Onsdagen den 18 oktober

Kl. 10.00

§ 1 Regeringsförklaring och anmälan av utsedda statsråd

Statsministern OLA ULLSTEN:

Herr talman! Enligt regeringsformens föreskrifter får jag för riksdagen anmäla de statsråd som jag utsett alt tillsammans med mig ingå i regeringen.

Statsråd och chef för justitiedepartemenlel är Sven Romanus.

Statsråd och chef för utrikesdepariementet är Hans Blix.

Statsråd och chef för försvarsdepartementet är Lars De Geer.

Statsråd och chef för socialdepartementet är Gabriel Romanus.

Statsråd och chef för kommunikationsdepartementet är Aniiha Bond-stam.

Statsråd och chef för ekonomi- och budgetdepartementen är Ingemar Mundebo.

Statsråd och chef för utbildningsdepartementet är Jan-Erik Wikström.

Statsråd och chef för jordbruksdepartementet är Eric Enlund.

Statsråd och chef för handelsdepartementet är Hädar Cars.

Statsråd och chef för arbetsmarknadsdepartementet är Rolf Wirtén.

Statsråd och chef för bostadsdepartementet är Birgit Friggebo.

Statsråd och chef för industridepartementet är Erik Huss.

Statsråd och chef för kommundeparlemeniei är Bertil Hansson.

Statsråd är

Birgit Rodhe

Marianne Wahlberg

Hedda Lindahl

Eva Winther

Cari Tham.

I anslutning till denna anmälan vill jag ge riksdagen till känna följande:

Sverige är för de flesta ett bra samhälle alt leva i. I fred och frihet har vi kunnat skapa välstånd och trygghet. Människor har större möjligheter än i någon annan tid och kanske något annat land. Ett siort utrymme för personliga initiativ och önskemål förenas med en stark strävan till solidaritet med dem som behöver vår gemensamma omsorg.

Ändå brottas del svenska samhället fortfarande med många svårigheter. Några av våra främsta industrigrenar har under senare år mött en hårdnande konkurrens. Även om en märkbar förbättring skett i vår ekonomi sviktar ännu sysselsättningen på många håll. Det Fmns slora brister på det sociala området och inom utbildningen. Vi har ännu inle hunnit bygga ut en tillfredsställande barnomsorg och vi förmår inte ge all den vård som våra

Onsdagen den 18 oktober 1978

Regeringsförklaring och anmälan av utsedda statsråd

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Regeringsförklaring och anmälan av utsedda statsråd

gamla och sjuka behöver. Vi har lång väg att gä innan jämställdheten mellan män och kvinnor är förverkligad, både i hemmen och ute i arbetslivet. Varje dag påminns vi om att Sverige på många säu är elt ofullkomligt samhälle.

Riksdag och regering kan inle lösa alla dessa problem. Men vi kan verka för atl ge människor bättre villkor och större möjligheter. Vi kan arbeta för atl stärka den svenska ekonomin och trygga en hög sysselsättning.

Den nya regeringen grundar sitt arbete på de socialliberala idéer som folkpartiet länge verkat för i riksdagen och i den ireparliregering som bildades 1976. För alt regeringens förslag skall kunna förverkligas måsle de finna stöd hos en majoritet i riksdagen. Vi kommer atl söka bredaste möjliga förankring för vår politik.

Bakom vårt arbete ligger sirävan all bygga samhällel på människors initiativ, ansvar och idealitet. Marknadsekonomi och mångfald skall förenas med social omsorg och rättvisa.

Den sociala marknadshushållningen skall förslärkas genom åtgärder som ökar konkurrensen och motverkar maktkoncentration. I ell generöst företagsklimat kan mindre och medelstora förelag ge viktiga bidrag till utvecklingskraften i hela ekonomin.

Regeringen skall motverka byråkratisering och arbeta för närdemokraii. Besluten bör fattas närmare de människor som berörs av dem.

Vi fortsätlerden kultur- och mediepolitik som innebär att många röster kan komma lill tals. Ett kullurliv med bredd och kvalitet ärett omistligt inslag i ett gott samhälle och ger människor en rikare tillvaro.

Ett ökat stöd bör ges till forskning och utveckling. Det har stor belydelse för framåtskridandet och för vitaliteten i samhällel. Arbetet för en bättre skola skall gå vidare.

Fri- och rättigheterna bör ges elt ännu siarkare skydd.

Genom en medvelen datapolitik vill vi möta datoriseringens risker och även utnyttja datorerna till all göra arbetet intressantare och administrationen känsligare för den enskildes synpunkter och behov.

Solidariteten kräver slora insatser för atl i första hand skydda de sämst ställda.

Människors vilja till arbete är ett lands främsta tillgång. Regeringen ser det som en huvuduppgift atl bekämpa arbetslöshet.

Vi vill föra vidare förnyelsen av arbetslivet under stor öppenhet för erfarenheter och synpunkter från arbetsmarknadens organisationer. Under bred enighet har införts nya lagar för elt mänskligare arbetsliv. Människor skall få störte utrymme för sina egna önskemål, få mer att säga lill om i sin arbetsvardag och kunna känna mer av gemenskap och arbetsglädje. Nu gäller det atl steg för steg förvandla dessa tankar från paragrafer till praktisk verklighet.

De äldre som vill och kan bör få större möjlighel att göra en insats i arbetslivet och i samhället i övrigt.

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en central utgångspunkt för regeringens politik. I allt samhällsarbete måste finnas med en sirävan efter

jämställdhet. Kvinnor och män skall ha lika möjligheter och samma ansvar.

Vi vill fortsätta arbetet för en mänskligare vård. Öppenvården bör organiseras som elt system med husläkare. Långtidsvården behöver ökade resurser för att kunna svara mot grundläggande mänskliga anspråk.

Invandrarna är en tillgång för värt land. De har rätt atl få sin fulla del i den välfärd de är med och skapar. Stora insatser måsle göras för att motverka sociala klyftor och spänningar mellan invandrare och svenskar.

Den svenska utrikespolitiken ligger fast. Vår neutralitetspolitik måsle förenas med eu aktivt arbete för frihet och räuvisa i väriden. Vårt bistånd till u-länderna skall öka och en medvelen u-landspolilik formas.

Vårt ansvar inför framtiden kräver sträng hushållning med naturtillgångarna. Tekniken måste anpassas lill kraven på god miljö och ett samhälle i ekologisk balans.

Energipolitiken skall inrikias pä all tillgodose behovet av energi, åstadkomma en effektivare hushållning med energi, utveckla nya förnyelsebara energikällor, minska Sveriges stora oljeberoende och ge handlingsfrihet för framtiden. Regeringen avser all bedriva en energipolitik som kan få bred uppslutning i riksdagen och bland svenska folket. Regeringen kommer atl verka för skärpta krav på säkerhet för olika energislag. Regeringen ser som en av sina viktigaste uppgifter alt öka tryggheten och säkerheten i vår energiförsörjning. Den oro som vi människor känner inför riskerna med kärnkraft och andra energislag bör vi la som en allvariig uppfordran till all skapa största möjliga trygghet.

En stark ekonomi ger de grundläggande förutsättningarna för att vi skall kunna förverkliga en målmedveten reformpolitik saml trygga sysselsättning och framsieg. Den svenska ekonomin är nu pä uppgång. Det är en central uppgift att fullfölja arbetet på att skapa balans i samhällsekonomin och stärka Sveriges ställning som industrination i främsta ledet. Vi bör sträva efter att fullt utnyttja landets produktionsförmåga. Inflationen skall bekämpas. Investeringarna för framliden måsle komma i gång. Slora näringspolitiska insatser är nödvändiga. Riktlinjer för den framlida sysselsättningen, närings-och regionalpolitiken skall utarbetas. Vårt skallesystem skall reformeras och marginalskatten sänkas i breda inkomstskikt.

I nuvarande parlamentariska läge, där regeringen saknar egen riksdagsmajoritel, finns särskilda risker för all budgetbehandlingen i riksdagen kan komma all präglas av all partierna för fram reformförslag som i sig är angelägna men som sammantagna är alltför kostnadskrävande. Regeringen vill därför understryka all regering och riksdag tillsammans måste se lill all den kommande budgelbehandlingen präglas av ansvar för landets ekonomi.

På de grunder jag harangen skall regeringen sträva efter samförständslös-ningar i hela folkels intresse. Regering och riksdag måste ta sitt gemensamma ansvar för landet, genom ell nära och förtroendefullt samarbete.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Regeringsförklaring och anmälan av utsedda statsråd

Onsdagen den 18 oktober 1978

Regeringsförklaring och anmälan av utsedda statsråd

jämställdhet. Kvinnor och män skall ha lika möjligheter och samma Nr 15 ansvar.

Vi vill fortsätta arbetet för en mänskligare värd. Öppenvärden bör organiseras som ett system med husläkare. Långtidsvården behöver ökade resurser för att kunna svara mot grundläggande mänskliga anspråk.

Invandrarna är en tillgång för värt land. De har rätt alt få sin fulla del i den välfärd de är med och skapar. Slora insatser måste göras för alt motverka sociala klyftor och spänningar mellan invandrare och svenskar.

Den svenska utrikespolitiken ligger fast. Vår neutralitetspolitik måste förenas med elt aktivt arbete för frihet och rättvisa i världen. Värt bistånd till u-länderna skall öka och en medvelen u-landspolitik formas.

Vårt ansvar inför framliden kräver sträng hushållning med naturtillgångarna. Tekniken måste anpassas till kraven på god miljö och ett samhälle i ekologisk balans.

Energipolitiken skall inriktas pä all tillgodose behovet av energi, åstadkomma en effektivare hushållning med energi, utveckla nya förnyelsebara energikällor, minska Sveriges stora oljeberoende och ge handlingsfrihet för framliden. Regeringen avser att bedriva en energipolitik som kan få bred uppslutning i riksdagen och bland svenska folkel. Regeringen kommer alt verka för skärpta krav på säkerhet för olika energislag. Regeringen ser som en av sina viktigaste uppgifter all öka tryggheten och säkerheten i vår energiförsörjning. Den oro som vi människor känner inför riskerna med kärnkraft och andra energislag bör vi ta som en allvariig uppfordran till att skapa största möjliga trygghet.

En stark ekonomi ger de grundläggande förulsätlningarna för att vi skall kunna förverkliga en målmedveten reformpolitik saml trygga sysselsättning och framsteg. Den svenska ekonomin är nu på uppgång. Del är en central uppgift all fullfölja arbetet på att skapa balans i samhällsekonomin och stärka Sveriges ställning som industrination i främsta ledet. Vi bör sträva efter att fulll utnyttja landets produktionsförmåga. Inflationen skall bekämpas. Investeringarna för framtiden måste komma i gång. Stora näringspolitiska insatser är nödvändiga. Riktlinjer för den framlida sysselsättningen, närings-och regionalpolitiken skall utarbetas. Vårt skattesystem skall reformeras och marginalskallen sänkas i breda inkomslskiki.

I nuvarande parlamentariska läge, där regeringen saknar egen riksdagsmajoritel, finns särskilda risker för att budgelbehandlingen i riksdagen kan komma att präglas av att partierna för fram reformförslag som i sig är angelägna men som sammantagna är alltför kostnadskrävande. Regeringen vill därför understryka all regering och riksdag tillsammans måsle se lill all den kommande budgetbehandlingen präglas av ansvar för landets ekonomi.

På de grunder jag här angett skall regeringen sträva efter samförståndslösningar i hela folkels intresse. Regering och riksdag måste la sitt gemensamma ansvar för landet, genom ell nära och förtroendefullt samarbete.

Statsministerns anmälan lades lill handlingarna.

Merparten av bisiåndsanslagen används för långsiktigt planerat samarbete med elt tjugotal s. k. programländer. Insatserna planeras i samråd med mottagarländerna och kan därigenom inlemmas i deras totala utvecklingsplanering. En betydande del av biståndet utgår dessutom i form av bidrag lill internationella organisationer.

Sverige kommer alt fortsätta sina ansträngningar all fä lill stånd en internationell överenskommelse om att biståndet skall lämnas utan krav på att upphandling skall ske i givarlandet. 1 avvaktan på konkreta resultat på della område är det nödvändigt alten del av del bilaierala biståndet binds lill upphandling i Sverige. Mottagarländerna bör emellertid fritt få välja vilka varor och tjänster de vill köpa.

I proposilionen läggs också fram förslag om alt inrälla en fond för all stärka Sveriges och svenska förelags möjligheter all stödja u-ländernas försök atl bygga ut sin industriella kapacitet. Fonden föreslås fä ell grundkapital pä 100 milj. kr., varav 35 milj. kr. tillförs budgelårel 1978/79. Samiidigi fårsiyrelsen föriniernalionell utveckling (SI DA) ökade resurser och arbetsuppgifter för alt stärka Sveriges kapacitet all lämna bisiånd på industriområdet."

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna 1977/78:532 av Allan Åkeriind (m), säviu avsäg yrkandet 2,

1977/78:631 av Nils Hörberg (fp), såvitt avsåg yrkandena 1 och 3,

1977/78:676 av Karin Ahriand (fp), vari hemställts all riksdagen uttalade sig för atl SIDA till sig borde knyta en referensgrupp av representanter för kvinnoorganisationer och motsvarande, med uppgift

1. all stimulera olika organisationer alt målmedvetet informera om u-landskvinnornas villkor och att i sin kontakt med organisationer i u-länderna stödja u-landskvinnorna, så all de själva lättare kunde påverka den nationella utvecklingspolitiken,

2. au följa de bislåndspoliliska programmen, med hänsyn lagen lill vad de betydde för kvinnorna i resp. land,

1977/78:1020 av Göthe Knutson m. fl. (m),

1977/78:1023 av Gunnar Oskarson m. fl. (m),

1977/78:1904 av Sonja Fredgardh (c) och Ulla Ekelund (c), vari hemställts att riksdagen uttalade sig för au jämställdhet infördes som ett delmål för biståndspolitiken,

1977/78:1905 av Göthe Knutson m. fl. (m).

1977/78:1909 av Anna Eliasson (c), vari hemställts att riksdagen gav regeringen lill känna vad i motionen anförts om ökade insatser för all bistånd

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

i form av personal och konsulttjänster skulle kunna nyttiggöras på ett ändamålsenligt sätt i mottagarländerna,

1977/78:1910 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk), vari föreslagits

1. atl riksdagen hos regeringen begärde alt den svenska biståndspolitiken
skulle utformas i enlighet med principen

a. alt slödel lill reaktionära regimer upphörde och i ökad utsträckning
kanaliserades till progressiva länder och nationella och sociala befrielserörel
ser,

b. atl de s. k. fronislalerna Botswana, Zambia, Angola, Tanzania och
Moijambique prioriterades som ett led i kampen mol rasisiregimerna och för
all markera vårt lands solidariiet,

c. att regeringen skyndsamt läl uireda möjlighelerna atl igångsätta flera
induslriprojeki av lyp Bai Bång i lämpliga hjälpbehövande länder,

d. all Sverige uiirädde ur Världsbanken,

2. atl riksdagen skulle avslå propositionens förslag om upprättandet av en
särskild fond för all stödja svenska företags möjligheter alt "stödja u-
ländernas försök atl bygga ul sin industriella kapacitet".

1977/78:1911 av Gunnel Jonäng (c) och Rolf Örjes (c), vari hemställts all riksdagen beslutade uttala atl ekologisk balans fördes in som ett femte mål för biståndspolitiken.

1977/78:1912 av Olof Palme m.fl. (s), vari hemställts all riksdagen beslutade

1. alt ge regeringen lill känna vad som i motionen anförts om u-landspolitikens innehåll,

2. all Sverige internationellt skulle verka för en revidering av OECD:s uppförandekod för multinationella förelag,

3. all Sverige skulle verka för alt arbetet inom FN och ILO med uppförandekod kompletterades med åtgärder riktade lill regeringar och arbetsgivare i syfte all legalisera självständigt arbetande fackföreningar,

4. atl Sverige aktivt verkade för införandel av en socialklausul i GATT i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. atl Sverige inlernationelll skulle siödja kravei pä högre och jämnare inkomsier för u-ländernas rävaruexport i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att ge regeringen lill känna vad som i motionen anförts beträffande svenska initiativ angående speciella dragningsrätter (SDR),

7. all Sverige skulle lämna den Inleramerikanska utvecklingsbanken (IDB),

8. atl ge regeringen i uppdrag att utreda och framlägga förslag om hur och i vilken takt den i motionen förordade länderkonceniralionen kunde genomföras,

9. atl i övrigt ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om

riktlinjerna för biståndspolitiken,

10. all avslå regeringens förslag om inrättande av en särskild fond för industriellt samarbete med u-länder,

11. au samarbetet med u-länderna skulle stärkas genom upprättandet av samarbeisavtal främst på områden som industriellt samarbete, forskning, utveckling av teknologier m. m. i enlighet med vad som anförts i motionen,

1977/78:1913 av Ingrid Sundberg m. fl. (m), vari hemslällls

1. att riksdagen gav regeringen till känna vad i motionen anförts beträf
fande riktlinjer för inlernationelll utvecklingssamarbete såvitt avsäg främ
jande av mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen gav regeringen till känna vad i motionen anförts beträf
fande riktlinjer för internationellt utvecklingsarbete såvitt avsåg samarbete
med enskilda länder, och

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

1977/78:1914 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari såvitt nu var i fråga föreslagils

1. all riksdagen beslulade avslå propositionen 1977/78:135,

2. atl riksdagen hos regeringen hemställde om atl en parlamentarisk ulredning tillsattes för att genomföra en samlad översyn av svensk u-landspolilik och de förändringar inom olika samhällssektorer som förutsattes för atl tillmötesgå u-ländernas krav pä en ny ekonomisk världsordning,

3. all riksdagen hos regeringen hemställde om förslag innebärande atl regeringen prövade möjligheten alt ingå ramavtal om ekonomiski, tekniskt och industriellt samarbete med Vietnam, Angola, Mozambique, Cuba och andra länder som strävade efter social och ekonomisk rättvisa och oberoende i förhällande lill de kapitalistiska metropolerna,

4. atl riksdagen hos regeringen hemställde om förslag innebärande att exportkredilgaraniierna i första hand reserverades för denna ländergrupp,

5. atl riksdagen hos regeringen hemställde om förslag innebärande att intresset för långsiktiga rävaruavlal bland rävaruproducenler i denna länder-grupp undersöktes,

6. att riksdagen hos regeringen hemställde om förslag innebärande all de bislåndspoliliska målen skrevs in i direktiven lill regeringens aviserade ulredning orn s. k. blandade krediter.

8. all riksdagen hos regeringen hemställde om förslag innebärande all Sverige verkade för införande av s. k. socialklausul i internationella handelsavtal,

9. alt riksdagen hos regeringen hemställde om förslag innebärande all bislåndspoliliska mål skulle styra Sveriges fördelning av de importkvoier som f. n. gällde för import av teko- och andra produkter från u-länderna,

10. alt riksdagen hos regeringen hemställde om förslag innebärande atl
fördelningen av biståndet mellan multilaterala och bilaterala ändamål
försköls; inom tre år skulle del multilaterala biståndet ha minskat lill högst
25 % av biståndsanslaget.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

11. all riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande all Sverige inom FN-syslemet verkade för alt biståndet inriktas på länder som strävade efter social och ekonomisk rättvisa och politiskt och ekonomiski oberoende,

12. all riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande atl Sverige lämnade Världsbanksgruppen,

13. all riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande alt regeringen för 1978/79 års riksmöle borde presentera riktlinjer för en avveckling av biståndet till Kenya, Lesotho, Swaziland, Pakistan, Indien och Bangladesh,

14. all riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande att biståndet lill Cuba fortsatte på 1974/75 års nivå enligt vad som i motionen angivits,

15. all riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande all s. k. icke länderdestinerat bistånd - "särskilda program etc." - efter hand skulle överföras lill befrielserörelser och programländer,

16. att riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande atl stöd till enskilda organisationers verksamhet efter hand skulle koncentreras till verksamhet som bedrevs i fackliga organisationers eller solidaritelsgruppers regi,

17. atl riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande all stödet lill befrielserörelser skulle kraftigl öka och inle på något sätt göras beroende av beslut i internationella organ,

18. alt riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande all subventioner lill svenskt näringsliv under benämningen "bredare samarbete" icke skulle utgå,

19. all riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande all alll bistånd skulle lämnas obundet,

20. atl riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande all katastrofbistånd endast skulle utgå i kontanta bidrag utan förbehåll,

21. all riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande alt Sverige borde vidta speciella åtgärder såväl på det bilaterala som på del multilaterala planet för all stärka u-ländernas inbördes samarbete,

22. all riksdagen hos regeringen begärde förslag innebärande all Sverige lämnade Inleramerikanska utvecklingsbanken (IDB).

beträffande samarbete med internationella organisationer m. m. (avsnitt 6)

7. att riksdagen förklarade motionen 1977/78:1912, yrkandet 9, såvitt avsåg FN-biståndels inriktning, och motionen 1977/78:1914, yrkandet 11, besvarade med vad utskottet anfört,

8. aU riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1910, delyrkandet I d,och motionen 1977/78:1914, yrkandet 12, saml förklara motionen 1977/78:1912, yrkandet 9, såvitt avsåg Väridsbanksgruppen och FN:s kapitalulvecklings-fond, besvarad med vad utskottet anfört,

9. aU riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:631, yrkandet 1,

10. aU riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1914, yrkandena 10 och 15,

11. aU riksdagen förklarade motionen 1977/78:1912, yrkandena 6 och 9, det senare i vad avsåg massiv resursöverföring och ämnesinriktad verksamhet, besvarade med vad utskottet anfört,

12. all riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1912, yrkandet 7, och motionen 1977/78:1914, yrkandet 22,

beträffande samarbete med enskilda länder (avsnitt 7)

13. aU riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:532, yrkandet 2, och motionen 1977/78:1023,

14. aU riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1910, delyrkandet 1 a, och motionen 1977/78:1914, yrkandena 13, 14 och 18,

15. aU riksdagen förklarade motionen 1977/78:1910, delyrkandet I b, besvarad med vad utskottet anfört,

16. att riksdagen förklarade motionen 1977/78:1912, yrkandet 8, och motionen 1977/78:1913, yrkandet 2, det senare såviu avsäg översyn, besvarade med vad utskottet anfört,

17. atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1913, yrkandet 2, såvitt avsåg projektgodkännande.

beträffande stöd till befrielserörelser och annat humanitärt bistånd (avsnitt 8)

18. alt riksdagen förklarade motionen 1977/78:1912, yrkandet 9, besvarad, såvitt nu var i fråga,

19. att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1914, yrkandet 17,

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

beträffande kaiastroföistånd (avsnitt 9)

20. att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1914, yrkandet 20,

beträffande stöd till enskilda organisationer (avsnitt 10)

21. atl riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1914, yrkandet 16,

22. att riksdagen förklarade motionen 1977/78:1912, yrkandet 9, besvarad, såvitt nu var i fråga,

beträffande kunskapsöverföring och kunskapsutveckling (avsnitt 12)

23. att riksdagen förklarade motionen 1977/78:1909 och motionen 1977/
78:1912, yrkandet 9, såvitt nu var i fråga, besvarade med vad utskottet
anfört,

beträffande upphandling i Sverige och bundet bistånd (avsnitt 13)

24. att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1020 och motionen 1977/ 78:1914, yrkandet 19,

25. att riksdagen förklarade motionen 1977/78:1912, yrkandet 9, såvitt nu var i fråga, besvarad med vad utskottet anfört,

26. alt riksdagen med bifall till proposilionen 1977/78:135 godkände att eventuella kostnader för skadefall i samband med särskilda garantier för export lill u-länder (s. k. u-garaniier) skulle belasta anslaget Oförutsedda utgifter under sextonde huvudtiteln.

beträffande samarbete på industriområdet (avsnitt 14)

27. att riksdagen, med bifall till propositionen 1977/78:135 och med avslag på motionen 1977/78:1905, motionen 1977/78:1910, yrkandet 2, motionen 1977/78:1912,yrkandetl0,och motionen 1977/78:1914,yrkandetl,såvitt nu var i fråga, skulle

a) godkänna propositionens allmänna riktlinjer beträffande inrättande av en fond (stiftelse) för industriellt samarbete med u-länder och beträffande förstärkning av SIDA:s resurser på området för industriellt bistånd,

b) anta propositionens förslag till lag om beslutanderätt för stiftelse som hade bildals för att främja tillkomst och utveckling av tillverkande företag i u-länder, dock med den ändringen atl lagen skulle träda i kraft först den I november 1978,

c) bemyndiga regeringen att medge stiftelsen rätt att ta upp lån eller utfärda lånegarantier till elt belopp som motsvarade högst tre gånger del vid varje tidpunkt inbetalade grundbeloppet,

d) bemyndiga regeringen atl av medel som anvisats för detta ändamål på
reservationsanslaget C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete ta i anspråk
35 000 000 kr. för grundkapital till den vid b) ovan nämnda stiftelsen samt
högst 2 000 000 kr. för stiftelsens löneutgifter och andra omkostnader,

e) bemyndiga regeringen all av medel som anvisats på reservationsan
slaget C 2. Bilateralt utvecklingssamarbete ta i anspråk högst 1 500 000 kr. för
att förstärka styrelsens för internationell utveckling (SIDA) kapacitet att

lämna bistånd på industriområdet,

28. att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1912, yrkandet 11, och motionen 1977/78:1914, yrkandet 3,

29. att riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1910, delyrkandet 1 c,

30. all riksdagen skulle avslå motionen 1977/78:1914, yrkandena 4, 5, 6 och 9,

beträffande allmänna riktlinjer för u-lands- och biständspoliliken

31. all riksdagen, med bifall lill propositionen 1977/78:135 och med avslag
på motionen 1977/78:1914, yrkandet I, såvitt nu var i fråga, beträffande
allmänna riktlinjer i övrigt för svensk u-lands- och biståndspolitik godkände
vad som angelts i propositionen.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Följande sex reservationer hade avgivits av Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson, Mals Hellström, Gertrud Sigurdsen och Jan Bergqvist (samiliga s):

1. vid avsnittet 2 (u-landspolilik), vari reservanterna ansett beträffande
socialklausul i GATT att utskotlet under 4 bort hemställa

atl riksdagen med bifall lill motionen 1977/78:1912, yrkandet 4, som sin mening skulle ge regeringen till känna vad reservanierna anfört och förklara motionen 1977/78:1914, yrkandet 8, besvarad med vad reservanterna anfört,

vid avsnittet 6 (samarbete med internationella organisationer), vari reservanterna ansell

2. belräffande Världsbanken/IDA och FN:s kapilalutvecklingsfond
(UNCDF) alt uiskoilel under 8 bort hemsiälla

atl riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1912, yrkandet 9, såviu avsåg Världsbanksgruppen och FN:s kapilalutvecklingsfond, och med avslag på motionerna 1977/78:1910, delyrkandei 1 d. och 1977/78:1914, yrkandet 12. som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanierna anfört,

3. belräffande Inleramerikanska utvecklingsbanken (IDB) au utskoitei
under 12 bort hemställa

all riksdagen med bifall lill motionerna 1977/78:1912, yrkandet 7. och 1977/78:1914. yrkandet 22, som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanierna anfört.

4. vid avsnittet 7 (samarbete med enskilda länder), vari reservanierna ansell all utskoitei under 16 bon hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1912, yrkandet 8. som sin mening skulle ge regeringen lill känna vad reservanterna anfört och förklara motionen 1977/78:1913, yrkandel 2. del senare såvitt avsåg översyn, besvarad med vad reservanterna anfört.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

5. vid avsnittet 8 (stöd till befrielserörelser och annat humanitärt bisiånd),
vari reservanterna ansett all utskottet under 18 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1977/78:1912, yrkandet 9, såvitt nu var i fråga, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanierna anfört,

6. vid avsniltel 14 (samarbeie på induslriområdei m. m.), vari reservan
terna ansett all utskoitei under 27 och 28 bort hemställa

27. atl riksdagen, med bifall till motionerna 1977/78:1910, yrkandel 2, 1977/78:1912, yrkandel 10, saml 1977/78:1914, yrkandel 1, såvitt nu var i fråga, saml med avslag på motionen 1977/78:1905, skulle avslå förslagel i proposilionen 1977/78:135 om upprättandet av en särskild fond för industriellt samarbete,

28. atl riksdagen med bifall lill motionen 1977/78:1912, yrkandet 11, och med avslag på motionen 1977/78:1914, yrkandel 3, som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanierna anfört.

Till belänkandel hade fogats särskilda yttranden

1. vid avsnittet 1 (allmänt) av Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson,
Sture Palm, Olle Göransson, Mals Hellström, Gertrud Sigurdsen och Jan
Bergqvist (samtliga s) belräffande multinationella förelag m. m.,

2. vid avsnittet 6 (samarbete med internationella organisationer) av Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson, Mats Hellström, Gertrud Sigurdsen och Jan Bergqvist (samtliga s) beträffande den s. k. ämnesinrikiade verksamheten,

3. vid avsnittet 7 (samarbete med enskilda länder) av Allan Hernelius (m) och Ingrid Sundberg (m),

4. vid avsnittet 13 (upphandling i Sverige och bundet bisiånd) av David Wirmark (fp),

5. vid avsnittet 14 (samarbete på industriområdet m. m.) av Anna Lisa Lewén-Eliasson, Erik Adamsson, Sture Palm, Olle Göransson, Mats Hellström, Gertrud Sigurdsen och Jan Bergqvist (samtliga s) belräffande inves-leringsgaranlisystemet.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr lalman! Vi har i dag all diskutera och la ställning till den framlida inriktningen av vårt lands internationella utvecklingssamarbete enligt utri-kesuiskotieis betänkande 1978/79:1. Utgångspunkter för diskussionen kan vi vidare hämta i proposilionen 135, som avlämnades i mars i år, och i partimotionerna från de dåvarande oppositionspartierna samt i elt antal enskilda molioner. Varje uppmärksam läsare av utskottsbetänkandei kan se att särskilt den socialdemokratiska partimotionen 1977/78:1912 kom atl

vidga debatten och precisera olika problem för utskottets slällningslagande. Det är annars resultatet av två utredningar som utgör grunden för proposilionen 135: den bislåndspoliliska utredningen och induslribiståndsulred-ningen. Den förra tillsattes 1972 av utrikesminister Wickman och hade vidsträckta direktiv all gå igenom svensk biståndspolitik i alla dess aspekter. Ulredningen tillsattes efter ideliga framstötar från borgerligt håll för alt få lill .stånd en omprövning av politiken. Den leddes av Torsten Nilsson, tidigare utrikesminister. I utredningen företräddes alla de fem partierna i riksdagen.

Efter valet 1976 lämnade Torsten Nilsson utredningen, men då var arbetet med huvudbeiänkandei i det närmaste avslutat. Sture Korpås övertog ordförandeskapet.

I direktiven för ulredningen angavs främst tre skäl för översynen och utvärderingen av den svenska biståndspolitiken.

För det första hade u-länderna framfört krav på i-länderna, som ställt svensk biståndspolitik inför nya uppgifter och krav på ändrade avvägningar. För det andra hade bisiåndsanslagen ökat kraftigt. För del tredje var del en viktig uppgift atl förankra den svenska biståndspolitiken i en bred opinion och alt stärka solidariteten med den tredje världens folk.

Utredningen gick grundligt lill väga och lämnade så småningom ett omfåttande betänkande som innehöll en bred analys av underutvecklingens orsaker. Likaså belystes de trånga villkor som existerande ekonomiska syslem och politiska maktförhållanden ger strävandena alt få lill siånd en utveckling som omfattar alla människor i den fattiga delen av väriden.

När del gäller riktlinjer för svensk biståndspolitik visade del sig råda en betydande enighet i ulredningen om att fullfölja denna politik efter de intentioner som dragils upp av den socialdemokratiska regeringen och behandlats och beslutats av riksdagen under 1960- och 1970-lalen.

Utredningen fann sålunda atl man när det gäller utformningen och inriktningen av biståndet kan se fyra mål. Biståndet bör leda till resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomiski och politiskt oberoende samt demokratisk samhällsutveckling.

Eftersom dessa fyra mål presenteras som vägledande både i proposilionen och i utskottets utlåtande är del angelägel för mig alt om de olika målen och motiveringarna tillägga något ytterligare från utredningen.

Om det första målet, resurstillväxten, uttalade utredningen t. ex.: "Alla u-länder satsar i en eller annan mening på en ökad resurstillväxt." "I den utsträckning detta mål bör vara styrande för inriktningen av Sveriges bisiånd förefaller det rimligt att ge förtur ät länder som saisar på en varu- och tjänsteproduktion direkt för de breda folklagrens behov och beaktar sysselsättningsproblemen."

Utredningen säger vidare om den andra målsättningen, ekonomisk och social utjämning, att del är angelägel all noga följa hur mollagariänderna omsätter målen på delta område i sin praktiska politik. Ekonomisk och social rättvisa måsle vara utvecklingssamarbetets huvudsyfte och prägla såväl biståndets utformning som valet av samarbetsländer. Det är inle tillräckligt

2 Riksdagens protokoll 1978/79:15-16

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt 111 vecklingssa mor-bete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

att bistånd går till myckel fattiga länder, del måste också nå ul lill de falliga människorna. Utjämningsmålet får från denna utgångspunkt betydelse för ländervalet.

Ulredningen förklarade också all målet nås enklast när mottagarlandets egen regering saisar på en politik för atl tillgodose de sämre ställda folkgruppernas behov och del sålunda råder samslämmighet mellan givar-och mottagarland.

Del tredje målet, sirävan atl förstärka det politiska och ekonomiska oberoendet, har under senare år blivit ett alltmer uttalat mål för u-länderna som grupp.

För utformningen av den svenska politiken har oberoendemälet belydelse i ivå avseenden, menar utredningen, och påminner för det första om alt del redan i propositionen frän 1962 nr 100 hette, att biståndet skall siödja en utveckling som gör att "det av flertalet u-länder nyförvärvade politiska oberoendet ges del ekonomiska underiag och sociala innehåll, som är en förutsättning för en demokratisk samhällsutveckling och för verklig nationell oavhängighet".

För det andra menar utredningen att oberoendemålsäUningen innebär alt vi skall stödja u-länder som utsätts för yttre tryck. Delta tryck kan komma från stormakter eller mäktiga grannar som genom olika åtgärder vill tvinga fram politiska förändringar eller följsamhet. Det kan också komma ifrån internationella finansiella organisationer eller multinationella företag för alt pressa fram en omläggning av den ekonomiska politiken.

Slutligen vill jag också referera något av det som utredningen uttalar om den fjärde målsättningen för svenskt bistånd, alt bidra lill en demokratisk samhällsutveckling.

Ulredningen betonar att förutsättningarna all förverkliga en i västerländsk mening fungerande demokrati är så myckel svårare i u-länder med de ekonomiska och sociala förhållanden som där råder. Man bör därför inle enbart se till de formella ramarna för demokratin. Ett folkligt deltagande i beslutsprocessen är viktigt även om det inle sker i, enligt vår mening, demokratiska former.

Ulredningen säger vidare: "I en del av de s. k. enparlistatema kan det enda tillåtna partiet ha karaktären av en nationell folkrörelse med del främsta syftet att mobilisera mänskliga och materiella resurser för utvecklingen. Inom denna ram finns ofta möjligheter lill ett brett deltagande i beslutsprocessen.

En förutsättning är alt deltagandet grundas på en dialog där kritik och avvikande meningar kan framföras utan risk för repressalier. Härigenom skapas bättre underlag för beslut och politiken kan grundas på medborgarnas förtroende. Samlidigt läggs en grund som kan vidareutvecklas lill en mer utvecklad demokratisk samhällsordning."

Herr talman! På delta ulföriiga sätt harjag velat kommentera de mål vi är eniga om för del framlida biståndet. Min källa har som framgått varit biståndsutredningens uttalanden, som har framlagts i enighet och inte heller bestrilts av biståndsminister eller av utskotlet. Jag finner det viktigt all göra

denna målbeskrivning så allsidig som möjligl eftersom den enligt föredragandens uttalande i proposilionen bör vara vägledande för valet av programländer i framliden. Ländervalet har sedan länge varit en av de stora diskussionsfrågorna i riksdagen. Många av oss minns de upphetsade diskussionerna vid 1970 års riksdag, då man från regeringen sökt ange förutsättningarna för att nå uppställda mål genom samarbeie med länder vars ledningar hade samma ambitioner som vi i olika hänseenden. Efter de förtydliganden som riksdagen då gjorde, i allt väsentligt i linje med den socialdemokratiska regeringens förslag, har della riksdagsbeslut sedan dess varil vägledande för vårt länderval.

Listan på programländer omfattar i dag ell 20-lal. Så många länder stämmer inle med den många gånger uttalade koncentrationsprincipen i fråga om både länder och ämnesseklorer som vårt biståndssamarbete rimligen kan omfatta för all vara effeklivt. Bisiåndsmyndigheten SIDA har fierfaldiga gånger pekat på delta förhällande och velal få lill stånd en gallring på listan av länder. Della har lagils upp ulan någoi besläml slällningslagande från biståndsministerns sida.

I den socialdemokratiska motionen 1912 understryks nödvändigheten av att kontinuerligt pröva både valet av programländer och biståndets omfattning för de olika länderna. Utskottet har på ett försiktigt sätt - alltför försiktigt tycker vi socialdemokratiska ledamöter - gett sin allmänna anslutning lill förslaget om en kontinuerlig översyn. Vi har därför på denna punkt en reservation, nr 4 vid avsnittet 7.

Riksdagsspråket i reservationen har kommit all fördunkla vår avsikt som i klartext är atl riksdagen ger regeringen i uppdrag att utreda och framlägga förslag om hur och i vilken takt den av oss förordade länderkonceniralionen skall genomföras.

En sådan åtgärd är aktuell, då listan säkeriigen kommer alt tillföras nya länder. Vi förutser alla att Namibia och möjligen även Zimbabwe kommer lill inom en inte alltför avlägsen framtid.

Det har skett en tyngdpunklsförskjulning av del svenska bilaterala biståndet som gynnar länderna i södra Afrika. Del är vi socialdemokrater lill freds med; del stämmer med biståndsmälen och med den utrikespolitik som Sverige för. Del tjänar inle så myckel till att i dag granska listan land för land med hänsyn till biståndsanslagens storlek. Det får vi återkomma till, men det är för oss socialdemokrater tillfredsställande alt konstatera all utöver länderna i södra Afrika även Vietnam och Tanzania tillhör de länder som får betydande svenskt bistånd. Numera är också befrielserörelserna relativi väl tillgodosedda. Jag skall senare i mitl anförande be alt få tillfoga några mera personliga refiexioner inför en omprövning av länderbidragen, som jag vill anknyta lill ett par av våra moltagariänder.

Men dessförinnan vill jag understryka att vi socialdemokrater självfallet önskar se samarbetet med olika länder utvecklas långsiktigt med utgångspunkt i landprogrammeringens principer där landets egen politik och planering skall vara vägledande. Del är inom ramen för dessa landprogram som anslaget för direkt bistånd skall möjliggöra att våra mål förverkligas och

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll uivecklingssainar-beie m. m.

kommer de falliga människorna till godo.

Del talas inte sällan om enigheten i synen på biståndspolitiken. Och jag kan hälla med om att den är stor när del gäller den egentliga biståndspol iiiken, och den grundlades, som jag framhållil, redan i 1960-lalels regeringspropositioner.

Som uttryck för samstämmigheten inom riksdagen kan jag också nämna den allmänna uppslutningen kring FN:s verksamhet, som bl. a. lett till atl Sverige är stor bidragsgivare lill UNDP och raden av andra biståndsorgan inom FN. En tredjedel av biståndsanslagen går ju lill internationella organisationer. Vad gäller synen på IDA och Världsbanken är vår uppfallning inle samstämmig med övriga partiers.

U-länderna önskar emellertid se Sverige som medlem i fortsättningen, men vi förordar inte alt Sverige lämnar medlemskapet och bidragsgivningen lill IDA. Om detta kommer Sture Ericson alt tala utförligare längre fram i debatlen.

Om volymmålel för bisiåndsanslagen, del s. k. enprocenlsmålet, råder i dag så gott som total enighet. Jag lillhör dem som ansett att della mål varil avgörande för att vi så tidigt nådde en viss nivå av våra anslag för biståndsändamål. Vi tillhör de mycket få länder som nått FN:s s. k. 0,7-procenlsmål och likaså målet alt avsälla för biständsmäl 1 % av vår BNP. Eftersom dennas tillväxt varil obetydlig de senaste åren har även biståndsanslaget ökat obetydligt. Vi ser från socialdemokratiskt håll emellertid inle någon anledning alt nu sätta upp något nytt volymmål. Vi säger i vår pariimotion: "Enprocenlsmålet bör enligt vår mening uppfattas som en

miniminivå för anslagen. Ansträngningar bör emellertid göras alt i takt

med växande resurseröka nivån." Om denna vikliga fråga råder fullständig samstämmighet i utskottet. Utan alt vi därför förhäver oss måsle vi med ston allvar beklaga att andra länder inie är beredda alt uppfylla de löften de utställt om bisiånd lill de falliga länderna.

Bland de försumliga återfinner vi bl. a. de ekonomiska stormakterna USA. Västtyskland och Japan, vilkas bidrag skulle haft en så avgörande betydelse.

DAC-ländernas bidrag har de senaste åren varit mycket lågt och är nu nere på 1950-talels nivå, dvs. svarar endast mol en tredjedel av enprocenlsmålet.

Detta förhållande skall sättas i relation till den information vi fortlöpande får om förhållandena i de fattiga länderna.

Om vi lar del av Väridsbankens senaste årsberäilelse finner vi alt del gångna kvartsseklet har inneburit siora framsieg för utvecklingsländerna allmänt sett. Inkomsterna har ökat. Läskunnigheten har blivit vanligare. Livsmedels- och hälsosilualionen har förbättrats. Industrialiseringen har fortskridit, och det har skett en ökad urbanisering.

Men skillnaderna mellan olika länder visar sig vara enorma. På samma sätt beslår och ökar klyftorna mellan olika befolkningsgrupper i många u-länder. En beslående fålalsvälde utövat av eliten, en rik överklass, militärjuntor etc. konserverar dessa skillnader i levnadsvillkor. För all förbäiira massornas

villkor behövs jordreformer, landsbygdsutveckling, slumsanering och mera jobb.

Folklig medverkan i organiserade former behövs. Ofta bekämpar de styrande sådan medverkan. Del gäller som bekant en spirande fackföreningsrörelse, som ofta motverkas eller förbjuds av den politiska ledningen,

I den tidigare omnämnda Väridsbanksrapporien anges alt 800 miljoner, dvs. tvä tredjedelar av befolkningen i de fattigaste länderna, lever i absolut falligdom ulan tillräcklig mal, i miserabla bostäder saml ulan egentlig utbildning och hälsovård. Man beräknar atl denna försummade del av mänskligheten skall uppgå till 600 miljoner individer ännu 1985. Del är i sanning dystra perspektiv.

Dubbelmålet all med en snabb ekonomisk tillväxt reducera människors falligdom har slagit slint. Tillväxten har inle varil tillräcklig, men inte heller har kraften och förmågan att fördela tillväxtens frukter varit lill finnandes.

Från ILO, Inlernalionella arbetsorganisationen, kommer uppgiften atl över en miljard nya jobb, närmare besläml 1 250 miljoner, måsle skapas före slutet av detta århundrade, de flesia av dem i tredje världen. Delta är en ulmaning av en storleksordning som mänskligheten aldrig lidigare har upplevt.

Vi har våra egna sysselsättningsproblem, nog så brydsamma för värt land men ändå hanlerbara i jämförelse med motsvarande problem för de fatliga länderna. Att deras problem har ett nära sammanhang med våra lär vi oss om vi i stället för biståndspolitik övergår lill alt diskutera u-landspolilik.

Den bislåndspoliliska utredningen introducerade en diskussion om u-landspoliiiken, och de frågor som måsle bearbetas när biståndspolitiken sätts in i sitt sammanhang med arbetsmarknads- och näringspolitiken i vän eget land och sysselsättningseffekterna här hemma blir en tungt vägande faktor.

Hur förelagen och näringslivet ser på problemen och utvecklar sina aktiviteter är i myckel avgörande. Vi är väl underkunniga om alt man på den kanten haft föga respekt för den mening som annars hävdas: att vi skall noga skilja på åtgärder av bislåndspolilisk innebörd och sådana som har lill syfte att främst se till svenska intressen; de må vara förelagsekonomiska eller av något annat slag. ,

Hur liten respekt man kände för all hålla isär bisiånd från övrig politik kom klart fram i en remissyttrande över den bislåndspoliliska utredningen som avlämnades gemensamt frän Svenska arbetsgivareföreningen. Industriförbundet och andra näringslivsorganisationer.

1 della yttrande pläderar man för att inle längre uppehålla åtskillnaden mellan insatser som görs i utvecklingsländerna med biståndsmedel och projekt som är kommersiellt finansierade. Jag citerar frän yttrandet:

"Sverige kan bidra lill en ökad industrialisering av de fattigare u-länderna genom anvisning av biståndsmedel för exempelvis utbyggnad av infrastrukturen, genom elt effeklivt invesleringsgaranlisysiem etc. Organisationerna anser också all del kan vara värdefullt med ett organ som kan bistå företag ulan erfarenhet av u-landsverksamhet med upplysningar, kontakt med u-

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Iniernalionellt utvecklingssamarbete m. iri.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

landsföretag saml i vissa fall aktiekapital för projekt i u-länderna. Vi hälsar därför med tillfredsställelse att bl. a. denna fråga kommer atl behandlas av 1977 års utredning om industribiståndet.

Utgångspunkten för ell resultaiinriktat svenskt industribistånd måsle vara alt ta tillvara det kunnande som finns inom svensk industri och erbjuda u-länderna atl ta del av delta. Biståndsorganets uppgift bör därvid vara all identifiera de områden som kan komma ifråga för industribiständ och med dessa som utgångspunkt utarbeta konkreta förslag till biståndsprojekt. Biståndsarbetet inom industriområdet bör för att nä maximalt resultat utgå från målsättningen att finna områden där den svenska industrin kan tillgodose u-ländernas önskemål och bidra lill atl projekt inom dessa områden kan genomföras.

Vi kan därför inte ansluta oss lill bedömningen alt en åtskillnad måste göras mellan projekt som finansieras av biståndsmedel och kommersiellt finansierade projekt, om därmed menas atl en kombination av de båda finansieringssällen i ett och samma projekt skulle vara utesluten. Tvärtom anser vi atl en kombination av de båda finansieringssällen många gånger kan vara att föredra framför enbart bisländsfinansiering, särskilt vid induslriprojeki, som inle kan motiveras av enbart kommersiella motiv. Genom bisländsfinansiering av en del av elt projekt, som därigenom kan göras kommersiellt lönsamt och finna kompletterande kapital från andra källor, kan biståndsmedlen ge upphov till ell större antal investeringar än som är möjligt om man behåller kravei på åtskillnad mellan bislåndsfinansieral och privat kapital och därmed även större utvecklingseffekt."

Del är nästan som om man tog del av en bruksanvisning för den indusiribislåndsulredning som den borgerliga regeringen tillsatte i maj 1977 och som fick order om alt snabbi lägga fram förslag om utvecklingssamarbete på industriområdet. För säkerhets skull blev det en enmansulredning. Det var inte längre tal om atl förankra utredningsarbetet bland parlamentariker.

I en referensgrupp fanns representanter från bl. a. näringslivet och de fackliga organisationerna. Men del fanns inte ens utrymme för dessa atl i eget yttrande utveckla sin syn på de förslag som lades fram. Vad t. ex. LO tyckte om förslaget blev känt först när LO i sin tur yttrade sig om förslagel att inrälla en fond för alt stärka svenska företags möjligheter atl bygga ut sin industriella kapacitet i vissa u-länder.

Som framgår av utskottsbetänkandei föreslår socialdemokraterna i en reservaiion alt detta förslag i dag avvisas av riksdagen. Våra skäl för della framgår av reservationen, som jag hänvisar till liksom lill vad Gertrud Sigurdsen längre fram i debatten kommeraii framföra. Låt mig bara om detta förslag få tillägga att med den nya parlamentariska situationen borde del finnas goda förutsättningar all avvisa förslagel och få tillbaka frågan om hur vi skall utveckla industribiständ i en annan tappning än den som i dag har serverats oss.

Mina betänkligheter emot förslagel hänför sig inte minst till den oklara roll som SIDA kommer atl få spela i fortsättningen, både här hemma och ute i

mottagarländerna. Del hjälper inte långt att uttala att man slår på u-landels sida då man involveras i en process i vilken del gäller för de svenska myndigheterna, och därmed ambassaderna med bislåndskonloren som medverkande, all bevaka och verka försvenska intressen. Vi skulle få precis den sammanblandning av bisiånd och annat som vi hillills på alla säu sökl undvika.

Vad jag sagt får inte tolkas så all jag inte är medvelen om an u-länderna önskar svensk medverkan för an skapa en industriutveckling. De slår i själva verket i kö för detta. Och det är heller inte någon sektor av SlDA:s verksamhet som växer sä snabbi som den som arbetar med att inom biståndets ram medverka i induslriutvecklingen.

Utöver detta behövs andra medel. Vi har i vår molion anvisat sådana. De bör prövas innan man tar ställning lill förslaget att inrälla en fond.

Som avslutning på mina synpunkter om induslribisiänd vill jag hänvisa lill vad SAREC i en iniressani inledning lill sin anslagsframställning om u-landsforskning under budgetåret 1979/80 anför. Man säger: "De konkreta punkterna i handlingsprogrammet för en ny ekonomisk väridsordning och t. ex. i nord-syddialogen om en förmånligare ställning för u-länderna i den internationella marknadsekonomin har dock större omedelbar belydelse för några u-länder än för andra. I ett antal länder, främst i Syd- och Sydostasien, Latinamerika och ett par oljeländer, härden moderna industrin haft en snabb tillväxt under den senaste tioårsperioden. Utländskt kapital, importerad teknologi och export av de färdiga produkterna har präglat denna industrialisering. Den har varil framgångsrik på så sätt att industriproduktionen vuxit betydligt snabbare i u-länderna än i i-länderna under hela 1970-lalel. Mellan 1970 och 1976 ökade den med 49 procent i u-länderna och med 21 procent i de utvecklade marknadsekonomierna."

Och SAREC uttalar i forlsätlningen: "Det finns inslag i de nuvarande utvecklingstendenserna som motverkar möjlighelerna lill en utveckling som förbättrar levnadsförhållandena också för de fattigaste länderna och människorna i tredje världen. Landstudier har gjorts som visar alt en industrialisering i ell u-land med hjälp av modern slorskalig teknologi måste åtföljas av målmedvetna parallella satsningar pä andra områden för att en växande del av befolkningen skall få del av utvecklingens resultat. Ensidig satsning pä 'världsmarknadsindustrier' kan ge snabba valulainkomsler och hög tillväxt men har liten nettoeffekt på sysselsättning. I många fall kan den sociala situationen försämras. De medvetna satsningarna på landsbygdsutveckling och andra åtgärder direkt inriktade på atl förbättra levnadsvillkoren för de sämst ställda kanske försummas än mer än tidigare i den tvivelaktiga förhoppningen atl tillväxtens resultat förr eller senare skall komma alla lill del."

Della slammer med min uppfattning och visar atl della är frågor som vi måste bearbeta mer än hittills med stor kraft och under medverkan av alla mobiliserbara krafter. Del är inte någonting som vi löser i snabbutredningar. Sådana kan riskera atl föra oss in på fel spår. Min förhoppning är atl de betänkligheter jag vet finns även inom lidigare regeringspartier till förslagel

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

om denna fond kan undanröjas i dag.

Herr lalman! Jag vill nu återvända till länderfrågan och lägga några personliga synpunkter på denna inför en genomgäng av hur de uppställda målen stämmer med den politik som utvecklas i mottagarländerna. Då länderkrelsen skall minskas eller biståndsanslagen skall trappas ned blir del nödvändigl all som ell viktigt kriterium ha en värdering av denna samstämmighet.

F. n. kan jag peka på tvä länder, nämligen Pakistan och Bangladesh, där en öppen diskussion om den brislande samstämmigheten borde eftersträvas.

Jag är mycket medveten om hur känslig denna fråga är. Del är i båda fallen länder bland världens allra fattigaste som inte förskonats från krig och inbördes oro. De har haft och har hårda politiska ledningar. Men även i dessa länder förstår de styrande atl sko sig på folkels bekostnad. Dessa länder har haft svårt atl nyttiggöra för en positiv utveckling det stöd som vårt land har lämnat.

Vad gäller Pakistan har svenskt bisiånd under en period skurils ned kraftigt, men den borgerliga regeringen och riksdagsmajorileten har funnit skäl alt äter irappa upp del.

Jag måsle motsätta mig delta med hänvisning lill den politiska situation som är rådande i landet. Till del kommer alt man visat sig oförmögen atl utnyttja de bidrag man fått och även atl della i en planering för framliden.

Jag nämnde tidigare att vi socialdemokrater anser del viktigt att vi har svängrum för insatser i nya länder.

Vår uppfallning alt del svenska biståndet skall vara koncentrerat lill ell inle alltför stort antal länder innebär inle att vi utesluter biståndsinsatser lill nya länder eller områden, när vi finner det så påkallat. Vi måste ha möjligheter atl i vissa bestämda fall under särskilda omständigheter kunna göra målinriktade och i liden avgränsade insatser. Vi fann detta påkallat i fråga om Portugal efter fascismens fall, trots att landet föll utanför våra traditionella bislåndskriterier. Då gällde det atl rycka ut lill stöd för en demokrati i födslovåndor. Den insatsen kan trappas ned i takt med atl demokratin befästs.

Vi måsle även i framliden ha möjligheter alt kunna göra liknande angelägna och selektiva insatser i särskilt utsatta fall och områden. Jag tänker på Latinamerika, en kontinent där den överväldigande majoriteten av stater styrs av diktaturregimer och där vi för övrigt endast haft elt enda land, Cuba, som samarbetspartner.

Del ligger givelvis i linje med vår övergripande utrikespolitiska målsättning alt ställa upp för de krafter som kämpar för demokrati, social och ekonomisk rättvisa och nationellt oberoende. I Latinamerika har vi yitersi få demokratier. Vi måsle kunna medverka lill alt stödja en regering och en stat som nyligen besegrat en diktatur och som för en svår kamp mot inre och yttre motståndare för atl befästa sin nyvunna demokrati.

I ell sådant läge räcker del inle med omvärldens muntliga stöd; då behövs också materiellt stöd, särskilt i del svåra inledningsskedet. Biståndspolitiken kan inle vara undantagen denna utrikespolitiska målsättning.

Ett exempel är Dominikanska republiken. Där har efter årtionden av diktatur och sociala orättvisor en reforminriklad regering vunnit eu ston folkligt stöd i fria val. Nu måste uppdämda förväntningar tillgodoses, orättvisorna och nöden bekämpas. Men landet befinner sig i ett ekonomiskt krisläge, demokratin vilar på osäker grund, risken för ett bakslag är uppenbar. Den nyvalda regeringen vädjar i detta läge om omvärldens stöd.

Dominikanska republiken kan i dag få tjäna som exempel på elt land som enligt min mening bör i vanlig ordning prövas som mottagare av svenskt bistånd.

Herr talman! Låt mig sammanfattningsvis säga alt del råder betydande enighet om principerna för biståndspolitiken, och huvuddragen för dess genomförande stämmer med intentionerna frän 1960-ialei.

I tillämpningen framöver har vi att noga följa hur denna kommer all stämma med uppställda mål. En öppen och engagerad diskussion måsle vi eftersträva. Den fasta förankring vi haft forell levande u-landsintresse i våra folkrörelser måste ges all möjlig stimulans. De frågor som kommer all vara centrala i dagens deball kommer all visa alt utvecklingssamarbetet angår oss i Sverige myckel nära.

När del gäller förslaget om fonden för industribistånd vill jag säga att detta bör avvisas.

Jag yrkar bifall lill samtliga s-reservationer fogade lill ulskollels belänkande.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Iniernalionellt utvecklingssamarbete m. m.

BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna har tre talare anmälda i detta ärende. Vi har gjort en uppdelning av frågorna så, all C.-H. Hermansson skall tala om u-landspolitiken, imperialismen och Sveriges roll. Eva Hjelmsiröm lar upp de inlernalionella bankerna, och då främst IDB och Världsbanken/ IDA. Jag tänker beröra i första hand vissa av de frågor som ryms inom del område som benämns biståndspolitik.

Jag vill först konstatera alt proposilionen 135 och utrikesutskottets belänkande är vilseledande dokument. Bakom detta står i första hand en folkpartist - del blir tvä om också den folkpartisliske biståndsministern räknas in.

Vid en ytlig betraktelse av proposition och betänkande kan man lätt få intrycket atl vi i Sverige, den borgerliga regeringen, minsann står på de fattigas sida i de fatliga länderna.

Massmedia blåser under denna myt. Au tränga in bakom den välputsade fasad som proposilionen 135 visar upp lycks inie vara intressant.

Den information som förmedlas från den tredje världen,och då främst från de progressiva och socialistiska staterna, förmedlas yltersl sällan vidare ut lill svenska folkel.

Solidaritelen med de falliga och förtryckta i väriden skall vara ell av

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

huvudargumenten för Sveriges engagemang internationellt. För delta anslår vi varje är ett antal miljarder i s. k. bistånd. Detta är värdefullt; en del av dessa pengar kommer faktiskt de fattiga i de fattiga länderna till del.

Men nu kan man inte enbart tala om biståndspolitiken, utan den är en del av vår uirikespoliiik. Ulrikespolitiken bestäms av Sveriges position i den kapitalistiska världen. På ekonomins, politikens och kulturens områden är del svenska samhället fast knutet till det imperialistiska system som domineras från USA.

Närmare hälften av den svenska industrins produktion exporteras till kapitalistiska länder. En femtedel av den svenska industrins anställda arbetar i andra länder. Ser man till Sveriges storlek och folkmängd, finner man att fler och större multinationella förelag hör hemma här än i något annat land. De stora svenska förelagens intressen har färgat den svenska utrikespolitikens alla grenar.

När avgöranden skall äga rum i de inlernalionella församlingarna sätter sig Sverige på imperialisternas sida av bordet, bredvid industriländerna i Västeuropa, i Nordamerika och på andra sidan klotet. Del märks i den svenska handelspolitiken;del lilla, högt industrialiserade landet Sverige aren av frihandelns ivrigaste försvarare, därför all del hemma inle finns marknad nog för de slora företagen all överleva.

Latinamerika är i dag den kontinent där multinationella förelag har sill eldorado. Samiidigi råder där ett fruktansvärt förtryck av befolkningsmajo-ritelerna. Brasilien, Argentina, Chile och Nicaragua är exempel på skräckregimer som gjort sig ökända i hela världen. Här befinner sig de svenska förelagen. Här ökar de ständigt sin verksamhet. Här deltar de aktivt i alt förtrycka och förnedra de arbetande. Här säljer Sverige vapen som möjliggör för förtryckarregimerna alt upprätthålla terrorn.

Det finns ingen entydig bild av de multinationella företagen och deras roll i olika u-länder, säger utskottet. Jag anser att detta är rena tramset. Den ende som kan undgå atl se en entydig bild är den som blundar.

1 Iran kräver miljoner människor demokratiska fri- och rättigheter. Många av dem mördas brutalt av den kunglige diktatorn. Vad gör Sverige och den borgerliga regeringen? Jo, man beklagar och hoppas alt shahen skall lyckas skapa demokrati. De ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och Iran blomstrar som aldrig förr.

1 Oman härskar en sultan Qabus. Hans vapen är terror. Hans militär är utrustad med Boforsvapen. Dessa används mot befrielserörelsen PFLO.

Pä Ösltimor kräver ett helt folk alt Indonesiens brulalitel skall upphöra, all folkmajoritetens mening, såsom den uttrycktes i fria val för några år sedan, skall respekteras. Vad gör Sverige' Vart log solidariteten med de fattiga och förtryckta vägen?

Till Tunisien ger vi fortfarande 30 milj. kr. i bisiånd varje år. Regimen i , delta land bedriver en systematisk klappjakt på den tunisiska fackföreningsrörelsen och dess ledare. Vad gör den borgerliga regeringen i Sverige? Ingenting.

Mänskliga fri- och rättigheter är elt avsnitt i proposilionen. "Respekten för

dessa värden måste vägas in i valet av samarbetsländer för svenskt bisiånd", säger utskottet. Jag instämmer helt i det, men del gör tydligen inte utskottet om man ser lill de samarbetsländer vi har i dag. Dessutom är utskottet behäftat med en inskränkt uppfattning. Vi från vpk kan inle acceptera alt man talar om mänskliga rättigheter ulan atl också uttryckligen nämna de ekonomiska och sociala rättigheterna.

Innan jag tar upp frågan om ländervalet vill jag säga alt mänskliga rättigheter måsle vara en grundläggande princip i vårt inlernalionella engagemang över huvud taget. Jag har gett exempel på alt så inle är fallet. I det multilaterala samarbetet bör också dessa värden vägas in. Detta anser tydligen inte utskoltsmajoriteten.

Jag vill understryka atl jag inte menar att vi överallt där mänskliga räitigheier förtrampas skall avbryta handelsförbindelserna. Men de ekonomiska förbindelserna och storieken av dessa får inle avgöra om vi skall agera kraftigl eller inle agera mol förtryck och terror. De får heller inte göras beroende av om en befrielserörelse skall få stöd, otillräckligt stöd eller inget stöd alls.

Del viktigaste inom den bilaterala biståndspolitiken är de kriterier som skall gälla för valet av länder som Sverige skall samarbeta med och hur dessa skall användas i praktiken. Samarbeie skall i första hand ske med de länder som bedriver en ekonomisk och social politik, som bidrar till atl nä ut lill de fattigaste befolkningsgrupperna. Så långt är alla överens. Man vet nämligen atl löntagarna i det här landet ställer dessa krav. De har inget intresse av atl deras pengar går lill regimer, vilkas politik är sådan all klassklyftorna ökar i stället för att minska. De har inget intresse av all pengar går till redan välbärgade grupper i u-länderna.

Utskottsmajoriteten lever emellertid inle upp till sina paroller. Flera av de samarbetsländer vi har i dag bedriver en politik som går i helt motsatt riktning. Pengar strös urskillningslöst över ell antal länder. Om någon kritiserar regimerna i Pakistan, Bangladesh, Kenya eller Indien, så möts han av en likgiltig tolerans. Inte kan väl vi säga något om vilket politiskt syslem som leder lill förbättringar för de falliga. Sä talar de, vilkas världsbild formades på 1950-talel och som intet lärt av Kinas och Cubas utveckling sedan dess. Man försöker t. o. m. använda argumentet all det är de faitigasie länderna vi skall hjälpa, vilket är ett grovt försök all förenkla verkligheten. Del borde i stället hela de fattigaste befolkningsgrupperna. När dessa får stöd i en regerings politik, när de mobiliseras till kamp för bättre villkor, dä bör de också få vårt stöd även om de finns i ett u-land med hög per capita-inkomst.

I den heliga kompromissens anda har utskottet lagl till en brasklapp lill principerna för val av samarbetsländer. Man säger att samarbeie kan ske med länder med olika politiska system, alltså socialistiska och kapitalistiska u-länder. Tala då om för mig vilka av de nuvarande kapitalistiska samarbeis-länderna som har lyckais minska sina klassklyftor! Jag kan tala om för utskottsledamölerna all de socialistiska u-länderna har lyckais med della.

Utskotlet påslår att inget av våra samarbetsländer har åstadkommil en

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt i II vecklingssam arbe te m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

allmänt fördelad välståndsökning. Del är inte sanning. Cuba och Vietnam är två länder, där så har skett och sker. Utskottet borde bevisa sitt påslående.

Jag vill ställa en konkret fråga till regeringens talesman. Han är inle här ännu, men han kommer väl. Kan man nu, när även socialdemokraterna har börjat ifrägasäita fortsatt bisiånd lill vissa samarbetsländer och moderaterna har försvunnit ur regeringen, förvänta sig alt regeringen i nästa budgetproposition lägger fram en plan för avveckling av biståndet lill Bangladesh, Indien, Lesotho, Pakistan, Kenya och Sri Länka?

Herr lalman! Jag har sagt all vår biståndspolitik inle kan särskiljas från vår utrikespolitik. Trots delta anser jag del viktigt all man slår vakt om de framsieg som en stark u-landsopinion har åstadkommit under årens lopp. Under de två år som den borgerliga regeringen har suttit vid makten har en markant sammanblandning skett av bisiånd och kommersiella transaktioner. Vi har blivit medlemmar i IDB. Vi har ökat bidragen lill Världsbanken/IDA. Del skall inrättas en industrifond, som skall göra del möjligl att yllerligare berika de redan rika i u-länderna. Det bundna biståndet har ökats. Jag vill också här ställa en fråga lill regeringens talesman: Tänker regeringen nu komma med förslag om atl avveckla del bundna biståndet? Alla de förslag som vi ställer och som skulle bidra till betydande förbättringar för de falliga och förtryckta i världen avvisas av utskottets borgerliga majoritet med krystade motiveringar, men hela tiden skiner igenom på vilkas sida man står.

Jag vill förulom de förslag som jag har lalai om ge yllerligare några. Vi anser alt Sveriges handelspolitik gentemot u-länderna måste anpassas lill biståndspolitikens mål, vilket på kon sikl skulle innebära alt regeringen prövar möjligheten att ingå ramavtal om ekonomiskt, tekniskt och industriellt samarbeie med Vietnam, Angola, Mozambique, Cuba och andra länder, som strävar efter social och ekonomisk rättvisa samt oberoende i förhållande lill de kapitalistiska metropolerna, alt exportkredilgaraniierna i första hand reserveras för denna ländergrupp, alt intresset för långsiktiga råvaruavtal bland rävaruproducenler i denna ländergrupp undersöks och att Sverige verkar för införande av en s. k. socialklausul i inlernalionella handelsavtal.

Utskottet vill inte höra talas om all samarbetsavtal skall upprättas med vissa progressiva och socialistiska u-länder. Del sägeratl en bilaleralisering av vår utrikeshandel är mindre önskvärd. Men så länge den inle omfattar hela utrikeshandeln, kan den ju vad jag förstår användas för alt ge frihandeln ökad stabilitet.

Till kravei på införande av en socialklausul säger de borgerliga i utskoitei nej. Visst kan man siödja kravet direkt med handelspolitiska medel. Vissl kan man knyia vissa handelsförmåner i GATT till uppfyllande av ILO-konveniionen om grundläggande rättigheter för arbetarna. Del är efter vad jag kan förslå en möjlig framgångsväg.

Vpk yrkar vidare all en parlamentarisk ulredning tillsätts för att genomföra en samlad översyn av svensk u-landspolitik och de förändringar inom olika

samhällssektorer som förutsätts för att tillmötesgå u-ländernas krav på en ny ekonomisk väridsordning. Utskottets argumentation mot att bifalla vårt krav ar svag. Att underlåta all klara ut denna fråga genom all krypa bakom u-ländernas något okonkrela förslag om en ny ekonomisk världsordning håller inte. Om vi menar allvar med att det behövs en ny ekonomisk ordning, en sammanhållen u-landspolitik, då får vi också i det här landet vara så vänliga all konkret utarbeta en sådan, oavsell hur vaga u-ländernas krav är.

I utskottsbetänkandei las upp leknologiöverföringskoden, som i korthet innebär alt u-länderna skall få tillgäng lill teknologi så all de kan utveckla, välja och tillämpa leknik som är lämplig för deras egna ekonomiska och sociala mål, alt de inte skall vara hell utlämnade åt de multinationella företagens godtycke.

Utskottet säger atl Sverige stöder arbetet på en sådan kod och alt den bör vara universell, dvs. omfatta teknologiöverföring mellan alla länder. Men det intressanta, ärade uiskolisledamöier, är inie alt leknologiöverföringskoden blir universell-del bäringen ifrågasatt, vad jag vet. Skiljelinjen mellan i- och u-länder gäller frågan om koden skall vara bindande eller ej, och detta gäller f. ö. också uppförandekoden för multinationella förelag, som i korthet innebär vissa regler och bestämmelser för all begränsa de multinationella företagens skadeverkningar i u-länderna. Båda de här kraven, om leknolo-giöverföringskod och uppförandekod, kommer från u-länderna. Frågan är-och jag riktar den lill regeringen och lill utskottets ledamöter: Är regeringen och de andra politiska partierna beredda all arbeta för alt de här två koderna skall bli bindande? Eller är det kanske så atl regeringen redan fattat beslut om alt koderna skall vara bindande?

Låt mig yllerligare ta upp några frågor som gäller biståndsanslaget. Jag har utförligt argumenterat för tillämpningen av ländervalsprinciperna, och jag har tagit upp de mänskliga rättigheterna. Vänsterpartiet kommunisterna menar atl de bislåndspoliliska målen skall styra användningen av hela biståndsanslaget, vilket i korthet skulle innebära

alt fördelningen av biståndet mellan multilaterala och bilaterala ändamål förskjuts så att del multilaterala biståndet inom tre år har minskal lill högst 25 % av biståndsanslaget,

alt Sverige inom FN-syslemet verkar för atl biståndet inrikias på länder som strävar efter social och ekonomisk rättvisa samt politiskt och ekonomiskt oberoende,

att biståndet till Cuba fortsätter på 1974/75 års nivå,

alt stödet lill befrielserörelser kraftigl ökar och inte på något sätt görs beroende av beslut i inlernalionella organ,

alt subventioner lill svenskt näringsliv under benämningen "bredare samarbete" icke skall utgå,

alt allt bisiånd skall lämnas obundet,

all kalasiroföisiånd skall utgå endast genom kontanta bidrag ulan förbehåll saml

atl Sverige lämnar Väridsbanken/IDA och IDB.

Herr talman! Med hänvisning lill vad jag sagt yrkar jag avslag på

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Iniernalionellt utvecklingssamarbete ni. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

proposilionen 135 och bifall lill motionen 1914.

Sedan ber jag om ursäkl, herr lalman, för alt jag vill ta ytterligare ell par minuter av tiden i anspråk. Jag vill då säga några ord om Sydafrika och förslaget om förbud för svenska förelag alt nyinvestera i delta land. Förslaget är en framgång för den opinion i Sverige som under åratal har krävt elt sådant slällningslagande. Bland de politiska partierna har vpk under många år varil ensamt med krav på förbud mol investering i Sydafrika. För alla de människor som lider under apartheidsystemet är förslagel en värdefull solidariletshandling.

Men, herr lalman, del finns en hake i förslaget. Den sydafrikanska regeringen har en lag som tvingar utländska företag au tillverka för den sydafrikanska militärapparaten. FN:s säkerhetsråd har förbjudit alla medlemsländer atl stödja Sydafrikas militärupprusining. Man nämner uttryckligen bland strategiska produkter t. ex. kullager, och SKF är en dominerande tillverkare av kullager i Sydafrika.

En fråga som del är myckel berättigat att ställa är: På vems kullager rullar de militärfordon som den sydafrikanska armén och polisen använder när de mejar ned försvarslösa demonstranter?

För all undvika risken av atl Sverige bidrar lill all hjälpa Sydafrikas militärapparat är den enda vettiga åtgärden att förbjuda svenska företag i Sydafrika. Jag vill all utrikesministern, som kommer upp senare i debatten, kommenterar den uppgift som jag nu har lämnat - om risken för atl Sverige faktiskt kan siödja Sydafrikas militärapparat. Vilka åtgärder - om nu detta visar sig vara riktigt - avser man atl vidta från regeringens sida för atl undvika sådana inslag?

ALLAN HERNELIUS (m):

Herr lalman! Propositionen om riktlinjerna för del internationella utvecklingssamarbetet torde denna gång kunna antas av riksdagen under relativt stor enighet. Debatten om vår biståndspolitik för tio år sedan då proposition nr 100 behandlades blev långt utdragen; den tog hela 15 limmar. Men debattens längd då bör snarare tolkas som ett utslag av inlresse än som tecken på svåra motsättningar.

I år är ju i varje fall motsättningarna relativi små. Så har också propositionen föregåtts av ell mångårigt utredningsarbete. År 1972 tillsattes den bislåndspoliliska utredningen, i vilken samtliga riksdagspartier medverkade. Dess huvudbetänkande kom 1977. Inom den ulredningen, som alltså gjorde elt både tidsmässigt och eljest grundligt arbete, fanns visseriigen reservationer men inte många och knappast i fråga om huvudprinciperna.

Del är denna ulredning som ligger till grund för dagens proposition. Men icke enbart. Propositionen bygger också på 1977 års indusiribislåndsulredning, och förslagen från denna, vilka även återfinns i proposilionen, har som bekant varit omstridda under remissbehandlingen, vilket också kommit till uttryck i utskottet.

Propositionen avlämnades lill riksdagen den 30 mars i våras. Enligt mångas mening blev därmed liden för ulskoltsarbeiet så knapp all behandling under

våren icke borde äga rum, ulan uppskov borde ske lill del nuvarande riksmötel. Utskotismajoriieten delade inle denna uppfattning men gick så lill vida kritikerna till mötes att utskottsbehandlingen avslutades i sak under förra riksmötet, närmare bestämt den 3 juni 1978; lid gavs emellertid för reservanterna att senare inkomma med sina reservationer. Därmed ville man vinna tvä saker. Fördel första skulle frågan icke ligga i långbänk - elt numera vanligt uttryck - över sommaren. För det andra skulle det nya riksmötet genast ha en stor fråga au behandla i början av sitt arbete och onödig tidsspillan i riksdagsarbetet därmed undvikas. Atl denna debatt sedan kom att äga rum en vecka senare än planerat beror som bekant på i våras icke helt förutsebara omständigheter.

Tvingades utskoitei därmed all forcera sitt arbete lill men för sakfrågorna? Detta kan icke göras gällande. Följande siffror är belysande.

Proposilionen har behandlats vid 22 sammanträden med utskottet, som sammanlagt ägnat 38 limmar och 15 minuter ål densamma. 27 utomstående personer har som sakkunniga på olika områden framträtt inför utskoitei och framfört sina synpunkter. Få propositioner torde ha ägnats en så intensiv och ingående behandling i ell utskott tidigare i riksdagen - knappast ens slora grundlags- och försvarsproposilioner, för all la några exempel. Därtill kommer att utskottsledamölerna i förväg väl kände ämnet; många av dem hade varil med i den bislåndspoliliska utredningen.

Varför har då bisiåndsfrågorna - jag bortser nu från en ibland kontroversiellt länderval - kommii all i stort sett stå utanför det politiska stridsfältet? Detta är naturligtvis först och främst en följd av den bistra och kalla verkligheten. Klyftan mellan falliga och rika länder har vidgats, och skevheten i fördelningen av världens resurser kan, som i proposilionen, illustreras av atl de tre fattigaste länderna i världen, som har nästan en tredjedel av jordens invånare, står för endast 3 96 av det samlade produk-lionsresultalel mätt i bruttonationalprodukt. Tre femtedelar av världens befolkning svarar för sammanlagt 10 % av världsproduklionen av varor och tjänster. En tiondel av jordens befolkning, som bor i de 19 rikaste länderna, svarar å andra sidan för nästan hälften av världsproduktionen.

Det behövs inle någon större argumentation för biståndet -jag kan nöja mig med att hänvisa, som redan har gjorts från denna talarstol, till Världsbankens senaste rapport. Allt fler inser all del är vårt lands självklara plikt atl hjälpa faltiga och nödlidande folk. En effekiiv hjälp till utvecklingsländerna är i första hand en fråga om medmänsklighet och rättvisa. Den är också ett bidrag till en fredlig utveckling i världen.

Problemen är nu mer än någonsin lidigare i historien globala. Varje stal och varje folk har sitt ansvar. Sverige ger också ett starkt stöd åt tankarna bakom en ny ekonomisk världsordning, även orn denna ännu föga har konkretiserats. Men samtidigt kräver vi atl förbättringarna skall komma de fattigaste människorna till godo.

Ulskotlet är i stort sett enigt om dessa principer, som kommii lill ullryck i propositionen men också i den socialdemokratiska motionen 1912, vilken vid sidan av propositionen varit ett grundläggande dokument för ulskotlet.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete rn. m.

Enigheten belyses av alt endast sex reservationer, samtliga s, och fem särskilda yttranden föreligger. Del är därvid all märka alt reservationerna i några fall rör marginella skillnader i förhållande lill utskoltels skrivning. 1 andra fall rör de icke biståndspolitiken i egentlig mening, ulan snarare den mer övergripande u-landspolitiken, som är eU betydligt mer vidsträckt begrepp. Utskottet langerar när del behandlar sådana frågor flera andra utskotts verksamhetsområden, bl. a. finansutskottets, näringsutskottels och jordbruksutskottets.

På några punkier är reservationerna emellertid mer bestämda. En av dem rör industribislåndet, som utskoltels vice ordförande nyss talade om. Även om samarbeisavtalet i socialdemokraternas motförslag innehåller vissa likheter med indusiribisiåndsförslagel, är motsättningen klar, liksom i fråga om Sveriges medlemskap i IDB. Men del är knappast en fråga om principer, ulan elt konkret ställningstagande till en speciell regionbank. Riksdagen behandlade f ö. samma fråga så sent som den .30 maj i år, och kommer att ånyo fä behandla den i samband med den ordinarie budgetpropositionen om några månader.

Andra frågor kommeraii behandlas av andra medlemmar av ulskotlet. Jag skall här gå in på några delfrågor, men vill dessförinnan fästa uppmärksamheten på hur heterogen u-landsgruppen har blivit. På sätt och vis har den alllid varil del, men under senare år har skillnaderna förstorats. För atl citera den avgående handelsministern kan man lämpligen göra en tredelning: för det första oljeländerna, besuttna godsägare, för del andra de nya industriländerna, som med framgång brutit in på exportmarknaderna och som saisar på en mer öppen och utrikeshandelsinriktad lillväxtslraiegi - de kan liknas vid framgångsrika företagare - och för del tredje de outvecklade u-länderna, de utblottade. Del säger sig självt alt våra ekonomiska och politiska relationer lill dessa olika ländergrupper är och bör vara olika och att de kommer atl bli det i ännu högre grad.

En annan iakttagelse gäller volymen. Sverige har före de flesta andra länder uppnått enprocenlsmålet. Vår strävan bör vara, säger ulskotlet, att biståndet skall utgöra en växande del av vår samlade produktion. Vidare sägs all enprocenlsmålet är eu elappmål och en miniminivå för biståndsanslaget. Men ulskotlet tillägger: "Självfallet underlättas förverkligandet av denna ambition om vårt lands ekonomiska situation förbättras." På lång sikt förutsätter biståndet atl underskottet i vår bytesbalans kan bemästras, att inkomsterna från vår export kan läcka icke bara vår import utan därjämte kostnaderna för våra turistresor och för räntor och amorteringar på de utländska lån som vi upptagit sedan 1974 saml kostnaderna för del icke bundna biståndet. Under den förra regeringens lid har en glädjande förbättring av handelsbalansen kommii lill stånd, men stora allvarliga strukturproblem återstår all lösa för Sverige, vilket numera erkänns av alla partier. Vi måsle snarast få vår egen ekonomi i ordning om vi skall öka biståndet, eftersom vi icke gärna i längden kan betala della genom atl ta upp utländska lån.

Exportens nödvändighet för Sveriges ekonomi består alltså icke bara i alt

den skall läcka importen ulan även i atl den skall betala andra utgifter som jag nyss gav exempel på. Nödvändigheten framgår också av det faktum att exporten för 1976 - det senaste är för vilket siffror föreligger - gav direkt arbete åt 600 000 svenskar. Exportens direkta och indirekta värde för vår sysselsättning kan var och en själv bedöma med dessa siffror för ögonen. Det är också detta som gjort alt sysselsältningsskapande åtgärder, icke minst för exporten, slår i förgrunden för vår ekonomiska politik. I det sammanhanget bör man också ha i minnet all detta icke endast betyder att produktion, forskning och utveckling av nya produkier på allt sätt skall stödjas, synpunkter som i dag i många sammanhang förs lill torgs, utan det betyder också all man måsle skapa en försäljningsorganisation som är effektiv. Vad hjälper del alt forska fram och tillhandahålla aldrig så goda nya produkter, om dessa sedan inle kan saluföras på världsmarknaden därför atl försäljningsorganisationen brister?

Della bör - parentetiskt - sägas av två skäl: dels därför all många lycks tro au själva tillverkningen av något nytt och bra i och för sig löser alla problem -så ärju inle förhållandet, ulan varorna måsle också kunna säljas - dels därför au försäljningssidan icke alltid röner den uppskattning som den vore värd. Våra svenska ingenjörer, affärsmän och konsulter utomlands betraktas ibland med ringaktning här hemma. De är ute för att tjäna pengar, heter det. Man glömmer då att det är ett nödvändigt jobb för sysselsättningen här hemma som de utför, och man bortser också från de risker utan eget vållande som deras arbete kan medföra för dem och deras familjer, vilket vi nyligen såg ett exempel på i en latinamerikansk stat. En kortvarig utlandsvistelse för t. ex. forskare, u-landsarbetare, ishockeyspelare och byggnadsarbetare är en sak, men de som har en långvarig tjänst utomlands möter slora problem i fråga om familjeliv, barnens skolgång och distans från hemlandet under det alt de jobbar för Sverige.

Som en exporlfrämjande och sysselsältningsskapande åtgärd bör också vårt medlemskap i den inleramerikanska utvecklingsbanken (IDB) betraktas.

För del första: Detta medlemskap är, som utskottet tidigare framhållil, icke resultatet av biståndspolitiska överväganden utan har motiverats av exportskäl. Del finansieras med medel för exportfrämjande åtgärder under handelsdepartementet och ej med biståndsanslag. Utskottet har sagt all banken och dess verksamhet uppvisar såväl positiva som negativa drag och au de positiva dragen icke bedöms vara tillräckligt starka för alt man med biståndsdelen skall kunna finansiera ett svenskt medlemskap, men all å andra sidan de negativa dragen icke är sådana att de utgör hinder för ett av exportskäl betingat deltagande i banken.

För det andra: Medlemskapet är alt betrakta som en inträdesbiljett till den stora latinamerikanska marknadens 25 länder. Dessa länder är av de mest skilda slag: bjässar som Brasilien och Mexico, oljemagnater som Venezuela, små länder som Dominikanska republiken, diktaturer som Argentina och Chile och demokratier som Colombia och Costa Rica, för att nu nämna några exempel. Utan den inirädesbiljeu som medlemskapet utgör skulle svenska

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inte/nationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. tn.

förelag inte kunna konkurrera - inte ens få vara med - om betydelsefull upphandling i denna jättelika och starkt expansiva region.

Fördel tredje: Medlemskap i IDB skulle kompromettera vår utrikespolitik, hardei ibland sagts, och i åtskilliga socialdemokratiska cirkulärledare har som exempel på bristerna i regeringen Fälldins utrikespolitik konstaterats att medlemskap i IDB föreligger. Låt oss då se vilka övriga medlemmar som finns i banken: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Israel, Italien, Japan, Jugoslavien, Nederländerna, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Österrike. Kan sällskap med Finland och Jugoslavien anses komprometterande? Eller är det Schweiz och Österrike man syftar på? Schweiz ärju till den grad noga med sin neutralitet atl del icke ens har velal bli medlem i Förenta nationerna. Kan inle denna argumentation om det komprometterande medlemskapet avskrivas en gång för alla?

För det fjärde: Av vissl intresse är också att åtminstone utrikesutskollel i ett nordiskt land före regeringen Fälldins tillkomst under hand fick upplysning om att den dåvarande svenska regeringen avsåg också den alt inträda i IDB.

För det femte: Elt utträde efter ell års medlemskap skulle vara motsatsen till en inträdesbiljett - del skulle i stället betraktas som en placering i utvisningsbåsei när del gäller denna marknad. Har vi råd med det för vår sysselsällning? Därtill kommer, som nyss nämnts, all riksdagen behandlade frågan i maj detta år och atl den återkommer på riksdagens bord om några månader i samband med budgeten.

Ett påtagligt hot mol vår export och därmed vår sysselsättning är de protektionistiska strömningarna var de än förekommer, inom Förenta staterna eller inom EG. Sverige är mera beroende än andra länder av frihandel och därför har också Sverige under olika regeringar under efterkrigstiden varil en ivrig förkämpe för friaste möjliga handelsutbyte, inte minst inom GATT. Just nu pågår slulförhandlingar inom viktiga områden, och den 15 december faller avgörandet i elt allvariigl menat försök att komma ät icke-iariffära hinder, den s. k. Tokyorondan. Samiidigi reses emellertid i värt land krav på nya sädana icke-iariffära hinder genom önskemål om en s. k. socialklausul -ett krav som också finns i reservationen 1, där man föreslår atl Sverige aktivt bör verka för införandet av en sådan. Nu finns redan en skyddsklausul i GATT. Enligt nordisk mening bör den kunna förbättras för alt den skall kunna tillämpas på ett mera selektivt säu mot import som vållar skada. Ulskotlet konstaterar all Sverige i GATT-förhandlingarna sökt all i den mån som del är praktiskt möjligt få de motiv som ligger bakom det fackliga kravet på en socialklausul beaktade, men att del handelspoliliska svar som kan sökas genom GATT torde i huvudsak vara begränsat lill skyddsmekanismens utformning och dess tillämpning. Au gå längre än så skulle otvivelaktigt framkalla beskyllningar för proieklionisliska strävanden. Härav följer att sociala krav, avseende arbetsvillkor, arbeismiljö, löneläge och fackliga rättigheter, icke kan stödjas med handelspoliliska medel annat än pä ett indirekt sätt.

I diskussionen har emellertid framförts atl socialklausulen skulle kunna

användas för all hindra import från länder med lägre löner och sämre arbetsmiljö. Därvid har man också pekat på förekomsten av frizoner i ell stort antal länder och uppgivit all inom dessa arbetskraften skulle utsugas lill förmån för bl. a. multinationella förelag i i-länderna. Förvisso finns det all anledning atl noga följa frizonernas utveckling, liksom alt verka för atl uppförandekoder av praktiskt värde beträffande multinationella förelag kommer till stånd. Utskottet har utföriigt behandlat den frågans läge i olika internationella organ och har undersökt vad som där är att göra.

Emellertid är belräffande frizonerna alt märka att u-länderna själva önskar etablera sådana och atl FN:s särskilda organ UNIDO på deras begäran är dem behjälpligt därvid. DeUa organ har även hjälpt lill med atl organisera en sammanslutning mellan länder som har sådana frizoner eller är på väg att bygga upp sådana. Om man i dessa frizoner har sämre löner och arbetsvillkor än i landet i övrigt finns naturligtvis anledning till anmärkning från vårsida. Då är det fråga om snedvridning av konkurrensförhållandena. Är del däremot sä, vilket en del exempel lycks visa på, all löner och arbetsmiljöer inom dessa zoner är bältre än i landet i övrigt faller dessa invändningar. Kritiken mol dessa skulle annars lätt kunna tas som ell utslag av protektionism, nykolonialism och fönnyndarskap.

I några fall förefaller uppbyggnaden av frizoner i fråga om skattebefrielser under viss lid dessutom ha likheter med våregen regionalpolitik inom vissa områden - jämför t. ex. med befrielsen från arbetsgivaravgiften inom vissa områden! Den som är skuldfri kaste första stenen! Emellertid finns del anledning lill uppmärksamhet på problemet, och den karlläggning som handelsdepartementet under sin förutvarande ledning sedan en tid sysslat med är mycket påkallad.

Men vår aktivitet i dessa sammanhang får icke ha den karaktären atl vi eftersträvar handelshinder, som är ägnade all skydda jämförelsevis rika i-länningars jobb på bekostnad av fattiga u-länningars jobb. Jag refererar här Carl Hamillon. Vi kan och bör icke exportera arbetslöshet lill u-länderna. Vi kan inte kräva samma arbetsmiljö i elt fattigt land som i vårt eget. Vid besök i fabriker i t. ex. Kina eller Sovjetunionen kan man i vissa fall konstalera överensstämmelse mellan våregen fabriksmiljö på 1920- och 1930-lalen och dessa länders. Folke Fridells skildringar av textilfabrikerna i Sverige på den tiden har i viss mån i dag sin motsvarighet i många andra länder. Men hur skulle vår induslri och våra levnadsförhållanden ha kunnat förbäuras, om andra länder hade sökt och lyckats stoppa import från oss under åberopande av dessa brister i vår arbeismiljö?

Nej, det finns en annan och bättre väg atl gå. Vi bör på allt sätt verka för att den allmänna standarden i dessa länder förbättras, alt ge hjälp till självhjälp och att stödja dessa länders ansträngningar all utveckla sina egna resurser. Ett viktigt led är också alt stödja fackligt arbete på internationell bas, att verka för att fria fackföreningar tillåts och att medlemskap i dessa ingår i begreppet mänskliga rättigheter. Den förutvarande utrikesministern Karin Söder har i FN redan ulloval svensk aktivitet i dessa syften, och hennes efterträdare kommer säkerligen all fullfölja dessa intentioner.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Herr lalman! Så skall jag be att för några minuter få avträda från uppgiften som talesman för utskotlet och i stället plädera för vad som framförts i elt särskilt yttrande av Ingrid Sundberg och mig. Della yttrande anknyter lill motion nr 1023, enligt vilken svenskt bistånd snarast bör avbrytas till ell motlagariand, som är aktivt engagerat i militära operationer, om dessa icke kan betraktas som vidtagna i självförsvar eller har samband med landets egna säkerhetsproblem.

Eu huvudmål för svensk biståndspolitik är enligt utredningen alt den skall bidra lill demokratisk utveckling i mollagariänderna. Remissinstanserna slöderdenna målsättning, och propositionen ansluter sig till denna. Samtidigt betonas emellertid alt demokralibegreppet bör ges en vid tolkning men atl kravet på folkligt dellagande i beslutsprocessen måste gälla hela det politiska systemet. "Kravet är väsentligt även om deltagandet kan försiggå i andra formerän våra. Kritik och avvikande meningarbör kunna framföras utan risk för repressalier och övergrepp." I proposilionen framhålls all Sverige tillsammans med likasinnade stater och särskilt de nordiska bör söka följa en linje som ger oss möjlighel alt markera vår ståndpunkt i åtminstone de svåraste fallen av åsidosättande av de mänskliga rättigheterna. Ell enigt utskott anser alt Sverige inom ramen för sin alliansfria politik bör följa en sådan handlingslinje.

Men minst lika viktigt är då att svenskt bisiånd icke utgår lill stater som är invecklade i aggressiva militära operationer långt utanför landets gränser. Elt land, Cuba, som ännu mottager svenskt bistånd - Norge har t. ex. upphört atl lämna sådant -är invecklat i militära aktiviteter i 15 å 17 länder, aktiviteter som är mer eller mindre betydande. På en enda kontinent, Afrika, finns f n. enligt uppgift 40 000 stridande kubaner. Trupperna flyttas och grupperas på ell sätt som noga överensstämmer med den politik som för stunden en av de båda supermakterna för i regionen. Det säger sig självt atl många frågar, om under sådana förhållanden svenskt bisiånd bör förekomma till denna militära satellit, och om detta är hell förenligt med vår alliansfria politik.

Man skulle naturligtvis ha större skäl för frågan,om de fick gehör som säger att vi icke bör avskaffa biståndet lill Cuba i en framtid ulan t. o. m. i dag fördubbla detsamma.

Herr lalman! Jag skall bara kortfattat ge en synpunkt på vice ordförandens anförande nyss. Hon pläderade, under betonande av all det var hennes personliga åsikt, för ett beskärande av antalet programländer, och det finns ju många skäl för den synpunkten. Samiidigi ville hon emellertid ha en utökning inle bara med Namibia och något annat sydafrikanskt programland utan också med Dominikanska republiken. Men för atl dä nå en koncentration uttalar sig Anna Lisa Lewén-Eliasson i stället kritiskt mot biståndet till Pakistan och Bangladesh.

I en morgontidning går en skribent i dag ett steg längre - han vill ta bort biståndet lill Indien.

Min fråga är nu: Kan det anses överensstämma med socialdemokratisk internationell solidarileispolilik atl Sverige skulle upphöra alt ge bisiånd till några av väridens fattigaste länder. Pakistan och Bangladesh? Är det

solidaritet och medkänsla med lidande och svältande människor? Herr talman! Jag ber atl få yrka bifall till utskottets förslag i alla delar.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag kan börja med del sista som herr Hernelius talade om, nämligen mitl personliga inlägg om elt par moltagariänder. I och för sig tror jag alljag har milt partis stöd för vad jag i huvudsak sade, men del här är ändå så pass allvarliga frågor att jag ville poängtera alt detta var synpunkter som jag själv nu framförde.

Det svåra problemet i fråga om atl inle alllid ställa upp för de fattigaste länderna måste man ju se i den belysning som jag försökte ge i mitt långa anförande, där jag talade om hur olika programländerna över huvud tagel fungerar. De båda länder som jag nämnde är visseriigen fattiga och därför förvisso också i behov av bistånd, men frågan är om del bistånd som Sverige lämnar kommer de faltiga människorna i dessa länder till godo. Det är det som är den springande punkten.

Vad det gäller Pakistan vet vi att det landet f n. inte är mäktigt alt la emot del bistånd som det får. Situationen inne i landet är så förvirrad att man bara av del skälet skulle vara tveksam. Och när del gäller Bangladesh finns del så klara uttalanden av de ansvariga på bislåndskontorel i Bangladesh om hur förhållandena är, atl också där har värt bisiånd börjat göra ringa eller ingen nytta. Därför tyckerjag att man har rätt alt ta upp en diskussion om dessa båda länder som mottagare av bisiånd.

Det var ell par andra saker som jag gärna skulle vilja kommentera. Herr Hernelius talade sig varm för ett förslag som förutvarande utrikesministern Karin Söder har lagt fram i FN om skydd för fackliga representanter - elt förslag somjag inom parentes sagt tror från början framfördes av LO, men del är bara bra atl del fick stöd av Sveriges utrikesminister. Del strider emellertid mol vad herr Hernelius säger lill förmån för frizonerna, för ell av deras karakteristiska drag ärju alt man inom dessa zoner inte får utveckla någon facklig verksamhet.

Del är alltså de multinationella företagen som tillskansar sig förmåner från de fattiga länderna på bekostnad av den arbetskraft som arbetar i dessa frizoner. Det är så man får se på den saken.

Herr Hernelius sade någonting annat som jag inte heller riktigt förstod. Han talade om olika kategorier av stater och satte dem i förhällande till vårt bisiånd. Visst kan väl vissa grupper karakteriseras som godsägare, men då har dessa - med lanke på hur de här länderna ofta ser ut - ganska myckel livegna människor under sig. Och har inle de där framgångsrika företagarna i ganska stor utsträckning slavar? Del är ju de livegna och slavarna som vi är intresserade av när det gäller bisiånd. Man måste därför gå djupare in i frågan.

Sedan vill jag gärna ge herr Hernelius, i hans egenskap av ordförande i utrikesutskollel, den komplimangen att nog fick vi där arbeta intensivt med de här frågorna. Jag tycker det är viktigt alt framhålla atl vad han där sade är alldeles rikligt. Men det beror ju främst på att proposilionen var så bristfällig

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete in. m.

att när vi i utskottet skulle behandla vår molion, som omfattade långt flera frågor, var det nödvändigt med alla dessa föredragningar och långa diskussioner. Utrikesutskottet är inte ett utskott där man voterar ulan alt diskutera - den komplimangen vill jag ge ordföranden i della utskott.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kon genmäle:

Herr talman! Jag ställde i mitt huvudanförande en fråga lill utskottets talesman. Frågan gäller teknologiöverföringskoden och uppförandekoden för multinationella företag. Den konkreta frågan var -jag upprepar den: Anser utskottet att detta skall vara bindande eller enbart rekommenderande? Del är nämligen oerhört väsentligt var ulskotlet står i den frågan, men det talar man inte om i utskottsbetänkandei.

Sedan lill diskussionen om ländervalet, som herr Hernelius log upp. Han sade atl Bangladesh är det fattigaste landet. Skall vi då inte hjälpa del? Men där kommer det mycket luriga och mycket farliga resonemanget in. Som den bislåndspoliliska utredningen mycket klart har sagt får man inle bara ta hänsyn till vilket som är del fattigaste landet, ulan man måste också undersöka om del fattigaste landets politik når ut lill de fattigaste i det landet.

För någon vecka sedan hade Byggnadsarbetaren en artikel av Bangladeshs förta Stockholmsambassadör Abdul Razzak, som sade följande: 62 000 är politiska fångar, 22 miljoner är jordlösa, storgodsägarna får krediterna och konstgödseln. Förta året kom det ut en landanalys av Bangladesh, gjord av två kunniga personer på SIDA, om jag inte har fel. Vad Slockholmsambas-sadören säger bekräftas i landanalysen: de fatliga blir fattigare och flera. Vårär de bislåndspoliliska målen och principerna, herr Hernelius ? Måste man inte la in dem i resonemanget? Och måste man inle då också i en konkret verklighet tillämpa dem?

Vill utskottets talesman herr Hernelius ge besked: Kommer våra 110 eller 130 milj. kr., som vi varje år ger till Bangladesh, de fattigaste i landet till del? Del är oerhört viktigt all få ett svar på den frågan, när nu herr Hernelius tar upp delta. Jag anser att pengarna inte går till de fattigaste. Del sker ingen förändring till del bättre i Bangladesh för dem, utan del är privilegierade skikt i Bangladesh som skor sig på vårt lands och andra länders bistånd, medan de fattiga människorna inte får någon nytta av bisiåndspengarna.

Del var svaret på den frågan.

I övrigt log herr Måbrink upp frågan om poliliska fångar i Bangladesh. Det tyckerjag är bra atl herr Måbrink gör. Vi skall behandla varje land där del finns poliliska fångar. Vi skall, tyckerjag, också la upp den frågan när del gäller Cuba, del land lill vilket herr Måbrink önskar fördubbla anslaget.

Beträffande utrikesutskottets vice ordförandes inlägg noterar jag med tacksamhet den blomma hon överräckte lill utskottet. När det gäller hennes inlägg i övrigt vill jag belräffande frizonerna säga atl det nog är riktigt att det inte finns något utrymme för facklig verksamhet i dessa zoner. Men del finns del inte heller utanför frizonerna i samma land. Det gör att del inle blir någon särställning för frizonerna. Landet skall i del avseendet - och när frågan kommer upp i FN - behandlas som en enhet, oavsett om det gäller frizoner eller inte.

Det är möjligt all del när del gäller vissa delar av biståndet till Bangladesh och Pakistan är riktigt all dessa inle kommer till rätt användning i dessa jättelika länder. Utskottet kunde, har det sagts mig, konstatera en del därom vid en resa för några är sedan. Men vi har för alt effektuera riksdagens beslut om anslag ett särskilt biståndsorgan, SIDA, som såvitt jag vet med stor skicklighet och stort intresse fullgör sin uppgift i ett stort antal länder. Jag har faktiskt det förtroendet för SID A atl om det är så att dess verksamhet inte kan få den effekt man har syftat lill tror jag SIDA kommer att anmäla della - så har skett i fråga om vissa andra länder - och vidta de förändringar i programmet som kan föranledas därav. Jag lar som elt exempel Etiopien.

För mig ter del sig som myckel olustigt och mycket motbjudande alt samtidigt som vi propagerar för ökat svenskt bisiånd med syfte på de fattigaste länderna i världen tala om atl undanta två av de fattigaste länderna från detta bisiånd, två jättelika länder med en nöd som saknar motstycke i flertalet andra områden i väriden.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Om vi i utskottet faktiskt har den föreställningen all man behöver börja med någon lyp av översyn av våra program i olika länder - det har t. o. m. utrikesutskottet uttalat, fast i ganska försiktiga ordalag om hur den skall effektueras - måste det innebära att man granskar varie land i förhållande lill dess målsättning, och därmed också dess verkliga politik.

Jag hyser verkligen den förhoppningen att SIDA inte undandrar sig atl ge oss upplysningar om förhållandena i länderna. Jag har i min hand en kvartalsrapport, en offenllig handling, som handlar om förhållandena i våra olika mottagarländer. Där säger man om Bangladesh atl det kan noteras atl inriktningen på stort utländskt bisiånd fortsätter, atl investeringarna i industrin ökar men minskar i jordbruket och landsbygdsnäringarna, all andelen privata investeringar ökar, atl fyra femtedelar av alla utgifter skall satsas på pågående projekt, atl man räknar med en årlig lillväxi av BNP saml all inga betydelsefulla sociala eller ekonomiska reformer aviseras.

Man skall komma ihåg all i deua fattiga land lever den alldeles övervägande delen av människorna på landsbygden. Vad som krävs är alltså

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

en jordreform, beskattning av jorden och att de landlösa som slöts ut från denna jordbrukande befolkning skall få en försörjning. Detta måste vi få diskuiera,annars ärdet ganska meningslöst all anse all vi stöder Bangladesh, dvs. människorna i Bangladesh. Del är ju inte nödvändigtvis staten Bangladesh som vi stöder, utan det är meningen atl stödet skall nå de fattigaste människorna. Det har utrikesutskottet också uttalat. Det enda jag önskar att vi i klartext skall diskutera är: Vad är det för förhållanden som till sist skall avgöra vilka länder vi i längden skall samarbeta med?

Låt mig säga all jag inte har föreslagit ell avbrytande av biståndet till Bangladesh, inte heller av biståndet lill Pakistan. Jag har föreslagit all vi nu skall ha en ordentlig diskussion om förhållandena med dessa båda länder som exempel. Vi vet ju att vi har elt system med myckel långsiktiga åtaganden, och del bör vi ha. Vi vet atl även när förhållandena är så klara all vi nästan är beredda atl omedelbart besluta om att upphöra med samarbetet lar del många år innan samarbetet lar slut. Därför måste den här diskussionen nu verkligen startas.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag måsle, herr Hernelius, fråga: Var finns logiken? När jag talar om 62 000 poliliska fångar i Bangladesh -och inle bara om del ulan även om all där saknas ekonomiska och sociala rättigheter - och menar atl delta är skäl för atl successivt la bort bistånd lill det landet, hänvisar herr Hernelius till Cuba och säger atl där finns det också poliliska fångar. Ja, del är herr Hernelius uppfallning. Men lill Cuba har ni ju skurit ner biståndet. Skall det inle finnas någon konsekvens i en agerande? Skall ni inte då också skära ner biståndet lill Bangladesh?

När jag frågar herr Hernelius om uppförandekoden för multinationella företag skall vara bindande eller inte bindande får jag svaret: Men, herr Måbrink, det slår atl den skall vara förpliktande. "Förpliktande" är elt moraliskt krav. Alltså svarar utskottets ordförande alt koden inte skall vara bindande. Det innebär del svar som jag har fått. Såviiijag förslår är alltså den borgeriiga majoriteten för all det inte skall finnas några bindande koder i dessa sammanhang.

Vi har inle hellersagl all man abrupt skall avbryta biståndet lill Bangladesh och de andra länderna, men vi har frågat: Kommer regeringen att lägga fram en avvecklingsplan? Den frågan får regeringstalesmannen svara på så småningom. Del måste ju ske en successiv avveckling av biståndet till de länder som vi angett.

Visst skall man hjälpa de fattiga i Bangladesh, herr Hernelius! Men del gör man bäst genom att gä in med kaiastroföistånd och genom att använda sådana kanaler all hjälpen verkligen når ul lill de svällande människorna. Herr Hernelius talade om ökat stöd till fackliga organisationer. Del kan man också ge, herr Hernelius. Jag är för atl vi ger stöd ål den fackliga rörelsen i Bangladesh, låt vara au den fortfarande kanske är liten, och au vi ger de oppositionspartier som ändå verkar i Bangladesh stöd. Då når vi ul lill de fattiga, herr Hernelius.

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill till herr Måbrink säga alt han nog bör läsa om del citerade stycket på s. 20. Bakom det uttalandet slår f ö. inle bara den borgeriiga majoriteten, ulan utskottet står enigt.

När det gäller mänskliga rälligheter och politiska fångar behöver jag väl inle kommentera herr Måbrinks inlägg. Var och en som lyssnade på honom hörde ju alt han talade om poliliska fångar i Bangladesh men inte om poliliska fångar på Cuba. Jag tycker au man skall tala om poliliska fångar var de än finns.

Beträffande fru vice ordförandens inlägg vill jag säga alt självfallet bör enligt vår samfällda mening prövning av anslagen i de enskilda fallen ständigt äga rum genom SIDA, inom regeringen och i utrikesutskottet. Där kommer naturligtvis inle ens stora mottagarländer undan en prövning. Jag föreställer mig t. ex. alt det nu föreligger starka skäl för all pröva anslagen till Vietnam, om dessa anslag skall fortsätta att stiga och Vietnam skall bli värt största motlagariand i ett ögonblick då Vietnam är inblandat i ell krig som av många betraktas som ett anfallskrig mot en grannstat. Jag föreställer mig som sagt atl en sådan prövning genom SIDA också kan vara påkallad belräffande förhållandena i Pakistan och Bangladesh. Dock måste jag säga att del måsle föreligga myckel stora hinder för att vi i Sverige skall dra in våra anslag lill de fattigaste länderna i världen, som det här är fråga om, och därmed försälla de fattiga människorna där i en än sämre situation. Jag föreställer mig också alt det bör föreligga vissa hinder för all uppställa villkor beträffande interna förhållanden och intern lagstiftning i dessa länder, om vi inte skall bli beskyllda för nykolonialism och förmyndarskap.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

STURE KORPÅS (c):

Herr talman! Som grund för den proposition utskottet behandlar i del betänkande som vi nu har atl ta ställning lill ligger dels bislåndspoliliska utredningens huvudbetänkande, dels betänkande från 1977 års indusiribislåndsulredning. Proposilionen och utskottsbetänkandei har titeln Riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete m. m. Del kan ge intrycket att industriellt bisiånd i den form som här föresläs är en så väsentlig del av del framlida utvecklingssamarbetet, att del till skillnad från andra former av bisiånd skall ha en egen plats inom riktlinjerna fördel framlida utvecklingssamarbetet. Så kan det inte få vara.

Sammanblandningen kan också leda till au dagens deball mindre kommer att handla om utvecklingsarbetets framlida innehåll än om den ändå ganska perifera industrifonden. Det vore beklagligt. Jag avser alt senare i mitt anförande ge en principiell syn på industriellt bisiånd i anslutning till centerreservaiionen till utredningens belänkande. Jag lar däremot inle upp frågan om industribiständ som den presenteras i proposilionen. Därmed kommenterar jag inte heller socialdemokraternas alternativa förslag. Jag kommer inle heller au ta upp övriga reservationer. Dock vill jag säga atl också jag i dag känner osäkerhet belräffande Inleramerikanska utvecklingsbanken. Sedan vi nu har begärt inträde bör vi emellertid vänla på lämpligl lillfålle atl få

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. rn.

en utvärdering och därefter ta ställning lill fortsättningen. Nu har vi inte underlag för diskussion och beslut om utträde.

Bislåndspoliliska utredningen lämnade sill iredje och sista belänkande den 6 oktober. Då hade den arbetat i drygt fem år. När jag för tvä år sedan övertog uppgiften som ordförande i utredningen, vårarbetet med huvudbeiänkandei i huvudsak avslutat. Det är alltså det som ligger lill grund för den väsentligaste delen av dagens utskottsbetänkande. Arbetet hade dittills letts av förre utrikesministern Torsten Nilsson. Under hans tid som ordförande gavs också en principiell inriktning åt del arbete som senare ledde till utredningens andra betänkande om informationsfrågor och iredje betänkande om biståndets administrativa former. När Torsten Nilsson lämnade ordförandeskapet hösten 1976 kunde han göra det i förvissning om all grunden var väl lagd. Jag kunde överta del i samma förvissning.

Ulredningen och uiskoilel visar samling kring huvudlinjerna i den hittills förda utvecklingspolitiken. Därmed har vi efter dagens beslut elt gemensamt grunddokument för en vidare diskussion och för del nytänkande som torde bli alltmer nödvändigl. Jag medger au utredningen inte ger många linjer för ell sådant nytänkande. Där finns emellertid en genomgång av underutvecklingens orsaker. Denna och många års koncentrerat arbete med utvecklingsfrågor kan emellertid utlösa funderingar hos en själv. När ulredningen nu är avslutad vore del värdefullt att tänkta tankar ges fritt utrymme all mötas och därmed föra utvecklingen vidare.

Utredningen erinrar om all synen på utvecklingsfrågorna under 1950-ialet och ett stycke in på 1960-ialei präglades av erfarenheten av Marshallhjälpens snabba effekt på Europas återhämtning. Man insåg inte skillnaden. Västeuropa var visserligen ekonomiski raserat vid krigets slut, men den tekniska och ekonomiska traditionen fanns kvar i bakgrunden. När kapitalel, investeringarna och framtidstron kom började tekniken alt fungera.

När FN präglade 1960-lalei som utvecklingsåriiondet föreställde man sig atl samma modell skulle fungera. Om man tillförde u-länderna resurser, främst kapital och utbildning, skulle en modernisering utlösas i dem. Det gick inle så. Del fanns fler fattiga och nödlidande i världen när 1960-talet slutade än när del började.

FN förklarade 1970-talel som det andra utvecklingsärtiondel. Men del finns fler falliga och nödlidande i väriden när 1970-lalet går mol sitt slut än när det började. Del är dags all förklara 1980-talei som del iredje uiveck-lingsårliondei. Frågan är om vi sedan har mera lid på oss.

Men det finns u-länder som har utvecklats i europeisk mening. Vi har exempel pä det främst i Östasien. Men den utvecklingen har kommii under speciella förutsättningar.

Vi har också exempel på u-länder med en modern teknisk utveckling, som emellertid ställer en stor del av befolkningen utanför eller, ännu värre, påverkar den sä, atl den får sina försörjningsmöjligheter försämrade och sill livsmönster rubbat. Så är Indiens problem inte alt det är underutvecklat som land. Problemet för Indien är atl "utvecklingen" bara omfattar en del av befolkningen, kanske en sjättedel, medan resten., en halv miljard, inte bara

slår utanför utan drabbas negativt.

Denna skillnad är ett enormt moraliskt problem för Indien. All ge denna falliga del av Indien en europeisk utveckling är emellertid otänkbart. Tänk, om Indien skulle utvecklas efter vår modell och därmed förbruka mer än dubbelt så myckel av världens resurser som Förenta staterna! Indien kan inle gä den vägen. Förenta staterna och Sverige kan inte heller fortsätta på den. För Indiens del förslod Mahaima Gandhi del för länge sedan. Desai förstår del i dag. När skall vi dra konsekvenserna av del i svenskt utvecklingssamarbete?

Indien är ju en kontinent. Landet är det främsta exemplet pä atl den molsätlning vi har mellan rika och fatliga länder kan motsvaras av en motsättning mellan rika och fattiga människor inom ell u-land. Utjämningen inom Indien kan, som jag har sagt förut, inte endast ske genom ande fattiga får del av en teknisk kultur av europeisk modell. Utjämningen mellan rika och faltiga folk på jorden kan inte heller ske på den grund den västerländska tekniken och ekonomin i dag erbjuder. Vi talar om utvecklade och underutvecklade länder. Vi borde tala om överutvecklade och underutvecklade, som båda ligger fel. Båda måste förändras för atl vi skall nå ett harmoniskt system av kulturer. Sannolikt kan den inre balansen i Indien inte upprättas annat än som en del av en global utjämning. Vår svenska utvecklingspolitik bör ses i detta större perspektiv och därmed också ses i del svenska samhällets eget framtidsperspektiv. Vi hjälper inte världen genom att skvätta ut öar av överutvecklad teknik. Den centrala uppgiften måste vara all hjälpa folk alt behälla de materiella och kulturella förutsättningarna atl överieva som folk och därmed ha kvar möjligheten lill en utveckling efter sina egna förutsättningar. Först då ger vi dem den verkliga rätten au avgöra sin egen framlid.

Den moderna tekniken skapar ofta fler problem i u-länderna än den löser. Det har sagts förut i dag. Just nu är 20 miljoner människor hemlösa i Väslbengalen på grund av en av historiens värsta översvämningar. Översvämningar har i alla lider varil en del av rytmen i monsunländerna. Människorna har anpassat sig efter dem. De har varit grunden för risodlande högkullurer. Nu vållar de katastrofer, bl. a. därför all skogarna skövlats kring Ganges övre lopp. Förut fördröjde skogarna vattnets lopp. "Därför hämnas den heliga floden på dem som bygger och bor i deltaomrädei", skriver Sten Lundgren i tidningen Vi. Vad är viktigast i della land?

I Nordvietnam bygger vi en pappersindustri för minst 1,5 miljarder. För all satsningen inte skall vara förgäves, måsle vi även hjälpa till med driften åtminstone lill mitten av 1980-ialel. Kring Mekongfloden i södra Vietnam upplever man nu en översvämning, som har förstört risskörden på 1,3 miljoner hektar. Tre miljoner människor är i behov av omedelbar hjälp. Vad är viktigast i della land?

I Tanzania skall vi nu också vara med om all bygga en pappersindustri. Vi gör det inle ensamma, vi har bl. a. Världsbanken som partner. Men Sverige skall ha del "moraliska" ansvaret. Projektet är kostnadsberäknat lill 1,2 miljarder kronor. Tanzania imponerade senaste år papper för 75 milj. kr. Det

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

är mindre än räntekostnaden för värt pappersbruk. Det finns skog jusl nu i områdei, och i projektet ingår förnyelseplantering. Den möter emellertid svärigheieroch från början av 1990-talei kan man få börja importera råvara lill anläggningen.

Stora delar av Tanzania var en gång läckta med skog. Det är nu inle myckel kvar. Människorna måsle ofta vandra långa vägar för alt få lag i bränsle lill matlagningen. Alla lyckas inte. I Etiopien var vid 1900-ialeis början 40 % av ytan täckt med skog, i mitten av 1900-ialei 20 % och i dag 3-4 %. I Sudan vandrar öknen söderut med en hastighet av omkring 2 km per är. Vad är viktigast atl göra i Östafrika?

En förändring av vår utvecklingspolitik kan inle ske med en gång. Del kan vara naluriigl atl Sverige söker ge stöd lill en imporlersällande och förädlande induslri, när en sådan bedöms som mest angelägen av våra samarbetsländer. Då bör emellertid vår erfarenhet pä industriområdet inie endast användas för alt genomföra insatser. Den måste också ställas lill samarbelslandeis förfogande för en bedömning av effekterna av insatserna och av en alternativ användning av de svenska medel som slår till förfogande.

Vid utformningen av bistånd till industrialisering i u-länderna måste della ges sådana former all del, som bislåndspoliliska ulredningen uttrycker del, bidrar "lill en höjning av de falliga människornas levnadsnivå genom direkta angrepp på fattigdomen och dess orsaker". Svenskt bistånd skall motverka och får inte bidra lill den obalans i samhället och till den utslagning av vissa grupper, som ofta blivit en följd av okritiskt införande av främmande, kapilalkrävande och arbeisreducerande leknik i fattiga länder ulan atl dessa är mogna för det.

När vi ställer oss bakom u-ländernas krav på industrialisering, som de formulerades i Limadeklarationen 1975, måsle vi vara medvetna om atl ett uppfyllande förutsätter en välbalanserad inordningav industrialiseringen i en total utveckling. Eu uppfyllande av u-ländernas krav förutsätter också ett nytt industriellt länkande i både u-land och i-land. Det förulsälleren induslri som bygger pä arbetskraften som främsta resurs och inte pä en teknologi som leder lill en fortsätl utarmning av jordens ändliga tillgångar. Alltmer tyder pä atl den västerländska resurskrävande och miljöbelastande utvecklingen närmar sig en ålervändspunkl. Då bör vi inte som bisiånd till de fattiga länderna föra över sådana inslag av utvecklingen, som försvårar deras val av alternativa utvecklingsvägar. Även pä industriområdet måsle värt bisiånd möta de fattigaste människornas grundläggande behov. Det bör leda till en utveckling efter landets egna föruisänningar utan snabb förändring av livsmiljö och av bärande kulturmönster.

En förklaring lill au insatserna i vissa länder inle är de från utvecklings-synpunkt mest angelägna är del i princip i liden obegränsade bislåndsåla-gandel. Bortsett från Cuba och Tunisien talar vi inle om något slut på biståndet lill våra ljugotalet moltagariänder. Såväl SIDA:s styrelse som ell par molioner efteriyser en successiv prövning av anlalel samarbetsländer och av biståndets omfattning lill dem. Utskoitei ullalar au del är väseniligi, "all regeringen söker finna metoder som underiällar en kontinuerlig översyn av

det bilaterala biståndets fördelning och innehåll".

Detta är säkerligen politiskt svårt. Dessutom sitter vi fast i myckel långvariga förpliktelser, t. ex. i Vietnam och nu också i Tanzania. Del är emellertid nödvändigt atl något görs. Nu är vårt bistånd ofta stöd mera lill regimer och regeringar än lill människor, Deiärolyckligt atl vi har byggt upp ett syslem med i liden obegränsat bistånd. För all ingen mottagare skall känna sig diskriminerad, vore del bäst om man meddelade alla atl biståndet löpte ut t, ex. 1985. Därefter kunde avtal om bisiånd åter ingås med vissa av de nuvarande samarbetsländerna och med andra men då för en på förhand angiven begränsad lid. Till dess bör också de svenska biståndspolitiska målen konkretiseras, sä att del klart framgår vilken typ av insatser svenskt bisiånd kan användas lill.

Sannolikt vore det då också rikligare all biståndet mera inriktades på koncentrerade insatser i vissa regioner än på spridda insatser i länder. Sådana regionala satsningar skulle exempelvis kunna gälla Mekongdalen, Ganges-Bramapulra-slälien med Himalayas sluttningar eller skogsåiervinning i Östafrika.

En FN-utredning visar alt det i dag finns 0,3 hektar odlingsbar jord per människa här på jorden. År 2 000 har den ytan minskat till inemot hälften. I del perspektivet är mycket likgiltigt av del vi nu saisar svenskt bisiånd på. Del måste bli en koncentration på överievandefrågorna i vidare mening. Dit hör fortsatta insatser för familjeplanering. Dit hör utveckling av varje folks möjligheter att livnära sig självt. Dit hör därmed en kamp mot ytteriigare jordförstöring och en kamp för atl återge fruktbarhet lill områden, där denna gäll föriorad. Dii hör därmed skogsplanlering i stor skala. Dit hör därmed reglering, skogsplanlering, översvämnings- och erosionsskydd längs de tätbefolkade floddalarna. Dit hör kampen mol sjukdomar och kalasirofrisker av andra slag.

Del finns i dag stora risker för atl den allmänna opinionen föriorar sill tålamod med biståndet. Om vi emellertid samlar våra insatser till att ge människor den bas, frän vilken de kan överieva och skapa sig en tryggad och mänsklig tillvaro, då blir det också möjligl att gå vidare utöver enprocenlsmålet och ställa yllerligare resurser lill förfogande för de sämst lottade på vår jord.

Del ges inget alternativ. "Som teknokraterna driver på kommer sammanbrottet snart", skriver Artur Lundkvist. Teknokraterna har fått en majoritet av riksdagen all påslå all vårt välstånd går förlorat, om vi inle nära fördubblar vår förbrukning av elenergi lill 1985. Även kampen mot nöd och förnedrande fattigdom måste baseras pä medvetande om atl man utmanar starka intressen. Den måsle dock föras, och det är i dag bara den som kan motivera en svensk biståndsverksamhet.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan pä alla punkier.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

Johansson, Pär Granstedt, Ulla Ekelund, Britt Wigenfeldt och Rune Johnsson i Mölndal (samtliga c).

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag ämnar inle öppna någon polemik i allmänhet mot vad Sture Korpås sagt. Men jag tycker att det med hänsyn lill exemplet från Tanzania är nödvändigt alt säga någonling.

Elt induslriprojeki i Tanzania är alltså under förberedelse. Men för del första kommer del ingalunda all vara förödande för landets skogstillgångar. Man beräknar atl la i anspråk någon enda procent av skogsproduktionen för an kunna driva denna pappersindustri. För det andra finns det inom bisiändsanslagens ram anslag just för skogsplantering och skogsutveckling i Tanzania. Och del viktigaste av allt: produkten papper är ytterst åtråvärd för Tanzania - landet saknar ju papper för både skolböcker och tidningar, produkter som är ytterst angelägna i ell land som Tanzania.

Man behöver inle frukta alt projektet ger upphov till något slags enklav som lever sitt eget liv och utvecklas ulan sammanhang med hur man annars ser pä de allmänna fördelningsproblemen i Tanzania. Jag tycker det är nödvändigl alt säga detta i den här debatten. F. ö. kommer väl det här projektet, hoppas jag, upp lill riksdagens prövning ganska snart så att det kan bli elt avgörande.

STURE KORPÅS (c) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart alt man alllid kan motivera en insats -den är alllid bra. Men vad jag efterlyst är en alternativ användning av insatsen för all få den allra starkaste effekten av den.

När det gäller Tanzania menar jag atl insatsen av de här pengarna på sikl sannolikt skulle ha varil bättre om alltsammans använts lill skogsförnyelse. När den skogen så småningom finns kan man la ställning lill hur den skall användas.

Som jag sade importerade Tanzania förra året papper för ungefär 75 milj. kr. Men man skulle kunna ersätta en import av byggnadsmaterial för 150 milj. kr. om året med inhemska sågade trävaror. Som jag ser del vore det bättre - om skogen skulle användas i dag - atl säga den. Dä skulle man nämligen kunna ersätta mer import och använda en teknik som är mycket enklare, kostar mindre och sysselsätter fler människor.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte gå vidare i den här diskussionen. Den lyp av frågor som Sture Korpås nu lar upp fruktar jag kommer all bli de som vi kommer alt diskulera när vi får upp della projekt. Men låt oss åtminstone vänta tills dess.

§ 5 Förändringar i kammarens sammansättning på grund av regeringsskiftet

TALMANNEN:

Jag får anmäla all följande personer återtagit sina uppdrag som riksdagsledamöter, nämligen

Gösta Bohman

Olof Johansson

Elvy Olsson

Britt Mogård

Staffan Burenslam Linder

Karin Söder

Ingegerd Troedsson

Anders Dahlgren

Rune Gustavsson

Eric Krönmark

Johannes Anionsson

Bo Turesson

Thorbjörn Fälldin och

Nils Åsling

Uppdragen för deras ersättare i riksdagen har därmed upphört.

Yvonne Hedvall, som tjänstgjort som ersättare för Staffan Burenslam Linder, har kallats att i stället ersätta Georg Danell under tid denne är ledig från rikdagsarbetet. Gunnel Liljegrens förordnande som ersättare för Georg Danell har därmed upphört.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Förändringar i kammarens sammansättning på grund av regeringsskiftet

Internationellt utvecklingssamarbete tn. m.

DAVID WIRMARK (fp):

Herr talman! Först några ord lill fru Lewén-Eliasson. Hon framförde synpunkter på länder till vilka biståndet enligt hennes mening bör trappas ned och kanske så småningom helt utgå - Pakistan och Bangladesh. Hon skyndade sig också all föreslå ell nytt land. Dominikanska republiken, där ell broderparli till det svenska socialdemokratiska partiet nu lagil hem en uppmärksammad och glädjande valseger.

Jag för min del slår fast vid vad vi sade i enighet i utskottet - reservalionen berör ju inle själva texten utan bara klämmen. Vi sade all förändringar i länderkrelsen bör ske med försiktighet och all vi nu först bör avvakta den översyn som riksdagen förutsätter all regeringen skall göra. För della talar också principen om långsikiigheten i värt bistånd.

Del är bra atl man lar upp vissa länder till diskussion. Jag välkomnar del och tycker au vi skall göra del inte bara i fråga om Pakistan och Bangladesh ulan belräffande alla våra mottagarländer. Jag skall återkomma lill delta.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

Herr Måbrink diskuterade Bangladesh även i termer som innebar direkt avbrytande. Han anförde som ett argument all de faltiga blir fattigare och flera. Det är ju så, vill jag säga, att Bangladesh har u-landsproblemen i kvadrat. Alla problem är myckel större i detta faltiga land. Man har där en stor befolkning-sökning och en stor befolkningstäthet, och det medför all det helt enkelt är för mänga människor för den jord som finns. Till råga på allt har man på senare tid också fått elt icke oansenligt antal flyktingar frän Burma, som har vällt in över gränsen.

Jag måste fråga: Om vi lämnar det landet, får de faltiga det bättre då? Skall vi inte trots alll försöka göra del bästa av situationen och, även om vi vet att del är svårt, försöka konstruera sådana insatser som kan få en mera långsiktig effekt?

Till slut konstaterade jag atl herr Måbrink ändå inte ville klippa av alll bisiånd; han vill ju ha kvar humanitärt bisiånd. Då kanske skillnaden inle är så stor som argumenteringen ger intryck av. Mycket av del bisiånd som i dag ges till Bangladesh är faktiskt av humanitär art.

Herr Måbrink efteriysle också en klarare markering av de mänskliga rättigheterna som en grundläggande princip för biståndet. Jag måste säga all jag är litet förvånad över atl den efterlysningen kommer här i dag, när uiskoilel gör en siarkare och klarare skrivning än riksdagen någonsin gjort i den här frågan.

Herr lalman! När man läser socialdemokraternas u-landsmotion slås man av intrycket all författarna måsle ha slitits mellan två eldar. Dels måsle de i saklighetens intresse notera att de riktlinjer som nu föreslås bärs upp av en bred politisk enighet, dels vill de hitta några punkter där de kan driva en hård opposition. Resultatet har blivit en argumentation som hänger i luften utan logiskt och sakligt sammanhang. Det gäller inle minst kritiken mot den fond för industriellt samarbeie med u-länderna som regeringen föreslår.

När del gäller biståndspolitiken hälsar man "med tillfredsställelse all den borgeriiga regeringen nu på della sätt anknyter lill vår biståndspolitik". Man konstaterar t. o. m. alt regeringsförslagel "överensstämmer med de mål för verksamheten som socialdemokratin tidigare ställt upp" och uttalar att den enighet som därmed uppnås är av stort värde. På många punkter vidareutvecklar motionen pä elt intressant sätt tankar och idéer som återfinns i proposilionen eller i den förda politiken.

När del gäller den föreslagna industrifonden skorrar däremot s-kritiken myckel falskt. Del är precis som om man på grund av LO:s ställningstagande mot fonden känt sig tvingad att gå emot regeringens förslag. I mycket använder man LO:s argumentation - ulan atl ta hänsyn lill de förändringar regeringen gjort i förslaget. Proposilionen innebär ju hårdare koncentration på mottagarländerna för bistånd än utredningen föreslog och en siarkare betoning av den biståndspolitiska inriktningen.

Samma grepp har den socialdemokratiska reservalionen i utskottet. Man säger all kommersiella intressen inte skall styra biståndets inriktning och man hävdar atl u-länderna tvingas till joini ventures. Självfallet är det u-ländernas egen sak atl avgöra om samägda företag är den form av

industrisamarbete som passar dem bäst. De 35 milj. kr. vi anslår till grundkapitalet i ärar inle mer än 1 % av biståndsanslagen. Hela landramen står öppen om mottagariandei vill föreslå annat slags industrisamarbete inom den traditionella biståndssektorn. Redan går 33 % av utbetalningarna genom SIDA till sådanl industribistånd. Så något tvång föreligger sanneriigen inte. Inle heller skall kommersiella intressen styra fondens inriktning. I propositionen anges klart och tydligt alt fonden "skall främja tillkomst och utveckling av tillverkande företag i u-länderna i enlighet med dessa länders planer och prioriteringar". Det ärju vidare u-landsönskemålen och ulveck-lingseffekten i u-landet som skall vara utgångspunkten för fondens verksamhet. Del deklareras klart på flera ställen i förslaget.

Genom den här inriktningen blir fonden ytterligare ett instrument i vår u-landspolilik, ett instrument för alt skapa bärkraftiga och effektiva u-landsförelag i enlighet med u-ländernas önskemål. Faktum är ju alt våra mottagarländer haft svårl atl förslå av vilka skäl vi skulle vilja avslå från atl stimulera svenska företag att medverka i deras industriella utveckling. Önskemålen har inte bara kommit från länder som Botswana, Zambia, Kenya, Indien och Sri Länka ulan även från mer socialistiskt inriktade som Mozambique, Tanzania och Vietnam, och de har framförls med både kraft och otålighet, eftersom Sverige hittills inte varil rustal all lämna dem samarbeie på den här punkten.

Socialdemokraterna föreslår all systemet med särskilda samarbeisavtal i stället skall utvidgas. Sådana avtal skall kunna ingås med en vid krets av u-länder, även sådana som inle får svenskt bistånd, t, ex. oljeländerna. Erfarenheten visar emellertid alt dessa avtal är elt svårhanterligt och tungt byråkratiskt instrument. Det skapar förväntningar på svenska insatser som visat sig svåra atl uppfylla. Något universalmedel är därför inte avtalsmetoden, framför allt ersätter den inte fonden som inte har dessa nackdelar.

Socialdemokraterna motsätter sig att biståndsmedel anslås till grundkapitalet, som skall uppgå till 100 milj. kr. Samtidigt är de beredda att använda bislåndsmedel i vissa fall för verksamheten inom samarbetsavtalen. Men varför skall vi avvisa att använda biståndsmedel för en verksamhet, som u-länderna önskar och som skall bedrivas med de bislåndspoliliska målen som riktmärke? I stället är det ju sä att dessa pengar drar med sig andra resurser utanför biståndsanslaget - och jusl till biståndspolitiska ändamål.

Fonden skall ju få låna upp ytterligare 300 miljoner på kapitalmarknaden för sin verksamhet. Till detta kommer företagens egna insatser i projekten. Alltså mobiliseras mångdubbelt större belopp av icke-biständsmedel genom fonden. Del är väl använda bislåndspengar med andra ord.

Socialdemokraterna tycks också ha fält för sig all fonden skall hjälpa de multinationella företagen att etablera sig i u-länderna och att fonden därigenom kommer all förslärka u-ländernas beroende. Men storföretagen klarar sig säkert fonden förutan - det är främst for de medelstora och expanderande småföretagen som fonden blir intressant.

Propositionen säger all insatserna skall koncentreras "till projekt av medelstort och mindre omfång". Och varför skulle en fond som arbetar för

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

projekt "i enlighel med u-ländernas planer" bidra lill ell ökat beroende? Del ärju tvärtom så all u-land efter u-land önskar skapa lönsamma indusirier, jusl därför all man ser dessa som en garant för sitt ekonomiska och politiska oberoende. Del kan gälla en induslri som radikali minskar importberoendet. Del kan också gälla en induslri som ger landet större exportinkomster och därmed en större ekonomisk och politisk handlingsfrihet.

Naturligtvis skall man inle blunda för riskerna med utländska ägarintres-sen. U-landel kan genom alt tillåta omfattande utländska investeringar avhända sig en del av sill nationella oberoende, om de utländska investeringarna inte kontrolleras. Därför föreslår också regeringen all SlDA:s möjlighel atl hjälpa u-länderna all förhandla fram bra villkor skall förstärkas. Del förordas också alt ell mål för fonden bör vara alt överlåta sill engagemang på u-landsparinern när fondens medverkan inle längre behövs. Fonden bör också, där u-landet så önskar, på annat sätt söka underiätta att det svenska engagemanget övergår i inhemska händer.

Om vi skall kunna föra en aktiv u-landspolitik, behöver vi fler instrument i vårt samarbeie med u-länderna. Dessa vill bort frän givare-motlagare-fixeringen och önskar ett samarbeie präglat av ömsesidiga intressen. Just på industriområdet är del viktigt all eftersträva ell samarbeie som medger all båda parterna tar risker och ansvar. Då har man möjlighel alt uppnå effektivitet i de nya u-landsföretag som startas.

1 andra frågor än industrifonden vill jag understryka den höga grad av samsyn och enighet som präglade denna propositions behandling i utskottet. Flera av de reservationer som finns rör mera formsaker än innehåll. I fråga om länderkonceniralionen vill man ha ett tillkännagivande lill regeringen i stället för alt med en positiv skrivning anse motionen besvarad, vilket är majoritetslinjen. Själva den text i vilken las ställning till hur arbetet med all söka minska anlalel länder och seklorer skall ske är däremoi gemensam.

I fråga om stödel lill befrielserörelser finns en reservation av samma karaktär. Man yrkar pä elt tillkännagivande i stället för alt få motionen besvarad med en positiv skrivning. Jag skulle fåktiskt vilja kalla delta en okynnesmarkering, eftersom i sak majoritetens och minoritetens ståndpunkt är exakt densamma. Även majoriteten konstaterar nämligen att undanlag -som när det gällde humanitär hjälp till Vietnam - kan förekomma från grundregeln atl stöd till befrielserörelser skall utgå bara i de fall då FN med anslutning från svensk sida uttalat sig för sådanl stöd.

Andra reservationer är sådana som plikskyldigast görs med hänsyn till tidigare ställningstaganden. Det gäller t. ex. Världsbanken, IDA och FN:s kapilalutvecklingsfond. Del gäller också IDB. I dessa frågor har riksdagen redan fattat beslut om de anslag som avgör det svenska engagemanget. Det avsevärda svenska anslaget lill IDA är motiverat av att IDA är den största källan för obunden internationell kredilgivning pä mjuka villkor lill u-länderna och all banken och IDA under de senaste åren i sina läneprogram eftersträvat en starkare inriktning på fattigare befolkningsgrupper.

I banken verkar vi för att u-länderna skall få ell starkare inflytande och för all villkoren för utlåningen skall mjukas upp. Något alternaliv lill IDA finns

inte i dag, och det är nog bara i Sverige som debatten förs som om FN:s kapilalutvecklingsfond vore ell alternativ till IDA. Socialdemokraterna vill att Sverige ytterligare skall öka sina bidrag lill denna fond. Till del vill jag säga atl Sverige i kapilalulvecklingsfonden har en långt större bidragsandel än i något annat internationellt biståndsorgan. Utskoltsmajoriteten anser därför att del är viktigare att Sverige aktivt verkar för all fler i-länder kommer lill som bidragsgivare till fonden, som ju har sin verksamhet inriktad också på de fattigaste befolkningsgrupperna.

Vad så gäller IDB är del naturligtvis inle rimligt atl, som socialdemokraterna föreslår, nu lämna banken efter det au Sverige nyligen ingåtl som medlem. Alt göra så snabba kast ulan atl något egentligt har hänt skulle minska trovärdigheten hos Sveriges internationella åtaganden. Det är vidare inle så all inriktningen av länen förskjutits mot rikare länder. De 16 fattigaste eller minst gynnade ländernas andel i bankens totala utlåning har ökat från 35,6 % 1976 till 39,7 % 1977. Det rör sig alltså om en ökning med närmare 4 96. En stor ökning har skett för del karibiska området, som ju inkluderar regimer med progressiv profil såsom Jamaica, Costa Rica och Dominikanska republiken.

Kontinuitet är i hög grad kännetecknande för den svenska biståndspolitiken. Den är en förutsättning för den breda uppslutningen kring u-landsbiståndei. Skulle snabba kastningar förekomma, skulle enigheten minska. Finge svenska folket intrycket att nyckfullhet och godtycklighet präglar u-hjälpen, skulle villigheten alt avslå resurser minska. Del är därför av värde atl den breda samstämmigheten mellan de olika partierna ånyo bekräftats i utrikesutskottets betänkande, liksom det manifesterades i bislåndspoliliska utredningens genomgång av biståndets motiv, mål och former.

Lät mig slå fast en självklarhet: Biståndet är till för u-ländernas skull, I den andan slår propositionen fast all biståndet bör formas "lill ett stöd för de fattiga ländernas egna strävanden all nå ökad självständighet och förbättrade levnadsvillkor för de fattiga människorna". Ju mer egoistiska motiv vägs in i u-landsbisiändet, desto svårare blir det atl uppnå denna målsättning. Därför har jag i bislåndspoliliska ulredningen tagit ställning för principen om obundet bisiånd. I proposilionen förklaras att Sverige skall arbeta hårt för atl fö genomslag för denna princip och att vi är beredda, som ett led i en internationell uppgörelse, alt helt övergå till obundet bistånd. Del är denna klart deklarerade grundinställning som gjort atl jag kunnat acceptera att en mindre del av vårt bistånd t. v. knyts till leveranser av varor, som mottagarlandet fritt väljer på den svenska marknaden.

Bislåndspoliliska ulredningen slog fast atl det finns fyra delmål för vårt bisiånd: 1. Resurstillväxt. 2. Ekonomisk och social utjämning. 3. Ekonomisk och social självständighet. 4. En demokratisk samhällsutveckling. Mellan tillväxt och fördelning finns naturiigtvis ett samband. En ökande produktion är inle bara i fiertalet u-länder grunden för en bredare resursfördelning, utan en bredare resursfördelning lägger också grunden för en mer stabil tillväxt, som kan tillgodose de slora folkgruppernas basbehov.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. in.

I fråga om ell av målen -den demokratiska samhällsutvecklingen -görs nu angelägna preciseringar. Man utgår ifrån all del i många länder har visat sig svårl atl förverkliga en fungerande demokrati, även om man lar det begreppet i vid mening. Det slås fast all brister i samhällsskicket inie i och för sig utgör hinder för alt inleda eller fullfölja ett utvecklingssamarbete, men också all respekten för grundläggande mänskliga rättigheter är en av de frågor som måsle vägas in i valet av samarbetsländer. Utskoitei anser nämligen alt kravei på ett folkligt deltagande i beslutsprocessen måsle gälla alla poliliska system. Del kravei är väsentligt, även om deltagandet självklart kan ske i andra formerän våra. Jag tycker det är glädjande att vi nu uttrycker oss klan pä denna punkt.

Ekonomisk och social rättvisa är ett huvudsyfte med utvecklingssamarbetet. Den värderingen skall prägla såväl biståndets utformning som valet av programländer. Detta leder lill tvä slutsatser: dels atl biståndet bör koncentreras lill myckel fatliga länder, dels alt biståndet måste nå ul lill de fatliga människorna. Målen för biståndet uppnäs självklart lättast om motlagarian-deis regering själv aktivt strävar efter all förbättra situationen för de fattigaste grupperna. All svårigheterna atl nä de uppställda målen kan variera olika länder emellan är ett faktum som vi måsle acceptera. Vår bedömning av målen måste la hänsyn till t. ex. vilka förutsättningar för utvecklingsarbetet som råder i mottagarlandet och om förändringar skett i dessa förutsättningar.

Elt växande bisiånd är speciellt viktigt för de fattigaste u-länderna. Del ökar deras möjligheter all mobilisera egna resurser och påskynda den ekonomiska och sociala utvecklingen. Volymen är alltså fortfarande viktig. En fortsall ökning av del svenska biståndet är mol den bakgrunden angelägen för alt vi skall kunna fungera som pådrivare gentemot andra länder. Del är därför glädjande och förpliktande när, trots Sveriges akuta ekonomiska svårigheter, politisk enighet kunnat nås om atl biståndsanslaget under de kommande åren skall överstiga 1 96 av BNP och alt en sirävan bör vara, som del Slår i proposilionen, alt biståndet skall utgöra en växande andel av vår samlade produktion.

Della är en stor och viktig sak. Men vi vet också alt våra relationer till u-länderna inle är och bör vara enbart en fråga om bistånd. Det är därför vi har u-landspolitiken, och i proposilionen görs en satsning pä en aktiv och medvelen u-landspolilik, där vi "på skilda områden medvetet söker beakta u-ländernas legitima intressen och väga samman dem med våra egna, mera näraliggande intressen".

Naturligtvis kan konflikter uppkomma mellan vårt inlresse all främja utvecklingsansträngningar och våra andra intressen - lag t. ex. vårt behov av en rimlig försörjningsberedskap och önskemålen om ell ökal lilliräde för u-landsvaror på den svenska marknaden. I dag är del populärt all skylla våra problem på övermäktig konkurrens från "låglöneländer", när det i själva verket ofta rör sig om en annan sak, nämligen au vi hamnat i en sä hög kostnadsnivå alt siora delar av vår produktion inte längre är särskilt konkurrenskraftig mol omvärlden i största allmänhet.

Del myckna talet om atl u-länderna konkurrerar ut oss är i själva verket farligt, eftersom del bäddar för protektionistiska stämningar - stämningar som vi säkert också får lyssna lill i denna debatt. Ändå vet vi att importen av industrivaror från u-länderna inte representerar mer än ett par procent av hela världens produktion och atl - med Assar Lindbecks ord - utgångsnivån är så låg "all störningarna i våra länder hittills varit myckel små jämfört med andra typer av störningar i våra länder, såsom normala ökningar i arbetsproduktiviteten, introduktionen av ny teknologi och nya material, hämningen av jordbruket, upprustning, nedrustning, rymdprogram osv. Det har i själva verket gjorts ett stort antal empiriska studier som bekräftar delta påstående", säger Assar Lindbeck.

Del är bl. a. mol den här bakgrunden som man bör se de problem som tas upp av den socialdemokratiska reservationen med krav på införande av en socialklausul i GATT. Utskoltsmajoriteten anser all den bästa vägen att främja de sociala och arbelsrälisliga mål, som ligger bakom della krav, är atl direkt siödja fackliga strävanden i u-länderna, atl aktivt delta i del pågående arbetet med en internationell uppförandekod för multinationella förelag. Del handelspoliliska svar som kan sökas inom GATT torde emellertid vara begränsat till skyddsmekanismernas utformning och tillämpning, dvs. de regler som bestämmer när ett land kan vidta äigärder för atl skydda sin egen produktion. All gä längre än sä skulle otvivelaktigt framkalla beskyllningar för protektionism.

Dessutom skall vi komma ihåg att de u-länder som ökar sin export av industrivaror också kommer att öka sin import av andra industrivaror - alltså skapa marknader för våra produkier, vilket ger oss nya jobb. Tvärtom vad man kan tro av den vulgära debatten är del alltså ett ömsesidigt intresse hos både i-och u-länder alt handeln dem emellan ökar, och glädjande nog har det funnits en klar tendens i denna riktning under de senaste 15 åren.

Färdigvaruexporten från u-länderna har ökal i en takt av 15-16 96 per år-trots de många handelshinder som existerar i dag. U-landsmarknaderna har också blivit alll viktigare för i-ländernas export. Naturiigtvis får elt ökat tillträde lill i-landsmarknaderna olika effekt i olika u-länder. De positiva effekterna blir större i u-länder med en utvecklad industrisektor. För de fattiga u-länderna är det inle i-ländernas tullar som är del största hindret. Det är i stället bristen pä exportprodukter och kunskaper om marknadsföring. Både BNP-tillväxien och exportökningen har därför koncentrerats i u-länder av den första, typen som sammanlagt har en tredjedel av u-världens befolkning. De fattigaste u-länderna i Sydasien och Afrika söder om Sahara svarar fortfarande bara för 10 96 av u-landsexporlen. Men del viktiga konstaterandet kan vi göra all färdigvarudelen av exporten ökar snabbt och all allt fler länder deltar i den.

När Assar Lindbeck skall ange något påtagligt positivt för u-ländernas utveckling blir också svaret:

"Enligt min mening är del ett krav som på lång sikl är hell avgörande,

nämligen att ge u-länderna tillgång till våra marknader . Vi vet

exempelvis atl en expansion av utrikeshandeln varil en myckel viktigt inslag

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

i vår egen ekonomiska utveckling under de senaste en hundra åren. Samma sak skulle, i ännu större utsträckning, kunna gälla för dagens u-länder."

Delta fordrar naturligtvis all vi accepterar en omställning av vår egen ekonomi - till nya typer av varor där vi har konkurrensfördelar, främst produkier som bygger pä kvalificerat yrkesarbete och hög teknologi. Vår förmåga lill omställning av våra egna ekonomier blir i framliden enligt Lindbeck det centrala i vår förmåga atl hjälpa u-länderna.

Della är kanske en av de mest väsentliga slutsatser vi kan dra av dagens debatt. Vi måsle se lill att våra inhemska marknader för arbetskraft och kapital behäller sin rörlighet. Vi måste hjälpa den enskilda individ som berörs till omställning och ny yrkesutbildning. Sist men inle minst måsle vi underiätta innovationer och nyetablering av företag för att få fram de expanderande produkterna och branscherna som vi skall bygga vår konkurrenskraft och därmed också insatserna för vår internationella solidaritet på.

Under delta anförande övertog förste vice lalmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Atl fä lill stånd en socialklausul inom GATT, som garanterar lönarbetarna i olika länder elt människovärde, betraktas som protektionism. Ja, sådan är kapitalismen!

I fråga om den föreslagna industrifonden harjag lidigare sagt atl vpk inte ser någon anledning att inrälla denna. Det är inte sant som påstås av den borgerliga biståndspolitikens företrädare alt detta är del bästa sätiei att tillmötesgå u-ländernas krav på en ökad andel av världens induslri och de svenska programländernas inlresse förökat samarbete med svensk induslri. U-länderna har aldrig som grupp begärt investeringar från de imperalisliska länderna, vilket är vad fondens verksamhet skall syfta lill. De har tvärtom begärt all teknologin skall lösgöras frän de multinationella förelagens kontroll, sä all de kan få lill stånd en självständig industriulveckling och, om de så vill, slippa investeringar utifrån.

Det är inle heller så alt det behövs en fondbyråkrali för att ställa kunnande lill u-ländernas förfogande när de vill upphandla kunnande inom svenskt näringsliv. Tvärtom skulle det skötas bältre om SIDA fick förstärkning än om del logs om hand av en fond, där näringslivels inflytande blir siarkare än i SIDA:s styrelse.

Därför bör SIDA:s möjligheter all hjälpa u-länderna till förmånliga villkor för industrisamarbetet stärkas. Värt förslag om all ingå ramavtal om ekonomiskt, lekniskl och inlernationelll samarbete med Vielnam, Angola, Mozambique, Cuba och andra länder, som strävar efter social och ekonomisk rättvisa och oberoende i förhällande till de kapitalistiska metropolerna, skulle stå i överensstämmelse med de biståndspolitiska principerna och målen.

Den föreslagna industrifonden kommer atl få två negativa effekter. För det första kommer ytteriigare induslriutflyllningar från de aktuella länderna atl

äga rum, för del andra kommer u-ländernas beroende att ytteriigare befästas. Det blir resultatet av den föreslagna industrifonden.

DAVID WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr lalman! När herr Måbrink påslår alt u-länderna aldrig begärt investeringar från Sverige i den form som den här fonden skall medverka till, så säger han faktiskt en osanning. Jag kan avslöja att flertalet av de ministrar och andra representanter för u-länderna som besöker vårt land och begär bisiånd och andra former av samarbeie lar upp även denna fråga och framför krav. I bollen på delta förslag finns alltså ett slarki och klart uttalat u-landsönskemäl. Del är alldeles entydigt.

När utredaren gjorde sin resa i Afrika och bl. a. besökte Tanzania var den sluthälsning han fick från den ansvarige fackministern i Tanzania: "Se nu lill atl här blir elt instrument så atl ni kan få med de svenska förelagen i industriverksamheten i Tanzania!"

Vidare var herr Måbrink rädd för atl dessa joinl veniures skulle medverka till en utfiyttning av induslri och sysselsättning från Sverige. Jag vill dä bara erinra om att i den bedömning av kapilalutförseln från Sverige som skall ske ingår en bedömning även av dessa frågor. Vidare kommer ju fackliga representanter att ingå i fondens styrelse. Man kan inte förutsätta att beslut kommer atl fattas i fondens styrelse, om allvarliga och befogade invändningar på den här punkten skulle resas av de fackliga representanterna. Om eii svenskt företag skall medverka som inlressenl måsle dessutom hänsyn tas till den fackliga styrelserepresenlation och den medbestämmandelag vi har här i Sverige. Även där har de fackliga representanterna inflytande.

Del flnns alltså många möjligheter an belysa dessa problem och all undvika negativa effekter på sysselsätlningen. Nu säger kommunisterna ofta att alla sådana här investeringar får negativa effekter pä sysselsätlningen, men sä är del inle. Troligen får flertalet fall positiva effekter på sysselsättningen i Sverige, pä grund av att det blir ökade leveranser frän Sverige.

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Ja, vissl har vi en medbestämmandelag, David Wirmark. Men på vilket sätt barden kunnat förhindra företagsnedläggelserhäri landet? Inle på något sätt, mig veteriigl. Gå ut och fråga lönarbetarna, de som sitter i fackföreningar och i MBL-förhandlingar!

Jag vill fortsätta hävda atl u-länderna inle har begärt den här typen av investeringar. Utredningsmannen gick ut och frågade Peru, Ecuador, Nigeria och Malaysia, och de hade vissl sagt alt de ville ha sädana. Men del ärju inle länder som vi skulle kunna ha som samarbetsländer när det gäller värt biståndssamarbete. Del är möjligl atl man har frågat vissa samarbetsländer: "Vill ni ha de här företagsinvesieringarna?" Man har bara gett elt alternativ. Eller har ni frågat: "Vill ni ha elt samarbeie där svenska staten - regering, riksdag och bislåndsorganel SIDA - har det avgörande inflytandet, där vi på bästa sätt skall hjälpa er att få tillgäng till teknologi, att industrialisera era länder på era egna villkor?" Så har naturiigtvis inle frågorna ställts.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Sedan säger David Wirmark atl u-landsinvesleringarna inte bara har varit negativa eftersom de också har bidragit till sysselsätlningen både här hemma och i u-länderna. Men om jag inte har alldeles fel så presenterades för ungefär en månad sedan i LO-tidningen en utredning som två LO-ekonomer har gjort. Där säger de att de påståenden som görs från de borgeriiga partiernas företrädare, om att svenska företagsinvesteringar utomlands skulle ha positiv effekt i vårt land när del gäller sysselsättningstillfällen, inte är sanna. Tvärtom! De stora svenska multinationella förelagens ökade verksamhet i länder i tredje väriden har inte gett några nya sysselsätlningstillfällen här i landet, utan den har minskal antalet sysselsättningstillfällen.

Jag vidhåller också alt denna typ av kapitalistisk verksamhet, med svenska multinationella förelags investeringar i u-länderna, inle bidrar till att utveckla de här länderna. Tvärtom bidrar den i stället till aU konservera orättfärdiga ekonomiska system i dessa länder.

DAVID WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Måbrink log upp frågan om effekterna av u-landsinvesteringarna och hänvisade till att några LO-ekonomer hade publicerat ett material. Jag har inte sett materialet, men oberoende av det finns det många bevis och tecken på alt just u-landsinvesleringarna bidrar lill sysselsättningen hemma. Man kan bara titta på olika u-länder där del finns svenska investeringar för att se hur export och import påverkas. Det finns elt mycket klart samband där.

Bertil Måbrink upprepar alt inga u-länder har begärt några satsningar på den typ av investeringar som fonden skall förmedla. Om Bertil Måbrink inle vill ändra åsikt är del hans ensak, men han borde kunna tro mig på mitt ord när jag säger att de kontakter som u-länderna tar med såväl SIDA som UD inrymmer en rad önskemål i den riktningen. Detta faktum tycker naturligtvis inte Bertil Måbrink om, för del innebär alt man vid sidan av statliga eller blandstatliga företag rent av skulle kunna etablera privatägda företag, och del strider mot hans socialistiska uppfattning. Därför vill han inle ha dessa insatser - oberoende av om u-länderna önskar del - och därför måsle han stå här och förneka all u-länderna verkligen har framfört önskemål av del här slaget.

Jag vill framhålla atl en attityd som innebär atl man vill bestämma vilka önskemål u-länderna skall ha är i grunden en paternalislisk och kolonial attityd.

Förste vice talmannen anmälde att Bertil Måbrink anhållit att lill protokollet få antecknat atl han inle ägde rätt till ytterligare replik.

GERTRUD SIGURDSEN (s):

Herr lalman! Jag skall i mitt anförande bl. a. la upp de socialdemokratiska reservationer som gäller samarbetet på industriområdet samt frågan om en socialklausul i GATT.

Allan Hernelius gjorde en tidsmässig redovisning av au utskottet hade haft

22 sammanträden och all vi sammanträtt i 38 timmar och 15 minuter, och Anna Lisa Lewén-Eliasson förklarade i sin replik all delta i stor utsträckning berodde på atl den socialdemokratiska motionen hade tagit upp många fier aspekter på u-landspolitiken än propositionen hade gjort. Jag vill till della säga alt vi självfallet är lacksamma för all ulskotlet ger sig tid alt behandla vår molion, men jag trodde atl detta var något som var vanlig arbetsrutin i riksdagsarbetel.

Den proposition som ligger lill grund för riksdagens behandling i dag borde ha handlat om mycket mer än om det svenska biståndet. Det är della vi velat påvisa i vår molion 1912.

U-länderna har nu i flera år drivit kravei pä en ny ekonomisk världsordning. Delta omtalas i propositionen, men om man letar efter elt försök frän den lidigare borgeriiga regeringen atl ge förslag lill huren börian Ullen svensk u-landspolilik skall se ul, då letar man förgäves. Efter en genomgång av den mångfald stora och komplicerade krav som u-länderna fört fram kommer propositionen i stort sen fram till en enda konkret slutsats, nämligen att en intern samrådsgrupp bör upprättas inom kanslihuset - en fråga som f ö. riksdagen inle har alt la ställning till, eftersom den rör regeringens egna arbetsformer. Jag tror inte all det är lill särskilt stor tröst för u-ländernas falliga alt propositionens mest konkreta slutsats handlar om denna samråds-grupp.

Just från folkpartiet kom lidigare underden socialdemokratiska regeringsperioden kritik för att vi inie tillräckligt beaktade u-landskraven och all vi inle tillräckligt konkret tog oss an frågan om en ny ekonomisk väridsordning. Folkpartiet såg sig självt som ledande i u-landsfrågorna. Efter två är med borgerliga i regeringsställning, då vissa auditorier fån lyssna lill Karin Söders anföranden om behovet att decentralisera världen och alt i u-länderna realisera de lokalsamhällen som centern inte lyckades göra trovärdiga i Sverige och andra auditorier har fått höra Ola Ullslen tala om behovet av en ny ekonomisk världsordning och u-ländernas industrialisering, var det onekligen med viss spänning vi såg fram emot regeringens proposition.

På biståndsområdet blev resultatet, precis som Anna Lisa Lewén-Eliasson lidigare sagt här i kammaren, atl de borgerliga partierna nu i stort sett sluter upp kring de principer som vi lade fram för snart tio år sedan, och del är i och för sig bra. I vad gällerden större u-landspolitiken flnns i proposilionen i stort sett inga förslag förulom samrådsgruppens i kanslihuset. Vi vet med andra ord inte vad vare sig den förra eller den nya borgeriiga regeringen vill göra med avseende på de krav pä en ny världsordning som rests av u-länderna och från andra håll. Eftersom vi i dag ser all Ola Ullsten därtill har avskaffat bislåndsminislerposten i sin nya regering, är del än mer berättigat att fråga vad regeringen avser atl göra pä u-landspoliiikens område.

Såviiijag vet har regeringens samrådsgrupp på det här områdei sammanträtt endast en enda gång hittills, men del kan väl hänga samman med all man inom kanslihuset på senare lid har varil strängt sysselsatt i andra samrådsgrupper. Man har haft annat all brottas med. Resultatet lycks i varje fall inle ha blivit all u-landspolitiken utvecklats till del bältre.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt 111 vecklingssa mar-bete rn. m.

Delar kanske alt vara orättvis mot proposilionen, omjag sägeratl del enda konkreta förslaget är samrådsgruppens, eftersom del i propositionen ju också föresläs inrättandet av en speciell fond för industriellt samarbeie med u-länderna, den s. k. indusiribislåndsfonden. Här var del intressant all lyssna lill Sture Korpås. Han började med all säga: Jag skall inte kommentera propositionens förslag om en induslribisiåndsfond,jag skall inle kommentera del socialdemokratiska alternativet, dvs. samarbelsavialen, ulan jag skall ta upp den reservation som jag hade i den bislåndspoliliska ulredningen. Där talar han rent allmänt om induslriutvecklingen och säger bl. a. atl utvecklingen bör ske med hänsyn lill landels egna förutsättningar. Men, Sture Korpås, i dag gäller del alt la ställning aniingen för proposilionen, dvs. utskottsmajoriieiens förslag, eller också för den .socialdemokratiska reservalionen. Del finns inget centerallernaliv i dagens deball.

David Wirmark iror all socialdemokralema avsiyrker inrällandel av den här fonden bara därför all LO vill del. Jag vill erinra David Wirmark om all vi lidigare i denna kammare behandlat borgerliga molioner, där man uttalat sig för ett halv- eller helstatligl utvecklingsbolag för de här frågorna. Industrifonden är ju bara delta utvecklingsbolag i en ny skepnad. David Wirmark kanske erinrar sig all vi alltid har röstat emot utvecklingsbolaget.

Man menar alltså all medel från bislåndsbudgeten skall användas för all få lill stånd s. k. joinl veniures, dvs. förelag i u-länder som delägs av svenska förelag. Del här är bara en användningsallernativ, säger man.

Socialdemokraterna har yrkat avslag på förslaget. Vi anser att den här fonden, som har kritiserats hårt av många remissinstanser, är en direkt utmaning mol de principer för biståndspolitiken som vi lidigare har sagt oss vara överens om.

Fondförslagel föregicks av en snabbutredning, i själva verket snarast ett beställningsarbele, för all lillmöiesgå krav som under många år resls från del svenska näringslivet. Utredningen sökte inle på något sätt analysera de olika komplicerade problem och krav som en ökad industrialisering i u-länderna ställer. Resultatet blev också därefter, och en massiv kritik mot utredningsförslaget kom fram frän de grupper och organisationer som sedan länge sökt verka för en framålsyflande och upplyst biståndspolitik.

De socialdemokratiska invändningarna mol fonden kan jag sammanfalla i åtta punkier.

1. U-länderna ivingas all gä in i ell samägande med svenska företag för att
få del av fondens kapitalresurser. Initiativrätten till biståndsinsalser liksom
förhandlingsslyrkan överiämnas från mollagarlandei lill det svenska förelag
som överväger en investering i något u-land. Della sirider mol den
grundläggande landprogrammeringen av bislåndel, en princip som den
borgeriiga regeringen sagi sig vara överens med oss socialdemokraler om.

2. Bislåndel skall bidra lill ökal oberoende för u-länderna. Del har vi också
sagi oss vara överens om. Nu ivingar man u-länderna all vid sin indusiria
lisering samäga förelag med uiländska intressenter. Det finns ingenting i
nuvarande regler som hindrar u-länderna au begära eu samägande, men vi
anser all u-länderna inie skall ivingas in i ell sådanl.

3. U-länderna har aldrig begärt denna fond. Jag är övertygad om att u-länderna vid de framställningar de gör både till den svenska regeringen och till andra industriländer begär hjälp med att industrialisera sitt land, men jag kan aldrig länka mig alt något av dem har konstruerat ell förslag lill en sådan fond och sagt atl man tycker alt del är den bästa lösningen. Nej, vad de begärt är att i-länderna i sin bisländsgivning skall ställa sig mer positiva till all siödja u-länderna i deras industrialisering, men inte på de bundna villkor som fonden innebär.

4. Fondförslagel innebär konfiikt med principen all koncentrera det svenska biståndet lill elt begränsat antal mottagarländer. I stället vill man med fonden utvidga anlalel u-länder för samarbeie.

5. Med de här anförda argumenten bryts principen alt biståndet skall utgå frän mottagarländernas prioriteringar. I stället skall del delvis styras av industrins intressen. Det finns en klar risk atl biståndsviljan i Sverige minskar på liknande sätt som i andra länder, där bislåndel blandats ihop med företagsintressen.

6. Företagens investeringsvilja i Sverige och i utlandet har inie analyserats i förhållande till den föreslagna fonden. Därmed kan det skapas en molsättningom de anställda uppleveratl biståndsmedel används föratt flytta ul produktion i stället för an skapa nya indusirier i u-länderna.

Det var pä den punkten intressant att höra vad David Wirmark sade när del gällde fondens styrelse, där de fackliga representanterna skulle få ell avgörande infiytande. Jag vill dä till David Wirmark ställa följande fråga: Kommer de fackliga representanterna atl ha vetorätt i fondens styrelse?

7. SIDA:s personal, speciellt på bislåndskonloren, får den dubbla uppgiften alt dels administrera det normala biståndet, dels stödja fondens arbete. Denna dubbla roll kan minska möjlighelerna lill ett förtroendefullt samarbete med landets myndigheter.

8. Med fondens konstruktion uppfyller gävoandelen i verksamheten inte de minimikrav som överenskommils i OECD:s biståndskommitté DAC. Därmed kan del inle räknas som bistånd trots att regeringen använder biståndsanslaget.

Utskottet har i sitt belänkande pä intet sätt bemött vår kritik. Dels hävdas som försvar eller kanske rättare sagt som ursäkl all del aren myckel blygsam del av biståndsanslagen som skall användas för fonden. Delta är verkligen inget försvar för en dålig sak. Är förslaget dåligt, så är del dåligt. 100 milj. kr. är f ö. inget lågt belopp för dem som behöver vän bistånd. Dels sägs alt fonden är ell ullryck för alt eftersträva "ell samarbete på mer jämlika villkor än del givare-mottagareförhållande som utmärker biståndsverksamheten". Hur förhållandet mellan utländska företag och ell fattigt u-land kan rubriceras som jämlikt när, förulom all övrig makt som i dagens värld tillkommer multinationella förelag, även maklen över biståndspengar läggs över lill förelagen, är för mig en gåta. T. o. m. den gamle Adam Smith skulle nog vända sig bon inför de senfödda liberalextremisier som kommii på en sådan förklaring. Jag tycker del vore renhårigare av företrädare för de borgerliga partierna atl gä upp här och deklarera som del är, nämligen alt u-

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

länderna lidigare fått för mycket alt säga lill om i svenskt bistånd och alt näringslivets företrädare i Sverige vill ha mer all bestämma om även på della område.

För alt tillmötesgå kraven pä ell ökal teknologiskt och industriellt samarbeie med u-länderna har vi föreslagit all samarbeisavtal skall upprättas med u-länder som söker ett större internationelll oberoende och som försöker använda detta för större rättvisa inom landet. Vi har i motionen salt in förslagel i elt utrikespolitiskt och ett bislåndspoliliskt sammanhang så atl avtalen skulle siödja och inle motverka våra biståndspolitiska principer resp. u-ländernas strävan lill oberoende och själviillii. De principer för bislåndel som vi är överens om skulle med vårt förslag komma att utsträckas lill fler typer av samarbete med u-länder. Del skulle bl. a. stimulera till ökad produktion av basbehovsvaror och bidra lill atl svensk teknologi i högre grad användes för de angelägna behoven.

Della förslag avstyrks av utrikesulskolteis borgeriiga majoritet, huvudsakligen med hänvisning till all förslagen inte nödvändigtvis passar in i de enskilda förelagens egen planering. Del är beklagligt, men kanske inle helt förvånande, atl utskotismajoriieten därför inle gett sig in pä en seriös behandling av vårt förslag pä denna punkt. Det visas bl. a. av atl utskoltsmajoriteten använder handelspoliliska argument mol våra förslag om samarbeisavtal, skrivningar som man kunde ha besparat sig om man läst våra förslag noggrannare. Del är väl bara att hoppas att de ideologiska blockeringar som präglat utrikesutskottets betänkande inte skall behöva prägla alla de borgeriiga partierna i lika mänga är som det log all acceptera principerna för biståndspolitiken.

I den socialdemokratiska motionen och reservalionen för vi också fram kravet på en socialklausul i GATT, och del har ju tidigare här i dag debaiierals. De nuvarande reglerna i GATT uiformades efter andra värids-kriget för alt främja en friare handel mellan de västliga industriländerna. På senare tid har förulsätlningarna för väridshandeln förändrats. De multinationella företagens dominans har blivit större, alll fler u-länder har blivit exportproducenier av industrivaror, och industrileknologin har utvecklats så att lidigare förutsättningar har förändrats. Multinationella företag i allians med socialt oansvariga u-landsregeringar driver en industripolitik som innebär härd utsugning av de anställda och grova kränkningar av mänskliga rälligheter.

Socialklausulens innebörd är atl ställa krav på skäliga arbetsvillkor. Kravei har i Sverige resls från både LO och TCO och internationellt av Fria Fackföreningsiniernaiionalen. Den nya handelsministern kommer redan i morgon all mötas av en ny gemensam skrivelse från LO och TCO, där kravet pä en socialklausul upprepas. Del återstår alt se, om den nya handelsministern liksom sin företrädare Staffan Burenstam Linder kommer atl säga atl detta krav är all "förfalla lill åsikisimperialism". Kravei innebär inle, för all citera TCO:s induslripolitiska rapport En offensiv industripolitik, som lades fram senaste helgen, "alt u-ländernas indusiriansiällda skall ha samma lön och villkor som i Sverige ulan all de med hänsyn lill produktivitet och

allmänna förhållanden i det egna landet skall ha skäliga villkor". Delta är förvisso inie fallet i en hel del u-länder, där de styrande med stöd av antifackliga lagar och i avsaknad av samhällsomsorg saisar på en utvecklingspolitik som ger rikedom ål ell fäial och ökad falligdom ål stora befolkningsgrupper.

Utskoilsmajoriielen ställer sig sval och avvisande till förslagel om en socialklausul men antyder på sina håll förståelse för problemet. Men denna passivitet inför framväxten av frizoner i ett femtiotal u-länder och andra avarter av industrialisering kan inte rälifårdigas. Utskoltsmajoriteten hänvisar lill arbetet med uppförandekoden för multinationella företag liksom samarbetet inom ILO och erkänner därigenom indirekt det berättigade i kravet. Men utskotlsmajoriieien vet säkert att de instanser man hänvisar lill hittills inle utfärdat bindande resolutioner eller avtal, som man gör i GATT. Den borgeriiga passiviteten inför de problem som socialklausulen aktualiserar kan lyvärt, om den allmänna lågkonjunkturen och arbetslösheten fortsätter, medföra en starkare grogrund för protektionistiska krav i handelspolitiken, en utveckling som vi alla vill värja oss för samiidigi som alll flera löntagare i u-länderna lider svårt.

De krav jag här har tagit upp är en del av de mänga krav som finns med i vår motion. Motionen är i sin lur till stor del baserad pä ett program -Arbetarrörelsen och en rälivisare världsordning - som behandlades och anlogs av vår partikongress för några veckor sedan. Vi har där sökt analysera u-landsproblemen i ett vidare perspektiv än del traditionellt bislåndspoliliska och lagl fram förslag på motsvarande säli. Sverige kommer all stå inför betydligt större och mer vittomfattande problem och förhållanden till u-länderna inför 1980-talet. Vi har gjort elt försök alt börja la oss an dessa. Proposilionen inskränker sig i stort sett till biståndspolitiken. Den är i många stycken en proposition för gärdagens problem. Om samhället inle tar sig an morgondagens problem, kommer anonyma ekonomiska krafter att lösa dem på sina villkor. Kapitalismen har inte lösningen på frågan om en rättvisare världsordning.

Herr lalman! Jag yrkar bifall lill reservationerna 1 och 6 till utrikesutskottets betänkande 1978/79:1.

Ola Ullsten har i dag presenterat sin nya regering och sin regeringsdeklaration, och man frågar sig nu: Hur tänker regeringen la sig an u-landsproblemen och frågan om en ny ekonomisk världsordning? Kommer folkpartiet atl leva upp till sin uttalade roll som ledande i u-landsfrågor? I regeringsdeklarationen slår atl en medvelen u-landspolitik skall utformas. I den lidigare borgeriiga regeringen var det så mycket förhandlande i kanslihuset, har vi hört, och dä nådde folkpartiet kanske inte ända fram med sina förslag. Men nu måste fältet vara fritt atl nä ända fram, i varje fall till riksdagen, med de u-landsvänliga förslag som vi förmodar kommer med anledning av regeringsdeklarationen.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr lalman! Fru Sigurdsen tog upp frågan om utskottets behandling av proposilionen och molionerna och sade all det var en självklarhet, och ingenting alt yvas över, all den socialdemokratiska motionen behandlats. Nej, självfallet inle. Naturligtvis skulle den behandlas, och del skedde också. Vad jag ville säga med mina lidssiffror var bara all den hade ägnats en ingående behandling. I 38 limmar under 22 sammanträden hade frågor sammanhängande med propositionen och molionerna diskuterats. Jag tror att fru Sigurdsen förstår skillnaden.

När det gäller socialklausulen har jag redan något snuddat vid den. Fru Sigurdsen tog upp risken för protektionism i del sammanhanget och sade alt ingen av oss vill vara med om del. Ja, jag hoppas del, men jag har faktiskt vissa intryck av atl del också finns andra stämningar. Jag har en artikel i LO-tidningen framför mig med rubriken Om del krävs protektionism - låt oss då ha det. Jag har också en artikel i Metallarbetaren där en diskussion refereras. Där Slår all vi måsle ifrågasätta frihandeln. I del sammanhanget kommer också socialklausulen upp.

Om del råder generellt sämre arbetsförhållanden i ell u-land än hos oss är del faktiskt eu dåligt skäl för handelshinder. Det vore ell orimligt resonemang om vi i fattigdomens elände skulle söka öka den falligdom som finns i vissa länder genom alt uppsätta villkor om särskilda förhållanden där som landet inle självt har infört. Fackligt arbete är den rälla vägen, inte socialklausuler.

Om vi inle skall tillåta export lill länder där arbetsförhållandena ur vår synvinkel inte anses vara lill fyllest, skall vi då tillåta import frän sädana länder? Faller inte del egentligen under samma förkasielsedom?

Jag tror atl Sverige minst av alla länder har anledning alt som handelshinder utfärda föreskrifter för u-länderna. Med sådana skulle vi försämra deras läge på världsmarknaden och befolkningens arbetsvillkor.

Fru Sigurdsen tog upp frågan om fackligt veto i den föreslagna industri-fondstyrelsen. Del var faktiskt så, herr talman, all i del gamla Polen hade adelsmännen veto i en rad frågor. Den fackliga rörelsen i Sverige har redan veto i en del sammanhang. Skall man nu utvidga denna vetorätt lill atl gälla även beslut i induslrifondsiyrelsen? Alll går igen.

DAVID WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Fru Sigurdsen frågade om folkpartiet även i fortsättningen kommer all försöka vara en föregångare inom bistånds- och u-landspolitiken. Svarelär naturligtvis ja. Vi kommer liksom lidigare an försöka driva på med en aktiv och medveten u-landspolilik och en framsynt biståndspolitik. De här kraven finns också med i den proposition som vi nu diskuterar. Jag hoppas all socialdemokraterna kommer all ge oss hjälp och stöd i del arbetet och all de inle kommer att besväras av gamla dogmer från biståndets barndom när del gäller atl komma fram lill former av samarbeie som gagnar u-länderna.

Låt mig citera vad SIDA anförde i sill yttrande över bislåndspoliliska ulredningen: "1 Sveriges samarbeie med Vielnam log sig bislåndsmottaga-

rens naluriiga sirävan all uppnå jämlikhet med givaren frän början ullryck i en vietnamesisk önskan all diskulera ell handelsutbyte som bas för återbetalning - och sedan biståndets karaktär av gåva klargjordes och accepterades, har önskan om ell handelsutbyte på kommersiella villkor kvarstäii, och del börjar nu avsälla resultai. I verkligheien är Vielnam och flera andra länder - Cuba, Angola, Tanzania kan nämnas - så angelägna alt bygga samarbeiei på ömsesidiga fördelar, au de inle synes förslå den svenska strävan atl helt skilja bistånd från handel; hos flera av dem ligger handeln liksom bislåndel i samhällets tjänst."

Vid den samverkan som kommer au ske i fonden mellan u-landsiniressen och svenska iniressen ärju ändå del avgörande all det är u-landsönskemålen .som skall vara utgångspunkten, fru Sigurdsen. Därmed blir sammankopplingen en metod all åstadkomma bärkraftiga och effektiva u-landsföretag. Och del finns minsann nog av u-landsföretag som går med förlust idag för alt vi nu skall böria au ge ell bidrag lill en annan och bäiire ordning.

Fru Sigurdsen frågade också om fackliga represenianter i slyrelsen skulle ha vetoräil. Nej, inga medlemmar i slyrelsen kommeraii få vetorätt, men det är klart att man kommer att lyssna mycket noga lill vad de fackliga representanterna i styrelsen kommer atl säga just när det gäller sysselsättningsaspekten - och naturligtvis också i andra frågor.

Fru Sigurdsen upprepar all en del av den här verksamheten kommer att styras av industrins intressen. Jag vill bara än en gäng notera att del är fastslaget i propositionen all all verksamhet skall försiggå i enlighel med u-ländernas egna prioriteringar och deras egen planering.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. ni.

GERTRUD SIGURDSEN (s) kort genmäle:

Herr lalman! Ja, Allan Hernelius, del är kanske inie så konstigi all människorna på arbetsplatserna, både arbetare och tjänstemän, är oroliga inför den nuvarande utvecklingen och atl del dä och då hörs inlägg som kanske tyder på atl man skulle vilja ha en ökad protektionism. Det är denna oro som kommer lill uttryck. Kravei på en socialklausul i GATT har fackföreningsrörelsen drivit sedan början på 1970-talei. Extrema yttringar när del gäller dåliga arbetsvillkor och exempel på hur de multinationella företagen verkar får vi ju i frizonerna. En delegation från fackföreningsrörelsen skall i början på nästa år skickas ul för all siudera dessa problem i Sydostasien.

Jag ställde min fråga om fackligt veto med anledning av det svar som Bertil Måbrink fick av David Wirmark och som man kunde tolka så atl de fackliga representanterna skulle kunna förhindra en verksamhet där man flyttade ul arbelslillfällen. Jag vet inle hur många fackföreningsrepresentanter som skall ingå i Slyrelsen, om del är en eller två, men de kommer under alla förhållanden au vara i minoriiei. Då frågade jag om meningen var alt de skulle ha ett fackligt veto, för jag drog den slutsatsen an de annars inle kunde ha något inflytande pä dessa frågor. Man skall lyssna pä dem, sade David Wirmark. Ja, vi brukar också säga atl man skall lyssna på rörelsen. I del här fållel skall man alltså lyssna pä de fackliga representanterna.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

Den framsynta folkpariipoliliken finns med i proposilionen, säger David Wirmark. Nej, den finns inte med där. Däremoi finns det en del av framsynt politik med i uiskoilsbeiänkandel, eftersom vi har tagit upp många fler frågor som vi menar gäller morgondagens u-landspolilik i motionen 1912. Del är därför som vi har fått eu bredare perspektiv i utskottsbetänkandei än man har i den, som vi tycker, magra proposilionen.

Gamla dogmer nämndes. I fråga om inställningen lill hur vi bäst skall hjälpa u-länderna med industrialiseringen är det nog en ideologisk skillnad som föreligger mellan oss och de borgerliga i den här kammaren.

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår till fullo den oro bland de sysselsatta inom många indusirier och inom t. ex. handeln som kan följa av störningar i produktion och export genom tillverkning i länder som icke uppfyller våra krav på arbetsvillkor. Vad jag vill ha sagt är bara alt det är en dålig metod alt försöka komma till rätta med sädana företeelser genom alt slå in på en protektionistisk väg. Det kommer att göra oni värre. Många exempel visar att elt exportland som Sverige framför allt skall undvika atl beträda vägar som leder lill handelshinder gentemot det egna landets export. Vi har helt nyligen sett exempel på del; jag tänker då pä vår stålexport. Vi bör nog försöka hålla vårt hus rent på den punkten.

Jag förslår också till fullo de motiv som kan ligga bakom önskemålet om en socialklausul. Det är välmenande motiv, och del är motiv som vi gärna vill se tillgodosedda på annat sätt: genom ILO och genom en siarkare internationell fackföreningsrörelse. Den saken är vi överens om, och det har också utskottet betonat i sitt yttrande.

Jag vill bara tillfoga den reflexionen all det inte bara är multinationella förelag som skapar dåliga arbetsmiljöer. Jag såg för någon lid sedan ett reportage rörande cementindustrin i Polen. Den dåliga arbetsmiljön där kan man inte gärna skylla på multinationella förelag.

DAVID WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sigurdsen säger atl det föreligger en ideologisk skillnad mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna i denna fråga. Låt mig bara konstatera att socialdemokraterna själva i sin motion föreslagit all bislåndsmedel skall användas när del gäller indusirielli samarbete med u-länderna inom ramen för samarbelsavialen. Den gränsen är alltså tydligen redan uppluckrad. Och del ärju faktiskt så att det redan nu i biståndet finns former för svenska förelag atl medverka och faktiskt även göra vinster på denna medverkan. Det gäller både det siora Bai Bang-projeklet och myckel enklare konsullstudier. Genom bislåndel upparbeias också kontakter som leder lill kommersiella relationer mellan dessa företag och våra mottagarländer.

Vad man får akta sig för är alt en sådan samverkan leder till en bindning som blir till förfång för mottagarlandet. Fru Sigurdsen är ingalunda ren på den här punkten. Under hennes lid som biståndsminister genomfördes den

GERTRUD SIGURDSEN (s) kort genmäle:

Herr lalman! Först till Allan Hernelius: De här diskussionerna om ökande protektionism som vi möter ute pä arbetsplatser och annorstädes kommer samlidigt med alt man diskuterar hur del fungerar pä arbetsplatser ute i de här länderna; man läser ju om situationen i lågprisländerna osv.

Det är klart alt vi skall arbeta för starkare fackföreningsrörelser, för elt ökat bisiånd och över huvud tagel för atl hjälpa pä olika sätt så atl det blir en aktivitet när del gäller facklig verksamhet i de här länderna. Men i denna kamp för alt få merajämlika villkor på världsmarknaden menar vi all kravet på en socialklausul borde vara elt av medlen.

Så till David Wirmark: Hur David Wirmark än beskriver saken finns det en ideologisk skillnad i de här sammanhangen. I biståndet medverkar förelag på olika sätt, menar han. Ja, visst gör de det, inte bara i del bundna biståndet ulan också genom alt vi köper varor och tjänster från olika förelag. Naturligtvis måsle del finnas en samverkan med del svenska näringslivet för all vi skall kunna hjälpa lill med industrialisering i u-länderna. Vi har siffror här som pekar på den stora ökning som har skett när det gäller industribislåndet; jag tror all del är från 2 lill 33 96 under en sjuårsperiod. Men della har skett med de former vi nu har för biståndsverksamheten. Och givelvis behöver SIDA ökade resurser för all klara det ökade behovet.

Bindningen till varor och tjänster visar sig inle bara i del att vi har ett bundet varubislånd i budgeten. Kammaren kanske också erinrar sig vilka del var som drev velekampanjen - vi skulle köpa upp en mängd överskoltsvele åt u-länderna. Del varju också alt binda biståndet lill varor. Omjag inte minns fel - och del gör jag inle - var folkpartiet myckel aktivt i de sammanhangen,

Ell vissl bundet bistånd kan vi vara med om av sysselsäliningsskäl, men inle för att hjälpa del svenska näringslivet.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

mottagarländer skall nå upp till en nivå där biståndet inte längre är nödvändigl. Sä har skett med vissa länder, t. ex. Cuba och Tunisien.

Även om biståndet kan upphöra, återstår dock del betydligt vidare begreppet u-landspolilik. Dagens deball har myckel koncenlrerals pä själva bislåndsdelen, men jag vill framhålla all u-landspolitiken också sträcker sig in på områden som utrikespolitik, sjöfartspolitik och valutapolitik liksom jordbruks-, induslri- och arbetsmarknadspolitik, allt i den män våra åtgärder pä sädana områden påverkar u-länderna och deras utvecklingsmöjligheter. Här bör väl också de kulturella förbindelserna med dessa länder nämnas. Del framstår sålunda i dag som självklart all industriländernas relalioner lill u-länderna inle enbart är en fråga om bistånd, även om bislåndsdelen när del gäller flertalet av de länder med vilka vi har kontakter fortfarande är dominerande.

En första förutsättning för vår u-hjälp är hur myckel vi vill offra av våra egna resurser för all hjälpa andra. När - för au använda socialdemokralisk vokabulär - vi cenlerparlisler i början av 1950-ialel första gången motionerade i riksdagen om enprocenlsmålet vann del inle stort gehör.

Så småningom anslöt sig dock alll fler lill tanken pä enprocenlsmålet. Del är, som Anna Lisa Lewén-Eliasson sade, beklagligt att vissa slora industriländer som USA och Japan inte har nån så långt på vägen mot enprocenlsmålet. Hon kunde ha tillagt atl del är lika beklagligt an det slora blocket av socialistiska länder har en ännu längre väg att gä innan enprocenlsmålet är uppfyllt. Del kan inle bara vara deras syslems ineffektivitet som gör all de har givit sä litet, ulan det beror också på atl de inte vill ge mera. Biståndet räknas ju i procent av BNP,

Del socialdemokratiska partiet har nästan hela liden intagit en i viss mån återhållande attityd lill u-hjälpen. Jag erinrar mig många debatter i riksdagen där man fåll kämpa mol socialdemokraterna för all få lill stånd en ökad u-hjälp, Elt tidigare socialdemokratiskt statsråd motiverade t, o. m. sin avgång med partiets alltför negativa attityd lill u-hjälpen.

Under senare år har emellertid enigheten om den svenska u-hjälpen varil större. Vid årets behandling av riktlinjerna för värt lands internationella utvecklingssamarbete finner man inte mer än sex reservationer, av vilka en del skiljer sig så obetydligt frän utskottets inställning att man undrar varför de egentligen har tillkommit. En av motionerna -den som rör IDB - hör inle hit, fast den av formella skäl har kommit atl behandlas. Anslutningen lill IDB kom inte till med motiveringen att det var fråga om u-hjälp.

När det gäller de mål som har mer direkt belydelse för biståndets utformning och val av samarbetsländer urskiljer bislåndspoliliska ulredningen fyra mål: resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomiski och politiskt oberoende samt demokratisk samhällsutveckling.

BPU anser atl det första av de angivna målen har en avgörande belydelse, därför alt ökade resurser gör del lättare atl nå andra mål. Ju större produktionen är desto mer finns det att fördela genom olika åtgärder som syftar till social rättvisa. Alla u-länder satsar i någon mening på all öka produktionen. De skillnader som finns gäller metoderna all nå ökad tillväxt.

BPU anser att i den utsträckning della mål bör vara styrande för inriktningen av Sveriges bistånd, förefaller det rimligt att ge förtur åt länder som satsar på en varu- och tjänsteproduktion direkt för de breda folklagrens behov och beaktar sysselsättningsproblemen. Del instämmer också utskottet i. BPU tillfogar också, atl om en konflikt uppkommer mellan utjämnings- och tillväxtmål sä måste del förstnämnda målet få väga över.

Vid FN:s sjätte extra generalförsamling våren 1974 fördes fram förslag om en ny internationell ekonomisk ordning. Kraven var i flertalet fall mycket allmänt hållna. Elt par av dem vill jag särskilt understryka, nämligen för det första makt över inhemska naturresurser. Detta finns uttryckligen stadgat i FN:s konventionerom de mänskliga rättigheterna, artikel 1 § 2, där det heter: "Alla folk må för sina egna syften fritt förfoga över sina naturrikedomar och naturtillgångar, dock atl detta ej må ske till förfång för förpliktelser, som härrör från det på principen om det gemensamma intresset grundade internationella samarbeiei på del ekonomiska området och den internationella rätten. I intet fall skall ett folk kunna berövas sina egna utkomstmöjligheter."

Det andra kravei är stöd till industrialisering. Sådant stöd kan givetvis ges i olika former, men del är förvånande alt socialdemokraterna så hårt går emot industrifonden. Del är ju, som har framhållits i utskotlet, en relativt sett myckel blygsam del av biståndsanslagen som förutsätts bli tillförd fonden som gmndkapital, nämligen 35 milj. kr. under budgetåret 1978/79 som en första inbetalning och därefter högst 65 milj. kr. ytteriigare. 35 milj. kr. är, som utskottet har påpekat, mindre än en procent av biståndsanslagen för budgetåret 1978/79. Självfallet är del resp. u-länders egen sak atl avgöra huruvida s. k. joinl veniures, dvs. samägda företag, är den form för industrisamarbete som passar dem bäst. Det är vidare all märka alt joinl ventures inte är det enda tänkbara sättet för fondmedverkan. Det förvånar mig att Gertrud Sigurdsen säger att u-länderna tvingas till någonting. U-länderna är suveräna och behöver inte anta någonting av det som föresläs från svensk sida. Jag förstår inle hennes uttryck all de skulle tvingas till någonling.

Fonden skall också kunna finansiera förinvesteringsstudier. De samarbetsformer som fondförslaget erbjuder svarar mot de önskemål som inte bara framförts, som nämnts här lidigare i dag, i generella termer såsom i FN-deklaraiionen om en ny ekonomisk väridsordning och i Limadeklarationen, utan också, som David Wirmark har påpekat, mer konkret och direkt riktats lill Sverige från en rad av våra programländer. Del har därvid klart kommii till uttryck alt de eftersträvar någonling vidare än vad som ryms inom det traditionella biståndet, nämligen ett samarbete på mer jämlika villkor än det givare-moltagareförhållande som utmärker biståndsverksamheten. De har sålunda visat ell klart inlresse för att svenska företag engagerar sig i deras industriella uppbyggnad både med kunnande och kapital. Samiidigi har de-i likhet med de företag som i detta syfte har blivit kontaktade - efterlyst en medverkan från statens sida som en garanti för det industriella direktsam-arbeie mellan förelag som varil under diskussion. Den föreslagna fonden bör

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. tn.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Iniernalionellt utvecklingssamarbete m. m.

kunna motsvara jusl dessa önskemål.

Socialdemokraterna för fram samarbetsavtalen såsom alternaliv, men erfarenheterna av de hittillsvarande avtalen är inte särskilt positiva. Man kan inte påvisa alt exporten har ökat genom dem. De har dock krävt betydande arbelsinsalseroch administrativa resurser. Utskottet har också påvisat en del andra ölägenheter med samarbetsavtalen. I stort sett kan man säga all de inle har lett till sädana resultat att de utgör något alternaliv. David Wirmark påpekade atl även om beloppet är ganska ringa tillkommer upplåningen och det egna kapitalet, och då kan del få större effekt än det ringa belopp på en procent som nu är föreslaget.

Herr talman! I den mängd av frågor som behandlas i propositionen om riktlinjer för det internationella utvecklingssamarbetet vill jag särskilt la upp tvä områden. BPU har i de fyra mål som bör gälla för biståndets utformning framhållil alt del bör ske en ekonomisk och social utjämning och att del bör bli en demokratisk samhällsutveckling, några punkier som centern har strävat efter under många års arbete med u-landshjälpen. Även om Sverige högst ogärna uppställer några villkor för sin u-hjälp, bör det dock klargöras alt vi önskar en sådan utveckling. Om stora ekonomiska och sociala klyftor kvarstår i ell land, där vissa grupper kanske lever i överflöd och andra i svår nöd, bör vi rimligen framhålla all Sverige inle accepterar sädana anordningar och alt vi önskar alt en social och ekonomisk utjämning sker. Det bör heller inle uteslutas all den svenska u-hjälpen kan påverkas för länder som inga strävanden har lill större jämlikhet, i synnerhet om hjälpen kan befaras inle komma lill de mest behövande.

I dagens diskussion har del talals mycket om hur vi skall kunna få fram hjälpen på ell effektivt sätt. Inte från socialdemokratiskt håll men frän kommunistiskt har man rent av ifrågasatt ell avbrytande av hjälpen. Det kan vara iniressani all anföra några uppgifter om per capita-inkomsten i vissa länder, som har varil under diskussion i dag. Per capita-inkomsten 1976 var i Bangladesh 100, i Pakistan 130, i Sri Länka 130, i Vietnam 150 och i Tanzania 160 dollar. I Tunisien var per capita-inkomsten 600 och i del nu av de socialistiska partierna så varmt omhuldade Cuba 710 dollar.

Det andra område som jag vill ta upp är alt långvariga och allvarliga kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter bör kunna påverka vår beredvillighet atl fortsäiia samarbetet. Det är, som utskottet har påpekat, svårt atl förutse de situaiioner som kan föranleda ell omedelbart avbrott i samarbeiei-det harhiiiillsskeit ieii fall som följd av en statskupp. Man kan emellertid inte utesluta all del kan ske så grundläggande förändringar i ell mottagarlands politik alt del blir aktuellt att omedelbart avbryta bislåndel.

I konventionen om de mänskliga rättigheterna finns, fast i något annorlunda formulering, inskrivet ett demokratiskt styrelseskick. Varje land är enligt FN-sladgan suveränt, och Sverige har väl inte tänkt atl ingripa i ett lands inre angelägenheter. Men har vi ett avsevärt samarbeie med ett land, så bör vi inte underlåta att påpeka vårt inlresse för en demokratisk samhällsutveckling. Tyvärr är del mänga av våra moltagariänder som är diktaturer. Så länge enpartisystem råder och alla andra partier är förbjudna kan man inle tala

om demokrati.

Jag förvånar mig över atl ulskollels vice ordförande Anna Lisa Lewén-Eliasson ägnade så myckel lid ät bislåndspoliliska utredningens uttalande om enpartisystem. Men observera: det står icke något om detta i utskottets belänkande, ulan det är bislåndspoliliska utredningens uttalande. Jag vill verkligen fråga Anna Lisa Lewén-Eliasson om hon anser att det är demokrati om bara ett parti får lov atl existera och alla andra partier är förbjudna, om del är en demokrati när det finns ett myckel stort antal politiska fångar och när pressfriheten och mötesfriheten är beskuren. Kan man säga att del är en demokrati?

Dessa diklaluriänder har val - det bör observeras, och del låter så vackert. Men gå vidare och se: Hur nomineras de kandidater som skall väljas? Då finner vi all del redan är klart vem som skall väljas,och sedan förrättas del val där 99 96 av folket röstar, och röstar på samma kandidater. I mänga av de här fallen är det endast den härskande juntans folk som får nomineras. Och dä blir ju valen bara skenval som inte alls återspeglar folkets vilja.

Jag anser del myckel betydelsefullt alt det i utskottets betänkande, som jag förmodar inom kort kommer alt godkännas av riksdagen, finns inskrivet all "långvariga och allvarliga kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter bör kunna påverka vår beredvillighet att fortsätta samarbetet".

Herr talman! Jag skall inte gå in på Cuba och andra sådana länder. Men jag vill anföra att cenierns uppfattning där har varit alt Cuba kommii upp till så pass god levnadsstandard, med 710 dollar i inkomst per capita, atl landet inte längre hör till de länder som behöver ifrågakomma för bistånd. Och när landet dessutom har trupper i 17 andra länder ulan rimlig anledning, sä finns det ingen anledning au fortsätta med biståndet.

Herr lalman! Jag yrkar bifall lill utskottets hemställan på alla punkter.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Iniernalionellt ut vecklingssam arbete m. tn.

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Torsten Bengtson ställde en direkt fråga lill mig om de demokratiska förhållandena. Jag vill säga: Jag tycker del är ganska viktigt att i den här debatten också få ta med uttalanden från den bislåndspoliliska ulredningen därför att den var sammansatt av representanter för de fem partierna i riksdagen. Och just i det här avseendet, hur man skall karakterisera ett folkligt inflytande i länder som dem vi talar om här i dag, gjorde ulredningen elt enigt uttalande som jag anser vara ganska intressant och viktigt.

Utredningen sade: "Ett folkligt deltagande i beslutsprocessen är självfallet viktigt även om det inle sker inom i västerländsk mening demokratiska former. I en del av de s. k. enpartistaterna kan del enda tillåtna partiet ha karaktären av en nationell folkrörelse med det främsta syftet all mobilisera mänskliga och materiella resurser för utvecklingen. Inom denna ram finns ofta möjligheter till ett brett dellagande i beslutsprocessen."

Del är jusl delta som jag vill uppmärksamma här som ett viktigt led i demokratiseringen. Vi får alltså betrakta demokratin och hur den fungerar och utvecklas mer vidsträckt än om vi ser den ur rent svensk synpunkt.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Jag skulle också vilja ta upp frågan om nomineringar. Om man följer länder som Cuba och Mozambique litet närmare och inle tar på sig skygglappar för atl bara se hur fruktansvärda dessa länder är, så skall man finna att det jusl inom dessa enpariisialer faktiskt utvecklats elt system där del sker en nominering som inle är så väldigt olik den som vi har i vårt eget land när det gäller att spåra upp människor som är intresserade och aktiva och som kan tillgodose representationen för människorna i sina bygder och i sina grupper. Detta är naturligtvis inte någonting som liknar svensk demokrati, men del är i alla fall värt att observera och ta lill vara.

Jag tror alltså alt man inte skall vara så fruktansvärt ängslig ulan all man får tillgodogöra sig de strävanden lill och de uttryck för ett folkinflytande som finns i olika länder. Det är det jag velat föra fram.

Förste vice talmannen TORSTEN BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror alt man skall akta sig för alt tumma på demokratin -och del anser jag alt man gör om man accepterar ell system där bara ett enda parti tillåls. Det kan aldrig enligt min uppfattning bli någon demokrati. Jag frågar om igen Anna Lisa Lewén-Eliasson om hon anser all en demokrati verkligen är möjlig när man förbjuder andra partier. Hur skulle socialdemokratin och centern ha kunnat komma fram i svensk politik om endast ell enpartisystem hade existerat?

Hur skall man få reda på atl del är en folkrörelse som slår bakom någonting när det är förbud mot att ha några andra partier? Är det en folkrörelse i så fall -när man har förbjudit andra riktningar att göra sig gällande?

Sedan använder Anna Lisa Lewén-Eliasson uttrycket "ursvensk synpunkt demokrati". Det är inte bara ur svensk synpunkt. Se på konventionen om de mänskliga rättigheterna som anlogs av FN:s alla länder! Jag minns inle atl någon röstade emot den då i varje fall. Där står också inskrivet om demokrati, så det är inte någon svensk uppfinning i fråga om demokrati somjag hävdar, utan det är en i högsta grad internationelll erkänd form.

I ett land som jag känner lill och som har enpartisystem säger man atl två kandidater får nomineras i varje krets - naturligtvis frän del enda erkända partiet. Dessa kandidater skall emellertid godkännas av centralkommittén. Hur mycket har dä folkel att säga till om? Dä har vi just den där toppstyrningen som förekommer i diktaturerna. Folket har alltså inle någonting atl säga lill om. Först är det enpartisystem, sedan skall man från toppen godkänna de kandidater som skall förekomma. Vad återstår då egentligen av val genom folket?

Nej, jag lar avstånd från sådant. Skall det vara en demokrati så skall folkets verkliga vilja komma fram. Del skall inte vara resonemang som kan leda lill att man tummar på demokratin.

formalisera pä del sätt som Torsten Bengtson gör. Men jag vill motivera min ståndpunkt.

Jag vill åberopa Barbro Johansson, en inte alldeles okänd person, som arbetat i Tanzania i många år. Hon berättade för oss-en grupp svenskar som rest ut till Tanzania-mycket vältaligt om varför hon stödde enpaniväsendet i Tanzania. Hon menade atl det skulle vara förödande för detta nya land med sin nya självständighet alt inlåta sig på något slags partiväsende som skulle skapa svårigheter i stället för den endräkt och sammanhållning som hon ansåg atl folkel där måsle prestera. Jag tror att man skall lyssna på sådana skäl.

För min egen del anser jag att det viktigaste av allt i dessa länder är att man mobiliserar ell inlresse, en vilja att vara med, hos den stora gruppen av människor. Delta måsle man få utveckla med de möjligheter som dessa länder har. Om man ur denna folkmobilisering och detta enpartivälde kan få fram en verksamhet som tar sig uttryck t. ex. i grupper som svarar för nomineringar lill olika styrande grupper och sä småningom lill landels pariameni,somdet nu är utformat, och lill dess regering, sä är det ju ett första steg i en utveckling som sä småningom - del hoppas vi alla - skall leda till demokrati av svenska mått. Men vi skall väl ändå inte begära att en sådan skall finnas i dag.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Iniernalionellt utvecklingssamarbete ni. m.

Förste vice talmannen TORSTEN BENGTSON (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag tror också alt det blir en fullständigt ofruktbar diskussion mellan oss om Anna Lisa Lewén-Eliasson vill tumma på demokratin, för det kommer jag inte alls alt gå med på alt man gör. Jag kommer icke atl acceptera några enpartisystem och säga att de är en form av demokrati. Anna Lisa Lewén-Eliasson nämner Tanzania, och det var jusl det land jag log som exempel på hur nomineringar går till. Upplysning om detta fick vi under utrikesuiskoiieis resa dit, när vi båda var med. Vi fick då vela alt nomineringarna sker pä del sättet.

När det gäller atl få enighet och sammanhållning på elt annat sätt sä är del myckel lätt om man har en diktatur, åtminstone ytligt sett, för då får inga andra meningar göra sig gällande.

Uttrycket "mobilisera intresset" används också i sammanhanget. Det kan man göra om man har en verklig demokrati med fria val där man får nominera vilka kandidater man önskar, men inte i system där man inte har rättighet atl nominera. Om inle folkviljan får komma lill uttryck i ett land blir resultatet all en junta bestämmer. Och del blir en junta i varje land där man inte har demokratiska och fria val.

CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! "Del finns en biståndsretorik som klingar skönt under kristallkronorna", skriver en artikelförfattare i en av dagens morgontidningar. Här inne finns ju inga kristallkronor, men vi har i dag hört en hel del bisiåndsrelorik under neonljusen, eller vad del nu finns bakom glaskuporna. Jag tycker därför atl del är angeläget all erinra om några grundläggande fakta i

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. tn.

dagens verklighet.

Det talas här i debatlen om Sverige och u-länderna. Vad är u-länderna och vad är Sverige? Termen "u-länder" slår ibland för utvecklingsländer, ibland för underutvecklade länder. I bägge fallen finns anmärkningar all göra. I en rad s. k. u-länder går del dåligt med utvecklingen. Termen "underutveckling" förutsätter en jämförelse som ställer fram t. ex. de västeuropeiska länderna som något slags ideal del gäller au nå upp lill. Del är ett vad man brukar kalla euroceniriski betraktelsesätt, som utgår från västeuropeiska förhållanden och som folken i andra väridsdelar inte accepterar. Termen "periferi" - som brukar ställas i motsats lill centrum och användas på u-länderna - reser frågan hur de länder som hyser en övervägande majoritet av väridens befolkning kan betraktas som perifera. Termen "iredje väriden" kan också kritiseras.

Den riktiga beteckningen på de länder vi här avser är exploaterade länder -länder exploaterade av imperialismen, av imperialistiska stater och transna-lionella bolag.

1 sin jakt efter växande profiter har monopolkapitalet sökl sig ut över del egna landels gränser. Det har slagit under sig råvarukällor och marknader världen över. Med politiskt och militärt våld har stater banal väg för storbolagens internationella expansion. Länder har erövrats. Hela väridsdelar har hållits nere i olika former av koloniall beroende. Deras naturtillgångar och arbetskraft har plundrats. Folken har lemlästats och förtryckts.

En rad folk har efter del andra väridskriget med dess maktförskjutning genom kamp kunnat erövra nationellt oberoende. Men i stora områden fortsätter det imperialistiska förtrycket och utsugningen i neokolonialistiska former. Kapital från olika monopolkapiialisliska länder fiäias samman i internationella jätiebolag och iruster. Överstatliga organ bildas föratt bryta ner folkens nationella självbestämmanderätt och stärka storfinansens maktställning. De kapitalistiska monopolen delar sinsemellan upp vad de kan komma över av väridens rikedomar, Samlidigt för de en förbittrad kamp inbördes om råvaror och marknader, Della är imperialism.

Enligt varje vetenskaplig definition av imperialismen är Sverige en del av detta system. Monopol och monopolisliska förhållanden dominerar del ekonomiska livet. Ell fåtal finansfamiljer kontrollerar i sista hand bankmonopol , industrikoncerner och försäkringstrusier. För atl öka sina profiler jagar de svenska storbolagen efter en stöne del av väridsmarknaden. De exporterar kapital och flyttar fabriker och produktion till andra länder. Sverige är indraget i kampen pä världsmarknaden mellan storföretag, karteller, iruster, industrigrenar och imperialistiska stater. Svenskt kapital är sammanflätat med kapital från andra imperialistiska länder.

Den svenska industrin sysselsätter sedan 1965 allt färre i Sverige, men samlidigt allt fler utomlands. Från 1965 till 1977 sjönk sysselsättningen i svensk induslri med 85 000 personer. Mellan samma år ökade den i svenska producerande dotterföretag utomlands med mer än 120 000 personer.

Den svenska kapitalexporten har ökal kraftigt under de senaste årtiondena. En ökande andel av denna kapitalexport går till exploaterade länder. 1976

placerades där nära 20 % av de svenska direktinvesteringarna utomlands. År 1974 var 46 000 personer anställda vid svenska producerande dollerbolag i de exploaterade länderna, vilket motsvarade 21 96 av del totala antalet anställda vid sådana bolag i utlandet. Samma länders andel av den svenska exporten var samtidigt 11 96.

Investeringarna är starkt koncentrerade lill Latinamerika - där finns tvä tredjedelar av antalet anställda och 85 96 av totala tillgångarna i svenska producerande dotterföretag i exploaterade länder. De svenska dotterbolagen i denna världsdel expanderade särskilt starkt under 1950-talel, då en fjärdedel av alla direklinvesleringar i utlandet gick till Latinamerika. Två viktiga länder för direktinvesteringar under de senaste åren har varit Brasilien och Iran.

Del svenska storkapitalet exporterar för all göra profil. Under senare är har det visat sig lönsamt all sälja till utländska marknader genom produktion i ullandel i stället för genom produktion i Sverige. Under perioden 1965-1974 har de företag som har producerande dotterbolag i utlandet ökat den andel av produktionen som säljs pä utländska marknader från 52 % till 63 %. Men av denna försäljning har endast drygt hälften exporterats från Sverige. Resten har producerats och sålts i ullandel.

Den andel av den svenska exporten som går lill de exploaterade länderna har pendlat runt 10 96 under hela 1900-lalel. Under 1960-talel och i början av 1970-lalel minskade denna andel, men från 1974 har det skett en relativt snabb ökning. Ökningen är från 9 96 1973 till 13 96 1976. De senaste åren har exporten till de oljeexporterande länderna ökal snabbast. Exporten lill de s. k. OPEC-länderna ökade med 580 96 mellan 1970 och 1975.

Exporten från Sverige lill de exploaterade länderna domineras av maskiner och andra industriprodukter. Importen domineras av råvaror. Industrivarornas andel har emellertid ökal under de senaste åren.

I princip härden svenska handelspolitiken efter det andra världskriget varil frihandelsvänlig. Den svenska långsiktiga målsättningen beträffande tullar på industrivaror har angivits vara "fullständig frihandel mellan i-länderna och gentemot u-länderna utan krav på motprestation" (Aktuellt i handelspolitiken). Genom del tullpreferenssysiem som tillämpats i Sverige fr. o. m. 1972 skall även industrivaror - saml ett antal jordbruksvaror - från de exploaterade länderna importeras tullfritt. De enda indusirier där dessa länder f. n. är konkunenskraftiga, dvs. textil- och beklädnadsindustrin samt sko- och läderindustrin, är emellertid undantagna från systemet. Produkier från dessa indusirier är belagda med de högsta importtullarna i Sverige, 13-17 96. Dessutom är dessa produkter utsatta för en rad andra imporlbe-gränsningar, såsom importkvoter och licensivång.

Handelspolitiken är en del av Sveriges relalioner till de exploaterade länderna. En annan del brukar sammanfattas under beteckningen biståndspolitik eller internationellt utvecklingssamarbete. Vilka är dess förutsättningar och innebörd?

Det är modernt i den borgerliga väriden just nu att tala om inierdependens, om ömsesidigt beroende, mellan de imperialistiska staterna och de utplundrade länderna. I regeringens proposition påstås t. o. m. alt ell ökal ömsesidigt

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlentaiionelli utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

beroende präglar förbindelserna mellan i- och u-länder. Det talas om del gemensamma intresset atl forma regler som ger fördelar för alla deltagande stater. Delta är ell både klasslösl och historielöst betraklelsesäll. Visst finns det elt ömsesidigt beroende, men det fanns del också mellan slavägaren och slaven. Av vilken art är dä u-ländernas beroende av Sverige?

I sin bok Solidaritet eller imperialism summerar två svenska författare, Hermele och Larsson, sin undersökning så här: "Utgångspunkten för vår analys har varit atl Sverige lillhör kapitalismens centrum. Den svenska staten är därför utsatt för siarka begränsningar i sin u-landspolitik genom de krav som del svenska kapitalet, framför alll storföretagen, ställer. De grundläggande av dessa krav har varit all del bör råda 'konkurrens pä lika villkor' pä u-

ländernas marknader. 1 del slora hela har också den svenska staten fört

en u-landspolitik som tillfredsställt delta inlresse. Den dominerande principen har varil frihandel och fri rörlighet för kapitalet, med minimal inblandning av nationalstaterna."

Vissa avvikande inslag i den svenska u-landspolitiken har emellertid funnits, t. ex. begränsningen av invesieringsgaranlisysiemel lill de s. k. programländerna, motståndet lidigare mol medlemskap i IDB och den relativt låga prioritet som getts åt industriellt bistånd. Dessa avvikande inslag har samband med vissa speciella ekonomiska och politiska förutsättningar. Den progressiva opinionen i Sverige har gett u-landspolitiken en profil som skilt den från övriga s. k. cenlrumstaters. Förutsättningar för detta har varit bl. a. det svenska kapitalels traditionellt små intressen i de exploaterade länderna, det svenska storkapitalets iniressen av en intemaiionell frihandel och del förhållandet alt staten i ell litet imperialistiskt land som Sverige inie behövt ta ansvar för del imperialistiska systemet.

Den förda u-landspoliiiken har visat sig vara till fördel för det svenska kapitalel. Jag citerar ännu en gång Hermele och Larsson: "Socialdemokratin har kunnat föra en politik, som tillfredsställt en radikal inhemsk opinion (inle minst inom del egna partiet) och gett Sverige ell gon rykte i iredje väriden samlidigt som den gett det svenska kapitalet ell inte obetydligt stöd i den inlernalionella konkurrensen."

Frågan är emellertid, och nu närmar vi oss dagens problem, om inle förutsättningarna för en avvikande svensk u-landspolilik börjat raseras. Den ökade inlernationella konkurrensen och den ökade betydelsen av vissa marknader i periferin har gjort atl de kapitalistiska staterna med olika medel alltmera sökt siödja "sina" förelag. Samarbeiei mellan stat och kapital har ökat, inle minst på marknaderna i de exploaterade länderna. Del svenska kapitalel kräver också ökal stöd till förelag i u-länderna. Skiljelinjen mellan biståndspolitik och övrig u-landspolilik blir svårare alt upprätthålla. Redan under den socialdemokratiska regeringens sista år kunde vissa förändringar i den svenska u-landspolitiken noteras, och detta markerades ännu mera efter den borgerliga regeringens tillträde. Sverige blev medlem i IDB, förslag ställs nu om en särskild fond för industribiständ, stödel till Cuba skars ned osv.

Det finns falska och del finns sanna teorier om förhållandet mellan de imperialistiska staterna och folken i de exploaterade länderna. Till de falska

hör föreställningen au en snabb tillväxt i de rika, industrialiserade länderna betyder förbättrade förhållanden förde fatliga, utplundrade ländernas folk. De sanna teorierna kan vara skrivna i olika termer, men del gemensamma för dem är atl de fastslår all de rika länderna är rika jusl därför att de faltiga länderna är faltiga.

Del är hell klart au den grundläggande relationen mellan eu litet imperialistiskt land som Sverige och de exploaterade länderna är densamma som mellan imperialismen som helhet och dessa länder. Svensk och utländsk storfinans går samman för atl gemensamt plundra folken i Västeuropa, Asien, Afrika och Amerika. Värden som svenska arbetare skapat används för alt utsuga andra folk. Med profilerna av denna utsugning söker den svenska storfinansen i sin tur att stärka kapitalismens ställning i Sverige.

Den grundläggande relationen mellan Sverige och iredje världen är alltså ett förhållande av exploatering. Den svenska kapitalismen utplundrar på olika vägar folken i tredje världen. Detta sker i huvudsak på tre olika vägar. Genom handelspolitiken,därden svenska kapitalismen tardyrl betalt försina industrivaror och betalar dåligt för i huvudsak råvaror från tredje världen. Genom direkta kapitalin vesieringar och utsugning av lönarbetare i olika delar av iredje världen. Genom den svenska imperialismens deltagande i olika inlernalionella imperialistiska sammanslutningar och stöd till de siora imperialistiska staternas politik, vilket ger del i vinsterna av deras exploatering av iredje världen.

Del svenska biståndet till olika länder i tredje världen är endast en ringa återbetalning av värden, som pressats och fortfarande pressas ur folken i dessa länder av det svenska kapitalet.

Vad som kallas "hjälp" eller "bisiånd" är i själva verket en integrerad del av del imperialistiska systemet. En sammanhängande och konsekvent politik lill förmån för de exploaterade länderna förutsätter att Sverige bryter sig ut ur de ramar som den kapitalistiska väridsordningen uppdrar.

Del finns dock en viss rörelsefrihet för Sverige inom syslemels ramar, vilkei borde göra del möjligl au utforma den svenska u-landspolitiken på ett sätt som medvetet stöder de revolutionära krafterna i tredje världen, vilkas seger är den nödvändiga förutsättningen för all underutvecklingen skall kunna brytas. Men då måste man säga ett bestämt nej lill den ökade sammanblandning av biståndspolitik och kapitalistisk industri- och handelspolitik som proposilionen och utrikesutskottet förordar. Då måste man säga bestämt nej till den föreslagna industrifonden. Då måste man upphöra med stödet lill reaktionära regimer med deras uivecklingsfientliga politik. Dä måste man koncentrera stödet till de aniiimperialisiiska rörelserna, de socialistiska staterna och de övriga progressiva regimerna i iredje världen. Då måste Sverige lämna de imperialistiska organ, lyp Väridsbanken och oljeklubben, som är direkt riktade mot iredje väriden.

Herr talman! Sverige har i dag fått en ny utrikes- och biståndsminister i en folkpartiregering. Delta borde ge möjligheter atl lägga fram en liberal politik. Jag har sen rätt många folkpartiledare komma och gå, men det har inle ökal milt förtroende för den liberala politiken. Ingen skall dock dömas ohörd. Min

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamar bete m. m.

partikamrat Bertil Måbrink har i sill anförande redan siälll några frågor lill utrikesministern eller den representant för regeringen som så småningom uppenbarar sig här i kammaren. Jag upprepar frågorna och kompletterar dem. Svaren pä följande fem frågor kommer alt ge väsentliga delar av folkpartiregeringens profil i u-landspoliiiken:

1. Avser regeringen all lägga förslag om Sveriges utträde ur Inleramerikanska utvecklingsbanken (IDB)?

2. När avser regeringen alt framlägga förslag om att allt svenskt bistånd skall lämnas obundet?

3. Avser regeringen att i nästa budgetproposition framlägga en avvecklingsplan för del svenska biståndet till Bangladesh, Indien, Lesotho, Pakistan, Kenya och Sri Länka?

4. Är regeringen beredd alt arbeta för atl koderna om teknologiöverföring och om multinationella företags politik skall ha bindande verkan?

5. Är regeringen beredd att verka för en sådan u-landspolilik som innebär att bislåndspoliliska målsättningar får styra Sveriges handels- och industripolitik gentemot iredje väriden?

MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr lalman! Ell beslående inslag i moderata samlingspartiets u-landspolilik har varil kravei på atl Sverige skall anlägga en helhetssyn på sina relationer till u-länderna. Partiets u-landskommitté framlade 1967 förslagom en samordnad svensk u-hjälp, vilka sedan år frän är följts upp i pariimotioner till riksdagen.

För moderata samlingspartiet har helhetssynen varit självklar. Vi har menat att det gällt att mobilisera alla goda krafter i det svenska samhällel, såväl enskilda som offentliga, i utvecklingssamarbetet och därmed få lill stånd den breda kontaktyta och det ömsesidiga utbyte som vi menat borde vara ell naturligt och värdefullt inslag i utvecklingssamarbetet.

I 1968 års pariimotion till riksdagen uttrycktes de moderata kraven pä följande sätt: "I denna situation är del ytterst angelägel att kraftansträngningar görs på både offentligt och privat håll för all öka biståndet lill u-länderna. Därvid är del angeläget att se lill atl utvecklingsbiståndet får en för mottagarlandet effektiv användning. Ökade insatser lill u-länderna bör inle isoleras lill enbart den statliga biståndsgivningen utan fordrar att man anlägger en helhetssyn på biståndsverksamheten. I denna måste inbegripas åtgärder på del handelspoliliska områdei, det direkta statliga stödet över budgeten, näringslivets insatser, missionens och de humanitära organisationernas bidrag och inie minst samordningen mellan alla dessa bidragsformer. Del enskilda humanitära hjälparbetel har med knappa resurser nätt utomordentliga resultat. Del är därför angelägel all de erfarenheter som samlats i denna verksamhet tillvaratas på elt bättre säii än hitintills."

Socialdemokraterna har haft en annan inställning till biståndssamarbetet. För dem har del offentliga bislåndel över budgeten varil del enda väsentliga, medan inställningen lill såväl näringslivets som de enskilda organisationernas möjligheter au göra insatser i u-länderna varit negativ. Den företag-

samhet som även socialdemokraterna sett på med välvilja när del gälll en förelagsetablering i en svensk avfolkningsbygd har i u-landssammanhang betraktats som en samling utsugare och profitörer.

Socialdemokraternas inställning har kommit alltmera i oiakt med u-ländernas egna krav och synpunkter såsom de framlagts bl. a. i internationella sammanhang. Ett väsentligt inslag i den s. k. nya ekonomiska väridsordningen är just kravet på en helhetssyn. U-länderna önskar inle alt samarbeiei enbart skall begränsa sig till statligt bistånd. De önskar en helhetssyn på relationerna mellan i- och u-land som innefattar handelspolitiken, industrisamarbete, forskning, kulturellt utbyte saml ökad u-hjälp. De önskar ett utvecklingssamarbete till ömsesidig nytta.

Den väsentligaste nyheten i det belänkande som kammaren har att behandla i dag är förslagel om en fond för industriellt samarbete med u-länder. Hell stilenligt säger socialdemokraterna nej till den föreslagna fonden. Detta sker i en lång reservation som är myckel motsägelsefull. Å ena sidan vill man inle ha fonden, och argumenten härför har Gertrud Sigurdsen föredragit. Men å andra sidan vill socialdemokraterna atl riksdagen skall uttala sig för au Sverige skall ingå samarbetsavtal med u-länder. Avtalen skall främst gälla områden som industriellt samarbete, forskning och utveckling av teknologier och skall också kunna utvidgas lill andra områden av intresse för de berörda parterna.

Biståndsanslaget skall också kunna användas i della sammanhang, alltså på alldeles samma sätt som i fråga om fonden. Samarbetsavtalen skall enligt socialdemokraternas reservation även kunna ingås med en vidare krets än programländerna, också i likhet med syftet med fondens verksamhet. Socialdemokraterna kan vidare länka sig statligt stöd till sådan industriell verksamhet som prioriteras i resp. samarbetsavtal.

Socialdemokraterna är således i själva verket beredda all utveckla ett industriellt samarbete med u-länderna med hjälp av biståndsmedel och gentemot en vidare krets än nuvarande programländer. Litet slagordsmässigt skulle man kunna formulera saken så, atl socialdemokraterna i dag kan länka sig det mesta i fråga om industrisamarbete utom just den föreslagna industrifonden. Men måste man inte ha instrument med vars hjälp man kan fylla samarbetsavtal med u-länder med konkret innehåll? Är inte industrifonden ett bra sådanl redskap?

Socialdemokraterna kan knappast mena atl vi skall ingå samarbeisavtal med andra länder bara för del vackra dokumentets skull. Det gäller all fylla avtalen med konkret innehåll; annars vänds län förväntningar i besvikelser. Värt att notera i sammanhanget är också att socialdemokraterna i våras var negativa lill den summa på 50 milj. kr. som den borgeriiga regeringen föreslog för del bredare samarbetet och som bl. a. just syftar lill all möjliggöra au redan ingångna samarbeisavtal skall kunna följas upp.

Vi tror alt såväl fonden som samarbetsavtal kan fylla en funktion när det gäller att utveckla svensk u-landspolitik så atl den bättre motsvarar u-ländernas önskemål om ell bredare samarbete lill ömsesidig nytta. Fonden är i själva verket av blygsam omfattning och bör snarast kompletteras med ett

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll ulvecklingssamar-bele rn. m.

utbyggt invesleringsgaranlisysiem.

Moderata samlingspartiet är övertygat om att utvecklingssamarbetets framtid är att söka i en bredare och mer decentraliserat samarbete. Vid sidan av köpkraftsöverföringen är biståndets viktigaste komponent förmedlingen och utbytet av kunskaper och erfarenheter. 1 detta erfarenhetsutbyte har ett utvecklat industriland som Sverige med sin höga utbildningsnivå myckel all ge om hela nationens resurser, dvs. om många människor och många olika institutioner, organisationer, föreningar och sammanslutningar engageras i utvecklingssamarbetet och detta inte enbart omhändertas av en statlig myndighet. Kontakter behöver knytas över gränserna, inte bara på myndighetsnivå ulan framför allt mellan människor och olika grupperingar inom länderna.

SIDA bör i större utsträckning engagera sig i en kontaklförmedlande verksamhet som hjälper universitet och skolor, föreningaroch organisationer att knyta kontakter med organisationer och människor i u-länderna. Som exempel kan nämnas ett utbyggt vänortssystem, yrkessammanslutningars utbyte med kolleger i u-länderna, poliliska organisalioners konlakler med systerorganisationer samt fackliga organisalioners hjälp och utbyte av erfarenhet. Syftet skall vara all mobilisera fler kvinnor och män i bisländs-samarbelel inom ramen för deras vardagssysselsällningar.

Herr lalman! Biståndspolitiken är motiverad av medkänsla med de människor som ännu inle lyckats befria sig från massfaliigdomens grepp. Motivet är grundläggande för svenskt utvecklingssamarbete och i sig nog. Men vi måste också komma ihåg all utvecklingshjälpen ger vår lilla nation möjligheter alt vara med i ett internationellt utvecklingsarbete till gagn för alla nationer som engagerar sig däri, såväl u- som i-land. Sveriges välfärd är byggd på internationell handel och utveckling. Svensk utvecklingshjälp innebär, sett ur delta perspektiv, ett fortsall svenskt ja lill internationell samverkan.

GERTRUD SIGURDSEN (s) kort genmäle:

Herr lalman! Margaretha af Ugglas började med alt säga all socialdemokraterna har kommit i olakt med u-ländernas önskningar därför alt u-länderna önskar en helhetssyn där man inle bara lar in biståndspolitik utan också handels- och industripolitik m. m. Det är just della som socialdemokraterna har tagit hänsyn till i utskottsbehandlingen och i sina motioner. Del har däremoi inle regeringen gjort.

Sedan lar Margaretha af Ugglas upp fonden för industriellt samarbete med u-länder och säger att den socialdemokratiska reservationen är mycket motsägelsefull. Jag har försöki alt i min deball med David Wirmark tala om att det är en ideologisk skillnad i vår syn på denna.

Visst måste man - det säger jag som svar på Margaretha af Ugglas fråga - ha instrument. Vi har numera SIDA som har hjälpt lill med en mycket kraftig

industriell utveckling i u-länderna. Företagen kan också själva ha samarbeie med u-länderna. Vi kan peka på Volvos samarbeie med Angola. En delegation med bl. a. den moderate förre statssekreteraren i handelsdepartementet har varit i Angola och utvecklat handelsavtal med ett land som man från moderat håll tidigare inte var särskilt pigg på atl siödja. Della på grund av befrielserörelsen MPLA, som nu är del regeringsbärande partiet. Samarbelsavialen skall, menar vi, användas mer aktivt än lidigare.

I propositionen sägs, vilket utskottet upprepar, alt fonden bör ha en viss förmedlande och informerande funktion. Del behövs ingen fond för detta. Inle heller behövs någon särskild fond för att medverka lill förinvesteringsstudier. Det har SIDA medverkat till tidigare. I utskoiisbeiänkandet sägs att fonden finansiellt bör kunna medverka i samägda förelag, s. k. joint veniures, tillsammans med u-landspartner och svenskt förelag saml att förslag om sådan samverkan kan komma från myndighet eller företag såväl i u-länder som i Sverige. Del är alltså detta samägande och denna sammanblandning av näringsliv och biståndspolitik som vi reagerar emot. Det går mycket väl att utveckla detta samarbeie på andra vägar. Man behöver inte den nya byråkrati som skapas med industrifonden. Den tidigare borgerliga regeringen var i varje fall emot en byråkratisering. Vi menar att det finns andra former och att vi kan verka för samarbeisavtal utan atl på elt aktivt sätt blanda in del svenska näringslivet.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

MARGARETHA AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr talman! När jag nu lyssnade till Gertrud Sigurdsen tyckte jag snarast atl skillnaden mellan oss slutade i atl fonden skulle bli elt utslag av byråkrati. Jag uppfattade inte att det fanns så mycket mer kvar av ideologiska motsättningar

När jag läser den socialdemokratiska reservalionen tyckerjag också att den är glädjande positiv till industrisamarbete. Jag kan läsa ell stycke direkt ur reservalionen:

"De svenska förelagen kan stimuleras alt aktivt medverka" - i den industriella utvecklingen av u-länderna. "Della kan ske på många olika sätt."

Del finns ett annat inslag i den socialdemokratiska reservalionen somjag gärna skulle vilja fråga om -jag borde ha gjort del i mitl huvudanförande. Det gäller den s. k. selektiva u-landspolitiken och vad den egentligen innebär. Gertrud Sigurdsen nämnde nu Angola. I dag är sådana samarbetsavtal direkt riktade till u-länder, och de är alla ingångna under den tidigare socialdemokratiska regeringens tid. Del aren så blandad kompott som Algeriet, Egypten, Indien, Iran, Libyen och Irak. Jag vet inle rikligt var jag kan hitta den selektiva u-landspolitiken i de här samarbelsavialen. Del är väl inle de länder som Bertil Måbrink tidigare nämnde här som man från socialdemokraternas sida nu vill prioritera när del gäller samarbeisavtal?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt ulvecklingssamar-bete m. m.

GERTRUD SIGURDSEN (s) kort genmäle:

Herr lalman! Nej, Margaretha af Ugglas, del är inle byråkratin som skiljer oss åt närdel gällerden ideologiska inställningen, utan det är frågan om hur vi vill samarbeta med det svenska näringslivet. Vi menar atl det inle är det svenska näringslivet som skall ha det avgörande infiytandet över den industriella utvecklingen i u-länderna. Och framför alll skall inle del samarbete som man förordar i indusiribislåndsfonden ske med hjälp av bislåndsmedel. Om man vill använda statliga medel för exportfrämjande åtgärder av annat slag är det en annan form av samarbeie mellan Sverige och u-länderna. Det är inle biståndspolitik man föreslår riksdagen med denna industribiståndsfond.

MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Lägel i södra Afrika har förvärrats mycket allvarligt de senaste månaderna. Bara sedan vi senast diskuterade biståndspolitik här i riksdagen i våras har Sydafrika genom sitt totala förakt för FN:s planer för fred och frihet i Namibia, genom militära rader in i Angola och Zambia och på annat sätt kraftigl ökat riskerna för ell stort krig i södra Afrika. Flyktingströmmarna i södra Afrikas länder har också ökal pä ell fruktansvärt sätt. Del är tusentals och åter lusentals människor, män, kvinnor och barn, som flyr särskilt lill Botswana, Angola och Zambia från länder som Zimbabwe och Namibia. Man har i Botswana uppskattat alt man under vissa perioder i våras och somras bara från Rhodesia, eller Zimbabwe, haft en inströmning av mellan lOOoch 200 flyktingar per dag. Man häri Zambia många flyktingläger, bl. a. läger enbart för barn - ett läger med 7 000 flickor och elt annat med 9 000 pojkar från Zimbabwe. Det är alltså en dramatisk upptrappning av flyktingsitualionen som har skett.

Befrielserörelserna ökar sitt arbete både på atl ge skydd åt flyktingarna och på alt befria sina länder. Detta illustreras av de många önskemålen om ökat svenskt stöd till befrielserörelser som har framförts inom ramen för anslaget för humanitärt bisiånd till flyktingar och befrielserörelser. En rad representanter för befrielserörelser har besökt Sverige under den senaste liden. Del har ännu bara gått några månader av det nya budgetåret. Och de representanter för befrielserörelser och andra organisationer som kommer hit får nu beskedel atl nästan alla pengar på anslaget för stöd lill befrielserörelser redan är fördelade; det finns myckel litet kvar. De får alltså gå med det beskedel.

Della visar att den bedömning som socialdemokraterna gjorde i våras i riksdagen var riklig. Vi ansåg alt man måste öka anslaget för humanitärt bistånd lill flyktingar och befrielserörelser med 25 milj. kr. - vilket naturligtvis inle heller är tillräckligt - utöver regeringens förslag. Vårt förslag

röstades ned av riksdagen. De pengarna hade verkligen behövts nu till de organisationer som kommer och söker stöd. Jag vill uppmana den nya regeringen alt i höstens kompletteringsproposition komma tillbaka till riksdagen och föreslå ett ökat anslag på denna punkt, så att de växande behoven för flyktingorganisationer och befrielserörelser kan tillgodoses på ett rimligt sätt.

Jag skulle vilja beröra några av de aktuella och nu akuta behoven när det gäller flyktingar och befrielserörelser i södra Afrika.

Först Zimbabwe, som tidigare kallades Rhodesia. I våras kritiserade befrielserörelsen ZAPU genom sin ordförande Joshua Nkomo en del principer för del svenska biståndet. Vi hade också en debatt om deUa här i riksdagen. Särskilt på en punkt tror jag att det är viktigt att vi tar ZAPU:s och Nkomos kritik pä allvar.

1 utrikesutskottets belänkande, som vi debatterar här i dag, heter det:"

avsikten är all inrikta biståndssamarbetet med befrielserörelserna på insatser av mer långsiktig karaktär vilka är av direkt belydelse för övergången till majoriletsstyre i de berörda länderna."

Nu kritiserar ZAPU att Sverige inte vill ta emot stipendiater från Zimbabwe här i Sverige. Del är i och för sig en gammal politik, som inle den borgeriiga regeringen hittat på - den har också förts av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Principen är att stipendiegivningen i första hand skall ske nära de länder som befrielsen gäller, där kultur och språk är något så när likartade, och inte i första hand i Sverige. Det är en princip som också har förfäktats av socialdemokraterna. Jag tycker den principen fortfarande står sig som en allmän riktlinje.

Men här finns en stor och viktig invändning; Zimbabwe är elt modernt industri-, jordbruks- och servicesamhälle, som befrielserörelserna hoppas atl kunna ta över när befrielsen kommer. Del är alltså ett samhälle med en helt modern infrastruktur. Detsamma kommer senare att gälla Sydafrika, om befrielsen senare kommer dit.

Befrielserörelserna i Zimbabwe och Sydafrika har alltså andra utbildningsbehov än andra länder i Afrika. De måste utbilda t. ex. civilingenjörer så alt de kan ta över en modern serviceapparat, en modern industriapparat, en modem jordbruksapparat. Den typen av utbildning är antingen utomordentligt sparsamt förekommande i andra länder i Afrika och då i regel reserverad för de inhemska behoven i resp. land, eller finns inte alls. Då menar jag att det är rimligt att vi antingen här i Sverige lar emot stipendiater på denna typ av utbildning eller ger dem del i andra industriländer som har sådan utbildning.

På denna punkt är alltså den kritik som riklats mol oss från ZAPU:s sida rimlig och riktig. I själva verket slår den i överensstämmelse med vad utskottet säger, nämligen all biståndssamarbetet med befrielserörelserna skall inrikias pä insatser av mera långsiktig karaktär vilka är av direkt betydelse för övergången till majoriletsstyre. Del är därför rimligt att vi på denna punkt ändrar den praxis som gällt såväl under den borgeriiga regeringens tid som lidigare under den socialdemokratiska regeringen.

6 Riksdagens protokoll 1978/79:15-16

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete tn. m.

Situationen i Namibia är för ögonblicket det mest dramatiska som sker i södra Afrika. Naturiigtvis innebär Sydafrikas avhopp från FN-planen för Namibia och dess fortsatta krigföring mol SWAPO och grannländerna att behovet av en kraftig ökning av stödel lill SWAPO är akut. I våras hade jag en diskussion med utrikesminister Karin Söder om stödet till SWAPO efter den fruktansvärda massakern på 600 män, kvinnor och barn i Cassinga i Angola; i många fall sköts de flyende ned bakifrån av de sydafrikanska trupperna. Hon sade då att det långsiktiga behovet av stöd lill SWAPO skulle bedömas senare, som hon uttryckte det. Hon fick inle tillfälle till del eftersom regeringen föll. Nu utgår jag från att den nya regeringen med all skyndsamhet under hösten tar upp frågan om en snabb ökning av biståndet till SWAPO utöver tidigare beslut.

Sydafrikas fruktansvärda massakrer på flyktingar innebär, fömlom det oändliga mänskliga lidande de förorsakar, också - och del är naturligtvis ell taktiskt syfte - att SWAPO:s blygsamma resurser åras från Namibia. Man tvingar SWAPO alt så gott som hell ägna sig åt den akuta nödvändigheten all hjälpa människorna i de flyktingläger där de ligger sårade och skadade. Pä del sättet tunnar man ut SWAPO:s resurser inne i Namibia.

Samtidigt pumpar Sydafrika och vissa konservativa eller reaktionära gmpper i väst in ohyggligt mycket pengar till de sydafrikanska marionetterna -sådana som i Sydafrika skulle kallas banlustanledare-som Sydafrika backar upp inför de val man avser atl hålla i Namibia ulan FN:s överinseende. Del går ett massivt stöd i form av pengar och andra resurser lill de grupperna.

På samma gång - och del är det viktiga när det gäller del vi talar om nu: bisiånd lill civil verksamhet - ingår del i Sydafrikas politik atl genom administrationen i Namibia förvägra bybefolkningarna i områden där SWAPO har stöd medicin, hälsovård, skolor och utbildning. I en del fall har man t. o. m. krävt att bybefolkningarna skall kunna visa upp medlemskort i den s. k. Turnhallealliansen, dvs. del parti i Namibia som är en direkt marionett till den sydafrikanska regimen - det är ingen överdrift atl kalla del så - för att de skall få del av t. ex. medicin och elementär hälso- och sjukvård. Detta är en modern variant på metoder som medeltidens och 1500-talets européer tog till närde ville omvända befolkningarna till kristendomen i olika länder som de hade erövrat. Del är samma fruktansvärda teknik.

SWAPO har - liksom andra befrielserörelser som Sverige har stött och stöder - civila program för hälsovård och elementär sjukvård i byarna, anspråkslösa skolor för barn och i vissa fall också vuxenutbildning och utbildningsprogram av olika slag och vidare en del blygsamma jordbruksprogram inne i Namibia. Ett kraftigl ökat svenskt stöd till SWAPO:s civila och humanitära program inne i Namibia blir alltså desto angelägnare nu, när Sydafrika har avstängt bybefolkningar som inte vill ställa upp på dess villkor från elementär hälso- och sjukvård. Man använder hälso- och sjukvården som en bricka i det politiska spelet, och det gör del än viktigare atl Sverige ökar stödel lill de program SWAPO har för att hjälpa dessa bybefolkningar med medicin, hälsovård och utbildning.

När del gäller själva Sydafrika är del bra atl del totala anslaget för flyktingar

och befrielserörelser ökar i budgeten. Men det ser just nu ut som om budgetanslaget disponeras så, att stödet till apartheidpolitikens offer direkt inne i Sydafrika faktiskt skulle minska under innevarande budgetär. Jag förutsätter atl detta är en administrativ lapsus som kommer alt rättas lill. Jag vill uppmana den nya regeringen att följa denna fråga. Det vore orimligt om vi i ett läge när Sverige på allt sätt vill öka trycket på Sydafrikas regering skulle minska det humanitära stödet till apartheidpolitikens offer direkt inne i landet. Men jag utgår som sagt ifrån att detta är ett misslag som kommer att rättas till.

Stödet till befrielserörelserna och befrielsearbetel i Sydafrika hänger nära samman med vad vi kan bidra med för att isolera den sydafrikanska regeringen och med vad vi kan göra på det internationella planet. Efter den beställning som riksdagen gjorde för något år sedan har också ett förslag lagts fram lill regeringen om elt stopp för investeringar i Sydafrika liksom elt stopp för kapitalutförseln från svenskar dit.

Nu har jag i den sydafrikanska dagstidningen The Citizen sett att den svenske Atlas Copco-chefen i Sydafrika i en intervju försöker tona ned betydelsen av förslagel om invesleringsförbud i Sydafrika. Han understryker att moderata samlingspartiet har ställt sig utanför förslagel, och han uttrycker förhoppningen alt den svenska industrin skall påverka regeringen i Sverige alt göra modifikationer, som tonar ned förslaget. Nu har moderaterna lämnat regeringen; jag vill därför fråga utrikesministern i den nya folkpartiregeringen om han kan lova alt den svenske Sydafrikaförelagarens förhoppningar kommer på skam och au i stället ett förslag om verkligt investeringsstopp i Sydafrika snarast läggs fram i enlighet med del riksdagsbeslut som lidigare har fattats.

Jag skall sedan gå över till reservationen 6 till utskottets betänkande, i vilken socialdemokraterna lar upp frågan om vilka befrielserörelser som skall kunna få stöd från den svenska regeringen. Huvudlinjen är ju atl FN-rekommendationer skall ligga bakom. Men socialdemokraterna anser alt regeringen skall vara oförhindrad att ge ett direkt bistånd till befrielserörelser också i andra situationer och i andra länder, t. ex. i sådana fall när FN av poliliska skäl är blockerat. Det finns ju en rad konflikter i väriden där FN-aktioner inte kommer till stånd till följd av olika slags politiska blockeringar. Då måste den svenska regeringen, om den bedömer det som angeläget, vara oförhindrad att ge ett direkt stöd till en befrielserörelse. Jag vill erinra om att det var på det sättet som bistånd till Sydvietnams nationella befrielsefront gavs på sin lid, och det finns fler exempel på det. Vi menar att riksdagen klart skall uttala alt regeringen skall ha den friheten i framtiden. Man bör inle ansluta sig till utskoltsmajoritelens uttalande, där det hävdas att det i sådana här fall i första hand är Röda korset som skall agera eller att man skall använda sig av andra, indirekta vägar. Regeringen skall enligt vår mening vara obunden alt använda de vägar som anses mest lämpliga och angelägna.

Herr talman! Konflikten i södra Afrika trappas nu upp mot vad som förefaller bli en oundviklig militär konfrontation, vilken sannolikt i en framtid kan leda till ett stort krig i södra Afrika. Detta krig kan sprida sig till ett

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

allmänt krig i slora delar av den afrikanska kontinenten, om inte del internationella samfundet snabbt tillgriper ekonomiska sanktioner och gör andra ingrepp för alt isolera Sydafrikas regering. Sverige måste ge sitt bidrag till arbetet på majoriletsstyre, självständighet och drägliga levnadsförhållanden, dels i form av inlernationella aktioner genom FN, dels genom svenska isoleringsaktioner, t. ex. investeringsstopp. Vi måste också siödja befrielserörelserna och aparlheidpolitikens offer än mer aktivt lill följd av den upptrappning av konflikten som nu är en fruktansvärd verklighet, beroende på den sydafrikanska regeringens omänskliga politik och militära aggressivitet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationer som är fogade till utskottets betänkande.

GEORG ÅBERG (fp):

Herr talman! Under de ekonomiski besvärliga år som vi har haft och delvis fortfarande har i vårt land, hade det kanske inie varil så märkvärdigt om intresset fördel inlernalionella utvecklingssamarbetet svalnat. Del är därför ell gott betyg åt svensk folkopinion alt del inle har växt fram någon opposition emot detta vårt internationella ansvar, ett ansvar som tidigare dokumenterats och utvecklats i vårt land.

Del är därför också värdefullt atl kunna konstatera den breda uppslutningen från alla de politiska partierna då del gäller de slora linjerna i svensk biståndspolitik, även om meningarna går isär på en del punkier. Det allt övergripande, nämligen vårt gemensamma ansvar, ligger i alla fall fast.

Detta betyder dock inte att man kan slå sig till ro och tro atl u-landspoliliken för all framtid är så förankrad i vårt samhälle att del nu går a v bara farten. Nej, del måste ständigt till upplysning och informaiion, dels om del positiva som sker i internationella sammanhang, dels också om de tyvärr ökande behov som gör sig gällande i den internationella utvecklingen över väriden.

I detta sammanhang får folkrörelserna och de enskilda organisationerna, inle minst de kristna missionerna, en alltmer framträdande roll. Dessa rörelser har ju alltid haft, och har fortfarande, stor betydelse som opinions-bildare i vårt land. Deras positiva insatser har säkeriigen betytt myckel dä det gälll alt föra fram vårt land till en täiplais belräffande biståndsinsatsen per capita räknat. Men det gäller all också i fortsättningen slå vakt om och ta till vara de resurser som folkrörelser och enskilda organisationer utgör, delta inte minst då det gäller verksamheten på informationssidan. Del är därför med tillfredsställelse man kan konstalera atl SIDA har för avsikt atl vidareutveckla slödel till u-landsinformalion genom de enskilda organisationerna.

Vad som ärsärskilt värdefullt inom de enskilda organisationernas arbete är att dessa oftast har goda förutsättningar att med sitt bistånd nä fram till de fattigaste och mest eftersatta grupperna i de länder del gäller. I många inlägg i dag, liksom så många gånger lidigare, har ju poängterats viklen av all verkligen nå fram med biståndsinsatserna dit där de bäst behövs.

I många länder där svensk kristen mission varil etablerad sedan många

decennier tillbaka har en förnämlig och relativt snabb utveckling kunnat ske på senare tid, därför atl samarbetet mellan SIDA och samfunden eller organisationerna i fråga har utvecklats och fördjupats. Detta är en riklig och positiv utveckling som helt bör ha riksdagens stöd.

Jag har haft tillfålle några gånger all på ort och ställe kunna konstatera vad sådanl arbete har betytt och fortfarande betyder. Lät mig nämna endast elt par exempel.

Vid en resa som jag nyligen gjorde tillsammans med några andra riksdagskamrater till olika missionsstationer i Centralafrika fick vi på nära håll se vilken betydelse del haft för slora regioner atl lidigare etablerade missioner kunnat utveckla sin verksamhet. Man hade kunnat nå ut till byarna med hälso- och sjukvård och med elementär utbildning på elt föredömligt sätt.

Vi sammanträffade vid flera tillfällen med personer som tidigare hade varit bosatta inom nämnda områden och därför hade ett riktigt tidsperspektiv på vad som skett under senare år. Det samstämmiga vittnesbördet frän dem var alt samarbetet mellan SIDA och missionerna verkligen har avsatt spår då det gälll alt höja folkels standard.

Då man jämför de slora länderprojekten med vad som kan åstadkommas av de enskilda organisationerna, kan del kanske synas som om de sistnämnda är så små att de därför skulle vara betydelselösa. Men så ärju ingalunda fallet. För en tid sedan hade jag tillfälle atl besöka ett mindre fiskeriprojekt i Bangladesh, elt land som har varit nämnt flera gånger här i dag. Det projektet har startats av svenska pingströrelsen på ön Bhola, ett av de fattigaste distrikten i hela landet. Bland en befolkning där endast 4 96 kan läsa och skriva har man gått in för all förbättra fiskemetoderna men också samiidigi arbeta med undervisning av såväl äldre som yngre. Man har noga aktat sig för alt presentera en teknologi som går över huvudet på folket. Man har gått ned på en nivå där invånarna kan följa med i vad som sker och få en känsla av all det verkligen är dem själva det gäller. Då jag såg dessa fiskare under dagen ägna sig ål sitt yrke och försöka förbättra det och under kvällstimmarna komma lill missionens skolor - man kanske kan säga primitiva men dock skolor - och där villigt ta del av undervisningen, så förstod jag atl delta måste vara ett riktigt sätt atl förverkliga de mål vi alla varit överens om, nämligen att alla våra insatser bör sikta lill alt hjälpen når ned till de allra fattigaste.

Del är mot denna bakgrund något förvånande atl vpk i motionen 1914 har varit inne på atl ta bort dessa möjligheter för de enskilda organisationerna och alt överföra hela stödet till fackliga organisationer och solidariielsgrupper. Del ena bör ju inte lägga hinder i vägen för del andra. Om man menar något med atl hjälpen skall ges åt dem som är mest utsatta skall man ju vara lacksam för varje kanal genom vilken hjälp kan slussas ut -det må sedan gälla direkt humanitärt stöd eller utvecklingsarbete inom utbildnings-, sjukvårds-eller något annat område. Bertil Måbrink sade ju också i elt av sina anföranden all man bör använda alla kanaler så att man når ned till de allra fattigaste. Vpk:s molion och Bertil Måbrinks yttrande går här, tyckerjag, stick i stäv mot varandra.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. tn.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

SIDA:s intentioner att sluta fleråriga ramavtal med de enskilda organisationerna för att ge dem bältre möjligheter lill planering av insatserna finner jag vara mycket motiverade. Då detta ju knyts till de egna insatserna från organisationerna i fråga sporrar ett sådant handlande lill ytteriigare insatser. Beträffande missionerna är del ju i stort sett kollektmedel, alltså redan beskattade pengar, som medlemmarna skjuter lill som utgör organisationens insats. Samarbetet mellan SIDA och missionen får här en dubbelverkan som enbart är lill gagn för u-landsarbetel som sådant.

Utskottets betänkande har tagit fasta på dessa positiva verkningar, och jag vill därför sluta med all yrka bifall till utskottets förslag.

STURE ERICSON (s):

Herr talman! Låt mig först hälsa vår nye utrikesminister välkommen lill riksdagen. Jag vill också gratulera Hans Blix till hans nya arbetsuppgifter i hans gamla departement. Det är bra att det statsråd som skall sköta de utrikespolitiska frågorna under de närmaste elva månaderna har gedigna kunskaper i sakfrågorna och inle har utsetts på grund av några andra egenskaper.

Om vi nu i den provisoriska regeringen också får en politiskt handlingskraftig utrikesminister som lar initiativ i progressiv riktning får väl de närmaste månaderna utvisa. Jag tror att Hans Blix kan räkna med atl bli bedömd enbart efter sina gärningar, och jag tror atl hans utgångsläge är bättre än de flesta nya statsråds.

Herr talman! Jag skall ta upp frågan om våra bidrag till IDA och FN:s kapilalutvecklingsfond och sedan behandla IDB-medlemskapet. Då vänder jag mig främst till de 14 centerpartister som i fjol här i kammaren lät sig manövreras till att stödja den moderata IDB-linjen trots att de i själva verket ville säga nej.

Reservationen 2 handlar om Väridsbanken/IDA och om FN:s kapilalutvecklingsfond. Vi socialdemokraler säger i reservationen "att Sveriges höga andel av bidragen lill IDA bör minska och att detta bör utgöra riktlinje vid kommande förhandlingar om en ny påfyllnad av IDA:s resurser. I stället bör Sverige sä långt som möjligt arbeta föratt stärka FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF) för att u-Iänderna därigenom skall få en annan kanal för kapilalbistånd."

Vi socialdemokrater har under de två senaste åren fört en debatt med den borgeriiga trepariiregeringen om det svenska engagemanget i Väridsbanken och IDA. I samband med den s. k. femte påfyllnaden av IDA:s resurser för åren 1977-1980 föreslog vi atl den svenska andelen skulle vara ca 100 milj. kr. om året mindre än vad regeringen Fälldin bestämt sig för. Vi hävdade atl den svenska andelen inom IDA kommit att bli alltför hög. 100 milj. kr. per år under denna treårsperiod hade kunnat användas bl. a. i södra Afrika på elt sätt som bättre överensstämmer med målen för den svenska biståndspolitiken.

Vi har blivit hårt kritiserade för denna inställning, främst från de folkpartister i den förra regeringen som ansvarade för biståndsfrågorna. Man

har sagt atl vår linie skulle ha saboterat förhandlingarna om den femte påfyllnaden av IDA:s resurser. Nu finns de sabotörerna inom IDA på betydligt närmare håll. USA har hittills inle ens betalat in sitt fulla bidrag för den treårsperiod som avslutades vid halvårsskiftet 1977. Den 1 november uppgår USA:s skulder lill IDA lill 750 miljoner dollar, dvs. ca 3,3 miljarder kronor.

För all undanröja alla eventuella missförstånd beträffande den socialdemokratiska synen på Väridsbanken och IDA skall jag här citera del uttalande i frågan som antogs av vår partikongress för tre veckor sedan: "Världsbanken härmed rätta blivit starkt kritiserad,bl. a. från svensk sida. Väridsbanken har status som fackorgan i FN men har, till skillnad från övriga FN, särskilda beslutsregler. Röster i styrelsen tilldelas i förhållande lill ekonomisk styrka. Världsbanken har vid flera tillfällen siälll sådana krav pä läntagariänderna alt del inneburit att de fatliga fått det sämre. Världsbankens uppträdande mol Chile är beryktat. Världsbanken styrs ytterst av kapitalistiska intressen. Samtidigt är Väridsbanken en organisation som u-länderna tvingas all vända sig lill för atl klara akuta lånebehov för investeringar. För u-länderna är alternativet ofta att gå till privata storbanker med hårdare lånevillkor.

Även Internationella Valutafonden ställer ofta hårdare krav på låntagarna. Därför medverkar nästan alla u-länder, även Vielnam, Tanzania och Guinea-Bissau m, fl, i Världsbanken och framför alll dess dotterorganisalion IDA, som ger lån på ekonomiskt förmånliga villkor, U-länderna ser helst att Sverige inom Väridsbanken arbetar hårt och aktivt för krav på progressiva förändringar. Vi bör därför stödja detta krav, även om vår höga andel av bidragen lill IDA bör minska."

Den förra regeringsmajoritetens representanter i utskotlet log den 3 juni i år ställning mot vårt förslag. De tre borgerliga partierna uttalade sig för en oförändrad svensk andel även under den treårsperiod som börjar efter halvårsskiftet 1980, den s. k. sjätte påfyllnaden. Om samtliga borgeriiga partier fortfarande står bakom denna linje får väl voteringen senare i dag visa. Del märkliga har nämligen inträffat atl regeringen Fälldin övergav sin egen och ulskotlsmajoritetens linje bara några dagar efter det att utrikesutskottet slutbehandlat propositionen 135.

I en slencilerad informationsskrift, "U-frågor i internationella organisationer", från UD:su-avdelning-nr3 för i är-kan man läsa atl ett förberedande möte om den sjätte påfyllnaden av IDA:s resurser hölls i juni med IDA Deputies, som är förhandlingsorganet för påfyllnadsförhandlingarna. Vid detta möte diskuterades bördefördelningen under IDA 6, dvs. den treårsperiod som börjar efter juli 1980. Jag citerar ur u-avdelningens informationsskrift:

"Frän svensk sida förklarades vad gäller bördefördelningen vid detta möte att vi måste komma alt väsentligt sänka vår nuvarande andel på 3,85 96."

Del betyder i klartext att trepariiregeringen Fälldin i juni övergav sin lidigare och den borgerliga ulskotlsmajoritetens linje och anslöt sig till den socialdemokratiska ståndpunkten. Tyvärr glömde statsrådet Ullsten att i tid informera herr Hernelius och andra borgeriiga ledamöter i utskotlet, så de

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete rn. m.

traskade vidare i de gamla hjulspåren som trädda på elt snöre. Eftersom de tre borgeriiga partierna efter den 3 juni i internationella förhandlingar agerat för det förslag som framförs i vår reservation 2 tar jag för givet att den vid voteringen senare i dag får ett myckel brett stöd här i kammaren.

Del andra ledet i vår reservation innebär ökat stöd till FN:s kapilalutvecklingsfond. I våras föreslog vi socialdemokrater en fördubbling av det svenska bidraget lill denna fond från 20 lill 40 milj. kr. innevarande budgetår. Vi blev naturiigtvis nedröstade i kammaren. Vår motivering ansluter lill vad den permanenta svenska FN-delegationen i New York anförde i sitt remissyttrande över bislåndspoliliska utredningens betänkande, nämligen alt FN även bör arbeta med kapitalöverföring lill u-länderna och atl det därför är motiverat att stöd byggs upp för FN:s kapitalutvecklingsfond. FN-delegationen anförde atl ett skäl för ett sådant svenskt agerande borde vara att u-länderna saknar reellt inflytande i Väridsbanken och IDA, medan de däremoi har ett relativt avgörande inflytande i FN-organen.

Del vore i hög grad önskvärt att Världsbanken/IDA:s dominerande ställning gentemot de fattiga länderna kunde reduceras genom en snabb uppbyggnad av FN:s kapilalutvecklingsfond. Del är högst beklagligt atl den borgerliga riksdagsmajorileten inte ställer upp bakom den linjen.

Reservationen 3 handlar om Inleramerikanska utvecklingsbanken, IDB. IDB har varit en myckel kontroversiell fråga sedan regeringen Fälldin i februari 1977 beslutade göra Sverige till medlem i banken. Medlemskapet motiverades då med kommersiella argument, men i propositionen 135 om "riktlinjer för internationelll utvecklingssamarbete" skriver Ola Ullsten ell år senare atl IDB:s verksamhet i princip har samma inriktning som de övriga regionala utvecklingsbankerna. Han menar att del därför är naluriigl alt också betrakta IDB ur ett u-landspolitiskt perspektiv. Men Ola Ullslen avstår demonstrativt från att presentera någon uppdaterad u-landspolitisk analys av IDB. Det varju Staffan Burenslam Linders bord då propositionen skrevs i våras.

Det gjordes emellertid en klar markering av IDB:s samband med utvecklingsfrågorna redan när Sverige blev medlem i september i Ool, genom att biståndsministerns statssekreterare Hans Blix utsågs till suppleant i IDB:s styrelse. Från i dag är del Sveriges utrikesminister som har denna befattning.

Vi vet ju alla att det svenska medlemskapet i IDB drevs igenom av moderaterna inom regeringen Fälldin. Centerpartiet hade på sin partistämma i Ystad i juni 1976 klart sagt nej till svenskt medlemskap, och Karin Söder sade, sedan hon blivit utrikesminister, alt ett svenskt engagemang i IDB inte var aktuellt. Vad Ola Ullslen ansåg om IDB redovisade han i ell frågesvar här i riksdagen den 17 december 1976. Enligt hans mening gick det inle att anföra några biståndspolitiska eller u-landspoliliska motiv för eu svenskt medlemskap i IDB. Bland Ola Ullslens motiveringar kan följande citeras: "Visst är det så atl IDB:s utlåningspolilik myckel dåligt stämmer med riktlinjerna för det svenska utvecklingssamarbetet. IDB har ingen koncentration på de fattigaste u-länderna. Tvärtom har huvuddelen av projekten hillills hört hemma i de

rikaste länderna i Latinamerika. Man har heller ingen prioritering för de socialt motiverade investeringarna - trenden är snarast den motsatta. Till bilden hör också atl konstruktionen av banken ärsådan alt ett land, USA, har vetorätt när det gäller utlåningsbeslut."

Hur lojal tänker den nya folkpartiregeringen egentligen vara mot detta Staffan Burenslam Linders moderata favoritprojekt? Det blir en dålig avstamp för en mer folkpartisliskt inriktad u-landspolitik "enligt socialliberala idéer", för att nu låna en fras från dagens regeringsförklaring, all här i dag sluta upp kring IDB-medlemskapet. "Fri- och rättigheter bör ges ett ännu starkare skydd" heter det också i regeringsförklaringen. Där utlovas vidare "elt aktivt arbete för frihet och rättvisa i väriden". Del gör man väl inte genom all stå kvar i IDB? Kanske det blir fler än Per Gahrton och Bonnie Bernström som vid dagens votering vägrar all siödja del moderata IDB-engagemangei?

Jag läser i Dagens Nyheter för i dag atl David Wirmark i går diskuterade problemet från principiella utgångspunkter vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet. Jag citerar DN: "Wirmark undrade över när politikerna skall gripa in i ett skede där enskilda storföretag riskerar alt agera på ett sådant sätt att den officiella utrikespolitiken motverkas eller underordnas storföretagens agerande." Är inle IDB-medlemskapet ett exempel på hur utrikespolitiken underordnas storföretagens agerande? Är David Wirmark beredd all gå från principresonemang till konkret politisk handling vid dagens votering?

När riksdagen den 1 juni 1977 med tre rösters majoriiei gav Staffan Burenstam Linder fullmakt alt ansluta Sverige lill IDB, skedde det med vissa klara förbehåll från näringsutskotlets sida. Dessa förbehåll var nödvändiga för att få 14 centerpartister här i kammaren att rösta med regeringen. Utskotlet förutsatte "alt regeringen under förhandlingsskedet ytterligare analyserar de aktuella omständigheterna och värderar de tecken på positiva förändringar i IDB:s politik som åberopas i propositionen".

En representant förde 14centerpartisterna som var ewo/IDB-medlemskap men som ändå röstade/o/-tolkade i kammardebalten dessa villkor på följande satt; "Utskotlet efteriyser mer påtagliga bevis för förändringar i bankens verksamhet och nya fakta i målet för alt Sverige skall kunna ändra ståndpunkt och ta steget in i ett medlemskap i IDB." Det var alltså baserat på en sådan tolkning som 14 centerpartiröster här i kammaren avgavs,/o/'och inte mot proposilionen.

Nu har del vid kammardebatter den 21 november 1977 och den 30 maj 1978 klart redovisats att några nya, för IDB positiva fakta inle kunde skaffas fram. Men regeringen Fälldin utnyttjade ändå snabbi sin fullmakt. Staffan Burenstam Linder hade bråttom. Sverige är nu sedan mer än ett är tillbaka medlem i IDB.

Hur har då utvecklingen inom IDB varil under del senast redovisade verksamhetsåret? Under 1977 ökade de tre största länderna med de relativt sett rikaste tillgångarna sina andelar av IDB-lånen. Argentina, Brasilien och Mexico fick 51 96 av lånen mot 42 96 året före. Delta var raka motsatsen till vad näringsutskottel avsåg med "positiva förändringar". Under 1977 fick de

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

InternationeUt utvecklingssamarbete m. m.

tio fattigaste länderna - med den lägsta inkomsten per capita - sammanlagt 29 96 av lånen. Året före var deras andel 34 96. Den förändringen var alls inte positiv i näringsutskotlets mening. De sex blodigaste diktalurregimerna -Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Paraguay och Uruguay - fick under 1977 hela 45 % av IDB:s totala utlåning. Det var en ökning från året före då andelen var 40 96. Också i detta avseende var utvecklingen med näringsutskottets mått mätt negaliv, inte positiv. Lån till investeringar i social infrastruktur har inie prioriterats ulan ligger kvar på en oförändrat låg nivå, dvs. inte någon positiv förändring enligt näringsutskottel.

Under den tid Sverige varit medlem i IDB har alltså inriktningen av lånen ytteriigare förskjutits från de fattigaste länderna. De länder som styrs av brutala militärdiktaturer har fåll en ökad andel av lånen. De argument som våren 1977 anfördes mol ett svenskt medlemskap i IDB har därmed ytteriigare förstärkts.

Den I juni i fjol var det påtryckningar från kompromissande partivänner i regeringen som styrde 14 centerpartisters röstning. De ville säga nej till IDB men i praktiken blev del elt rungande ja. De 14 var: Gösta Andersson, Kari Erik Olsson, Anna Eliasson, Gunnar Björk i Gävle, Arne Fransson, Pär Granstedi, Christina Rogeslam, Björn Eliasson, Olle Eriksson, Bengt Kindbom, Börje Hörnlund, Margit Odelsparr, Torsten Sandberg och Per Olof Sundman.

I ett pressmeddelande daterat den 26 maj 1977 sade dessa 14 cenlerparlisler atl de baserade sin ja-röstning för regeringens IDB-proposition pä fömlsätl-ningen atl det blev "positiva förändringar" inom IDB. Nu kan vi konstatera alt del inle blivit några positiva förändringar utan tvärtom en rad negativa förändringar.

Om de 14 står kvar vid den uppfattning de skrev under på och spred till pressen i maj i fjol så måste de i dag rösta för den socialdemokratiska reservalionen 3 eller åtminstone avslå vid voteringen. Har de ändrat uppfattning sedan i fjol våras är del enda hederliga de kan göra atl redovisa det här i dagens debatt före voteringen. Jag ser att Pär Granstedt står på talarlistan senare i dag. Kan man förutsätta att den tidigare sakkunnige inom UD kommer alt tala för de övriga 13 centerpartisterna i IDB-frågan?

Cenierns uiskottslalesman här i debatten, Sture Korpås, har tidigare i dag sagt att han känner osäkerhet beträffande IDB. Han vill för egen del ha mer tid på sig med motiveringen atl han behöver ett "underiag för diskussion och beslut om utträde". 1 klartext vädjar Sture Korpås om en viss karenslid fram till våren 1979, Om centern tänker gå emot IDB är del naturiigtvis sakligt rikligare alt göra det nu och inie låta vårt land bli ytteriigare invecklat i IDB-verksamhelen,

Sture Korpås uttalande bör naturligtvis registreras av vår nya regering som en myckel klar och otvetydig prognos om vad som händer med IDB-medlemskapet till våren, om frågan inte avgörs redan vid dagens votering.

Känner sig de 14 bakom fjolårets pressmeddelande fortfarande bundna av irepartikompromissen med moderaierna? Är de fortfarande lojala mot

Staffan Burenslam Linder? Det har ju hänt en del under de senaste veckorna, som kanske gett dem större frihet att följa sina samveten. Dagens votering om IDB blir ett första test på om de hårdsmälta kompromisserna under trepartiregeringens två svåra år fortfarande binder centerpartisterna här i kammaren eller om de nu kan agera efter egen övertygelse och eget förnuft.

Kompromisserna med moderaterna i regeringen har enligt opinionsmätningarna kostat centern en tredjedel av dess väljarkår under de senaste två åren. Överdriven lojalitet mot dessa moderatkompromisser kommer knappast att föra tillbaka väljarna till centern under de närmaste elva månaderna.

De 14 kan ju erinra sig den debatt som föregick fjolårels svära IDB-besIut. Cenierns riksstämma i juni 1976 hade sagt nej lill IDB. Centerns ungdomsförbund och Vi unga förde en mycket energisk agitation mot IDB. Ekumeniska u-veckan, en lång rad ideella organisationer och många lokala centerparliavdelningar engagerade sig i kampanjen mol ett svenskt IDB-medlemskap.

Nu visar aktuella informationer om utvecklingen inom IDB under det senaste året au dessa kritiker har haft rätt. IDB verkar i dag än mindre än tidigare för en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Latinamerika. IDB satsar i dag än mindre än lidigare på regimer som främjar ekonomisk och social utjämning i Latinamerika. IDB förbereder nu nya och stora krav på ökade finansiella bidrag från bl. a. Sverige. Vill verkligen en majoritet av den svenska riksdagen fördubbla det ekonomiska stödet lill IDB, trots att utvecklingen inom banken är den rakt motsatta mot vad riksdagen i fjol avsåg med formuleringen "positiva förändringar"?

Borde vi inte i dag markera alt moderaterna inte längre sköter regerandet här i landet? Skall inte vår u-landspolitik vara en och densamma både) UD och i handelsdepartementet?

På de frågorna väntar vi i dag alt få svar, främst från Gösta Andersson, Karl Erik Olsson, Anna Eliasson, Gunnar Björk i Gävle, Arne Fransson, Pär Granstedt, Christina Rogeslam, Björn Eliasson, Olle Eriksson, Bengt Kindbom, Börje Hörnlund, Margit Odelsparr, Torslen Sandberg och Per Olof Sundman.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 3.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Iniernationellt utvecklingssamarbete m. m.

Sverige aktivt kommer att verka för alt nästa påfyllnad av IDA:s resurser blir betydande". Det lät på Sture Ericson som om vi i skrivningen hade bundit oss vid absolut oförändrad bidragsandel. Detta står ingenslans i utskottets skrivning. Som vi säger i fortsättningen "får dock det svenska bidraget till denna påfyllnad, som liksom vid lidigare påfyllnader blir föremål för internationella förhandlingar, givetvis bedömas i ljuset av det totala bidragsmål man därvid kan ena sig om liksom av de insatser som andra bidragsgivare visar sig beredda atl göra". Detta var alltså en skrivning som socialdemokraterna mycket väl hade kunnat ansluta sig lill.

Ä nnu är del inte klart vilken storiek ID A:s resurser kommer att ha för nästa period. Det kommer att vara en ganska avgörande faktor för på vilken procentuell nivå vi lägger vårt bidrag.

Vad sedan gäller IDB fick jag en fråga om min inställning - Sture Ericson lyssnade kanske inte på vad jag sade i milt anförande. Jag tycker alltså inle atl det är rimligt att Sverige nu såsom socialdemokraterna begär skall lämna banken sedan vi nyligen gäll in som medlem. Del skulle minska trovärdigheten i våra internationella åtaganden. Vidare är det faktiskt inte så att våra möjligheter aU la ställning till olika situationer av förtryck av de mänskliga rättigheterna påverkas av vårt medlemskap i banken. Utrikesutskottet har ju tvärtom slagit fast - och det vet Sture Ericson - atl någon sådan påverkan inle finns. Medlemskap i banken ger oss i stället en möjlighet alt inom banken posilivt verka för deras beaktande.

ALLAN HERNELIUS (m) kort genmäle:

Hert talman! Först vill jag för balansens skull, men inte bara därför, ansluta mig till Sture Ericsons välkomsthälsning till utrikesministern.

I övrigt finns del egentligen inte någon större anledning atl bemöta Sture Ericsons anförande i dag. Det var affektladdat och utgjorde till stor del en upprepning av vad som sades i maj månad lidigare i år - i det avseendet påminde det om radioprogrammet Gamla skivbekanta. Anförandel handlade dessutom mera om centerpartiet än om IDB.

Del nya i Sture Ericsons anförande var att han uppgav sig ha visst siffermaterial om bankens förehavanden under senare lid. Man kan naturligtvis uppehålla sig vid sifferexercis ganska länge, men jag vill säga att enligt det siffermaterial jag har till miu förfogande har utlåningen lill A- och B-länderna, som är de rikaste i detta område, under 1977 sjunkit lill 60,5 % från 62,9 år 1976 - det är alltså ingalunda fråga om en ökning. Beträffande C- och D-länderna, de fattiga länderna, finner man att dessa länders andel i bankens totala utlåning har ökat från 35,6 lill 39,5 %.

Dessa siffror redovisas i del material jag har, och jag kan inle tro annat än att Sture Ericson har kommit på villovägar i det rika siffermaterialet.

Det sades också au medlemskap i IDB är ett exempel på att utrikespolitiken underordnats storföretagens intressen. Menar Sture Ericson då att delta skulle gälla också för Jugoslaviens medlemskap?

Sture Ericson talar ständigt om Staffan Burenslam Linders barn i IDB. Jag vill då fråga: Vill Sture Ericson bestrida att elt nordiskt utrikesutskott före regeringen Fälldins tillkomst -jag upprepar det - under hand som svar på sina frågor erhöll beskedet att Sverige avsåg alt gå in i banken? Skulle något som var högsta synd och bristande rättvisa under regeringen Fälldins tid vara tillåtet och vällovligt under regeringen Palmes lid, eller vad menar egentligen Sture Ericson?

Sedan har Sture Ericson faktiskt glömt bort en sak i sammanhanget som han och hans parti borde vara angelägna om - det brukar de vara - nämligen frågan om sysselsättningen i Sverige. Det är för att få tillträde lill den här marknaden som Sverige är medlem. Glöm inte bort det och glöm inte bort dem på våra arbetsplatser som är beroende av atl vi har export på denna stora och växande latinamerikanska marknad!

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Hert talman! David Wirmark sade atl utskottets majoritet inle har bundit sig för oförändrad andel, och sedan citerade han. Jag skulle vilja läsa samma citat. De två motiveringar som anförs för en minskning av det svenska biståndet går ul på all det totala bidragsmålel skulle bli mindre. Men om det totala bidragsmålet blir mindre, är det klart att Sveriges totala bidrag minskar. Andelen förblir emellertid ungefär 4 96.

Det andra är att de insatser som övriga bidragsgivare visar sig beredda alt göra skulle vara mindre. Men inle heller detta innebär ju att Sveriges andel minskas, ulan det är det totala bidraget som minskas. Följaktligen slår det i denna skrivning alt majoriteten inte vill ändra på vår andel. Däremot satte sig någradagarsenare regeringens representanieroch förhandlade med IDA, och nu citerar jag ur UD:s informationsskrift: "Från svensk sida förklarades vad gäller bördefördelningen vid deua möte att vi måste komma atl väsentligt sänka vår nuvarande andel på 3,85 %. Vi kan under de närmaste åren inte räkna med betydande ökningar av biståndsanslaget." Detta är alltså en helt ny motivering och inte den som utskotlet anfört.

Det står helt klart alt regeringen har ändrat sin linje och alt utskoltels majoritet är inne på en förlegad politik.

Belräffande IDB konstaterar jag att David Wirmark tar principiell ställning, men i det konkreta fallet underställer han utrikespolitiken storföretagens intressen.

Sture Korpås å sin sida läste upp citatet, och jag ber alla som är intresserade atl studera protokollet. Min varning lill den nya regeringen är nog högst befogad. Centern kommer inle att rösta för IDB lill våren, men vi får väl se hur del går.

Bestrider Allan Hemelius att mina siffror är korrekla, eller vill han bara

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

trixa med statistiken för atl få fram någonting som är snyggare? Är någon siffra i mitt anförande felaktig, vore jag tacksam att få del påpekat.

Sedan gjorde Allan Hernelius samma misstag som del som gjorts i propositionen och som tidigare i debatten har blivit utrett, nämligen atl man buntar ihop kategori C och D. Ja, D-länderna är de fattigaste, men C-länderna är det inte, utan det är länder med små marknader. Några av dem är i alla fall relativt sett inle särskilt fattiga.

Allan Hernelius försökte sedan att ordentligt drämma lill med storsläggan och drog in sysselsättningen i argumentationen. Här ber jag att få hänvisa till LO:s remissyttrande, som innebar ett nej till IDB. Jag tror faktiskt att LO mer än moderaterna slår vakt om sysselsättningen i detta land. Även TCO:s remissyttrande var ytteriigt negativt.

DAVID WIRMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Sture Ericson har fortfarande inte påvisat atl del finns någon mening i del här betänkandet från utrikesutskottet i den del del avser våra bidrag till IDA - och jag bestrider att det finns någon sådan mening - som säger att vår andel skall vara precis så stor som den nu är. Tvärtom har vi i flera meningar markerat atl man måste ta hänsyn lill olika faktorer. Jag förstår inte att Sture Ericson kan försöka att smita ifrån detta. Här har han verkligen givit sig ut på djupt vallen.

Argumenteringen är inte starkare när det gällerden andra punkten: frågan om storföretagen och ulrikespolitiken. Det tidningsuttalande av mig som han citerade gällde ett föregivet kärnvapensamarbete mellan ett västtyskt företag och Sydafrika. Det rörde sig om frågor som inte blivit föremål för beslut av ansvariga politiker.Om Sture Ericson nu vill dra en parallell med vårt medlemskap i IDB, måste det innebära alt han menar att det faktum att storföretagen får exportera till olika latinamerikanska länder skulle hindra oss att göra de utrikespolitiska bedömningar och de uttalanden som vi själva vill göra. Delta ärju en oerhörd beskyllning. Vad har herr Sture Ericson för belägg för elt sådant påstående? Tvärtom säger ju riksdagens majoritet att det är självklart att Sverige på samma sätt som förut kommer atl ta avstånd från del förtryck som förekommer inom vissa av regionens länder eller annorstädes och ge sitt stöd åt en demokratisk utveckling i regionen liksom åt strävandena till ekonomisk och social utjämning. Det är verkligen anmärkningsvärt alt Sture Ericson sätter detta i fråga.

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först för David Wirmark läsa upp vad som står i belänkandet. Del heter där atl utrikesutskottets majoritet anser "atl Sverige aktivt kommer all verka för alt nästa påfyllnad av IDA:s resurser blir betydande. Som även sägs i proposilionen får dock det svenska bidraget till denna påfyllnad, som liksom vid lidigare påfyllnader blir föremål för internationella förhandlingar, givetvis bedömas i ljuset av det totala bidrags-mål man därvid kan ena sig om liksom av de insatser som andra bidragsgivare visar sig beredda all göra."

Läs det noga! Delta är logik, inte politik. Om herr Wirmark läser detta noga, skall han finna atl vad vi lovar är 3,85 %.

Vidare konstaterar jag atl herr Wirmarks uttalande gällde västtyska storförelag, inte svenska, och del är kanske lättare all uttala sig om de västtyska förhållandena. Men i det svenska fallet har faktiskt ulrikespolitiken underordnats storföretagens iniressen. Jag ber bara när det gäller utvecklingen inom IDB aU få ställa samma fråga till herr Wirmark som den jag riktade till herr Hernelius: Lämnade jag felaktiga siffror? Jag kan lill herr Hernelius säga att de baserar sig på IDB:s egen kvartalssiatistik för 1977. Adderar man dessa siffror får man årsresultaten.

Herr Hernelius! För mig räcker det att LO och TCO inle vill alt vi skall gå med i IDB. De är intresseorganisationer, satta att bevaka löntagarnas intressen, och jag tror faktiskt alt de gör det bättre än moderata samlingspartiet.

Avslutningsvis vill jag säga alt ingen av de 14 centerpartister, vars namn jag gjorde mig besväret att räkna upp här två gånger-rimligen bör någon ha hört vad som sades - har yttrat sig. Jag hoppas all del kommer atl ske senare under debatten.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

och u-landspolitiken - liksom utrikespolitiken - kan utformas utifrån värderingar som inte väsentligt skiljer sig från varandra i olika partier. Detta är en styrka utåt och det ger en garanti för stabilitet i vår politik. U-länderna och de internationella organisationerna vet var de har oss.

Au bistånds- och u-landspolitik kan föras under ett ganska stort mått av enighet - att del inle slår så värst mycket gnistor om den - får dock inte undanskymma del faktum atl den gäller den största framtidsfrågan av alla, vid sidan av fredsfrågan och frågan om global miljö- och resursförstöring. Den gäller hur utvecklingspolitiken skall kunna föra fram lill en värid där resurser och möjligheter är mera rättvist fördelade.

I dag är klyftorna enorma mellan oss - de rikaste bland de rika - och de människor i de minst utvecklade länderna som tillhör de fattigaste bland de fattiga.

Låt mig ge några exempel på dessa klyftor:

- Barn som föds i Sverige i år kommer atl leva ca 30 år längre än barn som föds samlidigt i något av de fattigare u-länderna.

- Hos oss är 2-3 96 arbetslösa alarmerande mycket; i u-världen är mer än 20 96 av människoma i aktiv ålder arbetslösa eller undersysselsalta.

- Vi kräver hos oss mänskligare boendemiljöer. I u-länderna ivingas miljontals människor leva i bostäder av papp, plåt eller brädlappar.

- I Sverige ser vi framför oss en utveckling där befolkningen snart kan komma all minska. U-länder som Tanzania och Kenya fördubblar däremoi sin folkmängd på 20-25 år. Den snabba folkökningen försvårar u-ländernas utveckling. Nästan hela produktionsökningen går åt lill att livnära fler på samma låga nivå i stället för alt förbättra levnadsvillkoren för de redan födda.

Naturligtvis växlar förhållandena mellan olika u-länder, precis som industriländerna är olika. I många hänseenden kan man därför inle uUala sig om u-länderna som grupp. Med den reservalionen kan det ändå vara nyttigt för oss som lillhör världens överklass att på det här sättet jämföra våra problem - som trots allt tal om svångremmar är begränsade - med de svårigheter som de fattiga länderna står inför.

De ofantliga problemen och osäkerheten om utvecklingsperspektiven får inteleda till vare sig cynism eller handlingsföriamning. Erfarenheten visaratt det faktiskt går att förändra verkligheten lill del bättre.

- Antalet människor under utbildning har ökat kraftigt. Under tjugoårsperioden 1950-1970 mer än tredubblades antalet elever i grundskola i u-länderna.

- År 1950 kunde bara en tredjedel av u-världens vuxna befolkning läsa och skriva. I dag är det över hälften.

- Medellivslängden ökade i u-länderna mellan åren 1950 och 1970 från 40 lill 50 år. Genom alla insatser för bältre kost och hälsovård har alltså människorna fått tio år lill alt leva.

- Också de höga födelsetalen har på många håll börjat pressas ner. När FN 1977 kom med en ny rapport över hur stor befolkning väriden skulle ha år

2000 kunde man för första gången sänka prognosen i jämförelse med tidigare siffror.

Herr talman! Erfarenheten visar alltså att det går atl bekämpa underutveckling och misär. De viktigaste insatserna görs av u-länderna själva. De står för närkampen med fattigdom och underutveckling. Men dagens orättvisor ställer krav också på oss i de rika länderna alt bidra till bättre villkor för jordens fatliga. Dessa krav gäller dels medverkan i att ändra förhållandet mellan stater, dels bistånd atl ändra förhållanden inom stater. Den första kategorin av krav sammanfattas ofta under rubriken ny ekonomisk världsordning och gäller ändrade relationer mellan rika och faltiga länder. U-länderna måste få komma in på våra marknader och fä en skälig betalning för vad de säljer. De bör få samma glädje av en expanderande världshandel som vi haft i många år. Vi bör också medverka till all en större del av översparandet i världsekonomin kommer u-länderna till del genom ökade resursöverföringar. U-länderna bör även få ett större inflytande över beslut om hur det internationella regelsystemet skall utformas.

Den andra kategorin av krav sammanhänger med vad som kallats basbehovsstraiegin. Vår medverkan i den strategin kräver stora insatser för att hjälpa till att förbättra villkoren förde fattigaste människorna i u-länderna - de människor som får otillräcklig näring, som saknar rent vatten, som inte har en rimlig bostad, som är arbetslösa eller tjänar för litet för att kunna livnära sig, som förtrycks av markägare eller makthavare. Det är dessa människor som bäst behöver vår solidaritet, och här har biståndet sin främsta roll.

Den internationella debatten måste alltså inriktas på den grundläggande brislen på balans i förhållandet mellan fattiga och rika länder, men den får inte föriora orättvisorna mellan rika och faltiga människor ur sikte. Vi måsle fortsätta att ge starkt stöd åt tankarna bakom en ny ekonomisk världsordning samlidigt som vi håller fast vid kravet att förbättringar skall komma de faltiga människorna lill godo. Delta dubbla grepp är del centrala i de riktlinjer för vår u-landspolitik som riksdagen i dag tar ställning till.

Herr talman! Det hell centrala motivet för Sveriges bistånds- och u-landspolitik är solidaritet med människor i andra länder, särskilt med dem som är faltiga och förtryckta. Vi verkar i vårt eget land för att varje människa skall ha rätt alt säga sin mening och kunna känna trygghet. Sociala klyftor skall utjämnas och valfriheten vidgas. De värderingarna kan inte avse bara människor inom den svenska territorialgränsen; de måste omfatta också människor i andra länder - i de fattiga länderna.

Del kan knappast betvivlas atl ett omfattande bisiånd ligger i de rika ländernas eget långsiktiga intresse. En rättvisare värid blir i längden en tryggare värld för alla, och när fatliga länder får bättre möjligheter att delta i det inlernationella handelsutbytet ökar jordens samlade välstånd. Ett förtroendefullt biståndssamarbete ger också förutsättningar för samarbete i fråga om handel och industri. Detta förtjänar visst att påpekas, men för Sveriges del har solidariteten med de missgynnade hela tiden varit det grundläggande motivet för vårt bisiånd och ett tillräckligt motiv för de

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. tn.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

insatser som vi gör. Kanske är förklaringen härtill främst den ledande roll som spelas av våra ideella organisationer, kristna samfund, fackliga organisationer, ungdomsorganisationer, politiska partier - organisationer som faktiskt satte i gång biståndsverksamhet innan den statliga biståndsverksamheten kom i gång. Också under år av ekonomiska svårigheter har i engagerade folkrörelser en klar majoritet av svenska folket slutit upp bakom ett växande bistånd. De frivilliga organisationerna har själva bidragit till viktiga utbildnings- och hälsovårdsinsatser, inriktade på falliga och eftersatta grupper. De har ytteriigare stärkt den fond av kunskap och engagemang i Sverige som är grunden för det starka stöd biståndet åtnjuter.

Vår biståndspolitik är inte bara väl förankrad i den svenska opinionen. Den har också fåu förtroende i u-länderna. Vi har inget koloniall förflutet, vi slår utanför alla militära allianser och gmpperingar. Vi har också uppriktigt sökt inrikta vårt bistånd i enlighet med u-ländernas önskemål. Vårt bisiånd har inte följt i de kommersiella intressenas spår. Del har riktals i första hand till de fattigare u-länder som handel och induslri hittills inte funnit särskilt intressanta.

Herr talman! Del är i dag tredje gången riksdagen antar grundläggande mål och riktlinjer för Sveriges biståndspolitik. Tidigare skedde det genom viktiga beslut 1962 och 1968. Mycket har ändrats sedan 1960-talel, men grunden ligger fast. Del svenska biståndet är lill för u-länderna. Del är deras behov, utveckling och planer som ytterst skall styra användningen av de resurser vi ställer till deras förfogande. Detta är inle bara honnörsord, inte bara retorik, som det står i en tidning i dag. Vår grundläggande utgångspunkt får i själva verket viktiga praktiska följder för utformningen av del svenska biståndet. Solidariteten kräver en fortsatt hög ambition i fråga om biståndets volym. Enligt den senaste statistiken - 1977 - utbetalar nu Sverige ett bistånd som motsvarar ca 1 % av vår samlade produktion. Genomsnittet för de västliga industriländerna är 0,3 96. Del är den näst lägsta siffran sedan 1950-lalet. Särskilt beklagligt är del all tre tunga industriländer som USA, Västtyskland och Japan inte fömiält att närma sig del internationellt uppsatta 0,7-procenlmålel.

Om alla hade nått målet om 0,7 96 av bruttonationalprodukten i utbetalt bistånd vid 1970-talels mitt, så skulle del - enligt SIDA:s beräkning - nu ha inneburit 90 miljarder kronor mer i bistånd och betydligt bättre utsikter för särskilt de fattigaste u-länderna.

Vi har både rätt och anledning all säga ifrån atl andra länder måste göra större insatser.

Länder som har väldiga överskott i sin handel borde åtminstone inte ligga under genomsnittet för västvärlden i bisiånd.

Länder som gärna åberopar moral och mänskliga rättigheter borde i praktisk handling visa all del talet också har ett praktiskt och socialt innehåll.

Och länder som säger sig vägledas av principen "av var och en efter hans förmåga lill var och en efter hans behov" borde inte som i dag mest nöja sig med åskådarplats medan andra diskuterar ökal stöd till de fattiga folken.

Herr talman! Andras svaga prestationer är inget skäl för oss atl slå oss lill ro. Det är inle så alt vi ger för myckel, andra ger för litet. Vi har i själva verket inte gjort mer än vad vi lovade när 1970-ialel gick in. När 1980-lalet nu står för dörren är det dags för oss atl höja vår ambition.

Jag hoppas att riksdagen gör det genom atl i dag slå fast, atl enprocenlsmålet skall ses som eu etappmål, inle som eu slutmål. Det svenska biståndsanslaget bör de kommande åren överstiga nivån en procent av bruttonationalprodukten. Strävan bör vara att bislåndel skall utgöra en växande andel av vår samlade produktion. Kring den ambitionen sluter nu alla partier i den svenska riksdagen upp.

Detta ställningstagande är viktigt, för det visar all vi inle gör avkall på vår solidaritet för atl vi fått svårigheter i vår egen ekonomi. Biståndet är inle något konjunkiurpoliiiskt dragspel. Vi skall också vara medvetna om att biståndets volym ingalunda fått mindre belydelse föratt det numera ofta talas om den nya ekonomiska väridsordningen och om framväxten av nya industriländer. För de fattigaste u-länderna förblir biståndet ännu i många ärett vitalt inslag, och det är nästan bara lill dessa länder vårt bistånd går. Det behövs för att hjälpa till alt direkt angripa fattigdom och misär. Fortfarande lever omkring 800 miljoner människor i yttersta fattigdom, med brist pä alll det som vi uppfattar som självklara livsnödvändigheter, som rent vatten och tillräcklig kost.

Herr talman! Atl solidariteten med de många missgynnade människorna är det centrala motivet för Sveriges u-landspolilik får viktiga följder inte bara för volymen ulan också för utformningen av vårt bistånd.

Vi inriktar det på de fattigaste, de mest missgynnade länderna. Där behövs det bäst. Dit går dess värre den mindre delen av andra länders bistånd. SIDA visar i sin senaste anslagsframställning hur andelen bilateralt bistånd till de fattigaste u-länderna internationellt minskat från 48 till 38,5 96 mellan åren 1974 och 1976.

Vi fäster särskild vikt vid insatser som förbättrar villkoren för de fattigaste gmpperna och höjer deras produktivitet och inkomster. Dit hör integrerade program för att utveckla landsbygd och jordbruk. Dit hör program för bättre hälsovård, försörjning med friskt vatten och en aktiv familjeplanering.

Vi söker samarbeta framför alll med sådana fattiga u-länder som själva aktivt strävar efter att förbättra villkoren för de fattigaste befolkningsgrupperna. Vilken ideologisk modell man följer är inte av belydelse för vår bedömning. Vi är inle eniga i vårt eget land om vilken ekonomisk och social modell vi bör uppställa. Hur skall vi då kunna predika någon modell för andra stater? Det vore förmätet och förmyndarakligt. Men del måsle stå oss fritt att vid val av samarbetspartner och i andra sammanhang fästa betydande vikt vid den konkreta ambition man visar att nå utveckling och social rättvisa. De u-länder vi samarbetar med står ju själva för den helt dominerande delen av de insatser som skall lyfta deras folk ur fattigdom. Bara de kan genomföra jordreformer och andra grundläggande förändringar som krävs för att utvecklingen skall ta fart för de breda folkgrupperna. Insatser från oss och andra biståndsgivare kan ha stor betydelse, men de kan bli verkligt

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Inlernationelll utvecklingssamarbete m. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

100

framgångsrika och meningsfulla först om de ingår i och blir eu stöd till samlade ansträngningar från u-länderna själva.

Det är också med den insikten som vi landprogrammerar värt bisiånd. Ekonomiska och sociala framsteg för ett u-lands befolkning åstadkoms inte genom punktinsatser som pådyvlats utifrån ulan genom en sammanhållen utvecklingspolitik som ett u-lands regering själv beslutar sig för att genomföra. Vi har dragit den praktiska konsekvensen av denna kunskap, nämligen att bidra lill program och projekt som u-länderna själva anser viktiga i sina utvecklingsplaner och för vilkas genomförande de själva bär ansvaret. Härmed inte sagt atl vår roll bara skulle vara att leverera vad som beställs. I den dialog som ett förtroendefullt utvecklingssamarbete innefattar kan och bör vi från svensk sida framföra synpunkter som vi anser angelägna, t. ex. alt särskilda insatser skall göras för alt förbättra kvinnornas situation, eller att särskild uppmärksamhet skall ägnas miljöfrågor, så atl snabb utveckling inle leder till snabb resurs- eller miljöförstöring. Det är också rimligt att vi för våra samarbetspartner redovisar på vilka områden vi har speciellt goda möjligheter att ställa upp med kunnande och erfarenheter.

Vår önskan att u-länderna skall få hjälp att förverkliga program som de själva står för är ell skäl till att Sverige ger ell så starkt stöd lill FN och andra internationella organisationer. Med alla sina brister representerar FN och fackorganen ett hopp om ell pä fred, lag och rättvisa grundat internationelll samhälle. Multilaterala organ, där u-länderna själva är medlemmar och utövar inflytande, bör enligt vår uppfattning tilldelas en central roll för att kanalisera resurser från rika till fatliga länder. Vi verkar nu energiskt för atl de skall tillförsäkras en mer långsiktig och stabil finansiering än vad som ännu är fallet. Årsplaner för inkomster ger ingen bra grund för långsiktigt planerade biståndsutgifter.

Önskan alt ge bästa möjliga hjälp till de fattigaste länderna har lett till att del svenska biståndet ges på mycket förmånliga villkor. Praktiskt tagel allt vårt bistånd lämnas nu i form av gåva. Räntor och amorteringar kan bli alltför betungande för de fattigaste u-ländernas svaga ekonomier. I linje med detta synsätt - som numera omfattas även internationellt - alt de fattigaste länderna bör få gåvobistånd snarare än lån, har vi avskrivit hela skulden på svenska utvecklingskrediter till de minst utvecklade och av oljekrisen hårdast drabbade. Få svenska aktioner på det internationella planet har uppmärksammats så mycket och så positivt som denna. Vad som framför allt är glädjande är all aktionen lett andra lill alt göra likadant. I UNCTAD ulfäste sig samtliga i-länder i våras vid elt sammanträde där jag själv var med atl genomföra skuldlättnader avseende biståndet till de fattigaste u-länderna. Flera länder- bl. a. Danmark, Finland, Storbritannien och Västtyskland - har vidtagit konkreta åtgärder. I vissa fall gäller det mycket stora belopp. Sålunda har Förbundsrepubliken Tyskland avskrivit lån till elt värde av ca 10 miljarder kronor, Storbritannien ca 8 miljarder kronor, Nederländerna ca 600 milj. kr., Danmark ca 425 milj. kr. och Finland ca 190 milj. kr. Det är en glädjande efterföljd på en aktion som den svenska regeringen vidtog med riksdagens samtycke.

Även om vårt biståndsprogram är betydande måste vi vara medvetna om alt de slora industriländernas handlande gentemot u-länderna väger mycket tyngre. I den mån vi i samtal med andra regeringar, diskussioner i internationella fora och egen handling kan förmå andra stater till framsynta åtgärder kan de linjer vi driver få mångdubbel verkan och genomslagskraft. Skuldavskrivningen är ett bra exempel på detta.

Ett annat fall - där vi dess värre ännu inte varit lika framgångsrika - gäller s. k. avbindning, dvs. att biståndsmotiagarna skall kunna använda pengarna till inköp där det är förmånligast och inle nödvändigtvis tvingas köpa bara i givarlandet. Mesta valutan för biståndskronan, biståndsdollarn, bistånds-pundet eller biståndsmarken får u-landet, om givaren inte salt den internationella konkurrensen ur spel eller satt upp speciella villkor för pengarnas användning. Detta inses av alla. För Sverige - med vår stora exportindustri -är det säkert också så atl vi har mest alt vinna på om alla givarländer gav sitt bistånd obundet. Vi har också - men ännu utan framgång - arbetat på att få till stånd en internationell överenskommelse om avbindning, som skulle omfatta den största delen av bislåndsflödet. I propositionen utfäster vi oss att Sverige skall kunna ansluta sig till en sådan överenskommelse. Men, herr talman, vi behöver inte invänta en sådan överenskommelse för att gå lill handling.

Ett steg i riktning mol en minskad andel bundet bisiånd är en åtgärd som vi själva kan vidta och som kan visa vägen för andra. Det är regeringens avsikt att göra delta.

Herr talman! En central del i vår solidaritetspolitik är också stödet till kampen mot rasism och för frigörelse i Sydafrika, Namibia och Zimbabwe. Befrielserörelserna i södra Afrika får det här budgelårel svenskt bisiånd med sammanlagt 48 milj. kr. för sin civila verksamhet. De största bisiåndsbe-hoven gäller försörjning och utbildning av flyktingar. Men det blir samtidigt alll viktigare att stödja planeringen av den framtida utvecklingen i dessa länder, när väl dagens minoritetsregimer tvingats ge vika för regeringar med folkflertalets stöd.

Den hoppfulla utvecklingen mot val, övervakade av FN, och självständighet i Namibia som vi förutsåg för bara några veckor sedan har saboterats av Sydafrikas beslut att genomföra val på sina villkor och under sin kontroll i Namibia. Det ändrar dock inte vår bedömning alt FN bör öka sina insatser för att genom utbildning och planering förbereda för ett självständigt Namibia. Tillsammans med de övriga nordiska länderna har vi därför utfäst kraftigt stöd lill FN:s s. k. Nalionhood Programme. Det svenska bidraget uppgår till 10 milj. kr.

1 alla de avseenden jag nu nämnt har vi på 1970-lalel byggt vidare på den grund för Sveriges biståndspolitik som lades på 1960-talel och som riksdagen nu bekräftar skall gälla också för 1980-talet. Samlidigt har mycket hänt mellan 1968 och 1978, som fordrar nya analyser, ny eftertanke och en ökad bredd i vår politik gentemot u-länderna. Vi har framför alll kommit all inse all vi måste beakta verkningarna på u-länderna av våra beslut på andra

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

101

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

102

områden än bistånd. Del gäller inte minst på handelns och ekonomins område.

U-länder är i dag inte bara leverantörer av koppar, kaffe, kakao eller kopra. De är också framgångsrika exportörer av kläder och elektronik. År 1975 hade 40 u-länder en export av industrivaror som översteg 100 miljoner dollar. År 1965 var det bara 18 u-länder som hade en så stor export i samma penningvärde. Också exporten av råvaror har breddats: 1960 var nästan hälften av u-länderna beroende av en enda produkt för 50 % eller mer av exportinkomsterna. 1975 hade mindre än en femtedel av u-länderna en så ensidig sammansättning av sin export.

U-landskretsen är mindre enhetlig än kanske någonsin. Ell växande antal länder har förmått dra stor nytta av världshandelns expansion. Där finns samiidigi många andra länder, som fortfarande sitter fast i underutvecklingens föriamning. En del säljer olja och har blivit rikare. Andra tvingas köpa olja och blev med prisexplosionen fattigare.

U-länderna är allt viktigare köpare av industriländernas varor. Under åren 1960 lill 1975 log u-länderna emot omkring 30 % av ökningen i industriländernas export av industrivaror. Vid sidan av internhandeln inom Västeuropa var därmed u-länderna den mest betydande marknaden för alt öka de rika ländernas industriexport. Och det finns inget skäl alt tro att u-länderna skulle bli mindre viktiga som marknad framöver. Tvärtom: under loppet av 1970-talet har t. ex. utvecklingsländerna inom OPEC med bred marginal passerat USA som största exportmarknad för EG. Enbart den del av u-ländernas efterfrågan som finansieras med utländsk upplåning beräknas under de senaste åren ha betytt ungefär 3 miljoner fler jobb inom EG.

Det här är inte särskilt märkligt. U-länderna har goda skäl att acceptera Slora underskott för atl snabbi kunna bygga upp sill näringsliv och lyfta sina folk ur misär. Flertalet u-länder är emellertid så fatliga alt de har svårt att få de lån som krävs för att finansiera underskotten. De mer utvecklade u-länderna har däremoi i anmärkningsvärt stor utsträckning kunnat la lån i västvärldens banker. Och de har till nästan sista kronan använt pengarna för atl köpa på industriländernas marknader. På så sätt, kan man säga, har u-länderna hjälpt de rika i deras ekonomiska svårigheter.

Sett på litet sikl skärper självfallet u-ländernas ökade konkurrensförmåga kraven på omställningar i vårt och andra industriländers näringsliv. De påfrestningar det kan leda till i vissa branscher måste vi solidariskt dela. Della är inget nytt. I många år har vi anpassat oss till konkurrensen från andra industriländer - dragit ner vissa näringar och byggt ut andra. Den utvecklingen och den inlernationella arbetsfördelningen har i själva verket betytt myckel föratt öka vårt välstånd. Samtidigt är det klart alt sysselsättnings- och beredskapshänsyn sätter vissa gränser för hur snabbi anpassningen kan ske och hur långt den kan gå.

Ökade möjligheter för export lill den rika världen är viktiga för u-ländernas utveckling, men de medför generellt sett begränsade svårigheter på i-ländernas marknader.

Omvänt ärdet viktigt för våra indusirier alt u-länderna förmår hålla uppe

sin tillväxt och sin export och därmed sina möjligheter alt importera och ta upp utlandslån. Industriländerna exporterade 1975 industrivaror till u-länderna för 123 miljarder dollar. Exporten av industrivaror i den omvända riktningen var bara 26 miljarder dollar.

Slutsatsen är given; Om de rika länderna försvårar u-ländernas ekonomiska framsteg, t. ex. genom olika handelshinder, skapar del problem för u-länderna. Men dessutom medför hinder mot u-ländernas export atl vi allvariigl försvagar deras importförmäga och begränsar en mångdubbelt större export från industriländerna. Ekonomer som noga studerat saken hävdar all gemensamma aktioner för att ta bort handelshinder är bland del viktigaste industriländerna kan göra för all hjälpa u-länderna i deras utveckling; de talar då om de mera utvecklade u-länderna.

Herr talman! U-ländernas utvecklingsmöjligheter påverkas av de rika ländernas handlande på många skilda områden - inte bara bistånd och handelspolitik. Vi måsle konsekvent beakta verkningarna för u-länderna när vi fattar beslut på en rad andra områden än biståndets.

Jag har förstått alt det har riktats kritik mot regeringen och mot propositionen här i dag för att vi inle har preciserat de områden på vilka en u-landspolitik skall föras. Jag tror dock att det ligger i sakens natur atl man i en proposition som gäller biståndspolitiken generellt inle kan rada upp de många områden som det här är fråga om, del må gälla handelspolitik, jordbrukspolitik eller ekonomisk politik. De avvägningarna mellan önskemålet att beakta u-ländernas iniressen och de mera näraliggande svenska intressena måste vi göra i de skilda sammanhangen: i jordbrukspoliliska proposilioner, i ställningstaganden i GATT osv. De får alltså ge sig undan för undan, och jag tror atl det vore otåligt all kräva en katalog av det slaget här i dag.

Däremot är det viktigt att vi skaffar oss organ genom vilka vi kan åstadkomma den sammanvägning av de skilda intressena som här behövs. Med den samrådsgrupp för u-landsfrågor som vi har inrättat i regeringskansliet och som nyligen hållit sitt första möte får vi nu bättre möjligheter alt göra den sammanvägningen mellan u-ländernas legitima intressen och våra egna, mera näraliggande intressen.

Ett område där u-länderna - inte minst de socialistiska - är angelägna all vi skall vidta åtgärder föratt hjälpa dem är industrialisering. De vill ofta ha den hjälpen inte bara i form av direkt bistånd utan också i form av engagemang av utländsk industri. Det är bakgrunden lill regeringens förslag om en industrifond. Samtidigt ställer vi ökade resurser till förfogande för SIDA för sådant samarbeie på industriområdet som utgör elt led i den traditionella biståndsverksamheten.

Rikare länder, som Brasilien och Argentina, har inte haft särskilt svårt all dra lill sig industriinvesteringar. Vad vi frän u-landspolilisk synpunkt har anledning atl stimulera, det är atl kunnande och kapital från svensk industri skall komma också fattigare länder till del, alt de gör det för projekt som svarar mol deras egna planer och prioriteringar och alt också mindre och medelstora företag i Sverige stimuleras till att vara med och bygga upp u-landsföretag.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

103

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete in. m.

Samarbeisavtal med u-länder är förvisso ofta nyttiga instrument, men de måste fyllas av ett innehåll, de måste fyllas av samarbete också mellan industriella förelag. Det är en del av det innehållet i samarbeisavtal som vi försöker åstadkomma genom en stimulans under den nya industrifonden.

Vidgat industriellt samarbete är ett av de viktigaste krav u-länderna reser. Vi kan bl. a. läsa det i deklarationerna om en ny ekonomisk världsordning. När regeringen nu vill bättre tillgodose särskilt de fattigare u-ländernas önskemål, så innebär det inte alt vi på ett otillböriigt säu "blandar ihop" bistånd och affårer, ulan atl vi skapar möjligheter för en samverkan mellan företag och bistånd i sådana projekt som u-länderna anser angelägna. Vad det handlar om är inte alt kommersialisera biståndet, ulan det handlar om atl mobilisera även industrin för alt hjälpa u-länderna i deras utveckling. Om det bara gällde att hjälpa svensk industri lill investeringar och lill lönsamma företag tror jag att vi finge vidta helt andra åtgärder än dem som vi har syftat lill och försöki tillgodose i propositionen om en fond för industrisamarbete.

Herr lalman! Jag har i delta anförande mot bakgrund av biståndspropositionen berört de allmänna grundlinjerna för vår biståndspolitik och också pekat på behovet av en aktiv u-landspolilik. Jag vill gärna sluta med alt återknyta till vad jag inledningsvis sade. Värt engagemang för u-länderna har sin främsta drivQäder i solidariteten med den miljard människor som lever i en för oss ofattbar fattigdom och mänskligt elände. Vi måsle vara medvetna om atl även med omfattande insatser frän de rika ländernas sida kommer många hundra miljoner människor i u-länderna under en lång period i praktiken inte att kunna åtnjuta vad vi anser vara gmndläggande mänskliga, sociala och ekonomiska rättigheter. Vi måste satsa vad vi förmår för alt förkorta detta dröjsmål, och vi måste försöka förmå andra att göra delsamma. Ett omfattande och växande bistånd behåller hela sin belydelse för lång tid framöver. Därtill krävs en u-landspolitik som vid sidan av bislåndel medvetet och i all den utsträckning som är möjlig på många områden väger in behovet alt främja u-ländernas utveckling. Det är dessa åtaganden för framtiden, u-ländernas och vår egen, som regeringen i dag begär riksdagens godkännande av. Jag hyser inget tvivel om att riksdag och regering i sitt stöd för den föreslagna biståndspropositionen har en stark svensk opinion bakom sig.

skall lämnas obundet?

3. Avser regeringen alt i nästa budgetproposition framlägga en avvecklingsplan fördel svenska biståndet lill Bangladesh, Indien, Lesotho, Pakistan, Kenya och Sri Länka?

4. Är regeringen beredd att arbeta för att koderna om teknologiöverföring och om multinationella företags politik skall ha bindande verkan?

5. Är regeringen beredd alt verka för en sådan u-landspolilik som innebär alt bislåndspoliliska målsättningar får styra Sveriges handels- och industripolitik i stället för att ytteriigare tillmötesgå eller underordna sig kapitalets intressen i handels- och industripolitiken genom inrättande av industifon-der?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. tn.

ANNA LISA LEWEN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Vi befinner oss mitt i en intensiv debatt om biståndspolitiken samtidigt som vår nye utrikesminister presenterar sig för kammaren med ett anförande som kunde ge anledning lill en stor debatt. Men vi socialdemokraler anser atl det i länga stycken skulle bli en upprepning av vad som redan har förekommit i kammaren.

Hans Blix har medverkat i tillkomsten av propositionen, vars allmänna del om biståndspolitiken vunnit bred anslutning i utskottet och här i debatten. Del har varit naluriigl för oss socialdemokrater alt ge denna del av propositionen vårt stöd, eftersom vi betraktar den såsom ett fullföljande av den biståndspolitik som förts härsedan 1960-taIet.

Den andra delen av proposilionen och debatlen - den handlar om u-landspoliliken och innefattar del högst diskutabla förslaget om fonden - lar vi avstånd ifrån. Vi kan inle se delta förslag heller såsom ett led i strävandena atl i svensk politik nå breda lösningar i angelägna frågor. Vi socialdemokraler tror inle atl det är elt bra förslag när det gäller att befrämja induslriutvecklingen under vårt lands medverkan. Vi har yrkat avslag på detta förslag, och det får för dagen symbolisera det förhällandet all vi inte i alla avseenden har samma uppfallning som utrikesministern belräffande dagens diskussionsfrågor.

Vår kännedom om Hans Blix ger oss emellertid anledning tro att hans engagemang och inlresse för utvecklingsfrågorna kommer alt göra dem lill centrala frågor i regeringsarbelel. Vi kommer atl följa hans arbete med stor uppmärksamhet. Huruvida vi kommer atl stödja de förslag som han medverkar lill atl lägga fram beror naturligtvis på dessa förslags karaktär. Vi hälsar utrikesministern välkommen i arbetet.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

106

populärt kallat kvinnodekaden. Denna kvinnodekad sträcker sig fram t. o. m. 1985 och kan närmast ses som en uppföljning av det internationella kvinnoårel 1975. Vid sitt godkännande av programmet för kvinnodekaden uppmanade FN:s generalförsamling regeringaroch FN-organ all agera aktivt för au säkra ett jämlikt och effektivt deltagande av kvinnor pä del poliliska, ekonomiska, sociala och kulturella områdei.

Del var en i hög grad befogad uppmaning. För oss i de utvecklade västländerna medför den elt dubbelt ansvar. Dels måsle vi rensa bort de ojämlikheier mellan kvinnor och män som fortfarande finns i våra egna länder. Dels måsle vi i vårt utvecklingssamarbete med u-länderna medvetet driva jämställdhet som en integrerad del av varje biståndsprojekt.

Jämställdhet som ett medel att förbättra kvinnornas ställning är en relativt ny synpunkt. Inte heller har man insett atl kvinnors medverkan breddar basen för alll utvecklingsarbete, höjer familjernas standard och tillför samhället viktiga erfarenheter. Följden av della har inom biståndsarbetet blivit all u-ländernas kvinnor i stor utsträckning har ställts utanför utvecklingen, utanför den omdaning av samhällel som pågår.

I många u-länder finns en liten grupp kvinnor som genom sina resurser och sin sociala ställning kunnat bryta sig ut ur del vedertagna kvinnomönslret. De har skaffat sig kunskaper och utbildning och har nått en position i samhället. Den stora massan kvinnor däremoi lever fortfarande under trycket av en gängen tids kvinnouppfallning. De saknar kunskaper, och med förbehåll för del som utrikesministern nyss sade om den förbättrade utbildningssituationen i u-länderna får vi inte glömma att majoriteten av världens ca 850 miljoner analfabeter är kvinnor, alt bortfallet - dröp oui - av flickor i skolan är avsevärt större än av pojkar och att endast en mindre del av flickorna går vidare lill högre utbildning. Genom atl kvinnorna saknar kunskaper saknar de också möjlighel all påverka både den nära omgivning de lever i och samhällsutvecklingen i stort.

Sä mycket viktigare är det därför all länder som Sverige besinnar sitt ansvar och målmedvetet driver jämställdhetsfrågorna i alll internationellt arbete och i utvecklingssamarbetet med u-länderna. Vi har en viktig uppgift alt skapa förståelse i alla internationella organ där vi medverkar, men jämställdhet måsle flnnas med också i den praktiska utformningen av varje biståndsprojekt.

Herr lalman! I motionen 1904 med anledning av propositionen 1977/ 78:135 om riktlinjer för del internationella utvecklingssamarbete som Sverige bedriver har jag och min medmotionär Ulla Ekelund hemställt atl jämställdhet införs som elt delmål för den svenska biståndspolitiken. Utrikesutskonet har i stort sett behandlat motionen välvilligt men nöjer sig med att hänvisa lill de fyra huvudmål för svenskt bisiånd som ställs upp i propositionen 135 och anser därmed motionen besvarad. Dessa mål, som innebär att svensk biståndsverksamhet skall bidra till resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet saml demokratisk utveckling i mottagarländerna är av övergripande slag, men som en naturiig precisering av innehållet, inte minsi när del gäller social och

ekonomisk utjämning liksom ekonomisk och politisk självständighet, borde jämställdhet mellan kvinnor och män kunnat skrivas in som elt delmål för biståndspolitiken.

Jämställdhet mellan män och kvinnor är långt ifrån ell självklart mål för utvecklingen, både inlernationelll och nationellt inom många länder. Vid del sammanträde som FN:s kvinnokommission höll under våren delta år förelåg bara ett ytterst begränsat antal rapporter om vad som hillills skett under kvinnodekaden för atl förverkliga del program som FN antagit för dekaden och föratt fullfölja världsaktionsplanen för jämställdhet. Della lyder inte pä något överväldigande inlresse från regeringarnas sida för atl befordra jämställdhet. Endast elt tjugotal av FN.s totalt 149 medlemsstater hade över huvud taget bekvämat sig atl rapportera. Della är betänkligt, och det hade varit värdefullt ur många synpunkter om Sverige klart hade velat säga ut atl jusl jämställdhet mellan könen ärett mål för den svenska biståndspolitiken och av grundläggande belydelse för all förbättra kvinnornas situation.

Sverige har gjort åtskilligt för atl främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Här hemma har vi hunnit ett bra stycke på väg. Internationellt har vi varit pådrivande i FN. Men ändå vidhåller jag min uppfattning all jämställdhet bör inskrivas som ett delmål för svensk biståndspolitik. Jämställdhelsarbelet går långsamt, framför allt i u-länderna, framstegen är små. Kvinnorna saknar ofta egna påtryckningsgrupper. De arbetar under hårt tryck från en omgivning där samhällsmönslret traditionellt utestänger kvinnorna från deltagande i samhällets angelägenheter. Reaktionära tendenser som motarbetar kvinnornas frigörelse har också kommii fram under den senaste liden, bl. a. i samband med den religiösa renässans som f n. pågår i vissa islamiska länder. Del finns alltså goda skäl för Sverige atl klart deklarera jämställdhet som ett delmål för svensk biståndspolitik.

Herr talman! Jag har inget yrkande, men jag skulle vilja sluta med alt ställa elt par frågor till utrikesministern.

För del första: Utrikesutskottet erinrar i sitt nu lagda betänkande om de riktlinjer som SIDA:s styrelse antog 1973 för au tillgodose kvinnornas intressen i utvecklingssamarbetet. Men ännu pä våren 1976 konstaterade utrikesutskottet i siu betänkande 1975/76:14 att dessa intentioner "inte i önskvärd grad blivit fullföljda", vilket jag f ö. också hade anledning atl påpeka här i kammaren. Jag skulle nu vilja fråga: Vad har skett under de två år som gått sedan våren 1976, och hur har SIDA-siyrelsens beslut omsatts i praktisk tillämpning under de senaste tvä åren?

Min andra fråga gäller framtiden. Kommer vi atl mer uttalat än hittills aktivt driva kravei på jämställdhet i vår biståndspolitik? Finns del utformat ell program för hur jämställdhelsarbelet inom biståndspolitiken skall bedrivas framöver?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete in. m.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

108

politiska kurs är som atl vända en supertanker. Man måsle göra omfattande manövrer, och det tar sin tid.

Tvä års iakttagelser har lärt oss alt moderaterna var del starkaste och mest målmedvetna partiet i den nu avgångna regeringen. De försökte lägga om färdriktningen på många områden. Ett exempel på della utgör del nu föreliggande belänkandet, som behandlar proposition 1977/78:135,en proposition som har blivit något av en efterslänlrare från den borgerliga trepartiregeringens lid.

Som framgått av dagens debatt riktar socialdemokraterna kritiken främst mot den föreslagna indusiribislåndsfonden.

Utskottsbehandlingen av denna fråga har givit många lärdomar. Det har exempelvis varit myckel svårt atl förstå hur de ledamöter av kammaren som i åratal anslutit sig till den hittills tillämpade biståndspolitiken nu har kunnat ställa upp bakom det framlagda förslagets alla delar. Jag tänker då speciellt på de representanter för mittpartierna som sagt sig företräda en obunden och idealistiskt inriktad biståndspolitik, som står fri från kommersiella iniressen -just en sådan biståndspolitik som mött stor uppskattning i utvecklingsländerna.

Det är inte så länge sedan som framför alll cenlerparliungdomarna i olika frågor ansågs företräda en vildvuxen radikalism. De utsattes för våldsam kritik av sina borgerliga systrar och bröder för denna radikalism. Centemng-domen stämplades ibland som Åsa-Nisse-marxister. Atl problemen finns kvar i centerpartiet visar Sture Korpås piruetter nyss i denna talarstol. Han gav uttryck för viss ideologisk kluvenhet i några av de mest bärande frågorna. Däremoi har förste vice talmannen Torslen Bengtson, som är hans partivän, inga betänkligheter mot atl gå den här kursomläggningen åt höger lill mötes. Vi märker en klar skillnad i framtoningen mellan dessa två centerpartis-ler.

Efter de bullersamma flyitningsbesiyren i kanslihuset under de senaste dagarna borde de som även fortsättningsvis vill följa den hittills tillämpade biståndspolitiken över hela linjen nu säga nej lill den föreliggande, i vissa delar moderalfårgade proposilionen. Man bör i stället följa de socialdemokratiska reservanterna.

Jag har begärt ordet för all närmare kommentera vårt särskilda yttrande på s. 121 i belänkandel, som behandlar planerna på indusiribislåndsfonden och de multinationella företagen. Flera socialdemokratiska talare har behandlat denna fråga i dagens debaU, och del är helt naturligt eftersom frågan har ägnats stor uppmärksamhet i den mycket omfattande socialdemokratiska pariimoiionen. Vi kan med tillfredsställelse notera att utskottet inte har varil hell okänsligt för våra yrkanden. Jag vill rikta kammarens uppmärksamhet på atl utskottet ägnar ett tiotal sidor ål de frågor som vi socialdemokraler aktualiserar på della område. Det gäller bl. a. de väsentliga frågorna om teknologiöverföringen inom UNCTAD:s ram, uppförandekoder för multinationella företag - ett arbete som pågår inom FN, ILO och OECD - samt frågorna om de fackliga friheterna som ILO arbetar med.

Även om utskottet tagit upp en del av våra skrivningar ställer vi oss på

andra punkier inom delta område helt avvisande till det förslag som föreligger. Vi är myckel kritiska, och vår oro gäller faran för att svenska biståndsinsatser sammanblandas med olika internationella företag som företräder utpräglat kapitalistiska egeninlressen. Del har också sagts några gånger från talarstolen här i dag.

I den socialdemokratiska partimotionen nr 1912 framhålls alt de multinationella företagen alltmer "utvecklas lill globala planhushållare, som verkar Ulan demokratisk kontroll och ansvar. Deras inflytande över såväl handel som enskilda länder är betydande. Ca en tredjedel av världshandeln beräknas vara interniransakiioner inom samma förelag."

I motionen sägs vidare: "Genom sin monopolställning över teknologi och patent och genom sin dominerande ställning över marknadsföring och distribution, kan multinationella företag effektivt hindra u-länders försök all åstadkomma en nationellt styrd industrialisering."

Del var onekligen med stort intresse som vi lyssnade på värt lands nye utrikesminister Hans Blix, när han från denna talarstol helt nyligen förklarade alt vårt lands biståndspolitik har fått ett mycket gott mottagande ute i väriden, och del är omvittnat i många sammanhang. Han sade atl ett skäl till detta är alt den svenska biståndspolitiken är frikopplad från kommersiella intressen. Det är säkert alldeles riktigt. Vi som har gjort åtskilliga resor med utrikesutskottet genom åren har fåu samma intryck, nämligen att vårt lands biståndspolitik mött stor uppskattning.

Mol denna bakgrund ställer vi socialdemokrater oss mycket kritiska till förslagel om indusiribislåndsfonden. Fonden beskrivs i propositionen på följande sätt:

"Fonden bör finansiellt kunna medverka i samägda förelag, s. k. joinl veniures, tillsammans med u-landspartner och svenskt företag. Fonden bör därvid kunna ställa kapital lill förfogande i form av aktier och långfristiga lån. Därutöver bör fonden kunna ställa garantier för upplåning som görs av ell eller flera av de samverkande företagen. Förslag om sådan samverkan kan komma från myndigheter eller företag i u-länder, liksom från svenska förelag eller myndigheter. Det lokala förelaget bör givelvis arbeta på de kommersiella villkor som gäller i vederbörande u-land."

Delta stämmer inle riktigt, enligt min mening. Den deklaration som utrikesministern gjorde stämmer inle med det vi kan läsa i proposilionen. Då får man förstå varför vi från socialdemokratiskt håll har skrivit ett särskilt yttrande och över huvud laget redovisat åtskilliga protester mol proposilionen på denna punkt.

Jag vill ställa dessa formuleringar i relation till de varningar om sammanblandning med de multinationella företagen, som den socialdemokratiska motionen innehåller.

Vi säger i motionen atl inom ramen för u-landspolitiken måsle analyseras vilka yttre beroenden som skapas och vilka hinder för en ekonomisk och social utveckling som reses genom alt u-länder inordnas i ett kapitalistiskt produktionssystem som domineras av internationella storföretag i industriländerna.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

109

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

110

När nu den borgeriiga utskoltsmajoriteten inte närmare gått in på detta och när man i dunkla ordalag ställer i utsikt atl en samverkan kan ske mellan den föreslagna utvecklingsfonden och mullinationella företag, finns det verkligen skäl att allvarligt varna för en sådan utveckling.

Många exempel skulle kunna nämnas på hur hänsynslöst dessa multinationella förelag - med förgreningar åt olika häll - ofta uppträder i utvecklingsländerna.

Utskoltels ledamöier har gjon många och långa resor i Asien, Afrika, Latin- och Centralamerika, där vi träffat på olika förgreningar av dessa multinationella företag, som enbart har det egna vinstintresset som drivkraft utan hänsyn till landets egen befolkning.

Synen av utsvultna människor har mött oss i många länder; människor som är i stort behov av rättvisa jordreformer, människor på väg från landsbygden till de ständigt växande slumområdena i storstädernas utkanter - en vandring som de inte hade behövt företa om det i stället funnits bättre jordbruksmetoder, tillgång lill jorden, lill kapital och försäljningsorganisation.

En bidragande orsak lill denna proletarisering är ofta atl u-länderna har blivit insnärjda i de mullinationella företagen. Del har inneburit atl de bästa jordarna utnyttjats av dessa företag för produktion av exportvaror till de rika länderna.

Än allvariigare har varil de multinationella företagens ansträngningar atl dirigera FN-organet FAO, som bildades efter kriget föratt medverka till att lösa väridens livsmedelsproblem.

För inle så länge sedan presenterade Inlernationella livsmedelsarbelare-unionen och Lanl- och plantagearbetareorganisationen inför Fria fackföreningsiniernaiionalen (FFI) ett sådant material. Detta resulterade i atl organisationerna begärde atl de multinationella företagens infiltration och styrning av FN:s livsmedelsorganisalion FAO i Rom måste upphöra.

Ett exempel på dessa multinationella företags dominans med en mer eller mindre monopolislisk ställning utgör bl. a. Unilever, vars tentakler bl. a. sträcker sig in i den svenska jordbrukskooperationen. Unilever sålde för 63 miljarder kronor 1975. Koncernens dominerande ställning framgår bl. a. av atl den kontrollerar 40 % av de vegetabiliska oljorna.

Övriga multinationella förelag inom della område är bl. a. Beatrice Foods, Ralston Purina och Nitrex AG i Ziirich.

Inom fruklprodukiionen intar United Brands en ledande roll. 1973 köpte del svenska rederiföretaget Saléns 6,7 96 av aktierna och blev därmed en av de större aktieägarna i United Brands och fraktar huvuddelen av dess banan-export över hela världen.

United Brands är föregångare lill del ökända United Fruil, vars hänsynslösa uisugningspolilik skildrats av bl. a. 1967 års nobelpristagare Miguel Ängel Asturias i hans epos som omfattar Stormvind, Gröna påven. Röda kamelior och De begravdas ögon och som borde uppfattats som en larmsignal av den civiliserade världen. Asturias har främst skildrat problemen i Guatemala.

I Mexico äger de mullinationella förelagen 30-40 % av jordbruksmarken. En stor del av produktionen - som normalt borde ha inriktats för Mexicos egen befolkning - drivs av multinationella företag som bl. a. producerar jordgubbar för export lill USA.

I Brasilien produceras soja i stor omfattning för export, medan den egna befolkningen sväller. Dessutom går 95 96 av landets apelsinprodukiion på export. I stället för att konsumera den egna apelsinproduktionen försöker man i Brasilien, som i andra u-länder, införa läskedrycker med bara smakämnen, konserveringsmedel, färgämnen och konsislensgivare, men ulan näringsinnehåll. De som deltagit i utrikesutskottets resor i utvecklingsländerna har många gånger frapperats av att milt i svälten och armodet, ibland långt in i småbyarna och fjärran från allfarvägarna, träffa på färggranna reklamskyltar från de väridsomspännande företag som tillverkar Fanta och Coca-cola.

Listan kan göras mycket lång pä länder där internationella koncerner utnyttjar den bästa åkerjorden för odling av tobak, kaffe, bomull och socker som skall säljas på export, medan den sämre jorden används för en hell otillräcklig livsmedelsproduktion ål landets egen befolkning.

Till delta kan läggas att utflödet av vinster och kapital i många länder är Större än inflödet. 1972 förde amerikanska förelag ut 21 miljarder kronor i vinstmedel från u-länderna. Mol detta skall ses de 5 miljarder som sattes in för nya investeringar.

Dess bättre har en del u-länder inte stått hell försvarslösa. De har under senare år mött denna utveckling genom alt nationalisera vissa förelag. Svenska iniressen har hillills inle drabbats i samma grad, därför att de inte anses uigöra samma politiska och ekonomiska hol i utvecklingsländerna som företagen från de slora länderna.

Del har ibland sagts atl mal är makt. Det visar de ulpressningsaklioner som de internationella kapitalistiska intressena vidtagit i vissa länder. Mot den bakgrunden har förväntningarna ökat pä vad FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO skall kunna prestera för atl åstadkomma en ökad rättvisa i världen belräffande livsmedelsförsörjningen.

Jag har redan erinrat om att FAO, som nu omfattar elt 130-lal länder har utsatts för stark kritik bl. a. av den internationella fackföreningsrörelsen på grund av den infiltration som skett av privalkapiialistiska intressen. Det mest kända exemplet är det s. k. industrisamarbetsprogrammei (ICP), i vilket ett hundratal multinationella förelag ingår. Genom påtryckningar och olika initiativ kunde till slut en boskillnad mellan FAO och ICP uppnås. Det har inte hindrat ICP all göra förnyade framstötar lill FN:s generalsekreterare om atl på andra vägar kunna tränga in i FN:s administration.

Protester mol dessa missförhållanden har med kraft framförts av Inlernationella livsmedelsarbeiarefederationen saml Lanl- och planiagearbeiarefe-derationen. Vid en konferens i april i år med Fria fackföreningsiniernaiionalen och dessa organisationer beslöts alt kraftigl fördöma de multinationella bolagens infiltration av FN-organ och atl kräva fackligt inflytande på FAO:s

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

111

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

112

biståndsverksamhet och deltagande i FAO:s alla program och kommittéer.

Della visar hur allvarligt den internationella fackföreningsrörelsen ser på olika former av inblandning i en verksamhet, som borde stå hell fri från de multinationella förelagens profitintresse. Vi socialdemokrater anser nämligen atl del finns ell påtagligt samband mellan dessa risker och den framlagda propositionen.

LO och TCO, som ju tillhör FFI, har därför följt upp erfarenheterna frän FFI-konferensen. Inom industridepartementet finns en referensgrupp, som bl. a. behandlar frågor om multinationella företag. Delta har föranlett LO och TCO atl begära atl den svenska regeringen skall undersöka FAO:s verksamhet, speciellt i vad gäller de multinationella företagens inblandning.

Nordens fackliga samorganisation, som omfattar såväl LO-organisatio-nerna som tjänstemännens centralorganisationer i de nordiska länderna, har också uppmanat biståndsministern all göra insatser för atl hindra en sådan infillralionsverksamhei. Sedan detta hänt har biståndsministern blivit regeringschef Jag vet all Ola Ullslens insatser på delta område har uppskattats, och vi hoppas att även hans efterträdare - som sitter på siatsrådsbänken i dag - skall fortsätta på denna väg. Men samlidigt som vi ger Ola Ullslen della erkännande, är vi förvånade över atl samma biståndsminister har kunnat signera den nu aktuella proposilionen som öppnar nya kryphål för multinationella företag. Den skapar allvarliga konsekven.ser om dessa företag blandar sig i den svenska biståndspolitiken.

Under den senaste tiden har vi fåll ytteriigare exempel på vad en inblandning av multinationella företag även indirekt kan få för följder för vår biståndspolitik. Jag tänker på Unilevers roll i den rasätskillnadspolitik som pågår i Sydafrika. Unilever i Sydafrika har som framgått av pressen vägrat all acceptera de svartas fackföreningsrörelse SWAFU. Detta har medfört atl slrejkvarsel utfärdals vid berörda svenska förelag.

Nu har SWAFU vädjat om hjälp hos Internationella livsmedelsarbetare-unionen och även hos Fria fackföreningsiniernaiionalen, som med sina drygt 50 miljoner medlemmar stöder aklionen.

Vi svenska socialdemokrater hoppas att fackföreningsrörelsen skall komma till rätta med den reaktionära rasåiskillnadspolitiken, där det multinationella företaget Unilever med den svenska jordbrukskooperaiionen som medintressenl har spelat en föga ärorik roll,

Dessa exempel, herr lalman, ger en del av bakgrunden lill de socialdemokratiska utskoitsledamöternas särskilda yttrande i denna fråga, vilket också nära ansluter lill vad vi socialdemokraler anfört i våra reservationer.

Del har i debatten i dag från socialdemokratiskt håll upprepade gånger poängterats att vi inte vill medverka i beslut som kan kompromettera den svenska biståndspolitiken. Vi vill nämligen alltjämt betrakta utvecklingsländerna som samarbetspartner genom atl sluta samarbeisavtal på dessa områden. Vi vill inle behandla u-länderna med utgångspunkt i snäva kommersiella intressen.

Vi bör i den kommande voteringen säga nej lill en kursomläggning, som en

konservaliv borgerlighet söker pressa fram. Detta är en av de allra sista propositionerna som del borgerliga blocket lämnade efter sig innan det bröt samman. Dokumentet bär i dessa delar en klar högersiämpel. Alternativet är de socialdemokratiska reservationerna, som jag yrkar bifall till.

PER PETERSSON (m):

Herr talman! I riksdagen har det alltid funnits bred enighet om det allmänna målet för vår biståndspolitik. Det allmänna målet för biståndet är att genom direkta angrepp på fattigdomen och dess orsaker åstadkomma eller bidra lill en höjning av de fatliga människornas levnadsvillkor. Detta mål bör vara utgångspunkten för biståndspolitiken. Det ärju skillnaderna i resurstillgång mellan de stora folkgrupperna i u-länderna och människorna i i-länderna som är del grundläggande motivet för vårt bistånd. Alll bisiånd bör därför ytterst syfta till atl öka eller förstärka u-ländernas egna produktiva resurser liksom deras förmåga all effektivt använda dem till sina medborgares bästa. Härom har också den bislåndspoliliska ulredningen varit enig.

Närdelgällerutformningen och inriktningen av bislåndel kan man utskilja fyra mål. Bislåndel bör leda lill:

1. resurstillväxt,

2. ekonomisk och social utjämning,

3. ekonomiskt och politiskt oberoende,

4. demokratisk samhällsutveckling.

Resurstillväxt är dock del mål som har den grundläggande betydelsen, eftersom en tillväxt av de samlade resurserna också underlättar uppnåendet av de övriga målen. Ju mer de samlade resurserna ökar, desto mer finns det att fördela genom olika åtgärder som syftar till ekonomisk och social utjämning.

Jag tror också atl det kan vara av värde alt påpeka alt utvecklingen i ett u-land beslår av den totala effekten av de aktiviteter som pågår i det landet. Normalt utgör de totala biståndsinsatserna en liten del av de aktiviteterna, och Sveriges andel av biståndsinsatserna är i sin tur vanligen en liten del av biståndet lill det berörda landet. Jag tror all det är svårt alt hävda mer än att det svenska biståndet i någon mån har bidragit till den faktiska utvecklingen i u-länderna.

Vi skall ändå fortsätta att arbeta för att minska ekonomiska och sociala klyftor mellan och inom länder och alt verka för människors gmndläggande fri- och rättigheter. Jag tror atl vi kan bidra till alt minska konfiiktriskerna, i varje fall när det gäller utvecklingen på längre sikt. Biståndet via FN stärker den organisationens ställning på det säkerhetspolitiska området. Olvivelak-ligl är det även av säkerhetspolitiskt värde alt bryta länders isolering och Öppna vägar för ett vidgat ekonomiskt och politiskt samarbete.

Främst frän u-ländernas sida har det under senare år betonats att det ligger i i-ländernas allmänna egeniniresse atl bistå u-länderna i deras utvecklings-strävanden. Man har därvid framför allt betonat alt en ekonomisk expansion gör alt u-länderna blir alltmer aktiva som exportörer och importörer och då kan della i den inlernationella utvecklingen. En sådan utveckling ligger utan

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

113

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete tn. m.

114

tvivel i Sveriges intresse med hänsyn till vår stora utrikeshandel.

U-länderna har också i många sammanhang uttalat all de för atl komma ur sin underutveckling vill ha en snabb industrialiseringsprocess och atl de då också vill ha stöd till den utvecklingen av Sverige. De ser i industrialiseringen elt av de viktigaste medlen för alt åstadkomma ekonomisk resurstillväxt och samtidigt bereda produktiv sysselsättning åt ell växande befolkningsöverskott från jordbrukssektorn.

Det mesta talar för att efterfrågan både pä bislåndsfinansieral och pä annat industrisamarbete med Sverige kommer alt fortsätta att öka under kommande år. Det är då viktigt att vårt land har en ökad beredskap för all möta den efterfrågan på ett sätt som motsvarar såväl u-ländernas som våra egna bistånds- och utrikespolitiska strävanden. Utskottsmajoriieiens förslag innebär både en förstärkning av SIDA:s kapacitet på detta område och inrättandet av en särskild fond för industriellt samarbeie med u-länderna. Jag hoppas atl den nya regeringen fortsätter arbetet efter dessa riktlinjer.

Jag har aldrig förstått dem som tycker alt varje bislåndspolilisk satsning som kan medföra gynnsamma effekter för svenskt näringsliv skall anses tvivelaktig, hur värdefullt och eftersträvat resultat det än kan ge för u-länderna. Enligt min mening har ett av u-länderna själva önskat bredare samarbeie inom induslriområdei gynnsamma effekler såväl för de berörda u-länderna som för svensk sysselsättning och svenskt näringsliv. Därtill kan sådant samarbete bidra lill att stärka den svenska biståndsviljan.

Herr talman! När det gäller alt stärka den svenska biståndsviljan har de enskilda organisationerna, främst missionen, en stor belydelse. Numera torde enighet i riksdagen råda om att missionens arbetare i u-länderna har den mest direkta kontakten med u-ländernas fattiga även pä landsbygden. Missionen har med små materiella men stora personliga resurser svarat för betydande folkbildning och för betydande hälso- och sjukvård för u-ländernas fattigaste. Del är därför med tillfredsställelse jag läser i utskottsbetänkandet alt inom ramen för ett växande totalt bistånd bör bidragen till de enskilda organisationerna öka.

För mig har det alllid framstått som elt dåligt resursutnyttjande av missionens duktiga läkare, sjuksköterskor, lärare och andra biståndsarbetare, när de av brist på medel nödgas arbeta med gammal omodern utrustning och bristfälliga hjälpmedel.

Hell naluriigl bör också missionen och andra enskilda organisationer arbeta i samförstånd med motlagariandets myndigheter föratt svenska staten skall lämna bidrag till de enskilda organisationernas verksamhet.

Herr lalman! Till sist vill jag säga några ord angående biståndet lill befrielserörelser.

Som framhållits såväl av biståndspolitiska ulredningen som i propositionen är riksdagens beslut av är 1969, i enlighel med statsutskottets ullålande nr 82, en god grund för del fortsatta stödel till befrielserörelserna i södra Afrika. Jag instämmer i utskoltels mening att de i statsutskoitels nämnda utlåtande angivna riktlinjerna alltjämt fyller sin funktion och väl kan ligga till gmnd även för en bedömning av förulsätlningarna för direkt eller

indirekl slöd lill befrielsekamp också på andra håll i världen än i södra Afrika. Som bislåndspoliliska ulredningen erinrar om, utesluter dessa principer inte atl humanitära biståndsinsatser där så är praktiskt möjligl kan göras även i andra länder där människor lider nöd lill följd av krig eller katastrofer.

Direkt stöd bör sålunda kunna komma i fråga i de fall då antingen FN:s säkerhetsråd eller FN:s generalförsamling med svensk anslutning uttalat sig för sådant stöd, medan i andra fall, som kan framstå som angelägna ur svensk synpunkt, sådana enskilda hjälporganisationer som exempelvis Röda korset i första hand bör väljas som förmedlare av biståndet.

Jag vill i det här sammanhanget erinra om atl bislåndspoliliska utredningen enhälligt har konstaterat följande: "Ett omfattande utländskt bistånd till en viss sektor kan t. ex. påverka prioriteringen mellan de olika sektorerna i mottagarlandet. Ett sådant bistånd kan på längre sikt frigöra inhemska eller andra utländska resurser, som kan användas inom andra sektorer."

Delta omdöme gäller ju i analoga fall även stöd som lämnas som humanitär hjälp till befrielserörelser, som ibland med vapen i hand kämpar för vad de anser vara en rättvis sak. Vårt svenska statliga slöd till befrielserörelser bör även i forlsätlningen utgå endast till humanitärt bistånd, till utbildningsstöd och till människor som lider nöd till följd av krig och katastrofer - även detta för att bibehålla den svenska biståndsviljan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Iniernalionellt utvecklingssamarbete m. m.

Utrikesministern HANS BLIX:

Herr talmani Får jag först lacka för de vänliga ord som har riklats till mig av fiera talare i debatlen. Åtskilliga kommentarer har fällts lill vad jag har sagt, och en del frågor har också riklats lill mig. Jag vill kommentera några av dem.

Jag tycker fortfarande alt i bistånds- och u-landspolitiken råder i de väsentliga siora linjerna en enighet som är glädjande för regeringen och för det svenska politiska livet. Det hindrar naturligtvis inle att del finns meningsskiljaktigheler i enskilda frågor, och det ärju också del partipolitiska livets uppgift att peka på vad som kan skilja.

Låt mig säga till Mals Hellström, som här talade om frågorna i södra Afrika och undrade huruvida våra anslag skulle räcka lill för att täcka de hjälpbehov som där uppslår, alt vi i budgetpropositionen har skrivit att i den mån de specifika siffror som där angivits inte räcker kan vi gå utöver dem och ta i anspråk kalaslrofmedel.

Herr Måbrink har ställt en rad frågor till mig. En av dem gällde om de biståndspolitiska målsättningarna skulle styra vår handels- och industripolitik visavi u-länderna. Jag tror atl jag i milt inledande anförande pekade på alt vi ser som en del av vår u-landspolitik alt också främja u-ländernas handelspolitik och handeln med de industrialiserade länderna och atl vi bör lägga in delta inlresse i vårt agerande i GATT, UNCTAD och på andra håll.

Industripolitiken är uppenbariigen en av de punkter som är kontroversiella - den fond som regeringen föreslår skall tillkomma för att främja joinl

115

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

116

veniures mellan svenska företag och utländska företag i u-länderna. Jag tycker för min del all skiljelinjerna där överdimensionerats. U-länderna slår eniga bakom önskemålet all få lill stånd en industrialisering hos sig själva. När vihar mött företrädare för u-länder-och det är rätt mänga - i Slockholm under det gångna året har den fond som vi har velat tillskapa mötts av idel sympati och intresse när vi har berättat om den. Det är inte heller så alt något u-land tvingas lill att använda sig av denna möjlighel eller alt förelag i u-länder Ivingas till alt använda sig av den, utan del är en möjlighet som finns på samma sätt som u-länder kan komma i åtnjutande av de medel som vi ställer till förfogande för forskning under SAREC. De medlen är inte heller landprogrammerade utan kan bara användas för forskning av de u-länder som vill ställa upp program på den sidan. Det finns alltså inget tvång.

Vi tror att del ligger praktiska fördelar i ell direkt engagemang av svenska industriella företag i u-länderna. Företagen kan gä in och hjälpa till med vad som kallas för management. De kan ha distributionskanaler som kan vara värdefulla för u-länderna själva och inte minst ta medansvar för företags-skötsel i u-länderna.

Vad vi har velat stimulera är svensk industris samt svenska förelags engagemang i joint ventures i fattigare länder. Dit går ju inte industrins investeringar nu, utan de går i stor utsträckning lill Canada, Brasilien osv., dvs. länder som inle har några problem med sin indusirialisering. Regeringen har med sin proposition velal stimulera svensk induslri och företagsamhet till att bidra med sitt kunnande och sitt kapital till utveckling av industrier i de fattigare u-länderna, särskilt i våra programländer. Jag kan inle se alt det är rimligt atl vi skulle begränsa kretsen till precis de länder som vi har valt som programländer; det ligger inga större administrativa problem i alt vidga kretsen något. Varför skulle vi utesluta att fonden skulle engagera sig i industrier i, säg Jamaica eller Dominikanska republiken? - länder som jag förslår att våra socialdemokratiska vänner annars gärna vill se fä hjälp med sin uppbyggnad.

Vissl är del riktigt att vinsier kan uppnås för svenska företag som engagerar sig i delta. Om del inte vore så, skulle vi knappast kunna locka dem till deltagande. Men, herr lalman, måste vi vara så rädda för alt vinst kan uppslå för företag atl vi måsle avstå från alt stimulera dem all ge den medverkan som u-länderna önskar? Det är inte heller Unilever som vi försöker locka, utan vi har sagt i proposilionen alt vi framför allt vill stimulera små och medelstora förelag. Vad beträffar vinst som kan uppstå måsle vi konstatera all också bidrag direkt till elt land som Vietnam, med en industri som Bai Bång, ger svenska företag en del vinster när de levererar industriell utrustning.

Jag förstår bevekelsegrunden till den kritik som här framförs, och jag tror, som jag sade i min inledning, att det är viktigt atl göra boskillnad mellan kommersiella intressen och bislåndsinlressen. Jag uppskattar därför den kritik som framförls frän socialdemokratiskt häll. Det är en rimlig uppgift för socialdemokraterna att rikta strålkastaren på problem pä det här området. Men jag vill påpeka all vi vid vår utformning av propositionen har försökt atl ta hänsyn till den kritik beträffande länderval och konstruktion av fonden

som har kommit i remissyttranden och pä annat sätt. Vi trodde att den därför inte skulle behöva bli fullt sä kontroversiell som den fortfarande förefaller att vara.

Lät mig säga några ord om IDA och Världsbanken. Jag har aldrig velat hävda att Världsbanken är en fullkomlig institution. Jag tycker all det är en brist alt den inte är universell som FN. Man kan även peka pä andra brister. Men den är fortfarande den viktigaste kanalen för resursöverföringar på gynnsamma villkor för u-länderna.

Jag ser inte något fel i trepartiregeringens agerande vid den femte påfyllnaden. Vi tog över regeringsansvaret i ett läge då man genom förhandlingar försökte atl få den femte påfyllnaden att gå i lås. Uppläggningen var atl varie land skulle ta på sig den andel som det hade i den lidigare påfyllnaden. Vi accepterade detta för att underlätta alt påfyllnaden skulle gå i lås - och så skedde också. Del är riktigt som Sture Ericson sade att USA ännu inte har betalat sin andel. Men man accepterade den andel som landet lidigare hade. Vi hoppas atl detta så småningom skall leda lill atl man honorerar de åtaganden som man har gjort.

Beträffande den sjätte påfyllnaden står i utskoiisbeiänkandet all man önskar atl den skulle bli betydande. Del strider inte mol vår åsikt alt vi bör få sänka vår andel. Del är fortfarande en betydande påfyllnad som det blir fråga om. Vi ansåg redan förra gången att den svenska andelen var stor, men vi ville alltså inte dä blockera den förhandling som pågick. Nu har vi redan från första stund i förhandlingarna gjort klart atl den svenska andelen bör minska. Om så sker, vilket vi utgår från, kommer del att bli läitare för oss att acceptera en totalt större påfyllnad än vad vi annars skulle kunna göra.

IDB är också elt kontroversiellt kapitel. Ett grundläggande faktum är att det förhållandet att folkpartiet har ansett atl del inte fanns tillräckliga bislåndspoliliska skäl för anslutning inte är detsamma som alt säga all bislåndspoliliska skäl talar emot anslutning, om skäl för det finns på kommersiella grunder. Det är det man anser har funnits. Exportbefrämjande medel har använts för vår anslutning. Vi har inte haft anledning att från bislåndspolilisk synpunkt motsätta oss det, men vi har inte funnit tillräckliga bislåndspoliliska skäl för all ansluta oss till banken och anslå bislåndsmedel till den. Vår anslutning har gett oss möjlighet atl höja vår stämma i banken. Vi har frågat många ministrar från Latinamerika som har varil här, bl. a. Jamaicas och Guyanas, hur de ser på vår anslutning till IDB. Vi har uteslutande hört positiva synpunkter. Jag tror alt den syn som här förs fram, alt vi borde utträda, är någonling som de skulle ha mycket svårt att förstå.

Till della kommer ytteriigare en synpunkt. En sak är att man debatterar och är motståndare till en anslutning, en annan är all man, när man väl har gäll med i en internationell organisation, efter knappt ett år fattar beslut om att utträda urdenna. Det är allvarligt nog om vi i Sverige genomför en reform och sedan året därefter stoppar den. Atl på det internationella planet, i internationella organisationer och avtal, ta tillbaka eu åtagande som Sverige har gjort - låt vara under kontrovers - skulle ge ett mycket dåligt intryck av svensk

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

117

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

utrikespolitisk hållning.

Det är självklart alt vi sä småningom, när vi vet mera om banken och dess verksamhet, kan ha skäl att se över våra möjligheter att verka i den och kanske ompröva värt ställningstagande. Men jag tror liksom herr Korpås alt tiden inle är mogen ännu. Jag vill dock ge Sture Ericson del löftet alt utrikesministern inte skall sitta som suppleant i bankens styrelse. Den ordningen skall vi snarast försöka ändra pä.

Herr Måbrink har ställt frågan om vi har en avvecklingsplan för bistånd lill en rad olika länder. Jag vill inte gå in på de konkreta frågor och de länder som har nämnts här. Bislåndspropositionen är principiellt hällen och anger de kriterier som vi uppställer för alt avgöra när vi skall avveckla eller minska bistånd. De kriterierna står vi för, och de kräver en fortlöpande granskning av vårt bisiånd till olika länder. Konklusionerna kommer lill synes i budgetpropositionerna. Det vore fel att vid det här tillfället ta konkret ställning till något av de fallen.

När del gäller koden för mullinationella förelag ger den nya regeringen ett fortsatt aktivt stöd för all åstadkomma en sådan kod. Jag har i själva verket inle sett någon skillnad i hållningen frän svensk sida underden socialdemokratiska regeringens lid och trepartiregeringens tid och inte heller i den hållning som vi kan förväntas ha nu.

Sonja Fredgardh frågade om vi hade några speciella program utformade för all främja kvinnornas emancipation i u-länderna. Den frågan faller under SIDA:s verksamhet, och jag kan inle här redovisa vad SIDA konkret gör. Jag vill dock säga atl vi på regeringshåll tillmäter den frågan stor vikt. Jag nämnde den i mitl inledningsanförande, och jag vill gärna återkomma och mera konkret berätta vad som sker på fältet. Atl den frågan tillsammans med miljöfrågor och annat lillhör det centrala för oss tror jag alt jag poängterade redan inledningsvis.

118

BERTIL MÅBRINK (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag lackar utrikesministern för svaret på frågorna. Jag konstaterar alt utrikesministerns svar faktiskt visar atl den profil som en ren folkpartiregering har i u-landspolitiken är märkt av moderaternas krav och synpunkter precis pä samma sätt som den förre folkpartisliske biståndsministerns profil var.

Ell klart svar fick vi från utrikesministern, och det varatl man skall bedriva bistånds- och u-landspolilik på vinsibasis i forlsätlningen. Fonden fick vi också klart besked om. Vi har ju hört att motiveringen fördenna fond är, som flera talare sagt här tidigare, utomordentligt cynisk och vilseledande. Man påstår att u-länderna begärt en sådan fond. Del är inle sant. Man påslår att u-länderna vill ha ett samarbeie på mer jämlika villkor. Ja, men dessa jämlika villkor skulle alltså vara investeringar gjorda av svenska multinationella förelag, underiättade genom den statliga industrifondens insatser. Vissa u-länder är av nöden tvingade alt acceptera utländska investeringar, men de är samtidigt fulll medvetna om vilka faror och vilket exploaleringsförhållande dessa investeringar innebär. Om jämlikhet skall man inte tala i samband med

imperialism och multinationella förelag.

Vi har föreslagit att man i stället skall ingå ramavtal med ett antal länder som eftersträvar social och ekonomisk rättvisa och oberoende i förhållande lill de kapitalistiska metropolerna. En sådan åtgärd från Sveriges sida skulle verkligen spela en positiv roll för dessa länders utveckling, men det vill de borgerliga partierna inte höra talas om, och del vill -vad jag kan förstå-inte heller utrikesministern.

Sedan vill jag, innan min repliktid går ut, ta upp delta med koderna. Jag har ställt en konkret fråga, men utrikesministern glider undan. Det hjälper inte att krypa bakom socialdemokraterna och framhålla att de också är eniga och inle vill slå fast all de två koderna skall vara bindande. Del kan inte vara elt argument, herr utrikesminister.

Nu upprepar jag min fråga: Avser den folkparlistiska regeringen alt arbeta för atl teknologiöverförandekoden och uppförandekoden för multinationella foretag skall bli bindande? Det är en avgörande och oerhört viktig fråga också för u-länderna.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Ulrikesminislern säger nu alt vi visst skall sänka vår andel vid den sjätte påfyllnaden av IDA. Han menar alt del påståendet inte motsägs av vad utskottet har skrivit. Men varför har vi dä reserverat oss?

I reservationen skriver vi att Sveriges höga andel av bidragen lill IDA bör minska och atl detta bör uigöra riktlinje vid kommande förhandlingar om en ny påfyllnad av IDA:s resurser. Den gamla regeringen och tydligen också den nya har nu anslutit sig lill detta stycke i reservalionen.

Det andra som sägs i reservalionen är alt vi i stället så långt möjligt bör arbeta för all stärka FN:s kapitalutvecklingsfond. Såvitt jag vet är della också någonting som regeringen strävar efter.

Jag frågar mig: Hur kommer det sig att den nya regeringen rekommenderar sina anhängare här i riksdagen att rösta emot denna reservation? Ni har ju ändrat politiken sedan den 3 juni så att den nu till punkt och pricka följer vad som står i vår reservation. Hur ni då kan vilja gå emot den förstår jag inte.

När del gäller IDB är argumentationen följande: Nu är vi inne, och då kan vi inle gå ur - då skulle vi skada våra intressen.

Utrikesministern förnekar inte de uppgifter jag har lämnat här tidigare i dag. Lånen lill Brasilien, Argentina och Mexico har ökat kraftigt sedan Sverige kom med. Lånen lill de tio fattigaste länderna har minskat kraftigt sedan Sverige kom med. De sex blodigaste diktalurregimerna har fäll en belydande ökning av IDB:s utlåning. Lånen till investeringar i social infrastruktur har förblivit låga; alltså ingen positiv förändring där.

Ingenting av detta förnekas. Min fråga är då: Vad är det egentligen för utveckling inom IDB som kan få folkpartisterna atl länka om i denna fråga? Vilket är kriteriet för atl man skall börja överväga att lämna IDB? Skall alla pengarna gå lill diklaturregimer? Skall de fattigaste inte få ett dugg? Skall man över huvud tagel sluta investera i social infrastruktur?

119

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

Slutligen: Avser den folkparlistiska regeringen atl föreslå atl vi skall fördubbla våra bidrag lill IDB, som nu har föreslagits?

MATS HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag får tacka utrikesministern för svaret på den fråga jag ställde om medlen för befrielserörelser och flyktingorganisationer.

Utrikesministern säger atl man kan använda kalaslrofmedel om pengarna inte räcker till. En rad organisationer har den senaste tiden fått beskedet alt det finns myckel litet pengar kvar på anslaget för slöd lill befrielserörelser. De måste rimligen ha fått intrycket alt del som står i propositionen om katastrofmedel kommer att tolkas ganska restriktivt.

Är utrikesministerns uttalande en signal till en generösare bedömning av hur kalastrofmedlen skall användas än vad organisationerna hittills uppfattat? Betyder det alt de organisationer som fått denna uppfattning myckel väl kan komma tillbaka? Det vore i så fall bra; det skulle vara i linje med vad jag uttryckte i mitt inlägg lidigare i dag. Men i så fall bör det väl också ges till känna för flyktingorganisationer och befrielserörelser att den nya regeringen faktiskt avser alt göra en generös bedömning av användningen av katastrofmedel.

Jag ställde i milt inlägg en annan fråga till utrikesministern som han inle har svarat på. Jag ställde den med anledning av vissa uppgifter i sydafrikansk press - i tidningen The Citizen. Den svenska Allas Copco-chefen i Sydafrika har där försöki tona ned betydelsen av förslaget om invesleringsförbud i Sydafrika. Han understryker i intervjun atl moderata samlingspartiet ställt sig utanför förslaget. Han hoppas atl den svenska industrin skall kunna påverka regeringen i Sverige att göra modifikationer som tonar ned förslagen när de sedan skall gå till riksdagen.

Nu har ju moderaterna lämnat regeringen. Jag vill då fråga utrikesministern, om han kan lova atl den svenske Sydafrikaförelagarens förhoppningar i della läge kommer på skam och alt i stället ett förslag om ett verkligt investeringsslopp i Sydafrika snarast möjligt kommer att läggas fram för riksdagen i enlighet med det riksdagsbeslut som tidigare fattats.

120

SONJA FREDGARDH (c) kort genmäle:

Herr talman! Knappast någon underiåter i dag alt tala om jämställdhet, men jag har lagt märke till alt det vanligen sker helt en passant. Man avfärdar frågan med någon enstaka mening, som man klämmer in mellan andra, viktigare ämnen. Statsministern klarade av jämställdheten med tre satser i sin regeringsförklaring, som han lämnade riksdagen tidigare i dag, och jag noterade atl i utrikesministerns anförande sades det ungefär så här: Särskilda insatser skall göras för atl förbättra kvinnornas situation.

Jag kan hålla med om att jämställdhet kan vara kontroversiell i vissa sammanhang. När det gäller biståndspolitiken har det t. o. m. sagts atl man kan äventyra genomförandet av vissa planerade biståndsprojekt, om man driver jämställdhetsfrågorna alltför bryskt. Nu gäller del naturiigtvis att få den rätta approachen lill ämnet. Man skall inle vara utmanande, men man

måste vara fast.

Jag vill lacka för det löfte som ulrikesminislern gav om att återkomma till frågan. Jag begär inte att få något utförligt svar i dag, eftersom jag förstår alt det kan ha sina svårigheter, men jag ser fram emot att vi skall komma tillbaka till del här ämnet.

Utrikesministern HANS BLIX:

Herr talman! Först vill jag säga till Sonja Fredgardh alt jämlikhetsfrågorna kommer att få en ganska utföriig behandling i budgetpropositionen. Det är möjligt att hon vill ha utförligare svar dessförinnan, men för ögonblicket har jag inte exakta uppgifter om vad SIDA håller på med utan får nöja mig med del mera generella uttalandet att regeringen tillmäter arbetet på atl åstadkomma ökad jämlikhet och emancipation för kvinnorna i u-länderna en alldeles speciell betydelse. Del är en fråga som vi har strukit under särskilt kraftigt vid sidan av sådana ling som hjälp till försvar av miljön i u-länderna.

Mats Hellström tog upp frågan om medel för södra Afrika. Jag kan inte gå in i detalj på de olika enskilda organisationer som kan ha ansökt om medel för verksamhet där. Jag vill bara ge honom del generella svaret au vi kommer att kunna ta katastrofmedel i anspråk för atl gå utöver det som har anvisats.

När del gäller invesleringsförbud för svenska företag i Sydafrika frågade Mals Hellström hur den nya regeringen skulle förfara. Jag hoppas all han vill förlåta mig, om jag först växlar några ord med handelsministern. Jag har bara sett honom en stund i dag, och det vore kanske rimligt alt vi, innan jag besvarar en så viktig fråga, ändå hade något samtal inom regeringen.

Bertil Måbrink trorjag inte atl jag kommer alt kunna omvända till min syn på u-landshjälp. Jag uppskattar den kunskap med vilken han talar här i kammaren i dessa frågor, men vi har naturiigtvis ganska olika värderingar. Vad jag sade i min föregående replik var alt man inte får vara sä rädd för alt vinsier skulle uppstå for några svenska företag i umgänget med u-länder alt man avstår ifrån åtgärder som man ser som väsentliga för all hjälpa till med industrialisering i u-länderna. Vår u-landspolilik och vår biståndspolitik ger faktiskt i mänga sammanhang vinster för svenska förelag. Jag nämnde som ett exempel leveranser till Bai Bång; jag förutsätter att svenska företag har gjort vinster pä dem. Upphandling i Sverige ger väl också vinsier. Och när vi främjar resursöverföringar till u-länderna och till Väridsbanken görs ju uppköpen i industriländerna inkl. Sverige. Självfallet uppstår vinsteräven då. Man får alltså inle vara så fruktansvärt allergisk mot detta.

En helt annan sak är om u-landspolitiken drivs i syfte att åstadkomma vinster för svenska förelag. Jag vill på del allvarligaste bestrida all det här förslaget barett sådant syfte. Tvärtom har vi skräddarsytt del så au vi främjar u-ländernas intressen av industrialisering. Bertil Måbrink kan inte tala om företag ulan atl kalla dem för mullinationella förelag. Vi har inte någonslans i proposilionen talat om att del är just multinationella förelag som vi skall gå in i. Tvärtom har vi talat om mindre och medelstora företag. Somjag sade nyss är inle heller u-länderna tvingade all acceptera sädana joinl ventures. Jag

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

121

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete rn. m.

tycker ofta det är märkligt att radikaler i Europa är mer avvisande till den här typen av äigärder än radikaler i u-länderna. Kanske man kan våga tro också på våra radikala vänner i u-länderna.

Beträffande samarbelsavialen vill jag gärna upprepa vad jag sade i mitt inledande anförande, nämligen atl de är bra och att vi inle har något emot dem. Men de är inget alternativ till en åtgärd av den lyp som induslribislåndel utgör. Jag har konstaterat all vi har samarbetsavtal med länder som Iran, Irak, Libyen m. fl. Jag vet inte om del är dessa länders industrialisering som Bertil Måbrink har tänkt sig atl vi skall främja. Vilka länder man än träffar samarbetsavtal med -och det är inget fel på sådana avtal - så måste de ändå fyllas med ett innehåll. Indusiribislåndsfonden är tänkt alt vara elt medel för atl åstadkomma ett innehåll.

Beträffande leknologikoden pågår förhandlingar i inlernationella organisationer om huruvida den skall vara bindande eller inle. Vår hittillsvarande inställning har varil att den inte bör vara bindande. Vi tror nämligen att det är uteslutet atl de stora västliga länderna skulle ansluta sig till en bindande kod. Om del är en riklig hypotes är del förmodligen bättre att fä en kod som inte är bindande men som kan säkra de stora, tunga teknologiska ländernas respekt för vad som antas.

Jag är medveten om att det här är en svär fråga, och jag kan inte påstå att jag har läst pä den tillräckligt. Men jag skall gärna granska den ytteriigare. Jag kan bara redovisa den hållning som trepariiregeringen har intagit.

Sture Ericson talade om kapilalulvecklingsfonden. Den är elt utmärkt instrument, men den är inget alternaliv lill bidrag till IDA eller Väridsbanken. Vi bidrar redan med oerhört mycket,4,1 miljoner dollaraven fond på 18 miljoner dollar. Budgetpropositionen kommer att visa vilka ökningar som görs härvidlag. Men atl försöka framställa den fonden som ett tänkbart alternaliv till de miljarder som slussas genom IDA, tror jag inte är möjligl. Jag är inle oense med Sture Ericson om atl kapitalutvecklingsfonden är ell bra instrument, men jag ställer mig tveksam till att vår andel i fonden skall vara ännu större.

Beträffande IDB frågade Sture Ericson om vi skall vänta med att reagera tills alla pengar har gäll till de rikare länderna. Jag har redan framfört min åsikt atl det vore allvarligt om Sverige gick ur en internationell organisation efter att ha varit med i den så kort lid. Eftersom frågan lyder under handelsministerns fögderi trorjag alt vi skall låta honom uttala sig om vår fortsalla anslutning och medverkan i IDB. Vi skall också låta honom svara på frågan om vilka möjligheter som vårt deltagande i IDB har gett oss att reagera mot diktaturländer och projekt som kan stärka deras ekonomier. Del är rimligt all han får svara på dessa frågor.

sig oberoende av imperialismen och de multinationella förelagen.

Jag tror visst atl värt alternaliv är bättre och effektivare än fondkonsiruk-lionen. U-ländernas beroende av de kapilalistiska länderna kommer inte atl minska genom fonden. Tvärtom bidrar man lill att befästa detta beroende, vilket aldrig har varit u-ländernas önskemål. Deras önskemål har varit att försöka komma ifrån beroendet i alla fall när det gäller de progressiva och socialistiska u-länderna.

Vi anser all staten, regeringen och riksdagen saml SIDA är bättre skickade alt tillgodose u-länderna på delta område än det privata kapitalet i delta land. Jag är inle ensam om denna uppfattning. Den har också socialdemokraterna samt en myckel medvelen och bred u-landsopinion i delta land. Det känner utrikesministern myckel väl lill.

Sedan kommer jag tillbaka lill koderna. De stora imperialistiska länderna Frankrike och Västtyskland är naturligtvis inte intresserade av alt dessa koder skall vara bindande. Men det är jusl vad u-länderna har krävt. De är väl medvetna om atl en rekommendation om sådana koder inte kommer att uppfyllas av de mullinationella företagen. U-länderna har i dag mycket bittra erfarenheter av att rekommenderande regler inle fyller någon söm helst funktion. Man behöver inle heller krypa bakom dessa länder. Sverige kan la ett eget initiativ och kräva alt koderna skall vara bindande, vilket är väsentligt. Sverige kan gå före och tillmötesgå u-länderna på detta område.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

STURE ERICSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Först vill jag beröra IDA.

Några dagar efter det att utskottet hade skrivit fast sig i juni skickade trepariiregeringen en representant lill ell möte med Världsbanken, där han förklarade atl vi skulle komma atl väsentligt sänka vår andel, som nu är 3,85 %. Delta är faktiskt vad socialdemokraterna kräver i sin reservaiion. På den punkten föreligger alltså inte längre någon åsiktsskillnad. Man har anslutit sig lill reservationen.

Nu säger ulrikesminislern att han är positiv lill en kapitalutvecklingsfond inom FN. Hans problem är tydligen bara alt Sveriges andel börjar bli litet för stor. Den börjar närma sig en fjärdedel av bidragen. Såviiijag vet är vi ändå inte den största bidragsgivaren.

Del viktiga och det som står i vår reservation är viljeinriktningen. Också där är vi tydligen överens. Sverige skall göra sitt yttersta för att så snart som möjligl bygga upp FN:s kapitalutvecklingsfond till elt alternativ. Det är viljeinriktningen vi uttalar oss om i denna principreservation.

När det gäller IDB har jag redovisat en rad fakta, som pekar pä att utvecklingen inom IDB sedan Sverige gick med har gått i galen riktning. Det har inle skett några positiva förändringar men en lång rad negativa. Utrikesministern tycker atl del är för kort lid för atl gå in i en diskussion om detta. Men regeringen kommer ju snart atl ställas inför frågan: Skall Sverige fördubbla sitt bidrag lill IDB? Del är den akuta fråga som man måste la ställning lill. Utrikesministern måsle givelvis samråda med regeringens

123

Utrikesministern HANS BLIX:

Herr talman! Jag vill egentligen bara kommentera vad som sagts om samarbelsavialen. Mitt väsentliga svar där är alt samarbelsavialen inte är ett alternativ till den fond för industrisamarbete som vi har salt upp. Vi är inle negativa till del socialdemokratiska förslagel all utnyttja samarbelsavialen med u-länder, och vi kommer säkerligen all göra del. Men vad jag sagt är all dessa avtal också måsle fyllas med ett innehåll. Det blir inle konlakler med svensk induslri eller investeringsverksamhet bara därför all man sluter elt samarbeisavtal. Fonden är ett instrument som kan hjälpa till atl åstadkomma delta. Vi är alltså inte negativa lill förslagel om atl utnyttja samarbetsavtal.

När del gäller IDB trorjag inle atl det finns mycket alt tillägga från min sida. Jag har uttalat mig emot tanken på atl Sverige efter bara ett års medlemskap skulle utträda ur en internationell organisation. Jag tror inte att vårt intemationella anseende skulle må riktigt bra av atl vi gjorde del.

Jag har inte tagit ställning lill frågan om en dubblering av kapitalel. Jag tycker det är rimligare atl den debatten får föras med handelsministern. Del är ju inte heller den frågan som propositionen om biståndspolitikens huvudlinjer gäller. Sture Ericson får därför kanske ge sig lill tåls och ställa frågan om detta separat.

124

EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! I sill senaste tal i Washington framhöll presidenten i Världsbanken, den ökände McNamara, bl. a. följande: "Redan utgör utvecklingsländerna en viktig och växande marknad för de industrialiserade nationerna genom all de stimulerar efterfrågan och påskyndar deras ekonomiska återhämtning." Della, herr talman, utgör något av kärnan i den syn som i dag präglar Världsbanksgruppens agerande. Och del utgör uppenbarligen också den syn som präglar den folkpartisliska regeringens handlande. Samma ord som McNamara använde i Washington i september upprepades i det närmaste ordagrant av vår nye utrikesminister för en liten stund sedan. Man kunde t. o. m. tro atl han lånat delar av sitt tal från McNamara.

Tidigare framhölls self-reliance eller själviillii som honnörsord i de internationella sammanhangen. I dag har ordet bytts ul mol inler-dependence eller ömsesidigt beroende. Detta är kapitalets och storföretagens svar pä kapitalismens inlernalionella kris. U-länderna måste förmås köpa av oss. De kommersiella banden med den industrialiserade kapitalistiska

väriden måste stärkas.

Det är mol den här bakgmnden man skall se den politik som förs från Väridsbanksgruppens sida. Del aren grupp som växer i betydelse samtidigt som de övriga FN-organen blir alltmer marginella, en grupp som den borgerliga majoriteten och den nya folkparlistiska regeringen anser skall stadgas ytterligare genom svenska bidrag. Utskoitei medger visseriigen all viss kritik kan riktas mol Världsbanksgruppen, att principerna vid en projektbedömning varil alltför snävt ekonomiski inriktade och att man vid utlåningen i elt flertal fall ställt villkor på motlagariändernas ekonomiska politik. Men en mer förskönande omskrivning av gruppens agerande har väl sällan salts på pränt. Utskottet har över huvud tagel inte ställt sig frågan: 1 vems syfte agerar Väridsbanksgruppen?

Gruppen är intimt sammanflätad med Internationella valutafonden, vars lån är förenade med hela program för läntagariändernas ekonomiska politik -villkor som är så konservativa atl inle ens samarbetsvilliga reaktionära regimer alltid kunnat ställa upp. I statuterna för banken sägs klart ul atl den skall agera för "alt hjälpa internationella privata investerare atl utveckla produktiva resurser". Banken opererarocksåunderett internt memorandum, Policy memorandum 204, som förklarar att banken inte kan låna till länder som nationaliserar ullandsägda tillgångar utan att ge tillräcklig kompensation, som inte häller ingångna avtal med privala investerare exempelvis om total skattefrihet. Delta memorandum har under årens lopp systematiskt använts mot progressiva regimer som försöki föra en självständig politik.

Det program Världsbanksgruppen lagl upp innebär atl det skall råda full frihet för de s. k. marknadskrafterna och atl del privata ägandet, särskilt då det utländska, skall kunna hindra ekonomisk planering för en progressiv utveckling. Om gruppens program inte visat sig hälla utan, som ofta skett, lett till omfatlande inflation och ökade lönekrav, då har patentmedicinerna satts in. Del är mediciner som innebär devalvering, åtsiramningspolilik, lönestopp, och inle minst nedskärning av den offentliga sektorn, exempelvis när man i Argentina i slutet av 1960-lalet krävde alt 70 000 järnvägsanställda skulle avskedas. Det är mediciner som leder till massarbetslöshet och sväll för majoriteten av befolkningen i dessa länder.

Nu har det påståtts - och del har även skett i dag vid upprepade tillfällen -alt gruppen skulle ha övergäll frän en ullrareaklionär till en mer upplyst linje. Det påståendet, som även ulskotlet vidhåller, sammanhänger med vad jag tog upp inledningsvis. Vissl har man i större usträckning stött jordreformprogram, även om man ställt krav på viss minimiareal. Vissl har ländervalet vidgats. Men dessa åtgärder skall, som sagt, ses mol bakgrund av huvudsyftet. U-länderna skall knytas närmare lill det imperialistiska blocket och bidra lill atl de industrialiserade länderna kommer ur sin nuvarande kris. Och fortfarande, herr talman, är Världsbanksgruppens verksamhet huvudsakligen inriktad pä länder som verkligen utgör reaktionens bålverk på de olika kontinenterna. Ser man till gruppens årsrapport, flnner man att de högerin-riklade diktaturregimerna får merparten; det har också Sture Ericson tidigare tagit upp i debatlen. Fortfarande är det så att gruppen ställer villkor som

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationelll utvecklingssamarbete m. m.

125

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Internationellt utvecklingssamarbete m. m.

126

försvårar en social utjämningspolitik.

Vänsterpartiet kommunisterna vidhåller att Sverige bör lämna Väridsbanksgruppen. I andra hand kräver vi att riksdagen skall uppdra åt regeringen att ställa som villkor för fortsatta svenska bidrag - vilka i så fall bör sänkas kraftigt - att röstfördelningen i banken ändras så alt varje siat får en röst och inte mer, att inga villkor förknippas med bankens bisiånd, att bankens medel fördelas enligt en gång för varje period fastställda ramar och alt det vid fastställandet av dessa ramar inle bara tas hänsyn till ländernas folkmängd och fattigdom utan också till deras regeringars vilja och förmåga alt föra en utvecklingspolitik i folkflertalets intresse mol imperialismen. Progressiva medlemsstater som Vietnam och Guinea-Bissau bör alltså fä en kraftigt ökad andel av bankens resurser, medan inte ett öre bör gå lill den blodbesudlade Pinochetjunlan i Chile.

Huvudskälet för att man skulle vidhålla medlemskapet i Världsbanksgruppen anges vara Sveriges möjligheter atl påverka. Dessa är, som utskottet och den nye utrikesministern är väl medvetna om, minimala och snarast att betrakta som naiva förhoppningar mot bakgrund av den orättvisa röstfördelning som finns i banken.

Möjligheterna alt påverka åberopas också av utskotlet som skäl för medlemskapet i IDB. Men det kan man inte ens karakterisera som naiva förhoppningar - detta är inget annat än rent hyckleri från utskottets sida och ett medvetet försök all föra folk bakom ljuset. USA har vetorätt i IDB, och det kan ingen vara omedveten om. Sverige har inga som helst möjligheter atl påverka IDB och gör inte ens några ansträngningar. I Världsbanksgruppen kan man åtminstone skenbart tala med biståndslunga - i IDB är det helt omöjligt.

Nu påstås det alt vi inle är medlemmar i IDB av bislåndspoliliska skäl, ulan utan av handelspolitiska. Därför hänvisade också vår nye utrikesminister den här frågan om medlemskapet i IDB till handelsministern att besvara. Jag tycker det är att hyckla med frågan. Det går inle alt komma ifrån atl medlemskapet i IDB är en del av vår biståndspolitik.

Efter atl ha läst utskottsbetänkandei om IDB kan man bara konstalera atl den förra regeringen, och tydligen vidhåller folkpartiregeringen della, tagit ytterligare ett rejält kliv ål höger. Del fanns ju tidigare också beträffande IDB en viss kritik. När riksdagen i maj 1977 med tre rösters övervikt fattade beslutet om Sveriges inträde framhöll åtminstone delar av borgerligheten -främst 14 centerpartister - all Sveriges inträde inte var ovillkorligt. Man medgav atl den politik banken fört var ell direkt stöd för gorilladiklalurerna i Latinamerika. Man medgav därmed indirekl all Sverige genom sitt medlemskap bidrar till massmord, svält och förtryck. Men man sade då, alt om inte banken ändrar sig så får man överväga alt inle medverka i bankens - som jag vill beteckna det - illdåd på den politiska och sociala arenan.

Redan dä var det svårt alt spåra någon logik i ledamöternas agerande, och det stod klart att man försökte smyga undan själva sakfrågan för alt inordna sig i moderaternas ärkekonservativa linje, då anförd av Staffan Burenstam Linder. I dag kan vi bara konstatera atl inordningen är total. Dä gällde frågan

om ett inträde i banken kunde anses stå i strid med de mål som satts upp för vår u-landspolilik. I dag, skriver utskotlet och tjatas det om från såväl utskottets som utrikesministerns sida, skulle ett utträde vara ägnat atl minska trovärdigheten i Sveriges internationella åtaganden.

Detta är egentligen rätt fantastiskt. Del är inte elt utträde som minskar trovärdigheten i Sveriges inlernationella åtaganden. Det är medlemskapet i denna bank som allvarligt har försvagat det förtroende vi dock lill en del har fått bland de progressiva krafterna i u-länderna.

Jag skall inte upprepa alla de argument som kan anföras mot IDB. Jag skall bara ta upp de väsentligaste. Vems iniressen tjänar banken? Vilket slags institution är det?

Ända sedan banken bildades, som elt svar på den revolutionära utvecklingen på Cuba, har dess främsta poliliska syfte varil att stärka militärdiktaturerna i Latinamerika på bekostnad av de breda folklagren. De fattiga och förtryckta skall genom våld, svält och tortyr hållas tillbaka, till förmån för de multinationella storföretagen som i dag utplundrar en hel kontinent. De faltiga och förtryckta skall genom systematisk terror och genom undertryckande av alla de demokratiska fri- och rättigheter som vi hört flera borgeriiga företrädare åberopa här i dag sättas att tjäna USA-imperialismens och den inhemska bourgeoisiens iniressen. Och Sverige bidrar de faclo genom sitt medlemskap till delta förtryck.

Med del, herr lalman, vill jag yrka bifall till vpk-kraven om utträde ur Väridsbanksgruppen, Asiatiska utvecklingsbanken och IDB.

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Fyllnadsval till Nordiska rådet

Ersättare för statsråd

128

1978/79:15 av Rolf Hagel och Alf Lövenborg

med anledning av skrivelsen 1978/79:6 med överiämnande av årsredovisning för Statsföretag AB

1978/79:16 av Olof Palme m.fl. 1978/79:17 av Lars Werner m.fl.

med anledning av propositionen 1978/79:8 om kapitaltillskott lill Sveriges Investeringsbank AB

1978/79:18 av Carl-Wilhelm Lothigius 1978/79:19 av Birger Rosqvisi m.fl. 1978/79:20 av Ivan Svanström

med anledning av proposilionen 1978/79:10 om statligt stöd lill åtgärder mot översvämningar i Emån

1978/79:21 av Arne Pettersson och Valter Kristenson 1978/79:22 av Bo Siegbahn

1978/79:23 av Sten Svensson och Erik Hovhammar 1978/79:24 av Rune Torwald

med anledning av proposilionen 1978/79:20 orn förbud mot automalspel, m. m.

1978/79:25 av Lars Werner m.fl.

med anledning av justitieombudsmännens ämbetsberättelse (redog. 1978/ 79:1)

den 18 oktober

1978/79:29 av Eivor Marklund (vpk) till industriministern om konstgödsellillverkning i Norrbotten;

Norrbollen upplever i dag en sysselsättningskris värre än den på 1930-talel. Flytllasspolitiken är återigen ett faktum. Familjer splittras. De unga tvingas mot sin vilja söderut. Men människorna i Norrbotten görallt störte motstånd mot en fortsatt utarmning av sin landsända. De kräver rejäla lag för alt tillvarata länets rikedomar.

Vänsterpartiet kommunisterna har är efter år krävt ett samhälleligt styrt investeringsprogram för alt lägga gmnden till en framsynt samhällsutveckling i Norrbotten.

Det är mot denna bakgmnd som vänsierpartiet kommunisterna i Nort-botlen företagit en utredning angående möjlighelerna att etablera tillverkning av konstgödsel (NPK) i Norrbotten, Denna skulle uigöra en viktig del av en framtida förädlingsindustri i länet.

Av VPK-Norrbollens utredning framgår atl alla erforderiiga primära ämnen finns tillgängliga i Norrbotten.

Anrikning av apatil (fosfor) ur Kirunamalmen har redan beslutats. Kaliumråvaran finns i Aitikgruvan i Gällivare, alt utvinnas med lakningstek-nik (jfr Mineralutredningen s. 305). Kvävet skulle kunna utvinnas ur överskotlsgasen vid koksverkel i Luleå. Erforderliga mängder kalkslen finns på flera platser i Nortboiien (t. ex. Norvijaur, Masugnsbyn och Prästholm). För processen erforderiig svavelsyra skulle kunna framställas vid sinlring av Kaunisvaaramalmen. Talk finns i rikliga mängder vid Lautakoski i Pajala kommun. I Aitik finns dessutom turmalin ur vilket spårämnet bor kan framställas. Andra spårämnen såsom koppar, järn och mangan för framställning av komplett fullgödsel finns också som bekant i Nortbotten.

Det svenska jordbmkets behov av konstgödsel täcks f. n. enligt tillgänglig statistik enligt följande:

Anmälan av Interpellationer

Onsdagen den			värde		försörj
18 oktober 1978			(milj.	kr)
	- Fosforråvaror	447,9	120,1	270	0
	- Fosforråvaror	447,9	120,1	270	0
Anmälan av inter-	Kaliumklorid	168,9	42,4	250	0
pellationer	Kaliumsulfai	32,0	11,6	360	0
	Kalkslen	23,5	0,4	17	100
	Talk	11,0	1,4	127	90
	Magnesium.sulfat	0,3	0,1	333	0
	Mellanprodukler
	Fosforsyra (inköpt)	20,7	53,8	2600	100 (?)
	Svavelsyra (inköpt)	300,3	29,3	97	100(?)
	Kalciumklorid	IM	3,0	270	100(?)
	Borater, perborater	1,4	0,7	500	0

130

Av detta framgår att det svenska jordbmket f n, är beroende av importerade färdigprodukter och råvaror.

Jordbruksdepartementet har liksom miljövårdsorganisalionerna vid upprepade tillfällen efterlyst bättre och miljövänligare konslgödningsmedel. Sådana produkter har lidigare funnits i Sverige men har nu försvunnit ur marknaden i samband med gödselindustrins koncentration. De konstgödningsmedel som nu finns all köpa i Sverige är av dålig kvalitet och har en starkt försurande effekt i användningsmiljön. Sålunda har Cemenlakon-cernen i en utredning konstaterat atl övergången från de lidigare tillverkade konsigödningsmedlen till dagens utbud medför en ökning av behovet av kalkning i jordbruket med inle mindre än 40 96.

Behovet av elt nytt och bra konstgödningsmedel kan alltså sägas vara väl dokumenterat.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslog 1977 tillsammans med facket vid koksverket i Luleå all en ammoniakfabrik skulle byggas vid koksverket. Delta förslag har även förts fram till Norrboltensdelegaiionen. Delegationen beslöt då att finansiera en ulredning, som företagsekonomiskt skulle jämföra tillverkning av ammoniak med den av SSAB föreslagna användningen som förbränningsgas i ett kraftvärmeverk. Vid tidpunkten för denna utredning var del inle allmänt känt att alla råvaror för NPK-konstgödsel finns i Norrbotten.

Beträffande marknadsundersökningen kan noteras all utredaren anser alt ett projekt på NPK-gödsellillverkning är framlidsinriktat.

I den del av utredningsmaterialet som avser de tekniska försätiningarna kan konstaleras alt den tekniske utredaren inte har varit underrättad om atl kalium finns i Aitik. Delta har medfört atl utredningen företagits med felaktiga förutsättningar. Utredaren konstaterar också atl ammoniaklillverkning anses vara någoi av del mest passande när det gäller överskoltsgas frän koksverk och alt denna hantering nu upplever en renässans.

Förulom NPK-gödsel erhålls ur processen så slora mängder gips att Sverige

skulle kunna bli självförsörjande. Della skulle kunna ge underlag för en gipsskivefabrik i Norrbotien. Export till cementfabriken i finska Kolari är också tänkbar. Inom byggnadsindustrin utvecklas också f n. en ny golvlägg-ningsteknik, s. k. självnivellerande golv. Vid tillämpning av denna leknik åtgår stora mängder gips. Hela det svenska behovet av gips importeras f n.

Vid sidan av gips erhålls även flusspal ur NPK-processen för stålindustrins, t. ex. SSAB:s, behov.

Det går inte atl exakt uppskatta vilken sysselsättningseffekt som de här föreslagna eiableringarna skulle ge. Vår bedömning är emellertid att den siffra som lidigare använts i debatten, dvs. 800 nya sysselsättningstillfällen, är i underkant.

Mol bakgmnd av del anförda vill jag till industriministern ställa följande frågor:

1. Hur ser industriministern på den av vänsierpartiet kommunisternas föreslagna etableringen av konstgödseltillverkning (NPK) i Nortbotten?

2. Är industriministern beredd atl snabbt få fram tillräckliga utredningsresurser for atl klargöra alla detaljer i förslaget saml villig atl tillskjuta erforderliga medel härför?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

1978/79:30 av Jörn Svensson (vpk) lill industriministern om varvskrisen:

Regeringen avlämnar inom kort sin proposition i varvsfrågan. Väsentliga huvuddrag däri är redan kända via massmedia och förtroliga underhandsexemplar av propositionstexten.

Avsikten med denna interpellation är inte atl föregripa utskotts- och kammarbehandling av proposition och motioner. Avsikten är alt begära svar på vissa starkt akuta frågor saml på frågor rörande hela förberedelsen av proposilionen. I dessa stycken kan stark kritik riktas mot hela handläggningen.

Regeringens varvspolilik är inte endast ett fullföljande av den förstörelseprocess som inleddes under den socialdemokratiska regeringen. Den innebär också ell medvetet undvikande av grundläggande sidor av problemet. Den har också kombinerats med vissa oklara ageranden i konkreta frågor.

Några exempel:

Regeringen har medverkat lill atl driva Kockums Varv till akut kris. Regeringen understödde hösten 1977 konkursryklena, intog en hell passiv hållning till nalurgasfrågan och vägrade i något avseende stödja Kockums.

Regeringen har, trots upprepade påpekanden, inle lagil några kontakter med sådana länder, bl. a. socialistiska, som har inlresse av atl stärka sina högsjö- och inrikesflonor och därvid delvis utnyttja utländsk varvskapaci-tei.

Den nuvarande regeringen har lika litet som den föregående uppvisat någon politik för den inrikes sjöfartens utveckling i Sverige. Därmed har man

131

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

försummat ell för varven betydelsefullt objekt.

Regeringen har inget program för snabbuiveckling av kollektiva trafiksys-lem. Därmed har man avstått frän atl utveckla en marknad, där varvens kapacitet varit av intresse.

Det är känt att slyrelsen för AB Svenska Varv avvisat erbjudna projekt på grund av penningbrist. Delta torde inle ha skett ulan regeringens goda minne, något som stärker intrycket av en helt medvelen avsikt att avveckla hellre än alt utveckla.

De arbetande vid Götaverken i Göteborg har tagit fram elt belydande program för ny produktion som skulle kunna realiseras med befintlig kapacitet. Regeringen tycks inle i något sammanhang ha använt eller ens observerat detta.

För de regioner som i första hand drabbas av varvskrisen saknas alltjämt -efter många år - alla som helst medvetna och planmässiga sysselsättnings-program. De åtgärder som vidtagits under de båda regeringarna inskränker sig lill de i snäv mening mest nödvändiga socialpolitiska, Inga nya industrier, inga långsiktsprogram, inga specialåigärder för att angripa den allmänt svåra arbetslösheten i Göteborgs-, Malmö-, Landskrona- eller Gävleregionen har signalerats. Regeringen låter varvskrisen sprida sina verkningar på del allmänna arbetsmarknadsläget ulan alt man handlar.

Vid sidan av de frågor som kommer alt behandlas när riksdagen börjar arbeta med propositionen finns alltså en rad frågor av vilka flera kräver omedelbara svar. Mol denna bakgrund får jag ställa följande frågor till industriministern:

1. Varför har regeringen passivt åsett varvskrisens utveckling i Malmö och
faktiskt idkat passivt motstånd mot försöken alt bryta den?

2. Vilken är regeringens egentliga inställning till naturgasfrågan?

3. När ämnar regeringen ta systematiska konlakler med länder, vilka önskar bygga ut sina flottor?

4. Planerar regeringen någon utveckling av den inrikes sjöfarten?

5. Vilka områden av den framtida industriutvecklingen bedömer regeringen som intressanta för varvens avsättning?

6. När ämnar regeringen presentera utvecklingsprogram för de drabbade varvsregionerna?

7. Varför saknar den kommande varvspropositionen analys och slällningslagande av så många bland de här nämnda frågorna?

industripolitiken.

Men del poliliska läget är oklarare än någonsin. Ingenslans är del politiska dubbelspelet och inkonsekvensen så ohöljda som i tekopolitiken. Det gäller för både regeringen och den socialdemokratiska oppositionen.

Vi har inte råd att förlora ett enda tekojobb, säger industriministern i Skene. Yueriigare minskning är nödvändig, säger samme minister samlidigt i riksdagen.

Rädda jobben i teko! ropar socialdemokraternas politiker och förespråkar 70-75 % import, vilket är liktydigt med au slå ut minst 10 000 jobb till.

Del måsle göras slut på denna oklarhet och denna orimliga situation för lextilregionerna och dess 40 000 arbetare. Vissa grundläggande poliliska frågor måste klarläggas nu.

Man kan inle passivt vänla på lextildelegationen. Den kan inte ge de poliliska ramarna. Del kan bara regering och riksdag göra. Detaljerna i tekopolitiken kan anslå, tills delegationens material föreligger. Men ramarna är en politisk fråga, i vilken de poliliska myndigheterna har atl styra delegationen, inle tvärtom. Delegationen kan bara utreda följderna av olika alternaliv och olika poliliska förutsättningar. Delegationens ordförande efterlyser själv i Beklädnadsarbetarförbundets jubileumsskrift besked om vilken nivå på sysselsättningen som skall gälla. Hans åsikt är att den måsle bestämmas mycket snart. Nils Åsling, inle Gunnar Lund, måste komma med förslag.

En rad politiska frågor måste få svar. Tekoindustrins nedskärning motiveras bl. a. med "den internationella arbetsdelningen". Men denna arbetsdelning ändras ständigt. Man kan i dag inte hävda all lågprisländer skall hålla sig lill enklare produkier. Man kan inte hävda atl svensk tekoindustri skall underkasta sig varje förändring i Hongkong, Thailand, Taiwan eller Sydkorea.

Den internationella arbetsdelningen är en ekonomisk myt. Den leder till nackdelar för både faltiga nationers folk och folk i de avancerade industriländerna. En rad ekonomer, från Liszt lill Myrdal, är överens om all nationell differentiering och viss basproduktion i alla branscher leder till bättre ekonomi för en nation än liberal specialisering. Varför skall då denna falska dogm få kasta ut tekoarbetarna i arbetslöshet?

Tekoindustrin är redan starkt nedskuren. Ytteriigare ras förstör förutsättningarna för hela branschen. Detta slutliga ras kommer, ifall mer lid förloras.

Tekoindustrin är starkt regionalt koncentrerad. Hela bygder hotar försänkas i kronisk depression. Trots della har varken den sittande eller den förra regeringen visat några som helst program för ny induslri, för tekoregionernas utveckling, för bemästrande av den sociala situationen strukturellt och på sikt.

Mot bakgmnd av detta desperata och brådskande läge får jag lill industriministern ställa följande frågor:

1. När redovisar tekodelegationen lill regeringen?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

133

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

2. Hur många arbeten inom teko är statsrådet beredd alt sälla som mål?

3. Ämnar regeringen hälla pä den alltmer föråldrade och orimliga principen om internationell arbetsdelning?

4. Finner regeringen en importnivå pä 70-75 96 rimlig, när nivån för mindre än fem år sedan var 50 och då ansågs hög?

5. Vilka program förbereder regeringen för ny sysselsältning till de utpräglade lekoregionerna och -orterna?

6. Varför har nämnda program dröjt så länge, trots alt tekokrisen är av så gammalt datum?

134

1978/79:33avLfl/s-Ove//o,?ÖÉ'/g(vpk)lill industriministern om handelsstålspolitiken:

Debatten i energifrågan under sommaren och hösten har koncentrerats kring frågan om de två färdiga reaktorerna Forsmark 1 och Ringhals 3 skall laddas eller inte. Vänsterpartiet kommunisterna har sedan 1975 hävdat all laddning av nya reaktorer inte bör ske förrän del klart har bevisals atl kärnkraften utgör lösningen pä Sveriges energiproblem. Ingenting har framkommit sedan 1975 som visar atl så är fallet. Tvärtom har både energikommissionens material och andra rapporter, såväl inhemska som utländska, visat alt kärnkraften blir dyrare, att säkerhels- och driflproblemen är större samt att alternativa energikällor och energisparande åtgärder erbjuder myckel större resurser än vad vi kände lill 1975.

Alll delta talar emot en laddning av nya reaktorer, men det är inte det som är huvudfrågan. Oavsett vilket beslut regeringen kommer fram till i den frågan, sä är den marginell och påverkar inle vår framtida energipolitik och energiförsörjning på något avgörande sätt. Del viktiga är all så fort som möjligt fatta elt beslut om vilken energipolitik vi skall ha i framtiden. Det har i skilda sammanhang tidigare talats om "kärnkraflsparentesen". Om del skall bli möjligt att sätta den, behövs det ett principtx;slut emot kärnkraft snarast möjligt. Varje uppskov med ett sådant beslut binder oss fastare lill kärnkraften, förhindrar all tillräckliga resurser satsas på alternaliv teknologi och möjliggör fortsatta felinvesteringar i kärnkraftsutbyggnad och kärn-kraftsindustri.

Del finns en lång rad av tunga invändningar mol kärnkraft, såsom nämnts här. En av de viktigare gäller bränsleförsörjningen lill den lyp av reaktorer som vi har i det svenska kärnkraftsprogrammei. Vi är helt beroende av utlandet för att få bränsle till våra reaktorer. Enligt alla tillgängliga uppgifter är världens tillgångar av del uran som vi kan använda i dem begränsade, och en bristsituation kommer atl uppslå redan pä 1990-lalet. Vi får således en urankris lika snabbt som vi får en oljekris, om vi inle övergår lill andra reaktortyper med bättre bränsleekonomi, dvs. bridreaktorer med plutonium som bränsle eller andra liknande reaktorlyper.

Det är angelägel alt redovisa konsekvenserna av all vi binder oss för kärnkraften som energikälla, inte bara på kort sikl fram till 1990 utan också för

liden därefter.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsministern:

1. För hur läng tid och frän vilken leverantör är bränsle säkrat till de sex reaktorer som nu är i drift?

2. Hur är del tänkt atl bränsleförsörjningen skall ordnas om vi får tretton reaktorer i drift enligt 1975 års beslut?

3. Om inte ett avvecklingsbeslui fattas nu och genomförs fram till 1990, vilka alternativ står oss då lill buds efter denna tidpunkt?

4. Vill statsministern biträda eu beslut om avveckling av kärnkraft i höst?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

1978/79:33av Lars-Ove Hagberg(vpk)[\\\ industriministern om handelsstålspolitiken:

Riksdagen beslulade i april detta är en siålpoliiik för SSAB uiifrån sirikt förelagsekonomiska utgångspunkter. Handelsstålindustrin skall genomgå en genomgripande strukturförändring och anpassas till rådande internationella förhållanden, dvs. den kapitalistiska frihandelspoliiiken. Det innebär stordrift, koncentration och rationaliseringar med färre jobb som följd. Denna politik är från samhällsekonomisk synvinkel en katastrof Några nya jobb som ersätter alla dem som går föriorade kommer inte all finnas. Flera bruksorters existens är hotad och andra bruksorter drabbas av stor arbetslöshet, ekonomiska och sociala problem.

Handelsstålsutredningen -som tillsattes av förre industriministern Rune Johansson (s) - förverkligas nu stegvis. I Luleå skall personalstyrkan ytterligare minskas samtidigt som framtidsinvesteringar i vidareförädling uteblir. Domnarvets järnverk utarmas som stålverk genom ett borttagande av den malmbaserade metallurgin. Gmvdriften i de gmvor i Mellansverige som tillhör SSAB skärs ned drastiskt. Sådan är SSAB:s strukturplan. Det är lill denna plan och dessa åtgärder som riksdagen satsat över 3 miljarder kronor, en plan som skär bort över 4 000 jobb och indirekl tiotusentals.

I SSAB-siruktureringens spår följer sedan förre LO-ordföranden Arne Geijers utredning om de mindre handelsstålverken. Ett förverkligande av den utredningens förslag innebär atl ytterligare ca I 000 jobb försvinner. Särskilt hårda blir effekterna i Boxholm, Hallstahammar, Smedjebacken och Horndal. Del senare verket skall även enligt Arne Geijers utredning läggas ned.

I stället för en rent företagsekonomisk siålpoliiik på de kapitalistiska marknadskrafternas villkor krävs nu en ny gruv- och siålpoliiik som planeras efter samhällsekonomiska grundvalar. Övergripande målsättning skall vara full sysselsättning på varje ort, med satsning på avancerad förädling, ny teknik och nya produkier. Svensk handelspolitik måsle förändras så all den skyddar svensk stålindustri och sysselsättning från all totalt utarmas av de inlernationella kapitalistiska stålintressena. Privalbolagen i svensk gruv- och stålindustri måsle avskaffas och gruvorna och stålverken genomgå en demokratisk nationalisering.

135

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

136

I juni presenterade Gruvindustriarbetarförbundei elt fackligi-politiskt handlingsprogram som till stora delar är samstämmigt med vpk:s politik. Kraven på planmässighel, atl samhälls- och lönlagarintresset skall gå före kapitalets, förstatligandekravet, kraven på långtgående förädling och en bibehållen masugnsdrift i de största handelssiålverken återfinns också i detta handlingsprogram.

Sedan riksdagen fattat sitt beslut om SSAB i april har verkligheten visat del orimliga i att förverkliga beslutet. Stora personalminskningar i Luleå får konsek venser för hela Norrbotien. Kraftiga föriusteravjobb i Domnarvel och Västerbergslagsgruvorna får stora direkta och indirekta sysselsättningsproblem som följd. Orimligheterna belyses av SSAB:s personalpolitik. Trots Domnarvets omedelbara behov av 100 arbetare och ännu fler, om man beaktar service och underhåll, anställs endast ell fåtal och flera hundra ungdomar får gå arbetslösa.

Opinionen i de regioner som i första omgången drabbas hårdast är entydig: Vi vill behålla jobben. Men det räcker inte alt skjuta nedläggningsbeslut något år längre fram i tiden eller lidigarelägga investeringar. Det handlar först och slutligen om vilken gruv- och stålpolitik som skall drivas, en förelagsekonomisk marknadshushållningspolitik med färre arbetstillfällen som följd eller en samhällsekonomiskt planerad gruv- och siålpoliiik som utgår från de anställdas intressen av tryggade arbetsplatser.

Vpk är det enda parti som konsekvent företräder den senare linjen. I april avslogs av alla de övriga partierna vpk:s förslag lill struktur- och sysselsällningspolitiska riktlinjer för SSAB. De är nu mer aktuella än någonsin, nämligen:

Järnverket i Luleå utvecklas med högt driven förädling och manufakture-ring. Sysselsättningen bibehålls minst på nuvarande nivå.

Domnarvets järnverk behåller den malmbaserade metallurgin samiidigi som satsningar genomförs på tunnplåt. Sysselsättningen bibehålls på tidigare nivå.

Oxelösunds järnverk ökar satsningen på förädling och behåller antalet anställda.

SSAB:s gruvor i Västerbergslagen fortsätter driften. Nuvarande sysselsältningsnivå bibehålls. Nedskärningar eller nedläggningar fömtsälter alt ersättningsindustrier är ordnade och färdigställda innan gruvbrytningen genomgår förändringar.

De mindre handelssiålverken skall bestå. Ökad förädling skall garantera minst nuvarande sysselsältningsnivå på de olika orterna.

Med anledning av det anförda anhåller jag om all lill industriministern få ställa följande frågor:

Är industriministern och regeringen beredda all i anledning av den allvariiga sysselsäitningssituaiionen inom gruv- och handelsslålsindustrin medverkar lill följande:

a) att frångå besluten om strikt förelagsekonomiska utgångspunkter för SSAB och att i stället samhällsekonomiska bedömningar och full sysselsättning på varje ort skall vara vägledande för SSAB?

b) alt privatintressena i SSAB kopplas bort och SSAB genomgår en demokratisk nationalisering?

c) atl sådana riktlinjer för struktur och sysselsättning förverkligas med "egen utveckling" - metallurgi och förädling - vid de tre järnverken i Luleå, Domnarvel och Oxelösund och att lidigare sysselsäitningsnivåer bibehålls?

d) alt gruvbrytningen inle upphör förrän malmen är utbruten och att
ersättningsindustrier anskaffas till gmvorterna i god tid innan gmvan är
utbruten?

e) att de mindre handelsstålverken skall garanteras fortsalt full sysselsätt
ning och att därmed förslagen i Arne Geijers utredning vad gäller sysselsätl-
ningsminskningar inte beaktas?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

1978/79:34 av Tommy Franzén (vpk) lill arbetsmarknadsministern om åtgärder för atl minska ungdomsarbetslösheten:

Vi har vid åtskilliga tillfällen under senare år haft anledning alt diskulera ungdomsarbetslösheten. Arbetslösheten i åldrarna 16-25 år har varil hög under hela 1970-lalet. Av ungdomarna har invandrarna och kvinnorna drabbats särskilt svårt.

I dag finns del i ännu högre grad skäl att diskulera denna arbetslöshet, men framför alll atl göra något åt densamma. F. n. är ca 54 000 ungdomar direkt arbetslösa. Till delta kommer alla de tiotusentals som f. n. genomgår AMS-ulbildning och som egentligen efterfrågar jobb, samt alla de tiotusental som beretts s. k. beredskapsarbete och således inte kunnat beredas elt ordinarie arbete. Situationen är i högsta grad allvarlig och regeringens handlingsförlamning när del gäller atl skapa nya beslående jobb för ungdomen framstår än klarare. Ingen analys om den egentliga orsaken har gjorts och ännu mindre har några åtgärder vidtagits mol dem som skapat denna situation.

De äigärder som regeringen hittills har vidtagit för atl motverka arbetslösheten har inte lett lill atl man lyckats svänga den tendens till ökad arbetslöshet som har funnits under de senaste tio åren. Detta har på ett skrämmande sätt drabbat bl. a. ungdomen. Utan alt hemfalla åt någon vad-var-det-vi-sa-argumentering, sä måste man än en gäng konstatera del omöjliga i all angripa långsiktiga strukturella problem med kortsiktiga åtgärder.

När regeringen i våras lade sin proposition om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, angavs syftet atl alla unga skulle garanteras arbete, utbildning eller praktik. Del är svårt alt i dag säga om ungdomsarbetslösheten över huvud tagel har påverkats av de genomförda åtgärderna. Vad man kan konstatera är alt flera ungdomar än någon gäng lidigare under efterkrigstiden går utan jobb, samtidigt som fler ungdomar än någonsin lidigare är föremål för uppehållande sysselsäiiningsåigärder, i form av beredskapsarbeten, subventionerade löner eller mer eller mindre - ofta mindre - målinriktad utbildning. Detta är naturiigtvis en i längden fullkomligt ohållbar situation och det är nödvändigl, som vi från vpk:s sida gång på gäng hävdat, att med

137

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

138

statliga åtgärder öka den totala sysselsättningen i landet.

I januari i år tillkallades delegationen för ungdomens sysselsättningsfrågor (DELFUS). Direktiven för delegationen är myckel knapphändiga, men som främsta syfte anges atl "föreslå åtgärder som bör göra del möjligt att nä del grundläggande målet att alla ungdomar skall tillförsäkras arbete, praktik eller utbildning". Det enda rimliga är då atl man utgår från de verkliga orsakerna till ungdomsarbelslöshelen. En fömlsälining måsle självfallel vara alt ungdomarnas rätt till arbete inte får tillgodoses på bekostnad av någon annan grupp av lönearbeiare, exempelvis de äldre på arbetsmarknaden.

Vilka är då orsakerna till ungdomsarbetslösheten? Från borgeriigt håll och frän andra som ser som en huvuduppgift alt slå vakt om det nuvarande ekonomiska systemet, hävdas olika förklaringar som kan åtgärdas genom tämligen enkla administrativa åtgärder från samhällets sida eller ställer stora krav pä anpassbarhet hos de arbetslösa ungdomarna. Man finner förklaringar som all ungdomarna har för dålig utbildning eller ingen utbildning alls, alt de bor på fel plats, all del behövs bättre yrkesvägledning,alt de har förstora krav på jobben, att trygghetslagarna skrämmer arbelsköparna från att anställa ungdomar, atl del är den ihållande lågkonjunkiurens fel osv.

Det är förmodligen möjligl att genom utbildningsinsatser, ivångsförflyii-ningar, yrkesvägledning, utpressning för all tvinga ungdomar all acceptera lågavlönade jobb i usla arbetsmiljöer och uppluckring av trygghetslagen, se till alt något fler ungdomar kommer i arbete. Men detta kommer inte alt leda till all ungdomsarbetslösheten försvinner, eftersom del inle finns tillräckligt många jobb. Det finns heller ingen anledning atl vänla sig en avgörande förändring om lågkonjunkturen vänds i sin motsats. Vi vet atl utslagningen från arbetsmarknaden har ökat stadigt under de sista tio åren, och ungdomsarbetslösheten är en del av denna utslagning. Detta är en trend som har stått sig tämligen opåverkad av tillfälliga konjunktursvängningar, och det är av allt att döma inte heller något unikt svenskt fenomen, ulan har sin motsvarighet i hela den industrialiserade kapitalistiska världen. Därför måste detta ses som en strukturell företeelse betingad av förändrade förutsättningar för den kapitalistiska produktionen, med vikande sysselsättning som följd.

DELFUS har lagl fram elt program i 15 punkier som sedan legat till grund för regeringens senaste åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, som i sin lur .sammanfattats i 18 punkter. Det handlar genomgående om utbildning, praktik, beredskapsarbeten och förstärkningar av arbetsförmedlingarna. Bortsett från elt par punkter som helt saknar praktiskt innehåll, kommer de här åtgärderna atl förbättra en del ungdomars möjligheter atl få jobb. Men ingen enda av dessa punkter garanterar varaktigt jobb och ännu mindre syftar någon av punkterna till att på ett seriöst sätt angripa ungdomsarbetslöshetens orsaker och vända den uppåtgående trenden.

Slutsatserna man måste dra av delta är dels den nuvarande ekonomiska maktstrukturens oförmåga atl tillgodose ungdomars och andra gruppers rätt till arbete, dels att den borgeriiga regeringen accepterar en fonsait arbetslöshet och därmed också ungdomsarbetslöshet. Följaktligen måste regeringens äigärder mot ungdomsarbelslöshelen betraktas som skenmanövrer

för atl dölja problemens egentliga karaktär och omfattning. Man försöker få det lill att arbetslösheten i huvudsak beror på den arbetslöse själv och man försöker skyffla undan de arbetslösa i beredskapsarbeten och utbildningar, som för de flesia inte kommer atl vara något annat än återvändsgränder, så länge del saknas elt långsiktigt perspektiv på hur allas väg till arbete skall kunna tillgodoses.

För invandrarungdomen är situationen ännu allvarligare. Förulom den sociala omställning som det innebär alt vara invandrare är svårigheterna med språket en ytteriigare faktor.

De av dessa ungdomar som är under 20 år ivingas, om de skall lära sig svenska, att medverka i cirkelverksamhet i något bildningsförbund. Cirkelverksamhel är bra i och för sig, men för dessa ofta arbetslösa ungdomar löses deflnitivi inte problemen. För dem som är över 20 är erbjuds språkutbildning på AMU och då finns också bidrag till uppehället alt tillgå, även om dessa enligt vpk:s mening är för små. En möjlighet att något förbättra situationen för de som är under 20 år är alt ge dem samma möjligheter som dem som är över 20 år.

Beredskapsarbeten är i dag nödvändiga för att motverka de katastrofala följder som arbetslösheten annars skulle komma att få. Likaså är utbildningsinsatserna nödvändiga, bl. a. för att motverka den utslagning som finns inbyggd i skolsystemet. Men både beredskapsarbeten och utbildning måsle sältas in i en strategi föratt öka sysselsiiltningen totalt i landet. Vpk har i olika sammanhang pekat på behovet av att statliga basindustrier upprättas, liksom en långsiktig omstrukturering av näringslivet mot en ökad förädlingsgrad. Vi har också hävdat atl kraftfulla insatser måsle göras för alt bygga ul eftersläpande seklorer i samhället sorn barnomsorg och sjukvård.

Både i DELFUS förslag och i regeringens åtgärder har hillills alla långsiktiga perspektiv för all lösa ungdomsarbetslösheten saknats.

Jag vill mol denna bakgmnd ställa följande frågor lill arbetsmarknadsministern:

1. Hur förklarar regeringen ungdomsarbetslösheten och vilken långsiktig målsättning har man inom regeringen för ungdomarnas sysselsättning?

2. Vilka åtgärder kommer regeringen atl vidta för atl skaffa ungdomen beslående jobb?

3. Anser arbetsmarknadsministern atl DELFUS fyller den uppgift som avses i direktiven?

4. Kommer regeringen an förändra bestämmelserna så alt även invandrarungdomen under 20 är ges samma möjlighel beträffande språkundervisningen som de över 20 år?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

rekordkyla i Vietnam. Förra sommaren följde sedan en oerhörd torka som ställde Vietnam och Laos inför stort svälthot.

Nu har återigen dessa länder drabbats av en katastrof Översvämningar har ägt rum som ödelagt stora åkerarealer, gjort många hemlösa och skapat ett nytt svälthot.

I norra delen av Vietnam har hundratusentals hektar översvämmats i Röda flodens delta, och i söder har ungefär 10 96 av den planerade risskörden spolats bort. Dessutom är de materiella skadorna i söder oerhörda. Naturkatastrofen har hittills krävt 74 människoliv, 425 000 hektar åker har översvämmats, 200 000 hus satts under vatten, 15 800 hus spolats bort, 168 000 grisar och 50000 nötkreatur föriorats. Vidare har jordbruksmaskiner och redskap liksom fruktträdgårdar m. m. förstörts, 2,1 miljoner människor har drabbats, av vilka 1 150 000 har behov av katastrofhjälp under del närmaste halvåret. Utöver detta har redan 350 000 hektar risfält härjats av skadeinsekter under den gångna sommaren. För norra Vielnam föreligger ännu inga uppgifter, men skadorna är också där omfattande. Folken i Vielnam och Laos är i stort behov av snabba insatser förbi. a. livsmedel. Sverige får i denna situation inle låta bli atl handla. Medel flnns avsatta i statsbudgeten för extra bistånd atl användas vid katastrofer av denna art.

Med hänvisning lill det anförda vill jag fråga utrikesministern:

Har regeringen för avsikt all ställa extra bistånd till förfogande för Vielnam och Laos, lill livsmedel och andra förnödenheter?

140

1978/79:36 av Karin Nordlander (vpk) lill arbetsmarknadsministern om införande av sex limmars arbeisdag:

Del är inte enbart den stigande arbetslösheten som är orsak till den ökade utslagningen av människor från arbetslivet.

Kravet på ökad produktion genom ökad arbetsintensitet har skärpts. Den tekniska utveckling som skett har inle utnyttjats föratt förbättra arbetsmiljön för de anställda på arbetsplatserna. Snarare har del medverkat lill nya allvariiga hot mot de sysselsattas hälsa, med ökad sjukfrånvaro och utslagning som följd. Utvecklingen av anlalel delpensionerade ger elt konkret besked om deua.

Stmkturomvandlingen inom näringslivet och koncentraiionsprocessen i samhället har medfört ökal avstånd mellan bostad och arbetsplats. Genom länga restider har arbetsdagen och bortovaron från hemmet förlängts, vilket omöjliggör förverkligandet av kravet pä jämställdhet mellan män och kvinnor. En i familjen måste "offras", dvs. kvinnorna måsle avstå från alt kunna arbeta på lika villkor som männen, och därmed avstå från det ekonomiska oberoendet som är fömisäitningen för jämställdhet. Männen måsle ä sin sida avslå frän sina rättigheter alt pä lika villkor delta i hemarbetet och barnens fostran.

På dagens arbetsmarknad är genomsniiisarbeistiden för män 41 timmar i veckan, medan den för kvinnorna uppgår till 31 timmar. Detta beror på atl många kvinnor arbetar deltid. Deltidssysselsältningen har ökal kraftigt under

1970-talel, medan anlalel heltidssysselsatla har minskat något. Första kvartalet 1978 var 966 000 personer deliidssysselsatta och av dem var 827 000 kvinnor. Bland kvinnorna är del främst åldersgruppen 25-34 år som ökat siu deltidsarbete, medan bland männen den största ökningen har skett för dem över 55 år.

Arbelskraflsundersökningarna 1977 visar att orsaken "upptagen av eget hushåll" svarar för drygt 40 % av de uppgivna skälen till deltidsarbetet.

Del är bland kvinnorna denna orsak dominerar, medan bland männen endast några procent anger detta skäl. Framförallt bland kvinnor med barn är denna orsak elt avgörande skäl till deltidsarbete.

En lag om kortare arbetstid enbart för småbarnsföräldrar löser inte dessa problem. Det finns i stället en risk atl en sådan lag ytterligare befåsier traditionen av hemarbete och barnansvar. Utredningar visar all papporna i familjer med små barn lar på sig en större arbelsbörda utanför hemmet, medan mödrarna minskar sin. Della bekräftas också av Stockholms kommuns verksamhet, med möjlighel för småbarnsföräldrar all ha sex limmars arbeisdag. Under de fem månader som gått har 246 stycken begärt och fått kortare arbetstid, endast 17 småbarnspappor begärde alt få jobba sex timmar per dag. Bland kvinnorna var det 229.

Dessutom finns det en ekonomisk spärr i en sådan lagstiftning, då det är den anställde som själv får stå för kostnaden. Bara de välavlönade har råd mod den löneminskning den kortade arbetsdagen innebär.

Debatten om sex timmars arbeisdag har på nytt aktualiserats både fackligt och politiskt. Del finns i dag flera skäl för ett beslut om kortare arbetsdag. Intensiteten och stressen i arbetet har ökal. För allt fler är längre resor lill och från arbetet en realitet. I praktiken slår de nuvarande arbetslidsförhållandena hårdast mot kvinnorna och är elt av de slora hindren mol en jämställdhetspolitik. All sänka arbetstiden för t. ex. småbarnsföräldrar har i praktiken visat sig som en dålig lösning som konserverar könsrollerna.

Med hänvisning till det anförda ber jag atl till arbetsmarknadsministern få ställa följande fråga:

Är regeringen nu beredd atl utarbeta en konkret plan för nedtrappning av arbetstiden till sex limmar om dagen, all snarast underställas riksdagen?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

142

färre hyreslägenheter. De ekonomiska orättvisorna mellan olika boendeformer tilltar. En ökad åtskillnad och social isolering följer i spåren på en våldsam fastighetsspekulalion och en ökad privatisering med andelslägenheter och villahandel.

Den socialdemokratiska regeringen tog aldrig på allvar upp en strid med fastighets- och spekulationskapilalel. Den borgeriiga regeringen gynnar spekulation i mark och fastigheter, de stora monopolen inom byggande och materialtillverkning, de slora kapitalägarna och bankkapitalet. Regeringen försöker nu komma förbi problemet med de höga hyrorna och tilltagande orättvisor genom åtgärder som innebär ökad satsning på del privata fastighetskapitalet och en allmän privatisering i boendet.

Eu utbyggt system med ägandelägenheter och småhus saml en avrustning av de allmännyttiga (kommunala) bostadsföretagen ingår som åtgärder i en borgerlig bostadspolitik. Vidare diskuterar man förändringar som innebär sämre service och underhåll och lägre ulrustningsstandard i hyreslägenheter. Man fortsätter alt salsa på ökat småhusbyggande och en bostads- och skatlepolitik som gynnar höginkomsllagare, ägare av hus och lägenheter, på bekostnad av dem som hyr.

Den kapitalistiska krisens bördor vältras över på de arbetande, bl. a. genom kraftigt höjda hyror. Höjningskrav pä ca 20 kr./m har framförts av de kommunala bostadsföretagen. Höjningar av sådan storiek betyder 125-150 kr. per månad för en normal irerumslägenhel. Enbart för att kompensera detta behövs minst 2 kr. i timmen i lönehöjning. Eftersom de små lönehöjningar som avtalsrörelsen gav redan är uppätna av andra prisökningar, finns del inget utrymme för nya hyreshöjningar. Alll fler hyresgäsler-lönearbelare säger därför nej och kräver hyresslopp och en ny bostadspolitik, som lar itu med orsakerna till och förhindrar nya hyreshöjningar.

Vpk föreslår direkt statligt stöd till de allmännyttiga bostadsföretagen. Därmed hindrar man höjningar också i de privatägda fastigheterna. De allmännyttiga bostadsföretagen har bestämda bosladssociala uppgifter och därmed ett större ansvar och behov av stöd.

Sådanl slöd enbart till allmännyttan innebär att det hillills för hyresgästerna ogynnsamma bruksvärdessystemet utnyttjas mot de privata fastighetsägarna. Därigenom blir också del privata fastighelsägandel mindre iniressani för kapitalel.

Om allmännyttan verkligen behöver ökade intäkter motsvarande i genomsnitt 20 kr./m betyder det närmare 1 miljard kronor för alt undvika nya hyreshöjningar. Kostnaderna behöver knappast bli så slora efter genomgång av kalkylerna, och därtill tillkommer alt stal och kommun slipper betala de höjda bostadstillägg som automatiskt följer med höjda hyror.

Naturligtvis är det ändå mycket pengar, men de kan ställas i relation till atl villaägarnas avdragsrätt innebären beräknat skattebortfall på flera miljarder per år och atl bidrag och lån till storfinansen uppgår lill mångdubbla belopp. Enbart den årliga ökningen av stödet lill villaägare beräknas ju uppgå lill 1 miljard kronor. Det finns pengar i statskassan, om regeringen verkligen vill utjämna något av orättvisorna mellan framför alll höginkomsttagare med

slora villor och hus ä ena sidan och vanliga hyresgäster å andra. Man kan använda dessa pengar lill hyresgästernas bästa, om stödet till hyresgästerna uppfattas som en politisk nödvändighet.

Hyran aren tung post i budgeten för många hushåll. Under 1970-talet har hyrorna skjutit kraftigl i höjden och t. o. m. ökat snabbare än den kraftiga allmänna inflationen. Åren 1970-1977 ökade konsumentprisindex med 80,5 % medan den genomsnittliga årshyran för en hyreslägenhet under samma tid ökade med 92,5 96. När allmännyttiga bostadsföretag och privata fastighetsägare nu ånyo vill höja hyrorna för alt få s. k. självkostnader täckta (allmännyttan) eller öka sina vinster (privatvärdar) möts de av ett alltmera besläml motstånd från hyresgäster som hell enkelt inte orkar med fler hyreshöjningar.

Hyresgästernas riksförbund har ställt krav på statligt slöd lill de allmännyttiga bostadsföretagen för atl hålla hyreshöjningarna nere. Förbundet vänder sig emot kraven på nya hyreshöjningar och har meddelat all man i vart fall inie kan acceptera mera än 7 kr./m fram lill den sista december 1979. Man vill åstadkomma ett sådant "tak" genom lagstiftning.

Vpk, som redan under tidigare år fört fram krav på statligt slöd lill allmännyttan för alt undvika nya höjningar, menar att den aktuella situationen motiverar och kräver elt absolut stopp för hyreshöjningar. Vpk upprepar därför kravei på hyresslopp genom statligt stöd lill allmännyttan, dvs. att staten skall svara för hela kostnaden för all åstadkomma detta, inte bara den del som ligger över en eventuell höjning med 7 kr./m.

Det är nu de kommunala bostadsföretagen måste erhålla statligt stöd, t. ex. genom ränle- och amorleringsfria lån, för alt förverkliga ett hyresslopp. Det är nu det gäller att åstadkomma en nollställning i avvaktan pä äigärder som kan stoppa hyresutvecklingen och pressa hyrorna. Det är nu regeringen måste ingripa och stoppa hyresutplundringen.

Nästa steg måsle vara kraftåigärder mol all spekulation i mark, byggande, byggmaieriel och finansiering. Delta steg måste innebära en bostadspolitik för lägre boendekostnader, ökal bostadsbyggande, bättre bosiadsmiljöer och verkligt hyresgästinflylande.

Några huvudkrav som måsle genomföras för en ny bostadspolitik är:

Hyresslopp genom statligt stöd till de kommunala bostadsföretagen i form av ränle- och amorleringsfria lån.

Prisstopp och prissänkningar på byggnadsmaterial, effektiv priskonlroll och prisövervakning i hela byggbranschen.

Ökning av bostadsbyggandet lill minst 75 000 lägenheter per år, varav flertalet i flerfamiljshus, en kraftig ökning av sanering och uppmsining av bristfälliga lägenheter liksom byggande av kollektivhus och andra åtgärder för kollektivt boende.

Regionala bostadsförsörjningsprogram för an bygga bort bostadsbristen och bristerna i bostadsmiljön,en ordentlig höjningav bidragen till förbättring av boendemiljön.

Förbättrade bostadsbidrag, höjning av övre hyresgränser och inkomstgrän-

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

143

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

144

serna, sänkning av åldersgränsen för rätt lill bostadsbidrag från 18 lill 17 år.

Obligatorisk kommunal bostadsförmedling för alla nyproducerade och ledigblivna lägenheter med skyldighet för fastighetsägare att ta emot anvisad hyresgäsi.

Skärpl lagstiftning och kraftåtgärder mol fastighets- och lägenhetsspeku-laiion, priskontroll vid försäljning av småhus och bostadsrältslägenheler, begränsning i avdragsrätten för upprustning och ombyggnad av hyreshus, skärpning av realisationsvinstbeskattningen.

Ökade möjligheter för kommunala markförvärv och tomträttsupplåtelser, bl. a. genom större anslag lill marklånefonden och förbättrade låne- och räntevillkor.

Ekonomisk rättvisa mellan olika boendeformer, exempelvis genom begränsning av ränteavdragen till skuldbelopp på högst 200 000 kr., avdrag från skall och inte från inkomst och förhöjd intäklsschablon för taxeringsvärden över 200 000 kr.

Stopp för nya höjningar av el- och va-iaxor som drabbar vanliga hyresgäsier, rättvisa taxor genom översyn och omkonsimktioner i syfte atl få en omfördelning, där storförbrukare inom industri och handel får ta en större andel av kostnaderna.

Förbättrad bygg-, mark-, hyres- och saneringslagstiftning genom förändringar som tillförsäkrar hyresgästerna rätt till slridsåtgärder och större rättigheter och inflytande då del gäller planering, byggande, utformning, förändring och förvaltning av bostäderna och närmiljön.

I kampen för en ny bostadspolitik måste också följande grundläggande krav ställas för all angripa orsakerna lill dagens bostadspolitiska missförhållanden:

Statlig bosladsbank för loialfinansiering av bostadsbyggande och följdin-vesleringar. Enhetslån lill låg och fast ränta och med förlängd amorteringstid till allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag.

All mark för samhällsbyggande överförs i kommunernas ägo, upplåtelser av mark får endast ske mot tomträtt.

Alla hyreshus i kommunal ägo med kollekliv förvalining genom elt successivt överförande av alla privala hyreshus - i första hand de större husen i tätorternas centrala delar.

Förstatligande av byggnadsmaterialinduslrin, i första hand av de monopoliserade, lunga delarna.

Statliga och kommunala byggföretag för byggande av bostadsområden.

Med hänvisning till det anförda vill jag lill bostadsministern ställa följande frågor:

1. Kommer regeringen att föreslå något statligt slöd lill de allmännyttiga bostadsföretagen för an förhindra nya hyreshöjningar i befintliga hyreshus?

2. Vilka åtgärder vill regeringen vidta för att stoppa eller begränsa kostnadsökningarna för nya hyres- och bostadsräitshus hos kommunala och

kooperativa företag?

3. Överväger regeringen några förslag till förbättringar av bostadsbidragen genom bl. a. en höjning av övre hyresgränser och inkomstgränser?

4. Är regeringen beredd atl föreslå åtgärder som kan öka bostadsbyggandet lill minst 75 000 lägenheter per år med satsning i första hand på flerfamiljshus och hyreslägenheter?

1978/79:38 av Åke Gillsiröm (s) lill statsrådet Birgit Rodhe om Maranatarörelsens skolor:

Maranalarörelsen har i olika delar av landet startat s. k. pilgrimsskolor. Av rörelsens ledare ges genom massmedia beskedel

all barnens lärare är mest meriterade genom att sakna lärarutbildning,

att man inte eftersträvar någon objektivitet som i de vanliga skolorna,

alt ett fritt val för barnen inle existerar,

att aga ingår som en del av skolans uppfostran,

alt barnen uppmanas uppta kamp mot fackföreningsrörelsen och folkrörelserna, och

att könsrollsfrågor aldrig diskuteras i skolan.

Mol bakgrund av dessa uttalanden anhåller jag att till statsrådet Rodhe få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet att Maranatarörelsens skolor överensstämmer med 35 § i skollagen?

2. Vilka åtgärder avser i annat fall statsrådet vidtaga?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

1978/79:39 av Anton Fågelsbo (c) lill bosladsministern om ökade möjligheter till bostadsbyggande på landsbygden:

Genom en lång rad beslut och uttalanden under senare år har klarlagts statsmakternas vilja att i ökad utsträckning möjliggöra för människor att bygga och bo på landsbygden. Trots della är tillämpningen av lagar och regler på många håll synneriigen byråkratisk och restriktiv. Bl. a. med stöd av miljöskyddslagen eller hälsovårdsstadgan avslås byggnadslov i omsorg om jordbruksnäringens utveckling.

Mig förefaller det rimligt alt den som önskar landsbygdens alla fördelar när del gäller boendemiljö också får tåla de små nackdelar, i form av lukt och buller, som kan vara förknippade med att bo i en jordbruksbygd. Det avgörande måste ändå vara alt människor ges möjlighet alt själva välja boendeform och boendemiljö.

Vid lidigare interpellationer till bosladsministern kring dessa problem har i svaren hänvisats till pågående arbete med byggnadslagen men framför allt till de ändringar i byggnadslagen som vidtogs i anledning av regeringens proposition 1976/77:122. Denna proposition har emellertid inte medfört någon förbättring när del gäller möjligheterna lill samexistens mellan bostäder och rationell jordbruksdrift. Det erfordras uppenbarligen alt en formell möjlighel ges att komma förbi de snåriga regler som förhindrar människor alt la del av landsbygdens samtliga dofter. Införande av luktser-

145

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

146

vitui är en sådan formell möjlighet.

Med slöd av del anförda hemställer jag om kammarens lillstånd all lill statsrådet och chefen för bostadsdepartementet få ställa följande fråga:

Anser bostadsminislern med slöd av nu vunna erfarenheter alt del finns skäl alt genom luklserviiut möjliggöra avslyckningar och byggnadslov på landsbygden i ökad utsträckning?

1978/79:40 av Gunnar Olsson (s) till socialministern om ökad vårdutbildning:

De äldre har självklar rätt till den välfärd de själva varit med om att bygga upp. Del gäller materiell standard genom folkpension och ATP. Det gäller sjuk- och hälsovård. Det gäller mänsklig omtanke och samvaro med varandra. Även när andra grupper får vänta på förbättringar måsle vi se lill att vi kan la hand om våra gamla och sjuka på ett bra sätt.

Socialdemokraterna har i riksdagen lagt fram förslag om ett femårigl program med sikte på alt få till stånd 10 000 nya vårdplatser inom långtidsvården och lika många platser inom hemsjukvården. Programmet innefattar också åtgärder för all förbättra personal- och vårdsituationen inom långtidsvården. Det innebär en personalökning på ca 25 000 personer.

Landstingen har framför sig slora investeringsprogram och inom de flesia landsiing, bl. a. Värmlands läns, prioriteras långtidsvården. Detta är också nödvändigl med tanke på vårt läns åldersstmklur, brislen på långvårdsplatser, som är mest markant i norra och västra Värmland.

Det är fråga om utbyggnader på olika håll i landet som alla på sikt kommer att kräva betydande personalförstärkningar. Då bristen på vissa kategorier vårdpersonal redan i nuläget är besvärande i landet finns det all anledning att se med oro på framtiden.

Vi har i dag över hela landet en brist på vårdpersonal. Vissa personalkategorier kan utkristalliseras som speciellt otillräckliga. Vi behöver redan nu mer personal vid våra sjukvårdsinrättningar, och med hänsyn till den expansion som förväntas, framför allt inom långtidsvården, kommer bristsituationen atl bestå, och t. o. m. alt försvåras.

Över hela landet är man i färd med att söka finna lösningar när det gäller atl öka utbildningsutbudet. Vårdskolorna har ambitioner atl expandera, men oftast stöter man på patrull i form av brist på vårdlärare. Hela utbildnings-komplexet har blivit en flaskhals inom svensk .sjukvård. Alla krafter måsle sältas in för alt söka bredda utbildningen så atl vi i framtiden kan möta det ökade behovet av personal till de nya vårdenheter som växer fram.

Vi har f. n. oacceptabelt många avdelningar slängda sommarlid på grund av brist på vårdpersonal. Landstingens annonsering efter olika kategorier vårdpersonal har en tendens all öka, vilket väl också speglar bristen. Vi har alt se fram emot alt nya vårdenheter tillskapas ute i landet, och vi vet alt dessa nya lokaler måste bemannas med utbildad personal. Alt bygga nya vårdlokaler, fylla dessa med sjuka och vårdbehövande människor och sedan sakna erforderiig personal kan inte betecknas som den välfärd som de äldre har

självklar rätt till. Utöver de insatser som redan görs för att råda bot på personalbristen anser jag att en intensifierad verksamhet måste till i syfte att bredda utbildningen inom vårdsektorn.

Här är det då viktigt atl representanter för fackliga organisationer får deltaga, därför att det måste gälla utbildning av vårdpersonal på alla nivåer för att kunna möta del framlida behovet av utbildad personal inom hälso- och sjukvården.

Med stöd av det anförda anhåller jag att få rikta följande fråga till socialministern:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för all möta det framtida behovet av utbildad personal inom hälso- och sjukvården?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

1978/79:41 av Gunnar Olsson (s) lill industriministern om boardindustrins framlid:

Den 8 februari i år lämnade enmansutredaren Johan Åkerman över boardutredningen till industriminister Nils G. Åsling. Alltsedan dess har del varil tyst om utredningen.

Boardutredningen gjordes för att få en samlad bedömning av de framtida förulsäUningarna för boardinduslrin och de elva fabrikerna för tillverkning av board. Utredningen lades fram och gav flera förslag till åtgärder inom boardinduslrin.

Den förra regeringens industriminister tillsatte utredningen och man hade förväntat sig någon form av initiativ under tiden fram till dess att regeringen Fälldin avgick. Så skedde dock inte och oron hos de anställda bara tilltar. Utvecklingen för exempelvis fabriken i Pilgrimstad i Jämtland ärett talande exempel. Företagen är aktiva vart och ett på sitt håll och det föreligger en uppenbar risk för alt nedläggningar av företag och utslagning av arbetskraft kan komma att ske planlöst och okonlrollerbart.

Det bör därför vara angeläget att regeringen nu redovisar sin syn på den svenska boardindustrins framtidsutsikter och att regeringen presenterar elt handlingsprogram byggt på den Åkermanska utredningen.

På alla orter där del finns en boardfabrik råder det stor oro bland de anställda och befolkningen i övrigt. Från Svenska träindustriarbetareförbundet har man nyligen gett uttryck för den här oron och efteriyser agerande från industridepartementets sida. För de anställda och de enskilda orter som är beroende av boardinduslrin är det allvariigl om man från regeringens sida låter problemen värka ul och atl den kapacitetsneddragning, som alla är ense om måste bli nödvändig, får ske ulan-en objektiv utvärdering.

På vissa av de berörda orterna behövs medel och resurser för att boardfabriken - som på en del håll är den enda industrin på orten - skall bli livskraftig. På andra orter behövs medel för att få fram nya sysselsättningstillfällen.

Någon måste se till atl resurser kommer fram och all åtgärder vidtas- att en karlläggning görs av var och hur en strukturomvandling - som lycks vara ofrånkomlig-bäst skall kunna genomföras. Exempelvis, var kan ingrepp ske

147

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

med minst skadeverkningar? Vad finns det för alternativa sysselsättningar för de anställda som kommer atl beröras?

Att låta förelagen själva klara ul de strukturella problem som uppstår i samband med en sanering av branschen kan få förödande följder. Här måste industridepartementet gå in och göra en samlad bedömning utifrån det underlag som den i vintras genomförda utredningen lät presentera.

Det finns nu elt utredningsunderlag för ett agerande från induslrideparie-menteis sida och mol bakgrund härav anhåller jag att få rikta följande fråga lill industriministern:

Vilka åtgärder är industriministern beredd atl vidtaga för alt inle en okontrollerad kapacitetsneddragning kommer att ske inom boardinduslrin?

148

1978/79:42 av Maj Britt Theorin (s) till försvarsministern om B3LA-projek-lets inverkan på vissa försvarskostnader:

Hur mycket kommer del atl kosta skattebetalarna alt säga nej lill B3LA? Den frågan måsle ställas sedan nya, vikliga uppgifter kommit i dagen.

Den socialdemokratiska minoriteten i 1974 års försvarsulredning sade redan i januari 1977 nej till utveckling och produktion av del lätta altackplanet B3LA, som skulle kräva minst 350 miljoner årligen utöver den borgerliga försvarsramen. Den borgerliga majoriteten önskade B3LA men ville inte presentera räkningen för väljarna. Ulredningen, förutom jag själv, förordade vid den tidpunkten en satsning på den redan tillgängliga Viggenplatlformen i form av ett medeltungt attackplan A 20, en vidareutveckling av JA 37, som då beräknades rymmas inom försvarsramen. Socialdemokraterna har klart och entydigt vid flera tillfällen bekräftat sitt nej till B3LA och sagt sig vilja riva upp ett eventuellt beslut av den borgerliga regeringen vid elt regimskifte i 1979 års val. Överbefälhavaren angav redan lill 1974 års försvarsutredning att B3LA inte rymdes i vare sig det borgerliga alternativet (s. k. B-nivå) om 52 miljarder på fem år i 1976 års priser eller det socialdemokratiska om 50,5 miljarder. ÖB har klargjort vid flera tillfällen, atl ett genomförande av B3LA fömtsälter väsentliga förstärkningar av försvarsanslagen. Senast den 1 juni i år har ÖB krävt köp av fiygplan från utlandet om inte en kraftig sänkning av kostnaderna för B3LA och A 20 kan genomföras.

Mot bakgrund av de tidningsuppgifter som förevarit och som inte dementerats av den förra regeringen är det av synneriig vikt all regeringen offentligt redogör för de ekonomiska bindningar som redan nu görs lill ett kommande beslut om B3LA.

Redan av B3LA-beredningens belänkande (Ds Fö 1977:7) framgår att alla alternativ till B3LA (A 20, utlandsköp, licenstillverkning etc.) belastas med mycket höga kostnader för avveckling av Saab-Scanias utvecklings- och produktionsresurser. Redan där finns således en bindning lill B3LA-projektet, en bindning som Saab-Scania gjort alll för alt vidga och låsa. Försiktiga beräkningar visar på aU enbart denna typ av bindningar ligger i miljardklassen. Därtill kommer de pengar som redan är nedlagda i utveckling

och typarbete på B3LA.

Den 26 april i år röstade den borgeriiga riksdagsmajorileten ja till ett
bemyndigande åt regeringen, som innebar att ytterligare sammanlagt 310
milj. kr. (i 1977 års penningvärde) skulle satsas pä värt framtida attackflyg, för
att som det hette ge handlingsfrihet åt riksdagen den I juli 1979. En större del
av dessa pengar har gått lill B3LA. Beslutet fattades mol den samlade
oppositionen. I den socialdemokratiska motionen och reservalionen krävdes
alt B3LA-projeklet skulle avbrytas omgående. Man konstaterade också i
motionen atl "del nu sker en betydande forcering av utvecklingsarbetena,
trots alt något politiskt beslut inle föreligger om alt B3LA skall komma till
stånd.-- Samtidigt som regeringen säger sig vilja eftersträva handlings
frihet binder man alltmer pengar i B3LA-projeklet."

Den förre försvarsministern angav som förmildrande omständigheter för
de nya B3LA-pengarna till riksdagen alt de förestående beställningarna av
JA 37 Viggen nu skulle bli billigare, tack vare del fortsatta utvecklingsarbetet
pä B3LA. I propositionen 1977/78:95 hette det att industrin "erbjudit s. k.
lakpris för serietillverkningen av Jaktviggen under fömlsälining att utveck
lingsarbetet pä B3LA inle avbryts nu. Även om B3LA-projeklel inte

fullföljs kommer anskaffningen av jaklsystemet att bli billigare än om vi hade avbrutit B3LA-arbetet nu." Denna skrivning, som låg till grund för riksdagens beslut, har självfallet tolkats som att Saab-Scania satt elt maximipris, därtill ett lägre pris än lidigare, på de Viggenplan som nu har kontrakierats mellan FMV och Saab-Scania. Av uppgifter i pressen-som inle dementerats från försvarsdepartementet - framgår alt det uppgjorda kontraktet, vars innehåll till större delen är hemligstämplat, innehåller två takpris, ell som gäller om B3LA byggs och ett annat, högre, som gäller om riksdagen säger nej till B3LA. Om detta är riktigt har riksdagen faltal sitt beslut på vilseledande uppgifter från försvarsdepartementet!

I detta refererade kontrakt finns också en option på den sista delserien av jaktviggar (59 stycken) avsedd atl beställas senast den 15 juli 1980. Också i denna option sägs nu finnas två prisnivåer. Den ena nivån (vid ett nej till B3LA) är nära en halv miljard eller 50 % högre än alternativet atl B3LA byggs. I riksdagens deball den 2 juni bekräftade förre statsministern atl regeringen slutit elt avtal av denna karaktär.

I riksmötets slutminuter, under skydd av hemligstämplar, skulle alltså regeringen ha bemyndigat FMV att sluta elt kontrakt med Saab-Scania som avsevärt fördyrar ell kommande nej lill B3LA. Strax efter del atl riksdagen vilseletts med fagert tal om handlingsfrihet agerar den förra regeringen på rakt motsatt sätt. Alltmer kostnader binds direkt och indirekt lill eu framlida avgörande - och detta sker hell bakom ryggen på riksdagen och det svenska folket. Hur kan det komma sig alt regeringen gjort denna typ av bindningar innan den parlamentariskt sammansatta fiygplansindustrikommillén presenterat sill betänkande i höst? Ligger del inle i denna kommittés uppgifter att granska frågan om merkostnader för Saab-Scania?

I en ingående tidningsartikel om B3LA-affären sägs att förre försvarsmi-

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Anmälan av interpellationer

149

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Meddelande om frågor

nislern personligen förhandlat om ett avtal med vår flygindustri via ordföranden i Saab-Scania, Marcus Wallenberg. Vilken karaktär har dessa förhandlingar haft? Vad skiljer dessa förhandlingar från elt direkt ministerstyre? Det är på sin plats all regeringen också här lägger alla kort på bordel.

Det gäller vårt försvars framlida uppbyggnad och en affär på flera tiotals miljarder kronor.

Mot bakgmnd av vad jag anfört hemställer jag alt till försvarsministern få ställa följande frågor:

1. Vilka motiv har funnits för att vilseleda riksdagen genom alt förespegla lägre pris på Jaktviggen i utbyte mot atl B3LA-projektet inte avbröts?

2. Hur myckel dyrare blir redan inplanerade och av riksdagen beslutade beställningar hos Saab-Scania vid ett slutligt nej till B3LA?

3. Skall de merkostnader som genom regeringens godkännande av FM V:s kontrakt med Saab-Scania uppstår vid ett nej till B3LA betalas via existerande försvarsbudget, och över vilka försvarssektorer skall detta las?

4. 1 det senare fallet - är ÖB informerad om hur denna merkostnad skall slås ul på totalförsvaret?

150

1978/79:34 av Gustav Lorentzon (vpk) lill industriministern om åtgärder för alt trygga sysselsättningen vid Berol Kemi AB:

Den 28 april i år riktade jag en fråga till f industriministern Åsling med anledning av alarmerande tidningsuppgifter om det statsägda företaget Berol Kemis i Domsjö, Örnsköldsvik, framlid. Han besvarade frågan den 22 maj och lät meddela att det inte förelåg några planer på att lägga ned tillverkningen i Domsjö samt alt förelagets ledning rimligen måsle få arbetsro för atl utarbeta ett rekonstruktionsprogram. Svaret verkade lugnande på Berolarbetarna och den allmänna opinionen i områdei. Ledningen för företaget fick arbetsro och resultatet har nu redovisats.

Enligt tillgängliga uppgifter om beslut nyligen i styrelsen för Berol Kemi kommer det att bli kraftiga nedskärningar av arbetsstyrkan. Det har talats om att av de 220 anställda endast 20 kommer atl bli kvar.

Det råder givetvis en påtaglig oro bland de anställda och deras familjer. I hela Örnsköldsviksområdet sprider sig oron för den framlida sysselsättningen -även bland de över 900 anställda vid MODO:s sulfitfabrik i Alfredshem, där utlovade investeringar sedan lång lid helt har uteblivit.

Med anledning av del anförda och i anslutning till lidigare svar i samma ärende önskar jag ställa följande fråga:

Vilka äigärder tänker regeringen vidta för atl trygga sysselsättningen vid Berol Kemi i Örnsköldsvik?

1978/79:35 av Bertil Måbrink (vpk) lill industriministern om åtgärder för alt garantera sysselsätlningen i Gävle:

De privala företagens hänsynslöshet tar sig alltmer groteska uttryck. Detta har Gävle kommuns invånare fått uppleva under en längre tid, inte minst de senaste dagarna.

Esselte i Gävle är ett avskräckande exempel. Trots vinstgivande produktion skall tillverkningen läggas ner.

Gävle Varv har varslat om nedläggning av sin produktion. Sammanlagt inom loppet av några dagar mister Gävle 250 arbetstillfällen.

Pri valkapitalismens s. k. sociala ansvar är en myt, vilket invånarna i Gävle nu får erfara.

Jag vill fråga:

Tänker industriministern förhindra Esselles och Gävle Varvs nedläggningar och konkret garantera sysselsätlningen?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Meddelande om frågor

1978/79:36 av Jörn Svensson (vpk) till industriministern om den hotande krisen inom gummiinduslrin i Helsingborg:

Sedan länge har nedläggningshot och krisförberedelser i form av utflyttning av produktion hängt över Tretorns gummifabrik i Helsingborg. Läget är en plåga för de anställda. Deras situation blir svår vid ett avskedande. Helsingborgs kommun är pressad och kommer alt drabbas hårt vid ett fallissemang i dess gamla gummiinduslri. I hela Väsiskåne har det ekonomiska läget drastiskt försämrats de senaste åren. Helsingborgare har inga jobb atl pendla till i Ängelholm, Landskrona eller Malmö. Malmöhus län har det i dag sämre än rikets genomsnitt då del gäller arbete och framtidsprognoser.

Mot denna bakgrund ställer jag följande fråga till industriministern: Vad gör regeringen inför den hotande krisen inom gummiindustrin i Helsingborg?

1978/79:37 av Karl Hallgren (vpk) lill industriministern om åtgärder för alt trygga sysselsättningen vid Annons-Krantz AB i Göteborg:

Televerkets beslut atl anta en anbud från del amerikanska multinationella förelaget ITT för tryckning av och annonsanskaffning lill de svenska telefonkatalogerna har väckt oro och bestörtning hos de anställda på Annons-Krantz AB som tidigare skött della arbete.

HTF-klubben vid det svenska företaget har offentligt protesterat mot televerkets cyniska sätt alt handlägga frågan. Frän televerkets sida har man Uteslutande sett lill förelagsekonomiska fördelar atl skriva kontrakt med ITT och hell bortsett från samhällsekonomiska och sociala konsekvenser.

En stor del av arbetsstyrkan riskerar nu att mista sina jobb. De som drabbas

151

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Meddelande om frågor

av arbetslöshet kan endast förvänta sig någon form av omskolning, AMS-ulbildning, förtidspensionering eller fortsatt arbetslöshet.

I HTF-klubbens uttalande påpekas just dessa sociala konsekvenser där det bl. a. sägs: "I del arbetsmarknadsläge som råder i Göteborg är det ingen som har något hopp om atl få ell fast arbete ulan alt först ha gått många månader arbetslös."

De farhågor som kommer till uttryck i uttalandet är enligt min mening välgmndade. Det är därför av stor vikt för de anställda vid Annons-Krantz AB att det med del snaraste vidtas åtgärder för att trygga sysselsättningen.

Har statsrådet för avsikt all vidta sådana åtgärder som tryggar sysselsäu-ningen för dem som nu hotas av all mista sina jobb vid Annons-Krantz AB i Göteborg?

152

1978/79:38 av Nils Berndlson (vpk) till kommunikationsministern om statsbidragsgivningen lill vägbyggen:

Det har förekommit att vägverket vid behandlingen av ansökningar om statsbidrag till vägbyggen förbundit bidragsgivningen med traflklösningar som varil stridande mol miljöintressen. Det måsle anses otillfredsställande att statsbidragsgivningen tillämpas på elt sätt som hindrar kommunerna från att välja de ur miljösynpunkt fördelaktigaste trafiklösningarna. Jag vill därför ställa följande fråga till kommunikationsministern: Är regeringen beredd att utfärda sådana bestämmelser för statsbidragsgivningen till vägbyggen att kommunernas möjligheter att hävda miljöintressena tryggas?

1978/79:39 av Oswald Söderqvist (vpk) till industriministern om regeringens åtgärder med anledning av visst avtal om upparbetning av kärnavfall:

Del avtal som tecknats mellan Svensk kärnbränsleförsörjning och Cogema om upparbetning av kärnavfall ar konstruerat med vissa skadeslåndsklausu-ler. En av dem innebär, enligt uppgifter i pressen, all om avtalet inte godkänns av den svenska regeringen, skall ett skadestånd på 900 milj. kr. utgå om inte avtalet har sagts upp till den 12 augusti 1978. Detta datum har passerats utan regeringsbeslut och utan uppsägning. Del förefaller egendomligt om SKB har kunnat teckna elt avtal med en sådan klausul ulan regeringens vetskap, då det ju innebär en viss inskränkning av handlingsfriheten. Ännu egendomligare är det atl det nämnda datumet fått passera ulan atl regeringen företagit någon åtgärd i den ena eller andra riktningen.

Jag vill därför fråga industriministern:

Fick SKB klartecken från regeringen att underteckna avtalet och varför har inte regeringen agerat för atl undvika skadeståndet?

1978/79:40 av Sune Johansson (s) lill försvarsministern om sysselsättningen vid AB Norma Projektilfabrik i Åmotfors:

Vid flera företag som har sin produktion inriktad på tillverkning åt del svenska försvaret råder osäkerhet om i vilken utsträckning man kan räkna på beställningar från försvarsmakten och av vilken storleksordning dessa i så fall blir.

Eu sådant företag är AB Norma Projektilfabrik i Åmotfors, som har sin verksamhet inriktad på tillverkning av ammunition och som således är mycket beroende av försvarsbeställningar.

I dagsläget råder stor osäkerhet om framtiden vid AB Norma Projektilfabrik. Man har i dagarna varslat 29 anställda om uppsägning och minskar arbetsstyrkan ytteriigare genom naturiig avgång.

Åmotfors har tidigare under 1978 förlorat 140 arbelslillfällen vid Åmotfors Pappersbmk. Orten och kommunen tål inte ytterligare minskning av antalet arbetstillfällen.

För Åmotfors vidkommande är det nödvändigl alt omgående få vela i vilken utsträckning AB Norma Projektilfabrik kan få del av försvarels order på ammunition.

Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande fråga till försvarsministern:

Avset försvaret alt lägga ul order till AB Norma Projektilfabrik, som kan förhindra all varslade uppsägningar verkställs?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Meddelande om frågor

1978/79:41 av Gunnar Olsson (s) till jordbruksministern om åtgärder mot barkborreskador i Värmland:

Skogsbeståndet i Värmland har lill följd av angrepp från granbarkborren tagit stor skada. Vissa delar av länet betecknas som kataslrofområde.

Ekonomiska förutsättningar för att kunna förhindra atl ytterligare skador uppslår måste tillskapas. En brett upplagd bekämpning måste nu ske, sedan en flyginventering för alt fastställa årets skador visat atl 1978 års granbark-borreangrepp är myckel svåra. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län måsle få medel till alt genomföra åtgärder i stor skala inför och under 1979 års granbarkborrebekämpning.

Mot bakgrund härav vill jag rikta följande fråga lill jordbruksministern:

Avser regeringen atl sälta in några extra åtgärder för att söka förhindra att barkborreangreppen yllerligare sprider sig i de delar av Värmland som blivit värst utsatta?

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Meddelande om Jrågor

hell dominerande arbetsplatser.

Kockums skogsdivision i Söderhamn, med ca 300 anställda, befinner sig i likartade svårigheter. Diskussioner förs f. n. för all åstadkomma en bättre struktur inom branschen. Även utländska företag har visat intresse av atl överta delar av svenska skogsmaskininduslrin.

Vilka åtgärder kommer regeringen atl vidta för atl säkra sysselsättningen för de anställda i här nämnda företag i Alfta, llsbo och Söderhamn? Vilka garantier vid en eventuell försäljning till svenska eller utländska företag kommer regeringen att kräva för all säkra den framtida sysselsättningen pä berörda orter?

En belydande rationalisering sker f n. inom lots- och fyrväsendel för alt hålla sjöfartsverkets kostnader nere. Nu planeras en avbemanning av Rödkallens fyr i Bottenviken. Den modell som presenteras för alt uppskatta kostnaderna och konsekvenserna för en avbemanning av nämnda fyr måste betraktas som tvivelaktig sett från samhällsekonomisk synpunkt. Del är ytterst osäkert om sjöfartsverkels avbemanning av Rödkallen medför någon reell vinst för statsverket eller om det enbart blir en överföring av kostnaderna till andra verk. En avbemanning av Rödkallen betyder avsevärda ölägenheter för yrkesfiskarna i Bottenviken. Vidare har Rödkallen med sitt läge vid inloppet lill en av Sveriges största hamnar stor betydelse för sjöfarten. För flyget har fyren stor belydelse och för SMHI är den en av de viktigaste utsjöplatserna.

Jag vill därför ställa följande fråga lill chefen för kommunikationsdepar-lemeniei:

Är statsrådet beredd atl vidta åtgärder för en fortsatt äretrunlbemanning av Rödkallen?

154

1978/79:44 av Sten Svensson (m) lill ekonomi- och budgeiministern om företagens kontrolluppgifter till taxeringsmyndigheterna:

Det planerade rationella skatleadminislrativa systemet, RS-syslemet, håller pä atl genomföras. Företagen ivingas härvid bl. a. leverera nya kontrolluppgifter redan för inkomståret 1978. Detta kan inte ske utan stora extra ansträngningar och kostnader för förelagen. Förelagen är i allmänhet alltjämt oinformerade om de slutliga krav som kommer alt ställas.

Riksdagen har uttalat (SkU 1977/78:55) atl övergångsbestämmelserna, av hänsyn lill företagens uppgiflslämnande, skall innebära alt nuvarande rutiner följs i vissa avseenden och alt riksskatteverket, RSV, pä ansökan får medge undantag frän de nya kraven. Det torde härvid ha varil riksdagens mening all minska övergångssvårigheterna för förelagen.

Många förelag begär anstånd hos RSV lill följd av de alltför snabba förändringarna i konirolluppgiftskraven. Ansökningarna avslås regelmässigt. RSV vill endast medge atl förelagen antingen rapporterar enligt den nya

1978/79:45 av Hans AIsén (s) lill försvarsministern om den framtida användningen av Upplands signalregemenles anläggningar i Uppsala:

Med anledning av Kungl. Maj:ls proposition 1974:50 beslutade riksdagen den 30 maj samma år atl flytta Upplands signalregemente (S l)och staben för Uppsala-Västerås försvarsområde (FO 47/48) frän Uppsala till Enköping. S-ledamöterna på Uppsala läns-bänken påtalade i motionen 1974:1780, bl. a. mol bakgrund av del besvärliga sysselsättningsläget i Uppsala, nödvändigheten av att statsmakterna ordnade med annan verksamhet i de ledigblivna lokalerna.

Försvarsutskottet anförde i sill betänkande 1974:21 bl. a. följande: "Ulskotlet vill på nytt understryka behovet av skyndsamma åtgärder i syfte alt finna lämplig användning för marken och byggnaderna. Utskottet förutsätter att sädana äigärder vidtas varför någon framställning från riksdagen inie torde vara erforderiig."

Enär det underde senaste åren varit oroande tyst i detta ärende ber jag med hänvisning till det anförda fä fråga försvarsministern:

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit och när kan de förväntas ge resultat vad beträffar lokalisering av annan verksamhet lill S l:s nuvarande anläggningar i Uppsala?

1978/79:46 av Mals Hellström (s) till socialministern om utbyggnaden av barnomsorgen:

De barnomsorgsplaner som utarbetats i kommunerna visar att den av kommunerna planerade utbyggnaden åren 1978-1981 är klart otillräcklig för atl klara målsättningen om 100 000 nya daghemsplatser och 50 000 nya platser i fritidshem pä fem är som beslutats av riksdagen och Kommunförbundet.

Pä vilket sätt avser socialministern medverka lill att den av riksdagen uppsatta målsättningen för barnomsorgens utbyggnad skall kunna förverkligas?

155

Nr 15

Onsdagen den 18 oktober 1978

Meddelande om frågor

1978/79:47 av Ove Karlsson (s) lill försvarsministern om lidigareläggning av planerade leveranser till försvaret:

Enligt uppgifter i pressen skulle försvaret planera kraftiga nedskärningar i beställningar av kläder och skor för arméns räkning. Dessa nedskärningar skulle frän sysselsättningssynpunkt få svära konsekvenser för vissa orter. Jag vill mot den bakgmnden ställa följande fråga till försvarsministern: Är statsrådet villig medverka till en lidigareläggning av planerade leveranser till försvaret av kläder och skor, så alt sysselsätlningen inte äventyras vid de företag som berörs av aviserade nedskärningar?

1978/79:48 av Ove Karlsson (s) lill jordbmksrninislern om förbudei mol användning av DDT i skogsbruket:

Sedan något år tillbaka råder förbud mot alt använda DDT i skogsbrukei. Under senare tid har dock uppgifter framkommit som tyder pä att försök görs att smygvägen använda DDT i skogsbruket. Användande av förbjudna preparat måste betraktas som allvariigl. Försök all smygvägen använda DDT, ulan att den som hanterar del vet atl det gäller förbjudna preparat, måste bedömas som helt otillständiga.

Med anledning av detta vill jag lill jordbruksministern framställa följande fråga:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd vidta för all se lill atl förbudet mot att använda DDT i skogsbrukei efterlevs?

1978/79:49 av Georg Andersson (s) till arbetsmarknadsministern om lidpunkten för proposition om sysselsättningen i Vindelälvsområdet:

I december 1976 uttalade riksdagen atl arbetet med genomförande av Vindelälvsprogrammet bör bedrivas med kraft för all skapa beslående arbetstillfällen i Vindelälvsområdet. I maj 1978 anmälde arbetsmarknadsutskottet atl regeringen aviserat en proposition i ärendet senare under våren. Ännu har ingenting hänt. Den 28 september 1978 frågade jag förre industriministern Nils G. Åsling när proposition i ärendet skulle presenteras. Något svar har ej lämnats. Med anledning härav ber jag att få upprepa följande fråga: När kommer proposilionen om särskilda .sysselsäuningsåtgärder för Vindelälvsområdet att läggas fram?

genom andra åtgärder på skatteområdet medverka till atl bekämpningen av granbarkborren görs effektiv.

Är budgetministern beredd medverka till möjlighel till förlängd och förhöjd insättning på skogskonto eller lill skaltelindringar av annat slag för att underlätta bekämpningen av granbarkborren?

1978/79:51 av/?a//Z.//;f/5//w«(s) till arbetsmarknadsministern om produktion av verktyg för tillverkning av gengasverk:

Med anledning av motion 1977/78:683, väckt av mig, i vilken yrkats att riksdagen måtte besluta uppmana regeringen ta initiativ lill att order föriäggs till Volvo Olofströmsverken för framtagning av produktionsutrustning för gengastillverkning, beslulade en enhällig riksdag enligt följande:

Enligt försvarsutskottets mening vore anskaffning av verktyg för tillverkning av gengasverk till gagn för totalförsvaret. Utskottet delade arbetsmarknadsutskoltels uppfattning alt det finns sysselsällningspolitiska skäl för projektet. Utskotlet hade en positiv inställning lill det och utgick från att regeringen noga skulle överväga möjlighelerna alt genomföra det. För detta talade, enligt utskottet, också försvarspolitiska skäl. Utskottet avslutade betänkandet: "Regeringen bör i lämpligt sammanhang till riksdagen anmäla vidtagna åtgärder."

Över fem månader har nu gått sedan riksdagens beslut. Projektet är fortfarahde aktuellt och mycket angelägel för Olofströmsverken, men ingenting har hörts från regering och departement.

Med hänvisning lill det anförda vill jag till arbetsmarknadsministern Wirtén ställa följande fråga:

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit i ärendet?

1978/79:52 av Gudrun Sundström (s) till bostadsministern om lagstiftning rörande säkerheten vid brunnar:

De senaste sex åren har, enligt uppgift frän samarbeiskommittén mot barnolycksfall, ett 50-tal barn ramlat ned i brunnar utan säkerhetslock. Åtta av dem har dött. I bl. a. Norge finns del en särskild brunnslag som reglerar säkerheten. Någon motsvarighet härtill finns inte i Sverige. Med detta som bakgrund ber jag alt fä ställa följande fråga: Överväger statsrådet att ta initiativ till en lagstiftning som reglerar säkerheten vid brunnar?

§ 13 Kammaren åtskildes kl. 17.52.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen