Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1978/79:21

Onsdagen den 25 oktober

Kl. 10.00

§ 1 Jusierades protokollet för den 17 innevarande månad.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk deball


§ 2 Föredrogs och bifölls Interpellaiionsframställning 1978/79:53

§ 3 Allmänpolitisk debatt

Statsministern OLA ULLSTEN:

Herr lalman! Efter tvä är i regeringsställning avgick den Ireparliregering vi fick efter valel 1976. Orsaken var energifrågan och de spänningar den åstadkom mellan och delvis inom partierna.

Visst fanns det även andra frågor där meningarna gick isär. Del är naturligt i en koalition mellan flera partier. Trepartiregeringen under Thorbjörn Fälldins ledning var ändå i mänga avseenden en framgångsrik och effekiiv regering.

Den trädde lill i börian av en djupare ekonomisk kris än det här landet upplevt på årtionden. I dag är vi på väg ur den krisen.

Den var effektiv också på elt annat sätt. Den tog död på den genom årtionden odlade myten om att endast socialdemokraler förmår regera del här landet och föra vidare dess välfärdstradilioner.

Svenska folkel vet nu all en icke-socialislisk regering, med tyngdpunkt i mitten, värnar om människornas räU till arbete, tryggar den sociala omsorgen, höjer standarden för pensionärerna, reformerar arbetslivet och utvecklar Sveriges inlernationella ansvar.

Från folkpartiels sida gick vi i 1976 års val hårt in för aU få en växling vid makten. Vi gick in i trepartiregeringen med den fasta föresatsen alt inom dess ram förverkliga så myckel som möjligt av våra socialliberala idéer. Vår målsättning var all trepartiregeringen i 1979 års val skulle kunna begära väljarnas förtroende för en ny period.

Vi visste alt energifrågan skulle bli en stötesten, atl cenierns hårda bindningar i valrörelsen 1976 skulle bli svåra alt förena med de krav på realism som ställs i en regering. Med villkorslagen tyckte vi oss ändå ha funnit en gemensam utgångspunkt: fortsall utnyttjande av planerade kärnkraft­verk, men bara om avfallshanteringens problem kunde lösas.

Vi nådde till sist - efter en mycket noggrann sakprövning - en gemensam ståndpunkt om hur regeringen skulle ställa sig till ansökningarna alt få ta i bmk Forsmarks- och Ringhalsreaktorerna.

Med enighet i denna s. k. laddningsfråga trodde vi all grunden hade lagts också för fortsättningen, för en energipolitik som är ansvarsfull mot dagens


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


och morgondagens generationer och för ett fortsalt förtroendefullt samarbete inom trepartiregeringen både pä della och på andra områden.

Sä blev del nu inle. I bedömningen av säkerhetsproblemen ändrades ingenting. Partierna hade därmed kommii ett gott stycke närmare varandra i det som varit en av kärnkraftsdebaitens viktigaste tvisteämnen: frågan om hur man på ett betryggande sätt skall kunna förvara del högaktiva kärnkraftsavfallet.

Genom den politiska händelseutvecklingen i anslutning lill och efter uppgörelsen blev det ändå omöjligt för trepartiregeringen atl fortsätta atl leda landet pä ett ansvarsfullt och handlingsdugligt sätt. Statsminister Fälldin lämnade därför in regeringens avgångsansökan.

Därmed hade en ny och för värt land mycket ovanlig pariamenlarisk situation uppstått. Några fömlsättningar för en ny majoritetsregering förelåg inte. Från folkpartiets sida ansåg vi i del läget atl tre krav måste ställas på en ny regering:

Fördel första: Den måsle utgå ur den icke-socialistiska majoritet som blev en följd av 1976 års val.

För del andra: Den måste kunna samla en majoritet i riksdagen i den sakfråga som trepariiregeringen föll på: energifrågan.

För del iredje: Den måste ges en sådan sammansättning att den kan skapa breda majoriteter även i andra frågor.

En regering måsle för att uppfylla dessa krav arbeta frän mitten i svensk politik och då också ha sin egen förankring jusl där. Talmannens och senare riksdagens bedömning blev att i del uppkomna lägel en ren folkpartiregering vore det mest arbetsdugliga alternativet.

En folkpartiregering är en liberal regering. Den grundar sill arbete på de socialliberala idéer folkpartiet alltid verkat för. Samhället bör byggas på människors initiativ, ansvar och idealitet. Marknadsekonomi och mångfald skall förenas med social omsorg och rättvisa.

Det säger sig självt att det med en liberal regering inte finns utrymme för beslut som för Sverige in i ett socialistiskt samhälle. Vi vill bevara och förslärka den marknadsekonomi som skapar större valfrihet för de enskilda människorna än något annat ekonomiskt syslem.

Samtidigt har vi som liberaler en stark vilja atl göra Sverige lill elt tryggt och rättfärdigt samhälle att leva i.

Vi måste kunna ge våra gamla och sjuka den vård de behöver men nu inle alltid får. Vi vill skapa mer av närhet och mänsklig värme i vården.

Vi vill arbeta för ökad räUvisa mellan kvinnor och män genom att steg för steg undanröja de praktiska hinder för jämställdhet som fortfarande finns. Det kräver en snabb utbyggnad av daghemmen och stora insatser föratt bryta könsuppdelningen pä arbetsmarknaden. Del fordrar en lag som hindrar diskriminering och driver fram ett planmässigt arbete för atl ge kvinnorna bättre möjligheter att hävda sig pä arbetsmarknaden. Del kräver också atl vi påverkar attityder. Där fördomar viker frigörs både kvinnor och män. Vi får större utrymme för våra egna önskemål som individer och kan mötas i ett gemensamt ansvar som människor.


 


Vi serdet som en huvuduppgift alt bekämpa arbetslöshet. Den som tvingas gå utan arbete förlorar inle bara en lön utan lappar ofta samtidigt mycket av självförtroende och gemenskap.

Vi måste göra slora ansträngningar för alt undvika atl spänningar och sociala klyftor växer mellan svenskar och invandrare. Delta är inte längre ett problem som vi politiker kan tala enbart pliktskyldigt om. Det är vår kanske största jämlikhelsfräga inför 1980-talel atl ge invandrarna deras fulla del av den välfärd de är med och skapar och i den gemenskap utan vilken grupper och individer har svårt atl fungera i harmoni med sig själva och sin omgivning. Skulle vi misslyckas med den uppgiften förlorar vi samtidigt myckel av det finaste i det svenska samhället: jämlikheten, toleransen och samhörigheten mellan olika gmpper och människor. Och vi riskerar atl skapa sociala spänningar mellan grupper av elt slag som det här landet hittills varit praktiskt taget helt förskonat ifrån.

Folkpartiets hållning inför dessa och andra slora reformuppgifter är väl känd. Det är självklart alt vi nu som lidigare arbetar för atl få igenom det mesta möjliga av vår politik. Lika givet är alt regeringens förslag för alt kunna förverkligas måste finna stöd hos en majoritet i riksdagen. Jag har i regeringsförklaringen starkt markerat vår sirävan lill elt nära och förtroen­defullt samarbete med riksdagen och till samförståndslösningar i hela folkets intresse.

Det är en parlamentarisk nödvändighet att partierna förmår samverka i olika sakfrågor. Men jag vill tillägga, herr talman, att denna sirävan till samverkan för vår del inle enbart är en följd av minoritetsregerandels villkor.

Svensk liberalism har aldrig godtagit tanken atl svenska folkel skulle vara delat i två fientliga läger, företrädda av partier som måsle bekämpa varandra i alla frågor. Vi har tvärtom alltid vänt oss mol just den synen, vare sig den drivits från vänster i termer av klasskamp eller från höger i form av oförsonlig blockpolilik.

Varje parti har sina traditioner, sina förankringar och sina idégrunder. Detta är ingenting att dölja utan tvärtom det som ger varje parti dess existensberättigande. Folkpartiets liberala grundsyn rymmer en bestämd kritik av både socialism och konservatism.

Men del är också vår övertygelse att vi måste la vara på det som förenar de demokratiska partierna och därmed det svenska folkel.

Detta är inte detsamma som att försöka atl släta över faktiska menings­motsättningar, dölja ideologiska skiljelinjer och kalla all politisk debatt för käbbel. Den attityden harjag inte mycket till övers för. Men lät debatten gälla de taktiska motsättningarna, de som uppstår när man har olika åsikter i sakfrågor. Låt oss däremot undvika att skapa motsättningar där sådana egentligen inte finns utan bara konstruerats i tron atl de gynnar del ena eller andra partiets taktiska planering.

Folkpartiet och moderata samlingspartiet har samarbetat i många frågor och kommer att göra det även i fortsättningen. Att vi har olika tradition.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


hållning och engagemang på vissa områden hindrar inle atl vi kan samarbeta på andra.

Mellan folkpartiet och centerpartiet har genom åren utvecklats en gemensam syn inom slora delar av del poliliska fältet. Mer än tio års mitisamverkan lade grunden för det på flertalet områden framgångsrika arbete som utförts av trepartiregeringen. Atl vi kommii på delvis olika ståndpunkt i energifrågan hindrar inle all den samarbelstradition som utvecklats mellan våra båda partier fortfarande är ett slyrkebälle i svensk politik.

Socialdemokraterna skiljer sig naturiigtvis genom sin socialistiska grund­idé från folkpartiets liberala syn. Men i många sakfrågor har vi ståndpunkter som ligger varandra nära.

När regeringen ökar insatserna mot arbetslöshet, vill få bort arbetsmiljöer som hotar människors hälsa, söker utforma en ansvarsfull energipolitik, bygger ul den sociala omsorgen och lägger kravet pä jämställdhet som en central grund för familjepolitiken - dä harjag goda förhoppningar om atl vi skall få även socialdemokraternas slöd. Innebörden är då varken mer eller mindre än just denna konkreta: alt det finns vikliga frågor där vi har en likartad bedömning i sak.

Atl regeringen saknar egen majoriiei i riksdagen kräver ibland, herr lalman, men långt ifrån alltid, kompromisser. Ofta finns naturliga och kanske växlande majoriteter för den uppfattning som är regeringens. I svensk politik finns myckel av gemensamm.a värderingar och stor vana vid praktiskt samarbete. Väljarna har räll alt begära att riksdag och regering också i den situation som nu har uppkommit tar vara på det bästa i svensk politisk tradition för all klara de mycket svåra samhällsproblem som vi nu står inför.

Dit hör givelvis energipolitiken. Få politiska och sociala problem har diskuterats så myckel och sä lidelsefullt här i landet som jusl energipolitiken, och det är inle konstigt alt del blivit på del sättet. Egna erfarenheter eller en stunds eftertanke säger oss vad som händer när energiförsörjningen inte längre kan tryggas. Oljekrisen för några år sedan gav oss en liten försmak. Hemma eller ute i arbetslivet kan var och en också se hur mycket det slösas med energi och vilka möjligheter del finns all spara. Vi är alla oroade över de ibland påtagliga, ibland till en början omärkliga, risker för miljö och människors hälsa som olika energislag för med sig.

Vi känner också brislen på kunskap, t. ex. när del gäller hälsoriskerna med olja och kol. Därför har dessa inle heller diskuterats så mycket som hade varit motiverat. Samtidigt står kärnkraftens risker i centrum. Här finns en naturlig och utbredd oro för del som är okänt, för det som verkar svårgripbart och svårbegripligt. Den oron kan inte nonchaleras och den bör inle heller exploateras, men den måste kräva av oss all vi handlar. Kärnkraft har vi redan. Oron kan stillas och förtroendet återställas när vi visar alt beslul-samma insatser kan ge oss säkerhet och stärkt kontroll. Därför är del viktigt alt vi nu - enligt alla de slora partiernas uppfallning - kommit ett långt steg vidare när del gäller atl klara avfallsfrågorna. Men det finns också andra skäl


 


som motiverar alt vi begränsar vårt beroende av kärnkraften och ökar insatserna för säkerhet.

Ett bärande tema i energikommissionens digra betänkande var alt vi i dag inte har tillräcklig kunskap för att nu definitivt binda oss för den framtida energiförsörjningens utformning.

Några förutsättningar är emellertid givna. En är att Sverige beslutsamt måste minska sitt stora oljeberoende. En annan är atl vi för att klara detta måste hushålla med energitillgångarna och utnyttja i dag tillgängliga alternativa energislag. En Iredje är att vi för atl öka vår kunskap och våra erfarenheter beslutsamt måste satsa på forskning och utveckling - för alt fä fram ännu bättre och effektivare metoder för energiutnyttjande och för att få fram nya, förnybara och säkrare energikällor.

Regeringen kommer alt förelägga riksmötet ell förslag lill beslut i de centrala energifrågorna. Det förslagel skall framför alll präglas av en sirävan efter ökad trygghet i energiförsörjningen, ökad säkerhet och bibehållen handlingsfrihet. Vårt mål är alt söka utforma elt förslag som kan samla en så bred majoriiei i riksdagen som någonsin är möjligt.

Efter åratal av poliliska motsättningar i den här frågan är det hög tid atl partierna gör ett rejält och allvarligt försök att samlas kring en realistisk och säkerhelsinriktad politik. Medborgarna har räll att ställa krav på partier och politikeratldraslulsatseravdet kunnande som finns. Kravei pä en samlande energipolitik handlar därför också om människors förtroende för sina politiker.

En hell dominerande uppgift för regeringen och givetvis också för riksdagen är självfallet atl klara ekonomi och sysselsättning.

Den svenska ekonomin är nu pä väg upp ur den svåraste krisen under efterkrigstiden. Industriproduktionen, som fallit sedan början av 1975, har äter börjat öka. Orderstocken växer. Den privata konsumtionen, som minskat sedan första kvartalet 1977, har vänt uppåt under iredje kvartalet i år. Vår internationella konkurrenskraft har stärkts. Sverige återtar nu föriorade marknadsandelar inte bara på exportmarknaden ulan även på hemmamark­naden. Exporten har stigit markant. Vi beräknas i år få elt överskott i vår handel med omväriden på hela 5 miljarder kronor - mot elt lika stort underskott året innan. Prisstegringarna har halverats jämfört med forell år sedan.

De här förutsättningarna är i hög grad en följd av de åtgärder trepartire­geringen satte in för att stärka vår konkurrenskraft och återvinna balansen i samhällsekonomin.

Men även om utsikterna för ekonomin underdel kommande året nu lersig relativt goda brottas vi alltjämt med svåra problem. Arbetslösheten är fortfarande för stor. De långsiktiga problemen i svensk industri återstår i betydande utsträckning atl lösa. Investeringstakten är för låg.

De steg vi hittills tagit för att få ekonomin i balans har varit framgångsrika. Men en läng och svär väg återstår atl gå.

Å ena sidan gäller det all ge ekonomin tillräckligt mycket stimulans för att


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


göra del möjligl att använda industrins produktionsförmåga och öka sysselsättningen.

Å andra sidan får vi akta oss för så starka åtgärder alt vi äventyrar en stabil och uthållig tillväxt ulan inflation. Del här är ingen lätt balansgång. Den fordrar pä samma gång beslulsamma åtgärder och varsamt handlag.

Regeringens bedömning är att den ekonomiska politiken nu bör ges en försiktigt expansiv inriktning. Vi kan sätta litet mer pengar i händerna på svenska folkel. Men del bör vara i lagom doser så atl vi inle riskerar atl åter hamna i den utveckling som vi hade 1975 och 1976. Det kommer att krävas en fortsatt återhållsamhet med pris- och kostnadsökning. Vi måste föra en aktiv prispoliiik, där del också ingår äigärder för alt hålla hyrorna nere. I själva verket är stabila priser den bästa stimulans vi kan ge konsumenierna och hela ekonomin. Att bekämpa infiationen måste därför bli en huvuduppgift.

Denna strävan bör dock vara förenlig med en viss konsumlionsstimulans. Åtgärder som siktar lill atl öka den privata konsumtionen med 2,5 96 nästa år är enligt regeringens uppfattning en rimlig avvägning av den ekonomiska politiken. Det är angelägel alt löntagarna får en viss löneökning efter skatt. Del skulle ytteriigare höja aktiviteten i ekonomin och samtidigt kunna verksamt bidra lill ett nytt försiktigt och ansvarsfullt löneavtal för 1979 och 1980.

Regeringen har tidigare i den här veckan haft överläggningar med arbetsmarknadens organisationer om ekonomi och skatter. Ytteriigare kontakter kan bli nödvändiga och komma alt påverka våra ställningstagan­den. Konkreta förslag till stimulanser kan väntas inom ett par veckor. Redan nu vill jag dock tillkännage följande huvudinnehåll i det paketet:

Barnbidraget höjs med 240 kr. lill 2 500 kr. per barn och år fr. o. m. den 1 januari 1979.

Det extra skatteavdraget för pensionärer höjs sä atl folkpensionärer med låga inkomster helt slipper skatt.

Skatteavdraget för underhållsbidrag höjs från 2 500 kr. lill 3 000 kr.

Infiationsskydd införs även för grundavdraget vid inkomstbeskattningen genom att den särskilda skattereduktionen uppräknas.

En viss marginalskaiielältnad, utöver infiationsskyddet, genomförs redan fr. o. m. 1979. Regeringen lägger dock sitt mer långsiktiga förslag när det gäller bl. a. plan för lägre marginalskatter under våren 1979. Där kommer också förslag lill en spärr för den högsta samlade marginalskatten.

De beslut som fatlats om vissa höjningar av socialavgifter 1979 för bl. a. barnomsorg och sjukförsäkring kommer inte att ändras.

Det är tack vare trepartiregeringens lidigare åtgärder - framför allt devalveringen - som det nu är möjligt att låta den privata konsumtionen öka. Trots alt oppositionen lidigare motsatt sig dessa åtgärder ser jag goda möjligheter atl nu skapa bred enighet i riksdagen om de slimulansförslag som regeringen avser att lägga fram.

Men inte heller nu - och det är viktigt alt understryka det, herr talman -finns det utrymme för en bekymmerslös löftespolilik. Jag vill säga delta särskilt med tanke på att vi har elt budgetarbete framför oss i regering och


 


riksdag. Budgetpolitiken måste inriktas på stor återhållsamhet med utgif­terna, för atl vi inte skall försiöra del goda som har nåtts. När ekonomin förbättrats och aktiviteten åter ökar får delta inle bli en signal till mindre noggrann prövning av nya utgifter. Vi får inle ställa ul växlar pä framtiden ulan atl samtidigt skapa fömlsättningar för all kunna infria dem.

Därför måste vi ge utrymme för alt öka exporten och industrins investeringar. Vi måsle bygga ul en konkurrenskraftig industri om vi skall klara de framtida jobben, kunna genomföra angelägna reformer och låta svenska folket få det bältre. För alt lidigarelägga uppgången i industrins investeringar kommer regeringen atl lägga fram förslag om stimulanser lill investeringarna.

Arbetsmarknadsläget är allvarligt ännu elt tag. Del är vår bestämda vilja att göra stora ansträngningar för all hälla tillbaka arbetslösheten. När ekonomin vänder uppåt ställs arbetsmarknadspolitiken inför nya krav. De nya jobben kommer långt ifrån alllid lill på de orter och i de företag där man har de största problemen. Därför måsle vi göra slora insatser för atl hjälpa människor all söka sig lill de nya och trygga jobben.

Arbetsförmedlingarna fr mot den här bakgrunden en alll större betydelse. Förmedlingarna skall kunna ge de enskilda människorna bra hjälp för all finna jobb som de trivs med. Inle minst viktigt är det alt med kraft hjälpa ungdomar och handikappade alt fä arbete.

Regeringen kommer därför atl lägga förslag om ytterligare upprustning av arbetsförmedlingen:

En fortsatt förstärkning skall ske och i första hand komma platsförmed­lingen och yrkesvägledningen till del.

Försöken med allmän platsanmälan kommer all vidgas. Genom allmän platsanmälan får de arbetssökande tillgång lill alla lediga platser pä arbets­marknaden.

En plan för utbyggnad av dalabehandling av lediga platser skall utarbetas. Matchningen av sökandes önskemål mot tillgängliga lediga platser ger snabbare besked lill både arbetssökande och arbetsgivare. Och inle minst viktigt: Del ger mera tid för arbetsförmedlingens personal att arbeta på fältet, att arbeta med den uppsökande verksamheten.

Över huvud tagel måste arbetsmarknadspolitiken nu, när det allmänna läget börjar ljusna, bli mer offensiv. Det särskilda stödet till nyrekrytering är ett viktigt instmmenl när det gäller den inriktningen.

Nyrekryteringsstödet infördes den 1 juli i år. Hela 7 500 företag har, som en följd av den åtgärden, under tredje kvartalet förhandsanmält atl de nu tänker öka sin personal och det med 34 000 personer netto. Drygt hälften av ökningen faller på industriföretag.

Det finns alltså grund för att hoppas på en ljusning under loppet av 1979. Men del sker inte utan stöd av en väl avvägd ekonomisk politik och stora arbetsmarknadspolitiska insatser.

Det här riksmötet har, herr lalman, fått en myckel dramatisk upptakt. Det är möjligt att detta också kommer alt sätta sina spår i den debatt som vi har framför oss i dag och i morgon. Låt oss ändå inle glömma bort att vad


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

10


människor framför alll har rätt atl kräva av regering och riksdag är alt vi förmår uträtta sådant som har belydelse för människornas vardag. All fortsätta att föra Sverige ur den djupaste ekonomiska kris landet befunnit sig i på årtionden och att trygga människors rätt lill arbete är det allra viktigaste vi har all göra. Det är därmed också del viktigaste ämnet för dagens debatt.

OLOF PALME (s):

Herr talman! Den här debatten pä hösten ärju lill för an vi skall granska regeringsdeklarationen. Nu har vi fått en regeringsdeklaration den 4 oktober och en i förra veckan,och nu kom en tredje i dag. Del blir litet snårigt, men det skall vi försöka klara, och jag kommer tillbaka lill "trean" så småningom.

Låt mig säga att del var mycket som var sympatiskt i dagens deklaration. Jag vill kanske inledningsvis beklaga all statsminister Ullsten inte med ett ord nämnde ungdomsarbetslösheten, som ändå är vårt verkligt stora sociala problem just nu.

I valrörelsen för tvä år sedan begärde de borgeriiga partierna gemensamt regeringsansvaret. De sade: Bara vi fåren majoritet i riksdagen, så nog skall vi komma överens. Det talades om en politik på miiienpoliiikens grund. Del regeringsprogram de efter valsegern så småningom förhandlade sig fram lill hade emellertid aldrig underställts folket i val. Jag tror mig kunna väga påståendet att om detta regeringsprogram underställts folket i val hade del inte blivit någon borgeriig regering.

Nu är detta ivåårsexperiment med en borgeriig ireparliregering lill ända. Det är dags atl börja sammanfatta resultatet. Inom politiken har vi en benägenhet atl teckna alltför myckel i svart och vin. Det snöpliga slutet får inte undanskymma all del finns positiva inslag i den avgående regeringens arbete. Den genomförde många reformer som hade vän fulla stöd. Den fattade åtskilliga beslut som var till gagn för landet. Enskilda medlemmar utförde med framgång siu värv. Del är trots allt viktigt all säga detta. Men det hindrar inle att helhetsbilden av denna irepartiregerings verksamhet blir alll annat än ljus.

Det är framför allt tre omständigheter som jag från våra utgångspunkter skulle vilja nämna.

För det första: I valrörelsen ställde de borgerliga partierna ut braskande löften om sänkta skaller, stabila priser, stora reformer och många fler jobb. Jämför man löftena med verkligheten, blir resultatet förödande för borger­ligheten.

Under denna tid gick ekonomin tillbaka i en utsträckning som saknar motstycke i modern lid. Produklionen sjönk med 3 %, industriproduktionen med 7 96. Under Gösta Bohmans tid som ekonomiminister sjönk industri­arbetarnas reallön med 5 96. Industriinvesteringarna har rasat med 30 96. Priserna har stigit - konsumentpriserna med 20 % och matpriserna med över 25 %. Statsskulden har ökal med 40 miljarder kronor. Och värst av alll: arbetslösheten har fördubblats.

Siffrorna talar för sig själva. De visar en ekonomi i tillbakagång där vanligt folk fått del sämre, arbetslösheten ökar, byggandet för framliden sviktar.


 


Jag har många gånger sagt - och jag vill göra del i dag också - att det vore orättvist all skylla alll detta på den borgeriiga regeringen. Den har haft att kämpa med verkningarna av en utdragen internationell kris, med besvärliga strukturförändringar i svenskt näringsliv. Den har haft att kämpa med moiigheter för vilka den inte kan lastas. Även en socialdemokratisk regering hade ställls inför dessa besvärligheler. Men när detta är sagt vill jag ändå slå fast: Den borgeriiga trepartiregeringen har fört en i långa stycken oskicklig, delvis slösaktig och socialt orättfärdig politik. Med hänvisning till våra ulföriiga alternativ kan vi med gott samvete hävda; En socialdemokratisk regering hade varil bättre för vårt land.

För det andra: Trepartiregeringen förde en stelbent blockpolilik som i praktiken utvecklade sig lill en härd konfrontation mol arbetarrörelsen. Jag har förut påpekat alt delta är en nästan ofrånkomlig följd av den borgerliga samlingens mekanismer. Den borgeriiga .samlingen bygger ju inte på gemensamma ståndpunkter i de politiska sakfrågorna, ulan den känne­tecknas av en samling mot socialdemokratin och arbetarrörelsen. Detta kom också alt i länga stycken prägla trepartiregeringens uppträdande. Våra förslag röstades ned, dialogen tystnade, kontakter slammade igen. Delta var något hell nytt i vårt land. Vi har varit vana vid att de allra flesta viktiga beslut genomförts med breda majoriteter. Så var inte längre fallet.

Jag tror atl del skulle ha blivit mycket skadligt för vår samhällsutveckling om detta fått fortsätta länge till. Del är bra om blockpolitiken upphör. Och det fanns löftesrika inslag i den vägen i statsministerns deklaration.

För det iredje: Den borgerliga regeringen föll på grund av djup inre splittring. Det skedde inle plötsligt. Del var en lång och plågsam process under flera år. Kriserna avlöste varandra. Vallöften lämpades över bord som sandsäckar frän en luftballong som ännu en liten lid vill hälla sig över markytan. Besked sköts upp gång på gång. Del stod lill sist klart för envar alt landet saknade politisk ledning. Detta gradvisa sönderfall innebar väldiga risker för politikens trovärdighet.

Därför tror jag många upplevde en känsla av lättnad när den borgeriiga trepartiregeringen äntligen föll. Folk hade en känsla av alt man i della inbördeskrig struntade i just de vardagsproblem som Ola Ullsten nyss berättade om i sin avslutning.

Nu pågår elt borgerligt inbördeskrig, där man söker förlägga skulden för misslyckandet på varandra, sälta Svarte Petter i händerna på oss andra, och framför beskyllningar för svek och konspiration. Delta är egentligen ulanverk, och jag vill inle lägga mig i det. Den borgerliga regeringens sammanbrott grundlades i valrörelsen. Det speglar en grundläggande svaghet i borgeriig politik i vårt land.

Å ena sidan kräver man borgeriig samling mot socialdemokratin. Å andra sidan företräder partierna motstridiga ståndpunkter i sakfrågorna. Del går bra i opposition. Del undergräver emellertid förmågan atl regera.

Fälldin drev i valrörelsen 1976 sin kategoriska linje i energipolitiken. Moderaterna och folkpartiet och näringslivet höll i stort sett tyst. De hade en helt annan uppfattning i sak. Men de ville så gärna ha en borgeriig regering.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


11


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

12


Därmed skapade de förväntningar hos många, däribland centern, om stor medgörlighel även efter valet. Därmed drog de också pä sig elt stort ansvar för att energipolitiken i två års tid har förföljt den borgeriiga trepartiregeringen för att till sist fälla den.

Även på andra sätt hade en splittrad borgerlighet skapat orealistiska förväntningar.

De borgerliga partierna ställde var för sig ut slora löften i valrörelsen om sänkta skatter, stabila priser, många fler jobb, vårdnadsbidrag osv. Av dessa löften infriades inte ett enda. De undergrävde däremot den borgerliga regeringens auktoritet, när den tvingades kräva uppoffringar och åtdragen svångrem av människorna.

I valrörelsen hörde vi myckel talas om kampen mot socialism. Del skulle bli självläkande krafter och fri marknadshushållning i stället. I opposition är del lätt att dra absoluta gränser. Det är inle lika lätt när man har ansvar för landet. Den borgerliga trepartiregeringen förstatligade mer än någon annan, höjde skattetrycket, engagerade staten med miljardbelopp i näringslivet.

Del sagda innebär hell enkelt; Det gick inle för de tre borgerliga partierna atl både vinna makten och behälla den. För att vinna makten tvingades de in på en väg som obönhörligen undergrävde och slutligen krossade regerings­dugligheten. Det är delta vi har bevittnat.

len deball med Fälldin i Scandinavium i Göteborg före valet 1976 sade jag följande:

"Den borgeriiga splittringen i riksdagen eller på valfältet kan te sig som en lek. Flyttas den in kring regeringens sammanträdesbord ärdet fråga om djupt allvar. Dä gällerdet ansvar för landet. Dä gällerdei trygghet för medborgarna. I en orolig lid måste en regering präglas av en fast och enad vilja, av ett genomtänkt program, av en öppen redovisning för medborgarna."

Herr talman! Den borgerliga trepariiregeringen förde just sin djupa splittring till regeringens sammanträdesbord. Därför kunde den inte ge landet en politisk ledning. Därför bröts den sönder. De här två åren har i en mening varit nyttiga: De har med full tydlighet visat hur olämpligt det är att låta tre djupt splittrade partier regera vårt land.

Nu sade Ola Ullsten att den borgeriiga trepartiregeringen hade tagit död på myten atl borgarna inte förmår regera landet. Det är väl ändå atl ta i! Jag skulle vilja säga atl verkligheten långt överträffar både dikten och myten och vad man hade kunnat föreställa sig. Omjag hade gått ut till människorna före valel och talat om vilket spektakel ni skulle ställa till med hade de inte trott mig. I all blygsamhet kan jag säga att ni inom borgeriighetenju inte ens kunde få till stånd en ny regering utan att vi i all beskedlighet fick vara med och hjälpa till.

Särskilt viktigt är det i dessa dagar att granska centerns sätt att handla, eftersom centern som största parti hade huvudansvaret för trepartirege­ringen. Vi haralla beviunat hurcenlern har fått dagtinga i energipolitiken. Nu vet alla atl centern enligt sitt eget sätt alt uttrycka sig i sak godtagit elt kärnkraftssamhälle med tio reaktorer. Skillnaden mot övriga partier är inte


 


längre stor. Centern kan icke längre hävda att dess ståndpunkt haren speciell moralisk dimension.

Men det är viktigt att slå fast att energipolitiken inte är det enda område där centerns löften kraschlandat vid mötet med verkligheten. 400 000 nya jobb skulle skapas under resten av 1970-talel. Varje familj med små barn skulle få 10 000 kr. i vårdnadsbidrag. Märkliga ling skulle hända när det gällde regionalpolitik och decentralisering. Vad blev del av alla dessa löften? I stort sett ingenting. Luftslott är en sak, verkligheten en annan. Del är ett allvariigl demokratiskt problem när det största borgeriiga partiet så hell tappar verklighetssinnet.

Medan centern kämpade med sina svikna vallöften var det andra krafter som tog makten över politiken. Folk man träffade runt om i landet hade en sak fullkomligt klar för sig när det gällde regeringen Fälldin: Om man undantar kärnkraften var det Bohman som bestämde. Man kommer att minnas centerns lid i regeringen .som den tid dä vanligt folk fick det sämre, de sociala klyftorna ökade, den tid då svångremmen drogs åt för de sämre ställda medan de privilegierade fick särskilda lättnader.

På sin lid förde centern vad som kallades för resultalpolitik. Sedan skulle centern bli det största partiet i hela landet. Del skulle man uppnå genom att ställa orimliga löften och genom all mana lill kamp mol arbetarrörelsen. Nu har vi fått se atl centern i denna skepnad inte dög att regera landet.

Man får hoppas att centern i det nya läget söker finna vägen tillbaka till resullalpolitiken, verklighetssinnet och den folkliga förankringen.

Efter det atl den borgeriiga regeringen spruckit föreslog vi talmannen atl en socialdemokralisk minoritetsregering skulle bildas, med uppgift alt så snart som möjligt utlysa nyval. De borgerliga partierna motsatte sig emellertid detta. De förmådde inle av egen kraft att få en regering lill stånd. Den enda lösning som då återstod var all bilda en folkparlislisk minoritetsregering med mycket small underlag.

Denna regering bildades - den har vi nu framför oss. Jag ser att ni i den borgeriiga pressen framställs som en samling nollor. Ni får trösta er med Tage Erlanders ord: Del är ingen dålig utgångspunkt.

Jag har lidigare framhållit atl socialdemokraterna betraktar denna regering som provisorisk. Del ligger inget nedlåtande i delta. Det är självklart att en regering med ell så bräckligt pariamentariskt underlag endast kan verka under kortare tid. Det hindrar inte atl den nya regeringen har myckel viktiga uppgifter framför sig under tiden fram till nästa val. Den måste börja arbetet på alt återställa förtroendet för politiken efter förfallsperioden under den borgeriiga trepartiregeringens tid. Den har att lägga fram förslag lill lösningar av för medborgarna myckel viktiga frågor, framför allt för all minska arbetslösheten.

Regeringsdeklarationen är myckel allmänt hållen. Gärningarna får visa vad den nya regeringen går för. Del är emellertid tillfredsställande atl man säger sig eftersträva breda samförståndslösningar. Del skulle innebära atl blockpolitiken upphör.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


13


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

14


Situationen lägger ett stort ansvar på folkpartiet, men också på de andra partierna.

Vi .socialdemokrater är för vår del beredda atl la det ansvaret. Vi har inle i förhand utställt några löften om stöd lill regeringen. Vi kommer atl granska de förslag som nu läggs fram. Vi kommer alt söka påverka dem så atl de blir bättre för de slora folkgrupper som socialdemokratin representerar. Vi är beredda all ge vårt slöd lill förslag som syftar lill:

-     För det första: Att få ner den stora arbetslösheten. De senaste två årens kraftigt ökade arbetslöshet, särskilt bland unga människor, måste drivas tillbaka. Vi är beredda alt delta i ett konstruktivt arbete för all klara jobben.

-     För del andra: All minska klyftorna i samhällel. Under den borgeriiga trepartiregeringens lid har fördelningspolitiken varil inriktad på alt ge förmåner åt de bättre ställda grupperna medan de sämre ställda fått bära alltför myckel av bördorna. Fördelningspolitiken måsle faen annan färdrikt­ning. Vi är beredda att delta i ell konstruktivt arbete för en rättvis fördelningspolitik.

-     Fördel tredje: All snabbt fä lill stånd en ökning av industriinvestering­arna för att lägga grunden för en god framlida ekonomisk utveckling i vårt land. Vi måsle inrikta näringspolitiken pä utveckling i stället för avveckling, som präglade den borgerliga trepartiregeringens arbete. En aviserad men osäker konjunkturuppgång löser inle de grundläggande problem vi står inför. Det krävs redan nu omfatlande insatser med samhälle och löntagare som aktiva deltagare. Vi är beredda alt delta i ett konstruktivt arbete för alt lägga grunden för långsiktiga lösningar av vårt lands grundläggande ekonomiska problem.

-     För del fjärde: Att säkra en ansvarsfull finansiering av reformerna med sikte på alt nedbringa del mycket stora budgeiunderskottet, som nu är en krullunna för infialionen.

Det ekonomisk-politiska program som vi framlade här i riksdagen i våras ligger i linje med dessa krav på politiken. Detta avslogs av trepartiregeringen. Vi återkom med dessa förslag i somras - sedan arbetslösheten kraftigt stigit. Återigen avvisades förslagen. När riksdagen samlades efter sommaruppe­hållet - dä arbetslösheten stigit ännu mer - upprepade vi förslagen i en molion.

Vi kan nu konstatera atl vi skulle ha kunnat undvika den kraftigt ökade arbetslösheten, om regeringen hade tagit socialdemokratins förslag redan i våras. Nu får vi i statsministerns Iredje regeringsdeklaration höra atl regeringen avser atl framlägga ell program för stimulans av ekonomin under 1979 - alltså efter del att den borgerliga svångremspoliliken dels pressat ner folks levnadsstandard, dels drivit upp arbetslösheten i är. särskilt bland ungdomen, lill en högre nivå än under hela efterkrigstiden.

Jag frågar mig då: Varför motsatte ni er under hela 1978 våra förslag till stimulanser som skulle ha fält ner arbetslösheten redan i år? Varför blockerar ni fortfarande behandlingen av vårt sjupunktsprogram i riksdagens utskott? Vi utgår ifrån atl folkpartiet förhoppningsvis kommer all stödja våra förslag.


 


som snabbi skulle vända utvecklingen på arbetsmarknaden. Jag återkommer sedermera lill delta.

Vi har naturligtvis inga överdrivna förhoppningar om all en borgerlig regering med en mycket smal parlamentarisk bas skall kunna vrida politiken så att den överensstämmer med intressena hos de slora folkgrupper som vi represqnlerar. Men vi kommer atl göra vad vi kan för atl påverka, ty del är våra väljares problem det i första hand handlar om. Del är de som drabbas.

Pä längre sikt är delta naturiigtvis inte tillräckligt. Det krävs i stället en folklig samling, elt återställande av regeringsmaktens trovärdighet, en annan politisk färdriktning än vad som är förenligt med en borgeriig riksdagsmajo­ritet.

Det vore fel om vi begränsade siklen lill de närmaste elva månaderna. Det är lika fel att tro atl den konjunkturuppgång som vi nu hoppas se framför oss skall lösa 1980-talels problem. För vad vi ser framför oss är slora och djupgående problem i hela världsekonomin. Konkurrensen hårdnar-en del av de tidigare fördelar som vi haft på rävaruomrädet håller på alt försvinna. I vår omvärld har arbetslösheten växt till nivåer som vi för några år sedan inle trodde var möjliga.

I de rika länderna har nu under flera år uppemot 20 miljoner människor gått arbetslösa. Efter hand har denna socialt katastrofala arbetslöshet mer och mer kommii atl accepteras. Frän vissl högerhåll framställs del t. o. m. som önskvärt att man genom arbetslöshet kan hålla nere löntagarnas krav och därmed befästa det kvardröjande klassamhället.

Kampen mot arbetslösheten måste nu framför allt föras genom en offensiv näringspolitik som förnyar och förstärker vår industrisektor. Fram lill förra valel kom den näringspolitiska debatten för många människor att handla om huruvida de borgerliga skulle få tillfälle alt låta de fria marknadskrafterna lösa problemen.

Nu hårde borgerliga visat att deras tal om marknadskrafter inte höll när det konfronterades med verklighetens ganska bistra krav. I stället tvingades den borgerliga trepartiregeringen lill fler och större förstatliganden än vi någonsin haft under en socialdemokralisk regering - och, vill jag tillägga, ofta dåliga förstatliganden. Detta innebär emellertid inte an man log de offensiva initiativ som krävdes.

En viktig uppgift för socialdemokratin inför framtiden är all utveckla den konstruktiva näringspolitik som vi slår för. Delta stod i förgrunden pä vår partikongress. Jag vill därför vid del här tillfället sammanfatta vår inriktning när det gäller denna viktiga framtidsfråga pä följande sätt - när vi diskuterade den blev del som en väldig syneförrältning i Sverige, där människorna från bransch efter bransch, frän region efter region kom upp och redovisade sina problem:

Samhällel måste la aktivt ansvar för drabbade branscher, sä alt en nödvändig strukturomvandling kan ske i socialt acceptabla former. För bransch efter bransch har socialdemokratin utarbetat åtgärder som skulle ha inneburit större trygghet för de löntagare och de familjer som hotas.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

15


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

16


Samhället måste också ta kraftfulla initiativ för att andra branscher skall utvecklas och erbjuda bättre och mer produktiva arbetstillfällen än de som försvinner. De initiativen krävs för atl anvisa inriktning och ställa lill förfogande resurser för att utveckla nya produkier och produktionsmetoder. Socialdemokratin har i konkreta förslag pekat pä hur en vidgad satsning på forskning och utveckling skall kunna förverkligas och hur samhällel kan la initiativ på områden där vårt land har ell gott utgångsläge.

Samhället måste också ta initiativ för atl många av de investeringar kommer lill stånd som är nödvändiga för att det svenska näringslivet skall utvecklas. Del gäller atl i samverkan med löntagarna skapa den nödvändiga kapitalbildningen. Det gäller också att la elt övergripande ansvar för atl de knappa resurser vi har lill förfogande kommer lill bästa möjliga användning. Vi har bl. a. genom vårt förslag om en strukturfond anvisat hur detta kan gå Ull.

För atl nä del för folkhushållet bästa resultatet är det nödvändigl alt den väldiga fond av kunskaper och erfarenheter som finns i förelagen runt om i landet verkligen utnyttjas fullt ut. Då tänker jag naturligtvis pä arbetare och tjänstemän. Men jag tänker också på den kunskap och erfarenhet som finns bland småföretagare och företagsledningar över huvud taget. Dessa gruppers medverkan är nödvändig för att vi skall nå goda ekonomiska resultat för vårt land. Och jag tror att insikten nu växer bland dessa grupper att arbetarrörelsen och de värderingar vi representerar måste komma att spela en viktig roll när framlidens Sverige skall formas. De kloka förstår atl konfrontation aldrig löser problem.

De senaste årens ekonomiska tillbakagång och de stora problemen i vikliga branscher har fört de ekonomiska problemen i centrum för den poliliska debatten. I grunden måsle emellertid ligga en bredare debatt om hur vi vill alt framtidens samhälle skall se ut.

Det är viktigt atl vi lar lill vara industrisamhällets möjligheter till en god levnadsstandard och en effekiiv produktion. Myckel av debatlen har ju handlat om de grupper i vårt land, representerade i parlamentet, som egentligen gått till storms mot industrisamhället som idé. Men det är lika viktigt atl vi utnyttjar dessa möjligheter så att livskvaliteten i en djupare mening förbättras. Jag vill här bara ange några punkier, som för socialdemo­kratin ter sig särskilt viktiga i utvecklingen mot elt sådant samhälle.

Ett industrisamhälle med mänskligare innehåll kräver, för det första, en fortsatt kamp för all förnya arbetslivet. Fortfarande präglas arbetslivet i hög grad av hälsofarliga arbetsmiljöer, av monotoni och tristess, av maktlöshet och avsaknad av utvecklingsmöjligheter. Vi måste beslutsamt och tillsam­mans med löntagarna sträva efter utvecklande och säkra arbetsmiljöer, där alla löntagare har och känner medinfiylande och medansvar.

Ett industrisamhälle med mänskligare innehåll kräver, för det andra, atl vi fortsätter en aktiv miljöpolitik. Vi kan peka på många goda resultat från våra ansträngningar under 1970-talel. Vi vet, från de erfarenheter vi gjort, alt en aktiv miljöpolitik kan tvinga oss till besvärliga avvägningar. Det gäller t. ex. energipolitiken. Den fråga det där gäller är om del ur miljösynpunkt är rimligt


 


alt ersätta en mängd olja och åtföljande miljöfarligt avfall med ett noga kontrollerat och begränsat kärnkraftsprogram. Vi menar alt della är berätti­gat, redan av miljöskäl.

Ett industrisamhälle med mänskligare innehåll kräver, för del tredje, en fortsalt kamp för jämställdhet mellan män och kvinnor. Politiskt innebär del främst krav på att ge kvinnorna en likvärdig ställning på arbetsmarknaden och att klara en utbyggnad av en kvalitativt god barnomsorg. Del kräver vidare en familjepolilik som står i överensstämmelse med atl män och kvinnor kan dela ansvaret för barn och hem och samtidigt della i förvärvs­livet.

Ett industrisamhälle med mänskligare innehåll kräver, för det fjärde, alt den borgerliga utvecklingen mot ökade klyftor i samhället ersätts av en fördelningspolitik som präglas av rättvisa och social rättfärdighet. Den mest näraliggande frågan blir skatteomläggningen nästa år. Vi kommer att här i riksdagen lägga fram ell förslag som bättre överensstämmer med kravet på rättvisa än vad som kan åstadkommas med hjälp av den indexreglering de tre borgerliga partierna tidigare varil ense om. Vi kommer att fullfölja våra krav atl lätta på de alltför stora bördor som lagts på barnfamiljerna genom den borgeriiga svångremspoliliken. Jag upprepar: Riksdagen kan nu snabbt besluta om elt extra barnbidrag på 500 kr. Vi har på vår kongress diskuterat ett stort antal förslag, som innebär att vi är väl förberedda att långsiktigt fördjupa den sociala rättfärdigheten och minska klyftorna i vårt land.

Elt industrisamhälle med mänskligt ansikte kräver, för det femte, att vi driver tillbaka den sociala utslagning som sker i Sverige i dag. Vi flr aldrig acceptera all människor kastas ut ur arbets- och samhällsgemenskapen, att de lämnas all gå under. När jag säger detta, är jag medvelen om alt del innebär elt betydande mått av självkritik. Arbetarrörelsen har inte varit tillräckligt medveten om dessa samhällets skuggsidor och tillräckligt angelägen att rätta till dem. Vi har ännu inle lyckats skapa ett samhälle, som fyller måttet när det gäller trygghet och gemenskap och som i tillräcklig grad bygger på solidaritet människor emellan.

Ett industrisamhälle med mänskligare innehåll kräver, för del sjätte, att demokratins gränser ständigt vidgas. Allmänna demokratiska skäl liksom rena ekonomiska skäl talar nu för all en utpräglad privat maktkoncentration i det ekonomiska livet måste ersättas av ekonomisk demokrati i så decentra­liserade former som möjligt. Detta är en utomordentligt stor och krävande uppgift. Arbetslivets förnyelse, som jag lidigare nämnt, är ett inslag där mycket återstår. Jag skulle vilja råda regeringen att se mycket noga på frågan om förtroendemannalagen, innan man binder sig för elt förslag som direkt utmanar de fackliga organisationerna. En demokratiskt utformad och planmässig näringspolitik är ett annat inslag. Löntagarfonderna kommer att bli ytterligare ett inslag.

Herr talman! Socialdemokratin bar regeringsansvaret här i landet under en historiskt sett mycket läng följd av år. Vi gjorde det under goda tider. Vi gjorde det under svära år. Vi gjorde våra misstag och våra felbedömningar -människans ofullkomligheter finns rikt representerade även hos oss politiker.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

17


2 Riksdagens protokoll 1978/79:21-22


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


Men i avgörande stunder visste vi alllid vår väg - vi förmådde alltid all visa den handlingskraft som medborgarna kan kräva av en regering. Och - inte minst viktigt - vi tvekade aldrig all söka samla alla krafter kring en bred folklig reformpolitik till gagn för landet. Misslyckandet för den borgerliga trepartiregeringen har inle fyllt oss med skadeglädje. Vi vet att del har drabbat många människor i vardagen i vårt land. Del har däremoi stärkt vår känsla av ansvar för landet, både nu och i framtiden.

De många åren i regeringsställning lärde oss att det sällan finns lätta och behagliga lösningar pä problemen. Det är min förhoppning att de borgeriiga partiernas två år i regeringsställning skall ha gett dem samma insikter. För vi måste nu möta framlidens problem utan de enkla lösningarnas illusioner. Vi måsle återvinna tryggheten och återskapa framlidstron i det svenska samhällel. Del måsle ske med den förening av känsla och förnuft som alltid varit socialdemokratins kännemärke. Vi vill möta framliden med en realistisk tro pä värt lands möjligheter lill fortsall god utveckling. Vi vill återuppta arbetet pä alt skapa del trygga folkhem där alla människors lika rätt och lika värde är den självklara utgångspunkten för politisk strävan.


 


18


THORBJÖRN FÄLLDIN (c):

Herr talman! Upplösningen av trepartiregeringen och utvecklingen därefter har skapat en för svenska förhållanden ovanligt öppen politisk situation. Det intrycket har förstärkts av atl folkpartiregeringen vid sitt tillträde bara gav några fä konkreta besked i politiska sakfrågor. I det avseendet är skillnaderna mycket påtagliga mellan del program som trepartiregeringen lade fram vid sill lilliräde 1976 och den regeringsförklaring som slaisminisier Ola Ullsten presenterade för riksdagen i onsdags.

I den nya poliliska situation som vi fått utgör den allmänna stabiliteten i det svenska samhällel en stor tillgång. Del finns dock anledning alt slå fast, att den nya poliliska situationen lägger ett ökal ansvar på i första hand riksdagen men även pä andra samhällsinstitutioner. Ell ökal ansvar faller också på de fackliga organisationer, näringslivsorganisationer och folkrörelser som i så hög grad bär upp det svenska samhället.

Centern kommer att ta ställning till den tillträdande regeringens förslag med utgångspunkt i alt sakfrågans lösning är det viktigaste. Med den nya regeringens bräckliga parlamentariska underlag vore det orätt mol landet av ett parti som centern all ikläda sig en traditionell oppositionsroll. I den män som folkpartiregeringens forslag inle står i överensstämmelse med centerns grundsyn eller avviker frän riktlinjer som dragits upp av den avgående regeringen eller väntade förslag helt uteblir kommer vi alt i molionsform och genom initiativ i utskotten lägga fram konkreta förslag pä olika områden.

Helt naturligt förs del nu en diskussion pä olika häll om bl. a. orsakerna lill regeringsupplösningen. Jag vill i anslutning lill den debatten bara notera, all regeringssamarbetet - vad Olof Palme än säger - inte utsattes för några stora påfrestningar sä länge centern ensidigt gjorde eftergifter i den fråga där meningarna bröt sig mellan regeringspartierna, kärnkraften. När del restes krav på att de bägge andra partierna skulle göra någon motsvarande eftergift.


 


blev regeringssamarbelet omöjligt.

Moderater och folkpartister ville i slutomgången inte ens kännas vid den kompromissformel - folkomröslning - som partierna tillsammans med centern hade skrivit in i själva regeringsprogrammet. Regeringskrisen ullöstes när moderata samlingspartiet och folkpartiet vägrade centern alt i en folkomröstning gå ul med elt eget alternativ och på sä sätt låta folkel slita den uppkomna tvisten.

Motiven för moderata samlingspartiet och folkpartiet alt handla på delta säu är i första hand en sak för resp. parti. Låt mig bara konstatera att det ganska länge funnits grupper, som strävat efter att ge folkpartiet den position som det nu har skaffat sig.

Socialdemokraterna ondgör sig över alt man efter regeringsupplösningen skulle ha vägrats nyval. Alla inser ju all det för nyval inle var nödvändigt all gå omvägen över en socialdemokratisk minoritetsregering. Och socialdemo­kraternas verkliga intresse för elt nyval var nog inte så stort, eftersom man valde alt passivt siödja tillkomsten av en folkparlislisk minoritetsregering.

För centern ärdet självklart atl all politisk verksamhet måste förenas med trohet mot idealen. Samarbete med andra partier måste grunda sig på uppriktighet mol den man samarbetar med. Vi har ansvar gentemot dem vi är salta att företräda. För en regering är"dei ytterst hela nationen. Ingen får bli så berusad av den makt som regeringsinnehavet kan skänka, all man glömmer vilket uppdrag man har fått och varför man har fält del. I den andan är vi i centern beredda atl fortsätta alt verka.

Om man blickar tillbaka konstaterar man snabbt aU trepartiregeringens två år i hög grad har kännetecknats av uppbyggnad och konsolidering. Del gäller naturligtvis i första hand på del ekonomiska området, där kampen för att avvärja massarbetslöshet, galopperande infiation, ekonomiski utlandsbero­ende och nya företagskriser varil kombinerad med mycket omfattande insatser för atl säkerställa en positiv sysselsättningsutveckling och eko­nomiska framsteg under 1980-talet. På det näringspolitiska området var förberedelsearbetet vid regeringens upplösning långt framskridet med att utforma både en näringspolitik med vilken vi kan möta kommande krav på omställningar i näringslivet och en regionalpolitik som inte bara utjämnar skillnader mellan olika landsdelar utan också skillnader inom länen. Centern förutsätter atl detta arbete fullföljs av den nya regeringen och inte fuskas bort.

Men sådant grundläggande arbete har också kännetecknat många andra områden. Trots meningsbrytningarna om kärnkraften har trepartiregeringen otvivelaktigt stakat ul en helt ny energipolitik. Förnybara energikällor har för första gången fåu en verklig chans bl. a. genom det utvecklings- och forskningsprogram som lades fast i våras. De omfattande sparprogrammen för industri och bostäder har likaså tvingat fram en radikalt ändrad syn såväl pä det totala behovet av energi i framtiden som pä energins roll för sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten. Ingen kan förneka atl den snabbaste och säkraste vägen atl minska vår oljeförbrukning är att spara och effektivare utnyttja den energi vi redan tillför det svenska samhällel.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

19


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

20


Oberoende av vilken inställning man har till kärnkraften vore det ett steg tillbaka alt inte godta och fullfölja den omorientering av energipolitiken som dessa insatser innebär.

Pä andra områden har ett omfatlande utredningsarbete lagl grunden för kursomläggningar och nya framsteg. Jag vill bara som exempel peka på del utredningsarbete som lagts ner för atl få fram en ny sociallagstiftning och en ny bygglagsliftning saml de analyser som pågår i syfte att utveckla den kommunala demokratin och länsdemokratin samt för alt avbyråkratisera kontaktvägarna mellan myndigheter och enskilda medborgare. Jag förut­sätter att den nya regeringen genomför de åtgärder som är förberedda och ligger färdiga när del gäller att röja upp i byråkratidjungeln.

Åren 1976-1978 har trots det knappa ekonomiska utrymmet också varit en reformperiod. Det sociala trygghetssystemet har förstärkts genom bl. a. utbyggnaden av föräldraförsäkringen, utvidgningar av arbetslöshetsförsäk­ringen och arbetsskadeförsäkringen, den fortsatta utbyggnaden av barnom­sorgen och olika insatser för gamla, handikappade och sjuka.

Den nya arbetsmiljölagen och införandet av den femte semeslerveckan utgör andra viktiga inslag i reformarbetet under dessa två är.

Den misstro som socialdemokraterna försökte sprida i 1976 års valrörelse mot en icke-socialislisk regerings vilja och möjligheter atl gå vidare med del sociala reformarbetet borde därmed rimligtvis vara undanröjd. Enligt den enklare socialdemokratiska propagandan under valrörelsen 1976 skulle pensionärerna få se förmåner försvinna. Verkligheten - som lär vara socialdemokraternas värsta fiende- är ju att pensionärerna hör lill de grupper som haft den bästa standardutvecklingen under de senaste två åren. Del innebär inte alt jag tycker att pensionärerna har fått det för bra. Tvärtom -pensionärernas standardökning sker ju hela tiden från en mycket låg nivå. Men utvecklingen för pensionärerna visar hur orättfärdig den socialdemo­kratiska skrämselpropagandan 1976 var. Saken blir inte bättre av att socialdemokraterna in i det sista satsat hela sin kraft på att etablera en myt om ökade klyftor i del svenska samhället. Det är t. o. m. så att Olof Palme fortsätter alt driva den tesen här än i dag.

Del gäller nu, som vi i centern ser det, att fortsälla det politiska arbetet, bl. a. här i riksdagen, pä grundval av de insatser som trepartiregeringen har gjort. Ett övergripande mål måsle därvid alltjämt vara att söka säkerställa arbete ät alla. Jag tycker statsminister Ullslens deklaration i det fallet var välgörande. Det kommer atl krävas mycket omfattande insatser mol arbetslösheten, inte minst mot arbetslösheten bland ungdomen. Men det fordras också att man fullföljer den offensiva närings- och regionalpolitik som den avgående regeringen var i full färd med atl utforma. Den målsättning som vi i centern satte upp 1975 -400 000 nya jobb in på 1980-talel - måste alltjämt gälla. Ingen som ser tillgång lill arbete för alla som den avgörande Irygghelsfrägan för framtiden kan förneka all vi måste ha en sådan målsättning.

400 000 nya jobb pä ungefär en tioårsperiod är inle heller elt så orealistiskt mål, som en del har försöki göra gällande. Kom ihägall vi häri Sverige t. o. m.


 


under de senaste extremt svåra lågkonjunkturåren - som i vår omvärid inle har någon motsvarighet sedan andra världskriget - har haft en ökad arbetslöshet trots alla insatser. Men under de här två åren har också skett en viss ökning av det totala antalet förvärvsarbetande i landet. Denna ökning uppgår lill omkring 30 000, enligt den senaste månadsmätningen. Om man gårtillbaka lill juli månad finner man all skillnaden jämfört med juli förlvå år sedan var 60 000. Men det är alltså en faktisk ökning. Med stöd av en internationell konjunkturuppgång och en medveten sysselsättningspolitik kan vi äter närma oss den myckel snabba sysselsättningsökning som noterades under förra högkonjunkturen.

Samtidigt kan del inle fördöljas all en sådan politik ställer krav på förhållandevis stark återhållsamhet beträffande ökningstakten av den privata konsumtionen också i fortsättningen. Del är nödvändigt för alt del skall gä alt frigöra tillräckligt invesleringsutrymme och utrymme för antagna och efter hand utökade program på bl. a. yrkesutbildningens, forskningens, barnom­sorgens, åldrings- och långtidsvårdens områden.

Del gäller samiidigi alt fördela den ökning av den materiella standarden som det åter finns anledning atl ställa förhoppningar på, och fördela den så atl den främst kommer de sämst ställda lill godo. Också mol den bakgrunden vore del oansvarigt atl inför en kommande konjunkturuppgång ställa ut vidsträckta löften om skattesänkningar och kraftig privat konsumtionstill-växl. Sådana åtgärder måsle vägas mol vad som krävs för atl förstärka det ekonomiska stödel till barnfamiljerna, utbyggnad av pensionssystemet för dem som hårde lägsta pensionerna och värdutbyggnaden för barn, gamla och sjuka. Vi måsle också komma ihåg alt vi har kunnat hälla de senaste årens sysselsältningsnivå och reformtakt här i Sverige till priset av .en ökad utlandsskuld, som vi måsle börja betala tillbaka när produktion och produktivitet går upp.

En tredje övergripande målsättning måsle vara alt forma samhällsutveck­lingen på ett sätt som begränsar slöseriet med naturresurser och tryggar ett samhälle i ekologisk balans. Den aspeklen måsle bl. a. tilläggas stor vikt vid utformningen av den framtida skogspolitiken och vid utformningen av regler för användning av olika gifter och kemikalier. Den målsättningen måste också slå i centrum vid ulformningen av den framtida energipolitiken. Cenierns kamp för säkra energikällor och för bältre hushållning med energin handlar inte om enstaka kärnreakiorer. Den handlar ytterst om all inte våldföra sig pä naturen och om att till kommande generationer kunna överlämna ett rikare men också tryggare samhälle än det vår generation har fåll i arv.

Också i andra avseenden måste strävandena att ge ökad livskvalitet fä ökad tyngd i del politiska reformarbetet. Jag tänker här bl. a. på det reformarbete som förestår pä skolans område: införandet av SIA-skolan, den förestående läroplansrevisionen för grundskolan och belygsreformen. Det gäller emel­lertid också i hög grad del arbete som måste läggas ner för att minska alkohol-och narkotikamissbruket och för alt mildra verkningarna av den sociala utslagning, boendesegregation och kulturella utarmning i många bostadsom-


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


21


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk deball

22


råden som har följt med 1960-lalels och det tidiga 1970-talels koncentrations-politik.

En ytteriigare övergripande målsättning för de närmaste årens poliliska arbete måste vara att bereda väg för reformer och förändringar som gör atl den enskilda människan känner större delaktighet i de beslut som fattas här i riksdagen, i kommunerna och i de stora företagen. Det kräver ökad decentralisering både när det gäller att falla politiska beslut och när det gäller boende och samhällsplanering. Människorna måste också få ökade möjlig­heter att ta ansvar för sig själva och sina nära anhöriga. Del underlättar man bl. a. genom närhet mellan arbetsplatser och bostäder. En aldrig så fin skola eller en aldrig sä fin kollektiv barnomsorg får heller aldrig innebära att huvudansvaret för barnens vård och fostran lastas över på skolan och andra samhällsinstitutioner. Goda vårdresurser i rent fysisk mening innebär inle alt kraven på social gemenskap för ensamma och gamla blir mindre.

Herr lalman! Kan vi förena ett samhällsbyggande på den solidariska grund som jag här har skisserat med förändringar i attityder och vanor som skänker människorna frimodighet att bryta mol invanda könsroller, alt göra sig kvitt fördomar mot invandrare och minoritetsgrupper, att utveckla egna anlag som anslällda eller egna företagare och all ta ansvar för sig själva och andra, då tror jag vi har skapat en god grundval för framliden. Ett sådant framtidssamhälle är vida överiägset det cenlralslyrda samhälle, där allt är detaljregleral i lagar och förordningar, där människorna är avskärmade från sina förtroendemän med en vall av byråkrati och där del personliga ansvaret suddas ut.

Pä del ekonomiska området har trepartiregeringens uppgift varit att lösa en rad inhemska problem samlidigt med att industrivärlden som helhet genomgått sin allvarligaste kris efter kriget.

Under 1978 har vi fåll bevittna en successiv förbättring på några strategiska punkter i vår ekonomi. På vanligt sätt märktes omslag först inom utrikes­handeln. Den förbättringen åstadkoms delvis genom ett tillfälligt minskal importbehov och en likaledes tillfällig exportökning i samband med avveck­lingen av överiagren. Men förbättringen av handelsbalansen var också ell resultat av inbrytningar på nya exportmarknader och återtagande av förlorade marknadsandelar såväl utomlands som här hemma.

Snart därefter uppnåddes en kraftig sänkning av infiationstakten. Del innebar bl. a. att löneökningarna blev mer värda än vad man tidigare hade räknat med. Det senaste halvåret har prisökningarna inskränkt sig till några tiondels procent per månad.

Både dessa och andra förbättringar är i hög grad hänförliga till de slabiliseringspoliliska åtgärder som regeringen vidtog under 1977 och under början av 1978. Jag tänker på devalveringen, borttagandet av löneskatten, skatteomläggningarna m. m. En slarki bidragande orsak lill den positiva utvecklingen utgör också de avtal som parterna på arbetsmarknaden träffade. Den internationella utvecklingen har däremot fram till nu i myckel liten utsträckning gett någon draghjälp. Vi har praktiskt taget hell fått lila lill egna insatser.

För nästa är kan  man räkna  med  förbättringar även när det gäller


 


produklionen. Där föreligger det alltid en viss eftersläpning i förhållande till exportuppgängen. Särskilt i en situation där mänga företag har sä stora lager som varil fallet de senaste åren kan naturiigtvis den växande exporten lill att böria med tas ur existerande lager.

Förhållandet är likartal när det gäller sysselsättningen. Efterfrågan på arbetskraft ökar först dä produktionen kommer i gäng pä allvar igen. Internationellt har vi hela tiden legal bra till när det gäller sysselsättningen. Men påfrestningarna blev som vanligt stora i det skede när man kunde notera de första förbättringarna på vissa områden. Därför fick vi också notera högre arbelslöshetslal i början av denna höst.

Det var därför som det vid halvårsskiftet insatta stimulanspaketet i så hög grad inriktades på atl motverka arbetslöshet. Socialdemokraterna framförde redan vid det tillfället förslag om ökad stimulans ål den privala konsumtio­nen. Men regeringen valde atl i stället la bort de återstående två procenten av löneskallen, detta i syfte all ytterligare stärka förelagens konkurrenskraft, både när del gäller företag som arbetar pä export och sädana som arbetar i konkurrens med importen här hemma. Därefter har regeringen lagt fram elt omfattande byggpaket och mycket långtgående åtgärder mol ungdomsar­belslöshelen. Detta har också avsatt resultat i form av lägre arbetslöshetstal den senaste månaden.

Stimulansåtgärder har vidare satts in för alt öka industriinvesteringarna. Även här har man normall atl räkna med en eftersläpning i förhällande till exportuppgängen. Ingen vågar investera innan man är ganska säker pä atl kunna avsätta den ökade produktionen. Investeringarna ligger också alltjämt lågt.

Den produktionstillväxt som man nu kan vänta nästa är lämnar naturiigt­vis utrymme för ökad konsumtion. Men det finns anledning alt varna för att tro atl del skulle vara möjligt atl släppa fram en mera omfatlande konsumlionsökning. Jag noterade atl statsministern sade atl det här rör sig om en mycket svår avvägning.

Återhållsamhet måste prägla den ekonomiska politiken även i fortsätt­ningen, om inle de resultat som uppnåtts under 1978 skall gä förlorade. Risken är påtaglig alt en alltför expansiv politik länder en ny infialionsbrasa. Genom ökad import kan en ökning av konsumtionen också leda till obalansproblem i ulrikesaffärerna.

Under hösten har del funnits några faktorer, som automatiskt bidragit lill ökal konsumtionsulrymme. Dit hör i första hand den lägre inflationstakten. Fören vanlig barnfamilj innebär ju t. ex. den sänkta infiationstakten betydligt mer än en utbetalning av ell extra barnbidrag pä 500 kr. av engångskaraktär, som socialdemokraterna har föreslagit.

Del blir alltså en väsentlig omsvängning i konsumlionsutvecklingen efter vårens begränsade men klara minskning. Vid årsskiftet tillkommer dessutom ell minskal inkomstskatteultag som elt resultat av indexregleringen av skatteskalan. Man kan nu också avläsa ell visst positivt resultat av de stimulansåtgärder som har satts in i Västtyskland.

Enligt konjunkturinstitutets prognos kommer redan dessa förhållanden alt


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


23


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

24


leda lill en privat konsumlionsökning på drygt ett par procent. Där ligger dä ett antagande om en viss minskning av den s. k. sparkvolen. Det är naturiigtvis ett område där det är mycket svårt aU göra beräkningar. Men eU par procent är vad jag tror all man kan räkna med alt vi uthålligt har möjlighet all klara. Jag utgår då från all vi skall hålla fast vid att försöka uppnå jämvikt i de totala ulrikesaffärerna i mitten av 1980-talel.

Till delta skall läggas en nödvändig höjning av barnbidragen. Del är bra alt statsministern nu annonserar detta, men del är självklart, eftersom vi var ense härom i trepartiregeringen. Det behövs också kompletterande åtgärder på skatteområdet för låginkomsttagarna. Därutöver är del i dagens läge svårt att länka sig någon mera omfattande stimulans av konsumtionen utan att del leder lill nya problem. Man bör t. ex. lägga märke till att konjunkturinstitutet i sin senaste rapport förutspår en försämring av bytesbalansen nästa år, jämfört med den vi kan räkna med för i år, och då under förutsättning att privat konsumtion går upp med drygt två procent.

På skatteområdet har de åtgärder som den avgående regeringen vidtagit skapat förutsättningar för en lugnare utveckling än tidigare under 1970-lalet. Borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften och överenskommelsen med kommunförbunden i början av sommaren om elt extra statligt bidrag till kommuner och landsting för 1979 har gjort det möjligt alt i flertalet fall hålla oförändrad kommunalskatt nästa år. Del kommer alt få stor betydelse för inkomsttagare i alla inkomstlagen men mest för personer med de lägsta inkomsterna. Del betyder också mycket ur rättvisesynpunkt, atl statens lillskoU lill kommunerna fördelats med hänsyn till kommunernas skattekraft och alltså verkar utjämnande mellan rika och falliga kommuner.

Genom indexregleringen av skalleskalan kommer alla med regelbundna arbetsinkomster inte längre alt drabbas av marginalskatteskärpningar på grund av inflationen, vilket tidigare skett år efter år. Skatteskalan återställs vid årsskiftet automatiskt lill del läge som den hade den 1 januari i år. I själva verket får man vid det kommande årsskiftet också en faktisk marginalskal-teförbältring genom atl omräkningen delvis sker på historiska siffror och alt inflationen i år varit betydligt lägre än förra året.

Det har hela liden fömtsatts aU indexregleringen av skatteskalan skulle kombineras med en omräkning av grundavdraget. Förberedelserna var vid regeringens avgång så långt framme, aU man hade bestämt all justeringen i stället skulle ske genom en höjning av det särskilda avdraget på skatten. Också den åtgärden har ju nu anmälts av statsministern. Genom en sådan konstruktion undviker man alt kommunerna får betala en reform som rätteligen skall belasta statskassan.

Del är nödvändigt atl folkpartiregeringen som en av sina första åtgärder vidarebefordrar detta förslag till riksdagen, och del kommer också, som framgår av statsministerns deklaration, att bli fallet. Det måste kombineras med reviderade skatteregler för folkpensionärer, och även delta har anmälts av statsministern. Inflationen har i del fallet len till atl man vuxit ur de regler som garanterar folkpensionärer med enbart folkpension eller obetydliga sidoinkomsler skattefrihet och deklarationsfrihet.


 


Det fortsatta reformarbetet på skatteområdet har fömtsatts ske etapp­vis.

När man diskuterar inkomstbeskattningen är det alt märka atl löneavtalen är bundna för 1979. Både av den anledningen och av samhällsekonomiska skäl bör man enligt min uppfattning vara försiktig med förändringar i skattesystemet vid det kommande årsskiftet, utöver dem jag nu har nämnt.

Väntar man elt år kan man också få en mera rejäl skattereform. En skattereform nästa årsskifte kan nämligen avvägas mot den lönerörelse som kommer alt börja lill hösten. Det finns då också möjligheter alt kombinera ändringar i inkomstbeskattningen med en familjepolitisk reform inklude­rande införande av elt vårdnadsbidrag. Samtidigt bör de förenklingar av reglerna för uttaget av avgifter till socialförsäkringarna som föreslagits av en statlig utredning kunna genomföras. En utbyggnad av den kommunala skalteutjämningen kommer samtidigt på ett naturligt sätt in i samman­hanget.

Det är önskvärt med en rejäl sänkning av marginalskatterna på arbetsin­komster. Men del går inle alt isolera en sådan förändring från löneföränd­ringar, sociala förmåner och kommunal beskattning. Därför är del också angeläget au få en samlad lösning.

På det näringspolitiska områdei förutsätter vi i centern, alt folkpartirege­ringen fortsätter de insatser för all omstrukturera olika industribranscher som utgjort en av trepartiregeringens tyngsta uppgifter.

Del har ibland riktats kritik - även från folkpartihåll - mol alt insatserna i krisbranscherna skulle ha varit för omfattande. Därför var del något förvånande att den tillträdande regeringen som ett av sina första ställnings­taganden signalerade ännu mer pengar till varven än vad trepartiregeringen var beredd atl anslå. Varven hör ju till näringar som vi inle kommer ifrån atl banta. Ytteriigare slora belopp lill varven inkräktar snabbt på möjligheterna all exempelvis driva en aktiv regionalpolitik eller alt ordna ersättningsjobb på andra håll där strukturomställningar är nödvändiga.

Självklart måsle också den mera framlidsinriklade näringspolitik som inleddes med del s. k. småföretagspakelel, och sedan följts av bl. a. ökade insatser för teknisk forskning och utveckling saml en rad exporlfrämjande insatser, fullföljas enligt de riktlinjer som trepariiregeringen har dragit upp.

När det gäller regionalpolitiken fordras det både en avsevärd resursför­stärkning och en delvis ändrad inriktning av stödformerna. Ökad vikt måste läggas på au åstadkomma inomregional utjämning, dvs. utjämning inom länen. Man måste enligt vårt synsätt också i högre grad än hittills ta regionalpoliliska hänsyn när man bygger ul den offentliga servicen.

Inomjordbrukspolitikenharlrepartiregeringen salsal på familjejordbruket. För atl den nya jordbrukspolitiken skall fä avsedd genomslagskraft måsle de redan antagna riktlinjerna följas av en omarbetning av jordförvärvslagen enligt del förslag som trepartiregeringen har överiämnat lill lagrådet. Riksdagen måste dessutom i vår få ta ställning till en ny jordhävdslagstifl-


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

25


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

A llmänpolitisk debatt


ning. Utarbetandet av nya riktlinjer för skogspolitiken och införandet av nya grunder för stödel lill trädgårdsnäringen utgör också viktiga led i arbetet med alt stärka familjeförelagandet inom jordbruket, skogsbrukei och dess binä­ringar.

När det gäller energipolitiken vidhåller centern sin uppfattning atl byggnationen i Forsmark skall avbrytas. Det skulle innebära all man satte det bortre tecknet i kärnkraftsparenlesen efter de tio reaktorer som faktiskt är byggda. Villkorslagens krav är inte uppfyllda. Utöver de säkerhetsaspekter som regleras i villkorslagen är det nödvändigl alt nu gå vidare med atl bygga ul säkerhetskraven - del gäller bl. a. pluloniumriskerna, men också skydd och säkerhet mot sabotage mol kärnkraftens anläggningar. Del behövs också en ordentlig kartläggning av de totala faktiska kostnaderna för kärnkraften inkl. avfallshantering och nedmoniering av anläggningar som inle längre utnyttjas.

Energisparprogrammet och satsningarna på alternativa energikällor måste fullföljas. Det får inte bli så - som framskymtade under regeringsförhand­lingarna om energin -alt energipolitiken skall utformas så atl det viktigaste är alt ge utrymme för el frän kärnkraft.

På del socialpolitiska områdei hinner jag bara beröra ett enda avsnitt: familjepoliliken. Där harjag redan betonat den enighet som råderom behovet av att höja barnbidragen. Det gäller emellertid också att försöka ta igen den eftersläpning i ekonomiskt avseende som barnfamiljerna utsatts för alltsedan genomförandel av särbeskaltningsreformen. Del bör som vi i centern ser del ske genom införandet av ell vårdnadsbidrag.

Herr lalman! Jag har här översiktligt gäll igenom några huvudområden som enligt cenierns uppfallning bör ställas i centrum för arbetet i riksdagen underdel närmaste året. Riksdagen och de politiska partierna kommer också att få la sig an en rad andra viktiga frågor. Dit hör kyrka-stal-frågan, de inledningsvis nämnda reformerna på skolans område saml viktiga avsnitt av datapolitiken och trafikpolitiken. Centern är, som jag betonat, beredd att konstruktivt pröva de förslag som regeringen lägger fram. Vi är också beredda all söka underlätta riksdagsarbetet sä atl angelägna reformer och lagstift­ningsåtgärder inle försenas på grund av den extraordinära politiska situatio­nen.


 


26


OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr lalman! En väsentlig del av Thorbjörn Fälldins anförande gick ål till att försöka rista ett äreminne över honom själv och hans regering. Del var ell ganska skröpligt monument - det var inte precis på några koppartavlor del risiades-och jag har inte hjärta atl lägga mig i delta med några opassande om än sannfärdiga påpekanden. Jag skulle i stället vilja ta upp tre andra saker.

Thorbjörn Fälldin är vred och utdelar dagsedlar lill sina forna kolleger därför alt de inte ville vara med om en folkomröstning. Samlidigt säger han alldeles klart ifrån alt bakgrunden lill all denna folkomröslning borde ske inie i första hand var ett intresse av att tillfråga folkel om dess uppfauning, utan


 


atl den borde genomföras för an slita tvisten inom den borgerliga regeringen. Det är också precis detsamma som Anders Dahlgren lidigare har sagt i en artikel. Då vet vi del.

Men vi erbjöd i regeringsförhandlingarna ett nyval, och del sade vi från början till lalmannen. Den möjligheten hade trepariiregeringen försummat. Ni kunde ha utlyst nyval men gjorde del inte, och en expeditionsregering kan inle utlysa nyval. Dä sade vi. alt del för alt det skulle bli nyval antingen skulle krävas all lalmannen fyra gånger skulle misslyckas med all få en statsmi­nister vald - en läng och plågsam process, som dessutom skulle leda lill att den helt sönderfrätta expeditionsregeringen hade fält sitta kvar - eller också alt det bildades en regering med den enda uppgiften atl utlysa nyval. Vi ställde oss till förfogande för della.

Varför gick ni inte med på det, om ni var så intresserade av folkets uppfattning? Då hade vi ju fäll nyval, och då hade man kunnat fråga folket lill råds icke bara om kärnkraften utan också i alla andra avseenden. Er förklaring på den punkten måste bli myckel krystad, och del är väl mycket svårt förer alt driva påståendet att ni har förvägrats rätlen all tillfråga folkel. Vi gav er chansen, men ni log den inte.

Jag sade vidare att jag hoppades an centern skulle fä tillbaka verklighets­sinnet. Jag minns valrörelsen 1976, då Thorbjörn Fälldin och andra centerpartister på vartenda valmöte lovade, atl del skulle bli 400 000 nya jobb -ibland lill 1980, ibland i början på 1980-talet. Därefter kom centerpartisterna in i regeringen, och sedan dess har det varil nästan omöjligt all fä Thorbjörn Fälldin att tala om de 400 000 nya jobben. Han lycks ha glömt del hell och hållet, liksom alla hans partikamrater. De har talat om allt annat, när man har försöki få i gång en debatt om delta. Del behövs bara alt centern slipper ansvaret för en vecka, så är man tillbaka och lovar 400 000 nya jobb. Mätte centern inle komma i regering igen sä all den skall hoppa av löftet ännu en gång. De kan ju inte göra på- och avhopp från löften lill väljarna beroende på om de har ansvar och möjlighet att förverkliga sina satser eller inle.

Men framför alll, herr lalman, vill jag la upp en fråga.

Arbetslösheten är mycket hög, särskilt ungdomsarbetslösheten. Barnfa­miljernas levnadsstandard har sjunkit kraftigl under två år. Särskilt gäller del de sämre ställda barnfamiljerna, vanliga lönlagarfamiljer med normala inkomster. Alla lycks vara överens om alt del behövs en stimulans av den svenska ekonomin. När Thorbjörn Fälldin varstalsminister for han land och rike runt och talade om atl regeringen hade kompenserat barnfamiljerna för den borgerliga rekordinflalionen och dy rliden. Detta var i sak fel, det vet alla, inte minst barnfamiljerna själva, för de känner ju sin egen plånbok. Men del vittnade åtminstone om något slags inlresse för barnfamiljernas levnadsstan­dard, om inle annat.

Socialdemokratin lade lidigi fram ett program för alt snabbt genomföra en för sysselsättningen och barnfamiljerna nödvändig stimulans av ekonomin. Vi kombinerade alltså konjunkturslimulans med en social rättviseåtgärd. En av punkterna var atl lill barnfamiljerna så snabbt som möjligt betala ut ell extra barnbidrag på 500 kr. Del föreslog vi i våras. Dä sade ni nej. Del föreslår


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk deball

27


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


vi nu. Förslagel behandlas i utskottet just nu, och såviiijag fått vela sitter Thorbjörn Fälldins partivänner och försöker pä alla sätt förhindra all det förverkligas.

Thorbjörn Fälldin förde ett resonemang där han sade all priserna ökal mindre än lidigare, så därför behöver vi inle höja barnbidragen nu. Det betyder i klartext: Barnfamiljerna får inga pengar, ty prisstegringarna på mal har bara varil 25 96 och konsumtionspriserna har bara stigit med 20 96 under de två Fälldinska regeringsåren.

Jag kan inle förslå att centern inle är beredd medverka lill en välkommen förstärkning av barnfamiljernas ekonomi och av sysselsätlningen. Det är både social rättvisa och arbete åt människor del gäller. Jag förstår inle att ni inte är angelägna om all della förverkligas så snabbi som möjligt - nu när arbetslösheten är sä hög och barnfamiljernas köpkraft inför höstens och vinterns klädköp m. m. är svagare än pä mycket länge. Det är nu pengarna behövs. Del är nu de kan göra största nyttan, inte när en eventuellt kommande konjunkturuppgång har börjat verka.

Därför ställer jag den direkta frågan: Är Thorbjörn Fälldin och hans parti beredda att medverka till att barnfamiljerna får ett extra bidrag på 500 kr. så snart som möjligt, dvs. beslut i höst och utbetalning i höst. nu inför vintern för alt i någon män kompensera deras levnadsstandardssänkning och för alt fä fart pä ekonomin?


 


28


THORBJÖRN FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inle ta upp någon diskussion med Olof Palme om den redovisning som jag har lämnat här om vad som faktiskt har skett under trepartiregeringens dagar.

Däremot tyckerjag det är egendomligt all Olof Palme kan fortsätta all ställa sig vid sidan av det faktum atl del inom partierna finns markerat skilda uppfattningar i energipolitiken. Det kommer ju till uttryck i att del bildas organisationer inom socialdemokratin som har en annan mening än den partiledningen har.

En annan sak som jag också finner anmärkningsvärd: Jag tror all Olof Palme nu är den ende partiledare som än i denna dag inte är beredd atl medge atl del har varit viktiga och nödvändiga äigärder som trepartiregeringen vidtagit för att verkligen hävda kravei på all säkerheten skall vara tillgodo­sedd. De krav som denna regering har rest inom villkorslagen är inle uppfyllda. Och jag avslöjar inga hemligheter om jag säger alt det frän alla de tre partierna klart uttalades alt vi ansåg det angeläget att gä vidare med alt bygga ut säkerhetskraven. Olof Palme är den ende som inte ger någonling på hand ät det hållet.

Tillbaka till folkomröstningen. När lägel nu är som del är, vad har då Olof Palme alt invända mol atl man har en folkomröslning i frågan, så alt människor fria från parlibindningar kan ge uttryck ät vad de vill? Del varju del frågan ytterst gällde. Om detta säger Olof Palme att det vore ell sätt all slita tvisten inom en regering. Det skulle i så fall i hög grad vara fråga om atl slita tvisten inom socialdemokratin, och inom andra partier också. Del blir


 


naturligtvis en viss läsning till partipolitik, varför jag tror atl människor har lättare för alt la ställning i en folkomröstning som gäller denna fråga än i ett val. Den har diskuterats länge, och kunskapen hos människorna ute i landet är stor på delta område. Därför är del en fråga som jag menar att man kan överiämna till folket an ta ställning lill i en folkomröslning.

Olof Palme läser slarvigt, i varje fall när han läser vad jag har sagt. Han har, liksom alla andra, möjlighet atl gä tillbaka till riksdagens protokoll frän de här tvä åren. Han har också möjlighet all gå tillbaka till anföranden, som jag vet är distribuerade lill del socialdemokratiska partikansliet, som jag har hållit underde här två åren. Där harjag åter och återtagit upp alt vi måste öka den totala sysselsättningen och alt vårt sätt att formulera vad kravei arbete åt alla innebär är alt visa alt det är i storleksordningen 400 000 nya jobb som krävs. Den matematiken har inte ifrågasatts av andra. Det finns också offentliga utredningar som har kommit fram till samma tal. När socialdemokraterna säger "arbete åt alla" tvivlar jag inte ett ögonblick på alt det är uppriktigt, atl det känns angeläget och att ni är beredda att arbeta för detta. Men mina frågor till Olof Palme är: Om delta är er inriktning, hur vill ni då formulera målsättningen? Hur vill ni disponera ekonomiska, näringspolitiska, regional­politiska och arbetsmarknadspolitiska insatser? Vad är det för riktpunkt ni har, uttryckt i något slags målsättning? Om del är fel på vår och offentliga utredningars genomräkning, gör dä en egen! Tala sedan om vilken målsätt­ning ni har för ögonen när ni talar om arbete åt alla. Del tyckerjag skulle vara betydligt mer befrämjande för den politiska debatten än att försöka sig pä en felaktig redovisning. Det är inte sä alt jag har underlåtit atl redovisa denna målsättning under min tid i regeringen.

Beträffande barnfamiljerna var del äter en felaktig redovisning. Jag har i flera tal sagt alt barnfamiljerna inte har fått tillräcklig kompensation. Däremot har jag pekat på att vi under trepartiregeringens tid höjde barnbidragen och att vi höjde bostadstilläggen. Det är den rikliga redovis­ningen. Jag sade också atl vi i trepartiregeringen hade diskuterat barnfamil­jernas problem och alt vi var ense om att vi skulle gå ul med en ny barnbidragshöjning - del är den som statsminister Ola Ullslen nu har redogjort för.

Jag tycker alt Olof Palme skall fråga barnfamiljerna vilket de anser viktigast: atl man fåren bestående höjning av barnbidraget eller att man far en engångshöjning med 500 kr. Det har hela tiden varit min utgångspunkt att vi skall göra de här insatserna för barnfamiljerna, men alt vi inte skall göra det med några temporära åtgärder, ulan de skall vara av bestående karaktär.

Hur Olof Palme än argumenterar har del avgörande varit att regeringen har strävat efter, och i hög grad lyckats, all ge svenskt näringsliv tillbaka internationell konkurrenskraft. Regeringen har gett företagen en möjlighet att återta föriorade marknadsandelar, marknadsandelar som man började förlora under regeringen Palmes tid. Det är där som den säkra grunden för trygga jobb ligger i framtiden. I avvägningen mellan åtgärder där eller ensidiga stimulansåtgärder har vi valt den väg som jag här har redovisat. Den är den framgångsrika.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

29


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr lalman! När del gäller folkomröslning är del bara alt konstatera faktum. Ni säger själva alt ni ville ha folkomröstning för atl slita den uppkomna tvisten. Eller för alt använda Anders Dahlgrens ord: Folkomrösl­ning skulle tillgripas i det fall regeringspartierna var oense i sakfrågan. Del innebär all om ni hade kunnat finna en kompromiss hade del frän er sida icke varit tal om någon folkomröstning. I så fall kunde partierna och människorna ute i landet vara hur splittrade som helst. Men hade de tre borgerliga partierna kommit överens, så hade all denna melodramatik och allt delta känslomäs­siga tal om att centern förvägrats folkomröslning inle kunnat komma till stånd.

Som ell ytteriigare belägg för atl ni egentligen är djupt ointresserade av folkel kan jag nämna all ni ju hade chansen atl fråga folkel. Vi erbjöd er ell nyval, men ni sade nej. Då hade ni inte heller kunnat slå upp och tala känslosamt om atl ni förvägrats folkomröslning. Ni förvägrades icke ett dugg. Ni erbjöds atl fråga folkel, och ni sade nej. Del är sanningen.

400 000 nya jobb. Jag bara konstaterar all det parti, som såsom sitt främsta vallöfte näst avskaffandet av kärnkraften 1985 hade tillskapandet av 400 000 nya jobb till 1980 och som i stället fick en fördubblad arbetslöshet och, i arbetstimmar räknat, en minskning av sysselsättningen, skall vara försiktigt och inte avge ytterligare löften om 400 000 nya jobb.

När det gäller barnfamiljerna vill jag säga all jag inte har ett dugg emot en beslående höjning av barnbidragen. Del är ell alldeles ulmärkl förslag. Men vi gör två konstateranden.

För det första: Barnfamiljerna har under 1977 och 1978 fått en kraftig försämring av sin levnadsstandard, något som från social rättvisesynpunkt måste upplevas som illa skött politik. Om vi beslutar om ett engängsbidrag på 500 kr. per barn kan vi motverka den sänkning av barnfamiljernas levnadsstandard som skett i Qol och i är, sä all det i varje fall kan gå jämnare uppåt för dem det här året.

För det andra: Del år nu vi härden slora ungdomsarbetslösheten, den slora arbetslösheten över huvud laget. Det är //// det behövs stimulans för ekonomin. Det är nu man skall sätta in pengarna, sä atl barnfamiljerna har chansen all i höst, när klädköpen inför vintern är aktuella, kunna förbruka pengarna och därmed sälta fart pä näringslivet. Det har inle ell dugg alt göra med att vi sedan också måste fortsätta all höja barnbidragen.

Är ni emot denna engångshöjning? Kommer ni atl rösta emot all vi ger denna sociala rättvisa ål barnfamiljerna, atl vi ger denna stimulans nu i höst och inle i bästa fall någon gäng nästa är?


 


30


THORBJÖRN FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag begriper inle hur Olof Palme skall få svenska folket atl förslå att del är någon lösning på kärnkraftsfrägan atl man företar ett nyval när man haren socialdemokratisk regering. Den situationen hade vi ju 1976, och vi vet ju hur socialdemokraterna argumenterade dä. Efter de erfarenheter som vi härav den här frågan tyckerjag all Olof Palme också borde kunna säga


 


sig: Har vi haft folkomröstning i andra siora och betydelsefulla frågor, så kan vi naturligtvis ha del i den här frågan. Och enkelt uttryckt: Inle behöver man gå vägen över en socialdemokratisk minoritetsregering för an få fram elt nyval!

Tillbaka till barnfamiljernas situation! Del är sant atl barnbidraget inle kompenserar för barnkostnaden. Vi får alla la på oss skulden för all vi när vi genomförde särbeskattningen integjorde mera för barnfamiljerna. Det harjag också sagt flera gånger. Det är därför vi nu måste ge barnfamiljerna ett ökal stöd för alt åstadkomma större rättvisa mellan familjer med barn och familjer utan barn. Barnbidraget har bibehållit sin köpkraft, men del är olillräck-ligt.

Om man nu menar atl vi inle kan hälla på all öka budgetgapel hur myckel som helsi - vad finns del då för skäl all genomföra en engångshöjning när man i stället med elt kvartals förskjutning kan genomföra en bestående höjning av barnbidragen? Vår målsättning är att åstadkomma en säkerhet för barnfamiljerna.

Vår mening är atl om man skall ytterligare kompensera barnfamiljerna, skall man utnyttja de resurser som vi får framöver till alt införa ell värdnadsbidrag. Det är sant all vi inte kunnat göra del annat än i mycket begränsad mening under dessa två är. Men, Olof Palme, med lanke på hur situationen varil runt om i världen, med lanke på de äigärder man under socialdemokratisk ledning fält vidta i våra närmaste grannländer, trorjag att svenska folkel i allmänhet säger sig all det aren klok och framsynt politik som trepartiregeringen drivit och som gjort att vi inle har behövt vidta så långtgående äigärder som man tvingats göra i våra grannländer.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


GÖSTA BOHMAN (m);

Herr lalman! Efterden traditionella munhuggning vi nu har lyssnat till kan vi konstatera all de senaste veckorna har medfört slora förändringar i värt poliliska liv. Under dessa dagar har vår nyaste grundlag satts pä prov. Och riksdagens lalman har - om jag bortser frän del närmast självklara läge som rådde hösten 1976 - för första gängen aktivt medverkat vid lösningen av en regeringskris. Tillåt mig, herr lalman, all med anledning härav uttrycka min vördnad och respekt för del sätt på vilket herr talmannen löst de svåra och ömtåliga arbetsuppgifter som åvilat er. Oväld och stark ansvarskänsla har präglat herr talmannens handlande.

För bara en månad sedan hade Sverige en av de parlamentariskt starkaste regeringar som vårt land haft på myckel länge. I dag befinner vi oss i en situation, där regeringen är en av de parlamentariskt svagaste i vår moderna historia.

Men trots regeringsskiftet kvarstår i denna riksdag den klara borgerliga majoriteten som i 1976 års val fick väljarnas förtroende atl leda in vårt lands politik i nya banor. Det är hos riksdagens borgerliga majoritet som den politiska maklen ligger. Delta är elt faktum som kommit i bakgrunden under de senaste veckornas omtumlande händelseutveckling.

Det som hänt har hänt. Vi vet alla alt det trepartisamarbele som bedrivits


31


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Alli?iänpolitisk debatt

32


underde två år som gått sedan 1976 års val till sist bröts på kärnkraftsfrägan. Jag skall inte polemisera med Thorbjörn Fälldin i delta sammanhang. När vi skildes deklarerade inget av de tre partierna någonting annat än att den politik som lagts fast i regeringsförklaringarna 1976 och 1978 skulle fullföljas. Moderata samlingspartiet ansåg detta självklart, liksom också atl samarbetet skulle fortsätta med minsta möjliga förändringar inom regeringen och i nära kontakt med centerpartiet i riksdagen.

Folkpartiet ville som bekant inle delsamma. Det ville gå sin egen väg och sökte och fick lill sist stöd därför hos socialdemokraterna. Det minsta av de fyra demokratiska partierna bär nu ensamt regeringsansvaret underde elva månader som återstår till 1979 års val. All åberopa talmannens bedömning av folkpartiregeringens arbetsduglighet som slöd för sitt vägval, vilket Ola Ullslen gjorde, borde han ha underlåtit.

Vi har nu den regering som vi har. Del ligger i landels intresse atl den regeringen förmår alt snabbi återställa förtroendet för den politiska ledningen. Bedömningen av dess politik får anstå till dess att vi sett förslag och fält en överblick över de uppgörelser i denna riksdag som vecka efter vecka kommer alt bli nödvändiga för regeringens poliliska trovärdighet och överlevnad. Och först då vet vi om folkpartiregeringen ämnar fullfölja en icke-socialislisk politik i överensstämmelse med del mandat väljarna gav de borgeriiga partierna i 1976 års val. I den män regeringen väljer denna för oss självklara väg, kan den påräkna fullt slöd av moderata samlingspartiets riksdagsgrupp. Visar den sig inte mäktig alt lösa de viktiga uppgifter den ensam har tagit på sig eller söker den i fråga efter fråga socialdemokraternas slöd, då kommer den alt mötas av en bestämd och klar opposition frän vår sida.

Om elva månader går det svenska folkel åter till val. Två år av ett i allt väsentligt framgångsrikt trepartislyre och ett år av ännu oprövat minoritets-styre ligger då bakom oss. Att försöka förutse hur valdebatten kommer att föras eller vad valet kan leda lill ar ogöriigt i dag. Den politiska debatten fram till valel kommer emellertid - och måste komma - atl främst präglas av den grundläggande skillnad i samhällssyn som föreligger mellan vårt parti, och förhoppningsvis även de tvä andra borgeriiga partierna, ä ena sidan och socialdemokraterna ä den andra.

För oss moderater är det hell avgörande målet för våra strävanden alt vårt Sverige skall bibehålla sin fria marknadsekonomi med elt öppet och dynamiskt samhällssystem, där den enskilda människan kan uppleva den frihet och den trygghet som bara elt fritt samhälle kan ge. Den politiska utveckling som - delvis i regeringskrisernas skugga - ägl rum inom det socialdemokratiska partiet och som kom lill tydligt ullryck vid dess kongress för någon månad sedan gör våra strävanden i det här hänseendet ännu viktigare.

Kongressen klariade att socialdemokraterna står för en i grunden annor­lunda politik. Partikongressen fattade t. ex. beslut som syftade till omfatlande förstatliganden av bl. a. läkemedelsindustrin och - mol bestämda råd av en så erfaren man som Gunnar Sträng - samtliga banker. Kongressen ställde sig


 


bakom elt näringspolitiskt program som syftar till planhushållning och omfattande statsingripanden i olika delar av vår ekonomi, med risker för dryga kostnader för skattebetalarna saml oundvikliga felbedömningar och bristande effektivitet. Den tog klar ställning till principerna för kollektiva löntagarfonder, som steg för steg skulle till facket överföra makten över vårt näringsliv i strid med marknadsekonomins och demokratins principer. Och sist men inte minst ställde sig partikongressen bakom en förskjutning av vår traditionella svenska försvarspolitik i riktning mot gradvis nedrustning och försvagning och mot den grundsyn som i alll väsentligt hävdals av alla de demokratiska partierna under hela efterkrigstiden. Beslutet kan komma alt leda till en förändrad syn i utlandet på Sveriges möjligheter att i en spänd tid bevara sin egen handlingsfrihet samt alt bidraga till stabiliteten och tryggheten i vår del av världen.

Fram till valel framstår det därför för oss moderater som utomordentligt viktigt atl kritiskt granska och analysera den politik som socialdemokraterna nu står för och alt informera väljarna om den politikens konsekvenser för deras egen och för hela landets ekonomi, för deras frihet och Sveriges oberoende.

Det här innebär inle att jag menar att - för att citera Ola Ullsten - svenska folket skulle vara uppdelat i två fientliga läger som måste bekämpa varandra i alla frågor. Men vi har inte rätt, även om det är mycket som förenar oss alla, atl fördölja den klart ideologiska skiljelinje som går mellan socialistiska och icke-socialistiska partier. Det är helt enkelt vår skyldighet mol våra väljare att markera detta, bl. a. därför att majoriteten av svenska folkel är icke­socialistisk, dvs. vill behälla det samhällssystem som vi har i dag med alla dess brister och göra det bättre - inle avskaffa det.

Herr talman! De ekonomisk-politiska frågorna har intagit en central plats i riksdagens allmänpolitiska debatter under de senaste åren, och del är naluriigl. Vårt land har mellan åren 1973 och 1978 genomgått den allvarii-gaste ekonomisk-politiska krisen under hela efterkrigstiden. Alla våra problem är än så länge långt ifrån lösta. Men det är alldeles klart att vi har del värsta bakom oss.

När man nyss lyssnade till Olof Palmes beskrivning av vad som har skett, så kände man sig förfiyiiad till en helt annan värid, som existerar bara i Olof Palmes egen rörliga fantasi.

När den borgerliga trepariiregeringen i oktober 1976 övertog regeringsan­svaret fick den av socialdemokraterna som bekant höra att den gick "till ett dukat bord". I dag vet alla hur det var med den dukningen - alla utom tydligen Olof Palme. Ekonomin befann sig i fundamental obalans. Den präglades av drastiskt försvagad internationell konkurrenskraft, av alltför snabb kostnadsutveckling och snabbt stigande priser, av minskande indu­striproduktion och sjunkande investeringsbenägenhel, av svag exportut­veckling och en desto snabbare ökning av importen, av negativ handels- och bytesbalans och ett växande behov av utländsk upplåning. Den svenska kronan var utsatt för starkt tryck. Själva regeringsskiftet ägde rum miu uppe i en akut valutakris. Förhöll del sig inte så när vi tillträdde? Olof Palme är inte


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

33


3 Riksdagens protokoll 1978/79:21-22


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

34


här, men frågan kan vidarebefordras till honom. Förial mig, jag ser nu all Olof Palme är i kammaren. Sä obetydlig är han ju inte all jag inte borde se honom.

Om nu Olof Palme kände lill delta, varför talade han då inte före valel om för väljarna hur det verkligen förhöll sig. När man, som Olof Palme gjorde, moraliserar om vallöften och annat sådanl, borde det också vara en självklarhet att städa i eget hus innan man angriper andra.

Alt lösa de problem som vi ärvde och atl återge den svenska ekonomin dess förlorade balans blev alltså huvuduppgiften för den borgerliga trepartirege­ringen. När den avgick hade den ännu inte avslutat det arbetet. Jag skall inte göra som socialdemokraterna och påstå att den nya minoritetsregeringen går lill ell dukat bord. Men den kan i sin regeringsförklaring med all rätt konstatera atl "den svenska ekonomin nu är på uppgång". Trepartirege­ringen har lagt grunden för en fortgående ekonomisk återhämtning i Sverige. Och vi har i del hänseendet lyckais bättre än många länder i vår omvärld som brottats med moisvarande problem - inte minst socialdemokratiskt styrda länder.

Den första uppgift som kom alt åvila trepariiregeringen blev all skapa förståelse för att en omläggning av den ekonomiska politiken var nödvändig och all della måsle komma atl kräva uppoffringar av mänga medborgare. Del var inle alldeles lätt all göra del. Socialdemokralema hade ju länge försökt och sökte, även dä krisläget blev alldeles uppenbart,atl bibringa medborgarna den uppfattningen all de levde "i den bästa av världar". Della vidhöll Olof Palme, som vi alldeles nyss hörde. Men vi lyckades i det hänseendet. Därom bär inle minst del ansvarsmedvetna ivåårsavtal vittnesbörd som träffades av parterna på arbetsmarknaden i våras.

Därefter måsle den svenska industrins internationella konkurrenskraft återställas. Processen inleddes genom valulajusieringen i oktober 1976 och fortsatte genom en 6-procentig devalvering våren 1977 inom ormsamarbelels ram. Den privata konsumtionen stramades ål genom en höjning av mervärdeskallen den förslå juni förra årel. Därefter följde den sista deval­veringen på 10 96 i augusti 1977. Dä lämnade Sverige valulaormen. Den svenska kronans nedskrivning uppgick dä lill effektivt 15 96.

I samma syfte - all förbättra näringslivets kostnadsläge - sänktes den allmänna arbetsgivaravgiften med tvä procentenheier från den 1 januari 1978 och logs helt och hållet bon den 1 juli i år. Devalveringarna och övriga åtgärder ledde inte lill en fullständig kostnadsanpassning jämfört med 1970-talets första år. Men den ca 10-procenliga produktivitelsreserv som vi allljäml har i Sverige ger förutsättningar för en sådan fullständig anpassning på sikl. De outnyttjade produktiva resurserna måste därför snarast frigöras.

När trepartiregeringen avgick befann sig värt land inne i den konsolide­ringsfas som politiken hade syftat till. Handelsbalansen har förbättrats på ell avgörande sätt. Under de första nio månaderna i år har exporten ökat väsentligt och importen minskat. Jämfört med motsvarande period förra årel har handelsbalansen förbättrats med mer än tio miljarder kronor.

Trepariiregeringen har alltså lyckats åstadkomma della och har dessutom


 


markant dämpat prisstegringstakien. Sedan årsskiftet har priserna ökat med 5,7 96 mot ungefär del dubbla för ett år sedan. Fr. o. m. februari t. o. m. september - en med tanke på årets löneavtal intressant period - har prisstegringen slannal vid 3,6 %. Vi hör lill de länder som under del senaste halvåret haft den långsammaste prisutvecklingen i Europa. Prisstegringarna under året torde bli mindre än någonsin sedan 1973.

Del var bl. a. för alt nä detta resultat som trepartiregeringen sänkte arbetsgivaravgifterna men också för att stimulera den ekonomiska aktivi­teten och frigöra produktiva resurser. Även i det hänseendet har trepartire­geringen lyckats. Av konjunkturinstitutets höstrapport och senaste barometer framgår följande:

Under 1978 beräknas bruttonationalprodukten komma all öka med 2,2 96. Ett så gott ulfall har vi inte haft sedan 1974.

Exporten beräknas öka med 7,1 96 under det att importen minskar med 4,1 96j . Detta skulle ge ett överskott i handelsbalansen på 5,2 miljarder kronor. Underskottet i bytesbalansen skulle halveras.

Industrins produktionsvolym ökar efter alt ha minskal i stort sett sedan början av 1975.

Orderingången på hemmamarknaden ökar efter alt ha gått ner oavbrutet sedan slutet av 1974.

Orderingången på exportmarknaden fortsätter alt öka liksom den totala orderingången.

Företagens lagersituation förbättras. Antalet förelag som anser sig ha för stora lager har nära nog halverats jämfört med lägel under förra årel.

Utvecklingen tycks alltså bli ännu gynnsammare än vad jag själv tidigare vågat räkna med och vilket Olof Palme då betecknade som övermodigt skryt. I övrigt följer den i allt väsentligt de bedömningar som gjordes i årets reviderade finansplan. Värt att notera är också all bostadsinvesieringarna bedöms komma alt öka med hela 19,1 % iår. De har i stort sett minskat under hela 1970-talet.

Mol den här bakgrunden konstaterar konjunkturinstitutet att den svenska ekonomins utsikter även för nästa år ter sig tämligen gynnsamma. Under 1979 förväntas alltså

bruttonationalproduktens tillväxt, som i Sverige legal under OECD:s genomsnitt under hela 1970-talel, komma att öka med 4,3 96 - en störte ökning än lidigare under hela detta decennium, Olof Palme;

den privala konsumtionen öka med 2,2 96 - om inle ytterligare stimulans­åtgärder sätts in - och så skall bli fallet;

bruttoinvesteringarna öka med 5,1 %>,den förslå ökningen sedan 1974 och den största under hela 1970-lalet;

näringslivets investeringar öka med 5 96;

bostadsinvesteringarna fortsätta atl öka - nu med 7,5 %;

överskottet i handelsbalansen öka ytterligare till 5,9 miljarder kronor, varigenom byiesbalansunderskoitet skulle bli 8,3 miljarder kronor, en i och för sig på sikt dock alltför hög siffra.

Della är alltså läget i dag och utsikterna framöver, ett resultat av en


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

35


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

36


planmässig och målmedveten rekonslmkiionspolilik efter det förfall vår ekonomi befann sig i vid den socialdemokratiska regeringens eget fall hösten 1976. Del är mot den bakgrunden som man skall bedöma socialdemokra­ternas politiska tuvhoppning under de gångna två åren:

Dels deras ovillighet atl erkänna begångna misstag. Vi hörde det nyss. Dels deras växande insikt om att verkligheten obönhöriigt så småningom måste komma att klarlägga vad som brustit. Dels deras i motsvarande grad växande motvilja mol att medge alt trepartiregeringen steg för steg höll på atl lyckas med den ekonomiska politik som socialdemokraterna gjorde sitt bästa - och det vill inte säga litet - för alt göra ned.

I början av 1977 anklagade socialdemokraterna trepartiregeringen för alt föra en alltför expansiv politik. Den internationella konjunkturen skulle förbäuras mycket snabbare än vad regeringen trodde - påstod de. När regeringen några månader senare stramade åt ekonomin, var detta plötsligt helt fel. Åtstramningen borde anslå till början av 1978 - hette del då.

Socialdemokraterna angrep som bekant våldsamt devalveringsålgärderna under förra året. Alla deras påstådda vådliga konsekvenser framhölls. Man gjorde största möjliga nummer av de effekter på prissidan som utgör närmast automatiska följder av dylika stabiliseringsåtgärder. I den ekonomisk­politiska molion som socialdemokraterna väckte förra hösten angreps den ekonomiska politiken återigen för alt inte vara tillräckligt stram. En åtstramning påstods då vara nödvändig för att devalveringen inte skulle misslyckas. I år har socialdemokraterna-sedan bytesbalansen och infiations­takten blivit mindre politiskt matnyttiga - skjutit in sig på arbetsmarknads­läget. Nu heter del plötsligt att den ekonomiska politiken är alltför stram.

Och visst är arbetsmarknadsläget bekymmersamt. Del är ju just därför som den borgeriiga trepartiregeringen satsat mera pengar än någon tidigare regering i Sveriges historia på sysselsällningspolitiska och induslripolitiska åtgärder. Men man måsle ändå i varje saklig debatt hålla i minnet att vi i Sverige har en lägre arbetslöshet än man har i nästan alla jämförbara länder och att vi - trots betydligt allvariigare ekonomiska problem - har en lägre arbetslöshet i år än vi hade under åren 1971 och 1972, dä socialdemokraterna satt vid makten. I september i år var antalet arbetslösa 108 000.1 september 1971 var del 113 000, och i september 1972 var 121 000 personer arbetslösa. Det kan också vara värt att påpeka, som Thorbjörn Fälldin nyss gjorde, att det totala antalet sysselsatta är större än under tidigare år.

Men även sysselsättningskurvan börjar nu vända åt rätt håll. I konjunk-lurbarometern konstaterades att utfallet i början av hösten blivit bättre än vad företagens planer angav i juni. Minskningen av antalet arbetare är klart lägre än vad som registrerats under de senaste åren ända från 1975.

Även det allvarligaste av alla allvariiga problem, nämligen ungdomsarbets­lösheten, har lindrats. I september gick ungdomsarbetslösheten ner betydligt mera än den allmänna arbetslösheten. En begynnande förbättring av läget skulle kunna inträffa under loppet av nästa år, konstaterar också följdriktigt konjunkturinstitutet.

Att utvecklingen inte går snabbare beror naturiigtvis på den överkapacitet


 


som industrin fortfarande har efter åren 1975 och 1976. Man trollar inte bort sysselsättningsproblemen genom den typ av åtgärder som socialdemokra­terna har föreslagit. Däremot kan man genom ett fortsatt målmedvetet ekonomiskt-poliliskt saneringsarbete uppnå den eftersträvade förbättringen också på arbetsmarknaden.

Det har, herr talman, funnits en enda röd tråd i den socialdemokratiska kritiken av regeringen Fälldins ekonomiska politik, och det ärdet rena nej-sägandet -ett nej-sägande för nej-sägandets egen skull, ett exploaterande av missnöje som borde vara ett ansvarsmedvetet parti främmande.

Helt nyligen har socialdemokraterna väckt en motion här i riksdagen med anledning av arbetsmarknadsläget. De hävdar däri att den ekonomiska utvecklingen under året i flertalet hänseenden blivit sämre än vad som tidigare antagits i finansplanen och i den reviderade finansplanen i år. Jag har i min uppräkning här redan konstaterat alt det i verkligheten förhåller sig precis tvärtom. Vi lär fä tillfälle att i annat sammanhang återkomma lill den socialdemokratiska motionen. Jag vill bara säga en enda sak.

Jag har, som kammarens ledamöier vet, under åtskilliga år brukat beskyllas för alt svartmåla. Vem minns inle Olof Palmes långa moraliserande tirader? Han levde alldeles nyss i sin sedvanliga jeremiad upp till sitt förflutna i det hänseendet. I efterhand har alla kunnat konstatera atl de varningar somjag uttalade tidigare var i allra högsta grad befogade. Men om del verkligen var så alt jag svartmålade, då var jag bara en enkel amatör i den konsten i jämförelse med vad socialdemokraterna nu presterar. Deras motion är en enda lång uppvisning i konsten att ljuga med statistik och atl förvränga verklighe­ten.

Somjag redan framhållit, hert talman, återstår många ekonomisk-politiska problem alt lösa innan alla våra svårigheter är ur väriden. Vi har hunnit en god bil på väg. Myckel kvarstår. 1 Danmark och Norge, som har mött likartade problem, har den socialdemokratiskt dominerade regeringen resp. den rena socialdemokratiska regeringen liksom vi tvingats att lägga tyngd­punkten i den ekonomiska politiken på alt hålla tillbaka efterfrågan och den privala konsumtionen. De angrep sina problem senare än vad vi gjorde. De såg inte faran i lid. Och deras medicinei har därför blivit långt beskare än våra. I Norge har man tvingats införa pris- och lönestopp. I Danmark bedrivs en myckel restriktiv inkomstpolitik samtidigt som man höjer mervärdeskat­ten.

I Sverige har vi nu kommit så långt in på återhämtningens väg att del blivit möjligl alt ge den ekonomiska politiken en något mer expansiv inriktning. Den borgerliga trepartiregeringen syftade till att låta den privata konsum­tionen öka med ungefär 2,5 % nästa år, dvs. med en procentenhet mer - 2 miljarder kronor- än vad man tidigare trott skulle bli möjligt. Det gläder mig att kunna konstatera att den nya minoritetsregeringen förklarat sig vilja fullfölja den politiken.

Men låt mig ändå i det här sammanhanget uttala en varning. Det är långt ifrån oväsentligt hur denna expansiva politik utformas. Det är tvärtom utomordentligt viktigt att de åtgärder som vidtas står i samklang med den


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

37


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

38


ekonomiska politikens långsiktiga mål, dvs.

att de för det första inrikias på alt ytteriigare förbäiira del svenska näringslivels inlernalionella konkurrensförmåga och investeringslust-del är en förutsättning för atl jämvikten i vår betalningsbalans pä sikt skall kunna återställas,

alt de för del andra medverkar till en fortsatt dämpning av pris- och kostnadsutvecklingen samt

atl de för det tredje främjar produktivitetsutvecklingen i samhället.

En åtgärd som motsvarar alla dessa krav är all sälla stopp för eller senarelägga den höjning av arbetsgivaravgifterna fr. o. m. årsskiftet som riksdagen tidigare faltal beslut om. Den borgerliga trepartiregeringen förkla­rade i våras atl den under hösten skulle pröva det samlade arbetsgivarav-giftsutlagei fr. o. m. den 1 januari. Jag vill råda den nya regeringen atl verkställa en sådan omprövning.

Ola Ullslen förefaller av sitt inlägg att döma alt vara låst i en motsatt uppfattning. Jag tycker del är beklagligt. Att sänka arbetsgivaravgiften den 1 juli med 2 % och höja den sex månader efteråt med i runt tal 1,5 96 måste uppfattas som ett slag i ansiktet på de mänga slora och små förelag som ytterst skall svara för tillväxten och sysselsättningen i vårt samhälle.

En höjning av arbetsgivaravgifterna fr. o. m. årsskiftet är enligt min mening klan felaktig ur konjunkturpolitisk synvinkel. Den skulle försvära för exporten all återvinna ytteriigare marknadsandelar. En tankeställare borde också vara alt konjunkturinstitutet tror alt marknadsandelsvinsterna nästa år blir mindre än i år och alt den importkonkurrerande svenska industrin inle kommer atl göra några sådana andelsvinsier alls.

En höjning försvårar också kampen mot prisstegringarna. Del finns risk för atl inflationen äter lar fart i samband med en förbättring av industrikonjunk-luren och sysselsättningsläget. Den risken ökar definitivt om man låter arbetsgivaravgifterna stiga.

En höjning är dessutom, som jag nyss sade, psykologiskt farlig, inte minst gentemot de mindre och medelstora företagen och i en situation dä invesieringslusten bör stimuleras.

Sänkta marginalskatter tillhör också del som ökar tillväxttakten i samhällel och även i övrigt främjar de långsiktiga ekonomisk-politiska målen. Del av trepariiregeringen inledda arbetet med att reformera del svenska skattesys­temet måste fullföljas. Vi måste bl. a. snarast införa ett marginalskattelak. Som ekonomiminister fick jag dagligen belägg för hur förlamande del nuvarande skattesystemet är för lusten lill arbete, nyföretagande och initiativ.

Jag skall inle här och nu gä in på den katalog över skattesänkningar som Ola Ullsten presenterade för en stund sedan. De överensstämmer i mycket med vad vi var överens om i trepartiregeringen. På någon punkt har vi en motsau uppfattning.

Den andra varning som jag skulle vilja framföra avser budgetarbetet. I den uppgångsfas vår ekonomi nu befinner sig i är del nödvändigt atl budgetpröv­ningen blir utomordentligt restriktiv.  Riksdagen måste vara beredd alt


 


ompröva redan gjorda utgifter. Det budgetunderskott som vi hittills tillåtit oss all ha har varil godtagbart med hänsyn lill den slora överkapacitet och de outnyttjade reserver vi haft i vårt samhälle. I elt läge dä vi kan räkna med ett ökat resursutnyttjande och ökad efterfrågan kommer riskerna också att öka. Och i perspektivet fram till 1980 kan en fortsatt stabil prisutveckling komma all holas.

Då kommer i första hand åtgärder på utgiftssidan in i blickfältet. Visserligen kommer ökande produktion och tillväxt alt nära nog automatiskt krympa budgetunderskottet - men inle i tillräcklig grad. Ytteriigare skatte­höjningar eller avgiftshöjningar, i elt land med världens högsta skattetryck och med en offentlig sektor som ligger i storleksordningen 65 96 av BNP, skulle direkt hämma både produktion och investeringar. De skulle försvåra och motverka i stället för atl underlätta strävanden efter långsiktig balans. Den nya regeringen måsle därför ägna större möda ät att begränsa utgifter än åt atl hitta nya skaiieobjeki eller alt bredda skalleunderlaget.

Herr talman! Sammanfattningsvis: Den nu avgångna trepartiregeringen har lagl grunden för en sanering av den svenska ekonomin och för en utveckling i mer sunda banor-sedan må herr Palme tycka och länka och säga vad han vill. Åtskilliga problem äterstår, både på kort och på läng sikt. Värt näringsliv kommer under åtskilliga år framöver atl brottas med svåra struktur- och omställningsproblem. Utrymmet förökad privat konsumtion kommeraii vara begränsat - även om vi inte skall behöva dra ner den privata konsumtionen under kommande år. Särskild uppmärksamhet måste ägnas den alltför snabba kommunala ulgiftsexpansionen. Den kan inte tillåtas växa som hittills.

I det lägel har Sverige ftl en ny regering med smalaste tänkbara pariameniariska bas, och det är naturligtvis inle bra. Därmed uppkommer risk för alt den stramhet, fasthet och målmedvetenhet i ekonomisk-politiskt hänseende som läget kräver kan komma att ersättas av en famlande politik vilande på politiska uppgörelser från fall lill fall. Jag vill inte säga att det behöver bli sä, bara atl risken för det är påtaglig, därför alt folkpartiet tycks ha valt all föriita sig på socialdemokraternas goda vilja framför alt klart och bestämt markera en vilja atl bygga pä den borgerliga majoriteten i riksdagen. Del hade varit möjligl all fullfölja det icke-socialistiska samarbetet på bredaste möjliga bas och atl fortsätta regeringssamarbelet på grundval av 1976 och 1978 års regeringsförklaringar. Men folkpartiet har sä icke velal, och del är dess sak. Vi får då försöka göra det bästa möjliga av det faktum atl riksdagens majoritet fortfarande är borgerlig.

Och det bör finnas all anledning för Ola Ullsten alt dra sig lill minnes, alt del var den socialdemokratiska politiken samt socialdemokratiska missgrepp och försummelser på den ekonomiska politikens, på näringspolitikens och på skattepolitikens områden som bragte vårt land in i det krisläge som rådde hösten 1976. Om socialdemokraterna nu skulle kunna förskaffa gehör försina krav på nya bördor på näringslivet, nya skattehöjningar, nya socialiserings-åtgärder  inom  näringslivet  och  ytterligare  steg  mol  löntagarfondernas


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

39


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

40


kollektivsamhälle, då hamnar vi väldigt snabbt i en ännu värre kris än den som hösten 1976 mötte den nu avgångna regeringen Fälldin.

OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har nu alla varil vittne lill herr Bohmans dans på blockpolitikens saliga ängar eller på de saliga blockpolilikernas ängar eller vad det nu skall vara. Det var inte så roligt att lyssna lill!

Men likväl säger herr Bohman atl jag får säga vad jag vill. I folkpartiets Sverige får Olof Palme, enligt herr Bohman, säga vad han vill. Det är inte dåligt - jag tackar för det.

Jag skall inte la upp allt det här. Jag tänkte jag skulle resonera med herr Bohman om kärnkraften, fördel har intresserat mig. Och det ger inle någon fin bild av honom egentligen.

Vid behandlingen av 1975 års energiproposition var moderaterna mer positiva till kärnkraften än vi socialdemokraler. Man tog bl, a, upp frågan om ett fjortonde kärnkraftverk. Man såg mer lättvindigt på säkerhetsproblemen. Så här sade herr Bohman:

Om det vore på del sättet att säkerhetsproblemen är olösliga, så vore varje utbyggnad av kärnkraften hell oansvarig. Men så är ingalunda fallet. Atl vi moderater accepterar kärnenergin beror alltså på atl vi blivit hell övertygade om atl de riskersom är förenade med en ansvarsfull kärnkraflspolitik, med de rigorösa kontroll- och säkerhetsföreskrifter som tillämpas på detta område, är långt mindre än de som sammanhänger med nästan all annan mänsklig teknik. Vad vi kunnat inhämta genom skickliga forskare och vetenskapsmän har övertygat oss om att så är fallet.

Så gick ett år. Så kom en valrörelse. Då plötsligt hade kärnkraften blivit en stor politisk stridsfråga-dä låg moderaierna utomordentligt lågt. Och nu har herr Bohman i Dagens Nyheter öppet berättat att del var av rent pariitaktiska skäl. Man ville inle störa centerns kampanj. Man ville låta centern ta röster åt borgerligheten. Man ville underiätta en borgerlig regerings tillkomst.

Därmed, herr talman, vilseledde man i realiteten både allmänheten och centerpartisterna. Centerpartisterna måste ju ha filt del intrycket, att när de med sin kärnkraflspropaganda vunnit valet åt borgeriigheten, så skulle de bli bemötta lika tillmötesgående efter valet som de hade blivit bemötta före valel. Pä den punkten håller jag med centern. Men sä blev inle fallet. I stället satte Gösta Bohman hårt tryck på Thorbjörn Fälldin. Herr Fälldin tvingades till dagtingerier. Han tvingades atl ladda Barsebäck. Och med många förseningar och fördyringar och kriser har man ju i stort sett fullföljt 1975 års energibeslut.

Det framgår ju klart - det är den iredje punkten - atl moderaierna vid behandlingen av laddningsansökningarna för Forsmark I och Ringhals 3 var beredda aU utan vidare omgång godkänna laddningen. Man gjorde eftergiften till centern med de här extra borrhälen, men man ansåg att del politiskt var klart, och då gick hert Bohman ut och förklarade triumferande, alt nu var säkerhetskraven till 99 % lösta. Det har han sedan försökt bortförklara. Houdini skulle bli blek av avund, om han kunde ta del av de bortförklaringar


 


som herr Bohman kommit med på den punkten.

Så föll emellertid regeringen. Då övergick herr Bohman i stället till alt berömma herr Fälldin - ett beröm som ju måsle vara rena dolkstöten. För vad är del herr Bohman säger? Jo, han säger: Thorbjörn Fälldin var beredd att sträcka sig ännu längre. Han var beredd alt dagtinga en bil lill, enligt cenierns språkbruk, men det var centerns fotfolk som spräckte regeringen. Det var inte herr Fälldins heder som del gällde, utan centerns fotfolk kunde inte se sina grannar och arbetskamrater i ögonen längre. Därmed får ju herr Bohman tillfälle att säga atl del var centerns fotfolk som spräckte den borgeriiga regeringen - det är deras fel.

Men inle nog med detta. Sedan fick ju inte moderaterna vara med heller. De fick lämna regeringen. Då antyder herr Bohman - del är nästa steg - atl hade han anat alt moderaterna skulle sparkas ur regeringen, så hade han kunnat länka sig atl la direktkontakt med herr Fälldin. Det säger han plötsligt i TV. Då hade han kunnat länka sig att stoppa vid tio aggregat, då hade han kunnat länka sig en folkomröslning.

Där vänder herr Bohman nu och försöker lägga nästa skuldbörda på folkpartiet. Det var folkpartisterna som sparkade ul moderaterna ur rege­ringen. Hade herr Bohman anat della, så hade moderaierna haft en annan taktik i kärnkraftsfrägan.

Samtidigt skriver emellertid samme Bohman i Dagens Nyheter en artikel, där han framstår som rättssäkerhetens apostel. Han skriver följande: "De reaktorer som redan ftt tillslånd att byggas - dvs. t. o. m. den tolfte reaktorn - fick genom lagen statsmakternas uttryckliga löfte om igångsättning, men bara under förutsättning atl de i lagen uppställda säkerhetskraven kunde

lösas.-- Atl i efterhand sätta en definitiv gräns vid ett lägre antal reaktorer

sirider alltså mot lagstiftningen. Det slår därmed i strid med allmänt hävdade rätlssäkerhelsprinciper."

På samma sida i Dagens Nyheter - för det är publicerat pä samma sida -framstår herr Bohman pä den ena spalten som supertakiikern som skulle begränsa anlalel aggregat till tio, och på den andra spalten som rättssäker­hetens apostel som säger att före tolv aggregat kan man inte stoppa del här, om villkorslagens krav uppfylls.

Del har ofta sagts i våra led, atl vad man än må säga om herr Bohman, så är han karl för sin hatt. Vi tycker inle bra om hans åsikter, men han står ju för de åsikter han faktiskt har. Men i fråga om energipolitiken må del tillåtas mig all säga alt hert Bohman framstår i facit som en ganska lealös supertakiiker, som satt den poliliska makten och taburellkänslan i alla lägen före övertygelsen i sakfrågan. Jag hoppas all det är därför, i den egna känslan av detta, som han skött energipolitiken så illa.

Jag vill också säga all under de senaste veckorna är del många av oss som tyckt synd om Gösta Bohman när vi sett hans bild i tidningar och TV med grämelsen och bitterheten rislad i ansiktet. Bohman, har man sagt, har blivit lurad. Jag börjar tvivla på det där. Jag tror alt Gösta Bohman i själva verket har överlistat sig själv, och jag hoppas all moderaierna återvänder till en saklig energipolitik.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

41


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

42


GÖSTA BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag måste erkänna atl jag ibland kan lycka alt det är behagligt om någon tycker synd om mig, när det finns skäl lill del. Men jag blir inle glad om Olof Palme säger att han tycker synd om mig, för del menar inte Olof Palme. Han kan inte lycka synd om andra-möjligen kan han lycka synd om sig själv någon enstaka gång.

Jag tycker inte heller atl Olof Palme skall lägga sig i debatten om de inbördes förhållandena mellan de här tre nu avgångna regeringspartierna. Den debatten kan vi nog klara själva.

Jag vill beröra en del av de principiella synpunkter som Olof Palme tog upp. Om det är någon följetong som Olof Palme njuter av så är del den om energipolitiken. I mer än två är har nu Palme stått mitt uppe i den här svekdebatten, trots all Olof Palme har fullt klart för sig - vilket Thorbjörn Fälldin för en stund sedan konstaterade - att meningarna i hans eget parti i denna fråga är slarki delade och all han inte är representativ för sitt parti när han talar så kategoriskt om kärnkraften som en energikälla ulan några som helst problem.

Jag stod bakom 1975 års energiprogram närdel antogs häri kammaren, och jag kan kosta på mig all erkänna-i motsats till många andra, Olof Palme-att jag hade fel den gången i min överoptimism dä del gällde kärnkraften. Jag tror fortfarande att de problem som är förenade med kärnenergin skall kunna lösas, men jag har långt ifrån en lika självklar uppfallning som jag hade när vi diskulerade denna fråga i riksdagen 1975. Även om jag är gammal, är jag inte så gammal all jag inte kan lära om. Jag hoppas all även Olof Palme blir så gammal alt han kan lära sig all lära om och dra nytta av erfarenheterna, de praktiska studierna och av de försök som pågår och lära sig någonling av alt människor runt om i världen tänker om rörande kärnenergin.

Jag upprepar: Jag tror atl de problem som är förenade med kärnenergin skall kunna lösas, men vi kräver nu med rälla längre gående, fastare och siarkare garantier för atl problemen är lösta innan vi tillåter nya reaktorer atl sälla i gång.

Det var detta som låg bakom villkorslagen, den villkorslag som Olof Palmes parti gick emot här i riksdagen. Genom villkorslagen ställde vi större krav på kärnkraften än man hade gjort lidigare, krav som nu ställs i många andra länder men som Olof Palme tydligen fortfarande tycker är onödiga. De kraven ledde till forskningsinsatser på säkerhetsomrädei som varit utomor­dentligt betydelsefulla för studierna och bedömningen av kärnenergin och som jag även tror kommer alt bli av värde för den svenska industrin framöver.

Olof Palme lever sä myckel med pariitaktik att han ser partiiakiik bakom nästan allting som existerar i sinneväriden.

När vi inle drev energifrågorna så hårt i valrörelsen som Olof Palme menar au vi borde ha gjort mol bakgrunden av 1975 års beslut, berodde del framför alll på atl vi var medvetna om all meningarna också inom moderata samlingspartiet var delade. Vi hade inte en sä kristallklar linje atl vi kunde gå ul och mejsla den politik som skulle bedrivas i framliden. Vi visste atl


 


meningarna var delade också inom folkpartiet men att man inom centern hade en klar och bestämd negativ syn. Vi var inställda på all vi skulle arbeta tillsammans, och vi var övertygade om all vi tillsammans skulle finna en klar och bestämd linje för hur kärnkraften skulle hanteras. De förhandlingar som vi fbrde sedan vi lillsammans hade vunnit 1976 års val syftade ju lill atl lösa det här svära problemet i energibehovels, ekonomins och hela svenska folkets inlresse. Vi trodde oss ha nått en sådan lösning genom villkorslagen, genom energikommissionens tillsättande och genom de besparingsåtgärder som vi var överens om. Nu har erfarenheten visat all vi inle lyckades. Del brast i många hänseenden, och vi kan bara konstatera all vi föll på den här frågan. Men att det bakom della skulle ligga något slags ren och skär pariitaktik i ordets fulaste mening-det ärju del Olof Palme insinuerar-vill jag bestämt tillbakavisa.

Efter atl ha suttit tvä år i kanslihuset har vi så mycket filt klart för oss hur del går lill all vi vet all del även i den socialdemokratiska regeringen mänga gånger fanns myckel stora motsättningar och att man tvingades lill kompromisser för att över huvud taget kunna hälla ihop den socialdemokra­tiska regeringen. Ingen gick ut och beskyllde olika ledamöier av den socialdemokratiska regeringen för pariitaktik, smussel och allt möjligt sådant för all man träffade kompromisser. Del fanns heller ingenting av pariitaktik och smussel bakom strävandena att försöka hålla ihop tre partier, som har delvis olika meningar i olika frågor, i en regering som Sveriges väljare röslal fram och som majoriteten av Sveriges väljare önskade skulle sitta kvar lill nästa val, då regeringen skulle få ett förnyat förtroende eller mötas av ett misstroende. Alt man i en sådan regering i slora och små frågor - stora som kärnkraftsfrågan och små som andra frågor- resonerar sig fram lill lösningar är inle någon partiiakiik i den mening som Olof Palme vill lägga in i del ordet, utan det är helt enkelt elt förnuftigt resonerande i överensstämmelse med de principer som tillämpats i del här kompromissernas gamla fina Sverige.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk deball


 


OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår väl alt Gösta Bohman är illa trängd. Jag har inle diskuterat kärnkraftsfrågan i sak. Jag har aldrig påstått all kärnkraften skulle vara utan problem. Inför Gösta Bohmans överoplimism år 1975 påpekade jag tvärtom atl det här finns rader av problem. Vad jag här utgått ifrån är Gösta Bohmans egna uttalanden. Han säger direkt i sin artikel alt skälet lill atl han inte klart redovisade sin egen ståndpunkt i 1976 års valrörelse var alt han ville underlätta strävandena alt hålla ihop den borgerliga regering som han hoppades alt väljarna skulle rösta fram. Vi fick ensamma ta debatten med centern - Gösta Bohman höll sig hell undan. Det är klart att det var pariitaktik. Men det var en pariitaktik som straffade sig. Jag häller nämligen med centerpartisterna när de säger att de måste ha fått intrycket atl det tillmötesgående man visade centern i valrörelsen skulle man visa också efter valet. Men då satte Gösta Bohman i stället ett stenhårt tryck på Thorbjörn Fälldin, som fick vika undan på punkt efter punkt. Det var bara del jag påstod i del sammanhanget.


43


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


Det andra jag påstod var atl det inte är särskilt vackert när Gösta Bohman säger att det inte var några svårigheter med Thorbjörn Fälldin utan all denne var villig att sträcka sig långt - vilket av centerpartiet måsle uppfattas som "dagtinga" - för samarbetets skull och för att hålla ihop med Gösta Bohman. Felet, säger Gösta Bohman sedan, var fotfolkets i centern - del var konvulsioner i förtroenderådet som spräckte den borgerliga regeringen. Därmed lägger han hela skulden på centerpartiet för all ha spräckt den borgerliga regeringen. Jag bara konstaterar detta.

Del iredje steget i Gösta Bohmans resonemang kommer när han säger ungefär: "Om jag hade velat att folkpartisterna tänkte sparka moderaterna ut ur regeringen, hade jag handlat på ett annat sätt - då hade jag tagit direktkontakt med Thorbjörn Fälldin." Gösta Bohman antyder aU han då hade kunnat resonera om en folkomröstning och om tio aggregat. Men samtidigt tar han upp rällssäkerhelsaspekten - de konservativa ärju värnare av rättssäkerheten - och säger att man hade gett elt löfte om all del skulle få byggas minst tolv aggregat om villkorslagen var uppfylld.

Herr lalman! Jag har inle gjort någonting annat än att återge herr Bohmans egna uttalanden lidigare och under de senaste veckorna. Jag tycker all dessa uttalanden är ganska skrämmande. De innebär nämligen all han först klart erkänner att det i hög grad var pariitaktiska skäl som bestämde högerns agerande i energipolitiken och att han sedan lägger skulden på sina bröder i led efter led - del var deras fel - för all framställa sig själ v i gynnsam dager. Jag har, herr lalman, inle diskuterat energipolitiken i sak -den återkommer vi lill. Jag har bara med utgångspunkt från herr Bohmans egna offentliga uttalanden gjort det påståendet alt det inte är någon särskilt vacker bild av en politikers agerande i en viktig samhällsfråga som där framträder. Jag tycker att del i en demokrati är en viktig renhållningsuppgift alt klarlägga detta. Jag har verkligen helt andra uppfattningar än Thorbjörn Fälldin i många frågor, men del här tyckerjag inte var vackert gjort mot centern. Och del må jag få säga. Det var inle heller vackert gjort mot folkpartiet, och del må jag fa säga, för Gösta Bohman har redan gett mig löftet atl i folkpartiels Sverige må jag säga vad jag vill.


 


44


GÖSTA BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Först litet parentetiskt: Här hade Olof Palme alla liders chans alt stå för vad han sade i sitt inledningsanförande om ekonomin, att stå för alll del han beskyllde oss för i fråga om ekonomiskt förfall och alt bemöta alla de påståenden somjag riktade mol honom om hur illa socialdemokraterna sköu sin oppositionspolitik. I stället hoppade han på nytt in i kärnenergifrägan, som för honom blivit den allra heligaste av alla frågor under de senaste åren. Och så står han här och fullföljer den moraliserande attityd som är Olof Palmes egen. Han slår här som en representant för del vita samvetet - han som alltid har rätt, han som aldrig sysslar med taktik, han för vilken den raka och breda vägen är den enda framkomliga i svensk politik. Kändes det inte litet underligt att slå här och tala på det sättet?

De citat som Olof Palme läste upp var inle helt riktiga - några var det, det


 


skall jag gärna medge. Men de slutsatser Olof Palme drog var hell felaktiga.

Jag kommer tillbaka till detta om valrörelsen och skall gärna kosta på mig en bekännelse, som Olof Palme kan notera. Olof Palme har i många år beskyllt oss för atl driva en extrem högerpolitik och för alt vi profilerat oss -Gud vet allt vad Olof Palme beskyllt mig personligen och mitt parti för. Men vi moderater har haft målsättningen atl försöka bygga upp elt hållfasl trepartisamarbele mot enpartiregeringen Palme. Det är självklart att vi i den sirävan har undvikit att profilera oss alltför hårt för att möjliggöra del som vi har betraktat som det övergripande målet. Det samarbetet med de andra borgeriiga partierna skulle inte ge oss allt vad vi strävat efter men del skulle ge oss mycket, och det skulle kunna ge svenska folket en ny regering. När jag dessutom påvisar att elt skäl till att vi inte förde fram kärnenergifrågan på det sätt som skulle ha kunnat ske mot bakgmnden av 1975 års beslut är atl jag själv hade tänkt om och alt del fanns en opinion i miu parti som gjorde att det fanns anledning att föra debatten i något mer nyanserade former, betraktar Olof Palme del som ren och skär pariitaktik. När jag säger att vår strävan var att åstadkomma en kompromiss som skulle kitta ihop trepariiregeringen genom villkorslagen och energikommissionen, är det också enligt Olof Palme bara partitaktik. I stället borde våra insatser i det hänseendet betraktas som en strävan efter att, för att använda Olof Palmes egna ord, skapa en stark och handlingskraftig regering. Att vi sedan föll är beklagligt, men vi föll inte på de här försöken.

Olof Palmes diskussion när det gäller villkorslagen och dess tillämpning är också mycket besynnerlig. Jag har gjort gällande all villkorslagen skall tillämpas enligt ordalydelsen. Vi har prövat villkorslagen på två aggregat enligt villkorslagens ord och därvid funnit att ett villkor inte var uppfyllt. Delta med de 99 procenten harjag inte dementerat efteråt. Olof Palme. Det gjorde jag samtidigt som orden föll. Olof Palme borde vara en så pass hederiig kari att han kunde kosta på sig att erkänna att om man uttrycker sig litet oförsiktigt och omedelbart rättar sig, så skall det sista gälla och inte det första. Men inte heller del tycks Olof Palme vara mäktig.

Jag tycker -jag upprepar det - alt del hedrar Thorbjörn Fälldin atl hans strävan som statsminister var att försöka alt hålla ihop regeringen, trots all det fanns en stark opinion i hans parti som tyckte att han gick för långt. Jag tycker att detta är ett beröm, men Olof Palme anser att det är en dolkstöt. All jag berömmer Thorbjörn Fälldin för alt han kände sitt ansvar som statsmi­nister framstår för mig som positivt, men för Olof Palme är det något negativt.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk deball


 


Statsministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag hade hela liden myckel stor respekt för Thorbjörn Fälldins sätt alt leda trepartiregeringen. Jag har nu också anledning atl säga att jag har mycket stor respekt för hans sätt atl uppträda i den nya situation som vi har hamnat i. Han ställer krav på den nya regeringen, och det har han rätt att göra. Han säger att han och hans parti sakligt skall pröva de förslag som


45


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

46


den nya regeringen lägger fram - stödja oss när han tycker alt vi har rätt och opponera när han tycker att vi har fel. Så tycker också jag atl politik skall bedrivas.

Thorbjörn Fälldins genomgång av vilka samhällsfrågor som han och hans parti betraktar som vikliga var också stimulerande all lyssna till. Den visar atl det miltensamarbete som har en lång tradition har tält de påfrestningar som de senaste veckornas politiska utveckling har inneburit.

Jag hoppas alt jag kan tolka Gösta Bohman på det sättet alt också moderata samlingspartiet är berett atl ta det ansvar som i den här situationen faller på alla partier - ansvaret för alt vi skall få en fungerande riksdag och en fungerande riksledning. Jag hoppas också atl det han sade inte skall tolkas på del viset att han kommer atl tveka när det gäller att fullfölja del ansvars-lagandet, om det av och lill skulle komma att innebära all samförstånd också uppnås med det socialdemokratiska partiet.

På flera punkter kan jag också instämma i vad Olof Palme hade atl säga. Det gäller kampen mol de dåliga arbetsmiljöerna, del gäller arbetet för all öka jämställdheten mellan kvinnor och män, det gäller förstärkningen av demokratin och mycket annat. Men Olof Palme misstog sig-del kan vara lätt hänt - när han hävdade alt jag inte skulle ha berört arbetslösheten bland de unga. Jag nämnde uttryckligen den centrala frågan i samband med en genomgång av de betydelsefulla förstärkningar på det arbelsmarknadspoli­tiska området som regeringen avser att genomföra. Det är väl ändå lill sist så att handlingar är viktigare än ord. Jag kunde kanske ha använt fler ord på arbetslösheten, men jag tror att vi inle har några delade meningar om atl del är en av våra allra viktigaste samhällsuppgifter atl se lill all de unga får någonting atl göra och kan känna att de behövs i samhället när de lämnat skolan.

Huvudämnet för den härdebalten anser jag bor vara uppläggningen av den ekonomiska politiken. Jag hoppas atl jag kan dra den slutsatsen av samtliga de inlägg som här gjorts att det finns en bred enighet bakom regeringens bedömning atl vi nu bör sälta in en försiktig stimulans för den privata konsumtionen - låt vara atl vi får anledning att diskulera hur den stimulansen i detalj skall utformas.

Jag vill ändå göra några kommentarer lill Olof Palmes analys av den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren.

Olof Palme och andra socialdemokraler har slutat all tala om det dukade bordel. Det gjorde man ganska snart, och jag tror att det var klokt att göra del. Skall man nödvändigtvis använda ordet "duka" skall det kanske ges en helt annan mening. Vad som var på väg all hända i slutet av år 1976 var atl den svenska industrin och den svenska ekonomin i själva verket var på väg att duka under. Det var det som vi hade att ta itu med när vi satte oss i trepartiregeringen. Del första vi hade atl göra var naturligtvis atl försöka åstadkomma en korrekt analys av vad för sorls situation vi hade framför oss. Det var ganska lätt att göra detta - vi hade slöd av prakliskl tagel alla ekonomer. Felet var all kostnaderna för den svenska produktionen var för höga. De hade höjts med 45 96, mol t. ex. 15 96 i Västtyskland - en av våra


 


främsta konkurrenter. Dessutom hade vi en felaktig växelkurs.

Del grundläggande felet i hela den socialdemokratiska oppositionspoli­tiken på ekonomins område är all man vägrat acceptera della enkla förhållande. Man sade därför nej lill alla åtgärder som hade just lill syfte atl råda bot på del grundläggande problemet med den svenska ekonomin. Man sade nej till devalveringen. Man sade nej till att vi drog oss ur det västeuropeiska valutasamarbetet. Man sade nej till sänkta arbetsgivaravgif­ter. Man sade nej till infiationsskyddade skatteskalor. Man sade nej till den åtstramning som den höjda momsen innebar. Man låtsades hell enkelt som om det inle spelade någon roll för försäljningen ute på den inlernalionella marknaden att svenska varor var mycket dyrare än konkurrenternas varor.

Nu ser vi att de äigärder som regeringen för sin del i stället valde var de riktiga. Vi kan konsialera en förbättring av handelsbalansen på uppemot 10 miljarder, vilket är remarkabelt. Jag undrar om del någonsin har hänt tidigare. Vi kan konstalera atl vi har en gynnsammare prisutveckling än tidigare och alt det nu finns utrymme för alt också stimulera den privala konsumtionen.

Varför sade vi då nej till det socialdemokratiska ekonomiska program som man lade fram någon gång i våras, om jag inte minns fel, och som man sedan dammade av och lade fram en gång till i somras? Jo, därför all del var ingen nyhet att säga atl det behövdes ekonomiska stimulanser. Del hade vi insett ganska länge, och vi hade också vidtagit åtgärder i den riktningen. Vi hade sänkt den allmänna arbetsgivaravgiften-del innebaren stimulans på mer än de 2 miljarder som låg i det socialdemokratiska stimulansförslagel från i våras. Indexregleringen av skatteskalorna innebären utebliven skattehöjning på ca 3 miljarder kronor-del är också en konsumlionsstimulans. Vi gjorde en överenskommelse med kommunerna som innebar att de nu kan hålla ökningen av den kommunala utdebiteringen kring 25 öre - det är också en stimulans för ekonomin och bra för löntagarna. Bostadsbidragen har höjts kraftigt från årsskiftet, och det är särskilt viktigt för familjer med flera barn. Den låga inflationstakten är också myckel viktig, kanske den viktigaste faktorn när del gäller att stimulera den privala konsumtionen, alt göra det litet bättre för löntagarna. Här kan man säga alt enbart den sjunkande prishöjningen under den s. k. ventilen betyder för löntagarna mera än den engångshöjning av barnbidragen med 500 kr. som socialdemokraterna nu gör så stort nummer av.

Nu kan vi alltså stimulera konsumtionen - och alla lycks vara överens om alt man bör göra del - och dä kan man fråga sig: varför kan man göra del nu, då man inle kunde göra del lidigare? Ja, för atl del helt enkelt har alt göra med ett trestegsfenomen i ekonomin. Det första som händer är att nya order strömmar in. Det skedde med hjälp av devalveringen, och då kunde företagen sälja ut av sina slora lager. I nästa steg kan man öka produklionen med hjälp av de maskiner och de anslällda man redan har i företagen. Men först i del Iredje steget kan man anställa fler människor och därmed utnyttja kapaci­teten bättre.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

47


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


Vi är nu inne i det iredje stegel. Vi vill lidigarelägga de goda verkningarna av det genom olika stimulansåtgärder - nyrekryleringsstöd och vad det nu kan vara. Men vi skulle inte ha varit inne i detta tredje steg, som nu möjliggör en hel del av den stimulanspolitik som också socialdemokraterna ställer sig bakom, om inte trepartiregeringen genom sina åtgärder lagl grunden för det. Då hade vi haft en sämre investeringssituation. Då hade vi haft lägre export. Då hade vi förmodligen haft en högre utlandsupplåning och en sämre sysselsättning.

Olof Palme konstaterade att socialdemokraterna har långvarig erfarenhet av att regera del här landet, och det vet vi alla. På samma sätt som Olof Palme medgav atl goda saker har uträttats av trepartiregeringen, så flnns det väl ingen anledning för mig atl göra annat än kvittera med att säga alt många saker också har uträttats av den socialdemokratiska regeringen. Men jag är särskilt förvånad överalt man, när man harjust denna tradition när del gäller alt ta ansvar, gjort en så totalt felaktig bedömning av den ekonomiska politiken och av vad man har behövt göra de senaste tvä åren för atl skapa bättre villkor för människorna i det här landet.


Under detta anförande övertog förste vice talmannen  ledningen  av kammarens förhandlingar.


48


LARS WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Den debattordning som nu genomförs genom atl statsminis­tern hoppar in i debatten innan en representant för varje parti har varil uppe i talarstolen och talat betraktar jag som ett talande uttryck för hur folkpartiet och den folkpartisliske statsministern ser på arbetsordningen här i riksdagen. Ärdet delta ni menar med demokrati och en demokratisk arbetsordning här i kammaren? Ni är tydligen inle bara sugna på alt lill varje pris regera, utan ni söker också nyordning i den debattordning som under de senaste åren gälll i kammaren. Jag tycker detta är djupt avslöjande, och jag tror knappast att det imponerar på kammarens ledamöter.

Nu när den borgeriiga trepartiregeringen har spruckit och ersatts med en ren folkpartiregering kan det flnnas anledning alt granska hur detta folkparti har agerat i den förta regeringen.

Sedan valel för två år sedan har priserna stigit med över 20 %. Hyrorna och matpriserna har stigit ännu mer. Och om delta skröt regeringen och sade att huvuddelen berodde på åtgärder som regeringen själv åstadkommit och inte alls på den kapitalistiska ekonomin som sådan. Men aldrig hörde vi någon folkpartist protestera mot denna folkfientliga politik.

Den borgerliga trepartiregeringen förde en skattepolitik som genom dämpad progressivitet, ökad moms och dessutom ökade avgifter på offentliga tjänster skärpte inkomstklyftorna i samhället. Men aldrig hörde vi någon folkpartist protestera mot delta - det skedde ju tvärtom genom förslag frän den folkpartisliske budgetministern.

Underden borgeriiga trepartiregeringens tid sänktes levnadsstandarden för löntagarna, medan bidragen lill kapitalägarna växte som aldrig förr. Ingen


 


folkpartist såg något orättvist i det.

Under den borgeriiga trepartiregeringens lid steg arbetslösheten lill sin högsta nivå efter kriget. Regeringen angrep aldrig arbetslösheten med medvetna arbeisskapande åtgärder utan bara genom provisoriska lösningar. En del av dem som stod i arbetslöshetskön satte man på skolbänken, men några beslående jobb har de inte fått efter sin utbildning, utan alll fler har fått förbli stående i kön utan hopp om jobb. Vi skall inle skapa några flaskhalsproblem, om industrin i elt bättre konjunkturläge åter skulle behöva mera folk, var det cyniska budskapet till de arbetslösa från det departement som Gösta Bohman basade för. Men aldrig hörde vi någon folkpartist protestera mol detta.

Den borgerliga trepariiregeringen förde en bostads- och hyrespolitik som innebar längre hyresköer och atl hyrorna i hyreslägenheterna steg med inemot 25 %. Inte heller på den punkten anmälde folkpartiet någon avvikande mening, trots atl partiet innehade en av ansvarsposlerna för bostads- och hyrespolitiken.

Den borgerliga regeringen försökte driva utrikespolitiken ål höger, en högervridning som kan exemplifieras med bl. a. handelsministerns fjäskresor lill shahens Iran och till Sydkorea. Inte hörde vi folkpartiet protestera mot det.

Det finns naturiigtvis spänningar och skillnader mellan de borgerliga partierna. Moderaierna är elt mer utpräglat överhelsparti än de båda andra och representerar de mest reaktionära och uppblåsta delarna av borgerlighe­ten. Men grundstommen till det hela är densamma. Samtliga tre partier försvarar ju klassamhället och dess orättvisor. De försvarar att människors arbete och utkomst är föremål för spel och spekulation på börsen. Och i praktiken har ju de ministrar som i trepartiregeringen representerade det parti som nu ensamt är i regeringsställning inte fört en mera progressiv politik än trepartiregeringen i dess helhet. Del borgerliga innehållet i folkpartiets politik är inle att ta miste på, och det märks inte minst på valel av ministrar. En försvarsminister utses som har stora iniressen i krigsmaterielinduslrin. Detta ärju en bindning som inte försvinner bara därför alt han säljer vissa av sina aktieposter. En industriminister utses som enligt uppgifter i pressen har en aktieportfölj på omkring en halv eller en miljon kronor-han vet inte så noga hur mycket del är. En person som har en miljon i aktier har naturiigtvis hjärtat mera hos aktiespararnas förening än hos de anslällda och fackför­eningsrörelsen. Självfallel kan inle industriministern delta i behandlingen av ärenden som rör företag där han har ägarintressen. Men del blir naturiigtvis så här när man har att välja ur en begränsad krets människor då man skall bilda regering och har litet bråttom. Delta visar de starka bindningar som finns mellan dagens folkparti och den svenska storfinansen. Blir det inte litet opraktiskt, herr Ullsten, att ha en industriminister som nära nog aldrig kan della i behandlingen av de ärenden som industridepartementet förutsätts kunna la hand om, därför att han har så siarka iniressen i många av de företag som är krisdrabbade och som regeringen skall ta ställning till?


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

49


4 Riksdagens protokoll 1978/79:21-22


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

50


OLOF PALME (s) kort genmäle:

Herr lalman! Några anmärkningar. Ola Ullslen talade om ett dukat bord. Jag använde uttrycket i en mening. Jämfört med del samhälle som vi tog över efter Felix Hamrin eller vem det nu var, med massarbetslöshet och massfatligdom, gick borgeriigheten till ell dukat bord. Del vidhåller jag.

Däremot talade jag inie om konjunktursituationer. Om ni vill kritisera den ekonomiska politik som fördes mellan 1973 och 1976, vill jag påpeka alt den utformades i nära samverkan mellan socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet. Under hela valrörelsen skröt ni ohejdat med framgångarna med denna ekonomiska politik, medan vi vid de förhandlingar vi hade fick kämpa oerhört för atl stå emot alla era överbud - miljon för miljon. I valrörelsen sade jag atl vi säger nej lill era löften utan täckning, vi säger nej när ni vill gå ut och låna lill skattesänkningar och när ni på gmnd av era överbud vill låna i främmande land för atl stimulera privatkonsumtionen, då vi under högkon­junkturen måste samla i ladorna, betala våra skulder och lägga gmnden till vår styrka nästa gång man ställer till med kris. Det var alltså ett kärvt budskap.

Den högkonjunktur som man trodde var i gång vände ju sedan pä hösten 1976 mol alla ekonomers bedömningar. Detta gör alt man kan vara litet försiktig nu.

Egentligen lanserade nu Ola Ullslen en helt ny och helt revolutionerande konjunkturieori. Han sade all när del går nedåt, skall man låta det gä nedåt och nedåt tills botten är nådd. Sedan när det vänder skall man stimulera. Även om detta är revolutionerande är del en felaktig konjunkturieori.

För vår del sade vi redan i våras följande. Del är möjligt att den inlernalionella konjunkturen vänder framemoi 1979, om vi fär draghjälp. Vi måsle dä på allvar börja länka på att få ned detta fullkomligt gigantiska budgetunderskott. När ni talar så vackert om vad ni åstadkommit, bör ni komma ihåg alt ni förorsakat en nedgång av industriinvesteringarna med 30 96, en ökning av budgetunderskottet frän 3,6 miljarder kronor lill bortåt 45 miljarder och en fantastisk upplåning i utlandet. Delvis var ni tvungna lill detta, det är inle bara ert fel, men jag tycker all skrytet bör dämpas. Vi sade då att det är nu man bör sälta in stimulansen, eftersom människornas levnadsstandard lill följd av svångremspoliliken har sjunkit så mycket i onödan. Redan i våras sade vi att del är nu vi måsle vidta stimulansåtgärder, ty annars får vi en stor arbetslöshet i höst, framför allt en stor ungdomsar­betslöshet. Del var också exakt vad som inträffade.

Det var alltså fel av regeringen och av den borgerliga riksdagsmajoriteten när ni sade nej i våras. Nu är vi ju ganska överens om konjunkturbedöm­ningen och såvitt man nu kan se - jag är fortfarande litet försiktig på den punkten - om behovet av stimulanser i dagsläget. Vi är också överens om all de bör komma sä snabbt som möjligt. Dä frågar jag er: Varför säger ni nej till del sjupunktsprogram som nu ligger förbehandling i riksdagens utskott, när ni i och för sig är överens med oss om all pengarna finns och måste fram liksom om behovet av stimulanser och atl dessa bör sältas in sä tidigt som möjligl, eftersom del är nu vi hårde svåra problemen med arbetslösheten och


 


den sjunkande levnadsstandarden? Ert resonemang går ju inle ihop.

Är del bara därför alt det är socialdemokrater som har föreslagit 500 kr. i ett engångslyft för barnbidragen som ni måste säga nej lill delta? I så fall är jag ledsen över atl vi inle har kunnat överföra delta bud pä telepalisk väg lill er, så att ni inle hade behövt ha denna prestigelåsning utan i stället hade kunnat säga alt del var ni själva som kommii på all barnfamiljerna skulle hjälpas pä delta sätt.

Därförblir min fråga lill Ola Ullslen än en gång: Skulle del inle, med utgång från den konjunkturbedömning han själv har lanserat och från del behov av stimulanser som han har redovisat, fortfarande vara möjligt för folkpartiet all bryta denna prestigeblockering och säga alt del vore bra, om barnfamiljerna i höst kunde få en extra höjning av barnbidraget med 500 kr.? Barnfamiljerna har haft det svårl i år. Deras utgifter inför hösten och vintern är stora, och därför skulle de behöva denna förstärkning, som också skulle vara en välbehövlig stimulans just nu på den svenska arbetsmarknaden.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


GÖSTA BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är självfallel med myckel stort intresse man lyssnar när Olof Palme ägnar sig ät ekonomisk historieskrivning. Man lyssnar också med Stigande förvåning. Vi har nämligen nu äntligen fått klart föross-och det har vi väntat på mycket länge - vad Olof Palme egentligen menade med det förhastade uttalandet om del dukade bordet. Han menade uppenbarligen inte - vilket han ändå päsiod den gången - atl vi hade en stark ekonomi hösten 1976 med sunda statsfinanser och att vi i stort sett inle hade några problem.

{Förste vice talmannen framhöll att Gösta Bohmans genmäle skulle avse statsminister Ola Ullstens anförande.)


Statsministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att Gösta Bohman inte hade något som helst atl invända mot det som jag sade.

Så till det som Olof Palme framhöll, med den rätt han har att fä säga vad han vill i folkpartiets Sverige - och jag kan försäkra Olof Palme att den rätten kommer alla atl ha liksom alla alltid haft den i demokratins Sverige.

Del är riktigt att mitlenparlierna och socialdemokraterna i långa stycken var överens om den ekonomiska politik som fördes 1973 och 1974 och som bären del av skulden till de problem som vi senare har haft att ta itu med. Och vi har inle elt ögonblick försökt springa ifrån del ansvaret, tvärtom. Men del är inte del som den här diskussionen gäller, utan vad den här diskussionen om den ekonomiska politiken gäller ärju vad man skall göra för atl ta itu med dagens problem som "delvis är orsakade av den ekonomiska politik som har förts i Sverige men också naturligtvis i hög grad av vad som har hänt iniernalionellt. Där lanserade jag ingalunda - även om det hade varit angenämt för mig atl kunna göra det - någon ny konjunkturpolitisk teori. Jag sade inte att man först skall köra ekonomin i bollen och sedan försöka ändra


51


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

52


på utvecklingen. Det var inte del jag menade med mitt irestegsresonemang. Det är inte heller den politiken som har förts. Underden tid som vi har haft en svag konjunktur, en dålig orderingång och besvärande handelsbalanspro­blem har vi satt in större arbetsmarknadspolitiska åtgärder än man någonsin tidigare har gjort i värt lands hisloria,jusl för all inte köra ekonomin i botlen i avvaktan på bättre tider, initierade av händelser utifrån.

Vi har också fört en näringspolitik som har haft precis det syftet och som har inneburit enorma satsningar för alt hålla branscher fiytande över del här besvärande konjunkturiäget, den djupaste konjunktursvacka som vi någonsin har varit inne i.

Vi har också fört en ekonomisk politik som haft till syfte att försöka bädda för en mera stabil situation med naluriiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

Men det ärju när det har gällt hur den politiken skall se ut som meningarna har gäll isär. De har gått isär hell enkelt av det skälet att man från socialdemokratiskt håll har vägrat atl acceptera vari problemet har bestått. Man har vägrat att acceptera alt här fanns ett kostnadsproblem som var del hell grundläggande. Nog sagt om det.

Nu frågar Olof Palme: Om ni nu ändå är överens om atl det behövs en stimulans, varför sade ni då inle ja till vårt sjupunktsprogram, som vi har presenterat i några omgångar?

När det programmet lades fram i våras, var tiden inte inne att göra den bedömningen. Hade man följt den socialdemokratiska politiken i det skedet, hade man gjort sig skyldig till ett misstag. Nu fullföljer den nya regeringen trepartiregeringens planering. Vi kommer nu att göra den konjunklurpoli-tiska bedömningen, och vi kommer att presentera de förslag lill åtgärder som den bedömningen kan föranleda. I det skedet får man väl i utskottet granska alla de förslag som läggs fram.

Men låt mig igen göra det påpekande som jag gjorde i mitl förra inlägg: När man frän socialdemokratiskt häll nu gör ett väldigt stort nummer av att man vill förbättra för barnfamiljerna genom en engångshöjning av barnbidraget med 500 kr., så gör man det uiifrån ett antagande om en annan prisutveckling än den som faktiskt blev fallet. Och redan del faktum alt prisutvecklingen blev så pass mycket gynnsammare än man tidigare räknade med, innebär alt man för 1978-och det ärju för 1978 som del socialdemokratiska ekonomiska paketet väsentligen gäller - har föll den stimulans som den här extra barnbidragshöjningen i en sorts engängsinsats skulle innebära. Man får i .själva verket för de fiesta människor en större stimulans genom den utvecklingen än man hade fåll med det här sjupunktsprogrammet.

Men vi har alltså sagt atl målsättningen är mer ambitiös, att den utveckling av konsumtionen som skulle innebära en höjning på 1,5 96 för 1979 är för liten. Vi vill ha en höjning på åtminstone 2,5 96, och därför kommer vi all lägga fram olika förslag i syfte atl nå det målet. Där kommer vi att försöka balansera mellan kraven pä en sådan stimulans och riskerna för alt stimulansen blir för stor så att man inle längre kan hålla prisutvecklingen under kontroll.


 


Del blir naturligtvis intressant alt notera hur socialdemokraterna i det läget kommer all ställa sig till de justeringar av skatteskalorna som i varje fall TCO har rest mycket starka krav på, liksom hur man från socialdemokratiskt håll kommer atl bete sig för att infria de förväntningar man skapade under sommaren när man gick ut och sade att man nu inseratt marginalskatterna är elt problem. Det ärju gott och väl att man gördel. Jag hoppas nu också atl denna insikt skall kunna omsättas i praktiskt politiskt samarbete när regeringens stimulanspaket om några veckor når riksdagens bord.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


LARS WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkl, men del är inte jag som trollar med lalarordningen sä atl del blir förvirring i debatlen här i dag.

Jag är litet förvånad över alt statsministern inte svarar på den fråga jag ställde om del är prakliskl alt ha medlemmar i regeringen som har ägarintressen inom näringslivet och storfinansen.

Del är naturligtvis inte särskilt egendomligt eller överraskande att medlemmari herr Ullstens minislär har ägarintressen i svenska förelag. Det visar bara på sambandet mellan folkpartiet och storfinansen, och det visar också hur löntagarna i det här landet skall se på den här regeringen.

Försvarsministern måste gå ut när regeringen diskuierar stöd till Lesjöfors bruk. Hans ägarintressen i det företaget gör atl han inte får delta i besluten. Är inle det besvärande för regeringen, herr Ullsten?

Jag frågade hur det blir med den nye industriministern Huss. Enligt uppgifter har han betydande aktieposter i fiera stora svenska företag som Atlas Copco, L M Ericsson, AGA och Dagens Nyheter. Men ännu mer: Han har aktier i två stora svenska banker. Sundsvallsbanken och Handelsbanken. Lägg därtill aktieposter i investmentbolagen Industrivärden, Inveslor, Promotion, Custos, Incentive - bolag som har ett finger med i spelet i praktiskt taget varje förelag av belydelse här i landet. Det gäller naturiigtvis också krisdrabbade branscher och krisföretag som kommer atl bli föremål för olika stödåtgärder från regeringen under det kommande året.

Är inle delta opraktiskt, herr Ullsten? Eller tänker statsministern göra tradition av den förre statsministerns sätt alt dagtinga med sina principer och blunda för industriministerns ägarintressen?

I sä fall verkar det som om den poliliska moralen sjunkit betydligt sedan 1930-talet. Då avgick den liberala Ekman-regeringen efter att ha haft affärer ihop med storfinansen. Men nu har vi haft en borgerlig regering i två år, där i varje fall ett av partierna, förre ekonomiministern Bohmans moderata samlingsparti, hela tiden tagit emot direkt slöd av storfinansen, och vi har fått en ny regering, där medlemmar har direkta ägarintressen i svenska företag och tillhör denna storfinans.

Jag upprepar frågan till statsministern: Är inte detta besvärande dels av praktiska skäl, för regeringsarbetet, dels med utgångspunkt i det allmänna förtroendet för politik och regeringens beroende av svenskt näringsliv och svensk storfinans?


53


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


OLOF PALME (s) kort genmäle;

Herr lalman! Jag har en känsla av alt om jag och andra socialdemokraler inte funnes, så vore herr Bohman i en evig lystnad eller en evig monolog med sig själv. Vi känner naturligtvis ett slarki ansvar för all hälla honom i gång, men det hindrar inle alt del får vara någon ordning på kammarens debatt.

Jag har nu bara tre minuter på mig. Låt mig först säga att Ola Ullsten har fel när han påstår all regeringen i våras tyckte atl tiden inte var inne för konjunkturslimulans, alltså lät den bli att göra något. Vi sade då; Om vi inle vidtar stimulansåtgärder i vår, får vi en hög ungdomsarbetslöshet i höst. Vi har nu fäll konfirmation pä alt tiden var inne i våras, för då hade vi sluppit en del av denna höga arbetslöshet. Det är jag alldeles övertygad om. Även nedgången i handeln och nedgången i order lill hemmamarknaden hade vi delvis kunnat undvika. Nu är inte bara tiden inne, nu är del hög tid atl göra något. Dä har Ola Ullsten en andra försvarssyn som säger; Det blev litet bättre för barnfamiljerna än vi trodde, för prisutvecklingen har blivit litet lägre än vi trodde. Det är ett krokigt sätt alt resonera pä. Jag kan påpeka att sedan regeringsskiftet har matpriserna ökal med "bara" 25 96 och konsumentpri­serna med 20 %. Del har slagit hårt på barnfamiljernas standard - de har fäll en standardsänkning. Dä måste väl liden vara inne för all försöka se lill all de får en bevarad levnadsstandard.

Med Ola Ullstens eget sätt att resonera som utgångspunkt kommer jag igen fram till alt del vore väldigt bra, klokt och riktigt att just nu sätta in 500 kr. i en extra barnbidragshöjning, både för barnfamiljernas levnadsstandard och för stimulansen, som bör komma så tidigt som möjligt.

Ni kanske tycker att del här är en liten fråga. Del är del inte för landets barnfamiljer. Detta extra barnbidrag skulle innebära fiera tusental kronor för en fierbarnsfamilj, men framförallt är del ell uttryck fören viljeinriktning för vår del.

Vi bedömer regeringen efter dess gärningar. Vi har inga behov av några övertoner, för vi känner oss ganska trygga i vår politik. Socialdemokratin kommer att driva en politik som syftar lill sysselsättning ät människorna, social rättvisa och rältfärdighet, en rättvis fördelning och en uppbyggnad av värt näringsliv. Den politiken kommer vi all driva. Det har vi gjort förut, och del fortsätter vi med. Vi lar gärna breda lösningar för aU nå detta, men vi tror all del kommer att gä bättre när vi inte längre har denna splittrade borgerliga majoriiei att dras med i riksdagen.


 


54


Statsministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Lars Werner har ställt en fråga till mig angående statsrådens aktier. Jag har lovat honom alt jag skall svara på den frågan i morgon bitti, och dä får vi ta den debatten. Jag kan dock redan nu försäkra Lars Werner om au det sätt pä vilket vi kommer all sköta den här frågan pä inget vis kommer all innebära att minsta misstanke kan falla över något statsråd att han i sin ämbetsutövning gynnar egna ekonomiska iniressen. Vi kommer i det här avseendet i själva verket atl vara myckel hårdare än vad man tidigare har


 


ansett sig behöva vara i moisvarande siluation.

OlofPalme kommer tillbaka och vill all jag skall medge alt vi hade fel när vi inle satsade på konsumlionsslimulanser i våras, som socialdemokraterna ville. Jag kan för egen del bara komma tillbaka och upprepa vad jag redan har sagt flera gånger. Vi satsade på konsumlionsslimulanser, på stimulanser av ekonomin, fast vi valde andra metoder än dem som socialdemokraterna har rekommenderat. Vi satsade pä atl sänka produktionskostnaderna i industrin genom atl devalvera och sänka arbetsgivaravgifterna. Vi satsade på skalle­sänkning via indexreglering. Vi har försöki alt på sikl hålla kommunalskat­terna nere genom uppgörelse med kommunerna. Vi satsade pä en myckel aktiv prispolitik, som gjorde att vi fick en gynnsammare prisutveckling, som i sin lur därmed gav de för löntagarna tämligen magra löneavtalen myckel mera av innehåll än de annars skulle ha fåll.

Nu menar socialdemokraterna och Olof Palme atl vi förde en oförsiktig politik lidigare, som innebar alt vi fick väldiga prishöjningar. Ja, det är riktigt atl vi hade väldiga prishöjningar, och de väldiga prishöjningarna var jusl en konsekvens av att vi hade väldiga kosinadsstegringar i den svenska ekonomin. Vi lät kostnaderna stiga med ungefär 45 96 under samma lid som våra konkurrenter lät dem stiga med bara en tredjedel av denna höjning. Vi sade oss också all del kommer atl gå ät skogen för den svenska ekonomin, om man inte gör någonting åt della. Vi försökte atl göra någonting ät det, och vi har nu lyckats med de åtgärder som vi satte in. Vi ser också all dessa äigärder fört med sig alt priserna nu stiger långsammare än de gjorde tidigare. Inflationsbekämpningen harblivit framgångsrik - naturiigtvis långt ifrån så framgångsrik som vi vill atl den skall bli, men vi har en gynnsam utveckling pä prissidan.

Utan all avslöja någonting från de samtal som har förts mellan ä ena sidan mig och andra medlemmar av regeringen och å andra sidan företrädare för löntagarorganisationerna de senaste tvä dagarna kan jag säga atl en av de huvudsynpunkter som framfördes, för alt inte säga den huvudsynpunkt som man frän LO-sidan förde fram nu liksom i andra sammanhang, just var att den bästa stimulanseffekten för de svenska konsumenterna uppnås om man gör vad man kan för alt hålla priserna i schack. Del är då som köpvärdet hos lönerna ökar. Del är då vi kan få fart pä ekonomin. Det är då vi kan skapa en trygg grund för nya investeringar och för fler jobb.

Det ärden politiken vi har fört. Vi har inte lyssnat lill socialdemokraternas recept. Vi har lyssnat till andras recept. Resultatet har visat sig vara positivi, och med det är vi mycket nöjda.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


LARS WERNER (vpk):

Herr talman! Jag skall villfara Gösta Bohmans begäran atl inle lägga mig i de tre borgerliga partiledarnas gräl om skulden lill all den borgerliga trepartiregeringen sprack, även om jag inte är säker på all de själva kommer alt klara ul det. Att inle alla ville lämna regeringen har vi fåll helt klart för oss efter att ha hört Gösta Bohmans tal här i dag. Jag konstaterar bara all den borgerliga regeringen inle överlevde en valperiod, men de inle fulll två år som


55


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

56


den satt var tillräckliga för alt den skulle visa vad den gick för. Jag har inga större förhoppningar om en bättre politik när vi nu i stället fält en borgeriig enpartiregering. Också en folkpartiregering är en regering som stöder borgerligheten, som företräder kapitalägarnas intressen, som i all sin konkurrensfilosofi slår för den slarkares rätt och den planlösa ekonomi som skapar arbetslöshet och utslagning.

Spåren av vad trepartiregeringen åstadkom borde ha fått den samlade arbetarrörelsen alt rösta nej till varje borgeriig regering. Så skedde nu inle. Folkpartiregeringen tillkom med den socialdemokratiska riksdagsgruppens passiva slöd. De socialdemokratiska rockslagsknapparna med devisen "Nej till en borgeriig regering" bör väl stå rätt lågt i kurs nu, när socialdemokra­terna uttalat alt stödel ät en folkpartiregering är förnuftels seger över känslan.

Jag tycker atl det är en berättigad fråga som mänga inom arbetarrörelsen ställer med oro, nämligen om farhågorna för ell närmare samarbete mellan socialdemokraterna och folkpartiet nu håller på atl besannas. Någon socialism eller någon politik i lönlagarnas iniressen kan man nämligen inle åstadkomma tillsammans med Ola Ullstens folkparti. Detta parti är och förblir elt av högerpartierna i politiken, även om det eller några av dess enskilda medlemmar kostar på sig punklradikalism och yviga fraser i olika sammanhang. Del enda rikliga hade varil atl säga nej lill varje borgeriig regering och därigenom pressa fram ett nyval.

Mot detta hävdas alt landet måste ha en politisk ledning och att ett nyval skulle ha skapat problem. Detta argument är ohållbart och kortsiktigt. De borgerliga partierna har i två är visat vad de gått för. Visserligen fick de den kapitalistiska krisen emot sig -en kris förorsakad av det syslem som de har till uppgift att försvara - men det sätt på vilket de angrep krisen visade de borgerliga partiernas rätta ansikte. De förde en utpräglad klasspolitik för överklassen mol folkfiertalet. Det gäller samtliga tre partier. De var överens om alll utom kärnkraften, eller- rättare sagt - om alll utom laddningen av ett elfte aggregat. Och del gäller inte bara atl se lill alt landet fr en regering vilken som helst, det gäller inte bara att få en regering för all vissa problem måsle lösas - sådana problem står alltid på dagordningen. Det gäller själva innehållet i den politik som regeringen står för.

Vi kan inte se politiken på det sättet alt del har något med ansvar för landet att göra att fa fram regeringar som för en borgeriig politik. Regeringar som för en borgeriig politik gör alltid landet och lönlagarna den största tjänsten genom atl avgå. Därför krävde vi nyval och står fast vid alt bekämpa alla borgerliga regeringar.

Vi är också medvetna om alt ett nyval inle med säkerhet skulle ha fört till en bättre politik. Det skulle exempelvis bara vara en begränsad vinst att i stället för en folkpartiregering med socialdemokratiskt beroende få en till samarbete med folkpartiet anpassad socialdemokratisk ministär. Skall Sverige föras ul ur krisen krävs det en offensiv politik mot borgerligheten och de intressen den företräder. De tvä årens erfarenheter av borgeriig regerings­politik ger en för de fiesta löntagare, pensionärer och barnfamiljer kännbar


 


bakgrund lill varför politiken måste vridas ät vänster, varför del krävs en offensiv politik riktad mot borgerligheten, där arbetarna och tjänstemännen, de som bygger upp delta land, sätts i främsta rummet.

Jag har lidigare redovisat hur folkpartiet har agerat i den tidigare trepartiregeringen. Man har fört samma politik som de övriga borgerliga partierna, och man är beredd att fullfölja den lönlagarfientliga, arbelsgivar-vänliga politik som den regeringen förde.

Till det torftiga svar som statsministern lill sisl lämnade pä min fråga, om del inte var besvärande att i statsrädskretsen ha medlemmar som har direkta och indirekta ägarintressen i förelag som regeringen tänker lämna bidrag lill, är del bara alt säga: Del tycker uppenbariigen inle statsministern. Och det är också ett klariäggande svar.

Det är följdriktigt att den folkpartisliske arbetsmarknadsministern som en av den nya regeringens första åtgärder söker direkt konfrontation med löntagarna och fackföreningsrörelsen, när det gällerden nya förtroendeman­nalagen. Man fullföljer den gamla regeringens arbetsgivarvänliga politik.

Den skiljelinje som mest markerats mellan de borgerliga partierna har gällt energipolitiken. Folkpartiet och moderaterna har entydigt lagil ställning för storkapitalets energipolitik. Centern gick ut i valrörelsen som motståndspar­tiet mol kärnkraft. Men man ställde sig efter valel i spelsen för en regering som fört oss längre och längre in i kärnkraftssamhällel.

Vi klandrar inte Thorbjörn Fälldin eller centern för atl de lämnade regeringen, när påtryckningarna från kärnkraftsanhängarna till sisl blev för hårda. Men centern, som sade sig aldrig kunna medverka i en regering som byggde fier kärnkraftverk, satte sig i en regering som i praktiken gav klartecken för ytterligare fem kärnkraftsaggregai, vilket innebär en snabbare utveckling än någonsin lidigare. Det betyder alt regeringen Fälldin i praktiken mer än fördubblade Sveriges kärnkraftsberoende, eftersom de nya kärnkraftverken är betydligt större än de som togs i drift före den borgeriiga regeringen.

Vi lillhör således inle dem som blir hänförda av centerledningens agerande i kärnkraftsfrägan. Men kärnkraftsmotsländets största fiender är kärnkrafts­anhängarna och, politiskt, de partiledningar som går kärnkraflsindustrins och storfinansens ärenden i energipolitiken. Jag tillstår gärna alt kärnkraftsmot­ståndet inle i första hand handlar om kamp mot centerpartiet. Visserligen har man lovat mnt och låtit taktiska hänsyn gå före sak, men samlidigt har många centermedlemmar och centerorganisationer deltagit och deltar med engage­mang i rörelsen mot kärnkraft. Kärnkraftsmotsländets främsta fiender finns i ledningen för Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen, moderata sam­lingspartiet och folkpartiet. Och jag vill fråga socialdemokraterna, hur länge man skall göra gemensam sak med de här krafterna i energipolitiken och varför man motsätter sig förslaget om folkomröstning i kärnkraftsfrågan.

Herr lalman! Frän en del håll har hävdats atl svensk ekonomi går mol ljusare tider. Flera s. k. konjunkturrapporter har detta som sin tro. Och herr Bohman, som förstört så mänga arbetarfamiljers ekonomi, säger alt han skulle ha velal fortsätta sitt verk nu när resultaten börjar märkas.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

57


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

58


Men varken Bohmans svångremspoliiik eller Åslings nedläggningspolilik kan la äran av atl konjunkturerna ljusnar. Del är ell normalt inslag i kapitalismens utveckling. Den pendlar mellan låg- och högkonjunkturer. Och även om vissa data lyder på en förbättring i den ekonomiska konjunkturen, så kvarstår fortfarande allvarliga problem. Konjunklurförbätl-ringar kommer först mycket långsamt att minska arbetslösheten. Och en konjunkturförbällring hindrar inte den fortsatta nedskrotningen av svensk industri. Till del behövs en hell ny industripolitik. Och framför allt: Ser vi ekonomins utveckling i ell längre perspektiv, tenderar högkonjunkturerna att bli alll svagare och kortvarigare, medan lågkonjunkturerna successivt har förvärrats. Inget pekar på all della skulle förändras. Jag tror inle att man skall ropa hej för en högkonjunktur. Kapitalismen fungerar ju så, all varje högkonjunktur är inledningen till en ny lågkonjunktur. Därför räcker inle siödpolitiken lill kapiialäg'arna, som påbörjades under den socialdemokra­tiska regeringen men som slagit alla rekord under den borgerliga regerings­perioden. 1 stället krävs en politik som angriper kapitalägarnas makt över näringslivet.

Vi säger all del behövs en radikal arbetarpolitik. Vad menar dä vi kommunister med det?

En radikal arbetarpolitik är en politik som tryggar sysselsätlningen, som stoppar prisstegringar på dagligvaror och bosläder, som gör en bra bostad lill en social rättighet, som tillgodoser alla barns räll lill en plats på daghem eller fritidshem, som satsar på den kollekliva trafiken i stället för på privatbilis­men. En radikal arbetarpolitik sätter också stopp för del militära rustnings-vansinnet. Vi måste som alliansfritt land gå i spetsen för nedrustning och avspänning.

De senaste årens erfarenheter borde ha gjort det uppenbart l. o. m. för de borgeriiga partierna atl del inte går alt lämna åt del privata näringslivet atl klara sysselsättningen. Trots en miljardrullning utan motstycke har ingenting skett som på sikl kan trygga jobben.

Den förre ekonomiministern sägeratl ungdomsarbelslöshelen i september gick ned mer än den övriga arbetslösheten. Ja, sä kan bara den uttrycka sig som aldrig har gått utan jobb, som aldrig har varil arbetslös. Så lättsinnigt uttrycker sig den förre ekonomiministern om ungdomsarbetslösheten, trots all det i dag finns över 50 000 arbetslösa ungdomar.

Arbetslösheten är högre än någonsin. Det är ungdomen, kvinnorna, de äldre, de handikappade och de socialt utslagna som drabbas särskilt hårt. Hundratusentals av dessa människor nås inte heller av den räcka av uppehållande åtgärder i form av beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbild­ning, 25-kronan och annat som har salts in. I sysselsällningsulredningen var samtliga partier överens om parollen "Arbete ät alla". Men del är inte den parollen som i dag styr svenskt näringsliv. I stället är del parollen "Profiter ät privatkapitalet".

Arbetslösheten kan inle bara mötas med uppehållande åtgärder, även om sådana självfallet behövs i den situation vi har försalls i. Nej, del är nödvändigl med en ny industripolitik, som frigör oss frän del extrema


 


exportberoendet och beroendet av multinationella förelag. Vi måsle åstad­komma en långsiktig planering för förädling av landets råvaror och vidare­förädling inom landet. Vi måste också bygga upp statliga basindustrier inom samtliga vikliga industrisektorer och utforma en inriktning av produktionen för all tillgodose gmndläggande behov i samhället. En sådan planmässig omstrukturering är enda sätiei alt på sikl höja sysselsättningen och ge möjligheter atl bygga ut den offentliga sektorn samt tillgodose alla de behov som i dag har tillåtits släpa efter, exempelvis barnomsorg, sjukvård och åldringsvärd. Atl planmässigt öka antalet arbetstillfällen är grundläggande, inle bara för vars och ens rätt lill ett jobb, utan också för jämställdheten mellan män och kvinnor och för kampen mot den sociala utslagningen.

Priser och hyror rakar i höjden och urholkar lönlagarnas ekonomi. De borgerliga partierna berömmer sig av att prisstegringarna i år har varit lägre än pä flera är. Det är i och för sig sant, men för lönarbetarna gäller att prisstegringarna ändå måste betalas, och de måste betalas med löner som baserar sig på det sämsta avtalet på många år. Det lilla lönelyft man fick, som egentligen inte var mer än litet felräkningspengar, var redan flera gånger om uppslukat av föregående års extrema inflalion. Vi kommunister säger att momsen pä maten måste bort därför att den orättvist drabbar låginkomstta­gare och barnfamiljer, och della motverkas inte av ett par tior mer i barnbidrag. Detta är elt gammall vpk-krav, som efter varje prisökning omfattas av allt fler människor.

Byggkapitalel utnyttjar hänsynslöst människors behov av en bostad. Hyreshöjningarna har överträffat alla andra prisökningar under de senaste tio åren. Därför kräver vpk hyresslopp och all staten skall gå in och subventio­nera de allmännyttiga bostadsföretagen. Vi kräver också förbättringar av bostadsbidragen. Men pä sikl måsle flnansieringsformerna ändras sä atl byggandet av flerfamiljshus kan ske lill låg och fast ränta med lån från en statlig samhällsbyggarbank. Staten måste dessutom skaffa sig kontroll över byggnads- och byggnadsmalerielindustrin och slå sönder de privalkapiialis­tiska iruster, karteller och monopol som i dag behärskar marknaden.

Del här är en politik som vi har fört och tänker föra mol den borgerliga regeringen. Vi behöver en politik som utgår från de samlade värderingar som arbetarrörelsen har. Därför kritiserar vi socialdemokratin för alt den har hjälpt fram en borgerlig regering genom sill passiva slöd. Vi säger alt ur en sådan regering kan aldrig komma något gott.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


STEN ANDERSSON (s);

Herr talman! Jag skall under de 15 minuter jag har lill mitl förfogande beröra ett problem, som oroar mig mycket och som vi - både här i kammaren och i alla partier - borde ägna mycken tid och tankemöda, nämligen den växande misstron mot politiker saml politikers vilja och förmåga au komma lill rätta med de svårigheter som drabbat så många människor i vårt land. Misstron kommer till uttryck på många sätt.

Ett av våra fackförbund har låtit göra en undersökning på en antal industriorter för alt mäta medlemmarnas politiska intresse och engagemang.


59


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

60


Undersökningen visar - tvärtemot vad man kunde vänta - atl del poliliska engagemanget är lägst och den politiska osäkerheten och ibland likgiltigheten störst på de värst drabbade krisorterna. Det kan bara förklaras med att många av de människor som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen, de som hyser den största oron för framtiden, de som egentligen är mest beroende av politiken - att samhällel ställer upp för dem -just de börjar tappa tron på politikerna och deras förmåga att lösa problemen.

Denna allvarliga tendens styrks av undersökningar som en samhällsvetare i Lund, Harald Swedner, har gjort på det socialdemokratiska partiets uppdrag. Undersökningarna visar atl många människor, som mer eller mindre frivilligt har flyttat lill förorter långt från de platser där de tidigare haft sina rötter, lätt blir socialt isolerade och känner sig utestängda från gemenskapen och främmande för del etablerade samhället, antingen det framträder såsom myndigheter eller såsom politiska eller andra organisationer.

Harald Swedner fäller en hård dom över organisationerna - också de socialdemokratiska. Han menar atl verksamheten ofta är alltför inkrökt, alltför krävande. En mer öppen verksamhet, där människorna kan ställa upp på sina egna villkor, skulle kunna bryta mångas isolering. Som det nu är leder isoleringen ofta lill sociala problem - men också till politisk passivitet och lågt valdeltagande. Den leder i mänga fall till främlingskap och djup misstro mol samhälle och politiker-jusl bland de människor som bäst behöver politiken. Risken-och jag tror att den är stor-är att denna misstro kan förvandlas lill en allvariig förlroendekris mellan väljare och valda. Sker det, undermineras grundvalen för den svenska demokratin.

I valrörelsen 1976 arrangerade vi socialdemokraler en konferens i Bergs­lagen för att varna för krisen i gruv- och stålbranscherna och för att försöka skapa opinion för ett samlat grepp av samhälle och företag i syfte all underlätta den nödvändiga omställningen i dessa branscher. Våra varningar möttes inle bara av tystnad från borgerliga politiker och ledarskribenter, utan man fortsatte på sina håll oförtrutet att locka med mndhänla löften om 400 000 nya jobb, varav 270 000 inom industrin. Del är väl inte så underligt om många människor, som kände sin existens hotad, hellre lyssnade till lockropen än till de kärva varningsorden. De röstade borgerligt - också en del i Bergslagen.

I dag, två år senare, har antalet industrijobb minskat - inte ökat - med 100 000. 46 000 unga är ulan jobb - också många i Bergslagen, där dessutom ytterligare flera tusen jobb är i fara genom strukturomvandlingen. Hela orter löper risk alt förintas.

Så hotfull ter sig i dag framliden på många orter runt om i Sverige. Är det så underiigt, om de människor som blev lovade så mycket börjar förlora tron på de politiker som var så frikostiga med löften men så oförmögna att infria dem?

Vi socialdemokraler hävdade i valrörelsen 1976 att väljarna hade rätt all före valel få besked om den politik de borgeriiga partierna var beredda atl gemensamt föra i regeringsställning, om de vann valet. De borgerliga politikerna valde i stället den s. k. limsticketaktiken. De försökte flnga in


 


olika väljargrupper med oförenliga löften. I frågor där oenigheten var total -som i kärnkraftsfrågan - valde folkpartiet och moderaterna att förtiga sina program. Väljarna undanhölls oenigheten, men oenigheten fanns där. Och så gick del som del gick.

Centern försökte i valrörelsen framställa sig som småfolkets speciella parti, företrädande låginkomsttagarnas, barnfamiljernas och andra utsatta gruppers intressen. Men i regering med moderaierna drevs politiken åt höger. Klyftorna ökade. De sämst ställda drabbades hårdast av svångremspolili­ken.

Är det då sä underligt, om resultatet av "limsticketaktiken" i 1976 års valrörelse gjort hundratusentals väljare besvikna och ökat deras misstro mol politikerna? Så mycket mer som de i dessa dagar får höra och läsa, alt del regeringssamarbele som de borgeriiga för kort lid sedan bedyrade gick nära nog friktionsfritt i själva verket kännetecknades av - för alt citera ledande borgerliga politiker - "två års gnagande småkriser" och slutade med "försök lill politisk våldtäkt" och att en av de borgerliga partiledarna burit sig så skamligt ät alt han nu, enligt moderata Svenska Dagbladet, "bär förräderiets Kains-märke i sin panna". Är det så underligt atl människor föriorar tron på politikerna, om de kan beskrivas på det sättet?

I valrörelsen 1976 utsattes socialdemokraterna i vissa tongivande borger­liga tidningar fören hänsynslös smädeskampanj, där illasinnade rykten och personförföljelse fick ersätta sakdebatten. Expressen gick i spetsen! Journa­listisk heder, källkritisk granskning, objektivitet - allt sköts ulan betänklig­heter ål sidan. I stället konstruerade tidningen "affärer" på löpande band: Ett socialdemokratiskt statsråd beskylldes för atl ha tagit muta, en socialdemo­kralisk kommunalpolitiker för att orätlmätigt ha kommii över en kulturlä-genhei, en socialdemokratisk partisekreterare för all ha myglat sig till ett drömslälle i Stockholms skärgård.

Beskyllningarna saknade all grund, och det visste Expressens politiska ledning. Men den visste också att tidningen inte skulle kunna ställas till ansvar förrän efter valet.

Efter valel blev tidningen i alla de nämnda fallen fälld av Pressens opinionsnämnd, vilket tidningen meddelade med minsta tänkbara stil på så undanskymd plats som möjligt. Expressens politiska ledning tog antagligen de fällande domarna med jämnmod. Man hade ju lyckats i sitt uppsåt att skada arbetarrörelsen.

Är del så underiigt om sådana kampanjer skapar misstro och politikerför­akt? Det är ju själva syftet med kampanjerna.

Herr lalman! Nu står vi inför en ny valrörelse. Och det borde vara en självklar angelägenhet för oss alla att den förs så alt människornas förtroende för politiken återställs - inte ytteriigare försämras.

Vi bör anstränga oss att diskutera i sak, inte i person, alt argumentera, inle misstänkliggöra. Och vi bör avstå från atl ställa ut orealistiska och oförenliga löften för atl locka väljarna.

Den socialdemokratiska partikongressen fören månad sedan lade grunden lill den politik vi vill föra. Kongressen fattade beslut och antog program på


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

61


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


praktiskt taget alla samhällslivets områden.

Många av besluten kommer alt redovisas av socialdemokratiska talare under den följande debatten.

Självfallel har man rätt all ifrägasäita och kritisera våra beslut och vår politik. Och vi är lika självklart beredda all ta den debatten.

Men, herr lalman, del är illavarslande när moderata samlingspartiet nu går ut med en kampanj där man ger en förvanskad - för att inte säga förfalskad -bild av socialdemokratin.

Jag skall bara ta ett par exempel ur moderaternas studiematerial Vad striden gäller.

Om socialdemokratins familjepolitik sägs del bl. a. atl den innebär alt barnen är "samhällets egendom", "föräldrarna har gjort sitt, föräldrarna kan gå".

På ett annat ställe skriver man: "Socialdemokraterna ser på människorna som om de var en uppsättning ryska trädockor, dvs dockor som ser exakt likadana ut, men som är olika stora så alt de kan ställas inuti varandra."

Det är, herr talman, alt misstänkliggöra, inte all argumentera. Om moderaternas partiledning månar om politikens anseende bör det kampanj­materialet omedelbart dras in.

Illavarslande är del också när man på borgerligt håll åter förordar limsticketaktiken. Det mest cyniska uttrycket för den uppfattningen är en ledare i Dagens Nyheter av signaturen SEL, som hävdar alt det faktum alt det borgeriiga regeringssamarbelet sprack ökar utsikterna lill fortsalt borgerligt majoriietsinnehav och - det är väl tanken - därmed till fortsatt borgerligt regeringssamarbete efter nästa val sedan de borgerliga partierna än en gång lyckais locka väljarna med oförenliga löften.

Hert talman! Vi socialdemokrater kommer inte heller i valet 1979 alt ställa ul yviga vallöften. Vad vi lovar är att den samlade arbetarrörelsen på grundval av partikongressens beslut och program skall göra sitt allra yttersta för att trygga jobben, bekämpa klassklyftor och orättvisor och på nytt skapa framtidstro i vårt land.

Jag vill sluta med atl säga alt vi alla - naturiigtvis också jag - har en del i skulden lill misstron mol politiken och politikerna. Men framför allt har vi ett gemensamt ansvar för och en gemensam uppgift i atl återställa förtroendet. Så, herr lalman, tror jag alt vi bäst tjänar väljarna och den svenska demokratin.


 


62


KARIN SÖDER (c):

Herr talman! Varje tid har sina myter och trossatser. En av de mest omhuldade föreställningarna i vår tid har varit den om de obegränsade tillväxtmöjligheterna. Hela 1900-lalel har erbjudit den rika delen av världen ständigt ökande konsumtionsmöjligheier. Tekniken har upplevis som vår goda fe, i stånd atl uppfylla varje önskan, om inte med detsamma så åtminstone någon gång i framliden.

Fortfarande på 1960-ialei och i början av 1970-talet gjorde man sig fantastiska  framtidsvisioner om  del  fulländade  konsumtionssamhället.


 


helautomatiserat och överflödande av engångsartiklar och befolkat av lyckliga masskonsumenter.

Människorna reducerades i samhällsplaneringen till köpunderlag, trafik-underlag, skolunderlag, värdunderlag m. m. Få ville då lyssna när centern föreslog atl människans sociala och psykiska situation skulle få betydelse i planeringsarbetet.

I dag är tonläget i debatten annoriunda. Alltmer börjar insikten öka om att en ohämmad fortsättning på den hittillsvarande utvecklingen varken är möjlig eller önskvärd. De krav som vi måsle ställa på framlidens tekniska landvinningar, produktionssystem och konsumtionsmönster måste bli helt annorlunda. Ingenting här i världen mår väl av atl drivas för långt. Också överflödssamhällel bär sin egen undergäng i sig om del får utvecklas ulan klokhet.

Energidebatten sätter resursfrågorna i fokus. Oljan skapar miljöproblem och hotar sä småningom alt sina. Kärnkraften beskrevs som den slora lösningen. Verkligheten visar atl vi bara ersätter ett problem med ett annat, ännu större.

Energidebatten har för många av oss blivit en demonstration av atl tekniken inte är någon lyckans fe som löser våra problem ulan alt vi behöver bekymra oss. Tekniken har en ovärderlig förmåga att visa möjliga problem­lösningar. Men ansvaret för den väg vi väljer måste vi själva la. Människan får inle bli slav under tekniken - den måste las i människans tjänst. Vi måsle göra klart för oss vilket samhälle vi vill skapa i nuet och för framtiden och vilka konsekvenser vi vill tillåta för oss själva, för bära barn och barnbarn, liksom för många efterföljande generationer.

Energidebatten är bara en del av den framtidsdiskussion som måsle föras. Den representerar bara toppen av isberget. Vi måste allvarligt begrunda hur vi hanterar naturens resurser, både lagrade och förnyelsebara, hur vi människor skall inrätta vår tillvaro i förhållande till den naturmiljö vi egentligen ingår i och hur vi vill atl framtidens samhälle skall se ul. Vi politiker måste la människors oro på allvar.

Del är inte bara olja, naturgas, kol och uran som är ändliga råvaror. Det är inle heller bara dessa råvaror som skapar problem när vi använder dem.

En lång rad råvaror som spelar en nyckelroll för vår industriella produktion hotar alt sina på sikt. Koppar, nickel och aluminium är bara några exempel.

En fortsatt växande råvaruförbrukning leder lill all vi utarmar kommande generationer och gör vår jord alll fattigare.

Även jordens fruktbarhet holas av den mänskliga verksamheten pä olika tekniska nivåer. Under det senaste seklet har t. ex. 5 miljarder hektar mark förvandlats lill öknar och ödeland. Luftföroreningarna förgiftar människor, djur och växtlighet. Oroande tecken på klimatförändringar följer i utveck­lingens spår. Skogsskövlingar leder lill översvämningskataslrofer och rubbad vattenbalans.

Del är vi i de rika länderna i väriden som svarar för den alldeles övervägande delen av resursförbrukningen och miljöbelastningen. En fjär-


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

63


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

64


dedel av jordens befolkning svarar för fyra femtedelar av all konsumtion i världen. Skulle hela världens befolkning ha samma konsumtionsnivå som vi anser självklar här i Sverige så skulle det omedelbart kräva ungefär en tiodubbling av världens resursförbrukning. Detta enkla faktum räcker för alt illustrera det orimliga och orättfärdiga i dagens världsekonomi.

Situationen kräver ett konstmkiivi och konkret internationellt samarbete kring resurshushållning och resursfördelning. Det är ett krav som vi också drivit från svensk sida, bl. a. i FN. Som ett led i detta arbete har Sverige förklarat sig berett alt finansiera ett FN-symposium kring resursfrågorna.

Låt oss hoppas all liden nu är inne för en ny syn på de här frågorna i alla sammanhang, inle minst de inlernationella.

Också i vår egen biståndspolitik är det nödvändigt atl vi arbetar utifrån en ekologisk grundsyn. Vi måsle vara helt på det klara med de ekologiska konsekvenserna av den teknik som vi är med om att införa i andra delar av världen. Vi måste medverka i insatser som syftar till alt förbättra miljösitua­tionen i u-länderna. Vi måste hjälpa till alt utveckla en teknik som kanske bättre än den hos oss gängse är anpassad till u-ländernas behov och förutsättningar.

Del resursbevarande samhällel behövs för att tillgodose de oerhörda behoven i den fattigaste delen av väriden. Vi har all anledning att försöka se på oss själva med t. ex. afrikanska eller asiatiska ögon. De vita folken har en stor skuldbörda både politiskt och ekonomiskt till de länge förtryckta. Den illegala Smithregimens terrorbombningar mot flyktingläger i Zambia är ett färskt exempel på hur denna skuldbörda bara växer.

Den kanske allra mest groteska formen av globalt resursslöseri utgör mslningarna. Väridens nationer lägger varje år ned omkring 2 (X)0 miljarder kronor på alt öka sin förmåga att förgöra varandra. Samtidigt satsar västländerna bara omkring 45 miljarder kronor på internationellt bistånd för att försöka lösa väridsbefolkningens mest överhängande försörjningspro­blem. Var finns solidariteten? Situationen ärett kusligt bevis på maktbegä­rets, misstänksamhetens och rädslans seger över förnuftet. Tekniken har förvisso fört världens folk närmare varandra och gjort vår tillvaro alltmer internaiionaliserad. Men det sätt på vilket vi hanterar våra resurser gör det rätt all ställa frågan om människans mognad hunnit med i den utveckling som skett.

Arbetet för nedrustning är svårt och oändligt tålamodsprövande. Vi fr inte ge upp. Det handlar om människans möjligheter till fortbestånd.

Kärnvapen och risken för ett kärnvapenkrig ligger som en ständig mara över mänskligheten. Den s. k. terrorbalansen mellan supermakterna kan liknas vid en balansakt ständigt på vulkanens rand. Risken för atl kärnva­peninnehavet skall spridas till alll fler stater gör framtidsperspektiven än mer skräckfyllda.

Risken för kärnvapenspridning hänger intimt samman med spridningen av kärnkraftstekniken. Därför är del så viktigt att slå vakt om och stärka den internationella kontrollen av kärnkraften. Men vi måste också medverka till atl utveckla de realistiska alternativen till kärnkraft.


 


En nyckelroll i sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen spelar uppar-betningen av kärnkraftsavfallet. Del är i den processen som aktivt uran och plutonium avskiljs från det övriga avfallet. Upparbetningen har ibland framställts som ett sätt all underlätta hanteringen av det högaktiva avfallet. Det kan det kanske vara, om man återanvänder dessa ämnen. Men del förutsätter alt man antingen använder höganrikal bränsle i vanliga reaktorer eller går över lill briderteknik. I bägge fallen drar man på sig miljörisker som är långt värre än dem vi i dag diskuterar i samband med kärnkraften. Utan åleranvändning blir problemen med slutförvaringen å andra sidan snarast större än om man har blandat avfall.

Del finns alltså inga miljöskäl som talar för upparbetning. Många sådana skäl talar tvärtom emot. I strävan att förhindra kärnvapenspridning är upparbetningen ett stort hinder Enligt min uppfattning finns det alltmer av både miljö- och nedrusiningsskäl som talar emot upparbetning som en metod all hantera kärnkraftsavfall.

Herr talman! Del faktum att resursfrågorna i så hög grad är internationella problem får inle leda lill alt vi här hemma sätter oss ned med armarna i kors. Vår erfarenhet säger oss att arbetet att nå fram till internationella överens­kommelser kräver lång tid och att framstegen hittills är så små alt de knappast är skönjbara. Vi måste ta vårt ansvar själva här i vårt land, här i Sverige.

Under en mycket lång följd av år lade centern fram motioner med krav på en resurshushållningsplan. Tanken var alt den skulle bilda underlaget för en utveckling mol ett mer resurshushållande samhälle. Vi måste utveckla produktionsmetoder som innebär att vi bättre utnyttjar råvarorna och minimerar påfrestningarna på miljön. Vi måste skapa en varuproduktion där kvalitet och hållbarhet sätts i första mmmet. Vi måste se till all vi kan återanvända råvaruinnehållet i de varor vi använt. Vi måste faen konsumtion som utgår ifrån medvetande om vad vi verkligen behöver och vad som är onödigt slöseri. Vi måste kort sagt lära oss att bruka utan atl förbruka.

Centerkravet om en resurshushållningsplan avslogs konsekvent av riks­dagsmajoriteten. Först i och med majoritetsskiftet i 1976 års val fick vi politiska fömlsättningar här i landet att la itu med de här frågorna. Regeringen Fälldin tillsatte en utredning, miljö- och resurskommitten, med uppgift atl ta fram underiag för framlidens resurspoliiik i vårt land.

En ekologisk grundsyn ställer nya krav på forskningen i vårt land. Kravei på elt resursbevarande samhälle innebär inte alt teknikens roll blir mindre. Vi ställer stora förhoppningar på teknik och vetenskap. Men leknik och vetenskap svarar bara på de frågor vi ställer. Det är frågorna som måste bli annoriunda i framliden, och därmed lär svaren också bli det. Vi måste lära oss mer om de ekologiska samband vi själva ingår i. Vi måste utveckla nya produktionsmetoder. Vi måste undersöka möjlighelerna atl ersätta lagrade råvaror med förnyelsebara.

Vad som under de två senaste åren har skett på energiforskningens område är ett bra exempel. I forskar- och uppfinnarvärlden sjuder det i dag av idéer som kan visa sig fruktbärande för framtidens uthålliga och miljövänliga


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

65


5 Riksdagens protokoll 1978/79:21-22


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

66


energisystem. Låi oss hoppas alt vi kan få till stånd en liknande utveckling på många andra områden.

Herr lalman! Också i vårt politiska dagsarbele är del viktigt atl miljö- och resurshänsyn ständigt finns i vårt medvetande. Vi måsle alltid ställa oss frågan om priset för våra åtgärder eller brislen pä åtgärder. Del gäller inle enbart, kanske inte ens i första hand, del ekonomiska priset. Del måsle också gälla priset för vår natur, vår egen hälsa och våra efterkommandes. Konfliktområdena är många och kommer säkert all förbli så även i framliden. Kortsiktiga ekonomiska hänsyn har en genomslagskraft som bokstavligen talat är livsfarlig på längre sikl. Tiden har kommit då vi måste sätta livet och del levande i första mmmet.

Debatten om åkermarken är belysande. Åkermark är så praktisk för allt möjligt. Den är ofta välbelägen och lätt atl ulnyltja. Även där andra möjligheter finns är frestelsen stor alt utnyttja åkermark för motorvägar, bostadsområden, industriområden, flygplatser m. m. Många betraktar alla de här sakerna som viktigare än jordbruk. Men vad är egentligen viktigare än mat i en värld där undernärda och svällande människor kan räknas i miljarder.

Det borde vara en självklarhet att den mark som är bäst lämpad för livsmedelsproduktion också reserverades för det ändamålet. Regeringen Fälldin tillämpade den principen på ett konsekvent sätt. Jag hoppas att den politiken kommer atl fullföljas.

Ett resursbevarande samhälle är något som inle kan skapas enbart av politiker. Det kan inte bara komma till uppifrån genom beslut av regering och riksdag. Det måste bygga på ell engagemang hos alla människor. De viktigaste besluten är ändå de som fattas av den enskilda människan i hennes vardagssituation. Alltför länge har vi levat i en illusionernas värld där vi trott att källorna aldrig sinar. Vi har vant oss vid en slil-och-släng-mentalitet som inte har någon framtid. Materialismen i det moderna industrisamhället har paradoxalt nog urartat i ett förakt för de materiella tingen.

Vi måste f tillbaka något av gamla tiders respekt för tingen. Vi måste åter lära oss alt vårda det vi har. Likadant är det med vår inställning till naturen i vår närmaste omgivning. Ingen lagstiftning i världen kan ersätta den enskildes ansvarslagande i hans umgänge med naturen.

Människans förmåga och vilja att la ansvar hänger i hög grad samman med hur samhällel ser ul. Många människor upplever i dag ett främlingskap i de miljöer där de lever och verkar. I ett centraliserat stordriftssamhälle där livsfunktioner som boende, arbete, frilid och mänsklig kontakt ofta är starkt skilda från varandra blir della följden. Det är lätt atl förslå all känslan av främlingskap och vanmakt kan förkväva viljan atl la ansvar. Vi måste arbeta för ell samhälle, som erbjuder livsmiljöer som den enskilda människan kan ha överblick över, öva inflytande på och la ansvar för. Elt decentraliserat samhälle kan fylla de här villkoren. Det är en förutsättning för atl vi skall kunna utveckla ett resursbevarande samhälle som bygger, inte på tvång, utan på varje människas engagemang.

Vi måste anpassa samhällsstrukturen till människans verkliga behov inom


 


de ramar som naturen ger oss. Det är hög tid förallernativ-alternaliv som är bäst för våra barn i nuet, som vuxna och som äldre.

Jag tror inte att del är möjligt atl i framtiden, i ett samhälle som vårt, utlova en ständig stegring av den sorts levnadsstandard som lar sig uttryck i mängden varor som man kan köpa. Väridens förmåga alt producera råvaror och ta emot vårt avfall kommer inle att tillåta deUa. Solidariteten med en utarmad majoritet av väridens befolkning borde förbjuda oss det. Men kanske är del inle heller det vi önskar oss för framtiden. Kanske är det inle ökade kvantiteter vi vill ha utan bättre kvalitet, bra och ändamålsenliga saker som håller länge. Vi måste ersätta mänsklig gemenskap och kontakt med en frisk och ren natur, meningsfullt arbete, en stimulerande frilid och en livsmiljö som vi själva kan vara med och forma och som vi kan trivas i. Vi måste ha elt jämställdhetens samhälle, som ger någonting positivi åt varje människa - ett samhälle där barn och äldre, sjuka och handikappade lever i gemenskap som medmänniskor. Vi måste ha elt samhälle med livskvalitet.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! I alll utom energifrågan fungerade samarbeiei inom trepar­tiregeringen alldeles förträffligt. Jag vill säga som en personlig reflexion att jag såsom tillträdande regeringsledamot för två är sedan blev överraskad över hur bra och hur lätt del gick atl samarbeta, trots alt det ändå var fråga om tre partier med olika program. Till stor del sammanhängde del naturiigtvis med den skickliga ledning av regeringen som statsministern utövade under dessa tvä är. Det är viktigt atl slå fast, även om det nu tillhör del förflutna, atl samarbetet mellan de tre regeringspartierna gick så bra som det gjorde hell enkelt därför att det i sin tur har sin betydelse för framtiden när det gäller alt återskapa förtroendet för ett samarbete mellan de borgeriiga partierna inom ramen för en trepartiregering.

Detta goda samarbeie avsatte också goda resultat, som redan har redovisats av olika företrädare för de borgeriiga partierna. Det är inle minst på del ekonomiska området som det nu finns möjligheter atl se att väsentliga förbättringar har åstadkommits. Vi har på den korta tid som tvä år ändå är tagit oss ur en myckel djupgående ekonomisk kris-en kris som till en del har atl göra med svårigheter som alla i-länder har utsatts för men som också var hemmatill verkad i Sverige pä grund av en tokig ekonomisk politik förd under åren 1974 och 1975 och under inledningen av 1976. Denna ekonomiska politik ledde framför allt till våldsamma kosinadsstegringar, som förpassade många av de olika branscherna i landets ekonomi ut i svårartade krisförhål­landen.

Man kan på olika säu nu slå fast hur denna förbättring kan iakttas. Prisstegringarna är avsevärt lägre i åran vad de har varil tidigare under en lång följd av år, och vi kan se all de i Sverige kommer atl bli lägre än i andra länder och att man kommer alt med god marginal underskrida den prisstegrings­siffra som finns nämnd som en gräns i avtalen pä arbetsmarknaden.

Det har också, som har påpekats här, skett en oerhört omfatlande omsvängning i utrikeshandeln, innebärande en förbättring i vår handelsba-


67


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

68


lans med ungefär 10 miljarder kronor. Nu ärju handelsbalansen inte något som varje medborgare går omkring och tänker på dagligen, men den har sin oerhört stora belydelse, eftersom man endast genom en balans i betalning­arna med omväriden kan undvika myckel smärtsamma ingrepp, som förvisso skulle kännas för varje medborgare. Regeringens insatser har lyckats att vrida utvecklingen rätt på denna punkt.

Del är också viktigt alt slå fast att del inom de områden där man nu kan iaktta ekonomiska förbäuringar hade skett en gradvis försvagning i svensk ekonomi sedan en läng följd av år tillbaka. Del är egentligen inte så atl dessa olika svagheistecken plötsligt uppdagades år 1976, ulan alla som vill del kan se hur antalet anslällda inom industrin, ulrikeshandelsbalansen och liknande faktorer uppvisade en gradvis försämring av Sveriges ekonomiska läge, som doldes under åren 1974, 1975 och 1976 genom en synneriigen kraftig upplåning i utlandet.

Också trepartiregeringen hade att fortsätta med denna upplåning, eftersom del inte går att omedelbart vrida den ekonomiska utvecklingen räll när den en gång har gått snett, men vi kan nu se hur vi är på god väg atl komma i ett ekonomiskt läge, som gör det möjligl för oss att leva på våra egna resurser i Sverige.

Det är också viktigt att slå fast alt dessa framsteg har uppnåtts med generella ekonomisk-politiska medel. Självklart har den lidigare regeringen varil tvungen atl i en lång rad krisbranscher göra punktvisa insatser i myckel stor omfattning, men de klara och slora omsvängningarna till ett bättre ekonomiskt läge än vad som nu syns i prisutveckling, utrikeshandel och annat har åstadkommits genom generella ekonomisk-politiska insatser, där man har förlitat sig på marknadskrafter, för det är faktiskt det man gör när man ändrar landets växelkurs, som vi har gjort, eller när man sänker löneskatter i den omfattning som vi har gjort. Det här är generella ekonomisk-politiska åtgärder i förlitan på atl marknadskrafter skall vända utvecklingen till det bättre. På samma sätt är det med de sänkningar av inkomstskatter som vi har gjort, den indexreglering av skalleskalor som är beslutad och som har gjort det möjligl för arbetsmarknadens parleran sluta ett rimligt ivåårsavtal och la sin del av ansvaret, de räntesänkningar som regeringen har vidtagit och som ett led häri också de förbättringar som har genomförts i exporlfinansiering.

Det är som sagt generella ekonomisk-politiska insatser i förlitan på arbetsmarknadens krafter, en helt annan ekonomisk politik än socialdemo­kraterna vill stå för. De har i stället de sista åren av sitt regeringsinnehav ställ för en politik som skapade dessa kriser. Det är därför också följdriktigt alt socialdemokraterna under trepartiregeringens tid, när de här ingreppen vidtogs, systematiskt sade nej. Man var emot växelki:rsändringen, man var emot sänkningen av löneskatter. I stället hade man förslag pä omfattande höjningar av olika skatter och avgifter. Lägger man ihop della, herr talman, kommer man fram till att kostnadsläget för svenskt näringsliv i förhållande till omvärlden skulle ha varit ungefär 25 96 högre i dag än det nu är. När jag har hört företrädare för socialdemokraterna tala om svårigheter i olika


 


branscher, krisorter och annat, harjag tänkt: Vilka kriser skulle det inte ha varit i textilindustrin, i skoinduslrin, i stålindustrin, om man nu skulle ha haft atl kämpa med ett 25 96 högre kostnadsläge än det som vi faktiskt har fått tack vare regeringens framgångsrika insatser.

Men de här framgångarna får icke överskugga att här finns allvariiga, stora, långsiktiga problem, .som den tidigare regeringen endast hade hunnit ta ett första grepp på för alt försöka komma lill rätta med.

Del vore djupt olyckligt om de uppsving som man nu kan fä i produkti­viteten skulle tolkas som om alla problem vore överståndna. De uppsving som nu kommer är mer beroende på atl man kan hell utnyttja produktions­apparaten lill följd av förbättrat kostnadsläge och förbättrad konkurrenskraft. Men kvar slår problemet att få hela kapaciteten atl öka, alt få en långsiktig styrka i utvecklingen.

Vi måste vara medvetna om att svensk ekonomisk tillväxt måste komma att öka för atl man skall kunna lösa spänningarna mellan olika grupper och tillgodose krav på förbättringar, inle minst mellan del växande antalet pensionärer och aktiva yrkesarbetande. Vi måste vara medvetna om den oerhört knivskarpa konkurrens som råder på världsmarknaderna och där varannan svensk industriarbetare är beroende av atl den konkurrensen kan klaras. Vi skall vara medvetna om del allra mest som många tecken tyder på atl delta konkurrenstryck håller på alt skärpas genom att det är ell antal u-länder som vinner i ekonomisk slagkraft tack vare all de övergett myckel av byråkrati och inåtvänd ekonomisk planering och i stället satsar mer pä utrikeshandel och den vägen uppnår ekonomisk tillväxt.

För att vi skall kunna klara dessa långsiktiga svårigheter och utmaningar i svensk ekonomi måste vi föra en ekonomisk politik som gör alt det lönar sig alt arbeta, atl utbilda sig, atl starta företag. Detta innebär all ett planmässigt arbete på att sänka skattelrycket är nödvändigl. Endast om vi sänker skattetrycket kommer vi all fä så mycket fart i svensk ekonomi alt man kan klara sysselsättningen och för den delen även klara all få en ekonomisk utveckling sådan att vi får några skatteinkomster i framliden.

När man kräver en sänkning av skattelryckel innebär del inle nöd vändigt-vis atl staten skall ha färre antal kronor atl röra sig med i en framlid. Jag menar att vi måste sänka skattetrycket så alt den framtida ekonomiska utvecklingen inte skall avstanna, vilket skulle leda till aU staten får mindre skatteinkom­ster. Del är vid detta allvariiga vägskäl vi befinner oss f n.

Skatieirycket måste sänkas så alt flit och hederiighet i Sverige inle alldeles skall komma i vanrykte.

Detta behövs också för alt ge tillräcklig dynamik åt värt näringsliv och en tilltro till framliden. Det socialdemokratiska långtgående hotel om atl införa kollektiva löntagarfonder försvårar redan utvecklingen. Varje företagare som tänker sig satsa en del av sina pengar för att bygga ut sitt företag sätter sig ned - det lar jag för givet - och funderar pä om han verkligen skall göra del. Lyckas han och har framgång, är det risk atl det blir några löntagarfonder och Landsorganisationen som lar över. Jag är övertygad om att delta hol om löntagarfonder redan nu ökar svårigheten alt skapa sysselsältning och


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


69


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


utveckling i Sverige. En bil av arbetslösheten har atl göra med de socialdemokratiska hoten om att införa kollektiva löntagarfonder.

Delta är inte minst allvariigl när del gäller ungdomsarbelslöshelen. Vid utvidgning och nystartande av företag är det ofta ungdom som träder ut på arbetsmarknaden och får den första chansen. En bil av ungdomsarbetslös­heten f n. har också alt göra med hotet från socialdemokratisk sida att införa löntagarfonder.

Det är också viktigt, herr talman, att vi gör absolut klart för oss att i vår ekonomi krävs omställningsförmåga och en röriig arbetsmarknad. Sådant skapar påfrestningar, men påfrestningarna för de många svenska medbor­garna kommer alt bli mycket större om man underlåter all i tid anpassa sig lill förändrade villkor i ullandel. Man skall inte tro alt man kan skydda svensk exportindustri genom olika handelshinder eller någonting annat som skulle kunna avskärma den. Den svenska exportindustrin måsle klaras på värids­marknaden. Den verkligheten måste vi i lid göra klar för oss.

Forskning och utbildning är, herr talman, någonting myckel betydelsefullt för att vi skall kunna hålla kvaliteten i svensk ekonomi. Också socialdemo­kraterna talar nu om forskning och utveckling, och del är bra. Det är bara all konstatera alt under en följd av är försökte socialdemokraterna starkt motverka all företag och universitet skulle kunna ha ett samspel för atl göra det möjligl alt snabbi nyttiggöra landvinningar i forskningen. Framför allt, herr lalman,ärdet viktigt att vi i Sverigeslär fast att vi kan hojta på forskning hur mycket vi vill. men vi kommer atl få dålig forskning om vi inte har bra forskare, och bra forskare kommer vi aldrig atl få om vi inle har bra utbildning. Bra utbildning kommer vi aldrig att få om man inle vill göra klart för sig att skola och universiiet är arbetsplatser, där en aldrig så nymodig pedagogik inle gör del möjligl att kompensera den egna individens arbets­insatser. Del är elt farligt bedrägeri som f n. bedrivs, där man försöker låtsas som om elever egentligen inle behöver jobba, del behövs inle någon ansträngning. Del är ett utomordentligt farligt bedrägeri för de många enskilda människorna och för landets ekonomiska utveckling lill ett mänskligt och humanistiskt samhälle. Jag har konstaterat alt socialdemokra­tiska partistyrelsen i samband med partiets kongress sade att det finns en del svagheter i skolan, men att de mest beror på att arvet från den gamla lärdomsskolan lever kvar i alltför hög grad. Jag tror alt man lurar sig ofantligt om man tror all oredan i skolan f n. har att göra med atl det finns för mycket kvar av den gamla lärdomsskolan.


 


70


Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO: Herr talman! Vi har under några veckor fält ganska mänga rapporter om svensk ekonomi. Läl mig påminna om ell par av dem.

Konjunkturinstitutet menar alt utvecklingen under 1978 är klart gynn­sammare än vad man i våras trodde all den skulle bli. Och utsikterna för den' svenska ekonomin under 1979 ler sig tämligen gynnsamma. En betydande tillväxt är att vänta. BNP beräknas öka med så myckel som 4 %. Produkti­viteten kommer att återhämtas. Den svenska exporten och den inhemska


 


efterfrågan kommer att öka. Både den privata och den offentliga konsum­tionen väntas också öka. Konsumentpriserna väntas stiga måttfullt, inte bara jämfört med 1977 och 1978 ulan även jämfört med hela 1970-lalet.

Några mörka punkier finns i bilden. Sysselsättningsläget skulle förbättras först in på nästa är, och investeringarna kommer visserligen att öka men ändå att ligga pä en låg nivå.

LO säger i sin höstrapport ungefär delsamma. Man har på flera punkter lägre siffror och inte fullt så stora förväntningar i fråga om tillväxt, konsumtion och investeringar. Man får ändå en bild av, som del sägs i rapporten, en inle oväsentlig allmän tillväxt nästa år.

En av våra större affärsbanker säger i sin översikt alt den svenska ekonomins siluation nu håller på alt ljusna i flera avseenden: stigande orderingång lill industrin, förbättrad handelsbalans och dämpad inflations­lakt. Och förbättringarna går snabbare än flertalet bedömare för ett halvår sedan räknade med.

Del är alltså en på mänga sätt ljusare bild - ingalunda problemfri, men ändå en bild med fler och starkare positiva inslag än vi mött under några år. Somliga kanske t. o. m. skulle säga atl nu är krisen över. Men vi har också fått några rapporter som även talar om en problemfylld framtid.

Ett amerikanskt konsultbolag har granskat svensk ekonomi och lämnat en omfattande rapport. Man kan självfallel ha olika meningar om rapportens kvalitet och innehåll, och jag vill nog sälta några frågetecken kring flera av synpunkterna, men rapporten ger ändå en analys av ekonomi och näringsliv som är intressant all läsa. Konsullbolaget säger bl. a. atl del kommer alt krävas en målmedveten och djupgående omstrukturering av den svenska industrin om Sverige i framliden skall kunna försvara sin ställning på världsmarknaden och sin höga levnadsstandard. Investeringsnivån och invesleringsmönslrel måste höjas resp. förändras. Huvudproblemet för Sverige är, säger man, inte längre den höga kostnadsnivån och kapilalbrist och inle heller den offentliga sektorn. Huvudproblemet är alt de råvaruba-serade branscher på vilka vi tidigare levat högt, järn, skog och stål, definitivt har sin storhetstid bakom sig. Man talar om seklorer pä nedgång och friska sektorer i svensk induslri. På nedgång är slål, specialstål, järnmalm, skog och varv. Friska är verkstadsindustri, kemisk induslri och transportindustri utom varv.

Del är inte lätt atl omstrukturera, och den inlernalionella konkurrensen hårdnar. Världshandeln ökar inle i samma takt som förut. Sverige har en del goda fömlsättningar; kunniga yrkesarbetare, skickliga företagsledare osv., men näringspolitiken harhiltills varit för kortsiktig och för defensiv. Flera av våra konkurrentländer är mera målmedvetna och konstruktiva. Men Sverige har goda chanser i fiera tillväxtbranscher, fömlsau alt vi fören industripolitik som främjar tillväxt i industrin.

Den bild av svensk ekonomi som vi nu möter i en lång rad av ekonomiska rapporter är alltså denna; Sveriges ekonomiska läge är nu i fiera avseenden bättre än under de senaste två tre åren, och utsikterna för del kommande årel är gynnsamma. Del finns emellertid fortfarande flera problem. Uppgången


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


71


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

72


sker sakta och från en låg nivå. Också i en stark ekonomi kommer vi alt möta problem. Fortlöpande omstruktureringar kan ställa flera branscher och orter i en besvärlig situation. Samstämmigheten bland ekonomiska bedömare -antingen de är förankrade i forskning, arbetsmarknad, banker, näringsliv, organisationer eller partier - är nu ovanligt stor.

Sveriges riksdag har emellertid via en riksdagsmotion fått en annan bild av del ekonomiska läget. Jag tänker pä den socialdemokratiska pariimoiionen om den ekonomiska politiken. Man säger i den atl oron och osäkerheten sprider sig i det svenska samhället, hundratusentals löntagare och deras familjer lever i ständig ovisshet. I beskrivningen av nuläget och i bedöm­ningen av framtiden nämner man inte myckel om alla de fakta som vi möter i andra rapporter, inte mycket om ökad tillväxt och produktivitet, om stigande orderingång, om bättre handelsbalans och lägre inflationstaki. Man talar i stället om låga industriinvesteringar och bostadsinvesteringar, om svag utveckling av hushällens disponibla inkomsier. Och detta senare är en del av verkligheten, en del som andra bedömare också har med i sina bilder, men del första är också en del, en väsentlig del, ty det visar hur svensk ekonomi sakta men säkert återfår aktivitet och styrka. Del blir en hell oriklig och falsk bild, om man inle visar båda sidorna.

Svensk politisk och ekonomisk debatt har ju ofta ett behov av all schematisera och förenkla. Somliga finner bara en rad dala som visar hur mörk tillvaron ter sig, hur nedåtgående olika trender är. Somliga finner bara en rad positiva inslag, uppåtgående trender osv. Men verkligheten är inle sä enkel. Tillvaron är inte sä nattsvart som en del vill ge intryck av, och inle heller så problemfri som andra vill ge intryck av.

Del finns i dag ingen grund för att säga alt alla problem är lösta. Men det finns inte heller någon grund för atl ge en allmän bild av oro och osäkerhet i svensk ekonomi. Den svenska ekonomin är nu i fiera avseenden starkare än under lidigare år under 1970-lalet. Jag jämför då inte bara med de svaga åren ulan också med de goda och med 1970-talet som helhet.

Den nya regeringen ser det som en av sina mest centrala uppgifter atl fullfölja arbetet på alt skapa balans i svensk samhällsekonomi och atl förbättra vårt näringslivs konkurrensförmåga. Det är bara en stark ekonomi som ger oss möjligheter alt förverkliga en målmedveten reformpolitik och trygga sysselsättning och framsteg. Några uppgifter är särskilt väsentliga.

Stabila priser är elt av de viktigaste och svåraste målen. Del har vi i Sverige liksom många andra länder fått uppleva. Prisuppgången under 1977 är en illustration. Våra priser steg under året med 12-13 96. Del finns debattörer som tycks vilja göra 1977 till det enda året under 1970-lalel. Del poliliska minnet är högst begränsat. Men prisuppgången under 1970-lalel har i genomsnitt varit drygt 10 96. 1978 lycks bli ett av de bättre åren. Prisupp­gången kommer kanske att stanna vid 8 96.

Konjuriklurinstilulet bedömer att prisuppgången under 1979 kan stanna vid 5-6 96). Det är i och för sig inget tillfredsställande tal. Del vore en fördel för svensk ekonomi, för våra löntagare och för våra pensionärer, det vore gynnsamt för våra förelag och deras möjligheter alt sälja på hemmamark-


 


nåden och exportmarknaden, om vi kunde ytteriigare begränsa prisökning­arna. Men stannar de vid den nivå som konjunkturinslilutel nämner i sin prognos sä är det ändå ett hyggligt resultat. Det kommer atl fordra beslämda insatser av regering och riksdag, av arbetsmarknadens organisationer och näringslivet att nå det målet.

Regeringen kommer alt medverka med en restriktiv prispoliiik, en skattereform och en fasthet i hanteringen av statliga taxor och avgifter. Del finns faktorer som den inle kan påverka - internationella råvaruprishöjningar t. ex. Regeringen kommer dock atl inrikta samhällets prispolitik på atl så långt som möjligt stabilisera priserna.

Trygg sysselsättning är ett annat viktigt men också svårt mål, även om vi i Sverige lyckats bättre än man gjort i många andra länder, och under detta år bättre än lidigare regering i böan av 1970-talet. Vi haren hög sysselsättning i Sverige; omkring 4,1 miljoner är sysselsatta, och det är flera än lidigare år. Detta faktum bör vi inle glömma.

Men vi har också en hög arbetslöshet - ett faktum som nuvarande regering förvisso är medveten om. Vi kommer därför att salsa hårt på all få en arbetsmarknad med flera och trygga jobb.

Flera av de beslut som fattades under 1977 och 1978 har medverkat till att svenskt näringsliv nu håller på atl återvinna konkurrenskraft och styrka och därmed får möjlighet att anställa flera människor. Vi vet alt del kommer att erfordras fortsatta, omfattande statliga insatser för atl i samverkan med kommuner, förelag och fackliga organisationer bevara jobb och skapa nya jobb. Också fortsättningsvis kommer sådana insatser atl vara så väsentliga alt man måste acceptera stora statliga budgetunderskott. Jag har sagt - och jag har den grundsynen i nuvarande budgetarbete - alt det är nödvändigare alt få en arbetsmarknad i balans än atl fä en statsbudget i balans. De ytterligare stimulanser av vår ekonomi genom sänkt inkomstskall och förbätirade barnbidrag som Ola Ullslen aviserat tidigare i dag bör medverka till alt vi får en högre aktivitet i vår ekonomi och därmed flera och tryggare jobb.

Men det behövs också omfattande och långsiktiga stmkturinsalser. Jag vill, som sagt, inle instämma i flera av de synpunkter som lagts fram i en aktuell konsullrapport om svenskt näringsliv, men jag tror atl det är en riktig bedömning att det krävs en målmedveten och djupgående omstrukturering av den svenska industrin, om Sverige skall kunna bevara sin ställning i väridsekonomin. Vi har fattat en rad beslut som kommeraii medverka till att förnya och utveckla vårt näringsliv. Jag vill, förutom vad jag redan har sagt om den ekonomiska politiken, om löneskatter och växelkurser och annat, nämna besluten om mindre och medelstora företags framtida utveckling, om utvecklingsfonder, kredilstöd, reformerad förelagsbeskattning, exportstöd och andra exportfrämjande åtgärder. Dit hör också besluten om arbetsmark­nadspolitiken, om arbetsmarknadsverkels resurser och om nyrekryterings-stödet.

Vi har emellertid långt kvar inom alla partier och organisationer, innan vi formulerat en mera långsiktig näringspolitik. Vilken är samhällets, vilken är företagsledningarnas, vilken är de anställdas roll när det gäller atl medverka


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

73


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


till en förnyelse av vårt näringsliv? Skall samhällel medverka lill, kanske initiera strukluromdaningar? Skall man gå in i företag och skapa nya enheter? Jag vill söka svaret på de frågorna uiifrån en grundöverlygelse om mark­nadsekonomins styrka och värde i en vital demokrati men också i ett medvetande om att lösningar för framtiden måste sökas i nära samverkan mellan samhälle, förelag och löntagare.

En fast budgetpolitik är en iredje uppgift. Hur svär den blir älerslär att se. Vi har betydande statliga budgetunderskott, och landstingen och kommu­nerna har elt besväriigt budgetarbete. Det gångna statliga budgetåret slutade med ett underskott om närmare 26 miljarder,det nuvarande kommeratt sluta med ännu högre budgetunderskott, och olika prognoser och flerårsbudgeter visar alt vi kommer att få arbeta med betydande budgetunderskott långt in i 1980-lalel. Det finns de som roar sig med sifferjämförelser mellan nuläge och tidigare läge. Föratt det skall bli effektfullt rör man sig ibland med budgetår, ibland med kalenderår, och söker ständigt lägsta siffra resp. högsta siffra men glömmer sådana ting som statens budgelvolym och balansens andel av statsbudget och BNP.

Statens budgelperspekliv är oroande. Jag har sagt att siffrorna i flerårsbud­geter är en allvarlig signal för alla politiker i regering, riksdag, landsting och kommuner. Statens budgetunderskott är stora och kommer även under tämligen gynnsamma omständigheter kommande år att ligga kvar på en hög nivå. Därför måste arbetet med nästa statsbudget präglas av stramhet. Det är i nuvarande pariameniariska läge nödvändigt att riksdagspartiernas arbete präglas av ansvar för landets ekonomi. Samtliga partier måste vara beredda att inta en restriktiv attityd till reformer som ställer stora anspråk på statens budget. Insatser för sysselsättning och social omsorg måste komma i första hand. Det är inte möjligt atl på långt när tillgodose alla de krav och önskemål som framförs från olika håll.

Nu harjag under dagens deball noterat att flera talare, bland dem de stora riksdagspartiernas ledare, har betonat nödvändigheten av fasthet och av atl undvika påslag pä budgetförslag. Jag utgår ifrån alt man menar allvar med sina ord och all man kommer atl visa det ansvaret i del dagliga riksdagsar­betel. Då kan vi, herr lalman, med en hygglig grad av tillförsikt se fram mol de kommande åren. Men det gäller verkligen all från alla håll bemöda sig atl leva upp lill de uttalade orden.


 


74


CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! I dag var man för första gängen på länge litet nyfiken på hur debatten skulle förlöpa. Man kunde eventuellt vänta sig siarka motsättningar mellan partiledarna. Del blev annorlunda. Efter all ha hört de tre f d. regeringskollegerna och Olof Palme i den inledande deballmndan känner man sig frestad att ändra pä en pjästiiel av Pirandello och tala om "fyra partiledare som söker en författare". Del är efter dagens debatt, tyckerjag, helt klart alt del är Lars Werner som är oppositionsledaren i riksdagen.

Del är heller inle frågor om kampen inom Fälldins regering eller om Ullslens pokerspel som dominerar ute bland människorna. Nej, det är i stället


 


följande fråga som reses allt högre: Ni regeringsmedlemmar, direktörer i storfinansen, centralbyråkraler, ni makthavare - vad har ni gjort med vårt land, vad har ni gjort med Sverige?

7 96i av alla ungdomar under 25 år går arbetslösa. För ungdomar mellan 16 och 19 år är siffran drygt 10 %. Bland flickorna är del ännu värre. Bland invandrarungdomen är arbetslösheten 14 %.

Över 100 000 är öppet arbetslösa. Men räknar man samman alla grupper som ställts utanför den ordinarie produktionsprocessen - de som är under AMS-ulbildning, på beredskapsarbeten, i skyddade verkstäder, förtidspen­sionerade av s. k. arbetsmarknadsskäl, långtidssjuka, utslagna -så kommer man upp till närmare en miljon människor, en fruktansvärd anklagelse mol kapitalismen och dess makthavare.

Pä två år har priserna på konsumtionsvaror stigit med 20 96. Hyrorna har stigit med 25 96.

Den borgerliga samlingsregeringens väg genom två år har kantats av nedlagda industrierochslopadearbetstillfällen. På en rad håll ilandet resersig nu tomma fabriker som jättelika induslrimonumenl. Res och beskåda exempelvis Sune glasbruk, nyss fyllt av liv och skapande arbete, i sin funktion en hyllning till generationer av glasbruksarbetare och deras yrkesskicklighet! Nu står del slocknat, förstelnai, ett vittnesbörd om monopolkapitalels härjningar i svenskt näringsliv.

Delta är inget enstaka exempel. Textilfabriker, skofabriker, massafabriker och järnbruk som redan stoppats kommer under de närmaste åren atl fä sin efterföljd i nedlagda skeppsvarv, kallnade masugnar och igenväxta gruv­hål.

I kommun efter kommun upptäcker man hur fariigt och besinningslöst det var all låta elt storföretag monopolisera arbetsmarknaden och bestämma kommunens planering. När högre profiler kan hämtas pä annat håll svalnar intresset för den kommun och del land vars gåvor monopolförelagel utnyttjat. Något samhälleligt ansvar vägrar storfinansen alt ta.

Mellan 1965 och 1977 minskade sysselsättningen i svensk industri med 85 000 personer. Mellan samma är ökade den i svenskägda producerande dotterföretag utomlands med mer än 120 000 personer. En direkt utflyttning av arbetsplatser från Sverige har skett. Årtalen visar all del inte är enbart den borgerliga regeringen som bär elt ansvar för denna politik.

Vad kommer nu att ske i vårt land? 1 Ullslens regeringsförklaring sägs att grundvalen för samhällsbygget skall vara marknadsekonomi och ett generöst företagsklimat. Det betyder atl förelagens profitjakt också i fortsättningen skall få bestämma vad som produceras och var produktionen skall ske. Del betyder atl de stora monopolförelagen också i forlsäliningen har regeringens välsignelse att handla så som t. ex. PLM gjorde i Surte. Det betyder att dagen och morgondagen kommeraii präglas av nya industrinedläggningar, av ökad utslagning och av ökad arbetslöshet.

Det sägs nu atl konjunkturen häller på alt vända, atl export och produktion kan väntas öka, all det t. o. m. blir ett visst utrymme för ökning av konsumtionen efter de senaste årens nedpressning. Det är i och för sig inget


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk deball

75


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

76


märkligt. Men man bör observera alt det ännu rör sig om gissningar, inle om verklighet. Kapilalistiska konjunkturkriser brukar ha ett slut. De avlöses av en uppgång i produklionen. Men del väsentliga är atl kapitalismen på nytt kommer in i samma felaktiga kretslopp, som obönhörligt leder till en ny kris.

Ekonomiska kriser har framträtt alltifrån kapitalismens genomslag som produktionssätt. Del nya ärande kommer allt lälare. Nyll förde allra senasle åren är all kriserna är förbundna med inflation och prisstegring. Det är en uttryck för de alll kraftigare motsättningarna inom kapitalismen. Dessa framträder också däri alt arbetslösheten inle längre försvinner underden s. k. högkonjunkturen. Den stannar kvar. Sverige har fått en permanent, en varaktig, arbetslöshetsarmé. I de konjunklurrapporter som nu framlagts räknar man också med oförändrad arbetslöshet under nästa år.

Del är ett läge som inte kan accepteras. Ett samhälle som inte kan garantera arbete åt alla medborgare har dömt sig självt.

Finns då möjligheter för en annan politik som bekämpar arbetslösheten och säkrar arbete ål alla? Varaktig full sysselsältning och i synnerhet ett meningsfullt arbete ål alla kan först skapas i elt samhälle som bygger på planekonomi och socialism. Men man kan självfallel inle nöja sig med delta konstaterande. Kampen mot arbetslösheten måste las upp i dag. Arbetslöshet och utslagning skapar så många problem för de utsatta och för samhället alt deras bekämpande måste vara en huvudfråga.

Vpk har ställt kravet att man under de närmaste tolv månaderna skall skapa 100 000 nya jobb och även konkret visat hur delta skall gå till. Bygg 25 000 fler nya lägenheter än regeringen vill eller sammanlagt 85 000 lägenheter - det betyder helärsjobb ät ytterligare 15 000 byggnadsarbetare! Bygg 50 000 daghemsplalser och öka personalen på daghemmen - del betyder jobb ål ännu fler byggnadsarbetare som nu går arbetslösa och ät ungdomar som kan utbildas till daghemspersonal! Förbättra miljön, bygg ul de kollektiva kommunikationerna, starta produktion av maskiner och apparater föratt utnyttja sol, vind och jordvärme som energikällor, försvara jobben vid varven, vid järnverken, inom textil!

Del finns inget värre slöseri än att tvinga folk till arbetslöshet. Det finns i dag många arbetslösa i Sverige, och det finns samtidigt stora behov av mera bosläder, flera daghemsplalser, bättre kollekliva kommunikationer osv. Men är det då inte självklart att de arbetslösa byggnadsarbetarna skall ges en chans att bygga mera bosläder, flera daghemsplatser osv? Allt annat måste ju vara oförnuftigt. Det är en fråga om politisk vilja och om organisation alt klara den saken. De borgerliga regeringarna visar genom sin brist på handling all de inte vill göra slut på arbetslösheten. Den är till en viss gräns bra atl ha för kapitalisterna. Den håller nere lönerna,den bildaren reserv av arbetskraft för nya verksamheter.

Den brittiske nationalekonomen Keynes skriver i en av sina böcker att om man inte kan organisera vettigare sysselsättning, så är del i alla fall bättre all folk fSr i uppdrag atl gräva ett stort hål i marken än atl de inle har något arbete alls. Del är nog riktigt fortfarande, men kraven ställs i dag högre. Alltmera


 


börjar grupper och rörelser ställa krav om en alternativ produktion och menar därmed en samhällsnyliig produktion, som utgår frän människornas behov. Del är inle likgiltigt vad som produceras, om del är mal och kläder eller krigsmateriel och lyxprodukter.

Del är heller inte likgiltigt hur varor och tjänster produceras. Pä många områden och i många sysselsättningar är arbetet i dag degraderat lill monotona och tröstlösa uppgifter, för alt inte tala om de många jobb där arbetaren fortfarande direkt måsle riskera sin hälsa. Den tekniska utveck­lingen måste anpassas lill människan, medan kapitalisterna vill ha det tvärtom.

Om arbetet skall kunna ges sådana former som säkrar människovärde och meningsfullhet måste arbetarna erövra makt och bestämmanderätt över arbetets och produktionens organisation. Del går inle om man satsar pä kapitalistisk marknadsekonomi och är generös mot storföretagen. Människo­värdet vinns bara i kamp mol dem som förnedrar det - kapitalet, dess stal och dess arbetarfientliga lagar. Det visar hur långt vi har kvar till en verklig demokrati, när arbetare som vid Bil & Traktor i Boden år 1978 kan avskedas därför alt de strejkar. Kampen måsle fortsätta för demokratiska fri- och rättigheter på arbetsplatserna.

Del har talats här om nödvändigheten av atl sänka marginalskatterna. Läl mig källerskt säga att detta inte är den angelägna uppgiften. Varje sänkning av marginalskatterna innebär att man ännu mera minskar progressivileten i skattesystemet, dvs. minskar skatterna på höga inkomster och lägger större bördor pä låga inkomsier. Jag vill ställa en direkt fråga till ekonomi- och budgelminisier Mundebo: Är del en sådan utveckling som folkpartirege­ringen vill ha och tänker försöka genomdriva under del närmaste årel?

Finns del å andra sidan ett överskoll i statsbudgeten som kan användas för skattesänkning, bör man slopa moms på nödvändighetsvaror eller med andra metoder göra dem billigare. På höga inkomster och slora förmögenheter bör man lägga större skatter. Det gör man bl. a. genom atl skärpa kampen mot skattefiykt och skattefusk.

Här vill jag ha svar av herr Mundebo på ytterligare en fråga; Vad tänker herr Mundebo göra åt kampen mol skatteflykt och skattefusk? En allmän skatlefly klsklausul har nu utlovats i flera år, men ännu har vi inte sett till den pä riksdagens bord.

Mot den orättfärdiga politik som förts underden borgerliga samlingsrege­ringen har vpk länge slagits för en verklig förbättring av bl. a. barnfamiljernas och pensionärernas villkor. Det får här inle bli fråga om några allmosor i vallakiiskt syfte. Det handlar om slora folkgruppers rättighet till en skälig standard, lill en rättvis andel. Pensionärerna skall ha förhandlingsrätt. Det bör också barnfamiljerna ha när det gäller barnbidragen och de studerande när del gäller sludieersältning.

Herr lalman! I kväll sänds i TV Dramatens mångomskrivna pjäs Den sjunde frågan. Den debatterar kärnkraften. Man avslöjar ingen statshem­lighet om man säger att den sjunde frågan är följande: Är demokrati möjlig i elt utbyggt kärnkrafissamhälle? Demokrati betyder folkstyre. Flera partier


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

77


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


vägrar alt gå med på en folkomröslning om kärnkraften. De säger all frågan är för svär för folket. Den sjunde frågan kan vidgas; Är demokrati möjlig i ett samhälle där siorflnans och storföretag dominerar den tekniska och eko­nomiska utvecklingen?

Den kapitalistiska marknadsekonomin, som folkpartiregeringen bygger på, har som grund kamp och konkurrens mellan individer och företag. Mol detta ställer vi den socialistiska idén, vars grund är solidaritel och samverkan mellan människorna.

Den solidariieien måsle gälla även över gränserna. Därför välkomnar vi den inlernationella sirejkaktion som i dag i 14 länder sker mol det stora transnationella förelaget Unilever som en prolesl mot förelagets utsugnings­politik i Sydafrika. Solidaritelen med kampen mot apartheid och kapitalistisk utplundring i Afrika, solidariteten med det chilenska folkets kamp mol militärdiktaturen är viktiga och nödvändiga delar av den svenska arbetarrö­relsens politik för ett bättre samhälle.


 


78


ANNA-GRETA LEIJON (s):

Herr talman! När vi i slutet av maj diskuterade ungdomsarbetslösheten här i kammaren satt det uppe på läktaren några av de många ungdomar som går ulan jobb. De blev besvikna på vår diskussion. Vi pratade över huvudet på dem, och de var skeptiska lill riksdagens möjligheter och vilja atl samla sig kring ett beslut som kunde ge dem chans till jobb. De fick helt enkelt inget förtroende för oss.

Det är ungdomen som drabbas värst av den höga arbetslöshet vi har nu. Och i ungdomsarbetslöshetens spår följer håglöshet och misströstan och tyvärr ibland också svåra sociala problem som kan märka individen för resten av livet.

Klarar vi inte av att ge ungdomen jobb riskerar vi all fä en hel generation som inte litar pä oss, en generation människor som inte tycker atl samhällel ställer upp ens för atl dra nytta av deras arbetsinsats. Och inte blir deras inställning lill samhällel positivare av all mänga vuxna kritiserar ungdo­marna och påstår att de inte vill ta de lediga jobben. Den svära siluation som del innebär alt vara arbetslös blir inle lättare om allmänheten har uppfatt­ningen atl arbetslösheten är självförvållad.

Då och då rapporteras i dagspressen, i radio och TV all ungdomen inte vill ta de jobb som finns. Och även bland politiker nämns ibland delta som en delförklaring till arbetslösheten bland de unga. I vissa fall hänvisar man lill uppgifter från företag som sägs ha svårt atl få den arbetskraft de behöver. För alt se om del ligger något bakom sådana påståenden har man vid Göteborgs sociologiska institution i en undersökning försökt ta fram företag i Göte­borgsområdet som haft rekryteringssvårigheier, alltså företag som hade lediga jobb som var tänkbara för ungdomar, dvs. där del inle ställdes krav pä branschvana, speciellt yrkeskunnande e. d.

Del visade sig alt del var myckel få arbetsgivare som själva haft problem med all rekrytera personal. De lediga jobb som ingen ville ha var arbete i enskilda hem med barnpassning och städning och gällde bara en eller två


 


dagar i veckan. Det var också försäljningsarbeten med provisionslön, dvs. arbeten där lönen var hell beroende av försäljningsresultatel. Men totalt rörde det sig bara om några enstaka jobb. Det var alltså få företag som själva upplevt problemen med att ungdomar sagt nej lill jobb. Däremoi var det desto fier som trodde atl andra förelag hade sådana svårigheter och som trodde att ungdomarna levde gott på bidrag. Själv träffar man alltså bara bra ungdomar, men man har för sig att andra träffar dåliga.

Jag hoppas att den här och liknande undersökningar sprids, så alt det kan göras helt klart all arbelslösheten inte är självförvållad och så att vi kan koncentrera oss på alt hjälpa ungdomar alt fä arbele och pä att söka de verkliga problemen och deras orsaker.

Frän socialdemokratiskt håll har vi krävt en rad olika åtgärder för alt komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Vi har bl. a. tryckt mycket hårt på atl arbetsförmedlingarna måste få mer personal. Det har vi föreslagit här i riksdagen och i delegationen för ungdomens sysselsättningsfrågor. Det var också ett av de krav som framfördes av den socialdemokratiska partikon­gressen. Det kanske för en del kan vara svårt au förstå varför vi talar sä mycket om mer personal till arbetsförmedlingen. Det ger ju, säger man, varken jobb eller några nya utbildningsplatser. Men låt mig med ett exempel visa varför det här är så viktigt.

Mänga av de ungdomar som nu söker jobb är mycket vilsna. De har dåliga kunskaper om hur arbetsmarknaden ser ut. De är osäkra pä sig själva och vet inte vad de vill syssla med. Enligt länsarbetsnämnden i Stockholm kan hälften av alla arbetslösa ungdomar under 20 år inte ange vilket yrke de söker. De här ungdomarna, som knappast har någon chans atl få något arbete direkt, behöver en förberedelse och en introduktion på arbetsmarknaden. Det kände få genom s. k. ALU-kurser. Del är ganska korta kurser som inte ger någon yrkesutbildning men en bra orientering om arbetsmarknaden och möjligheter att praktiskt pröva på olika arbetsuppgifter ute pä arbetsplatserna. För mänga ungdomar är ALU-kursen det första steget på väg in i arbetsmarknaden. Men för att komma med pä en sådan kurs måste ungdomarna stå i kö. I våras var en väntetid på två å tre månader inte ovanlig. Bara hos länsarbetsnämnden i Stockholm är kön just nu mellan 300 och 400 personer.

Allra värst är situationen för invandrarna. Det är normall alt de får vänla älta månader innan de kommer in pä en sådan här förberedande kurs, trots atl man skurit ner ALU-kurserna för invandrare frän tolv till fyra veckor.

Varför är det då så här? Varför kan ungdomar som varken får jobb, yrkesutbildning eller beredskapsarbete inte omedelbart komma in på en ALU-kurs? En av de väsentligaste orsakerna är alt det finns för få arbetsförmedlare. Det är nämligen de som i stort sett bär upp de här kurserna. Del är arbetsförmedlare som är handledare och lärare, som hjälper ungdo­marna ut på de olika arbetsplatserna. Den långa kön lill ALU-kurserna är en myckel påtaglig effekt av all arbetsförmedlingen inle har tillräckligt med folk. På mänga arbetsförmedlingar har man i dag bara sex å sju minuter atl ägna varje arbelssökande.

När vi socialdemokraler i våras krävde fier arbetsförmedlare skämtade


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

79


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

80


arbetsmarknadsminister Wirtén om våra förslag. Jag är glad över att Ola Ullsten inle skämtar här i dag utan lovar atl föreslå en upprustning av arbetsförmedlingen.

Ur många synpunkter skulle det naturligtvis vara bättre om ungdomarna redan inom skolans ram fick en annan förberedelse för arbetslivet än de får i dag. I den borgerliga trepartiregeringens proposition om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, som framlades i våras, var förslaget om en försöks­verksamhet med varvad utbildning en av de mycket få konkreta punkterna. Vi kritiserade förslaget därför att vi tyckte all del var för litet med en försöksverksamhet i högst tio kommuner och med högst 200 elever i hela landet. Vi tror på utbildning med varvad teori och praktik och vill att den skall komma till stånd i hela landet. Men den borgerliga regeringen har inte ens klarat av atl få i gång försöksverksamheten. Och nu finns det väl knappast längre något hopp om att denna skall kunna starta under hösten. Det är kanske ofint atl påminna om vad arbetsmarknadsministern sade i debatten i våras. Men det framgår av protokollet alt han lovade alt den här verksam­heten skulle starta vid halvårsskiftet.

Arbetsmarknadspolitiken har byggts upp och utvecklats under den socialdemokratiska regeringsperioden. Den är, kan man säga, ett av våra skötebarn. Men vi är samtidigt medvetna om att arbetsmarknadspolitiken inte ensam kan lösa de grundläggande sysselsättningsproblemen vare sig i dag eller i framtiden.

I vissa län - i Västerbotten och på Gotland t. ex. - räknar man med att under vintern 10 ä 12 96 av hela arbetskraften kommeratt vara sysselsatt av arbetsmarknadsverket. Andelen bland de unga är mycket högre. Del härar i längden en omöjlig situation.

Många av de arbetslösa ungdomarna i Västerbotten haren ganska gedigen utbildning bakom sig. Alt ge dem en ny utbildning leder då inte så långt. Några jobb finns inle att fä. Det man kan göra är alt salsa på beredskapsar­beten. Men beredskapsarbetena är och skall vara tidsbegränsade. Vad har ungdomarna i Västerbotten och på Gotland att vänta efter beredskapsarbets­perioden? Jo, i de allra fiesta fall en ny arbetslöshetsperiod. På Gotland är nu 68 96 av de arbetslösa ungdomar. De som har det allra svårast är filekorna.

Ungdomsarbetslöshetsproblemen nu och i framtiden kommer att fordra särskilda insatser inom utbildnings- och arbetsmarknadspolitikens ram. Men om del inte samtidigt förs en ekonomisk politik, en näringspolitik och en regionalpolitik som sätter sysselsättningen främst, riskerar vi att hamna i ett ekorrhjul. Tyvärr finns det nog många ungdomar som tycker alt de redan snurrar runt i detta ekorrhjul, ungdomar som helt enkelt slutat hoppas på all få ett stadigvarande jobb.

För socialdemokratin är sysselsättningsfrågorna bland de allra viktigaste. Det gäller antingen vi har regeringsmakten eller är i opposition, aniingen vi jobbar med rikspolitik eller i landsiing och kommuner eller med lokal parliverksamhet.

Undersökningar som Landstingsförbundet och AMS gjort visar atl man i


 


socialdemokratiskt styrda landsting saisar betydligt mer pä beredskapsar­beten än i de landsting som styrs av borgarna. SSU har pä olika orter, bl. a. i Örebro, verksamhet för arbetslös ungdom. På den socialdemokratiska partikongressen stod sysselsättningsfrågorna i cenlmm.

Här i riksdagen kommer vi atl fortsätta att lägga fram våra förslag. En del av de åtgärder mot ungdomsarbetslösheten som vi föreslog i våras och som då röstades ned av den borgeriiga majoriteten logs upp av trepartiregeringen några månader senare. Kanske kan vi hoppas att folkpartiregeringen nu lar resten av våra förslag. Vi hoppas alt den nya regeringen ställer upp bakom kraven på en omfattande verksamhet med varvad utbildning och praktik. Vi kräver atl det görs särskilda insatser för de ungdomar som är handikappade. Trepariiregeringen sköt tyvärr dessa krav framför sig. Kanske vi i dag kan få besked om det blir något av, nu när folkpartiet ensamt regerar. Vi kommer alt upprepa samtliga våra andra krav, däribland det ganska självklara au alla ungdomar som behöver praktik för sin utbildning också skall fä det.

Arbetsmarknadspolitiken måste bli mer offensiv, sade Ola Ullslen här tidigare. Ja, det måsle den. Men då krävs det också mer än ord från den här talarstolen - då krävs det handfasta beslut av regering och riksdag. Då kommer kanske ungdomarna på läktaren inte att behöva gä härifrän besvikna.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


Andre vice talmannen, som under delta anförande överlog ledningen av kammarens förhandlingar, tillkännagav alt anslag utfärdats om sammanträ­dets fortsättande kl. 19.30.


GUNNAR STRÄNG (s):

Herr lalman! Med hänsyn lill atl de tvä tidigare statsråd som nyss ropades upp inte lystrade lill anmaningen att yttra sig vill jag glädja herr talmannen med att jag inte harblivit så förvirrad av den senaste veckans händelser all jag glömt bort att vara på plats när jag blir uppropad.

Jag står ju här i en delvis ny situation. Det aren debaU där argumenten får riktas mot en regering som har försvunnit-som har avgått därför atl den inte kunde regera. Det kan bli någonting av en skuggboxning på de här premisserna. Del ärju också svårl atl rikta sig mot en regering som ännu inte riktigt har börjat och som ännu inte har visat vilken handlingskraft den besitter. Några synpunkter på ekonomin, som förhoppningsvis skulle avlyssnas av den regering som nu ligger i startgroparna och har ansvar för framtiden, tillåter jag mig emellertid alt framföra, herr talman.

Under de senasle veckorna, sedan vi tagit del av konjunkturinstitutets, KLs, funderingar över framtiden och moisvarande prognos från LO:s eko­nomer, har del enligt min mening varit för myckel av glada rop och tillförsikt om all de goda dagarna är här igen. Framför allt är det den under 1978 förbättrade handelsbalansen, vilken siffermässigt avläses lill närmare plus 4 miljarder, som har föranlett de här glädjeropen. Vidare drar man nu slutsatsen att vi för 1978 skulle kunna redovisa ett överskott på 5,5 miljarder. Men Kl skriver atl förbättringen i alll väsentligt är en följd av den låga import


81


6 Riksdagens protokoll 1978/79:21-22


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

82


som redovisas under 1978-en import som ligger lägre än under motsvarande period för ett år sedan. 1 mindre utsträckning är följaktligen handelsbalansens överskott ett resultai av näringslivels produktionsförmåga och en ökad export. I den här mättliga exportökningen - som värdemässigt uppskattas till en och en halv miljard under 1978 - ligger en kraftig lagerrealisation. Enligt KLs redovisning beräknas lageruttömningen i är lill 5,7 miljarder, räknat i 1975 års priser. Det är en sak som man inte bör uraktlåta atl lägga märke till med hänsyn lill den lidigare debatten här i dag. Det överraskande är således att den myckel omtalade förbättringen i handelsbalansen inle går upp lill det belopp som enbart lageruttömningen under året representerar. Och lagerut­tömningen är som alla förståren engångsföreteelse- har man festat upp lagret eller dragit nyttan av det sä är det gjort och kan inte åberopas för framtiden. I siffrorna för handelsbalansens överskoll ligger dessutom ett par enstaka, tillfälliga jättebeställningar, vars kontinuitet i utrikeshandeln sanneriigen inle är garanterad.

Jag har med della, herr lalman, velal säga alt en nedtoning av glädjeropen torde vara befogad, och herr Bohmans ganska skrytbelonade inlägg har dålig verklighetsförankring. Herr Bohman inregistrerar dessutom Kl-prognosen för 1979 som ett faktum. Sä vårdslös vågade jag aldrig vara på den tiden jag hanterade ämbetet som finansminister.

Del avgörande vid en slutsummering är naturligtvis hur bytesbalansen utvecklar sig. Efter ett underskott på 7,2 miljarder innevarande är räknar Kl med atl underskoUel stiger med I miljard till 8,2 nästa år. Del är lill viss del en följd av den ökade räntekostnaden för den under den borgerliga regerings­tiden fiiligl praktiserade utlandsupplåningen. Den här dystra slulprognosen i fråga om nationens affärer med omvärlden är resullalet, trots en i övrigt antagen, gynnsam produktionsökning under 1979.

Vår ränteskuld till utlandet spelar naturligtvis här sin stora roll. Konse­kvensen av en dålig ekonomisk politik under två är blir alt vi inle ens med 1960-talels ekonomiska tillväxt - det ärju det man räknar med i Kl för nästa år - förmår balansera våra affärer med omvärlden. Dä denna fortsatta utlandsupplåning, för atl försvara valutareserven och belala vår imporl, Ijänslebalansens utgifter och transfereringarna, tycks bli av beslående karaktär så måsle enligt min mening den trenden brytas innan vi kommer för långt in i en för nationen kompromelterande och eländig låntagarställ-ning.

De motiv som skulle försvara den fördel svenska folkhushållel alldeles nya situationen, atl vara skyldig utlandet en enorm massa pengar, var ju all därmed skulle man hålla sysselsätlningen uppe. Del har nu kapitalt misslyckats - del har omvittnats i praktiskt taget varje inlägg här i dag.

Den öppna arbelslösheten plus de som sysselsätts i arbetsmarknadsverkets regi representerade vid halvårsskiftet i år en siffra på 280 000 personer. En sådan brist på reguljär sysselsältning relaterad lill antalet arbetssökande har vi tidigare icke upplevt i vårt land. Det är således fel när man talar om att vi har redovisat större brist på sysselsättning under den gamla socialdemokratiska regeringens tid. Vad som således skulle vara absolulionen för bl. a. den


 


utländska skuldsättningen, dvs. nödvändigheten av all sysselsätta det svenska folket, vi.sar sig vara en misslyckad satsning, vilket om något borde ge en anvisning om atl den ekonomiska politik som har förts under två år inle kan fortsätta längre.

I de konjunklurrapporter och de prognoser som uppställts för 1979 talar man nu om en uppgång. Men fortfarande präglas dock industrins investe­ringsaktivitet av stor försiktighet och måttliga ambitioner. Efter en nedgång i näringslivets investeringar på 30 96 under 1977 och 1978 skall vi förhopp­ningsvis återta 7 % under 1979, detta från bollenlägel. Eller med andra ord: resultatet av tre år med en icke-socialislisk regering, som det heter, skulle vara alt investeringsaktiviteten fortsättningsvis är 20 96 lägre än då den s. k. socialistiska regeringen lämnade av 1976. Jag har i mitl resonemang här diskonteral uppfattningen atl Ola Ullsten håller sig kvar som statsminister till mitten av september 1979 och att investeringsprognosen slår in.

Man kan inte uraktlåta att ställa frågan: Vart tog all den framåtanda och fantasi vägen som skulle falla som mogna fmkter från näringslivets träd, bara man blev av med den socialdemokratiska regeringen? Den var, hette det, fången i byråkratisk regleringslusta som eliminerade alll initiativ.

I prognosen för 1979 antas vidare atl privatkonsumtionen kan öka med ett par procent och att den standardsänkning som lönlagarna fått underkasta sig under 1977 och 1978 skall kunna förbylas i en viss standardhöjning 1979. Resultatet för 1979 skulle alltså ge tillbaka till lönlagarna en del av den standard som de föriorade under de två lidigare åren - del är tre är av stillestånd, tre är av förspilld ekonomisk tillväxt.

För all inte strö alltför myckel salt i herr Bohmans sär - han är visseriigen inte närvarande i kammaren nu, och han tar det inle så hårt, föreställer jag mig - skall jag inte räkna ut hur mänga tiotal miljarder som man undanhållit svenska folkel genom en felaktig ekonomisk politik. Det var ju myckel populärt atl använda sig av en sådan matematik, när rollerna var ombytta. Eftersom varje procent i det här sammanhanget representerar 3,5-4 miljarder och vi har haft elt nolläge i avseende pä löntagarnas standard under praktiskt laget hela denna treårsperiod, så skulle siffran i facit bli för brutal för att jag skulle vilja omnämna den.

Jag tänker inle bara beskriva de gångna tvä årens misslyckande. Vi har ju nu fått en regering som obunden av lidigare regeringsförklaringar skall möta framtiden med, som jag hoppas, klara inslag av en ny ekonomisk politik, en politik som visar ansvar gentemot de breda löntagargrupperna och ett längre gående ansvar för sysselsättningen. Del vore fel av mig att säga att regeringen Ullslen får en län arbetsuppgift som löses av sig själv. Jag tror all regeringen får ta itu med den uppgiften med både djärvhet och realism. Vi kommer att behöva en stimulans av ekonomin, både pä investeringssidan och på konsumlionssidan.

För gott och väl elt är sedan stod jag här i riksdagens talarstol och erinrade om atl 75 % av vår sysselsättning och vår efterfrågan häriedde sig frän hemmamarknaden. Här tar jag in hela det begrepp som omfattar handel, transportnäringar och övriga serviceområden. Alt vi i dag redovisar 280 000


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Alhnänpolilisk debatt

83


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

84


personer ulan sysselsättning pä den reguljära arbetsmarknaden är en följd av den hårda nedbantningen av svenska folkels efterfrågan - också tidigare i debatten har della betecknats som resultatet av herr Gösta Bohmans svångremspoliiik. Om vi inte gör någonling för alt förändra den situationen, löper vi stor risk alt de relativi optimistiska rapporterna om uppgången under 1979 inle motsvaras av verkligheten.

Min tveksamhet om alt utvecklingen så alt säga av sig själv skulle gå de rätta vägarna betingas bl. a. av följande överväganden;

Internationellt finns det knappast något som talar för en uppgång utöver den relativi försikliga aktivitet som vi avläste under 1977 och 1978.1 Amerika konfronteras man med en inflation som bara för fyra fem år sedan skulle ha varit otänkbar i denna stora nation, som dä präglades av stabila priser. Fortsättningsvis föreligger enorma underskott i utrikeshandeln som resul­terar i en gradvis försvagning av dollarn, denna den industrialiserade världens reservvaluia. Hur länge den utvecklingen skall fortsätta vet ingen, men det skulle inle förvåna mig om man av dessa två skäl - inflationen och dollarns försvagning-tvingas lill en uppslramning i den nationella politiken som inle ger något extra handlag i den internationella efterfrågan. Att förlila sig pä en radikalt annoriunda politik i överskotlsländerna, dvs. Västtyskland och Japan, torde ha åtskilligt av önsketänkande i sig.

En indikator för vår egen del är naturligtvis hur orderläget har utvecklat sig, och detta har också kommenterats från talarstolen här i dag. Del är inte så bra som slutsatserna av den här förda debatten skulle kunna bli. Jag tror att man bör vänta litet med att offentliggöra någon tillfredsställelse i del här avseendet.

För den svenska verkstadsindustrin exkl. varven som svarar för 45 % av vår industriproduktion låg ordervolymen i augusti i år lägre än under 1977 och lägre än under 1976. Metallvaruindustrin har inte haft någon ökning i orderingången under loppet av året. För de första älta månaderna låg ordervolymen 5 % under fjolårets nivå. Maskinindustrin har sett en liten ljusning men har i år ändå legal på en låg nivå. En viss ljuspunkt har vi i elektroinduslrin, närmast på grund av L M Ericssons jälieorder frän Saudi-Arabien. Men det är som sagt den enda ljuspunkten på del områdei.

Jag skall inte förneka alt det naturligtvis finns andra ljuspunkter; transportmedelsindustrin, trävaror och papper - dock icke massa, där orderingången fortfarande är otillfredsställande. En positiv utveckling visar stål och kemi. Det är värt atl uppmärksamma att ordervolymen jusl under den gångna sommaren på ett påtagligt säU har försvagats. Detta har inte uppmärksammals i den något för optimistiska debatt som har förts här under dagen.

Förmodligen kommer vi inte att kunna räkna med alt ullandsefterfrågan ensam fungerar som den motor som ger våra nära 300 000 arbetslösa chansen att gå in i ett reguljärt arbele. Och då hamnar vi på nytt i den situationen att vi får försöka reda upp arbetslösheten genom egna äigärder.

Från socialdemokratiskt håll har vi under ett par år predikat nödvändig­heten av alt få upp bostadsbyggandet. Enligt min mening hjälper del inle att


 


justera upp belåningsgränserna eller lova elt statslän lill de allmännyttiga och bostadskooperativa företag som saknar pengar för erforderiigl underhålls-och reparationsarbete. De har i dag råkat i ett hyresläge som, sett i relation till produktionskostnader och lönlagarnas nedpressade köpkraft, göratt det trots bostadsbidrag föreligger stor tveksamhet i de bostadsproducerande företagen atl salsa på nyproduktion. Hyrorna innebär någonling av en stoppsignal för övervägandena framöver. Vi har haft en sådan situation en gång tidigare, under Koreakrisen i början av 1950-talet. Vi klarade den situationen genom atl gå in med ränle- och amorleringsfria statslån, som klippte av så myckel av produktionskostnaden atl de breda folklagren hade råd alt hyra de färdig­ställda lägenheterna. En repetition av detta framstår som nödvändig parallellt med en förstärkning av bostadsbidragen. Här har mitl parti redovisat detaljerna i en omfattande molion om den ekonomiska politiken.

Samhällets ingripande för att nu få i gång del hela måste naturligtvis också innebära alt man går in med elt struktur- och planeringsarbete i själva den " industriella utbyggnadsverksamheten. Andra erforderliga stimulansåtgärder har redovisats lidigare från talarstolen. Jag tänker på stödet lill barnfamiljerna och naturligtvis pä del förbilligande av baslivsmedlen som vi anser vara av nöden.

Herr talman! Med hänsyn till all 15 minuter gick sä fort ber jag att i en replik få återkomma med några synpunkter på den skallepolitiska sidan av ekonomin. Jag ser till min glädje all budgeiministern, som är ansvarig för dessa frågor, sitter kvar i sin bänk.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


Budget- och ekonomiministern INGEMAR MUNDEBO:

Herr lalman! Gunnar Sträng säger atl vi inle skall vara alltför glada när vi läser ekonomiska rapporter. Nej, vi skall inte vara alltför glada, men inte heller alltför bekymrade.

Jag satt och funderade över vad Gunnar Sträng skulle ha sagt, om han fortfarande hade varit finansminister och hade haft all recensera de ekonomiska rapporter som vi har fån under de senasle veckorna. Med stor inlevelse skulle han ha stannat vid de positiva siffrorna i rapporterna. Om ett tal i de nu aktuella rapporterna hade varit två i stället för ett, hade det inle verkat som om det hade varit en fördubbling ulan som om del hade varil en tre- eller fyrdubbling. Då hade del förvisso blivit en glad presentation av den svenska ekonomin.

Men om Gunnar Sträng verkligen skulle ha varil finansminister och fört den politik som han och hans kolleger har talat för här i kammaren, trorjag verkligen att han nu skulle ha haft anledning atl vara bekymrad. För hur hade den svenska ekonomins och del svenska näringslivets situation varil om vi under de gångna åren hade fortsatt efter tidigare linjer? Vilket läge hade våra företag haft här hemma och ute på väridsmarknaderna, om vi inte hade förändrat våra växelkurser och om vi hade fortsatt att höja löneskatterna?

Våra kostnader steg ju under åren 1975 och 1976 med ungefärligen 45 96, och det nödvändiggjorde den politik som den dåvarande regeringen gick in för framför allt under 1977. Vilken utlandsupplåning skulle vi ha haft, om vi


85


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk deball


hade haft en ungefär 15 96 högre växelkurs än den som vi nu fält, och vad hade den politiken betytt för sysselsättningen? Hur mänga människor hade då gått utan jobb utöver de många som redan i dag är arbetslösa? Ja, dä hade det blivit en ganska bekymmersam situation för människorna i del här landet.

Jag kan förslå all Gunnar Sträng inle i allo är glad när han läser de aktuella ekonomiska rapporterna. Jag har noterat en hel rad bedömningar som LO-ekonomerna gör när de granskar 1970-talets politik och talar om den finanspolitiska fasllåslhet som vi länge hade. De talar t. ex. om de skatte­omläggningar som då gjordes och som de betraktar som efterhandskorrek­tioner, grundade på alltför optimistiska bedömningar av den svenska industrins kostnadsläge. Jag kan väl förslå att man kan vara litet bekymrad över både den och några andra bedömningar av de gångna årens politik.

Lät oss läsa rapporterna som de är-med en rad av positiva inslag och med några negativa, med elt antal varningar för alltför stor optimism för framliden och med en påminnelse om de problem som vi har att arbeta med framöver! Men låt oss notera all de ger en bild av en ekonomi med tämligen gynnsamma Utsikter inför del kommande året!


 


86


GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Naturligtvis har jag inte möjligheter alt på tre minuter tillfredsställande redogöra för mina synpunkter på valutakurspoliliken och skattepolitiken och därutöver bemöta herr ekonomi- och budgeiministern. Men låt mig för undvikande av alla misstag säga, atl jag självfallel vore glad, om uppgången under 1979 var belagd pä elt sådant sätt alt jag vågade tro på den.

Eftersom debatten i dag präglats av så mycket av glada utrop över vad som skall komma, harjag som relativt erfaren på detta område - och jag har läst konjunkturinstitutets rapporter under åtskilliga decennier-känt ell behov av all lugna ned stämningen, för att besvikelsen inle skall bli så stor om resultatet inle skulle komma alt motsvara förväntningarna - och jag tror inle att det kommer att göra del.

Vad gäller frågan om växelkurserna känner herr Mundebo lill min ståndpunkt. Del är alldeles överdrivet all tala om att devalveringarna var del som räddade den svenska nationen. Jag anknyter till herr Bohmans ofta uttalade besked all han har devalverat för sista gången. Det lyder väl pä att han sä småningom har kommit underfund med alt detta aren medicin som sanneriigen inte bara har positiva verkningar.

Jag erinrar om all vi i stort sett ökade skuldsättningen gentemot utlandet med mellan 8 och 10 miljarder genom de här upprepade devalveringarna. Jag kan vidare erinra om all vi har nordiska grannar som inte följde med så långt på devalveringens väg och där näringslivet visar bältre resultat under sistlidna är än vad näringslivet visar i vårt land. Men nog om det, eftersom liden inle medger all jag närmare utvecklar del.

Jag vill lill herr skatte- och budgetministern säga något av del som jag inte hann med från talarstolen. Om jag fattade herr Mundebo rätt och även dem


 


som lidigare har talat här, sä skall del bli någon form av skaltejustering. Riksdagen har fatiai beslut, mot milt partis protester, om att indexreglera den statliga skatteskalan fr. o. m.den 1 januari 1979. Det betyder, som vi alla vet, all den som ijänar 50 000 kr. får 450 kr. i skattesänkning, och den som tjänar 200 000 kr. får 2 700 kr. i skattesänkning.

Del är en skallesänkningspolitik som går tvärtemot den utjämning av bördorna och skattebördorna som mitt parti har givit sin anslutning till.

Jag vet alt ni, mina herrar, brukar säga atl inflationen skall inte bestämma skatten. Men nu låter ni inflationen bestämma skattesänkningen genom att ha satt in det här elementet av indexreglering samlidigt som man diskuierar en skattesänkning.

Den här indexregleringen av skatten kostar 2 700 milj. kr. Om herr Mundebo hade haft de pengarna i sin hand, skulle han ha haft väsentligt större möjligheter alt träffa en med löntagarorganisationerna acceptabel uppgörelse om skallen i övrigt och över hela fältet, varom han nu sitter och förhandlar och säkert har älskilligl huvudbry med.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


Budgel- och ekonomiminislern INGEMAR MUNDEBO;

Herr lalman! Jag skulle också vilja lugna ned dem som gör alltför överoptimisliska bedömningar av svensk ekonomi nu och nästa år. Del finns inle grund för alt göra sådana bedömningar. Men jag vill lika starkt varna dem som gör alltför pessimistiska bedömningar. Jag tror atl Gunnar Sträng numera har lättare alt falla in i den senare gruppen än i den förra.

Lät oss ta vara pä både de positiva och de negativa inslag som finns i vår ekonomi i dag - notera de positiva för alt de ger förutsättningar för en ökad akliviiel i vår ekonomi och därmed en större trygghet i sysselsättningen för människor. Låt oss vara observanta på de svaga punkterna och försöka förslärka vår ekonomi på del sättet att de inslag som i dag är svaga skall kunna vändas lill något som är mera positivt.

Jag tror inte det är enbart ändrade växelkurser som har förändrat förutsättningarna att ge svensk ekonomi ökad styrka i dag. Del är inte så enkelt. Men nya växelkurser har medverkat lill atl förbättra del svenska näringslivels konkurrensläge. Det har skapat en del problem för prisutveck­lingen. Vi är medvetna om dem. Men del har samlidigt-och därom ärju ändå dala för hillills gängen lid entydiga - medverkat lill all vi har kunnat återhämta marknadsandelar.

Vidare kan man naturligtvis jämföra med våra nordiska grannar och säga atl de har gjort en försiktigare devalvering än vad Sverige har gjort. Men låt oss då fullständiga den jämförelsen och säga all i Norge har en socialdemo­kralisk regering devalverat den norska valutan fem gånger under de senaste två åren. Fem gånger har den norska valutan devalverats. Del är inte en politik som jag vill rekommendera. Man skall vara försiktig med atl använda del inslmmenlel, även om det i vissa situationer kan vara både lämpligl och nödvändigl all göra del och det då ger positiva effekler.

Det finns självfallel myckel all säga om infiationsskydd i skattesystemet. Jag är  medvelen  om  att  ämnet  är större än  att  del  lämpar  sig  för


87


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


treminutersrepliker. Kanske skall vi därför spara ämnet lill den kommande debatten, när riksdagen har atl ta ställning till regeringens förslag om skatterna för 1979. Då skall jag med glädje återknyta till det ämnet. Låt mig bara än en gång få betona all ett inflationsskydd betyder all skatteskalan bevarar del reella värde som den hade den gången riksdagen senast beslulade om den.

GUNNAR STRÄNG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Med det utpräglade logiska tänkande som präglar vår budgetminister kan han också hålla med mig om all del blir inflationen som avgör skattesänkningen i det här läget, eftersom del är fråga om att vi skall kunna sänka skatterna, och del är kanske mindre lilllalande än om riksdagen hade möjlighet att bestämma hur en eventuell skattesänkning skulle se ut utan att ha den här inteckningen.

Men nu är frågan om devalveringens "välsignelsebringande" verkningar inle så helt entydig. Jag försökte undvika all gå in på del i mitl senaste inlägg, men eftersom herr budgeiministern här talar om alt alla uppfattningar var sä entydiga, kan jag inte uraktlåta att rekommendera honom att läsa den seriösa tidningen Affärsväriden av den 4 oklober 1978. I sin ledande artikel säger

man: "-- uppenbart har devalveringen varit en dålig affär pä så kort lid som

ett är. Valutaintjäningen harblivit mindreänom vi inlehadedevalveral       .

Och del är uppenbart inte lack vare utan trots devalveringen som vi har förbättrat handelsbalansen i är."

Fullt så entydigt är del alltså inte.

Detta atl vi lagil tillbaka marknadsandelar är nog i allt väsentligt - och delta har vi tidigare talat om - snarare atl goltskriva och tillgodoräkna de svenska lönlagarna, som i sin försikliga uppgörelse skapat möjligheterna. Detta framgår ifall man gör en internationell lönejämförelse, som visar en beskedligare löneutveckling här i Sverige än vad som i allmänhet gäller i våra konkurrentländer.

Sä ville jag la upp den fråga som jag sparat delta inlägg till, nämligen det enorma budgetunderskottet, som jag som gammal flnansminister är djupt oroad över. Det finns litet oro också i herr budgetministerns inlägg, men jag tycker atl hans prestationer för all bringa ned underskottet är för klena. Där behöver han skärpa sig högst väsentligt.

Jag vet atl det finns de som säger atl delta med budgetunderskott är tämligen likgiltigt. Men de som har denna sangviniska uppfattning kommer med all säkerhet atl få revidera den. Låter man underskottet stiga innebär det en räntebelastning och en belastning pä framtida, jag tänkte säga generatio­ner, men i varje fall framtida årgångar. Därför menar jag alt när herr budgeiministern nu går i författning om att diskulera skattesänkningar, kan han inte bortse från hur budgetlägel och budgetunderskottet ter sig. Han måste ta hänsyn lill den destmktiva verkan på statsfinanserna som ell för stort budgetunderskott har.

Jag skulle vilja rekommendera honom alt sätta i gång med den tankeverk­samhet som är erforderiig för all se hur man skall balansera det budgetun-


 


derskolt som är en följd av alt man nu ändå går i författning omatt också göra vissa skallesänkningar.

Herr lalman! Får jag ytterligare tio sekunder? Jag ser fortfarande inle herr Bohman här, men jag fann i hans inlägg en djup oro över vad som hade försiggått på milt partis kongress i frågan om ambitionen all socialisera och nationalisera. Han talade om bankerna. Nu beslöt kongressen i en votering alt inie socialisera och all inle nationalisera bankerna. Del kan gärna sägas lill protokollet. Däremot röstade man om ifall man skulle ha en högre statskontroll eller ökad demokratisering. Jag valde det sista, men kongressen tyckte au kontrollen var bältre än demokratiseringen. Så ligger del till. Efter denna förklaring kan nog herr Bohman sova litet lugnare på nätterna.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


Budget- och ekonomiminislern INGEMAR MUNDEBO:

Herr lalman! Jag vill la upp tre saker. För del första; Jag tycker nog att de bedömningar som tidskriften Affärsväriden gör stämmer räll väl med den grundsyn som jag själv har. Sedan kan del finnas enstaka formuleringar i olika inlägg som jag kanske har invändningar emot. Men den allmänna bilden a v att del i svensk ekonomi i dag finns många starka faktorer och några svaga faktorer är riktig. Det är också riktigt att man inte kan förklara förändringar, t. ex. återhämtande av marknadsandelar, med en enda faktor, utan det är ett resultat av flera samverkande faktorer, där jag vill betona både löneskatternas och växelkursernas roll. Får jag när del gäller växelkurserna för vår gemensamma uppbyggelses skull rekommendera herr Sträng att läsa en annan aktningsvärd tidskrift, nämligen Ekonomisk Revy. I del senaste numret av tidskriften behandlar vice riksbankschefen just detta ämne. Med stor sakkunskap utvecklar han synpunkter som ligger myckel nära dem jag själv har redovisat här i kammaren.

För det andra; Jag tycker att man skall använda orden i deras rätta bemärkelse. Eu inflationsskydd är lill för alt skydda en skatteskala för inflationens effekter. Del betyder all man för en kommande period bevarar det reella skattetryck som man hade den föregående perioden. Det är alltså varken fråga om sänkningar eller höjningar av det reella skattetrycket. Om man inte skulle använda sig av ett inflationsskydd, skulle man få en reell skattehöjning utan alt tala om del för människorna. Jag kan förstå att det kan finnas politiker som vill låta skattetrycket stegvis stiga utan att tala om del. Jag tycker själv alt man inte skall göra på del sättet. Det är därför vi bör ha ett inflationsskydd i värt skattesystem.

För del iredje: Budgetunderskottet är ingalunda likgiltigt för mig. Jag har betonat både i milt inlägg här i kammaren och i propositioner som under året har lagts fram för riksdagen att jag är oroad både inför nuläget och inför det Slatsfinansiella framslidsperspekliv som långtidsbudgeter målar upp. Jag har också understrukit att de siffror som vi får i fierårsbudgelerna aren allvariig varningssignal för alla politiker. Jag noterade också med glädje att represen­tanter för riksdagspartierna hade den allmänna bedömningen alt budgetar­betet måsle bedrivas med en belydande stramhet. Jag vågade mig alltså på den utgångspunkten alt partierna här i riksdagen skulle medverka till all den


89


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


statsbudget som vi så småningom fastställer blir en ansvarsfull statsbud­get.

Alt vi under några år har nödgals arbeta med slora budgetunderskott är ell resultat av många samverkande faktorer. Det är bl. a. en spegling av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Vi har bakom oss haft elt par år med en svag ekonomi, vilket har betytt en svag tillväxt av statsinkomsterna, men också ovanligt höga krav pä insatser från statens sida för att medverka i omstruktureringen av vårt näringsliv och trygga sysselsätlningen för männi­skorna. Della i kombination med en hög ambition när det gäller sysselsäll­ning och trygghet har gjort att staten har tagit på sig de slora kostnader som ligger i aktuella statsbudgeter - alt vi har varit beredda att ta så slora budgeiunderskou. Jag vill emellertid försäkra alt budgetunderskotten är oroande också för mig, och jag vill än en gäng uttrycka förhoppningen att riksdagspartierna menar allvar dä de i dag utlovar en medverkan i arbetet pä en stram statsbudget.


 


90


KARIN AHRLAND (fp):

Herr lalman! Låt mig genast deklarera atl jag vet att del finns vis.sa skillnader mellan kvinnor och män. 1 fråga om de biologiska skillnaderna handlar del om några kromosomer och om barnafödande. Del är bara kvinnor som bär, föder och ammar barn. Men de biologiska likheterna är större. Vi är t. ex. - kvinnor som män - födda av kvinnor, vi går pä två ben, vi har fem fingrar på var hand osv.

Om man däremot ser på skillnaderna i beteende - sådana finns också -noterar man i den här kammaren en skillnad som är mycket tydlig; kvinnor i allmänhet lalar och uttrycker sig på ett annat sätt än män. En mängd manliga ledamöier som deltar i de allmänpolitiska debatterna klagar varje gång över att de inte får hålla på att tala längre. De kvinnliga ledamöterna gör inte del. Vad den skillnaden beror på och vadden medför överlåter jag ät var och en alt refleklera över.

Jag skall som vanligt tala om olika jämslälldhelsfrågor. Del hör numera lill den allmänpolitiska debatlen atl företrädare förde olika partierna deklarerar sitt inlresse i de här frågorna. Del är bra. Därmed har vi kommii en bit på väg. Del finns inle längre något officiellt eller högt uttalat motstånd mol idén atl jämställdhet mellan kvinnor och män är en självklarhet i en demokrati. Regeringen har förklarat alt en sirävan efter jämställdhet måste finnas i alll samhällsarbete. Däremoi finns det ell lyst passivt motstånd pä sina håll, och det är illa nog.

Det har tagit lång lid all komma sä långt, och vägen har sannerligen varit krokig. Kvinnoforskaren Gunnar Qvisl har gett sin syn på utvecklingen i senasle LO-tidningen. Han påslår all syftet med alla de reformer som tidigare genomförts i kvinnornas och jämställdhetens namn alltid har varit atl utnyttja kvinnorna som arbetskraft, aldrig atl ändra makt- och arbetsfördel­ningen mellan könen. Men han påpekar samtidigt all 1970-ialet kanske innebär en omsvängning.

Jag hoppas och tror alt han har rätt i det senare påståendet. Samiidigi vill jag


 


understryka all den omsvängningen inle kan leda till resultat bara därför all alll fler förstår all del aren rättvisefråga och atl få vågar påstå motsatsen. För alt vi skall fä ett verkligt intresse för jämställdhetsreformer måste alll fler också förstå atl både kvinnor och män gynnas av jämställdheten. Del är lättare för alla att arbeta för reformer som de vet gynnar båda könen. Del är som Qvisl påpekar först när männen insett vad kvinnornas kapacitet innebär för samhällel och därmed även för männen själva som de har varit mogna alt besluta om reformer. Del här är mänskligt och förståeligt, och vi behöver inle ösa beskyllningar över varandra om vad som varit. Här, som alllid i politiken, är det i stället nödvändigt atl se framåt.

Under 1970-lalet har många fler män och kvinnor insett atl vi kan få elt mänskligare samhälle med större trygghet och värme för alla om vi delar på de ansvarsfulla uppgifterna, om vi arbetar sida vid sida, om vi söker förstå varandras problem, om vi delar den glädje det innebär alt fostra barn och om vi lar ansvar i hemmet efter våra personliga förutsättningar, inle efter kön.

Men för all vi skall nå dil återstår mycket atl göra i fråga om både reformer och attitydförändringar. Därför är del viktigt alt vi kommer ihåg alt de här frågorna hör hemma på nästan alla samhällsområden. Vi får inte tro alt del räcker med alt avhjälpa bristen pä barnstugeplalser. Massor av kvinnor och män har inle några barn men de är ändå inle jämställda. Vi skall heller inte tro alt det räcker med enbart arbelsmarknadspolitiska åtgärder. Vi måsle dessutom vara beredda till konkreta åtgärder på många andra områden.

Vi lär inle för skolan ulan för livet-så lyder ett gammall talesätt. Vad vi lär oss under skolåren skall vi ha nytta och glädje av under hela livet. Därför är det oerhört viktigt alt vi lär oss de rälla sakerna i skolan.

Nu pågår en översyn av grundskolans läroplan. I den har jämställdhels-frägorna uppmärksammals ordentligt. Det är bra. Men elt mycket väsentligt förslag har vi i jämslälldhetskommitlén saknat. Vi har påpekat del lidigare, men jag tycker del är viktigt au påpeka del även här- vi är vana vid alt behöva upprepa oss.

En myckel viktig förutsättning för att vi skall kunna få jämställdhet i arbetslivet är alt vi också har den i hemmet. Alla vuxna kvinnor och män måste kunna klara de nödvändiga dagliga sysslorna i ett hem. Det finns massor av ensamstående män som inle någonsin fått lära sig hur man lagar mal eller slädar effektivt. Den lärdomen bör vi unna alla, kvinnor och män, och vi bör starta så snart som möjligl. Men dä är del nödvändigt att börja undervisningen i hemkunskap på ett sä tidigt stadium som möjligl.

Yngre barn tycker del är roligt alt arbeta praktiskt, och därför är del viktigt att den nya läroplanen för grundskolan lar upp ämnet hemkunskap redan pä lågstadiet. Del är en reform som männen skulle tjäna pä - liksom kvinnorna!

Vid 1975 års världskonferens i Mexico antogs en världsaklionsplan med riktlinjer för åtgärder under tio år framåt. Bland rekommendationerna finns ell kapitel om bostäder. Del tillhör inle de bäst skrivna kapitlen. Men enbart del förhällandet alt del finns ell antal paragrafer och synpunkter pä åtgärder i


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

91


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

92


fråga om planering är i alla fall bra. Följande är höll FN en konferens som hette Habilal. Den konferensen skulle ge rekommendationer för hur vi skall bo och bygga i framliden. Jag har lusläst rapporten, och jag är ledsen alt behöva berätta alt där inte finns ell ord skrivet om samhällsplaneringens belydelse för jämställdheten. Bara på en enda punkt antyder man det; man säger alt alla ansträngningar måsle göras för alt få bort de hinder som utestänger kvinnorna från aktivt deltagande i planeringen.

Tyvärr har vi inte kommii så myckel längre i debatten här hemma. För några år sedan presenterade bygglagulredningen sitt betänkande om mark­användning och byggande. Där finns en grundlig redovisning av syftet med all planläggning och hur vi skall hushålla med mark och vatten, och där finns också en genomgång av olika detaljer, alltifrån byggnadsfasader lill brand­skydd. Men där slår inle ell ord om samhällsplaneringens belydelse när det gäller all främja jämställdheten. Och jag vill hävda atl det borde del ha gjort.

I den familj som bor i en sovstad med långa och tröttsamma resor lill närmaste samhälle, där man kan finna andra arbetsplatser än gatuköket och självbeljäningsbutiken i sovstaden, är del svårl för både hustru och man atl finna arbele. Del fordrar alt båda reser och kanske är borta från hemmet tio timmar om dagen. Sä kan man inle leva, om man dessutom har små barn. Alltså tvingas den ena av makarna all aniingen stanna hemma helt eller ta deltid, och den andra tvingas att ensam svara för försöriningen eller ta huvudbördan av den. Ingendera av de två lösningarna befrämjar jämställd­heten, och någon verklig valfrihet är del inte heller. Vi måsle därför i den kommande samhällsplaneringen mycket merän hittills vara uppmärksamma pä vad planläggningen får för följder för de enskilda människornas möjlig­heter atl utveckla sig lill jämställda människor.

Bygglagulredningen har räknat upp olika förslag till nya lagbestämmelser, och del är bra, men den inbördes ordningen av de föreslagna bestämmelserna ger lätt intryck av att det viktigaste är all hushålla med marken och länka på en lämplig markanvändning. Det är viktigt, men ännu viktigare ärall marken med hänsyn lill sin belägenhet används så, alt den tjänar människorna bäst. De två intressena behöver inte vara motstridiga. Men ibland blir de del, och dä får vi inte glömma bort alt planläggning först och främst är lill för människornas bästa.

Arbetet med en bygglag pågår. Jag hoppas atl man under det arbetet inte glömmer bort alt våra planförfattare behöver påminnas om att möjligheterna all få arbete och service i närheten av bostaden aren av många förutsättningar för jämställdhet. Vi har enorma problem med atl finna arbetstillfällen åt alla, och de problemen är säkert störst i glesbygderna, där kanske kvinnoarbets­lösheten är värst. Då borde vi för framtiden dra den slutsatsen, att nya samhällen inte skall föriäggas långt ifrån arbetsplatserna. Både kvinnor och män Ijänar på en reform vars syfte är atl de skall ha samma möjligheter atl på rimlig lid nå en arbetsplats.

I världsaklionsplanen finns det också ett kapitel om massmedia. "Ell stort hinder för att kvinnans status skall kunna förbättras är människors attityder


 


och värderingarom kvinnans roll i samhället", sägs det. Massmedia har slora möjligheter all bryta ner fördomar och vanföreställningar, slår det också. Och med massmedia menas inte bara radio och TV ulan också reklam och liknande. Det här känner vi alla lill. Många har fått sina fördomar förstärkta genom alt läsa serierom Diana, som drömmer om den fantastiska Fantomen, eller genom all lilla på TV:s deckare, där en förströdd men klipsk Colombo aldrig hinner träffa sin fru, men då och då talarom vilka andra män hon sitter hemma och beundrar. Sädana där företeelser tycker vi inte om, men vi vill inte förbjuda dem. Tryckfrihet skall man inle vara klåfingrig emot i en demokrati. Vi kan bara hoppas att Pippi Långstrump och den fördomsfria värld där hon lever är ett gott molmedel.

På sistone har vi fått en deball om ifall vi behöver ett förbud mot könsdiskriminering i reklamen. Kommittén har fält i uppdrag alt utreda frågan. Det går att dra fram massor av exempel pä hur reklamen på grund av slentrian eller fördomar förstärker vår syn på kvinnors och mäns traditionella roller. Jag tillhör personligen dem som är tveksamma lill en sådan lagstiftning - både av principiella skäl, eftersom den langerar tryckfrihetslagstiftningen, och av praktiska skäl,eftersom bevisningen blir mycket svår. Men jag vill här gärna deklarera att jag är besviken pä alla dem som gör reklam i Sverige. Den deball som förts kan inle ha undgått dem. De kan rimligen inle vara likgiltiga inför frågan om vi skall ha ett förbud eller inle. Då borde de ha tagit chansen och visat sin vilja till bättring innan det är försent. Just i reklamsammanhang finns det mänga möjligheter att skapa uppmärksamhet genom chockverkan. Med bilder kan man sälla människors tankeförmåga i rörelse. Jag är besviken på annonsföretagen som inte har tagit den här debatlen som en utmaning atl visa att de kan bättre innan vi måste lagstifta. Just i annonsvärlden skulle det finnas oanade möjligheter att både göra reklam för en vara och påverka våra attityder om kvinnors och mäns roller. Ändrade attityder behövs och sådana skulle gynna både män och kvinnor. De skulle göra del läitare för alla att främst känna sig som människor.

Herr lalman! Jag har nämnt några olika områden där jämställdhelsarbelet måste föras. Många andra finns, frän skalle- och bidragssystem till försvar. Jag hinner inte gå igenom dem här. Det viktiga är alt vi vet att sirävan efter jämställdhet måste komma fram överallt. Del är viktigt framför allt därför alt både kvinnor och män Ijänar på jämställdhet.

För ungefär 100 år sedan kom del i Norge ut en bok av Alexander Kielland som heter Garman&Worse. Kielland var intresserad av kvinnofrågan och läl den unge Jakob Worse tala för emancipationen. Worse blev av en landshöv­ding tillfrågad om han var anhängare av den. Worse svarade att del nu inte var tal om vad mannen tjänade på, utan vad som var rättvist för kvinnorna. Det är snart 100 årsedan delta skrevs, och ingen lalar som amtmannen. Vi har sedan dess talat mycket om rättvisa åt kvinnorna. Kanske har hela jämställdheisdebalten blivit lidande av atl den sällan har givit något klart svar på amtmannens egentliga fråga, om en kari är betjänt av en emanciperad hustru. I dag svarar vi ja på den frågan.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


93


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk deball

94


GERTRUD SIGURDSEN (s):

Herr talman! Den här debatten präglas självfallel av alt vi i tiden har hamnat i växlingen mellan de borgeriiga tre- och enpartiregeringarna. Jag skulle utifrån ett LO-perspektiv vilja lägga synpunkter på för det första den avgående regeringens politik, för det andra de eventuella förväntningarna på den nya regeringens politik och för det tredje på framtidsallernaliven.

Del har i den här talarstolen i dag förts en kamp mellan två olika historieskrivningar över trepartiregeringens insatser. Från borgerlig sida vill man skriva in alt del varil framgångsrika är, bortsett från bekymren med kärnkraften. Från socialdemokratisk sida är vi inte beredda all dela den synen. Som Olof Palme utvecklat har det varil två år präglade av tillbaka­gångar på för löntagarna oerhört viktiga områden inom politiken.

Det har varit löntagarna som fått bära bördorna av regeringens politik. De har fåll se sin standard nedpressad av inflationen. Samtidigt har de kunnat se hur andra grupper direkt favoriserats av regeringens politik. Löntagarna har känt stor oro för sina arbeten. I många fall har de direkt drabbats av arbetslöshet.

Trepartiregeringen inledde med atl utpeka löntagarna som orsaken lill landets ekonomiska problem: Arbetares och tjänstemäns alltför höga löner måste pressas tillbaka om landet skulle kunna räddas. Därom var regeringen, SAF och deras trogna vapendragare bland tidningarna ense.

Avtalsrörelsen 1977 blev hård och utdragen. Först intill randen av en storkonflikt nåddes en uppgörelse. Den låg enligt regeringens bedömning inom den "samhällsekonomiska ramen".

Och ändock. Strax efteråt holkade regeringen ur dess innehåll genom devalvering. En rekordhög inflation beroende pä slapp prispolitik, höjd moms och devalveringar ledde till all priserna steg långt över vad avtalet kunde hänga med i. Fackföreningsrörelsen måste konstatera alt mol regeringens politik för atl pressa tillbaka löntagarnas standard räckte inte de fackliga medlen.

Årets avtalsrörelse riktade in sig på att finna en konstruktion som dels kunde hålla emot en inflationspolitik, dels kunde förhindra den vidgning av inkomstklyftorna .som skatteändringarna innebar. Det blev en satsning pä en indexklausul och låglönepåslag.

Efter uppgörelsen återkom regeringen med sill betyg: uppgörelsen låg inom den samhällsekonomiska ramen. Och strax därefter sänkte man arbetsgivaravgifterna, dvs. man betalade tillbaka lill arbetsgivarna de pengar som lönlagarna räknat av i tidigare avtalsrörelser.

Än en gång fick löntagarorganisationerna svälja den beska medicinen; mol en regering som agerar i arbetsgivarnas inlresse är del näst intill omöjligt all kunna försvara medlemmarnas standard. Sedan regeringsskiftet har den också sjunkit med omkring 5 96.

När man nu vill måla ul all "vi klarar krisen, vi går mol ljusare tider", vill jag fråga: Vilka fick belala priset och för vilka ljusnar del? Det var lönlagarna som genom en åtdragen svångrem fick ta på sig bördorna. Och vilken ljusning kan de se? För en arbetarfamilj med något eller några barn innebär inte


 


indexreglering eller marginalskattesänkning någon avgörande vändning i familjebudgelen. Man måsle allljäml vända pä slantarna föratt fä det att gä ihop, samtidigt som man ser hur förmånerna växer hos dem som redan har och samtidigt som man ser hur spekulationerna i hus, mark, havskryssare, frimärken osv. når nya höjder.

Den borgerliga trepartiregeringens inre sönderfall och slutliga upplösning ses inle med någon som helst sorg av löntagarna. Den ses bara som ett stort steg närmare det bortre parentestecknet för en borgerlig regering.

Vad väntar vi nu från fackligt håll av den nya regeringen? Ja, en sak är atl det kanske kan vara läitare att tala med en regering bestående av ett, visserligen svagt, parti än med en som lalar med tre olika lungor. Men, för alt citera LO-ordföranden; "Så mycket är klart - jag har inga som helst förhoppningar pä folkpartiregeringen."

Den vaga regeringsförklaring som presenterades av statsministern för en vecka sedan kommer väl vad del lider att få klarare konturer. Om arbetsmarknadsministern för riksdagen lägger fram den proposition om ny föriroendemannalag som nu gått till lagrådet, får vi klart besked om att också den här borgerliga regeringen tar klar ställning mot löntagarorganisatio­nerna.

Den nuvarande förtroendemannalagen antogs under stor politisk uppslut­ning. På samma sätt som medbestämmandelagen byggerden på principen att produktionen skall vara med och betala kostnaderna för såväl arbetsgivarnas som arbetslagarnas intressebevakning. Fram till lagens tillkomst var det ju bara arbetsgivarnas kostnader för intressebevakningen i form av förhandlar-löner, konferenser, propaganda etc. som bars direkt av produklionen. Löntagarorganisationerna har fält finansiera hela sin verksamhet genom beskattade medlemsavgifter.

Nya arbetsräitskommitténs belänkande byggde vidare på de principer som fanns bakom lagens tillkomst. Del ville gå längre i all jämna ut skillnaderna mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas förutsättningar alt driva intresse-verksamhet.

Det förslag som nu gått till lagrädsremiss när inte alls upp till betänkandets ambitioner-och det hade vi kanske inte väntal oss- när det exempelvis gäller fackliga möten på betald arbetstid. Men än värre är atl del innebär en rad försämringar i den lag som nu redan gäller. Det rymmer också tankegångar som är hell främmande på svensk arbetsmarknad.

Del som synes ligga bakom försämringarna är att man blandat ihop begreppen. Av den ursprungliga strävan alt skapa lika förutsättningar för intressebevakningen har man gjort ett slags neulraliletsprincip, som blir hell orimlig till sina konsekvenser. Låt mig ulan all gå in i någon deialjgranskning få påvisa några sädana punkter för kammarens ledamöter.

1. Lagförslaget innebäraitom arbetstagarorganisationen varslar om någon form av slridsålgärd, så upphör arbetsgivarens betalningsskyldighet för all facklig verksamhet, trots all hans skyldigheter i övrigt enligt exempelvis MBL och som ej berörs av konfiikten kvarstår.

Del här skulle innebära, all om vi i en lönerörelse exempelvis lägger ul


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

95


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

96


varsel om övertidsblockad, så ställs den facklige förtroendeman som arbetar med MBL ulan lön! De påstådda neutralitelssträvandena blir alltså ännu ett konfliklvapen i händerna på arbetsgivarna. Ty man drar ju inte den konsekventa slutsatsen att då måste också någon annan än produktionen belala arbetsgivarrepresentanternas löner!

2. Förslaget innebär atl facket skall primärförhandla om den fackliga
verksamheten i företaget. Det innebär helt enkelt att arbetsgivaren på ett
tidigt stadium får laglig rätt att påverka den fackliga verksamheten. Det här
uppfattar vi som ett direkt hot mol och ingrepp i den fackliga friheten.

Tanken bakom skulle vara MBL;s bestämmelser om primär förhandlings­rätt i de frågor som rör förelaget. Men där är det ju klart utsagt, alt arbetsgivarens intresseverksamhet faller hell utanför varje inflytande från fackets sida.

3.    Förslaget innebär inskränkningar av tolkningsföreträdet.

4.    Förslagel innebär inskränkningar i rätten lill betald ledighet för utbildning, deltagande i konferenseretc, som förtroendemännen behöver för att sköta sitt fackliga uppdrag hos arbetsgivaren, genom en maximering till 40 timmar per år och förtroendeman. Det innebär exempelvis alt en nyvald klubbordförande, som åker på en veckolång kurs, har förbrukat sin lid. Han eller hon kan sedan inte åka på exempelvis en förbundskonferens som informerar om ell nytt avtal!

Förslagel innebär också alt förtroendeman bara kan bevista utbildning som sker i del egna förbundets regi. Han kan exempelvis inte vara med pä kurser, som sker i LO:s, TCO:s, ABF;s eller TBV;s regi! Och det leder, som var och en med minsta inblick i facklig verksamhet förstår, lill oanade konsekvenser: De som är medlemmar i mindre fackförbund får mycket svårt att kunna få någon utbildning över huvud taget!

Men i den heliga neutralitetens namn finns inget i lagförslaget som sägeratl arbetsgivaren skall sluta betala ul lön till den personalchef som vistas mer än en vecka på något arbetsgivarinternal! Eller au ASEA skall sluta belala arvode lill den styrelseordförande som tillika sitter av mer än 40 limmar i SAF-konferenser!

5.    Till de här uppenbara tokigheterna kommer en rad mindre inskränk­ningar av nuvarande lag, som jag inte nu skall gå in pä.

6.    Något annat än atl lagförslaget inle på långa vägar skulle nå upp till utredningsförslaget hade vi kanske, som sagt, inte vägat vänla. Däremot finner vi del myckel anmärkningsvärt alt på de möten som ändock föresläs få hållas på betald arbetstid och som sägs skola ge styrelsen returinformation om de anställdas tyckande skall också oorganiserade ha tillträde. Hur kan man stå så helt främmande för arbetarrörelsens historia, att man med lagens hjälp vill ge "svartfötter" möjlighet atl påverka facket?

F. ö. skall man inte fä ha omröstning eller fatta beslut pä dessa möten. Hur skall då en styrelse kunna f underiag för sill agerande? Skall man kanske tillkalla SIFO?

Herr lalman! Jag utgår från att kammaren med den här exemplifieringen är klar över bakgrunden till LO-ordförandens slutsals: "Lägger folkparlirege-


 


ringen fram den proposition om ny föriroendemannalag som den tidigare borgerliga regeringen enats omkring, så ser vi det som en ren krigsförklaring mot fackföreningsrörelsen!"

Den nylilllrädda borgeriiga enpartiregeringen är uppstånden ur spillrorna av den trepartiregering som bildades på en ohållbar kompromiss. Som en kontrast till borgerlighetens inbördes krigföring slår den enighet som demonstrerades vid den socialdemokratiska partikongressen. I den ser fackföreningsrörelsen ett regeringsalternativ som håller bortom 1979.

Mänga förhoppningar var knutna lill den socialdemokratiska partikon­gressen - inte minst motståndarnas om atl här få se en öppen spricka mellan fackföreningsrörelse och parti. Så blev del nu inte - tvärtom.

Partikongressen antog enhälligt ett utlåtande om ekonomisk demokrati och löntagarfonder. Det innebär att partiet och LO nu står på samma principiella grund i fondfrågan. Därmed är - helt i enlighet med den fastställda tidtabellen -partiet och fackföreningsrörelsen i takt i fondfrågan. Vi kommer nu atl föra ul löniagarfondsfrågan offensivt frän en samlad arbetarrörelse.

Herr lalman! Även om de senaste veckornas händelser har skapat ett delvis nytt mönster i svensk politik går dock skiljelinjen klar. Den går mellan en sargad, ickesocialistisk borgeriighet som står pä kapitalismens vacklande grundvalar och en enad arbetarrörelse som står på den demokratiska socialismens grund.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


I detta anförande instämde Birgitta Johansson (s).


FRITZ BÖRJESSON (c):

Herr talman! Jag tar till orda för alt anlägga några synpunkter på den svenska närings- och försörjningspolitiken avseende dels den tid som gått, dels del läge som kan skönjas för dagen.

Trots slora ansträngningar har vi ganska stor ungdomsarbetslöshet och bristande sysselsättning i äldre årgångar.

Jag skulle vilja göra en liten kommentar till vad Anna-Greta Leijon säger i sitt anförande. Hon bestrider atl den nya tiden skulle fört med sig att ungdomar på något sätt är mer observanta innan de lar ett jobb. Men det är nog litet olika med det. Det har nog förändrats en del under de senare åren. Och hon säger sedan själv att många ungdomar är vilsna och inte vet vad de vill och atl de snurrar i ett ekorrhjul.

I en kommun där hemma hade man svårt all få städpersonal, och det tyckte man var tråkigt. Då sade en socialdemokratisk landstingsledamot: Det ärju inte så underiigt med elt så taskigt jobb.

Det kanske inte bara är ungdomarna själva som reflekterar över jobben, utan det kan också vara föräldrar som resonerar: Du kan vänta litet innan du lar ett jobb - du kanske fSr något som är bättre dä. De har kanske drömt om något jobb som skulle vara bättre för deras barn.

Detta var bara en kommentar lill vad Anna-Greta Leijon sade. Det är inle så fritt lill 100 % frän sådana här funderingar som man skulle kunna få


97


7 Riksdagens protokoll 1978/79:21-22


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

98


intryck av genom Leijons synpunkter.

En myckel gammal näringsgren här i landei är jordbruket. I gången lid var det jordbruket som lill övervägande del sysselsatte människorna, gav dem arbele och livsuppehälle. Men jordbruket kunde inte försörja alla människor-vi vet atl många reste lill Amerika.

Alla partier önskar naturligtvis full sysselsättning, men all nå delta mål är inte lika enkelt. Förr räknade man med all full sysselsättning innebar en pådrivande kraft för inflationen. Nu får vi uppleva inflation trots att del inle är full sysselsältning.

Våra socialister, som är inriktade på att la exempel från socialistiska länder, sägeratl del där är full sysselsättning och all del där inle finns någon inflalion. Men man undviker atl tala om alt delta innebär alt fackföreningarna i dessa länder har minimal möjlighel att föra fram de anställdas synpunkter och påverka lönesättningen. Lönesättningen avgörs myckel centralt, utom räckhåll för fackels verkliga inflytande. Fackföreningarna får i allmänhet syssla med idrott, studiecirkelverksamhet, parliideologi m. m.

Della har inneburit alt vi fåll en konkurrens även från öslstaterna. Del gäller i synnerhet möbel- och glasindustrin, vilket märks i min hembygd. Konkurrensen på sjöfartsområdet har också blivit stor.

Det talas inom slora delar av näringslivet om övergång lill alternativ produktion. I de handlingar vi får till näringsutskottel är del oftast ell resonemang om hur man skall kunna fä alternativ produktion. Det är naiuriigivis inle så lätt. Svårigheterna ärju uppfinningarnas moder, men de flesta har svårigheter all finna någon aliernaliv produktion. Den bästa lösningen för samtliga företag och näringsgrenar är förslås atl världskonjunk-luren återigen pekar uppåt.

För bara några år sedan -det var förresten efter flyttningen lill del här huset - var del inle sä många som yrkade på att det skulle företas åtgärder för alt skydda de svenska arbetsplatserna mol lågprisimporten och mot konkur­rensen från ullandel. Jag var en av dem som då ställde upp på linjen all man skulle försöka verka föratt få en begränsning av den konkurrensen. Men vi som gjorde detta ansågs som litet udda exemplar i riksdagen-det skulle inte ha varil helt i enlighel med den liberala världshandeln alt reglera detta. Nu har uppfattningarna ändrats, och man har förstått all man inte kan låta importen av vissa varor gå alltför långt. Man måste skydda de svenska varorna mol svårartad konkurrens.

Jag hörde en intervju i Sveriges Radio häromdagen med en chefför ett stort slalligl förelag. Han slingrade sig bara och ville inle ge några klara besked om hur han såg pä förelaget nu och i framliden. Han ullalade optimism, och då blev han tillfrågad vilka skäl han hade fördel. Svaret blev alt han hoppades på valutaförändringar.

Den här förelagsledaren tänkte sig således all vi skulle få ytterligare en devalvering av den svenska kronan. Men vi vet ju all en sådan innebär ell lotteri -del har vi jusl hön i debatten här i dag - och atl den har sina avigsidor. Jag har en bekant som för elt och ett halvt eller tvä år sedan log elt län på 500 000 kr. i schweizerfranc. Han är i dag skyldig 865 000 kr. Del är således


 


inte sä enkelt atl spekulera i valuta.

Den andra faktorn som förelagsledaren räknade med var all lågprislän­derna skulle driva upp sina löner, så atl deras produktionskostnader kom i paritet med de svenska. Men också detta är ett naivt tänkesätt. En sådan process tar ju en mycket lång lid. Om lågprisländerna driver upp sina löner med 10 % och vi driver upp våra med 20 96 under samma tid, så blir ju inle situationen på något sätt bättre.

Jag tycker inle atl en företagsledare på en sä kvalificerad post som del här rörde sig om skall ställa upp i Sveriges Radio och göra kommentarer om möjlighelerna för sitt företag att överieva, om han inte har några säkra och riktiga kommentarer atl göra. Del gällde i della sammanhang elt företag som räknat med en minskning av sysselsättningen med 1 000 man.

Mitt eget län, Kalmar län, har under en längre tid merän vad som gäller för de flesta andra områden i vårt land fått vidkännas en nedgång i befolkningstal och näringsliv. Strävan att kompensera området för nedläggningen av F 12 har inle givit något resultat atl tala om. Mycket av Kalmar läns näringsliv har fortfarande problem inför framtiden, framför alll glasbruken men också naturligtvis varven. Många glasbruk har nedlagts underdel senasle årtiondet, och de kvarvarandes ekonomi är ganska urholkad.

Del gamla anrika Orrefors ville den ekonomiska konstellationen Uppsala-Ekeby radera bort. De anslällda gjorde dä ett unikt schackdrag. De författade ell brev som de skickade lill Marcus Wallenberg. och de frågade om han ville gripa in och försöka göra någonling för Orrefors glasbruk. Aktionen var ett myckel intressant inslag i debatten om den enskildes betydelse i samhälls­ekonomin och i debatten om biandekonomins funktioner.

Det ser faktiskt ut som om Marcus Wallenberg fattat inlresse för vad som framfördes i del här brevet frän fackklubbens ordförande och som om han är beredd all sälta in åtgärder för atl försöka göra alll för alt rädda Orrefors. Del är en rätt ovanlig och egendomlig aktion som har salts i gång i del här fallet, men personalen har naturligtvis tillgripit de möjligheter som flnns.

De mindre och medelstora varven bör fä slöd för alt kunna förbättra sin marknadsföring och produktivitet. Åtgärder för strukturförändringar skulle såvitt jag kan se inle gagna Kalmar läns varvsförelag så myckel. Del faktum atl strålkastarna i varvskrisen riktas på Göteborgs-, Uddevalla- och Lands­kronaregionerna får inle resultera i atl man glömmer bort de mindre varven vid Kalmarsund. När nu den nya regeringen tar itu med projektet Svenska Varv hoppas vi alt ett heltäckande inlresse också kommer att finnas för varven vid Östersjöns kuster.

Om en alternativ produktion kan genomföras vid de små varven - del är myckel möjligt atl så är fallet, t. ex. genom byggande av vindkraftverk vid Karlskronavarven - så är delta naturiigtvis önskvärt. Konkurrensen mellan de små Östersjövarven skulle minska, om man kunde fä en alternativ produktion av t. ex. vindkraftverk.

Dessutom förutsätter jag all regeringen och riksdagen inte ställer sig kallsinniga till en eventuell framställning från Södra Skogsägarna AB om stöd lill de anläggningar som förelaget har i denna del av vårt land.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

99


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


Jag har funderat litet på vad som har hänt med de här nya statsråden som har aktier i näringslivet. Man kan väl här citera det gamla talesättet: "Caesars hustru får icke misstänkas." Det är naturligtvis mycket angeläget alt man ser till att det inte blir något jäv. Vi vet ju vad som har hänt i Norge beträffande entreprenadanbud för ståldäckel till den senasle oljeplattformen. Del ger en tankeställare. I det fallet är det mycket möjligl att vederbörande var oskyldig och alt det rörde sig om förtal, men sådant inträffar ju lätt, om förhållandena är som i de här fallen. Det är inte på något sätt genant för vederbörande, om man försöker att klara upp riktlinjerna all gå efter.

Herr lalman! Jag har bara en önskan, nämligen den atl arbetet för del svenska näringslivet sker så friktionsfriu som möjligt, så alt man når resultat även med den här regeringen.


 


100


ANNA-GRETA LEIJON (s) kort genmäle;

Herr talman! Under drygt tio år har del förts en ganska intensiv debatt om arbetsmiljön, om vilka risker som många människor utsätter sig för i arbetslivet. Precis som Fritz Börjesson antydde är det ganska naluriigl all del här också har satt sina spår hos ungdomarna. Det är också rätt självklart att många föräldrar vill att deras barn skall få elt bättre arbete än det de själva har haft. Men atl av de här ganska självklara konstaterandena dra slutsatsen atl en väsentlig förklaring till ungdomsarbetslösheten är atl ungdomarna själva inte vill la jobb är inte rimligt. Det är inte självförvållad arbetslöshet vi har bland ungdomarna i dag. Men tyvärr framställs det på en del håll på det sättet. Naturligtvis finns det enstaka arbetsgivare som inte har kunnat få de jobb besatta som de annonserat ut vid arbetsförmedlingen. Men som jag berättade om från Göteborgsundersökningen är de lediga jobben mycket fä. Vid undersökningen har man kommii fram till alt det i stort sett rör sig om hörsägner när del talas om att ungdomarna är ovilliga att la arbetena.

Vad jag i milt tidigare anförande ville säga var alt vi skall försöka förklara del här, så all vi kan koncentrera oss på det som är väsentligt, nämligen att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Och det är inle ungdomarna själva som vi skall angripa utan bristen på jobb. Del är t. ex. det förhållandel att de inte får utbildning. Många ungdomar befinner sig i dag i den situationen alt de måsle köa i månader, innan de kommer in på en kurs inom marknadsutbildningens ram. Del är också så, att de inte får mer än några minuter på sig all tala med en arbetsförmedlare. Kan vi rusta upp arbetsförmedlingen, kan vi vidga verksamheten med nya former av utbildning, t. ex. varvad utbildning och praktik, då kan vi lösa en del av de här problemen - men bara en del för i grunden fordras del en annan ekonomisk politik som sätter sysselsätlningen främst. Men, Fritz Börjesson, jag har inte velal förneka all ungdomarna skall se på vilka olika typer av jobb som finns på arbetsmarknaden. Det är emellertid något helt annat än vad som tyvärr förekommer på alltför många håll i dag, nämligen att skylla arbetslösheten på ungdomen själv. Jag vet - och jag tror också nästan alla kammariedamöler inser det - atl de allra fiesta ungdomar djupt vantrivs med den situation som man befinner sig i när man går utan jobb. Det finns en risk att dessa ungdomar vänder sig bort från


 


samhället och lar avstånd från oss politiker. Vi skall inte göra den risken Nr 21

större genom atl påstå att deras arbetslöshet är självförvållad.   Onsdaeen den

25 oktober 1978

FRITZ BÖRJESSON (c) kort genmäle:                                                   

Herr lalman! Jag sade inte atl ovilja atl ta vissa arbeten var del väsentliga       Allmännolitik

skälet lill atl ungdomar går utan arbete. Det finns olika anledningar lill del.       dphart

Anna-Greta Leijon beskyllde mig inle heller för ett sådanl uttalande, och

därför harjag ingen anledning alt tillägga något ytteriigare.


BRITT MOGÅRD (m):

Herr lalman! Under de två senasle åren harjag ofta talat om behovet av alt skapa en mänskligare skola. En mänskligare skola - det är en skola där arbetet känns meningsfullt för alla elever och för skolans personal, en skola som fungerar.

Del krävs realism för atl få skolan att fungera. Del krävs alt man ser och erkänner de problem som existerar i dagens skola, all man inle av prestigeskäl förnekar dem eller söker bortförklara dem. Det är sant att många problem har komplicerade orsaker och all felet ofta inte är skolans. Detta kan dock aldrig fä innebära atl skolan skjuter ifrån sig sitt ansvar eller att de skolansvariga försöker förminska skolans betydelse för barn och ungdom.

Realism är också atl inle ställa övermäktiga krav på lärarna. Lärarnas arbele är svårt och tungt; de har, lika väl som andra arbetstagare, rätt att ställa krav pä en god arbeismiljö och goda arbetsförhållanden.

Del är i hög grad eleverna som formar lärarnas arbetsmiljö. Realism är också alt inse atl eleverna är olika och alt de har rätt atl vara olika, har rätt att kräva att deras egenart i mognad, begåvningsprofil och iniressen respekte­ras.

Realism är atl inse atl vårt land verkligen är mycket avlångt, med slora skillnader mellan norr och söder, mellan tätort och landsbygd. Del går inle att lägga en mall över alla landets skolor.

Realism är alt inse au en av skolans fundamentala uppgifter är atl träna de unga för vuxenlivet. Del innebär atl skolan skall ge dem kunskaper och färdigheter som gör det möjligt för dem alt som vuxna fungera i medbor­garrollen, i familjerollen, i yrkesrollen och i en berikande fritid. Del innebär också atl träna dem att ta ansvar för sig själva och sitt liv. Skolans uppgift är ingalunda att försöka skydda de unga för livels realiteter. Skolan skall i stället hjälpa dem att handskas med svårigheter och motgångar, skolan skall hjälpa dem atl se sina möjligheter och sin begränsning och träna dem lill all maximalt använda sina förutsättningar och sin förmåga.

Skolarbetet måste därför präglas av fiexibilitet, valfrihet och verklighets­förankring. Läroplanen är del viktigaste siyrinslmmentel härför. Det har alltmer uppdagats att den nuvarande läroplanen inte uppfyller dessa krav i tillfredsställande utsträckning; här är en uppenbar orsak lill den vantrivsel som många elever i dag känner. Dess värre innebär del läroplansförslag som skolöverstyrelsen överlämnat till regeringen att valfriheten ytterligare försva­gats. Respekten för elevemas olika fömlsättningar, anlag och intressen har


101


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

102


fått vika för elt diffust jämlikhetstänkande, som vid närmare analys visar sig vara djup oförståelse för andra än de teoretiskt lagda. Därför har SÖ ingenslans i förslagel vågat understryka skolans kunskapsförmedlande roll; inle heller har de grundläggande basfärdigheterna - all kunna läsa, skriva, räkna - fått den plats som SIA-ulredningen och senare riksdagen avsåg. Förslaget bygger på förlegade tankegångar som verkligheten eftertryckligt tvingat oss andra, inte minst de i skolan verksamma, atl ompröva.

Det brådskar all faen ny läroplan för grundskolan. Det kan inte accepteras alt alla de som i dag har en så otillfredsställande skolvardag i onödan måsle vänta på en förändring. Om inte regeringsskiftet inträffat, hade en proposition om ny läroplan förelagts riksdagen i mars nästa år. Del är min varma förhoppning att skolminister Rodhe inte försenar arbetet på denna proposi­tion.

Den sociala basgruppen är klassen. Men med SI A-reformens arbetsenheter har individualiseringsmöjligheterna ökal och därmed också möjlighelerna för eleverna att fl uppleva arbetstillfredsställelse. Flexibla elevgrupperingar, som l. ex. medger inlensiviräning av basfärdigheter, är ett instrument som måste användas med ansvar och omdöme, men del får inte schabblas bort i föregivet inlresse atl skydda de svagare eleverna.

Eleverna måste mötas av intresse. Kravlöshel är motsatsen lill intresse. Krav måste ställas på alla elever alt göra sitt bästa uiifrån sina förutsättningar. Inte minst gäller detta de studiebegåvade. De med goda förutsättningar för studier får inte tillåtas all lata sig genom skolan.

Många elever behöver dock särskilt slöd. Skolans resurser för stödinsatser är omfatlande. Men bristerna är också påtagliga. De utredningar som den förra regeringen tillsatte för atl se över elevvården och för alt klarlägga vilka faktiska krav en integrering av handikappade elever ställer kommer förhopp­ningsvis att redovisa förslag som kan förbättra skolans möjligheter all hjälpa och stödja. En utvärdering av hittillsvarande insatser för invandrarbarnen hade också påbörjats vid regeringsskiftet. Målet för stödet måste, mera än hittills, vara att anpassa skolan till den enskilda eleven utifrån hans problem och behov.

Med det synsätt somjag här anlagt ärdet naturligt atl också slå fast att betyg skall finnas i skolan. Del relativa betygssystemet, som moderata samlings­partiet som enda parti redan från början motsatte sig, har medfört en betygsdiskussion som mera karakteriseras av känslostormar och hopp om en bättre värld än gediget vetande, vilket är ytterst beklagligt. Det nya betygssystemet måste bli ell bättre instrument för utvärdering av skolans verksamhet. Det för inte snedvrida undervisningen eller medföra en felaktig konkurrensmentaliiel. Betygen kan och skall självfallet kompletteras med information i andra former, men del är värt att minnas att endast formella betyg som ges i en enhetlig skala har en innebörd som är entydig såväl för lärare som för eleven och föräldrarna. Vidare är det eleven själv som påverkar betygsällningen genom sina prestationer, och rättvisan i betygen kan kontrolleras av eleven själv och av hans kamrater. Ingen har hittills kunnat visa pä en bättre metod än betyg för urval till fortsatta studier.


 


Redan SIA-ulredningen påpekade all skolan alltmer förvandlat eleverna lill renodlade konsumenter. Eleverna måste få vara med och la ansvar för skolmiljön och skolvardagen. Del har blivit populärt att exemplifiera detta ansvar med all eleverna skall få måla om sina klassrum o. d. Enligt min mening bör sådanl, som skolan annars anlitar utomstående fackmän för, inle utföras av eleverna. Redan arbeiarskyddssynpunkter lalar ofta däremoi. Nej, det ärden vardagliga verksamheten i den egna skolmiljön som eleverna måste della i och lära sig respektera. En god arbeismiljö i skolan - det innebär i första hand en god anda i skolan. I värt samhälle gäller en rad oomtvistliga normer, som bygger pä grundläggande demokratiska värderingar. De finns också angivna i gällande läroplan. Icke desto mindre är brotten mol dessa normer legio i dagens skola; hänsyn, respekt för oliklänkande, respekt för san ning och räll, arbetsdisciplin sätts ofta åsido. Dens. k. normgruppen, somjag lillsatie i våras, har redan utfört elt omfatlande arbete och startat en diskussion ute i skolorna som kommer atl ha ett beslående värde.

Den fysiska miljön är naturligtvis därför inle ointressant. Vi måste komma bort från slordriftstänkande då del gäller skolan. Del är också viktigt att beakta att närhet lill utbildningen är av avgörande betydelse för många elevers motivation och inlresse. Inte minst gäller detta gymnasieutbild­ningen. Det var min avsikt alt i vår förelägga riksdagen en proposition om flexibel skolplanering, där jag bl. a. avsäg atl visa atl det under vissa omständigheter var möjligt all medge atl ivåparallelliga högstadieskolor nyinrättades. Även en ökad decentralisering av gymnasieutbildningen var planerad.

I riksdagens beslut om SIA-reformen ingick elt principbeslut om ett lokall ledningsorgan för rektorsområdet eller skolenheten. I tvä promemorior från utbildningsdepartementet har detta organ, nu benämnt skolnämnd, och även medinflytande på klassnivå och arbeisenhelsnivå penetrerats. Frågan har visserligen visat sig vara mera komplicerad än vad riksdagen år 1976 kunde förutse. En proposition var dock aviserad lill oktober i år, där problem som remissorganen påpekar enligt min mening fåll en tillfredsställande lösning. Jag fömisätter att denna proposition snarast föreläggs riksdagen. Del är ytterst otillfredsställande om elever och föräldrar länge lill skall undanhållas del medinflytande i skolan som bör tillkomma dem.

Föräldraansvaret för barns utbildning är odisputabelt. I delta ansvar ingår frihei alt välja skolform. Under den socialdemokratiska epoken försökte man på allt sätt förmena föräldrarna rätten alt välja skola utanför det allmänna skolväsendet, bl. a. genom atl göra del ekonomiskt omöjligt för flertalet. På min uppdrag har en utredningsman dels inventerat förekomsten av och förhållandena för enskilda skolor, dels klarlagt rättsligt belräffande föräldra­rätten i delta avseende. Belänkandel har sänts ut på remiss. Del är min förhoppning atl vi nu skall kunna föra en avdramaliserad debatt om de enskilda skolornas plats i vårt skolväsende och om de villkor som bör gälla.

I diskussionen om skolan kommer ofta skolledningen och dess betydelse i skymundan. Men skolan som arbetsplats är beroende av en väl fungerande


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

103


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


arbetsledning. Den borgerliga trepartiregeringen fattade därför beslut om en utökning av antalet skolledare, och skolledarnas undervisningsskyldighet har sänkts. Riksdagen har i anledning av förslag i årets budgetproposition beslutat atl såväl rektors- som studierektorstjänsler skall fö inrättas utifrån kommunens omfattningspoäng för grundskolan. Kommunen för därmed stor frihet alt disponera över ledningsresurserna. Den utveckling av skolans pedagogiska ledningsfunktioner som riksdagen år 1976 fattade principbeslut om berörs i en proposition som den förra regeringen beslutat förelägga riksdagen. I denna proposition föreslogs också alt tillsynslärarna, platsche­ferna, skall bibehållas.

En översyn av SÖ;s organisation och ansvar var planerad all inledas vid årsskiftet. För min del harjag funnit all ansvaret förskolans verksamhet med fördel kan decentraliseras; jag anser det väsentligt atl länsskolnämnderna får påta sig en kraftigl utökad roll och att dessa följaktligen bör förslärkas. En början har redan gjorts genom atl länsskolnämnderna fött huvudansvaret då det gäller de korta yrkesinriktade kurserna och genom atl en del av det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet försöksvis har decentralise­rats ut på fem länsskolnämnden Min avsikt var alt i kommande års budgetproposition fortsätta pä den inslagna vägen.

Herr talman! Jag förutsätter atl del realistiska synsätt som trepartirege­ringen anlade på skolpolitiken bibehålls av den nya regeringen och jag hoppas att den grund som lagts i arbetet på en mänskligare skola med redan fattade beslut och långt framskridet förberedelsearbete för förslag under våren tas till vara.


 


104


EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Den 16 december 1976 fattade riksdagen ell beslut om samordnad sysselsättnings- och regionalpolitik. Den proposition och det utskottsbetänkande som låg till grund för beslutet betecknades av vpk-gmppens företrädare i debatlen som "bland de märkligaste dokument som passerat riksdagen". Jörn Svensson fällde också omdömet: "Dessa dokument är hell meningslösa."

I dag är det inle svårt att i Norrbollen finna människor som är beredda alt skriva under på della. Man finner dem såväl bland länsplanerare som bland deltagare i studiecirklar, såväl bland ledande fackliga företrädare som bland skolelever, såväl bland arbetare i relativt framtidstrygga branscher som bland redan krisdrabbade. Och inte minst påtaglig är medvetenheten om statsmak­ternas försummelser gentemot Norrbotien bland kvinnor och unga männi­skor, som nu återigen rekommenderas atl söka sig från länet lill andra, lyckligare lottade delar av landet.

I den här decemberdebalten för snart två år sedan påpekade Rolf Wirtén, den nuvarande regeringens arbetsmarknadsminister, alt vpk mot de övriga partiernas linje ville sätta bl. a. "styrande planering i stället för anpassnings­planering". I Rolf Wirténs ögon var detta naturligtvis något full. Nu är jag övertygad om att en bred opinion i Norrbollen även på den punkten slår närmare vpk:s linje, för där har man verkligen fått erfara vad en anpassnings-


 


planering innebär. Gång på gäng har man upplevt hur planeringen för länets del snyggt och prydligt "anpassats" lill vad som kunnat vara lill fördel för kapitalet. Arbetskraften har "anpassats" till de platser i landet där kapital­ägarna funnit det lönsamt alt ha den. Produklionslakten vid de råvarubase-rade företagen i Nonbolten - dem har man ju inte kunnat flytta - har "anpassats" lill vad som varit mest vinstgivande. Detta har under långa perioder inneburit rovdrift såväl av malm som av skog och vattenkraft.

I dagarna presenterade expertgruppen för regional utredningsverksamhet studien Industri till Norrbotten. Tiden har inte medgivit någon mer ingående läsning av materialet, men på en punkt lycks utredningen uppenbariigen bekräfta vad som sedan länge borde ha varil hell klart: Norrbollen är en enormt värdefull del av vårt land. Den norrbottniska industrin exporterar 60 % av sin produktion, eller dubbelt så myckel som riksgenomsnittet. Av industrin är 60 96 råvarubaserad, mot 14 96 av övriga landet. Nog borde en landsdel med sådana resurser kunna bjuda sin befolkning arbete och framlid. Men i stället utökas listan över Norrbottens exportprodukter också med varan arbetskraft. Och på imporlsidan finns åtskilligt sådant som kunde ha framställts i länet - färdigprodukler från stålindustrin, livsmedel, kemiska produkter. Detta är Norrbottens siluation i ett nötskal. En kolonial siluation skulle man ha sagt, om del gällt någon annan del av världen. Termen satellit används numera och beskriver också målande vad det handlar om. Teck­naren EWK är inte den ende som upptäckt delta, men han gör del på ett utomordentligt åskådligt sätt när han tecknar Sverige som ett långt, i ena ändan väldukat middagsbord med en ensam gäst i den andra ändan. Förmodligen härden ensamme gästen där uppe i norr försetts med en mindre sked än de andra.

Låt mig återgå till december 1976. Det beslut som då togs saknade det mesta av substans men innehöll prognoser bl. a. belräffande befolkningsut­vecklingen. För Norrbotten innebar del alt vi skulle bli 25 000 fler invånare fram till 1985. Redan då uttalades befogade tvivel om det realistiska i en sådan målsättning, och i dag är läget än mer dramatiskt. Utvecklingen i Norrbotten har återigen tillåtits gå tillbaka, och alltfort görs ingenting effektivt för all vända den. I dag måste detta kännas som elt moraliskt dilemma för alla dem som var med om beslutet 1976.1 dessa dagar talas det åtskilligt om politikens och politikernas trovärdighet. Vill man stärka den och verkligen visa att man tror på den omskmlna demokratiska beslutsordningen, då visar man det bäst genom att äntligen ta fasta på det man beslutat om och vidta de åtgärder som delta beslut kräver.

Och det krävs åtgärderi Det är nämligen eu faktum atl om Norrbottens befolkning skall uppnå talet 280 000 år 1985, vilket är den undre kanten, då krävs det att ca 13 000 nya jobb tillskapas. Vill man uppnå ett befolkningstal på 290 000, som riksdagen beslutat att man skall sikta på, och dessutom uppnå förvärvsgraden för riket som helhet, då krävs del omkring 28 000 nya jobb. De här siffrorna visar atl även en prutning av riksdagens ambitionsnivå kräver stora ansträngningar.

En näraliggande åtgärd måsle vara att fö de statliga företagen, som sä starkt


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

105


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

106


dominerar norrbottniskt näringsliv, atl fungera så atl de arbetstilirällen som finns säkras och alt nya tillskapas. Det får inte gä till så som man ville när del 1. ex. gällde Karisborg. Man var i den debatten beredd atl pruta ner antalet massafabriker från tre lill två och utgick tydligen ifrån den gamla inställ­ningen all Norrbottens industri och människor skall ställa upp på en strukturomvandling som man inte ens vågar nämna när det gäller andra delar av landei.

En företagsegoislisk politik, liknande den som förts från de statliga företagens sida, går inle ihop med de målsäuningar man säger sig ha för regionalpolitiken. Regionalpolitiken måste fås all göra skäl för namnet. Det vi nu har är möjligen en nationell politik som får regionala konsekvenser.

Med viss censur, föranledd av bestämmelserna för vad som är tillåtet atl säga här i kammaren, vill jag nämna atl en fackligt ledande person nyligen sagt att utvecklingen av Norrbottens näringsliv för kosta vad den vill. Det är ändå inte längre sedan än all vi minns statsråd av socialdemokratiskt märke som sagt alt det för Norrbottens del mindre handlar om ekonomiska insatser än om genomförbara projekt. För kommande lider kan det vara angelägel alt uttrycka förhoppningen att man tar bättre vara på länels resurser, idéer och kunnande och låter utvecklingen kosta vad den vill även i fråga om politiska insatser.

Man kunde i en sådan här beskrivning av lägel i Norrbotien ta en hel rad belysande exempel. Del har också gjorts i olika sammanhang, bl. a. här i riksdagen. Så har l. ex. jag påtalat del sneda i rekryteringen av byggnadsar­betare lill Stockholmsregionen och i ett öppet brev till arbetsmarknadsmi­nistern ställt elt antal frågor i anslutning till detta. I det svar jag fortfarande väntar på hoppas jag att arbetsmarknadsministern lar fasta på del som från fackligt håll i dagarna sagts om den väntade arbelslösheten bland byggnads­arbetarna.

Andra exempel med anknytning lill Norrboitensproblemen rör kvinnorna. Undersysselsätlning och arbetslöshet är kända begrepp i Norrbollen. Och de ärdet i hög grad för kvinnorna. Och man hillarutan vidare en parallell också i behandlingen. Målformuleringar, prognoser, lidsperioder - allt sådanl är lika diffust när man talarom kvinnornas ekonomiska frigörelse som när man lalar om hur man skall komma lill rätta med problemen i Norrbotten. Man är rent allmänt för alll som är bra och mol allt som är dåligt, men man definierar ingeidera begreppet.

Vi har från värt håll om och om igen sagt alt kvinnokampen aren viktig del av kampen för verklig jämställdhet i samhället. Och eftersom kapitalismen Ijänar på, drar nytta av kvinnoförtrycket, så kan vi inte räkna med alt jämställdhet kan uppnås i den samhällsform vi lever i.

Till kvinnornas froniavsniit hör också att bekämpa ingrodda myter och attityder som finns inpräntade hos de flesia människor och som också sticker upp bland arbetare, inle minsi i tider då läget på arbetsmarknaden är kärvt.

Sysselsällningsulredningen har presenterat uppgifter som visar all bara hälften av de kvinnor som fåll sysselsältning under 1970-lalel verkligen är i


 


arbele. Antalet heltidsanställda kvinnor har i själva verket minskal under perioden. Delta är verkligen avslöjande uppgifter. De visar atl samlidigt som kvinnorna vill arbeta och uppmuntras därtill i frigörelsens namn sä motar­betas de av ett samhälle som vägrar ställa upp med nödvändig service. Det gäller bl. a. barnomsorgen.

Det är sedan länge känt att utbyggnaden av barnomsorgen sker i helt otillräcklig takt och att den bromsats yllerligare lill följd av kommunernas ekonomiska bekymmer. Men påpekanden om detta förhållande har ofta bland ledande politiker viftats bort med uppgifter om en växande sysselsäll­ning bland kvinnorna. Det har sett ul som om den kvinnliga förvärvsinten-sileten och samhällets barnomsorg inte haft något samband med varandra.

Verkligheten är alltså en hell annan. Sysselsältningsstalistiken visar atl mellan 1970 och 1977 har 266 000 fler kvinnor kommit ut på arbetsmarkna­den. Men i själva verket är det bara drygt hälften av dessa, 160 000, som verkligen arbetar. Resten, 106 000, har varil frånvarande - inle på grund av sjukdom ulan för tjänstledighet, främst förlängd tjänstledighet i samband med barnsbörd eller tjänslledighel för sludier eller i samband med helger och somrar.

Frågan om barnlillsynen, om ulbyggnaden av dag- och fritidshem hänger som sagt intimt samman med frågan om kvinnans rätt lill arbele. För alt återigen knyta an resonemanget till läget i Norrbotten, kan man naturligtvis hävda att det främsta kravet måsle vara en ny industripolitik. Men också där måste daghemsulbyggnaden fullföljas. Del gäller ju barnen och deras bästa. Daghem är bra för barn - sedan må daghemsmotståndare med utgångspunkt i gamla, reaktionära värderingar eller i - i och för sig reella - kvalitetsbrister säga vad de vill.

Diskrimineringen av Norrbotten, diskrimineringen av kvinnorna och diskrimineringen av alla de människor som ställs utanför arbetslivet är delar av samma politik. Den borgerliga trepartiregeringen lyckades försämra situationen. Ingenting tyder på atl den nuvarande enpartiregeringen skall lyckas åstadkomma några förbättringar. Bland norrbottningar, bland kvin­nor, bland alla arbetslösa finns det särskilda motiv för atl kräva en annan politik - en politik för människors bästa.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt


 


MARGOT HÅKANSSON (fp):

Herr lalman! Riksdagsårel 1978/79 har fåll en ovanlig och dramatisk inledningsperiod på tre veckor. Nu har vi hunnit fram lill den allmänpolitiska debattens första dag, som är en hel vecka försenad.

För ell år sedan var vi i den djupaste och längsta lågkonjunktur som vårt land har upplevt sedan 1930-talet.

I dag vågar vi försiktigtvis säga all vi är på väg ur den värsta krisen. Vår konkurrenskraft häller pä all förbättras, vår handelsbalans är gynnsam, och regeringen diskuierar nu stimulerande åtgärder för att höja vår konsumtion och pä det sättet få bättre fart på hemmamarknaden.

Mänga och väsentliga problem inom olika näringsgrenar är fortfarande


107


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

108


olösta. Vi har strukturomvandlingen inom varven, stålindustrin, textil- och skobranschen framför oss. Ändå har del aldrig satsats så myckel i vårt land för atl hålla arbetslösheten på en så låg nivå som möjligl. Del finns här inom alla partier en bred uppslutning bakom den höga värderingen av arbetet. Arbetet ger mening ät tillvaron och ger den sociala gemenskap som är så nödvändig och viktig för människor.

I ett kärvt ekonomiskt läge har sysselsättningen prioriterats. Stora insatser i form av utbildning och beredskapsarbete har kunnat hålla arbetslöshetssiff­rorna på en så låg nivå som 2 96.

Nya, kraftfulla åtgärder sätts in för atl under vintern motverka en ökning av arbetslösheten inom t. ex. byggsektorn. I första hand är det fråga om skolor, förvaltningsbyggnader och vägar för över 500 milj. kr. utöver de byggen för 600 milj. kr. som beslutades i våras. Totalt är del 1,3 miljarder kronor i tidigarelagda byggen för all skapa sysselsättning på de orter där del behövs.

Sammanlagt anslås 2 miljarder kronor för arbetsmarknadspolitiska åtgärder inför vinterhalvåret, och de berör alla grupper på arbetsmarknaden -yngre såväl som äldre.

Dessa 2 miljarder läggs till de ca 1,3 miljarder kronor i särskilda insatser på byggarbelsmarknaden som regeringen lidigare har beslutat om. Bl. a. kommer 1 350 milj. kr. att användas till beredskapsarbeten, vilket motsvarar ca 30 000 anställda under ett halvt är. AMU-kurserna skall ökas så all ca 60 000 människor skall kunna fä arbetsmarknadsutbildning under den kommande vintern.

I debatten hör man väldigt ofta människor säga alt det inle är så viktigt med ekonomisk tillväxt, alt det är bra om vi inte ijänar sä myckel pengar, all det finns så mänga andra värden. Vi har nogsamt sett alt det resonemanget inte håller.

Utebliven tillväxt gör det svårare atl skydda de sämst ställda i samhället och alt få råd till nödvändiga sociala reformer. Därför är satsningen pä ett näringsliv som ger oss ökade ekonomiska resurser en fömlsälining för atl vi skall klara omställningen i arbetslivet, strukturomvandlingen och det sociala välfärdsprogrammet.

1 det delbetänkande som sysselsättningsutredningen har lagl fram föreslås en kraftig förstärkning av del regionalpolitiska slödel till industrin och den privata tjänstesektorn. När det gäller det regionalpolitiska sysselsättnings-stödet föreslås en höjning i de sysselsätlningssvagaste delarna av landei. I de svagaste områdena skall företag kunna få upp till 130 000 kr. pä sju år för varje beslående nettoökning av antalet årsarbetare. I dag uppgår det stödel lill 22 000 kr. på tre år. Prövningen av vilka företag som skall fä stöd föreslås bli utvidgad.

Bevakningen måste vara noggrann, så alt stöd inle lämnas som betyder överfiyttning av sysselsättningsproblem från en ort lill en annan.

Lokaliseringslånens utvidgning och den nya typen av avskrivningslån kommer att vara av stor betydelse för den regionala balansens del och för sysselsättningen regionerna emellan.


 


Ett handlingsprogram för en decentralisering av statlig verksamhet kan också komma atl få stor och avgörande betydelse för större rättvisa mellan olika regioners möjligheter all få nya arbetstillfällen.

Viktigt är all kommuner, som i dag ligger utanför de nuvarande stödområdena, skall kunna placeras in i stödområdessystemel, t. ex. läns­delar med ullalade och långsikliga sysselsällningsproblem.

Möjlighelerna för regeringen atl gå in med regionalpolitiskt slöd på en ort som drabbas av akuta sysselsätlningssvårigheler vid t. ex. en företagsnedläg-gelse skall finnas kvar. Den decentraliserade beslutsrätten för länsstyrelsen när del gäller avskrivnings- och lokaliseringslån vid investeringar upp lill 5 milj. kr. bör innebära snabbare beslut och mindre byråkrati, vilket välkom­nas.

De förstärkta regionalpolitiska insatserna kommeratt kräva en ökning av de ekonomiska resurserna i dagens penningvärde med 636 milj. kr. eller från 984 till 1 620 milj. kr. För Blekinge län bör regionalpoliliska insatser kunna medföra all den negativa befolkningsutvecklingen kan brytas. Länet har också i år som elt av de få länen i landet minskal sin befolkning med hittills 316 personer. Alla kommuner i länet utom Ronneby haren minskning av invånarantalet.

Länet har stora konjunkturkänsliga indusirier, som behöver kompletteras med små och medelstora företag.

Karlskrona- och Sölvesborgsvarven har både specialinriktad och annor­lunda produktion, som statsmakterna bör slå vakt om. Den sneda ålders­strukturen i länet är en följd av atl högre utbildning saknas. En ökad högskoleutbildning inom högskoleregionens ram är nödvändig och viktig för länet. Sedan 1975 har länet föriorat 3 000 industrijobb, och Kariskrona kommun har den klart sämsta befolkningsutvecklingen bland landets primära centra.

Karlskrona bör lämpa sig utomordentligt väl för utflyttning av central statlig förvaltning, t. ex. vid lokalisering av den centrala stiftelsen för skyddat arbete som nu planeras.

Sedan 1950-lalet har Karlskrona förlorat ca 5 000 sysselsättningstillfällen genom indragning av personal vid marinen, och länet har aldrig fått någon kompensation för denna föriorade statliga verksamhet.

I försvarets fredsorganisationsutrednings slutbetänkande föreslås ytterii­gare en minskning med 140 årsarbeten vid de militära förbanden i Kariskrona fram till 1980.

Sammantaget bör delta väga mycket tungt i vågskålen när regeringen beslutar om var den centrala stiftelsen för skyddat arbete bör placeras, eller när annan statlig verksamhet skall utlokaliseras.

En satsning på forskning, vetenskap och teknisk utveckling, ett långsiktigt näringspolitiskt program, bör lillsammans med regional- och arbelsmark­nadspolitiska åtgärder skapa förutsättningar för en sund ekonomisk utveck­ling för vårt land. Därför är det så viktigt med en marknadsekonomi som ger vårt näringsliv förutsättningar att utvecklas och atl fä ny fart pä svensk ekonomi.


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

109


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk deball


En god ekonomi för värt land är en nödvändig förutsättning för all klara alla de angelägna behov vi har och kommeraii möta underde närmaste åren, t. ex. ungdomsarbetslösheten som vi kommer all ha kvar under en läng tid framöver, äldreomsorgen inför 1980-lalet, barnomsorgen, en mänskligare hälso- och sjukvård med konlinuilei i vården, en förnyelse av arbetslivet, en utbyggd internationell solidaritel, en ökad satsning på de handikappades rätt till arbete och ell fullvärdigt liv.

En liberal minoritetsregering vill fortsätta all verka för den inriktning av politiken som förenar en marknadsekonomi med social omsorg och rättvisa, som haren klar gräns mol socialism och konservatism och arbetar för breda samförståndslösningar i alla de viktiga frågor som ligger framför oss.

Sverige och människorna i vårt land, herr talman, är inte nu betjänta av en konfrontationspolitik för atl från parlilakiisk synpunkt söka strid om de frågor som man egentligen inte har så olika uppfattning om. Det kan skapa misstro mot politiken och mol demokratins mål och mening.


 


110


INGVAR SVANBERG (s):

Herr lalman! I den pågående debatten har det talals mycket om konjunk­lurrapporter och ekonomiska trender m. m. Jag vill söka se den politiska och ekonomiska utvecklingen utifrån den vanlige medborgarens vardagssyn-punki, medborgaren som inte har stora kunskaper i statistik och ekonomiska teorier men som upplever såväl riksdagens som regeringens beslut mycket påtagligt i sin vardagsvärld. Jag väljer då all tala uiifrån norrbottningens situation.

Det sägs att vi har en uppåtgående konjunktur och atl vi kan vänta en lyckosam utveckling för vårt näringsliv och för landei som helhet. Delta måste för norrbottningen te sig som ett hån, som en grov cynism. Blundar regering och riksdag hell för vår situation, frågar han sig.

Norrbotien, ett län med ca 260 000 innevånare, har i dag 23 000-24 000 människor utanför den normala produktionen, dvs. de är aniingen öppet arbetslösa - 7 392 - eller sysselsatta i tillfälliga beredskapsarbeten, omskol­ning-eller någon typ av tillfälliga utbildningskurser. Länsarbetsnämnden beräknar alt situationen under vintern skall ytterligare förvärras sä alt man uppnår siffran 25 000 eller mer. Del betyder atl 10 96 av den totala befolkningen slår utanför det normala arbetslivet. Det är inget fel på beredskapsarbete eller arbetsmarknadsutbildning. Tvärtom. Men för långsik­tiga lösningar krävs så mycket mer än arbelsmarknadspolitiska insatser.

För ungdomen är situationen närmast olidlig. Del finns praktiskt tagel inle ett enda jobb atl få för de nylilllrädande på arbetsmarknaden utanför den offentliga sektorn. Anställningsstopp råder nästan överallt, och förelagen minskar anlalel anslällda genom s. k. naturlig avgång, dvs. den som går i pension eller slutar av annan anledning tar sitt jobb med sig. Någon ersättare behövs inle. T. o. m. möjligheten all få ett jobb i annan del av landet är stängd. Ingen vill ge dem jobb där heller.

Länsarbetsnämnden i Luleå sökte för några veckor sedan 25 aspiranter för utbildning till arbetsförmedlare.   1 030 sökande anmälde sig till de 25


 


platserna, en utmärkt illustration lill lägel på arbetsmarknaden. Det är mol denna bakgrund inte förvånande om människorna och särskilt ungdomen ser med misstänksamhet och förakt på storpralande politiker, som inte kan åstadkomma någon förbättring på arbetsmarknaden och som inte kan ge dem någoi hopp för framliden.

Situationen i Norrbollen kan ytterligare illustreras med några siffror. Vid NJA - numera SSAB-Luleå-verken - har under de senaste tvä åren borlål 1 000 jobb försvunnii i stället för de 2 300/ya jobb riksdagen utlovat, och nu beslutade investeringar vid SSAB innebär friställning av ytteriigare ca 500 personer.

LKAB har genom anställningsstopp de senaste åren gjort sig av med tusentals anslällda. När man nu startar planeringen för återgången lill en nära normal produktion, inleds den med krav på friställning av yllerligare 1 000 anslällda.

ASSI har tagit nedläggnings- och ombyggnadsbeslul som torde innebära alt borlål 400 personer friställs.

Vattenfall drar varje år ner antalet anslällda med flera hundra, på grund av statsmakternas energipolitiska beslut.

Småindustrin, som ju för sin existens till stor del är beroende av de stora basindustrierna, har de senaste två åren minskal personalstyrkan med merän 1 000 personer.

Bostadsbyggandet har dragits ner drastiskt, och industri- och anläggnings-investeringar är praktiskt taget obefintliga. Arbetslösheten inom byggnads-arbelarkåren är 20-30 96.

Inser slatsmakterna verkligen hur katastrofal situationen är i Norrbot­ten''

Sysselsäitningssituaiionen i Norrbotten har varit svår sedan fiera årtion­den. Den privala industrin har i stor utsträckning svikit länet, och staten har genom ASSI, NJA och LKAB fått svara för driften av de stora basindustri­erna. Den socialdemokratiska regeringen utformade i mitten på 1960-talei en lokaliserings- och regionalpolitik som under åren gett flera lusen nya jobb i länet, särskilt genom användandei av investeringsfonderna som fött Bulien-Kanlhal, Saab-Scania, ASEA och LM alt etablera filialföretag.

Men dessa insatser har inte räckt till, därför att den fortgående rationali­seringen, främst i skogsbruket, skapat än fler nya arbetslösa. Från 1969/70 gick därför den socialdemokratiska regeringen in fören kraftig utbyggnad av de statliga förelagen. Genom dessa investeringar skapades under de fem-sex första åren av 1970-lalet ca 4 000 nya jobb i de statliga industrierna, vilket fick en stark smittningseffekl lill följd inom länels näringsliv i övrigt. Optimismen återvände, och länets befolkningssiffror vände uppåt efter många år av stark ulflyltning.

När den borgerliga regeringen lillirädde var antalet personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden i länet under 15 000. Siffran är i dag ca 24 000 och beräknas bli mer än 25 000 under vintern. Två års borgeriigt regerande har alltså gett 10 000-11 000 nya arbetslösa. Och utflyttningen har salt ny fart.

Hur har då detta gått till? Naturligtvis har den svaga internationella


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

111


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

112


konjunkturen betytt en del, all påstå något annat vore fel. Men en stor del av misslyckandet måste skyllas på regeringens handlande eller brist på hand­lande.

1.    Man har inle gjort klart för sig problemens omfattning. Därför har försöken lill åtgärder kommii alt likna försök att dämma vårfloden genom att bygga dammar med tändstickor. Man har tillsatt den s. k. Norrboltensdele­gaiionen och ell investmentbolag. Därom är väl bara att säga alt detta har gett en del resultat, med de små medel som stått lill förfogande. Men man borde vara klar över att man inte löser Norrbottens gigantiska problem genom nyodling av myrar i Pajala, 15 mil norrom Polcirkeln, eller genom får- och geiavel.

2.    De stora basindustrierna i Norrbotten är statliga, och regeringens ovilja och oförmåga att handskas med dem har varit olyckliga. Statsförelag har inte fått klara direktiv av regeringen atl expandera för atl skapa sysselsättning och inte heller fått nödigt kapital fördetta. Oviljan att gå in och ta ansvar har visat sig olycklig. SSAB har i alll väsentligt finansierats av statsmedel, men staten lar inte sitt ägaransvar och planerar och ser till alt snabbt genomföra nödiga investeringar för ökad sysselsältning. LKAB har tillåtits alt föra en tämligen oansvarig politik och ASSI likaså. Statsföretag har blivit en ovilligare och senfärdigare investerare än de privata företagen.

3.    Den socialdemokratiska lokaliserings- och regionalpolitiken har stän­digt angripits av centern, som sagt sig vilja gå djärvare fram. Man hade därför anledning vänta sig alt trepariiregeringen skulle bedriva en synnerligen intensiv regionalpolitik. Men nyligen utförda undersökningar visar att så inte varil fallet. Tvärtom har regionalpolitiken och lokaliseringsansträngningarna nästan helt upphört sedan centern kom i regeringsställning.

4.    Mest ödesdiger har regeringens kolartro på alt en ändrad konjunktur skall rädda oss varil, tron på att man inte skall på något sätt planera utan bara lita lill näringslivets förmåga atl klara allt, bara man ger del bra villkor. Rädslan för planering och påverkan på industrin har varit särskilt ödesdiger i Norrbollen, där ju staten direkt är arbetsgivare till tre av fyra industrisyssel-salla.

Sedan kan man naturligtvis säga; Del är lätt atl kritisera, men vad kan man i verkligheten göra? Regeringen och särskilt dess försvarare i Norrbotien säger ju ofta; Aldrig har någon regering satsat så myckel på Norrbotten som denna. Del är sant lill en del, men med vissa väsentliga ändringar. Aldrig har någon regering varil tvungen atl satsa så mycket på arbetsmarknadsåtgärder som denna, därför alt den så grymt försummat näringspolitiken - det är en riktigare formulering. Det har satsals enorma summor på åtgärder för att lösa sysselsättningsproblemen för stunden. Enbart beredskapsarbeten under innevarande höst- och vintersäsong kommer alt kosta betydligt över en miljard. Men många frågar sig: Är della den vettigaste åtgärden? Finns det ingen annan väg atl gå?

Arbetarrörelsen har hela tiden anvisat en annan väg. Vi socialdemokrater har här i riksdagen framlagt en mängd förslag om andra åtgärder för atl klara Norrbottens sysselsättningsproblem. Den fackliga rörelsen har utfört ett


 


intensivt arbete i samma avseende. För bara en månad sedan gick Norrbot­tens LO-distrikt i samarbete med sex fackförbund ul med en mängd detaljerade förslag för Norrbottens utveckling, krav som vi i Norrbottens partidistrikt är helt överens med dem om. Jag skall gärna servera de förslagen i kort sammandrag lill regeringen. Man kräver följande.

Utveckla snabbi de norrbottniska basindustrierna, som alla är statliga, till större lönsamhet, främst genom en högre grad av vidareförädling. Gå in och la ansvar för SSAB och tillse atl man där inle lar årtionden på sig att förverkliga löftet om 2 300 nya jobb vid Luleåverken. På kort sikt innebär det att man nu saisar på en myckel större utbyggnad av valsverken än som planeras. Fullfölj sedan utbyggnadsplanerna. Det finns utvecklingsmöjlig­heter för SSAB både i Luleå och på annat håll bara man är beredd alt investera /;;/ i stället för att vänta tills alla andra investerat färdigt och tagit hand om marknaden. Se till att integrera malm- och stålindustrin i första hand i Norrbotien, där ju staten är ägare till båda.

Ställ pengar till LKAB:s förfogande för alt göra företaget rationellt och lönsamt, och gör det nu. Tillse atl gmvbolaget inte får lösa sina kortsiktiga problem genom atl bara bryta ut de bästa klumparna nu och lämna resten pä ett sätt som leder lill alt gruvan måste läggas ner om några är. Satsa några av miljarderna på att bygga om och förstärka malmbanan så atl vi kan få vettigare malmfrakter. Satsa på ny produktion vid LKAB inom bl. a. konslgödselindustrin, men sök också fö till stånd nya industrier som bygger på den stora kunskap om malm och malmbrytning som finns i malmfälten. Sådana industrier kan bli värdefulla exportföretag. Och för en annan malm-och mineralpolitik som satsar på brytning och prospektering efter nya malmer, bl. a. legeringsmetaller, i länet.

Tillse alt ASSI inte får lägga ner en industrienhet i Piteå som är klart lönsam, åtminstone inle innan man skaffat annan industri i stället. Tillse att den nödvändiga och mycket riktiga investering som nu ASSI gör i Karisborg omedelbart följs upp med en utbyggnad i vidareförädlingsledel. Eljest leder investeringen bara till att bortåt 200 jobb försvinner. Tillse över huvud taget atl de statliga företagen i länet ökar sin vidareförädling maximalt. Gör Statsföretag till elt expansivt förelag i stället för lill ett räddhågal och ineffektivt.

Tillse atl Statsföretag söker kontakt med den mindre industrin i länet och söker att i samverkan och samarbeie utveckla länets industri. Stimulera småindustrin lill offensiva insatser, bl. a. genom en aktiv regionalpolitik.

Men först och främst: Var medveten om de jättestora problemen och om behovet av snara och enorma insatser om inle en hel landsända skall ödeläggas.

Dessa krav eller råd - hur ni vill se det - kan naturligtvis anses riktade lill den förra trepartiregeringen eftersom del värdess arbete jag skildrade. Vi har nu en ny regering, som tagit över ansvaret. Den skall förstås dömas efter sina gärningar och inte redan nu. Jag hoppas på det bästa, även omjag i likhet med kyrkofadern känner mig frestad all säga: Jag tror! Herre, hjälp min otro!

Norrbottens befolkning kräver nu handling, kräver snabba och målmed-


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Allmänpolitisk debatt

113


8 Riksdagens protokoll 1978/79:21-22


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Förändring av an­talet suppleanter i vissa utskott


velna åtgärder och inte bara ord och smärtlindring för stunden. Del är ell observandum för varje såväl avsutten som nykommen regering. Norrbollen får inle läggas ned - del måste vara parollen.

På förslag av andre vice lalmannen beslöts att kammarens förhandlingar skulle fortsättas kl. 19.30.


§ 4 Förändring av antalet suppleanter i vissa utskott

ANDRE VICE TALMANNEN;

Jag får meddela att fyllnadsval lill utskott kommer all ske vid morgonda­gens sammanträde.

Enligt lill kammaren inkommet protokollsuldrag har valberedningen föreslagit all anlalel suppleanter i trafik- och jordbruksutskotten skall utökas frän 17 lill 18, i finans- och socialutskotten från 16 till 17 samt i försvarsutskoliel från 15 till 16.

Vidare föreslås att anlalel suppleanter i lagutskottet minskas från 17 lill 16.

Jag hemställer atl antalet suppleanter i trafik- och jordbruksutskotten bestäms lill 18, i finans- och socialutskotten till 17 saml i försvars- och lagulskoilen till 16.

Denna hemställan bifölls. § 5 Upplästes följande lill kammaren inkomna ansökningar;

Till riksdagens kammare

Härmed anhåller jag om tjänstledighet på grund av barnsbörd fr. o. m. 1978-11-03 fram till juluppehållet (med ev. föriängning). Slockholm den 23 oktober 1978 Barbro Engman-Nordin

Till riksdagens kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m. den 7 november 1978 fram lill juluppehållet för all ingå i den svenska FN-delegationen i New York. Stockholm den 19 oktober 1978 Sture Korpås

Kammaren biföll dessa ansökningar.


114


Andre vice talmannen anmälde all följande ersättare skulle inträda i stället för resp. ledamöier under deras ledighet från riksdagsmannauppdragen, nämligen

Stig Gustafsson (s) för Barbro Engman-Nordin och Leif Zetterberg {c) för Sture Korpås.


 


§ 6 Anmäldes och bordlades Skrivelse

1978/79:17 med redogörelse för verksamheten inom Europarådets minister-kommitlé under år 1977

§ 7 Meddelande om frågor

Meddelades all följande frågor framställts

den 25 oktober

1978/79:71 av Benil Zachrisson (s) lill kommunikationsministern om förslag lill riksdagen om ny trafikpolitik:

Till skillnad frän den borgerliga koalitionsregeringens regeringsförkla­ringar 1976 och 1978 innehåller den folkparlistiska regeringsförklaringen inte elt ord om trafikpolitiken. Jag vill med anledning därav fråga kommunika­tionsministern:

Har regeringen för avsikt alt under årel förelägga riksdagen proposilion om ny trafikpolitik, och om så är fallet, vilka huvudfrågor kommer propositionen alt omfatta?


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Meddelande om frågor


 


1978/79:72 av Gösta Andersson (c) till industriministern om äigärder för all trygga sysselsättningen inom glasindustrin;

Den manuella glasindustrins framtid har en avgörande betydelse för många människor och samhällen, inte minst i Kalmar län. Från vissa håll har hävdats att glasindustrins framtid skulle tryggas genom atl Upsala-Ekeby och Orreforsgruppen gick samman i en stor glaskoncern. Förhandlingarna mellan dessa båda företag har dock visat atl en fusion inle skulle bli någon garanti för atl alla jobb säkrades inom glasindustrin. Nu har planerna på denna storfusion spruckit. Inte heller det nya lägel ger några goda garantier för framtiden. De anställdas stora oro är därför befogad.

Den senaste tidens olika turer i agerandet mellan de båda slora glasföre-lagen har visat på brister i företagsledningarnas förmåga alt på ett handlings­kraftigt sätt lösa glasindustrins framtidsproblem. Del är därför angeläget atl samhället nu aktivt medverkar till all säkra jobben och tryggheten för de anställda inom glasindustrin.

Av dessa skäl vill jag fråga industriministern:

Vilka initiativ avser industriministern att la för alt trygga jobben inom den manuella glasindustrin?

1978/79:73 av Inga Lantz (vpk) lill utbildningsministern om arbetsmiljön i skolorna:

I många skolor bryts det mot arbetsmiljölagen eller mol yrkesinspeklio-


115


 


Nr 21

Onsdagen den 25 oktober 1978

Meddelande om frågor


nens föreskrifter. Det har framkommit i en undersökning av yrkesinspek­tionen från skolor i Västerbotten. Arbetsmiljön är både farlig och dålig. Det kan vara elektriska skyddsjordningar som är strömförande eller lyftanord­ningar och kompressorer som inte blivit besiktade. Liknande förhållanden har uppmärksammats i Värmlandsskolor, och förmodligen är situationen liknande över hela landet.

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för atl ändra dessa missförhållan­den?


 


116


1978/79:74 av Inga Lantz (vpk) till utbildningsministern om efterfrågan på vidareutbildning och vuxenutbildning:

Det är inte de lågutbildade som efterfrågar och genomgår vidareutbildning och vuxenutbildning - det är de redan högutbildade. Ungdomar med högutbildade föräldrar studerar längre än barn med lågutbildade föräldrar. Utbildningsnivån är också sämre på landsbygden än i städerna.

Dessa fakta har redovisats i en levnadsnivåundersökning från statistiska centralbyrån.

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta med anledning av dessa förhållan­den?

1978/79:75 av Arne Nygren (s) till industriministern om gruvindustrin i Västerbotten:

Boliden Metall AB har meddelat att de planerar att minska antalet anslällda framför alll i Västerbotten med drygt 200 tjänstemän och 170 arbetare.

Samiidigi planerar företaget atl skära ned lill hälften planerad utveckling i företaget, vilket allvariigl påverkar framlidsulvecklingen och legotillverk­ningen.

Med anledning av detta besked vill jag till industriministern ställa följande fråga;

Överväger regeringen några initiativ med anledning av Boliden Metalls besked om planerade avskedanden och nedskärningar av planerad utveckling av gmvinduslrin i Västerbollen?

1978/79:76 av Claes Elmstedt (c) till arbetsmarknadsministern om lokalise­ringen av den centrala stiftelsen för skyddat arbele;

Avser regeringen all lokalisera centrala stiftelsen för skyddat arbele till Kariskrona?

§ 8 Kammaren åtskildes kl. 17.47.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert