsuppgift. Men den är nödvändig. Vi lever inle längre i en tid då vi lugnt kan överlämna åt naturen atl sköta om döendet. Inle heller kan vi eller bör vi låta läkarkåren sköta det enbart på grundval av hittillsvarande otillräckliga regler. Människors rädsla för dödsprocessen är i dag ofta lika stor eller större än rädslan för den okända döden i sig själv. Vi vel inte hur ofta läkare, annan sjukvårdspersonal eller anhöriga i förtvivlan hjälper döende patienter all förkorta lidandet. Vi vet alla atl del sker och all del blir vanligare. Men vi vet inle hur ofta sådana handlingar verkligen motsvarar den döendes vilja, vi vel inle hur ofta barmhärtigheien är missriktad, hur ofta den kanske är elt förtäckt mord.

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Anmälan av interpellationer

ill

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Anmälan av interpellationer

Osäkerheten och rättslösheten kommer obevekligt atl öka så länge ingen laglig reglering föreligger, så länge inte politikerna tar ell ansvar.

Mot den bakgrunden vill jag fråga statsrådet Lindahl:

Vilka lärdomar beiräffande rätlen till liv och rätten till en värdig död drar statsrådet av det inträffade?

Vilka ålgärder är slalsrådel beredd alt vidta för all göra dödsproblemaliken mindre okänd för de yngre generationerna?

Avser statsrådet att vidta några ålgärder för all fl till stånd en bättre laglig reglering än i dag av s. k. dödshjälp bl. a. i syfte alt klargöra alt ingen enskild har räll alt på egen hand hjälpa andra människor alt dö?

Anser statsrådet atl det är rimligt alt människors egen klart uttalade vilja, t. ex. i teslamentsform, om behandlingsformer och eventuell dödshjälp i livels slutskede i någol avseende är värd all beaktas?

112

1978/79:128 av Ulla Tilländer {c) lill statsrådet Hedda Lindahl om utformningen av den framlida långtidsvården:

Den tragiska händelse som inträffat på Malmö östra sjukhus har upprört och bedröval många människor. Många frågor anmäler sig osökt, men man kanske kan bortse från de frågor som hör direkt samman med del extremt unika i vad som hänt jusl i Malmö. Det är främst frågor av allmän karaktär, som berör åldrings- och långtidsvård i framliden, som måsle fokuseras med vägledning av vad som skett.

Vad brister i arbetsrutiner och tillsyn av de gamla, då missförhållandena inle föranlett tillräcklig uppmärksamhet, så atl man kunnat upptäcka dem i lid? Hur fungerar kommunikationerna mellan olika kategorier av vårdpersonal när oroliga frågor och iakttagelser inte når de ytterst ansvariga? Hur skall tilltron lill långtidsvården kunna upprätthållas efter den oro det som skett har skapat? Vilka kvantitativa och framför allt kvalitativa krav på personal måste ställas inför de starkt ökade kraven?

Hur kan del vara möjligt alt så onormalt många människor, under så kort tid, inom elt så begänsal område, kunnat avlida på ell så likartat sätt ulan att det tolkats som en indikation på alt någol inle står rätt lill och därför föranlett ell inlensivt utforskande av vari orsakerna kan bestå?

Händelserna i Malmö accentuerar den kritik som riktas mot sjukvårdens alltmer teknokratiska karaktär. Människan, som är elt levande helt, riskerar atl behandlas som elt ting.

Vad skall göras föratl i vården ge mänsklig värdighet lill vårdade,också till dem som inle längre kan ge någol gensvar men ändå känna behov av och uppleva mänsklig kontakt?

Grundar sig inle slutligen myckel av den bristande känslan för de åldrades situation på en labuarlad prydhet och bryddhel inför livels slutskede och den död som vi sä länge skuffat undan och fördolt i den svenska modellen?

Del är dessa och många andra frågor som vi måste slälla oss. Långtids-

§ 18 Meddelande om frågor

Meddelades all följande frågor framställts

den 15 januari

1978/79:276 av Tore Claeson (vpk) till industriministern om verksamheten vid AB Svenska Maskinverken i Kallhäll:

Försäljningen av AB Svenska Maskinverken lill det statliga företagel Gölaverken Ångieknik AB synes medföra att verksamheten successivt skall läggas ned under år 1979 och aU ca 700 anställda ställs ulan arbete.

Den planerade nedläggningen av Maskinverken, Kallhäll, i Järfälla kommun, flr inle genomföras. Det är den mening som omfattas inte bara av dem som direkt berörs och deras fackliga organisationer, av invånarna i Järfälla kommun och av samtliga partier i kommunfullmäktige. Även allmänhet, politiker och den fackliga rörelsen i Stockholms län i övrigt upprörs över av delta hot som skulle innebära en ytteriigare reducering av verkstadsindustrin i länet. Man kräver elt slut på denna negativa utveckling och all regeringen skall ingripa och stoppa en nedläggning som kan medföra atl 700 människor föriorar sina jobb.

Mot denna bakgrund vill jag fråga industriministern:

Är regeringen beredd alt vidta åtgärder som innebär all den planerade nedläggningen av Svenska Maskinverken i Kallhäll förhindras och all verksamheten utan större förändringar kan fortsätta?

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Meddelande om frågor

Silualionen har varit akut länge, men del inlräffade i Malmö siäller problemen ytterligare på sin spets. Problemen kring löne- och arbetsvillkor samt utbildning av vårdpersonal måste tillsammans med frågan om de långtidssjukas situalion få en snar och för alla inblandade acceptabel lösning. Kvaliteten inom långtidsvården måste skyndsamt höjas, för alt inle minst undanröja grunden för den förkastliga "dödshjälpsdeball" som Ull gro pä sistone.

Jag vill mol denna bakgrund fråga statsrådet:

Vad ämnar regeringen göra åt förhållandena inom långtidssjukvården?

114

den 16 januari

1978/79:278 av Sven-Erik Nordin (c) lill kommunikationsministern om alarmanordningarna på SJ:s tåg:

Under längre järnvägsresor - speciellt pä nattågen - kan olyckstillbud och sjukdomsfall förekomma. Därvid uppstår behov all snabbi fa kontakt med lågpersonalen.

Jag vill därför fråga kommunikationsministern:

1. Är nuvarande alarmeringsanordningar på SJ-lågen lill fyllest?

2. Kommer något initiativ atl las för alt åstadkomma en förbättring?

1978/79:279av IngridSundberg{m)u\\ arbetsmarknadsministern om krav på utbildning m. m. för beredskapsarbete inom värdsektorn:

En viktig del av dagens arbelsmarknadspolilik är inrättandet av beredskapsarbete för ungdomar. På grund av personalbrisl inom vårdsektorn flr många ungdomar sina första arbetsuppgifter inom denna seklor. Ofta far de efter en introduktionskurs på 4-5 dagar fritt söka klara av sina ofta ospecificerade uppgifter, och någon handledning eller annan hjälp slår dem inte till buds. Många av dessa ungdomar kan vara helt olämpliga för verksamheten i fråga, andra kan drabbas av en chock inför mötet med svåra vårdfall och agera påsatt som kan fl-och i Malmö också falt-fruktansvärda konsekvenser.

Med anledning av detta önskar jag lill arbetsmarknadsministern ställa följande fråga:

Anser arbetsmarknadsministern all särskilda krav på lämplighet och utbildning bör ställas på person som anvisas beredskapsarbete inom vårdsektorn, och kommer i så fall särskilda riktlinjer till stöd för de lokala arbetsförmedlingarna att utges?

1978/79:280 av Svea Wiklund (c) till statsrådet Hedda Lindahl om ålgärder med anledning av vad som skett på Östra sjukhuset i Malmö:

Vilka ålgärder ämnar sjukvårdsminislern vidta för atl förhindra en upprepning av den tragiska händelsen vid Östra sjukhuset i Malmö?

1978/79:281 av Christina Rogestam (c) lill utbildningsministern om den religions vetenskapliga utbildningen:

Vid universitetet i Göteborg har successivt växt fram en religionsvelen-skaplig utbildning. Del finns f n. dels en lokal linje, dels etl stort anlal enstaka kurser. Antalet studerande ökar. Många av dem är av starka familjesociala skäl bundna lill Göteborg. De kan bedriva studierna endast därför all möjligheten finns i Göteborg.

Under senare år har de religionsveienskapliga linjerna i Uppsala och framför allt i Lund drabbats av ett minskande anlal studerande. Vid en uppvaktning hos Jan-Erik Wikström anges utbildningsmöjligheterna i Göteborg som en viktig orsak till detta.

I uppenbart syfte all inskränka utbildningsmöjligheterna i Göteborg har under november månad 1978 linjenämnderna i Uppsala resp. Lund fallal beslut av följande innebörd: Studerande som vill fortsätta sin utbildning på den religionsvetenskapliga linjen i Uppsala eller Lund llr endast tillgodoräkna sig grundkursen om 40 poäng från studier vid universitetet i Göteborg. Alla övriga kursersom den studerande kan ha läst och som ingår i kursplanen får inte tillgodoräknas.

Anser utbildningsministern att detta beslut slår i överensstämmelse med intentionerna bakom högskolereformen?

Nr 66

Tisdagen den 16 januari 1979

Meddelande om frågor

1978/79:282 av Nits Hjorth (s) till utrikesministern om saknade cyprioters öde:

I en debatt i riksdagen den 27 november förra året om de saknade cypriolernas öde sade utrikesministern atl han hoppades få tillfälle att diskutera Cypernfrägan vid etl officiellt besök i Grekland samt med den turkiske premiärministern vid dennes besök i Stockholm. Cypernfrågan fortsätter också atl diskuteras i FN.

Med anledning därav vill jag fråga utrikesministern:

Gavs det vid dessa samtal några besked i positiv riktning för alt underlälla ett klariäggande av de försvunna cypriolernas öde?

Finns det enligt utrikesmininislerns mening några utsikter atl genom FN:s försorg upprälia elt arbetsdugligl undersökningsorgan, och vad kan Sverige göra för all påskynda en lösning?

§ 19 Kammaren åtskildes kl. 15.54.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert