Prop. 1978/79:90 Regeringens proposition

1978/79:90

med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972:429) m. m.;

beslutad den 14 december 1978,

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoil ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga Innehåll

I propositionen föreslås ändringar i rättshjälpslagen. Förslaget bygger på erfarenheler av rältshjälpssystemets tillämpning.

Det föreslås att beslutsbefogenheter i stor omfattning skall flyttas från de nuvarande sex rättshjälpsnämndema dels till advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer, dels till ett stort antal myndigheter, främst domstolar, som handlägger del mål eller ärende vari rällshjälp är aktuell. Det nuvarande rådgivningsinslitulet byggs ut. Advokat och biträdande jurist föresläs få behörighet att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerältsliga angelägenheter, t.ex. äktenskapsskillnad. Vidare blir domstolar och vissa andra myndigheter behön'ga att bevilja allmän rättshjälp. Dessa organ skall enligt förslaget ocksä bestämma ersättning tUl biträde i mäl eUer ärende vid domstolen eller myndigheten.

Förslaget innebär ökade möjligheter för näringsidkare att få allmän rättshjälp när det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten.

Förslaget innefattar också förenklingar i reglema om den enskildes avgift för rättshjälpen samt sluiregleringsförfarandet. Beslutanderätten när det gäller frågor om offentligt biträde enligt rättshjälpslagen flyttas i princip till den myndighet som handlägger det ärende vari frågan uppkommit. I fråga om organisation föreslås en minskning av antalet rältshjälpsnämnder från sex till två.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1979.

1    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90

1    Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'

dels att rubriken närmast före 18 § skall utgå,

dels att 2-4, 6-12, 15-34, 36, 37 och 39-50 §§ samt mbrikema närmast före 9, 11 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5 a, 5 b, 9 a, 18 a och 49 a §§, saml närmast före 20, 22, 24, 26, 27, 31, 33 och 34 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1§ Rättshjälp enligt denna lag ulgår såsom allmän rättshjälp (6-34 §§), rättshjälp åt misstänkt i brottmål (35-40 §§), rättshjälp genom offentligt biträde (41 -45 §§) och rådgivning (46-48 §§).

2 §

Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå e//er, i fall som anges 1 lagen, av annan.

Chef för allmän advokatbyrå skall vara advokat.

Biträde och rådgivning enligt denna lag lämnas, när annat icke anges i lagen, av advokat eller biträdande jurist pä allmän eller enskild advokatbyrå. Regeringen meddelar närmare bestämmelser om vem som enligt denna lag är biträdande jurist på enskild advokatbyrå.

3 §

För handläggning av ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder. Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

För handlgning av vissa ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder. Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen.

Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den rätissökande är bosatt eller, om den rättssökande är dödsbo, den avlidne var

' Lagen omtryckt 1976:626.

Prop. 1978/79: 90 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

bosalt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ärendet av den rättshjålpsnåmnd som regeringen bestämmer.

SkaU ärende om rättshjälp ge
nom offentligt biträde handläggas
av råttshjälpsnåmnd, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde den
som åtgärden avser år bosatl eller,
i fråga om den som ej är bosatt i
landet, av den rättshjålpsnåmnd
som regeringen bestämmer.
Rällshjälpsnämnd står under lill- Rältshjälpsnämnd stär under lill-

syn av en centralmyndighet. Cen-     syn av domstolsverket, tralmyndlghet   är   den   myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning pä sädan avdelning.

4 §

Rättshjälpsnämnd beslår av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall tvä vara inom nämndens verksamhetsområde verksamma advokater en anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. De två övriga skall vara svenska medborgare, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde.

Ordförande i rättshjälpsnämnd förordnas av regeringen. Centralmyndigheten utser övriga ledamöter. Av dessa utses den ledamot Som skall vara enskilt verksam advokat efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de ledamöter Som ej skall vara advokater efter förslag av landsting i län inom rättshjålpsnämndens verksamhetsområde. Ingår i verksamhetsområdet kommun, som ej tillhör landstingskommun, lämnas förslag åven av fullmäktige i kommunen.

För ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande tilllämpning på ersättare.

Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöier. Av dessa skall tvä vara advokater. De tvä övriga skall vara svenska medborgare och myndiga.

Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter för viss tid. För ordförande skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ordförande äger motsvarande tilllämpning på ersättare. I övrigt får regeringen utse erforderligt antal ersättare.

Prop. 1978/79:90 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

5 §

Rällshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minsl två andra ledamöter, av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende, som är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter deltaga.

Rätlegängsbalkens regler om omröslning i tvistemål äger motsvarande lillämpning när ärende avgöres av rältshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

I den ulsiräckning regeringen besiämmer fär tjänsteman vid rättshjälps-nämnden pä nämndens vägnar slutligt pröva rätlshjälpsärende.

5a §

För prövning av besvär i vissa fall enligt denna lag finns besvärsnämnden för rättshjälpen. Den består av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och ytterUgare en ledamot skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Av övriga ledamöter skall två vara advokater. Återstående tre ledamöter skall vara svenska medborgare och myndiga.

Regeringen utser ordföranden och övriga ledamöter för viss tid.

För de ledamöter som skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om sådan ledamot äger motsvarande tiUämpning på ersättare. I övrigt får regeringen utse erforderligt antal ersättare.

Besvärsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter. 5 § andra stycket äger motsvarande tUlämpning på besvärsnämnden.

Regeringen får förordna att besvärsnämnden skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tilllämpning på sådan avdelning.

5b §

Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt, marknadsdomstolen, pa-tentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, skatterätt, fastighetstaxerings-

Prop. 1978/79:90 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

rätt, länsrätt och krigsrätt. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor.

Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet

6 §

Allmän   rättshjälp  får   lämnas Allmän rättshjälp beviljas fysisk

fysisk person i rättslig angelägen- person i rättslig angelägenhet, om het, om han behöver sådant bistånd han behöver sådant bistånd och och hans beräknade årsinkomst ej hans beräknade årsinkomst ej över-överstiger ell gränsbelopp som stiger ell gränsbelopp som motsva-motsvarar åtla gånger del enligt la- rar åtta gånger del enligt lagen gen (1962:381) om allmän försäk- (1962:381) om allmän försäkring ring bestämda basbeloppet för ok- beslämda basbeloppet för oktober tober året innan rättshjälp begäres.      året innan rättshjälp begäres.

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhäll, ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för var och en lill vilkens underhäll han sålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på del sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

1 §

Allmän   rättshjälp  får   lämnas Allmän rättshjälp i»evi7/ai dödsbo

dödsbo i rättslig angelägenhet, om i rättslig angelägenhet, om boet be-

boet behöver sådant bistånd och höver sådani bistånd och det med

del med hänsyn till boets behållning hänsyn tili boets behållning och del-

och delägarnas ekonomiska förhål- ägarnas  ekonomiska förhållanden

landen är skäligt. är skäligt.

Avlider den som har allmän rättshjälp, ulgår därefter rättshjälpen till dödsboei.

8 §
Allmän rättshjälp får ej lämnas Allmän rättshjälp fär ej beviljas

1. i angelägenhet som ej prövas 1. i angelägenhet som skaU prö-

eller pä annal sätt behandlas / lan- vas eller på annat säll behandlas

det, om ej den rättssökande är bo- utom riket, om ej den rättssökande

satt här och särskilda skäl förelig- är bosatt här och särskilda skäl fö-

ger för rättshjälp, religger för rättshjälp.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lyddse

2.    den som ej är bosatl / landet,
om han ej är svensk medborgare
eller om särskilda skäl ej föreligger
för rällshjälp.

3.     näringsidkare i angelägenhet
som har samband med hans nä
ringsverksamhet, om ej särskilda
skäl föreligger för rättshjälp med
hänsyn till hans ekonomiska förhål
landen eller sakens beskaffenhei.

Föreslagen lyddse

2.    den som är bosatt utom riket,
om han ej är svensk medborgare
eller om särskilda skäl ej föreligger
för rättshjälp,

3.     näringsidkare i angelägenhet
som uppkommit i hans näringsverk
samhet, om ej skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn till verksam
hetens art och begränsade omfatt
ning, hans ekonomiska och person
Uga förhållanden eller omständig
heterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtits lill den rätissökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt mm i syfte atl åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaration,

6. den som ej har befogat iniresse av att få sin sak behandlad,

I fräga om vissl slag av ärenden 1 fräga om visst slag av ärenden

som är talrikt förekommande och      som är talrikt förekommande och

normalt av enkel beskaffenhei kan regeringen förordna all allmän rättshjälp ej skall lämnas.

normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsäitning av ömsesidighel kan regeringen förordna alt medborgare i viss främmande slal i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

Förmåner

Förmåner w.m.

9 §

Vid allmän rällshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

Vid allmän rällshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Besiämmelser om all den rätissökande har att själv helt eller delvis be I a la kostnad för rättshjälp finns i 16 § andra stycket och 27 § första stycket andra punkten.

Säsom kosinad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för 1. biträde som varil behövligi för tillvaratagande av den rättssökandes rän.

2. bevisning vid allmän domsiol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen saml nödvändig uiredning i angelägenhei, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän.

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän.

3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om ulredningen är skäligen påkallad för tiUva-ralagande av den rätissökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten.

6. vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 5§ lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrifi i rättegångsbalken eller 3§ första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om,

7. skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,

8. medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lyddse

4. resa och uppehälle för den rätissökande eller hans slällföreirä-dare och för värdare eller annan, som mäsle anlitas i samband med inslällelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inslällelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.

5. avglj] som enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och expedition vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, dock ej Ifråga om sådan rättens expedition som utfärdas endasl på särskild begäran om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft, samt avgift som utgår enligt exekuiions-avgiftskungörelsen (1971: 1027),

6. kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen,

7. vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 5 § lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om,

8. skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.

Föreslagen lydelse

4. resa och uppehälle för den rätissökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måsle anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighei, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eller läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § samma balk,

5. tilläggsavgift som utgår enligt exekuUonsavgiflskungörelsen (1971: 1027),

Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

9 a §

Den som beviljats allmän rättshjälp är i målet eller ärendet befriad från avgift för ansökan och för expedition enligt expeditionskungörelsens (1964:618) avgiftslista, avdelningarna I och II samt avdelning III under rubriken Utsökning m. m. Avgiftsfriheten för expedition gäller endast i den mån expeditionen är erforderlig för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäller ej i fråga om sådan expedition som ulfärdas endast på särskild begäran, om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställbart avgörande eller i mål om verkställighet är befriad från skyldighet att förskjuta och betala utsökningsavgift och försäljningsavgift enUgt exekutionsavgiftskun-görelsen (1971:1027).

Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.

10 §

Skall den som beviljats allmän rättshjälp ställa säkerhei för att få till stånd kvarstad, skingringsförbud eUer annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsökningslagen (1877:31 s. I), får rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse pä statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42 § utsökningslagen, om allmän rättshjälp beviljats i verkstälUghetsärendet.

Skall den rättssökande ställa säkerhet för alt få till stånd kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsökningslagen (1877:31 s. 1), fär rällshjälpsnämnden, om den beviljat allmän rättshjälp, utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fräga om verkställighet enligt 41 eller 42 § utsökningslagen, om rättshjälpsnämnden beviljat allmän rättshjälp i verkstäl-Ughetsårendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kosinad för rättshjälpen.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse Kostnadsbidrag

II

Den rätissökande skall bidraga lill kostnaderna för allmän rättshjälp enligt vad som sägs i 12-15§§.

Föreslagen lydelse Råttshjålpsa v gift

Den rättssökande skall bidraga lill de kostnader för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgift enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av maximibelopp för rättshjålpsavgift.

12 §

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6§ första stycket, utgör kostnadsbidraget en etthundratjugofemtedel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Bidraget fär nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibeloppet för kostnadsbidraget

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6§ första stycket, utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften en hundradel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Maximibeloppet får nedsättas om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften

en tjugondel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men ej fem gånger basbeloppet,

en femtondel av den del av inkomsten som översliger fem men ej sex gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttages att maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och att lägsta kostnadsbidrag utgör en etthundratjugofemtedel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor.

Vid tiUämpning av andra stycket iakttages att inkomsten jämnas till närmast lägre tusental kronor, att maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och alt lägsta maximibelopp utgör en hundradel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiolal kronor.

13 §

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbelopp enligt 12 § första eller andra stycket med vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en tiU vilkens underhäll han sålunda bidrager.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

10

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

14 S Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ell med hänsyn lill boets behållning och delägarnas ekonomiska förhällanden skäligt belopp.

15 S

Undergår inkomst eUer sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan räits-hjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i kostnadsbidrag.

AUmän rättshjälp utan beslul av rällshjälpsnämnden

I samband med att allmän rättshjälp beviljas, jästställes det för sökanden gällande maximibeloppet.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentUg förändring innan råtts-hjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas efter vad som år skäligt, dock ej under vad som redan betalats i rättshjålpsavgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestämdes.

Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning därtiU framkommit.

Beviljande av allmän rättshjälp m.m.

16 §

Anlitar den rättssökande advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får, så länge kostnaderna för rättshjälpen ej överstiger maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag, allmän rättshjälp lämnas utan beslut av rättshjälpsnämnden. Vad som sagts nu gäller ej fall, som avses i 7§ första stycket, eller angelägenhet rörande bodelning med anledning av äktenskapsskiUnad eller boskillnad.

Skyldigheten att utge kostnadsbidrag fullgöres genom att den rättssökande   till  bUrädet  betalar

AUmän rättshjälp får, om ej annat följer av 17 §, beviljas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå, om den rättsliga angelägenheten avser

äktenskapsskillnad

boskillnad

underhållsbidrag till make eller barn

faderskap tiU barn

vårdnad

umgängesrätt

upprättande av äktenskapsförord eller testamente.

Advokat eller biträdade jurist på

Prop, 1978/79:90

11

Nuvarande lydelse

dennes ersättning och  svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.

Föreslagen lydelse

advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av avgörande om underhållsbidrag, vårdnad eller umgängesrätl. Ej heller får advokat eller biträdande jurist bevilja aUmän rättshjälp

1.    om den rättssökande år
dödsbo,

2.    om den rättssökande är bosatt
utom riket,

3.    om den rättsUga angelägen
heten skall prövas eller på annat
sätt behandlas utom riket.

17 S

Ersättning till biträde samt för bevisning och annan uiredning skall i fall som avses i 16 § bestämmas som om kosinaden skolat utgå av allmänna medel enligt denna lag.

I mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fast-stäUes ersättningen tiU biträdet av domstolen. I annal fall fast ställes biträdesersättningen av rällshjälpsnämnden, om den rätissökande eller biträdet begär det eller rällshjälpsnämnden självmani upplager ersättningsfrågan till prövning.

Allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden

År rättslig angelägenhet anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av domstolen. Likaså beslutar domstol, där den rättsliga angelägenheten är anhängig, om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.

18

Beslut om allmän rättshjälp får av rättshjälpsnämnden meddelas efter ansökan av den rätissökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehåUa uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer.

Ansökan om allmän rättshjälp upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde sökanden år bosatt eller, om sökanden är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej år bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ansökan av den råttshjälpsnåmnd som regeringen bestämmer.

Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av råttshjålpsnämnden.

År den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, beslutar rättshjälpsnämnden också om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

Ansökan får upptagas av annan rällshjälpsnämnd än som följer av andra stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga ■

Föreslagen lyddse

12

18a §

Allmän rällshjälp beviljas efier ansökan av den rätissökande. Ansökan skall vara skrijilig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket bestämmer.

19 S

Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer rättshjälps-nämnden samtidigt del för sökanden gäUande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller genom någon som i tjånsteslållning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin rått, får rällshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

I angelägenhet, som kan antagas bU prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får bilräde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personUga förhållanden eller sakens beskaffenhet. I ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskiUnad får biträde förordnas endast om särskilda skälföreligger med hänsyn lill makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Beviljas allmän rällshjälp, belalas därefter uppkommande koslnader enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har alt besluta om allmän rättshjälp. Delsamma gäller biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen hos myndighet, om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om eljest synnerUga skäl föreligger.

I fråga om ersättning som avses i 9§ andra stycket 6 skaU rätten, i stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen utgör en kostnad för rättshjälpen.

Förordnande av biträde m.m.

20 §

Meddelas beslut om allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande kostnader av allmänna medel. Av aUmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp

Beviljas allmän rättshjälp enligi 16 §, blir den som beslutat härom biträde tiU den rätissökande. I annat fall får biträde förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänste-

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

kommii in ull rällshjälpsnämnden. Delsamma gäller blirådeskosinad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskåligl dröjsmål och kosinaden avser ersättning till advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Har allmän rättshjälp lämnats enligt 16 jörsta stycket, utgår bi-trådesersätiningen även för denna del av uppdragei av aUmänna medel.

Ifråga om ersättning som avses i 9§ andra slyckel 7 skall rälten, i stället jör att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen utgör en kostnad för rättshjälpen.

13

Föreslagen lydelse

ställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tlllvara-Uiga sin rätl.

I angelägenhet, som kan antagas bU prövad enligi lagen (1974:8) om rällegången i tvisiemål om mindre värden, jår biträde förordnas endasl om särskilda skäl föreligger med hånsyn lill sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhei. I ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad får bilräde förordnas endasl om särskilda skälföreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.

Når biträde kan förordnas enligi 10 kap. 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligi denna lag.

21  §

Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist pä advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit nägon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

Förordnande som biträde får av rältshjälpsnämnden återkallas, om skälföreligger till det.

Bilräde fär ej sätta annan i sill ställe utan rättshjålpsnämndens medgivande.

Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist pä advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagil någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Biträde får entledigas om skäl föreligger därtiU.

Byte av biträde får ske bara efter särskUt tiUstånd. Sådant tiUstånd får lämnas, om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skälföreligger.

Bilräde får sätta advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sill ställe (substitution). I övrigt får substitution äga rum bara efter särskilt tiUstånd.

År den rättsliga angelägenheten anhängig vid domstol, ankommer det på domstolen att besluta om förordnande och entledigande samt om sårskilt tillstånd till byte och substitution. I annat fall beslutar råttshjålpsnämnden i dessa frågor.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lydelse

14

Ersättning till biträde m.fl.

22 §

Biträde och skiftesman har rätt lill skälig ersättning för arbele, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, centralmyndigheten fastställer taxa som skall lillämpas vid bestämmande av ersättning.

Har biträde eller skiftesman genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kosinad för rättshjälpen, skall detla beaktas vid ersättningens bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes i mäl eller ärende vid aUmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. Ersältning till biträde i annat fall och till skiftesman fastställes av rättshjälpsnämnden.

Bilräde, skiftesman och medlare har rän lill skälig ersättning för arbele, tidsspillan och utlägg som uppdragei krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersältning.

Har bilräde, skiftesman eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kosinad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersällningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreUgger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersättning lill bilräde fastslälles i mål eller ärende vid domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till skiftesman fastslälles av rättshjälpsnämnden. Ersättning tUl medlare fastställes av domstolen.

23 §

Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvudman utöver vad som följer av 22 §. Har det skell, är förbehållel ulan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket. I fråga om ersättning till skiftesman skall vad som har sagts nu äga motsvarande tillämpning.

Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersältning av sin huvudman utöver vad som följer av 22 §. Har det skett, är förbehållet ulan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket. I fråga om ersältning lill skiftesman och till medlare skall vad som har sagts nu äga molsvarande Ullämpning.

Ersältning för bevisning och annan utredning m. m.

24 §

1 den mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen med skäligt belopp enligt domslolens bestämmande.

1 den mån ej särskilda föreskrifter gäller, ulgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, bosladsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

Prop. 1978/79:90

15

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lydelse

25 §

I angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, krigs-rån, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, beslutar burade om utredning. Har biträde ej förordnats, beslutar råttshjålpsnämnden. Har i ärende om bodelning förordnats skiftesman, beslutar denne om utredning.

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ersättningen bestämmes av rältshjälpsnämnden.

I angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdomstolen , marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt, beslutar rättshjälpsnämnden om utredning. Utan hinder härav får biträde besluta om utredning av mindre omfattning. Samma befogenhet tiUkommer skiftesman som förordnats i ärende om bodelning.

Den som medverkat vid utredning som avses i försia stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhångigjorts vid domstol fastställes ersättningen av domstolen. 1 annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämnden.

Ersättning för inställelse 26 § Ersättning som avses i 9 § andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Ersättning enligt försia stycket bestämmes av den myndighei inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen.

Ersättning enligt försia stycket bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eUer annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen. Ersättning för inställelse vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken bestämmes av länsrätten.

Betalning och fastställande av rättshjålpsavgift, avräkning med den rätissökande och med biträde

27 §

Har biträde förordnats, betalas kostnadsbidrag till biträdet intill del enligt 19 § fastställda maximibeloppet. Vad som sagts nu gäller ej i den mån skyldigheten att utge sådant bidrag redan fullgjorts enligt 16 S andra stycket.

Från ersättning enligt 22 § skall

Finns biträde enligt denna lag, erlägges rättshjålpsavgift till biträdet inlill det enligt 15 § första stycket fastställda maximibeloppet. Finns ej biträde, skall rättshjälpsavgift erläggas till statsverket. Har maximibeloppet höjts sedan rättshjälp beviljats, skall den avgift som

Prop, 1978/79:90

Nuvarande lydelse

avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet. Understiger ersättningen det bidrag som skall avräknas, svarar biträdet mot statsverket för mellanskillnaden och har att inbetala denna.

Har biträde ej förordnats, skaU kostnadsbidraget erläggas tlU rättshjälpsnämnden.

16

Föreslagen lydelse

kan föranledas av höjningen erläggas till statsverket.

28 §

Har sedan beslul om allmän rättshjälp meddelats maximibeloppet blivit höjt, skall det bidrag som kan föranledas av höjningen erläggas till rättshjälpsnämnden.

I mål eller ärende vid domsiol skall domstolen fastställa rättshjälpsavgiften i samband med att den fastställer ersättning till biträde. Finns ej biträde eller begår biträde ej ersättning, fastställes rättshjälpsavgiften när domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller när rättshjälpen upphör. Vad nu sagts gäller även om rättshjälpsavgift tidigare har faststäUts för den rättssökande.

År den rättsUga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, skaU
rättshjälpsnämnden fastställa

rättshjälpsavgiften. Därvid skaU första stycket äga motsvarande tilllämpning.

29 §

30 §

Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, fär vid fastställande enUgt 30 § av det slutUga kostnadsbidraget maximibeloppet överskridas efter vad som är skäligt.

Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, får vid fastställande av rättshjälpsavgiften maximibeloppet överskridas efter vad som är skäligt.

Sedan den rättsUga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt upphört, skall rättshjälpsnämnden fastställa slutUgt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp.

När myndighet faststäUt rättshjälpsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rättssökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt 22 § skall avräknas vad den rättssökande enligt 27 § är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet. Understiger ersättningen den av-

Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

gift som skall avräknas, svarar biträdet, om kostnader utöver bilrä-desersåttningcn uppkommil för räitshjälpen, mot statsverket för mellanskillnaden.

Faslställes räiishjålpsa vgifien till lägre belopp än det som den räits.sökande inbetalat, får med återbetalning av mellanskillnaden anstå, om det finns anledning an-laga atl högre avgift kommer att fastställas på grund av ytierligare kostnader för rättshjälpen.

Motparts ersåttningsskyldighel för kostnad för allmän rättshjälp

31  §

I fråga om part som älnjuler allmän rättshjälp i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad lillämpning Ulom beiräffande ersättning för ränla. Motpart eller annan som är er-sältningsskyldig för sädana koslnader skall åläggas atl utge ersättningen till statsverket.

Vinner makar efier gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten, om det ej med hänsyn till omständigheterna år obilligt, ålägga andra maken att betala statsverket hälfien av kosinaderna för rättshjälpen.

Har   i   ärende   om    bodelning skiftesman förordnats och har ena

I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mäl eller ärende vid domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen beslämmelse i lag om parts rällegängskoslnad tillämpning ulom beiräffande ersättning för ränla. Motpart eller annan som är ersätlningsskyldig för sädana kostnader skall åläggas all ulge ersättningen enligt vad som sägs i 33 §.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken älnjuiil allmän rällshjälp, skall rälien ålägga andra maken all betala statsverket hälfien av kostnaderna för rättshjälpen. Om maximibeloppet för andra makens rätlshjälpsav-gift skulle ha varil lägre än som motsvarar hälften av rättshjälpskostnaderna, skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skaU ej åläggas om detta belopp ej skulle överstiga ma.ximibe-loppet enligt 12 § första stycket första meningen och ej heller om det med hänsyn till omständigheterna annars är obilligt.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har ena

2   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

maken älnjuiil allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden, om det ej med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andru maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för skiftesmannen och för uiredning som denne har föranstaltat om. Beslutet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av koslnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tilllämpning i fråga om kosinaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas mol statsverket för dessa kostnader i deras helhet eller lill viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

Föreslagen lydelse

maken åtnjutit allmän rällshjälp, skall rättshjälpsnämnden med motsvarande tillämpning av undra siycket besluta om kostnaderna för skiftesmannen och för uiredning som denne har föranstaltat om. Beslutet om ersättningsskyldighet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om allmän domstols dom.

Överstiger i fall som avses 1 andra eller tredje stycket summan av ersättning som make ålagts att betala och den rättssökandes rättshjålpsavgift kostnaderna för rättshjälpen, skall den make som åtnjuter allmän rättshjälp berättigas få tillbaka den överskjutande delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tilllämpning i fråga om kosinaderna för allmän rättshjälp ät part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel ulan angivande av bestämt belopp.

32 §

När mål eller ärende i vilket part har aUmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas angående ersättning till statsverket enligt 31 §.

När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 31 §.

Fördelning av ersättning mellan statsverket och den som haft allmän rättshjälp

33 §

Ersättning som motpart eller annan enligt 31 § betalat till statsverket för kostnader för allmän rättshjälp skaU utges tiU den som erhålUt rättshjälpen i den mån ersättningen överstiger kostnaderna minskade med vad som eriagts i kostnadsbidrag.

Har motpart eller annan enligt 31 § ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader, skall ersättningen utges till statsverket, om ersättningen till den del den motsvarar den rättssökandes rättshjälpsavgift utgör högst fem procent av det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Den rättssökande skaU i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

19

Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verkställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1), äger bestämmelserna i första stycket om ersättning motsvarande lillämpning i fräga om exekutionsavgift som i ärendet uttagits hos motparten.

motsvarande eriagd rätlshjålpsav-

giff

Överstiger den det av ersättningen som molsvarar den rätissökandes rättshjålpsavgifi fem procent av basbeloppet, skall den er-säitningsskyldige ulge belopp motsvarande rättshjälpsavgiften till den rätissökande och återstoden till statsverket.

Har ersättningsskyldighet ej ålagts till fulll belopp, skall vad i första och andra styckena sågs om rättshjålpsavgifi avse den del av avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verkställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1), äger bestämmelserna i första—tredje styckena om ersättning molsvarande tillämpning i fräga om tilläggsavgifi enligi exe-kutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027) som i ärendet uttagils hos motparten.

Upphörande av allmän rättshjälp

34 §

Rättshjälpsnämnden skall förordna att rättshjälpen skall upphöra om

1. kostnadsbidrag ej erlägges enligt 21 eller 28 §,

2. sökanden lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats,

3. sökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad atl leda Ull befrielse från eller till för lågt slutligt kostnadsbidrag,

4. sökanden ej längre kan anses ha befogal intresse av att fä sin sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sädan mån att sökanden ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Allmän rättshjälp skall upphöra om

1. rättshjälpsavgift ej erlägges enligt 27 §,

2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnals,

3. den rätissökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad atl leda till befrielse från eller till för låg råttshjälpsavgift,

4. den rättssökande ej längre kan anses ha befogal intresse av att få sin sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån atl den rättssökande ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

I jall som avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande ej meddelas, om del är uppenbart obilligt atl rättshjälpen upphör.

Meddelas förordnande om allmän rättshjälps upphörande, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. / fall som avses i första stycket I och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga maximibeloppet, om ej annat följer av 29 §.

20

Föreslagen lydelse

Första siycket 3 och 4 gäller ej, om del är uppenbart obilligt atl rättshjälpen upphör.

Beslutas att allmän rällshjälp skall upphöra, skall den som haft rättshjälp själv bära kosinaderna för denna. Föreligger särskilda skäl, får beslutas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, av domstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Sådant beslut får också meddelas i samband med prövning av besvär enligt 49 §.

Rällshjälp ål misslänkl i brollmäl.

35 § Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.

36 §

Annan rättshjälp ät misslänkl i brottmål än som avses i 35 §/ör beviljas tiUtalad, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ell gränsbelopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket.

Annan rällshjälp ät misstänkt i brottmål än som avses i 35 § beviljas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej översliger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger del basbelopp som anges i 6 § första stycket.

Vid prövning enligt första siycket äger 6§ andra och iredje styckena motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart alt sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

37 §

/ fråga om förmåner vid rättshjälp enligt 36 § äger 9§ andra slyckel 2, 4 och 5, 20 § försia stycket samt 24 och 26 §§ motsvarande tillämpning.

Vid rättshjälp enligt 36 § äger 9§ andra stycket 2, 4 och 5,9 a §, /9 § första stycket samt 24 och 26 §§ motsvarande lillämpning.

38 § Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kosinad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 §.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21

1 fall som avses i 19 § andra slyckel lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, 18§ lagen (1957:668) om ullämning för brott, 14§ lagen (1959: 254) om ullämning för brotl till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 39§ lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom samt 29 § lagen (1978: 801) om intemationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet gäller vad där är föreskrivet.

39 §

Beslut om rättshjälp enligt 36 § meddelas på ansökan av den tilltalade. Sådant beslut meddelas av den domstol där målet är anhängigt.

Rättshjälp enligt 36 § beviljas efter ansökan av den tilltalade. Beslut meddelas av den domstol där målel är anhängigt.

Har rätten skilt saken från sig får den, lill dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sädan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätl.

Föreligger omständighet som anges i 34 § första siycket 2 beträffande den tilltalade, skall domstolen förordna all rättshjälpen skall upphöra, Dömes den tilltalade för brottet, skall han ulan hinder av vad som föreskrives i 38 § första siycket åläggas atl betala hela kostnaden för rättshjälpen.

Ändras den tilltalades ekonomiska förhållanden i sädan mån atl han ej längre är berättigad lill rällshjälp, skall domstolen/öroj-c/no atl rättshjälpen skall upphöra.

Föreligger omständighet som anges i 34 § första slyckel 2 beträffande den tilltalade, skall domstolen besluta alt rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives i 38 § första stycket åläggas att betala hela kostnaden för rättshjälpen. Föreligger särskilda skaffar dock beslutas att kostnaderna eller del därav skaU betalas av statsverket.

Ändras den tilltalades ekonomiska förhållanden i sådan män att han ej längre är berättigad till rättshjälp, skall domstolen besluta alt rättshjälpen skall upphöra.

40

Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, fär ansökan göras muntligen.

Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifier i de hänseenden som regeringen e//er, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan göras muntligen.

Rättshjälp genom offeniligi bilräde.

41 §2

Offentligt biträde kan förordnas i mäl eller ärende

Rättshjälp genom offentUgt biträde lämnas i mäl eller ärende

= Senaste lydelse 1978:363.

Prop. 1978/79:90

22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligi 28 § samma lag,

3. hos förvallningsdomstol angående tvångsiniagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbmkare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykterhelsvård eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,

4. angående omhändertagande för samhällsvärd enligt 29 § barnavårdslagen (1960: 97) eller utredning enligt 30§ samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,

5. hos förvallningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavärdslagen (1960: 97),

6. angående förpassning enligt utlänningslagen (1954: 193) saml vid utredning hos polismyndighet när fräga har uppkommil om förpassning,

7. angående utvisning enligt utlänningslagen (1954:193),

8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954:193), dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger alt underställa ärendet den centrala utlännings-myndigheten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående verkställighet enligi utlänningslagen (1954:193), om anledning föreligger atl underslälla ärendet den centrala utlännings-myndigheten med stöd av 58 § andra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med slöd av 58 § tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållils i förvar längre än en vecka,

/ /. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte stycket utlänningslagen (1954:193),

12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 § första stycket utlänningslagen (1954:193),

13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.

6. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193) saml vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommil om förpassning eUer utvisning.

7.    angående avvisning enligt ut
länningslagen, dock ej hos polis
myndighet, såvida icke anledning
föreligger att underslälla ärendet
den centrala utlänningsmyndighe
ien eUer utlänningen enligt 35 §
samma lag hållits i förvar längre än
en vecka,

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning föreligger alt underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 § tredje siycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållils i förvar längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte siycket utlänningslagen,

10.   angående hemsändande av
utlänning med stöd av 71 § första
stycket utlänningslagen,

//. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.

Prop. 1918119:90

Nuvarande lyddse

14. angående återinlagning i an-stall enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken.

15. angående verkställighet ulomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om inlernalionellt samarbete rörande verkslällighel av brotlmålsdom,

16. angående ullämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkslällighel av beslul om värd eller behandling,

17. angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke lill åtgärden ej lämnats,

18. hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfle i vissa fall.

23

Föreslagen lydelse

12. angående återinlagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken,

13. angående verkställighet ulomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdom,

14. angående ullämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul om värd eller behandling,

15.    angående kastrering enligt la
gen (1944: 133) om kastrering, om
giltigt samlycke lill åtgärden ej läm
nats,

16. hos regeringen enligt I § andra slyckel lagen (1975:1360) om tvängsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

42 §3

I ärende som anges i 41 § 1 - 5 och 13-17 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beakias om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under ulredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

I ärenden som anges i 41 § 6-9, 11, 12 och 18 skall offentligt biträde ulses, om det ej mäste antagas att behov av biträde saknas.

1 ärende som anges i 41 § 1-5 och 11-15 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

I ärende som anges i 41 § 6—10 och 16 skall offentligt bilräde utses, om det ej mäste antagas att behov av biträde saknas.

43 §

Offentligt biträde förordnas av råttshjälpsnåmnd efter ansökan av den som åtgärden avser eller a/imä-lan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. I ärende hos regeringen får anmälan göras

Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning föreligger.

Biträde förordnas av den myndighet som handlägger målet eller

' Senaste lydelse 1978:363.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lyddse

av chefen för det statsdepartement, till vilket ärendet hör, ellerav tjänsteman som departementschefen bestämmer.

24

Föreslagen lydelse

ärendet. Dock ankommer prövningen

i ärende hos barnavårdsnämnd, social centralnämnd eller social distriktsnämnd enligi 41 §4 på länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 6 — 10 eller 16 på rättshjälpsnämnden,

1 ärende hos polismyndighet enligt 41 § 14 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 § 6—10 eller 16 på chefen för det departement till vilket ärendet hör eller på tjänsteman som departementschefen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendet från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eUer tiden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande tillämpning.

Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan eller anmälan upptages av den rällshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller, ifråga om den som ej år bosatt i landet, av den rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Ansökan eller anmälan jår upptagas av annan rällshjälpsnämnd än som följer av tredje stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreUgga.

Ansökan om offentligt biträde ges in lill den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Avser ansökan offentligt biträde i ärende som avses i 41 § 6—10 eller 16, ges dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får förordna offentligt biträde skall till behörig myndighet med eget yttrande överlämna Ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

44 § Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit nägon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

I fråga om offentligt bilräde äger bestämmelserna i 21 § andra och tredje styckena, 22 § försia och andra styckena saml 23 § motsvarande tillämpning.

1 fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 § första stycket sista meningen, andra och iredje styckena, 22 § första och andra styckena saml 23 § motsvarande tillämpning.

I fråga om beslul som meddelas . med stöd av andra stycket äger 43 §

Prop. 1978/79:90

45 S

Nuvarande Ivddsi

Ersänning till offentligt bilräde fast ställes av råttshjålpsnämnden och ulgär av allmänna medel.

I mål eller ärende som avses i 41 § får offentligt bilräde föranstalta om sädan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighei som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får råttshjälpsnåmnd som avses i 43 § pä ansökan av den som åtgärden avser besluta om uiredning.

Den som efter beslul av offentligt bilräde eller rältshjälpsnämnd medverkal vid uiredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Ersättningen faslställes av rällshjälpsnämnden.

Föreslagen lyddse

andra och Iredje styckena motsvarande tillämpning.

Ersättning till offentligt  biträde Ulgär av allmänna medel.

I mål eller ärende som avses i 41 S fär offentligt bilräde föranstalta om sädan uiredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger mälel eller ärendet. Har offentligt bilräde ej ulsells, fär rällshjälpsnämnden pä ansökan av den som åtgärden avser besluta om uiredning.

Den som efter beslul av offentligt biträde eller rällshjälpsnämnd medverkal vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. I fråga om fastställande ar ersättningen äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tilllämpning.

Rådgivning

46 §

Med rådgivning förstås i denna lag korlare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet. Som rådgivning skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet som avses i 8 § försia stycket 5 eller som omfattas av förordnande som meddelats med stöd av 8 § andra stycket.

Med rådgivning förstås i denna lag rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet under högst en timme. Som rådgivning skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet som avses i 8 § första stycket 5 eller som omfattas av förordnande som meddelats med stöd av 8 § andra slyckel.

47 §

Rådgivning sker mot en avgift som motsvarar en etthundratjugo-femtedd av det basbelopp som anges i 6 § första stycket, jämnad till närmasi lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Rådgivning sker mol en avgifl som molsvarar en halv procent av det basbelopp som anges i 6 § första stycket/ör varje påbörjad tidsperiod om 15 minuter. Avgiften för rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår er-

Prop. 1978/79:90

26

48 §

Nuvarande lyddse

Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den rätissökande får därviå räkna sig eriagd rådgivningsavgifi lill godo såsom betalning på kosinadsbi-drag.

Föreslagen lydelse

sättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Beviljas aUmän rättshjälp efter rådgivning, skall kosinaden för rådgivningen anses som en kosinad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälps-avgift.

Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå utan beslul av rättshjälpsnämnden.

Beslul om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift medddas av biträdel.

Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurist pä advokatbyrå.

Beslul om rådgivningsavgiftydw-likt 47 a första stycket ankommer på den som meddelat rådgivningen.

Särskilda bestämmelser

49 §

Mot råttshjålpsnämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslul enligt denna lagföres talan hos centralmyndigheten genom besvär. Mot centralmyndighetens beslut i anledning av besvär får talan ej föras.

I fråga om talan mot allmän domstols, krigsrätts eller förvaltningsdomstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i aUmänhet gäller om talan mot sådan domstols beslut.

I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen.

Mot beslut enligt denna lag av rällshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet som ej omfattas av första stycket föres talan hos besvärsnämnden genom besvär. Mot besluiel av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får talan dock ej föras.

Talan får ej föras mot besvärsnämndens beslut enligt denna lag.

49 a §

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras, förutom av enskild part, av domstolsverket. Räknas besvärstid från den dag då part fått del av beslutet, får domstolsverket likväl ej väcka besvärstalan senare än två månader från dagen för beslutet. Domstolsverket får föra talan även tiU förmån för enskild part.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lydelse

27

Talan mot beslul I jråga om rättshjälp för föras även av annan myndighet som regeringen bestämmer. Därvid skall vad i första stycket sägs om domstolsverkets talerätt tillämpas.

Undanröjes beslul om rällshjälp, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl, får dock förordnas att kosinaderna eller del därav skall betalas av statsverket.

50 S
Bestämmelsema i denna lag om Bestämmelsema i denna lag om

angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även sådant ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, som avser domstolens förvaltande verksamhet.

angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även sådani ärende vid domstol, som avser domslolens förvaltande verksamhet.

51 § Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej ulövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp pä säll som är ägnat all leda lill att verksamheten förväxlas med den rällshjälpsverk-samhet som enligt denna lag ulövas vid advokatbyrå dömes till böter. Detsamma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller benämning som är ägnad atl leda till förväxling därmed.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Har allmän rättshjälp beviljats före denna lags ikrafiträdande skall om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna i 16 och 17 §§ är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den 1 juli 1979. För tiden till utgången av år 1980 gäller delsamma 22 § tredje stycket, 27-30 och 34 §§. Utöver 17 § i den äldre lydelsen tillämpas 17 § andra meningen i den nya lydelsen. Ulöver 20 § i den nya lydelsen tillämpas fortfarande 20 § andra slyckel i den äldre lydelsen. Ersättning till medlare fastställs av domstolen. Bestämmelsen i 27 § första meningen i den nya lydelsen gäller ej i den män skyldighet alt utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt 16 § andra slyckel i den äldre lydelsen. Kostnadsbidrag och maximibelopp för sådant bidrag som har fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre lydelse skall vid tillämpning av lagen i dess nya lydelse jämställas med rättshjålpsavgift och maximibelopp för sädan avgifl.

Har molpart före denna lags ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet förrättshjälpskostnad jämlikt 31 §, skall statsverkets rätl att enligt nämnda paragraf uppbära ersältning som tillkommer den rättssökande övergå på denne, om ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat utlagas inom ell år frän beslutet om ersättningsskyldighet.

Prop. 1978/79:90 28

2   Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs atl 21 kap.  11 § föräldraba'ken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §' Beträffande parts skyldighet atl ersätta motparts kostnader i ärende enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om koslnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.

Kostnad för ulförande av upp- Kostnad för utförande av upp-

drag enligt 2 § första stycket andra drag enligt 2 § första siycket andra
punkten, hämtning eller omhänder- punkten, hämtning eller omhänder
tagande av barn och läkarunder- tagande av bam och läkarunder
sökning betalas av allmänna medel. sökning betalas av allmänna medel.
Fråga   om   ersättning för   sådan Den som har hand om barnet får

kostnad prövas av länsrätten. tillerkännas ersättning och förskott

i anledning av kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse vid läkarundersökning enligt 10 §. Härvid äger 15 förvaltningsprocesslagen (1971:291) motsvarande tUlämpning.

Fråga om ersättning enligt andra och tredje styckena prövas av länsrätten.

Denna lag iräder i krafl den 1 juli 1979.

3   Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken alt 17 kap. 14 §, 30 kap. 12 §,31 kap. 1 §, 33 kap. 5§, 49kap. 4 och 7§§, 52 kap. I §,.54 kap. 8 § saml 56 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse.

17 kap. 14 §2 Rätlen äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, atl den må verkställas ulan hinder av all den icke äger laga krafl.

' Senaste lydelse 1971:305.

Prop. 1978/79:90

29

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lyddse

Beslul under rättegången, mol vilkel lalan ej mä föras särskilt, skall genast gä i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslul, varigenom rälien avvisal ombud eller bilräde eller ogillal iredje mans yrkande alt fä som inlervenient dellaga i rällegången eller utlåtit sig angående ersältning eller förskott lill bilräde, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller inlervenient, eller förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller lill bilräde ulseit annan, än part föreslagit. Rätlen äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller atl tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, all besluiel må verksiällas ulan hinder av all det icke äger laga kraft.

Beslul under rättegången, mol vilkel talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkslällighel. Det-samma gäller beslul, varigenom rälten

/.    avvisal ombud eller biträde.

2. ogillal iredje mans yrkande alt fä som inlervenient deltaga i rättegången,

3. utlälil sig angående ersältning eller förskott till biträde, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är pari eller inlervenienl,

4. förordnai om någons hällande i häkte eller om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller om hävande av sädan åtgärd,

5. till biträde utsett annan än part föreslagit, eUer

6. utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som gäller aUmän rättshjälp, dock ej beslut om ersättningsskyldighet enligt 31 § rättshjälpslagen (1972:429).

Rätlen äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahälla föremål för syn eller besiktning, förordna att beslutet mä verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft, mä verkställas, vare den gällande.

30 kap.

12 §'*

Beslut under rättegängen, mot vilkel talan ej mä föras särskilt, skall genast gä i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat ombud, bilräde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott av

Beslut under rättegängen, mol vilket talan ej mä föras särskilt, skall genast gå i verkslällighel. Detsamma gäller beslul, varigenom rälien

/. avvisat ombud, bilräde eller försvarare.

2         Senaste lydelse 1972:430.

3         Senaste lydelse 1972:430.

Prop. 1978/79:90

30

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lydelse

allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller förskoll lill bilräde, försvarare, vitine, sakkunnig eller annan, som ej är pari, eller angående häklning eller ålgärd, som avses i 25-28 kap., eller lili försvarare utsett annan, än part föreslagil. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan atl förete skriftligt bevis eller atl tillhandahålla föremål för syn eller besiklning, förordna, all besluiel mä verkställas ulan hinder av all det icke äger laga krafl.

2. utlåtit sig angående ersältning eller förskoll av allmänna medel lill målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,

3. utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.,

4. till försvarare utsett annan än part föreslagit, eller

5. utlåtit sig i annat fall än som avses 1 2 eller 4 i fråga som gäller rättshjälp enligi rättshjälpslagen (1972:429), dock ej beslut om skyldighet alt till statsverket återbetala kostnad för rättshjälpen.

Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiklning, förordna all beslutet må verkställas utan hinder av all del icke äger laga krafl.

Ar särskild föreskrift meddelad därom, alt dom eller beslul, som icke äger laga krafl, må verkställas, vare den gällande.

31 kap.

1 §'

Dömes i mäl, vari åklagare för lalan, den tilltalade för brottet, skall han lill statsverket återgälda vad enligt rätlens beslut av allmänna medel utgått för hans inslällelse vid rälten under förundersökningen, lill vittne eller sakkunnig eller eljesl för bevisning under förundersökningen eller i rättegången saml i ersättning lill försvarare sä ock stalsverkels kosinad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för ulredningen, eller för kosinad, som vällals genom vårds-

Dömes i mäl, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller sakkunnig eller eljesl för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare sä ock statsverkels kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kosinad, som icke skäligen varil påkallad för utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårds-

< Senaste lydelse 1974:573.

Prop. 1978/79:90

31

Nuvarande lydelse

löshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annal fall än som sägs i 4§ försia stycket skyldig all betala mera än som motsvarar del för honom gällande maximibeloppet för kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Föreslagen lyddse

löshei eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annal fall än som sägs i 4 § försia stycket skyldig alt betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Vad den tilltalade enligt försia stycket skall återgälda får jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhällanden.

Om del belopp som den lilllalade        Om del belopp som den tilllalade

skulle hava atl ersätta understiger visst av regeringen fastställt belopp, skall kostnaden stanna å statsverket.

skulle hava all ersätta ej överstiger maximibeloppet enligt 12 § första stycket första meningen rättshjälpslagen, skall kosinaden stanna ä statsverket.

33   kap.

5 §5

Tredskodom delgives genom rättens försorg endast

om den innebär att fordran fastställes all utgå med särskild förmänsrätt i fast egendom eller tomträtt,

om den part som yrkal iredsko-domen begär del, eller

om part beviljals rällshjälp genom beslut av råttshjälpsnämnden.

Tredskodom delgives genom rättens försorg endast

om den innebär att fordran fastställes att utgä med särskild förmånsrätt i fast egendom eller tomirätt,

om den part som yrkat tredsko-domen begär det, eller

om part beviljats allmän rättshjälp.

49   kap. 4 §« Talan mot undertältens beslul under rättegängen skall föras särskilt, om rätten

1.   avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2. ogillat tredje mans yrkande atl fä som inlervenient dellaga i rättegången;

3. förelagt part eller annan all förele skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen eller 9§ första stycket 5 radioansvarighetslagen (1966:756) funnit det vara av synneriig vikt att där avsedd uppgift lämnas vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran;

' Senaste lydelse 1972:430. "Senaste lydelse 1977: 1020.

Prop. 1978/79:90

Nu varande lydelse

Föreslagen lyddse

32

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för företeelse i rättegången eller angående skyldighet för nägon, som ej är part eller inlervenienl. all gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel lill mälsägande eller angående ersättning eller förskoll till biträde, försvarare, vitine, sakkunnig eller annan, som ej är part eller inlervenienl:

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller i brotlmäl angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.; eller

7. avslagit begäran om rällshjälp eller om ersäiining eller förskott lill part, som åtnjuter sådan förmån, eller avslagit begäran om

biträde eller försvarare eller lill sädanl uppdrag förordnai annan, än part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i 1,2,3 eller 7, åligge den som vill föra lalan all, om beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljesl inom en vecka frän den dag, dä han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare rält lill talan. Rätlen pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller i brottmål angående häklning eller ålgärd, som av.ses i 25-28 kap.;

7. avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan än part föreslagil;

8. utlåtit sig i annat fall ån som avses i 5 eller 7 i jriiga som gäller allmän rättshjälp: eller

9. avslagit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller om ersättning eller förskott till pari, som ål njuter sådan förmån.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fräga om beslut, som avses i 1, 2, 3, 7, < eller 9, åligge den som vill föra talan att, om beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljesl inom en vecka frän den dag, dä han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare rätl till talan. Rätten pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.

7 §'

Har underrätt förklaral domare jävig eller ogillal jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit begäran om rättshjälp, skall vid underrättens beslut förbliva.

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit begäran om rällshjälp åt misstänkt i brottmål, skall vid underrättens beslul förbliva.

52 kap.

I §

Vill någon anföra besvär mol underrätts beslut, skall han inom två

veckor frän den dag, då beslutet meddelades, lill underrätten inkomma

med besvärsinlaga; har beslul under rättegången meddelats annorledes än

vid sammaniräde för förhandling, skall dock besvärsliden räknas frän den

' Senasle lydelse 1972:430.

Prop. 1978/79:90 33

Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse

dag, dä klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslul om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller i fräga, som avses i 49 kap. 6§, vare ej inskränkt till viss lid.

Om skyldighet atl anmäla miss- Om skyldighet atl anmäla miss-

nöje med beslut, som avses i 49 nöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § försia stycket 1, 2, kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.       3, 7, 8 eller 9,  stadgas i nämnda

kapitel.

54 kap.

8 §
Ej mä talan föras mot hovrätts Ej mä lalan föras mol hovrätts

beslut angående jäv mot domare i beslul angående jäv mol domare i
underrätt eller i dit fullföljd fräga, underrätt eller i dit fullföljd fräga,
som avses i 49 kap. 4§ försia som avses i 49 kap. 4§ försia
slyckel 7 eller 6 §. stycket 7 eller 9 eller 6 §.

56 kap.

1 § Vill nägon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor från den dag, dä beslutet meddelades, lill undertälten inkomma med besvärsinlaga; har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas frän den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslul om någons häktande eller kvarhållande i häkte vare ej inskränkt lill viss tid.

Om skyldighet alt anmäla miss- Om skyldighet atl anmäla miss
nöje mol hovrätts beslul i fråga, nöje mol hovrätts beslut i fråga,
som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § för- som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § för
sta stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i sta stycket 1,2,3,7,5 eller 9, stad-
54 kap. 3 §. gas i 54 kap. 3 §.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1979.

4    Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

34 §' Mol beslut, som ej innebär atl målet avgöres, får talan föras endasl i samband med lalan mot beslul i själva mälel. Talan fär dock föras särskilt när rätten

'Senaste lydelse 1974:357.

3   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 34

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

1. ogillal invändning om jäv mol ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. förordnai rörande saken i avvaktan på målets avgörande,

4. förelagt någon all medverka pä annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom,

5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vitine eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

6. förordnai angående undersök- 6. förordnai angående undersökning eller omhändertagande av per- ning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annan son eller egendom eller om annan liknande åtgärd eller liknande åtgärd,

7. förordnat angående ersättning 7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i mälel. för någons medverkan i målet, eller

8. utlåtU sig i annat fall än som avses i 7 i fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Mot beslut, varigenom mäl återförvisas till lägre instans, får talan föras endasl om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på mälels utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs atl 17 § lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §'

I fräga om talan mot patenlbesvärsrättens slutliga beslut finns bestämmelser i patentlagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970:485), vammär-keslagen (1960:644), namnlagen (1963:521) och lagen (1977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens omräde.

Mot patenlbesvärsrättens beslut, som ej är slutiigt, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målel. Talan får dock föras särskilt när rätten har

' Senaste lydelse 1977: 1021.

Prop. 1978/79:90 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

1. ogillat invändning om jäv mot ledamol av rälien eller invändning om all hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller bilräde,

3. utdömt vite eller straff för underiålenhet alt iakllaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig atl ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

4. förordnai angående ersättning för någons medverkan i målel,

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp. Särskild lalan som avses i andra slyckel fär föras av den som besluiel angår, om del har gätt honom emot. Talan föres genom besvär hos regeringsrätten. Därvid äger bestämmelserna i 7§ förvaltningsprocesslagen (1971: 291) molsvarande lillämpning.

Denna lag iräder i krafl den 1 juli 1979.

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs atl 23 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §'

Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslul i ärende enligt 12 kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ärende angående bosladsräll, bosladssanering eller särskild förvallning eller i ärende enligi lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfaslighel m.m. finns bestämmelser i 12 kap. 70§ jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen, 76§ bosladsrättslagen (1971:479), 21 § bostadssaneringslagen (1973:531), 34§ bostadsförvaltningslagen (1977:792) saml 25 § lagen om förvärv av hyresfaslighel m. m.

Mol beslul av hyresnämnd får lalan föras särskilt, om nämnden

1. avvisal ansökan som avses 18, 11, 14-16, 16a eller 16c §,

2. avskrivit ärende enligt 8-10, 15a, 16, 16a eller 16c§, dock ej när ärendet kan återupptagas,

3. förordnai angående ersättning för någons medverkan i ärendet,

4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet.

' Senaste lydelse 1978:306.

Prop. 1978/79: 90

36

Nuvarande lydelse

hiireshigen lydelse

5. ullålil sig i annal fall än som avses 1 3 i fråga .som gäller allmän rällshjälp.

Särskild talan föres genom besvär hos bosladsdomstolen inom tre veckor frän den dag besluiel meddelades. Besvärshandlingen skall inges lill domsiolen.

Denna lag Iräder i krafl den 1 juli 1979.

7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs all  19 § lagen (1976:839) om siaiens va-nämnd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19 §

Talan mot beslul av nämnden, som innebär avgörande av saken, föres genom vad. Delsamma gäller i fråga om beslut, varigenom nämnden i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersältning enligt 14 §. Särskild vadeaninälan behövs ej.

Mol nämndens beslut, varigenom nämnden avvisal ansökan, avskrivit mäl, utlåtit sig om ersättning enligt 12 § Iredje stycket eller 13 § eller i annat fall än som avses i första siycket utiåtil sig om ersättning enligt 14 § eller utlåtit sig i fråga som avses i 15§, föres talan genom besvär. Mot annat av nämnden meddelat beslut som ej innebär avgörande av saken fär talan föras endasl i samband med sädan lalan som avses i första siycket första punkten.

Beslul av nämnden får verkställas

Talan mol beslul av nämnden, som innebär avgörande av saken, föres genom vad. Delsamma gäller i fråga om beslul, varigenom nämnden i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning enligt 14 § eller i annan fråga som gäller allmän rällshjälp och som rör part. Särskild vadeanmälan behövs

ej-

Mol nämndens beslul, varigenom nämnden avvisal ansökan, avskri-vii mäl, utlåtit sig om ersältning enligt 12 § Iredje siycket eller 13 § eller i annat fall än som avses i första siycket utlåtit sig om ersältning enligt 14 § eller i annan fråga som gäller allmän rättshjälp eller utiåtil sig i fräga som avses i 15 §, föres talan genom besvär. Mot annal av nämnden meddelat beslul som ej innebär avgörande av saken fär lalan föras endasl i samband med sådan lalan som avses i första stycket första punkten.

som domslois dom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Prop. 1978/79:90

37

8    Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom föreskrivs all 212 och 2198§ ulsökningslagen (1877:31 s. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Förestagen lyddse

212 §'

Har överexekuior genom särskilt beslul uilälil sig över omsländighel, som angår mälels behandling; däröver mä ej besvär anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken. Ej vare pari förment all särskili överklaga beslul, varigenom överexekuior före mälels slutliga avgörande utlåtit sig i fråga, som avses i 195 § 1 mom., eller meddelat förordnande enligt 208 §. Tilltror part sig visa, atl utsökningsmål av överexekuior onödigt uppehälles: äge då all däröver klaga.

Har överexekuior genom särskilt beslut utlälil sig över omsländighel, som angår mälels behandling: däröver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken. Ej vare part förment all särskili överklaga beslul, varigenom överexekuior före mälels slutliga avgörande utlåtit sig i fråga, som avses i 195 § 1 mom., eller meddelat förordnande enligt 208 § eller utlåtit sig 1 fråga som gäller allmän rättshjälp. Tilltror part sig visa, atl utsökningsmål av överexekuior onödigt uppehälles; äge dä alt däröver klaga.

219 ¥

Talan mol hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål skall fullföljas genom besvär lill högsta domstolen.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målel visats äter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § 2 mom. finnes stadgat äga molsvarande tillämpning.

Över beslut, varigenom hovrätten, innan ändringssökandel slutligen prövas, förordnat, all överexe-kutors utslag icke må verkställas eller atl, om verkslällighel redan följt, ytterligare åtgärd ej mä vidtagas, eller utlåtit sig i ftåga, som i 195 8 1 mom. sägs, må särskild talan föras. Har hovrätten i annat fall är nu sagls genom särskilt beslut ullålil sig över omsländighel, som angår mälels behandling; däröver

Över beslut, varigenom hovrätten, innan ändringssökandel slutligen prövas, förordnat, an överexe-kulors utslag icke må verkställas eller atl, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas, eller utlåtit sig i fräga, som i 195 § 1 mom. sägs, eller utlåtit sig 1 fråga som gäller allmän rättshjälp, må särskild talan föras. Har hovrätten i annat fall är nu sagls genom särskilt beslul ullålil sig över om-

' Senaste lydelse 1946:814. 2 Senasle lydelse 1946:814.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

mä besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.

38

Föreslagen lyddse

ständighel, som angår målels behandling; däröver mä besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.

Ej må klagan föras över utslag, varigenom hovrätten undanröjt förordnande, som av överexekutor meddelats enligt 208 §.

Denna lag Iräder i krafl den 1 juli 1979.

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs alt 23 och 34 §§ lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Förestagen lydelse

23 §

Mol psykiatriska nämndens be- Mot psykiatriska nämndens be-

slut fär lalan icke föras. slul enligt denna lag fär talan icke

föras.

34 §'

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärenden endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande. Beslut rörande förskott på ersättning som avses i 32 § eller 33 § tredje stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärenden endast om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande. Beslut rörande förskott på ersättning som avses i 32 § eller 33 8 tredje stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller beslut som rör rällshjälp genom offentligt bilräde.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i övertäll äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

Senasle lydelse 1973:129.

Prop. 1978/79:90

39

10    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs att 22 och 45 §8 lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §>

Beslulsnämnd får avgöra ärende endasl om ordföranden och minst tvä andra ledamöier är närvarande. Beslut rörande förskott på ersättning som avses i 20 § eller 21 § tredje siycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Beslulsnämnd fär avgöra ärende endasl om ordföranden och minsl tvä andra ledamöier är närvarande. Beslul rörande förskott pä ersättning som avses i 20 § eller 21 8 tredje siycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Delsamma gäller beslul som rör rällshjälp genom offentUgt bilräde.

Bestämmelsena i 29 kap. rättegångsbalken om omröslning i överräll äger molsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

45 §2

Mol psykiatriska nämndens beslul eller huvudtillsynsmyndighetens beslut enligt 44 § fär talan icke föras.

Mot psykiatriska nämndens beslut enligt denna tag eller huvudtill-synsmyndigheiens beslut enligt 44 § fär talan icke föras.

I fråga om lalan mol länsskolnämnds beslut gäller 54 8 skollagen i Ull-lämpliga delar.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1979.

' Senaste lydelse 1973: 130. " Senaste lydelse 1971:639.

Prop. 1978/79: 90 40

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-08-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Antonsson, Olsson, Dahlgren, Äsling, Söder, Mundebo, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådet Wikström

Lagrådsremiss med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) m. m.

1    Inledning

Statsmakterna beslöt åren 1972—73 en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. 1 samband därmed antogs rättshjälpslagen (1972: 429) som jämte anslutande författningar trädde i kraft den 1 juli 1973. Lagen har sedermera ändrats vid flera tillfällen, senast 1978: 363.

Vid rättshjälpsreformens tillkomst förutsatte riksdagen att lagstiftningen på området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av dess tillämpning (JuU 1972: 12 och 1973: 1).

Inom domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), vilken innan domstolsverket den 1 juli 1975 trädde i funktion var centralmyndighet för rättshjälpen, gjordes under hösten 1974 en samlad genomgång av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälpssystemet. Undersökningen har redovisats i en tUl justitiedepartementet i december 1974 överlämnad promemoria Översyn av rättshjälpssystemet. Promemorian remissbehandlades.

Mot bl. a. denna bakgrund tillsattes i maj 1975 rättshjälpsutredningen (Ju 1975: 07) med uppgift att göra en allmän översyn av rättshjälpssystemet. DON:s promemoria föranledde i övrigt vissa smärre justeringar i rättshjälpslagen utan att resultatet av utredningens arbete avvaktades. Utredningen avlämnade år 1977 betänkandet (SOU 1977: 49) Översyn av rättshjälpssystemet. 1 betänkandet läggs fram förslag tiU bl. a. ny rättshjälpslag, som främst syftar tiU att effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla systemet. De vid betänkandet fogade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

1 Ledamöter justitiekanslem Ingvar Gullnäs, ordförande, numera riksdagsledamoten Brita Bergström, dåvarande riksdagslelamoten Tage Larfors och lagmannen Carl-Anton Spak.

Prop. 1978/79: 90 41

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgetts av bostadsdomstolen, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Göteborg, Göteborgs och Kristianstads tingsrätter, hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö, rättshjälpsnämnderna i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Jämtlands län. Allmänna advokatbyråkom-mittén (Ju 1977: 11), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Föreningen Sveriges polismästare. Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion, Sveriges köpmannaförbund. Svenska Företagares riksförbund och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd.

Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit från konsumentverket, utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt, hyresråden Frans-Gösta Svanberg och Jan Bergendal i Malmö, Riksförbundet för social och mental hälsa samt utredningen (B 1977: 07) med uppdrag att utreda frågan om lokalisering av ny verksamhet till Västerbottens län.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2    Översikt över rättshjälpslagstiffningen och dess tillämpning 2.1 Rättshjälpslagstiftningen

En huvudprincip i rättshjälpssystemet är att rättshjälp i princip skall kunna lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet där behov av bistånd föreligger, oavsett om angelägenheten skall behandlas vid domstol eller vid annan myndighet eller om den över huvud taget skall prövas av myndighet. Rättshjälp utgår i fyra skilda former, nämligen som aUmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning .

Allmän rättshjälp lämnas i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp skall utgå i annan form. Huvudregeln är dock försedd med flera begränsningar. Bland dessa märks att aUmän rättshjälp inte får lämnas, om den rättssökandes betalningsförmåga överstiger visst gränsbelopp, som räknas fram med utgångspunkt från en beräknad årsinkomst om åtta basbelopp. Detta be-

Prop. 1978/79: 90 42

lopp utgjorde den 1 juli 1973 58 400 kr. men är för 1978 94 400 kr. Gränsbeloppet kan ökas vid underhållsskyldighet mot annan. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständighet. Allmän rättshjälp kan inte utgå liU annan juridisk person än dödsbo. Ändra begränsningar gäller om den rättsliga angelägenheten eller sökanden saknar närmare anknytning UU Sverige. Allmän rättshjälp utgår vidare i allmänhet inte tiU näringsidkare, när angelägenheten har samband med hans näringsverksamhet. Inte heller lämnas rättshjälp för upprättande av självdeklaration eller i vissa andra s. k. massärenden, t. ex. ärenden om förrättande av bouppteckning, inskrivningsärenden, fastighelsdeklaration eller i mål eller ärende angående fastighetstaxering. Som allmän förutsättning gäller att den rättssökande för att få allmän rättshjälp skall ha ett befogat intresse av att få sin sak behandlad.

Den aUmänna rättshjälpen innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet under förutsättning alt den rättssökande efter förmåga själv bidrar till kostnadema. De viktigaste ersättningsgilla kostnaderna är kostnad för biträde, för bevisning vid aUmän domstol eUer utredning i utom-processuellt ärende, utredning i förvaltningsärende, resa och uppehälle för den rättssökande eller vårdare m. fl., vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskUlnad, Den rätissökandes eget bidrag UU kostnaderna, kostnadsbidraget, räknas fram med utgångspunkt från hans ekonomiska förhållanden vid den tidpunkt då allmän rättshjälp begärs. Avgörande för kostnadsbidragets storlek är sökandens beräknade årsinkomst, varvid beaktas bl. a, hans försörjningsbörda, förmögenhetsinnehav och skuldsättning. Lägsta kostnadsbidrag utgjorde ursprungligen 50 kr. men är f, n. 90 kr. Föreligger särskilda skäl får bidraget nedsättas eller helt efterges. Domstolsverket har utfärdat särskilda föreskrifter och anvisningar till hjälp när kostnadsbidraget skall bestämmas. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rättshjälpsnämnd. Utan sådant beslut får dock den rättssökande anlita advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger det s. k. maximibeloppet för den sökandes kostnadsbidrag, dvs. det belopp till vilket kostnadsbidraget fastställs när rättshjälpen beviljas. Överstiger kostnaderna för rättshjälpen detta maximibelopp, krävs beslut av rättshjälpsnämnden, som samtidigt fastställer maximibeloppet. Rättshjälpsnämnden kan förordna biträde åt sökanden, om denne begär det och inte själv eller genom annan kan ta till vara sin rätt. Biträde får dock i regel inte förordnas, om den rättsliga angelägenheten kan antas bli prövad enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Om inte särskilda skäl föreligger får biträde inte heller förordnas i ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskUlnad, Ersättning till biträde utgår med skäligt belopp för arbete, tids-

Prop. 1978/79: 90 43

spiUan och utlägg, I mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställer domstolen biträdesersättningen, 1 andra fall fastställs ersättningen av rättshjälpsnämnden.

Har rättshjälpsnämnden beslutat om allmän rättshjälp, skall nämnden göra en slutreglering i ärendet, när den rättsliga angelägenheten har slutförts. Slutregleringen innebär en avräkning med sökanden, varvid koslnadsbidraget slutligt fastställs. Har biträde förordnats, sker slutavräkning även med biträdet. Åtnjuter part i mål eller ärende vid allmän domstol rättshjälp, skall motpart som enligt lag kan vara ersättningsskyldig i fråga om kostnaderna för rättshjälpen åläggas att utge ersättningen till statsverket. Under vissa betingelser skall rättshjälpsnämnden förordna att den allmänna rättshjälpen skall upphöra, trots att den rättsliga angelägenheten inte slutförts. Den rättssökande kan då själv få bära kostnaderna för rättshjälpen.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels som rätt till offentlig försvarare och dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Denna rättshjälpsform utesluter andra former av rättshjälp inom brottmålsområdet. I fråga om rätt till offentlig försvarare gäller bestämmelserna i RB. Dessa innebär bl, a. att domstolen skall förordna försvarare för misstänkt eller tilltalad, när behov föreligger. Den misstänktes ekonomi saknar därvid betydelse. Inte heUer betalas något kostnadsbidrag. Däremot kan den tilltalade, om han fälls till ansvar, förpliktas atl betala tillbaka kostnad för offentlig försvarare, dock inte med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för hans kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp.

Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än offentlig försvarare kan avse rätt att av allmänna medel få ersättning för kostnad för bevisning, för resa och uppehälle och för domstolsavgifter. Sådan rättshjälp utgår bara tUl tilltalade i lägre inkomstlägen. Förutsättningen är att den tilltalades beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre basbelopp, dvs. för år 1978 35 400 kr. Denna gräns höjs om försörjningsbörda föreligger. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav, skuldsättning m. m. Återbetalningsskyldighel kan åläggas enligt samma regler som gäller för kostnad för offentlig försvarare.

Beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål meddelas av domstolen.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas i vissa i lagen särskUt angivna förvaltningsärenden, som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten, 1 huvudsak rör det sig om mål och ärenden inom den psykiatriska sjukvården, nykterhetsvården, barnavården, kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Offentligt biträde förordnas efter särskild behovsprövning av rättshjälpsnämnden efter ansökan av den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Den enskildes ekonomi saknar betydelse vid behovsprövningen. Ersättning till offentligt biträde

Prop. 1978/79: 90 44

fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Även kostnad för viss utredning utgår av allmänna medel. Någon återbetalningsskyldighet kan inte förekomma. Också rättshjälp genom offentligt biträde är exklusiv i den meningen att annan rättshjälp inte kan lämnas i samma angelägenhet.

Rättshjälp kan slutligen utgå i form av rådgivning. Med rådgivning förstås enligt rättshjälpslagen korlare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet. Rådgivning meddelas av advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå. Det behövs inte något beslut av rättshjälpsnämnden eller annan myndighet. För rådgivningen utgår en indexreglerad enhetsavgift, f, n. 90 kr. Avgiften får sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Övergår rådgivningen till allmän rättshjälp, anses kostnaden för rådgivningen som en kostnad för den allmänna rättshjälpen och eriagd rådgivningsavgift räknas den rättssökande till godo som betalning på kostnadsbidraget. Avgiften utgör biträdets ersättning för rådgivningen. Har avgiften satts ned eller eftergivits, något som biträdet beslutar om, betalas mellanskillnaden tUI biträdet av allmänna medel.

Rättshjälpsreformen innebar också en starkt ökad statlig etablering inom området för advokatverksamhet, Fömtom att staten övertog de kommunala rättshjälpanstalterna beslöts att en nyetablering skulle ske så att i princip minst en statlig advokatbyrå skulle finnas i varje län. Detta mål har nu uppnåtts. Antalet allmänna advokatbyråer är f. n. 30. Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist vid allmän eller enskild advokatbyrå. 1 vissa fall får också annan person lämna rättshjälp. Skyldighet att lämna allmän rättshjälp m. m, åvilar enbart jurist vid allmän advokatbyrå.

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av rättshjälpsnämnderna. Det finns sex sådana nämnder, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall och Umeå. Nämndernas verksamhetsområden sammanfaller med vederbörande hovrätts domsområde. För tillsyn över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer och för samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet finns domstolsverket som centralmyndighet för rättshjälpen.

Beslut som har meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten. För prövning av sådana besvär finns en särskUd besvärsnämnd inrättad inom domstolsverket. Mot domstolsverkets beslut får talan inte föras. Har allmän domstol meddelat beslut rörande rättshjälp kan det överklagas till högre rätt enligt RB:s bestämmelser.

2.2 TiUämpningen av de olika rättshjälpsformema

Som tidigare nämnts gjorde DON under hösten 1974 en samlad genomgång av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälps-

Prop. 1978/79: 90 45

systemet. I samband härmed gjordes vissa undersökningar bl. a. av hur de olika rättshjälpsformerna utnyttjades m. m.

En enkät hos ett drygl 80-tal enskilda advokatbyråer belyste inställningen till rättshjälpsformerna rådgivning och allmän rättshjälp ulan beslut av rältshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40 % av byråerna inte någon rådgivning enligt rättshjälpslagen (RHL). Äv de byråer som lämnade rådgivning lämnade 47 % högst 30 rådgivningar och bara 13 % mer än 30 rådgivningar. Bland orsakerna till den ringa förekomsten av rådgivning angavs att rådgivning inte efterfrågades, att den inte kunde hållas inom den förutsatta tiden 20-—25 miuter samt att den var olönsam. Beträffande allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd upplystes i 77 % av svaren att sådan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddelades. Samtidigt uppgavs av 87 % att rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Vid 13 % av byråerna utnyttjades inte någon rättshjälpsform alls. Att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utnyttjades i så liten omfattning förklarades med bl. a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt, att reglerna var krångliga och att felbedömning kunde ske beträffande storleken av sökandens kostnadsbidrag eller rätt tiU allmän rättshjälp. Ett flertal av de tiUfrågade rekommenderade att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffades.

Utredningen har företagit undersökningar bl. a. rörande ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd och ärenden om offentligt biträde.

Undersökningen av förstnämnda kategori omfattade 6 119 ärenden som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under januari 1975 och slutförts senast under juli 1976. Sammanlagt inkom Ull rättshjälpsnämnderna 7 542 ärenden under januari 1975, varför undersökningen täckte 81 % av dessa. Nära 20 % av ärendena hade alltså inte slutförts ett och ett halvt år efter anhängiggörandet. Resultaten av undersökningen bör därför tolkas med viss försiktighet.

Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 93 % av ärendena och avslagits 14%, 3 % av ärendena hade avskrivits, BifaUsfrekvensen varierade i viss mån mellan de olika nämnderna (från 91,6 % i Jönköping till 94,7 % i Göleborg och Umeå).

I fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) visade undersökningen att hela 76 % av ärendena gällde familjerätt, varav 56 % äktenskapsskillnad, 5 % bodelning och 15 % övrig familjerätt. I övrigt fördelade sig ärendena efter saken enligt följande: Fordran och skadestånd vardera 5 %, arvsrätt 4 %, tvist p. g, a, köp av fast egendom 3 %, förvaltningsrättsliga ärenden, tvist rörande hyresförhållande, arrende m. m. samt övrigt vardera 2 %.

En jämförelse meUan avslagsfrekvensen och saken visade att avslags-

Prop. 1978/79: 90 46

frekvensen var störst i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden där ansökan avslagits i 32 % av ärendena. Ävslagsfrekvensen i gruppen "övrigt" var 21 %, ifråga om "fordran" 12 % och för bodelning och tvist rörande hyresförhållande, arrende m. m, 10 %. 1 familjerättsliga ärenden utom bodelning var avslagsfrekvensen lägre än 1 %,

I 76 ärenden (1,3 %) hade sökanden vid ansökningstillfället betraktats som näringsidkare. Ansökan hade avslagits i 41 av dessa faU.

1 fråga om sökandens kostnadsbidrag visade sig bidraget ha eftergivits i 38 % av ärendena och satts ned till 30 kr, (dvs, hälften) i 5 % av dem. 1 79 % av ärendena fastställdes koslnadsbidraget till 60 kr. (den dåvarande grundavgiften) eller lägre belopp. 1 15 % av ärendena översteg kostnadsbidraget 200 kr. och i 6 % översteg det 500 kr,

Äv de 5 699 ärendena där ansökan bifallits hade 1 583 (28 %) handlagts helt utomprocessuellt, 1 övrigt hade 69 % handlagts vid allmän domstol och 3 % vid förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndighet. En studie av hur de utomprocessueUa ärendena skulle ha handlagts "i förlängningen" (t, ex. om en tvist inte förlikts) visade att endast 10 % helt saknade myndighetsanknytning. Dessa avsåg i stor utsträckning upprättande av testamente eller äktenskapsförord.

En fördelning av ärendena efter biträdets kategori visade att andelen ärenden där biträdet var jurist vid allmän advokatbyrå var 29 %, 1 68 % av ärendena var biträdet jurist vid enskild byrå. Något ärende där biträdet var annan än jurist förekom inte.

Byte av biträde efter särskilt beslut av rättshjälpsnämnden hade skett i 24 ärenden (0,4 %).

Den totala rättshjälpskostnaden var högst 500 kr. i 22 % av ärendena, mellan 501 och 1 000 kr. i 44 %, mellan 1 001 och 2 000 kr. i 24 % och mer än 2 000 kr. i 10 % av ärendena, I 1 % översteg rättshjälpskostnaden 5 000 kr. Den genomsnittliga rättshjälpskostnaden var ca 1 050 kr, I de fall ärendet avslutats under 1976 var kostnadema omräknade till 1975 års nivå (efter en timkostnadsnorm på 175 kr.).

En jämförelse mellan rättshjälpskostnaden och saken visade bl. a. följande. I ärenden om äktenskapsskUlnad, vilka genom sitt antal vägde tungt i totalsiffrorna, uppgick kostnaden i 55 % av ärendena lill mellan 501 och 1 000 kr. Kostnaden var högst 500 kr. i 15 % av ärendena och översteg 2 000 kr. i 7%. Övriga famUjerättsliga ärenden utom bodelningsärenden uppvisade en likartad kostnadsbild, dock med viss förskjutning nedåt. Bodelningsärenden var genomgående betydligt mer kostsamma. I 54 % översteg kostnaden 1 000 kr. och i 21 % 2 000 kr. Skadeståndsärenden uppvisade ungefär samma kostnadsbild. De dyraste ärendena rörde tvist p. g. a. köp av fast egendom där kostnaden översteg 1 000 kr, i 67 %, 2 000 kr. i 30 % och 5 000 kr. i 6 % av ärendena. Genomgående "billiga" ärenden var ärenden som rörde arvsrätt (ofta upprättande av testamente), där kostnaderna i 59% av ärendena upp-

Prop. 1978/79: 90 47

gick till högst 500 kr., och förvaltningsrättsliga ärenden, där kostnaden i 44 % av ärendena var högst 500 kr.

Den fastställda biträdesersätlningen uppgick till högst 200 kr. i 5 % av ärendena samt var mellan 201 och 400 kr. i 12 %, mellan 401 och 600 kr, i 21 % och mellan 601 och 800 kr, i 18 %. 1 52 % av ärendena hade biträdesersättningen fastställts till belopp mellan 401 och 1 000 kr. Biträdesersättningar överstigande 1 000 och 3 000 kr, förekom i 31 respektive 3 % av ärendena. Den genomsnittliga biträdesersätlningen var 995 kr. (dvs, 55 kr. lägre än den genomsnittliga rättshjälpskostnaden). Även biträdesersättningen hade omräknats till att motsvara en timkostnad på 175 kr.

I fråga om biträdesersättning som fastställts av rättshjälpsnämnd visade undersökningen att rättshjälpsnämnd satt ner ersättningen i 3 % och avvikit från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning i förvaltningsärende i 5 % av fallen,

I 4,5 % av samtliga ärenden hade beslut fatlats i rättshjälpsnämnden själv, alltså utan utnyttjande av delegationsmöjligheten, antingen i fråga om ansökan eller biträdesersättning eller (i 3 ärenden) bådadera. Här förelåg avsevärda skillnader mellan de olika nämnderna. Malmö-nämnden prövade t. ex. mer än tre gånger så många ärenden som Göteborgsnämnden.

Utredningens undersökning av ärenden om offentligt biträde omfattade 1 360 ärenden, som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under år 1975 och slutförts senast i juni 1976, Under år 1975 anhängiggjordes sammanlagt 1 809 ärenden om offenUigt biträde. Undersökningen täckte alltså 75 % av dessa. Resultaten kunde dock anses relativt säkra, eftersom de ärenden som inte slutförts vid undersökningstillfället genomgående hade påbörjats i slutet av år 1975. (Praktiskt tagel samtliga ärenden från första halvåret 1975 ingick i undersökningen.)

Ansökan om offentligt biträde avsåg i 57 % av ärendena förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), i 18 % avvisning enligt utlänningslagen, i 10 % omhändertagande för samhällsvård m. m. eller samhäUsvårds slutliga upphörande enligt barnavårdslagen (1960: 97) och i 6 % tvångsintagning eUer kvarhållande i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård.

Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80 % av ärendena. Ävslagsfrekvensen uppgick till genomsnittligt 12 %. Ävslagsfrekvensen varierade påtagligt mellan de olika nämnderna, vilket till viss del kunde förklaras av olikartad ärendestruktur.

Framställning om offentligt biträde gjordes i 73 % av ärendena genom ansökan och i 27 % genom anmälan avhandläggande myndighet. Rättshjälpsnämnds beslut hade nästan alltid följt myndighels yttrande över ansökan eller anmälan. Endast i 1 % av ärendena förekom avvikelse.

Prop. 1978/79: 90 48

Undersökningen visade vidare att sökanden i 14 % av samtliga ärenden på ett eller annat sätt var berövad friheten. 1 dessa fall bifölls ansökningarna tUl 89 %.

Rättshjälpskostnaden uppgick i genomsnitt tUl 770 kr. och biträdesersättningen till 747 kr., båda talen i 1975 års prisnivå. Avvikelse från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning hade gjorts i 15 faU (1,4 %).

3    Beviljande av allmän rättshjälp m. m. 3.1 Beviljande av allmän rättshjälp

3.1.1 Nuvarande ordning m. m.

AUmän rättshjälp lämnas dels utan beslut av rättshjälpsnämnd och dels efter sådant beslut. Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får lämnas rättssökande som anlitar advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Skyldigheten att utge kostnadsbidrag fullgörs genom att den rättssökande betalar biträdet dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.

Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, skall ersättning till biträde samt för bevisning och anan utredning bestämmas som om kostnaden skulle ha utgått av allmänna medel enligt RHL.

Ersättningen till biträdet i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen fastställs av domstolen. I annat fall, dvs, i utomprocessueUa ärenden, förvaltningsärenden och ärenden inför skiljenänmd, skall ersättningen till biträdet fastställas av rättshjälpsnämnd, om den rättssökande eller biträdet begär det eller rättshjälpsnämnden självmant tar upp ersättningsfrågan UU prövning.

Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får inte lämnas, om den rättssökande är dödsbo och inte heller i angelägenhet rörande bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.

Beslut av rättshjälpsnämnd om allmän rättshjälp förutsätter ansökan av den rättssökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehåUa uppgifter om den rättsliga angelägenhet som ansökan avser och, om det är möjligt, det värde som saken rör. Avser ansökan en rättslig angelägenhet som inte skall prövas eller på annat sätt behandlas i landet, skall detta anges. Äv ansökan skall vidare framgå om rådgivning lämnats och om rådgivningsavgiften därvid satts ned eller eftergetts. Vill sökanden att biträde skall förordnas för honom, skall han uppge detta i ansökan. Kan den rättsliga angelägenheten antas bli prövad enligt småmålslagen eller avser ansökan bodelning med anledning av äktenskaps-

Prop. 1978/79: 90 49

skillnad eller boskillnad, skall också anges de särskUda skäl som åberopas lill stöd för begäran om biträdesförordnande. Därutöver skall i ansökan lämnas uppgift om sökandens ekonomiska förhållanden enligt formulär som centralmyndigheten fastställer. När dödsbo är sökande skall i stället genom bouppteckning eller på annat sätt tUlförlitlig utredning lämnas om boets ekonomiska ställning. Är dödsbodelägares ekonomiska villkor av betydelse för prövningen av ansökan, skall ansökan innehålla de uppgifter som behövs i detta hänseende. Uppgifterna om de ekonomiska förhållandena skall lämnas på heder och samvete.

Enligt förarbetena UU RHL kan det inte fordras av den som biträder en sökande att han skall göra någon närmare undersökning och kontroll av riktigheten av de uppgifter som sökanden lämnar om sina ekonomiska förhållanden. Inte heUer uppställs något krav på alt dessa uppgifter bestyrks i särskild ordning. Den närmare undersökning och kontroll som kan vara påkallad förutsätts ske genom rältshjälpsnämndens försorg. En rätissökande som medvetet lämnar orikliga uppgifter kan ådraga sig straffansvar för sitt förfarande och rättshjälpsnämnden bör enligt förarbetena göra anmälan till åklagare eller polismyndighet, om den anser brottslig gärning föreligga. Rättshjälpslagen innehåller vidare en regel som innebär att rättshjälpen i allmänhet skall upphöra för den som i sin ansökan om allmän rättshjälp uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktiga uppgifter.

När ansökan kommit in tiU rättshjälpsnämnd, skaU nämnden pröva om sökanden har rätt till allmän rättshjälp, dvs. för fysisk person att hans beräknade årsinkomst inte överstiger den gräns som gäller för tillfället. Vidare skall nämnden, i fråga om sökandens person och ärendets beskaffenhet, kontrollera att inte sådant förhållande är för handen som utesluter att allmän rättshjälp får lämnas. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas skall det maximibelopp som skall gälla för sökandens kostnadsbidrag fastställas.

Efter begäran av sökanden kan rättshjälpsnämnden förordna biträde för honom, om han inte kan tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars bistår honom. I ärenden som kan antas bli prövade enligt småmålslagen och i ärenden om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad gäller vissa begränsningar i rätten att få biträde. Biträde enligt RHL får inte förordnas, när biträde enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken kan förordnas.

Meddelar rättshjälpsnämnden beslut om allmän rättshjälp, betalas de kostnader som uppkommer efter beslutet av allmänna medel. Även biträdesersättning som avser tiden mellan ansökan och beslut ersätts av allmänna medel. Detsamma gäUer biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskäligt dröjsmål och kostnaden avser ersättning till advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Har allmän rättshjälp ursprungligen lämnals enligt reglerna om all-

4   Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90

Prop. 1978/79: 90 50

män rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, utgår biträdesersättning även för denna del av uppdragei av allmänna medel.

Med biträdes uppdrag avses uppdraget i dess helhet, således även den del av uppdraget som kan ha omfattats av lämnad rådgivning.

Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Rättshjälpsnämnden får återkalla biträdesförordnande, om det föreligger skäl till det. Biträde får inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens medgivande.

Beträffande tillämpningen av allmän rättshjälp kan följande konstateras. Antalet ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd uppgick under budgetåret 1973/74 Ull 98 051. Enligt en undersökning som DON låtit utföra av ärenden från 1974 framgår att i 82 % av de ärenden där rällshjälp beviljats fastställdes kostnadsbidraget till högst 60 kr., vilket då motsvarade lägsta konstnadsbidrag. I 41 % av dessa ärenden eftergavs bidraget helt.

Antalet ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd kunde för bugetåret 1973/74 uppskattas till 2 000.

Antalet ansökningar om aUmän rättshjälp har därefier minskat. Enligt domstolsverkets statistik över ärenden vid rättshjälpsnämnderna var antalet ansökningar om allmän rättshjälp år 1975 76 720 och år 1976 68 992.

Antalet anmälningar lill rältshjälpsnämnd om allmän rättshjälp utan beslut av nämnd uppgick under år 1976 till 440,

1 den ovan redovisade enkäten hos ett drygt 80-tal enskilda advokatbyråer har DON också undersökt inställningen till rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Enkäten avsåg första halvåret 1974,

Ätt allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnd utnyttjas i så liten omfattning förklarades vid enkäten med bl. a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt och att reglerna var krångliga.

Vid de överläggningar som utredningen har haft med företrädare för allmänna och enskilda advokatbyråer anfördes bl. a. följande synpunkter på institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.

Rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd används nästan bara i ärenden angående upprättande av äktenskapsförord eller testamente. Särskilt bland privatpraktiserande advokater är det inte ovanligt att ärendet sköts utanför rättshjälpssystemet, om det redan från början är alldeles klart att kostnaderna blir lägre än kostnadsbidraget. De flesta advokaterna undviker att ta till rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd som en mellanfas, om man ser att kosinaderna kommer

Prop. 1978/79: 90 51

att överstiga kostnadsbidraget. 1 tveksamma fall upprättas ansökan om rättshjälp med en gång för säkerhets skull.

Det ansågs alt advokater och biträdande jurister på advokatbyrå borde få bevilja allmän rättshjälp i skadeståndsmål, hyresmål och ärenden enligt lagen om anställningsskydd i sådana fall där den rättssökande inte var fackligt organiserad. I nu angivna fall borde alltså advokaten eller den biträdande juristen få lägga ned visst arbete på ärendet utan att behöva koppla in rättshjälpsnämnden. Arbetet borde få pågå t. ex. så länge arvodet inte översteg 1/10 av basbeloppet. Från vissa håll förordades ett högre gränsbelopp.

I en del fall ansågs det dock fördelaktigt att rättshjälpsnämnden fanns för prövning av rättshjälpsfrågan, och det var i sådana där advokat ville bli av med en besvärlig klient. I vissa tveksamma fall ansågs det ocksä värdefullt, om advokat kunde få rättshjälpsfrågan underställd en myndighets prövning. En sådan underställningsmöjlighet borde t. ex. finnas i bodelningsärenden. Underställning kunde ske antingen omedelbart eller när kostnaderna uppgick tUl visst belopp.

En viktig förutsättning för att prövningen av rättshjälpsfrågan skulle kunna flyttas över på advokat eller biträdande jurist var enligt de intervjuades mening att reglema för fastställande av råttshjälpsavgift förenklades.

3.1.2 Utredningen

Utredningen anför inledningsvis att det inte lorde komma ifråga att flytta över samtliga de arbetsuppgifter som nu ligger på rättshjälpsnämnd till annan myndighet. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att om det visar sig att de funktioner som rättshjälpsnämnd f. n. har kan utföras på ett enklare, effektivare och mera rationeUt sätt om de flyttas över till annan myndighet, så bör en sådan överflyttning komma till stånd. En förutsättning för att några rationaliseringsvinster skall uppstå torde i allmänhet vara att myndigheter som åläggs att fullgöra vissa funktioner i rättshjälpssystemet har att handlägga ett inte aUtför obetydligt antal rättshjälpsärenden.

Utredningen konstaterar att rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd inte alls har använts i den utsträckning som man räknade med under förarbetena till RHL. Den främsta orsaken till detta torde ha varit att rättshjälpsavgifterna i del stora flertalet rättshjälpsärenden är så låga att de inte räcker till för att täcka kostnaderna. Rättshjälpsnämnden måste därför kopplas in och i regel på ett mycket tidigt stadium av arbetet på ärendet.

Inte heller tanken bakom rådgivningsinstitutet har förverkligats i avsedd omfattning, eftersom den tid som kan avsättas för rådgivning i många fall är alltför kort. Även tämligen enkla ärenden hinns ibland

Prop. 1978/79: 90 52

inte med inom rådgivningstiden. Som en följd härav upprättas i stället en ansökan om rättshjälp. Även om ärendet är av tämligen enkel beskaffenhet kommer det därmed atl orsaka en inte obetydlig belastning på rättshjälpssyslemet. En möjlighet atl åstadkomma en ändring i denna del är enligt utredningens mening atl utvidga tillämpningsområdet för institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.

När det gäller förhållandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp anför utredningen inledningsvis att ett rådgivningsinstitut av i huvudsak samma karaktär som det nuvarande — kompletterat med möjlighet till förlängd rådgivning — bör finnas kvar i rättshjälpssystemet. Genom en sådan utvidgning av rådgivningsmöjligheterna anser utredningen att en hel del ärenden där det nu blir fråga om allmän rättshjälp bör kunna handläggas i betydligt enklare och smidigare former. Utredningen anser att det många gånger är naturligt att ett rättshjälpsärende inleds med rådgivning. Emellertid torde det inte sällan förhålla sig så att advokaten genast finner att den rättssökandes problem kräver längre tids arbete än som kan medges inom ramen för rådgivning eller förlängd rådgivning och att alltså allmän rättshjälp blir aktuell. Är ärendet sådant att advokaten enligt de regler som nu föreslås är behörig att bevUja allmän rättshjälp bör han få göra detta direkt. Krävs avgörande av rättshjälpsnämnden bör advokaten genast för den rättssökandes räkning ge in ansökan om allmän rättshjälp till nämnden. Det nu sagda förutsätter givetvis att den rättssökande tillhör de kategorier som kan få allmän rättshjälp. Är den rättssökande juridisk person eUer fysisk person med för hög inkomst får advokaten fråga om han nöjer sig med rådgivning. Är det uppenbart att angelägenheten inte kan klaras av inom en timme bör ärendet i sådant fall tas utanför rättshjälpssystemet. På samma sätt bör advokaten om han efter rådgivningshalvtimmens utgång finner att ärendet tar längre tid än en timme få bevilja allmän rättshjälp eller för klientens räkning ansöka hos rättshjälpsnämnden om sådan rättshjälp.

Ätt både rådgivning och förlängd rådgivning utnyttjas innan ärendet går över tUl allmän rättshjälp bör enligt utredningens mening normalt inte förekomma. Förlängd rådgivning bör, som tidigare nämnts, användas endast om advokaten räknar med att ärendet skall klaras av inom en timme.

Utredningen påpekar att som det främsta skälet till att prövningen av ansökan om rättshjälp borde koncentreras till rättshjälpsnämnderna har åberopats önskemålet om en enhetiig praxis. Detta skäl väger aUtjämt tungt. Utvecklingen har emellertid visat att en mycket stor del av de rättshjälpsärenden som handläggs av rättshjälpsnämnderna är sådana att de inte kräver några mera ingående överväganden. Detta är sålunda i regel fallet med äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Dessa mål utgör nästan 70 % av rättshjälpsärendena. I dessa ärenden vållar det i regel inte några som helst svårigheter att avgöra om rättshjälp

Prop. 1978/79: 90 53

skall utgå. Såväl rättsligt intresse som behov av att få rättshjälp föreligger så gott som alltid och de rättssökandes ekonomiska situation är i regel okomplicerad.

Vid prövningen av rättshjälpsansökningarna i sådana familjemål som nu avses kopplas rällshjälpsnämnden som sådan ytterst sällan in utan ansökningarna prövas i de allra flesta fallen av handläggare på nämndens kansli. Avslag på rättshjälpsansökan i äktenskapsskillnadsmål är ovanligt. 1 den undersökning som ulredningen låtit utföra uppgick avslagsprocenten i sådana mål till endast 0,1 %. Även i boskiUnadsmål, underhållsmål, vårdnads- och umgängesrättsmål, mål om faderskap till barn samt vissa andra familjemål är frekvensen av avslag på ansökan om rättshjälp mycket låg, 1,4 %. Upprättandet av särskild rättshjälps-ansökan och hanteringen av ansökan hos rättshjälpsnämnd kan enligt utredningens uppfattning många gånger vara ägnad att leda tUl onödig försening och fördyring av ärendets handläggning. En omfördelning av myndighetsfunktionerna synes därför böra allvarligt övervägas beträffande familjemålen. Utredningen anser alt avgörandet av om allmän rättshjälp skall beviljas i dessa fall med fördel bör kunna läggas på advokat även i sådana fall där kostnadema översliger rältshjälpsavgif-ten. Med hänsyn till att kosinaderna sällan uppgår till mera betydande belopp i nu avsedda fall, torde någon beloppsgräns inte behöva uppställas. Inte heller synes någon efterföljande myndighetskontroll behövas, bortsett från den som kan läggas in i arvodesprövningen.

Till kategorin familjerättsmål bör enligt utredningens mening till en början föras mål om äktenskapsskillnad. Advokat bör även få bevilja allmän rättshjälp och slutföra rättshjälpsärendet när detta rör boskillnad, underhåll, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätl och omyndighetsförklaring eller dess hävande.

Om det är fråga om bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, är rättshjälpsfrågan i regel inte lika klar som i de övriga uppräknade ärendetyperna. Visserligen har några särskilda krav för att få rättshjälp vid bodelning inte uppställls i lagen. I motiven har emellertid — i första hand av ekonomiska skäl — en viss restriktivitet i fråga om beviljandet av allmän rättshjälp rekommenderats och denna rekommendation har kommit att starkt prägla praxis. I fråga om möjligheten att få biträde i bodelningsmål gäller den begränsningen att biträde får förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.

Förutsättningarna för allmän rättshjälp vid bodelning behandlas av utredningen i annat sammanhang. Utredningen anser emellertid att rättshjälpsfrågan i bodelningsärenden alltid skall prövas av rättshjälpsnämnden.

Även vid vissa andra typer av familjerättsliga ärenden än dem som räknats upp tidigare ifrågasätter utredningen om inte advokat borde få

Prop. 1978/79: 90 54

bevilja allmän rättshjälp och slutföra ärendet utan att behöva underställa det myndighets prövning. Här åsyftas adoptionsärenden, namnärenden och ärenden om verkställighet av domstols dom eller beslut rörande vårdnad m. m. (21 kap. FB).

I de två förstnämnda kategorierna av ärenden hör det tUI sällsyntheterna att allmän rättshjälp beviljas, eftersom den utredning som behövs tillhandahålls av myndigheterna självmant. Det torde därför enligt utredningens uppfattning inte föreligga något egentligt behov av att föra dessa ärenden till den grupp där advokat får i princip obegränsat ansvar för rättshjälpsärendet. För dessa ärendetyper torde rådgivningsinstitutet vara tillräckligt.

När det gäller ärenden enligt 21 kap. FB kan förhållandena vara av invecklad och känslig natur och ärendena kan dra högre kostnader än vanliga familjerättsmål. Emellertid bifalls ansökan om allmän rättshjälp så gott som undantagslöst i sådana ärenden. Utredningen anser därför att advokat bör ha obegränsad behörighet atl bevilja allmän rättshjälp också i dessa fall.

En kategori som ligger äktenskapsmålen nära är de ärenden som rör problem i anledning av avtal om sammanlevnad utan äktenskap. 1 dessa fall är rättshjälpsfrågan dock enligt utredningen i regel inte lika enkel och självklar som i äktenskapsmålen. Man kan inte heller påstå att ärendena för det mesta kan klaras av förhållandevis snabbt och utan högre kostnader. De bör därför enligt utredningen inte hänföras till den grupp där advokat har en i princip obegränsad behörighet att bevilja allmän rättshjälp.

Utredningen framhåller att det kan synas som om vissa risker — främst från kostnadssynpunkt — skulle vara förenade med en sådan obegränsad behörighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp som utredningen föreslår. Det skulle t. ex. kunna hävdas att avsaknaden av myndighetskontroll är ägnad att leda till att biträdet överarbetar ett i och för sig enkelt ärende för att påverka storleken av det arvode som skall utgå i ärendet. Ett sådant förfaringssätt torde emellertid inte vara förenligt med god advokatsed. 1 en mycket stor grupp av de mål som det här är fråga om — nämligen målen om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan — saknas dessutom reella möjligheter att förfara på sådant sätt eftersom arvodet bestäms enligt fastställd taxa. I den mån det behövs ytterligare spärr mot missbruk finns alltid möjligheten att vid arvodesprövningen ta särskild hänsyn till biträdets handlande.

1 RHL anges en del fall där särskUda förutsättningar gäller för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rättshjälp lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt.

Allmän rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt

Prop. 1978/79: 90 55

behandlas i landet får lämnas bara om den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp. Den som är bosalt utomlands kan få allmän rättshjälp bara om han är svensk medborgare eller om särskilda skäl föreligger för rättshjälp. För att näringsidkare skall få allmän rällshjälp i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet krävs att särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Begränsade möjligheter att få biträde gäller, som tidigare nämnts, dels vid bodelning och dels i angelägenhet som kan antas bli prövad enligt småmålslagen. 1 sistnämnda fall får biträde förordnas bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet.

I fall av nu angiven art talar enligt utredningen framför aUt önskemålet om en fast och enhetiig praxis för all prövningen av rättshjälpsfrågan läggs på så få händer som möjligt. Utredningen anser därför att prövningen av rättshjälpsfrågan i dessa fall bör göras av rättshjälpsnämnden.

Utredningen ställer vidare frågan om det finns andra ärendetyper där önskemålet om enhetlig praxis talar lika starkt för en mera koncentrerad bedömning av rättshjälpsfrågan eller där andra skäl talar mot att prövningen sprids ut på advokater och biträdande jurister på advokatbyrå.

Utredningen föreslår i annat sammanhang vissa möjligheter alt få allmän rättshjälp i massärenden, dvs. ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet. Prövningen av rättshjälpsfrågan bör enligt utredningens uppfattning i dessa fall göras av rällshjälpsnämnden.

Vid den statistiska undersökning som utredningen har låtit utföra framkom att avslagsfrekvensen var förhåUandevis hög, 31,7 %, när det gällde begäran om allmän rättshjälp i förvaltningsrättsUga ärenden. Utredningen framhåller att det främsta skälet för rättshjälpsnämndernas återhållsamhet i detta hänseende torde vara att den rättssökandes hjälpbehov i dessa fall anses kunna tillgodoses i andra former än genom allmän rättshjälp. Rättshjälpsnämnderna har pekat på den service som tillhandahålls av vederbörande myndighet och menat att rätlshjälpsbe-hovet därför borde ha kunnat tillgodoses inom ramen för rådgivning. Denna restriktivitet har kritiserats främst från advokathåll men även myndigheterna själva har framfört den åsikten att det ibland kunde vara till nylta inte bara för den enskUde utan även för myndigheten om den enskilde vid handläggningen biträddes av en kvalificerad person.

Även utredningen anser att en något liberalare hållning är påkallad när del gäller allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden. Med förvaltningsrättsliga ärenden menar utredningen därvid sådana ärenden där

Prop. 1978/79: 90 56

de rätissökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller annan förvaltningsmyndighet. Med hänsyn till dessa ärendens mångskiftande karaktär och tUl den förhållandevis höga avslagsfrekvensen hos rättshjälpsnämnderna finner utredningen det dock tveksamt om tiden ännu är mogen alt överlämna avgörandet av rättshjälpsfrågan till advokat. En sådan åtgärd skulle kunna medföra risk för en ej oväsentlig ökning av rättshjälpskostnaderna. Avgörandet bör därför åtminstone tUls vidare ligga kvar hos rättshjälpsnämnd. Undantag i detta hänseende bör göras i fråga om ärenden enligt 21 kap. FB.

1 fråga om andra rättshjälpsärenden än de nyss nämnda anser utredningen däremot att det bör övervägas att ge advokat rätt att bevilja rättshjälp. Dessa fall intar en stäUning mellan de två tidigare beskrivna kategorierna. Utredningen uppskattar med ledning av statistiska uppgifter storleken av mellangruppen tiU ca 23 % av rättshjälpsärendena. 1 mellangruppen ingår t. ex. sådana fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav, tvist på grund av köp av fast egendom, arvsrätt, skadestånd och tvist om hyres- eller arrendeförhållande. Även ärende om upplösning av samboendeavtal eller andra frågor som har samband med sådana avtal kan hänföras tUl mellangruppen.

Utredningen diskuterar spörsmålet hur rättshjälpsfrågorna skall hanteras i de fall som kan hänföras till mellangruppen. 1 dessa fall är intresseprövningen svårare och ärendena ställer sig i regel dyrare än familjerättsmål. Utredningen anser att man främst från kostnadskontrol-lerande synpunkt inte kan undvara en gräns för advokatens eget handhavande av rättshjälpsfrågan i de fall som är i fråga. Hinner ärendet slutföras innan denna gräns nåtts, bör någon myndighetsprövning av rätlshjälpsfrågan inte ske. Fortsätter ärendet över gränsen måste däremot frågan om rättshjälpen skall få fortsätta hänskjutas lill myndighei.

Utredningen påpekar att man inte helt kan bortse från att det kan finnas risk för att det förtroende som på detta sätt skulle visas advokatkåren i enskilda fall kan missbrukas. Utredningen hänvisar emellertid i detta hänseende till RHL:s förarbeten, vari uttalades att den auktorisation, som medlemskap i advokatsamfundet innebär, fick anses utgöra en tillräcklig garanti för att systemet inte missbrukades. Departementschefen framhöll också att tyngdpunkten i intresseprövningen alltid — således även när rättshjälpnämnd beviljar rättshjälp — måste ligga hos advokaten. Utredningen anser att även biträdande jurist hos advokat vilken står under advokatens tillsyn bör kunna omfattas av samma regler som advokat.

Vilken myndighet som skall pröva rättshjälpsfrågan i de nyss antydda fallen blir beroende av hur ärendet handläggs. Har ärendet, när gränsen uppnås, ännu inte anhängiggjorts vid någon myndighet bör frågan om fortsatt rättshjälp avgöras av rättshjälpsnämnden, medan allmän domstol och vissa därmed jämställda domstolar bör få göra denna

Prop. 1978/79:90 57

prövning om ärendet handläggs vid sådan domstol, när gränsen nås.

När det gäller frågan om hur gränsen bör konstrueras är olika alternativ tänkbara. Antingen kan man anknyta tiU basbeloppet så alt advokaten får arbeta på ärendet så länge de totala kostnaderna inte uppgår Ull en viss del av detta belopp. Man kan också tänka sig att vid bedömningen beakta endast biträdets eget arvode och inte övriga kostnader i rättshjälpsärendet. Ett annat alternativ är att fastställa ett visst antal timmar som advokaten får arbeta pä ärendet utan att myndighet behöver kopplas in.

Utredningen har stannat för att man bör välja det alternativ som innebär att advokaten får bevUja allmän rättshjälp och arbeta ett visst antal timmar på ärendet utan att behöva koppla in rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. En så konstruerad gräns bör vara betydligt enklare att tUlämpa än andra alternativ och kräver endast atl tidkortet och övriga handlingar i akten kontrolleras.

När det gäller att bestämma antalet timmar framhåller utredningen att om man sätter antalet för lågt riskerar man att institutet i likhet med rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnd blir sä litet utnyttjat att några vinster från rationaliserings- och kostnadssynpunkt inte är att hämta. Bestämmer man antalet för högt uppkommer risk för en ökning av statsverkets kostnader för rättshjälpen som inte är önskvärd. Farhågorna för en kostnadsökning bör dock enligt utredningen inte överdrivas, eftersom man kan förhindra missbmk på olika sätt, t. ex. genom att låta biträdesersättningen påverkas av det sätt på vilket biträdet skött ärendet.

Två huvudalternativ som bör övervägas är enligt utredningens uppfattning 5 limmar och 10 timmar. Tänkbart är emellertid också att man sätter gränsen någonstans mellan dessa båda tal, t. ex. vid en tid motsvarande en normal arbetsdag.

Utredningen har med utgångspunkt från viss statistik angående tidsåtgång i rättshjälpsärenden stannat för att föreslå att antalet timmar bestäms till sex, vilket kan anses motsvara det antal timmar som en advokat brukar debitera under en arbetsdag. Sex timmar motsvarar f. n, 1 290 kr. Den föreslagna ordningen kan, som utredningen påpekar, emellertid i visst fall innebära en inskränkning i förhållande till gäUande möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden. Utredningen avser det fallet att den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift är högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten. Har den rättssökande en preliminär rättshjålpsavgifi som är högre än 1 290 kr. bör advokaten få bevilja rättshjälp och arbeta på ärendet upp till avgiftens nivå. Om avgiften är t. ex. på 2 180 kr., bör advokaten alltså få arbeta tio timmar på ärendet innan myndighetsprövningen sker.

När gränsen uppnåtts bör som tidigare nämnts frågan huruvida fort-

Prop. 1978/79: 90 58

satt rättshjälp skaU utgå underställas myndighets prövning. Vid denna prövning har den prövande myndigheten ett betydligt bättre underlag än det som nu föreligger när rällshjälpsnämnden prövar rättshjälpsfrågan, eftersom ärendet har pågått en tid.

Resultatet av denna mellankontroll av rättshjälpsfrågan blir antingen att fortsatt allmän rättshjälp skall utgå eller att den allmänna rättshjälpen skall upphöra. Beslut av den prövande myndigheien — vare sig det är rältshjälpsnämnden eller domstol — alt rättshjälpen skall upphöra bör givetvis kunna överklagas. Har rättshjälpsnämnd meddelat beslutet bör därvid besvär i vanlig ordning föras hos besvärsnämnden. För att en såvitt möjligt enhetiig praxis skall åstadkommas anser ulredningen att besvärsnämnden bör vara besvärsmyndighet även i de fall där mel-lankontrollen sker hos domstol, där målet eller ärendet kan vara anhängigt.

Har beslut om upphörande vunnit laga kraft, får rättshjälpsärendet avslutas i vanlig ordning genom att biträdet lämnar in koslnadsräkning till rättshjälpsnämnden eller den domstol som har meddelat beslutet. Om beslutet innebär att den advokat som beviljat den allmänna rättshjälpen uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp, bör det kunna beslutas att någon ersättning inte skall utgå. Även vårdslöst förfarande från biträdets sida bör kunna inverka på ersättningens storlek. Finner den myndighet som gör mellankontrollen att den inte kan rikta några amärkningar mot biträdets hanterande av rättshjälpsfrågan men att den allmänna rättshjälpen ändå skaU upphöra — t. ex. därför att behov eller rättsligt intresse inte längre föreligger vid tiden för mellankontrollen — skall vanliga normer gälla för prövningen av biträdesersättningen.

Utredningen framhåUer att det givetvis kan uppkomma situationer där advokat inte anser sig kunna bifalla den rättssökandes begäran om allmän rättshjälp. Så kan vara fallet både i familjerättsmål och övriga mål och ärenden. Skälet kan vara att advokaten bedömer att den rättssökandes ekonomi är för god för att han skall vara berättigad till allmän rättshjälp. Det är också tänkbart att advokaten inte anser att det finns behov av allmän rättshjälp eller att rättsligt intresse inte föreligger. Vidare kan advokaten anse att det inte finns behov av biträde men väl av andra förmåner enligt RHL, t. ex. ersättning för resekostnader eller för utredningskostnader. Ett annat skäl kan vara att advokaten inte är behörig alt bevUja allmän rättshjälp.

1 fall av nu angiven art bör det enligt utredningens mening finnas möjlighet för den rättssökande att få rättshjälpsfrågan hänskjuten till rättshjälpnämndens prövning. Det bör inte föreligga någon skyldighet för advokaten att självmant hänskjuta rättshjälpsfrågan till nämnden utan sådant hänskjutande bör ske bara om den rättssökande begär det. Om den rättssökande begär att rättshjälpsfrågan skall hänskjutas till

Prop. 1978/79: 90 59

rättshjälpsnämndens prövning, bör advokaten enligt utredningens uppfattning vara skyldig att vidarebefordra en ansökan om allmän rättshjälp till rättshjälpsnämnden. Man får dock inte bortse ifrån att advokaten kanske inte vUI biträda den rättssökande över huvud taget. Han kanske inte alls sysslar med frågor av den art som den rättssökandes problem gäller. I sådana fall bör det givetvis inte föreligga skyldighet för advokaten att hänskjuta rättshjälpsfrågan till rättshjälpsnämnden. Det naturliga är i stället att advokaten hänvisar den rättssökande till annan advokat eller rättshjälpsnämnden.

En annan situation där frågan om allmän rättshjälp bör prövas av rättshjälpsnämnden oavsett målets eller ärendets art uppkommer om den rättssökande vänt sig till arman än advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå för att få rättshjälp. Det bör i likhet med vad som gäller enligt RHL inte få ankomma på sådan person att bevilja rättshjälp. Liksom f. n. bör det dock inte komma i fråga att ge jurister vid advokatbyråer ensamrätt till att vara biträde åt rättshjälpsberättiga-de. Prövningen av om allmän rättshjälp skall beviljas med anan än sådan person som biträde bör emellertid som nämnts ligga hos rättshjälpsnämnden.

Frågan huruvida rättshjälp för en person skall beviljas kan ibland uppkomma först sedan talan väckts eller målet eller ärendet eljest anhängiggjorts. Beslut om allmän rättshjälp meddelas i sådana fall f, n. av rältshjälpsnämnd. Enligt vad utredningen har inhämtat har det förekommit att denna ordning lett till att avgörandet av själva sakfrågan måste uppskjutas i avbidan på att rättshjälpsfrågan prövats. Detta menar utredningen inte vara tillfredsställande. Uppkommer fråga om att bevilja allmän rättshjälp först sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid myndighet, kan det enligt utredningens mening inte komma i fråga att låta den advokat som biiräder den rättssökande avgöra rätlshjälpsfrågan även om han i annat fall skulle ha varit berättigad till det. Sker handläggningen hos exempelvis allmän domstol har ulredningen ansett det naturUgt att domstolen beslutar om allmän rättshjälp skall utgå eUer inte. Domstolen är ju bäst insatt i vad målet eller ärendet rör och torde därför ha de bästa förutsättningarna att bedöma om behov eller rättsligt intresse av rättshjälp föreligger.

Det nu sagda har enhgt utredningens mening giltighet även när handläggning pågår hos vissa andra domstolar vilkas verksamhet i tillämpliga delar regleras av RB, nämligen krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. Även på verksamheten hos statens va-nämnd har RB tUlämpning och denna nämnd bör därför i nu angivet hänseende jämställas med allmän domstol.

Enligt nuvarande ordning avgör rättshjälpsnämnden även frågor som kan uppkomma under ett rättshjälpsärendes handläggning vid domstol

Prop. 1978/79: 90 60

eller annan myndighet. Detta gäller t. ex. substitution och byte samt entledigande i annat fall av biträde. Likaså prövar rättshjälpsnämnden alltid frågan om upphörande av allmän rättshjälp. Även i sådana situationer som nu avses kan det förekomma att ärendet försenas och fördyras till följd av den rådande ordningen. Sådana olägenheter kan undvikas, om den handläggande myndigheten får avgöra dessa frågor. 1 vart fall allmänna domstolar bör kunna anförtros dessa uppgifier. Utredningen ifrågasätter också om inte förvaltningsdomstolar och vissa förvaltningsmyndigheter med domstolsliknande funktioner, t. ex. arrende- och hyresnämnder och överexekutor, bör kunna anförtros motsvarande prövning.

Vissa fall finns där önskemålet om en enhetlig praxis i rättshjälpshänseende är särskilt starkt. I fråga om dessa fall har utredningen ansett att prövningen av rätlshjälpsfrågan inte bör få göras av advokat utan bör ligga på rättshjälpsnämnden. Rättshjälpsfrågan i fall av denna karaktär bör prövas av rättshjälpsnämnd även om frågan uppkommer först efter det att målet eller ärendet anhängiggjorts hos allmän domstol. Undanlag härifrån bör dock göras i fråga om småmål, där det synes mest praktiskt att domstolen avgör rätlshjälpsfrågan.

Fråga om allmän rättshjälp kan uppkomma även i mål eller ärende som handläggs vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I sådana fall bör enligt utredningens uppfattning advokat inte få bevilja rättshjälp om det inte är fråga om mål eller ärende enligt 21 kap. FB. Utredningen anser vidare — främst med hänsyn tUl önskemålet om en fast praxis i fråga om rättshjälp i förvaltningsrättsliga mål och ärenden — att prövningen av rättshjälpsfrågan bör ske hos rättshjälpsnämnd i samtliga fall där rättshjälpsfrågan uppkommer efter det att mål eller ärende anhängiggjorts hos förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I fråga om förvaltningsmyndigheter gäller dessutom att rättshjälpsärenden är sällsynta hos många sådana myndigheter. I vissa fall saknar förvaltningsmyndigheterna juristinslag och deras förutsättningar att ta ställning till rättshjälpsfrågor kan även i övrigt vara sämre än rättshjälpsnämndens.

När det gäller förfarandet när advokat beviljar allmän rättshjälp syftar införandet av en möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsmål samt vissa andra mål och ärenden intill en viss gräns till att åstadkomma en smidig och snabb handläggning av flertalet rättshjälpsärenden. Förfarandet vid beviljandet av allmän rättshjälp bör därför enligt utredningen göras så enkelt som möjHgt. Det första advokaten får att ta ställning till är om den rättssökandes ekonomiska situation är sådan att han över huvud taget kan få allmän rättshjälp, dvs. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger åtta basbelopp. Nästa kontroll som advokaten får göra är om han är behörig att själv bevilja allmän rättshjälp. Är han det och anser han att allmän rättshjälp bör utgå, bör han

Prop. 1978/79: 90 61

utfärda bevis härom och lämna tiU den rättssökande. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas får advokaten bestämma den preliminära rättshjälpsavgift som den rättssökande skall betala.

På det bevis som utfärdas bör vissa uppgifter om den rättssökandes ekonomi anges. Vidare bör anges vad rättshjälpen avser, dvs. vilken rättslig angelägenhet som rättshjälpen beviljats för. Advokaten bör därvid sträva efter att klart och avgränsat ange den rättsliga angelägenheten.

Om ärendet breder ut sig utöver den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats eller om ärende kan delas upp så att en del blir föremål för handläggning vid myndighet och en del tas utan att myndighet behöver kopplas in, kan det bli fråga om att bevUja ny rättshjälp.

1 de fall där advokat beviljar allmän rättshjälp ligger det i sakens natur att han också skall biträda den rättssökande. Något särskilt beslut härom är alltså inte nödvändigt. Det nu sagda gäller även om den rättsliga angelägenheten senare anhängiggörs vid t. ex. domstol. Om det däremot är rättshjälpsnämnd eller domstol som beviljat rättshjälpen, måste nämnden eller domstolen vid behov också förordna offenUigt biträde åt den rättssökande.

När det gäller fördelningen av beslutsfunktionerna mellan å ena sidan rättshjälpsnämnd och å andra sidan handläggande domstol eller annan handläggande myndighei har utredningens ordförade samt en expert varit skiljaktig. Enligt de skiljaktigas mening bör olika beslut inom rättshjälpssystemet i princip anförtros den myndighet som handlägger det mål eller ärende i vilket den rätissökande önskar eller har rättshjälp. Regeln bör dock endast gälla statliga myndigheter.

3.2 Rättshjälpsavgifter

3.2.1 Nuvarande ordning

I RHL föreskrivs att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp på i lagen närmare angivet sätt. För alt den rättssökande skall kunna avgöra på förhand vilket belopp han får betala i bidrag har kostnadsbidragssystemet konstruerats som ett system med maximibelopp. Därigenom får den rättssökande veta vilket kostnadsbidrag han högst får betala. Maximibeloppets storlek motsvarar den rättssökandes betahiingsförmåga. Överstiger rättshjälpskostnaderna maximibeloppet svarar staten för dessa överskjutande kostnder. Är å andra sidan rätlshjälpskostnaderna lägre än maximibeloppet, motsvarar kostnadsbidraget dessa kostnader. Koslnadsbidragssystemet är tillämpligt både vid allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnden och vid allmän rättshjälp efter sådant beslut. Vid den förstnämnda formen ankommer det på biträdet att beräkna maximibeloppet för kostnadsbidra-

Prop. 1978/79: 90 62

get. För rättshjälpsnämndens del gäUer att nämnden vid bifall till ansökan om allmän rättshjälp skall fastställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden.

Rättssökande i den ekonomiski bäst ställda gruppen, dvs. personer med en beräknad årsinkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet för okiober året innan aUmän rättshjälp begärs, är uteslutna från möjligheten att få allmän rättshjälp.

En rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs. För år 1978 kommer följaktligen gränsen att gå vid en årsinkomst av 35 400 (3X11 800).

En rätissökande som enligt det nu sagda — och sedan i förekommande fall bestämmelserna om schablontiUägg och om förmögenhetsinnehav, skuldsättning m. m. beaktats — tillhör den ekonomiskt sämst ställda gruppen skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som motsvarar 1/125 (0,8 %) av basbeloppet, jämnat till närmast lägre tiotal kronor.

Kostnadsbidraget för den ekonomiskt sämst stäUda gruppen har utformats som en grundavgift, som är lika stor för alla dem som tillhör denna kategori. Det är emellertid klart att vissa rättssökande inom denna kategori inte har förmåga att lämna något bidrag till kostnaderna eller i vart fall inte förmåga att betala mer än helt obetydliga belopp. För dessa kan bidraget sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna bestämmelse vid tillämpningen ge utrymme för en relativt vidsträckt handlingsfrihet. Domstolsverket har i anvisningar angett vissa riktlinjer för tillämpningen.

Till mellangrupperna hänförs de vilkas beräknade årsinkomst översliger tre men inte åtta basbelopp. För dessa personer har kostnadsbidragssystemet utformats så att maximibeloppet utgör viss kvotdel av skUlnaden mellan den rättssökandes beräknade årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Systemet har emeUertid gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika inkomstskikt. Maximibeloppen utgör sålunda en tjugondedel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger basbeloppet, en femtondedel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet, en tiondedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av de nu återgivna bestämmelserna jämnas maximibeloppet till närmast lägre tiotal kronor. Det lägsta kostnadsbidrag som skall betalas utgör dock 1/125 av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor, dvs. för år 1978 90 kr.

De maximibelopp som gäller när allmän rättshjälp begärs under ett visst år framgår av en särskild tabell, som bifogats de föreskrifter som

Prop.1978/79: 90 63

domstolsverket utfärdat för rättshjälpsnämnderna. Domstolsverket ger varje år ut nya tabeller.

I RHL finns bestämmelser om maximibelopp för dödsbo. Maximibeloppet utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp. DON upprättade på sin tid en schablon för skälighetsbedömningen. Denna schablon var avsedd att tjäna som vägledning för rättshjälpsnämnderna och skulle inte vara bindande.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som skall beaktas när kostnadsbidraget skall bestämmas väsentiig förändring innan rättshjälpsärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock inte under vad som redan har betalats i kostnadsbidrag.

Har biträde förordnats, skall den rättssökande betala kostnadsbidraget till biträdet intill maximibeloppet. Har maximibeloppet senare höjts skall det bidrag som kan föranledas av höjningen betalas tiU rättshjälpsnämnden.

Den statistiska undersökning som utredningen låtit utföra har även avsett att ge en bild av ärendenas fördelning med avseende på sökandenas kostnadsbidrag. Kostnadsbidraget hade eftergetts helt i 38 % av ärendena, nedsatts till hälften i 5 % av ärendena och utgått med grundbeloppet i 36 % av ärendena. Endast i 21 % av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften uttagits.

3.2.2 Utredningen

Ulredningen anser att förenklingar bör kunna åstadkommas både när det gäller att beräkna del belopp som den rättssökande skall betala i avgift för rättshjälpen och när det gäller att bestämma underlaget för beräkning av detta belopp. Det nuvarande systemet för att beräkna rättshjälpsavgiflen har framför aUt kritiserats för att det är alltför detaljerat. Grundtanken att rättshjälpsavgiftens storlek skall motsvara den rättssökandes betalningsförmåga bör enligt utredningens mening kunna förverkligas i ett betydligt mindre detaljerat system.

Även i ett förenklat avgiftssystem bör rättshjälpsavgiften för de ekonomiskt sämst ställda utformas som en grundavgift som är lika stor för alla som hör till denna kategori. Till de ekonomiskt sämst ställda räknar också utredningen dem vars beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs. Utredningen återkommer till frågan om inkomstbegreppet vid beräkning av årsinkomsten.

Utredningen anser att grundavgiften liksom f. n. bör överensstämma med rådgivningsavgiften. Delta innebär att den bör utgå med 1 % av basbeloppet. Grundavgiften bör kunna nedsättas eller efterges om sär-

Prop. 1978/79: 90 64

skilda skäl föreligger till det. När det gäller i vilka fall eftergift och nedsättning av grundavgiften skall kunna ske hänvisar utredningen till vad som anförs om nedsättning och eftergift av avgiften för vanlig rådgivning.

Det är främst i fråga om mellangruppen — till vilken utredningen räknar dem vars beräknade årsinkomst ligger mellan tre basbelopp och högsta tillåtna åtta basbelopp — som ett enklare system alt beräkna rättshjälpsavgiflen bör åstadkommas. Ett särskilt skäl alt ändra det nu rådande systemet är osäkerheten i beräkningsunderlaget, dvs. den rättssökandes ekonomiska förhållanden. För att uppnå en godtagbar progressivitei mellan olika inkomstskikt bör det enligt utredningens mening räcka om de olika stegen i avgiftsskalan anknyts till tusentals kronor av den beräknade årsinkomsten i stäUet för som nu till hundratal. Detta skulle innebära att man tar bort nio av tio steg i den tabell som domstolsverket utfärdar.

Rättshjälpsavgiften bör alltså öka för varje tusental kronor som den beräknade årsinkomsten passerar. När det gäller att bestämma storleken av denna ökning kan man lämpligen anknyta till basbeloppet. För inkomster upp till och med tre basbelopp skulle som förut nämnts en grundavgift på 1 % av basbeloppet utgå. Är inkomsten högre ökas alltså grundavgiften med viss procent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten passerar. En lämplig progressivitei erhålls enligt utredningens mening om avgiften ökas med 0,5 % för varje tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppet och därefter med 1 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med sex gånger basbeloppet, med 2 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppet och med 4 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet. När avgiften bestäms bör de belopp som motsvarar visst antal basbelopp jämnas till närmast lägre tusental kronor. Vidare bör den avgift som man sålunda kommer fram till jämnas till närmast lägre tiotal kronor.

Om man utgår från det basbelopp om 10 400 som gällde för oktober 1976 skulle för 1977 grundavgift utgå för inkomster upp till 31 200 kr. jämkat nedåt till 31 000. Mellanskiktet omfattar inkomster från och med 32 000 tUl och med 83 000.

Även om den rättssökandes ekonomi medger att viss rättshjälpsavgift tas ut, bör liksom f. n. gälla att rättshjälpsavgiften inte får överstiga rättshjälpskostnaderna i den rättsliga angelägenhet som avses.

När det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar som förul nämnts domstolsverket varje år särskilda föreskrifter. Utredningen anser att denna ordning bör gäUa även i fortsättningen. Det kan dock ifrågasättas om det inte går att förenkla nuvarande föreskrifter om det inkomstbegrepp som skall ligga till grund för avgöran-

Prop. 1978/79: 90 65

det huruvida allmän rättshjälp över huvud taget skall utgå och vilken rättshjälpsavgift som skall tas ut av den rättssökande. Likaså bör blanketterna för ansökan om allmän rättshjälp kunna göras enklare.

Som exempel på vUka möjligheter som är tänkbara när det gäller att kontrollera en rådgivningssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden har nämnts det senaste försäkringsbeskedet, där såväl sjukpenninggrundande inkomst som den sjukpenning som i förekommande fall skall utgå anges.

Enligt utredningens mening bör det övervägas om det inte räcker med uppgifterna i det senaste försäkringsbeskedet när det gäller att beräkna den rättssökandes årsinkomst. För de fall där den rättssökande inte har försäkringsbeskedet tillgängligt eller gör gällande att uppgifterna i det är felaktiga bör det öppnas möjlighet för advokat som är behörig att bevilja rättshjälp att inhämta upplysningar hos försäkringskassan eller avvika från beskedet.

Om uppgiften i försäkringsbeskedet inte alls stämmer på grund av att den rättssökande kort före ansökningen om rättshjälp bytt anställning eller förlorat sin anslällning eller saknar sjukpenninggrundande inkomsi ligger det naturligtvis också i den rättssökandes intresse alt lämna kompletterande upplysning om sina ekonomiska förhållanden.

Försäkringsbeskedet lämnar endast uppgift om inkomst av anställning och av egen verksamhet. Däremot sägs där ingenting om inkomst av kapital eller förekomsten av förmögenliet. Inte heller lämnas någon uppgift om försörjningsbörda eller skuldsättning. I dessa hänseenden krävs alltså kompletterande upplysningar från den rättssökande. Ulredningen anser atl en förenkling av de föreskrifter som nu tillämpas i fråga om inkomst av kapital samt i fråga om försörjningsbörda, förmögenhetsinnehav och skuldsättning bör eftersträvas. Regeln om vilken hänsyn som skall tas till försörjningsbörda bör t. ex. utan ändring i sak utformas så att man vid beräkning av rättshjälpsavgiften minskar årsinkomsten med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer.

Vissa svårigheter har ansetts föreligga när det gäller att beräkna rättshjälpsavgift för dödsbo. Några officiella föreskrifter eller tabeller som vägledning för beräkning av avgiften i sådana fall föreligger inte. Ulredningen anser att domstolsverket bör få utfärda sådana föreskrifter.

När det gäller förfarandet vid fastställandet av rättshjälpsavgift bör enUgt utredningen liksom f. n. preliminär rättshjälpsavgift faststäUas i samband med att allmän rättshjälp beviljas.

Utredningen har tidigare betonat vikten av att den rättsliga angelägenheten anges klart och avgränsat, när allmän rättshjälp bevUjas. Detta gäller såväl när advokat beviljar rättshjälp som när beslutet fattas av rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. Visar det sig sedan att den rättssökandes problem är av vidare omfattning än som antogs när all-

5    Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90

Prop. 1978/79: 90 66

män rättshjälp beviljades får nytt beslut om aUmän rättshjälp meddelas. Om den rättsliga angelägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den som avsågs med det första beslutet bör emellertid enligt utredningens uppfattning möjlighet finnas att bestämma att den erlagda rättshjälpsavgiften skall avse även det nya rättshjälpsärendet och att någon ny rättshjålpsavgift alltså inte skall tas ut av den rättssökande. Om den rättssökande inte låter sig nöja med advokatens beräkning av rättshjälpsavgiftens storlek, bör han ha möjlighet att få frågan härom hänskjuten till rättshjälpsnämndens prövning. Detsamma bör gälla om den rättssökande är missnöjd med beslut som advokat meddelar i fråga om tillgodoräknande av tidigare eriagd avgift. Beslut av rättshjälpsnämnden eUer av domstol bör kunna överklagas tUl besvärsnämnden.

4    Rådgivning

4.1 Nuvarande ordning

Med rådgivning förstås enligt RHL kortare rådgivning och därmed jämförlig ålgärd i rättslig angelägenhet. 1 princip lämnas rådgivning i alla slags rättsliga angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägenhet som avser upprättande av självdeklaration och angelägenheter i vissa ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet. Till de senare hör ärende om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891: 35 s. 1), båtregisterärende enligt båtregis-treringslagen (1975: 604), fastighetsdeklaration samt mål eller ärende angående fastighetstaxering.

Rådgivning enligt RHL kan lämnas åt alla oavsett om annan rättshjälpsform står öppen. Rådgivning kan också meddelas aUa fysiska och juridiska personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsförhållanden.

Rådgivning sker mot en indexreglerad avgift. Avgiften motsvarar en etthundratjugofemtedel av basbeloppet för oktober månad året innan rådgivningen lämnas, jämnad till närmast lägre tiotal kr. Under år 1978 är avgiften 90 kr. Avgiften är lika stor som grundavgiften vid allmän rättshjälp. Liksom grundavgiften kan rådgivningsavgiften sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Uppkommer fråga om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift, torde undersökningen av den rättssökandes förhållanden göras mycket enkel. Domstolsverket har meddelat anvisningar för tiUämpning av bestämmelsen om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.

Rådgivning meddelas av advokat utan beslut av rättshjälpsnämnd. Advokaten bestämmer om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller efterges. Rättshjälpsnämnden skall årligen före den 1 febmari av advokat-

Prop. 1978/79: 90 67

byrån underrättas om det antal rådgivningar som under föregående år har meddelats vid byrån. Rådgivningsavgiften utgör hela ersättningen till den som lämnar rådgivning. Normalt erhåller advokaten sin ersättning genom att han uppbär avgiften av sökanden. Har avgiften satts ned eller eftergetts får advokaten hos rättshjälpsnämnden göra framställning om ersättning av allmänna medel. Sådan framställning skaU dock göras bara när rättshjälpsärendet har slutförts med rådgivningen. Har rådgivningen följts av allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden, äger advokaten hos domstolen eller rättshjälpsnämnden sedermera erhålla ersättning av allmänna medel för hela uppdraget, således även den del som omfattas av rådgivningen. Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den sökande får härvid räkna sig eriagd rådgivningsavgift tiU godo såsom betalning på kostnadsbidrag.

Under budgetåret 1976/77 uppgick antalet rådgivningar till omkring 28 500. Härav föll 20 500 på de allmänna advokatbyråerna. Äv de statistikuppgifter som lämnats av rättshjälpsnämnderna framgår att antalet rådgivningar under 1975 uppgick tUI 29 015, under 1976 tiU 27 741 och under 1977 tUl 29 992. Avgiften hade under 1976 nedsatts eller eftergetts i 16 232 fall eUer 58,5 % av samtliga fall.

4.2 Tidigare reformförslag m. m.

1 DON:s ovan nämnda promemoria framhölls att rådgivningstidens längd blir beroende av den ersättning som utgår i ärendet. Enligt DON:s beräkningar medgav rådgivningsavgiften högst en genomsnittlig rådgivningstid om 20 minuter. Gjorda undersökningar tydde emellertid på atl ett rådgivningsärende i genomsnitt tog omkring 30 minuter. Det kunde därför antas att ersättningen för en rådgivning inte läckte kostnaden.

Det upplystes i promemorian att man från advokathåll hade framhållit att tiden för en rådgivning vanligen inte medgav någon åtgärd såsom att upprätta en handling eller liknande. Enligt DON:s mening kunde detta leda till att man även i många enkla ärenden sökte allmän rättshjälp. Det konstaterades att det skulle vara en fördel om vissa enkla ärenden om allmän rättshjälp kunde handläggas såsom rådgivningsärenden. Målet borde därvid i första hand vara alt den genomsnitUiga tiden för en rådgivning anpassades så att flertalet enklare juridiska förfrågningar och vissa därmed jämförUga åtgärder rymdes inom rådgivningens ram. Enligt promemorian borde vidare undersökas om rådgivningsinstitutet kunde utvidgas på sådant sätt att antalet ärenden vid rättshjälpsnämnderna kunde minskas.

Rådgivningsinstitutets förhåUande till andra rättshjälpsformer, främst till allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, ansågs i promemorian vara av stor vikt när en utvidgning övervägdes. Enligt DON:s

Prop. 1978/79: 90 68

uppfattning måste en utvidgning av rådgivningstiden tiU 30 minuter anses utgöra ett minimum. Om flertalet enklare förfrågningar i rättsliga angelägenheter skulle kunna rymmas inom ramen för rådgivningsinstitutet torde det fordras att den ersättningsgiUa tiden ökades tiU 35—40 minuter. Inom en sådan tidrymd torde även vissa enklare handlingar kunna upprättas. Om basbeloppsanknytningen såvitt gäller ersättningen vid rådgivning behölls skulle i sådant fall ersättningen under år 1975 utgöra 100 eller 120 kr. vilka belopp utgjorde en åttiondedel resp. en sjuttiondedel av basbeloppet för oktober månad föregående år, jämnad till närmast lägre tiotal kr.

Olägenhetema med rådgivningsinstitutet borde enligt DON:s mening till en viss del kunna övervinnas genom att rådgivningsavgiften och ersättningen för en rådgivning höjdes till förslagsvis 100 eller 120 kr. Möjligheterna till nedsättning och eftergift borde utnyttjas så att den kategori som fått avgiften nedsatt eller eftergiven inte behövde erlägga någon avgift eller i vart faU inte större avgift. DON ifrågasatte emellertid om inte en avgift om 100 eUer 120 kr. var för hög. Rådgivningsinstitutet skulle vid en sådan avgift förlora en del av sitt reklamvärde. Ett av syftena med institutet var att om möjligt undanröja allmänhetens obenägenhet att anlita kvalificerad juridisk hjälp. En höjd rådgivningsavgift kunde motverka detla syfte. De ingrepp i koslnadsbidragssystemet, som krävdes om man önskade behålla sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp, var ytterligare ett skäl mot en ändring. Skulle man subventionera en höjd rådgivningsersättning och behålla den dåvarande avgiften på 60 kr. krävdes speciella regler med hänsyn till uppkommande tröskeleffekter. Därigenom skulle de enkla reglerna för rådgivning kompliceras.

4.3 Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att gmndtanken bakom institutet är att vem som helst skall kunna vända sig till advokat och få hjälp i nästan vilken rättslig angelägenhet som helst, som inte är av mera invecklad beskaffenhet. Avgiften för rådgivningen har bestämts så att den skaU vara överkomlig men samtidigt utgöra en viss spärr mot missbruk av möjligheten att få rådgivning. Rådgivningen har emellertid inte fått den användning som man räknade med under förarbetena till RHL. Rådgivning begärs sålunda bara i omkring 25 000 fall mot beräknade 45 000 per år. Den främsta anledningen till att rådgivning inte fått avsedd användning torde enligt utredningen vara den korta rådgivningstiden. Flertalet juridiska förfrågningar och därmed jämförliga åtgärder hinner inte slutföras inom rådgivningstiden. Detla kan leda tiU att den rättssökande inte får den åsyftade rättshjälpen. Det kan också leda till att den advokat som meddelar rådgivningen åsamkas ekonomisk förlust

Prop. 1978/79: 90 69

i sin verksamhet. Detla beror på att rådgivningstiden inte sällan sträcks ul till omkring en halvtimme och att advokaten därvid inte får ersättning för den överstigande tiden. Detta drabbar i första hand de allmänna advokatbyråerna, vilka svarar för två tredjedelar av alla rådgivningar enligt RHL. Men det minskar naturligtvis även de enskilda byråernas benägenhet att meddela sådan rådgivning och därigenom allmänhetens möjligheter att få hjälp. Den begränsade rådgivningstiden leder naturligtvis också till atl allmän rättshjälp nu begärs hos rältshjälpsnämnden i en hel del ärenden som är av sådan beskaffenhet alt de borde kunna slutföras inom förhållandevis kort tid.

Utredningen tar vidare upp frågan om man över huvud taget skall ha kvar en möjlighel att få rådgivning inom rättshjälpssystemet. Vissa möjligheter finns för allmänheten att erhålla råd och upplysningar genom andra kvalificerade organ än advokater. Domstolar och andra statliga myndigheter har i viss utsträclcning skyldighet att gå allmänheten tillhanda med upplysningar som rör myndighetens ansvarsområde. Vissa statliga myndigheter är särskUt inriktade på att hjälpa allmänheten med olika ärenden. Dit hör konsumentverket. Även landsting och kommuner bistår allmänheten med kostnadsfri rådgivning i olika angelägenheter. Vid sidan härav finns viss serviceverksamhet vid affärsbanker och sparbanker. Bankerna hjälper tUI med familjejuridik såsom äktenskapsförord och bouppteckningar, affärsjuridik såsom köpekontrakt och bolagsbildningar samt skatteärenden. Begravningsföreningar och begravningsentreprenörer lämnar hjälp med bl. a. bouppteckningar och arvskiften.

Ulredningen ställer frågan om dessa möjligheter lUl råd och annan hjälp är tillräckliga för att tillgodose det behov av att få juridiskt biträde som otvivelaktigt föreligger i dagens komplicerade samhälle. Vid bedömningen härav bör enligt utredningens mening beaktas att det ofta är svårt för den rättssökande att veta vilken myndighet eller inrättning som hans aktuella problem kan sortera under. Innan han vet det kan han givetvis inte utnyttja den service som myndigheten eller inrättningen lämnar i förekommande fall. Även om den rättssökande vet vilken myndighet som kan komma att få ta ställning till hans problem eller som i övrigt sysslar med sådana frågor som har samband med delta är det inte säkert att han vill vända sig till myndigheten för rådfrågning. Det främsta skälet till en sådan inställning — som inte torde vara ovanlig — är att den rättssökande har svårt att betrakta den myndighet som skaU ta ställning tiU exempelvis en begäran från en rättssökande på annat sätt än som motpart.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att det alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten av att kunna vända sig till en advokat och få råd eller annan hjälp i enklare rättsliga angelägenheter. Ett rådgivningsinstitut bör därför enligt utredningens åsikt finnas kvar i rättshjälpssystemet.

Prop. 1978/79: 90 70

Utredningen konstaterar att missnöjet med rådgivningsinstitutet främst avsett den korta rådgivningstiden och att det därför bör undersökas hur en förlängning kan åstadkommas och hur detta i så fall kommer att inverka på storleken av rådgivningsavgiflen och ersätiningen UU rådgivaren. Utredningen finner att en stor del av de frågor, där rådgivning begärs, bör klaras av om rådgivningstiden förlängs till en halvtimme. En halvtimmes arbete motsvarar med den timkostnadsnorm som gäUde 1977 för tvistemål och ärenden ungefär 107 kr. Om rådgivningsavgiften med utgångspunkt härifrån faststäUs tUl ett belopp om ca 100 kr., uppkommer emeUertid frågan om en sådan avgift är acceptabel. Även om det liksom f. n. bör finnas möjligheter till nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften för de ekonomiskt sämst ställda, kan det göras gällande atl avgiften får en alltför återhållande effekt och därmed kan befaras leda till alt många som verkligen behöver rådgivning aldrig kommer i åtnjutande av förmånen. Utredningen säger sig vara medveten om risken för att en höjning av rådgivningsavgiften tiU 100 kr. kan få vissa negativa effekter. Följande argument talar emeUertid enligt utredningens mening för att en sådan höjning ändå genomförs.

Rådgivningstiden förlängs. Detta ger ökade möjligheter att ge kvalificerade råd. Antalet ärenden som kan klaras av inom den tid som den nuvarande avgiften medger är mycket litet. Höjningen utgör — räknat med aktuellt basbelopp — bara 20 kr. Avgiften kan nedsättas eller efterges. Denna möjlighet utnyttjas redan nu i ca 60 % av ärendena. I de allra flesta fall efterges avgiften helt. Om rådgivningstiden förlängs men avgiften behålls eller sätts lägre än f, n. innebär det en subvention även i de ärenden i vilka den sökande har råd att betala full avgift. Det är bättre att sätta avgiften högre och befria dem som har dålig ekonomi än att sätta avgiften lågt och därmed subventionera dem som har god ekonomi.

Utredningens slutsats blir att avgiften bör bestämmas så att den i princip motsvarar vad en advokat är berättigad UU för en halvtimmes arbete enligt timkostnadsnormen. Avgiften bör sättas i relation till basbeloppet. Den kan då lämpligen bestämmas till 1 % av basbeloppet jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Rådgivningen bör enligt utredningens uppfattning liksom f. n. stå öppen för alla fysiska personer, oavsett inkomstlaget, och för aUa juridiska personer.

Utredningen tar även upp behovet av möjligheter tiU rådgivning under längre tid än en halvtimme. Vid överläggningar som utredningen haft med företrädare för allmänna och enskilda advokatbyråer har framkommit att det i ganska avsevärd utsträckning förekommer ärenden som inte är av mera invecklad beskaffenhet men som ändå kräver mera än en halvtimmes arbete för advokaten. För en stor del av dessa ärenden är emellertid en timmes arbete tillräckligt. Det kan röra sig om ärenden där det krävs att ansökan eller annan handling av enklare be-

Prop. 1978/79: 90 71

skaffenhet upprättas. Det kan också hända att advokaten behöver ringa ett antal telefonsamtal till olika myndigheter eller andra inrättningar eller på annat sätt inhämta upplysningar för klientens räkning, I andra faU kan de handlingar som den rättssökande fört med sig tiU advokaten vara så omfattande och invecklade att det krävs mera än en halvtimme att gå igenom dem. Gemensamt tör de situationer som har beskrivits nu är att det inte sällan räcker med en limmes arbele för att klara av hela ärendet. F. n. måste i dessa fall ansökan om aUmän rättshjälp göras till rättshjälpsnämnden och hela rättshjälpsmaskineriet kopplas in med påföljd att ärendet för det mesta tar längre tid än en timme.

Utredningen anser att det finns skäl att undersöka hur en mera kvalificerad rådgivning än den som beskrivits förut skall vara beskaffad. En första fråga är rådgivningstidens längd vilken sammanhänger med frågorna om avgift och ersättning till rådgivaren. Utredningen har kommit till den slutsatsen att en timme är den lämpligaste tiden för den kvalificerade rådgivningen, som utredningen kaUar förlängd rådgivning. Frågan om avgiften och ersättningen till rådgivaren hänger samman med vem som skall få tiUgång till rådgivningsformen. Utredningen finner inte anledning atl i sistnämnda fråga skilja meUan de olika rådgivningsformerna. Även förlängd rådgivning bör alltså stå öppen för fysiska personer oavsett inkomstläge och för aUa juridiska personer.

En timmes arbete för advokat berättigar enligt nuvarande timkostnadsnorm för tvisiemål och ärenden liU en ersättning av 215 kr. eller nästan exakt 2 % av det basbelopp som gäller 1977. Ulredningen ställer frågan om avgiften skall sättas till sådant belopp att den täcker ersättningen till advokaten eller om man skaU fastställa en lägre avgift och låta meUanskUlnaden utgå av allmänna medel tUI rådgivaren. En sådan allmän rådgivningssubvention skulle med all säkerhet leda till en avsevärd ökning av statens kostnader för i-ättshjälpen. Eftersom den förlängda rådgivningen som ovan nämnts också bör stå öppen för personer i höga inkomstlägen och juridiska personer skulle subventionen även komma dessa till godo. Utredningen anser därför att man som utgångspunkt bör ha att avgiften utgår med sådani belopp att den också utgör ersättning för rådgivaren. Avgiften för förlängd rådgivning bör vara dubbelt så stor som avgiften för vanlig rådgivning.

Det är givet att en avgift som uppgår till omkring 200 kr. kan te sig avskräckande för många. Liksom i fråga om vanlig rådgivning bör det därför finnas möjlighet för de ekonomiskt sämst ställda att få avgiften nedsatt eller eventuellt efterskänkt.

Utredningen berör också den situationen att ett ärende övergår från rådgivning till rättshjälp. Ulredningen anser att eftersom det inte är ovanligt att ett rätlshjälpsärende börjar som rådgivning det finns anledning att ha kvar den ordningen atl rådgivningsavgiften får avräknas från den avgift som skall utgå för rättshjälpen. Ätt ett ärende övergår från

Prop. 1978/79: 90 72

föriängd rådgivning till aUmän rättshjälp bör däremot inträffa bara i undantagsfall. Om den advokat som den rättssökande anlitat, bedömer att ärendet tar längre tid än en timme bör förlängd rådgivning inte få lämnas. Har detta ändå skett bör den rättssökande dock få tiUgodoräkna sig eriagd rådgivningsavgift.

Utredningen drar även upp riktlinjer för utformningen av reglerna om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift. Rådgivningsavgiften bör sålunda kunna efterskänkas helt om den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2 basbelopp eller för år 1977 20 800 kr. Ligger inkomsten meUan 2 basbelopp och 2 1/2 basbelopp bör rådgivningsavgiften kunna nedsättas tUl 1/2 % av basbeloppet eller ca 50 kr. Detta motsvarar halva rådgivningsavgiften och 1/4 av avgiften för förlängd rådgivning.

Är inkomsten högre än 2 1/2 basbelopp men överstiger den inte 3 basbelopp bör avgiften kunna sättas tiU 1 % av basbeloppet. Vid vanlig rådgivning blir det här alltså inte fråga om någon nedsättning medan det däremot vid förlängd rådgivning innebär en nedsättning av avgiften till hälften.

Ligger inkomsten mellan 3 och 3 1/2 basbelopp kan det bara bli fråga om nedsättning vid förlängd rådgivning. Avgiften bör då utgå med 1 1/2 % av basbeloppet eller omkring 150 kr. Full avgift även vid förlängd rådgivning uttas när den beräknade årsinkomsten överstiger 3 1/2 basbelopp.

Utredningen framhåller vidare att vid beräkningen av den rättssökandes årsinkomst hänsyn bör tas till om han har en omfattande försörjningsbörda eller tyngande skuldsättning. Är detta fallet bör den beräknade årsinkomsten kunna nedsättas med skäligt belopp innan den läggs till grund för vilken avgift som skall tas ut. Beträffande försörjningsbörda bör man därvid kunna tillämpa samma regler som i övrigt gäller enligt RHL i detta hänseende, nämligen att årsinkomsten minskas med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer.

Liksom f. n. bör även förmögenhetsinnehav beaktas. Därvid bör dock en något generösare tiUämpning än som nu föreskrivs kunna gälla. Sålunda bör exempelvis beträffande folkpensionärer hänsyn inte behöva tas tiU bankmedel som understiger 10 000 kr., vilket ungefär motsvarar ett basbelopp.

Inte heller bör hänsyn tas till makes eller föräldrars ekonomiska förhåUanden.

När det gäller förfarandet vid fastställandet av rådgivningsavgift är utredningen av den uppfattningen att detta bör göras så enkelt som möjligt. Den rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden bör sålunda kunna godtas om de inte framstår som osannoUka. Det är dock tänkbart att situationer uppkommer, där rådgivaren anser att det

Prop. 1978/79: 90 73

finns anledning att kontrollera den rättssökandes uppgifter. Ett enkelt sätt att åstadkomma en sådan kontroll är att fråga efter den rättssökandes senaste försäkringsbesked. På detta anges dels hur stor sjukpenning per dag som skaU utgå vid sjukdom och dels den sjukpenninggrundande inkomsten. Uppger den rättssökande att han inte har annan inkomst än sjukpenning bör denna kunna tas till utgångspunkt för bedömningen av om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiften skall ske. Uppger den rätissökande alt han har inkomsi men att denna är betydligt lägre än som anges i försäkringsbeskedet bör han åläggas att styrka detta förhållande. Vägrar den rättssökande att medverka till alt klarhet kan uppnås om hans ekonomiska förhållanden bör rådgivaren överväga att också vägra honom nedsättning eller eftergift. Ulredningen vUI i detta sammanhang betona vikten av att den rättssökande informeras ordentligt om möjlighelerna tiU nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.

Beslut om rådgivningsavgiftens storlek fattas av rådgivaren. Avgiften skall också betalas in tiU denne. Detla bör ske i samband med att rådgivningen ges. För vad som nedsatts eller eftergetts bör rådgivaren liksom f. n. få ersättning av allmänna medel.

Någon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften bör ske är enligt utredningens mening inte nödvändig. Del bör i stället liksom f. n. ankomma på domstolsverket att meddela närmare anvisningar till stöd för tillämpningen. Därvid kan utredningens överväganden i det föregående tjäna tUI ledning.

5    Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp 5.1 S. k. massärenden

5.7.7 Nuvarande ordning

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan enligt 8 § andra stycket RHL regeringen förordna att allmän rättshjälp inte skaU lämnas. Med stöd av denna bestämmelse har i 7 § rättshjälpskungörelsen (RHK) föreskrivits att allmän rättshjälp inte får lämnas i ärendet om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891: 35 s. 1), bålregisterärende enligt båtregistreringslagen (1975: 604), fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering. De ärenden som nyss nämnts har i RHL undantagits från tillämpningsområdet för rådgivning.

Under förarbetena till de nyss angivna reglema uttalades bl. a. följande. Rättshjälp skulle i princip utgå i varje rättslig angelägenhet oavsett om ärendet behandlades av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gällde rättsligt biträde som lämnades utan samband med förfarande hos

Prop. 1978/79: 90 74

något samhällsorgan. Med denna utgångspunkt fick rättshjälpen ett mycket vidsträckt lillämpningsområde. Vissa begränsningar måste dock göras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var siörst. Massärendena borde inte generellt uteslutas från till-lämpningsområdet för rättshjälpen. Den belastning som dessa ärenden kunde komma att utgöra för rättshjälpsorganisationen var emellertid mycket svår att bedöma på förhand. En möjlighet att ta ut full kostnadstäckning kunde inte anses tillräcklig för att hindra en besvärande anhopning av rättshjälpsärenden. Därför borde regeringen få behörighet att utesluta massärendena från tillämpningsområdet.

5.1.2 Utredningen

Utredningen anser att det inte fiims skäl ändra på principen om att massärenden skall falla inom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen. Frågan är bara om några — och i så fall vilka — särskilda begränsningar i möjligheten att erhålla rättshjälp bör gälla. Vid ett ställningstagande till denna fråga är det av betydelse vilka ärenden som faller inom kategorin massärenden. Om man inte radikalt sänker anspråken på prefixet "mäss-", synes knappast andra ärenden kunna bli aktuella än de som f. n. anges i 7 § RHK. Av dessa torde registerärendena enligt sjölagen och båtregisterärendena inte spela någon större roll i detta sammanhang.

Beträffande samtliga typer av massärenden gäller att det i siörre eller mindre utsträckning finns myndigheter, organisationer e. d. som tillhandahåller hjälp i någon form. Utredningen har i denna fräga noterat följande.

Genom ändring i ärvdabalken (SFS 1976: 221), som trätt i kraft den 1 juli 1976, har införts en möjlighet att i vissa fall ersätta bouppteckning med ett enklare förfarande, kallat dödsboanmälan. Genom ändringen torde bouppteckningsfrekvensen sjunka och därmed rättshjälpsbehovet. 1 de fall där det fortfarande är en skyldighet att upprätta bouppteckning lämnas visst bistånd av bl. a. kommunala förtroendemän och tjänstemän samt bankernas notariatavdelningar. Även begravningsföreningarna och begravningsentreprenörerna ombesörjer ett betydande antal bouppteckningar. För samtiiga gäller att bistånd i regel lämnas endast mot avgift.

När det gäller inskrivningsärenden lämnar många inskrivningsmyndigheter en långtgående service i form av råd och anvisningar. Vidare utgår utredningen från att banker, kommunalkontor och förtroendemän även i fortsättningen kommer att lämna en betydande rättshjälp när det gäller inskrivningsärenden, låt vara att hjälpen ofta är förenad med avgifter.

Även den service som — förutom de nyss nämnda inskrivningsmyn-

Prop. 1978/79: 90 75

digheterna — andra myndigheter lämnar aUmänheten med stöd av det s. k. servicecirkuläret bör uppmärksammas. Denna service tUlgodoser ett visst rättshjälpsbehov även i massärenden.

Även om den hjälp som på olika sätt lämnas i massärenden är av stor betydelse, är det enligt utredningen uppenbart att den inte löser alla problem. Hjälpen är över huvud taget mest inriktad på enklare ärenden. Den täcker med andra ord mera den del av hjälpbehovet som typiskt sett faller inom ramen för rådgivning. Lika litet som rådgivning är tillräcklig för att lösa den enskildes hjälpbehov i exempelvis mer komplicerade ärenden angående upprättande av äktenskapsförord kan en begravningsbyrå, en inskrivningsmyndighet eller en kommunal tjänsteman tillfredsställa hjälpbehovet i ett komplicerat massärende. Utredningens slutsats blir därför att rättshjälp bör kunna bevUjas i massärenden av mer komplicerad beskaffenhet.

Ätt utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka rättshjälp bör kunna beviljas är givetvis svårt. Enligt utredningens mening bör principen vara den att rättshjälp kan beviljas bara om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen. Undantagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger, bör rättshjälp dock kunna beviljas även i andra fall.

Utredningen tar slutligen upp frågan om det firms skäl att ändra på den nuvarande regeln om att rådgivning inte får lämnas i massärenden. Från principiella synpunkter kan det förefalla egendomligt att öppna möjlighet till rättshjälp men utesluta rådgivning. Ätt öppna möjlighet till rådgivning skulle emellertid vara förenat med vissa komplikationer. Samtidigt kan ifrågasättas om behovet är så stort. I den förra delen är att märka att det knappast är praktiskt möjligt att uppställa något villkor om att ärendet skall vara på visst sätt komplicerat. Om rådgivning fick lämnas kan det därför befaras att stora koslnader skulle uppkomma. 1 den senare delen är att märka att — såsom förut framhållits — det behov som rådgivningsinstitutet skulle fylla på detta område i allt väsentligt fylls genom den service som lämnas av inskrivningsmyndigheter m. fl. Delta är troligen den både smidigaste och från samhällsekonomisk synpunkt billigaste lösningen.

Förfatlningstekniskt kan utredningens förslag utformas på i princip två olika sätt. Ett sätt är att i RHL inskriva möjligheten att i vissa massärenden få allmän rättshjälp samt anpassa RHF (rättshjälpsförordningen) härtill. Enligt delta alternativ binds således regeringen av lagen. Ett annat sätt är att i RHL bemyndiga regeringen att förordna om inskränkningar i rätten till rättshjälp i fråga om massärenden och att skriva in rätten lill rättshjälp i komplicerade raassärenden enbart i RHF. En sådan reglering är mer flexibel och förordas därför av utredningen.

Med hänsyn till de särskilda fömtsättningar som enligt det nyss anförda bör uppställas för att allmän rättshjälp skall få beviljas i mäss-

Prop. 1978/79: 90 76

ärenden bör det enligt utredningens mening ankomma på rättshjälpsnämnd att pröva framställningar om rättshjälp.

5.2 Näringsidkare

5.2.1 Nuvarande ordning

I RHL föreskrivs att allmän rättshjälp inte får lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Näringsidkarens personliga angelägenheter omfattas däremot inte av inskräkningarna.

Som näringsidkare betraktas även t. ex. jordbrukare och fiskare. Också den som i egenskap av fastighetsägare hyr ut lägenhet i flerfamiljshus torde få betecknas som näringsidkare. Till näringsidkare räknas fria yrkesutövare som advokater, arkitekter, konsulter, fotografer m, m. För att betraktas som näringsidkare krävs inte att vederbörande har någon anställd i sin verksamhet. Inte heller ställs några krav på att verksamheten skall uppta någon viss större del av arbetstiden. Även näringsverksamhet som drivs vid sidan av ett heltidsarbete föranleder att vederbörande anses som näringsidkare såvitt gäller näringsverksamheten.

I motiven till bestämmelsen angående rörelseidkare anförs att utgångspunkten bör vara att rättshjälpen i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden De rättsliga angelägenheterna i näringsverksamhet är av annan karaktär än i privatlivet och varierar dessutom starkt med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Det rättsskyddsbehov som föreligger i näringsverksamhet bör därför i princip tillgodoses på annat sätt än genom rättshjälp med stöd av det allmänna, t. ex. genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisation. Skäl för en sådan begränsning av möjlighetema tiU rättshjälp för näringsidkare utgör också det förhållandet att kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta är en normal företeelse i affärslivet, jämförbar med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. Samtidigt kan det emellertid förekomma fall där rättshjälp bör kunna komma i fråga även beträffande rättslig angelägenhet som har samband med näringsverksamhet. Så kan t. ex. vara fallet med vissa småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära, eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant att rättshjälp inte bör vägras. I samband med riksdagsbehandlingen uttalade juslitieutskottet att det fanns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets tillämpning.

Näringsidkarfrågan har varit uppe tUI ett flertal avgöranden avDON:s och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Några exempel

Prop. 1978/79: 90 77

hämtade ur praxis rörande frågan om allmän rättshjälp skall utgå till näringsidkare är följande.

Särskilda skäl för rättshjälp ansågs föreligga i bl. a. nedannämnda fall, nämligen

(1) för 70-årig f. d. skrothandlare med en inkomst av 1 745 kr. i månaden, varav 745 kr. utgjorde pension

(2) för f. d. delägare i handelsbolag som drev åkerirörelse

(3) för person som tillsammans med sin broder ägde en jordbruksfastighet, taxerad till 48 000 kr. och belånad för 15 600 kr. och med en årlig nettointäkt på 6 550 kr. för envar av ägama, och

(4) för målsägande i brottmål angående bedrägeri som tidigare hade en inkomst på 3 469 kr. i månaden men som vid tiden för ansökan bara hade studiebidrag på 1 700 kr. i månaden samt amorterade skulder med 11281kr. perår.

1 samtliga dessa fall ansågs särskilda skäl föreligga med hänsyn till sökandens ekonomiska förhåUanden.

Särskilda skäl med hänsyn till sakens beskaffenhet ansågs i ett fall föreligga för att bevilja taxiägare rättshjälp i ärende om överklagande av utmätning av taxibilen och i ett annat fall då sökande haft både bostad och rörelse på den fastighet som tvisten gällde.

Däremot ansågs särskilda skäl inte föreligga i följande fall:

(1)   Sökanden var lantbmkare vars bmttointäkt av lantbruket var
123 455 kr. och vars kostnader var 113 507 kr. Tvisten gällde ersättning
för skada på utarrenderad fastighet och för obetalt arrende.

(2) Sökanden var åkeriägare utan anställda och med en nettointäkt av rörelsen på 30 402 kr.

(3) Sökanden var frisör med en årlig inkomst av sin verksamhet på 25 000 kr. Ärendet gällde exploatering av patent.

5.2.2 Tidigare reformförslag m. m.

Näringsidkarfrågan uppmärksammades redan under riksdagsbehandlingen av prop. 1974: 4. I tre motioner, 1972: 1469, 1471 och 1473, kritiserades den i lagtexten föreslagna inskränkningen i näringsidkares möjlighet att få rättshjälp. Som skäl åberopades bl. a. att det föreslagna stadgandet avsåg en heterogen gmpp personer som utövade sin näring under högst varierande ekonomiska förhållanden och att det inte kunde vara riktigt atl t. ex. hantverkare, lantbmkare, handlande och författare alltid skulle hålla en ekonomisk beredskap för att kunna betala eventuella rättegångskostnader.

Som tidigare anförts ansåg justitieutskottet (se JuU 1972: 12 s. 30), att det fanns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets tillämpning. Detta uttalande hade avseende på skilda grupper av näringsidkare, däribland de renskötande samerna, vilkas möjligheler alt

Prop. 1978/79: 90 78

få rättshjälp aktualiserats i utskottet. Ätt observera för samernas del var också att deras ekonomiska och rättsliga angelägenheter i viss utsträckning handhades av en ny typ av juridisk person, kallad sameby.

I en reservation tiU utskottsbetänkandet påpekades bl. a. att gränsdragningen mellan anstäUningsförhållande och företagsamhet i egen regi ofta var svår att göra samt att såväl tolkningen av dessa båda begrepp som tillämpningen av den föreslagna undantagsbestämmelsen säkerligen många gånger skulle komma att förorsaka bryderi och osäkerhet. Från social synpunkt var det för övrigt inte mindre angeläget att en näringsidkare i små ekonomiska omständigheter bereddes möjlighet att ta till vara sin rätt i fråga om sin näring än att han erhöll bistånd i fråga om sina rent privata angelägenheter, ty i båda fallen skulle han och hans familj drabbas lika hårt av följderna av att han genom ekonomiskt trångmål förlorade sin rätt. För flera småföretagare var rättegångskostnader en i budgeten ofömtsedd utgiftspost. Även med en generös tolkning av den i propositionen föreslagna undantagsregeln kunde stora grupper av näringsidkare med beaktansvärt behov av rättshjälp bU ställda utanför reformen. Det kunde inte fömtsältas att detta behov i tillbörlig utsträckning skulle kunna tillgodoses genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisation.

1 motionen 1972: 1916 yrkades att rättshjälpslagens regler skulle omfatta även näringsidkare som inte är juridisk person. I betänkande 1973: 1 uttalade justitieutskottet att utskottet saknade anledning att frångå det ställningstagande som gjorts föregående år men att det efter erfarenheter av tillämpningen av lagstiftningen kunde bli aktuellt att på nytt överväga frågan. Reservation av samma innehåll som föregående år anfördes.

Även under 1974 väcktes motioner, 1974: 79 och 1974: 386, i vilka framfördes kritik mot begränsningen i möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. I den ena motionen yrkades att rättshjälp skulle kunna utgå enligt de allmäima reglema även tUl näringsidkare, som inte är juridisk person och i den andra att sådana bestämmelser borde införas i rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet att erhålla rättshjälp även i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.

Med anledning av motionerna uttalade justitieutskottet (JuU 1974:18) bl. a följande.

I ärendet hade utskottet haft tillgång till ett antal avgöranden av DON:s besvärsnämnd i frågor om rättshjälp åt näringsidkare. Äv materialet kunde med hänsyn till dess relativt begränsade omfattning inte dras några säkra slutsatser rörande nämndens praxis. Det kunde dock hävdas att det förelåg vissa gränsdragningsproblem. Utskottet hade särskilt fäst sig vid svårigheterna att avgöra om sökandens ekonomiska förhållanden var sådana att de motiverade slutsatsen att särskilda skäl förelåg för rättshjälp. Bl. a. uppstod ofta gränsdragningsproblem i sådana

Prop. 1978/79: 90 79

fall då sökandens nettointäkt av sin rörelse var liten men omsättningen i rörelsen var relativt hög. Även frågan huruvida sökanden var att anse som näringsidkare liksom andra spörsmål syntes ofta bereda problem i den praktiska tillämpningen. Utskottet ville inte motsätta sig önskemålet att frågan om rättshjälp till näringsidkare skulle tas upp till omprövning. För en sådan omprövning borde enligt utskottels mening inte läggas fast några bestämda riktiinjer. Det var emellertid uppenbart att de särskilda problemen för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansieUa aspekten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskoitet utgick ifrån alt omprövningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål.

I reservation till utskottsbetänkandel anfördes bl. a. att vid omprövningen som borde gäUa problemaliken i hela dess vidd, hänsyn borde tas till de starkt kritiska synpunkter i ämnet som under förarbetena liU rättshjälpsreformen anfördes av ett stort antal remissinstanser. I övrigt anfördes i huvudsak samma synpunkter som i reservationen till 1972 års utskottsbetänkande. Reservanterna ansåg sammanfattningsvis att det både från rättvisesynpunkter och jämlikheissynpunkler var angeläget att rättshjälpslagen ändrades så att näringsidkare i normalfallen inte uteslöts från möjlighet till allmän rättshjälp.

I motionerna 1975: 102 och 451 och 1975/76: 85 framstäUdes yrkanden om att rättshjälp skulle kunna utgå till näringsidkare även i angelägenhet som berörde hans näringsverksamhet.

I sitt betäkande (JuU 1975/76: 17) framhöll justitieutskottet att det var uppenbart att de särskilda problem av jämställdhetsnatur som förelåg för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella aspekten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det angeläget att omprövningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål. En tillfredsställande lösning av spörsmålet var enligt utskoitet i själva verket så angelägen, att utskottet ansåg sig böra förorda att frågan behandlades med förtur av utredningen.

I motionen 1975/76: 1078 framstäUdes yrkande om att rättshjälpsutredningen borde få i uppdrag att positivt pröva frågan om en återgång till tidigare regler på rättshjälpens område för näringsidkare samt att komma med förslag till ökad rättshjälp för innovatörer vid patentintrång.

JusUtieutskottet fann (JuU 1975/76: 24) att motionsspörsmålet föll inom ramen för utredningens uppdrag och föreslog därför att motionen skulle avslås, vilket också blev riksdagens beslut.

Slutligen yrkades i motionen 1976/77: 240 att näringsidkare skulle ges möjlighet att få rättshjälp i angelägenhet som berör hans näringsverksamhet.

Justitieutskottet yttrade i sitt betänkande (JuU 1976/77: 24) att någon riksdagens åtgärd tiU följd av motionen inte fordrades efiersom det spörsmål som upptagits i motionen övervägdes av rättshjälpsutredningen.

Prop. 1978/79: 90 80

Till justitiedepartementet har inkommit framställningar från Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och från Svenska företagares riksförbund med yrkanden om vidgade möjligheter till rättshjälp för näringsidkare.

Framställningarna har överlämnats till rättshjälpsutredningen för att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

TUl rätlshjälpsutredningen har inkommit en skrivelse från Sveriges Fastighetsägareförbund, där förbundet anför alt det förhållandet att rättshjälp har karaktär av social förmån inte bör utestänga ägare av hyresfastighet från möjligheten att få rättshjälp enbart därför att han är näringsidkare.

5.2.3 Utredningen

Utredningen framhåller inledningsvis alt enligt förarbetena till RHL allmän rättshjälp inte bör vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant att allmän rättshjälp inte bör vägras. I praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska förhållanden varit sådana att de som kostnadsbidrag har haft atl betala enbarl grundavgiften enligt RHL.

Nyssnämnda regel har dock inte tillämpats i alla fall. Hänsyn har också tagits till näringsidkarens allmänna ekonomiska och sociala situation. Allmän rättshjälp har ansetts kunna lämnas bara den näringsidkare som har en ställning som är jämförbar med en löntagares i lägre inkomstläge. Denna ståndpunkt har lett till att allmän rättshjälp vägrats även den som i och för sig bara skulle betala grundavgiften i kostnadsbidrag, när rörelsen varit av sådan omfattning att han av den anledningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits tiU omsättningen och tillgångarna i rörelsen, antalet anställda m. m.

Ätt såsom yrkats i en del motioner ge näringsidkare som är fysisk person rätt till allmän rättshjälp utan begränsning kan enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga. Äv tillgängliga statistiska uppgifter framgår att det finns företag som ägs av fysiska personer med upp till 200 anställda. Det torde knappast vara förenligt med rättshjälpens karaktär av social förmån att bevilja allmän rättshjälp åt en företagare med många anställda.

Tänkbart är att särbehandla mindre och medelstora företagare. Utredningen erinrar i det sammanhanget om att det i prop. 1975: 104 med förslag till ny bokföringslag föreslogs att alla näringsidkare i princip skulle bli bokföringsskyldiga. Undaniagna var endast — bortsett från staten, kommuner och jämställda — enskilda personer som drev jordbmk eller skogsbruk eller som i mindre omfattning hyrde ut fastighet eller del av fastighet (i det senare fallet högst två lägenheter).

Prop. 1978/79: 90 81

Lagutskottet (LU 1975/76: 15) framhöll att gränsen för en eventuell undantagsgrupp måste vara klar och reglerna lättUlämpade. EnUgt utskottets mening kunde man inte säga atl viss typ av rörelse skulle uteslutas från bokföringsskyldighet enbart därför att den drevs av en ensam person. Många praktiska exempel kunde enligt utskottet anföras på att rörelsens omsättning ändå var mycket stor. Utskottet fann också att en generell gräns byggd på maximiantalet anställda i rörelsen skulle bli alltför schablonartad och inte slå likformigt inom olika branscher. Likaså var en gräns som byggde på bruttoomsättningen i företaget olämplig och opraktisk från olika synpunkter. En kombination av olika här angivna fakiorer skulle enligt utskottet medföra alllför stora till-lämpningssvårigheter vid gränsdragningen. Utskottet tillstyrkte på grund härav propositionens förslag om att några generella undantag från bokföringsplikten inte skulle göras.

Däremot föreslogs att enskilda näringsidkare som driver verksamhet utan biträde av flera än två årsanstäUda personer och i vars rörelse den årliga bruttoomsättningssumman understiger 200 000 kr. skulle undantas från tillämpningen av bestämmelsen om årsbokslut. Detta förslag bifölls av riksdagen och en bestämmelse av detta innehåll togs in i bokföringslagen (1976: 125).

Utredningen anser att de ovan redovisade synpunkterna på gränsdragningsproblemen är tillämpliga även när det gäller näringsidkarfrågan i rättshjälpssyslemet. Varken antalet anstäUda eller omsättningens storlek kan således enligt utredningens mening tjäna som säkert kriterium på ett företags storlek. Inte heller en kombination av dessa två faktorer synes kunna tjäna som någon enkel och lältillämplig formel, när det gäller att avgöra om aUmän rättshjälp skall utgå eller inte.

Tänkbart vore att efter förebild av undantaget i 1 § sista stycket bokföringslagen slå fast att allmän rättshjälp inte fick utgå till näringsidkare som driver rörelse med flera än två årsanställda personer och med en årlig bruttoomsättning överstigande 200 000 kr.

Utredningen erinrar emellertid om att det enligt tUlgänglig statistik finns 210 001 företag med upp till två anställda och 16 504 med 2—4 anställda. En regel som utesluter endast sådana företagare från aUmän rättshjälp som har mer än två anställda skulle därför med all sannolikhet bidra till en väsentlig ökning av kostnaderna för rättshjälpen.

Utredningen framhåller att allmän rättshjälp i praxis som regel vägrats företagare med en årsomsättning överstigande 100 000 kr. Även om viss kritik kan riktas mot den ganska återhållsamma tUlämpningen av regeln om rättshjälp åt näringsidkare är därmed inte sagt att det är försvarligt från statsfinansiell synpunkt atl generellt tillåta allmän rättshjälp vid en omsättning upp till 200 000 kr.

Samtidigt torde det emellertid enligt utredningens uppfattning inte kunna uteslutas att det finns fall där det kan synas stötande alt vägra

6   Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90

Prop. 1978/79: 90 82

allmän rättshjälp trots att antalet anstäUda visserligen överstiger två eller trots att omsättningen översliger 200 000 kr. Här kan t. ex. föreligga ömmande omständigheter av personlig eUer ekonomisk art. Det torde därför knappast gå att avvara en undantagsregel även om man sätter gränsen så pass högt som nyss angavs.

Utredningen vill på grund av det anförda inte förorda en regel av innebörd att allmän rättshjälp i princip inte får utgå till andra näringsidkare än sådana med högst två anställda och en årsomsättning av högst 200 000 kr.

Med detta vill dock utredningen inte ha sagt att man inte alls skaU ta hänsyn till antalet anställda och årsomsättningens storlek vid bedömningen av om näringsidkare skall beviljas allmän rättshjälp eller inte. Dessa faktorer bör på samma sätt som nu sker spela in i den helhetsbedömning av verksamhetens art och omfattning som skall göras vid prövningen av rättshjälpsfrågan.

Genom den praxis som har utbildats hos rättshjälpsnämndema och besvärsnämnden har allmän rättshjälp i princip kommit att vägras alla näringsidkare med sådana inkomstförhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften. Utredningen anser att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Många näringsidkare är — även om deras inkomstförhållanden skulle medföra atl rättshjälpsavgiften blev högre än grundavgiften — i praktiken inte att betrakta på annat sätt än vanliga löntagare. Både standardmässigt och i övrigt är de jämstäUda med vanliga löntagare. Möjligheterna för dessa näringsidkare att genom försäkring eUer på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av ekonomisk art är ytterst små eller rent av obefintliga. Det nu sagda gäller flera av de kategorier som nämnts i riksdagsmotionerna och i de skrivelser som överlämnats till utredningen.

Utredningen anser därför att reglerna om allmän rättshjälp åt näringsidkare bör ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämstäUd med fysisk person som inte är näringsidkare. När det gäller att ange gränsen för vilka näringsidkare som inte bör uteslutas från möjligheten att få allmän rättshjälp bör föreskrivas att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare, bara om särskUda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.

Vissa tolknings- och tillämpningsproblem har föranletts av den nuvarande lydelsen av 8 § 3. RHL som talar om "angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet". För att i någon mån undanröja dessa problem bör lydelsen ändras till "angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet".

Prop. 1978/79: 90 83

Som tidigare anförts anser utredningen att frågan huruvida näringsidkare skall beviljas allmän rällshjälp i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet alltid bör bli föremål för rättshjålpsnämndens prövning. Utredningen framhåller alt det inte torde komma att röra sig om någon mera betydande mängd ärenden som tillförs rättshjälpsområdet genom den nu föreslagna ändringen.

6    Förmåner vid allmän rättshjälp 6.1 Kostnad vid bodelning

6.1.1 Nuvarande ordning

Enligt giftermålsbalken (GB) är vardera maken ensam ägare till sin egendom men andra maken har i regel giftorätt i egendomen. När giftorättsgemenskapen upphör med anledning av makes död eller dom på boskillnad eller äktenskapsskillnad, "materialiseras" giftorätten. Detta sker genom bodelning. Bestämmelser härom finns i 13 kap. GB.

Till grund för bodelningen förutsätts ligga en bouppteckning upptagande båda makarnas tillgångar och skulder. När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall rälten, om någon av makarna begär det, förordna lämplig person att uppteckna vardera makens tillgångar och skulder.

Enligt 13 kap. 1 § GB skall vad som är föreskrivet om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tiUämpning vid bodelning. Hänvisningen syftar på bestämmelserna i 23 kap. ärvdabalken (ÄB) och innebär bl. a. följande. Över bodelningen skall en skrifilig handling upprättas och underskrivas av makarna. Om någon av makarna begär det skall rätten förordna om en särskUd skiftesman. Om det behövs får flera skiftesmän utses. Finnes skiftesman inte vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skUjas från uppdraget, skall han entledigas.

Innan rätten förordnar eller entledigar skiftesman skall makarna få tillfälle atl yttra sig. Endasl den som är villig därtill får förordnas. Skiftesmannen skall bestämma tid och plats för bodelningen samt kalla makarna till förrättningen. Vid denna skall han lämna makarna det biträde som behövs. Kan makama inte enas har skiftesmannen att själv bestämma om delningen. Skiftesmannen skall då upprätta och underskriva en bodelningshandling. Bodelningshandlingen skall i sådant fall ofördröjligen delges makarna. Vill någon av dem klandra bodelningen skall han väcka talan hos rätten inom tre månader efter delgivningen. 1 klandermål får domstolen inhämta yttrande av skiftesmannen. Rätten kan också återförvisa ärendet till skiftesmannen. Klandras inte bodelningen inom den angivna tiden vinner den laga kraft. Skiftesmannen har rätt

Prop. 1978/79: 90 84

till skäligt arvode och ersättning för sina kostnader av makarna. Dessa torde vara solidariskt ansvariga för skifteskostnaden.

Bodelning är i Sverige i första hand en privat förrättning. En liknande ordning gäller i Finland. I Danmark och Norge däremot försiggår bo-delingsförrättning i många fall under medverkan av offentlig myndighet, skifteretten.

Allmän rättshjälp kunde enligt RHL i dess ursrprungliga lydelse i och för sig utgå i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till särskUd skiftesman ingick dock inte bland de i 9 § RHL uppräknade förmånerna som kunde utgå enligt lagen. Sådan kostnad fick parterna själva svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller inte. Rättshjälp i bodelningsärende omfattade således endast kostnaden för biträde och eventuell utredning.

I samband med behandlingen av prop. 1972: 4 rörande rättshjälpsreformen begärde riksdagen hos regeringen ett kompletterande förslag till RHL så att ersättning kunde utgå av allmänna medel Ull skiftesman vid bodelning. Frågan togs därefter upp i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1975: 15) Rättshjälp för skiftesman vid bodelning. Promemorian remissbehandlades. På grundval av promemorian och remissyttrandena över den lades i prop. 1975/76: 47 fram förslag om att rättshjälpen skulle omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskiUnad om den rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt förslaget begränsades makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även biträde enligt RHL till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Propositionen innebar således en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträde åt endera eller båda parterna. Rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning föreslogs inte kunna lämnas utan beslut av rättshjälpsnämnd. En utgångspunkt för de framlagda förslagen var att skiftesman skulle förordnas av domstol och att skiftet alltjämt skulle vara en privaträttslig förrättning.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen förklarade sig justitieutskottet kunna godta att den förordade ordningen tillämpades under ett inledande skede. Frågan om en utvidgning av förmånerna borde emellertid tas upp till övervägande av utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet. Riksdagen beslutade i enlighet med vad utskottet anfört. Ändringarna i RHL trädde i kraft den 1 januari 1976.

6.1.2 Utredningen

Utredningen konstaterar att det bland praktiserande jurister torde råda allmän enighet om att bodelningsfrågan nästan alltid utgör en vä-säntlig delfråga i skillnadsfrågan. Särskilt starkt är naturligtvis sam-

Prop. 1978/79: 90 85

bandet meUan underhållsfrågan och bodelningsfrågan. En konsekvens av detta förhåUande är att bodelningsffågan nästan aUtid diskuteras i skillnadsmålet och i viss omfattning blir resultatet att bodelningen klaras av inom ramen för skillnadsmålel. Till detta resultat har också bidragit den nya regeln om rättshjälp vid bodelning.

Som en följd av det nyss beskrivna förhållandel har man också konstruerat taxan i skillnadsmål så att taxebeloppen inkluderar även ett visst arbete i bodelningsfrågan. Samtidigt som man från advokathåll vitsordar detta hävdar man att laxebeloppen är så låga att de numera inte ger utrymme för något nämnvärt bodelningsarbete.

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen övervägt olika lösningar som skuUe ge biträde i skillnadsmålet möjlighet att — ev. efter särskild prövning — arbeta ett visst antal timmar med bodelningsären-del. Det har emeUertid visat sig svårt att denna väg lösa några egentiiga problem.

En slutsats som kan dragas av det anförda är alt de allra enklaste bodelningsfrågoma i flertalet fall löses inom de taxesalta skillnadsmå-lens ram. I övriga skillnadsmål, där endera eller båda parterna har allmän rättshjälp, ersätts av allmänna medel bodelningsarbete som har betydelse för målet i övrigt. Vilka bodelningar som klaras inom dessa skillnadsmål varierar. När man överväger frågan under vilka förutsättningar allmän rättshjälp bör få beviljas separat i bodelningsangelägenheter är det emellertid som en följd av att de enklaste fallen klaras av på annat sätt — åtminstone i princip — de något mer komplicerade eller mycket komplicerade fallen man talar om.

Utredningen anför vidare att om man ser på problemet på detta sätt man givetvis kan fråga sig om det behövs några särskilda restriktioner när det gäller möjligheten att få rättshjälp vid bodelning. Har parterna inte klarat bodelningen i skillnadsmålet måste förutsättas att delningen vållar problem och det kan då hävdas att parterna bör kunna få hjälp enligt vanliga kriterier. Parterna ser — som förut framhållits — ofta bodelningen som ett svårare problem än äktenskapsskillnaden och de har ofta fog för sin uppfattning. Samtidigt måste man emellertid hålla i minnet att svårigheterna vid bodelningen ofta inte är sakligt betingade utan beror på känslomässiga attityder. Även mycket små och juridiskt okomplicerade bon kan därför vålla problem. Della måste framtvinga någon form av restriktivitet. Enbart den omständigheten alt parterna vunnit äktenskapsskillnad men inte kunnat enas om bodelningen bör alltså inte uigöra tillräcklig grund för allmän rättshjälp i bodelningsangelägenheten.

Enligt nuvarande praxis anses förekomsten av fastighet eller rörelse i makarnas bo vara faktorer som kan ge anledning att bevilja rättshjälp. Utredningen anser att även en rad andra förhållanden bör tillmätas stor betydelse vid prövningen. Som exempel kan nämnas att fordringar eller

Prop. 1978/79: 90 86

skulder av skilda slag ingår i boet, att avbetalningsgods av större värde ingår, att enskild egendom eller försäkringar finns, att vederlagsanspråk föreligger eller att gåvotransaktioner är omstridda etc.

I den mån rättshjälpsbehov anses föreligga uppkommer frågan hur behovet skall tillgodoses. Denna fråga har som framgått ägnats stor uppmärksamhet och föranlett den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1976. Genom denna ändring infördes möjlighet att betala även skiftesman ur rättshjälpssystemet. EnUgt utredningens mening saknas anledning att ompröva denna reform. Vad som måste stå i centrum är däremot enligt utredningens mening frågan om det finns skäl att prioritera anlitandet av skiftesman framför biträde eller om lagstiftningen bör vara neutral i denna del.

1 den nyss antydda frågan har särskilt från advokathåll framhållits att den nuvarande prioriteringen av skiftesman inte överensstämmer med det i praktiken vanliga förfarandet vid bodelningar. Det vanliga är nämligen att skiftesman inte anlitas förrän i sista hand, dvs. först sedan biträdena misslyckats att åstadkomma en delning. Reformen har därför inneburit att parter som åtnjuter rättshjälp påtvingats en ordning som avviker från den normala. En annan olägenhet med den nämnda prioriteringsregeln anses vara att den leder till obalans mellan ekonomiskt olika lottade makar eftersom en mer bemedlad part alltid kan på egen bekostnad anlita biträde inför skiftesmannen.

Bakgrunden till den nuvarande prioriteringsregeln är en önskan att begränsa kostnaderna. Det har förutsatts att kostnaderna för skiftesman blir lägre än om båda parterna anlitar biträde. Enligt utredningens mening är detta inte helt självklart. Biträdena har nämligen från skiUnads-målet ingående kännedom om parternas förhållanden under det att skiftesmannen saknar motsvarande förhandskunskap. Kostnaderna för skiftesmannens arbete beror givetvis i hög grad på vem som utses till skiftesman och hur denne utför sitt uppdrag. En skiftesman som arbetar efter metoden att i så många fall som möjligt få till stånd uppgörelser i godo — vilket enligt uppgift till utredningen inte är ovanligt — drar naturligtvis stora kostnader. Dessa omständigheter i förening med den kritik som i övrigt anförts mol gällande ordning bör enligt utredningens uppfattning leda till att man i första hand söker lösa problemen genom en neutral regel, dvs, den lösning — skiftesman eller biträde — bör väljas som i varje särskilt fall är lämpligast. Vid avvägningen bör kostnadsaspekten väga tungt men inte vara ensamt avgörande. En konsekvens måste ändå bli att regelmässigt endast endera förmånen bör få utgå.

En fördel med biträdeslösningen är, framhåller utredningen, att man tillvaratar den kunskap om parterna och deras förhållanden som biträdena förvärvat i skillnadsmålet. Som förut nämnts nedlägger biträde ofta ett visst arbete på bodelningsfrågan redan i skillnadsmålet. På grund

Prop. 1978/79: 90 87

av detla arbete behöver bodelningen ibland inte vålla några större problem även om den inte kan lösas inohi skillnadsmålets ram.

En annan fördel med biträdeslösningcn är att den stämmer överens med den lösning som tillämpas vid upplösning av ogifta sammanboendes egendomsgemenskap, I sådana fall gäller nämligen allmänna regler om biträdesbehov.

Den främsta fördelen med skiftesman är att en sådan har möjlighet att tvångsvis skifta boet. Detta kan innebära en garanti för att kostnaderna begränsas. AHl beror emeUertid på vilken tid skiftesmannen anser sig böra ägna åt förlikningsförhandlingar innan han eventuellt tvångsvis skiftar boet, HärtiU kommer att skiftesmannen behöver viss tid för atl utreda boet och bilda sig en uppfattning om parternas ståndpunkter, I denna del har parternas biträden oftast en förhandskunskap som gör att de direkt kan angripa själva delningsfrågan.

Utredningen påpekar alt en särskild komplikation ligger i att skiftesman förordnas av rätten. Frågan om rättshjälp bör beviljas och vilka förmåner — biträde eller skiftesman — som rättshjälpen bör innefatta, avgörs alltså av en myndighet och skiftesman förordnas av en annan. Denna omständighet bör enligt utredningens mening föranleda att förmånen av skiftesman görs beroende av särskUd prövning genom rättshjälpsnämndens försorg. Ätt skiftesman förordnas på begäran av ena parten bör alltså — för all ta ett exempel — inte automatiskt påverka möjligheterna för den andra parten att få biträde i bodelningsfrågan.

Mot bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena har utredningen stannat för följande lösning.

Behovet att rättshjälp vid bodelning bedöms enligt i princip vanliga regler. För atl rällshjälp skall få beviljas bör emellertid krävas alt boet är i något hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftesman. Den som gör ansökan om rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och bestämmer vilken förmån som skall utgå. Valet skall ske med hänsynslagande tUl såväl partens önskemål och behov som till kostnadskonsekvenserna. Utredningen förutsätter att parterna i regel har ganska klart för sig om de kan enas eUer om skiftesman måste tUlgripas. Om bUräde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan undvaras får nämnden på framställning bestämma att rättshjälpen skall inkludera även denna förmån. Härför bör dock fordras särskilda skäl. SkuUe skiftesman ha kopplats in från början men parterna, eller en av dem, senare anse att biträde inte kan undvaras bör motsvarande gälla.

Utredningen framhåller att den valda lösningen nära överenssiämmer med gällande rätt. Enda skillnaden är egentligen atl den är neutral i valet mellan biträde och skiftesman. Det är möjligt att detta kan vålla vissa merkostnader. En väsentiig fördel är emellertid att lösningen ansluter lill det arbetssätt som vanligen tillämpas på detta område. Utred-

Prop. 1978/79: 90 88

ningen håller dessutom för sannolikt att skiUnaden i ekonomiskt hänseende inte blir så stor, främst därför att biträde — till skillnad från skiftesman — i regel kan förutsättas ha en viss förhandskänndedom om boet och därför vara beredd att omedelbart söka en uppgörelse i bodelningsfrågan.

Trots det nyss anförda kan det enligt utredningens mening inte uteslutas att bodelningsärendena blir kostnadskrävande. Härför talar bl. a. rättshjälpsnämndernas erfarenheter. Det är därför önskvärt med en effektiv kostnadskontroll. Det är också angeläget att en vägledande praxis snarast möjligt utbildas såväl i fråga om vilken förmån som skall utgå som i fråga om den tid biträden och skiftesmän rimligen bör ägna åt delningsfrågan.

6.2 Kostnad för privat sakkunnig

6.2.1 Nuvarande ordning

Enligt 9 § andra stycket 2 RHL anses som kostnad för rättshjälpen bl. a. den rättssökandes kostnad för bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen. Enligt 24 § samma lag utgår ersättning för bevisning i den mån inte särskilda föreskrifter gäller, med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. De särskilda föreskrifter som åsyftas är vissa bestämmelser i RB som anger att ersättning för bevisning skall utgå av allmänna medel, nämUgen 36 kap. 24 § tredje stycket, 38 kap. 7 § andra stycket, 39 kap. 5 § andra stycket samt 40 kap. 17 § andra siycket och 19 § andra stycket, vilka hänvisar till vittnesersältningskungörelsen (1973:262). Saknas sådana särskUda föreskrifter skall ersättning för bevisning bestämmas av domstolen till skäligt belopp.

Fråga har uppkommit i vilken utsträckning ersättning kan utgå enligt RHL för kostnad för sakkunnig, som inte nämnts av rätten (privat sakkunnig) och som part med allmän rättshjälp åberopat. Vad som närmast vållat tveksamhet är om ersättning kan utgå enligt 24 § RHL åt privat sakkunnig för arbele.

Privat sakkunnig behandlas i 40 kap. 19 § RB. Reglema innebär att den sakkunnige i huvudsak behandlas som vittne. Äv detta följer bl. a. att de ersättningsregler som gäller för vittne skall tillämpas beträffande av part anlitad sakkunnig. Domstolen kan alltså tillerkänna privat sakkunnig ersättning bara i den omfattning han som vittne har rätt till ersättning. Vad som kan komma i fråga är därmed ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med inställelse vid förhandling men däremot inte ersättning för utfört arbete. Däremot kan part, som utgett ersättning till den sakkunnige, i förhåUande till motparten göra gällande hela det utbetalade beloppet som rättegångskostnad.

Prop. 1978/79: 90 89

Ett annat problem sammanhänger med regeln i 9 § andra stycket 2 RHL om att den rättssökandes kostnad för nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under aUmän domstols, krigsrätts, arbetsdomstolens eller bostadsdomstolens prövning eller som skall prövas av skiljemän utgör en ersättningsgill kosinad. Bestämmelsen — som alltså gäller endast utomprocessuell utredningskostnad — syftar liU att skapa förutsättningar för uppgörelser utan rättegång. Enligt förarbetena till RHL (prop. 1972: 4 s. 259) är förmånen i fråga i första hand avsedd för mindre omfattande utredning, såsom läkarintyg, värderingsintyg och liknande. Endast undantagsvis bör det komma i fråga att mera omfattande utredning införskaffas utom rätta.

Enligt 25 § första stycket RHL gäller att biträde, som har förordnals enligt 19 § samma lag, beslutar om sådan utomprocessuell utredning som nu berörts. Med kravet på att förmånen utgår bara när bilräde har förordnats har avsetts alt skapa garantier för att inte onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas på statsverkets bekostnad. Biträdet får på eget ansvar ta ställning till om särskild utredning behövs. Från rältshjälpsnämnden kan inte erhållas förhandsbesked. Den som medverkar vid utredningen har alllid rätt till skälig ersättning för såväl arbete som koslnader. Visar det sig att utredningen har varit onödig eller alltför dyrbar och har biträdet genom att föranstalta om utredning visat försumlighet, kan detta emellertid beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Även parten kan få slå för utredningskostnad, om han genom vårdslöshet eller försummelse har åstadkommit alt statsverket vållats kostnad för onödig utredning.

Har något bilräde enligt 19 § RHL inte förordnats, ankommer det på rättshjälpsnämnden att på begäran av den rättssökande pröva frågan om utomprocessuell utredning skall få förebringas på statsverkets bekostnad.

6.2.2 Utredningen

Utredningen framhåller att det i olika sammanhang — bl. a. i DON:s promemoria — har påtalats att gällande regler i RHL om ersättning för privat sakkunnigutredning ibland kan leda till bristande balans mellan parterna i processen. Från principiell synpunkt är de olägenheier som illustreras av följande exempel mest intressanta.

En part anser sig t. ex. ha ett anspråk på ersältning i samband med en byggnadstvist och beviljas aUmän rättshjälp med bilrädesförordnande. Biträdet beslutar om en, kanske t. o. m. två sakkunnigutredningar, som ersätts ur rättshjälpssystemet, utan att över huvud tagel kontakta motparten i detta skede. Därefter väcker parten talan vid domstol och åberopar det som kan vara till förmån för hans talan. Sedan talan väckts har svarandens biträde enligt RHL inte möjlighet att på molsvarande

Prop. 1978/79: 90 90

villkor anlita privat sakkuimig utan får nöja sig med en begäran att rätten skall utse sakkunnig. Ulses sådan kan processen komma att tillföras material, som visar sig vara till nackdel för i detta fall svaranden. Genom att käranden införskaffat för honom fördelaktigt sakkunnigutredning och anhängiggjon talan innan han i egentlig mening förhandlat med motparten kommer han processuellt i en gynnad ställning. Om svaranden inte har rättshjälp blir parternas situation däremot lika, eftersom svaranden då får införskaffa vilken utredning han vill på egen bekostnad.

En bristande balans mellan parterna kan även uppkomma om rätten på begäran av den ena parten utsett en sakkunnig. Den andra parten har då i prakUken små möjligheter att få bifall tiU en begäran om ytterligare utredning för att från hans utgångspunkt belysa och bemöta det tidigare utlåtandet.

När det gäller att komma till rätta med olägenheter av nyss antytt slag anser utredningen att man kan tänka sig att gå fram efter i princip två huvudlinjer för att hitta lösningar. Ett sätt är att biträde ges kompetens att "förordna" privat sakkunnig med rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detta innebär att den ordning som f. n. tiUämpas utomprocessuellt får giltighet fulll ut, alltså även efter det att talan väckis. Detta alternativ är det för parten fördelaktigaste. Det har emellertid den avgjorda nackdelen att det innebär en i förhållande till gällande ordning betydande vidgning av förmånerna. Det finns också en risk för kraftiga kostnadsstegringar. Med hänsyn bl. a. härtill kan en lösning enligt detta alternativ inte nu komma i fråga.

En annan tänkbar lösning är enligt utredningen följande. Biträde får rätt att föranstalta om sakkunnigutredning av enklare beskaffenhet, intyg e. d., oavsett om ärendet handläggs utomprocessuellt eller har an-anhängiggjorts vid myndighet. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträdet ha skyldighet att inhämta tillstånd till utredningen. Om det i bodelningsärende inte förordnats biträde men bestämts att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman, bör skiftesman ha kompetens motsvarande bilräde i detta hänseende.

Är del fråga om att föranstalta om mer kostnadskrävande utredning fordras som nyss sagts tiUstånd. Har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet bör frågan om tillstånd prövas av rättshjälpsnämnd. Om ärendet däremot anhängiggjorts vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, statens va-nämnd eller vid arrende- eller hyresnämnd eller överexekutor bör prövningen om utredningen skall få införskaffas hgga på vederbörande myndighet. Detta betyder t. ex. inte att domstolen utser den sakkunnige. Denna uppgift ligger på parten och hans biträde och den som utses bhr att behandla som privat sakkunnig. Uppkommer behov av mer kostnadskrä-

Prop. 1978/79: 90 91

vande utredning, sedan ärendet anhängiggjorts vid annan myndighet än nyss sagts, prövas frågan av rättshjälpsnämnd.

Finns varken biträde eller skiftesman, beslutar rättshjälpsnämnden om utredning, oavsett hur omfatlande denna är.

I fråga om biträdes rätt att föranstalta om utredning innebär den nu skisserade lösningen en återgång till vad som enligt motiven var avsett enligt gällande ordning. En fördel med denna lösning är enligt utredningens uppfattning att man får en prövning och kontroll av kostnaderna när det gäller att skaffa mer omfattande uiredning på statsverkets bekostnad. För att möjliggöra en reell prövning av utredningsbehovet bör krävas att biträdet tillhandahåller material om vad tvisten gäller, vem motparten är och grunden för anspråket. En väsentiig fördel med den nu behandlade lösningen är vidare att den inte ger utrymme för part att vidta åtgärder som leder tUl den tidigare angivna obalansen mellan parter. Mot den nu redovisade bakgrunden förordar utredningen den senast skisserade principlösningen.

Om biträde, när han själv föranstaltat om utredning som nyss sagts, tagit in onödig eller alltför dyrbar utredning eller eljest visat försumlighet, bör detta beakias när ersättningen till biträdel bestäms. Part, som genom vårdslöshet eller försummelse vållat statsverket kostnad för onödig utredning, bör vidare — liksom f. n. — kunna göras ansvarig för ul-redningskostnad.

6.3 Kostnad fiir medling jämlikt 42 kap. 17 § RB

6.3.1 Nuvarande ordning

Enligt 42 kap. 17 § RB får rätten, om saken är sådan att förlikning är tillåten och särskild medling bör ske, utse medlare och förelägga parterna att instäUa sig lill förlikningssammanträde inför honom. Om detta institut anför Gärde m. fl. i Nya Rättegångsbalken bl. a, följande.

Vållas härigenom mera väsentligt dröjsmål med målets handläggning eller skulle medlingen åsamka parterna annan mera väsentlig olägenhet eller kostnad, bör dock ej förordnas om medling utan båda parternas samtycke. Arvode tiU medlaren åUgger det alltid parterna alt utgiva, ersättning till medlaren kan icke utdömas i rättegången. Däremot kan parterna såsom rättegångskostnader göra gällande sina utgifter i detta hänseende. Som medlare kan enligt motiven utses exempelvis nämndeman vid häradsrätt. Tänkbart är, att även advokat, som ej förut befattat sig med tvislen, kan ifrågakomma som medlare. Under tid, dä förlikningsfrågan handhas av medlare, inställes handläggningen vid rätten. Mot part, som underlåter att infinna sig vid förlikningssammanträde, kan särskilt tvångsmedel ej användas. Medlaren har endast att anmäla att förlikningsfrågan förfallit, varefter målet ånyo får upptagas tiU behand-

Prop. 1978/79: 90 92

ling vid rätten. Även då förlikning träffats, bör medlaren göra anmälan hos rätten.

Kostnaden för medling är inte ersättningsgill enligt RHL.

6.3.2 Utredningen

Del nu behandlade medlingsinstitutet har hittills använts i mycket begränsad utsträckning. En ändring kan emellerUd tänkas bli följden av den uppmärksamhet som på senare tid ägnats institutet (jfr Ds Ju 1976: 8 s. 78 och direktiven för utredningen om en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Dir 1977: 10).

Med hänsyn till att den särskilda medlingen har till direkt syfte att få till stånd förlikningar och därmed begränsa samhällets kostnader för processer anser utredningen att som kostnad för rättshjälpen skall anses också den rättssökandes kostnad för sådan medling.

Gällande regler om rättens åligganden med avseende på medlingsförfarandct bör enligt utredningen — även om medlingskostnaden blir en förmån enligt RHL — anses vara tillräcklig garanti för att medlingen inte blir mer än rimligt omfatlande och kostnadskrävande. Det får naturligtvis under inga förhållanden inträffa att medlingen blir dyrare än handläggning av målet i gängse former.

6.4 Kostnad för vissa inställelser

6.4.1 Nuvarande ordning

Enligt 9 § andra stycket 4 RHL utgör i vissa fall kostnad för resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas, en rättshjälpskostnad. Ersättning för kostnad i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet utgår endast om personlig inställelse ålagts. Vidare ersätts kostnad i samband med inställelse för blodundersökning m. m. i mål om faderskap till barn enligt 3 kap. FB. I angelägenhet som inte behandlas av domstol eller annan myndighet utgår inte ersättning för inställelse enligt RHL. Ersättningen bestäms av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Såvitt avser instäUelse för blodundersökning m. m. har getts en särskild bestämmelse som innebär att ersättningen bestäms av den domstol där faderskapsmålet är anhängigt.

I remissyttrandena över DON:s promemoria framfördes önskemål om att rättshjälpsförmånerna måtte omfatta bl. a. rese- och uppehålls-kostnader för föräldrar vid inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § FB.

121 kap. FB finns regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av barn samt överflyttning av barn i vissa andra fall. Länsrätten prövar frågor av detta slag. I 21

Prop. 1978/79: 90 93

kap. 10 § FB stadgas att länsrätten i ärende enligt 21 kap. kan förordna, att barnel skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras att flyttning av bamet för med sig för stora påfrestningar. Något generellt krav på läkarundersökning uppställs inte. I kallelse till läkarundersökning får länsrätten förelägga vite. Skall barn under 15 år kallas, bör kallelsen med föreläggande att vid vite inslälla barnet delges den som har barnet i sin vård. Länsrätten får utdöma förelagt vite.

6.4.2 Utredningen

Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. FB och till de förhållandevis få fall det torde röra sig om anser utredningen att möjligheler bör finnas alt inom rättshjälpssystemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställelsekostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § FB. För fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte föreligger bör det finnas en möjlighet utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inställelsekostnad. Ersättning bör emellertid då kunna utgå endast om det är uppenbart att den som har barnet i sin vård inte själv kan svara för kostnaden. Ersättningen bör bestämmas av länsrätten.

6.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter

6.5.1 Nuvarande ordning

Enligt 9 § andra stycket 5 RHL anses som kostnad för allmän rättshjälp den rättssökandes kostnad för avgift som enligt expedilionskun-görelsen (1964: 618) utgår för ansökan och expedition vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt för avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027). I fråga om expeditionsavgift är förmånen begränsad så att den inte omfattar sådan rättens expedition som utfärdas bara på särskUd begäran, om inte expeditionen har begärts innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft. Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst vid allmän rättshjälp i ärende om verkställighet, efiersom sådan rättshjälp som har lämnals för angelägenhet som kan leda fram till verkställbart avgörande inte omfattar själva exekutionen. Allmän rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas ulomlands anses inte omfatta lösen av expeditioner vid utländska domstolar.

Lämnas allmän rättshjälp ulan beslut av rättshjälpsnämnd, innebär-förmånen att den rättssökande får betala expeditions- eller exekutionsavgiften men att han samtidigt får tUlgodoräkna sig kostnaden vid betalning av koslnadsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslut av rättshjälpsnämnd, betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna me-

Prop. 1978/79: 90 94

del. Beiräffande expeditions- och exekutionsavgifter innebär bestämmelsen att domstolen eller den exekutiva myndigheten inte skall ta ut föreskrivna avgifier av den rättssökande. Inte heller sker någon stämpelbeläggning. När domstolen eller den exekutiva myndigheten slutiigen handlagt målet eller ärendet, skall den emellertid underrätta rättshjälpsnämnden om bl. a. den rättsshjälpskostnad som motsvaras av de expeditioner eller exekutionsavgifter som normalt skulle ha uttagits. Underrättelsen är nödvändig för att kostnaden skall kunna beaktas i samband med slutreglering.

6.5.2 Utredningen

Utredningen framhåller att nuvarande system med expeditions- och exekutionsavgifter vid allmän rättshjälp är omständligt att tiUämpa i praktiken och utgör en primär orsak till att sluiregleringsförfarandet nu är så komplicerat. En ordning med avgiftsbefrielse skulle medföra betydande rationaliseringsvinster och möjUggöra en angelägen förenkling av sluiregleringsförfarandet. I princip motsvarande ordning tilllämpades f. ö. inom systemet med fri rättegång.

I de fall motpart till rättshjälpsberättigad part kan åläggas återbetalningsskyldighet till statsverket är en faktisk olägenhet med avgiftsbefrielse att statsverket går förlustig återbetalning av avgifter i den mån förlorande motpart fullgör sin skyldighet. Det har inte varit möjligt att få fram uppgifter om vad som faktiskt flyter in tUl statsverket på grund av sådan återbetalningsskyldighet men del kan på goda grunder misslänkas att det rör sig om ganska små belopp.

Fördelarna med avgiftsbefrielse överväger enligt utredningen klart olägenheten med utebliven återbetalning av förlorande molpart. Utredningen föreslår därför till en början att den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter för expeditioner vid domstolar. Utredningen anser emellertid att viss avgiftsbefrielse bör gälla även vid andra staUiga myndigheter än domstolar. Avgiftsbefrielsen bör omfatta dels allmänna expeditioner vid samtliga statliga myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid domstol, dvs. expeditioner enligt avdelningarna I och II i den som bilaga vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Däremot finns inte anledning att medge avgiftsbefrielse för expeditioner i form av olika tillstånd m. m. som upptas i avdelning III i avgiflslistan.

Om man vUl få en redovisning av kostnaderna för avgiftsbefrielsen på rätt anslag utan att belasta rättshjälpsorganisationen med bokföring av och olika underrättelser om de blygsamma avgifterna, kan dessa kostnader beräknas schablonmässigt och budgetmässigt påföras anslaget för rättshjälpskostnader.

Utredningen tar vidare upp frågan om en eventuell utvidgning av förmånerna vid allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands.

Enligt gällande ordning är förmånen av allmän rättshjälp i angelägen-

Prop. 1978/79: 90 95

het som skall handläggas utomlands begränsad till utomprocessuell utredningskostnad och bilrädeshjälp. Kostnader för bl. a. expeditioner och bevisning vid utländsk domstol ersätts däremoi inte.

Det är inte känt för utredningen vilka kostnader expeditioner och bevisning vid domstolar i olika länder betingar. När det gäller andra nordiska länder torde det dock vara ganska lätt att få fram uppgifter i dessa hänseenden. Utredningen ifrågasätter om man inte då skulle kunna tänka sig att begränsa dessa förmåner till angelägenhet som handläggs i annat nordiskt land. En sådan begränsning framstår emellertid inte som rimlig med hänsyn till de stora invandrargrupper från andra europeiska och även utomeuropeiska stater som finns i vårt land.

Att låta allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands omfatta även kostnad för expeditioner — och ev, bevisning — skulle innebära en väsentlig vidgning av förmånerna med risk för betydande kostnader som följd. Utredningen anser tiden inte mogen för en sådan reform, I förhållandel mellan de nordiska länderna bör emellertid en reform av antytt slag kunna övervägas inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet. Beträffande utomnordiska länder bör, under förutsättning av ömsesidighet, motsvarande ordning kunna uppnås genom bilaterala överenskommelser.

7    Förfarandet vid allmän rättshjälp; prövning av arvode m. m.

7.1 Nuvarande ordning

Enligt RHL fastställs biträdesersättning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. Biträdesersätlning i annat fall och ersättning tUl skiftesman fastställs av rättshjälpsnämnden. Lämnas rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd och sker det i utomprocessuellt ärende, förvaltningsärende eUer ärende som skall prövas av skiljenämnd är dock rättshjälpsnämndens prövning inte obligatorisk. Ersättning lill offentligt biträde bestäms alltid av rättshjälpsnämnden. Avser allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden mål eller ärende vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller förfarande inför skiljenämnd, skall biträdet lämna in sin kostnadsräkning till myndigheien eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Motsvarande gäUer även för offentligt biträde.

Ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen bestäms av domstolen.

Har utredning verkställts i angelägenhet som inte handläggs vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, bestäms ersättningen till den som medverkat vid utredningen av rättshjälpsnämnden.

Prop. 1978/79: 90 96

Sådan ersättning för resa och uppehälle som avses i 9 § andra stycket 4 RHL bestäms av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. FB bestäms ersättningen av domstolen.

7.2 Utredningen

Utredningen framhåller att främsta skälet till att arvodesprövningen skuUe handhas av rättshjälpsnämnd i alla andra rättshjälpsärenden än sådana som handläggs vid allmän domstol och vissa andra domstolar var önskemålet om att uppnå en effektiv och enhetlig kostnadskontroll. Utredningen konstaterar även att de timkostnadsnormer som ingår i vissa taxor i rättshjälpsärenden numera tillämpas inom hela rättshjälpsområdet. Därigenom har i praktiken enhetiiga normer skapats för ett moment i arvodesprövningen.

Utredningen anser att inte bara allmänna domstolar utan även förvaltningsdomstolar har bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnderna att utöva en effektiv kostnadskontroll. Även förvaltningsdomstolarna har i samband med målets eller ärendets handläggning kunnat iaktta biträdets agerande och har också bättre möjligheter än rättshjälpsnämnderna att bedöma om en utredning som åberopats varit nödvändig eller inte. Den omständigheten att det är ytterst sällsynt alt rättshjälpsnämnderna avviker från den bedömning som förvaltningsdomstol har gjort i ersättningsfrågan talar också för att förvaltningsdomstol själv får fastställa ersättningen. De risker som under förarbetena ansågs föreligga för att kostnadskontrollfunktionen skulle komma att delas upp på för många myndigheter om prövningsbefogenheten läggs på förvaltningsdomstol synes alltså överdrivna. Ett annat skäl som talar för att lägga arvodesprövningen på förvaltningsdomstol är alt det skulle innebära vissa rationaliseringsvinster, om förvaltningsdomstol direkt fick bestämma ersättningen i stället för att som nu behöva lägga ned tid och möda på att avfatta och expediera yttranden till en annan myndighet. Ulredningen föreslår alltså att förvaltningsdomstol får pröva frågor om ersättning enligt RHL.

En annan domstol som undantagits från rätlen alt fastställa biträdesersätlning och annan ersättning enligt RHL är marknadsdomstolen. Vad som anförts ovan i fråga om förvallningsdomstol har avseende även på marknadsdomstolen.

Utredningens slutsats av det anförda blir alt alla domstolar bör få rätt att fastställa ersättning i mål eller ärende vid domstolen. Detta innebär att förutom allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen även marknadsdomstolen, regeringsrätten, kammarrätterna, försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs. länsrätt, länsskatterätt

Prop. 1978/79: 90 97

och fastighetstaxeringsrätt, anförtros prövningen av ersättningsfrågor enligt RHL.

Med de nu uppräknade domstolarna viU utredningen likstäUa statens va-nämnd.

Det är inte bara domstolar som i mera betydande omfattning handlägger ärenden vari rättshjälp beviljats eller som på grund av sin sammansättning eller i övrigt är väl lämpade atl pröva ersättningsfrågor enligt RHL. Samma skäl kan anföras för alt även arrendenämnder, hyresnämnder och överexekutor tilläggs behörighet att pröva sådana frågor.

När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter torde det däremot enligt utredningens uppfattning höra till sällsyntheterna att rättshjälp beviljas i de ärenden som förekommer vid myndigheien. Ett flertal sådana myndigheter har dessutom sådan sanunansättning alt deras förutsättningar att bedöma bilrädesarvode och andra ersättningar enligt RHL får anses klart sämre än rättshjälpsnämndens. På dessa skäl anser majoriteten av utredningens ledamöter och experter att prövningen av ersättningsfrågor i rättshjälpsärenden som handläggs vid andra förvaltningsmyndigheter än arrendenämnder, hyresnämnder och överexekutor bör ligga kvar hos rältshjälpsnämnden. Utredningens ordförande anser däremot att man nu bör ta steget fullt ut och låta alla staUiga myndigheter pröva ersättningsfrågan enligt RHL i sådana ärenden som handlagts vid myndigheten. En expert i utredningen har intagit samma ståndpunkt.

1 fråga om sådana rättshjälpsärenden där någon handläggning vid myndighet inte blir aktuell har ulredningen inte funnit anledning att föreslå ändring i nuvarande ordning. Prövningen av anspråk på biträdesersätlning och annan ersättning enligt RHL bör alltså ligga kvar hos rättshjälpsnämnden i dessa fall.

Vad ovan sagts om prövningen av ersättningsfrågor i mål eller ärenden som handläggs vid förvaltningsdomstolar och vissa förvaltningsmyndigheter torde enligt utredningen äga tUlämpning även i fråga om ersättning till offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden. Äv de uppräknade myndigheterna torde dock bara förvaltningsdomstol komma i fråga för prövningen av ersättningen till offentligt biträde i sådant fall. Handläggs ärendet hos annan myndighet än förvaltningsdomstol får alltså ersätiningen bestämmas av rättshjälpsnämnden. Också regeringen föreslås i vissa fall få pröva ersättningsfrågor. Utredningens ordförande är skiljaktig också i nu angivna fall. I ordförandens mening har samma expert instämt.

I de fall där handläggningen av ett ärende sker hos en myndighet men ersättningsfrågan skall prövas av rältshjälpsnämnd, bör, anser utredningen, liksom enligt gällande rätt myndigheten yttra sig över skäligheten av yrkad ersättning, innan rättshjälpsnämnden avgör ersättningsfrågan.

7   Riksdagen 1978/79.1 saml Nr 90

Prop. 1978/79: 90 98

Utredningen uppmärksammar även de problem som kan uppkomma om ett och samma rättshjälpsärende blir föremål för handläggning vid olika myndigheter. Svårigheter kan t. ex. uppkomma om ett ärende först handläggs vid en myndighet som inte själv är behörig att besluta om ersättningen enligt RHL och därifrån går vidare till en myndighet som har sådan behörighet. Beslut av länsstyrelse skall sålunda i vissa fall överklagas till kammarrätt. När det gäller den del av ersättningen som belöper på handläggningen i länsstyrelsen är det rättshjälpsnämnden som efter alt ha inhämtat yttrande från länsstyrelsen avgör ersättningsfrågan, medan kammarrätten själv är behörig att fastställa den ersättning som belöper på handläggningen i kammarrätten. Med hänsyn till de avräkningsfrågor som i undantagsfall kan uppkomma när det gäller rättshjälpsavgiften måste i ett sådani faU rättshjälpsnämndens beslut om ersättning för handläggningen i länsstyrelsen komma före kammarrättens beslut. Det bör därför enligt utredningen föreskrivas att biträdet skall ge in kostnadsräkning tUl länsstyrelsen innan handläggningen där avslutas och att länsstyrelsen skaU yttra sig tUI rättshjälpsnämnden över kostnadsräkningen samtidigt med att ärendet avgörs. Sådana föreskrifter bör kunna ges i administrativ ordning.

Utredningen pekar också på den situationen att ett och samma ärende dels handläggs vid domstol och dels blir föremål för utomprocessuell behandling. En olyckshändelse kan t. ex. föranleda både process vid domstol och förhandlingar med ett försäkringsbolag. Den naturliga gången i ett sådant fall torde vara att processen klaras av innan förhandlingarna med försäkringsbolaget slutförs. När det gäUer ersättningen för processen beslutar allmän domstol medan ersättningsfrågan såvitt avser den utomprocessueUa delen avgörs av rättshjälpsnämnden. Det bör åligga biträdet att underrätta myndighet som har att faststäUa ersättning, om ersättning tidigare fastställts eller yrkats i samma rättshjälpsärende.

Utredningen tar även upp frågan om besvär över ersättningsbeslut enligt RHL. När det gäller beslut om ersättning enligt RHL som meddelats av rättshjälpsnämnd bör enligt utredningens mening sådana beslut liksom f. n. överklagas hos besvärsnämnden.

När det gäUer talan mot ersättningsbeslut som meddelats av domstol bör enligt utredningens uppfattning tillämpas vad som i aUmänhet gäller om talan mot avgörande av domstolen i fråga, överklagandet i ersättningsdelen följer alltså överklagandet i huvudsaken. Även i sådana fall där arrende- eller hyresnämnd eller överexekutor har meddelat beslut i ersättningsfråga torde principen om att ersättningsfrågan följer huvudsaken i fullföljdshänseende kunna tillämpas.

Prop. 1978/79: 90 99

8    Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp 8.1 Byte av biträde m. m.

8.1.1   Nuvarande ordning

Enligt RHL får biträde inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens medgivande. Bestämmelsen innebär inte att ersättarens namn alllid måste anges i beslutet när medgivande att sätta arman i sitt ställe lämnas. Enligt förarbetena till RHL är det tillräckligt att i beslutet anges antingen namngiven person eller en begränsad personkrets, t. ex. jurist från samma advokatbyrå som det utsedda biträdet eller från annan namngiven advokatbyrå (prop. 1972: 4 s. 329). Medgivande ger den som förordnats till biträde möjlighet att sätta annan i sitt ställe för viss lid, vissa ålgärder eller för återstoden av uppdraget. Ätt arbete på detta sätt överlåts på annan kan ha sin grund i sjukdom, andra åtaganden som inte kan skjutas åt sidan o, d. Den som förordnats till biträde upphör givetvis inte att vara biträde enligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe.

Vad beträffar byte och entledigande av biträde i annat fall anges i 21 § andra stycket RHL att förordnande som biträde får återkallas av rättshjälpsnämnden, om skäl föreligger till det. Enligt förarbetena bör förordnande kunna återkallas, t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde (prop. 1972: 4 s. 328).

En helt aiman situation än vid substitution av biträde föreligger vid byte av biträde. Det tidigare biträdet entledigas då och ett nytt biträde förordnas. Rättshjälpslagen innehåller inte någon uttrycklig beslämmelse om biträdesbyte. Föreskriften i 21 § andra stycket torde emellerUd vara tillämplig även vid byte av bilräde.

8.1.2   Utredningen

Utredningen konstaterar att substitutionsregeln torde vara avsedd främst för fall när biträde enligt RHL på grund av semester, sjukdom eller andra åtaganden måste överlåta arbetet på annan. Regeln ger biträdet rätt att för viss tid, vissa åtgärder eller för återstoden av uppdraget sätta annan i sitt ställe. Biträdet upphör inte att vara biträde enligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe. Från advokathåll har den åsikten framförts att advokat generellt borde ges möjlighet att sätta advokat i sitt ställe.

Ulredningen framhåller att en genereU subslitutionsrätt kan medföra viss risk för ökade kostnader. Det finns dock fall där det kan diskuteras om inte vissa lättnader skulle kunna införas. Vad utredningen närmast har i åtanke är den situationen att advokat som är tillfälligt förhindrad att utföra sitt uppdrag — en inställelse till en förhandling kan-

Prop. 1978/79: 90 lOo

ske kolliderar med ett annat brådskande åtagande — överlåter åt en annan jurist på samma advokatbyrå att biträda den rättssökande. Även i andra situationer kan emellertid gällande regler om substitution innebära praktiska olägenheter. En numera ganska vanlig företeelse är att flera advokater delar kontorslokaler och kontorspersonal men i övrigt är helt självständiga i förhållande till varandra. Sådana samverkande advokater kan dock inte företräda parter på olika sidor i ett mål eller ärende. Även enskilda advokater som inte samverkar på detta sätt kan ha kommit överens om att bistå varandra vid tillfälliga förhinder. Advokat kan också behöva anlita advokat på aiman ort som platsombud exempelvis under en förberedande förhandling.

I de angivna fallen anser utredningen att nuvarande ordning många gånger kan vara onödigt tyngande. I praktiken löses i dag i flertalet fall frågan så att det offentliga biträdet redan i samband med ansökan om rättshjälp begär att få sätta annan i sitt ställe. En sådan begäran torde alltid bifallas av rättshjälpsnämnden. Oftast är det en jurist på samma advokatbyrå som man önskar sätta i sitt ställe men det kan också vara någon annan. I den mån detta förfarande praktiseras och eventuellt byggs ut ytterligare kan olägenheterna med gäUande regler i stort sett sägas vara undanröjda. Enligt utredningens mening är det emellertid mer tUltalande — och enklare — att i stället lösa problemet genom en direkt lagregel som ger advokat generell rätt att sätta annan advokat i sitt ställe. En sådan regel kan väl försvaras med hänvisning till den garanti mot missbruk som ligger i ledamolskapet i advokatsamfundet. Med ett sådant synsätt är det logiskt att ge även offentligt biträde som inte är advokat rätt att utan tillstånd sätta advokat i sitt stäUe. ViU offentligt biträde — advokat eller annan — sätta någon som inte är advokat i sitt ställe bör däremot tUlstånd krävas.

När det gäller beslutsfunktionen framhåller utredningen att det f. n. alltid är rättshjälpsnämnden som meddelar tillstånd till substilulionen. Utredningen anser att allmänna domstolar och vissa därmed jämställda domstolar, förvaltningsdomstolar samt hyres- och arrendenämnder och överexekutor bör ha rätt att medge substitution. Är rättshjälpsärendet inte föremål för handläggning vid sådan myndighet som nu nämnts bör dock rättshjälpsnämnden liksom f. n. pröva om substitution skall få ske.

Entiedigande av biträde bör enligt förarbetena till RHL kunna ske t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på armat sätt åsidosätter sina plikter som biträde. I detta hänseende finner utredningen ingen anledning till ändrat ståndpunktstagande.

RHL innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om biträdesbyte. Det anses emellertid att föreskriften om återkallelse av biträdesförordnande är tillämplig även vid byte av biträde.

I praxis har man intagit en restriktiv håUning när det gäller byte av biträde. Även utredningen anser att det är viktigt främst från kostnads-

Prop. 1978/79: 90 101

synpunkt att en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Enligt utredningens mening bör denna synpunkt komma till uttryck i RHL. Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och atl sådant tillstånd får lämnas bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljesl särskilda skäl föreligger till det.

När det gäller frågan vilken myndighei som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och entiedigande i annat fall av biträde hänvisar utredningen till vad som anförts härom i fråga om substitution.

8.2 Slutregleringsförfarandet

5.2.7 Nuvarande ordning

Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt upphört, skall rättshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som har haft rättshjälp. Den slutreglering av rättshjälpsärendet som sker i och med detta avser enbart förhållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp.

Slutreglering sker först sedan samtliga rättshjälpskostnader är kända. Har den allmänna rättshjälpen avsett mål eller ärende vid domstol eller annan myndighet måste alltså avgörandet i huvudsaken ha vunnit laga kraft. Vidare måste beslut om rättshjälpskostnad ha vunnit laga kraft.

Har allmän rättshjälp lämnats utan beslut av rättshjälpsnämnden skall biträdet underrätta rättshjälpsnämnden om de kostnader för rättshjälpen som den rättssökande själv svarar för med undantag för kostnader för eventuell rådgivning. Bakgrunden till denna underrättelseskyldighet är att skyldigheten att utge kostnadsbidrag vid denna form av rättshjälp fullgörs genom att den rättssökande till biträdet betalar dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.

Domstol eller annan myndighet som i visst mål eUer ärende har meddelat beslut enligt 9 § RHL skall underrätta rättshjälpsnämnden när den sluUigen handlagt målet eller ärendet. 1 underrättelsen skall anges om talan fullföljts mot myndighetens avgörande i huvudsaken eller mot dess beslut om rättshjälpskostnad. Underrättelse som avser beslut i anledning av fullföljd talan mot beslut om rättshjälpskostnad skall innehålla uppgift om det överklagade beslutet.

Rättshjälpsnämnden skall också ha underrättelse om beslut om ersättning tUl biträde som domstol meddelat, innan den slutligen handlagt målet eller ärendet. Sådan underrättelse skall ske inom en vecka från ersättningsbeslutet.

Avsikten med de underrättelser som nu nämnts är att ge rättshjälpsnämnden underlag för att verkställa slutregleringen — dvs. fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som har haft rätts-

Prop. 1978/79: 90 102

hjälp — i sådana fall där annan myndighet fattat beslut i ersättningsfrågor.

Slutreglering skall innehålla uppgift om

1.   Avgiften för rättshjälpen (maximibeloppet för den rättssökandes
kostnadsbidrag) enligt något eller några av följande alternativ:

— enligt vad som faststäUts i beslutet om allmän rättshjälp

— enligt vad som fastställts genom ett senare beslut av rättshjälpsnämnden (föranlett exempelvis av ändrade ekonomiska förhåUanden hos den rättssökande)

— enligt vad som fastställts genom beslut vid slutregleringen (som också kan vara föranlett av ändrad ekonomisk situation för den rätissökande).

2.    Rättshjälpskoslnaderna

(enligt de underrättelser som inkommit till rättshjälpsnämnden eller, om rättshjälpsnämnden fattat beslutet om ersättning, enligt vad som framgår av nämndens handlingar).

3.   Den slutliga avgiften för rättshjälpen (den rättssökandes slutliga
kostnadsbidrag). Det slutiiga kostnadsbidraget kan fastställas tUl något
av följande belopp:

— samma belopp som maximibeloppet

— samma belopp som rättshjälpskostnaderna

— maximibeloppet samt ytterligare ett belopp som lagts på till följd av att den rättssökande eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen (29 § RHL).

4. Det eller de belopp som den rättssökande betalat i kostnadsbidrag. Belopp som har betalats in till rättshjälpsnämnden skall avräknas från det slutliga kostnadsbidraget.

5. Det belopp som den rättssökande beroende på resultatet av avräkningen under 4 skall betala till eller erhålla av rättshjälpsnämnden.

Den som är missnöjd med den av rättshjälpsnämnden verkställda slutregleringen kan föra talan hos besvärsnämnden.

Om rättshjälpsnämnd har utfärdat ansvarsförbindelse på statens vägnar enligt 10 § RHL och frågan huruvida ansvarsförbindelsen föranleder utgift för staten inte är avgjord när slutregleringen sker, skaU det anmärkas att ny slutreglering kan komma att ske.

Har biträde förordnats för den rättssökande, skall avräkning ske också med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdes-ersättiiing som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt enligt 22 § RHL. Från den fastställda biträdesersättningen skall avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag tUl biträdet. Avräkningen med biträdet sker som slutavräkning, om den rättsliga angelägenheten slutförts eller om rättshjälpen upphört på annat sätt, och som partiell avräkning, om den sker dessförinnan.

Prop. 1978/79: 90 103

Biträde enligt RHL är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det kostnadsbidrag som betalas tiU biträdet av den rätissökande. Endast skillnaden mellan den fastställda biträdesersätlningen och vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet skall betalas ut till biträdet av allmänna medel. Det bör observeras att det belopp som skall avräknas är det belopp som den rättssökande är skyldig alt utge som kostnadsbidrag. Om den rättssökande VerkUgen fullgjort denna sin skyldighet saknar betydelse för avräkningen. Biträdet står sålunda risken för att kostnadsbidrag inte betalas.

Slutavräkning skall innehålla uppgift om

1. Den fastställda biträdesersätlningen. Från biträdesersättningen skall avräknas:

2. Belopp som den rättssökande är skyldig alt utge som kostnadsbidrag,

3. Belopp som biträdet tidigare har erhåUit av rättshjälpsnämnden antingen

—       i förskott enligt 31 § RHK eller

—    vid partieU avräkning (21 § 2 st. RHK).
Slutligen skall anges:

4.   Belopp som biträdet skall erhålla av rättshjälpsnämnden eller, i fö
rekommande fall, betala till rättshjälpsnämnden (27 § 2 st. RHL).

Överensstämmer det slutiiga kostnadsbidraget med det maximibelopp som fastställts i samband med beslutet om rättshjälp behövs ingen egentlig slutreglering utan här blir det endast fråga om avräkning med den som haft rättshjälp.

Slutavräkning kan som framgår av vad som förut nämnts inte ske förrän samtliga rättshjälpskostnader är kända. Detta innebär att biträdet inte får ut sin ersättning instans för instans. För att biträdet inte skall behöva vänta på ersättningen finns därför möjlighet att göra partiell avräkning.

En förutsättning för att partiell avräkning skall få ske är att den fastställda biträdesersättningen överstiger maximibeloppet för den rätts-sökandes kostnadsbidrag. Partiell avräkning sker på grundval av imder-rättelse från allmän domstol. På motsvarande sätt kan partiell avräkning ske när rättshjälpsnämnd själv fastställer biträdesersättning i förvaltningsärende som förs genom flera instanser.

Partiell avräkning skall innehålla uppgift om

1. Fastställd ersättning till biträdet.

2. Maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Detta belopp skall avräknas från biträdesersättningen.

3. Belopp som biträdet fått i förskott av rättshjälpsnämnden.

4.   Det belopp som skall betalas ut till biträdet av rättshjälpsnämnden.
Genom partiell avräkning kan biträde få ut ersättning instans för in
stans. Biträdes intresse att få ut ersättning inom ramen för handlägg-

Prop. 1978/79: 90 IO4

ningen i en instans eller under handläggningen av en utomprocessuell angelägenhet tillgodoses däremoi genom reglerna om förskott på biträdesersättningen. Förskott kan utgå om det med hänsyn till målets eller ärendets art eller eljest är skäligt. Framställning om förskott görs hos den myndighet som bestämmer ersättningen till biträdet. Det är emellertid alltid rättshjälpsnämnden som betalar ut förskottet. Domstol som beslutat om förskott skall därför underrätta rättshjälpsnämnden om beslutet.

Den myndighet som fastställer förskottet måste beakta att biträdet är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det kostnadsbidrag som skall betalas till honom. Förskott skall enligt ett beslut av besvärsnämnden bestämmas till ett a contobelopp.

Det är alltid rättshjälpsnämnden som ombesörjer att biträdesersättning som skall utgå av allmänna medel UUställs biträdet. I fråga om annan ersättning av allmänna medel, t. ex. ersättning tUl vittne, är det den myndighet som bestämmer ersättningen som också svarar för att ersättningen tillställs den berättigade.

Ersättning av allmänna medel till vitine och, om särskilda skäl föreligger, även till annan skall betalas ut omedelbart. Sker inte detta skall myndigheten inom en vecka sända över besked om ersättningsbeslutet till den redovisningscentral som betjänar myndigheten eller om myndigheten inte betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Kommunal myndighet och annan statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd tillgodoförs efter framställning till domstolsverket medel som myndigheten har betalat ut.

8.2.2 Utredningen

Utredningen framhåller att den främsta orsaken till att både slutregleringsförfarandet och förfarandet vid fördelning av ersättning som motpart ålagts att återbetala har blivit så komplicerat torde vara att kostnadsbidraget inte skall fastställas slutligt förrän rättshjälpsärendet är helt avslutat. Detta beror på att man först då vet hur stora de rättshjälpskostnader blir som kostnadsbidraget skall stäUas i relation tUl. Kostnadsbidraget får ju inte översliga rättshjälpskostnaderna.

Ätt rättshjälpskostnaderna understiger det maximibelopp för kostnadsbidraget som fastställts i samband med att allmän rättshjälp beviljats är emellertid sällsynt. Det är också ovanligt att någon jämkning sker av detta maximibelopp. Som förut nämnts är därför också särskild slutreglering ovanlig och rättshjälpsärendena avslutas i regel genom slutavräkning med klient och biträde. Kostnadsbidraget är i det övervägande antalet fall mycket lågt. Äv den undersökning som utredningen har låtit utföra angående storleken av den rättssökandes slutUga kostnadsbidrag framgår att detta i 78,9 % av fallen uppgick till högst grundbeloppet.

Prop. 1978/79: 90 105

Mot bakgrunden av det nu anförda kan det enligt utredningen ifrågasättas om det inte går att förenkla rutinerna vid slutreglering och därmed också vid fördelning av ersättning som molpart har förpliktats alt återbetala.

Ett sätt att åstadkomma förenklingar är enligt utredningens mening att föreskriva att den rättssökandes rältshjälpsavgifl prövas slutligt i samband med att beslut fattas om ersättning enligt RHL. I de fall där domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som tidigare har föreslagits anförtros prövningen av ersättningsfrågor skulle alltså myndigheten också pröva rättshjälpsavgiflen. Är det rättshjälpsnämnden som beslutar om ersältning skulle det bli rättshjälpsnämnden som fastställer rättshjälpsavgiften. Med en sådan ordning för fastställande av rättshjälpsavgiften skulle man komma ifrån en hel del av den pappershantering som f. n. sker. Den särskilda slutregleringen och den underrättelseskyldighet som är förenad med denna skulle sålunda kunna slopas. Det skulle då inte heller bli nödvändigt med ett särskilt förfarande för slutavräkning och partiell avräkning med biträde.

Vad som f. n. hindrar att man i sådana fall där handläggning vid myndighet kommer i fråga tillämpar en ordning av nyss angiven innebörd är att avgörandet i ersättningsfrågan inte kan omfatta samtiiga kostnader hos den myndighet som fattar ersättningsbeslutet. Vid tidpunkten för avgörandet vet denna myndighet nämligen inte hur stora de expeditionsavgifter eller exekutionsavgifter blir som är förenade med målets handläggning. Enligt 9 § andra stycket 5 och 6 RHL utgör ju sådana avgifter och vissa andra kostnader rättshjälpskostnader. I de sällsynta fall där kostnadsbidraget vid beviljandet av allmän rättshjälp fastställts till högre belopp än rättshjälpskostnaderna kan myndigheten därför inte uttala sig om hur stort det slutliga bidraget skall bli. Detta hinder undanröjs emellertid om man genomför utredningens förslag att den som har rättshjälp befrias från sådana avgifter. Den myndighet som har att pröva ersättningsfrågan bör därför enligt utredningens mening i samband med att ersättningen fastställs också fastställa rättshjälpsavgiften.

Utredningen konstaterar att statistiken visar att uppgiften att fastställa rättshjälpsavgift inte blir särskilt betungande. I det klart övervägande antalet fall torde det nämligen endast bli fråga om att godta den preliminära rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats. Visar det sig, när avgiften skall fastställas, att den rättssökandes ekonomiska situation förändrats efter beslutet om allmän rättshjälp, kan det dock bli fråga om att höja eller sänka rättshjälpsavgiften. En jämkning av rättshjälpsavgiften bör också kunna ske om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen. Utredningen anser att den myndighet som fastställer ersättning enligt RHL har bättre förutsättningar än rätts-

Prop. 1978/79: 90 106

hjälpsnämnderna att bedöma om jämkning är påkallad av skäl som nu redovisals.

Innebär myndighetens beslut att rättshjälpsavgiften skall uppgå till högre belopp än den rättshjälpsavgift som tidigare fastställts, skaU mellanskUlnaden betalas in till statsverket. Rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats skall däremot i regel inbetalas till den advokat som beviljat rättshjälpen eller som förordnats till biträde i sådant fall där rättshjälpsnämnden eller domstol beviljat allmän rättshjälp.

Ulredningen framhåller även att dess förslag om att rättshjälpsavgtt-ten skall fastställas i samband med att ersättningsfrågan prövas för med sig att förfarandet vid avräkning med offentligt biträde kan förenklas.

När ersättning första gången i ärendet fastställs till offentligt biträde, skall det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet avräknas. Den myndighet som fastställer ersättningen skall ha rätt alt utgå ifrån att biträdet uppburit avgiften. Biträdet svarar alltså för att beloppet inbetalas.

Uppgår rättshjälpsavgiften till större belopp än som motsvarar den ersättning som fastställts för biträdets arbete får biträdet åläggas att lämna ifrån sig vad han kan ha tagit emot för mycket. Detta kan bli fallet om den rättssökandes ekonomiska förhållanden föranlett en hög rättshjälpsavgift men det kan också vara så att biträdet har fått vidkännas prutning på arvodet t. ex. därför att han varit vårdslös eller därför att han uppenbart missbrukat behörigheten att bevilja rättshjälp. Har inga andra kostnader, såsom exempelvis utredningskostnader, uppkommit, får mellanskillnaden betalas tillbaka till den rättssökande. Återbetalning sker när ersättningsbeslutet har vunnit laga kraft.

Den ordning som nyss förordats innebär enligt utredningen att det särskilda förfarandet med slutavräkning och partiell avräkning med biträde inte behövs. Vad som återstår av den fastställda biträdesersättningen sedan avdrag gjorts för vad det offentliga biträdet i förekommande fall uppburit i rättshjälpsavgift kan utanordnas av den myndighet som fastställer ersättningen. Blir det inte fråga om avräkning därför att rättshjälpsavgiften i dess helhet betalats in till statsverket — offentligt bilräde kan ju ha förordnats efter det att allmän rättshjälp beviljats — har myndigheten att utanordna hela ersättningen. Detsamma blir förhållandet om avräkning redan tidigare skett, vilken situation uppkommer om ett mål eller ärende vari rättshjälp förekommer överklagas till högre instans.

Den myndighet som bestämmer ersättningen bör alltså ombesörja att ersättningen tUIställs den berättigade. I fräga om t. ex. ersättning till vittnen bör liksom nu gälla att ersättningen betalas ut omedelbart. Även i övrigt bör bestämmelserna i 32 § RHK kunna .tillämpas. Sålunda bör myndighet, om ersättningen inte omedelbart betalas ut, sända besked

Prop. 1978/79: 90 107

om ersättningsbeslutet tUl den redovisningscentral som betjänar myndigheten eller om myndigheten inte betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Annan statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd får sedan efter framställning till domstolsverket tillgodoföras medel som betalats ut.

Om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas, kan, påpekar utredningen, vissa problem uppkomma med den ordning som ulredningen har föreslagit när det gäller fastställandet av rättshjälpsavgiften. Den högre instansen får då också pröva rättshjälpsavgiften med hänsyn till att dennas storlek kan komma att påverkas av förfarandet i den högre instansen. Det torde emellertid nästan alltid bara bli fråga om att godta den lägre myndighetens prövning. Om kostnaderna i den lägre instansen har understigit rättshjälpsavgiften kan det emellertid bli nödvändigt för den högre instansen att höja avgiften till de sammanlagda kostnaderna i den lägre och högre instansen. Fastställs avgiften till ett högre belopp i den högre instansen, får denna förplikta den rättssökande alt inbetala mellanskiUnaden till statsverket. Reglerandet av förhållandet mellan en högre preliminär avgift och en lägre slutlig avgift bör alltså vara en sak mellan biträdet och den rättssökande. Det torde komma att höra till sällsyntheterna att biträdet tar ut hela den preliminära avgiften om denna utgår med ett högt belopp. Återbetalning från biträdet till den rättssökande torde därför inte bli särskilt vanlig.

Utredningen uppmärksammar en annan situation som kan vålla vissa problem, nämligen om biträde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned under den preliminära rättshjälpsavgiften med påföljd att rättshjälpsavgiften fastställts till lägre belopp och biträdet förpliktats betala tillbaka mellanskillnaden till den rättssökande. Ett bifall till biträdets talan kan då också leda till att rätts'.ijilipsavgiften höjs. 1 ett sådant fall får biträdet tiUerkännas mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den rättssökande betala mellanskUlnaden mellan den först fastställda och den ändrade rättshjälpsavgiften till statsverket.

Slutligen kan man tänka sig ytterligare ett fall där det kan bli fråga om en höjning av rättshjälpsavgiften i den högre instansen och det är om den rättssökande genom försummelse eller vårdslöshet vållar onödiga kostnader i den högre instansen.

8.3 Motparts ersättningsskyldighet för kostnaden för allmän rättshjälp

8.3.1 Nuvarande ordning

När slutreglering sker tas ingen hänsyn till den betalningsskyldighet

Prop. 1978/79: 90 108

för rätlshjälpskostnad som åvilar motpart. Slutregleringen avser enbart förhållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp. Emellertid gäller enligt 31 § RHL de regler om skyldighet att ersätta rättegångskostnad som finns i RB eller annan lag även i fråga om kostnaderna för rättshjälpen, när i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen den ena eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skaU åläggas alt utge ersättningen till statsverket. Tappande motpart får alltså ersätta statsverket hela kostnaden för parts rättshjälp utan avräkning av partens kostnadsbidrag. Bakgrunden till detta är att domstolen inte berörs av kostnadsbidragsreglerna och därför, när kostnadsfördelningen mellan parterna bestäms, saknar kunskap om vilka kostnader statsverket slutligt skall bära och vilka kostnader den som haft rättshjälpen slutligt skall bära via kostnadsbidraget. Detla avgörs ju av rättshjälpsnämnden vid slutregleringen av rättshjälpsärendet.

Fördelning av kostnader mellan parter förekommer inte bara vid allmän domstol, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. I lagen (1929: 145) om skiljemän finns en särskild bestämmelse om skiljedomskostnaderna. Enligt 24 § kan skiljemännen, om parterna inte har överenskommit annat, på yrkande av någondera parten pröva om och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning tUl skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet. Enligt 197 § UL bestämmer i utsökningsmål överexekutor efter skälighet om och till vilket belopp den tappande parten bör till den andre utge ersättning för hans kostnad i målet.

Även i övrigt förekommer i viss omfattning att förvaltningsmyndighet i förvaltningsärende rörande tvist mellan enskilda parter tillerkänner vinnande part kostnadsersättning från tappande part. När kostnadsfördelning sålunda förekommer och den ena parten eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp skall enligt 31 § fjärde stycket första punkten RHL därom gäUande bestämmelser ha motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för rättshjälpen.

När kostnadsfördelning förekommer vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller skiljenämnd kompliceras bilden av att i dessa mäl och ärenden ersättning till biträde bestäms av rättshjälpsnämnden. Den angivna ordningen innebär att två olika organ får beslutanderätten i kostnadsfrågorna. När målet eller ärendet avgörs vet sålunda förvaltningsdomstolen, förvaltningsmyndigheten eller skiljenämnden inte hur stora kostnaderna för rättshjälpen blir. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att vid beslut om kostnadsfördelning betalningsskyldighet skall åläggas mot statsverket för rättshjälpskostnaderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp. Sedan därefter rättshjälpsnämnden meddelat beslut i fråga om biträdets ersättningsanspråk,

Prop. 1978/79: 90 109

framgår parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna även beloppsmässigt.

När mål eller ärende i vilket part beviljats allmän rättshjälp avgörs, skall beslut samtidigt meddelas om ersättning tiU statsverket. Ersättningsskyldigheten till statsverket skall fastsfällas oberoende av yrkande och oberoende av vad partema kan ha avtalat i kostnadsfrågan (jfr prop. 1972: 4 s. 340).

Har motparten ålagts att utge ersättning till statsverket skall underrättelse om beslutet tiUställas rättshjälpsnämnden. Detta skall ske så snart beslutet vunnit laga kraft. Centralmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om hur allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen skall fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

Rättshjälpsnämnden skall ombesörja att ersätlningsbesluten verkställs. Därvid har rättshjälpsnämnden att vidta åtgärder enligt föreskrifter som centralmyndigheten meddelar efter samråd med riksskatteverket.

8.3.2 Utredningen

När del gäller fördelning av kostnaderna för rättshjälp finns det enligt utredningens uppfattning ingen anledning att i förevarande sammanhang ändra på de nuvarande reglerna som innebär att bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnader skall tillämpas även i fråga om part som har allmän rättshjälp. Även andra bestämmelser som finns om fördelning av kostnader mellan parter bör gälla. Utredningen föreslår dock i ett senare sammanhang viss ändring i de regler som gäller om makes ersättningsskyldighet vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad m. m.

I fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som motpart skall betala tUlbaka gäller att den som har haft aUmän rättshjälp får ersättning för sitt koslnadsbidrag först sedan statsverket har fått full ersättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen.

Förslaget till förenkling av systemet för att fastställa rättshjälpsavgiften får enligt utredningen betydelse även i nu berört hänseende. Som ovan nämnts för nämligen förslaget med sig alt myndigheten vid fördelningen av betalningsskyldigheten vet hur stor rättshjälpsavgiften är. Utredningen anser att det inte kan komma i fråga att införa en ordning som innebär att statsverket alltid övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift och alltså betalar ut hela rättshjälpsavgiften till den rätissökande. En sådan ordning skulle kunna medföra risk för att allmän rättshjälp söks — oavsett rättshjälpsavgiftens storlek — endast i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tiUdömda rättegångskostnader.

I motsats till vad som nu gäller, nämligen att den rättssökande får er-

Prop. 1978/79: 90 110

sättning för sitt kostnadsbidrag först sedan statsverket har fått full ersättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen, föreslår utredningen följande ordning för fördelning av ersättning för rättshjälpskostnader som motpart eller annan förpliktats att utge. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader åläggs att utge hela ersättningen UU statsverket bara i de fall där den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift inte överstigit fem procent av basbeloppet (f. n. omkring 500 kr.). Den rättssökande skall emellertid i ett sådant fall berättigas alt av statsverket återfå eriagd rättshjälpsavgift. Har jämkning av återbetalningsskyldigheten skett skall motsvarande jämkning göras av det belopp som den rättssökande skall få tillbaka.

Om däremot rättshjälpsavgiften överstigit fem procent av basbeloppet bör motparten förpliktas att utge rättshjälpsavgiften eller del av den tUl den rättssökande och meUanskiUnaden mellan rättshjälpskostnaderna och rättshjälpsavgiften till statsverket. Med en sådan lösning kommer enligt utredningen man också ifrån det nuvarande omständliga förfarandet med upprättandet av fördelningskort och bevakning m. m.

8.4 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall

8.4.1 Nuvarande ordning

Enligt 31 § andra stycket RHL gäller en specialregel beträffande parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader för det fall att makar efter gemensam ansökan vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad, om ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp. Då skall nämligen rätten, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andre maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. I praxis torde bestämmelsen tillämpas så att make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala mer än grundavgiften i kostnadsbidrag, inte åläggs någon återbetalningsskyldighet. Inte heller torde någon återbetalningsskyldighet förekomma om maken i målet haft kostnader för eget ombud. I övriga fall förpliktas däremot maken att betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader.

Skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp att betala statsverket hälften av kostnadema för makes rättshjälp kan enligt 31 § tredje stycket RHL åläggas av rättshjälpsnämnden i fråga om kostnadema för skiftesman och för utredning som denne har föranstaltat om i ärende om bodelning. Beslut om sådan betalningsskyldighet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Prop. 1978/79: 90 Hl

8.4.2 Utredningen

Ulredningen anför inledningsvis ätt möjligheten atl ålägga make betalningsskyldighet för hälfien av kostnaderna vid gemensam ansökan infördes redan under den fria rättegångens tid för att hindra alt den make som inte hade fri rättegång skulle kunna "åka snålskjuls" på andre makens fria rättegång och helt slippa ifrån kostnader i skillnadsmålet trots atl han hade förmåga att betala för sig. Efter RHL:s tillkomst torde den berörda regeln tillämpas så, att make vars kostnadsbidrag inte skulle överstiga gmndbeloppet, som f. n. är 80 kr., inte åläggs återbetalningsskyldighet. Vid högre kostnadsbidrag förpliktas maken däremot atl betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader. Med stöd av billighelsregeln kan den förste maken också slippa återbetalning, om han har haft eget biträde i målet.

De skäl som ligger bakom regeln om makes skyldighet att betala del av kostnaden för den andre makens rättshjälp har aUtjämt giltighet. Man kan sålunda knappast se bort från att när make efter gemensam ansökan i skillnadsmål beviljas aUmän rättshjälp den andre maken mestadels också drar viss nytta av rättshjälpen. Utredningen anser därför alt det inte kan komma i fråga att helt slopa möjligheten att ålägga andre maken viss betalningsskyldighet i nu berörda faU.

Huvudregeln bör enligt utredningens uppfattning alltjämt vara att andre maken skaU betala statsverket hälften av rättshjälpskoslnaderna. Det bör emellertid införas möjlighet att anpassa betalningsskyldigheten till den andre makens betalningsförmåga. Ett mått på denna är den rältshjälpsavgifl som skulle ha utgått om den andre maken hade beviljats allmän rättshjälp. Det kan emellertid ifrågasättas från samhällsekonomisk synpunkt, om indrivningsmyndigheterna skall belastas med indrivning av låga belopp. Utredningen anser därför att betalningsskyldighet inte bör åläggas om den andre makens rättshjälpsavgift ej skulle överstiga grundavgiften. Skulle å andra sidan den andre makens rätls-hjälpsavgift översliga hälften av kostnaderna bör betalningsskyldighet givetvis inte åläggas med högre belopp än hälften av kostnaderna och likaså bör huvudregeln gäUa om den andre maken inte kunnat få allmän rättshjälp på grund av för hög inkomst.

Liksom f. n. bör det finnas möjlighet att befria andre maken från betalningsskyldighet om också den andre maken har haft kostnader för eget ombud eUer om det i annat fall är obiUigt. Befrielse från betalningsskyldighet bör dock inte komma i fråga om den andre makens kostnader avsett enbart rådgivning.

Enligt utredningen bör det inte innebära något större merarbete för den rättshjälpsberättigade makens offentliga biträde att tillhandahålla de upplysningar om den andre makens ekonomi som krävs för att domstolen skall kunna bedöma storleken av den rättshjälpsavgift som skulle utgå om den andre maken hade allmän rättshjälp. Eftersom den av ut-

Prop. 1978/79: 90 112

redningen nu föreslagna maximeringsregeln kan vara lill förmån för den andre maken torde det inte heller vara svårt alt fä honom att medverka till att hans ekonomiska förhållanden klarläggs. Något yrkande från den andre maken om att maximeringsregeln skall tillämpas torde alltså inte behövas. Den make som har rättshjälp bör därför efter anmodan av domstol lämna uppgifter till ledning för tiUämpning av regeln antingen genom sitt offentliga biträde eller på annat sätt. Det mest praktiska torde dock vara att uppgiftslämnandet sker i samband med att den gemensamma ansökningen inlämnas tiU domstolen.

När det gäUer skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp alt betala andre makens koslnader för skiftesman och för utredning som denne föranstaltat i ärende om bodelning anser utredningen att den föreslagna maximiregeln i sådant ärende skall äga motsvarande tUlämpning. I detta fall är det dock rättshjälpsnämnden som meddelar beslutet. Det bör enligt utredningens mening ankomma på skiftesmannen att förse rättshjälpsnämnden med underlag för bedömning av betalningsskyldighetens storlek.

9    Rättshjälp genom offentligt biträde

9.1 Förutsättningar för förordnande av offentligt biträde

9.1.1 Nuvarande ordning

I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m. kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp genom offentligt biträde, utgå.

Rättshjälpsformen är inom sitt tillämpningsområde exklusiv. Allmän rättshjälp skall alltså inte meddelas i ärende i vilket förordnande av offentligt biträde kan komma i fråga. Uppgiften att administrera denna rättshjälpsform är i sin helhet lagd på rättshjälpsnämndema.

Offentligt biträde kan enligt 41 § RHL förordnas i olika situationer som galler den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. Paragrafen upptar en katalog om 18 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Det kan t. ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller om omhändertagande för samhäUsvård.

Det är inte tillräckligt att ärendet är sådant att det är hänförligt under någon av punkterna i katalogen utan därjämte måste de aUmänna förutsättningarna enligt 42 § RHL föreligga.

Enligt 42 § första punkten skaU offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Biträde kan alltså förordnas oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet, om den enskilde själv har möjlighet att bekosta hjälpen. Någon avgift uttas således inte från den enskilde;

Prop. 1978/79: 90 113

Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall enligt 42 § andra punkten RHL särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter har lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

Antalet framställningar om offentligt biträde vid de olika rättshjälpsnämnderna under år 1976 framgår av nedanstående uppställning.

Rättshjälpsnämnden i
Stock-      Jon-         Malmö holm        köping	Göteborg	Sundsvall	Umeå	Samtliga
2 071         171            392	274	64	42	3 014

Under år 1975 var motsvarande antal totalt 1 809.

Av den statistiska undersökning som utredningen har låtit utföra framgår att de 1 360 ärenden om offentligt biträde som undersökningen avsåg fördelade sig på följande sätt efter angelägenhet.

Ärendetyp Procent av samtliga

Utlänningsärenden (41 § punkterna 6—12) 78,5
Omhändertagande för samhällsvård m. m. enligt

BvL (41 § punkt 4) 10,2
Tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vård
anstalt enligt NvL (41 § punkt 3) 6,3
Intagning eller utskrivning enligt LSPV eller om
sorgslagen (41 § punkt 1—2) 3,2
övriga (41 § punkterna 5, 13—18) 0,2
Utanför tillämpningsområdet 1,5
Summa 99,9

En undersökning av 192 ärenden om offenUigt bilräde som inkommit lill rättshjälpsnämnden i Göteborg under tiden januari—september 1976 visar följande ärendefördelning.

Ärendetyp Procent av samtliga

Utlänningsärenden 84,9

Omhändertagande för samhällsvård enligt BvL 7,8

Tvångsintagning m. m. enligt NvL 3,7

Övriga ärenden 3,7

Summa 100,1

Utredningens undersökning avsåg ocksä ärendenas fördelning efter rättshjälpsnämndens avgörande. Resultatet av denna undersökning var följande.

8   Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90

Prop. 1978/79: 90 114

Avgörande Procent av samtliga

Bifall 79,5

Avslag 11,9

Övrigt (avskrivning) 8,6

Summa 100,0

1 185 eller 14 % av de 1 360 ärendena var den som åtgärden avsåg frihetsberövad. OffenUigt biträde förordnades i 164 eller 89 % av dessa.

9.7.2 Tidigare reformförslag

I flera motioner till riksdagen har framställts yrkande om att det skall föreligga en ovillkorlig rätt atl på begäran få offentligt biträde om parten är berövad friheten eller kan komma att bli berövad friheten genom beslutet. Så har skett i motionerna 1972: 1914 (yrkande 2), 1972: 1915 (b), 1974: 1259 (yrkande B), 1975: 136 och 1975/76: 2053.

I motionerna 1972: 1916 hemställdes om sådan ändring av rättshjälpslagen att möjligheterna att erhåUa rättshjälp genom offentligt biträde vidgades så att biträde i princip skall förordnas om enskild begär det.

Yrkande om minskad restriktivitet i tiUämpningen av bestämmelserna om rättshjälp genom offentligt biträde och om offentligt biträde i socialförsäkringsmål framställdes i motion 1974: 1259 (yrkande C). Även i motionen 1975: 451 hemställdes om minskad restriktivitet vid tUlämpningen av reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde.

I motionen 1975: 1110, slutUgen, hemstäUdes att den som bhr föremål för intagning enhgt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall alltid tUIförsäkras ett kompetent juridiskt biträde som har all företräda den intagnes partsintresse.

Justitieutskottet har uttalat sig i anledning av dessa motioner i betänkandena JuU 1973: 1, 1974: 18, 1975/76: 17 och 1975/76: 24.

I 1973 års betänkande anförde utskottet bl. a. (s. 34).

Inom det vidsträckta område där enligt de föreslagna reglerna offentligt biträde skall kunna förordnas ryms en mångfald ärenden av mycket skiftande natur. En mängd olika sakfrågor inom vitt skilda ämnesområden kan komma under bedömning. Ärendenas omfattning och svårighetsgrad kan också växla i hög grad. Det kan vara fråga om komplicerade ärenden med oklara sakförhållanden och motstridiga sakuppgifter, men fall där både rättsläget och sakförhållandena är uppenbara kan också förekomma. Variationer mellan olika ärenden kan framträda även på det sätt att fråga om förordnande av biträde kan uppkomma i olika stadier av förfarandet. Ibland kan också en grundläggande saklig bedömning nyligen ha gjorts av annan eller samma myndighet i ärende där den enskilde haft biträde. Mot denna bakgrund är det enhgt utskottets mening uppenbart att en ordning som innebär att offenUigt biträde skall förordnas så snart det begärs inte kan komma i fråga. Biträdes-

Prop. 1978/79: 90 115

frågan måste i varje särskilt fall avgöras efter en objektiv bedömning av behovei i det föreliggande ärendet.

Enligt utskottets mening borde dock stor vikt fästas vid den enskildes egen inställning. Utskottet anförde i detta hänseende.

Det är i förekommande ärenden inte sällan fråga om personer som upplever sig vara illa behandlade av samhället. För att inte förstärka denna instäUning, som inte sällan torde minska föratsättningarna för ett förtroendefullt samarbete vid en efterföljande vård eller behandling, kan det därför av psykologiska skäl ofta vara angeläget atl tUlgodose ett bestämt önskemål från den enskilde om bilrädeshjälp. Den enskildes inställning kan dock enligt utskottets mening inte ses isolerad från de olika faktorer som bör påverka bedömningen av behovet av biträde.

Vad särskilt gäller betydelsen av att den enskilde är eller kan bli berövad friheten ville utskottet understryka att förhållandena kan vara mycket skiftande. Utskottet anförde.

På t. ex. social- och kriminalvårdsområdena är ofta fråga om mycket korta omhändertaganden eller laganden i förvar, medan i t. ex, utskrivningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad friheten under hela förfarandet. Det bör också beaktas att frihetsberövande på de områden där offentligt bilräde kan förordnas som regel inte innebär en sådan isolering och begränsning i rörelsefriheten som t. ex. vid anhållande eller häktning. Jämförelsen med brottmålsprocessen och rättegångsbalkens bestämmelser om ovUlkorlig rätt lill offentlig försvarare, då sådana tvångsmedel tillgrips är därför redan av detta skäl missvisande. Än mera hallar jämförelsen om man betraktar de grundläggande skillnaderna meUan förvaltnings- och brotlmålspro-cessen. I förvaltningsförfarandet har vederbörande myndighet ett direkt ansvar för utredningen och skyldighet att på särskUt sätt tillvarata den enskildes intressen.

Utskottet ansåg sig inte kunna tillstyrka en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i sådana fall där den enskilde är eller kan komma att bli berövad friheten.

I 1974 års betänkande hänvisade utskoitet tUl sitt tidigare utlåtande (s. 14). Utskottet sade sig dock i viss mån dela motionärernas uppfattning om behovet av minskad restriktivitet. I fråga om behovsprövningen ville utskottet liksom tidigare understryka att stor vikt i det enskUda fallet borde fästas vid den enskildes inställning samt att även andra faktorer, t. ex. att den enskilde är berövad friheten, borde beaktas. Beträffande yrkandet om offentligt biträde i socialförsäkringsmål ansåg utskottet, med hänvisning till yttrande av socialförsäkringsutskottet (SfU 1973: 12) och tiU en av socialministern tillsalt utredning som enUgt sina direktiv även skulle undersöka frågekomplexet om allmänt ombud i socialförsäkringsmål, att någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen inte behövdes.

Prop. 1978/79: 90 116

I betänkandet JuU 1975/76: 17 fann utskottet skäl att på nytt uttala sin förståelse för motionärernas önskemål om en vidare tillämpning av institutet offentligt biträde. Med hänvisning tiU att frågorna härom skulle utredas av rättshjälpsutredningen ansågs dock någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandena inte behövlig (se s. 19). Samma ståndpunkt intogs i JuU 1975/76: 24 (s. 3).

Efter inspektion av länsrätten i Stockholm tog justitieombudsmannen Wennergren 1974 upp frågan om möjligheterna att i samhällsvårdsären-den bevilja såväl föräldrarna som barnet eller enbart föräldrarna rättshjälp i form av offenUigt biträde. Därvid inhämtades yttrande från DON som bl. a. anförde.

Offentligt biträde skall enligt 42 § RHL utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Detta innebär beträffande i 41 § punkt 4 angivna ärenden att offentligt biträde kan utses endast för barnet och inte för vårdnadshavaren, jfr DON:s beslut nr 16/73. Allmän rättshjälp kan å andra sidan i sådant fall inte komma i fråga för barnet. Detta gäller även om i det enskilda fallet förordnande av offentligt biträde inte sker på grund av att behov av sådant biträde inte anses föreligga. Om vårdnadshavaren i nu avsedda ärenden är i behov av biträde kan allmän rättshjälp med biträdesförordnande beviljas denne, jfr DON:s beslut nr 74/73. Detta kan bli fallet om t. ex. delade meningar uppstår mellan vårdnadshavaren å ena sidan och det offentliga biträdet, som har att iaktta barnets bästa, å andra sidan (jfr prop. 1972: 132 s, 315).

När vårdnadshavaren i nu berörda ärenden beviljats allmän rättshjälp med biträdesförordnande skaU biträdet ta tUlvara vårdnadshavarens rätt. Ett offentligt biträde skall som tidigare sagts iaktta barnets bästa. Om endast offentligt biträde förordnats i ärendet är sålunda vårdnadshavaren — även om barnets intressen många gånger sammanfaller med vårdnadshavarens — inte garanterad att hans intressen beaktas av det offentliga biträdet. Eftersom allmän rättshjälp för vårdnadshavaren och rättshjälp genom offentligt biträde för barnet i berörda ärenden fyller olika syften kan det inte sägas föreligga valfrihet mellan berörda rättshjälpsformer.

1 beslut som meddelades den 7 oktober 1974 (Dnr 1928/74) tog JO särskilt upp frågan om det är barnet och/eller föräldrarna som är att förstå som "den som åtgärden avser" enligt 42 § RHL och fann efter att ha redovisat uttalanden av olika ledamöter av lagrådet samt departementschefen (se härom prop. 1972: 132 s. 310—311 och 315) att det låg närmast till hands att anse att med "den som åtgärden avser" i 42 § RHL endast kan åsyftas barnet. JO anförde vidare.

Som anfördes från länsrättens sida vid min inspektion finns det risk för att ett ärende får en slagsida till fömån för barnavårdsintressena när dessa står emot föräldramas intresse att få vårda sitt eget bam och of-

Prop. 1978/79: 90 117

fentligt biträde förordnas alt tillvarata barnets intressen samtidigt som också beslutsinstansen — barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden respektive länsrätten och kammarrätten — kan vara inställd på att i försia hand se till barnets skydd. Även om föräldrarna i ett sådant fall erhåller rättshjälp i form av allmän rättshjälp med biträdesförordnande, kan göras gällande att föräldrarna handikappas som parter i jämförelse med motparten i ärendet, som formellt ulgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som knyter sig till uppgifien att skydda barnet. EnUgt min mening hade det från flera synpunkter lett sig mest tillfredsställande och i linje med gmndtanken för rättshjälp genom offentligt biträde om i ett fall där en verklig intressekonfrontalion uppstår också föräldrarna skuUe kunna anses som "den som åtgärden avser" i 42 § rättshjälpslagen och tillerkännas rättshjälp genom offentligt biträde. Det är ju i ell sådant fall i realiteten mot dem som ingripandet riktar sig. Med de motivuttalanden som finns till paragrafen och den praxis som utbUdat sig på grundval härav synes en sådan tolkning och tiUämpning dock nu inte möjhg. Endast genom en lagändring torde en ändring i rättsläget kunna nås som möjliggör den ifrågasatta ordningen. Jag anser mig dock för närvarande ej ha tUlräckligt underlag för att göra framställning om en sådan lagändring men kommer att med uppmärksamhet följa hur den nuvarande ordningen fortsättningsvis utfaller i praktiken.

Efter inspektion av statens invandrarverk i maj 1974 uttalade justitieombudsmannen Lundvik bl. a. följande (se JO:s ämbetsberättelse 1975/ 76 s. 495).

Möjligheterna till rättshjälp genom offentligt biträde har främst tillkommit för sådana mål eller ärenden där fråga kan uppkomma om tvångsåtgärder som starkt begränsar den enskildes rörelsefrihet eller som har avseende på den kroppsliga integriteten. Ett för utlänningen negativt beslut i ett avlägsnandeärende kan innebära ett ingrepp av djupgående slag. Med hänsyn härtiU måste stora krav ställas på utredningens inriktning och tillföriitiighet. Sådana omständigheter som språksvårigheter, bristande kunskap om gällande regler, utiänningens i vissa fall från hemlandet nedärvda respekt för polis och andra myndigheter medför att biträdesbehovet här ofta gör sig mer gällande än i andra typer av ärenden, i vilka offentligt biträde kan förordnas.

I proposilionen 1972: 132 sade departementschefen att det var angeläget alt en viss restriktivitet iakttogs vid bedömning av biträdesbehovet. Ullalandet grundade sig främst på de kostnadsaspekter som var knutna till reformen och på de bristande erfarenheterna för bedömningen av biträdesbehov i förvaltningsärenden. Det synes mig som om man inte bör stirra sig blind på departementschefens uttalande i denna del utan se det i förening med vad han i övrigt sade om förutsättningarna för förordnande av biträde. Lästa i sin helhet lägger departements-

Prop. 1978/79: 90 118

chefens uttalanden i propositionen enligt min mening inte hinder i vägen mot en liberalisering av invandrarverkets praxis så som den i stora drag redovisades för mig vid inspektionen.

Jag vill också säga att det synes mig klart att ett offentiigt biträde kan göra stor nytta redan i det inledande skedet av en utredning och att man därför inte bör vänta med förordnande till dess ärendet är klart för avgörande i sak. Jag konstalerar med tillfredsställelse att invandrarverket åtminstone numera synes dela denna åsikt.

9.1.3 Utredningen

Utredningen framhåller inledningsvis att tillgången till offentligt biträde har förbehållits vissa i lagen särskilt angivna typer av ärenden, där det framstått som angeläget att öppna möjlighet till denna form av rättshjälp. Offentligt biträde kan sålunda erhållas huvudsakligen på utlänningslagstiftningens område samt i ärenden inom mentalsjukvården, nykterhetsvården, barnavården och kriminalvården. En viss restriktivitet vid bedömningen av behovet av offentligt bilräde har ansetts nödvändig. En allmän förutsättning för sådant förordnande skall vara att behov av biträde har kunnat konstateras vid en objektiv bedömning i det enskUda fallet.

Den restriktivitet beträffande användningen av rättshjälpsformen offenUigt biträde som av kostnadsmässiga skäl har kommit till uttryck i förarbetena (prop. 1972: 132 s. 172 och 184) har slagit igenom också vid den praktiska tillämpningen av RHL. Det förefaller enligt utredningens mening som om rättshjälpsformen offentligt biträde därigenom inte har kommit att helt motsvara den önskan om förstärkta rättsskyddsgarantier för den enskilde som låg bakom rättshjälpsreformen. Delade meningar har uttalats om hur en ändring skall komma till stånd.

Utredningen anser för sin del alt det inte är tillräckligt att enbart lita till att praxis så småningom ändras i liberaliserande riktning. Även om antalet förordnanden om offentligt biträde har ökal på senare lid och en viss liberalisering av praxis sålunda synes ha skett, anser utredningen att det behövs en lagändring beträffande förutsättningarna för offentligt biträde för att de önskemål som låg bakom rättshjälpsreformen skall bli helt tillgodosedda.

När det gäller att ta ställning till hur nuvarande regler bör ändras för att nå delta syfte bör självfaUet viss försiktighet iakttas. Som justitieutskottet uttalat i 1973 års betänkande är det uppenbart att en ordning som innebär att offentligt biträde skall förordnas i alla situationer så snart enskilda begär det inte kan komma i fråga. Ett sätt att markera en önskvärd förskjutning i praxis är att det särskilda prövningskriteriet i 42 § andra punkten RHL utgår. Härmed klargörs att den omständigheten att utredningen i ett ärende är invecklad på grund av motstridiga sakuppgifter e. d. skall ingå enbart som ett av flera led i den objektiva

Prop. 1978/79: 90 119

bedömningen av biträdesbehovet i det enskilda fallel. Omständigheter av annat slag — t. ex. språksvårigheter, den enskildes fysiska och psykiska tillstånd — bör kunna tillmätas lika stor betydelse. Som har framhållits under riksdagsbehandlingen av denna fråga bör också särskilt avseende fästas vid den enskildes egen inställning.

Utredningen ifrågasätter om ett slopande av det särskUda prövningskriteriet är tillräckligt för att tUlgodose den enskildes rättsskyddsbehov. Starka önskemål har uttalats om en vidgad rätt till rättshjälp genom offentligt biträde i vissa utlänningsärenden. Det har också uttryckts önskemål om en ovillkorlig rätt till offentiigt biträde i sådana fall där den som åtgärden avser är berövad friheten eller kan komma att bli det genom beslutet.

När det gäller ärenden om avlägsnande av utlänning konstaterar utredningen att det har ansetts att offentligt biträde i princip alltid bör förordnas, om utiänningen begär del. Frågan om offentligt bilräde i utlänningsärenden har varit föremål för utiänningslagkommitténs uppmärksamhet. Utlänningslagkommittén har i betänkandet SOU 1977: 28 föreslagit att rätten till offenUigt biträde i utiänningsärenden görs generösare än nu. Huvudprincipen bör enligt kommittén vara att ingen — utom såvitt det gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövande beslutas av polisen — skall kunna avlägsnas ur riket utan atl han har erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Detta erbjudande bör i princip ges honom så snart man börjar sätta i fråga om han skall avlägsnas, oavsett om detta sker när utredning påbörjas hos poUsen eller senare hos invandrarverket.

Rättshjälpsutredningen ansluter sig i princip Ull utlänningslagkommitténs överväganden. Även rätlshjälpsutredningen anser således att förutsättningarna för att få offentligt biträde i avlägsnandefall och de övriga faU som avses i 41 § 6—12 samt 18 bör göras generösare. Detta syfte bör kunna uppnås genom att bestämmelsen ändras så att offentligt biträde i nu avsedda fall skall förordnas om det inte är obehövligt. Presumtionen skall alltså i dessa fall vara för att offentligt bilräde förordnas. Utredningen anser inte att det finns anledning att undanta utvisning frän den sålunda föreslagna vidgade rätten till offentligt biträde.

När det gäller rätten till offentligt biträde i sådana fall där ett administrativt frihetsberövande skett i del aktuella ärendet eller kan komma all ske genom beslutet erinrar utredningen om justitieutskottets uttalande i denna fråga i 1973 års betänkande. Utskottet framhöU där att förhållandena kan vara mycket skiftande. Det kan sålunda på t. ex, social-och kriminalvårdsområdena ofta vara fråga om mycket korta omhändertaganden eller tagande i förvar medan i t. ex. utskrivningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad friheten under hela förfarandet. Utskottet påpekade också att frihetsberövande på de områden där offentligt biträde kan förordnas som regel

Prop. 1978/79: 90 120

innebär mindre av isolering och begränsning i rörelsefriheten än t. ex. anhållande och häktning.

Vad utskottet sålunda uttalat äger enligt utredningens uppfattning alltjämt giltighet. Ulredningen är därför inte benägen att föreslå en obligatorisk rätt till offentligt biträde i nu avsedda fall. Utredningen anser dock att den omständigheten att frihetsberövande skett i det aktuella ärendet eller kan bli aktuellt bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av om offentligt biträde skall förordnas, än som för närvarande sker. På grund härav anser ulredningen att offentligt biträde även i nu avsedda fall skall förordnas, om det inte är obehövligt.

Frihetsberövande kan bli aktuellt i de fall som avses i punkterna 1—5 och 13—16 i 41 § RHL. Omhändertagande för samhällsvård enligt punkten 4 behöver visserligen inte innebära frihetsberövande men bör enligt utredningens mening med hänsyn till alt åtgärden ändå är av mycket ingripande art jämställas med frihetsberövande i nu angivet hänseende.

Förutom i de kategorier av ärenden som nu berörts kan offentiigt bilräde förordnas i ärende om kastrering (41 § p. 17). Även kastrering är en åtgärd av mycket ingripande art för den enskUde. Utredningen anser därför att samma bedömning bör göras i fråga om rälten till offentligt biträde i ärende om kastrering som i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utiänningsärenden.

Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att offentligt biträde i samtliga fall som avses i 41 § RHL skall förordnas, om det ej är obehövligt. Med en sådan lösning bör man vinna inte bara en liberalisering av förutsättningarna för offentligt biträde utan också en förenkling av de administrativa rutinerna. Utredningens ordförande har avvikande mening i fråga om hur fömtsättningama för att förordna offentiigt biträde bör utformas och förordar en mer restriktiv reglering.

Såvitt gäller utlänningsärendena har regeringen, på grundval av förslag av utlänningslagkommittén, i prop. 1977/78: 90 föreslagit ändringar i 41 och 42 §§ rättshjälpslagen. Förslaget Ugger i linje med vad rättshjälpsutredningen förordat, dvs. det sägs atl offentligt biträde skall utses, om det ej måste antas att behov av biträde saknas. I propositionen uttalas bl, a. följande om förslagets närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med visst undantag) vara att ingen skall kunna avlägsnas utan atl ha erbjudits bistånd av offentiigt biträde. Erbjudandet bör ske så snart man börjar sätta i fråga att utlänningen skall avlägsnas. Framstår det som klart att uUäimingen skaU få stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana att något behov av biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde inte heller förordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och alt hinder inte finns mot förpassning lill hemlandet.

Prop. 1978/79: 90 121

I proposiUonen sägs vidare att en omfatlande rätt tUl offentligt biträde i utlänningsärenden är av grundläggande betydelse när det gäller att åstadkomma ett samtidigt både rätlssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Den kostnadsökning som blir följden av en utvidgning av rätten Ull offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vinster som de förkortade handläggningstiderna medför. 1 avvaktan på en eventuell framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätt till biträde i delta skede införas endast i fråga om utlänningsärenden.

Riksdagen har antagit propositionsförslaget (AU 1977/78: 30, rskr 1977/78: 202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978,

Utredningen tar upp ytterligare ett problem som har samband med förutsättningarna för förordnande av offentligt bilräde nämligen del som togs upp av justitieombudsmannen Wennergren i det beslut som refererats ovan rörande samhälleligt bistånd i ärenden om samhällsvård.

Det kan med fog ifrågasättas om i vissa samhällsvårdsärenden inte också föräldrarna bör tiUerkännas rätt tUl rättshjälp genom offentligt biträde. Även om föräldrarna i sådana fall kan få allmän rättshjälp med biträdesförordnande kan det göras gäUande att föräldrarna får en sämre behandling än motparten i ärendet, som formellt utgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som knyter sig till uppgiften att skydda barnet. I sådana fall där barnavårdsintressena står emot föräldrarnas intresse att få vårda sitt barn synes föräldrarna i lika hög grad som barnel beröras av åtgärden. I realiteten är det ju mot dem som ingripandet riktar sig i dessa fall. För att en ändring i rättsläget skall kunna åstadkommas torde krävas en lagändring. Utredningen föreslår därför i fråga om samhällsvårdsärendena att inte bara den som avses med åtgärden utan även vårdnadshavare tillerkänns rätt till offentligt biträde.

9.2 Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde

9.2.1 Nuvarande ordning

Offentligt biträde förordnas enligt 43 § RHL av rättshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella ärendet är anhängigt. Ärendet skall i princip tas upp av den nämnd inom vilkens verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt.

Fråga om förordnande av offentiigt biträde kan väckas antingen genom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Några formföreskrifter för ansökan eller anmälan är inte uppställda. I brådskande fall kan ärendet anhängiggöras genom telefonsamtal eller genom telegram.

Enligt särskild föreskrift i 25 § RHK skall rättshjälpsnämnden inhäm-

Prop. 1978/79: 90 122

ta yttrande över ansökan om förordnande av offentligt biträde av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Det åligger den handläggande myndigheien att självmant beakta behovet av offentligt biträde och så snart anledning föreligger anmäla behovet till rättshjälpsnämnden.

Har den som åtgärden avser själv föreslagit lämplig person till offentligt biträde skall denne enligt 44 § RHL i princip förordnas. Ett villkor är emellertid all den föreslagnes anlitande inte medför avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskUda skäl föranleder annat. Något krav på särskild juridisk utbildning hos biträdet gäller inte. Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå har formellt inte något företräde.

Ersältning till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av aUmänna medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet eller för utredning. Beträffande ersättningen gäller samma regel som i fråga om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp.

Offentligt biträde skall ge in sin kostnadsräkning lill den myndighet som handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med eget yttrande översända räkningen tUI rättshjälpsnämnden. Föreskrift härom finns i 28 § RHK.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 45 § RHL innefatta även införskaffande av utredning. Har rättshjälpsnämnden förordnat offentligt biträde, är den rätissökande utan ytterligare prövning från nämndens sida berättigad att i den mån som det behövs få utredning som avses i 45 § utförd. Undantagsvis kan rättshjälpen innefatta rätt att enbart få utredning utförd.

I det statistiska material som utredningen låtit inhämta ingår även en undersökning av hur ärendena om offentligt biträde fördelar sig efter sättet för anhängiggörande. Undersökningen visar att 72,8 % anhängiggjordes genom ansökan av den enskilde och 27,2 % genom anmälan av myndighet.

Undersökningen visar också alt avvikelse från myndighets yttrande enligt 25 § RHK är ytterst sällsynt, Rältshjälpsnämndernas beslut avvek sålunda i endast 1,3 % av faUen från det yttrande över anmälan eller ansökan som myndighet avgivit.

Liksom i ansökningsfasen förekommer det ytterst sparsamt att rättshjälpsnämnderna avviker från myndighets yttrande över kostnadsräkning när biträdesersättning faststäUs. Sådan avvikelse förekom enligt undersökningen i bara 1,4 % av faUen.

9.2.2 Utredningen

Utredningen framhåUer att det vid olika tillfällen har framförts den åsikten att förordnande av offentligt biträde borde ligga på den myndighet som handlägger det ifrågavarande målet eller ärendet. Det är sär-

Prop. 1978/79: 90 123

skilt i sådana fall där frihetsberövande är aktuellt och i vissa utlänningsärenden som nuvarande ordning har ansetts medföra onödig omgång och tidsutdräkt.

Utredningen har tidigare föreslagit att offentligt biträde skall förordnas om det inte är obehövligt. Enligt utiänningslagkommiltén, som rättshjälpsutredningen samrått med i fråga om utiänningsärenden, lorde handläggningen av rättshjälpsärendena med en sådan regel gå snabbare därigenom att antalet avslag minskar. Men även i övrigt tar rättshjälpsfrågans handläggning aUtför lång tid i sådana ärenden. Utlänningslagkommittén anser att den nuvarande ordningen med ansökan hos rättshjälpsnämnd, remiss Ull invandrarverket och därefter beslut av nämnden är onödigt byråkratisk och tidskrävande. Långt bättre vore enligt kommittén, om den myndighet som handlägger ärendet — invandrarverket eUer regeringen — själv fick besluta i frågan. Betänkligheterna mot en sådan ordning blir knappasl några om reglerna — som utlänningslagkommittén föreslår — utformas som en automatisk rätt för utlänningen till biträde.

Samråd i denna fråga har också ägt rum med socialutredningen. Enligt vad som inhämtats vid detta samråd kommer socialutredningen atl föreslå att offentligt biträde alltid skall förordnas i ärenden om omhändertagande för utredning eller för vård av underårig. Förordnandet avses ske genom länsrätten.

Rättshjälpsutredningen har inte helt kunnat ansluta sig lill utlänningslagkommitténs och socialutredningens åsikter i fråga om vem som skall förordna offentligt biträde. Visserligen innebär rättshjälpsutredningens förslag att presumtionen för offentligt biträde blir mycket stark. Rälten till sådant biträde blir emeUertid inte helt obligatorisk ulan visst utrymme för att avslå ansökningar kommer att kvarstå även med utredningens förslag. För en person som t. ex. berörs av en så ingripande åtgärd som frihetsberövande eller avlägsnande från riket — om han är utlänning — torde det vara svårt atl inte betrakta den myndighet som beslutar om den aktuella åtgärden som sin motpart i ärendet. Om denna myndighet också skall kunna avslå en begäran från honom att få offentligt biträde som hjälp mot myndigheten, torde det föreligga stor risk för att han betraktar sig som helt utlämnad åt myndighetens godtycke. Utredningen anser därför atl främst principiella skäl talar för att beslutanderätten i fråga om offenUigt bilräde skaU ligga hos ett i förhåUande tUl myndigheten fristående organ. Rättshjälpsnämnden bör aUtså även i fortsättningen förordna offentUgt bilräde. Som har framgått ovan torde önskemålet om en snabbare och mindre byråkratisk handläggning till stor del uppnås genom att utrymmet för all avslå begäran om offenUigt bilräde blir betydligt mera begränsat än f. n. Nuvarande skyldighet för den handläggande myndigheten att avge yttrande UU rättshjälpsnämnden bör enligt utredningens uppfattning gälla bara i de fall där rättshjälpsnämn-

Prop. 1978/79: 90 124

den överväger att avslå ansökan. Sådant avslag bör alltså inte få ske utan att den handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offenUigt bilräde.

Utredningen anser dock att undantag från vad som nu sagts bör gälla i fråga om sådana fall där regeringen handlägger ärendet. I dessa fall bör regeringen också få besluta om offentligt biträde.

Utredningens ordförande anser i reservation att den handläggande myndigheten bör få förordna offentligt bilräde utom då ärendet handläggs av polismyndighet eller social centralnämnd. En expert har intagit samma ståndpunkt. Äger handläggningen rum vid en social centralnämnd bör det enligt ordföranden och experten ankomma på länsrätt att förordna offentligt biträde. Handläggs ärendet hos polismyndighet, vilket kan ske bara vid avvisning i visst fall enligt utlänningslagen, bör invandrarverket förordna offentligt biträde.

1 fråga om vilken myndighet som skall fastställa ersättningen tiU det offentliga biträdet bör enligt utredningens mening gälla samma regler som vid allmän rättshjälp. Även regeringen bör emellertid få besluta om ersättning till offentligt biträde i nu avsedda fall. Ordföranden och en expert är skiljaktiga och föreslår att prövningen av ersättningsfrågorna bör anförtros den handläggande myndigheten, dock med undantag för fall då ärendet handläggs av polismyndighet eller social centralnämnd.

1 samband med de ändringar i rättshjälpslagen som har berörts i avsnitt 9,1.3 har inte föreslagils någon ändring av förfarandet vid förordnande av offentligt bilräde i utlänningsärenden.

10    Organisations- och kostnadsfrågor 10.1 Organisationsfrågor

10.1.1 Nuvarande ordning

Rättshjälpsnämnder finns — liksom hovrätter — i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Rättshjälpsnämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna.

Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra andra ledamöter. Äv dessa skall två vara advokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde. En advokat skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en enskUt verksam. De två övriga ledamöterna skall vara svenska medborgare, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare.

Rältshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en inte är advokat. Vid avgörande av ärende som

Prop. 1978/79: 90 125

är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skaU dock samtliga ledamöter dellaga.

Enligt vad som inhämtats från rättshjälpsnämnderna tiUämpas följande sammanträdesordning.

Stockholm två dagar i veckan

Jönköping en dag varannan vecka

Malmö en dag i veckan samt ytterligare en dag var tredje vecka

Göteborg en dag i veckan

Sundsvall en dag varannan vecka

Umeå en dag varannan vecka

Vid rättshjälpsnämndernas kanslier tjänstgör handläggare och biträden. En av handläggarna vid varje rättshjälpsnämnd är chef för nämndens kansli. Biträdespersonalen har i princip, med undantag för kanslierna i Sundsvall och Umeå, indelats i två kaiegorier, registerbiträden och granskningsbiträden. Registerbiträdena registrerar inkommande ärenden, lottar ärenden på handläggare, ombesörjer in- och utbetalning samt sköter avregistrering av ärenden. Granskningsbiträdena bistår i första hand handläggare med handläggning av ärendena.

Personalresurserna var enligt det för budgetåret 1916fil gällande regleringsbrevet fördelade på följande sätt mellan de olika rättshjälps-nämnderna.

Handläggare Biträden -f exp.-vaktpersonal

Stockholm	9	23
Jönköping	2	9
Malmö	4	12
Göteborg	4	12
Sundsvall	1	4
Umeå	1	3

Totalt 21 63

Verksamheien vid rättshjälpsnämnderna är till innehåll och omfattning nästan helt och hållet styrd av gällande bestämmelser på rättshjälpsområdet och av ärendetiUströmningen. Under budgetåren 1974/75 och 1975/76 var antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna följande.

Prop. 1978/79: 90

126

1974/75

1975/76

	Antal	%	Antal	%
Stockholm	30 428	37	29 321	39
Jönköping	11369	14	9 690	13
Malmö	13611	17	12 190	16
Göteborg	]6]14	20	14 786	20
Sundsvall	5 596	7	4 865	7
Umeå	4418	5	3 901	5
Totalt	81536	100	74 753	100

Enligt hovrätternas bedömning kommer antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna under budgetåren 1976/77 och 1977/78 att vara följande.

1976/77

1977/78

	Antal	7o	Antal	%
Stockholm	30 000	39	30 000	39
Jönköping	10 200	13	10 200	13
Malmö	13 400	17	13 500	17
Göteborg	14 180	18	14 200	18
Sundsvall	5 150	7	5 150	7
Umeå	4 550	6	4 550	6
Totalt	77 480	100	77 600	100

Som framgår av framställningen ovan (avsnitt 2.2) har utredningen låtit utföra en statistisk undersökning av 6 119 ärenden om allmän rättshjälp som anhängiggjorts vid de oUka rättshjälpsnämnderna under januari 1975 och slutförts senast i juli 1976. Under januari 1975 inkom sammanlagt 7 542 ärenden. Undersökningen omfattade alltså 81 % av samUiga ärenden som inkom under den angivna perioden.

Ärendena om allmän rättshjälp fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.

Antal

Vo

Stockholm	2 147	35.0
Jönköping	940	15,4
Malmö	1065	17,4
Göteborg	1241	20,2
Sundsvall	404	6,6
Umeå	322	5,3

Totalt

6 119

99,9

Prop. 1978/79: 90 127

Utredningen har också låtit utföra en undersökning av totalt 1 360 ärenden om offentligt biträde som anhängiggjorts under år 1975 och slutförts senast i juni 1976. Under hela år 1975 inkom 1 809 ärenden om offentligt biträde och undersökningen omfattade alltså 75 % av dessa.

Ärendena om offentligt biträde fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämndema.

Antal %

Stockholm	887	65,2
Jönköping	113	8,3
Malmö	169	12,1
Göteborg	122	9,0
Sundsvall	42	3,0
Umeå	31	2,2

Totalt 1 360 99,8

I de 6 119 ärendena om allmän rättshjälp bifölls ansökan i 5 695 fall (93,1 %) och avslogs i 231 fall (3,8 %). Ansökan avskrevs i 189 fall. De prövade ansökningarna fördelade sig på följande sätt med avseende på saken.

Saken Antal %

31,3

68,7

Äktenskapsskillnad	3 184	53,7
Övrig familjerätt	888	15,0
Bodelning	336	5,7
Fordran, krav	327	5,5
Tvist p. g. a. köp av fast
egendom m. m.	203	3,4
Arvsrätt, testamente och
äktenskapsförord	266	4,5
Skadestånd	288	4,9
Tvist rörande hyresför-
hållande, arrende m. m.	96	1,6
Förvaltningsrättsliga ärenden	202	3,4
Övrigt	136	2,3

Totalt 5 926 100,0

De avslutade ärenden där allmän rättshjälp beviljals fördelade sig på följande sätl med avseende på var ärendet handlagts.

Allmän domstol 69,4

Förvaltningsmyndighet och/eller förvalt
ningsdomstol 2,8
Utomprocessuellt                                                                      27,8

100,0

100,0

Prop. 1978/79: 90 128

Undersökningen visar också att rättshjälpsnämnden som sådan beslutade i 264 av 5 926 ärenden dvs. i 4,5 % av ärendena. 1 182 fall (3,1 %) avsåg beslutet ansökan om allmän rättshjälp, i 79 fall (1,3 %) biträdes-ersättning och i 3 fall (0,5 %) både ansökan och biträdesersättning.

Enligt 5 § tredje stycket RHL får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden i den utsträckning regeringen bestämmer på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende. Regeringen har i 8 § instruktionen (1973: 250) för rättshjälpsnämnderna meddelat närmare föreskrifter om sådan delegation. Med stöd härav har rättshjälpsnämnderna meddelat särskilda beslut om degelation av beslutanderätten inom rättshjälpsnämnden. Delegation anses kunna ske beträffande alla ärenden som inte är av större vikt eller av principiell betydelse. Undantag gäller dock uttryckligen för beslut i vissa frågor. Delegationsbesfämmelserna skiljer sig något vid de olika nämnderna. Gemensamt för alla nämnder utom Umeå-nämnden är att handläggare inte får fastställa ersättning eller besluta om förskott då yrkat belopp överstiger 5 000 kr. Vidare gäller bl. a. att handläggare vid rättshjälpsnämnd inte får avgöra frågor om rättshjälp åt dödsbo, i utländska angelägenheter med vissa undantag eller åt utländsk medborgare som inte är bosatt här. Hos flera nämnder får handläggare inte jämka kostnadsbidraget på grund av att den rättssökande eller ställföreträdare för honom förfarit vårdslöst eller försumligt och inte förordna att rättshjälpen skall upphöra. Även i fråga om biträdesbyte krävs i regel beslut av rättshjälpsnämnden som sådan. Handläggare får inte heller förordna biträde som inte är advokat, om inte biträdet tidigare godkänts av rättshjälpsnämnden i jämförbar angelägenhet. Har handläggare meddelat beslut om avslag på ansökan eller framställning skall beslutet anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Rättshjälpsnämnderna står under tillsyn av en centralmyndighet. Centralmyndighet för rättshjälpen är domstolsverket. Domstolsverket skall enligt sin instruktion (se SFS 1975: 506) leda och samordna verksamheten samt meddela föreskrifter, råd och anvisningar, tillse att verksamheten bedrivs effektivt, leda och övervaka rättshjälpsnämndernas tilllämpning av RHL, fastställa taxor enligt RHL samt företräda staten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp.

Inom verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över rättshjälpsnämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt RHL. Besvärsnämnden har det antal avdelningar som regeringen bestämmer. Varje avdelning består av ordförande och sex andra ledamöter. Besvärsnämnden är f. n. inte uppdelad på avdelningar.

Under 1976 inkom 1 222 ärenden till besvärsnämnden. Av dessa kom 545 från rättshjälpsnämnden i Stockholm, 125 från Jönköping, 169 från Malmö, 145 från Göteborg, 84 från Sundsvall och 107 från Umeå. Utgående balans i januari 1977 var 133 ärenden. Ändringsfrekvensen är ca 25 %, oftast beroende på att nytt material tillförs ärendena. Detta brukar anges i besluten.

Prop. 1978/79: 90 129

Besvärsnämndens beslut kan inte överklagas. Däremot kan som fram går av vad ovan anförts domstolsverket företräda staten vid talan mot ersättningsbeslut som allmän domstol har meddelat.

10.1.2 Utredningen

Ulredningen framhåller att dess förslag om de genomförs får stor betydelse för både ärendemängden och ärendestrukturen hos rättshjälpsnämnderna. Sålunda har föreslagits alt rättshjälpsnämnden inte alls skall behöva kopplas in på handläggningen av rättshjälpsfrågan i familjerättsmål. Denna typ av rättshjälpsärenden utgör 68,7 % av samtliga rättshjälpsärenden. Om antalet rättshjälpsärenden årligen uppgår till ca 72 000 skulle alltså rättshjälpsnämnderna befrias från ca 49 500 ärenden i ansökningsfas. Till detla antal skall läggas de fall där rättshjälpen avser ärenden enligt 21 kap. FB. Någon siffra kan här dock inte anges.

Det bör framhållas att nu angivna ärenden mestadels är av enkel beskaffenhet och inte särskilt betungande för personalen på rättshjälpsnämndernas kanslier. Ätt de blir föremål för prövning av rättshjälpsnämnden i dess helhet torde nästan aldrig förekomma.

Utredningen har föreslagit att advokat skall få bevilja allmän rättshjälp även i en del ärenden än familjerättsärenden, I dessa fall skulle dock gälla alt advokaten får arbeta på ärendet sex timmar utan att rättshjälpsnämnd eller — i vissa fall — domstol behöver kopplas in på prövningen av rättshjälpsfrågan. Sex timmar skulle med nu gäUande timkostnadsnorm motsvara ett arvode på 1 290 kr.

I undersökningen av slutreglerade ärenden antogs att kostnaden uppgår till högst 1 100 kr,, vilket motsvarar ca fem timmars arbete, i omkring 6 350 ärenden per år och till högst 2 100 kr, (ca tio timmars arbete) i omkring 9 000 ärenden per år. Någon beräkning av hur många ärenden som skuUe rymmas inom en tidsgräns av sex timmar har into gjorts. Utredningen uppskattar emellertid antalet rättshjälpsansökningar som rättshjälpsnämnderna till följd av förslaget i förevarande hänseende skulle befrias från att pröva till 7 000.

Av dessa 7 000 ärenden torde enligt undersökningen omkring 1 100 ärenden kunna rymmas inom ramen för förlängd rådgivning och rättshjälpsnämndema sålunda befrias från varje befattning med ärendet.

Med utgångspunkt från att antalet rättshjälpsärenden är 72 000 skulle alltså enligt utredningens beräkningar antalet ansökningar om allmän rättshjälp vid rUttshjälpsnämnderna minska med sammanlagt 56 500 (49 500 -I- 7 000). En viss ökning av antalet rätlshjälpsärenden hos rättshjälpsnämndema kan dock bli följden av utredningens förslag om massärenden, om rättshjälp för näringsidkare och om bodelning. Utredningen har vidare rekommenderat en mera liberal praxis i fråga om allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. Storleken av denna ökning torde kunna anges endast uppskattningsvis. Utredningen beräknar ökningen till 5 000 ärenden.

9    Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nt 90

Prop. 1978/79: 90 130

Även när det gäller rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m. torde enligt utredningen dess förslag komma att medföra en ökning av antalet ärenden hos rättshjälpsnämnderna. En fördubbling av nuvarande antal om ca 3 000 torde inte vara orealistisk.

En sammanfattning av vad som hittills har anförts ger enligt ulredningen vid handen att antalet ansökningar om rättshjälp som även fortsättningsvis skaU prövas av rättshjälpsnämnd kan uppskattas till 72 000 -f 5 000 -I- 3 000 — 56 500 = 23 500.

Till detta antal skall dock läggas de fall där advokat inte vill bevilja allmän rättshjälp trots att han i och för sig är berättigad till det och de fall där den rättssökande har anlitat annan än advokat. Antalet sådana fall är ytterst svårt att uppskatta. Möjligen kan det i ett inledningsskede råda viss osäkerhet bland advokaterna, om allmän rättshjälp skall utgå, vilket kan leda till ett ökat antal ärenden hos rättshjälpsnämnd. Utredningen uppskattar antalet till 2 000.

För rättshjälpsnämnds prövning skulle då återstå ca 25 500 ärenden. Rättshjälpsnämnd skulle få att besluta i ärenden rörande dödsbo, nä-ringsidkarärenden, utlandsärenden, bodelningar m. fl., i sådana fall där advokat inte vill bevilja den rättssökande allmän rättshjälp och i sådana fall där den rättssökande anlitat annan än advokat.

Vidare skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om fortsatt rättshjälp i vissa fall. Denna prövning torde emellertid i ej ringa omfattning komma att ske hos domstol, eftersom ärendet kan vara föremål för handläggning vid domstol när rättshjälpsfrågan skall prövas. Slutligen skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om förordnande av offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.

Ätt beräkna antalet fall där mellankontroll skall ske hos domstol är svårt. Enligt föregående avsnitt handlades 69,4 % av rättshjälpsärendena hos allmän domstol. Ett mycket stort antal av de ärenden som handlades vid allmän domstol utgörs emellertid av familjerättsmål varför de nyss nämnda procenttalen inte ger någon egentlig ledning. Utredningen räknar med ett antal av 2 500. Detta får betraktas som en grov uppskattning.

För rättshjälpsnämnd skulle alltså enligt utredningens uppfattning återstå 23 000 ärenden i ansökningsfas samt för mellankontroll.

Även när det gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt med rättshjälpsfrågor anser utredningen att dess förslag innebär en ganska avsevärd minskning av arbetsbördan. Prövningen av frågor om substitution av biträde — i den mån sådana ärenden över huvud taget kommer att finnas kvar — byte av biträde och entledigande i annat fall av biträde föreslås sålunda få ske hos domstolar, hyresnämnder, arrendenämnder samt överexekutor i sådana fall där ärendet handläggs hos sådan myn-

Prop. 1978/79: 90 131

dighet när frågan om åtgärden uppkommer, Samma myndigheter föreslås få pröva frågor om utredning och ersättningsfrågor samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp i sådana ärenden som handläggs vid myndigheten.

En avsevärd minskning av arbetsbördan hos rättshjälpsnämnd antar utredningen blir följden av förslaget om förenkling av slutregleringsförfarandet och ordningen för fördelning av motparts ersättningsskyldighet. Enligt förslaget befrias rättshjälpsnämnderna från atl pröva rättshjälps-avgiften och göra avräkning med offentligt biträde i samtliga de fall där ersättningsfrågor skall prövas av domstol, hyresnämnd, arrendenämnd och överexekuior. Själva slutregleringsförfarandet kommer dessutom enligt utredningens förslag att minskas ned till att bli ett led i det förfarande varigenom ersättningen enligt RHL prövas.

För prövning av rättshjälpsnämnd återstår alla frågor som kan uppkomma i rätlshjälpsärenden som ej handläggs vid någon myndighet över huvud laget eller som handläggs vid anan myndighei än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd saml överexekutor. De rent utomprocessueUa ärendena utgör enligt föregående avsnitt 27,8 % av rätlshjälpsärendena. Detta motsvarar vid en årlig ärendevolym av 72 000 ca 20 000 ärenden. Inom denna ram har man enligt utrednings uppfattning alt hålla sig när det gäller att beräkna det antal fall där rältshjälpsnämnd kan komma att få pröva frågor av det slag som nu avses.

Som framgår av föregående avsnitt sysselsätts inom rättshjälpsorganisationen 21 handläggare och 59 biträden. Därtill kommer 4 expeditionsvakter. Förslaget innebär enligt utredningen inte bara att ärendemängden hos rättshjälpsnämnderna minskas avsevärt utan också att ärendestrukturen förändras. Ett mycket stort antal enkla ärenden försvinner sålunda från rättshjälpsnämndema och vidare befrias nämnderna från en mycket stor del av den pappershantering som nu belastar dem. Kvar står ärenden av kavlificerad art som kräver mera ingående bedömningar. Detta bör föra med sig en annan fördelning mellan handläggare och biträdespersonal. F, n. är relationen mellan handläggare och biträden 1: 3. Utredningen räknar med att relationen i fortsättningen bör vara mellan 1: 1,5 och 1: 2.

När det gäller att bestämma antalet handläggare har man enligt vad utredningen ovan har kommit fram till att utgå ifrån en ärendemängd av 23 000 ärenden per år. Om man med hänsyn till helger, sedvanlig semester och normal sjukfrånvaro räknar med en arbetstid av 205 dagar per år skuHe detta motsvara 112 ärenden per dag. Enligt utredningens mening bör en handläggare kunna klara av åtminstone 8 ärenden per dag i genomsnitt eller omkring 1 700 ärenden per år. Med det nu förda resonemanget skulle det behövas 13—15 handläggare och omkring 24 biträden för atl klara av rättshjälpsärendena. Utredningen anser att man vid beräkningen av rättshjälpsorganisationens storlek bör

Prop. 1978/79: 90

132

räkna med att det behövs 14 handläggare och 24 biträden. Relationen mellan handläggare och biträden skulle därmed bli 1: 1,7.

Utredningen tar vidare upp frågan om hur den ärendemängd om ca 23 000 ärenden som utredningen räknar med för rättshjälpsnämndernas del skulle kunna tänkas fördelad på de nuvarande sex rättshjälpsnämnderna. Fördelningen av ärenden mellan nämnderna är något olika i fråga om allmän rättshjälp och offentligt biträde enligt 41 § RHL. Om man utgår ifrån att 17 000 ärenden avser allmän rättshjälp och 6 000 offentligt biträde enligt 41 § RHL blir fördelningen följande.

	Allmän rättshjälp		Offentligt biträde		Samtliga
	7„av	Summa	7„av	Summa
	17 000		6000
Stockholm	35,0	5 950	65,2	3 912	9 864
Jönköping	15,4	2618	8,3	498	3 116
Malmö	17,4	2 958	12,1	726	3 684
Göteborg	20,2	3 434	9,0	540	3 974
Sundsvall	6,6	1 122	3,0	180	1 302
Umeå	5,3	901	2,2	132	1033
Summa	99,9	16 983	99,8	5 988	22 971

Om en handläggare beräknas klara av 1 700 ärenden om året skulle alltså Stockholm behöva 5,8 handläggare, Jönköping 1,8 handläggare, Malmö 2,2 handläggare, Göteborg 2,3 handläggare, Sundsvall 0,8 handläggare och Umeå 0,6 handläggare.

Rättshjälpsnämnder som inte bereder en handläggare full sysselsättning bör enligt utredningens mening inte komma i fråga. Också rättshjälpsnämnder med bara 1—2 handläggare är alltför små. Samtidigt finns det anledning utgå från att även stora nämnder kan vålla problem från ohka synpunkter. Utredningen anser att 5—6 handläggare är ett lämpligt antal. Flera skäl talar härför, inte minst rekryteringsskäl. Med hänsyn till den roll som policy- och prejudikatorgan som rättshjälpsnämnden föreslås få är det viktigt att nämnden får kvalificerad personal både på handläggare- och biträdessidan. 1 en nämnd med 5—6 handläggare kan en vara chef, en ställföreträdare och de övriga enbart handläggare.

Utredningen konstaterar att rättshjälpsnämnden i Stockholm med den tillämpade beräkningsgrunden skulle få 5,8 handläggare. Denna nämnd bör därför finnas kvar. Utredningen återkommer till frågan om verksamhetsområde för nämnden. Personalstyrkan hos övriga rättshjälpsnämnder blir däremot mindre än vad som enligt utredningens mening är idealiskt. En sammanslagning av rättshjälpsnämndema bör därför enligt utredningen övervägas.

Prop. 1978/79: 90 133

Därvid är flera alternativ tänkbara. Stockholmsnämnden med sina ca 9 900 ärenden skulle t. ex, kunna läggas ihop med rättshjälpsnämnderna i Sundsvall och Umeå, En på detta sätt sammanslagen rättshjälpsnämnd skulle med ca 12 200 ärenden kunna bereda sysselsättning åt ca 7 handläggare och 12 biträden. Nämndens kansli skulle i så fall lämpligen finnas i Stockholm.

Jönköpings-, Malmö, och Göteborgsnämnderna skulle tillsammans kunna bUda en nämnd. Denna skulle med ca 10 800 ärenden kunna bereda sysselsättning åt omkring 6 handläggare och 10 biträden. Denna nämnd skulle lämpligen kunna förläggas till Malmö.

Ett annat tänkbart alternativ är emellertid atl låta Stockholmsnämnden behålla sill nuvarande verksamhetsområde och bilda en särskild rättshjälpsnämnd av SundsvaUs- och Umeånämnderna. En sådan "Norrlandsnämnd" skulle visserligen med hänsyn till ärendetillströmningen inte bereda sässelsättning åt mer än 2 handläggare och 3—4 biträden. Den lämpligaste kansliorten för en Norrlandsnämnd är enligt utredningens uppfattning Sundsvall.

Majoriteten av utredningens ledamöter saml en expert har stannat för att föreslå tre rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med 6 handläggare och 10 biträden, en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i Sundsvall med 2 handläggare och 4 biträden. Utredningens ordförande har avvikande mening till vilken en expert ansluter sig. De anser att en rättshjälpsnämnd med 5—6 handläggare vore tillräckligt. Två experter har i särskilt yttrande hävdat att så små ingrepp som möjligt bör göras i nämndorganisationen. De anser att antalet rättshjälpsnämnder endast bör reduceras till fyra, förlagda till Stockholm, Göteborg och Malmö samt en nämnd för Norrlandslänen med sammanlagt 16 handläggare och 24 tjänster för övrig personal.

Den personal som skulle bli överflödig genom den reducering av personalstyrkan som skulle bli följden av utredningens förslag torde utan svårighet kunna beredas sysselsättning inom övriga sektorer av rättsväsendet.

Rättshjälpsnämnd bör enligt utredningen liksom f. n, bestå av ordförande samt fyra andra ledamöter. Två av dessa bör liksom f. n. vara myndiga svenska medborgare som är bosatta inom nämndens verksamhetsområde. Däremoi torde det räcka med en advokat som anlingen kan vara privatpraktiserande eller anställd på allmän advokatbyrå. Den återstående ledamoten bör liksom ordföranden vara erfaren i domarvärv. När domarrepresenlanterna utses bör lämpligen tillses all både allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar blir företrädda.

Liksom f. n. kan det enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga alt alla rättshjälpsärenden avgörs av nämnden i plenum utan delegation till handläggare bör vara möjlig. Med hänsyn till den ändrade ärendestrukfuren hos nämnderna bör dock i ett övergångsskede propor-

Prop. 1978/79: 90 134

tionellt sett fler ärenden än i dag handläggas av nämnden som sådan. Allteftersom praxis stabiliseras kan det sedan bli fråga om att delegera beslutanderätten till handläggare. Därvid är det länkbart att ge kanslichefen och stäUföreträdaren mera vidsträckt behörighet än övriga handläggare.

Slutligen berör utredningen rättshjälpsnämndernas ställning som myndigheter. F. n. ingår rättjhjälpsnämnderna som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna. Som skäl härför anfördes under förarbetena (prop. 1973: 74 s. 18) att nämnderna med undantag av Stockholmsnämnden var små enheter och att de vid tillfälliga vakanser och vid arbetstoppar kunde få hjälp från hovrätterna med personal för handläggare — och biträdesuppgifter. Om hela personalen vid något tUlfälle inte hade full sysselsättning med kansligöromålen åt nämnden kunde den nyttiggöras i hovrättsorganisationen. Från hovrätterna skuUe nämnderna också få hjälp med löpande personal- och ekonomiadministration.

Dessa synpunkter torde enligt utredningens uppfattning ha giltighet även med det förslag till organisation som utredningen nu lägger fram. Rättshjälpsnämnderna bör alltså även i fortsättningen vara knutna till hovrätten i resp, kansliort. Utredningens ordförande anser däremot att övervägande skäl lalar för att nämnderna görs frislående.

När det gäller domstolsverket anser utredningen inte atl det finns anledning att ändra verkets funktion som tillsynsmyndighet när det gäller rättshjälpen.

Genom utredningens förslag kommer besvärsnämnden i ökad utsträckning att få avgöra besvär över domstols beslut. Domstolsverket kan av naturliga skäl inte ingripa mot beslut som har meddelats av besvärsnämnden, eftersom denna ingår i domstolsverket. Avsaknaden av ingripande- och överklagningsmöjlighet för domstolsverket synes hittills inte ha känts som en brist. Enligt utredningens mening är det emellertid av principiella skäl anmärkningsvärt att domstolsverkets möjligheter att ingripa är så väsentligt mer begränsade när besvärsnämnden avgör ett ärende än när domstol gör det. Bristen kommer dessutom att bli mer framträdande om utredningens förslag genomförs.

Ett sätt att skapa ökade gransknings- och överklagningsmöjligheter för domstolsverket är att göra besvärsnämnden fristående i förhållande till domstolsverket. Utredningen förordar en sådan lösning. Domstolsverket bör även i fortsättningen ombesörja att besvärsnämnden har tillgång tUl föredragande- och kanslipersonal. Inte heller behöver någon ändring ske i fråga om besvärsnämndens lokalisering. Däremot torde besvärsnämndens verksamhet behöva särskilt regleras i RHL och i instruktion. Utan att komma med något förslag vill utredningen dock peka på en annan metod att skapa bättre möjligheter att övervaka och granska myndigheternas hanterande av rättshjälpsfrågor. Vad utredningen åsyftar är att man inför någon form av allmänt ombud i rättshjälpsfrågor.

Prop. 1978/79:90 135

Ett liknande organ föreslås för socialförsäkringsmålens del av utredningen angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. i betänkandet Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol (SOU 1976: 53 s. 132). Förslaget innebär att en fristående enhet, ombudsman-naexpeditionen, inrättas inom riksförsäkringsverket med uppgift bl. a. att vara part i socialförsäkringsmål.

10.2 Kosmadsfrågor

10.2.1  Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att det är svårt att göra exakta beräkningar av de konsekvenser som utredningens förslag skulle komma att få i kostnadshänseende. Vad gäller de nuvarande sex rättshjälpsnämnderna med 21 handläggare, 59 biträden och 4 expeditionsvakter beräknas dessa f. n. kosta statsverket omkring 8 milj. kr. per år. Utredningen har föreslagit att antalet rättshjälpsnämnder skall vara tre med sammanlagt 14 handläggare och 24 biträden. Dessutom torde viss expeditionsvaktspersonal behövas. Förslaget torde enligt ulredningen — åtminstone på sikt — innebära en reducering av kostnaderna med ca 50%,

I stort sett är detta en reell besparing. De arbetsuppgifter som enligt utredningens förslag i stor utsträckning försvinner från rättshjälpsnämnderna är handläggningen av frågor om beviljande av allmän rättshjälp och slutreglering av rältshjälpsärenden. Dessa uppgifter överförs främst till advokater och domstolar. Det bör inte förorsaka advokaterna något merarbete alt själva få bevilja rättshjälp, Slutregleringsförfarandet förenklas avsevärt och det arbete som ett nytt avräkningsförfarande kommer att medföra för domstolarna kan i stort sett anses motsvara det nuvarande arbetet med att skriva och expediera underrättelser till rättshjälpsnämnderna. När det gäller frågor som kan uppkomma efter det allmän rättshjälp har beviljats har utredningen föreslagit att prövningen i viss utsträckning skall handhas av den domstol som handlägger det aktuella ärendet. Det merarbete som kan uppkomma hos domstolarna torde bli obetydligt.

Förslaget om en enklare ordning för fördelning av motparts ersättningsskyldighet bör enligt utredningen kunna medföra vissa kostnadsbesparingar hos kronofogdemyndigheterna. Grovt räknat kan besparingarna antas uppväga kostnaden för övertagande av den rätissökandes fordran på rättshjälpsavgift i vissa fall. Förslaget i denna del, nämligen att statsverket skall överta den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift när denna inte överstiger 5 % av basbeloppet (ca 500 kr.), kan beräknas medföra en kostnad för statsverket om högst 100 000 kr.

Sammanfattningsvis beräknar utredningen atl dess förslag om förenk-

Prop. 1978/79: 90 136

lingar av rättshjälpssyslemet medför en kostnadsminskning om ca 4 milj. kr. per år.

Utredningen har vidare föreslagit en förlängning av rådgivningstiden och viss höjning av avgiften för rådgivning. Vidare föreslås något ändrade riktlinjer för nedsättning och eftergift av avgiften, vilka bör medföra en viss kostnadsminskning. Genom att subventionen blir något siörre i de ärenden där avgiften sätts ned uppkommer emellertid en viss kostnadsökning. Dessa plus- och minusposter bör, menar utredningen, i stort sett jämna ut varandra.

Den förlängda tiden för rådgivning bör medföra atl vissa ärenden kan handläggas som rådgivning i stället för allmän rättshjälp, vilket innebär en besparing. Vilken verkan i kostnadshänseende som den förlängda rådgivningen i övrigt kommer atl få är svårt atl bedöma. Även här får det betydelse i vilken utsträckning nedsättning eller eftergift av avgiften kommer att förekomma. Det är emellertid troligt att förlängd rådgivning kommer att ges i en del fall där allmän rättshjälp f. n. inte anses kunna förekomma, bl. a. i förvaltningsrättsliga ärenden. Det är vidare troligt att en del av dagens rådgivningsärenden i framtiden blir förlängda rådgivningar, eftersom rådgivningstiden i dag anses vara för kort. Möjligheten till förlängd rådgivning torde emellertid också kunna bidra till att kostnaderna begränsas i enklare ärenden där allmän rättshjälp i dag beviljas.

Sammanfattningsvis anser ulredningen att dess förslag om ändringar i rådgivningsinslitulet kan beräknas medföra en viss kostnadsökning men storleken är inte möjlig att beräkna.

Utredningen menar även att ganska betydande kostnadsökningar torde bli följden av förslaget om ökade möjUgheter till rättshjälp i massärenden, om ökade möjligheter för näringsidkare att få rättshjälp och om bättre förmåner vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Utredningen har också rekommenderat en generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. När det gäller förvaltningsärenden bör dock framhållas att en stor del av dessa bör kunna klaras av genom förlängd rådgivning.

De förslag som berörts i föregående stycke har beräknats medföra en ökning av antalet rättshjälpsärenden med ca 5 000. Enligt utredningens undersökning var genomsnittskostnaden per ärende ca 1 050 kr. (med en timkostnadsnorm om 175 kr.) vilket i dagens kostnadsläge kan beräknas motsvara ca 1 200 kr. De nytUlkomna ärendena kan dock antas vara svårare — och därmed dyrare — än ett genomsnittsärende i dag, främst därför att genomsnittet i så hög grad påverkas av mål om äktenskapsskillnad. En genomsnittskostnad om ca 1 500 kr. är inte osannolik. Detla skulle leda tiU en kostnadsökning om 7,5 milj. kr. Härifrån skall dock avräknas vad som flyter in i rättshjälpsavgift i dessa ärenden. Utredningen anser att man bör kunna räkna med en rättshjälpsavgift av

Prop. 1978/79: 90 137

i genomsnitt 200 kr., vilkel molsvarar 1 milj. kr. Koslnadsökningen inskränker sig därmed lill 6,5 milj. kr.

Förslaget att låta advokat själv bevilja rättshjälp och arbeta på ett ärende upp lill sex limmar innan rätlshjälpsfrågan underställs någon myndighets prövning kan, som förut framhållits, innebära risker för en praxisförskjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.

Ett annal förslag som är ägnat atl påverka rättshjälpskostnaderna rör beslutanderätten i fråga om att införskaffa uiredning. För att kontroll skall kunna erhållas av att kostnaderna för utredning inte blir för höga har utredningen föreslagit alt fråga om utredning skall prövas av myndighet i andra fall än då utredningen avser intyg o. d. En sådan ordning bör kunna medföra viss minskning av utredningskostnaderna.

Sammanfattningsvis anser utredningen att dess fråga om allmän rättshjälp beräknas medföra en kostnadsökning om ca 6,5 nulj. kr. per år.

När det slutligen gäller förslaget om generösare regler för offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och i utlänningsärenden torde delta leda till vissa kostnadsökningar. Utredningen har uppskattat ökningen av antalet sådan ärenden till 3 000. Enligt utredningens undersökning var genomsnittskostnaden i ett ärende om offentligt biträde 770 kr., vilket i dag motsvarar ca 900 kr. Med en genomsnittskostnad per ärende om 900 kr. skulle förslaget m. a. o. medföra en kostnadsökning om 2,7 milj. kr. per år.

11    Föredraganden

11.1 Behovet av en översyn av rättshjälpssystemet

Samhällets rättshjälp reformerades åren 1972-73. Det nya rättshjälps-systemet, vars grunddrag är fastslagna i rättshjälpslagen (1972:429), innebär i huvudsak följande.

Rättshjälp kan i princip utgä i alla slag av rättsliga angelägenheter där behov av sädan hjälp föreligger. Det är utan betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller annan myndighet eller om det är fråga om ett ärende som ej handläggs vid nägon myndighet. Rättshjälp kan med andra ord erhållas redan pä konsultalionsstadiet.

Det finns fyra olika former av rättshjälp. Huvudformen utgörs av allmän rättshjälp. Denna typ av bistånd lämnas i princip i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp utgår i annan form. Ersättning utgår för såväl biträde som kosinad för bevisning m. m. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rällshjälpsnämnd. Sådant beslut krävs dock inte om den rättssökande anlitar advokat eller biträdande jurist pä advokatbyrå och kostnadema för rättshjälpen inte översliger det kostnadsbidrag som sökanden har att betala.

Prop. 1978/79:90 138

Vid sidan av allmän rättshjälp finns rättshjälp åt misstänkt i brottmål, som innefattar rätt till offentlig försvarare samt rätl till ersättning för kostnad för bevisning vid domstol och för resa och uppehälle m. m. Vidare finns rättshjälp genom offentligt biträde i vissa ärenden om administrativa frihetsberövanden o. d. Denna form av rällshjälp omfattar - föruiom rält lill bilräde efier särskild behovsprövning - rält till ersättning för vissa ul-redningskostnader. Allmän rättshjälp kan ej förekomma inom de nu angivna bägge områdena.

Den fjärde typen av rättshjälp, rådgivning, innefattar rätt till korlare konsultation eller därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet mol en fasl mindre avgifl. Rådgivning kan förekomma inom hela rättshjälpsomrä-det.

Redan under arbetet med rättshjälpsreformen förutsattes att lagstiftningen pä området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av dess tillämpning (JuU 1972:12 s. 30, 36. 38 och 40 saml JuU 1973:1 s, 38). I fråga om enskilda punkter i den nya rättshjälpslagsliftningen har reformkrav framstäUts bl.a, i flera riksdagsmotioner. Vissa av kraven har lillgodoselis, medan andra allljäml kvarstår.

Kritik har ocksä riklats mol rättshjälpssystemets konstruktion. Det har sålunda gjorts gällande all systemet är präglat av alltför mycket byråkrati och atl del är svårtillgängligt och ägnat alt medföra fördröjning av handläggningen av den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen skall avse.

Inom domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), som var centralmyndighet för rättshjälpen innan domstolsverket den 1 juli 1975 trädde i funktion, gjordes under hösten 1974 en samlad genomgäng av erfarenhetema från tillämpningen av det nya rättshjälpssyslemet. Undersökningen har redovisats i promemorian Översyn av rättshjälpssyslemet, som lämnades till justitiedepartementet i december 1974.

DON:s promemoria innehåller bl. a. redogörelser för hur de olika rättshjälpsformerna utnyttjades. En enkät hos ett drygt 80-tal enskilda advokatbyråer belyste inställningen till rättshjälpsformerna rådgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40% av byråema inte någon rådgivning enligt rättshjälpslagen, Beiräffande allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd upplystes i 77% av svaren atl sädan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddelades. Samtidigt uppgav 87% alt rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Flera av de tillfrågade rekommenderade all institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffades.

År 1975 tillsattes rältshjälpsutredningen (Ju 1975:07) med uppgift att i första hand söka effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rättshjälpssyslemet. Ett mål skulle vara att i störte utsträckning än f. n. anpassa samhällets rällshjälp efter den rättssökande allmänhetens behov.

Rätlshjälpsutredningen avlämnade i september 1977 betänkandet (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssyslemet. 1 belänkandet föreslås en ny rättshjälpslag.

Prop. 1978/79: 90 139

Ulredningen har förelagil undersökningar om lillämpningen av rälls-hjälpslagens regler dels i ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd, dels i ärenden om offentligt bilräde. Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 93 % av de undersökta ärendena och avslagils i 4%. 1 fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) visade undersökningen all hela 76% av ärendena gällde familjerältsfrågor. En jämförelse mellan avslagsfrekvensen och saken visade att avslagsfrekvensen var slörsi i fräga om förvaliningsrättsliga ärenden där ansökan avslagits i 32% av ärendena. I familjerätlsliga ärenden utom bodelning var avslagsfrekvensen lägre än 1%. Av de ärenden som bifallits hade 28% handlagts hell utomprocessuellt. 1 övrigi hade 69% handlagts vid allmän domstol och 3% vid förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndighet.

I fräga om biträdesersätlning i förvaliningsrättsliga ärenden visade undersökningen att rättshjälpsnämnden satt ner ersättningen i 3% och avvikit frän myndighels yttrande över biträdes kostnadsräkning i 5 % av fallen.

Ansökan om offentligt biträde avsäg till största delen ärenden enligt utlänningslagen (1954:193). Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80% av ärendena. Avslagsfrekvensen uppgick till 12%. Framställning om offentligt biträde gjordes i 73% av ärendena genom ansökan och i 27% genom anmälan av handläggande myndighet. Rältshjälpsnämnds beslut hade nästan alllid följt myndighetens yttrande över ansökan eller förslaget i anmälan. Endast i 1 % av ärendena förekom avvikelse. Undersökningen visade vidare att sökanden i 14% av samtliga ärenden på ett eller annat sätl var berövad friheten. 1 dessa fall bifölls ansökningarna till 89%.

Utredningen föreslår alt advokat (och därmed avses också biträdande jurist pä advokatbyrå) får behörighet att bevilja allmän rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad och i vissa andra familjerätlsliga mäl och ärenden. Även i fräga om rättslig angelägenhet av annan art föresläs advokat få bevilja allmän rättshjälp. En myndighetsprövning förutsätts dock komma till stånd när advokaten arbetat med ärendet viss lid, som regel sex limmar (sexiimmarsregeln). Frän advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp undantas vissa särskilt uppräknade fall.

När advokat inte är behörig föreslår utredningen alt rättshjälpsnämnd skall pröva fråga om beviljande av allmän rättshjälp. Om frägan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter föreslås rättshjälp i viss utsträckning kunna beviljas av domstolen eller myndigheten.

Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp föresläs vidgat. Sålunda innebär förslaget vissa ökade möjligheter att fä allmän rättshjälp i s,k. massärenden, t. ex. lagfartsärenden, ärenden om fastighetsdeklaration m. m. Likaså föreslås näringsidkare kunna få rättshjälp i ökad utsträckning när det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten.

Förmånerna vid allmän rättshjälp föreslås bli förbättrade. Detta gäller

Prop. 1978/79:90 140

t. ex. vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Viss medlingskostnad vid rättegång i tvistemål skall vidare kunna bli ersatt inom rättshjälpssystemet. Den som meddelats allmän rättshjälp bör enligt utredningen också befrias från vissa expeditions- och exekulionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader.

1 utredningens uppdrag ingick all undersöka frågan om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad. I det hänseendet avstår emellertid utredningen - under hänvisning bl. a. lill att frågor om rättegångskostnader övervägs inom rällegängsulredningen - frän att lägga fram förslag.

Ökade möjligheter lill rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa ullänningsrärenden m. m. föreslås. Rätten att förordna om offentligt biträde föreslås ligga kvar hos rättshjälpsnämnd.

När del gäller rätlen alt bestämma ersättning lill biträde m. m. innebär förslaget atl alla domstolar fär sädan rätl i mål eller ärende vid domstolen. Motsvarande behörighet föreslås tillkomma statens va-nämnd, arrende-och hyresnämnder samt överexekutor.

Reglema om den enskildes avgifl för rättshjälpen (rättshjälpsavgiflen) föreslås bli förenklade. Vidare föreslås en förenkling av det nuvarande omständliga och kostnadskrävande slutregleringsförfarandet.

Det nuvarande rådgivningsinslitulet föreslås bli utbyggt. Om den rättssökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom kortare rådgivning e. d., används formen rådgivning, som får lämnas under en halvtimme. Om handling behöver upprättas eller det av annan anledning krävs längre tid än en halvtimme men en timme bedöms vara tillräcklig för att klara av angelägenheten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning. Med ett på detta sätl utformat rädgivningsförfarande anser utredningen att enklare rättsliga angelägenheter, där f. n. allmän rättshjälp ofta blir akluell, skall kunna klaras av på ett smidigt och enkelt sätl.

1 fräga om organisationen föresläs en reducering av antalet rättshjälps-nämnder från sex till tre. Nämndema föreslås - liksom f, n. - vara anknutna till hovrätt.

Utredningens ordförande och en expert är skiljaktiga i fråga om fördelningen av beslutsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet. Med vissa undantag bör enligt deras mening alla statliga myndigheter, som handlägger en rättslig angelägenhet i vilken en part har eller önskar allmän rättshjälp, tillerkännas beslutskompetens i flertalet frägor som rör rättshjälpen. Motsvarande ordning föreslås beträffande förordnande av offentligt biträde och beslul om ersättning tUl offentligt biträde. Rältshjälpsnämnden bör i princip ha beslutanderätten bara i vissa särskilt kvalificerade ärenden och i ärenden där den handläggande myndigheten inte är statlig eller där någon handläggande myndighei inte finns. Polismyndighet bör ej ha beslutsfunktioner.

Också i fråga om organisationen är meningarna inom utredningen dela-

Prop. 1978/79:90 141

de. Ordföranden och en expert anser - med utgångspunkt frän majoritetens förslag i fråga om fördelningen av beslutsfunktionerna i rättshjälpssystemet - atl antalet nämnder bör vara högst tvä och alt nämnderna bör vara fristående myndigheter. Tvä andra experter anser atl antalet nämnder bör vara fyra.

Utredningens förslag har fått ell i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna. 1 fråga om beslutsfunktionerna är det dock vissa instanser som vill gä längre än utredningsmajoriteten och som biträder ordförandens ståndpunkt. Vidare riktas kritik mot förslaget att advokat skall fä rätt att bevilja allmän rällshjälp enligt sexiimmarsregeln.

För min del anserjag det angeläget att man söker effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rältshjälpssystemel. Utgångspunkten bör vara att det rättsskydd som avsågs med rätlshjälpsreformen skall vidmakthållas och i möjlig män även förbättras. Samiidigi bör samhällets rättshjälp i större utsträckning än vad som följer av gällande lagstiftning anpassas efter den rätissökande allmänhelens behov.

Om man vill göra rältshjälpssystemel så effektivt och enkelt som möjligl är uppenbarligen de organisatoriska frågorna av stor vikt. Det är alltsä av central betydelse var i systemet man förlägger nödvändiga myndighetsfunktioner såsom att pröva ansökningar om rättshjälp, utse biträde och pröva biträdes ersättningsanspråk.

Utredningens förslag om rält för advokat att bevilja allmän rättshjälp i familjerätlsliga angelägenheter är väl ägnat att tillgodose önskemålet om förenklad hantering av rättshjälpsfrägorna. Nägra risker i fråga om ökade koslnader för rättshjälpssystemet föreligger inte utan tvärtom torde kostnadsbesparingar kunna uppnås. Jag ansluter mig därför i denna del i huvudsak till utredningens förslag.

Beträffande sexiimmarsregeln pekar åtskilliga remissinsianser pä att förslaget i den delen innebär endast mätlliga rationaliseringsvinster men stor risk för kostnadsökningar. Jag delar dessa synpunkter. Syfiet med den föreslagna regeln bör kunna tillgodoses genom en utvidgning av rätlen för biträde att fä ersättning för arbete som utförts innan han förordnas.

I fräga om vilka myndigheter som skall fä bevilja allmän rättshjälp anser jag att man kan gä längre än ulredningsmajoritelen har gjort. Sålunda bör alla domstolar samt vissa förvaltningsmyndigheter med uppgifter som stär rättskipningen nära få rält all bevilja allmän rättshjälp.

Utredningens förslag i fräga om utsträckning av rädgivningstiden är ägnat atl befria rättshjälpsnämnderna frän åtskilliga ärenden om allmän rättshjälp. Jag anser att starka skäl lalar för atl förslaget genomförs i den delen.

Frägan om ökade möjligheter för näringsidkare att få rättshjälp har alltsedan rättshjälpslagens tillkomst ägnats stort intresse. 1 riksdagen har vid flera tillfällen framförts önskemål om regler som möjliggör en mindre återhållsam tillämpning. Utredningens förslag i näringsidkarfrågan anserjag i huvudsak vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.

Prop. 1978/79:90 142

Utredningens förslag i fråga om rättshjälp i massärenden samt ändrade förmåner vid bodelning torde medföra betydande koslnadsökningar. Av framför allt kostnadsskäl anserjag mig inte f. n. kunna lägga fram förslag i dessa hänseenden.

Utredningsförslaget om att viss medlingskostnad i tvistemål skall bli ersatt inom rättshjälpssyslemet har fält ett positivt bemötande av remissinstanserna. Även jag biträder förslaget, som är ägnat att begränsa samhällets kostnader för processer.

I likhet med ulredningen anserjag att frägan om ansvaret för motparts rättegångskostnader bör tas upp i ett störte sammanhang än det förevarande.

Det är naturligt atl samma myndigheter som får bevilja allmän rättshjälp också fär besluta i övriga frägor som rör rättshjälpen, däribland frägor om ersättning till biträde. Jag förordar alt en sädan ordning kommer lill stånd. Utredningens förslag lill ändrade regler om slutregleringsförfarandet innebär att samma myndighet som har beslutat om ersättning också skall förelä slutreglering. Även detta förslag är ägnat alt leda till förenklingar och minskad pappershantering myndigheter emellan. Förslaget bör därför föranleda lagstiftning.

Som nämnts har ulredningen ocksä föreslagil ökade möjligheter lill rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden. Såvitt gäller utlänningsärenden, som f. n. utgör den största enhetliga gmpp där offentligt biträde förekommer, har riksdagen redan antagit en proposition med förslag lill ändringar i rättshjälpslagen (prop. 1977/78:90, AU 1977/78:30, rskr 1977/78:202, SFS 1978:361). Ändringarna, som Irädde i kraft den 1 juli 1978, motsvarar i stort de förslag som rättshjälpsutredningen har lagt fram beträffande offentligt biträde i utlänningsärenden.

Offentligt biträde kan f. n. förekomma även vid frihetsberövanden enligt barnavärds- och nykterhetsvärdslagarna samt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (LSPV). Genomgripande förändringar som berör dessa lagar övervägs f. n. inom socialdepartementet. Frågor om i vilka situationer offentligt biträde skall kunna förordnas beror givetvis på innehållet i den lagstiftning som reglerar tvångsåtgärderna. Även utformningen av de allmänna förutsättningarna för att förordna offentligt biträde påverkas av vilkel synsäll man anlägger på Ivångsingripan-dena. I samråd med chefen för socialdepartementet har jag därför funnit alt de frågor om offentligt biträde som älerstär efter ändringarna beträffande utlänningsärendena bör behandlas samtidigt med att man lägger fram nya regler om tvångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk vård. Sädana regler kommer atl föreslås i en proposition om ny sociallagsliflning m. m. som planeras att föreläggas riksmötet 1978/79. Regeringen kommer i propositionen att lägga fram förslag som i denna del i allt väsentligt överensstämmer med vad rätlshjälpsutredningen har föreslagit.

Prop. 1978/79:90 143

1 fräga om vilken myndighei som skall förordna offentligt biträde anser jag all övervägande skäl talar för den lösning som förordats av ordföranden och en expert, nämligen alt den handläggande myndigheten i princip får förordna offentligt biträde. Vissa undanlag från denna regel bör dock gälla. Med hänsyn lill utlänningsärendenas speciella karaktär bör frägor om förordnande av biträde i dessa fall alltjämt handläggas av rällshjälpsnämnd. Vidare bör prövning av biträdesfrägor när de uppkommer i ärende hos barnavårdsnämnd eller motsvarande eller hos polismyndighet ske hos länsrätten.

Som redan framgått av det sagda anser jag att rättshjälpsulredningens förslag i huvudsak är väl ägnat atl ligga till grund för ny lagstiftning. Att vissa förslag inte kan genomföras har främsi sin orsak i det rådande slalsfinansiella läget. Vissa ändringsförslag får enligt min mening behandlas i samband med andra lagstiftningsfrågor. En del frägor bör ocksä rent lagtekniskt regleras på ett annat sätt än vad ulredningen föreslagit.

Jag anser att de nu aktuella ändringama är av sådan karaktär att de låter sig infogas i gällande rätlshjälpslag. Att, såsom utredningen föreslagit, införa en ny rättshjälpslag är alltsä ej erforderligt.

Som en följd av ändringarna i rättshjälpslagen kommer en huvuddel av rätlshjälpsärendena atl flyttas över frän rättshjälpsnämndema till advokater och biträdande jurister på advokatbyrå samt fill domstolar och därmed jämställda myndigheter. Delta föranleder en översyn av nämndorganisationen. Behovet av personal vid nämnderna kommer all minska. Även antalet nämnder måste anpassas till den minskade ärendetillströmningen. Jag återkommer lill dessa frågor i ett särskilt avsnilt.

1L2 Beviljande av allmän rättshjälp m. m.

Rättshjälpsnämnd fattar i dag som regel de gmndläggande besluten enligt rättshjälpslagen. Nämnden prövar ansökningar om allmän rättshjälp, förordnar biträde och fastställer i vissa fall ersättning till biträdet. Nämnden handhar också de frågor som sammanhänger med kostnadsbidragssystemet. Vidare ankommer det pä rältshjälpsnämnden att förordna offentligt biträde och bestämma ersättning till sådant biträde.

Allmän rättshjälp kan emellertid lämnas även utan beslul av rättshjälpsnämnd. Detta kan ske så länge kostnadema för rättshjälpen täcks av det koslnadsbidrag som den rättssökande skall betala och rättshjälpen sålunda inte medför någon kosinad för det allmänna. Möjligheten atl lämna allmän rättshjälp utan beslul av rältshjälpsnämnd gäller alla lyper av ärenden utom bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Det är dock bara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå som får lämna sådan rättshjälp och den kan inte ges åt dödsbo. Advokat och biträdande jurist pä advokatbyrå får också meddela rådgivning utan beslut av rättshjälpsnämnd.

Prop. 1978/79:90 144

När del gäller rältshjälpsformen rättshjälp ät misstänkt i brottmål ligger myndighetsfunktionerna helt utanför rättshjälpsnämndema. 1 detla fall är det den domstol som handlägger målet som beslutar om rättshjälp.

Utredningen anser alt det inte kan komma i fråga att flytta över samtliga de arbetsuppgifter som nu ligger på rällshjälpsnämnd till annan myndighet. En överflyttning bör emellertid komma till stånd i den mån det visar sig att de funklioner som rällshjälpsnämnd f n. har kan utföras på ett enklare, effeklivare och mera rationellt sätt av annan myndighet.

Ulredningen konstaterar att varken rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnd eller rådgivning har använts i den utsträckning som varit avsedd. 1 många fall har del i stället gjorts ansökan om allmän rättshjälp. Även om ärendet varit av tämligen enkel beskaffenhet har del därmed orsakat en viss belastning pä rättshjälpsnämndsorga-nisationen.

Utredningen anser att rätlen att bevilja allmän rättshjälp i ökad utsträckning bör flyttas över pä den advokat som den rätissökande anlitar. I rältshjälpsärenden som avser äktenskapsskillnad förordas att advokat får rätt atl bevilja rättshjälp och slutföra ärendet utan atl rättshjälpsnämnd kopplas in för att pröva rättshjälpsfrågan. Detsamma bör gälla i vissa andra familjerättsliga angelägenheter, nämligen sädana som rör boskillnad, underhållsbidrag till make eller barn, faderskap lill barn, vårdnad, umgängesrätl samt omyndighetsförklaring eller dess hävande. Vidare förordas att advokat får behörighet alt bevilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av domstols dom eller beslul rörande vårdnad m. m. (21 kap. FB).

1 vissa fall bör enligt utredningen frägan om allmän rättshjälp i de uppräknade familjerätlsliga angelägenheterna prövas av rättshjälpsnämnd. 1 rättshjälpslagen anges ett antal fall där särskilda fömtsättningar skall vara uppfyllda för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rättshjälp lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet endast under vissa särskilt angivna förutsättningar. Likaledes gäller särskilda villkor för att erhålla allmän rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas här i landet eller när den rättssökande är bosalt utomlands. Möjligheterna atl få biträde enligt rättshjälpslagen är vidare begränsade i angelägenhet som kan antas bli prövad enligt den s. k. småmålslagen.

1 nu angivna fall föreslår utredningen att prövningen av rätlshjälpsfrågan skall göras av rältshjälpsnämnd. Samma ordning förordas också om den rättssökande är eller kan antas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet.

I fråga om vissa typer av ärenden förordar utredningen alt advokat skall få bevilja allmän rättshjälp och påbörja arbetet på ärendet men därefier vara skyldig inhämta besked frän rättshjälpsnämnd eller annan myndighet om rättshjälp skall få lämnas även fortsättningsvis. I denna grupp ingår bl. a. fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav, tvist på grund av köp av fast egendom, arvsrätt, skadestånd samt hyres- eller arrendetvist.

Prop. 1978/79:90 145

Utredningen anser att man främst med hänsyn till intresset av kostnadskontroll inte kan undvara en gräns för advokatens eget handhavande av rättshjälpsfrågan i de fall som nu är i fråga. Fortsätter ärendet över gränsen mäste frägan om rättshjälpen skall fä fortsätta hänskjutas lill myndighet (mellankontroll). Har ärendet, när gränsen uppnäs, ännu inte anhängiggjorts vid någon myndighet föresläs att frägan om fortsatt allmän rättshjälp avgörs av rällshjälpsnämnden medan allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter fär göra denna prövning, om ärendet handläggs vid sädan myndighet när gränsen nås.

Utredningen föreslär alt gränsen bestäms pä det sätiet att advokat får bevilja allmän rättshjälp och arbeta pä ärendet upp till sex limmar utan att rätlshjälpsfrågan behöver prövas av myndighei (sextimmarsregeln). Är den rätissökandes preliminära rältshjälpsavgifl högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten, sker mellankontroll när arbetet pågått så läng tid att kostnaderna nätt upp till rättshjälpsavgiflen.

Ulredningen förordar slutligen att, om frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter, rättshjälp i viss utsträckning skall kunna beviljas av myndigheten. Om handläggningen äger rum vid annan myndighei ån nu sagts bör rältshjälpsnämnden pröva ansökan om rättshjälp även i ett sådant fall. Detla innebär atl i nu nämnda situationer det inte kommer i fräga alt låla den advokat som biträder den rättssökande avgöra rättshjälpsfrågan även om han i annat fall skulle ha varil berättigad till del. Med allmän domstol jämställs i detta sammanhang krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen och statens va-nämnd. Även frågor om substitution och byte av biträde och entledigande av bilräde i annat fall samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp bör enligt förslaget i vissa fall fä avgöras av den handläggande myndigheten.

Utredningens ordförande och en expert anser att alla staUiga myndigheter som handlägger en rättslig angelägenhet där en part har eller önskar allmän rättshjälp i princip bör ha rätl all beslula i alla frågor som rör rättshjälpen.

Utredningens förslag att advokat skall fä bevilja rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter har fåll ett genomgående positivt mottagande. Däremot har förslaget atl advokat bör fä bevilja allmän rättshjälp enligt sextimmarsregeln fält ett skiftande mottagande. Ett antal remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. En majoritet ställer sig emellertid negaliv till sextimmarsregeln. Bland invändningarna mol den föreslagna regeln märks följande. Genom förslaget skulle rättshjälpsnämndema befrias frän högst tio procent av del totala antalet ärenden varför rationaliseringsvinsten inte är så stor. Regeln innehåller inte heller någon verksam kontroll mot missbruk. Risken för belydande kostnadsökningar är därmed stor. Praxis kan komma att skifta i olika slag av ärenden. 1 ären-10   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 146

den som kräver mindre tid kan en generösare praxis utveckla sig under det att ärenden som befaras ta mer än sex timmar underställs myndighet och blir föremål för en mer restriktiv prövning. För en advokat kan konflikt uppslå mellan ansvarei för behovsprövningen och klienllojalilelen.

När del gäller förslaget att domstol i vissa fall skall pröva rättshjälpsfrågor har nägra instanser ställt sig kritiska. Man har ifrågasatt del lämpliga i att domstolen prövar rätlshjälpsfrågan och därmed före sakprövningen tar ställning lill frägan huruvida rällssökanden har befogat iniresse att fä sin angelägenhet prövad. Flertalet av dem som yttrat sig över förslaget i denna del har emellertid varil posiliva. Ell par remissinstanser föreslär att de myndigheter som enligt förslaget skall fastställa ersättning - alltså även t. ex. förvaltningsdomstol, arrendenämnd och hyresnämnd - bör få pröva ansökningar om allmän rättshjälp.

Flera remissinsianser har bilrält ordförandens förslag i fräga om beviljande av allmän rättshjälp.

Som jag tidigare framhållit är del av stor betydelse för effektiviteten i rältshjälpssystemel hur olika beslutsfunktioner inom systemet fördelas. Närdet nuvarande rällshjälpssyslemel genomfördes fick rättshjälpsnämndema den klart främsta funktionen. Bakom denna ordning låg bl. a. önskemålet atl åstadkomma en enhetlig tillämpning av rättshjälpslagens regler. Administrativa komplikationer till följd av alt flera myndigheter hade att ta ställning lill olika frågor i samma rältshjälpsärende skulle härigenom kunna undvikas. När del gällde utomprocessueUa ärenden inom rättshjälpssyslemet ansågs alt det skulle innebära en belydande arbetsbelastning för de allmänna domstolarna om dessa ålades administrationen av denna rättshjälp.

Delvis som en följd av rättshjälpssystemets komplicerade natur utsattes rältshjälpsorganisationen i början av lagens giltighet för påfrestningar. In-ledningssvärighetema har emellertid numera bemästrats och det finns enligt min mening nu tillräckligt underlag för att pröva om inte rättshjälpsorganisationen kan förändras sä att man uppnår ökad effektivitet och minskad byråkrati.

Rättshjälpsorganisationen i sin nuvarande utformning har ulan tvivel haft stor betydelse för att upprätthälla en enhetlig tillämpning av rättshjälpslagens regler. Detla har varil viktigt bl. a. från kostnadskontrolleran-de synpunkt. Erfarenhetema av den hittillsvarande tillämpningen av rättshjälpssyslemet visar emellertid en sammansatt bild. Å ena sidan förekommer det hos rättshjälpsnämnderna ärendetyper där avslagsfrekvensen är hög. Enligt en undersökning som utredningen har låtit utföra var avslagsfrekvensen sålunda så hög som 32% i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden. Å andra sidan var avslagsfrekvensen i familjerättsliga ärenden utom bodelning lägre än en procent. I förstnämnda lyp av ärenden har sålunda nämndorganisationen haft en viktig roll att spela vid utformningen av praxis. I den senare typen framstår däremot nämndens medverkan som närmast en formalitet.

Prop. 1978/79:90 147

Enligt min uppfattning är det möjligl all åstadkomma en betydligt enklare, effektivare och billigare administration av den allmänna rättshjälpen genom att flytta över beslutsfunktioner frän rättshjälpsnämnderna till andra myndigheter eller till advokater och biträdande jurister vid advokatbyrå. Del finns emellertid ärendetyper som inte lämpar sig alt överföras frän rällshjälpsnämnd. Jag tänker främst pä ärenden helt utan myndighetsanknytning. Det faller sig naturligt atl handhavandet av dessa ärenden alltjämt ligger pä rättshjälpsnämnd som ju har erfarenhet av de bedömningar som del här är fräga om.

När del gäller allmän rällshjälp i rättslig angelägenhet som har eller kan fä anknyining till domstol eller förvaltningsmyndighet kan övervägas en sädan ordning som föreslås av ordföranden och en expert, nämligen att den myndighet där ärendet är anhängigt eller skall anhängiggöras får beslutanderätt i rätlshjälpsfrågan. En sådan lösning skulle emellertid innebära atl dessa frägor skulle komma att handläggas av ett mycket stort antal myndigheter av vilka del helt övervägande antalet skulle fä endast ell obetydligt antal ärenden ärligen. Vidare bör beaktas alt flera av dessa myndigheter har alt tillvarata statens rätt gentemot den sökande i det ärende som del är fräga om. Detta är t, ex, fallet när ett affärsdrivande verk prövat ett privaträttsligt mellanhavande med en enskild medborgare. Detta talar mot att man väljer den lösning som ordföranden och experten har förespråkat. Även om man inte går sä långt i fräga om delegering av uppgifter anserjag emellerUd att det är möjligt att i det hänseendet gä avsevärt längre än vad utredningens majoritet har föreslagit. Härvid bör vad utredningen föreslagil i fräga om funktionsfördelningen när ersättning skall bestämmas enligt rättshjälpslagen kunna vara till viss ledning.

Är ett mäl eller ärende anhängigt vid allmän domstol anserjag liksom utredningen all domstolen bör få beslula om beviljande av allmän rättshjälp i målel eller ärendet. Delsamma bör gälla förvaltningsdomstolar och specialdomstolar, dvs. regeringsrätten, kammarrätt, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätt, marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, mellankommunala skallerätten, länsrätt, läns-skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och krigsrätt. Med domstolarna bör likställas arrende- och hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor, vilka alla har funktioner som står rättskipningen nära. Det kan inte göras gällande all nägon av dessa myndigheler intar en sådan ställning i förhällande till part all en befogenhei att besluta i rättshjälpsfrägor vore oförenlig med myndighetens övriga funktioner i målet eller ärendet.

Har saken ännu ej blivit föremål för handläggning vid allmän domstol eller därmed jämställd myndighet - angelägenheten handläggs utomprocessuellt - kan man välja att lägga ansvaret för rätlshjälpsfrågan antingen på rättshjälpsnämnd eller på den myndighet som skulle vara behörig att pröva den rättsliga angelägenheten. Jag finner mig i detta val böra förorda rältshjälpsnämnd. Det kan knappast vara ändamålsenligt att lägga administra-

Prop. 1978/79:90 148

lionen av den utomprocessueUa rättshjälpen pä de angivna myndigheterna, dvs. göra dessa till en sorts rältshjälpsnämnder. En sädan ordning skulle innebära en betydande arbetsbelastning och dessutom utgöra en för myn-dighetsverksamheien främmande arbelsuppgifl.

När det gäller andra myndigheler än de nu angivna - dvs. del siora flerialel förvallningsmyndigheier - är jag, somjag tidigare antytt, inte beredd all låta dem fä rätl atl bevilja allmän rättshjälp. 1 ärende som är anhängigt vid sådan myndighet bör alltså besluisbefogenhelen ligga kvar hos rällshjälpsnämnden. Detsamma bör självfallet gälla i de fall dä den rällsliga angelägenhelen ännu inte har blivit anhängiggjord hos förvaltningsmyndigheten.

Bland rätlshjälpsärendena intar de som har anknytning till familjerältsliga angelägenheler en särställning. Ansökan om rättshjälp i dessa fall bifalls regelmässigt. Handläggningen är rutinartad. I likhet med utredningen och remissinsianserna anserjag all advokat bör kunna anförtros uppgiften atl i flertalet berörda mål och ärenden bevilja allmän rättshjälp under förutsättning atl mälel eller ärendet ännu inte anhängiggjorts hos domstol. Jag vill redan nu framhålla atl en sädan ordning inte bara innebär en omfördelning utan även en reell förenkling som torde medföra goda möjligheter till bäde direkia och indirekta kostnadsbesparingar. Visserligen fordrar varje enskilt ärende av denna typ inga ingående överväganden vid rättshjälps-nämnderna. Men genom atl det är en sä stor mängd papper som är i omlopp vid rättshjälpsnämndema mäste oproportionerligt läng tid ägnas ät att hanlera dessa ärenden exempelvis vid förfrågningar från rätissökande och vid kompletteringar.

Utredningen har i en katalog angivit vilka ärenden som i detla sammanhang bör hänföras lill kalegorin familjerältsangelägenheter. Jag är med nägra undantag beredd atl godta den föreslagna avgränsningen. Som påpekats av några remissinstanser bör, med hänsyn till möjligheterna atl vid omyndighetsförklaring och dess hävande få bilrädesbehovei lillgodosetl utanför rättshjälpssystemet (10 kap. 13 § FB), frägan om allmän rättshjälp i sädan angelägenhet inte avgöras av advokat.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte upprättande av äktenskapsförord och testamente i rättshjälpshänseende bör likställas med familjerällsmål. Med den ordning beiräffande rädgivningsinslitulel somjag avser atl förorda torde behovet alt bevilja allmän rättshjälp i dessa angelägenheter komma att minska. Med hänsyn till att de i fråga om hanteringen vid rättshjälpsnämndema lorde vara tämligen likartade de egentliga familjerättsmålen är jag emellertid beredd att biträda remissinstansernas förslag. Det sagda innebär alltså att allmän rällshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga angelägenheten avser äktenskapskillnad, boskillnad, underhållsbidrag lill make eller barn, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätt. ärende om äktenskapsförord eller ärende om testamente.

Advokats behörighet atl bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga ange-

Prop. 1978/79: 90 149

lägenheter mäste. såsom ulredningen funnil, underkastas vissa begränsningar. Kravel på enhetlig praxis gör sig i vissa fall gällande med sädan styrka all prövningen av rältshjälpsfrågan bör koncentreras till ett mindre antal organ. Advokat bör sålunda inte fä bevilja allmän rättshjälp, om den rätissökande är dödsbo eller är bosalt utom riket eller om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätl behandlas ulom rikel. Inte heller bör advokat fä pröva rätlshjälpsfrågan om ärendet skall behandlas hos förvaltningsmyndighet, t.ex, i fall dä det begärs införsel eller annan verkställighet av dom pä underhållsbidrag. Advokat bör ej heller ha rätt atl bevilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. enligt 21 kap. FB.

Med advokat bör i sammanhanget jämställas biträdande jurist pä advokatbyrå. Även sådan jurist fårenligi min mening anses ha sådana kvalifikationer alt han kan anförtros uppgifien alt besluta om allmän rättshjälp i de nyss berörda familjerätlsangelägenheterna.

Utredningens förslag om att advokat i vissa ärenden skulle fä bevilja allmän rällshjälp enligt en sextimmarsregel har, som tidigare nämnts, utsatts för omfattande kritik under remissbehandlingen, bl.a. frän myndigheter som har stor erfarenhet av rättshjälpsfrägor.

Även jag ställer mig kritisk till förslaget. Visserligen skulle den föreslagna ordningen ulan tvivel kunna avlasta rättshjälpsnämnderna en icke obetydlig grupp ärenden. Mol förslagei kan dock resas vägande invändningar av principiell natur. Framför allt inrymmer emellertid det föreslagna systemet betydande risker för en okonlrollerbar kostnadsökning. Jag är därför inte beredd all godta den föreslagna regeln. Vill man avlasta rättshjälps-nämnderna ytterligare arbete, utöver vad som följer av de förslag somjag tidigare har lagl fram, kan man gä fram en annan väg.

Den möjlighel som här erbjuds är att i viss utsträckning låta domstols eller därmed jämställd myndighets beslut om rättshjälp fä retroaktiv verkan sä att det omfattar även biträdeskostnader som uppkommit före ansökan om rättshjälp. Sker sä bortfaller i motsvarande män behovet att i del utomprocessueUa skedet ansöka om allmän rättshjälp, vilket enligt vad jag tidigare har sagt skulle ha fält göras hos råttshjälpsnåmnd. Biträdet kan dröja med atl ansöka om allmän rättshjälp till dess ansökan om stämning eller motsvarande görs hos domstolen eller myndigheten.

När man bestämmer den tidsfrist varunder rällssökanden skall kunna vänta med atl ansöka om allmän rättshjälp utan alt möjligheten till retroaktiv biträdesersätlning går förlorad bör man eftersträva en lösning som medför en reell avlastning av rättshjälpsnämndema. Det torde inte vara tillräckligt atl, efter mönster av nuvarande regel om biträdesersättning för kostnader före rättshjälpsansökan hos rältshjälpsnämnden, föreskriva att ansökan skall ske utan oskäligt dröjsmål. Denna regel torde nämligen, som den tolkats i praxis, ej medge försening av ansökning med mer än tio dagar. Tidsfristen bör vara längre. En lämplig lösning synes mig vara atl före-

Prop. 1978/79:90 150

skriva atl ansökan skall göras ulan väsentligt dröjsmål.

Även när ärendet är sådant atl del endast är rättshjälpsnämnden som kan besluta om allmän rättshjälp, torde det innebära fördelar, om man i siörre utsträckning än nu kan ersätta biträdeskostnad retroaktivt. Om biträdel kan dröja något med atl ansöka om allmän rällshjälp, lorde beslul om ersältning och slutreglering mänga gånger kunna fattas samtidigt med att ansökningen prövas. Även i del fallet avlastas alltså rällshjälpsnämnden arbele.

På grund av det sagda förordarjag en regel enligt vilken ersättning utgår för biträdeskostnad som har uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp, om ansökningen har gjorts ulan väsentligt dröjsmål. Till den närmare innebörden av della ullryck ålerkommer jag i specialmoliveringen.

Enligi uiredningcns förslag skall rällshjälpsnämnden i vissa fall pröva frågan om beviljande av allmän rällshjälp, även om den rättsliga angelägenhelen är anhängig vid domstol eller därmed jämställd myndighei. Denna ordning skall lillämpas exempelvis när del var fräga om allmän rällshjälp ål dödsbo eller näringsidkare. Enligi min mening saknas det emellertid anledning att göra några sådana undantag. Domstolen eller motsvarande myndighet bör alltså även i nu angivna situationer fä bevilja allmän rättshjälp. Några olägenheier när del gäller kravet pä enhetlig praxis lorde inte behöva befaras.

Somjag tidigare anfört bör rätten för advokat eller biträdande jurist alt bevilja allmän rättshjälp i familjerätlsliga angelägenheter vara underkastad vissa begränsningar, exempelvis när den rätissökande är dödsbo. 1 dessa fall ankommer del allt efter omständigheterna på domstol eller rällshjälpsnämnd att pröva frågan om allmän rättshjälp.

Sedan i ett ärende allmän rättshjälp har beviljats av advokat, biträdande jurist, domstol eller rättshjälpsnämnd och i samband därmed eventuellt bilräde förordnals kan under ärendets gäng uppkomma nya frägor som kräver beslut enligt rällshjälpslagen. Exempel på sädana beslul är byle eller entiedigande av bilräde saml upphörande av allmän rällshjälp. 1 dessa fall kan ifrågasättas efier vilka grunder beslutsbefogenheierna skall fördelas. Är ärendei anhängiggjorl hos domsiol eller myndighet som fär bevilja allmän rällshjälp bör detta organ besluta i den nya frågan. 1 övriga fall bör av prakliska skäl beslutsbefogenheten ligga på rättshjälpsnämnd. Uppgifien att ulfärda ansvarsförbindelse enligt 10 § rättshjälpslagen bör dock under alla förhållanden ligga hos rättshjälpsnämnd. Likaså bör de beslutsbefogenheter som aktualiseras vid fråga om tillstånd lill sakkunniguiredning enligt 25 § rättshjälpslagen förbehållas rättshjälpsnämnd. Frågor som gäller sakkunnigulredningar behandlas närmare i del följande (avsnitt 11.6.2).

Med den ordning som nu förordats kommer gällande regler om allmän rällshjälp utan beslul av rältshjälpsnämnd all sakna praklisk belydelse. Reglerna därom kan därför avskaffas.

Ett system där ansvaret för den processuella rättshjälpen läggs på dom-

Prop. 1978/79:90 151

stolarna och liknande organ och ansvaret för den allmänna rättshjälpen i övrigt delas mellan advokater och rältshjälpsnämnder inrymmer givelvis vissa risker för administrativa komplikationer. Ett rältshjälpsärende kan inrymma både ell processuelll och ell ulomprocessuelll skede. Svårighe-lerna torde emellertid i praktiken inte bli sä stora. Övergår ell utomprocessuellt ärende vari allmän rättshjälp beviljats i ett processuelll skede skall liksom i dag del lidigare beslutet gälla även det processuella förfarandet. Övergår omvänt ett rällshjälpsärende frän ell processuelll lill ett ulomprocessuelll skede skall motsvarande gälla.

När del gäller besvärsordningen vid beslul som avser fräga om beviljande av allmän rällshjälp gäller f. n. alt talan fullföljs hos domstolsverkels besvärsnämnd. Utredningen föreslär en oförändrad ordning i delta hänseende bäde när det gäller beslul av rällshjälpsnämnd och av de domstolar som föreslås få befogenhei all pröva frågor om beviljande av allmän rällshjälp.

I fräga om besvär över rällshjälpsnämnds beslul anser jag all samma skäl som lalar för all rällshjälp i vissa rättsliga angelägenheter skall beviljas av rällshjälpsnämnd och inie av allmän domsiol eller annan myndighei lalar för all en särskild besvärsnämnd handlägger dessa besvärsärenden. Jag biiräder alliså uiredningcns förslag i den delen. Jag vill i delta sammanhang fömlskicka all jag ämnar förorda all besvärsnämnden görs frislående i förhällande lill domslolsverkel och atl verkei ges laleräll mol beslul om allmän rättshjälp.

När del gäller besvär mol beslut i en beviljandefräga som har meddelats av allmän domstol eller därmed jämställd myndighet bör emellertid enligt min mening en annan lösning väljas. 1 de grupper av mål och ärenden som lagts pä allmän domstol finns i rätiegängsbalken en enhetlig reglering av besvärsordningen. Förhällandel är likartal beträffande de med allmän domsiol jämslällda myndighelerna. För all bryta detla mönsier beträffande nägon särskild ärendegrupp mäsle fordras siarka skäl. Ärenden om allmän rättshjälp är inte av den arlen alt den besvärsordning bl. a. rättegångsbalken förutsätter bör frångås. Jag förordar alltså att vid besvär mot allmän domstols och därmed jämställd myndighets beslut i en beviljandefräga samma ordning tillämpas som i allmänhet gäller beiräffande talan mot sådan myndighets beslut.

För atl allmän rättshjälp skall få beviljas krävs f n. bl. a. atl den rättssökande har behov av bistånd och atl han har ett befogat iniresse av atl fä sin sak prövad. Dessa förutsättningar börgälla även i fortsättningen.

Under rällshjälpslagens hittillsvarande tillämpning har utvecklats en jämförelsevis fast praxis i frågor om beviljande av allmän rättshjälp. Härvid har besvärsnämnden haft en viktig funktion. Del är angeläget att en motsvarande praxis tillämpas även i fortsättningen, i den män inte en ändring direkl föranleds av de nya regler som nu föresläs.

Prop. 1978/79:90 152

11.3 Rättshjälpsavgifter

1 rällshjälpslagen föreskrivs all den rällssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp. Koslnadsbidragssystemet har konstruerats som ett system med maximibelopp. Maximibeloppets storlek molsvarar den rätissökandes betalningsförmåga, dvs. vad han högst kan betala. Vid allmän rällshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd ankommer del pä biträdet att beräkna maximibeloppet för kostnadsbidraget. För rättshjälpsnämndens del gäller att nämnden vid bifall till ansökan om allmän rättshjälp skall faslställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden. Rätts-sökande i den ekonomiski bäst ställda gruppen, dvs. de som har en beräknad årsinkomst som överstiger älta gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs, är uteslutna från möjligheten att få allmän rättshjälp. En rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp som molsvarar ire gånger basbeloppel. En rättssökande i sistnämnda grupp skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som molsvarar 1/125(0,8 %) av basbeloppel, jämnal lill närmast lägre tiotal kronor (grundavgiften). För rättssökande i denna kategori kan bidraget sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna bestämmelse vid tillämpningen ge ulrymme för en relativt vidsträckt handlingsfrihet.

Domstolsverket har meddelat anvisningar för rättshjälpsnämnderna när det gäller frägan om nedsättning och eftergift av grundavgift. 1 anvisningarna för är 1978 uttalas bl. a. följande. Eftergift av avgift bör i första hand ske när den rättssökande saknar inkomst, vilket kan vara fallet i frågaom t. ex. hemmamakar, studerande m. fl. Avgift bör i allmänhet nedsättas till avgiftens halva belopp. Nedsättning bör inte komma i fråga om den rättssökandes ekonomiska förhållanden motsvarar en beräknad årsinkomst av omkring 30000 kronor.

När det gäller rättssökande vars årsinkomst överstiger tre men inte åtta basbelopp har kostnadsbidragssystemet utformats så att maximibeloppet utgör viss kvotdel av skillnaden mellan den rättssökandes beräknade årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Systemet har emellertid gjorts progressivt genom atl olika kvotdelar har använts för olika inkomstskikt. Maximibeloppet utgör sålunda en tjugondel av den del av den rätissökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger basbeloppet, en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppel, en tiondel av den del av inkomsien som översliger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.

Vad beträffar dödsbo sägs i rättshjälpslagen att maximibeloppet ulgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp. Bindande anvisningar lill ledning för lillämpningen av denna bestämmelse saknas.

Prop. 1978/79:90 153

Utredningen har undersökt rällshjälpsnämndernas praxis när del gäller beslämmande och efiergift av koslnadsbidrag. Kostnadsbidragel hade enligt undersökningen eftergetts helt i 37,9% av ärendena, satts ned till hälften i 5,1 % av ärendena och utgått med grundbeloppet i 35,9% av ärendena. Endasl i 21,1 % av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften lagils ul.

Ulredningen föreslär atl termen kostnadsbidrag, som vållat missförstånd, ersätts med termen rättshjålpsavgift. Grundavgiften bör enligt utredningen bestämmas till 1 % av basbeloppet. Om den rättssökandes årsinkomst understiger 2 basbelopp, bör gmndavgiften kunna efterges hell. Ligger inkomsten mellan 2 och 2 1/2 basbelopp bör avgiften kunna nedsättas lill 1/2 % av basbeloppet. Är inkomsten högre än 2 1/2 basbelopp men översliger den inte 3 basbelopp bör avgiften sättas till 1 % av basbeloppel. 1 fråga om mellangrupperna föreslås ett enklare system all beräkna rättshjälpsavgiflen genom att avgiftsskalan anknyts Ull vart lusental kronor av den beräknade årsinkomsten i stället för som nu till hundratal. Är inkomsten högre än tre basbelopp förordas att grundavgiften ökas med viss procent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten ökar. Avgiften bör enligt utredningen ökas med 0,5 % för varje lusental kronor av inkomsten t. o. m. fem gånger basbeloppet och därefter med I % av basbeloppel för varie tusental kronor t. o. m. sex gånger basbeloppel, med 2 % av basbeloppet för varje tusental kronor t. o. m. sju gånger basbeloppet och med 4 % av basbeloppet för varie lusental kronor av inkomsten 1. o. m. älta gånger basbeloppet.

När det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar domstolsverket varje år särskilda föreskrifter. Utredningen ifrågasätter om inte denna ordning kan förenklas. När det gäller att kontrollera en rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden pekar ulredningen på möjligheten att undersöka hans sjukpenninggrundande inkomst, som ju anges pä försäkringsbeskedet.

1 fräga om beräkning av rättshjälpsavgift för dödsbo föreslär utredningen alt domstolsverket skall få utfärda föreskrifter.

När allmän rättshjälp beviljas skall den rättsliga angelägenheten anges. Delta bör enligt utredningen gälla såväl när advokat eller biträdande jurist beviljar allmän rättshjälp som när beslutet fattas av domstol eUer annan myndighet. Visar det sig sedan all den rättssökandes problem är av vidare omfattning än som antogs när allmän rättshjälp beviljades bör nytt beslut om allmän rättshjälp kunna meddelas. För det fall att den rättsliga angelägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den angelägenhet som avsägs med det försia beslutet föreslår ulredningen atl den erlagda rättshjälpsavgiflen skall kunna förklaras avse även det nya rältshjälpsären-del och atl någon ny rältshjälpsavgifl alltså inte skall tas ut av den rätissökande.

1 gällande system skall kostnadsbidrag som fastställs i samband med att

Prop. 1978/79:90 154

allmän rättshjälp beviljas inbetalas utan dröjsmål till biträdet när sådant förordnats. I annal fall skall bidraget betalas in lill rättshjälpsnämnd. Närmare föreskrifter om anstånd och förskottsbetalning har inte ansetts erforderliga.

Utredningen föreslår i detta hänseende endast den ändringen att i de fall inbetalning av rältshjälpsavgifl som skall erläggas till statsverket inte sker frivilligt, skall indrivning kunna ske pä grundval av rättshjälpsnämndens eller domstolens avgiftsbeslul. Det bör alltsä föreskrivas att sådant beslut får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Förslaget om beräkning av den rätissökandes avgift för rättshjälpen har mottagils positivt av flera remissinstanser. Några rättshjälpsnämnder ifrågasätter dock om förslaget innebär nägon beaktansvärd förenkling. Del som vållar besvär är inte atl hitta rätt i avgiftstabellen utan att faslställa den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

För egen del vill jag anföra följande. Nuvarande system med kostnadsbidrag frän den rättssökandes sida har kritiserats framför alli för att det är alllför detaljerat. Genom förslaget atl advokater och biträdande jurister i ett betydande antal fall själva skall fä bevilja allmän rättshjälp i familjerältsliga angelägenheter ställs ökade krav på atl reglerna om rättshjälpsavgifter inte vållar lillämpningssvårigheter. En alllför långt driven förenkling kan emellertid medföra att den rättssökandes faktiska ekonomiska förhållanden inte beaktas i tillräcklig omfattning. Enligt min mening bör nämligen principen all den rätissökande skall bidra efter förmåga till kostnaderna behållas oavsett vad den rättsliga angelägenheten avser och i vilken ordning den handläggs. 1 andra sammanhang förekommer det - såsom påpekats i remisskritiken - att offentliga avgifter bestäms enbsul med utgångspunkt från inkomst av tjänst eller motsvarande. Med den karaktär av social lagstiftning som samhällets rättshjälp har skulle det emellertid te sig stötande om en tyngande försörjningsbörda inte beaktades eller om hänsyn inte togs till en betydande förmögenhet när den rättssökandes bidrag till kostnadema för rättshjälpen bestäms. Även med en decentralisering av beslutsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet bör del vara möjligt atl undvika en alltför schablonartad bedömning av den rättssökandes betalningsförmåga.

Jag anser sålunda att nuvarande bedömningsgrunder för beräkning av den rätissökandes ekonomiska förhållanden i huvudsak bör bibehållas. Termen kostnadsbidrag bör dock ersättas av termen rältshjälpsavgifl. När det gäller att kontrollera de uppgifier den rättssökande lämnar om sin årsinkomst kan en undersökning av hans sjukpenninggrundande inkomst vara ett bland flera länkbara tillvägagångssätt. Av betydelse för kontrollen är emellertid också att uppgiftema lämnas under straffansvar och att felaktiga uppgifter kan leda till förlusl av rätlshjälpsförmånen.

Kontroll av den rättssökandes uppgifter om inkomstförhållanden torde främsi bli aktuell i fall dä advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå

Prop. 1978/79:90 155

skall besluta om allmän rättshjälp och därvid bestämma maximibeloppet för rältshjälpsavgifl. Kontrollen kan ske genom atl den rällssökande vid besök hos biträdet företer sitt försäkringsbesked. Har den rättssökande inte beskedet tillgängligt kan en möjlighet vara atl advokaten eller den biträdande juristen med den rättssökandes medgivande kontrollerar hans uppgifter hos allmän försäkringskassa.

För all koslnadsbidrag skall kunna nedsättas eller efterges krävs f. n. alt särskilda skäl föreligger. En tillämpning som innebär att nedsättning eller eftergift sker i mer än 40 % av alla ärenden synes stå i mindre god överensstämmelse med lagens ordalydelse. Med hänsyn till kostnadsutvecklingen för den allmänna rättshjälpen och till de resurser som är tillgängliga anser jag det motiverat med en viss restriktivitet när det gäller att medge nedsättning eller eftergift. Sålunda bör mer skärpta riktlinjer tillämpas än som f n. gäller. Nägon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgiften bör ske är inte nödvändig. Det bör i stället ankomma på domstolsverket att meddela anvisningar till stöd för tillämpningen. Domstolsverket bör ocksä utfärda närmare anvisningar om rättshjälpsavgifter för dödsbo. Självfallet får de skärpta riktiinjema inte innebära att människor i små ekonomiska omständigheter förhindras att erhålla allmän rättshjälp.

När det gäller utredningens förslag till närmare utformning av avgifts-skalan är jag beredd att godta att grundavgiften sätts till I % av basbeloppel. Förslaget om ändrad progressivitei har emellertid mötts av stark kritik av de remissinstanser som tagit upp frågan. Del har bl.a. gjorts gällande att förslaget innefattar en risk för att huvudsyftet med rätlshjälpsreformen motverkas. Enligt min mening kan ej bortses frän denna kritik. Åtgärder som är ägnade alt försvära för allmänheten alt fä tillgång till bistånd i rättsliga angelägenheter bör undvikas. Nuvarande grunder för beräkning av avgiftsskalan över grundavgiften bör därför bibehållas. Dock bör de olika stegen i skalan anknytas lill jämnt tusental kronor av den beräknade årsinkomsten.

När det gäller förslaget att låta eriagd rättshjälpsavgift i ett tidigare rättshjälpsärende, som har nära samband med ett senare ärende, få avse även detta ärende, synes — såsom framhållits under remissbehandlingen — redan nu gällande regler möjliggöra en tillämpning som lillgodoser de syften som åsyftas med förslaget. I nuvarande praxis tillåts nämligen efter framställning av sökanden att lidigare beviljad allmän rättshjälp får omfatta även annan angelägenhet, om nära samband mellan angelägenheterna föreligger i rättsligt eller sakligt hänseende. Jag anser därför alt särskilda bestämmelser i detta hänseende kan undvaras.

Frågan huruvida myndighels beslut om skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift till statsverket bör göras exigibelt behandlades redan under förarbetena till gällande rättshjälpslag (prop, 1972:4 s. 335). Något behov av en sädan regel ansågs då inte föreligga. Såvitt känt har under lagens hit-

Prop. 1978/79: 90 156

tillsvarande tillämpning avsaknaden av en regel om exigibilitet inte heller visat sig utgöra någon påtaglig brist. Utredningens förslag i detta hänseende bör därför inte föranleda lagstiftning.

11.4 Rådgivning

Rådgivning enligt rättshjälpslagen lämnas i princip i alla slags rättsliga angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägenhet som avser upprättande av självdeklaration och angelägenheter i vissa vanliga ärenden av enkel beskaffenhet, t.ex. inskrivningsärende enligt jordabalken och bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken. Rådgivning kan meddelas alla fysiska och juridiska personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsförhållanden. Rådgivning sker mot en indexreglerad avgift som motsvarar en etthundratjugofemtedel av basbeloppel för oktober månad året innan rådgivningen lämnas, jämnad Ull närmast lägre tiotal kronor. Under år 1978 är avgiften 90 kr. Avgiften är lika stor som gmndavgiften vid allmän rättshjälp. Liksom grundavgiften kan rådgivningsavgiflen sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Rådgivning meddelas av advokat eUer biträdande jurist på advokatbyrå utan beslut av rättshjälpsnämnd. Advokaten eller den biträdande juristen bestämmer om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller efterges. Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall eriagd kostnad för rådgivningen räknas den rättssökande till godo som betalning av kostnadsbidrag.

Eftersom rådgivningsavgiflen ulgör hela ersättningen till den som meddelat rådgivningen, blir avgiftens storlek avgörande för hur lång tid en rådgivning i genomsnitt fär ta i anspråk. Med utgångspunkt från den s, k. timkostnadsnormen - dvs. den av domstolsverket fastställda norm efter vilken biträde i vissa äktenskapsskillnadsmål får debitera kostnad för varje arbetad timme, f. n. 230 kr. - anses rådgivningsavgiflen molsvara 20-25 minuters arbele.

Utredningen konstaterar att rådgivningen inte fått den användning som man räknade med under förarbetena till rällshjälpslagen. Rådgivning begärs f. n. i knappt 30.000 fall mol beräknade 45.000 per år. Den främsta anledningen till atl rådgivning inte fått avsedd användning torde enligt ulredningen vara den korta rädgivningstiden. I många fall sträcks rådgivningstiden ut till omkring en halv timme vilket medför att advokaten inte fär ersättning för den överstigande tiden. Detla drabbar i försia hand de allmänna advokatbyråerna vilka svarar för tvä tredjedelar av alla rådgivningar enligt rättshjälpslagen.

Utredningen lar upp frågan om rädgivningsinstitutet bör bibehållas inom rältshjälpssystemel. Man konstaterar att det finns ganska goda möjligheter för allmänheten all vända sig Ull olika myndigheler eUer inrättningar och få råd eller annan hjälp i olika angelägenheter. Landsting och kommuner bislår allmänheten i olika frågor. Vid sidan härav finns viss serviceverksam-

Prop. 1978/79:90 157

hel pä den privata sidan. Sålunda hjälper exempelvis banker till med råd när del gäller familje- och affärsjuridik. Begravningsföreningar lämnar hjälp med bl. a. bouppteckningar och arvskiften. Utredningen anser likväl atl del alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten av atl kunna vända sig lill en advokat eller biträdande jurist för atl fä råd eller annan hjälp i enklare rättsliga angelägenheter. Utredningen föreslår att, om den rättssökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom korlare rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd, rättshjälp skall kunna lämnas genom rådgivning. Rådgivning fär lämnas under en halvtimme. Befinns den rättsliga angelägenheten vara av sädan beskaffenhet att handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidlas eller krävs av annan anledning längre lid än en halvtimme men bedöms en timme vara tillräcklig för alt klara av angelägenheten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.

Utredningens förslag innebär vidare atl för rådgivning skall utgä en avgifl som molsvarar 1 %av basbeloppel. För förlängd rådgivning utgår dubbel rådgivningsavgifi. Avgiften utgör ocksä ersältning till den som lämnar rådgivningen. Möjlighet bör finnas all nedsätta eller efterge avgiften. Lämnas allmän rättshjälp efter det att rådgivning eller föriängd rådgivning meddelats, bör avgiften tillgodoräknas vid betalning av rättshjälpsavgiflen.

Utredningen föreslår också riktlinjer för när nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiften bör ske. Sålunda bör avgiften kunna hell efterskänkas när den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2 basbelopp. Avgiften bör därefter kunna tas ul i ökad omfattning för att vid en inkomst överstigande 3,5 basbelopp motsvara full avgift för förlängd rådgivning. Hänsyn bör även tas till om den rättssökande har en omfaitande försörjningsbörda eller tyngande skuldsättning. Liksom f. n. bör även förmögenhetsinnehav beaktas, varvid det dock synes motiverat med en tillämpning som är något mer generös mot den rättssökande än f. n.

Flera remissinstanser framhåller atl behovet av rådgivning i rällsliga angelägenheter inom ramen för rältshjälpssystemel är stort. Förslaget att förlänga rädgivningstiden får ett genomgående positivt mottagande.

Avgiftens storlek berörs av flera instanser som ifrågasätter om den inte borde subventioneras. Ett skäl härför är atl den rådgivning i rättsliga angelägenheter som bl. a. konsumentverket och kommunernas konsumentvägledare och socialvårdsorgan ger är kostnadsfri. Rättviseskäl skulle tala för att rådgivning är kostnadsfri oberoende av vilken huvudman som stär för rådgivningsverksamheten. Förslag om en generell subvenlionering av rådgivning i den del kosinaderna översliger 50 kr. framförs från något håll. Flera instanser understryker betydelsen av möjligheterna till subvention i det enskilda fallel genom reglerna om nedsättning och eftergift av avgifl.

Även jag anser att rältshjälpsformen rådgivning fyller ell klart behov vid sidan omändra rådgivningsformer uianför rättshjälpssystemei. Visseriigen finns vissa möjligheler för allmänheien alt vända sig till olika myndigheler och andra instanser och där - ofta kostnadsfritt - få besked i rällsliga an-

Prop. 1978/79:90 158

gelägenheter. 1 mänga fall kan emellertid den rättssökande ha svärl alt veta vart han skall vända sig. 1 andra fall kan en myndighet för honom framstå som en motpart. Rädgivningsinslitulel har hittills i relation till andra rättshjälpsformer använis i tämligen stor omfattning, även om användningen inte har blivit sä vidsträckt som man räknade med vid tillkomsten av rällshjälpslagen.

Jag har lidigare förordat bestämmelser som innebär att beslutsfunktionen vid beviljande av allmän rättshjälp i stor omfattning flyttas från rältshjälpsnämnder till advokater och biträdande jurister saml lill domstolar och vissa med domslolarna jämställda myndigheler. En sädan ordning bör förenkla och förbilliga adminislralionen av samhälleis rällshjälp. Ulvidgas omrädel för rådgivning kan ytteriigare ärenden vari rätlshjälpsfrågan annars skulle ha handlagts vid rättshjälpsnämndema föras över lill advokater och biträdande jurister pä advokatbyråer. Även delta är således ägnat alt leda till en önskvärd minskning av byråkratin inom rättshjälpssyslemet.

En viktig anledning till atl rådgivningen inte kommit till användning i avsedd omfattning torde, såsom utredningen framhållit, vara att rädgivningstiden varil för kort. Grundtanken bakom rädgivningsinstitutet, nämligen att vem som helst skall kunna vända sig till en advokat eller biträdande jurist i nästan varje rättslig angelägenhet av inte alltför invecklad beskaffenhet och få hjälp, har - främst på grund av den begränsade lidrymd för rådgivning som nuvarande ersättning medger - inte blivit förverkligad. Starka skäl talar därför enligt min mening för att rådgivningstiden förlängs.

Rådgivning innefattar en myckel långtgående delegation till advokater och biträdande jurister av beslutsuppgifler inom rält.shjälpssyslemet. Detla förhållande är posilivi men bör också föranleda alt en förlängning av rädgivningstiden sker med försiktighet. Begränsas inte tiden för rådgivning skapas ett system jämförbart med det som ett genomförande av sextimmarsregeln skulle ha inneburit. Den längsta tid som utredningen föreslagit, en timme, synes vara väl avvägd.

Frän flera remissinstanser har påtalats de tröskeleffekler som uppstår om ett alllför stelt avgiftssystem tillämpas, I en del fall kan enkla frågor vid rådgivning klaras av pä helt kort lid, exempelvis genom all den rällssökande hänvisas lill rätt myndighet. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för ett system där avgiften för rådgivningen i högre grad än vad utredningen föreslagit ställs i relation till tidsätgängen. En lämplig ordning bör vara atl avgiften bestäms i relation lill varje påbörjad period om 15 minuter.

Ärenden med allmän rättshjälp inleds i inte så få fall med rådgivning. I sådant fall får som tidigare nämnts den rällssökande tillgodoräkna sig er-lagd rådgivningsavgifi som betalning för kostnadsbidragel. Även i fortsättningen torde ärenden där allmän rättshjälp beviljas ofta komma alt inledas med rådgivning. Sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp i vad avser avgiften bör därför om möjligt bibehållas.

Prop. 1978/79:90 159

Rådgivningsavgiflen bör bestämmas sä, all man så längl möjligl undviker subvention av rådgivningen. Della innebär bl. a. atl den tidigare nämnda timkostnadsnormen bör vara vägledande för nivån pä rådgivningsavgiflen. Avgiften kan som ulredningen funnil sällas i relalion lill basbeloppet. Med dessa utgångspunkter bör avgiften för varje påbörjad period av 15 minuter sättas till 0.5 % av basbeloppet för okiober månad året innan rådgivning begärs. Del sammanlagda avgiftsbeloppet för rådgivningen bör jämnas till närmasi lägre tiotal kronor.

Liksom i fråga om rättshjälpsavgiflen anserjag all man i fortsättningen bör vara mera älcrhållsam än f. n. när del gäller alt sälla ned eller efterge rådgivningsavgiflen.

För det fall alt rådgivningen lar längre lid än 30 minuter och rådgivnings-avgiften därför översliger grundavgiften vid allmän rällshjälp, 1 % av basbeloppel, bör parallellitet mellan de olika rättshjälpsformerna eftersträvas. Della innebär att rådgivningsavgiflen i del enskilda fallel inte bör fä överstiga den råttshjälpsavgift som skulle ha ulgäll om i stället allmän rällshjälp hade beviljats. Della kan ske genom att möjligheten till nedsättning av rådgivningsavgiften utnyttjas.

Vid rådgivning är del särskilt angeläget all rådgivarens tid inte onödigl-vis las i anspråk för atl utreda den rätissökandes ekonomiska förhällanden. I förarbetena Ull rättshjälpslagen uttalas att en förklaring av den rätts-sökande alt han saknar möjlighel alt erlägga avgiften i viss utsträckning bör kunna godtas ulan närmare undersökning av de ekonomiska förhållandena. Jag har emellertid nyss förordat ökad restriktivitet när del gäller nedsättning och eftergift av rådgivningsavgifi. Delta gör att skärpt kontroll av den rätissökandes uppgifter är nödvändig om han påkallar nedsättning eller eftergift. 1 det hänseendet bör vad som i avsnitt 11.3 har anförts om kontroll vid fastställande av rätlshjälpsavgift gälla även vid rådgivning.

11.5 Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp

11.5.1 Massäienden

1 fråga om vissa slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet, s.k. massärenden, kan enligt rättshjälpslagen regeringen förordna atl allmän rättshjälp inte skall lämnas. Med stöd av denna beslämmelse har i rättshjälpskungörelsen föreskrivits alt allmän rättshjälp inte får lämnas i ärende om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891: 35 s. 1), båtregisterärende enligt båtregistreringslagen (1975:604), fastighelsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering. De ärenden som nyss nämnts har även undantagits från

Prop. 1978/79:90 160

lillämpningsområdel för rådgivning. Ärende om upprättande av självdeklaralion faller hell uianför lillämpningsområdel för rättshjälpslagen.

Utredningen - vars uppdrag när del gäller massärenden ej omfattat självdeklaralion - anser inte all det finns skäl all ändra på principen om att massärenden skall falla ulom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen. Däremot förordas att allmän rättshjälp skall kunna beviljas i massärenden, om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normall för ärendelypen. Undanlagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger, bör allmän rällshjälp dock kunna beviljas även i andra fall. 1 förfatlningstekniskt hänseende föreslås att nuvarande konstruktion i rättshjälpslagen och rätlshjälpskungörelsen i princip behålls.

Huvuddelen av de remissinstanser som berört frågan om allmän rättshjälp i massärenden har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i huvudsak utan erinran. Risken för koslnadsökningar framhålls dock från flera håll. En instans anser atl den föreslagna utvidgningen bör ges låg prioritet. En reform i enlighet med förslaget kan nämligen komma atl förorsaka rättshjälpsnämnderna betydande arbete, efiersom varje ansökan kommer att kräva en ingående utredning.

För egen del vill jag anföra följande. Bakom de nuvarande reglerna om allmän rättshjälp i massärenden har legat tanken atl vissa begränsningar är nödvändiga av administrativa och ekonomiska skäl. Upprättande av självdeklaration uteslöts främst för att undvika en alllför stor belastning på rätlshjälpsorganisalionen. Även i övrigt ansågs det alt vissa begränsningar måste göras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var slörsi. Den belastning som massärendena kunde komma atl utgöra för rättshjälpsorganisationen var emellertid svår att bedöma på förhand. Därför gavs regeringen också rält atl förordna om begränsningar i fråga om dessa ärenden.

Av de massärenden beträffande vilka ulvidgning ifrågasatts är ärenden om bouppteckning och inskrivning i detta sammanhang de viktigaste. Dessa ärenden utgör sammanlagt en grupp som rymmer ett belydande antal potentiella rättshjälpsärenden. När det gäller bouppteckning torde det emellertid i stor utsträckning förhälla sig så som antytts av en remissinstans, nämligen att de fall som är komplicerade och där behov av juridiskl bilräde föreligger i allmänhet rör ekonomiskt välbeställda dödsbon. Är tillgångarna i ett dödsbo obetydliga saknas oftast anledning atl lägga ner nägot större arbete pä bouppteckningen. Behovet av allmän rällshjälp i denna ärendetyp kan därför enligt min mening i jämförelse med mänga andra ärendetyper inte anses stort.

När det gäller inskrivningsärenden lämnar, som utredningen ocksä framhåller, mänga inskrivningsmyndigheter en långtgående service i form av råd och anvisningar. Motsvarande service torde i viss utsträckning lämnas av banker och förtroendemän. Detla förhällande fär belydelse när det gäller att bedöma om det i inskrivningsärenden finns behov av allmän rätts-

Prop. 1978/79:90 161

hjälp inom ramen för rättshjälpssyslemet.

Av den hittillsvarande lillämpningen av rällshjälpslagen kan enligi min mening inie uiläsas all rältsskyddsbehovel i massärenden har blivit mer pälagligl än lidigare. Risken är allljäml stor för belydande ökningar av både de direkia och de indirekta kosinaderna för samhällets rättshjälp om möjlighelerna till allmän rättshjälp i massärenden ulvidgas. Alt utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka allmän rällshjälp bör kunna beviljas torde dessutom knappast låta sig göra. De knappa resurser som nu slår lill buds för reformer inom rättshjälpssyslemet medger ej annal än atl de mest angelägna reformbehoven tillgodoses. Massärenden lillhör uppenbarligen ej denna kategori. Jag är därför inte nu beredd atl föreslå någon ändring av nuvarande regler i detta hänseende.

11.5.2 Näringsidkare

Som framgått av den lidigare framställningen diskuterades det ingående vid rättshjälpslagens tillkomst i vad mån näringsidkare borde komma i åtnjutande av allmän rättshjälp i angelägenhet som hade samband med hans näringsverksamhet. Gällande ordning innebär alt näringsidkare som regel inte får sådan rättshjälp. Bakom denna ordning ligger tanken att rättshjälpen är en social förmån som i första hand bör ge skydd vid ofömlsedda händelser som berör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter är däremoi ofta en normal företeelse i affärslivet, jämförbara med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. För atl undvika stötande konsekvenser av att rättsliga angelägenheter i näringsverksamhet ställs utanför rättshjälpens tillämpningsområde - exempelvis när fråga är om vissa småföretagare som stär löntagarna nära - öppnades dock möjlighet atl lämna allmän rättshjälp, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till näringsidkarens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Frägor om allmän rällshjälp åt näringsidkare har varit uppe lill prövning i ell flertal avgöranden av DON:s och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Ärendena har avsett såväl frågan om sökanden är atl anse som näringsidkare som frågan om allmän rättshjälp skall utgå. I praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska förhållanden varil sådana all de som kostnadsbidrag haft att betala enbart grundavgiften enligt rättshjälpslagen. Denna regel hardock ej varit undanlagslös. Allmän rättshjälp har vägrats även i sådana fall, när rörelsen varit av sådan omfattning all den rättssökande av den anledningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits till omsättningen, tillgångarna i rörelsen, antalet anställda m.m. När det gäller årsomsättningens storlek torde gränsen i praxis ligga vid 100.000 kr. eUer något däröver.

Utredningen förordar en mer generös tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Man diskuterar möjlighelen av atl -11   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 162

efter viss förebild i bokföringslagen (1976: 125) - föreslå en regel som utesluter endast sådana företagare frän allmän rättshjälp som har flera än ivä ärsansiällda personer och som har en årlig bruttoomsättning överstigande 200.000 kr. Utredningen avstår emellertid av slalsfinansiella skäl från att förorda en sädan regel generellt. Samtidigt framhålls atl det i enskilda fall kan finnas skäl all medge allmän rättshjälp trots atl antalet anställda översliger tvä eller trots att omsättningen överstiger 200.000 kr.

Ulredningen förordar i stället en regel av innebörd att allmän rällshjälp får lämnas näringsidkare, om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhällanden eller omständigheterna i övrigt. Utredningen framhåller att det inte lorde komma att röra sig om någon mera betydande mängd ärenden som tillförs rätlshjälpsområdel genom den föreslagna ändringen.

Flerialel av de remissinsianser som lar upp frågan anser all näringsidkare bör fä allmän rättshjälp i större omfattning än f. n. Förslaget till lagreglering tillslyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av en majoritet bland remissinstanserna.

Endast en instans ställer sig kritisk till förslaget i denna del och anser atl det bör ges läg prioritet. Avsaknaden av klara och enhetliga linjer i förslaget kommer enligt denna instans all skapa problem för rältshjälpsnämnder-na.

För egen del vill jag erinra om att frägan i vilken utsträckning allmän rättshjälp skall kunna beviljas näringsidkare har ägnats betydande uppmärksamhet alltsedan rällshjälpslagens tillkomst. I skilda riksdagsmotioner och utskottsuttalanden har framställts önskemål om en för näringsidkarna mer liberal ordning än den som följer av gällande regler och praxis. 1 ell belänkande vid 1975/76 års riksmöte framhöll juslitieutskottet (JuU 1975/76:17) bl.a. atl det var uppenbart alt de särskilda problem av jäm-slälldhetsnatur som förelåg för mindre och medelstora företagare måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det angelägel att en prövning kom till stånd ulan onödigt dröjsmål. Utskottet hemställde alt riksdagen gav regeringen tillkänna vad ulskollei sålunda anförl. Riksdagen an-slöl sig till utskottets ståndpunkt.

Med anledning av riksdagens beslut utfärdades tilläggsdirektiv till rätlshjälpsutredningen. I direktiven framhölls bl.a, all frågan vilken personkrets som bör komma i åtnjutande av rättshjälp hänger nära samman med rättshjälpens karaktär av social förmän. När rättegångskostnaderna för den enskilde företagaren inte spelar annan roll än övriga kostnader i verksamheten - som kan dras av vid beräkning av skattepliktig intäkt av rörelsen och som påverkar priset på företagarens varor och tjänster - bör del inte komma i fråga att särskild ersältning för dessa kostnader skall utgå av allmänna medel.

Jag ansluter mig till den principiella ståndpunkt som sålunda kommii till

Prop. 1978/79:90 163

ullryck i direktiven. Även slalsfinansiella skäl lalar med styrka för atl vissa begränsningar mäsle gälla vid allmän rättshjälp ät näringsidkare. Å andra sidan måsle en allmän uigångspunki vara - säsom ocksä uttalades under förarbetena lill rällshjälpslagen - att allmän rättshjälp inte vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är särskilt påtagligt.

Nuvarande praxis för beviljande av allmän rällshjälp ål näringsidkare är reslrikliv. Anialei sädana fall där rättshjälp beviljats kan uppskattas till högsl 5(X) ärligen. Vid en avvägning mellan de nyss angivna motstående intressena och med hänsyn lill de ullalade önskemålen om en ulvidgning av rätlshjälpsområdel anser jag alt ulrymme bör beredas för en mer liberal praxis i ärenden om allmän rättshjälp ät näringsidkare. Av slalsfinansiella hänsyn mäsle dock utvidgningen göras med försiktighet.

Redan enligt gällande rätlshjälpspraxis tillmäts årsomsättningens storlek, tillgångarna i rörelsen och anialei anställda i rörelsen viss viki. Della gäller framför allt i situationer dä den rätissökandes årsinkomst ger ett maximibelopp som motsvarar högsl grundavgiften. Gränsen för årsomsättningen lorde f. n. sättas vid omkring 100000 kr. Jag kan i och för sig dela utredningens synsätt att varken antalet anställda eller omsättningens sioriek kan tjäna som säkert kriterium pä ett förelags storlek. Emellertid lordc del med hänsyn lill den praktiska tillämpningen inte vara möjligt atl avvara en gräns med vissa schablonarlade inslag. Till de omsländigheier som mäste beaktas hör omsättningens storlek. Härvid kan hänsyn ocksä las till olika branschers lönsamhet och övriga möjligheler all ge näringsidkarna en tillfredsställande materiell standard. Räknat i dagens penningvärde bör del i princip inte komma i fräga att bevilja allmän rällshjälp vid en omsättning av 200000 kr. eller däröver. Vidare bör näringsidkaren i allmänhet inlc få ha fler än tvä anställda. I branscher med låg lönsamhet eller i fall med ömmande omständigheter av personlig eller ekonomisk art bör allmän rättshjälp dock undanlagsvis kunna fä förekomma i.o.m. om näringsidkaren har fler än två anställda eller en årsomsättning av mer än 200000 kr. Näringsidkare som saknar anställda, t.ex. konstnärliga och litterära yrkesutövare, bör med tillämpning av dessa principer i större utsträckning än övriga näringsidkare kunna komma i åtnjutande av rättshjälp.

I praxis har allmän rättshjälp vägrats näringsidkare med sådana inkomstförhållanden atl rättshjälpsavgiflen blir högre än grundavgiften. Mänga näringsidkare är emellertid att jämställa med vanliga löntagare även om deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden skulle medföra högre rältshjälpsavgifl. Förhällandel kan vara det att näringsidkaren visseriigen i sin rörelse förfogar över kapital säsom mark och utrustning, men värdena är bundna och motsvaras inte av någon högre levnadsstandard hos den rättssökande. Detla talar för att den nyss angivna principen mjukas upp. Utvidgningen av rätlen till allmän rättshjälp bör dock även här ske med försiktighet. Personer med belydande förmögenhetsinnehav bör även framde-

Prop. 1978/79:90 164

les falla uianför rättshjälpssyslemet.

Sammanfattningsvis förordnar jag en lagregel med i slorl sett del innehåll ulredningen föreslagil, nämligen alt allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare om skäl föreligger därtill med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhällanden eller omsländighelerna i övrigi. Jämfört med nuvarande reglering och med utredningens förslag innebär det bl. a. att kravel på särskilda skäl utgår.

Jag är medveten om alt den förordade utformningen av bestämmelsen rörande näringsidkare kan ge utrymme för olika tolkningar. Lagtexten i förening med de gjorda molivultalandena bör dock kunna ge de tillämpande myndigheterna tillräckligt underlag. Jag vill emellertid pä nytt understryka all utvidgningen av beviljandepraxis måsle ske med en belydande reslriktiviiel. Jag bedömer, som kommer att framgå av ett följande avsnitt, atl det åriiga antalet beviljade ansökningar kan komma att fördubblas frän nuvarande ca 500 ärenden. Denna bedömning kan utgöra en riktpunkt för myndigheterna, när praxis skall utvidgas. Utvecklingen på detta område bör följas med uppmärksamhet. Jag är inte främmande för tanken att - sedan tillräcklig erfarenhet vunnits - göra en översyn av näringsidkarregeln om förhållandena påkallar del.

11.6 Förmåner

11.6.1 Kostnad vid bodelning

Enligi rällshjälpslagen i dess ursprungliga lydelse kunde allmän rättshjälp i och för sig utgä i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till särskild skiftesman ingick dock inte som förmån enligt lagen. Sådan kostnad fick parterna själva svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller inte. Allmän rättshjälp i bodelningsärende omfaltade således endast kostnaden för biträde och eventuell utredning. Genom lagändring, som trädde i kraft den I januari 1976 (SFS 1975:1302), infördes en regel om att rättshjälpen skulle omfatta även kosinad för särskilt förordnad skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad om den rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt regeln begränsades makes möjlighel atl i bodelningsärende få fömtom skiftesman även bilräde enligt rällshjälpslagen till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Lagändringen innebar således en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträde ål endera eller båda parterna.

Utredningen förordar en ordning som i princip innebär att behovet av allmän rättshjälp vid bodelning bedöms enligt vanliga regler. För alt allmän rättshjälp skall fä beviljas bör emellertid krävas att boet är i något hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftesman. Den som gör ansökan om allmän rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och be-

Prop. 1978/79:90 165

slammer vilken förmän som skall uigå. Valel skall ske med hänsynslagande lill såväl parlens önskemål och behov som till kostnadskonsekvenserna. Om bilräde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan undvaras, fär nämnden pä framställning bestämma all rättshjälpen skall inkludera även denna förmån. Härför bör dock enligt utredningen fordras särskilda skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från början men parterna eller en av dem senare anse att bilräde inte kan undvaras, bör molsvarande gälla.

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Med hänsyn till att nuvarande system fungerar lillfredssiällande och lill iniressei all kostnaderna hålls pä en rimlig nivå ifrågasätter en rältshjälpsnämnd om ytteriigare utvidgning av möjlighelerna all få allmän rättshjälp är befogad. Nämnden ifrågasätter också om det inte finns områden där det ler sig mer angelägel med en ulvidgning av möjligheterna.

En annan rällshjälpsnämnd framställer flera invändningar och anför därvid bl. a. följande. Förslaget innebär atl rättshjälpsnämnderna skall avgöra vilken av förmånerna som skall ingå. Kostnadsaspekten skall vara avgörande. Denna avvägning ställer stora krav på nämnderna och på omfattande uiredning i varje enskili ärende för all prövningen skall bli meningsfull. Kompletteringar av ansökningarna blir nödvändiga. Kontroll måste ske av all inte motparten ansöker och får andra förmåner i samma bodelningsärende. En sädan kontroll förefaller ogörlig om partemas ansökningar handläggs av olika nämnder. Kostnadsökningar kan befaras.

Ell par remissinsianser lar upp frägan om allmän rällshjälp vid boupp-leckning enligi 11 kap. 12 § giftermålsbalken i anledning av talan om äktenskapsskillnad. De anser att kostnad för sådan bouppteckning, som f. n. ej Ulgör rätlshjälpskostnad, bör ersättas inom rättshjälpssyslemet. Vidare framförs uppfattningen att ersättning till bouppleckningsförrällare enligt 9 kap. 9 § giftermålsbalken bör kunna utgå av allmänna medel.

När del gäller behovei av allmän rällshjälp vid bodelning har lagstiftaren intagit en restriktiv hållning. Detta har kommit att prägla praxis. Som utredningen framhåller gmndas denna hållning ytterst på ekonomiska skäl. 1 första hand har man ansett att parterna bör kunna klara upp saken själva. Om detla inte är möjligl mäsle samhällel bistå dem och detta bör ske på billigast möjliga sätt, i försia hand genom medverkan av eventuellt biträde i skillnadsmålel och i andra hand genom atl allmän rättshjälp beviljas i bo-delningsärendel. 1 del senare fallel bör rättshjälpen normalt lämnas genom skiftesman. Endasl i undantagsfall bör också biträde kunna förordnas.

Enligt min mening har de principer som ligger bakom nuvarande regler fortfarande bärkraft. Det årliga antalet bodelningar är belydande. Ökade möjligheler alt få allmän rättshjälp i bodelningsärenden skulle innebära risk för stora kostnadsökningar. I rådande statsfinansiella läge kanjag inte förorda nägon ändring av nuvarande reglering i detla hänseende.

Av bl.a. kostnadsskäl kan jag inte heller biträda de under remissbehand-

Prop. 1978/79:90 166

lingen framförda önskemålen om att ersältning inom rällshjälpssyslemel skulle ulgä vid bouppleckning enligi 9 kap. 9 § eller 11 kap. 12 S giftermålsbalken.

11.6.2 Utredningskoslnader

Allmän rättshjälp omfattar bl.a. den rätissökandes kosinad för bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen. Enligt 24 S rällshjälpslagen utgår ersättning för bevisning, i den mån inte särskilda föreskrifier gäller, med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. De särskilda föreskrifter som åsyftas är vissa bestämmelser i RB om ersättning för bevisning.

Enligt RB behandlas privat sakkunnig, dvs. sakkunnig som part anlitar, i huvudsak som vittne. Detta innebär bl. a. att de ersättningsregler som gäller för viline skall tillämpas. Domstolen kan för prival sakkunnig endasl besiämma ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med inslällelse inför rätlen men däremot inte ersättning för ulfört arbele. Bestämmelsen i 24 § rällshjälpslagen har tolkats sä alt hänvisningen till särskilda föreskrifier gäller såväl i vilken omfattning ersältning kan utgä som efter vilka normer ersättningen skall bestämmas. Della innebär all domstol kan tillerkänna privat sakkunnig ersättning enligt rättshjälpslagen bara i den omfallning ersättning kan utgå enligt RB.

Allmän rällshjälp omfattar också nödvändig utredning i angelägenhet som kan komma under prövning av allmän domstol, krigsrätt, arbelsdom-siolen eller bosladsdomslolen eller som skall prövas av skiljemän (9 § andra slyckel 2). Har bilräde förordnals ät den rättssökande, beslutar biträdet om vilken utredning som skall inhämtas (25 §), Annars ligger avgörandet hos råttshjälpsnämnden, som även bestämmer ersältning ät den som har medverkat vid utredningen. Den som medverkat vid sådan utredning torde vara berättigad till ersältning även för eget arbete. Det förhållandet all den som medverkal vid utredning i utomprocessuell angelägenhet kan få ersättning för arbete medan privat sakkunnig ersätts enligt vad som gäller för vitine har ansetts leda till obalans mellan parterna i processen. Den ena parten kan före rättegången föranstalta om sakkunnigutredning. Sedan lalan väckts har moiparten inte möjligheter att på motsvarande villkor anlita privat sakkunnig.

Utredningens förslag innebär att bilräde alltid får besluta om sakkunnigutredning av enklare beskaffenhet, intyg e.d., oavsett om ärendei är anhängigt vid någon myndighet eller ej. Om det i bodelningsärende inte förordnals biträde men beslämts att rättshjälpen skall omfatta kostnader för skiftesman, bör skiftesman ha samma kompetens som biträde i detta hänseende. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträdet eller skiftesmannen ha skyldighet att inhämta tillstånd till utredningen. Fordras tillstånd och har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet föreslår ulredningen att tillståndsfrågan prövas av rältshjälpsnämnd. Om aren-

Prop. 1978/79; 90 167

det däremot anhängiggjorts vid allmän domstol, förvallningsdomstol. krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, statens va-nämnd eller arrende- eller hyresnämnd eller hos överexekutor förordas att tillståndsprövningen skall ligga på vederbörande myndighet. Uppkommer behov av mer kostnadskrävande utredning, sedan ärendei anhängiggjorts vid annan myndighet än nyss nämnts, prövas frägan av rättshjälpsnämnd. Finns varken biträde eller skiftesman föresläs att rättshjälpsnämnd skall beslula om uiredning, oavsett hur omfattande denna är.

Den som medverkat vid sakkunnigutredning som nu nämnts skall enligt utredningens förslag vara berättigad till ersättning med skäligt belopp. Kostnader för inställelse vid domstol eller annan myndighet föreslås dock bli ersatta enligt vad som gäller när ersättning utgår av allmänna medel till vittne.

Flertalet av de remissinsianser som tagil upp frägan om privat sakkunnig ställer sig i huvudsak positiva till förslaget. Ett par rättshjälpsnämnder är emellertid tveksamma till det föreslagna förfarandet. Härvid framhålls alt en viktig skillnad mellan privat sakkunnig och sädan sakkunnig som utsetts av rätten, offentlig sakkunnig, är att parten disponerar över den privata sakkunniges utlåtande, vilket inte är fallet beträffande utlåtande av offentlig sakkunnig. Den föreslagna ordningen får förutsättas innebära att parten alltid mäsle inge den privata sakkunniges ullätande för att domstolen skall kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Detta torde gälla också om parten inte vill åberopa uUälandet, vilket måsle vara otillfredsstållande för parten. Av denna anledning förordas att biträdet ges rätt att besluta om utredning samt atl rättshjälpsnämnden fastställer ersättning härför. En av nämnderna anser atl hithörande frågor bör uppmärksammas vid översynen av rättegångsbalken och alt lösningen därför bör anstå tills vidare.

I anslutning till frågan om prival sakkunnig lar ett par instanser upp frågan om tekniskt biträde. Därvid framhålls alt i många mål, exempelvis vattenmål, expropriationsmål och mål om byggnadsentreprenad, kan behov av tekniskt biträde till det juridiska biträdet föreligga. Anlitande av tekniskt biträde kan ofta förenkla handläggningen genom att onödigt utredningsarbete eller onödig argumentering undviks. Därför föreslås att biträde enligt rättshjälpslagen bör berättigas att i sin tur anlita erforderligt tekniskt bilräde. Kostnaden härför bör anses utgöra rätlshjälpskostnad.

Även jag anser det befogat att ändra nuvarande regler om ersättning till privat sakkunnig inom rättshjälpssyslemet. Onekligen kan reglerna ibland leda lill bristande balans mellan partema. En part med allmän rättshjälp kan innan talan väcks genom sitt biträde föranstalta om en sakkunnigutredning som ersätts ur rättshjälpssyslemet. Sedan talan väckis kan motpart med allmän rättshjälp åstadkomma ytteriigare utredning endast genom att rätten utser offenUig sakkunnig. Nuvarande tillämpning av reglerna om utomprocessuell utredning har ocksä visal att en effektivare kostnadskontroll är påkallad.

Prop. 1978/79:90 168

Ett säll all eliminera den påtalade obalansen är all biträde ges kompelens alt 'Törordna" prival sakkunnig med rätt lill ersättning av allmänna medel för arbete oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detla alternativ är det för den rätissökande fördelaktigaste. Lösningen innebär dock risk för kraftiga koslnadsslegringar och bör därför inte komma i fräga.

Utredningens förslag innefattar en lösning som avses tillgodose bäde kravet på likställdhet mellan parterna och behovei av kostnadskontroll. Den föreslagna regleringen är dock icke sädan all parlema alllid blir jämslällda. Med förslagels lösning kommer i de inomprocessuella fallen den myndighei som prövar den rättsliga angelägenheten även all få pröva behovet och intresset av atl utredningen kommer till stånd. Della innebär alltsä att myndigheten måsle ha inblick i de omständigheter som ger anledning lill begäran om utredning. Därmed har också motparten möjligheler att ta del av materialet. Med den föreslagna ordningen skulle den rättssökande som vid domstolen begär privat sakkunnigutredning kunna komma i ell underiäge i förhällande till motpart med allmän rättshjälp, som påkallat motsvarande utredning innan angelägenheten kommer till domstol.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har enligt direktiven atl uppmärksamma bl.a. reglerna om bevisning. Resultatet av utredningsarbetet kan utifrån mer principiella synpunkier föranleda ändringar i reglerna om sakkunnigbevisning. F.n. flnns enligt min mening inte anledning atl företa sakliga ändringar i den nuvarande regleringen beträffande kostnader för prival sakkunnig. Detla innebär att parts behov att få tili stånd inompro-cessuell sakkunnigutredning alltjämt får tillgodoses genom möjligheten lill offentlig sakkunnig.

Även om man sålunda t. v. måste överge tanken att införa nya regler om inomprocessuell sakkunniguiredning behöver della inie belyda all man lämnar den nuvarande situationen oförändrad. Bl, a, kostnadsskäl talar för att man inskränker de nuvarande möjligheterna att fä lill stånd utredning utan beslul av myndighet. Jag förordar att den nuvarande generella befogenheten för bilräde att i fall som avses i 25 § förordna om utredning upphävs. Sådan uiredning bör i princip ej ske annat än efter beslut av rättshjälpsnämnd. Kravet på tillstånd bör dock ej,upprätthållas i alla situationer, ulan bilräde, liksom också i förekommande fall skiftesman, bör alltid kunna förordna om mindre omfattande utredning såsom läkarintyg, värde-ringsiniyg och liknande. För rättshjälpsnämnds prövning bör gälla att behovet och intresset av att ulredningen kommer till stånd inte står i missförhållande till kosinaderna för utredningen. Genom en särskild beloppsgräns beslämd i relalion till basbeloppet bör anges hur kostnadskrävande utredningen fär vara utan all den kräver beslul av rättshjälpsnämnd. Regler härom kan ges i förordning.

1 likhel med vad som gäller f.n. har biträdel att på eget ansvar ta ställning lill om särskild utredning behövs och om han har befogenhet atl förordna om uiredning. Den som medverkat vid uiredning har alllid rätt lill

Prop. 1978/79:90 169

skälig ersäiining. Visar del sig sedan atl biträdel beslutat om uiredning som blivit dyrare än beloppsgränsen medgav och har biträdel visat försumlighet kan detla beaktas när ersätiningen till biträdet bestäms. Har parten själv genom vårdslöshet eller försummelse föranlett att biträdet ådragit statsverket onödiga utredningskoslnader kan detta leda lill alt han själv får stå för sådana kostnader (30 § i föreslagen lydelse).

Vad gäller beslutsbefogenheterna när ersättningen bestäms bör samma principer gälla som när ersättning bestäms till biträde.

Under remissbehandlingen har, som nämnts, ett par instanser tagil upp frågan om ersältning ur rättshjälpssyslemet för lekniskl bilräde. Jag vill med anledning därav påpeka att biträde i viss utsträckning redan f. n. torde vara berättigad till ersättning för tekniskt biträde som han anlitat i målet. Främst av kostnadsskäl bör en utvidgning av denna rätl inie las upp i della lagstiftningsärende.

11.6.3  Kostnad för medUng enligt 42 kap. 17 § RB

Enligi 42 kap. 17 § RB fär rälien, om saken är sädan all förlikning är till-låten och särskild medling bör ske, ulse medlare och förelägga parterna att inslälla sig till förlikningssammanträde inför denne. Det åligger parterna att utge ersättning till medlaren.

Ulredningen påpekar atl den särskilda medlingen har till direkt syfte alt få till stånd förlikning och därmed begränsa samhällets koslnader för processer. Med hänsyn härtill anser utredningen att som kostnad för rättshjälpen bör anses också den rättssökandes kostnad för ifrågavarande medling.

De remissinstanser som särskilt behandlat frågan om ersättning för kostnad för medling har tillstyrkt förslaget eller lämnat del ulan erinran.

För egen del vill jag framhålla att det visserligen ingår i rättegångsutredningens uppdrag att överväga en reform av medlingsinstilutet. Det kunde därför övervägas att man i avbidan på resultatet av detla arbete avstår från alt ändra nuvarande ordning. Å andra sidan måste beaktas att den särskilda medlingen även i den form den har i dag kan medföra atl samhällets kostnader för processer ej oväsentligt begränsas. Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har framkommit alt medlingsinstitutet under senare tid på sina håll kommit lill ökad användning och att erfarenheterna av detta varil goda. Jag anser därför att övervägande skäl talar för atl den rätissökandes kosinad för medling skall anses som rätlshjälpskostnad. Jag vill dock erinra om viklen av att rätten i mål vari part har allmän rättshjälp förordnar om medling bara i sådana fall då det finns anledning räkna med att statsverkets kostnader pä det sättet blir mindre än om målet skulle handläggas i gängse former.

11.6.4  Kostnad för vissa inställelser

I 21 kap. föräldrabalken finns regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av barn samt över-

Prop. 1978/79: 90 170

flyttning av barn i vissa andra fall. Länällen prövar frägor av delta slag. Länsrätten kan i sädana ärenden förordna att barnel skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras atl flyttning av barnet för med sig för stora påfrestningar. Skall barn under 15 år kallas till läkarundersökning, skall kallelse med föreläggande all vid vite inställa barnet delges den som har barnet i sin vård.

Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. föräldrabalken och de förhållandevis få fall del torde röra sig om förordar utredningen att möjlighet bör finnas alt inom rättshjälpssyslemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställelsekoslnader vid läkamndersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken. För fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte ges bör del enligt utredningen finnas en möjlighel utanför rällshjälpssyslemel alt av allmänna medel ersätta den som har barnel i sin vård för sådan inslällelsekoslnad. Ersättning bör emellertid då kunna utgå endast om det är uppenbart att den som har barnel i sin värd inte själv kan svara för kosinaden. Ersättningen bör enligt utredningen bestämmas av länsrätten.

Samtliga remissinsianser som har berört frågan tillstyrker förslaget, och även jag ansluter mig till det. För de fall då allmän rättshjälp ej beviljats bör det i föräldrabalken las in en föreskrifi om all den som har hand om barnel har rätt lill skälig ersättning enligt bestämmelsen i 15 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) för kosinad för resa och uppehälle i samband med inställelse vid läkarundersökning.

//.6.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter m.m. samt vissa kungörelsekostnader

Rättssökandes kosinad enligt expedilionskungörelsen (1964:618) för ansökan eller expedition vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen saml för avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) utgör rättshjälpskostnad vid allmän rättshjälp, I den fortsatta framställningen avses med termen expeditionsavgift i förekommande fall också ansökningsavgift. I fråga om expeditionsavgift omfattar förmånen dock inte sådan expedition som utfärdas bara på särskild begäran, om den inte begärs innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga krafl.

Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst vid allmän rättshjälp i ärende om verkställighet, efiersom sådan rättshjälp som har lämnats för angelägenhet som kan leda fram lill verkställbart avgörande inte omfattar själva exekutionen. Konsekvenserna av regeln att den allmänna rättshjälpen inte omfattar själva exekutionen har dock mjukats upp genom bestämmelser utom rättshjälpens ram. Enligt 6 a § exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) skall, om allmän rättshjälp beviljats av rättshjälpsnämnden i angelägenhet som har lett till verkställbart avgörande i saken och kostnaderna för rättshjälpen överstigit maximib"eloppet för kostnadsbidraget, den som åtnjutit rättshjälpen vid verkställighet av avgörandet vara befriad från skyldighet att förskottera avgifter enligt exekutions-

Prop. 1978/79:90 171

avgiftskungörelsen och all betala sädana avgifter, om de inte i målet kan las ut av motparten.

Allmän rällshjälp i angelägenhet som skall behandlas ulomlands omfaiiar endasl utomprocessuell utredningskostnad och bilrädeshjälp. Däremot ersätts inte lösen av expeditioner vid ulländska domstolar eller kostnader för bevisning.

Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnd, innebär nuvarande regler alt den rätissökande får betala expeditions- eller exekutionsavgifter men atl han samtidigt får tillgodoräkna sig kosinaden vid belalning av koslnadsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslul av rättshjälps-nämnd, betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna medel. Beiräffande expeditions- och exekulionsavgifter innebär detla att domstolen eller den exekutiva myndigheien inte skall la ul föreskrivna avgifier av den rätissökande. Inie heller sker nägon slämpelbeläggning. När domstolen eller den exekutiva myndigheien slutligen handlagt målel eller ärendet, skall den emellertid underrätta rällshjälpsnämnden om bl. a. den rätlshjälpskostnad som motsvaras av de expeditions- eller exekutionsavgifter som normalt skulle ha uttagits. Underrättelsen är nödvändig för atl kostnaden skall kunna beaktas i samband med sluireglering enligt rättshjälpslagen.

Kosinad för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen utgör kostnad för rättshjälpen och ersätls alltså enligt rättshjälpslagen.

Utredningen anser atl nuvarande syslem med expeditions- och exekulionsavgifter är omständligt all lillämpa och all del ulgör en primär orsak lill all slulregleringsförfarandel nu är så komplicerat. Utredningen förordar alt den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter för dels allmänna expeditioner vid samtliga statliga myndigheler och dels expeditioner och ansökningar vid domstol, dvs. expeditioner enligt avdelningarna 1 och II i den vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Utredningen loreslår också all den som beviljats allmän rättshjälp skall vara befriad från exekuiionsavgifi. Vidare föreslår ulredningen alt koslnader för kungörelse i mäl eller ärende vid allmän domstol och vissa andra myndigheter skall, säviii de belastar den som beviljals allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.

När del gäller angelägenhei som handläggs ulomlands konsiaterar utredningen all om man låter allmän rällshjälp i sådan angelägenhet omfatta även kostnad för expeditioner skulle det innebära en väsentlig vidgning av föimånerna med risk för belydande koslnader som följd. Utredningen anser inte tiden mogen för en sådan reform.

Förslaget om befrielse från expeditions- och exekulionsavgifter har fåll ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstansema. Vissa förslag om ytteriigare ulvidgning av avgiftsbefrielsen framförs dock. Sålunda föreslås all avgiftsfriheten bör utsträckas lill all avse bl.a. expeditionsavgift vid exekuiiv myndighet.

Prop. 1978/79:90 172

En rällshjälpsnämnd föreslår all även kosinad för ulländska expeditionsavgifter bör ingå som förmån vid allmän rättshjälp. En annan instans anser atl i ärenden utanför Sverige kostnaden för klientens resa till domstolen, lösen av dom och kostnaderna för bevisning bör, åtminstone vad gäller de nordiska länderna, inrymmas i rättshjälpen.

Från ett par instanser framförs erinringar när det gäller den närmare omfattningen av befrielsen frän exekutionsavgifter. Vad gäller avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) tillstyrker dessa instanser endast att befrielse sker från utsökningsavgift. Däremot föreslås atl tilläggs-och försäljningsavgifi, som också är exekulionsavgifter, bibehålls som räitshjälpskostnader. Härigenom behälls möjlighelen atl förplikta motpart atl lill siaisverkel ålerbelala dessa avgifier, som kan uppgå Ull förhällande-vis stora belopp. Vidare sägs förslaget innebära att allmän rättshjälp ej kan beviljas den som endasl kommer atl ha kostnader för expeditions- och exekulionsavgifter, eftersom bifall till ansökan förutsätter atl sökanden kommer att ha koslnader som faller in under nägon av reglerna om förmåner vid allmän rättshjälp.

För egen del anserjag att det pä förevarande område finns ulrymme för förenklingar i systemet. Nuvarande regler om expeditionsavgifter innebär all domsiolen eller myndigheien beiräffande den som beviljals allmän rällshjälp skall bestämma och debitera avgifter som om avgiftsskyldighet förelåg, trots att avgifterna i realiteten endast i undantagsfall - via reglerna om kostnadsbidrag - slutligen kan las ul av den rällssökande. Som framgår av del följande föreslårjag all, om huvudärendet handläggs hos myndighet som har rätl atl bevilja allmän rättshjälp, slutregleringsförfarandet och förfarandel vid fördelning av ersättning som motpart ålagts atl återbetala flyttas från rällshjälpsnämnd lill den handläggande myndigheten. En förutsättning för att detta skall kunna ske är bl. a. att myndigheten vet hur stora de rättshjälpskostnader är som skall beaktas när rättshjälps-avgiften fastställs. Om nuvarande system med debitering av expeditionsavgifter behålls skulle del i viss utsträckning vara omöjligt och i andra fall vara komplicerat för myndigheten att slutreglera ärendet och fördela koslnader i samband med atl ärendei i huvudsaken avslutas. Nu angivna skäl anserjag vara av sådan tyngd alt de bör föranleda befrielse från vissa expeditionsavgifter, trots all en sådan ordning kan medföra eit visst inkomstbortfall för statsverket.

Att, som utredningen har föreslagit, låta avgiftsbefrielsen omfatta expeditioner enligt avdelningarna 1 och II i den vid expeditionskungörelsen fogade avgiflslistan innebär enligt min mening en lämplig avvägning. Därjämte bör - i enlighet med vad som framförts under remissförfarandet -vissa expeditioner i utsökningsärenden befrias från avgifi.

När det gäller behovei av förenklingar beiräffande exekulionsavgifter är lägel inte helt likartal. Allmän rättshjälp i ärende som leder fram till verkställbart avgörande av saken innefattar enligt gällande rält i princip inte

Prop. 1978/79:90 173

exekution av avgörandet. Undantag gäller för verkställighet som avser kvarstad, skingringsförbud ellerannan säkerhetsåtgärd, om rättshjälp har lämnats i angelägenhet som föranlett säkerhetsåtgärden. Däremot kan allmän rällshjälp beviljas särskilt i verkställighetsärende. Denna ordning bör bestå. Svårigheterna med den nuvarande lillämpningen hänför sig i synnerhet till den reglering uianför rättshjälpslagen som innefattas i 6 a § exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). För alt den exekutiva myndigheien skall kunna tillämpa denna bestämmelse fordras atl uppgifter angående koslnadsbidraget inhämtats frän rältshjälpsmyndigheten. Enligt min mening bör även här en förenkling ske genom alt avgifterna i viss utsträckning lämnas oberörda av rältshjälpsavgiftssyslemel.

Ansvarei för exekutionsavgifter har en något annoriunda uppbyggnad än vad som gäller vid expeditionsavgifter. I princip skall exekulionsavgifter-na, dvs. utsöknings-, försäljnings- och tilläggsavgift, i första hand tas ut av ulsökningssvaranden. Först om detla inte är möjligl skall kostnaden uttas av sökanden, som också är skyldig atl pä begäran förskottera beloppet. En eveniuell avgiftsbefrielse bör i detla sammanhang endasl omfatia sökanden. Del finns således inte något skäl atl förändra ulsökningssvarandens ansvar.

Av de olika exekulionsavgiflerna kan framför allt tilläggsavgiften uppgå lill betydande belopp. Om en rättshjälpsiagare har en belydande betalningsförmåga skulle det le sig stötande om inte denna förmåga kunde tas i anspråk för betalning av en sådan tilläggsavgift. Med hänsyn härtill och lill atl rationaliseringsvinster främsi stär att vinna genom atl föra bort de övriga exekulionsavgiflerna från avgiftssystemet förordarjag att man nöjer sig med atl införa befrielse från dessa avgifier. Tilläggsavgift bör däremot allljäml uigöra förmän i rällshjälpslagens mening.

Reglerna om kungörelsekostnad vid allmän domstol m.fl. domstolar skulle i vissa situationer kunna föranleda komplikationer i ell system där sluiregleringen läggs på den handläggande myndigheten. Kungörelsekosl-naderna är i viss ulsiräckning, såsom exempelvis vid dom på boskillnad, inte kända av domstolen när handläggningen av målel eller ärendei avslutas. Sluireglering skulle alltså inte kunna ske samiidigi med alt målel eller ärendei avgjordes. För atl undvika denna konsekvens bör kungörelsekostnaderna direkt ersättas av statsverket.

Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag framhålla atl allmän rällshjälp skall kunna beviljas även i fall då parlen ej har behov av annal bistånd än det som har behandlals i detta avsnitt.

Jag delar utredningens uppfattning att det av kostnadsskäl inte kan komma i fräga atl låta allmän rättshjälp omfatta kosinaden för expeditioner i angelägenhet som behandlas utomlands.

Prop. 1978/79:90 174

11.7 Förfarandet vid allmän rättshjälp; arvodesprövningen m. m.

Ersätiningen till bilräde samt för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bosladsdomstolen fastställs f n. av domstolen, medan ersättningen i annat fall fastställs av rällshjälpsnämnden. Avser allmän rällshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd mäl eller ärende vid förvaltningsdomstol eller förvaliningsmyndighel eller förtärande inför skiljenämnd, skall biträdet lämna in kostnadsräkning till myndigheten eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till rättshjälpsnämnden.

Ulredningen har funnil atl inte bara allmänna domstolar utan även förvaltningsdomstolar har bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnderna alt ulöva en effektiv kostnadskontroll. Vidare innebär det vissa rationaliseringsvinster om förvaltningsdomslol direkl får bestämma ersätiningen i siällei för all som nu behöva lägga ned lid och möda pä alt avfalla och expediera yllrande lill en annan myndighei. Ulredningen föreslår alliså alt förvaltningsdomslol får pröva frågor om ersättning i samband med allmän rättshjälp. Detsamma föresläs gälla marknadsdomstolen. Detta innebär sammanlaget att förutom allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bosladsdomstolen, även marknadsdomstolen, regeringsrällen, kammarrätterna, försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs. länsrätt, länsskalieräll och fastigheislaxeringsräli, anförtros prövningen av nu förevarande ersättningsfrågor.

När del gäller övriga myndigheler föreslås atl endast arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor skall få rätt att pröva ersättningsfrågor i rätlshjälpsärenden. Utredningens ordförande och en expert anser emellertid att alla statliga myndigheter bör få pröva ersättningsfrågor i sädana ärenden som handlagts vid myndigheien.

För de fall domstol eller förvaltningsmyndighet meddelat beslut i ersättningsfrågan förordar utredningen all lalan mot beslutet skall föras i samma ordning som talan mot avgörandet i huvudsaken.

Utredningens förslag i fråga om beslutandefunktionema i ersättningsfrågor har fåll ell blandat mottagande. Ett knappt flertal av dem som behandlar frågan godtar utredningsmajoritetens förslag under det att återstoden tillstyrker reservationen. Remissinstanserna hänför sig därvid i huvudsak till de skäl för de olika lösningarna som återfinns i belänkandet. Del framhålls all förvaltningsmyndigheter ofta kommer att få en sorts parisställning. En instans säger sig kunna instämma i reservantens uppfattning att del är de handläggande myndigheterna som bäst känner till vilka ålgärder som bör ha vidtagits av den rätissökandes biträde i ärendei och vilken tid som skäligen bör ha åtgått härför. Trots detta och även om arvodessättningen kan grundas på vissa fastställda taxor, framhålls all de adminisiraiiva funklioner som erfordras för ulbelalning och bokföring m. m. av arvoden är en verksamhei som är främmande för handläggande förvallnings-

Prop. 1978/79:90 175

myndigheler och som medför en inie önskvärd ökning av dessas arbeisuppgifier.

För egen del anser jag lill en början all de myndigheler som anförtros uppgiften att bevilja allmän rättshjälp också bör få bestämma ersättning i anslutning till rättshjälpen. Del kan ifrågasättas - som ordföranden och en expert har gjort - all vidga rälten all besiämma ersättning till ytterligare statliga myndigheter. Emellertid uppnäs en enhetligare och enklare reglering om behörigheten atl bevilja allmän rättshjälp och besiämma ersältning sammanfaller. Av stor betydelse är också sambandet mellan bestämmande av ersättning saml slulregleringsförfarandel och förfarandel vid fördelning av koslnader. Somjag senare skall återkomma lill anserjag att slutregleringen och kostnadsfördelningen bör ske vid myndigheter som har rätt all besiämma ersättning. Ålgärderna sluireglering och fördelning av kostnader kräver sådana kunskaper och administrativa rutiner all de inlc lämpar sig alt sprida ut på en stort antal myndigheter med endasl ett fålal rättshjälpsärenden ärligen. Jag förordar alltså atl kretsen av myndigheter som får bestämma ersältning vid allmän rättshjälp blir densamma som den krets som får bevilja sådan hjälp. Jag vill samtidigt betona att skillnaden mellan den av mig förordade lösningen och den som förespråkas av ordföranden och en expert är obetydlig mätt i antal ärenden.

I fräga om besvärsordningen bör - liksom vid besvär mol beslul rörande beviljande av allmän rättshjälp - gälla, alt fullföljd sker till samma instans som är behörig när del gäller lalan mot avgörandet i huvudsaken.

11.8 Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp

11.8.1 Byte av biträde m.m.

Enligt rättshjälpslagen får bilräde inte sätta annan i sitt ställe ulan rältshjälpsnämndens medgivande. Lämnas medgivande är det tillräckligt all i beslutet ange en viss personkrets, exempelvis jurist vid namngiven advokatbyrå. Att arbete på della säll överlåls på annan kan ha sin grund i sjukdom, andra åtaganden och liknande. Den som förordnals till biträde upphör inte att vara biträde enligt rättshjälpslagen genom all han säller annan i sitt ställe.

Utredningen, som anser att den nuvarande ordningen många gånger framstår som onödigt tyngande, förordar en regel som ger advokat generell rätl att sälta annan advokat i sitt ställe (substitution). Även biträde som inte är advokat föreslås få rätt atl sälta advokat i sitt ställe. Vill biträde - advokat eller annan - sätta nägon som inte är advokat i sill ställe bör däremot tillstånd krävas. Enligt utredningen bör vid tillämpningen av regleringen biträdande jurist pä advokatbyrå jämställas med advokat.

När det gäller beslutsfunktionen föreslår utredningen att myndighei med befogenhet atl besluta om ersättning bör ha rätl att medge substitution, om den rättsliga angelägenheten handläggs där. I annat fall bör rättshjälps-

Prop. 1978/79: 90 176

nämnd pröva om substitution skall få ske.

Till skillnad från förhållandet vid substitution innebär byle av bilräde alt del lidigare biträdet entledigas och ett nytt bilräde förordnas. Rällshjälpslagen innehåller ingen uttrycklig föreskrift om biträdesbyte. Det anses emellertid atl rättshjälpsnämnd får förordna om byte, om skäl föreligger. Praxis har varit restriktiv när det gäller frågan om att tillåta biträdesbyte.

När del gäller entledigande i annat fall innehåller lagen en föreskrift atl rältshjälpsnämnden fär återkalla förordnande som biträde, om skäl föreligger till det.

Utredningen förordar ingen ändrad praxis i fräga om byte. Den anser att del är viktigt främst från kostnadssynpunkt atl en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Denna synpunkt bör dock enligt utredningens mening komma till uttryck i rällshjälpslagen. Därför förordas en regel av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och atl sådant tillstånd får lämnas bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Beträffande entledigande i annat fall föreslås ingen ändring.

När det gäller vilken myndighei som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och entledigande i annal fall av biträde hänvisar utredningen till vad som anförts härom i fräga om substitution.

Förslaget om substitution m.m. godtas eller lämnas utan erinran i sina huvuddrag av flertalet av de remissinsianser som behandlat frågan. Olika meningar framförs dock om förutsättningarna för byte av biträde. Ett par instanser framhåller att för byte av bilräde bör det vara tillräckligt att allvarliga meningsmotsättningar uppges ha uppstått mellan den rätissökande och biträdel. Från annal håll görs däremot gällande att det i en sådan situation dessutom måste krävas atl motsättningarna vid en objektiv bedömning kan anses ha orsakals av alt biträdet inte handlagt ärendet med omsorg eller all han eljesl handlat felaktigt.

För egen del anserjag all utredningens förslag att bilräde får sätta advokat i sitt ställe bör genomföras. Med advokat bör jämställas biträdande jurist på advokatbyrå. Den eventuella risken för att rätten till substitution missbrukas bör kunna mötas med atl det införs möjlighet alt i sådant fall jämka ersättningen till biträdet. Vill biträdet sätta någon som inte är advokat eller biträdande jurist i sitt stäUe bör tillstånd krävas.

Även när det gäller byte av bilräde och entledigande av biträde i annal fall godtar jag utredningens förslag till lagreglering. Av kostnadsskäl bör nuvarande restriktiva praxis i fråga om byle av biträde bibehållas. Prövningen av om de förulsältningar som anges i lagen är uppfyllda bör ske med noggrannhet. Det bör åligga den som begär byle att visa att skäl föreligger.

Beslutsbefogenheten när myndighets tillstånd fordras i frågor som berörts i detla avsnitt bör ligga hos den myndighet som handlägger den rättsliga angelägenhet vari frågan uppkommer, förutsatt att myndigheien har

Prop. 1978/79:90 177

behörighet atl bevilja allmän rättshjälp. 1 annat fall bör rältshjälpsnämnd företa prövningen.

Beträffande besvärsordningen bör samma princip gälla som vid besvär mot beslul i fråga om beviljande av allmän rättshjälp och om ersättning till bilräde (se avsniii 11.2 och 11.7). Här kan anmärkas att förvaltningsmyndighet i vissa fall kan besluta om ersältning för inställelse (9 § andra stycket 4 och 26 § rällshjälpslagen). Besvär mol sådana beslul bör liksom f. n. anföras hos besvärsnämnden.

11.8.2 Slutreglering och fördelning av kostnader

Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat säll upphört, skall rällshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp. Denna slutreglering sker först sedan samtliga räitshjälpskostnader är kända. Detta förutsätier att säväl avgörandet i det mål eller ärende vari rättshjälpen förekommit som beslutet om rätlshjälpskostnad har vunnit laga kraft. Rättshjälpsnämnden skall underrättas om de rättshjälpskostnader som uppstått och som skall beaktas vid slutregleringen. Denna reglering skall innehålla uppgift om den preliminära avgiften för rättshjälpen, rättshjälpskostnaderna, den slutliga avgiften för rättshjälpen, det eller de belopp som den rätissökande belaiai i kostnadsbidrag till rättshjälpsnämnden saml del belopp som den rättssökande i förekommande fall skall betala till eller erhålla av rättshjälpsnämnden. Vilket detta belopp är beror av resultatet av den avräkning som skall ske.

Har bilräde förordnals för den rättssökande, skall avräkning ske också med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdesersätlning som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt. Från den fastställda ersättningen skall avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag lill biträdet, Avräkningen med biträdet sker som slutavräkning, om den rättsliga angelägenheten slutförts eller om rättshjälpen upphört pä annal säll, och som partiell avräkning, om den sker dessförinnan. Slutavräkning kan inte ske förrän samtliga räitshjälpskostnader är kända. Detta innebär att biträdet inte får ut sin ersättning instans för instans med mindre partiell avräkning sker.

När slutreglering sker tas ingen hänsyn till den betalningsskyldighet för rätlshjälpskostnad som åvilar molpart. Slutregleringen avser enbart förhållandel mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp. Bestämmelserna i rättegångsbalken om parts skyldighet att ersätta rättegångskostnad gäller emellertid även i fråga om kostnaderna för rättshjälpen i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomslolen. Molpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen till statsverket. Tappande motpart får alltså ersätta statsverket hela kostnaden för parts rättshjälp utan avräkning för partens koslnadsbidrag. Denna ordning har föranletts av alt dom-12   Riksdagen 1978179. I saml Nr 90

Prop. 1978/79:90 178

stolen inte berörs av koslnadsbidragsreglerna och därför, när kostnadsfördelningen mellan partema bestäms, saknar kunskap om vilka koslnader som faller på statsverket och vilka koslnader den som haft rättshjälpen svarar för via koslnadsbidraget. Detla avgörs av rättshjälpsnämnden först vid sluiregleringen av rättshjälpsärendet. Motsvarande fördelning av koslnader mellan parter förekommer bl. a. i fråga om skiljedomskoslnader och kostnader i utsökningsmål hos överexekutor,

1 fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som motpart skall betala gäller atl den som har haft allmän rättshjälp får ersältning för sill kostnadsbidrag försl sedan statsverket har fått full ersättning för sina koslnader i anledning av rättshjälpen. Rutinerna vid rältshjälpsnämnd och kronofogdemyndighet när motparts ersättningsskyldighet omfattar kostnadsbidrag ellerdel därav anses f. n. vara betungande.

I syfte att åstadkomma önskvärda förenklingar i slutregleringsförfarandet förordar utredningen att i de fall domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som tidigare föreslagits anförtrotts prövningen av ersättningsfrågor skall myndigheten också pröva rättshjälpsavgiflen. En sådan ordning förutsätter att förslaget om befrielse från expeditions- och exekulionsavgifter saml från kungörelsekoslnader genomförs. 1 så fall kommer nämligen myndigheien, när den har att fatta beslul i ersättningsfrågan, atl ha kännedom om samtliga rättshjälpskostnader. Är del rättshjälpsnämnden som beslutar om ersättning blir det rältshjälpsnämnden som fastställer rättshjälpsavgiften.

Utredningen föreslär även atl avräkning med biträde skall ske i samband med att myndigheten fastställer ersättning till biträdet. Den förordade ordningen innebär enligt utredningen atl det särskilda förfarandet med slutavräkning och partiell avräkning med biträde inte behövs.

Om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas och den högre instansens beslul innebär all rättshjälpsavgiflen skall utgå med högre belopp än det som tidigare fastställts - en situation som kan inträffa om kostnaderna i den lägre instansen understigit rättshjälpsavgiflen och ytterligare kostnader uppkommit i den högre instansen - föreslår utredningen att den rätissökande skall åläggas inbetala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiften till lägre belopp än del som tidigare fastställts, skall den rättssökande berättigas återfå vad som eriagts för mycket.

Om ett bilräde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned under rättshjälpsavgiften och hans talan fär till följd alt rättshjälpsavgiften höjs bör enligt utredningen biträdet tillerkännas mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den rätissökande betala mellanskillnaden mellan den först fastställda och den ändrade rättshjälpsavgiften till statsverket.

När det gäller fördelning mellan partema av kostnaderna för rättshjälp föreslår utredningen i huvudsak ingen ändring av nuvarande regler. Det in-

Prop. 1978/79:90 179

nebär atl besiåmmelserna i lag om paris rättegångskostnader skall lillämpas även i fråga om pari som har allmän rällshjälp.

Vad belräffar fördelningen mellan siaisverkel och den rällssökande av medel som flutit in från motpart föreslär ulredningen att motpart eller annan som är ersätlningsskyldig för räitshjälpskostnader åläggs all ulge hela ersätiningen lill siaisverkel i de fall där den del av ersätiningen som avser den rätissökandes rältshjälpsavgifl inte överstigit fem proceni av basbeloppel. Den rällssökande skall i ell sådani fall berättigas atl av statsverket älerfå eriagd rättshjålpsavgift. Har jämkning av ersäliningsskyldighelen skell skall molsvarande jämkning göras av del belopp som den rättssökande skall fä tillbaka.

Om däremot rättshjälpsavgiflen överstigit fem procent av basbeloppet föreslär utredningen att motparten förpliktas all ulge rällshjälpsavgiften eller del av den till den rätissökande och mellanskillnaden mellan rättshjälpskoslnaderna och rällshjälpsavgiften till statsverket. Denna lösning innebär enligt ulredningen all nuvarande omsländliga förfarande med indrivning av den ersättning motpart är skyldig att återbetala kan undvikas.

Förslaget om ändrade regler i fråga om slutreglering har fåll ett blandat mottagande under remissbehandlingen. En rältshjälpsnämnd delar utredningens uppfattning att förfarandet bör förenklas så mycket som möjligt men menar att förslaget endast är ett principförslag som bör utredas närmare innan det kan ligga till grund för en praktisk lillämpning.

Flera instanser uttalar en mer negativ inställning till förslaget. Det ifrågasätts starkt om förslaget till ändrade rutiner i fråga om slutreglering innebär en förenkling av nu gällande system.

En instans pekar på de prakliska problem som uppstår i de inte så få fall där ett ulomprocessuelll skede följer efter det att domstol meddelat lagakraftägande dom. Endasl faslslällelselalan om t.ex. skadeslåndsskyldig-hel kan ha varil föremål för domstols prövning. Förhandlingar mellan parterna om skadeständsbeloppels storlek kan återstå. För att rättshjälpsnämnd skall kunna pröva frågor som härvid uppkommer erfordras att nämnden underrättas om den biträdesersättning domstol - kanske i ftera instanser - fastställt och även om vilken rältshjälpsavgifl som härvid avräknats.

Även förslaget om fördelning av kostnader mellan statsverket och den rättssökande har fått ett blandat mottagande. Det godtas eller lämnas i huvudsak utan erinran av åtskilliga instanser. Flera andra instanser anser dock alt det ler sig orättvist all den som har koslnadsbidrag om högsl fem procent av basbeloppel skall gynnas framför övriga rättshjälpsberättigade. Den åsikten framförs atl statsverket alltid bör överta den berättigades anspråk.

För egen del vill jag först påpeka att reglerna om slutreglering hör till de mer komplicerade inom rältshjälpssystemel. Alt så är förhållandet sammanhänger med kostnadsbidragssystemet. Så länge man anser atl den

Prop. 1978/79:90 180

rätissökande efter förmåga skall bidra lill kosinaderna för rättshjälpen är någon form av sluireglering med den rällssökande nödvändig. Vidare måsle avräkning ske med biträdet. Normall lillkommer också utbetalningar av ersättning till biträde när ett ärende avslutas. Vad jag nu anförl utgör förhållanden som ibland har förbiselts när slulregleringsförfarandel har ul-salls för krilik. Till en del föranleds emellertid svårigheterna vid slutreglering av atl olika myndigheler handlägger olika momenl av samma rältshjälpsärende. Övergången mellan olika myndigheters handläggning föranleder bl. a. atl den mottagande myndigheten måste få vissa underrättelser för alt kunna fortsätta handläggningen.

Enligt min uppfattning står rationaliseringsvinster framför allt att vinna om uppgifier enligt rättshjälpslagen i samma rättsliga angelägenhet handläggs av en och samma myndighei. I den mån detla kan genomföras blir åtskilligt av den pappershantering som i dag förekommer på myndighelerna överflödigl. Med denna uigångspunki bör uppgifterna i slulregleringsförfarandel om möjligl läggas på den myndighei som har att i ärendet bevilja allmän rättshjälp och besiämma ersättning. Jag har tidigare förordat en ordning enligt vilken, föruiom rättshjälpsnämnd, allmän domstol och vissa därmed jämslällda organ är behöriga alt besluta i de angivna frågorna. Slulregleringsförfarandel fordrar viss erfarenhet hos dem som handlägger ärendet. Den krels av myndigheler som anförtrotts rätten atl bevilja allmän rättshjälp och besiämma ersättning lorde vara tillräckligt begränsad för all varje myndighei skall få tillräcklig sådan erfarenhet. Om man genomförde ändringar jag tidigare förordat beträffande expeditions- och exekutionsavgifter samt kungörelsekostnader finns inte heller något direkt hinder mol att den myndighet som bestämmer ersättning också får fastställa rältshjälpsavgifl och svara för slutregleringen.

Sammanfattningsvis biträder jag utredningens förslag om atl slutreglering skall ske hos den myndighet som bestämmer ersättning enligt rättshjälpslagen. Detta innebär bl. a. atl om ell mål vandrar genom flera inslan-ser rättshjälpsavgiflen skall fastställas instans för instans.

Genom att avräkning sker instans för instans kommer den nuvarande partiella avräkningen med biträdel alt motsvaras av en slutavräkning. Denna avräkning hänför sig lill kosinaderna i den aktuella instansen och kan följas av ytterligare slutavräkningar. Detta blir t. ex. fallet vid fullföljd.

Del belopp som den rättssökande är skyldig atl utge i rättshjålpsavgift skall avräknas när ersältning lill biträdet bestäms. Liksom enligt gällande regler skall den myndighei som fastställer ersättningen ha rält att i samma utsträckning som f. n. utgå från all bilrädet uppburii avgiften. Biträdet svarar alltså i normala fall för alt beloppet inbetalas. Uppgår rättshjälpsavgiflen till större belopp än som molsvarar den ersättning som fastställts för bi-irädels del får biträdet, om ytterligare kostnader uppstått i rättshjälpsärendet, betala återstoden av rällshjälpsavgiften lill statsverket. Därvid är dock alt beakta att rättshjälpsavgiften aldrig får vara högre än de verkliga

Prop. 1978/79:90 181

rättshjälpskoslnaderna. Översliger råttshjälpsavgift som ullagiis av den rällssökande bilrädesersällningen och övriga koslnader i rätlshjälpsären-det, skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.

Som lidigare berörts kan vissa praktiska problem uppkomma om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp beviljats överklagas. Den högre instansen får då också pröva rättshjälpsavgiflen. I undantagsfall kan det komma i fråga atl ändra rällshjälpsavgiften. Fastställs rällshjälpsavgiften till högre belopp än del som fastställdes i samband med atl rättshjälpen beviljades, bör den rättssökande liksom f.n. betala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiflen till lägre belopp än del som tidigare fastställts, skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande. Med nu angivna regler är det teoretiskt möjligt all del av en rältshjälpsavgifl återbetalas lill den rättssökande efter handläggningen i första instans varefter samma belopp återkrävs efter handläggning i högre instans. Möjlighel bör därför öppnas att låta anstå med återbetalning, om ärendei blir föremål för fortsalt handläggning. Genom regler i förordning om underrättelseskyldighet bör sörjas för alt myndighet som skall företa slutavräkning får kännedom om tidigare slutavräkningar i den rättsliga angelägenheten.

När det gäller reglerna om fördelning mellan statsverket och den rättshjälpsberättigade av ersättning som motpart eller annan förpliktals ulge finns enligt min mening ett påtagligt reformbehov. Nuvarande ordning enligt vilken statsverket bevakar rättshjälpstagarens anspråk på ersältning för koslnadsbidraget är onödigt tidsödande och kostnadskrävande. Förenklingar kan åstadkommas på flera sätt. En möjlighet är att begränsa ersättningsskyldigheten mot statsverket till den kostnad som återstår sedan eriagd rättshjålpsavgift avräknats. Part som har betalat rättshjälpsavgift skulle då vara hänvisad till att pä egen hand av moiparten söka få ut ersättning enligi vanliga regler om rättegångskostnad. Genom den ordning för fastställande av rätlshjälpsavgift somjag tidigare föreslagil är en sådan lösning i och för sig tekniskt möjlig. Mot en sådan ordning kan emellertid resas invändningar. Den innebär all rällshjälpslagarna förlorar nägot som i dag lorde uppfattas som en förmån i rättshjälpssystemet. Det skulle också i en del fall uppslå onödigt arbele hos verkställighetsmyndighelerna, om rällshjälpslagarna alllid skulle behöva driva in fordringarna på rätlshjälpsavgift för sig. Jag är därför inte beredd alt förorda en ordning av nu angiven utformning.

Atl välja den andra ytterligheten, nämligen att statsverket alltid övertar den rätissökandes fordran på rätlshjälpsavgift och alltså betalar ut rättshjälpsavgiften till den rättssökande, bör inte heller komma i fråga. Som bl.a. utredningen påpekat skulle delta kunna medföra risk för alt allmän rättshjälp söks - oavsett rättshjälpsavgiftens storlek - endasl i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tilldömda rättegångskostnader. En sådan ordning innefattar risk för betydande koslnadsökningar för statsverket. I stället bör enligt min mening en kompromisslösning i enlighet

Prop. 1978/79:90 182

med utredningens förslag väljas. Det innebär alt statsverket övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift förutsatt att den inte överstiger en viss gräns. Gränsen bör härvid sällas så alt den grupp rättshjälpsiagare. vars fordran inie överläs av siaisverkel, blir obelydlig. Uiredningcns förslag fär pä den punklen anses lämpligi avvägl.

Jag förordar alltså all motpart eller annan som är ersättningsskyldig för rällshjälpskoslnader skall utge ersättningen till siaisverkel, om ersättningen lill den del den molsvarar den rällssökandes rättshjålpsavgift uppgår till högst fem proceni av basbeloppel för okiober månad årei innan rällshjälp begärdes. Den rällssökande skall i sädanl fall berättigas att av siaisverkel älerfå ell belopp motsvarande eriagd rätlshjälpsavgift. Överstiger däremoi den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift fem procent av basbeloppel, skall den ersättningsskyldige utge belopp motsvarande rällshjälpsavgiften lill den rätissökande och återstoden lill siaisverkel. Har jämkning av ersäliningsskyldighelen skell skall molsvarande jämkning göras av del belopp som den rättssökande skall fä tillbaka.

11.8.3 Motparts ersättningsskyldighet i vissa juli

När makar vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan och ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp skall rälten ålägga andra maken atl betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt (31 § andra stycket rättshjälpslagen). 1 praxis torde bestämmelsen hittills ha tillämpats så atl make, som vid allmän rällshjälp inte skulle haft att betala mer än grundavgiften i koslnadsbidrag, inte åläggs någon betalningsskyldighet. Inte heller torde någon betalningsskyldighet förekomma om maken i målet haft kostnader för eget ombud. 1 övriga fall förpliktas däremot i regel maken att betala hälften av den andra makens rättshjälpskostnader (jfr dock högsta domslolens beslul den 22 maj 1978, SÖ 896),

Nu angivna bestämmelse har kritiserats. Därvid har föreslagits att betalningsskyldigheten i högre grad anpassas till den belalningsskyldiges betalningsförmåga.

Även utredningen förordar alt en sådan anpassning sker. Utredningen föreslår att huvudregeln alltjämt skall vara att andra maken skall betala statsverket hälften av rätlshjälpskostnaderna om det med hänsyn lill omständigheterna inte är obilligl. Om andra makens rättshjälpsavgift skulle ha motsvarat grundavgiften, bör betalningsskyldighet inte åläggas med hänsyn till den samhällsekonomiska belastning det skulle innebära om indrivningsmyndigheterna skulle vara skyldiga att driva in så låga belopp. Om den andra makens rätlshjälpsavgift däremoi skulle ha utgått med högre belopp men ändå med belopp som understiger hälften av rättshjälpskoslnaderna skall åläggandet begränsas till vad som motsvarar rättshjälpsavgiflen. Utredningens förslag innebär även att domstolen självmant prövar frågan om betalningsskyldighet.

Prop. 1978/79:90 183

Rällshjälpsnämnden kan f. n. ålägga make som inte har allmän rällshjälp all betala statsverket hälften av kosinaderna för den andra makens rättshjälp i fråga om kostnaderna för skiftesman och för utredning som denne har föranstallal om i ärende om bodelning.

Ulredningen föreslär all den nyss förordade maximeringsregeln i fräga om belalning för kosinaderna för allmän rättshjälp vid gemensam ansökan om äklenskapsskillnad eller boskillnad skall gälla även med avseende på kosinaderna för skiftesmannen eller utredning som denne har föranstallal om.

Överstiger i något av nu berörda fall summan av ersättning som make ålagts atl betala och den rällssökandes rättshjälpsavgift kostnaderna för rättshjälpen, föreslär ulredningen alt den rättssökande berättigas återfå den överskjutande delen.

Utredningens förslag i förevarande hänseenden har godtagits av huvuddelen av de remissinstanser som berört frågan. En instans ser dock helst atl betalningsskyldigheten för make i skillnadsmål helt upphävs. En rältshjälpsnämnd framhåller atl förslaget innebär atl en noggrann beräkning av motpartens rätlshjälpsavgift måsle göras. Delta medför ett visst merarbete för domstolarna.

För egen del anserjag att rättviseskäl starkt lalar för den av utredningen föreslagna ordningen. Jag förordar alltså atl lagregler med i huvudsak denna innebörd införs. Av praktiska skäl bör dock domstolama inte åläggas att svara för att utredningen om den andra makens förhållanden införskaffas. Det mäste i stället i princip ankomma pä part att förebringa utredning om att hans ekonomi är sådan alt han bör helt eller delvis befrias från betalningsskyldighet. Om utredningen inte ger underiag för exakt beräkning av det tänkta maximibeloppet för rättshjälpsavgiften men det framstår som klart att detta inte uppgår till halva rättshjälpskostnaden, bör del kunna komma i fråga att jämka betalningsskyldigheten till belopp som kan antagas ungefäriigen molsvara maximibeloppet.

11.9 Offentligt biträde

11.9.1 Förutsättningarna jör förordnande av offentUgt biträde

I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m. kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp genom offentiigt biträde, utgå. Offentligt biträde kan enligt 41 § rättshjälpslagen förordnas i olika angelägenheler som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. Paragrafen upptar fr.o. m. den 1 juli 1978 en katalog i 17 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Det kan t.ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller omhändertagande för samhällsvård. För förordnande krävs dessutom att vissa allmänna förutsättningar skall föreligga. Enligt 42 § skall sålunda offentligt bilräde i en del av fallen utses, om det behövs för tillvaratagande av den enskil-

Prop. 1978/79:90 184

des rätl. Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende molslridiga sakuppgifter har lämnals under ulredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigi är oklara. I utiänningsärenden är emellertid förutsättningarna för förordnande av biträde annorlunda. Jag återkommer strax till den saken.

Gällande regler innebär atl biträde kan förordnas oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet, om den enskilde själv har möjlighel all bekosla hjälpen. Någon avgifi tas inte ut av denne.

Antalet framställningar om offentligt bilräde uppgick 1975 till 1 809, 1976
lill 3 014 och 1977 lill 4723. Av den statistiska undersökning som utred
ningen har låtit ulföra avseende 1975 framgår alt av 1 360 ärenden om of
fentligt biträde avsåg i runda tal 78% utlänningsärenden samt 19% frihets
berövanden enligt barnavårdslagen (1960:97), nykterhetsvårdslagen
(1954:579), LSPV eller omsorgslagen (1967:940), 1 knappt 80% av ärende
na biföll rättshjälpsnämnden framställningen under det att i 12% av ären
dena framställningen avslogs. j

I olika sammanhang, bl. a. i riksdagen, har framställts önskemål om vid
gade möjligheter alt förordna om offentligt biträde. j

Ulredningen förordar för samtliga de fall som upptas i 4r§ rättshjälpslagen en regel av innebörd att offentligt biträde skall utses för den åtgärden avser, om det ej är obehövligt. Förslaget innebär sålunda att en presumtion för förordnande av biträde ställs upp. 1 samhällsvårdsärenden föresläs all inte bara den som avses med åtgärden utan även vårdnadshavare tillerkänns rätt till offentligt biträde.

I sin reservalion, till vilken en expert har anslutit sig, hävdar utredningens ordförande atl en viss uppmjukning bör ske av de nuvarande rekvisilen när det gäller förutsättningarna för förordnande av biträde. Ordföranden anser emellertid att majoritetsförslaget går alltför långt. När det gäller fall där ett administrativt frihetsberövande skett eller kan väntas ske kan den av majoriteten föreslagna regeln ofta vara väl avvägd. Förhållandena är emellertid myckel varierande. Man kan därför enligt ordföranden nöja sig med en regel att biträde skall förordnas om del behövs och att man vid avgörandet av behovet särskilt skall beakta om den ärendet gäller är berövad friheten eller kan bli det genom den åtgärd som det är tal om i ärendet.

Såvitt gäller utlänningsärendena har regeringen, på grundval av förslag av utlänningslagkommittén, i prop. 1977/78: 90 föreslagit ändringar 141 och 42 §§ rättshjälpslagen. Förslaget ligger i linje med vad rättshjälpsutredningen förordat, dvs. del sägs att offentligt biträde skall utses, om del ej måste antas att behov av biträde saknas. I propositionen uttalas bl.a, följande om förslagels närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med visst undantag) vara att ingen utlänning skall kunna avlägsnas från Sverige utan atl ha erbjudits bistånd av offentiigt bilräde. Erbjudandel bör ske så snart man börjar sätta ifråga att utlänningen skall avlägsnas. Framstår det som klart

Prop. 1978/79:90 185

att utlänningen skall fä stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana alt något behov av biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde inte heller förordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och att hinder inte finns mol förpassning lill hemlandet.

I propositionen sägs vidare att en omfattande rätl till offentligt biträde i utlänningsärenden är av gmndläggande betydelse när det gäller alt åstadkomma ett samtidigt bäde rätlssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Den kostnadsökning som blir följden av en utvidgning av rätlen till offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vinster som de förkortade handläggningstidema medför. I avvaktan på en eventuell framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätl till biträde i della skede införas endast i fråga om utlänningsärenden.

Riksdagen har antagit propositionsförslaget (AU 1977/78:30. rskr 1977/78:202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978 (SFS 1978:363).

När del gäller frågan om offentligt biträde i vissa fall där ett administrativt frihetsberövande skett eller kan komma att ske i det aktuella ärendei har ifrågasatts om inte en obligalorisk rätt till offentiigt biträde bör införas. Socialutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg föreslagit en sådan regel när fråga är om omedelbart omhändertagande eller beredande av vård. Är det fråga om omhändertagande av bam skall offentligt biträde kunna ulses både för bamet och för föräldrarna eller annan vårdnadshavare.

Samtliga remissinstanser som tar upp frågan med anledning av rättshjälpsutredningens förslag biträder tanken på en generösare inställning till rätt tili offentligt biträde. Däremot finns delade meningarom hur långt man i det hänseendet bör gå. Till utredningsmajoritetens förslag ansluter sig huvuddelen av remissinstansema medan ett något mindre antal i huvudsak ansluter sig till ordförandens reservation. I något fall förs tanken på obligaioriskl förordnande av offenUigt biträde fram.

Socialstyrelsen framhåller all rätten till offentligt biträde måste avgränsas av hänsyn till kostnadema. För ordförandens linje talar enligt styrelsen all antalet ärenden kan bli mycket siörre än vad ulredningen fömtsetl. Det är inte orimligt att anta att bilrädeshjälp i enlighet med majoritetens förslag kan bli aktuell i uppemot 7 000-8000 fall per år. Enbart det åriiga antalet nyintagningar enligt LSPV är cirka 13 000. Antalet LSPV-patienler kan beräknas normalt uppgå till 12000-13000. Av LSPV följer att varje patient kan få sin begäran om utskrivning prövad i nämnd åtminstone var tredje månad. Dessutom kan patient ulan inskränkning i liden föra talan mot in-lagningsbeslut.

Förslaget att offentiigt bilräde skall kunna förordnas för vårdnadshavare vid omhändertagande av bam för samhäUsvård godtas av flertalet av de instanser som berör frågan. Samtidigt påpekas dock att konsimktionen med

Prop. 1978/79:90 186

offentligt biträde för barn under 15 är är otillfredsställande ur formell synpunkt. Barn i de yngre åldrarna kan ej fungera som huvudmän gentemot sitt offentliga biträde. Varken bamet eller biträdet har rätt att anföra besvär över det beslut som kommer alt meddelas.

För egen del får jag anföra följande. Som en följd av de nyligen företagna ändringama i rättshjälpslagen är förutsättningarna för alt förordna offentligt biträde i utlänningsärenden mer liberala än i övriga fall där offentligt biträde kan komma i fråga. Bakom ändringarna beträffande utlänningsärendena ligger delvis förhållanden som saknar motsvarighel vid övriga fall av offentligt biträde. De ändrade reglerna syftar bl.a. lill att förkorta handläggningstidema.

Frågan om offentligt biträde i andra ärenden än utlänningsärenden har nära samband med socialulredningens tidigare angivna betänkande. Detta har remissbehandlats och övervägs f. n. inom socialdepartementet. Reglerna om offentligt biträde berörs också av ett förslag från en inom socialstyrelsen tillsatt expertgrupp som har gjort en översyn av LSPV. Även detta förslag har remissbehandlats.

I en rapport (Ds S 1978:8) som nyligen har överlämnats till chefen för socialdepartementet har en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet redovisat ett beslutsunderlag för regeringens ställningstagande i frågor om värd utan samlycke inom socialvård och sjukvård. I rapporten föreslås ändringar i rättshjälpslagen som i fråga om möjligheterna att få offentiigt bilräde stämmer överens med rättshjälpsulredningens förslag.

Somjag redan tidigare berört (11.1) har jag efter samråd med chefen för socialdepartementet funnil att de frågor om offentligt biträde som återstår efter de genomförda ändringama beträffande utlänningsärendena bör behandlas i den till riksmötet 1978/79 planerade propositionen om ny sociallagsliflning m.m. Denna proposition kommer bl. a. att innehålla nya regler om Ivångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk vård. Regeringen kommer, som också tidigare sagls, att lägga fram förslag som i allt väsentligt överensstämmer med rättshjälpsutredningens förslag när det gäller möjligheterna alt fä offentligt biträde.

11.9.2 Förfarandet vid förordnande av offentUgt biträde m. m.

Offentligt bilräde förordnas f.n. av rältshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella målet eller ärendet är anhängigt. Fråga om förordnande av offentligt bilräde kan väckas antingen genom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myndighet som handlägger målel eller ärendei. Den handläggande myndigheien skall självmant beakta och anmäla behov av offentiigt biträde. Rättshjälpsnämnden skaU inhämta yttrande över ansökan om offentligt biträde av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Av förarbetena till gällande ordning framgår alt vid fördelningen av beslutsfunktionerna avgörande betydelse fästes vid de fördelar i form av en-

Prop. 1978/79:90 187

hetlig rättstillämpning och möjlighet till kontroll och bevakning som kunde vinnas om rällshjälpsnämnd fick behörighet atl förordna oftentligt bilräde.

Som lidigare berörts avviker rältshjälpsnämnd ytterst sällan från vad handläggande myndighet föreslagit i anmälan eller yttrande över ansökan.

Ersättning till offentligt bilräde fastställs av rältshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet eller för utredning. Offentligt biträde skall ge in sin koslnadsräkning till den myndighet som handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med egel yttrande översända räkningen till rällshjälpsnämnden.

Liksom när det gäller ansökningar om offentligt biträde förekommer det ytterst sällan att rältshjälpsnämnd avviker frän myndighets yttrande över kostnadsräkning när biträdesersättning faststäUs. Sådan avvikelse förekom enligt utredningens undersökningar bara i 1,4 % av fallen.

Enligt ulredningen talar främst principiella skäl för all rätten att förordna offentligt biträde skall ligga hos ett organ som är fristående i förhållande till den handläggande myndigheien. Därför bör enligt utredningen rättshjälpsnämnden även i fortsättningen förordna offentligt biträde. Önskemålet atl uppnå en snabbare och mindre byråkratisk handläggning kan enligt utredningen uppnås genom all utrymmet för alt avslå begäran om offentligt bilräde blir betydligt mer begränsat än f. n. Nuvarande skyldighet förden handläggande myndigheten att avge yttrande till rältshjälpsnämnden föreslås gälla bara i de fall där rättshjälpsnämnden överväger att avslå ansökan. Sädanl avslag bör alltså enligt utredningen inte få ske utan att den handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offentligt biträde.

För fall som handläggs av regeringen föreslår utredningen dock att regeringen skall få besluta om offentligt biträde.

Vad avser rätten att besluta om ersättning till offentligt biträde föreslär utredningen att samma princip skall gälla som föreslagits när det gäller allmän rättshjälp. Den myndighet som handlägger den rättsliga angelägenheten skall alltså också pröva frågan om ersättning.

Utredningens ordförande och en expert anser att den handläggande myndigheten bör få förordna offentligt biträde utom dä ärendet handläggs av polismyndighet eller social centralnämnd eller motsvarande. Äger handläggningen mm vid social centralnämnd bör det ankomma på länsrätt att förordna offentligt bilräde. När ärende om avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193) handläggs hos polismyndighet bör invandrarverket förordna offentligt biträde. I fråga om prövningen av ersättningsfrågorna föreslås att samma behörighet skall gälla som vid förordnande av offentligt biträde.

I samband med de ändringar i rättshjälpslagen som har berörts i avsnitt 11.9.1 har inte föreslagits någon ändring av förfarandel vid förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden.

Prop. 1978/79:90 188

Utredningsmajoritetens förslag om beslutsfunktionerna godtas av en del remissinstanser. En majoritet av dem förordar emellertid i princip den lösning som förespråkats av ordföranden och en expert. En instans förordar en ordning enligt vilken den handläggande myndigheten får beslutanderätten med den begränsningen att ärendet skall underställas rättshjälpsnämnd i de fall nämnden överväger avslå ansökan om offentligt biträde.

En rältshjälpsnämnd pekar på vissa prakliska svårigheter som i dag föreligger vid förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden. I det övervägande antalet av dessa fall ansöker enligt nämnden den enskilde själv. I allmänhet framgår inte av ansökan om något ärende ännu föreligger vari rättshjälp över huvud tagel kan meddelas. I delta läge är rättshjälpsnämnden nödsakad atl inhämta yttrande från vederbörande myndighet även av del skälet att nämnden måste få kännedom om något sådant ärende förefinns. Därtill skall också förutsättningarna för behovsprövningen uppfyllas.

För egen del villjag anföra följande. Nuvarande ordning vid förordnande av biträde tillkom bl.a. för att möjliggöra kontroll och bevakning av rättstillämpningen. Utvecklingen visar emeUertid atl rättshjälpsnämnderna endast i undantagsfall avviker från handläggande myndighels anmälan eller yttrande över ansökan. Därmed framstår kravet på prövning av rältshjälpsnämnd som onödigt byråkratiskt. Även om utrymmet för att avslå begäran om offentligt biträde minskar kan ett remissförfarande i allmänhet inte undvaras i ett system där rättshjälpsnämnd är beslutande myndighei. Som påpekats under remissbehandlingen behövs ett sådant förfarande bl. a. för att klarlägga om det existerar ett ärende vari offentligt biträde kan förordnas. En ändring av förutsättningarna för förordnande av biträde leder alltså inte aulomatiskt till snabbare och effektivare handläggning.

De nu angivna förhållandena lalar enligt min uppfattning starkt för atl förordnande av offentligt biträde bör ligga på den myndighet som handlägger del ifrågavarande målet eller ärendet. Utredningen har hävdat att principiella skäl talar för att beslutanderätten skall ligga hos ell organ som är fristående i förhåUande till myndigheten. För egen del anserjag emellertid att dessa principiella synpunkter har tillmätts alltför stor betydelse. I stället finner jag övervägande skäl tala för alt handläggande myndighet i princip bör pröva frågor om förordnande av offentligt biträde. Vissa undanlag från denna regel bör dock gälla. Med hänsyn till utlänningsärendenas speciella karaktär bör uppgifien att förordna bilräde i dessa ärenden ligga kvar hos rättshjälpsnämnd. Vidare bör i ärende hos regeringen beslutsbefogenheten ligga på chefen för det departement till vilket ärendet hör, med möjlighet för departemenischefen alt delegera beslutsfunktionen till tjänsteman i departementet. Prövning i ärende hos bamavårdsnämnd, social centralnämnd, social dislriklsnämnd eller polismyndighet bör ske hos länsrätten.

Enligt min mening bör samma beslutsordning somjag nu har angeti gälla

Prop. 1978/79:90 189

för andra beslut inom ramen för den nu ifrågavarande rättshjälpsformen, t.ex. ersättning till biträde. Beslutsfunktionen bör emellertid alltid ligga kvar pä rättshjälpsnämnd dä fråga är om att beslula om utredning när offentligt biträde ej har utsetts.

Beträffande besvärsordningen vid beslul rörande offentligt biträde bör gälla att i de fall domstol varil beslutande myndighet lalan fullföljs hos samma instans som har atl pröva fullföljd i huvudsaken. Får fullföljd inte ske i huvudsaken, innebär detla att talan är utesluten även vad avser beslut som gäller rättshjälp genom offentligt biträde. När annan myndighei än domstol meddelat beslut i sädan fråga, fullföljs lalan hos besvärsnämnden. Sådan fullföljsrätt bör finnas även i de fall då den beslutande myndighetens avgörande i huvudsaken ej är överklagbart.

11.10 Organisationsfrågor

11.10.1 Rättshjålpsnämnderna

Rättshjälpsnämnder finns - liksom hovrätter - i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Nämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de olika hovrättema.

Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara advokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde. En advokat skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. Ordföranden förordnas av regeringen. Domstolsverket utser övriga ledamöter. Av dessa ulses den ledamot som skall vara enskilt verksam efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de ledamöter som ej skall vara advokater efter förslag av landsting eller, i vissa fall, kommun.

Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och de två ledamöter som ej är advokater. Är ärende av principiell betydelse eller annars av särskild vikt eller är det i annat fall på grund av ärendets beskaffenhet påkallat alt de båda ledamöter som är advokater deltar, skall samtliga ledamöier deltaga.

År 1977 inkom till rättshjälpsnämnderna knappt 72000 ärenden om allmän rättshjälp. Antalet inkomna ärenden om offentligt biträde uppgick samma år till omkring 4700. Ärendena fördelade sig mellan rättshjälpsnämnderna enligt följande uppställning.

Allmän	rättshjälp	Offentligt biträde
Antal	%	Antal
26 004	36,1	2 915
9 398	13,0	532
11 936	16,6	633
14 731	20,5	447
6 177	8,5	113
3 603	5,0	83

Stockholm

Jönköping

Malmö

Göteborg

Sundsvall

Umeå

Summa 71 849 99,7 4 723

Vid rättshjälpsnämndema finns f n. sammanlagt 91,8 tjänster (inklusive

Prop. 1978/79:90 190

8,8 tjänster som hovrättema inrättat inom ramen för tillgängliga medel). Tjänsterna fördelar sig mellan olika rältshjälpsnämnder och olika personalkategorier på följande sätt.

Rättshjälps-	Kansli-	Övriga	Biträdes-	Exp.	Totalt
nämnd	chef	handläggare	personal	vakter
Stockholm		8	26	1	36
Jönköping		1,8	9	1	12,8
Malmö		3	11,5	1	16,5
Göteborg		3	13	1	18
Sundsvall		—	4,5	-	5,5
Umeå		-	2	-	3,0
Totalt	6	15,8	66	4	91,8

Utredningen bedömer att dess förslag, om de genomförs, får stor belydelse för både ärendemängd och ärendetyper hos rättshjälpsnämndema. Utredningen beräknar att det sammanlagda antalet ärenden hos rättshjälpsnämnd i ansökningsfas och för mellankontroll där advokat arbetat sex timmar pä ärendet kommer att uppgå till 23 000 årligen.

Även när del gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt med rättshjälpsfrågor minskar arbetsbördan. Enligt förslaget befrias rättshjälpsnämnderna från att pröva frägor om utredning, ersättning, sluireglering, fördelning av motparts ersättningsskyldighet m, m, i de fall där dessa frågor prövas av domstol, hyresnämnd, arrendenämnd, statens va-nämnd eller överexekutor. Utredningen beräknar antalet ärenden där rättshjälps-nämnd kan komma att få pröva sådana frågor till sammanlagt omkring 20 000,

Ulredningen framhåller att de ärenden som stannar kvar hos rättshjälpsnämnderna blir av förhållandevis kvalificerad art, vilket bör föra med sig en annan fördelning mellan handläggare och biträdespersonal. Relationen mellan handläggare och biträden, som f. n. är 1: 3, bör i fortsättningen vara mellan 1:1,5 och 1:2, Ulredningen räknar med alt det behövs 14 handläggare och 24 biträden.

Med ledning av nuvarande fördelning av ärendemängden mellan de olika rättshjälpsnämnderna beräknar utredningen att Stockholm skulle behöva 5,8 handläggare, Jönköping 1,8, Malmö 2,2, Göteborg 2,3, Sundsvall 0.8 och Umeå 0,6 handläggare. Utredningen finner atl vissa nämnder med denna fördelning skulle bli för små och förordar därför att en sammanslagning sker. Majoriteten av utredningens ledamöier samt en expert föreslår tre rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med sex handläggare och tio biträden, en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i Sundsvall med två handläggare och fyra biträden. Två andra experter förordar fyra rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm, en i Malmö, en i Göteborg och en i Sundsvall, med sammanlagt omkring 16 handläggare och 24 tjänster för andra än handläggare.

Prop. 1978/79:90 191

Utredningens ordförande och en expert anser med utgångspunkt från utredningens beräkningar av personalbehovet att antalet rättshjälpsnämnder bör vara högst två. I fråga om valet av kansliorter anser ordföranden och experten att den ena bör vara Stockholm, den andra Malmö eller Göteborg.

När del gäller rältshjälpsnämnds sammansättning anser ulredningen att det kan räcka om det i nämnden ingår en advokat som antingen kan vara privatpraktiserande eller anställd pä allmän advokatbyrå. Landstingens nomineringsroll har tagils bort i förslaget. Förslaget saknar också regler om beslutförhet hos nämnden.

Vad beträffar rättshjälpsnämndernas ställning i administrativt hänseende förordar ulredningen att de även i fortsättningen skall vara knutna till hovrätten i resp. kansliort.

Förslaget kritiseras av flera remissinstanser som direkt skulle beröras om förslaget genomfördes. Rättshjälpsnämnden i Umeå avstyrker förslaget om reducering av antalet nämnder. Enligt denna rättshjälpsnämnds uppfattning medför förslaget inte sådana rationaliseringar att nämndernas arbetsuppgifter skulle minska. Nämnden ifrågasätter starkt rikligheten av de siffror ulredningen arbetat med. Med ett alllför slorl geografiskt verksamhetsområde skulle lokal- och personkännedomen försämras. Även lekmannainflytandet skulle göra sig gällande i mindre utsträckning än hittills. Vidare skulle allmänhetens och biträdenas många dagliga kontakter med nämndernas kansli fördyras och försvåras. De små nämnderna har fungerat mycket bra. Övriga rättshjälpsnämnder anför liknande synpunkter.

Domstolsverket anser att det underlag som ulredningen grundat sitt ställningstagande på vad gäller antalet rättshjälpsnämnder och dimensioneringen av dessa är så osäkert att det ej möjliggör en säker bedömning. Ytterligare undersökningar måsle enligt domstolsverkets mening göras innan definitiv ställning kan tas. Det förslag till organisation av nämndema som de två experterna presenterat i sitt särskilda yttrande förefaller enligt domstolsverket pä föreliggande material vara mer realistiskt än majoritetens förslag. Uppfattningen att underlag för ett principbeslut saknas delas av flera andra remissinstanser.

Utredningens förslag att endast en advokat skall ingå i rättshjälpsnämnd avstyrks av samtliga instanser som tar upp frågan. Därvid anförs att det nuvarande advokatinslaget är från alla synpunkter värdefullt. Flera remissinstanser förordar också att nuvarande regler om rättshjälpsnämnds beslutförhet bibehålls. Landstingsförbundet föreslår att landslingen fortfarande skall föreslå lekmannarepresenlanter lill rättshjälpsnämndema. Om antalet nämnder blir mindre än f n., kan del enligt förbundet vara en framkomlig väg att förbundel övertar nomineringen efter hörande av berörda landstingskommuner och kommuner utanför landsiing.

Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har undersökts bl.a. hur rättshjälpsärendena fördelar sig på olika ärendegrupper. En ge-

Prop. 1978/79: 90 192

nomgång har därvid gjorts av samtliga ärenden som kommit in till rättshjälpsnämnd under januari, maj och oktober 1977 och januari 1978. Samtliga ärenden som kom in under år 1977 har därefter fördelats på ärendegrupper med ledning av den procentuella fördelningen under de månader som har granskats. Den beräknade fördelningen framgår av följande uppställning.

Ärendegrupp Antal Antal ärenden

ärenden i procent

41500	57,7
2 500	3,5
2 500	3,2
25 500	35,7
72000	100
4700	100

Familjerättsärenden utom bodelning Bodelningsärenden Förvaltningsrättsliga ärenden Övriga ärenden om allmän rättshjälp

Summa ärenden om allmän rättshjälp Offentligt biträde

De förändringar i fräga om behörigheten att fatta beslut i rättshjälpsfrågor som jag har förordat i det föregående leder till all ett stort antal ärenden flyttas bort från rättshjälpsnämnderna.

För det första kommer rättshjälpsnämndema med den nya ordningen att i fortsättningen endast i obelydlig utsträckning få befattning med familjerältsangelägenheter. Man borde kunna räkna med atl nämnderna i vart fall när det gäUer att bestämma ersättning kommer att handlägga endasl omkring 15% av det totala antalet familjerättsärenden med undantag av bodelning.

Reglerna om att domstol och därmed jämställd myndighei i fortsättningen skall handlägga rältshjälpsfrågor i mäl elller ärenden som handläggs vid domstolen eller myndigheten kombinerade med reglema om att biträde i störte omfattning än hittills skall få rätt lill ersältning för arbete som utförts före förordnandet kommer likaledes att leda till bortfall av ett stort antal ärenden från rättshjälpsnämndema. Jag uppskattar delta bortfall till ca 5000 ärenden per år.

Förslaget till ändrade regler i fråga om rådgivning kan antas medföra alt rådgivning i viss utsträckning kommer att utnyttjas som rällshjälpsform i stället för allmän rättshjälp. Antalet sådana fall kan uppskattas till omkring 1 000 per år.

Förslaget i fråga om offentligt biträde kan beräknas medföra att omkring 20 % av dessa ärenden lämnar rättshjälpsnämnderna.

De utvidgade möjlighetema till allmän rättshjälp åt näringsidkare kan uppskattas leda till en fördubbling av antalet sådana ärenden, dvs. en ökning med omkring 500, Dessa ärenden beräknar jag alltså i fortsättningen till ungefär 1 000 per år, varav hälften kan antas falla på domstolama. För rättshjälpsnämndernas del betyder detta att de behåller samma antal ärenden av detta slag som i dag.

Prop. 1978/79:90

193

De beräknade förändringarna av antalet ärenden vid rättshjälpsnämndema kan sammanfattas i följande uppställning

Ärendegrupp	Antal ärenden	Bortfall/	Antal ärenden
	år 1977	omkring	efter reformen
Familjerättsärenden
utom bodelning	41500	-35 500	6000
Bodelningsärenden	2 500	-	2 500
Förvaltningsrättsliga	\
ärenden	2500	- 5 000
Övriga ärenden om		-   1000	22000
allmän rättshjälp	25 500 j
Summa ärenden om
allmän rättshjälp	72000	-41 SOO	30500
Offentligt biträde	4700	-    900	3 800

För att kunna göra en bedömning av del framtida behovei av personal vid rättshjälpsnämndema härunder ärendets beredning inom justitiedepartementet gjorts en undersökning bl. a. av hur personalens arbetsinsatser f. n. fördelar sig mellan olika ärendegrupper.

Undersökningen har tillgått på det säliei att rällshjälpsnämndsperso-nalen, samtidigt som den tillställts tvä frågeformulär, ombetts att under en vecka studera hur den egna arbetstiden fördelar sig mellan olika ärendegrupper och olika arbetsmoment. Personalen har därefier enskilt eller gruppvis fält besvara frågeformulären och därvid bl, a. göra en normalfördelning av sin arbeislid mellan olika ärendegrupper. Den genomsnittliga fördelningen för samtliga handläggare vid rättshjälpsnämndema räknat i proceni av hela arbetstiden framgår av följande uppställning.

Ärendegrupp m. m.	Stock-	Göte-	Malmö	Jönkö-	Sunds-	Umeå	Samt-
	holm	borg		ping	vall		liga
Familjerättsärenden
utom bodelning	11,3	10	12	10	10	12,3	II
Bodelningsärenden	6	10	5	10	6	4,1	7
Förvaltningsrätts-
liga ärenden	5,4	10	5	10	4	5.5	6,7
Övriga ärenden om
allmän rättshjälp	48,9	55	53	50	41	33,4	49,8
Ärenden om offent-
ligt biträde	9,3	5	10	5	3	2,8	7,5
Administrativa
uppgifter	8,5	6	5	5	4	3,5	6,5
Fördelningstid	10	15	10	15	32	38,9	14,3

När det gäller frågan vilken personalminskning som de ändrade reglerna kan leda till för rättshjälpsnämndernas del gör jag följande bedömning på grundval av redovisningen av antalet ärenden som faller bort och personalens uppgifter om fördelningen av sin arbetstid, 13   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 194

För den handläggande personalen innebär förändringama i fråga om familjerättsangelägenheterna ett årligt bortfall av omkring 35 500 ärenden som var för sig är tämligen okomplicerade. Genom sitt stora antal är ärendena dock sammantagna en grupp som är personalkrävande. Åtskillig tid går åt för alt ha kontroll över den stora pappersmängd som ärendena för med sig. Mycket tid måste vidare antas gå åt för telefonsamtal som har samband med dessa ärenden.

Regeln om alt biträde i framtiden ska få arbeta under längre lid på ett ärende innan ansökan om allmän rättshjälp behöver ges in torde leda till -förutom bortfall av ett stort antal ärenden hos rättshjälpsnämndema - att de ansökningar som kommer in till nämndema regelmässigl blir mer utförliga och fordrar mindre kompletteringar än f. n.

Den sammantagna effekten på volymen av arbetsuppgifter för den handläggande personalen vid rättshjälpsnämndema bör bli belydande. Jag uppskattar bortfallet till en tredjedel av den nuvarande arbetsmängden.

Vad gäller övrig personal torde bortfallet bli ännu större. För biträden med granskningsuppgifter räknar jag med atl minskningen i arbetsmängden står i närmare proportion till minskningen av antalet ärenden än vad som är fallet med handläggarna. För övrig personal bör arbetsmängden stå i direkt proportion lill antalet ärenden. Jag uppskattar bortfallet till omkring 55 %. av den nuvarande arbetsmängden.

Effekterna på den nuvarande rätlhjälpsnämndsorganisationen kan beräknas bli som framgår av följande uppställning.

	Nuvarande personal		Personalbehov efter reformen
	Handlag-         Biträdes-	Totalt	Handläg-	Biträdes-        Totalt
	gare                personal		gare	personal
	(exkl. expe-
	ditions-
	vakter)
Stockholm	9                     26	35	5,9	11,7                  17,6
Jönköping	2,8                    9	11,8	1,8	4                      5,8
Malmö	4                     11,5	15,5	2,6	5,2                   7,8
Göteborg	4                     13	17	2,6	5,9                  8,5
Sundsvall	I                       4,5	5,5	0,7	2                     2,7
Umeå	1                       2	3	0,7	0,9                  1,6

Del minskade personalbehovet bör enligt min mening leda till en minskning av antalet rättshjälpsnämnder. Följande överväganden bör ligga till grund för dimensioneringen och lokaliseringen av nämndema.

Erfarenheterna av verksamheien vid de nuvarande rättshjålpsnämnderna visar att dessa ej får vara alltför små om verksamheien skall kunna bedrivas rationellt. Nämndema bör vidare vara så stora att vikariatsfrågor och liknande frågor normalt kan lösas inom myndigheten. Om antalet rättshjälpsnämnder hålls lågt främjas ocksä enhetlig praxis i de rättshjälpsfrågor som kommer att ligga kvar på nämnderna. Atl en minskning av anta-

Prop. 1978/79:90 195

let nämnder medför att de kvarvarande nämndernas lokal- och personkännedom blir mindre får enligt min mening accepteras.

Vad jag nu har sagt bör enligt min uppfattning leda till atl man i fortsättningen har två rättshjälpsnämnder. Ärendena om allmän rättshjälp fördelar sig f. n. nästan jämnt mellan å ena sidan stockholmsnämnden och norr-landsnämndema saml ä andra sidan de tre sydliga nämnderna. Della förhållande, som får antas bestå, kan lämpligen tjäna som ledning vid valet av kansliorter. En nämnd bör förläggas till Siockholm, varifrån del allt övervägande antalet ärenden för den aktuella regionen kommer. Den andra nämnden synes lämpligen böra förläggas till Jönköping. Detta är ändamålsenligt med hänsyn bl. a. till atl domstolsverket, som enligt vad jag senare kommer att föreslå allljämt skall vara tillsynsmyndighet för rättshjälpen, är beläget där.

Vid rättshjälpsnämndernas tillkomst blev dessa administrativt knutna till hovrätten på resp. kansliort. Det främsta skälet för att denna lösning valdes var att de flesta rättshjälpsnämnderna då ansågs alltför små för att kunna uigöra bärkraftiga, självständiga enheter. Det föreligger dock inte nägot egentligt samband mellan verksamheten vid hovrätt och vid rättshjälpsnämnd. Frän hovrältshåll har också vid olika lillfällen uttalats önskemål om att rättshjälpsnämndsorganisationen frigörs från hovrätterna. Efter det att rättshjälpsnämnderna inrättades har domstolsverket tillkommit som centralmyndighet för rättshjälpen. Med hänsyn lill det sagda och då de av mig förordade tvä rättshjälpsnämnderna kommer atl utgöra bärkraftiga självständiga enheter, bör de göras till administrativt fristående myndigheter som blir direkt underställda domstolsverket. Del ankommer på regeringen att besluta om verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd. Jag ämnar återkomma lill frågan om medel och tjänster för de två rättshjälpsnämnder som utgör den nya nämndorganisationen i samband med behandlingen av budgetpropositionen för budgetåret 1979/80.

När det gäller rättshjälpsnämnds sammansättning har utredningens förslag att endasl en advokat skall ingå i nämnden fått ett genomgående negativt mottagande. Jag finner inte anledning all jämka gällande regler i detta hänseende. Likaledes saknas enligt min mening skäl alt ändra gällande regler om beslutförhet för nämndema.

Om antalet nämnder minskas i enlighet med vad jag har föreslagit och om upptagningsområdena ökas för de nämnder som bevaras, är det enligt min uppfattning inte längre lämpligt atl lekmannarepresentanterna nomineras i den ordning som nu gäller. 1 stället förordarjag att Landstingsförbundet - i överensstämmelse med vad förbundet självt har föreslagit i sitt remissvar - lämnar förslag till lekmannarepresenlanter sedan berörda landstingskommuner och kommuner uianför landsiing har hörts.

11.10.2 Domstolsverket och besvärsnåmnden Rättshjälpsnämndema står f.n. under lillsyn av domstolsverket, som

Prop. 1978/79:90 196

enligt sin instruktion skall leda och samordna verksamheten. I detta ingår bl.a. att meddela föreskrifter, råd och anvisningar, fastställa taxor enligt rättshjälpslagen saml företräda slalen vid lalan mol allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp.

Inom verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över rättshjälps-nämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt rättshjälpslagen. Besvärsnämnden består av ordförande och sex andra ledamöter.

Under år 1976 inkom 1 222 ärenden till besvärsnämnden. Ändringsfrekvensen var ca 25 %. Besvärsnämndens beslut kan inte överklagas.

Utredningen anser inte att det finns anledning alt ändra på domstolsverkets funktion som tillsynsmyndighet när det gäller rättshjälpen.

F. n. är det allmännas möjligheler att överklaga beslut i rättshjälpsfrågor begränsade. Domstolsverket har i sin instruktion tillagts fullföljdsrätl mot allmän domstols beslut om kostnad för rättshjälp, dvs. beslut om ersättning till biträde och offentlig försvarare samt beslut om återbetalningsskyldighel enligi 31 § rättshjälpslagen. Beslul av rätlshjälpsnämnd kan överklagas endast av enskild part. Utredningen anser att detta förhållande är otillfredsställande och lägger fram förslag som innebär att domstolsverket ges behörighet att överklaga även beslut av rättshjälpsnämnd. 1 samband därmed föreslås atl besvärsnämnden görs fristående från domstolsverket. Verket bör emellertid även i fortsättningen ombesörja alt besvärsnämnden har tillgång lill föredragande- och kanslipersonal.

Utredningen pekar också på att bättre möjligheter att övervaka och granska myndigheternas hantering av rättshjälpsfrägor kan skapas om man inför någon form av allmäni ombud i rältshjälpsfrågor. Något förslag har emellertid inte lagts fram i detta hänseende.

De remissinstanser som behandlar besvärsnämndens ställning intar en positiv hållning till förslaget alt göra nämnden fristående i förhållande till domstolsverket. 1 fråga om nämndens lokalisering anser ett par instanser all nämndens fristående ställning bör betonas genom atl nämnden flyttar lill annan ort, förslagsvis Stockholm. För detta skulle också rekryteringsskäl lala.

Jag delar utredningens mening att domstolsverket även i fortsättningen bör fungera som ceniral tillsynsmyndighet över rältshjäipsnämnderna. Domslolsverkel bör liksom f. n. dessutom ha vissa befogenheter som berör övriga myndigheters handhavande av rättshjälpen. Sålunda bör det ankomma på verket att fastställa bl.a. taxa vid bestämmande av biträdesersätlning saml del närmare innehållei i ansökan om allmän rättshjälp.

Del är angeläget att alla beslut i rättshjälpsfrågor, således även t. ex. beslul som innefattar beviljande av rättshjälp, kan överprövas. Della gäller oavsett vilken myndighet som har fattal beslutet. Jag anser därför att en representant för det allmänna bör få möjlighet att fullfölja lalan inte bara när beslutet har fattats av allmän domstol ulan också i övriga fall. Del är naturligt att denna talerätt läggs på domstolsverket. För de fall då talan

Prop. 1978/79:90 197

fullföljs hos besvärsnämnden förutsätter emellertid denna ordning atl besvärsnämnden frigörs från verket och blir en självsiändig myndighet.

Jag förordar alltså att besvärsnämnden görs till en fristående myndighet och att domstolsverket får rätt atl fullfölja talan mot beslul i rältshjälpsfrågor av alla myndigheter i den mån beslutet är överklagbart. Nämnden bör liksom nu ligga i Jönköping.

11.11 Ikraftträdande m. m.

Det är givetvis angeläget all de ändrade reglerna i rättshjälpslagen träder i kraft så snart som möjligt. För att den nya ordningen skall kunna fungera fordras emellertid ett visst förberedelsearbete. Genom att beslutsbefogenheter enligt lagen sprids ul på ett slorl antal myndigheter saml advokater och biträdande jurister vid advokatbyrå fordras en omfattande informations- och utbildningsverksamhet. Vidare måsle nya mtiner beträffande bl. a. ekonomiadministrationen tillskapas.

Nedskärningen av rättshjälpsorganisationen ställer särskilda krav. Sålunda måste bl. a. eftersträvas att personalavvecklingen löses på ett för berörda parter tillfredsställande sätl.

Med beaktande av nu angivna synpunkter förordar jag att reformen i princip skall träda i krafl den I juli 1979. Jag avser emellertid all förorda övergångsbestämmelser som innebär atl de ärenden vari rättshjälp har beviljals före reformens ikraftträdande i vart fall övergångsvis Skall handläggas enligt äldre bestämmelser. Även vissa bestämmelser av materiell natur rörande ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd bör efter reformen alltjämt gälla i dylika ärenden som inte avslutats vid ikraftträdandet. En sådan ordning ger möjlighel för regeringen att genomföra en successiv avveckling av verksamheten vid de rältshjälpsnämnder som skall upphöra. Även frågan om medel och tjänster under avvecklingsskedet för de rättshjälpsnämnder som skall upphöra avser jag att ta upp i samband med behandlingen av budgetpropositionen för budgetåret 1979/80.

11.12 Kostnadsfrågor

Utredningen framhåller att det är svårt att göra nägra exakta beräkningar av de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag.

Den nuvarande rältshjälpsorganisationen beräknas av utredningen kosta omkring 8 milj. kr. per år. Utredningen anser att dess förslag åtminstone på sikt innebär att kostnaderna bringas ned med omkring 50 % eller omkring 4 milj. kr. per år. Någon kostnadsökning av betydelse anses ej uppkomma hos dem som övertar rättshjälpsnämndsuppgifter, nämligen advokater och domstolar. Förslaget om en enklare ordning för fördelning av motparts ersättningsskyldighet torde enligt utredningen medföra vissa

Prop. 1978/79:90 198

kostnadsbesparingar hos kronofogdemyndighet. Summan av besparingarna hos kronofogdemyndigheterna motsvarar ungefär statsverkets utgifter för att i vissa fall överta den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift.

När det gäller kosinaderna för rådgivning räknar utredningen med en viss kostnadsökning men anser atl storleken inte kan anges.

Utredningen föreslär vidare ökade möjligheter till rättshjälp i massärenden och för näringsidkare samt bätire förmåner vid bodelning med anledning av äklenskapsskillnad eller boskillnad. Utredningen har också rekommenderat en generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. Den kostnadsökning som föranleds av dessa förslag beräknar utredningen till 6,5 milj, kr.

Förslaget att låta advokat själv bevilja allmän rällshjälp och arbeta pä ett ärende upp till sex timmar innan rältshjälpsfrågan underställs nägon myndighets prövning kan enligt utredningen innebära risker för en praxisförskjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar emellertid inte med atl det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.

När det gäller den föreslagna generösare regleringen av förutsättningarna för offentligt biträde i ärenden om främst administrativa frihetsberövanden och utlänningsärenden uppskattar utredningen koslnadsökningen lill 2,7 milj. kr. perår.

Sammanfallningsvis beräknar utredningen den sammanlagda kostnadsökningen till omkring 9 milj. kr. per år. Två av utredningens experter har emellertid i särskilt yttrande uttalat att kostnadsökningarna för statsverket kan väntas bli 4 milj. kr. störte än vad utredningsmajoriteten räknat med.

Vad gäller de inbesparingar som följer av att personalen och antalet nämnder minskas kan jag i stort sett biträda utredningens uppfattning alt åtminstone på sikt kostnaderna bör minska med omkring 50 %. Statsverkets koslnader för rättshjälpsnämnderna uppgick kalenderåret 1977 lill i runda tal 9 milj. kr. För budgetåret 1977/78 kan kostnadema beräknas ha uppgått till drygt 9,5 milj. kr.

De ändrade reglerna om beslutsfunktioner tillför främst tingsrätterna ökade arbetsuppgifter.  Eftersom de ökade arbetsuppgifterna sprids till samtiiga tingsrätter torde ökningen vara av mindre belydelse och rymmas inom ramen för befintiiga medel.

Några större koslnadsökningar för rådgivning lorde inte uppkomma med hänsyn bl. a. till den mer restriktiva praxis som skall gälla för nedsättning och efiergift av rådgivningsavgifi.

1 fråga om antalet ärenden angående allmän rättshjälp lorde endasl de ändrade reglema om rällshjälp för näringsidkare medföra en ökning. Jag räknar som tidigare nämnts med en fördubbling av antalet sädana ärenden, dvs. en ökning med 500. Om man uppskattar kosinaden per ärende lill ca 1700 kr,, skulle resultatet bli en kostnadsökning om 850000 kr. Från denna summa skall avräknas vad som flyter in i rätlshjälpsavgift.

Eftergift eller nedsättning av rätlshjälpsavgift torde i fortsättningen bli

Prop. 1978/79:90 199

mindre vanlig. Vad som kommer att inbetalas i sädan avgifl är emellertid svårt atl uppskatta.

Biträde enligt rättshjälpslagen kommer i fortsättningen atl i större utsträckning ulföra ersätlningsgilll arbete utan föregående prövning av myndighet. Delta är en följd av förslagen om rätt för advokat och biträdande jurist vid advokatbyrå atl bevilja allmän rättshjälp samt om rätt till retroaktiv ersättning för arbete m. m. före biträdesförordnande. Genom att prövningen av ersättningen alltid ligger hos myndighet torde emellertid några kostnadsökningar inte behöva befaras.

De regler som har föreslagits i fråga om ersättning för vissa inställelsekostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. FB och om parts ersättningsskyldighet för räitshjälpskostnader vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad eller boskillnad kan antas föranleda endast obetydliga koslnadsökningar.

Vissa kostnadsökningar föranleds av nya regler som rör medling, expeditions- och exekulionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader. Även de ändrade reglerna om fördelning av motparts ersättningsskyldighet för kostnad för allmän rättshjälp kommer att leda till fördyringar. Det är vanskligt att närmare beräkna de samlade kostnadseffekterna av dessa förslag. Merkostnaderna torde emellertid i stort sett uppvägas genom alt förfarandet förenklas i avsevärd mån.

Utredningens förslag lill vidgade möjligheter att få offentligt bilräde föranleder, som tidigare har nämnts, ej någon ålgärd från min sida i detla ärende.

Sammanfattningsvis bedömer jag att de besparingar som följer av de organisatoriska förändringarna uppgår till ca 5 milj. kr. per år, räknat i dagens kostnadsläge. De kostnadsökningar som uppslår lill följd av de olika reformförslagen torde, under de förutsättningar som jag nyss har angell, täckas av detta belopp.

12    Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291),

5. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten,

6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

7. lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd,

8. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

Prop. 1978/79: 90 200

9.    lagom ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,

10.    lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psy
kiskt utvecklingsstörda.

Vid upprättande av lagförslagen under 5 samt 9 och 10 har samråd skett med cheferna för handelsdepartementet resp, socialdepartementet. Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

13    Specialmotivering

13.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Enligt departementsförslaget har rällshjälpslagen omdisponerats något. Paragrafindelningen har dock i möjligaste mån behållits oförändrad. Förevarande avsnitt upptar en fullständig genomgång av bestämmelsema i lagen. I de delar som inte berörs av departementsförslaget åsyftas ingen ändrad innebörd i förhållande till vad som gäller f. n.

Inledande bestämmelser

1 §

Av gällande lag torde följa att den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälp begärs måsle angå den rällssökande personligen. Vid varje form av rättshjälp anges det behov av bistånd som skall vara för handen. Att, som utredningen har föreslagit, införa en generell föreskrifi därom i de inledande bestämmelserna torde inte vara nödvändigt. Paragrafen kan sålunda bi-behällas oförändrad.

2  §

Försia slyckel i paragrafen behålls oförändrat.

I andra stycket fmns f. n. en beslämmelse om all chef för allmän advokatbyrå skall vara advokat. Ifrågavarande bestämmelse kan lämpligen las in i författning som i övrigi reglerar sådan advokatbyrås verksamhei. Andra siycket har därför fått utgå.

3  §

Paragrafen innehåller liksom f n. vissa centrala regler om rättshjälps-nämnderna, I två nya stycken införs forumbestämmelser, som avser samtliga rättshjälpsfrågor som handläggs av rättshjälpsnämnd. 1 huvudsak motsvarar bestämmelsema vad som f. n, gäller om vilken nämnd som skall uppta ansökan om allmän rättshjälp och om offentligt bilräde. I näst sista stycket i 3 § ges föreskrifi om att rättshjälpsnämnd skall stå under tillsyn av domslolsverkel. Bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11,10,2)

Prop. 1978/79:90 201

4  §

Paragrafen motsvarar 4 § gällande rättshjälpslag. I sakligt hänseende har den ändringen dock gjorts att rältshjälpsnämndernas lekmannaledamöter utses efter förslag av Landstingsförbundet efter hörande av landstingskommuner och kommuner uianför landstingskommun inom rättshjälpsnämndens verksamhetsområde. Kommuner utanför landstingskommun tillhör numera Landstingsförbundei. Den angivna ordningen föranleds av all antalet rättshjälpsnämnder minskas betydligt.

5  §

Paragrafen, som behandlar beslutförhet m. m. vid rätlshjälpsnämnd, har behållits oförändrad.

5 a §

Paragrafens försia stycke upptar en föreskrift om att det för prövning av besvär i vissa frågor om rättshjälp finns en besvärsnämnd. Besvärsnämndens ställning har berörts närmare i den allmänna motiveringen.

Enligt andra stycket skall närmare bestämmelser om besvärsnämnden meddelas av regeringen.

5 b §

I paragrafen anges vilka organ som skall vara jämställda med allmän domstol vid lillämpningen av vissa bestämmelser i rättshjälpslagen. Omfattningen av den krets som jämställs med allmän domstol har närmare berörts i den allmänna motiveringen.

6§

Till paragrafen, som i övrigi behållits oförändrad i sak, har lagts en föreskrift om atl det ankommer på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket att meddela närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhällanden.

Innebörden av allmän rättshjälp är att staten betalar kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Vilka dessa kostnader är framgår av 9 och 10 §§, Den rättssökande skall efter förmåga själv bidra till att betala kostnaderna. Vidare kan en tappande motpart förpliktas betala dessa kostnader. Beslut om rättshjälp har emellertid även andra verkningar som kan vara till fördel för den rällssökande. Sålunda är den som har rättshjälp t. ex. i viss utsträckning befriad frän avgifisskyldighet (jfr 9 a §).

F. n. torde gälla att endast den är berättigad till allmän rättshjälp som har kostnader som faller in under någon av reglerna om förmåner vid allmän rättshjälp (9 och 10 §§). Finns inte sådana kostnader anses behov av allmän rättshjälp inte föreligga. Denna huvudprincip bör beslå även i den ändrade lagen. I 9 a § har emellertid, som antytts, införts bestämmelser om befrielse från vissa avgifter och kungörelsekostnader. Avgiftsbefrielsen gäller ex-

Prop. 1978/79:90 202

peditions- och exekutionsavgifter. Även den som endast skulle ha kostnader för sådan avgift eller kostnad bör kunna beviljas allmän rättshjälp. Avgiftsbefrielsen utgör emellertid inte nägon kostnad för rättshjälpen. Vid tillämpning av bl.a. reglerna om återbetalningsskyldighet för tappande motpart skall sålunda exempelvis kungörelsekostnad inte beaktas.

7§

Paragrafen, som handlar om allmän rättshjälp lill dödsbo, har, bortsett från en formell jämkning av samma art som i 6 § försia stycket, lämnats oförändrad i sak.

8 §

I denna paragraf har i punklerna 1 och 2 företagits en ändring av redaktionell nalur i syfte att uppnå en terminologi som är ensarlad med den i 16 S andra slyckel. Vidare har punkt 3 rörande näringsidkare ändrats. Syftei är att åstadkomma en viss liberalisering av möjligheterna för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Den närmare innebörden av bestämmelsen i denna punkt framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 11.5.2). I andra stycket'har förelagits en jämkning av formell natur.

9 S

I försia siycket har andra meningen tagits bort som en följd av att institutet allmän rättshjälp utan beslul av rättshjälpsnämnd utmönstras.

Till kretsen av domstolar i andra slyckel punkl 2 har förts marknadsdomstolen.

Som en ytterligare förmän i andra stycket punkt 4 har förts in kostnad för inställelse vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken. Genom en ändring i 21 kap. 11 § föräldrabalken införs samtidigt en möjlighet att i viss utsträckning fä ersättning för motsvarande kostnad utanför rättshjälpssystemets ram. Likartade bestämmelser utanför rättshjälpslagen finns bl.a. i förvaltningsprocesslagen (1971:291), utlänningslagen (1954:193) och LSPV. Beträffande förhållandet mellan de särskilda bestämmelserna om ersättning för inslällelse enligt dessa lagar och bestämmelsen i 9 § andra stycket 4 rättshjälpslagen gäller atl de särskilda bestämmelserna skall tillämpas i första hand. Försl om ersättning inte kan utgå enligt dessa regler bör rättshjälpsreglema tillämpas (prop, 1972:4 s, 261, 1972:132 s. 216). Motsvarande bör gälla i förhållandel meUan rättshjälpslagen och den nu berörda bestämmelsen om ersättning enligt 21 kap. II § föräldrabalken.

1 9 § andra stycket 5 upptas f. n. bestämmelser om vissa expeditions- och exekulionsavgifter. 1 enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen har huvuddelen av dessa avgifter fått utgå ur rättshjälpslagens förmånskalalog samtidigt som avgiftsbefrielse införs i motsvarande mån. Endast tilläggsavgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen

Prop. 1978/79:90 203

(1971:1027) kvarstår som förmån i punkl 5.

Normalt omfattas verkställighet inte av den rättshjälp som lämnats i den angelägenhet som lett fram till exekutionstiteln. Föreligger behov av allmän rättshjälp i del exekutiva förfarandet får rättshjälp sökas särskilt i denna angelägenhet. Ett undantag från den angivna regeln finns emellertid. Verkställighet som avser kvarstad, skingringsförbud eller annan säkerhetsåtgärd omfattas nämligen av den rättshjälp som lämnals i den angelågenhet som föranlett säkerhetsåtgärden. Finns enligt vad som nu sagls beslut om allmän rättshjälp som omfattar även verkställigheten och skall till-läggsavgift utgå omfattas avgiften av förmånssystemet.

Kostnad för verkställighet av säkerhetsåtgärd kan, med det undantag som anges i 199 § 1 mom. andra meningen ulsökningslagen (1877 nr 31 s. 1), inte tas ut i verkställighetsärendel. Sådan kostnad kan däremot utdömas som en rällegängskoslnad i mål som den rällssökande redan anhäng-iggjort eller som han har alt anhängiggöra i samband med att säkerhetsåtgärden beviljas. Kostnaden kommer följaktiigen att falla in under bestämmelserna i 31 och 32 §§ saml 33 § första-tredje styckena rättshjälpslagen. Genom all endast tilläggsavgift kvarstår som rätlshjälpskostnad får reglerna endast betydelse för denna typ av kostnad.

Säsom framgår av den allmänna motiveringen har ändringama i reglerna om exekutionsavgifter föranleits bl.a. av önskemålet atl domstolen skall ha kännedom om samtliga kostnader när ersättning fastställs så att slutreglering kan ske av domstolen. Har i rättslig angelägenhet som handläggs vid domstol uppkommit kända kostnader för verkställighet som ryms inom beslutet om rättshjälp lorde det inte föreligga några problem för domstolen att beakta kostnaderna när rätlshjälpsavgift skall fastställas och avräkning med biträde skall ske. Det bör åligga domstolen i nu angivna fall att inom ramen för sin skyldighet jämlikt 32 § att självmant fastställa ersättningsskyldigheten enligt 31 § undersöka om någon sådan rättshjälpskostnad uppkommit. Blir det först efter domstolens slutreglering känl att verkställighet av säkerhetsåtgärd föranlett rätlshjälpskostnad skall ny reglering ske. Av 29 § följer atl ärendet då handläggs av rättshjälpsnämnd.

Vad som nu sagts rör de fall där allmän rällshjälp gäller för det ärende där tilläggsavgiften uppkommit. Gäller inte sådani beslut - om exempelvis den rätissökande har haft allmän rättshjälp i ärendei som lett lill exekutionstiteln men ej har det i verkställighetsärendet - kan rättssökanden likväl fä befrielse från avgiften genom bestämmelse därom i 6 a § exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027).

Kostnad för kungörelse i mäl eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen enligt 9 § andra stycket 6 har utgått ur förmånskatalogen. I stället har i 9 a § motsvarande befrielse från kostnadsansvar införts.

Nuvarande punkterna 7 och 8 motsvaras i förslaget av punktema 6 och 7,

Prop. 1978/79:90 204

Som sista punkt i andra stycket har upptagits kostnad för medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken. Besiämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.3).

9 a §

I denna paragraf har tagils in de föreskrifier som reglerar befrielsen från vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader inom rättshjälpssystemet. Både i lagtekniskt och sakligt hänseende innebär bestämmelsema i huvudsak en återgång till det system som gällde enligt lagen om fri rättegång.

Första siycket innehåller bestämmelserna om befrielse från vissa expeditionsavgifter. Den närmare omfattningen av befrielsen har berörts i den allmänna motiveringen. Om den rätissökande samtidigt som han anhängiggör ett mål vid domstol ansöker om allmän rättshjälp skall ansökan behandlas innan frägan om ansökningsavgift las upp. För alt missbmk av rätten till kostnadsfri expedition skall kunna förhindras föreskrivs atl befrielsen endast avser expedition som är erforderlig i målel eller ärendei.

I andra stycket har tagils in en regel om befrielse från skyldighet att förskjuta och betala utsöknings- och försäljningsavgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen. Att regeln om befrielse från betalningsansvar ej påverkar ulsökningssvarandens ansvar har berörts i allmänna motiveringen. Bestämmelsen avser såväl fallet att någon åtnjutit allmän rättshjälp i ärendet fram till lagakraftvunnen dom som fallet atl den som haft sådan rättshjälp begär allmän rättshjälp på nytt för exekution. Vidare inbegrips den situationen att allmän rättshjälp begärs försl när verkställbart avgörande föreligger och begäran om rättshjälp således avser exekution.

Den nu förordade ordningen kommer att föranleda att bestämmelsen om befrielse från samma avgifter enligt 6 a § exekutionsavgiftskungörelsen kan utgå. Däremoi bör 6 a § bibehåUas, såvitt avser tilläggsavgift,

1 tredje stycket i paragrafen har intagits en föreskrift om befrielse från betalningsansvar från de kungörelsekostnader som tidigare omfattades av bestämmelsen om förmän i 9 § andra stycket 6, Befrielsen från kostnadsansvar i förevarande hänseende har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.5),

10 §

1 denna paragraf föreslås ingen ändring i sak. Detta innebär all om rällshjälp beviljats, vare sig detla skett av advokat, biträdande jurist, allmän domstol eller därmed jämställd myndighet eller rättshjälpsnämnd, det bör ankomma på rätlshjälpsnämnd atl utfärda ansvarsförbindelse enligt paragrafen .

Vad i specialmotiveringen liU 9 § andra stycket 5 sagts om kostnad för verkställighet av säkerhetsåtgärd och behandlingen av sådan kostnad vid fastställande av ersättningsskyldighet är tillämpligt även på kostnad enligt

Prop. 1978/79:90 205

10 § (prop. 1972:132 s. 219). Del bör alltså åligga domstol att i förekommande fall i samband med atl ersättningsskyldighet enligi 31 § skall fastställas undersöka om kosinad uppkommit i anledning av att säkerhet ställts enligt 10 §. Har ansvarsförbindelse enligt 10 § föranlett kosinad som blivit känd först efter domstolens sluireglering följer av 29 § att ärendet då skall handläggas av rätlshjälpsnämnd.

11 §

I första stycket upptas regler om rätlshjälpsavgift. Termen rättshjälpsavgift motsvarar den nuvarande termen kostnadsbidrag. Grundprinciperna för hur den rättssökande skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen undergår ingen förändring. Ett maximibelopp för rällshjälpsavgiften skall på förhand räknas ut så att den rättssökande får veta vad han högst får betala. Översliger rättshjälpskostnaderna rällshjälpsavgiften svarar staten för dessa överskjutande kostnader. Är rättshjälpskoslnaderna lägre än maximibeloppet motsvarar den avgift som slutligen skall belalas dessa kostnader. Maximibeloppet skall bestämmas när rättshjälpen beviljas (19 §). Vad den rätissökande slutligt får betala fastställs senare (29 §).

Genom formuleringen att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ klargörs att rättshjälpsavgiften aldrig får översliga de faktiska rättshjälpskostnaderna i den rättsliga angelägenheten. Vidare framgår att koslnader som faller under 9 a § inte är all anse som räitshjälpskostnader.

Enligt andra stycket ankommer det på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket att meddela närmare föreskrifter för beräkning av rätlshjälpsavgift,

12       §

Ändringarna i paragrafen avser dels rättshjälpsavgiftens storlek, dels terminologin. Vid beräkning av rällshjälpsavgiften skall årsinkomsten jämnas till närmasi lägre tusental kronor. Lägsta avgift skall uigöra 1 % av basbeloppet jämnad till närmasi lägre tiolal kronor. Föreskriften att avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger, undergår ingen saklig ändring. Här skall emellertid erinras om vad som framhållits i den allmänna motiveringen om att ökad reslriktiviiel bör eftersträvas vid nedsättning och eftergift (avsnitt 11.3).

Genom ändringar i paragrafen har termen kostnadsbidrag ersatts med rätlshjälpsavgift. Termen kostnadsbidrag återfinns även i 31 kap. 1 § första stycket RB. Denna bestämmelse får därför jämkas. Även viss annan ändring i 31 kap. 1 § RB bör vidtas. Ändringen berörs närmare i specialmotiveringen lill sistnämnda bestämmelse.

13       och 14 §§

Paragraferna behålls oförändrade.

Prop. 1978/79:90 206

15 §

Utöver en ändring av samma art som i 12 § har i överensstämmelse med vad utredningen förordat tillagts en föreskrift om alt jämkning av maximibeloppet skall ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när beloppet tidigare bestämdes. I nu avsedda jämkningsfall bör hinder inte föreligga att jämka beloppet under vad som redan har betalats,

I ett nytt andra stycke föreskrivs att allmän domstol beslutar om jämkning, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid domstolen. Enligt 5 b § jämställs med allmän domstol övriga domstolar och vissa förvaltningsmyndigheter. 1 annat fall ankommer prövningen pä rältshjälpsnämnden.

Möjligheten till jämkning enligt 15 § har hitintills i praktiken sällan utnyttjats. Fråga om jämkning torde f n. upptas endast på förekommen anledning. Någon rutinmässig undersökning av den rättssökandes ekonomi när rätlshjälpsärendet avslutas förekommer alltså inte. 1 syfte bl. a. atl befästa denna ordning har i Iredje stycket införts en regel om att fråga om jämkning skall tas upp bara om särskild anledning därtill framkommit.

16 §

1 denna paragraf regleras advokats och biträdande jurists rätt att bevilja allmän rättshjälp. Befogenheten omfattar vissa i lagen angivna rättsliga angelägenheter med anknytning till familjerätten. Den är begränsad till fall som är av den art att angelägenheten kan bli föremål för allmän domstols handläggning. Bestämmelsen är dock tillämplig även om det från början är klart mellan parterna att frågan skall lösas utomprocessuellt.

Ärende som skall anhängiggöras hos en förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet faller icke under bestämmelsen.

Nägon skyldighet för advokat eller biträdande jurist att bevilja allmän rättshjälp när förutsättningama enligt paragrafen är uppfyllda föreligger inte. 1 mål eller ärende som kan komma att anhängiggöras vid allmän domstol bör dock advokaten eller den biträdande juristen i möjligaste mån utnyttja sin befogenhet eller vänta med alt begära beslut om allmän rättshjälp tills målet anhängiggörs vid domstolen i stället för atl vända sig till rällshjälpsnämnd för alt få rättshjälpsfrågan prövad.

Beviljar advokat eller biträdande jurist allmän rättshjälp innebär detta att han också själv blir bilräde (19 § andra stycket). Någon möjlighet för advokat alt förordna annan advokat som biträde finns inte.

1 första stycket i paragrafen anges i vilka typer av mål och ärenden allmän rättshjälp får beviljas av advokat eller biträdande jurist. I uppräkningen ingår äktenskapsskillnad och boskillnad. Här bör anmärkas atl allmän rättshjälp i dessa fall inte innefattar bodelningsarbete i vidare mån än vad som f. n. kan anses gälla. 1 begreppei upprättande av äktenskapsförord inbegrips ingivande av förordet till domstol för att intagas i protokoll och kungöras. Däremoi bör åtgärder utan direkl samband med upprättandel, såsom exempelvis föranstaltande om testamentsvittnesförhör inte omfattas av 16 §.

Prop, 1978/79:90 207

1 andra stycket har vissa begränsningar förts in. Advokat eller biträdande jurist får sålunda inte bevilja allmän rättshjälp, om den rättssökande är dödsbo eller bosatt utom riket. Inie heller i fall då den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat säll behandlas ulom rikel får prövningen av rättshjälpsfrågan ske hos advokat eller biträdande jurist. Att advokat eller biträdande jurist ej får bevilja allmän rättshjälp i verkställighelsärenden har berörts i den allmänna motiveringen.

17      §

I paragrafen har intagits en bestämmelse om befogenhet för allmän domstol och därmed enligt 5 b § jämställda organ att bevilja allmän rällshjälp. Har rättslig angelägenhet blivit föremål för handläggning vid sådan myndighet, skall fråga om beviljande av allmän rällshjälp prövas av myndigheten. När ell familjerällsmål blivit anhängiggjort vid domstol upphör alltsä advokats och biträdande jurists behörighet all bevilja allmän rättshjälp i saken. Det innebär att det i fråga om beslutsbefogenheterna dras en skiljelinje mellan inom- och utomprocessueUa ärenden. Om emellertid en advokat eller biträdande jurist har beviljat allmäm rättshjälp i en familjerättslig angelägenhet som sedan blir föremål för handläggning vid domstol gäller detla beslut även under domstolsförfarandel. Något nytt förordnande av domstolen behövs alltså inte.

Domstol lar inom ramen för sin råttsvärdande verksamhet befallning med ärenden närmast såsom en registreringsmyndighet. Så är fallet beträffande ärenden över vilka det enligt 26 § protokollskungörelsen (1971:1066) förs boupptecknings- eller avhandlingsprolokoll, nämligen bl.a. äktenskapsförord, testamentsbevakning och bodelningshandlingar. Även den rättsvårdande verksamheten innefattar handläggning i rällshjälpslagens mening. Beslutsfunktionerna när det gäller rällshjälp i samband med bl. a. upprättande av äktenskapsförord tillkommer alltså domstolen när äktenskapsförordet givits in lill rätten för att tas in i protokoll och eveniuelli kungöras.

. 18 §

Enligi föreskrifi i paragrafen prövas fråga om allmän rällshjälp av rällshjälpsnämnd, om rättshjälp inte har beviljats enligt 16 § och det inte föreligger fall som anges i 17 §. Delta innebär bl. a. att rättshjälpsnämnd är behörig att pröva frågan om allmän rättshjälp i samtliga fall dä ärendei ännu inte har anhängiggjorts vid allmän domstol eller därmed jämställt organ eller då sådan handläggning avslutals i den rättsliga angelägenheten.

Motsvarighet till de bestämmelser om behörig rättshjälpsnämnd som nu finns i 18 § andra siycket återfinns i 3 § första stycket.

18      a §

Paragrafen överensstämmer i stort sett med 18 § första stycket i dess nuvarande lydelse.

Prop. 1978/79:90 208

19 §

Paragrafens första stycke har ändrats som en följd av atl behörigheten att bevilja allmän rättshjälp spritts ut på flera organ.

Även andra stycket har utan ändring i sak anpassats lill de nya reglerna om beslutsfunktioner. Behörigheten att förordna biträde skall alltså följa de principer som anges i 17 och 18 §§. Bestämmelse om detla finns i 21 § sista slyckel. Till slyckel har lagts en bestämmelse enligt vilken advokat eller biträdande jurist som enligt 16 § beviljat allmän rättshjälp är biträde ät den rällssökande utan särskilt förordnande. Av denna bestämmelse följer ocksä alt advokat eller biträdande jurist inte kan bevilja allmän rättshjälp när den rättssökandes rättshjälpsbehov uteslutande avser andra förmåner än bilrädeshjälp.

Tredje och fjärde styckena i paragrafen är oförändrade.

20 §

1 första stycket behålls nuvarande föreskrift om atl rättshjälpskostnader som uppkommer efter det att beslul om allmän rällshjälp meddelats betalas av allmänna medel. Biträdeskoslnad ersätts vidare för tiden efterdet att ansökan om allmän rättshjälp har gjorts hos den myndighei som har att beslula om allmän rättshjälp. När del gäller biträdeskostnad som har uppkommit före sådan an.sökan vidgas möjlighetema till ersättning. Sålunda föreskrivs all av allmänna medel belalas även sådan biträdeskostnad, om arbetet har varil av mindre omfattning eller brådskande art och om ansökningen har gjorts ulan väsentligt dröjsmål. Regeln får betydelse i de fall advokat eller biträdande jurist inte själv beslutar om allmän rättshjälp.

Syftei bakom utvidgningen är bl. a. alt i ärenden som anhängiggörs hos domstol eller därmed likställd myndighet rältshjälpsfrågan normalt skaU prövas hos domstolen eller myndigheten och inte hos rättshjälpsnämnd. I ärenden som inte leder till process bör en strävan vara att rättshjälpsnämnden avgör frågan om beviljande av allmän rättshjälp samtidigt som ersättningsfrågan prövas.

Som nyss nämndes utgår ersättning liksom f.n. alltid för biträdeskoslnad som hänför sig till tiden mellan ansökan om allmän rättshjälp och beviljandet. En förutsättning är alltså att ansökan bifalls antingen av myndighet som äger bevilja allmän rättshjälp eller efter besvär av besvärsinstansen. En annan förutsäitning bör vara alt det föreslagna biträdet fär biträdesförordnande.

Enligt nuvarande ordning krävs för rätt till ersättning före ansökan om allmän rättshjälp att ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål. Bestämmelsen syftar främst till atl ge visst rådrum för alt färdigställa själva ansökningen. Ibland kan den rällsliga angelägenhelen vara så vidlyftig och invecklad att en mera omfaitande genomgång med klienten är nödvändig, bl.a. för atl den förutsatta intresseprövningen skall vara möjlig.

Genom bestämmelsens ändrade formulering blir det i begränsad ul-

Prop. 1978/79:90 209

sträckning möjligl för bilräde all, innan allmän rällshjälp begärs, med rätt lill ersättning av allmänna medel ulföra arbele som inte direkl hänför sig lill upprättande av ansökan. För att sådan retroaktiv ersättning skall ulgä måste det självfallel fordras all arbelel hänför sig lill den rättsliga angelägenhei för vilken allmän rättshjälp sedan beviljas. Vidare måste del krävas att den rättssökandes förhållanden under hela den tid ersätiningen avser varit sädana alt allmän rällshjälp kunnai beviljas honom. Biträdel bör även ha åtagit sig all motta förordnande som biträde enligt rällshjälpslagen för den händelse huvudmannen får allmän rättshjälp.

När det gäller den närmare innebörden av kravet att ansökan gjorts ulan väsentligt dröjsmål bör följande gälla. Är del fråga om allmän rättshjälp i ärende som skall anhängiggöras vid domstol eller därmed likställd myndighet bör ansökan som regel göras för kärande eller molsvarande senasi när ärendei anhängiggörs och för svarande eller motsvarande senast när han första gängen ingår i svaromål i rättegången eller i förfarandet. Görs ansökningen senare bör retroaktiv ersättning dock kunna utgå om sökanden visar alt godtagbara skäl för dröjsmålet föreligger.

Utsträcks den lidsperiod under vilken ell bilräde skall få utföra arbete som berättigar lill retroaktiv ersättning alllför långt uppslår svårigheter för handläggande myndigheter att bedöma om de allmänna förutsättningarna för biträdes rätt till ersättning av allmänna medel förelegat. En viss begränsning bör därför gälla. Normalt bör högsl någon månads dröjsmål kunna godias.

En begränsning bör även gälla avseende den lid ett biträde skall få lägga ned pä ärendet innan myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp prövar rättshjälpsfrågan. Den längsta tid som bör kunna godias ulan att ansökan görs bör som en huvudregel vara den tid som kan anses motsvara vad en advokat debilerar under en arbetsdag. I vissa fall kan del emellertid vara befogal för ett biträde att under en begränsad tidsrymd göra en förhållandevis stor arbetsinsats utan att underställa rättshjälpsfrågan myndighetsprövning. Exempel på detta kan vara då uppdragei avser en svårbedömd fråga om kvarstad, där fara är i dröjsmål. Även eljesl bör det finnas utrymme för retroaktiv ersättning, om extraordinära omständigheter är för handen. Därför har i paragrafen föreskrivits att sådan ersättning fär utgä om synnerliga skål föreligger.

Vad nu sagts bör kunna uigöra uigångspunki både för domstol och därmed jämställd myndighet och för rättshjälpsnämnd vid tolkningen av retro-akUvitetsregeln. Till skillnad från gällande rätl görs i detta sammanhang ingen skillnad mellan å ena sidan advokat och biträdande jurist och å andra sidan annat biträde. Den nu beskrivna ordningen anknyter till vad som gäller för offentlig försvarare och som gällde för biträde enligt lagen om fri rättegång (se NJA 1964: 368 och där anmärkta rättsfall).

Andra stycket i paragrafen har utgått som en följd av all institutet allmän rättshjälp ulan beslul av rättshjälpsnämnd utmönstras. 14   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 210

Den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket har bibehållits i sak oför-ändriid.

21  §

1 första slyckel i paragrafen har lagils upp gällande bestämmelser om vem som lår förordnas som bilräde. Alt advokat eller biträdande jurist i vissa fall fflr vara bilräde ulan särskilt förordnande framgår av 19 § andra stycket. Vidare finns i stycket en bestämmelse om entledigande av bilräde.

I andra och tredje styckena har upptagils bestämmelser om byle av biträde och om substitution. Bestämmelserna har kommenterats i den allmänna motiveringen i avsniii 11.8.1.

Paragrafens sisla stycke ger en regel om vem som beslutar i de frågor som omfattas av paragrafen.

22  §

1 paragrafens första stycke har förelagils ändring som föranleds av att den rällssökandes kosinad för medling enligi 42 kap. 17 § rättegångsbalken ulgör förmän enligi rällshjälpslagen. Därjämte har viss formell jämkning skett. Till nuvarande andra slyckel har lagls en bestämmelse om alt ersättning får jämkas om biträde missbmkat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller all beslula om substilulion eller om del eljesl föreligger särskilda skäl. Jämkning bör kunna ske lill noll. Exempel på jämkningssilua-lioner är då advokal eller bilrädande jurisl har beviljal allmän rättshjälp i strid mot beslämnielserna i 8 §. Även misskölsel av rättshjälpsärende eller andra omsländigheier som kan medföra all ombud avvisas jämlikt 12 kap. 5 § RB,48 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) eller 6 § förvaltningslagen (1971:290) kan inverka pä ersätiningen.

Tredje slyckel innehåller besiämmelser om vilket organ som fastställer bl. a. biträdesersältning. Vad gäller ersättning lill medlare har endast allmän domstol fått befogenhet att besiämma ersättning. Sådan ersättning skall, såsom utgörande rättegångskostnad, yrkas innan handläggningen vid domstolen avslutas. Ersättning lill medlare enligt 22 § skall avse uppdraget i dess helhet, även om blott den ena parten har allmän rättshjälp, Humvida part som inte har rällshjälp skall ålerbelala medlarkoslnaderna eller någon del därav är atl bedöma enligt allmänna regler som rättegångskostnad (jfr 31 S försia stycket rällshjälpslagen).

23  S

Paragrafen har gjorts lillämplig även på medlare. I övrigt har ingen ändring gjorts.

24  §

1 konsekvens med ändringen av 9 § andra stycket punkt 2 har marknadsdomstolen förts in i kretsen av domstolar i 24 §. I övrigt är paragrafen som behandlats i den allmänna motiveringen (avsnilt 11.6.2), oförändrad i sak.

Prop. 1978/79:90 211

25  §

1 denna paragraf upptas som huvudregel all rältshjälpsnämnd beslutar om uiredning i angelägenhet som ej handläggs vid allmän domstol, bosladsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt. Är det fräga om utredning av mindre omfattning får biträde eller skiftesman som förordnals i ärende om bodelning beslula i frågan. Närmare regler om vad som skall anses som uiredning av mindre omfattning kan meddelas i förordning. Bestämmelsen har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.2).

26 §

1 andra slyckel har tillagts en föreskrift som ger länsrätl befogenhei all beslula om ersättning för vissa inslällelsekostnader vid läkarundersökning enligi 21 kap. 10 § föräldrabalken.

27  §

I försia stycket har termen kostnadsbidrag ersatts med rätlshjälpsavgift. Vidare saknas i paragrafen motsvarighel lill gällande ordning enligt vilken den rättssökande kan betala kostnadsbidrag genom all direkl belala kosinad för allmän rättshjälp. Vidare har i stycket företagits en ändring i syfte att klariägga alt även biträde som jämlikt 19 § andra siycket andra meningen inte fått förordnande av myndighet, faller under försia stycket i paragrafen.

Andra stycket reglerar liksom gällande lag avräkning med biträdel. Sålunda skall från ersättning enligt 22 § avräknas vad den rällssökande är skyldig alt ulge som rätlshjälpsavgift till biträdet. 1 de allra flesta fall kommer den avgift som skall avräknas atl uigöra samma belopp som maximibeloppet.

Ordningen för avräkning med biträde påverkas av att rällshjälpsavgiften kan komma att fastställas mer än en gång. Så är fallel t.ex. när ell mål eller en delfråga i ell mål överprövas i högre instans. Vid avräkning är utgångspunkten för hur rättshjälpsavgiflen skall bestämmas följande. Översliger rättshjälpskoslnaderna maximibeloppet bestäms rättshjälpsavgiften till maximibeloppet med hänsyn lagen lill eventuell jämkning. De koslnader som översliger avgiften svarar statsverket för. Uppgår rättshjälpskoslnaderna till lägre belopp än maximibeloppet, bestäms rättshjälpsavgiften lill samma belopp som rättshjälpskoslnaderna.

Om biträdels ersättning understiger den avgift som skall avräknas och kostnader utöver biträdesersättningen har uppkommit i rältshjälpsärendel, svarar bilrädet mol statsverket för mellanskillnaden och har att inbetala denna. Av 28 a § följer att, för del fall rätlshjälpsavgift som uttagits av den rällssökande översliger biträdesersätlningen och övriga koslnader i rätlshjälpsärendet, mellanskillnaden skall äierbelalas lill den rällssökande, med reservalion för vissa fall då handläggningen av den rättsliga angelä-

Prop. 1978/79:90 212

gcnheten fortsätter.

Ersättning och i samband därmed rätlshjälpsavgift kan, som nyss berördes, komma all fasislällas ivå eller flera gånger i ell och samma rättshjälps-ärende i fall dä beslut av lägre instans i huvudsaken överklagas. Flera pä varandra följande beslul kan ocksä förekomma när besvär anförs över fastställd bilrädesersätlning. Fall där högre instans fastställer ersältning och rätlshjälpsavgift före lägre instans kan även tänkas, 1. ex. när interimistiskt beslul i tingsrätt överklagas till hovrätt. Hovrätten skall därvid i samband med all besvären avgörs faslsiälla biträdesersättning och rätlshjälpsavgift. Tingsrätten, där målet fortsätter under liden, skall senare i samband med all huvudsaken avgörs faslsiälla biträdesersätlning för arbetet i tingsrällen och på nyll besiämma rätlshjälpsavgift.

Fall kan också tänkas uppkomma där tvä myndigheter, som skall fastställa biträdesersätlning och rätlshjälpsavgift, står i begrepp att fatta sådana beslul vid ungefär samma lidpunki. Därvid måste myndigheterna samordna sina beslul i rältshjälpsfrågan. Dessa fall lorde bli myckel sällsynta och lorde ej fordra särskilda bestämmelser.

När ell senare beslut om rätlshjälpsavgift innebär en höjning av avgiften jämfört med lidigare beslul skall den beslutande myndigheien låla avräkna avgiften mot bilrädesersällningen sä länge den höjda avgiften ryms inom maximibeloppet. Innefattar det senare beslutet även en jämkning av maximibeloppet på så sätt alt detta bestäms till högre belopp än det ursprungliga maximibeloppet, skall den rällssökande av den beslutande myndigheien åläggas all lill siaisverkel inbelala den del som överstiger del först fastställda maximibeloppet. Denna del skall följaktiigen ej avräknas mot biträdesersättningen.

Finns ej biträde enligt rättshjälpslagen, skall enligt tredje stycket rättshjälpsavgiflen betalas till statsverket.

Den myndighet som gör avräkning i rältshjälpsärende skall ombesörja an därav föranledda utbetalningar från statsverket verkställs. Föranleder avräkning att den rätissökande eller biträde skall inbetala belopp till statsverket skall i lämplig ordning bevakning ske av atl betalning äger mm. Närmare föreskrifter i dessa hänseenden kan meddelas av regeringen.

28 §

Paragrafen har ändrats i formelll hänseende, bl.a. som en följd av den ändrade lerminologin.

28 a §

1 paragrafen regleras återbetalning av rättshjälpsavgift lill den rättssökande . I tydlighetens intresse har sålunda föreskrivits att om rättshjälpsavgiflen fastställs till lägre belopp än del som den rättssökande tidigare inbetalat skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.

Den föreslagna ordningen innebär som lidigare framhållits bl.a. all er-

Prop. 1978/79:90 213

sättning och rällshjälpsavgifi skall beslämmas inslåns för instans. Förs exempelvis i hovrätt talan mot ell inlerimisliskl beslul av tingsräu skall hovrätten faslställa rätlshjälpsavgift. Är denna avgift lägre än maximibeloppet - kostnaderna i hovrätten understiger detta belopp - föreligger enligt vad som nyss sagls en återbetalningsskyldighel för biträdel eller, mer sällan, statsverket gentemot den rättssökande. Om återbetalning bör komma till stånd är emellertid beroende också av andra fakiorer. En vanlig situation torde vara atl ärendets fortsatta handläggning ger upphov till ytterligare bi-Irädeskostnader. En avräkning med biträdet och fastställande av rätlshjälpsavgift blir då ånyo aktuell. Efter det atl rätlshjälpsavgift fastställts i en instans kan i nästa instans också uppkomma koslnader för rättshjälpen som inte avser ersättning lill bilräde, exempelvis uiredningskoslnad. Del framstår som mindre lämpligi all den rällssökande ålerfär medel som han vid ell senare lillfälle på nyll skall belala i rällshjälpsavgifi. Å andra sidan kan den rällsliga angelägenhelen fortsätta efter den försia avräkningen men med ell annal bilräde ål den rättssökande. 1 det fallet bör givelvis den rällssökande i förekommande fall av biträdet få tillbaka vad han eriagt för mycket.

I syfte all ge ulrymme för rimliga bedömningar i varje särskilt fall har i paragrafens andra mening föreskrivits att med återbetalning får anstå, om del finns anledning antaga att högre avgifl kommer att fastställas på gmnd av ytterligare kostnader för rättshjälpen.

Genom lämpligt utformad blankeltext bör den rättssökande i samband med avräkning informeras om att ny rätlshjälpsavgift kan komma alt beslämmas om den rättsliga angelägenheten inte är avslutad och atl detta kan föranleda ytterligare betalningsskyldighet för honom. Med hänsyn till att del inte alltid med säkerhei kan sägas om en rätlshjälpsavgift bestäms slutligt har termen slutlig rättshjälpsavgift undvikits.

29 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om tidpunkt för bestämmande av rättshjälpsavgift och avräkning. Första och andra styckena avser fall då den rättsliga angelägenheten handläggs av allmän domstol och därmed jämställd myndighei. 1 tredje siycket fmns en regel om när rättshjälpsnämnd skall vidla molsvarande ålgärder.

Fastställande av rältshjälpsavgifl enligi 29 § första och andra styckena innebär i normala fall - beroende på om handläggningen av den rättsliga angelägenheten fortsätter eller ej, exempelvis i annan instans eller ulomprocessuelll — anlingen en partiell faslställelse av vad den rättssökande får betala för rättshjälpen eller en slutlig sådan fastställelse. Det vanligaste fallet dä domstol har att bestämma rätlshjälpsavgift och göra avräkning torde bli då domstolen skiljer angelägenheten i från sig och därmed ocksä för sin del avslutar handläggningen av rätlshjälpsärendet. 1 vissa situationer finns behov av atl dessförinnan kunna fastställa rättshjälpsavgift och göra

Prop. 1978/79:90 214

avräkning. Ell sädanl fall är då biträdet slutar atl ta befattning med rätlshjälpsärendet, I.ex. vid entledigande av biträdet. Ett annat fall kan vara dä rättshjälpen upphör. När biträdets ersättning bestäms mäsle den rätlshjälpsavgift som skall avräknas mot ersättningen fastställas. Bestämmelsen i försia slyckel avser sådana siiuaiioner. I andra stycket regleras fall då biträde ej finns eller biträdet ej begär ersättning.

Även när uppgiften att fastställa rättshjälpsavgift och göra avräkning ankommer på rättshjälpsnämnden kan enligt tredje slyckel på molsvarande sätl olika lidpunkter för detta komma i fråga.

Uppstår under ärendets gäng och utan atl biträdet avslutat sitt uppdrag eller rättshjälpen upphört behov för biträde alt genast fä ersältning av allmänna medel - exempelvis i äktenskapsmål i direkt anslutning till att tingsrätt meddelat beslul om betänketid - bör detta liksom f n. lösas genom att biträdel fär förskoll pä sin ersättning.

När myndigheien fastsläller rällshjälpsavgifi har den att utgä från maximibeloppet. Detla bör gälla även om rättshjälpsavgiften i samma angelägenhet fastställs flera gånger till följd av handläggning av angelägenheten i flera instanser. Som regel har maximibeloppet konsumerats av kostnaderna i försia instans. Det kan emellertid tänkas atl kostnaderna i den första instansen inte har uppgått till maximibeloppet och att avgiften enligt 29 § försia siycket bestämis till kostnaderna. Nästa gång rättshjälpsavgiften fastställs, vilket sker i den högre instansen, skall, som framgåti av specialmotiveringen till 27 §, maximibeloppet alltjämt vara utgångspunkten för faslställelse av rältshjälpsavgifl enligt 29 §.

Det förhållandet att beslut om rättshjälpskostnad överklagas utgör inget hinder mol all förelä åtgärder enligt 29 §.

30       S

Den föreslagna lydelsen av paragrafen motsvarar i sak nuvarande 29 §.

31       §

Enligt första stycket tillämpas reglerna om fördelning av rättegångskostnader i fräga om räitshjälpskostnader i mål eller ärende vid allmän domstol och därmed likställda myndigheter. Som en följd av de ändrade reglerna i 33 § om fördelning mellan siaisverkel och den rällssökande av den ersättning som lappande molparl har atl erlägga har den nuvarande föreskrifien i andra meningen i stycket att ersättningen skall utges lill siaisverkel fåll jämkas.

Innehållei i andra-fjärde slyckena har kommenlerals i den allmänna motiveringen (avsnilt 11.8.3).

Femle stycket överensstämmer med nuvarande fjärde stycket frånsell en jusiering som motsvarar den som gjorts i första stycket andra meningen.

Prop. 1978/79:90 215

32 S

1 paragrafen har endast gjorts ändring av samma art som i 31 S sista stycket.

33 §

1 första slyckel sägs all siaisverkel övertar den rällssökandes fordran på ersättning för rällshjälpskoslnader, om crsällningi:n till den  i om motsvarar den rätissökandes rättshjiilpsavgift uppgår lill högsl fem proceni av basbeloppet för okiober ärel innan rällshjälp begärs. Den lällssökande är i sådani fall berättigad all av siaisverkel återfå ell belopp motsvarande er-lagd rältshjälpsavgifl. Av praktiska skäl lorde del inie vara möjligl an kräva alltför omfattande undersökningar av om avgiften blivit eriagd. En uppgift om all avgiften erlagis bör, om den ej framstår som osannolik, som regel godias.

Andra stycke! upptar en föreskrift fördel fall all den del av ersiiilningen som motsvarar den rällssökandes rällshjälpsavgifi överstiger fem procent av basbeloppet. 1 del fallel skall den ersätlningsskyldige ulge sä stor del som molsvarar rättshjälpsavgiflen till den rällssökande och återstoden till statsverket. Den rällssökande har all själv driva in den summa som lillkommer honom. Av 9 a § följer emellertid all den som söker verkslällighel av myndighelens avgörande i denna del är befriad från bl. a. uisökningsav-gift.

Beiräffande försia och andra styckena kan i övrigi hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 11.8.2).

Tredje slyckel innehåller en regel för den siluaiionen all jämkad ersättningsskyldighet ålagts molparl.

Fjärde slyckel molsvarar nuvarande andra slyckel med vissa ändringar som föranlelis av lidigare ändringar i lagen rörande exekulionsavgifter.

Den närmare innebörden av reglerna i 33 § kan åskädliggöias a\ följande exempel hämlade från uiredningcns belänkande. FöriUsällningen är alt A har haft allmän rättshjälp i mäl mol B och vunnit målet hell. Gällande busbelopp antas vara 11 800 kr.

1.    Rällshjälpsavgiften uppgick lill 450 kr. Rättshjälpskoslnaderna upp
gick till 1 200 kr.

B skall lill statsverket ulge ersäiining för rättshjälpskoslnaderna med 1 200 kr.

A skall av statsverket erhälla den del av ersättningen som motsvarar rättshjälpsavgiften eller 450 kr.

2.    Rättshjälpsavgiften uppgick till 600 kr. Rättshjälpskoslnaderna upp
gick till 2 500 kr.

B skall utge ersättning för rättshjälpskostnaderna med 2 500 kr. Av detla belopp skall 600 kr. eller den del av ersättningen som motsvarar rättshjälpsavgiflen ulges lill A och ålersloden 1 900 kr. lill siaisverkel. 1 följande exempel har A:s yrkande i mål mol B bifallils endasl lill en del

Prop. 1978/79:90 216

och rälien har beslulal all B:s ersällningsskyldighel för rättshjälpskoslnaderna skall jämkas till hälfien.

3.    Rättshjälpsavgiften uppgick till 700 kr. Rälishjälpskoslnanderna upp
gick Ull 1500 kr.

B skall till statsverket ulge ersättning för hälften av rättshjälpskoslnaderna eller 750 kr.

A skall av statsverket erhälla den del av ersättningen som molsvarar hälften av rättshjälpsavgiflen eller 350 kr.

4.    Rättshjälpsavgiflen uppgick till 1 200 kr. Rättshjälpskoslnaderna upp
gick lill 8000 kr.

B skall utge ersättning för hälften av rätlshjälpskostnaderna eller 4000 kr.

Av detta belopp skall 600 kr. eller den del av ersättningen som molsvarar hälfien av rättshjälpsavgiften utges till A och äterstoden 3400 kr. till statsverket.

34       §

1 paragrafens första-tredje siycken har i sak oförändrade tagits upp bestämmelserna om förutsättningarna för och verkningarna av upphörande av allmän rättshjälp. Till paragrafen har lagts ett fjärde stycke som reglerar beslutsfunktionerna när fråga om upphörande av allmän rättshjälp uppkommer.

I samband med att domstolsverket anför besvär enligt 49 a § över beslut om rättshjälp med yrkande om undanröjande av beslutet kan det visa sig att grund för beslul om upphörande eventuellt också föreligger. Som exempel kan nämnas att talan förs mot beslut om allmän rättshjälp åt näringsidkare på den gmnd atl förutsättningarna enligt 8 § 3 inte föreligger och det i samband därmed framkommer att den rätissökandes ekonomiska förhållanden ändrats i sådan mån att han inte längre är berättigad till allmän rättshjälp. Besvärsnämnden skall då jämlikt en särskild föresknft i paragrafens fjärde stycke få meddela beslut om upphörande av den allmänna rättshjälpen med stöd av 34 §.

I syfte att nå parallellitet mellan 34 och 49 a §§ har tredje stycket i 34 § jämkats genom införandet av en beslämmelse av innebörd att om särskilda skäl föreligger fär förordnas att kostnadema helt eller delvis skall betalas av statsverket. Därmed åsyftas ingen ändring av vad som gäller f, n,, nämligen atl den rällssökandes kostnadsansvar när rättshjälp upphör på grund av förhållande som anges i 34 § första siycket 1 eller 4 ej skall översliga maximibeloppet om ej annat följer av nuvarande 29 §. Har sålunda den rätissökande inte erlagl rällshjälpsavgiften enligt 27 eller 28 § skall hans ansvar inte överstiga maximibeloppet om rättshjälpen förordnas upphöra.

35       och 36 §§

Paragrafema har behållits oförändrade.

Prop. 1978/79:90 217

37 §

Paragrafen har undergått viss jämkning med hänsyn till den nya 9 a §.

38 §

Paragrafen har behållits oförändrad,

39 §

I paragrafen har företagits en ändring av samma art som i 34 § tredje siycket,

40 §

Ändringen är av formell natur.

41 §

I paragrafen har gjorts en begränsad ändring i fråga om rättshjälp i utlänningsärenden. I likhet med vad som gäller i förpassningsärenden skall offentligt biträde kunna förordnas redan under polisutredningen, när fråga har uppkommit om utvisning. Det är även i dessa fall viktigt både för den enskilde och från utredningssynpunkt, alt ett sakkunnigt biträde slår till förfogande från början.

I övrigt överensstämmer paragrafen i sak med lydelsen fr. o. m. den 1 juli 1978. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 11.9.1 i den allmänna motiveringen.

42 §

Paragrafen är i sak oförändrad i förhållande till dess lydelse fr. o. m. den Ijuli 1978,

43 §

Paragrafen, som upptar bestämmelser om beslutsfunktionerna vid förordnande av offentligt bilräde, har berörts i den allmänna motiveringen (avsnilt 11,9,2).

44 §

Första stycket har lämnats oförändrat,

I andra stycket har gjorts ändring som föranleits av ändring i 21 §, I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om beslutsbefogenheterna vid beslut om entledigande, byle och substitution av offentligt bilräde samt om ersättning till offentligt biträde. Beslutande myndighei är i dessa fall den handläggande myndighet som enligt 43 § äger forordna om offentligt biträde. Föreskriften om att ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel har behållits och återfinns i Qärde stycket i paragrafen. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet.

Prop. 1978/79:90 218

45 §

1 försia siycket har ej gjorts någon ändring i sak.

Andra stycket har ändrats lill överensstämmelse med vad som i övrigi har föreskrivits i fråga om beslutsfunktioner, när del gäller offentligt biträde.

46 S

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som avses med rådgivning. Där anges atl rådgivning får lämnas under högst en timme. Rådgivningens längd har närmare berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.4).

47 S

Paragrafens första stycke upptar liksom f.n. bestämmelser om rådgivningsavgifi. Bestämmelserna har kommenterats i avsnittet 11.4 i den allmänna motiveringen.

Enligt andra siycket får den rättssökande f.n. räkna sig eriagd rådgivningsavgift tillgodo såsom betalning på koslnadsbidrag. Molsvarande bör gälla även fortsättningsvis. Överstiger rådgivningsavgiften rättshjälpsavgiflen bör den rällssökande kunna återfå mellanskillnaden i samma utsträckning som gäller vid urspmnglig allmän rättshjälp. Andra slyckel har justerats i enlighel härmed.

48 §

Paragrafens försia siycke har undergått en mindre jämkning föranledd av rättshjälpsnämndernas förändrade ställning i rältshjälpssystemel. I övrigi är paragrafen oförändrad.

49 §

Paragrafen upptar bestämmelser om fullföljd av talan.

Beträffande beslut av allmän domstol och därmed enligt 5 b § jämställd myndighei föreskrivs i första stycket att talan får föras i enlighel med de regler som allmänt gäller för fullföljd mol myndighelens beslul. 1 den mån talan inte kan ske mol avgörande i huvudsaken, såsom exempelvis vid arbetsdomstolen, innebär detta alt lalan är utesluten även i rättshjälpsfrågan. 1 visst fall är talan mot beslut i fråga om rättshjälp utesluten på grund av särskild författningsbestämmelse (se 49 kap. 7 § rällegångsbalken). Full-följdsbegränsningama inskränker även domstolsverkets laleräll enligt 49a§.

I andra stycket har föreskriviis att lalan mot beslut enligt rättshjälpslagen som meddelats av rältshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet som ej omfattas av första stycket förs hos besvärsnämnden genom besvär. Förvaltningsmyndigheter som omfattas av första stycket är arrendenämnd, hyresnämnd, överexekuior och statens va-nämnd. 1 andra stycket har också föreskrivits atl departementschefs m.fl, beslut överklagas till

Prop. 1978/79:90 219

besvärsnämnden.

Enligt Iredje slyckel gäller all lalan inte i något fall får föras mot besvärsnämndens beslul enligt rällshjälpslagen.

Någon besvärsrätl mot advokats eller biträdande jurists beslut i fråga om beviljande av allmän rättshjälp eller om fastställelse av maximibelopp har inte införts. I del förra fallet torde något praktiskt behov inte föreligga av besvärsmöjlighet. 1 del senare fallel blir behovet av atl ändra ett maximibelopp lillgodoselt genom myndighels rätt att jämka enligt 15 §.

49        a §

I första stycket i denna nya paragraf har tagits in en föreskrifi som ger domstolsverket laleräll mot samtliga beslul i rättshjälpsfrågor, under förutsättning att beslutet är överklagbart enligt 49 §. Regeln har kommenterats närmare i den allmänna motiveringen (avsnilt 11.10.2).

1 andra stycket har meddelats bestämmelser rörande verkningarna av all beslut om allmän rättshjälp eller beslut om rättshjälp genom offentligt biträde undanröjs efter överklagande. 1 sådani fall skall den som haft rättshjälpen som regel själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl får dock förordnas att kostnadema eller del därav skall betalas av statsverket. I vissa fall kan nämligen billigheten kräva att den rättssökandes ansvar för kostnader begränsas. Har frågan om beviljande av rättshjälp varit Iveksam bör staten i allmänhet slå för de kostnader som uppkommer i anledning av rättshjälpsförordnande.

Av 34 § sisla stycket framgår att fråga om upphörande av allmän rättshjälp kan las upp i samband med besvärstalan.

50        §

Som en följd av alt en vidgad krets myndigheter får befogenheter enligt rättshjälpslagen har bestämmelsen i paragrafen gjorts tillämplig på allmän domstol i den mening som avses i 5 b §. Skälet lill att de ifrågavarande myndigheterna inte har ansetts böra få befogenhet att beslula om rättshjälp i ärenden som avser myndigheternas förvaltande verksamhei är att den rällssökande i dessa ärenden kan stå i ett sådant motsatsförhållande till myndigheien att del framstår som olämpligt att myndigheten avgör rättshjälpsfrägor. Som exempel kan nämnas fallet att den rällssökande vill ha allmän rättshjälp i ett disciplinärende där myndigheten har befogenhet att ålägga honom disciplinpåföljd.

51 §

Paragrafen har lämnats oförändrad.

Övergångsbestämmelserna

Ändringama i rättshjälpslagen avses träda i krafl den 1 juli 1979,

Har allmän rällshjälp beviljals före ikraftträdandet bör vissa äldre be-

Prop. 1978/79:90 220

siämmelser av bäde formell och maleriell nalur alltjämt gälla. De formella reglerna bör dock endast gälla övergångsvis. Vilka reglema är har särskilt angivits i övergångsbestämmelsema.

De ändrade reglerna om ersättningsskyldighet och om fördelning av ersältning som motpart eller annan förpliktats återbetala föranleder en särskild övergångsbestämmelse. F. n. skall motpart eller annan som är ersätlningsskyldig för rättegångskostnader enligt rättegångsbalken eUer annan lag åläggas att utge ersättning till statsverket utan avräkning av partens kostnadsbidrag. Det ankommer på rättshjälpsnämnden alt verkställa er-säilningsbeslulen, Della sker genom alt rättshjälpsnämnden begär verkställighet hos kronofogdemyndigheten. Misslyckas indrivningsförsök finns det vissa möjligheter all med stöd av avskrivningskungörelsen (1965:921) avskriva statsverkets fordran. 1 den del ersättningen avser rättshjälpstagarens kostnadsbidrag kan emellertid någon avskrivning inte äga mm, vilket leder till att ärendet även fortsättningsvis måste bevakas. En sådan ordning medför administrativa problem. Detta kan undvikas om stalsverkels rätt atl enligt nämnda paragraf uppbära ersättning som lillkommer den rättssökande övergår på denne, om ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat uttas inom ett år från beslutet om ersättningsskyldighet. En övergångsbestämmelse av detta innehåll har införts.

13.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

21 kap. 11  §

Somjag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.6.4) och i specialmotiveringen till 9 § rällshjälpslagen föreslås att det utanför rättshjälpssyslemet införs viss rätt till ersältning för inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken för den som har hand om bamet. En beslämmelse därom har tagits in i förevarande paragraf

13.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

17 kap.

14 §

De föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen medför att allmän domstol får ökad behörighet att meddela beslul i fråga om allmän rättshjälp. Med anledning därav har andra stycket ändrats. Detta stycke hardessutom ändrats redaktionellt.

Prop. 1978/79:90 221

30 kap.

12 S

1 paragrafen, som gäller rällegång i brottmål, har ändringar gjorts som molsvarar dem som för Ivistemålens del vidtagits i 17 kap. 14 § rällegångsbalken.

31 kap.

1 §

Försia siycket har ändrats till följd av den ändrade terminologin i rättshjälpslagen.

Andra stycket är oförändrat.

I tredje stycket har pä grund av synpunkter som bl. a. framkommit under remissbehandlingen vidtagits en saklig ändring, F. n. gäller enligt första stycket att den tilltalades återbetalningsskyldighet till statsverket för vissa kostnader m. m. är begränsad lill maximibeloppet för hans kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp. I tredje stycket anges att om det belopp den tilltalade skulle ha atl ersätta understiger visst av regeringen fastställt belopp, kostnaden skall stanna på statsverket, F. n. är grundbeloppet för kostnadsbidrag 90 kr. Det av regeringen med stöd av tredje stycket fastställda beloppet var urspmngligen 50 kr. men uppgår numera efter höjningar till 100 kr. Om den nuvarande ordningen behålls, kan det antas att beloppen även i fortsättningen kommer att ligga nära varandra. Enligt min mening innebär det en enklare och mer rationell ordning atl i båda styckena anknyta till rättshjälpsavgiften, I tredje stycket har därför föreskrivits atl om det belopp som den tilllalade skulle ha att ersätta statsverket understiger grundbeloppet för rättshjälpsavgiften, som alltså enligt förslaget utgör en procent av basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärs, skall kostnaden stanna på statsverket. Bestämmelsen får genom hänvisning återverkningar på innehållet i 38 § rättshjälpslagen.

Den nu föreslagna ändringen medför att den förordning varigenom det återbetalningsfria beloppet beslämls kan upphävas.

33 kap.

5 §

I paragrafen har vidtagits en formell ändring föranledd av de ändrade be-slulsfunktionema i rättshjälpssystemet.

49 kap.

4 §

De utökade beslutsbefogenheter enligt rättshjälpslagen som förslaget

Prop. 1978/79:90 222

medför för de allmänna domslolarna har föranlett ändringar i denna paragraf. Genom hänvisningar återverkar ändringarna i paragrafen på innehållet i 54 kap. 3 och 8 S§.

7 §

Genom en ändring i paragrafen har öppnats möjlighet för det allmänna att föra lalan mot bifallande beslul om allmän rättshjälp. Liksom f. n. skall bifallande beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål ej kunna överklagas.

52 kap. 1 S, 54 kap. 8 § och 56 kap. 1 §

Ändringarna är en följd av den ändrade utformningen av 49 kap. 4 §. Av 54 kap, 8 § följer atl del i fortsättningen blir möjligl att till högsta domstolen fullfölja fråga om allmän rättshjälp som väckis i lingsrält,

13.4    Förslaget till lag om ändring i förvaUningsprocesslagen (1971:291)

33       §

1 paragrafen har i tydlighetens iniresse lagils in en erinran om domstolsverkets laleräll i rättshjälpsfrågor.

34       §

1 första stycket har gjorts en ändring som motsvarar ändringen i 49 kap. 4 § försia stycket 8 rättegångsbalken.

13.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

17 §

Ändringen är av samma nalur som ändringen i 34 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291). I paragrafen har dessutom tagils in en erinran om domstolsverkets laleräll.

13.6    Förslagen till ändringar i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hy
resnämnder, lagen (1976:839) om statens va-nämnd och utsökningslagen
(1877:31 s. 1)

Ändringama är av samma karaktär som ändringen i 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

13.7    Förslagen till ändringar i lagen (1966:293) om beredande av sluten psy
kiatrisk vård i vissa fall och lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda.

23 resp. 45 § Ändringama har föranletts av att psykiatriska nämnden inte skall vara

Prop. 1978/79:90 223

slutinstans såvitt gäller beslut i fråga om offentligt bilräde (se 49 § andra stycket rättshjälpslagen).

34 resp. 22 §

Genom tillägg till dessa paragrafer har ordförandena i de olika nämnderna fått befogenhet att ensamma besluta i frågor som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

14    Heinställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

2. lag om ändring i föräldrabalken

3. lag om ändring i rättegångsbalken

4. lagom ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

5. lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten

6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder

7. lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

8. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

9. lag om ändring i lagen (1%6:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

10. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

15   Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

Prop. 1978/79:90 225

Bilaga 1

Utredningens lagförslag

1   Förslag tiil ny Rättshjälpslag

Härigenom föreskrives följande Inledande bestämmelser

Rättshjälp enligt denna lag kan erhållas i egen rättslig angelägenhet, om det föreligger behov av sådant bistånd som avses i lagen.

Rättshjälpsformerna är rådgivning, förlängd rådgivning, allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål och rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.

För rådgivning, föriängd rådgivning och allmän rättshjälp utgår avgift enligt vad som sägs nedan.

2S

Rättshjälp lämnas av advokal eller biträdande jurisl på advokatbyrå eller, efter särskilt förordnande, av annan.

Den som lämnar eller förordnats att lämna annan rättshjälp enligt denna lag än rådgivning eller föriängd rådgivning benämnes offentligt biträde.

Vad i lagen sägs om advokat äger motsvarande tillämpning på biträdande jurist på advokatbyrå.

3s

Rättshjälp kan beviljas av advokal (5, 16 och 18 S§), rätthjälpsnämnd (17 §, 21 i? första stycket sista meningen och 47 ij), allmän domstol (21 § första siycket första meningen och 44 S) och departementschef eller tjänsteman som departementschefen bestämmer (47 S).

4 §

Med allmän domstol avses i lagen även arbetsdomstolen, bosladsdomstolen, krigsrätt saml statens va-nämnd.

15   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 226

Rådgivning och förlängd rådgivning

58

Kan den rättssökandes behov av rättshjälp tillgodoses genom kortare rådgivning eller därmed jämföriig ålgärd, lämnas rättshjälpen genom rådgivning. Rådgivning får lämnas under en halvtimme.

Befinnes den rättsliga angelägenheten vara av sådan beskaffenhet att handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtagas eller krävs av annan anledning längre tid än en halvtimme men bedömes en timme vara tillräckligt för alt klara av angelägenhelen, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.

Om rådgivning och föriängd rådgivning beslutar advokat.

6§

Rådgivning och föriängd rådgivning får ej lämnas för upprättande av självdeklaration. Regeringen kan förordna atl rådgivning och föriängd rådgivning ej heller får lämnas i fråga om vissa andra slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt är av enkel beskaffenhet (massärenden).

Rådgivning meddelas mot en avgift som motsvarar en proceni av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, som gällde för oktober året innan rättshjälp begäres. Avgiften jämnas till närmast lägre tiotal kronor.

För föriängd rådgivning utgår dubbel rådgivningsavgifi.

Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel lill den advokat som lämnat rådgivning. Beslut om nedsättning eller eftergift meddelas av denne.

Allmän rättstvjäip

Tillämpningsområdet

8S

Allmän rättshjälp får lämnas endast fysisk person och dödsbo.

9S

Fysisk person kan få allmän rällshjälp, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det basbelopp som anges 17 5.

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, minskas den beräknade årsinkomsten med ett belopp motsvarande ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhäll han sålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på gmnd av förmögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsenUigt nedsatt på gmnd av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt all skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

Prop. 1978/79:90 227

10 8

Dödsbo kan få allmän rättshjälp, om boel behöver sådant bistånd och del med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt.

Avlider den som har allmän rättshjälp, ulgår rättshjälpen till dödsboei.

118

Allmän rällshjälp får ej lämnas för upprättande av självdeklaration. I fråga om massärenden kan regeringen förordna om inskränkningar i rälien till allmän rättshjälp.

12      8

Allmän rättshjälp får lämnas endast den som har befogat intresse av atl få sin sak prövad. Rättshjälp får ej lämnas i fråga om anspråk som överiåtiis till den rällssökande, om överiätelsen kan antagas ha ägl rum i syfte atl ge möjlighet lill rättshjälp eller vinna fördel vid prövningen av begäran om rättshjälp.

I fråga om rätten lill allmän rällshjälp gäller i övrigt all sådan rällshjälp får lämnas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätl behandlas utom riket, bara om den rätissökande är bosatl här och särskilda skäl för rättshjälp föreligger,

2. den som är bosalt utom riket, bara om han är svensk medborgare eller om särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.

Under förutsättning av ömsesidighel kan regeringen förordna atl medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

Förmåner vid aUmän rättshjälp

13      8

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Som kosinad för rättshjälpen anses den rätissökandes kostnad för

1.   offentligt bilräde som varil behövligt för tillvaratagande av den rätts
sökandes rätt,

2. bevisning vid allmän domstol samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

3. bevisning eller annan nödvändig utredning i angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet, om utredningen ej kan erhållas genom domstolen eller myndigheten.

Prop. 1978/79:90 228

4. resa och uppehälle för den rällssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför allmän domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eller läkarundersökning enligt 21 kap.  10 8 samma balk,

5. vad av allmänna medel utgått för översättning eller enligt 4 eller 5 8 lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning om faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 8 försia stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om,

6. medling enligt 42 kap. 17 8 rättegångsbalken,

7. skiftesman som förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, om rältshjälpsnämnden meddelat sådant förordnande som anges i 20 § andra stycket.

Såsom kosinad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.

14 8

Den som beviljats allmän rättshjälp är i ärendet befriad från sådan avgift enligt expeditionskungörelsen (1964:618) som ulgår för expedition enligt avdelningarna 1 och 11 i den vid kungörelsen som bilaga fogade avgiflslistan. Avgiftsfrihet gäller dock ej i fråga om sådan expedition som utfärdas endasl på särskild begäran, om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp är vidare befriad frän avgift som ulgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027),

Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol skall såviti de belastar den som beviljats rättshjälp utgå av allmänna medel.

158

Skall den rätissökande ställa säkerhet för att fä till stånd kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsökningslagen (1877:31 s. 1), får rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.

Försia stycket äger molsvarande tillämpning i fråga om verkställighet eniigt 41 eller 42 8 utsökningslagen, om rättshjälp beviljats i verkställighetsärende.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kosinad för rättshjälpen.

Beviljande av aUmän rättshjälp m. m. 16 8

Allmän rättshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga angelägenheten

avser

Prop. 1978/79:90 229

- äklenskapsskillnad

- boskillnad

- underhållsbidrag lill make eller barn

- faderskap lill barn

- vårdnad

- umgängesrätt

- omyndighetsförklaring eller dess hävande.

Vad nu sagts gäller bara om annat ej följer av 17 8 första stycket 1, 3, 4, 6 eller 7, dock äger advokat bevilja allmän rättshjälp i ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken.

17 8

Frågan om allmän rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnden

1. om den rätissökande är dödsbo,

2. om den rättssökande är näringsidkare och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet,

3. om den rättssökande är bosatl utom riket,

4. om den rällssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet,

5. om den rättsliga angelägenheten avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,

6. om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket,

7. om den rättsliga angelägenhelen kan antagas bli prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,

8. om den rättsliga angelägenheten avser massärende,

9. om den rättssökande vill anlita annan än advokat.

Efter framställning från den rättssökande äger rättshjälpsnämnden pröva frågan om allmän rättshjälp även i fall som avses i 16 och 18 88-

I andra fall än i 16 och 17 88 sägs fär advokat bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet högst sex timmar. Har ärendet inte slutförts inom denna lid, skall frågan om fortsatt rättshjälp utan dröjsmål hänskjutas till rättshjälpsnämnden eller om den rättsliga angelägenheten blir föremål för handläggning vid allmän domstol innan advokaten arbetat på ärendet sex timmar, till domstolen.

Är den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift enligt 25 8 högre än vad som motsvarar sex limmars arbete för advokaten, sker prövningen av om fortsatt rättshjälp skall utgä, när arbetet pågått så mänga limmar att kosinaderna nått upp till rällshjälpsavgiften.

Rättshjälpsnämnd eller domstol är ej skyldig atl pröva frågan om fortsatt rättshjälp förrän advokaten arbetat på ärendet den tid som anges i försia eller andra slyckel.

Prop. 1978/79:90 230

19 8

Anser sig advokal ej kunna bevilja allmän rällshjälp eller anser han atl bilräde ej behövs skall, om den rällssökande begär del, prövningen av rälls-hjälpsfrågan hänskjulas lill rältshjälpsnämnden.

20 8

Beslutar rättshjälpsnämnd att allmän rättshjälp skall utgå, får nämnden på sökandens begäran förordna advokat till offentligt biträde, om den rättssökande ej kan behörigen tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd. Om särskilda skäl föreligger till det, kan annan lämplig person förordnas till offentiigt biträde. Har den rättssökande själv föreslagil någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigi särskilda skäl föranleder annat.

I fall som avses i 17 8 försia stycket 5. får rältshjälpsnämnden med beaktande av makarnas förhållanden, boets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt antingen förordna offentligt biträde eller besiämma atl rättshjälpen skall omfatta kosinaden för skiftesman enligt 13 8 andra stycket 7. I ansökan om rättshjälp skall den rättssökande ange vilken förmån han önskar och skälen till sitt önskemål. I samma ärende får båda dessa förmåner utgå bara om särskilda skäl föreligger.

1 fall som avses i 17 8 första stycket 7. får offentligt biträde förordnas bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet.

218

Uppkommer fråga om allmän rättshjälp sedan den rättsliga angelägenhelen blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och föreligger ej fall som avses i 17 8 första siyckei 1-6 eller 8, beviljas rättshjälpen av domstolen. Beslut om allmän rättshjälp gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslul underställes annan domstols prövning eller saken överiämnas till annan domstols avgörande. Äger handläggningen mm vid förvaltningsdomslol eller förvaltningsmyndighet, prövas frågan om allmän rättshjälp av rältshjälpsnämnden.

Beslutar allmän domstol atl rättslig angelägenhet vari allmän rättshjälp beviljals, skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, skall domstolen pröva om rättshjälpen skall omfatta kostnaden för offentligt biträde. Vid prövningen skall 20 § tredje stycket äga motsvarande tillämpning. Har offeniligi bilräde tidigare förordnats med slöd av 17 § försia stycket 7. och 20 § tredje stycket skall vad nu sagts inte gälla.

Beviljas allmän rättshjälp av allmän domstol fiir domstolen förordna offentligt biträde. Därvid äger 20 8 första och tredje styckena motsvarande lillämpning. När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 8 föräldrabalken, förordnas ej offenUigt biträde enligt denna lag.

Prop. 1978/79:90 231

Avgifier för allmän rättshjälp

22 8

Rättshjälpsavgiften utgör en proceni av del basbelopp som anges i 7 8, jämnad till närmast lägre tiolal kronor, om den rättssökandes beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som molsvarar tre gånger basbeloppel. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i försia siycket ökar rällshjälpsavgiften

med 0,5 proceni av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppel och därefter

med 1 proceni av basbeloppel för varje överstigande tusental kronor av inkomsien till och med sex gånger basbeloppet och därefter

med 2 proceni av basbeloppel för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppel och därefier

med 4 procent av basbeloppel för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet.

Vid lillämpning av andra slyckel skall de belopp som molsvarar vissl anial basbelopp jämnas till närmasi lägre lusental kronor och avgiften i samtliga fall jämnas till närmasi lägre tiolal kronor.

Rällshjälpsavgiften får inte i något fall överstiga kostnadema i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

23 8

Bidrager den rällssökande i väsentiig omfattning till annans underhåll, skall den beräknade årsinkomsten minskas med ell belopp molsvarande eii halvt basbelopp för var och en lill vilkens underhåll han bidrager.

Ärden rällssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omsländighel eller väseniligi nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på del sätt atl skäligt belopp lillägges eller fråndrages.

24 8

Rällshjälpsavgiften för dödsbo ulgör ell med hänsyn lill boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.

25 8

Preliminär rältshjälpsavgifl faslställes i samband med att rättshjälpen beviljas. Lämnas allmän rättshjälp efter rådgivning eller föriängd rådgivning i samma rättsliga angelägenhet, skall den rättssökande vid belalning av rällshjälpsavgiften tillgodoräknas ett belopp som motsvarar eriagd rådgivningsavgift. Avser beslut om allmän rättshjälp rättslig angelägenhet som har nära samband med angelägenhet för vilken allmän rättshjälp tidigare beviljats, får beslutas all rättshjälpsavgift som eriagts i det lidigare rättshjälpsärendet skall avse även det nya ärendet.

Prop. 1978/79: 90 232

26 8

Rätlshjälpsavgift som faslställes i samband med alt allmän rättshjälp beviljas inbetalas till det offentliga biträdet.

Har allmän rättshjälp beviljats utan atl offentligt biträde förordnats, inbetalas avgiften till statsverket.

Myndighels beslul om skyldighet att eriägga rättshjälpsavgift får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Byte av biträde m. m.

27 8

Offentligt biträde får sätta advokat i sill ställe (substitution). I övrigt får substitution äga mm bara efter särskilt tillstånd.

Byte av offentligt biträde får ske bara efter särskilt tillstånd. Sådani tillstånd får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Entledigande i annat fall av offentligt biträde fr ske om skäl föreligger till det.

Beslut i fräga om tillstånd till substitution av biträde eller i fråga om tillstånd till byle av biträde eller entledigande av biträde i annal fall, meddelas av rättshjälpsnämnden. Handlägges den rättsliga angelägenheten vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor, får domstolen eller myndigheten besluta om sädan åtgärd.

Beslut om utredning

28 8

Offentligt biträde lår beslula om uiredning genom intyg och om annan mindre omfattande uiredning. Om allmän rättshjälp beviljats utan att of-fpmtligl biträde förordnats, fär rättshjälpsnämnden besluta om motsvarande utredning. Har i ärende om bodelning offentligt biträde ej förordnals, men finns skiftesman för vilken gäller förordnande enligt 20 8 andra stycket, beslutar denne om sådan utredning som nu sagts.

Bedömer biträdet eller skiftesmannen att mera omfattande utredning krävs, skall frägan härom prövas av rältshjälpsnämnden. Handlägges den rättsliga angelägenheten vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor beslutar domstolen eller myndigheten om sådan utredning.

Ersättningsregler

29 8

OfTenUigt biträde har rält lill skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. Ersättning till advokat flr avse även kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp, om ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål.

Prop. 1978/79:90 233

Har det offentliga biträdel genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detla beaktas vid ersättningens beslämmande. Om biträdet uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp, eller det eljesl föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Offentligt bilräde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av den rättssökande eller motpart utöver vad som följer av försia stycket. Har så skett är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket.

30 8

När ersättning förslå gången i ärendet fastställes till offentligt biträde skall det belopp som den rättssökande är skyldig alt utge som rättshjälpsavgift till bilrädet avräknas. Understiger ersätiningen rättshjälpsavgiften, skall bilrädet, om ytteriigare kostnader uppkommit i rätlshjälpsärendet till statsverket inbetala återstoden av rällshjälpsavgiften. Överstiger rällshjälpsavgiften biträdesersättningen och övriga kostnader i rättshjälpsärendet, skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.

31 8

Vad i 29 8 sägs äger motsvarande tillämpning i fråga om ersältning till skiftesman och medlare enligt 42 kap. 17 8 rättegångsbalken.

32 8

Den som medverkat vid utredning som avses i 28 8 har rält till ersättning med skäligt belopp. I fråga om ersättning för inställelse vid domstol eller annan myndighet äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.

33 8

Ersättning som avses i 29-32 88 fastslälles i mål eller ärende hos allmän domstol, förvaltningsdomstol, artendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor av domstolen eller myndigheten och i annal fall av rältshjälpsnämnden..

34 8

Ersättning som avses i 13 8 andra stycket 4 utgår enligt särskilda bestämmelser som regeringen meddelar och bestämmes av den myndighei inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen.

35 8

Den myndighet som enligt 33 8 har att pröva ersättningsfrågan skall i samband med att ersättningen fastställes också fastställa rättshjälpsavgiflen. Där-

Prop. 1978/79:90 234

vid skall avgiften beslämmas till annal belopp än den preliminära rällshjälpsavgiften endast om fall föreligger som avses i andra stycket.

Har efter del atl rättshjälp beviljats den rättssökandes ekonomiska situation undergått väsentiig förändring, skall rällshjälpsavgiften jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i avgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när avgiften försl be-siämdes. Om den rällssökande eller slällförelrädare för honom genom vårds-löshel eller försummelse föranlell ökade koslnader för rättshjälpen får vid fastsiällandel av rällshjälpsavgiften del belopp som enligi 22 8 skall uigå överskridas efter vad som är skäligl.

Innebär myndighelens beslul an rällshjälpsavgiften skall ulgä med högre belopp än del som lidigare faslsiällis, skall den rällssökande åläggas all inbelala mellanskillnaden lill siaisverkel. Fastställs rällshjälpsavgiften lill lägre belopp än det som lidigare faslsiällis, skall den rällssökande berättigas älerfå vad som erlagis lör myckel.

36 8

I mål eller ärende vid allmän domsiol lillämpas bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnad även i fråga om pari som åtnjuter allmän rällshjälp. Vad nu sagls gäller dock icke beträffande ersättning för ränta. Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser molsvarande lillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp ål part. Om ersättningen i sådant fall skall fastställas av rättshjälpsnämnden, skall dock belalningsskyldighel åläggas för kostnaderna i deras helhet eller till viss kvoldel ulan angivande av bestämt belopp.

Har motpart eller annan enligt första stycket ålagts ersättningsskyldighet för räitshjälpskostnader, skall ersättningen ulges lill siaisverkel, om den del av ersättningen som avser den rällssökandes rältshjälpsavgifl ej överstiger fem procent av det basbelopp som anges 17 8 Den rällssökande skall i sådant fall berälligas alt av statsverket återfå ell belopp molsvarande eriagd råttshjälpsavgift.

Översliger den del av ersätiningen som avser den rätissökandes rätlshjälpsavgift fem proceni av basbeloppel, skall den ersätlningsskyldige ulge molsvarande belopp lill den rätissökande och återstoden lill statsverket.

Har ersättningsskyldighet ej ålagts till fullt belopp skall vad i andra och iredje styckena sägs om rätlshjälpsavgift avse den del av avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten.

37 8

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äklenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall den domstol som handlägger målel ålägga andra maken att belala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Om andra makens rätlshjälpsavgift skulle ha utgått med lägre belopp än som motsvarar hälften av rätlshjälpskostnaderna skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar hans rältshjälpsavgifl. Ersättningsskyldighet skall ej åläggas om rällshjälpsavgiften ej skulle överstiga

Prop. 1978/79:90 235

grundavgiften enligt 22 8 försia stycket och ej heller om del med hänsyn lill omsländighelerna eljest är obilligt.

Har i fråga om skiftesman förordnande meddelats enligt 20 8 andra stycket och har endast ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden i fråga om kostnaderna för skiftesmannen och för utredning som denne har föranstaltat om tillämpa bestämmelserna i första stycket. Beslul om ersättningsskyldighet som rättshjälpsnämnd meddelar får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Översliger i fall som avses i försia eller andra slyckel summan av ersänning som make ålagts all betala och den rällssökandes rällshjälpsavgifi kostnaderna för rälishjälpen, skall den rällssökande berälligas åierfå den över-skjulande delen.

38 8

När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslul samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 36 eller 37 8.

Upphörande av allmän rättshjälp

39 8

Allmän rättshjälp skall upphöra om

1. preliminär rätlshjälpsavgift ej eriägges,

2. rällssökanden lämnat oriktig uppgift och allmän rällshjälp ej skulle ha beviljats om riklig uppgift lämnats,

3. rättssökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till förlag rättshjälpsavgift,

4. rällssökanden ej längre kan anses ha befogal intresse av att få sin sak behandlad eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att rättssökanden ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.

I fall som avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande om upphörande av rälishjälpen ej meddelas, om det är uppenbart obilligl atl rättshjälpen upphör. Om allmän rällshjälp upphör, skall den som haft rättshjälp själv bära kosinaderna för denna. 1 fall som avses i första slyckel I och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga rättshjälpsavgiflen, om ej annat följer av 35 8 andra stycket tredje meningen.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten handlägges av allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor, av domstolen eller myndigheten och i annat fall av rällshjälpsnämnden. Upphör allmän rättshjälp, skall beslul i fråga om ersänning till offentiigt biträde eller annan meddelas ulan dröjsmål.

Rättshjälp ät misstänkt i brottmål

40 8

Om offentligt biträde i brollmäl (offentlig försvarare) finns särskilda bestämmelser.

Prop. 1978/79:90 236

Annan rättshjälp ål misslänkl i broilniål än som avses i 40 8 får beviljas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger del basbelopp som anges i 7 8.

Vid prövning enligt försia siycket äger 9 8 andra och iredje slyckena molsvarande lillämpning.

Är del uppenbart all sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rällshjälp ej beviljas.

42 8

Vid rättshjälp enligi 41 8 ulgår ej någon rätlshjälpsavgift. I övrigi äger 13 8 försia slyckel och andra slyckel 2 och 4 samt 14, 32 och 34 88 molsvarande lillämpning.

43 .

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan all lill siaisverkel ålerbelala kosinad som enligi rällens beslul ulgåti av allmänna medel äger molsvarande lillämpning i fråga om kosinad för rällshjälp enligt 41 5.

I fall som avses i 19 8 andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya rällegångsbalken, 18 8 lagen (1957:668) om utlämning för brott, 14 8 lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 88 lagen (1964:450) om ålgärder vid samhällsfariig asocialilel saml 39 8 lagen (1972:260) om inlernalionelll samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom gäller vad där är föreskrivet.

44 ;?

Beslul om rättshjälp enligt 41 8 meddelas på ansökan av den tilllalade. Ansökan skall vara skriftlig saml innehålla uppgifier i de hänseenden som regeringen besiämmer. Om .särskilda skäl föreligger, får ansökan göras munl-ligen.

Rättshjälp enligt 41 8 beviljas av den domstol där målet är anhängigt. Har rälten skilt saken från sig, får den lill dess lalan fullföljts av den tilllalade eller liden för sådan lalan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätl.

Föreligger omständighet som anges i 39 8 första stycket 2 beträffande den lilllalade, skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet, skall han ulan hinder av vad som föreskrives i 43 8 försia siyckei åläggas att betala hela kosinaden för rättshjälpen.

Ändras den tilltalades ekonomiska förhållanden i sådan mån atl han ej längre är berättigad till rällshjälp, skall domsiolen förordna all rälishjälpen skall upphöra.

Prop. 1978/79: 90 237

Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.

45 8

1 ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m. utgår rällshjälp i den formen alt offentligt bilräde förordnas. Offentligt bilräde kan förordnas i mål eller ärende

1.   hos ulskrivningsnämnd eller psykialriska nämnden angående inlagning
enligi 8 eller 9 8 eller uiskrivning enligi 16 eller 19 8 lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykialrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykialriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskoleelev enligt 28 8 samma lag,

3. hos förvaltningsdomslol angående tvångsiniagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 8 lagen (1954:579) om nyklerhels-vård eller kvarhållande enligi 45 8 samma lag,

4. angående omhänderlagande för samhällsvård enligi 29 8 barnavärdslagen (1960:97) eller uiredning enligt 30 8 samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 8 samma lag,

5. hos förvaltningsdomslol angående inlagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligi barnavårdslagen (1960:97),

6. hos utlänningsnämnden enligi utlänningslagen (1954:193),

7. angående förpassning eller ulvisning enligi utlänningslagen (1954:193),

8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954:193) dock ej hos polismyndighet, såvida icke utlänningen enligt 35 8 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954:193), om underställning skett hos centrala utlänningsmyndigheien med slöd av 58 8 andra slyckel eller hänskjuiilsdii med stöd av 58 8 tredje slyckel samma lag eller om ullänningen enligt 35 8 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

10. angående uppehållstillstånd, om utlänningsnämndens yttrande på grund av 12 8 första stycket utlänningslagen (1954:193) skall inhämtas,

11. angående föreskrifier som meddelas enligt 10 8, 34 8 eller 51 8 femle slyckel utlänningslagen (1954:193),

12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 8 första stycket utlänningslagen (1954:193),

13. angående förverkande av villkoriigt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken,

14. angående återinlagning i anställ enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken,

15. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om interna-iionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

16. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

17. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt samtycke lill åtgärden ej lämnals.

Prop. 1978/79:90 238

18. hos regeringen enligi 1 8 andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

46 8

Offentligt bilräde enligi 45 8 skall ulses för den som åtgärden avser, om det ej är obehövligt. I fall som avses i 45 8 4 kan offentligt bilräde även ulses för vårdnadshavare.

47 8

Offentligt bilräde enligt 45 8 förordnas av rällshjälpsnämnden efter ansökan av den som ålgärden avser eller anmälan av den myndighei som handlägger målel eller ärendei. I ärende hos regeringen ankommer dock prövningen på chefen för del departement, till vilkel ärendei hör, eller på tjänsteman som departementschefen bestämmer.

Förordnande av offentligt bilräde gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut undersiälles annan myndighels prövning eller saken överlämnas lill annan myndighets avgörande.

48 8

Har den som ålgärden avser lill offentligt biträde själv föreslagil någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade koslnader eller i övrigi särskilda skäl föranleder annal.

I fråga om offeniligi biträde enligt 45 8 äger bestämmelserna i 27 8 första och andra slyckena molsvarande lillämpning.

Ersättning lill offentligt bilräde enligt 45 8 fastslälles, om målel eller ärendet handlägges hos regeringen eller hos förvaltningsdomstol, av regeringen eller förvaltningsdomstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Ersättningen utgår av allmänna medel. Bestämmelserna i 29 8 äger motsvarande tillämpning.

49 8

I mål eller ärende som avses i 45 8 får offentligt bilräde föranstalta om sådan utredning genom intyg eller annan mindre omfattande uiredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätl som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, eller uppkommer fråga om mera omfatlande uiredning får rättshjälpsnämnden på ansökan av den som ålgärden avser besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rätlshjälpsnämnd medverkal vid uiredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. I fräga om fastställandet av ersättningen äger 48 8 tredje stycket motsvarande tillämpning.

Prop. 1978/79:90 239

Särskilda bestämmelser

50 8

Är den rättssökande missnöjd med beslut som advokat meddelat enligt 7 eller 25 8 äger han begära alt frågan hänskjuts till rällshjälpsnämnden.

51 8

Mol beslul av rätlshjälpsnämnd föres lalan genom besvär hos besvärsnämnden. Delsamma gäller i fråga om beslul av allmän domstol i fall som avses i 18, 21 eller 25 8. I fråga om beslut som allmän domstol i övrigt meddelar enligi denna lag lillämpas vad som i allmänhei gäller om talan mol sådan domsiols beslul.

Mol beslul avförvaltningsdomstol,arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor enligt denna lag föres talan genom besvär hos besvärsnämnden, om annat ej följer av tredje slyckel.

I fråga om lalan mot beslul om ersättning enligt denna lag som meddelats av sådan domstol eller myndighet som avses i andra slyckel tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot sädan domstols eller myndighets beslut.

Talan får ej föras mot regeringens, departementschefs eller besvärsnämndens beslut enligt denna lag.

52 8

Rältshjälpsnämnd finns i Stockholm, Malmö och Sundsvall. Verksamhetsområdet för rätlshjälpsnämnd bestämmes av regeringen. Besvärsnämnden finns i Jönköping.

Regeringen får förordna all rältshjälpsnämnd skall vara delad på avdelningar.

Rällshjälpsnämnd och besvärsnämnden slår under tillsyn av domstolsverket.

53 8

Rätlshjälpsnämnd består av ordförande som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra andra ledamöier. Av ledamöterna skall ytteriigare en vara lagfaren och erfaren i domarvärv, en vara ledamot av Sveriges advokatsamfund och de övriga vara myndiga svenska medborgare bosatta inom nämndens verksamhetsområde.

Ordföranden i nämnden förordnas av regeringen. Övriga ledamöier förordnas av domstolsverket. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande lillämpning på ersätlare.

Rättegångsbalkens regler om omröslning i tvisiemål äger molsvarande lillämpning när ärende avgöres av rällshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening försl.

Prop. 1978/79:90 240

54 8

Vid rällshjälpsnämnd skall finnas kansli.

I den ulsiräckning regeringen besiämmer får Uänsieman vid kansliet på rältshjälpsnämndens vägnar slulligl pröva rällshjälpsärende.

55 8

Besvärsnämnden består av ordförande och sex andra ledamöier. För ordförande och övriga ledamöter finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses av regeringen. Regeringen får förordna all besvärsnämnden skall vara delad på avdelningar.

56 8

Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätl som är ägnat att leda till att verksamheien förväxlas med den räiishjälpsverk-samhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes lill böier. Delsamma gäller den som uppsåtiigen, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhei obehörigen använder benämningen allmän advokalbyrå eller benämning som är ägnad att leda lill förväxling därmed.

Denna lag iräder i kraft den

Genom denna lag upphäves rättshjälpslagen (1972:429).

Förekommer i lag eller annan författning beslämmelse som avser fri rättegång, skall den i stället gälla rättshjälp som beviljats enligt denna lag.

Har ansökan om fri rättegång gjorts före ikraftträdandet av rättshjälpslagen (1972:429), äger bestämmelserna i lagen (1919:367) om fri rättegång fortfarande lillämpning. Har allmän rällshjälp beviljals före den nya lagens ikrafiträdande gäller bestämmelserna i 16, 17, 20 saml 27-33 88 rällshjälpslagen (1972:429) i fråga om sädan rällshjälp.

Prop. 1978/79:90

3   Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives, alt 21 kap. 11 8 föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

II

Beiräffande parts skyldighet all ersätta molparls koslnader i ärende enligi detta kapitel äga uisökningslagens bestämmelserom koslnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.

Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 8 första siycket andra punkten, hämtning eller omhänderlagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. Fråga om ersänning för sådan kostnad prövas av länsrätten.

Kosinad för ulförande av uppdrag enligt 2 8 försia siyckei andra punkten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel.

Denna lag träder i kraft den

16   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Den som har barnel 1 sin vård har rätt tiU ersättning för inslällelse vid läkarundersökning enligi 10 § samt Ull förskott enligt bestämmelserna i- vitt-nesersättningskungördsen (1973:262). Sådan kostnad belalas av allmänna medel. Vad som sagts nu gäller dock endast om det är uppenban all den som har barnel i sin vård ej slälv kan svara för kostnaden.

Frågor om ersättning enligi andra och tredje slyckena prövas av länsrätten.

Prop. 1978/79:90

242

4   Förslag tili

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om

mindre värden

Härigenom föreskrives, atl 8 8 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annal än kosinad för

1. rådgivning enligt rällshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskriviis, resa och uppehälle för ombud,

4. vitinesbevisning,

5. översättning av handling,

6. inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången.

Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annal än kosinad för

1.   rådgivning eller förlängd rådgiv
ning enligt rättshjälpslagen
(1978:000) vid eu tillfälle för varje
instans,

2. ansökningsavgifi,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling,

6. inkassoåtgärd som vidtagits före rällegången.

Ersättning ulgår endasl i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaralagande av parlens rätt.

Ersättning som anges i förslå Slyckel 3 och 6 ulgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

Ersättning som anges i försia slyckel 3 och 6 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kosinad som sägs i första stycket I jämställes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger i rättshjälpslagen beslämd rådgivningsavgift.

Har mål lill en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, ulgår ersättning för kostnad som uppkommil i samband därmed enligt vad som gäller därom.

Denna lag iräder i kraft den

Prop. 1978/79:90 243

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1    Allmänna synpunkter, rättshjälpslagens terminologi m. m.

1.1      Bostadsdomstolen

5. Terminologi

Det är känl att beteckningen "kostnadsbidrag" ofta har vållat missuppfattningar hos de rällssökande och bostadsdomstolen anser det självklart atl termen skall mönstras ut. Domstolen har ingel att erinra mol utredningens förslag "rättshjålpsavgift" som fö. ansluter till formuleringarna i domstolsverkets blanketter för avräkning och slutreglering (bilagorna 9 och 11 lill betänkandet). Ett väl så gott alternativ är emellerUd den i Arr-fells kommentar på sid. 80 använda termen "egenavgift".

Domstolen avstyrker bestämt att begreppet "offentligt biträde" ges innebörden av biträde vid allmän rättshjälp. "Offentligt biträde" torde nu vara en väl inarbetad beteckning på den särskilda form av rättshjälp som behandlas i 41-45 §§ RHL, och det skulle säkerligen vålla åtskilliga helt onödiga missförstånd om termen gavs en annan innebörd. Härtill kommer atl del av utredningen föreslagna alternativet till nuvarande rättshjälp genom offentligt bilräde "rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m." inte kan anses särskilt välfunnet.

Utredningens förslag att bland de inledande bestämmelserna skall tas in regler enligt vilka biträdande jurist på advokatbyrå jämställs med advokat (2 §) och specialdomstolar jämställs med allmän domstol (4 §) samt att fortsättningsvis i lagen de kortare huvudbegreppen används utgör enligt domstolens mening en klar redaktionell förbättring. Lokutionen "allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen", som återfinns på ett flertal ställen i RHL, har sålunda tett sig läng och otymplig.

1.2      Göta hovrätt

När det nuvarande rättshjälpssystemet genomfördes för 4 1/2 år sedan, erhöll rättshjälpsnämnderna den klart dominerande myndighetsfunktionen. Departemenischefen anförde i förarbetena (prop. 1972:4 s. 236) som molivering för delta bland annat att de administrativa komplikationer som kan uppstå när flera myndigheter har alt ta ställning till olika frågor i ett och samma rätlshjälpsärende härigenom skulle kunna undvikas och en enhetlig praxis lättare uppnås. Departementschefen uttalade vidare att det skulle innebära en betydande arbetsbelastning för de allmänna domslolarna om dessa skulle handha administrationen av rättshjälpen. Enligt hovrättens mening äger dessa uttalanden fortfarande giltighet.

Det nuvarande rättshjälpssyslemet innebar stora förändringar. Under den förhållandevis korta tid systemet tillämpats har dessutom förekommii omfatlande lagändringar, framförallt inom äklenskapsrätlen, vilka i hög grad påverkat rättshjälpsnämndernas arbete. Även rättshjälpslagstiftningen har ändrats på vissa punkler. Hovrätten anser det därför knappast möjligt att för närvarande göra en rättvisande utvärdering av det nuvarande systemets funktion och kostnader. Del ställer sig till följd härav också

Prop. 1978/79: 90 244

vanskligt att beräkna konsekvenserna från kostnadssynpunkt av en omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rällshjälpssyslemel.

Hovrätten, som anser att det nuvarande sysiemel allmänt sett fungeral lillfredssiällande, kan därför inie bilräda uppfattningen atl della syslem nu i sina huvuddrag bör ändras. Hovrätten avstyrker således, atl del rälls-hjälpssyslem som förordas av utredningens ordförande genomföres.

1.3 Hovrätten för Nedre Norrland

Allmänna synpunkter på råttshjälpssystemet

Såsom framhållits i direktiven lill rätlshjälpsutredningen förutsattes vid rältshjälpsreformens tillkomst att lagstiftningen pä området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av dess tillämpning. Det var naturligt alt uppställa en sådan fömtsättning för reformen, eftersom den innebar i organisatoriskt hänseende ingripande nyheter och det var svårt atl förutse vad den nya ordningen skulle komma att innebära främst från effektivitets- och kostnadssynpunkt. Gjorda erfarenheter har givit vid handen atl det är påkallat med en översyn av rättshjälpen främst för att förfarandel skall bli enklare och effeklivare.

Antagandet av rällshjälpslagen utgjorde en mycket betydelsefull reform i svenskt rältsliv. Den innebar förverkligandet av principen att en svag ekonomisk ställning inte skulle uigöra hinder för en rättssökande atl komma till sin rätl i en betydelsefull rättslig angelägenhet. Samtidigt möjliggjordes för envar att få råd i rättsliga angelägenheter antingen kostnadsfritt eller mot en begränsad avgifl. Eftersom reformen visat sig vara betydligt mera kostnadskrävande för del allmänna än förhandskalkylerna ger vid handen är det angeläget att understryka att översynen av rälishjälpen ej får leda till ett försvagande av de genom reformen uppnådda resultaten för den rätissökande allmänheten.

Under arbetet på rättshjälpsreformen tilldrog sig frågan om kostnadskontrollen stort intresse. De föreslagna rättshjälpsnämnderna ansågs väl ägnade alt utöva denna kontroll främst avseende arvoden till biträden och sakkunniga. 1 syfte alt underlätta fullgörandet av kontrollfunktionen beträffande arvoden lill biträden avsåg man vidare att i stor ulsiräckning taxebinda verksamheien. Förhoppningarna om atl åstadkomma en effektiv kostnadskontroll av arvodena kan inte sägas ha infriats. Den under departementsberedningen ursprungligen framförda tanken atl de regionala rättshjälpsnämnderna skulle pröva alla arvodesfrågor övergavs såtillvida all det skulle ankomma på de allmänna domstolarna att fastställa arvodena i angelägenheter som föranlett rättegång. Avsikten att i stor utsträckning genom taxor fixera arvodena har i endast begränsad omfattning kunnat förverkligas. Indirekt har emellerUd fastställda taxor fått en mycket stor betydelse, i det timkostnadsnormer som lagts lill grund för taxorna gjorts till-lämpliga i alla fall då rättshjälpsnämndema haft alt fastställa biträdesarvoden och blivit hell vägledande även för de allmänna domstolarna. Det kan med fog ifrågasättas om denna utveckling varil ägnad atl göra kostnadskontrollen effektiv. Även om det ligger någon överdrift i utredningens ordförandes uttalande, atl rättshjälpsnämnderna inte kan utöva någon kontrollfunktion i fråga om kostnaderna (betänkandet s. 280), är det uppenbart atl i olika sammanhang framförd kritik mot systemet alt bestämma arvode på grundval av uppgiven tidsåtgång är befogad.

Prop. 1978/79:90 245

Som ett led i en effektiv kostnadskontroll var det som nämnts från början avsikten atl införa ett långtgående syslem med taxor. Denna avsikl har kunnai förverkligas i endast begränsad omfattning. I stället har tillskapats en ordning, varigenom tidsåtgången blivit avgörande för biträdesersäll-ningens storlek. Denna praxis är såsom antytts behäftad med uppenbara olägenheter och bör därför omprövas i samband med en översyn av rättegångsbalkens kostnadsregler.

1.4 Kammarrätten i Göteborg

Enligt kammarrättens uppfattning innehåller betänkandet åtskilliga förbättringar i det nuvarande rättshjälpssyslemet och är i de flesta hänseenden ägnat att läggas till grund för lagstiftning. När det emellertid gäller funktionsfördelningen inom systemet förefaller vissa av utredningens förslag gå omotiverat långt. Utredningen synes sålunda väl ensidigt ha inriktat sig på att minska rältshjälpsorganisationen och inte tillräckligt ha beaktat behovet av ett sammanhållande administrativt organ inom systemet.

1.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Terminologien

Rättshjälpsnämnden delar utredningens åsikt att begreppet "kostnadsbidrag" är olyckligt och givit anledning till missuppfattning. Utredningens förslag att i stället införa benämningen "rättshjälpsavgift" innebär en förbättring. Nämnden vill dock ifrågasätta om inte termen "egenavgift" är lämpligare.

Rältshjälpsnämnden finner att ulredningen inte kan anses ha förebragt bärande skäl alt ändra beieckningen för den nuvarande rältshjälpsformen "Rättshjälp genom offentligt biträde". Som ulredningen själv framhållil är dess förslag långt och - enligt nämndens bedömning — svårtillgängligt för allmänheten. Begreppet "offentligt biträde" har kommit alt bli synonymt med ifrågavarande rällshjälpsform. Della innebär i sin lur alt begreppet inte bör användas för andra biträden inom rätlshjälpsområdel. Nämnden vill därför ifrågasätta humvida inte en annan term - förslagsvis rättshjälpsbiträde eller allmänt biträde - bör införas. Vidare vill nämnden framhålla att termen "offentligt biträde" inte kan anses hell adekvat om utredningens förslag all enskild advokat skall kunna bevilja allmän rättshjälp genomföres.

Sammanfattning

Del har i olika sammanhang gjorts gällande atl rältshjälpssystemel är svårtillgängligt och byråkratiskt, varför del är ägnat att fördröja behandlingen av själva den rättsliga angelägenheten. Utredningen synes ha godtagit denna kritik utan att dock göra någon närmare analys. I viss mån föreligger fog för uppfattningen att lagstiftningen inte är helt lättillgänglig, men kritiken mot rättshjälpssystemet och dess regler är enligt rättshjälpsnämndens mening överdriven. Påståendet om lagstiftningens svårtillgänglighel lorde enligt nämnden i viss män bero på en otillräcklig kunskap om lagstiftningen på området. Det har nämligen visat sig alt advokater, domare och andra, som man förväntar sig skulle känna till gällande bestämmelser, i anmärkningsvärt hög grad saknar denna kännedom. Måhända beror detta förhällande på att vederbörande anser rätlshjälpsfrågan så perifer i förhållande till själva saken, att rätlshjälpsfrågan ägnas mindre uppmärksamhei.

Prop. 1978/79: 90 246

Beträffande påstådd byråkrati beror kritiken härvidlag till stor del på att rättshjälpsnämnderna i mänga fall är nödsakade att - främst i ärendenas ansökningsfas - begära kompletterande uppgifter. Allmän rättshjälp kan beviljas i rättslig angelägenhet om behov därav föreligger. I princip avses en enda avgränsad angelägenhet. Som utredningen uttalar (sid. 117 i betänkandet) bör advokat därvid sträva efter att klart och avgränsat ange den rällsliga angelägenhelen. Det har tyvärr visat sig att så långt ifrån alltid är fallel. Sådana ansökning. är inte ovanliga, vari angelägenhelen utan närmare upplysningar om sakförhållande, motpart, värde etc. anges enbart som "hyrestvist", "förtal", "fordran", "arvslvist" o.s.v. 1 dylika fall är rättshjälpsnämndema tvingade att infordra komplelterande upplysningar för all rätt kunna fullgöra sin uppgift. Även advokaternas kostnadsräkningar är i alllför stor utsträckning så bristfälliga alt kompletterande uppgifter måste införskaffas för alt nämnden skall kunna fä ett riktigt underlag för sin bedömning. Även om det inte kan anses åligga nämnden atl infordra ytterligare uiredning beträffande kostnadsräkningar, görs dock detta i stor utsträckning och i advokaternas eget iniresse. Därigenom besparas också besvärsnämnden en hel del arbete. Det kan väl inte läggas rättshjälpsnämnderna till last all advokaterna i många fall inte uppfyller den funktion som förväntades av dem vid tillkomsten av rättshjälpslagen och som antyds av departemenischefen i prop. 1972:4 (sid, 248 och 262), Om advokaterna i större ulsiräckning än vad nu är fallel kunde presentera klara och precisa ansökningar och fullständiga kostnadsräkningar skulle komplelle-ringsförfarandel kunna nedbringas lill ett minimum med stora tids- och kostnadsbesparingar som följd. Rättshjälpsnämnden vill i detta sammanhang påpeka ett förhållande som ej närmare behandlats av utredningen, men där fog för kritik föreligger.

Nämnden syftar på reglerna om ett biträdes rätl till ersättning för arbete utfört före ansökningens ingivande till rätlshjälpsnämnd. Beslämmelse härom återfinns i 20 § försia siycket nuvarande rättshjälpslag och innebär all advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå kan få ersättning för arbete och kostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskäligt dröjsmål. Utredningen föreslår oförändrad lydelse härvidlag (29 § försia siycket lagförslaget). I praxis har tidsgränsen för vad som skall anses med "utan oskäligt dröjsmål" kommit att sättas snävt - i normala fall inte över tio dagar vilket medfört stora nackdelar. Följderna har blivit dels att advokaterna i en del fall pä gmnd av tidsnöd ser sig nödsakade att sända in ansökningarna i mer eller mindre ofullständigt skick (med därav föranledda kompletleringsanmaningar) och dels ett belydande merarbete vid kontroll av kostnadsräkningar. Pmtningar - många gånger dessutom relativt obetydliga - föranledda av regeln, upplevs från advokathåll som inte sakligt motiverade och har skapat irritation vid kontakterna mellan advokater och nämndens personal. Nämnden vill inte sträcka sig så långt att regeln föreslås avskaffad men vill ifrågasätta om inte en väsentlig modifiering vore rimlig antingen i form av lagändring eller genom motivuttalande.

Rättshjälpsnämnden har med det ovan anförda velat fästa uppmärksamheten på att kritiken mot rältshjälpssystemel för svårtillgänglighet och byråkrati inte är helt rättvisande. Systemet har otvivelaktigt brister som det är angeläget atl undanröja och utredningens förslag är i vissa delar ägnat atl uppnå detta syfte. Dit hör föreslagen rätt för advokal att bevilja allmän rättshjälp i angelägenheter, vari särskilda överväganden ur rättshjälpssynpunkt i allmänhet inte erfordras (16 § lagförslaget med av nämnden föreslagna modifikationer). Även förslaget atl jämväl förvaltningsdomstol, ar-

Prop. 1978/79: 90 247

rendenämnd, hyresnämnd och överexekutor skall äga fastställa biträdesersättning når i realiteten angivna syfte. Därest en i praktiken fungerande till-lämpningsform för slutavräknings- och slutregleringsförfarandet i enlighet med utredningens intentioner kan tillskapas, skulle delta innebära en betydande minskning av nämndernas s.k. pappersexercis och vara till stort gagn för verksamheten i övrigt.

Som framgår av rältshjälpsnämndens yttrande är nämnden positivt inställd lill vissa delar av utredningens förslag men också kritiskt inställd lill andra delar. Den senare inställningen rör så fundamentala områden i betänkandet all - enligt nämndens mening - utarbetandet av en ny rättshjälpslag i enlighet med det av utredningen framlagda förslaget inte synes böra ifrågakomma. Nämnden anser däremot alt man bör tillvarataga delar av utredningens förslag och intentioner i en omarbetning av gällande rätts-hjälpslag.

1.6 Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Inledning

Nuvarande rättshjälpssystem tillkom för alt råda bot på vissa brister i tidigare rådande regler på området. Reformen innebar bl. a, att flertalet vanliga inkomsttagare kunde få rättshjälp, att rättshjälp utsträcktes till att omfatta även UtomprocessueUa angelägenheler och ärenden hos förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter samt att samhällets insatser på området centralt samordnades främst genom tillkomsten av rättshjälpsnämndema. Vid del nya rältshjälpssystemets tillkomst förutsattes atl lagstiftningen på området skulle ses över sedan tillräcklig erfarenhet vunnits av dess tillämpning.

I direktiv till utredningen, s. 49 n, utsägs atl det nya rättshjälpssystemet allmänt sett fungerat tillfredsställande. Enligt rättshjälpsnämndens mening äger detta uttalande allljämt sin riktighet.

Den kritik som riktals mot rättshjälpssystemet har främst avseit systemets konstmktion. Rättshjälpssyslemet har sålunda ansetts vara alltför byråkratiskt och svårtillgängligt och därmed ägnat att medföra fördröjning av handläggningen av den rättsliga angelägenhet som är i fråga. I direktiv till ulredningen, s. 69, påtalas också atl kravel på enkelhet bör ges en framträdande plats, s. 52, samt att förbättringar möjligen kan uppnås genom en viss omfördelning av myndighelsfunktionema inom rättshjälpssystemet. Enligt departementschefen finns dock anledning utgå från att rättshjälpsnämnderna även i fortsättningen skall svara för handläggningen av en stor del av alla rättshjälpsärenden bl.a. ärenden där behovei av kostnadskontroll talar för atl nämndernas kapacitet tas i anspråk. Beiräffande kostnaderna för rättshjälp betonas i direktiven - vad även riksdagen framhållit -att det är angeläget att utredningen vid fullgörande av sitt uppdrag noga beaktar de starkt stegrande kostnaderna för samhällets rättshjälp i stort.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts om hittUlsvarande erfarenheter av det nya rättshjälpssystemet, om framförd kritik mot lagstiftningen på området och om vad som utsågs i utredningsdirektiven måste rättshjälps-nämnden konstatera att utredningens förslag icke synes innebära en i förhållande till vad som gäller bättre konstmktion av rältshjälpssystemel. Enligt nämndens mening kommer bl. a. förslaget om att till advokat överflytta rätten att bevilja rättshjälp i större utsträckning samt förlängning av rådgivningstiden att medföra såväl administrativa problem som risk för ökon-

Prop. 1978/79:90 248

irollerad ökning av samhällets kostnader för rättshjälpen. Utredningens förslag om beviljandefrågor och om ersättningsregler är komplicerade och kommer all medföra risk för uppkomst av svårbedömda gränsdragningsproblem och därmed för rättsförluster för allmänheten. Det statistiska underlag som utredningen .själv eller på annat sätt införskaffat synes vidare ej vara av den kvalitet att det utgör en säker grund för de slutsatser utredningen drager därav. De brister som rättshjälpsnämnden sålunda funnit föreligga med utredningens förslag leder vidare lill att de ändringar i organisationen som Ulredningen föreslår ej enligt nämndens mening kan genomföras.

Om rältshjälpsnämnden således anser att utredningens förslag såvitt avser ändring i rättshjälpssystemets konstmktion ej kan läggas till grund för lag, finner nämnden att vissa delar av förslaget bör genomföras. Detta gäller I.ex. frågorna om förlängning av rådgivning, överflyttning till advokat av rälten att bevilja rättshjälp i vissa familjerättsliga mål, förenklingen av avgiftssystemet, utvidgning av rätt till allmän rättshjälp för näringsidkare m.m.

Innan rättshjälpsnämnden övergår till atl kommentera utredningen punkl för punkt vill nämnden beröra den terminologi som utredningen använder. Införande av termen rättshjälpsavgift hälsar nämnden med tillfredsslällelse. Den terminologi som nu används är väl inarbetad. Den bör behållas oförändrad, bortsett från ovan nämnt utiryck, så mycket mer som det uttryck som utredningen föreslår skall sättas i stället för "rättshjälp genom offentligt biträde" är otympligt alt använda i såväl tal- som skriftspråk. I delta yttrande kommer rättshjälpsnämnden att använda den nu gängse terminologin.

Inom utredningen har förekommit olika meningar om innehållet i rättshjälpslagsliftningen i framtiden. Även beträffande organisation och funktionsfördelningen har rått starkt delade meningar inom utredningen. Detta förhållande avspeglar sig i viss mån i betänkandet.

1.7 Rättshjälpiinämnden i Malmö

Rättshjälpssyslemet har i den offentliga debatten - och även av utredningens ordförande i dennes reservation - betecknats som komplicerat och byråkratiskt. Det finns ingen anledning alt inte hålla med om alt omdömet är välgrundat. En reform av systemet är därför befogad. Frågan är emellertid hur långt man därvid skall gä och vilken inriktning reformen bör få. Rättshjälpsnämnden i Malmö vill i denna fråga framföra några mera principiella synpunkter.

Till en början bör framhållas att de svårigheter som uppstått genom alt rättshjälpssystemei är komplicerat främsi varit av engångsnatur. Del var i början av rättshjälpslagens giltighet som svårigheterna gav sig till känna för alla som tog befallning med rättshjälp. Efter hand har emellertid advokater, domstolar och olika myndigheter lärt sig systemet och det fungerar i dag ganska väl. Byråkratin kring rättshjälpen kan ofta vålla irtitalion, men man måsle hålla i minnet atl byråkratin inte har ett självändamål ulan tjänar i och för sig vällovliga syften såsom enhetlighet i tillämpningen, rättssäkerhet och skydd mot missbruk. Hur långt man vill gå i förenkling av avbyråkratisering blir ytterst beroende av vad man vid en avvägning är beredd att ge upp av de fördelar för samhällel som inryms i det rådande systemet. Vad som särskilt bör understrykas är den stabiliserande och ledande roll som rättshjälpsnämnderna spelat för upprätthållandet av rätts-

Prop. 1978/79:90 249

hjälpslagens regler och en fast praxis. Vinsterna av en förenkling av systemet är svåra att beräkna med hänsyn till att det inte kan förutses hur praxis i framtiden kommer atl ulveckla sig.

Det gällande rättshjälpssyslemet har gjort det nödvändigt atl bygga upp en relativt omfattande organisaiion för dess administration. Efter en del initialsvärigheter fungerar denna organisation i dag väl. Det kan starkt ifrågasättas om del är försvarbart att genom drastiska åtgärder riva upp denna organisaiion efter så relativt kort tid. 1 synnerhet gäller dessa betänkligheter beiräffande den av utredningens ordförande reservationsvis skisserade reformen. Enligt rättshjälpsnämndens mening finns det inte någon verklig anledning alt genomföra en reform över hela linjen. Snarare bjuder klokheten att man går fram stegvis och börjar med reformen angående familjerättsmålen. Först sedan erfarenheter vunnits av denna i och för sig ej obetydliga reform bör man överväga om ytterligare sleg kan las på den sålunda anträdda vägen. Fördelen med ett sådant förfarande består främst däri all rättshjälpsnämndsorganisationen kan bantas på ett mjukare sätl än vad utredningsförslaget kan leda lill. Vidare får man en värdefull erfarenhet av advokatkårens handläggning av rättshjälpsfrågorna atl bygga på inför en eventuellt fortsall reform.

Slutligen vill rältshjälpsnämnden som ett allmänt omdöme om förslagen framhålla atl dessa ofta har karaktären av en skenreform. Uppgifterna elimineras inte utan flyttas bara över lill någon annan funktionär eller myndighet. Skall man över huvud reformera på det sättet, måste del kunna visas på klara fördelar därmed. Det har utredningen inte alltid lyckats med.

Beträffande enskildheterna i betänkandet vill rättshjälpsnämnden anföra följande.

Terminologi

Rättshjälpsnämnden är ense med utredningen om att benämningen kostnadsbidrag på den avgift, som den rättssökande skall betala, bör slopas. Enligt nämndens mening är den föreslagna beteckningen rättshjälpsavgift bra.

I 2 § 2 st. förslaget till ny rätlshjälpslag anges att den som lämnar eller förordnals atl lämna annan rättshjälp än rådgivning benämnes offentligt bilräde. Enligt nuvarande terminologi kallas endast den som förordnats till biträde enligt 41 § rättshjälpslagen för offentligt biträde. Biträde i ärende där allmän rättshjälp beviljats är däremot rätt och slätt biträde enligt rättshjälpslagen eller - korlare - rältshjälpsbiträde. Utredningen har ansett att det ligger nära lill hands atl i båda fallen använda den gemensamma beteckningen offentligt bilräde, eftersom biträdena förordnas av myndighet och uppbär ersättning av allmänna medel. En större enhetiighet blir onekligen följden av förslaget. Ä andra sidan måste då, såsom utredningen också funnit, beieckningen på den särskilda rättshjälpsformen "Rättshjälp genom offentligt bilräde" ändras. Utredningen har stannat för beieckningen "Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m." Nämnden anser att denna beteckning är otymplig och svårhanterlig. Med hänsyn härtill och lill att den nuvarande terminologin är väl inarbetad avstyrker nämnden förslaget i denna del.

1.8 Rättshjälpsnämnden i Göteborg

Betänkandet innefattar en förtjänstfull genomlysning av de olika frågorna inom rättshjälpens område. Förslaget är enligt nämndens uppfattning

Prop. 1978/79:90 250

väl ägnat atl läggas till grund för ny lagstiftning. Nämnden ansluter sig i allt väsentligt till de föreslagna lösningarna. På några punkter har nämnden dock avvikande mening eller önskar anföra ytteriigare synpunkter på sätt framgår av det följande.

1.9      Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

Allmänt om behovet av en reform av rättshjälpssystemet.

Nämnden vill till en början instämma i atl del föreligger ett angeläget behov av atl förenkla och effektivisera det nuvarande rättshjälpssystemet. Även om nämnden - såsom torde framgå av det följande - har åtskilliga invändningar att göra mol utredningsförslaget, har nämnden funnit detta i väsentliga delar ha sådana förtjänster att det bör kunna läggas till grund för fortsatta överväganden om ändringar i rättshjälpssyslemet.

1.10    Rättshjälpsnämnden i Umeå

Den av ulredningen föreslagna nya lagen anser rältshjälpsnämnden icke innebära förenklingar eller mindre byråkrati vid handhavandet av de olika beslutsfunktionerna. Utredningens förslag innebär endast en omfördelning av dessa funktioner med följd all lagen blivit än mer svårtillgänglig, vilket kommer att medföra ökade kostnader och gå ut över rättssäkerheten på grund av bristande enhetlighet i praxis.

1 utredningen har ofta återkommit påståendet att rättshjälpsnämnden icke har "högre kompetens" än andra myndigheter. Utredarna har därvid bortsett från det faktum att nämnderna blivit specialister beträffande lagen om rättshjälp och fått långt gående erfarenhet i dessa problem bland annat på grund av mångfalden av ärenden som nämnderna under årens lopp handlagt. Enhetlig praxis och snabb handläggning vid tillämpningen av de i huvudsak för all rättshjälp gemensamma reglerna kan självklart lättast uppnås genom att beslutandefunktionema koncentreras till ett så litet antal myndigheter som möjligl.

Förslaget atl införa begreppsändringar så atl beteckningen maximibeloppet för kostnadsbidraget ersätts med rättshjälpsavgift tillstyrkes. Däremot avstyrkes att lerminologin offentligt biträde används för alla former av rättshjälp, eftersom olika regler i väsenlliga avseenden gäller för de olika typema av rättshjälp. Uttrycket offentlig försvarare bör bibehållas, då det är en allmänt vedertagen och adekvat benämning som används i rättegång. Att ersätta nuvarande offentliga biträden med ett namn innehållande 11 ord är enbart ägnat att förknippas med byråkrati i dess negativa bemärkelse. De benämningar som för närvarande gäller är klara, precisa och ger adekvata associationer lill vad man talar om. Låter nuvarande beteckning alltför enkel måste man väl kunna hitta någon ersättning för den som ej är ägnad att förvirta.

1.11 Domstolsverket

Enligt direktiven till rätlshjälpsutredningen skulle kravet på enkelhet vid förfarandet ges en framträdande plats under utredningsarbetet. Dubbelarbete och onödig pappershantering borde undvikas. Såvitt kan bedömas innebär utredningens förslag alt förfarandet också förenklas. I nägra hänse-

Prop. 1978/79:90 251

enden synes det emellertid som om effekien av utredningens förslag kommer all bli den motsatta. Detta gäller särskilt de nya regler utredningen föreslår beträffande fastställande av rältshjälpsavgifl och avräkning med biträde. Ytterligare överväganden i några hänseenden lorde som framgår av det följande erfordras under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

I utredningen har enighet förelegat om att några rättshjälpsnämnder måsle bibehållas. En utskiftning på andra myndigheler av alla de uppgifter som i dag fullgörs av rältshjälpsnämnd har inte ansetts möjlig. Domstolsverket delar den uppfattningen. Funktionsfördelningen mellan nämnder, andra myndigheter och advokater bör då ske så atl systemet blir så enkelt och säkert som möjligt utan alt kosinaderna stiger. Särskilt bör därvid administrationskostnaderna uppmärksammas men det är självfallet nödvändigt alt se till så all inte besparingar genom förenklad hantering utlöser en långt större fördyring av rättshjälpen.

Rättshjälp begärs i allmänhet innan angelågenheten anhängiggjorts vid myndighet. En spridning av beslulsfunktionema vid aUmän rättshjälp som går utöver vad utredningens majoritet föreslagit torde därför vad gäller antal ärenden endasl vara av liten belydelse. En ytterligare spridning i enlighel med vad som nedan föreslås (s. 10-11) jämfört med de förslag ordföranden med instämmande av experten Reulerwall framlagt i denna del lorde vara av helt marginell betydelse. Såviti domstolsverket kan bedöma torde således sisinämnda förslag jämfört med verkets förslag på berörda punkl endast innebära en ytterligare minskning om högst 500 av antalet ärenden vid rättshjälpsnämnderna.

Utredningens sekretariat har utarbetat ett utkast till rättshjälpsförordning. Förslaget får närmast belraklas som en skiss. Såsom framgår av del följande behöver en blivande förordning förses med ytterligare en rad bestämmelser. Domstolsverket vill i sammanhanget poängtera den betydelse som tillämpningsföreskrifterna har för förfarandel inom rättshjälpssyslemet. Del kan nämnas att på gmnd av det samband som tillämpningsreglerna har med de blanketter som behövs för rättshjälpens administration utarbetade pä sin tid DON på uppdrag av jusiitiedepartementel utkast lill den nuvarande rättshjälpskungörelsen.

Utredningens förslag till förändringar av rättshjälpssyslemet är så genomgripande att det torde vara nödvändigt att i sin helhet arbeta om rättshjälpslagen (RHL). Utredningens omredigering av lagtexten har gjort den mer överskådlig. Domstolsverket anser emellertid atl 1 § första stycket förslaget till rättshjälpslag även fortsättningsvis har sin naturliga plats under lagens avsnitt om tillämpningsområdet.

RHLs terminologi har till viss del föreslagits bli ändrad. Domstolsverket ställer sig positiv till atl den missvisande benämningen kostnadsbidrag ersätls med termen rättshjälpsavgift. Däremot avstyrker domstolsverket den föreslagna gemensamma termen "offentiigt bilräde". Enligt domstolsverkets mening är de nuvarande benämningarna för olika lyper av biträde så vedertagna alt någon förändring på denna punkt ej bör göras. Vidare finner verket den föreslagna benämningen "rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m." knappasl utgöra en terminologisk förenkling.

1.12 Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen får inledningsvis anföra att utredningens förslag om behovsanpassning av rättshjälpsformerna och förenkling av rättshjälpssy-

Prop. 1978/79:90 252

stemel saml viss omfördelning av myndighelsfunktionema synes i princip vara väl avvägda och lämpliga för alt åstadkomma i direktiven avsedd förbättring och effektivisering av nuvarande rättshjälpssystem. Styrelsen inslämmer därför i stort med utredningens allmänna överväganden och förslag.

1.13   Försvarets civilförvaltning

Civilförvaltningen delar utredningens uppfattning att det nuvarande rättshjälpssyslemet från 1972 präglas av alllför mycket byråkrati och atl det är svårtillgängligt såväl för handläggande myndigheter som för allmänheten.

Ulredningen har lagt ned ett betydande arbete på alt söka anpassa rättshjälpen till allmänhelens behov och även föreslagil beaktansvärda förenklingar av de olika rättshjälpsformema med avseende på innehåll och tillämpningsområde. Civilförvaltningen anser atl betänkandet i huvudsak bör kunna utgöra underlag för ny lagstiftning på området.

Civilförvaltningen har selt som sin främsta uppgifi atl yttra sig över frågor som hänför sig till fördelningen av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet och vill därutöver endast något beröra advokats behörighet vad avser rätten atl beslula i olika rättshjälpsfrågor.

1.14   Socialstyrelsen

Socialstyrelsen viil inledningsvis understryka det väsentliga i alt rättshjälpssystemet utformas sä atl det kan utnyttjas av så många som möjligt. Samhällsutvecklingen mot alltmer komplicerade förhållanden på alla områden gör det alltmer angeläget att den enskilde har lillgång lill kvalificerad hjälp för att kunna tillvarata sina intressen och rättigheter också mot myndigheter, organisaiioner och företag. Det är också viktigt att hjälpinsatserna kan erhållas snabbi, enkelt och till rimlig kostnad.

Införandel av begreppet rättshjälpsavgift och offentligt biträde även beträffande allmän rättshjälp tillstyrks.

1.15   Landstingsförbundet

I och med alt reformen om samhällets rättshjälp trädde i krafl den 1 juli 1973 upphörde i stort sett det lidigare landstingskommunala engagemanget på detla område. Det enda inflytande som finns kvar för landstingskommunernas del består i de relativt begränsade nomineringar av lekmannaledamöter i de sex rättshjälpsnämnderna, som landstingen i länen inom respektive nämnds verksamhetsområde har att företa vart tredje år.

Det fömtsattes redan vid reformens genomförande att en översyn ganska snart skulle behövas. Enligt del föreliggande förslaget skall i huvudsak rättshjälpsformema utökas och myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet fördelas om. Styrelsen finner för sin del, utifrån de synpunkter landstingsförbundet har att bevaka, inte anledning att gå närmare in på betänkandets mer allmänna innehåll och har ingen invändning mot att förslagen genomförs.

Prop. 1978/79: 90 253

1.16 Sveriges domareförbund

Under den tid rällshjälpslagen varil i lillämpning har det varit naturligt för domarkåren atl göra jämförelser mellan det tidigare systemet med fri rättegång och rätlshjälpsförfarandet. För de allmänna domstolarnas del har rättshjälpen tydligtvis medfört viss relativ lättnad i arbetsbördan men man har inte kunnat frigöra sig från tanken alt denna lättnad vunnits till ett alltför högt pris vid beaktande av den byråkrati som blivit följden av rättshjälpssyslemet i dess nuvarande utformning. Det nuvarande systemet har dessutom ibland varit lill hinders vid handläggning av mål i det ansökningar om rättshjälp inte varil avgjorda då mål företagits till förhandling, och det har förekommit atl domstolen sett sig nödsakad vänta med meddelande av dom i avvaktan på all rättshjälpsärendet blivit avgjort. Del av rättshjälpsutredningen framlagda förslaget innebär för de allmänna domstolarnas del atl de skall avgöra frågor om beviljande av allmän rättshjälp i hos dem anhängiga mål och ärenden och om ersättning till biträden samt besluta om substitution, byte och entiedigande av bilräde och om upphörande av rättshjälp. De föreslagna reglema är ägnade att undanröja nyss antydda svårigheter utan all domstolamas arbete med rättshjälpsärendena i mera betydande grad ökas. Förbundet tillstyrker därför i princip förslaget såvitt angår dessa domstolar.

1.17 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Då rättshjälpsreformen genomfördes 1973, innebar den en mycket omfattande och välkommen förbättring av allmänhetens möjligheter att ta tillvara sin rätt. Atl del efter en i ett slag genomförd reform av så stor omfattning skulle visa sig praktiska tillämpningssvårigheter och andra olägenheter, var nog ofrånkomligt.

Ganska snart blev det uppenbart, alt del nya rättshjälpssyslemet på olika punkler blivit byråkratiskt och medfört en del orättvisor. Även om vissa mindre justeringar därefter gjorts, är den nu genomförda översynen nödvändig och hälsas med tillfredsställelse.

Föreningen kan dock inte underiåta atl beklaga att direktiven till rättshjälpsutredningen av ekonomiska skäl starkt har begränsat möjligheterna an göra rältshjälpssystemel ännu bättre än vad utredningen nu kunnat föreslå.

1.18 SACO/SR

En uigångspunki för översynen av nuvarande rättshjälpssystem var att det rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen skulle vidmakthållas samt att möjlighelerna till samhällets rättshjälp i större utsträckning skulle anpassas till allmänhetens behov, SACO/SR vill därför uttala sin tillfredsställelse över att det nu föreliggande förslaget i flera hänseenden innebär en utökad och för allmänheten förbättrad rältshjälpsservice. Sålunda föreslås bl. a. att möjligheter införs att erhålla rättshjälp i samband med bodelning och atl ytterligare möjligheter införs till ersättning för prival sakkunnig och för inställelsekostnader. Vidare avses att rättshjälp skall kunna utgå vid s.k. massärenden och all en generösare tillämpning förordas vid prövning av rättshjälp åt näringsidkare.

Prop. 1978/79: 90 254

2    Beviljande av allmän rättshjälp m. m.

2.1 Bostadsdomstolen

6. Allmänna synpunkter på fördelningen av myndighetsfunktionerna inom råttshjälpssystemet

Bostadsdomstolen delar utredningens uppfattning att vissa rationaliseringsvinster bör kunna göras genom en omfördelning av myndighetsfunktionerna. Domstolen är dock inte i alla delar ense med utredningen när det gäller del sätl på vilket denna omfördelning bör ske.

RHL:s system enligt vilken så gotl som alla egentliga rätlshjälpsärenden (här bortses från offentlig försvarare) administreras av rätlshjälpsnämnd, oavsett om den rättsliga angelägenhelen handläggs inför domstol eller annan myndighet eller helt utomrättsligt är i en del fall onödigt tungrott. Enligt domslolens mening bör del inte väcka betänkligheter atl i betydligt större utsträckning än f. n. dela upp funktionerna på olika organ. Systemet bör sålunda göras mer flexibelt så att del organ som i det enskilda fallel ligger närmast lill hands att vidta viss åtgärd också får behörighet att göra detta. Att samma slag av åtgärd eller beslut därvid alltefter omständigheterna kan komma att vidtas av skilda organ synes inte innebära nägra olägenheter.

Bostadsdomstolen delar utredningens uppfattning att advokat eller biträdande jurisl på advokalbyrå bör få rätt att själv fatta beslut i sådana familjerättsliga angelägenheter där rättshjälp erfarenhetsmässigt nästan alltid beviljas och där rältshjälpsnämndens prövning därför framstår som en ren formalitet. Däremot är domstolen utomordentligt skeptisk mot idén att advokat skulle ges en generell rätt atl - med undantag för vissa speciella situationer - bevilja rättshjälp så att säga ä conto för upp till sex timmars arbete. Med undantag för de nyss berörda familjerättsliga angelägenheterna bör enligt domstolens mening allmän rättshjälp liksom f. n. beviljas av myndighet. Domstolen anser sig i detta sammanhang kunna bortse från den i praktiken inte använda rältshjälpsformen "rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden".

När det gäller frågan om vilken myndighei som skall bevilja rättshjälp där detta ej ankommer på advokat finner bostadsdomstolen det naturligt alt uppgiften som regel ankommer på domstolen i de fall där angelägenheten är anhängig vid allmän domstol (motsvarande) medan prövningen i UtomprocessueUa angelägenheter bör ligga på rätlshjälpsnämnd. Vem som skall pröva ansökan om allmän rättshjälp i ärenden vid förvallningsdomstol eller förvaltningsmyndighet kan vara mera tveksamt men påverkar med hänsyn lill det ringa antalet sådana fall inte funktionsfördelningen i stort. Enligt domstolens mening bör i allt fall de allmänna förvallningsdomstolarna samt arrende- och hyresnämnderna ges sådan behörighet.

Det är självfallet ofta svårt för ett biträde att genast bedöma om den angelägenhet i vilken han konsulteras skall dras inför domstol eller om den kan lösas genom uppgörelse utom rätta. Bl, a, på grund härav bör, om rättshjälp beviljas, biträdel få tillgodoräkna sig sådant arbete som utförts före ansökan om rättshjälp i betydligt större omfattning än som f. n. följer av 20 § första stycket RHL. Detta bör gälla vare sig ansökan görs vid rättshjälpsnämnd eller domstol. Härigenom undviks all särskild ansökan om rättshjälp görs hos rältshjälpsnämnd trots alt det är antagligt att domstols-talan inte kan undvikas. Med en sådan mer generös retroaktivilelsregel

Prop. 1978/79:90 255

torde också syftet med utredningsförslaget om "sextimmarsrältshjälp" i allt väsentligt bli tillgodosett.

Från del här skisserade systemet med parallell behörighet för allmän domstol m.fl. och rällshjälpsnämnd bör dock, såsom utredningen föreslår, göras undanlag för angelägenheter av mer speciellt slag där en enhetlig rättslillämpning kräver all prövningen koncentreras till ett fåtal prövningsmyndigheter.

9. Beviljande av allmän rättshjälp

Bostadsdomstolen har redan under 6. angett sin principiella inställning till frågan om fördelningen av myndighelsfunktionema inom rättshjälpssyslemet.

Domstolen biiräder i enlighet härmed förslaget alt advokat i vissa uppräknade familjerätlsliga angelägenheter skall äga rätt att bevilja allmän rättshjälp, oavsett storleken av rättshjälpsavgiflen och den beräknade rätlshjälpskostnaden. Domstolen har i och för sig inga erinringar mot den i 16 § gjorda uppräkningen av sådana angelägenheter men kan föreställa sig att ytterligare' ett par familjerättsliga ärendeslag skulle kunna tillföras, t.ex. upprättande av äktenskapsförord och testamente.

Bostadsdomstolen tillstyrker även alt ansökan om rättshjälp i de i förslagets 17 § uppräknade angelägenheterna skall prövas av rättshjälpsnämnd. Vad utredningen anför om intresset av fast och och enhetlig rättstillämpning i dessa rältshjälpsärenden finner domstolen övertygande. Det sagda gäller oavsett vilka befogenheter som i övrigt ges åt advokat, domstol eller förvaltningsmyndighet.

Som antytts under 6. finner bostadsdomstolen däremoi anledning lill invändningar mot utredningens förslag i 18 § alt advokat i övriga angelägenheler skall ha rätl att själv bevilja allmän rättshjälp och arbeta upp till sex timmar på ärendet med skyldighet alt därefter begära besked om han får fortsätta eller inte. Enligt domstolens uppfattning är det verklighetsfrämmande att räkna med att den advokat som den rättssökande konsulterar för aU få hjälp alltid skall kunna verkställa en strikt intresseprövning. Det synes inte uteslutet att advokatens yrkesmässiga grundinställning att hjälpa den som söker hans bistånd ibland kan komma att leda lill en mer liberal bedömning av sökandens intresse av att få sin sak prövad än som f n. gäller enligt rättshjälpsmyndighetemas praxis. Domstolen delar experterna Joelssons och Annika Sehlstedts uppfattning att förslaget är ägnat all medföra ökade koslnader för det allmänna. Ett genomförande av förslaget leder vidare ofrånkomligen lill betydande ojämnhet i tillämpningen genom alt prövningen sprids på ett stort antal personer.

Bostadsdomstolen är också skeptisk till konstruktionen med underställning av frågan om fortsatt rättshjälp sedan sex timmars arbete lagts ner pä ärendet. Om en advokat har beviljat allmän rällshjälp och arbetat med angelägenheten i sex timmar blir del säkerligen mycket svårt för rältshjälpsnämnden eller domstolen att avbryta rättshjälpen, i synnerhet om ärendei närmar sig sitt avgörande.

En ytterligare olägenhet med förslaget är alt möjlighet öppnas för rättshjälpssökande att i samma rättsliga angelägenhet vända sig till flera advokater, som varandra ovetande beviljar rättshjälp. Sådant missbruk av rättshjälpen lär inte kunna kontrolleras från det allmännas sida. Av betänkandet framgår inte om utredningen tänkt sig att missbruk i efterhand skall kunna beivras med slöd av 39 § i förslaget. Även om sådan möjlighet till-

Prop. 1978/79:90 256

skapas, vilkel bl.a. synes förutsätta viss omarbetning av ansökningsformuläret, kommer uppenbarligen restilutionstalan alt orsaka myndigheterna besvär och kostnader.

På grund av det anförda avstyrker bosladsdomstolen utredningens förslag i 18 §. Domstolen vill i stället erinra om sitt under 6. framförda förslag om liberaliserad retroaktivilelsregel.

Enligt 20 § första stycket RHL kan advokat få ersättning för arbete och kostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskäligt dröjsmål. Enligt förarbetena (prop 1974:71 s. 21) bör bestämningen "utan oskäligt dröjsmål" tolkas restriktivt. 1 praxis lär försening på mer än tio dagar inte godtas. Detta har medfört olägenheier av olika slag. Domstolen föreslår att den nuvarande regeln ändras så att advokaten kan få ersättning för arbete som utförts längre tid innan ansökan om allmän rättshjälp görs -hos domstol eller rättshjälpsnämnd - förslagsvis 2 månader. Möjligheten till retroaktiv ersättning kan fö. begränsas ytterligare genom ett beloppstak. En fömtsättning för att arbele före ansökan om rättshjälp skall kunna ersättas är enligt domstolens förslag att ansökningen bifalls. Är frågan härom tveksam enligt advokatens uppfattning bör han naluriigtvis liksom f. n. ge in ansökan efter rådgivningsfasen. Ett genomförande av domstolens förslag bör, i förening med den utvidgade tiden för rådgivning, tillgodose ett av syftena med den föreslagna bestämmelsen i 18 §.

Beträffande 21 § i förslaget anser bosladsdomstolen att inte bara allmän domstol och vissa specialdomslolar m. m. utan även aUmän förvaltningsdomstol dvs. regeringsrätten och kammartättema skall kunna bevilja aUmän rättshjälp. Detsamma gäller hyres- och artendenämndema där handläggningen sker i domstolsmässiga former, liksom överexekuior.

23. Specialmotivering

20 § Enligt första stycket i paragrafen kan advokal, varmed jämställs bilrädande jurist på advokatbyrå, förordnas till biträde. Endast om särskilda skäl föreligger, kan annan lämplig person förordnas. Detla innebär en klar skärpning i förhållande till RHL av möjligheten att förordna annan än advokat till biträde.

För närvarande presumeras att en advokat (motsvarande) är lämplig att erhålla förordnande och någon ytteriigare prövning görs ej. Beiräffande andra biträdeskategorier sker en prövning av vederbörandes lämplighet. Vid denna lämplighetsprövning torde vikt fästas vid arten och beskaffenheten av angelägenheten i fråga. 1 förarbetena till RHL framhålls t. ex, särskilt att ombudsman hos partsorganisaUon på hyresmarknaden bör kunna utses till biträde i hyrestvist och del oavsett om tvisten skall prövas av hyresnämnd eller av domstol (prop. 1972:4 s. 258). Enligt förslaget skall emellertid särskilda skäl föreligga för att t. ex. en ombudsman som är expert på hyresfrågor skall kunna förordnas till biträde.

Mol bakgrund av det anförda kan bosladsdomstolen inte dela utredningens uppfattning att det här närmast skulle vara fråga om en redaktionell jämkning. Några skäl för ändring i sak har inte framförts. Domstolen avstyrker förslaget.

Prop. 1978/79:90 2.-7

2.2 Göta hovrätt

9. Beviljande av allmän rättshjälp

Hovrätten tillslyrker utredningens förslag alt allmän rättshjälp i vissa familjerättsmål skall kunna beviljas av advokat. Härigenom synes stora fördelar kunna uppnås inte minst från kostnadssynpunkt. Den föreslagna bestämmelsen framstår också som föredömligt enkel atl lillämpa.

Däremot avstyrker hovrätten utredningens förslag om rält för advokat alt bevilja allmän rättshjälp och därefter arbeta viss tid på ärendet. Den möjlighet en advokat enligt nuvarande rätlshjälpslagstiflning har all bevilja allmän rättshjälp har kommii lill användning i myckel ringa utsträckning. Vid en av DON år 1974 förelagen enkät hos ett 80-tal enskilda advokatbyråer (betänkandet sid. 105) angav 42% av de tillfrågade byråerna som skäl härför, atl maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var förlagt, medan 43% av byråerna ansåg all reglerna varför krångliga. 20% av de tillfrågade motiverade den ringa användningen med att del vid eventuellt efterföljande allmän rättshjälp efter beslul av rällshjälpsnämnden kunde visa sig att en felbedömning skett från byråns sida.

Enligt utredningens förslag skall advokat exempelvis i fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran, arvsrätt eller skadestånd få besluta om allmän rättshjälp och arbeta på ärendei i högsl 6 timmar innan frågan om fortsatt rättshjälp underställes rättshjälpsnämndens eller allmän domstols prövning. Är den rättssökandes preliminära rättshjålpsavgift högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten, äger han dock rätt atl arbeta på ärendet lill dess kostnaden når upp till rättshjälpsavgiften. Därjämte föreslår emellertid utredningen all frågan om rällshjälp i vissa slag av ärenden alltid skall prövas av rältshjälpsnämnden. De undantag som görs från advokatens beslutanderätt har, såsom utredningen framhåller, i rättshjälpsnämndernas hittillsvarande verksamhet ofta visat sig vara svårbedömda. Utredningens förslag innebär således att advokaten i många fall kommer all ställas inför svåra avvägningar. Den risk för felbedömningar frän advokatens sida, vilken redan nu uppfattas som ett problem, kommer då alt öka ytterligare. Som en följd därav kan advokaterna befaras komma att, i högre grad än för närvarande belasta rättshjälpsnämnderna genom underhandskontakter för att få vägledning vid sin bedömning. Att beslula om allmän rättshjälp kommer också att medföra en inte oväsentlig arbetsinsats från advokatens sida genom att han måste beräkna sökandens årsinkomst, rätlshjälpsavgift, skriva beslut m. m. Till detta kommer vidare det merarbete som uppkommer för advokaten i de fall den tillåtna tidsfristen överskrides och beslut om fortsatt rättshjälp skall fattas av myndighei. Del av utredningen föreslagna systemet framstår således som än mer komplicerat att lillämpa än det som nu gäller och kan förväntas komma till användning i myckel ringa utsträckning.

Skulle mot förmodan en ökad användning bli följden av utredningens förslag torde detta komma alt medföra en avsevärd kostnadsökning för rättshjälpen som helhet. Hovrätten anser att utredningen i denna del inte tillräckligt beaktat bland annal den konfliktsituation vari advokaten försättes när han skall tillvarataga statens intressen gentemot klienten. Det är sannolikt att advokaten i denna situation mången gång låler klientens intressen vinna företräde, vilkel kommer atl medföra en ulvidgning av till-iämpningsområdet för allmän rättshjälp. Det bör i detta sammanhang påpekas atl en sådan utveckling inte heller torde kunna hejdas genom den prövning som vid den tillåtna tidsfristens utgång skall göras av myndighet. 17   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79: 90 258

Myndigheien kan nämligen beslula alt allmän rättshjälp inte vidare skall utgå i ärendet men endast undantagsvis underlåta alt belala ut ersättning till advokaten för det arbete som redan utförts, eftersom detla torde förutsätta atl advokaten gjort en uppenbar felbedömning.

Sammanfattningsvis finner hovrätten således atl utredningens förslag om rätt för advokat alt bevilja allmän rättshjälp i andra mål än familjerätts-mål är förenal med avsevärda olägenheier och avstyrker därför all detta förslag genomföres. Hovrätten vill i sammanhanget ifrågasätta om icke möjlighelerna alt bevilja allmän rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnden bör i övrigt helt borttagas ur rältshjälpssystemel. Detla skulle göra rättshjälpslagsliftningen både enklare och mer lättöverskådlig.

Avskaffas advokats möjlighet att bevilja allmän rättshjälp i andra mål än familjerättsmål, medför delta att något egentligt behov av att låta allmän domstol besluta om allmän rättshjälp ej längre synes föreligga. Under dessa fömtsättningar torde det nämligen endast undantagsvis förekomma all ett ärende, vari allmän rättshjälp önskas, anhängiggörs vid domstol utan alt beslut i rättshjälpsfrågan föreligger. Del ringa antalet ärenden kommer enligt hovrättens mening att motverka en rationell handläggning av rätlshjälpsärendena vid domstol och till följd härav relativt sett verka kostnadsfördyrande. Sett i förhållande till det enskilda ärendet kommer vidare rätlshjälpsfrågan att förorsaka domstolen ett inte oväsentligt merarbete genom de kontroller m.m. som ska utföras. Hovrätten anser därför all övervägande skäl talar för alt inte belasta domstolarna med ärenden om rättshjälp. Detta gäller - med hänsyn till det under alla omständigheter ringa antalet ärenden - även om advokats möjlighel atl bevilja allmän rättshjälp icke avskaffas.

Skulle rätten atl bevilja allmän rättshjälp - i enlighel med utredningens förslag - överflyttas på allmän domstol, motsätter sig hovrätten bestämt den begränsning av beslutanderätten som föreligger i lagförslagels 17 §. Utredningens förslag i denna del medför endasl att reglerna blir onödigt komplicerade och att i tillämpliga fall avgörandet av rältshjälpsfrågan blir fördröjt.

10. Rättshjälpsavgifter

Domstolsverket utger varje år tabeller över den rätissökandes rätlshjälpsavgift (kostnadsbidrag) i olika inkomstlägen. 1 det praktiska arbetet har således den myndighet eller advokat som skall beräkna rällshjälpsavgiften endasl att i tabellen läsa av vilken avgifl som motsvarar sökandens inkomst. Utredningens förslag till enklare system att beräkna rättshjälpsavgiften synes därför endasl ha den mycket begränsade positiva effekten alt domstolsverkets arbete med framtagandet av nämnda tabeller underlättas. Mot bakgmnd härav vill hovrätten ifrågasätta om det kan anses motiverat att genomföra utredningens förslag i denna del, specielll som detla medför avsevärda höjningar av rättshjälpsavgiflen i vissa inkomstlagen. Vid exempelvis en inkomst på 33000 kr kommer sålunda avgiften för person som icke är underhållsskyldig gentemot annan person atl bli 200 kr mol för närvarande 90 kr. Förslaget medför dessulom förstärkta s. k. Iröskeleffekter.

Beträffande utredningens förslag till beräkning av den rällssökandes inkomst har hovrätten i och för sig inget atl erinra. Förslaget synes emellertid icke medföra några påtagliga fördelar i förhållande till vad som nu till-lämpas.

Prop. 1978/79:90 2.-9

2.3 Hovrätten för Nedre Norrland

I den mån vid bestämmande av arvode utrymme kan anses finnas för bedömning av ulfört arbete och dess kvalitet oavsett den lid arbetet uppgivits ha krävt delar hovrätten den av utredningens ordförande framförda tesen an vid processuell rättshjälp den handläggande myndigheten bäst kan bedöma de frågor som påverkar arvodels storlek. Del kan lilläggas all denna myndighei även är mesi lämpad all pröva om behov av rättshjälp föreligger. Det är även av betydelse all myndigheien ofta bättre än rättshjälps-nämnden känner till dem som förordnas till biträde i angelägenheter varom är fräga. Hovrätten hälsar därför med tillfredsslällelse en omfördelning av beslutsfunktionerna. Hovrätten delar dock inte utredningsmajoritetens uppfattning att man tills vidare skall stanna så att säga pä halva vägen. 1 stället för att tänka sig ett etappvis överflyttande av beslutsfunktionerna från rättshjälpsnämndema bör i ett sammanhang genomföras de förslag som utredningens ordförande framlagt i sin reservation till betänkande. Redan det förenklade förtalande som förslaget innefattar motiverar dess genomförande. Hovrätten delar även ordförandens uppfattning atl en snar vidare uibyggnad av advokaters och jämställdas möjligheter atl själva bevilja allmän rättshjälp bör övervägas.

När det gäller beviljande av allmän rällshjälp erinras om vad tidigare anförts, nämligen atl hovrätten delar utredningsordförandens mening (betänkandet s. 277) att olika beslul inom rättshjälpssyslemet i princip bör anförtros den myndighet som handlägger del mål eller ärende i vilket den rällssökande önskar eller har rättshjälp.

Om i enlighet med förslaget advokat beviljat allmän rättshjälp och den rättsliga angelägenheten blir föremål för handläggning vid allmän domstol, skall domstolen pröva frågan om fortsatt rättshjälp först sedan advokaten sysslat med ärendet visst angivet antal timmar. Principen bör vara att sedan allmän rättshjälp beviljats frågan om förmånens bestånd när som helst kan aktualiseras. När rättegången inletts, bör domstolen från bilrädet övertaga ansvaret för frågan om rättshjälpen skall bestå. Befinnes del exempelvis vid anhängiggörande av talan atl denna är obefogad - åberopade omständigheter kanske inte leder fram till den rättsföljd som yrkats - bör rälishjälpen genast bringas att upphöra (jfr 39 § 1 st. 4 p. förslaget till ny rättshjälpslag).

Rättshjälpsavgiften har enligt hovrättens mening gjorts alllför starkt progressiv. I de övre inkomslskikten ökar avgiften med 470 kr för varje tusen kr i inkomstökning, räknat på basbeloppel i oktober 1977 (11 800 kr). Redan vid ett basbelopp på 15000 kr - detta synes inte alltför avlägset -kommer motsvarande ökning atl vara 600 kr. Avgiftsökningen bör enligt hovrättens mening icke i något fall tillåtas överstiga nettolöneökningen.

2.4 Kammarrätten i Göteborg

Beviljandefrågor

Kammarrätten ansluler sig lill utredningens förslag att advokat skall få besluta om allmän rättshjälp i familjerättsärenden.

Kammarrätten ställer sig däremot iveksam till förslaget all advokat skall få besluta om rättshjälp i vissa andra ärendetyper och arbeta upp till sex timmar innan beslutet underställs myndighets prövning. Enligt utredning-

Prop. 1978/79:90 260

ens egna beräkningar skulle nämnderna befrias från högsl lio proceni av det totala antalet ärenden genom denna del av förslaget. Rationaliserings-vinslen skulle således inte bli särskilt stor. Utredningens undersökningar visar all avslagsfrekvensen är belydligi högre i dessa ärendelyper än i familjerättsärendena. Detla tyder på atl sakprövningen är svårare i förstnämnda ärendelyper. Enligt kammarrättens bedömning kan man därför inte bortse från atl rätlshjälpsområdel kan vidgas, om förslaget genomförs i denna del, vilket skulle medföra ökade koslnader för statsverket. Enligt den enkätundersökning angående tillämpningen av institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd som redovisades i DONs PM angav advokaterna som främsta anledning till den begränsade användningen av inslilulel atl reglerna var krångliga. Kammarrätten anser att samma omdöme gäller för den av rättshjälpsutredningen föreslagna ordningen, varför del kan befaras att institutet skulle tillämpas endast i ringa omfattning.

Mol denna bakgmnd är kammarrätten tveksam till om utredningens förslag att låta advokat besluta om rättshjälp i ärenden uianför familjerättsgruppen är lämpligt.

Ulredningen föreslår vidare att vissa domstolar skall få besluta om allmän rättshjälp, om frågan om rättshjälp uppkommer först efter det att den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid domstolen. Enligt kammarrättens bedömning bör samma befogenhet tilläggas de domstolar och myndigheter som enligt förslaget skall fastställa ersättningar, således även förvaltningsdomstolar, arrende- och hyresnämnder saml överexekutor. Dessa domstolar och myndigheter får anses vara väl lämpade atl besluta om allmän rättshjälp. Att gä ännu längre, såsom utredningens ordförande föreslagit, och låta alla statliga myndigheter besluta om allmän rättshjälp kan, såvitt kammarrätten kan bedöma, knappast bidra till ökad effektivitet.

Enligt förslaget skall de allmänna domstolarna inte få besluta om allmän rättshjälp i ärenden där det krävs särskilda skäl eller särskild prövning för aU rällshjälp skall få beviljas. Som skäl för denna begränsning har utredningen anfört önskemålet om enhetlig praxis. Praxis torde emellertid inte bli mindre enhetlig, om domstolarna får rätt atl besluta om allmän rällshjälp i alla ärendetyper. Genom sin sammansättning och verksamhei är de allmänna domstolarna inriktade pä att avgöra juridiska frågor. Delta gäller även för de andra domstolar och myndigheler som enligt kammarrättens förslag skall få besluta om allmän rällshjälp. Kammarrätten förordar därför atl de domslolar och myndigheter, som ges rätl att beslula om rällshjälp, får avgöra rältshjälpsfrågan i samtiiga typer av ärenden.

Råttshjålpsa v gift er

Kammarrätten tillslyrker utredningens förslag angående förenklingar vid beräkning av den rättssökandes inkomst och fastställande av rättshjälpsavgift. De föreslagna avgifterna innebär en höjning jämfört med de avgifier som ulgår nu. Härigenom förändras den låginkomslprofil som rättshjälpssyslemet ursprungligen fick. Utredningen redovisar inte några skäl för att nu gå ifrån den ursprungliga låginkomstprofilen. Kammarrätten har svårt atl se några andra skäl för ett sådant steg än rent slalsfinansiella.

1 26 § tredje stycket föreslås att myndighets beslut om skyldighet atl erlägga rätlshjälpsavgift skall få verkställas såsom dom. Enligt utredningens överväganden syftar stadgandet på de fall då avgiften skall betalas direkl till statsverket. Det torde inte finnas något behov av en motsvarande ordning när avgiften skall betalas till biträdet, eftersom biträdet kan underlåta

Prop. 1978/79:90 261

atl utföra något arbete innan avgiften betalats. Bestämmelsen bör utformas så att den överensstämmer mer med motiven och förslagsvis få följande lydelse. "Myndighets beslut om skyldighet atl erlägga rältshjälpsavgifl till statsverket får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom."

2.5 Göteborgs tingsrätt

Från rent administrativa utgångspunkter tillslyrker tingsrälten med hänsyn till den tidsvinst och förenkling av ärendenas behandling som vinnes alt advokat skall få bevilja rättshjälp och slutföra rätlshjälpsärendet i de av ulredningen angivna familjerällsmålen och familjerältsliga ärendena. För en enhetlig bedömning - ärenden av förevarande slag kommer alt behandlas av ett stort antal personer var för sig - bör noggranna och lättillämpade bestämmelser meddelas om rättshjälpsavgiften.

De rent administrativa fördelama, främst effektivisering och förenkling av rättshjälpssystemet, talar för utredningens förslag alt advokal även i annan rättslig angelägenhet med viss begränsning skall få bevilja allmän rättshjälp. Dock bör, liksom beiräffande familjerällsmålen och de familjerältsliga ärendena, rätlen att bevilja allmän rällshjälp ej tillerkännas bilrädande jurisl på advokatbyrå. Det är enligt tingsrälten viktigt all betydelsefulla frågor av detta slag kommer under en advokats bedömning och står under dennes direkia ansvar.

Vad avser de särskilt uppräknade fall där det ankommer på rältshjälpsnämnden att pröva rätlshjälpsfrågan ifrågasätter tingsrätten om dit bör föras bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskUlnad. Det kan härvid anmärkas alt advokat — om den rättshjälpssökande inte varil gift utan sammanboende - får bevilja rättshjälp i angelägenhet av ifrågavarande slag med den begränsning som följer av "sextimmarsregeln". Enligt tingsrälten är sistnämnda regel i förening med en väl planerad kostnadskontroll tillfyllest beträffande bodelningsärenden.

Tingsrätten finner ej alt sådana skäl framkommit atl, såsom upptagits i 17 § i förslaget, begränsning bör föreligga i de allmänna domstolarnas rätl att pröva frågor om allmän rällshjälp. Särskilt när det gäller massärenden kan en sådan begränsning medföra en onödig byråkratisering samtidigt som rättshjälpsnämnden kan antagas ha sämre möjligheler att bedöma frågan än tingsrälten.

Vidkommande frågan när part begär rättshjälp för handläggning vid förvallningsdomstol eller förvaltningsmyndighet anser tingsrälten att i vart fall förvaltningsdomstol bör tillerkännas samma beslutskompetens i rättshjälpsärenden som ulredningen föreslagit beträffande allmän domstol och vissa därmed jämslällda domstolar. Viss tveksamhet kan föreligga huruvida samma kompetens skall tillerkännas statlig förvaltningsmyndighet, där vid sådani förhållande myndigheten i rältshjälpsärendel skulle bli såväl part som beslutande myndighet. De skäl utredningens ordförande anfört för sitt ställningslagande för alt samtliga statliga myndigheter skall få prövningsrätt i nu avsedda fall väger emellertid enligt tingsrätten så tungt att tingsrätten ansluter sig till den uppfattning utredningens ordförande intagit i denna fråga. Samma ståndpunkt gäller för tingsrätten beiräffande andra i utredningen upptagna frågor såsom tillstånd till byte av bilräde, beslut om ersättning osv. Tilläggas kan att information om praxis i rättshjälpsärenden och andra frågor rörande rättshjälpssystemet kan i tillräcklig omfattning föras ut till berörda myndigheter, förslagsvis av domstolsverket.

Prop. 1978/79:90 262

2.6 Kristianstads tingsrätt

I belänkandei föreslås, i enlighet med utredningens direktiv, ålgärder som hell klarl skulle effeklivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rällshjälpssyslemel ulan atl för den skulle försämra rättsskyddet. Enligt tingsrättens mening skulle emellertid de mycket angelägna syftena med översynen av rältshjälpssystemel tillgodoses i än högre grad, om de förslag till åtgärder genomförs som utredningens ordförande med instämmande av experten Reulerwall framlagt i reservation till betänkandet. Tingsrälten vill för sin del bestämt förorda all så sker.

1 del följande tar tingsrätten upp olika av utredningen behandlade spörsmål i samma ordning som de redovisats i betänkandet. Kommentarerna tar av naturliga skäl sikte främst på alt lämna synpunkter i frågor som kan ha betydelse för de allmänna domstolarna.

Tingsrätten välkomnar att ordel koslnadsbidrag utmönstras ur rättshjälpslagen och ersätls med det i sammanhanget mer lättförståeliga och adekvata uttrycket rättshjälpsavgift. Likaså anser tingsrätten det vara välbetänkt alt, som föreslagils, beteckna alla biträden inom rättshjälpslagens ram som offentliga biträden. Såsom utredningen konstaterat (s. 70) behövs för den sådan ändring av terminologin som sist nämnls en annan benämning för en rällshjälpsform som behandlas i nuvarande 41-45 §§. Tingsrätten vill emellertid ifrågasätta om inte det av utredningen föreslagna uttrycket är för långt och otympligt. Enligt tingsrättens mening är "särskild rättshjälp" en lämpligare benämning för denna rättshjälpsform.

Utredningen uttalar pä s. 78 nederst att allmänna domstolar av praktiska skäl i viss utsträckning bör kunna anförtros att pröva rättshjälpsfrågan i fall när frågan uppkommil först sedan talan väckts eller målel eller ärendet eljest anhängiggjorts. Uttalandet ger uttryck för tveksamhet beiräffande de allmänna domstolarnas förmåga all handlägga rättshjälpsfrågor. Längre fram i betänkandet (s. 115) sägs emellertid att del i sådana fall är naturligt att allmän domstol beslutar om allmän rättshjälp skall utgå eller inte, eftersom domstolen ju är bäst insatt i vad målet eller ärendet rör och därför torde ha de bästa förutsättningarna att bedöma om behov eller rättsligt intresse av rättshjälp föreligger. Tingsrätten vill kraftigt understryka sistnämnda uttalande och tillägga att de allmänna domstolarna tidigare har skött motsvarande uppgift enligi lagen om fri rällegång väl. Enligi betänkandet (s. 116) talar önskemålet om en enhetlig praxis i rältshjälpshänseende likväl i vissa fall så starkt för atl prövningen av rätlshjälpsfrågan bör ligga på råttshjälpsnämnden att inte ens allmän domstol där målet eller ärendet är anhängigt kan anförtros uppgiften. Tingsrätten är för sin del av den uppfattningen att del inte kan vara rimligt att tillmäta omsorgen om att rättspraxis blir enhetlig - om nu oenhetlighet av betydelse kan befaras - sådan vikt att man för atl lillgodose ändamålet är beredd att lägga rältshjälpspröv-ningen på annan myndighei än den som ur alla andra synpunkter är bäst lämpad för uppgiften. Allmän domstol bör alltså anförtros att i sådana fall som nu avses pröva rättshjälpsfrågor av alla slag. Tingsrättens nu redovisade inställning till frågan om fördelningen av myndighetsfunktionerna framgår i och för sig redan av vad inledningsvis anförts om att reservantens förslag bör genomföras. Frågan lillmäles emellertid av tingsrätten sådan vikt, i vad de allmänna domstolarna därav berörs, att rätten särskilt velat underslryka sin uppfattning.

Prop. 1978/79:90 263

Enligt tingsrättens mening är det en sund princip atl ål advokat i största möjliga utsträckning överlåta att bevilja allmän rättshjälp, eftersom en rätissökande av naturliga skäl i regel först vänder sig till en advokatbyrå med sina rättsliga spörsmål, och del leder lill minskad byråkrati om rättshjälpsfrågan kan avgöras i della sammanhang. Del kunde kanske lyckas all del vore behövligi med besiämmelser om koniroll mol missbruk av främsi sextimmarsregeln. Härigenom skulle emellertid en stor del av smidigheten och vinsten med den valda lösningen gå föriorad. Tingsrälten har därför ej något att erinra mot förslaget som del utformats i denna del. Emellertid vill tingsrätten, i anslutning till uppräkningen av de olika ämnesområdena i 16 § 1 st. lagförslaget, fästa uppmärksamheten på alt i fråga om omyndighetsförklaring eller dess hävande möjlighet finns för domstol atl enligt föräldrabalken (10 kap, 13 §) förordna rällegångsbiträde som får ersättning av allmänna medel. Viss samordning torde vara önskvärd mellan rällshjälpslagen och föräldrabalken i berört avseende. Vidare må påpekas all 16 § 2 st. nämnda förslag fått en delvis felaktig avfattning. Anledning saknas nämligen hänvisa till 17 § 1 st. 7, eftersom inget av de i 16 § 1 st. uppräknade målen och ärendena kan handläggas enligt den s.k. småmålslagen.

Del föreslagna avgiftssystemet är slarkl progressivt. För en person, vars inkomst uppgår till 50000 kr, är rättshjälpsavgiften enligt förslaget 1 090 kr, medan avgiften för den, vars inkomsi uppgår till 83000 kr, är 8890 kr. Skillnaden i rättshjälpsavgift för dessa inkomsttagare är således 7 800 kr. Mol bakgrund av rådande skatte- och bidragsregler mäsle det slarkl ifrågasättas om en så avsevärd skillnad i rättshjälpsavgift för inkomsttagare i angivna inkomstlägen är sakligt motiverad. I förslaget lill avgiftssystem har inte tillräcklig hänsyn tagils till den försörjningsbörda, som sökanden kan ha. Inte heller har reglerna om beskattning av inkomsterna inom en familj och de konsekvenser dessa regler får för familjeekonomin beaktats. Det sagda kan illustreras genom följande exempel. En person med fem barn och hemarbetande hustru utan inkomsi saml en årslön på 110000 kr får själv svara för sina rättegångskostnader. Ett sammanboende eller gift par utan barn, där var och en har en inkomst på 55 000 kr, har var och en en rältshjälpsavgifl som är begränsad till i 500 kr. Det är dock uppenbart att de senare har en betalningsförmåga, som avsevärt överstiger familjeförsörjarens, vars skenbart höga inkomst skall räcka till sju personer. Därtill kommeratt denne får betala omkring 15000 kr. mer i statlig skatt än de båda andra tillsammans. Då alla bör ha samma möjlighet att skaffa sakkunnig hjälp i juridiska angelägenheter, synes skäl föreligga för atl närmare undersöka om de föreslagna rättshjälpsavgifterna är rimliga och svarar mol den rätissökandes verkliga betalningsförmåga.

2.7 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö

Beviljande av rättshjälp

Ulredningen föreslår atl advokal i betydande omfattning skall få bevilja rättshjälp i mål eller ärenden som skall bli föremål för prövning i domstol. Däremot skall rättshjälp alllid beviljas av rältshjälpsnämnden bl. a. i fall då ärendei skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Advokat skall alltså inte få bevilja rättshjälp i ärenden vid arrendenämnd eller hyresnämnd. Hyresnämnden har inget alt erinra mot alt prövningen sålunda ligger kvar hos rältshjälpsnämnden. De ärenden som handlägges i

Prop. 1978/79:90 264

hyresnämnderna är nämligen sinsemellan av mycket olika beskaffenhet. Det är således viktigt atl en viss enhetlighet iakttages vid beviljandet av rättshjälp. I ärenden om förlängning av hyresavtal är rättshjälp ofta motiverad, men åtskilliga ärenden av andra typer kan inte sägas vara av sådan vikt för den rättssökande atl rättshjälp normalt bör utgå.

Om frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning, föreslår utredningen atl rättshjälp skall kunna beviljas av domstol men ej av förvaltningsdomstol eller av förvaliningsmyndighel. Utredningens ordförande och en expert anser atl alla statliga myndigheler bör få pröva rättshjälpsfrågan i nu avsedda fall. Hyresnämnden instämmer i denna fråga med minoritetens förslag. När ett mål eller ärende blivit föremål för handläggning, måste det nämligen vara lättare för den handläggande myndigheien än för rältshjälpsnämnden atl bedöma humvida behov av rättshjälp verkligen föreligger. I synnerhet gäller delta förvaltningsdomstolar eller myndigheler, vilka liksom hyresnämnden huvudsakligen arbetar med muntligt förfarande. Om det vid del första sammanträdet visar sig att ärendet fordrar handläggning vid flera sammaniräden eller alt behov av rättshjälp av andra skäl föreligger, kan då rätlshjälpsfrågan lösas på ell snabbi och smidigl säll.

2.8 Råttshjälpsnämnden i Stockholm

Beviljande av allmän rättshjälp

Som utredningen framhållit inskränker sig rättshjälpsnämndens prövning i det stora flertalet fall av äktenskapsskillnader och vissa andra familjerättsmål till ett enkelt konstaterande atl ansökningen skall bifallas och att maximibelopp för kostnadsbidragel skall fastställas. Nämnden har därför ingen erinran mot förslaget att advokal tilläggs befogenhet att - oavsett vilkel koslnadsbidrag som kan ifrågakomma - bevilja allmän rättshjälp i denna typ av rättsliga angelägenheter. Dessa prövas ju lill övervägande del av allmän domstol, vilket är ägnat att tillskapa viss kontrollmöjlighet och atl minska riskerna för eventuellt missbmk. Undantag bör dock göras för vissa lyper av ärenden som kräver särskilda överväganden. Hit hör de flesta ärenden angående verkställighet och dessa bör därför inte ingå i "kalalogen" enligt 16 § i förslaget. Detta gäller även ärenden angående omyndighetsförklaring, vars införande i denna paragraf enligt nämndens uppfattning i viss mån kolliderar med bestämmelsen i förslaget till 21 § tredje stycket sista punkten.

Däremoi lorde "katalogen" kunna utökas med i vart fall angelägenheter rörande upprättande av äktenskapsförord och av testamente. Dessa angelägenheter är lill sin nalur sådana att de för det mesta kan klaras av snabbt och Ulan större kostnader samt att risken för ett obehörigt utnyttjande av förmånen torde vara minimal även om ärendena inte blir föremål för myndighels behandling.

Enär angelägenhet angiven i 16 § lagförslaget inte torde komma alt handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden erfordras i paragrafens sisla stycke inte någon hänvisning lill 17 § första stycket 7.

Rättshjälpsnämnden vill fästa uppmärksamheten på alt bland advokater den missuppfattningen inte är ovanlig alt beviljad rättshjälp för boskillnad omfattar jämväl arbete med förtättande av bodelning efter boskillnadsdomen. Denna missuppfattning har medfört ekonomiska konsekvenser för

Prop. 1978/79:90 265

advokaterna. Med hänsyn härtill och till att advokater ju enligt förslaget skall äga rätl atl själva bevilja allmän rättshjälp för boskillnad synes ett uttryckligt klarläggande vara på sin plats.

Vad ovan anförts innebär atl 16 § lagförslaget enligt rältshjälpsnämndens uppfattning skulle få följande lydelse:

"Allmän rättshjälp får beviljas av advokal, om den rättsliga angelägenheter avser

- äktenskapsskillnad

- boskillnad

- fastställande eller jämkning av underhållsbidrag till make eller barn

- faderskap till barn

- fastställande eller överflyttande av vårdnad om bam

- fastställande av rätt till umgänge med barn

- upprättande av äktenskapsförord

- upprättande av testamente

Vad nu sagts gäller bara om annal ej följer av 17 § försia stycket I, 3, 4 eller 6."

Rältshjälpsnämnden anser att flera lungt vägande erinringar kan riklas mot utredningens förslag att advokat skall äga rätt atl - med vissa undantag enligt 17 § lagförslaget - bevilja allmän rättshjälp i övriga angelägenheter och arbeta upp till sex timmar. I detta sammanhang mä först hänvisas till det särskilda yttrandet av experterna Joelsson och Annika Sehlstedt om risken för praxisförskjutning och kostnadsaspekten (sid. 288 i betänkandet). Därtill kommer att advokaterna med all säkerhei bringas i konfliktsituationer beträffande sin lojalitetsplikt gentemot klienten. Det måste vara svårt att vägra en klient allmän rättshjälp med motiveringen atl befogat intresse inte kan anses föreligga. Likaledes måste svårigheter uppstå när det i vissa fall gäller att objektivt bedöma huruvida ur utredningssynpunkt behov föreligger av juridiskt biträde. Även andra vanskliga bedömningssitua-lioner kan länkas. Erfarenheten har således visat att det inte är ovanligt alt en rältsökande och hans ombud hell seriöst hävdar att en angelägenhet inte har samband med näringsverksamhet medan nämnden däremot finner att så är fallet. Om nu vederbörande advokat gör en felbedömning i berört avseende kan detta leda till icke önskade kostnadskonsekvenser för statsverket. Möjligheten att vägra eller ens jämka en biträdesersättning på grund av en dylik felbedömning blir nämligen ytterligt beskuren enär ju enligt 29 § första stycket lagförslaget härför skall krävas alt biträdet uppenbart missbmkat sin behörighet atl bevilja allmän rättshjälp eller del eljest föreligger särskilda skäl. I detta sammanhang vill nämnden inte underlåta att framhålla risken för att en rättshjälpssökande kan komma att i en och samma angelägenhet vända sig till flera advokater, som varandra ovetande var för sig beviljar vederbörande allmän rättshjälp. Någon kontrollmöjlighet i detla hänseende lorde inte slå lill buds med inte oväsentliga kostnadsökningar som följd.

Rättshjälpsnämnden kan inte heller finna att förslaget är ägnat atl i nämnvärd grad minska nämndemas arbetsbelastning. Eftersom del enligt förslaget åligger advokaterna att avgöra om 17 § lagförslaget är tillämplig kan förväntas ell stort antal underhandsförfrågningar hos nämnderna härom och för övrigt även om tillämpningen i sig av 18 § lagförslaget. Framställningar enligt 17 § andra stycket och 19 § lagförslaget torde ävenledes bli vanliga, I detla sammanhang vill nämnden peka på de komplikationer som kan uppslå för det fall en advokat själv beviljat allmän rättshjälp i en angelägenhet, som senare visar sig nödvändiggöra prövning av förvalt-

Prop. 1978/79:90 266

ningsdomslol eller förvaltningsmyndighet. Uppkommer denna situation måsle en särskild ansökan göras till nämnden enligt 17 § försia siycket 4 lagförslaget. Fråga uppkommer då huruvida sökanden skall eriägga ny rättshjälpsavgift eller huruvida tidigare till advokaten eriagd avgift skall tillgodoräknas honom hos nämnden. Denna situation kommer inte atl bli helt ovanlig i angelägenhet rörande ersältning på gmnd av trafikolycka och på grund av olycksfall i arbete. Dessa omständigheter i förening med den i 18 § första stycket lagförslaget intagna "mellankontrollen" innebär enligt nämndens uppfattning atl arbetsbesparingen för nämnderna inte på långt när kommer att uppgå till den av utredningen uppskattade. Enligt nämndens mening medför 18 § lagförslaget inte sådana fördelar atl dessa uppväger de komplikationer som den kan förväntas tillskapa.

Slutligen vill rältshjälpsnämnden i detta sammanhang ställa sig den frågan humvida inte utredningens hela konstmktion i själva verket innebär en utsträckning av den statliga myndighetsutövningen till enskild person med de konsekvenser som i skilda sammanhang kan följa därav. Huruvida utredningen beaktat denna synpunkt vid sina överväganden framgår inte av betänkandet.

Utredningen föreslår vidare (21 § lagförslaget) all allmän domsiol skall pröva frågan om allmän rättshjälp därest angelägenhelen redan är föremål för behandling av domstolen och fråga inte är om fall som avses i 17 § försia stycket 1-6 eller 8 lagförslaget. Frånsell atl en prövning enligt angivna punkter i 17 § första stycket torde innebära ökad arbetsbelastning för domstolen anser rättshjälpsnämnden atl principiella skäl talar mot förslaget. Nämnden ifrågasätter det lämpliga i atl en domstol, som ju skall pröva den rättsliga angelägenheten, dessförinnan skall taga ställning i rältshjälpsfrågan och därmed också i princip till frågan huruvida vederbörande part har befogat intresse av att få angelägenheten prövad med slöd av allmän rättshjälp. Enahanda problemalik lorde bli aktuell vid domstols tillämpning av 18 § lagförslaget. Nämnden anser sig därför inte kunna tillstyrka förslaget. Vid detta ställningstagande anser sig nämnden inte heller böra tillstyrka förslaget såvitt avser rätl alt förordna biträde eller återkalla dylikt förordnande i angelägenhet, som handläggs enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Förordnande av biträde och därtill hörande frågor

I 20 § första stycket lagförslaget anges atl advokat får förordnas till bilräde. I fortsättningen stadgas - vilkel är en nyhet - att annan lämplig person kan förordnas till biträde om särskilda skäl föreligger. Enligt utredningen (specialmotiveringen sid. 260 i betänkandet) skulle delta inte vara avsell atl innebära någon avvikelse från gällande rätt utan en kodifiering av nuvarande ordning. Utredningen hänvisar i sammanhanget till prop. 1972: 4 s. 257, 258. Rältshjälpsnämnden delar inte denna utredningens uppfattning eller slutledning. Åtminstone Stockholmsnämnden - och såvitt denna har sig bekant även samtliga övriga nämnder - tillämpar gällande bestämmelse (21 § första stycket nuvarande lag) så atl om advokat eller biträdande jurisl på advokatbyrå begärs som biträde presumeras vederbörande vara lämplig och förordnas utan prövning. När biträdesförordnande begärs för andra kategorier - praktiserande jurister som inte är advokater eller anställda på advokatbyrå, bankjurister, personer utan juridisk examen (exempelvis ombudsmän, erfarna skadereglerare, personer med annan akademisk examen) - sker alltid en prövning av vederbörandes lämp-

Prop. 1978/79:90 267

lighet men detta är också den enda prövning som sker. Befinnes den föreslagna personen lämplig och lägger inte 21 § första siycket sista meningen rättshjälpslagen hinder i vägen - vilkel ju dock gäller för alla kaiegorier, således även advokater, - förordnas vederbörande till bilräde. Några särskilda skäl därutöver krävs inte även om det ligger i sakens natur atl en prövning av lämpligheten hos en person ulan juridisk examen blir mer inriktad på arten och beskaffenheten av den angelägenhet som är ifråga än i övriga fall. Mol bakgrunden av denna praxis - som alltså torde vara gemensam för samtliga rättshjälpsnämnder - ter sig del redovisade molivet för utformningen av lagförslaget svårförståeligt. Förslaget har fått en utformning som föga återspeglar praxis, och som - vilket synes betänkligt och knappasl eftersträvansvärt - kan vara ägnal all ulveckla ett advokatmonopol. Visserligen kan svårigheter ibland föreligga att utöva en effektiv lämplighetsprövning beträffande personer, som inte är advokater eller biträdande jusiler på advokatbyråer, men utredningens förslag löser enligt nämndens åsikt inte detta problem. Möjligen skulle en ändring av nu gällande bestämmelse av innebörd alt en dylik person åläggs visa att han är lämplig kunna bidraga till problemels lösande. Enligt nämndens uppfattning saknas skäl all frångå lydelsen i nu gällande bestämmelse dvs. 21 § försia stycket rättshjälpslagen. Nämnden avstyrker på anförda skäl utredningens förslag.

Avgifterna för aUmän rättshjälp

Rättshjälpsnämnden har i och för sig intet atl erinra mol utredningens förslag i 22-24 §§ lagförslaget även om nämnden vill påpeka att en viss fördyring i många fall kommer att uppstå för den enskilde rällssökanden. Nämnden vill i detta sammanhang erinra om vikten av att advokater — om dessa kommer atl tilläggas rält all bevilja allmän rättshjälp oavsett avgiftens storlek - erhåller fullödig information om hur avgiften beräknas. Ell flertal advokater tycks hitintills exempelvis inte ha uppfattat alt det är den beräknade årsinkomsten, som skall ligga lill grund för avgiften, eller atl med årsinkomst inte avses inkomsien för kalenderåret ulan inkomsten för tolvmånaders perioden sex månader före och sex månader efter ansök-ningsdalum.

Med hänsyn till den praxis som åtminstone Stockholmsnämnden utvecklat förefaller 25 § sista meningen lagförslaget innebära en obehövlig nyhet. Om en sökande beviljats allmän rättshjälp i en viss rättslig angelägenhet tillåter nämligen nämnden - efter framställning av sökanden - att den sålunda beviljade rättshjälpen får omfatta även annan angelägenhet om nära samband mellan angelägenheterna föreligger i rättsligt eller sakligt hänseende. Denna ordning synes enligt nämndens uppfattning smidigare och mindre komplicerad än att - som utredningen föreslår - laborera med två rätlshjälpsärenden och beträffande avgiften i det senare hänvisa till del tidigare. Nämnden avstyrker därför utredningens förslag såsom obehövligt. Därest en lagbeslämmelse anses erforderlig föreslår nämnden all den utformas i enlighet med ovan redovisad praxis.

1 26 § tredje stycket lagförslaget stadgas, vilket är en nyhet, alt myndighels beslut om skyldighet att erlägga avgift blir direkt exigibel. Rättshjälpsnämnden tillstyrker förslaget.

Två ledamöter av rältshjälpsnämnden, advokaterna Rune Ek och Bengt Ljungqvist, har såvitt yttrandet berör 18 och 19 §§ lagförslaget reserverat sig och anfört.

Prop. 1978/79:90 268

Vi tillstyrker utredningens förslag avseende 18 § med det undanlaget att sisla slyckel bör utgå.

Utredningens förslag i 18 § innebär en inledning till en decentralisering av beslutsfunktionen, som i en framtid kan leda till all advokat i alla ärenden, oavsett omfattningen kommeratt kunna bevilja allmän rättshjälp.

Utredningen föreslår att advokat skall kunna bevilja allmän rättshjälp för ett arbete omfattande sex timmar. Åtskilliga ärenden är av den omfattningen alt de kan slutföras inom nämnda tidsram. En stor mängd av ärendena är dessutom av den arten atl svårighet inte föreligger vid bedömningen humvida allmän rättshjälp kan komma ifråga eller inte. Advokaten bör dock ha möjlighel atl, även före del sex timmars arbele är konsumerat, på den rättssökandes vägnar göra framställning till rältshjälpsnämnden om fortsatt allmän rättshjälp. Rättshjälpsnämnden bör då ha skyldighet att besluta i ärendet. En sådan ordning ger den rätissökande möjlighel atl på ett tidigt stadium förvissa sig om allmän rättshjälp kan påräknas även efter rältshjälpsnämndens bedömning. Detta kan vara av värde i tveksamma fall. Därför bör sisla slyckel i den föreslagna paragrafen utgå.

Såsom rältshjälpsnämnden i sitt remissvar velat utforma 16 § och med ett bibehållande av utredningens 18 § med undantag för sisla stycket, skulle en beaktansvärd mängd av rätlshjälpsärendena kunna behandlas på advokatbyråerna. Detta förenklar för de rättssökande, rättshjälpsnämndema och advokaterna.

Del skulle möjligen kunna befaras att advokat kan komma i konfliktsituationer men hänsyn till sin lojalitetsplikt gentemol klienten och därigenom ha svårighet alt vägra en klient allmän rättshjälp med motiveringen att befogat intresse inte kan anses föreligga. Sådana farhågor torde emellertid vara överdrivna. Skulle tveksamhet råda har advokaten möjlighet enligt vårt förslag att på klientens vägnar ansöka om rättshjälp hos rättshjälpsnämnden. Advokat bör alltså själv endast besluta i klara fall. Genom möjlighelen att omgående erhålla rättshjälpsnämndens prövning befrias advokaten från ovannämnda konfliktsituation.

Skulle advokat likväl göra en felbedömning innebär det ökade kostnader för statsverket. Är felbedömningen flagrant torde emellertid statsverket kunna återkräva de ökade kostnaderna av advokaten. Härom skulle särskild regel kunna införas.

Det kan föreligga risk att en rätissökande i samma angelägenhet vänder sig till flera advokater och låter dessa, varandra ovetande, agera i ärendet och bevilja rättshjälp. En kontroll för att i möjligaste mån undanröja dessa risker skulle kunna ske genom atl på tillämpliga blanketter ange att den rällssökande har alt under edlig förpliktelse bekräfta att han ej i aktuell angelägenhet sökt rättshjälp på annat håll. Detta förfaringssätt tillämpas i många andra sammanhang. Dessulom verkar kostnadsbidraget i många fall hämmande på dylikt missbruk.

Som en följd av att sista stycket 18 § utgår kan även 19 § utgå i sin helhet eller ändras så att där anges atl en ovillkoriig skyldighet föreligger för rättshjälpsnämnd atl på begäran av rättssökande pröva frågan om allmän rättshjälp.

2.9 Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Funktionsfördelning

Utredningen har funnit, att funktionsfördelningen är av vital betydelse för uppnående av de mål som uppsatts i direktiven. I princip delar rältshjälpsnämnden denna inställning.

Prop. 1978/79:90 269

Efiersom fräga om rådgivningsinslilulels vara eller icke vara enligi rälls-hjälpsnämndens mening hänger inliml samman med frågan om hur beslulsfunktionema i övrigt beträffande beviljande av allmän rättshjälp skall konstrueras kommer rättshjälpsnämnden att behandla dessa frågor i ett sammanhang.

Rällshjälpsnämnden biiräder utredningens förslag att advokal skall bevilja allmän rättshjälp i familjemål (16 § förf.förslaget). Enligi nämndens mening bör advokats rätt härvidlag även omfatta beviljande av allmän rällshjälp i bördsmål. Enligi 16 § 2 si. i den föreslagna förfallningslexlen undanlas från advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp - genom en hänvisning lill 17 § första stycket 7 - det fall atl den rättsliga angelägenheten kan antas bli prövad enligt lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden (SFS 1974:8). 1 specialmotiveringen, s. 258, anmärker utredningen, att delta kan bli fallel i mål om underhållsbidrag till maka eller barn, om vad som sammanlagt yrkas i underhäll understiger ett halvt basbelopp (beloppsgränsen för mål som skall handläggas enligt småmålslagen). 3 § lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden stadgar, att denna lag inte är tillämplig på mäl, som handläggs av tingsrätt i särskild sammansättning. Dit hör bl.a. mål om underhåll (GB 15:29). Rättshjälpsnämnden föreslår alt hänvisningen till 17 § 1 st. 7 p. utgår ur 16 § 2 st. förslaget till författ-ningstexl. Det kan ifrågasättas om ärenden angående omyndighetsförklaring och dess hävande bör hänföras till den kategori ärenden i vilka advokaten ges full frihet atl bevilja allmän rättshjälp. Sådan söks ytterst sällan i dessa ärenden. Anledningen härtill är förmodligen atl domstol enligt 10 kap. 13 § FB förordnar rättegångsbiträde. Behov av de ytterligare förmåner som kan erhållas genom rättshjälp uppträder med säkerhet ytterst sällan.

Advokat bör inte få tillstånd alt åla sig rättshjälpsärenden enligt 16 § förslaget till författningstext utanför sitt naluriiga verksamhetsområde. Önskar den rätissökande att ett biträde med verksamheten förlagd till avlägsen ort skall förordnas bör del ankomma på rältshjälpsnämnden all la siällning till frågan om denne skall förordnas. Detta förhållande bör framgå av lagtexten.

Mot utredningens förslag i 18 § förslag till författningstext att för vissa ärenden i övrigi advokat skall utan nämndens hörande arbeta i 6 timmar är nämnden kritisk.

1 den PM angående reform av samhällets rättshjälp (Ju 1970:14) som föregick rätlshjälpsreformen poängleras behovei av koslnadskontroll. Där konsialeras, atl den kostnadskontroll som då utövades utfördes av domslolarna och visade belydande brister i enhetlighet och effektivitet. I promemorian uttalas vidare, att det är ofrånkomligt att garantier skapas för att rätlshjälpsreformen inte leder till att domstolar och andra myndigheler belastas med onödiga mål och ärenden. Överhuvudtaget måsle tillses, atl allmän rättshjälp icke kommer ifråga annat än då ett verkligt behov därav kan konstateras. En inlresseprövning måste ske. Även departementschefen framför liknande tankegångar. 1 prop. till rättshjälpslagen (1972:4 s. 289 ff) uttalas, att betydelsen av en effektiv och enhetlig koslnadskontroll gör, atl ett särskilt organ för handhavandet av rättshjälpsreformen mäsle lillskapas. Varken i promemorian eller propositionen förs överhuvudtagel den tanken fram, atl det skulle vara lämpligt att ge "fritt fram" ål advokatkåren annat än i ett specialfall som inte skulle medföra några koslnader för statsverket, nämligen rättshjälp ulan beslut av rältshjälpsnämnd (16 § rättshjälpslagen). Dessa tankegångar berörs endasl flyktigt i utredningen. Anledningen till att man i stort sett ansett sig kunna borlse från dessa och

Prop. 1978/79: 90 270

liknande tankegångar redovisas ej. Del är därför i viss män svärl för rättshjälpsnämnden atl bemöta utredningens påståenden i dessa avseenden. Nämnden kan nämligen inte med säkerhet fastslå vad utredningens påståenden grundar sig på. Förslaget i denna del kan slarkl ifrågasättas. Statsmaklerna har tidigare i skilda sammanhang med skärpa hävdat behovet av kostnadskontroll. Utvecklingen under de år rällshjälpsnämnden existerat har inte lell lill slulsatsen all denna koslnadskontroll från del allmännas sida skulle vara obehövlig. Utredningens förmodanden - enligt rättshjälpsnämndens mening kan det inte röra sig om annat än just förmodanden - att riskerna är överdrivna är icke underbyggda, s. 113 i betänkandet.

En advokal kan varje arbetsdag genom 6-timmarsregeln förtjäna 1 290 kr. Om del är 20 arbelsdagar per månad kan han frän det allmänna få cirka 25 000 kr, utan praktisk möjlighet till kontroll av motsvarande arbetsprestation. Exemplet kräver enligt nämndens mening ingen närmare kommentar.

Det är rättshjälpsnämndens uppfattning atl kostnadsökningar måste bli följden av utredningens förslag. Om fortfarande den principen skall gälla att allmän rättshjälp skall utgå endasl om uttalat behov därav föreligger, bör det inte ifrågakomma annat än att lägga denna behovsprövning på ett organ som är fristående i förhållande lill den rättssökande och hans biträde. Endast rättshjälpsnämnd kan därvid komma ifråga. Nämndemas tiänstemän är specialiserade på sitt område liksom advokater på sitt. Utredningens tankegång att advokaterna utan vidare skall kunna ta över en stor del av nämndernas verksamhet kan därför inte delas av rättshjälpsnämnden.

Såväl i RB:s 12 kap. som i advokatsamfundets reglerom god advokalsed fastslås, att det är en advokats oavvisliga plikt att så länge del inte strider mol god advokatsed tillvarata sina klienters intressen.

Utredningen tilldelar därutöver advokaterna en helt ny funktion av offentlig myndighet, i det att den enskilde advokaten ålägges göra en objektiv bedömning av sin klients behov av bl. a. hans bistånd i måhända känsliga och svårbedömbara angelägenheter. Svåra konflikter kan uppstå för den ansvarskännande advokaten till följd av den dubbelroll han kommer att tvingas spela.

Om förslaget genomförs kommer samtliga advokater i Sverige att bli beslutsfattande organ. Denna omständighet lyder pä alt praxis blir oenhetlig. Såväl i tidigare utredningar angående hithörande frågor som i prop. 1972:4 betonas vikten av enhetlighet i praxis. Utvecklingen har inte på något satt tyll på alt dessa krav på enhetlighet vid tillämpningen nu kan frånfallas. I landet finns 6 rältshjälpsnämnder med tillhopa cirka 20 handläggare. Kontakten mellan de olika nämnderna har fungerat utomordentligt väl. Härigenom har värdefull kunskap kunnai "spridas" till handläggarna på ell smidigt och billigt sätt. Kontaktema med domstolsverket och dess besvärsnämnd har varit lätta alt hantera. Samarbetet har fungerat väl. Nämndernas kontakter med advokaterna, olika myndigheter och den rättssökande allmänheten har också fungerat väl. Om utredningens förslag genomföres, torde med hänsyn till den enorma ökning av antalet beslutande organ som föreslås det föreligga mycket stor risk att praxis utvecklas på ett icke önskvärt sätl.

O.m 6-timmarsregeln införs kan följden bli att advokat i samma angelägenhet biträder flera klienter. Lagtexten ger enligt rättshjälpsnämndens mening utrymme för olika tolkningar huruvida advokaten skall få arbeta 6 timmar på angelägenhelen i dess helhet eller om han skall få lägga ner arbete motsvarande 6 timmar för varje klient.

Prop. 1978/79:90 271

Utredningen tänker sig att 6-timmarsregeln skall kunna tillämpas t.ex. på ärenden om namnbyten och adoption. Allmän rällshjälp ulgär sällan för detla slags angelägenheter men det betyder inte att allmän rättshjälp sällan söks i dessa ärenden. Om allmän rättshjälp skall utgå eller ej är ofta en bedömningsfråga. Del är ej realistiskt atl anta atl en advokat utifrån sina utgångspunkter anlägger samma synpunkier på dessa bedömningsfrågor som de specialiserade Ijänslemännen på nämndernas kanslier, som bl. a. på ell hell annal sätl än advokater har tillgång till den praxis som utövats på området sedan 1973. Med den konstruktion regeln föreslås få kommer t. o. m. ärenden om förtal och skadestånd för ärekränkning atl inrymmas under 6-timmarsregeln. I ärenden av denna art beviljas allmän rättshjälp i allmänhet inte efiersom den rällssökande ej anses ha befogal intresse av att få sin sak behandlad. Avgöranden av ifrågavarande slag är kontroversiella och känsliga. Det bör inte ifrågakomma annat än alt en prövning av detla slag utförs av offentlig myndighei. Experterna Sehlstedl och Joelsson är inne på liknande lankegångar och anför bl. a., s. 288 i belänkandet, att det inte är helt givet, att blott och bart en ärendetyps frekvens utsäger någoi om hur bedömningen av denna ärendelyps framlida handläggning skall ske. Det är troligt att advokaterna, sedan de väl vunnit kunskap om nämndens benägenhei alt avslå ärenden av viss kategori, undviker atl ansöka om allmän rättshjälp i sädana ärenden.

Institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd har som bekant inte blivit någon succé. Utredningen har tänkt att bl.a. 6-timmarsregeln skall träda i dess ställe. Med den konstruktion regeln föreslås få kan man inte bortse frän risken att den går samma öde tili mötes som ovan nämnda institut. Det lorde nämligen bli svårt för vederbörande advokat alt avgöra när ett ärende passerar 6-timmarsgränsen och alltså allmän rättshjälp mäste sökas. Del kan också vara svårt alt i initialskedet urskilja vilka ärenden som faller inom och vilka som faller ulom gränsen för 6-timmars-regelns tillämpningsområde.

Eftersom rättshjälpsnämnden, som ovan redovisats, anser att 6-timmarsregeln ej bör genomföras, saknar rättshjälpsnämnden anledning gä in på frågor i vilken mån domstolarna skall anförtros beslutsfunktion beträffande den av utredningen föreslagna mellankontroll som skall ske efter 6 timmar.

Utredningen har tänkl att missbmk av rälten att bevilja allmän rättshjälp skall kunna bestraffas genom atl den myndighei som fastställer ersättningen sätter ned biträdes ersättning under begärt belopp. Del kan emellertid bli förenal med vissa svårigheter för myndigheien all i förekommande fall erhålla tillgång till ett godtagbart beslutsunderlag. 1 detta sammanhang kan nämnas, alt svårigheter att få uppgift om vad som verkligen hänt i ett ärende ibland uppkommit vid rättshjälpsnämnden, nämligen i fall då den som erhållit allmän rättshjälp anmäler missnöje med sitt bilräde och uttrycker önskemål atl rättshjälpsnämnden måtte förordna nytt biträde. Vederbörande biträde uttalar inte sällan i sill yttrande, att han med hänsyn lill de sekretessbestämmelser advokatsamfundet ställer upp för sina medlemmar icke kan yttra sig om vad som förevarit i saken. Rällshjälpsnämnden anser sig i sådana fall kunna misslänka, att det är en rällshaverist i farten, men kan inte göra nägot för atl stoppa vederbörande. Nägot beslutsunderlag för att förordna om upphörande av allmän rällshjälp går nämligen inte att få fram utan biträdets medverkan.

Prop. 1978/79:90 272

20 § 1 st. förfatlningsförslaget stadgar bl. a. alt annan lämplig person är advokat skall kunna förordnas till biträde om särskilda skäl härtill föreligger. I specialmotiveringen, s. 260, anförs, alt rådande praxis härigenom skulle kodifieras. Då en rällssökande begär alt annal biträde än advokat skall förordnas gör nämnden en undersökning huruvida vederbörande är lämplig att förordna som biträde i ifrågavarande angelägenhet. Uppfylls lämplighetskriteriet förordnas vederbörande. Särskilda skäl härutöver krävs icke.

Rätlshjälpsavgift

Rättshjälpsnämnden är ense med utredningen om att avgiftssystemet för den allmänna rälishjälpen bör förenklas. Del senaste försäkringsbeskedet bör kunna ligga till grund för beräkning av rättshjälpsavgiften. Det är emellertid inte helt säkert att det föreslagna systemet blir så mycket enklare att tillämpa än nu gällande system. För näringsidkare torde specialregler erfordras. Förmögenhet resp. skuldsättning framgår ej av försäkringskassans besked om sjukpenninggrundande inkomst (SGI).

Rällshjälpsnämnden anser för sin del atl den progressivitei som kommer lill synes i den av utredningen förordade modellen inte är godlagbar. Räits-hjälpsavgiftemas progressivitei är mellan vissa näraliggande inkomstlägen mer än dubbelt sä stor som progressivileten i de skatteskalor som ligger till grund för beräkningen av den statliga inkomstskatten. Därvid är väl att märka alt denna höga progressivitei drabbar även inkomsttagare med medelgoda inkomster och att rällshjälpsavgiftema skall belalas med redan skattade pengar. Förslaget bör därför omarbetas på denna punkl.

2.10 Rättshjälpsnämnden i Malmö

Beviljande av allmän rättshjälp Familjerättsmålen

Det är riktigt som utredningen framhåller att familjerättsmålen utgör en stor del av ärendena hos rältshjälpsnämnden. Utredningens förslag atl advokater skall få bevilja rättshjälp i sådana ärenden skulle därför innebära att ett stort antal ärenden flyttades från rättshjälpsnämnderna. Som ulredningen också framhållil är emellertid dessa ärenden av enkel beskaffenhet. Beslulen om allmän rättshjälp i sådana saker fattas regelmässigt av handläggare på kansliet och sällan eller aldrig av rättshjälpsnämnden som sådan. Om fullständiga uppgifter lämnats i ansökningen och sökandens för-mögenhetsförhåUanden inte är alllför komplicerade, går behandlingen av ärendet snabbi. Någon egentlig behovsprövning blir sällan aktuell. Antalet ärenden som försvinner från rättshjälpsnämnderna är således stort, medan den handläggningstid som sparas är relativt obetydlig, Ytteriigare vill nämnden anföra följande.

1 familjerättsmål - särskilt äktenskapsskillnadsmål - är det mycket vanligt, och tenderar alt bli allt vanligare, att rättssökandena vänder sig till flera advokater i samma ärende. Detta skapar förvirring i ärendehanteringen och medför ökade koslnader. Rättshjälpsnämnden i Malmö har byggt upp en effektiv kontroll av "dubbelärenden". Genom denna förhindras byten av biträde i en omfattning, som medför ej obetydliga besparingar för det allmänna. Om rättshjälpsnämnderna framdeles inte alls skall ha befallning med familjerättsmälen, blir det nödvändigt atl på annal sätl förhindra

Prop. 1978/79:90 273

all rällssökande går frän en advokal lill en annan. Ett säll all undvika della kunde vara att på ansökningsblanketten lämna särskilt utrymme för uppgift huruvida sökanden lidigare anlitel annan advokal.

Del föl ekommer i stor utsträckning att äktenskapsskillnadsärendena avslutas innan domstolen lagit någon befattning med dem. Parterna flyttar samman igen. Även andra familjerättsärenden handläggs enbart ulomprocessuelll i viss omfattning. I dessa fall skall enligt förslaget koslnadsräk-ningen liksom f n. inges till rällshjälpsnämnden, som har alt fastställa bilrädesersällningen. Härigenom får rättshjälpsnämnden även med den ordning som föreslås i många fall la befallning med familjerällsärendena.

Sammanfallningsvis biiräder rättshjälpsnämnden förslaget atl advokal skall få bevilja allmän rällshjälp i familjerättsärenden. Med vad ovan anförts har nämnden velat peka på all en sådan ordning inrymmer risker för vissa koslnader och även vissa komplikationer som inte beaktats av utredningen.

Nämnden vill ytterligare påpeka följande. Bland familjerällsmål där advokat får bevilja allmän rättshjälp har utredningen upplagil omyndighels-förklaring eller dess hävande. Rältshjälpsnämnden kan inte biträda förslaget i denna del. Enligt FB 10:13 skall, då ansökan om omyndighetsförklaring gjorts, rälien förordna biträde ål den ansökan gäller. Ersättning till sådant bilräde ulgår av allmänna medel. Samma regel gäller vid hävande av omyndighetsförklaring. 1 angivna fall kan bilräde enligt rällshjälpslagen ej förordnas vare sig enligt nu gällande lag eller enligt förslaget. Omyndig-helsförklaring eller dess hävande bör därför ulgä ur listan över familje-rältsmål. Enligt nämndens mening kan det däremot vara lämpligt att till denna lista lägga ärenden angående upprättande av äktenskapsförord och testamente. Dessa är liksom övriga uppräknade mäl enkla och kräver ringa behovsprövning.

Nämnden föreslär därför att listan över mäl och ärenden där advokat skall få bevilja allmän rättshjälp får följande uiseende: äktenskapsskillnad boskillnad

underhällsbidrag lill make eller barn faderskap lill barn vårdnad umgängesrätl

upprättande av äktenskapsförord upprättande av testamente

Advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp i familjerällsmål skall gälla med vissa undantag. Ett sådant har angetts föreligga om den rättsliga angelägenheten kan antas bli prövad enligt småmålslagen. Utredningen tycks ha den uppfattningen att underhållsmål, som rör bidrag under halva basbeloppet, handläggs som småmål. Emellertid torde underhållsmål alllid fordra särskild sammansättning av domstolen och kan därför inte handläggas som småmål. Den föreslagna undantagsregeln är således obehövlig.

Övriga mål och ärenden

Rällshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att vissa ärenden alltid bör prövas av nämnden och har ingen erinran mot utredningens bedömning beträffande arten av dessa ärenden.

Beträffande andra ärenden än familjerättsärenden och ärenden som alltid skall prövas av rättshjälpsnämnden föreslår ulredningen att advokat skall få bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendei 6 timmar, innan det un-18   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop, 1978/79:90 274

derställs någon myndighelsprövning. Har ärendei inte slutförts inom 6 timmar, skall frågan om allmän rättshjälp hänskjulas till rättshjälpsnämnden eller allmän domstol. 1 samband med atl advokal beviljar allmän rättshjälp skall han fastställa rättshjälpsavgift. Avser beslutet om allmän rättshjälp rättslig angelägenhet som har nära samband med angelägenhet för vilken advokal lidigare beviljat allmän rättshjälp, får han beslula alt rättshjälpsavgift som erlagis i del lidigare rällshjälpsärendel skall avse även del nya ärendei. Visar del sig vid senare myndighelsprövning alt advokaten genom vårdslöshet eller försummelse föranlell kostnad för rättshjälpen, skall delta beaktas vid beslämmande av ersättning. Har advokaten felaktigt beviljat allmän rättshjälp, kan ersättningen lill honom jämkas. Förutsättningen härför är att advokaten befunnits uppenbart ha missbmkat sin behörighet att bevilja aUmän rättshjälp.

Rällshjälpsnämnden vill inledningsvis sälla i fråga om det från principiell synpunkt kan anses vara en god ordning att advokaten, som har lill uppgift att gå den rättssökande till hända och biträda denne i hans rättsliga angelägenhet, redan i initialskedet uppträder som utövare av en myndighetsfunktion i del han prövar frågan om rättshjälp helt utifrån del allmännas synpunkt. Advokaten har här två roller som är svåra att förena. Invändningen gäller beträffande alla slags ärenden men i synnerhet sådana som fordrar någon grad av behovs- och intresseprövning. Sådan prövning förekommer knappast i famUjesaker och nämnden har därför inte ansett att invändningen har sådan tyngd i det sammanhanget alt den bör utgöra hinder för reformen beträffande familjesakema. Annorlunda förhåUer det sig med ärenden som faller under den föreslagna 6-timmarsregeln, Även det förhållandet all advokaten har ett personligt intresse av ekonomisk art i ärendei gör myndighetsfunktionen svårbemästrad.

Som nämnts skall advokat själv få bevilja allmän rättshjälp i dessa slag av ärenden och arbeta på ärendet i 6 limmar innan någon kontroll förekommer. Enligt nämndens beslämda uppfattning kommer detta förslag alt medföra väsentligt ökade kostnader. Sex timmars arbete molsvarar i dag en kostnad av 1 290 kr. Om man drar ut de yttersta konsekvenserna av förslaget , skulle delta kunna innebära att advokal för arbete som han själv beslutat om uppbär ersältning av allmänna medel med I 290 kr per dag hur många dagar som helst. Möjlighelerna för myndighelerna alt nedsätta ersättningen är hårt beskurna. Uppenbart missbruk av behörigheten att bevilja allmän rättshjälp skall konstateras för alt jämkning skall kunna ske. I praktiken torde det bli fräga om begränsad jämkning även om det anses att advokaten gjort en felbedömning.

Ökade koslnader kommer också att bli följden av den del av förslaget som innebär atl advokat får besluta att utnyttja redan beviljad rättshjälp i ett annat ärende, som har nära samband med det första. Det skall ankomma på advokaten att göra bedömningen om ärendena har så nära samband med varandra alt inte mer än en rättshjälpsavgift bör eriäggas. Även här kan uppkomma intressekollision för advokaten. Utrymmet för felbedömningar är stort. Vad som nyss sagts om svårighetema för myndigheterna alt pröva arvodet kan således komma att gällajäven här.

En fördel med den nya ordningen är enligt utredningen all den myndighet sprövning av rättshjälpsfråga, som skall ské om arbetet på ärendei drar över 6 timmar, kan bygga på ett väsentligt bättre material än det som normalt sett föreligger, när ansökan om rättshjälp görs i initialskedet. Så är ju fallet enligt nuvarande ordning. Utredningen ulgår ifrån alt advokaterna genomgående bedömer ärendena rält från rättshjälpssynpunkt. Helt mot-

Prop. 1978/79:90 275

satt situation är emellertid också länkbar. Ersättning för 6 limmars arbele lorde - som nämnden ser det - likväl i allmänhet komma att utbetalas.

Ell av skälen till atl rältshjälpsnäninderna vid införandet av del nya rällshjälpssyslemel 1973 fick en dominerande roll som besluismyndighet var all det därigenom ansågs vara lältare alt uppnå en enhetlig praxis. Utredningen har uttryckt farhågor för atl förslag om rält för advokat att få bevilja allmän rättshjälp kan innebära viss risk för förskjutning av praxis. Samtidigt menar utredningen emellertid att riskerna bör minska genom en lämplig begränsning av de ärendelyper i vilka advokaterna får sådan rätl. Av vad ovan anförts om de ärenden i vilka enligt utredningens förslag beslutanderätten flyttas över på advokaterna anser nämnden det framgå att riskerna för uppmjukning av förutsättningarna för beviljande av allmän rättshjälp är mycket stora. Advokaternas nuvarande kännedom om rätls-hjälpsnämndemas praxis är mycket ojämn. Detta kommer till uttryck bl. a. i det stora antal kompletteringar av ansökningar som sker hos nämnden.

Utredningen har låtit göra en undersökning av avslagsfrekvensen inom de ärendegrupper, där 6-timmarsregeln kan tänkas bli aktuell. Undersökningen visar - menar utredningen - atl avslagsfrekvensen är förhållandevis låg inom en hel del stora ärendegrupper. Anledning finns därför att överflytta den försia prövningen om allmän rättshjälp skall beviljas från rältshjäipsnämnderna till advokaterna, I uppräkningen av ärendegrupper, lämpliga för advokaters bedömning, finns bl, a. ärenden om arvsrätt. Avslagssiffran i dessa ärenden har angetts till 4,9%, Den siffran är säkeriigen inte riktig i dag. Praxis har nämligen ändrats beträffande arvsärenden. Rältshjälpsnämnden har under åtminstone det senaste året lämnal de flesta ansökningarna om allmän rättshjälp i dessa ärenden utan bifall. - Avslagsfrekvensen i de undersökta ärendegruppema ligger mellan 4,2 och 12,2%. Rältshjälpsnämnden kan - med hänvisning också till vad ovan sagts om utredningens bedömning av ärendena om arvsrätt - inte dela utredningens uppfattning atl siffrorna är så låga atl prövningen av ärendena utan risk kan överflyttas på advokat. När det erfordras behovsprövning och avslag således kan ifrågakomma, bör prövningen ligga kvar hos rättshjälpsnämnderna. Den av ulredningen gjorda undersökningen av ärenden som bör överföras på advokaterna omfattar en del stora ärendegrupper, såsom skadestånd, köp av fast egendom o, dyl. Härtill kommer "övriga ärenden", dvs, sådana, som inte kan inrymmas under någon gemensam beteckning. Sisinämnda ärenden är ofta litet udda och fordrar en särskilt noggrann prövning. De behandlas mestadels av rättshjälpsnämnden som sådan. Även beträffande ovan nämnda stora ärendegrupper gäller att de i mycket stor utsträckning prövas av rättshjälpsnämnden. Svårighetsgraden har ökat markant.

Bland de ärendegrupper, där enligt förslaget prövningen av rättshjälpsfrågan lämpligen kan överflyttas på advokat, har, som ovan sagts, upptagits tvist p. g. a. köp av fast egendom. I dessa ärenden är det mycket vanligt all biträdet så snart rättshjälp beviljats beslutar om utredning genom sakkunnig. 1 betänkandet har i annat sammanhang föreslagils att biträde själv skall få besluta endast om utredning genom intyg eller om annan mindre omfattande uiredning. Krävs mer omfatlande utredning - vilkel är vanligt i fastighelstvisler - skall frågan i utomprocessueUa ärenden underställas rältshjälpsnämndens prövning. Om förslaget går igenom, har man anledning räkna med att rättshjälpsnämnden får pröva behovet av utredning i ett betydande antal fastighetsärenden. Erfarenheten har visal att ärenden av delta slag ofta avslutas utan att talan vid domstol anhängiggörs.

Prop. 1978/79: 90 276

Kostnaderna uppgår i regel till höga belopp. Rättshjälpsnämnderna kommer därför även i fortsättningen att i stor utsträckning få fastställa bilrädesersällningen. Samma sak gäller i fräga om skadeslåndsärenden. Mestadels avser dessa numera skadereglering med försäkringsbolag, vilka handläggs helt utomprocessuellt. Ärendena drar ofta ul på liden och blir kostsamma. Man kan starkt ifrågasätta lämpligheten av atl under sådana förhällanden lägga prövningen av rältshjälpsfrågan på advokal. Rällshjälpsnämnden har svårt att inse alt en på detla sätt uppdelad handläggning kan innebära sådan förenkling som man vill eftersträva.

För att få en uppfattning om hur många rätlshjälpsärenden som skulle komma att omfattas av advokats behörighet alt bevilja allmän rättshjälp enligt 6-limmarsregeln har utredningen låtit ulföra en undersökning vid rältshjäipsnämnderna i Stockholm och Malmö. Av denna framgår all av de ärenden som undersökningen omfattar avsåg 27,7% skadestånd. 19,7% arvsrätt, 15,8% fordran/krav, 15% tvist p.g.a. köp av fast egendom, 8,5% tvist rörande hyra, arrende m.m. och 13,5% övrigt. De högsta procenttalen ligger på de ärendegrupper som rällshjälpsnämnden - enligt vad ovan sagts - anser olämpliga att överlåta åt advokal.

1 ärendegruppen "Övrigt" torde ingå bl a upplösning av samboendeförhällande. Hos rättshjälpsnämnden i Malmö har utbildats en praxis i dessa ärenden liknande den som lillämpas i bodelningsärenden. Behov av allmän rättshjälp anses endast föreligga om i boet ingår fast egendom eller annan svårskiftad egendom. Även namn- och adoplionsärenden torde ingå i denna grupp. Avslagsprocenten i alla dessa ärenden är hög och del blir oftast rällshjälpsnämnden som sådan som får fatta besluten.

Uppgiften alt utfärda ansvarsförbindelse skall enligt utredningens förslag ligga kvar hos rättshjälpsnämnden. Ansvarsförbindelse blir aktuell framför allt i ärenden rörande fordran. Med utredningens förslag kan det bli ganska vanligt att gången i ett fordringsärende blir att advokal beviljar allmän rättshjälp, rättshjälpsnämnden utfärdar ansvarsförbindelse och domstol fastsläller bilrädesersällningen. Man kan fråga om enkelheten främjas av atl behandlingen av ett ärende delas upp på så många händer.

Den föreslagna ordningen innebär en utvidgning av institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden. Detta institut tillkom från början i syfte att förenkla förfarandel i ärenden om allmän rättshjälp. Handläggningen antogs bli smidig och snabb, och man räknade med alt minska belastningen på rältshjäipsnämnderna. Enligt undersökningar som gjorts har institutet kommii till mycket liten användning. Ett skäl härför har sagts vara att rättshjälpsavgifterna i det stora flertalet fall är så låga att de inte täcker kostnaderna. Ett alltför komplicerat och byråkratiskt regelsystem har anförts som en annan orsak. Vid en av utredningen gjord enkät hos advokater har 20% av de tillfrågade som ett ytterligare skäl för den ringa användningen anfört att det vid eventuellt efterföljande allmän rättshjälp efter beslut av rältshjälpsnämnd kunde visa sig atl en felbedömning skett från byråns sida beträffande klientens kostnadsbidrag eller beiräffande frågan huruvida klienten över huvud laget var berättigad lill allmän rättshjälp.

Rättshjälpsnämnden är inte övertygad om att det nya förslaget skulle medföra sädana förenklingar och förbättringar att man har anledning räkna med att systemet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden kommer till ökad användning.

Vid tillämpningen av sysiemel rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnden har advokaterna att håUa reda på kostnadema i ärendei. Så fort dessa överstiger klientens kostnadsbidrag måste nämligen ärendet underställas

Prop. 1978/79:90 277

rältshjälpsnämndens prövning. Många advokater har som sin åsikt framfört att detta blir krångligt. De har avslålt från all själva bevilja allmän rällshjälp för alt de inte velal riskera all få slå för en felbedömning. Man bör nog räkna med all de inte blir mer hågade atl la sådana risker med det nya förslaget. Riskerna all göra felbedömningar ökar ju i takt med de utökade möjligheterna alt bevilja rättshjälp.

Intervjuade advokater har vidare ullalat att de ansett systemet rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnden vara för kompliceral såviti gäller reglerna om fastställande av kostnadsbidrag. Nämnden vill i detta sammanhang ifrågasätta om de av utredningen föreslagna förenklingarna är så genomgripande alt man kan räkna med atl advokaterna blir mer benägna än lidigare alt bestämma rällshjälpsavgiften.

Sammanfallningsvis avstyrker rältshjälpsnämnden förslaget om rätt för advokat all bevilja allmän rällshjälp i vissa ärenden och arbela i 6 limmar på dessa. Därest utredningens förslag om rält för advokaterna att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsärenden genomförs och erfarenheterna härav blir goda, anser nämnden emellertid atl del kan övervägas att låta advokaterna få samma rätt även beträffande andra ärenden där behovsprövningen är mindre framträdande. Som exempel härpå kan nämnas ärenden rörande skadereglering med försäkringsbolag.

Rättshjälpsbiträde

20 § första stycket i förslaget upptar bestämmelse om vem som kan förordnas till biträde. För alt annan än advokat skall kunna förordnas till biträde har upptagits villkoret "särskilda skäl". I specialmotiveringen till paragrafen anges atl detta inte innebär någon avvikelse från gällande rätt ulan endasl är en kodifiering av denna. Rättshjälpsnämnden anser detta orikligi. Varken i gällande räll eller i praxis har uppställts sådant villkor. Nämnden skall vid förordnande av biträde pröva om vederbörande är lämplig för uppdraget. Det allmänna lämplighetskravet avser alla biträden, även advokater och biträdande jurister pä advokalbyrå. Nämnden har under årens lopp haft atl pröva lämplighelen främsi hos nyetablerade jurister. Något krav på all särskilda skäl skall föreligga för förordnande av dessa har därvid inte uppställts. Den omständigheten atl nämnden gör en viss undersökning av nya jurister är inte ett uttryck för att man kräver särskilda skäl utan enbart en följd av den allmänna lämplighetsprövningen. Den föreslagna lydelsen av bestämmelsen skulle i praktiken innebära att andra än advokater så gott som aldrig kunde komma i fråga för förordnande.

Nämnden föreslår därför atl paragrafen får följande utformning. Beslutar rätlshjälpsnämnd alt allmän rättshjälp skall utgå, får nämnden på sökandens begäran förordna biträde, om den rättssökande ej kan behörigen tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar bistånd. Till biträde förordnas advokat eller annan lämplig person. Har den rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne forordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annal,

Råttslijålp efter beslut av allmän domstol

Utredningen föreslår att allmän domstol och därmed likställda domstolar skall beslula om allmän rättshjälp i de fall då fråga om sådan uppkommer försl sedan den rättsliga angelägenheten blivit föremål för handläggning där. Med hänsyn till de många undantag från huvudregeln som görs i 21 § första stycket förslaget till ny rältshjälpslag ifrågasätter nämnden om

Prop. 1978/79: 90 278

förslaget inte i stället för atl leda lill förenkling onödigtvis komplicerar sysiemel. Nämnden vill dock inte motsätta sig förslaget.

Råttshjålpsa v gifi er

Ulredningen har velat förenkla reglerna om beräkningen av rättshjälps-avgift. 1 detta syfte har ulredningen tillskapat ett nytt system för beräkning av avgiftens storlek. Systemet innebär i sig inga större förenklingar i arbetet med att bestämma storiek på avgiften. Rältshjälpsnämnden har emellertid inte någon erinran mot förslaget.

Utiedningen har också lagt synpunkter på ändrade föreskrifier för beräkning av inkomstunderlag. Föreskrifter härom utfärdas nu av domstolsverket och så bör enligt utredningen ske även i fortsättningen. Några egentliga förslag på tänkbara förenklingar läggs därför inte fram. Visseriigen föreslås alt den rällssökande genom all uppvisa sill försäkringsbesked skall styrka uppgiven inkomsi av eget arbete. Detta innebär emellertid ingen förändring utan närmasi en kontroll av vederbörandes uppgift om sådan inkomst. Någon förenkling är inte heller behövlig härvidlag. Beräkningen av sådan inkomst har nämligen hittills inte vållat några svårigheler. Svårigheterna nu ligger främst i beräkningen av inkomst av förmögenhet. Rättshjälpsnämnden anser att det framför allt är på detla område som åtgärder för förenklingar bör sättas in. Särskilt stort är behovei härav med lanke på del framlagda förslaget atl advokat som beviljar allmän rättshjälp också skall fastställa rättshjälpsavgiflen. En länkbar möjlighet till förenkling är att låta all förmögenhet över en viss gräns tagas med i bedömningen vid beräkning av rättshjälpsavgift. En sådan regel skulle få betydelse också vid bestämmande av slutlig rätlshjälpsavgift i de fall då en rällssökande genom utgången i ett ärende erhållit kanske avsevärda lillgångar.

2.11 Råttshjälpsnämnden i Göteborg

Beviljande av allmän rällshjälp

Rältshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att de beslutsfunktioner, som kan utföras på ett enklare, effeklivare och mera rationellt sätl, om de flyttas över till annan än rättshjälpsnämnd, bör överflyttas. Därvid måste dock även beaktas risken för en icke önskvärd utvidgning av rätts-hjälpsomrädet samt kravet på enhetlig praxis. Nämnden anser det vidare väsentligt alt systemet och därmed lagtexten får en enkel och lättillgänglig utformning.

Nämnden ansluter sig till förslaget att advokater, utan tidsram, skall få besluta om allmän rättshjälp i familjerättsärenden. Härigenom skulle nämnderna befrias från bortemot hälfien av den nuvarande mängden ansökningar. Såsom framhållits i utredningen består nämndens arbete i dessa ärenden nästan enbarl av "pappershantering". De i lagförslaget angivna ärendetyperna är väl avgränsade, och nägot behov av atl i lagen ange någon tidsram för biträdets arbete med ärendet lorde inte föreligga. Nämnden förordar emellertid med stöd av sin erfarenhet att ytteriigare två typer av ärenden föres in under tillämpningsområdet för 16 § nämligen upprättande av äktenskapsförord och upprättande av testamente.

Utredningen föreslår alt advokater även skall fä besluta om allmän rättshjälp i vissa andra ärendetyper och arbeta upp till sex timmar innan beslutet prövas av myndighet. Nämnden anser att det inte går alt borlse från all förslaget i denna del kan medföra en viss ulvidgning av rättshjälpsområdet.

Prop. 1978/79: 90 279

Koslnadsökningen på grund härav bör dock kunna begränsas genom den koniroll som enligt förslaget kommer alt ske, då ersättning skall fastställas lill biträdel. Den föreslagna ordningen kornmer alt medföra en förenkling av handläggningen för dessa rättshjälpsärenden. Nämnden tillstyrker med hänsyn härtill, att advokater skall få besluta om allmän rättshjälp även i andra ärenden än familjerättsliga med en tidsgräns av sex timmar.

I fråga om vilka myndigheter som bör få beslula om allmän rättshjälp föreligger olika uppfattningar hos utredningens ledamöier. Rättshjälpsnämnden föreslår atl de domstolar och myndigheter som enligt förslaget skall fastställa ersättning (33 § i förslaget till RHL) även betros med atl pröva ansökningar om allmän rättshjälp. Ifrågavarande domstolar och myndigheter lorde - med hänsyn till den insikt de har i de särskilda frågor som kan uppkomma i den rättsliga angelägenhet där rättshjälp begärs -vara lika lämpade som rällshjälpsnämnd atl besluta om allmän rättshjälp.

En nödvändig följd av nämndens förslag i denna del är atl dessa domstolar och myndigheler tillägges rätl alt besluta om rättshjälp i ärenden där den rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Enligt förslaget är rättshjälpsbeslut i denna typ av ärenden förbehållna rättshjälpsnämnd (17 § 1 st. 4 p. saml 21 § 1 st.).

Nämnden ifrågasätter dock om man inte bör gå ännu längre och ge de domstolar och myndigheter som enligt vad förut sagts bör anförtros beslutanderätt i rätlshjälpsärende befogenhet att besluta i samtliga ärenden, dvs. även sådana som kräver särskilda skäl enligt 17 § i förslaget. Enligt nämndens uppfattning torde en sådan ordning inte behöva medföra alt praxis blir mindre enhetlig.

Atl, såsom utredningens ordförande föreslagit, överföra beslutanderätten på alla statliga myndigheler, skulle enligt nämndens uppfattning molverka kravel om enkelhet och effektivitet. Mot ett sådani överförande talar emellertid också och kanske främst starka principiella skäl, då myndighet ofta utgör motpart till den rällssökande.

Rättshjälpsavgifter

Enligt nämndens erfarenhet är det önskvärt att förenklingar införes för rutinerna atl beräkna den rätlshjälpssökandes inkomst samt sättet att bestämma rättshjälpsavgiflen.

Vid kansliet i Göleborg har vid tveksamhet beträffande sökandens inkomst ofta uppgift per telefon inhämtats från försäkringskassa angående sökandens sjukpenningsgrundande inkomst (Sgi), på sätt som föreslagits av ulredningen. Nämnden anser mot bakgmnd av sin erfarenhet därför atl Sgi är lämplig att lägga till grund för inkomstberäkningen.

Förslaget angående nya rättshjälpsavgifter innebär en kraftig höjning av dessa. Särskilt markant är den procentuella höjningen i tabellens (sid. 126) lägre inkomstskiki. Något skäl för höjningen har inte anförts av ulredningen. 1 utredningsdirektiven uttalas atl en given uigångspunki för översynen skulle vara all del rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen skulle vidmakthållas. Nämnden, som anser alt de föreslagna höjningarna inte stämmer överens med den givna utgångspunkten, tar för sin del bestämt avstånd från att avgifterna höjs - med undantag för gmndavgiften - utöver sin nuvarande nivå.

En ledamot av råttshjälpsnämnden, hovrätlslagmannen Lars Öhrbom, med vilken föredraganden kammarrältsfiskalen Sven Nyström är ense, är såvitt yttrandet berör beviljande av rättshjälp skiljaktig och anför.

Prop. 1978/79:90 280

I fräga om 16 § i förslaget ansluter jag mig till majoritetens ståndpunkt. Den överflyttning av beslutsfattandet från nämnd till bilräde som 16 § innefattar avser ärenden, vari prövningen i stort sett inskränker sig till den, för advokaten ofta nog olustiga, bedömning av den rättssökandes ekonomi som erfordras dels för konstaterande av alt rättshjälp över huvud tagel kan meddelas och dels för fastställande av rätlshjälpsavgift. Den föreslagna regleringen kommer atl för nämnderna medföra en välbehövlig avlastning av i och för sig föga arbetskrävande rutinärenden utan alt någon beaktansvärd risk uppkommer för en okontrollerad utvidgning av rätlshjälpsområdel. Beaktas bör emellertid alt såväl ifrågavarande utvidgning av biträdets beslutsfunktion som den utvidgning som föreslås beträffande rådgivningsinslitulet innebär atl en ganska omfattande myndighetsutövning anförtros ål advokatkåren, en verksamhet som i och för sig är främmande för advokaten som fri yrkesutövare och som kan ge upphov till konfliktsituationer i förhållande till klienten.

Genom den föreslagna regleringen i 18 § (6-timmarsinslitutet) går utredningen ett betydande steg vidare på den inslagna vägen. Förslaget i denna del innefattar en radikal utvidgning av det nuvarande institutet rällshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.

För egen del ställer jag mig avvisande till de föreslagna utvidgningarna såväl av praktiska som principiella skäl.

En genomförande av förslaget i denna del skulle enligt utredningens beräkningar medföra atl nämndema befriades från omkring (7000-1 100=) 5 900 ansökningar per år (s. 243), under förutsättning dock atl advokat själv alltid beslutar om allmän rättshjälp, när han har rätt därtill. Antalet motsvarar 8,2 proceni av en total ärendemängd om cirka 72000 ärenden. Denna "rationaliseringsvinst" måste bedömas som tämligen måttlig. Del nya 6-timmarsinslitutet motsvarar som förut sagts närmasi den nuvarande rältshjälpsformen rättshjälp ulan beslul av rältshjälpsnämnd. Detta har enligt utredningen hittills vunnit mycket ringa tillämpning, vilket anges bero hl. a. på att reglerna ansetts krångliga, varför det bjuder advokaterna emot all lillämpa dem. Del nya 6-timmarsinstitutet är onekligen mer komplicerat än sin gamla motsvarighet och det kan med skäl befaras att advokaterna vid tillämpning av det nya institutet kommer alt visa en betydande återhållsamhet när det gäller att begagna delsamma. Lättnader för nämndema kan således inte antas bli av större omfattning.

1 de ärendetyper varom här är fråga förekommer nu till skillnad från vad som är fallel i familjerättsärenden en ingående sakprövning från nämndernas sida. Delta återspeglas i en relativt hög avslagsprocent. En följd av förslaget blir all det skall ankomma på advokaten atl avgöra sådana frågor som om den rättssökande är näringsidkare och om den rättsliga angelägenheten uppkommit i näringsverksamheten och om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom rikel. Frågor av detta slag har vid nämnderna inte ansetts böra avgöras av handläggare utan har regelmässigt hänskjutits lill nämnd. Enligt min uppfattning föreligger, om beslutsfallandet i dessa ärenden skall slås ut på halvtannal tusental advokater och biträden på advokatbyråer, en överhängande fara för en icke avsedd ulvidgning av rättshjälpsområdet. Vid denna bedömning har jag inte kunnai bortse från de konfliktsituationer som vid prövningen ofta nog kan uppkomma mellan advokaten och den rällssökande och ej heller från de risker som kan följa av den måhända nyetablerade advokatens eget väl-förstådda intresse av att utan egentlig ekonomisk risk utöka klientbeståndet. I utredningen pekas på den kontrollmöjlighet Som ligger i att biträdes-

Prop. 1978/79:90 , , 281

ersättningen kan påverkas av biträdets bedömning av ärendet i ansökningsskedet. Enligt min uppfattning är värdet av denna kontrollmöjlighet myckel begränsat. Vid bedömandet av lämpligheten av det nya institutet bör ej heller bortses frän den minskning av lekmannainflytandet inom rätlshjälpsområdel som skulle bli en följd av förslagets genomförande i denna del. Under alla omständigheter måsle det anses vara klok politik att skynda långsamt när det gäller att införa ett i praktiken hittills hell oprövat förfarande. Jag anser därför all man för närvarande bör nöja sig med den utvidgning av beslutsfattandet på advokatsidan som den föreslagna 16 § innefattar och avvakta utfallet av denna nyskapelse inom rätlshjälpsområdel innan man går vidare på den inslagna vägen.

2.12 Rättshjälpsnämnden i SundsvaU

Beviljande av allmän rättshjälp

Hittills har huvudsakligen endasl, ulöver rältshjäipsnämnderna och besvärsnämnden, allmänna domslolar haft beslutsfunktioner inom rältshjälpssystemel. Rättshjälpsnämnderna tillskapades som bekant eftersom man lade vikt vid atl praxis i rättshjälpsärende skulle bli så enhetlig som möjligt och för atl åstadkomma en kostnadskontroll. Rättshjälpssyslemet har inneburit stora kostnader för statsverket. Det är därför viktigt med effektiv koslnadskontroll. Ulredningen vill flytta över dels beviljandefunk-tioner och dels kostnadskontrollfunktioner från rältshjäipsnämnderna till i det första fallet huvudsakligen advokaterna och i det andra fallet domstolarna. Endast beiräffande vissa lyper av ärenden har utredningen stannat för atl låla beviljandefunktioner ligga kvar hos rättshjälpsnämnderna. Det är svårt att se hur en enhetlig praxis skall kunna vidmakthållas utan någon möjlighet lill kontroll av i vilka ärenden rättshjälp beviljas. Denna invändning gäller främsi de s.k. 6-limmarsärendena. Skulle en advokat bevilja rättshjälp i någon angelägenhet där rättshjälpsnämnden ansåg att rättshjälp inte erfordrades fick han riskera att inte få ersättning för sitt arbele. Detsamma skulle bli fallet om advokaten beviljade rällshjälp i ärende där prövningen ligger hos rättshjälpsnämnden. Enligt nämndens mening kommer dessa vanskligheter säkerligen alt medföra ett otal förfrågningar och ansökningar om förhandsbesked. Delta skulle ur nämndens synpunki innebära en väsentlig ökning av arbetet med att handlägga ärenden av denna art. Nägon kontroll av om den rättssökande samtidigt anlitar mer än en advokat i samma angelägenhet - något som tyvärr är långt ifrån ovanligt -kan inte heller ske. Dessutom öppnar den föreslagna bestämmelsen möjligheter lill missbruk. Atl såsom utredningen föreslagil i familjeärende överlåta åt bilrädet att bevilja rättshjälp förefaller dock vara en praktisk förenkling. Med den inställning nämnden har till s. k. 6-timmarsärenden anser nämnden, all uppräkningen i 16 § i förslaget till rältshjälpslag bör kompletteras med ärenden om testamente och äktenskapsförord. Däremot bör ärenden om omyndighetsförklaring eller dess hävande inte medtagas bland dessa ärenden, eftersom advokaten inte kan förordnas som biträde enligt rättshjälpslagen, enär biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken (21 § 3 st. sista p, i förslaget till rättshjälpslag).

Det har hos nämnden uttryckts farhågor för att advokatens situation kan bli besvärlig ur yrkesetisk synpunkt. Han skall dels utöva sitt yrke, vari ingår att tillvarata klientens inlressen och dels vara delegationsmyndighet åt rättshjälpsnämnderna. Såvitt nämnden förstår kan situationer uppkomma där dessa intressen ställs mot varandra. En annan komplikation om man

Prop. 1978/79:90 282

tilldelar en advokat - såväl enskilda som allmänna - myndighetslunktio-ner är, atl olika regler om handlingars offentlighet är tillämpliga. Del lorde inte bli ovanligt, att den domstol, som skall fastställa den slutliga rällshjälpsavgiften, begär alt få ta del av det underiag som finns hos advokaten för rättshjälpens beviljande och rättshjälpsavgiftens bestämmande. Om advokaten i klientens intresse inte villfar denna begäran lär erforderiigt male-rial för eventuell omprövning av rällshjälpsavgiften saknas.

Rättshjålpsavgiften

Rättshjälpsnämnden noterar, att det föreslagna nya systemet för rättshjälpsavgiftens beräkning innebär en icke oväsentlig fördyring av rättshjälpen för klienten. Detta drabbar relativt sett hårdast i de lägre inkomslskikten, men över hela linjen blir rättshjälpsavgiflen väsentligt höjd. Tillräcklig förenkling av avgiftsberäkningen bör kunna ske även om beräkningen görs på samma sätl som för närvarande. Man bör kunna undvika alt finfördela inkomstskikten så myckel som nu är fallet.

2.13 Rättshjälpsnämnden i Umeå

Rällshjälpsnämnden tillstyrker alt advokal även fortsättningsvis skall få ge rättshjälp och arbeta upp lill rättshjälpsavgiften i enlighet med nuvarande regel om rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnden.

Att det i princip förbehålles rältshjälpsnämnden att besluta om rättshjälp i de /17§ angivna typerna av ärenden tillstyrks med motiveringen enhetlig praxis och kostnadskontroll.

Utredningen har tillskapat administrativa komplikationer genom sitt förslag, varigenom flera myndigheler skall åläggas la ställning till olika frågor av samma typ, som kan uppslå under handläggning i skilda instanser. Rättshjälpsnämnden avstyrker med hänsyn till enhetlig praxis vid dessa särskilt kvalificerade bedömningar, att olika instanser - rältshjälpsnämnd respektive domstol - skall avgöra om särskilda skäl föreligger för rättshjälp beroende på om det är stämt eller icke enligt småmålslagen. Risk finns kanske för alt part som fått negativt beslut om rättshjälp kan uppfatta domstolen som mindre objektiv och avslaget som ett halvt avgörande i sak redan innan rättegången påbörjats. Om rättshjälpsnämnden beslutat om rättshjälp med biträdesförordnande och målet kommer att handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden skall domstolen pröva om rättshjälp fortsättningsvis skall omfatta förmånen av bilräde, nämligen om rättshjälpsnämnden förordnat biträde, men icke gjort prövningen med beakiande av småmålslagen. Domstolen har för sin prövning ej kännedom om nämndens beslutsunderlag, om ej nämndens akt rekvireras eller domstolen inhämtar yttrande från nämnden med förseningar av beslul som följd. Vissa andra arbetskrävande komplikationer införs i och med all flera myndigheter (härmed avses även advokal som ju får en myndighetsfunktion) kan komma ifråga som rättshjälpsbeviljande instans. Rällshjälpsnämnden måste t. ex. för prövning av sin behörighet inhämta uppgift huruvida angelägenheten måhända handlägges vid allmän domstol. Beiräffande kontrollen av rättshjälpsavgiften i ett ärende, som passerar flera instanser och pågår flera år, så blir denna prövning byråkratisk och tidsödande, om lagmmmel och dess syfte skall fylla någon funktion. Vederbörandes ekonomiska förhållanden kan ändras väsentligt många gånger. Vidare frågar

Prop. 1978/79:90 283

mun sig vad rällshjälpsnämnden 1. ex. skall göra uv ell ärende, när den beviljat rällshjälp och ej vel, om del blir akluelll med fler beslul eller åtgäider för nämndens del. Skall akten arkiveras genast eller hänga med ell tag blund pågående ärenden? Om akten arkiveras och del blir aktuellt med nytt beslut av rältshjälpsnämnd skall akten då plockas fram ur arkivet och ärendei återupplas eller blir del ell nyll ärende?

Beträffande familjerätlsliga mål är det hell klarl all prövningen av rälls-hjälpsfrågan är av synnerligen enkel beskaffenhet och all rällshjälp regelmässigl beviljas i dessa mål. Nämnden tillstyrker att uppgiften överförs på advokater. En fråga som ulredningen emellertid icke beaktat i della sammanhang är all erfarenhelerna från nuvarande syslem visar, att det ej är ovanligt, att en sökande undan för undan vänder sig till olika ombud utan att uppge att rättshjälp beviljats och bilräde redan förordnals. Härigenom kan begränsningen av rätten till bilrädesbyie sättas ur spel. Det synes därför nödvändigi all ålägga bilrädet atl anmäla beslul om rättshjälp lill någon myndighei. Enär del icke är ovanligl alt rättshjälp i dessa ärenden icke leder till domstolshandläggning finner nämnden atl rältshjälpsnämnden är den lämpligaste myndigheten att bevaka dessa ärenden.

Mot bakgmnd härav finner nämnden att det relativt enkla registrerings-mässiga administrativa arbele som för närvarande fullgörs i dessa ärenden inte kan undvaras. Att överföra detta arbete till kontorspersonal på advokatbyråer kan innebära en ökning av byråns kontorsomkoslnader. Rällshjälpsnämnden noterar, att utredningen icke diskuterat det i Dons PM 1974 framlagda förslaget atl delegera lill kvalificerad biträdespersonal ulan juris kandidatexamen att fatta dessa beslut. Beträffande den uppräkning av de angelägenheter i vilka advokat skall få bevilja rättshjälp enligt förslaget 16§ anser nämnden, att boskillnad och omyndighet.sförktaiing eller dess hävande bör utgå. Boskillnad kan lämpligen hänföras till massärenden, där rällshjälp endast undantagsvis efter särskild prövning skall beviljas. Nämnden anser ej atl omyndighetsärenden bör medtagas, enär rättegångs-biträde jämlikt FB 10:13 kan förordnas och anledning alt förordna biträde enligt rällshjälpslagen därför ej föreligger. Om behov av rättshjälp ulan biträde uppkommer kan domstolen besluta om rättshjälp.

Mot utredningens förslag avseende 6-tinimars regeln föreligger ur principiell synpunki starka invändningar. Att advokatverksamhet och myndighetsutövning icke bör bedrivas av samma person finner nämnden uppenbart. Rättshjälpsnämnden finner del olämpligt och för svenskl rättsväsende främmande att anförtro åt advokater att avlöna sig själv av allmänna medel. Man fär icke heller bortse från biträdets intresse av att få in pengar i sin näringsverksamhet. Om en advokat tar ett 6-timmars ärende om dagen under månadens omkring 20 arbetsdagar tillförs byrån 25.800 kr. Reglerna i rättshjälpslagen är och kommer att förbli krångliga. Det synes omöjligt för domstolsverket att nå ul och informera om praxis. Den arbetsbörda advokaterna har gör del svårt för många biträden enligt nämndens erfarenhet an ta del av och framför allt hålla aktuell den information som advokatsamfundets tidsskrift ger. Den kontroll och tillsyn som myndigheter elc. utsätts för kan ju ingalunda ulövas av del allmänna mot privatpraktiserande samfundsledamöler. För övrigt föreslår ulredningen inte någon kontroll. Ulredningen anför alt direkta missbruk förhindras genom att biträdesersättningen skall påverkas av det sätt på vilket biträdet skött ärendei och genom mellankontrollen. Men om någon vill missbruka systemet torde vederbörande också avsluta ärendei inom 6 timmar för alt undvika kon-

Prop. 1978/79:90 284

noll. Riitlshjiilpsnämnden anser vidare alt ett ansvarskännande biträde, när hun skall göru den lagenliga prövningen av behov och befogul iniresse, oftu kan anlugus kommu i konflikt med klienllojalilelen. Intressekollisioner uppkommer givetvis icke sällan, varvid advokaten enligt samfundets regler om god advokalsed, uttalade t. ex. i cirkulär 32/76 inte får vara verk-sum i uppenbar slrid mol vad hans klient önskar och icke vidtaga åtgärder så ull klient berövas rällshjälp. Depariemenischefen har i proposiiion 1972:4 uttalat, all någon anmälningsplikl genlemoi rällshjälpsnämnden icke föreligger för advokal, om han anser all saken icke motiverar vidare rättshjälp. Advokal har ocksä tystnadsplikt och är skyldig att följa sin huvudmans anvisningar. Något som lätt kan inbjuda till missbruk, som ej lätt kan uppdagas, är att det föreslagits att, om rättshjälp beviljas i näraliggande angelägenhet kan det moliveras, att ej mer än ett kostnadsbidrag uttages och att biträdet får beslula därom. Det är ofta en svår bedömningssak atl göra denna prövning: rättshjälpsnämnden och domslolsverkel har icke så sällan haft annan uppfattning än bilrädet, då del gälll att bedöma vad som är tillälen ulvidgning av angelägenhelen respektive om de i arvodesräkningen redovisade åtgärderna ingått i beviljad rättshjälp. Systemet inbjuder vidare klienten atl gå lill ny advokat och förtiga att han redan fåll rättshjälp i angelägenheten. För övrigt kan ju angelägenhet benämnas på ett nytt sätt. Efiersom så många har låg rätlshjälpsavgift är denna icke något korrektiv emot missbruk, vilkel ulredningen tror.

Rättshjälpsnämnden vill påpeka att om avslagsfrekvensen beträffande vissa ärenden är låg, beror del på att advokat känner till eller informerats av kanslitet om rältshjälpsnämndens praxis och därför ej finner anledning atl ansöka om rättshjälp. Om 6-timmarsregeln införs föreligger enligt nämndens mening risk för en avsevärd ulvidgning av när behov av respektive befogal iniresse för rättshjälp föreligger med starkt stegrade kostnader för del allmänna som följd. Del är icke säkert att de som har största behovet av rättshjälp kommer att tillgodoses i större utsträckning än för närvarande.

Reglerna i rällshjälpslagen har av advokaterna ansetts krångliga och likaså beräkningen av avgifterna. Del av ulredningen föreslagna systemet är icke mindre invecklat och blir det icke heller om reglerna skall tillämpas i enlighel med lagen. Beiräffande kostnadsbidragets storlek kan advokat ej med hänsyn till lojalitet mot klienten färväntas vara på samma sätt som en myndighet aktivt verksam för att få fram objektivt underlag för beräkning av avgiften. Den omständigheten att institutet rättshjälp ulan beslut av rältshjälpsnämnden ej använts kan tyda på att advokaten föredragit att myndighei fastställer beloppet i de fall där det kan bli högre. För övrigt har advokater ofta klagat över del besvärliga förfarandet, när de sökt kontrollera det av nämnden fastställda kostnadsbidraget. De nu föreslagna reglerna för beräkning är på intet sätt enklare än de nu gällande. 1 tveksamma fall kan befaras att bilrädet bestämmer avgiften för lågt.

Om 6-timmarsregeln införs tillstyrks föreslagen mellankontroll. Med avseende på förslaget om att allmän domstol skall bevilja rällshjälp vill rältshjälpsnämnden endast påpeka atl det möjligen skulle kunna råda tveksamhet beträffande lämpligheten av att domstolen, som skall avgöra ärendet eller målet i sak, kan anses föregripa sitt kommande avgörande genom den lagstadgade prövningen avseende befogal anspråk. Vidare vill nämnden erinra om att domstolarna kommer att åläggas nya uppgifter, som kan medföra att ytterligare tjänster måste inrättas. Självklart kommer facket att bevaka denna fråga. Rättshjälpsnämnden vill även i delta sammanhang

Prop. 1978/79:90 2S5

påpeka utt enhetlig praxis är lätlure utt hållu för någru få niimnder, som lätt kan samrådu än för 100-lulet underrätter.

1 syfte ull uppnå förenkling förordar utredningen ett mindre komplicerul avgijis.sysiem beiräffande de udminisiralivu rutinerna. Förslugel innebär atl hundrakronorsslegen uimönstras, vilkel är bra i och för sig, men någon beuklansvärd förenkling innebär dellu icke, enär del inie är svårighelen i all hitta rätl rad i lathunden som vållat problem. Del som vållar besvär ur beräkningen av den rältssökundes ekonomiska förhållanden. För underlut-lande av delta har ulredningen icke kommii med något förslug. Rällshjälpsnämnden harobserveral atl rätlshjälpsuvgifterna kommeratt bli högre än för närvarande. I della sammanhang behandlas också frågan om nyll beslut och eventuellt nytt koslnadsbidrag i annan angelägenhet som har nära samband med den angelägenhet, i vilken rällshjälp redan beviljats. Rällshjälpsnämnden som har erfarenhel av atl biträdena ser på frågan om sambandet mellan två angelägenheter på ett generösare säll än rällshjälpsnämnden, anser besläml, all sådan prövning bör ligga på myndighei och deltu för atl främja enhetlig tillämpning saml ur koslnadskontrollsynpunkl. Rättshjälpsnämnden tillstyrker förslaget att beslut om rältshjälpsavgifiens fastställande blir exekutionstitel.

Skiljaktig mening (Berglöf och Hallström)

Ledamöterna Ulf Berglöf och Paul Hallström anmäler skiljaktig mening beträffande den så kallade 6-timmarsregeln. De ansluter sig icke till den uppfattning nämnden gett uttryck åt utan tillslyrker utredningens förslag.

2.14 Domstolsverket

Beviljande av allmän råttslijålp m. m.

Institutet allmän rättshjälp ulan beslut av rättshjälpsnämnd har utnyttjats i mycket liten utsträckning. Med hänsyn till all inslilulel är en av de bidragande orsakerna till alt del nuvarande rällshjälpssyslemel är invecklal ärdärför någon form av förändring av institutet i hög grad påkallad. Ulredningen har föreslagil atl advokal skall ulan begränsning få lämna rättshjälp i flertalet familjerättsliga angelägenheter. Vidare har föreslagits — vad beträffar andra rättsliga angelägenheler och sådana angelägenheter där beslutanderätten föreslås förbehällen rätlshjälpsnämnd - att advokat skall få bevilja rättshjälp och arbeta på ärendei under högst sex timmar (i fortsättningen kallad sextimmarsregeln). Har ärendet inte slutförts inom denna lid, skall frägan om fortsatt rättshjälp prövas av rältshjälpsnämnd eller allmän domstol.

Regelmässigt bifalls ansökan om rättshjälp i familjerättsliga angelägenheter. Handläggningen av dessa ärenden vid rättshjälpsnämnderna är vanligen rutinartad. Det måsle därför anses innebära en avsevärd förenkling av handläggningen om rättshjälp får beviljas av advokat i merparten av berörda ärenden. Någon nämnvärd ökning av kostnaderna för rättshjälpen torde inte behöva befaras genom en sådan ordning. Domstolsverket tillstyrker därför med ett undantag utredningens förslag på denna punkt;

Prop. 1978/79:90 286

bland de angelägenheter som föreslås omfattade av berörda regel har upptagits omyndighetsförklaring eller dess hävande. Enligt 10 kap. 13 8 föräldrabalken kan biträde förordnas i mål vid allmän domstol rörande sådan angelägenhet. Utredningen har därför föreslagit att rältshjälpsbiträde i sådant fall ej skall kunna förordnas (21 § tredje stycket). Med hänsyn lill atl bilrädesbehovei många gånger blir tillgodosett utanför rällshjälpssyslemet och således behov av rättshjälp i övrigt endast sällan torde föreligga bör enligt domstolsverkets mening frågan om rättshjälp i angelägenhet rörande omyndighetsförklaring eller dess hävande alltid prövas av rättshjälpsnämnd eller av domstol.

Domstolsverket ansluter sig till de lill huvudregeln i 16 8 föreslagna undantagen all advokat inte skall få bevilja rättshjälp om särskild prövning av rätlshjälpsnämnd är föreskriven enligt 17 8 1,3,4 eller 6. Eftersom ingen av de i 16 § upptagna angelägenheterna kan handläggas enligt småmålslagen synes dock hänvisningen i 16 § andra stycket lill 17 § 7 onödig.

Sextimmarsregeln accentuerar betydelsen av den intresseprövning som i försia hand åvilar den anlitade advokaten. (Jfr prop. 1972: 4 s. 248.) Regeln förutsätter vidare att advokaten funnit att det ej slår i strid med gällande praxis att lämna rättshjälp i angelägenheten. Han skall således vid en objektiv bedömning kunna konstalera att behov av rättshjälp föreligger. Advokatens myndighetsfunktioner inom rältshjälpssystemel ges således en framträdande plats. En sådan ordning kan i många fall bidra lill alt rubba förtroendeförhållandet mellan rättssökande och advokal.

Del måste vidare anses alt praxis kommer all skifta i ärenden av olika längd. Bedömer advokaten att ärendet kan klaras av inom sex limmar torde han i flertalet fall bevilja rättshjälp. Advokaten och klienten har ju båda intresse av att rättshjälp lämnas. Gör advokaten den motsatta bedömningen måste han försöka förutse vilken bedömning som rältshjälpsnämnden eller domstolen kan komma alt göra vid den kommande mellankontrollen, något som för övrigt kan leda till att advokaten redan i inledningsskedet "för säkerhets skull" ansöker om rättshjälp. Sextimmarsregeln kommer således troligen att leda till all en generösare praxis utvecklar sig i "kortare" och därmed enklare ärenden än i andra ärenden.

Såsom tidigare nämnts är en av huvudanledningarna till all del nuvarande rältshjälpssystemel blivit invecklat och svåröverskådligt förekomsten i den nu gällande rättshjälpslagen av institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Bl.a. krävs efter övergång till allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd att biträdet underrättat rättshjälpsnämnden om de koslnader som uppkommit medan allmän rällshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd lämnats (18 § rättshjälpskungörelsen). Införandet av sextimmarsregeln, som i princip endasl ulgör en utvidgning av det senare institutet medför inte i denna del någon förenkling av regelsystemet. Del kan snarare ifrågasättas om inte sextimmarsregeln bidrar till att göra rättshjälpssyslemet i denna del än mer invecklat. Biträdet måsle t.ex. ta ställning till om den rätissökande är näringsidkare eller ej. Han måste vidare fortlöpande hålla reda på uppkommande kostnader för att i rält tid kunna göra ansökan om rättshjälp. Även dessa omständigheter kan leda till att advokaten redan från början ansöker om rättshjälp. Bestämmelsen kräver vidare samma form av underrättelse som f, n. om rättshjälpskostnader, som uppkommit under det att rättshjälp lämnats enligt sextimmarsregeln (jfr 11 § andra stycket förslaget till rättshjälpsförordningen). Domstolsverket avstyrker på anförda skäl sextimmarsregeln. Enligt 21 § får allmän domstol bevilja allmän rättshjälp om fråga om

Prop. 1978/79:90 287

rätlshjulp uppkommit sedun den ruttsliga angelägenhelen blivii föremål för domslolsbehundling. Angelägenheter som anges i 17 § förstu siycket 1-6 eller 8 skall dock alltid vara förbehållna iättshjälpsnämhds prövning. Undantagen hur motiverats av önskemålet om en enhetlig praxis i dessa angelägenheter. Enligt domstolsverkets mening är farhågorna för att praxis skull skifta i berörda angelägenheter överdrivna. Härtill kommer all un-danlagsbesiämmelsernu medverkur till all göra reglerna komplicerade och i förekommande fall fördröja avgörande i rättshjälpsfrågan. Enligt domstolsverkels mening bör allmän domsiol ulan undantag pröva fråga om beviljande av rättshjälp om frågan väckts sedan angelägenheten blivit föremål för handläggning vid domstol. Av samma skäl bör också förvallningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd och överexekutor i förekommande fall och utan undantag besluta om rättshjälp (Jfr 33 §).

Enligt 20 § försia stycket skall särskilda skäl föreligga för atl annan än jurisl på advokatbyrå skall få förordnas till bilräde. Utredningen som ej angett exempel på särskilda skäl har i motiveringen anfört bl. a. att rekvisiiet "särskilda skäl" är avsett atl utgöra en kodifiering av gällande ordning. Del måsle konstateras att utredningen har en felaktig uppfattning om gällande rätl på berörda punkl. Varken enligt den nuvarande rättshjälpslagsliftningen eller dess förarbeten eller av praxis framgår att jurist på advokatbyrå har företräde framför jurist som ej är anställd på byrå eller annan närdet gäller att förordna biträde. I och för sig torde det inte vara helt sällsynt när del gäller andra än jurister på advokatbyråer atl biträdesförordnande vägras. Detta torde dock bero på att vederbörande hell enkelt inte ansetts lämplig som biträde. Domstolsverket motsätter sig bestämt införandet av en bestämmelse som innebär atl annan än jurisl på advokatbyrå skall förordnas lill biträde bara om särskilda skäl föreligger.

I detta sammanhang bör påpekas att enligt förarbetena till den nuvarande RHL omfattar rättshjälp som lämnats i angelägenhet som lett fram lill verkställbart avgörande i princip ej verkställighet av avgörandet (jfr prop. 1972:4 s. 411 och 420). Detta förhållande kan också sägas indirekt framgå av bestämmelsen i 10§ RHL, som innehåller vissa undantag från den nyss nämnda huvudprincipen. Utredningen synes ej ha berört denna fråga. Enligt domstolsverkets mening bör ej någon ändring göras i berört hänseende. Del vore önskvärt med ett uttalande härom i förarbetena lill en kommande lagstiftning.

Råttshjålpsa v gift er

Domslolsverkel tillstyrker den föreslagna förenkling av reglerna för beräkning av rättshjälpsavgifter som innebär att avgiftsskalan anknyts lill rättssökandes årsinkomst beräknad i helt tusental kronor. Utredningens förslag innebär dock även en allmän höjning av avgifterna. Huruvida den nuvarande nivån på avgifterna är "den rätta" låter sig knappasl säga. För vissa inkomstlagen kan kanske avgiften synas något låg. Den föreslagna avgiftshöjningen, som utredningen ej har motiverat på något sätt, innebär emellertid bl. a. alt rätissökande i lägre inkomstskikt kan få betala en avgifl som är mer än dubbelt så stor som den som följer av nuvarande regler. Även i högre inkomstskikt är de föreslagna höjningarna uppseendeväckande stora. Domstolsverket motsätter sig bestämt så kraftiga höjningar av avgifterna vilka, med hänsyn till atl den genomsnittliga rällshjälpsavgiften ändock kommer att bli förhållandevis låg, från statsfinansiell synpunki närmast saknar betydelse.

Prop. 1978/79:90 288

Advokaten Sven-Inge Söderberg är uv skiljaktig mening och anför.

Pä UV rätlshjälpsutredningen ungivna skäl anserjag atl advokal bör medgivas rutt all bevilju ullmän rättshjälp och arbeta på ärendei i sex limmur enligt 188 RHL.

2.15    Rikspolis.styrelsen

Rik.spolisstyrelsen delar ordförandens uppfattning om vem som bör prövu ansökningar om rättshjälp och anspråk på arvode. Styrelsen får därför pä de UV ordftiranden framlagda skälen besläml förorda alt såväl (hundläggande) statliga myndigheter som förvaltningsdomstolar bör tilldelas beslutsfunktion ifråga om beviljande av ullmän rättshjälp och därtill hörande frågor, sumt att statliga myndigheler även erhåller beslulskompetens beträffande arvodesprövningen.

2.16    Kriminalvårdsstyrelsen

Utredningens majorilel har föreslagil att rältshjälpsnämnden skall ha behörighet atl bevilja allmän rättshjälp bl. a. om den rättssökande är eller kan antas bli part. sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Även i de fall frägan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenhelen blivit föremål för prövning vid sådan domsiol eller myndighei bör, enligi ulredningsmajoritelen, rättshjälpsnämnden pröva frågan om rättshjälp. På skäl utredningsmajoriteten anförl, dvs. i försia hand angelägenheten i en fast praxis, finner även styrelsen att prövningen i dessa fall bör ligga pä rältshjälpsnämnden. I delta sammanhang vill styrelsen också, i likhet med vad som anförts i betänkandet, betona önskvärdheten av en liberalare hållning när del gäller allmän rättshjälp i förvaliningsrättsliga ärenden.

2.17    Försvarets civilförvaltning

Utredningen har föreslagit atl allmänna domstolar (inkl. arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, krigsrätt och statens va-nämnd), förvaltningsdomstolarna, hyres- och arrendenämnderna samt överexekutor tillerkännes rätt att pröva ersättningsfrågor enligt rättshjälpslagen i de mål eller ärenden som i övrigt handlägges av myndigheten. Utredningen har vidare givit samma myndigheler beslutanderätten i andra rättshjälpsfrågor som kan uppkomma under handläggningen av en rättslig angelägenhet, t, ex. frågor om byte och entledigande av biträde samt frågor om huruvida omfattande utredning skall få införskaffas. Civilförvaltningen har ingen erinran häremot. Del torde emellertid inte råda någon tvekan om att samtliga ovan nämnda myndigheter besitter sådan kompetens all de även kan anförtros rätten atl pröva ansökningar om allmän rättshjälp i det fall då ärendet eller målet är anhängigt vid myndighet. Någon risk för att praxis skulle bli oenhetlig om dessa myndigheter får bevilja allmän rättshjälp synes enligt vad civilförvaltningen kan finna inte heller föreligga. Civilförvaltningen har dock inte någon erinran mot att - med hänsyn till de av utredningen givna motiveringarna - undantag görs för de troligen relativt sällan förekommande fallen där särskilt rekvisit uppslälls för beviljande av allmän rättshjälp, dock inte vad avser massärenden,

Beiräffande övriga myndigheler vill civilförvaltningen anföra följande.

Prop. 1978/79:90 289

Dessu myndigheter, till vilka civilförvaltningen räknas, bedrivei' oftu liksom civilförvaltningen en förvallningsrällslig verksamhei som kan delas i sådan verksamhet som är atl hänföra lill myndighetsutövning och sådun verksamhet som är alt hänföra lill partsförhållande, som I.ex. då civilför-vallningen förelräder slalen vid skadeståndsanspråk riktade mot försvars-maklen. 1 de fall där myndighelerna är atl betrakta som motpart till rätissökande kan det i allmänhetens ögon verka stötande om myndigheterna har atl besluta om allmän rättshjälp. Civilförvaltningen anser sig böra göru detta påpekunde med anledning av att utredningens ordförande i reservation till betänkandet - i vilken experten L. Reulerwall instämt - deklarerat den uppfattningen alt alla statliga myndigheler bör anförtros rätten utt bevilja allmän rättshjälp.

Vad avser förvaltningsmyndighets rätl atl bevilja allmän rätlshjulp när det gäller den del av myndighelens förvaliningsrättsliga verksamhei som är all hänföra till myndighetsutövning har helt säkert många förvaltningsmyndigheter i likhel med civilförvallningen i och för sig den kompelens som krävs för att bedöma rättshjälpsfrågor. Emellertid ulgör - enligt den i betänkandet redovisade statistiken - de rättsliga ärenden där förvaltningsmyndigheterna fungerar som myndighet och inte som molpart och där allmän rällshjälp är aktuell ett förhållandevis litet antal, varför det synes lämpligare ur såväl enhetlighels- som arbelsinsalssynpunkl all lägga prövningen på rättshjälpsnämnderna.

Vad härefter angår frågan om advokats behörighet att bevilja ullmän rällshjälp vill civilförvallningen lämna följande kommentar.

Civilförvaltningen delar utredningens uppfattning all advokal bör äga rätl all bevilja allmän rättshjälp i familjerätlsliga ärenden liksom all rällshjälpsnämnd bör vara exklusiv beslutsfattande myndighet i ärenden där särskilda rekvisit uppställs för beviljande av allmän rällshjälp. Civilförvaltningen ställer sig emellertid Iveksam till utredningens förslag att advokal i övriga ärenden skall få bevilja allmän rättshjälp i enlighel med förslaget och all om ärendet inom den föreslagna tidsramen inte slutförts han skall hänskjuta frågan om fortsatt rättshjälp till rättshjälpsnämnd eller domstol. Civilförvaltningen ifrågasätter om inte detta system, trots dess många fördelar, kan leda till en ökad ekonomisk osäkérhetskänsla hos den rätls-hjälpssökandc allmänheten. En klient riskerar såviti civilförvaltningen kan finna att fä betala för upp till sex limmars arbete eller mer, varefter rättshjälpsnämnd eller domstol kan komma att besluta att rättshjälpen skall upphöra trots att klientens ärende inte blivit slutfört. Civilförvallningen anser det otillfredsställande att frågan om fortsall rättshjälp på detla säll hålles svävande. Konsekvensema av bristen i sysiemel kan härigenom komma att få bäras av rätlshjälpssökanden.

2.18 Socialstyrelsen

Organisatoriska förändringar

Utredningen har enligt sina direktiv även haft att överväga en ändrad fördelning av beslulsfunktionema. vilket bl. a. skulle kunna ske genom att överiåta rättshjälpsfrågorna på den myndighet som har hand om sakprövningen. Utredningens majoritet har här föreslagit tämligen obetydliga ändringar som ej torde komma att beröra styrelsen. Ordförandens längre gående förslag kommer däremot att innebära ändrade arbetsuppgifter för slyrelsen. 19   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79: 90 290

Nuvurande rättshjälpssystem framstår som byråkratiskt och tungrott. I direktiven frumhålls bl.a. "vikten av enkelhel i arbelel" och "alt dubbelarbete och onödig puppershunlering bör undvikas". Det kan tilläggas atl snubh hantering i dessu ärenden också är en rällssäkerhelsfråga. Utredningens ordförande har pekat på en rad faktorer som enligt hans uppfattning lalar för alt majoritetens förslag inte lillgodoser dessa krav på ett tillfredsställande sätt. Socialstyrelsen delar reservantens synsätt och förordar ull dennes förslug läggs till grund för översynen av rättshjälpssystemet. Dellu förutsätter ull förslaget inte medför kostnadsstegringar i stort och att del går utt genomföra hos de myndigheter som berörs av förändringarna. För utskrivningsnämndernas del medför förslaget komplikationer. Följande kan anföras beträffande styrelsen och nämnderna.

Allmän rättshjälp

Allmän rällshjälp förekommer i viss utsträckning hos socialstyrelsen, bl.a. i ärenden om utbetalningar ur rymlingsanslaget och i ärenden hos medicinalväsendels ansvarsnämnd. Från juridisk synpunkt föreligger inga svårigheter alt hanlera dessa ärenden. I vad mån förslaget kommer att medföra en ökad arbetsbelastning är svårt att närmare beräkna. Förslaget anger all del merarbete som följer av handläggningen av rättshjälpsärenden uppvägs av atl yllranden inte längre behöver avges till rättshjälpsnämnd. Styrelsen instämmer i denna bedömning. En ytterligare fördel är alt rättshjälpsärenden kan handläggas snabbt, vilket är väsentligt från bl. a. social synpunkt.

Övriga frågor

Styrelsen tillstyrker förslaget atl advokater i större utsträckning skall få

handlägga rättshjälpsärenden på egen hand.

2.19 Riksförsäkringsverket

De frågor, som rättshjälpsutredningen behandlat i belänkandet och som berör riksförsäkringsverket i dess egenskap av förvaltningsmyndighet, är i huvudsak följande

- beslutsfunktionerna i fråga om beviljande av allmän rättshjälp m. m.,

- beslutsfunktionerna i fråga om arvodesprövning m. m. i ärenden om allmän rättshjälp,

- beslutsfunktionerna i fråga om substitution, byte och entledigande av biträde samt i fråga om beslut atl allmän rättshjälp skall upphöra. Rättshjälp enligt den av utredningen föreslagna rällshjälpslagen skall

kunna erhållas av rättssökande i egen rättslig angelägenhet, om det föreligger behov av sådant bistånd som avses i lagen. Rättshjälpen avser bl.a. rådgivning, förlängd rådgivning och allmän rättshjälp.

Rådgivning, förlängd rådgivning och rättshjälp beträffande familjemålen föreslås få bli beviljade av advokal. Även i vissa andra fall skall advokat få bevilja rättshjälp och då arbeta på ärendet högst sex timmar.

1 fall där särskilda rekvisit uppställs för rättshjälp skall enligt utredningen rättshjälp beviljas av rättshjälpsnämnden. Della gäller bl.a. om den rättssökande är eller kan antas bli part, sökande eller klagande vid förvallningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Då rättssökande begär rättshjälp för att anföra besvär hos riksförsäkringsverket eller försäkringsdom-

Prop. 1978/79:90 291

stolen, är del således enligi utredningens förslag rällshjälpsnämnden som - liksom hittills - skall bevilja rällshjälp.

Till beviljandel av rättshjälp hör alt besiämma den rällssökandes bidrag lill kosinaderna för rättshjälpen. Reglerna härom föreslås enligt förslaget bli förenklade men de innebär fortfarande, atl den beviljande myndigheien skall bestämma rältshjälpsavgifiens sioriek med hänsyn till den enskildes ekonomiska förhållanden. I della avseende föreslås bl.a. följande. För personer med en årsinkomst, som understiger tre basbelopp, skall rättshjälpsavgiften utgä som en grundavgift pä 1 % av basbeloppet. Om särskilda skäl föreligger skall avgiften kunna nedsättas eller efterges. För personer med årsinkomster mellan tre och åtta basbelopp skall rättshjälpsavgiften utgå efter en stigande skala. Hänsyn skall tas till den rättssökandes förmögenhetsinnehav och försörjningsbörda. Vidare skall den rättshjälpsbeviljande myndigheten bevaka, att rättshjälpsavgiflen belalas och i förekommande fall föranstalta om indrivning av densamma.

I reservalion av utredningens ordförande, JK Gullnäs, har med instämmande av experten Reulerwall föreslagits, atl prövningen av frågor om beviljande av rättshjälp med vissa undantag skall anförtros den statliga myndighet, som har hand om sakprövningen av målet eller ärendet. Förslaget motiveras bl. a. av önskemålet om att förenkla rältshjälpssystemel och all reducera kosinaderna för administrationen.

Riksförsäkringsverket vill ifrågasätta del lämpliga i atl i enlighet med reservantens förslag ålägga handläggande förvaltningsmyndigheter att bevilja allmän rättshjälp och i samband därmed uireda frågor om rättshjälpsav-giflens storiek m. m. Som reservanten påpekat men inte anser böra tillmätas alllför stor betydelse, saknar de handläggande förvaltningsmyndigheterna ofta erfarenhet av rättshjälpsfrågor. Den enligt reservanten bättre insikten än rältshjäipsnämnderna i de särskilda frågor, som kan uppkomma i den rättsliga angelägenhet där rättshjälp begärs, besitter förvaltningsmyndighetema visserligen, men riksförsäkringsverket anser trots detta, atl de inkomstprövningsfrågor m.m., som uppkommer i samband med beviljande av rättshjälp och fastställande av rättshjälpsavgift, ligger uianför de handläggande förvaltningsmyndigheternas ämbetsområde.

Som torde ha framgått av ovanslående är verkets inställning den, att ovannämnda rättshjälpsfrågor även i framtiden bör handhas av de i dessa frågor mest insatta myndigheterna, nämligen rättshjälpsnämndema. Delta innebär givetvis inte att verket inte tillstyrker övriga åtgärder, som kan förenkla rätlshjälpsförfarandet och därmed reducera kosinaderna för detsamma.

Slutligen vill riksförsäkringsverket - om ovan behandlade funktioner skulle komma att läggas på handläggande förvaltningsmyndigheter - peka på frågan, hur rättshjälp till allmänheten i ärenden, som handläggs av de allmänna försäkringskassorna, skall administreras. Försäkringskassorna har i motivuitalanden till förvaltningslagen och genom den speciella konstruktionen av myndighetsbegreppel i denna lag klassals som förvaltningsmyndighet.

Utredningens ordförande och experten Reulerwall har dock velat ge beslutsfunktioner endasl till statliga myndigheter. Försäkringskassorna är inte formellt statliga myndigheter. Om beslutsfunktioner avses ges åt försäkringskassorna, måsle detta därför direkt anges i rättshjälpslagen.

Prop. 1978/79:90 292

2.20 Kammarkollegiet

I Betänkande Översyn av rättshjälpssystemet av rättshjälpsutredningen (SOU 1977: 49) har föreslagils vissa ändringar av rättshjälpssyslemet, syftande till förenkling och effektivisering av delsamma. Beslul om rättshjälp skall sålunda enligt utredningen i belydande utsträckning läggas på advo-kulernu i stället för pä rättshjälpsnämnderna. 1 ärenden som är eller kan bli anhängiga hos förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomslol skall dock enligt 17 8 p. 4 i förslagei lill ny rältshjälpslag exklusiv beslutanderätt tillkomma rältshjälpsnämnd. Häremot har ordföranden och en expert reserverat sig och föreslagit, att beslutanderätt i dessa ärenden överlämnas lill den förvaliningsmyndighel respektive förvaliningsdomsiol som handlägger huvudärendet.

Kummurkollegiet har begränsal sill yttrande över betänkandet lill detta avsnilt.

Utredningen framhåller kravet på enhetlig praxis som skäl till att förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstol inte bör få beslula om rättshjälp (bet. s. 76 o. 82). Pä sidan 82 anföres sålunda: "En ordning som skulle innebära atl även myndigheter med fåtal rätlshjälpsärenden per år skulle få falla beslul inom rältshjälpssystemel synes inte vara ralionell och befordrar inte heller en jämn rättspraxis".

Förvaltningsdomslol men inte förvaltningsmyndighet skall dock enligt utredningsförslaget äga beslula om ersältning för rättshjälpen.

I ordförandens reservalion framhålles att, även om förvaltningsmyndigheterna saknar erfarenhet av rättshjälpsfrågor, de i gengäld har bättre insikt än rättshjälpsnämnderna i de särskilda frågor som kan uppkomma i den rällsliga angelägenhet där rättshjälp begärs (bet. s. 279).

Antalet förvaltningsärenden, där rättshjälp sökts, har utgjort endasl några få proceni av samiliga handlagda rältshjälpsärenden (bet. s. 241 o. 242). Avslagsfrekvensen beiräffande begäran om rällshjälp är i förvaltningsärenden så hög som 31,7% (bet. s. 76). Kollegiet får vidare hänvisa lill Jan-Åke Nyström, Rättshjälp i förvaltningsärenden (Svensk juristtidning 1977 s. 179 ff).

Kammarkollegiet delar reservanternas uppfattning, att en myndighei som handhar ett ärende är mer kompetent atl avgöra huruvida sökanden är i behov av rättshjälp och också att besluta om ersättning härför, varvid lidsåtgången för advokatens arbete på ärendet får bedömas. Den omsländigheten alt rättshjälp i så relativt många förvaltningsärenden avslagits synes ålminsione delvis kunna tillskrivas rältshjälpsnämndernas oförmåga att bedöma behovet av rättshjälp i dylika ärenden.

1 likhet med utredningens majoritet får dock kollegiet betona, att för en myndighet som endast har att behandla ett fåtal ansökningar om rättshjälp om året, kommer arbetet med bestämmande av rättshjålpsavgift och ersättning för rättshjälpen atl bli förhållandevis tidskrävande med hänsyn till de ekonomiska utredningar som krävs härför. Kollegiet förutsätter dock, all domslolsverkel uifärdar anvisningar härom.

Kammarkollegiet har under sista 5-årsperioden handlagt högst 5 ärenden om året, där rättshjälp beviljats och kollegiet sålunda avgivit yllrande rörande ersättningens storlek.

I den omnämnda artikeln i Svensk jurisltidning s. 197 pålalas att rättshjälpsreformen inte synes ha slagit igenom hos allmänheten såvitt gäller förvaltningsärenden saml att detta lorde kunna tillskrivas bristfällig information från domstolsverkets sida. Rätlshjälpsutredningen rekommenderar

Prop. 1978/79:90 293

även i betänkandet en mer liberal praxis i fräga om allmän rällshjälp i för-valiningsärenden (s. 243).

En viss ökning av anialei rällshjälpsärenden hos förvallningsmyndighe-lerna lorde med hänsyn lill del anförda vara all förvänla. Ärendenas svå-righelsgrad lärer knappasl bli sädan all inie alla myndigheler oberoende av om de har kvalificerad juridisk personal eller ej är i stånd atl själva fatta beslut i desamma.

Kollegiet tillstyrker sålunda reservanternas förslag, att förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar själva skall få besluta om rättshjälp och ersältning härför.

Enligt 18 § i den föreslagna nya rättshjälpslagen får advokat bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet högst sex limmar. Detta gäller även ärenden som därefier blir föremål för allmän domstols handläggning. Befogenhet för advokat gäller inte i 17 § omförmälda ärenden dvs. bl.a. ärenden hos förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstol.

Däresi dessa myndigheter själva fär besluta om rättshjälp i sina ärenden, kan ifrägasätlas om inte även advokat bör få bevilja rällshjälp i desamma och arbeta på dem i högst sex timmar. Ett överlåtande till advokat av sådan beslutanderätt skulle förmodligen innebära en avsevärd minskning av antalet rätlshjälpsärenden hos förvaltningsmyndigheterna, då många sådana ärenden inte lorde kräva mer arbele frän advokatens sida än vad som kan uträttas under sex timmar. Kollegiet tillstyrker atl sädan befogenhet lämnas advokal.

2.21 Riksrevisionsverket

Rättshjälpens administration och jörddningeii av beslutsjunktioner

Riksrevisionsverket (RRV) delar i huvudsak den syn pä administrationen av rältshjälpssystemel och fördelningen av beslutsfunktionerna som utredningens ordförande gett uttryck för i sin reservation. Beslut inom rältshjälpssystemel bör sålunda i princip anförtros den myndighei som handlägger det mål eller ärende, i vilket den rällssökande önskar eller har rättshjälp. Det är denna myndighet som bäst kan bedöma behovet av rättshjälp och samma myndighet bör därmed vara mest skickad atl bedöma biträdets anspråk på ersättning. Beslutskompetens i rättshjälpsfrågor bör därför enligt RRVs mening tillerkännas alla statliga myndigheler som har hand om sakprövningen i målet eller ärendet.

Utvidgningen av advokats rätt atl bevilja allmän rällshjälp innebär all slalen i prakiiken överlåler beslulsrälten för slatsverkels koslnader lill privata advokatbyråer. Den spärr mot missbruk som ulredningen pekar på -all rällshjälpsnämnd eller domstol kontrollerar atl advokal inte uppenbart missbrukal sin behörighel eller förfaril vårdslöst - torde enligt RRVs mening bli svår att tillämpa. Vidare anför utredningen själv i avsnillet 22.4 all utvidgningen av advokats räll att bevilja rättshjälp innebär risker för en praxisförskjutning som kan medföra kostnadsökningar. Utredningen räknar emellertid inie med atl det kan bli fråga om några nämnvärda belopp. RRV anser atl riskerna för koslnadsökningar är belydande. Vidare är det inte osannolikt atl merkostnader kan uppkomma hos domslolarna för handläggning av ytterligare mål och ärenden som orsakas av en praxisför-skjuining. RRV anser därför att utvidgningen av advokats rätt att bevilja rättshjälp bör begränsas till mäl där riskerna för praxisförskjutningar är minsl, nämligen äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Även med

Prop. 1978/79:90 294

en sädan begränsning bör en belydande minskning av anialei ärenden hos rättshjälpsnämndema komma lill stånd.

2.22    Riksskatteverket

Beiräffande verkslällighel av domar m.m. vid kronofogdemyndigheter finns från RSVs sida inga invändningar mot att rättshjälpsnämnderna prövar dels ansökan om rättshjälp (17 8 RHL), dels ersättningsanspråk (33 8 RHL) i samband med måls handläggning.

Det är önskvärt alt rättshjälpslagstiftningen klart uttalar om part som haft allmän rättshjälp i fråga som lett fram lill verkställbart avgörande måste söka ny rättshjälp om juridiskl biträde behövs i samband med verkstäl-lighelen hos kronofogdemyndighel. Om så är fallel och rätlshjälpstagaren senare i samband med den s. k. exekutiva besvärsordningen behöver juridiskl bilräde, är detta en situation för vilken RSV förutsätter all ny rällshjälpsavgifi inte las ul Gfr belänkandei s. 128).

Beträffande förslaget i 14 8 RHL om avgiftsfrihel enligt expeditionsavgiftskungörelsen kommer inskränkning lill avdelningarna I och II all medföra att utsökningsprotokoll inte kan erhållas avgiftsfritt. I denna del bör ändring av förslaget övervägas.

RSV har i december 1975 till dåvarande finansdepartementet avgetl förslaget ADB inom exekutionsväsendet, Författningsförslag för kronofogdemyndigheterna. Något slutligt ställningstagande om ADB har ännu inte fallats. De i detla yttrande framlagda synpunkterna avser handläggningen enligt nu gällande rutiner. Vid genomförandet av ett ADB-system hänvisas till de av RSV lidigare framlagda förslagen till författningsändringar.

2.23    Länsstyrelsen i Stockholms län

Nuvarande rättshjälpssystem har i många avseenden visat sig vara svårtillgängligt och präglat av alltför mycket byråkrati. En bidragande orsak härtill torde vara den starka centraliseringen av beslutsfunktionerna till rättshjälpsnämndema. Länssiyrelsen ansluler sig till utredningens förslag atl i vidgad utsträckning överlåta på advokal och handläggande myndighet atl besluta i rättshjälpsfrågor i syfte att eliminera dessa olägenheier.

Ulredningen föreslår att advokat skall överta bland annat rättshjälps-nämndernas uppgift att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsliga mål och ärenden samt även i viss utsträckning i rättsliga angelägenheler av annan art. Behovei av rättshjälp i förvaliningsrättsliga ärenden är mycket varierande med hänsyn till dessa ärendens mångskiftande karaktär och mot bakgrund av förvaltningsmyndigheternas mereller mindre omfattande service- och utredningsskyldighet. Utredningens uppfattning att advokats behörighet all bevilja allmän rättshjälp inte skall omfatta förvaltningsrättsliga ärenden, med undanlag av ärenden enligt 21 kap, föräldrabalken (FB), delas av länsstyrelsen.

2.24 Länsstyrelsen i Kronobergs län

Allmänna synpunkter på fördelningen av myndighetsfunktionerna inom råttshjälpssystemet

Länsstyrelsen vill i princip ansluta sig till de överväganden som utredningens ordförande redovisar i sin reservation. I likhet med denne anser

Prop. 1978/79:90 295

länsstyrelsen det givel an förvallningsdomstolarna bör ha samma kompetens som de allmänna domstolarna. Enligt länsstyrelsens uppfattning väger nackdelarna med en utspridd beslulskompetens lätt mot fördelarna med ett effektivare rättshjälpssystem än det nuvarande, inte minsl från den enskilde rältshjälpssökandens synpunkter.

Beviljande av allmän rättshjälp

Utredningsmajoritetens skäl för atl inte tillerkänna förvaltningsdomslol och förvaltningsmyndighet kompetens atl beslula om rättshjälp i mål hos sig är inte bärande. Länsstyrelsen anser all del inie är fråga om mer komplicerade ärenden än all beslutsbefogenheten kan spridas ut. Inte minsl mot bakgrund av all utredningsmajorilelen i avsnitt 16 föreslår all förvallningsdomstol och överexekutor skall kunna besluta om biträdesersätlning anser länsstyrelsen atl i vart fall dessa myndigheler också skall kunna besluta om beviljande och upphävande av rättshjälp.

2.25 Länsstyrelsen i Malmöhus län

2. Beslutsfunktionerna

Länsstyrelsen anser sig ej böra framställa någon erinran mot utredningens förslag om rätl för advokat atl bevilja allmän rättshjälp.

Utredningens förslag innebär i övrigt att beviljande av allmän rättshjälp skall kvariigga hos rättshjälpsnämnderna med del enda undanlaget alt allmän domstol får sådan befogenhet. Utredningens ordförande har emellertid föreslagit att alla förvaltningsdomstolar och alla statliga förvaltningsmyndigheter skall få befogenhet att bevilja allmän rättshjälp. Länsstyrelsen delar i princip ordförandens mening. Huvudfrågan vid prövning av ansökan om allmän rättshjälp är om behov av sädan rättshjälp föreligger i den rättsliga angelägenheten. Dä det gäller förvaltningsärenden mäste vid behovsprövningen särskilt bedömas huruvida behovei ej kan tillgodoses genom den rättshjälp som myndighetema faktiskt utövar genom den hjälp de enligt servicecirkuläret eller på grund av lag är skyldiga lämna och genom den tUlsyn som utövas över förvaltningen, till följd varav den enskilde kan vända sig till överordnad myndighet och begära dess ingripande. Länsstyrelsen har den uppfallningen att denna huvudfråga - om den enskilde för utövande av sina rättigheter och uppfyllande av sina skyldigheter inom förvaltningens vittförgrenade område är i behov av allmän rättshjälp - bör avgöras av de statliga myndigheter, som handlägger sakfrågorna och till följd därav bör ha de bästa förutsättningarna att bedöma vad den enskilde kan behöva.

En fråga varom delade meningar kan råda är om rättshjälp bör beviljas av myndighet även i sådant fall då myndigheien har att tillgodose sådana allmänna intressen alt den i ärendet framstår som motpart till den enskilde. Detta förekommer hos länsstyrelsen t. ex, i taxerings-, revisions-, mervärdes- och uppbördsärenden samt i ärenden angående utskänkningskontrol-len. Utredningens ordförande framhåller att det i rätlshjälpsfrågan är rättslig prövning som skall göras och att, om myndighei kan anförtros att avgöra ärendet i sak, den också bör kunna anförtros avgörandet i rättshjälpsde-len. Utredningens ordförande pekar också på att de allmänna domstolarna förordnar försvarare i brottmål. Det kan tilläggas att före rättshjälpslagens införande enligt utJänningsJagstiftningen gällde att länsstyrelsen förordnade biträde ät utlänning i utvisningsärende som länsstyrelsen handlade.

Prop. 1978/79:90 296

Länssiyrelsen anser all övervägande skäl talar för den mening utredningens ordförunde framfört.

Även om länsstyrelsen sålunda i princip anser att beslutanderätten bör läggas pä de statliga myndigheterna är länsstyrelsen ej förbehållslöst beredd tillstyrka en sädan ordning. Rällshjälpslagstiftningen är invecklad och dess administration är tunjiarbetad. Ett belysande exempel härpå är bestämmelserna om koslnadsbidrag eller, som del enligt förslaget skall heta, rutishjälpsavgift. Till grund för avgiftens bestämmande skall ligga inkomst, förmögenhet, skuldsättning och försörjningsplikt m, m. såsom närmare anges i av centralmyndigheten utfärdade föreskrifter. Dessa föreskrifter, liksom de bestämmelser i lagen de bygger på, är alltför komplicerade även om de förslag till förenklingar utredningen framställer beakias. Rättshjälpen är en social förmån i likhet med t.ex. bamomsorgen. Länsstyrelsen har på det senare området sett kommunala taxor av föredömlig enkelhel. Utredningen hade bort konstruera en enkel taxa byggd på förslagsvis endast inkomsi. Länsstyrelsen vill erinra om atl i de av staten bestämda grunderna för ålderdomshemsavgift hänsyn ej tages till vare sig förmögenhet eller skuldsättning. Del bör då ej heller vara nödvändigt ifråga om rättshjälp. Även i övrigi måsle de administrativa rutinema förenklas. Kan della genomföras bör besluianderällen om allmän rällshjälp läggas på de slailiga förvallningsmyndighelerna.

2.25.1 Länsstyrelsen i Malmöhus län, juridiska enheten

Juridiska enheten delar reservanten Gullnäs" mening att det borde vara självklart atl olika beslut inom rältshjälpssystemel anförtros den myndighet som handlägger det mäl eller ärende i vilkel den rällssökande önskar eller har rättshjälp.

Även om - som reservanten anfört - skäl lalar mot alt konsekvent anförtro rätlshjälpsbesluten åt den målhandläggande myndigheten, anser länsstyrelsen liksom reservanterna atl del även i rältshjälpsfrågor är en rättslig bedömning som skall göras. Kan då myndigheten anförtros att avgöra ärendei i saken bör den också kunna anförtros avgörandet i rätls-hjälpsdelen.

Någon anledning att ifrågasätta förvaltningsdomstols och förvaltningsmyndighets juridiska kompetens i dessa frågor finns inte.

Flertalet handläggande jurister torde vara tingsmeriterade.

När förvaltningsmyndighet avgjort ett ärende i vilket part beviljats rällshjälp skall myndighei med eget yllrande översända koslnadsräkningen lill rältshjälpsnämnden.

Den beslutande myndigheien skall alltså i vilket fall som helst företa en skälighetsbedömning beiräffande begärd kostnadsersättning. Det är därför mera praktiskt och även tidsbesparande om myndigheten själv fattar beslutet om ersättning i samband med atl ärendet avgöres. Med hänsyn till del relativt ringa antalet ärenden i vilka rättshjälp sökes när del gäller förvaltningsdomstol/myndighet lorde man kunna borlse frän den ökande ärendebelastning som ett överförande av rättshjälpsfrägorna skulle innebära.

2.25.2            Länsstyrelsen i Malmöhus län, skatteavdelningen

Enligt förslaget tilläggs varken förvaltningsdomstolar eller förvaltningsmyndigheter räll atl bevilja allmän rättshjälp. Detta gäller oberoende av om rätlshjälpsfrågan uppkommer innan ärendet anhängiggjorts eller under handläggningen. Majoriteten av utredningens ledamöter och experter an-

Prop. 1978/79:90 297

ser ull prövningen av rällshjälpsfrägan bör ske hos rällshjälpsnämnd, främsi med hänsyn lill önskemålel om en fasl praxis i fråga om rättshjälp i förvaliningsrättsliga mål och ärenden. 1 vissa fall saknar förvallningsmyndighelerna jurislinslag och deras föruisätlningar atl ta ställning till rättshjälpsfrägor bedömes även i övrigi kunna vara sämre än rältshjälpsnämndens.

Utredningens ordförande och experten Reulerwall har reserverat sig mol majoritetens förslag i delta hänseende. De anseratt alla statliga myndigheler bör tilläggas räll att bevilja allmän rättshjälp.

Ulan atl närmare gå in på frågan om förvallningsdomstol borde lilläggas nämnda räll kan konstateras atl det vore olämpligt om taxerings-, revisions-, mervärdes- eller uppbördsfunktionen skulle bevilja allmän rättshjälp. Det främsta skälet härför är att dessa funklioner i stor omfattning har ställning som reell eller formell part i mål eller ärende. Det måste i dessa fall vara ur rältssäkerhetssynpunkt mer tillfredsställande om beviljandet av rättshjälp åligger förvaltningsdomslol eller rättshjälpsnämnd.

2.26 Länsstyrelsen i Jämtlands län

Länsstyrelsen har intet att erinra emot förslaget att rätten alt beslula om allmän rällshjälp bl. a. i mål enligt 21 kap. FB lägges på advokat. Beträffande beslutanderätten i fråga om beviljandet av allmän rättshjälp m. m. delar länsstyrelsen emellertid reservanten Gullnäs' uppfattning att beslutanderätten bör tilläggas även förvaltningsdomstolar och statliga förvaltningsmyndigheter. Anledning saknas antaga att länsdomstolarna eller länsstyrelserna icke skulle kunna lika väl bedöma behovet av rättshjälp i där anhängiga mäl och ärenden som t.ex. bostadsdomstolen eller statens VA-nämnd. Även beslutsfunktionen då fråga uppkommer om beviljande av rättshjälp i ett ärende som redan är anhängigt hos en myndighet bör tillkomma myndigheten.

Med instämmande i vad Gullnäs anfört härom anser länsstyrelsen även all arvodesprövning i de ärenden som handlagts av viss myndighet bör tillkomma myndigheten. Alt - som skulle bli följden av majoritetens förslag -- länsstyrelsen väl i egenskap av överexekuior skulle fä besluta om arvode men däremoi samma tjänstemän inte t. ex. i samband med prövning av besvär i socialärende, eller kommunalbesvär framstår som märkligt.

2.27 Allmänna advokatbyråkonunittén (Ju 1977:11)

Beviljande av allmän rättshjälp

Utredningens förslag om delegation till advokater av rätten atl bevilja rättshjälp mäste få till följd alt tid frigörs lill debiterbart arbete. Kommittén är därför positiv till delegation. Den hyser dock farhågor för att förslaget om att advokaterna själva skall få bevilja rällshjälp för upp lill sex timmars arbete i ett ärende inte kommer att få åsyftad effekt. Inför svårigheten att på förhand bedöma om ett ärende kommer att tarva mera än sex timmars arbete väljer nog många advokater att för säkerhets skull ansöka om rättshjälp. Det mäste ifrågasättas om inte majoritetens förslag lill fördelning av kompetensen all i anhängiga mäl göra s. k. mellankontroll eller bevilja rättshjälp är alltför sofistikerat för att inte motverka den med utredningen eftersträvade förenklingen. Reservantens förslag alt ge alla statliga myndigheter sådan kompetens i hos dem anhängiga mål synes mera hanterligt.

Prop. 1978/79:90 298

Räiishjålpsa vgifier

Kommittén delar uppfattningen alt tillräcklig progressivitei uppnås, om stegen i avgiftsskalan anknyts till lusentals kronor av den beräknade årsinkomsten. Utredningens förslag innebär väsentligt höjda avgifter. Kommittén ser i kostnadsutvecklingen en risk för atl huvudsyftet med rättshjälpsreformen motverkas. Människor får inte av kostnadsskäl dra sig för ull begära sin rätt. Eftersom de allmänna advokatbyråerna huvudsakligen ägnar sig åt uppdrag inom rätlshjälpsområdel, skulle en sådan reaktion kunna resultera i en icke önskvärd nedgång i efterfrågan pä dessa byråers tjänster och följaktligen för.sämrad lönsamhet. Som framgått av kommentaren lill rådgivningsavgiften anser kommittén inte att den lägsta rättshjälpsavgiften behöver överensstämma med rådgivningsavgiflen.

2.28 Svenska kommunförbundet

Vud gäller frågan om fördelningen av beslutsfunktionerna inom rältshjälpssystemel ansluter sig styrelsen till den av utredningens ordförande framförda reservationen. Med vissa undanlag bör sålunda alla statliga myndigheler som handlägger rällsliga ärenden få kompelens alt besluta i flerialel ärenden som rör rälishjälpen. Endast i särskilt kvalificerade ärenden eller där del inte finns någon statlig handläggande myndighet bör beslutanderätten förbehållas rättshjälpsnämnd. Härigenom kan antalet rättshjälpsnämnder begränsas i förhällande till utredningens förslag.

Enligt ulredningsförslagel får endast advokat eller jurist anställd hos advokat meddela rådgivning enligt rättshjälpslagen. Till offentligt biträde enligt rättshjälpslagen däremot kan även annan person än advokat och anställd vid advokatbyrå förordnas under förutsäitning att vederbörande bedöms vara lämplig för uppdraget. Har den rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas om inte särskilda skäl föranleder annal.

Den anpassning av rättshjälpsverksamhelen till den rättssökande allmänhelens behov som uppställs i direktiven som målsättning för verksamheten och som också styrelsen finner angelägen torde inte kunna uppnås om inte också kretsen av experter som skall biträda allmänheten vidgas och rådgivare och biträden blir lättare tillgängliga för allmänheten. Del gäller inte minst rådgivningsverksamheten.

En utvidgning av de allmänna advokatbyråernas verksamhet och en ytterligare decentralisering av denna, exempelvis genom mottagning ule i kommunema vissa dagar synes därför angelägen. Jämsides med en sådan utveckling ifrågasätter styrelsen om inte också möjlighet bör öppnas för annan jurist att efter särskild prövning av rättshjälpsnämnden inom visst eller vissa rättsområden meddela rådgivning enligt rättshjälpslagen för viss tid eller tills vidare. Den av utredningen uttalade risken för missbmk om rådgivningsverksamhet enligt rättshjälpslagen anförtros även andra än advokater och deras biträden synes överdrivna. Rältshjäipsnämnderna har ju för övrigt möjlighet att genom granskning av juristens redovisning följa hur rådgivningen handhas. Vid eventuellt missbmk bör medgivandet att meddela rådgivning kunna dras in.

Den här föreslagna utvidgningen av kretsen av rådgivare i rättsliga frågor ser styrelsen som angelägen bl.a. från den synpunkten att den lorde kunna medverka till en uibyggnad av juridisk rådgivning i anslutning till sådana servicecentraler i kommunerna som ovan omnämnts. Kan rätts-

Prop. 1978/79:90 ■ 299

hjulp.sjurisier i ökad utsträckning knytas till samhälleis allmänna service-och rådgivningsverksamhet blir det lättare och naturligare för allmänheten ull söku kontakt med juristen för råd och hjälp.

2.29     Sveriges advokatsamfund

1 beviljandefrågorna ansluter sig samfundet till ordförandens i utredningen mening som denna kommit till uttryck i reservationen. Samfundet, som alltsä finner del vara en riktig reform atl tillägga advokat behörighet att bevilja rätt.shjålp (9) i åtskilliga typer av ärenden, vill i det sammanhanget fästa uppmärksamheten vid två frågor.

Den ena frågan gäller insamlandet av statistiska uppgifter om de rältshjälpsärenden som på detla sätl i varje fall inte i ärendets början registreras hos myndighei. Samfundet föreslår att det formulär som skall begagnas vid ansökan om allmän rättshjälp hos advokal utformas på sådani sätt att erforderliga statistikuppgifter kan lämnas genom en kopia av ansökningshandlingen. Skulle uppgifter anses erforderliga som inte är tillgängliga på ansökningsstadiet föresläs i stället att statistiken avges på ett särskilt formulär samtidigt med att slulräkning avlämnas. Med en sådan ordning skulle man undvika eller i vart fall begränsa behovet av i efterhand infordrade uppgifter, vars sammanställande hos de olika advokatbyråerna kan bli tidsödande och även i övrigt betungande.

En hell annan fråga som samfundet funnit anledning att här beröra är följande. När beslutanderätten i vissa ärendetyper flyttas frän rättshjälpsnämnd till advokat, kan det inte undvikas alt en och annan rättssökande kan komma att beviljas allmän rättshälp i en och samma angelägenhet av flera än en advokat. Skälen härtill kan vara flera. Någon rättssökande kan tycka sig inte finna tillräcklig förståelse för sin sak hos den förste advokaten och då vilja söka bättre gehör hos en annan. En annan rättssökande kan anse sin sak så betydelsefull att det inte vore mer än rimligt atl "för säkerhets skull" konsullera flera jurister. Sådana, i allmänhet onödiga förfaranden bör å ena sidan hållas tillbaka, men fall kan å andra sidan förekomma där det inte behöver vara oförenligt med rättshjälpslagstiflningens ändamål att flera än en advokat anlitas. Samtidigt lorde man knappast behöva befara någon större frekvens av nu beskrivna fall eller mera betydande kostnadskonsekvenser därav. 1 viss män torde också verkligt dubbelarbete genom all flera advokater engageras i samma sak undvikas i den mån molpart eller motpartsombud reagerar mot förfarandet. Samfundet, som i denna fråga inte ser något skäl mot den föreslagna delegationen till advokat av beslutandefunktionen i vissa ärenden, viU dock som ett sätt att möta befarade olägenheier föreslå atl den rättshjälpssökande i ansökningsformulär får - på heder och samvete - besvara frågan huruvida rättshjälp tidigare sökts i samma angelägenhet. Det blir då advokatens sak att allt efter omständighetema antingen ändå bevilja eller avslå ansökan om allmän rättshjälp. - För övrigt möter principiellt samma frågeställnig i rådgivningsfallen, men där har del åtminstone ekonomiskt mindre betydelse, vartill kommer att det kanske inte bör motarbetas generellt att den som har en viktig sak att rådfråga om vänder sig till flera än en rådgivare.

2.30    Sveriges domareförbund

Likaså ansluter sig förbundet till förslaget att advokater skall ha behörighet att bevilja rättshjälp i mål eller ärende om äktenskapsskillnad, boskill-

Prop. 1978/79:90 300

nad, underhållsbidrag till make och barn, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätl. omyndighetsförklaring eller dess hävande samt ärende enligt 21 kap. föräldrabalken. Kanske man här rentav kunde gå ell sleg längre genom att låla behörighelen gälla alla mäl och ärenden enligi giftermålsbalken med undantag för bodelning samt enligt föräldrabalken. Inte heller vill förbundel molsäila sig förslagei all advokat skall få rätl ull bevilja rällshjälp i fråga om rättslig angelägenhet av annan art om hans arbele begränsas lill sex limmar. Del förefaller emellertid förbundel i hög grad iveksaml om rälien för advokal all sålunda på egel ansvar bevilja rättshjälp utan reservation också bör tillerkännas biträdande jurist på advokalbyrå (2 § tredje stycket i lagförslaget). Nyanställda biträdande jurister saknar ofta nog egentlig yrkeserfarenhet. Man bör inte bortse från möjligheten att en sådan jurist kun vara benägen att till vinnande eller tillfredsställande av klienter se alltför välvilligt på rättshjälpsfrågorna. Atl utredningen vid sina kontakter med biträdande jurister funnit atl dessa i och för sig inte har något emot att pröva rältshjälpsfrågor i större utsträckning än nu är fallet är inte särskilt överraskande. Utredningen ullalar i detta sammanhang atl bilrädande jurisl hos advokat slår under advokatens tillsyn och därför bör kunna omfattas av samma regler som advokat. Den tillsyn varom sålunda talas är emellertid, domareförbundet veterligt. inte föreskriven vare sig i författning eller i Advokatsamfundets interna regler, och den lillsyn som må ulövas lorde i hög grad växla mellan olika advokater. Den moraliska tillsynsskyldighet som flertalet advokater torde känna lär knappasl kunna grunda någon ekonomisk ansvarighet för advokaten när det gäller fel vid bedömning av ett rätlshjälpsärende. Domareförbundel är medvetet om alt det skulle medföra visst merarbete för en advokat om han skulle åläggas att direkt svara för den biträdande juristens bedömning av en rättshjälpsfråga men ifrågasätter om detta inte likväl är sakligt befogat åtminstone såviti gäller andra ärenden än de familjerättsliga. Alternativi skulle man kunna tänka sig alt biträdande jurister tillerkänns rätl att bevilja rättshjälp i sådana ärenden först efter det de tjänstgjort viss tid — förslagsvis ett år - som biträdande jurister. - Såsom utredningen föreslår bör advokat ej vara berättigad att bevilja rättshjälp i de fall som avses i 17 § i lagförslaget.

Kärnpunkter i utredningens förslag gäller förenklingen av de administrativa rutinema vid beviljandet av rättshjälp och förenklingen av slutregleringsförfarandet. När det gäller rutinerna vid beviljandel av rättshjälp har utredningen enligt domareförbundets mem'ng skilt sig från sin uppgift på ett lyckligt sätt. Sättet för beräkningen av rättshjälpsavgiften enligt förslaget är enkelt och klart. För den som känner storleken av det basbelopp som skall läggas till grund för prövningen av en ansökan är det i stort sett enkel aritmetik att avgöra om fömtsättningar för rättshjälp är för handen och, om så är fallet, vilken rättshjälpsavgift som skall eriäggas.

Domareförbundet är som redan inledningsvis sagts av den uppfattningen att med de förenklingar som utredningen föreslagit i fråga om rutinerna för beviljande av rättshjälp och slutreglering av rättshjälpsärendena de allmänna domstolarnas totala arbete med rättshjälpsfrågoma inte skulle i mera betydande grad öka om en reform genomföres enligt de riktlinjer utredningen föreslagit. Sysslandet med rättshjälpsfrägorna torde i varje fall knappast bli mer omfattande än det arbete som tidigare fick ägnas frågorna om fri rättegång. Dock viil förbundet göra den reservationen att den administration som erfordras när del gäller slutregleringen åtminstone vid de större domslolar där ceniral behandling blir erforderiig inie kan genomföras utan viss personalförstnrkning.

Prop. 1978/79:90 301

För de ullmänna domstolarnas del släller sig förbundel frågande lill de av ulredningen föreslagna reglernu endasl vad gäller de i 17 8 i förslagei gjorda begränsningurnu i domslolurnäs befogenhei atl bevilja rättshjälp. Domslolarna skall enligi förslaget ej vara behöriga atl pröva frågor om ullmun rällshjälp bl u om den rällssökande är dödsbo eller om han är näringsidkure och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet eller om den rättsliga angelägenheten avser massärende. Domareförbundel finner dessa begränsningur opåkallade. 1 fråga om massärendena är del enligt förbundets mening närmast olämpligt alt rättshjälpsfrågoma skall behandlas av rättshjälpsnämnd. Förbundet vill här hänvisa till de synpunkter som anförts av utredningens ordförande pä s. 281 i betänkandet.'

Domareförbundel har hittills uppehållit sig endasl vid de frågor som berör de allmänna domslolarna. När del gäller förvallningsdomstolarna har utredningen gjort den åtskillnaden att beviljandel av rättshjälp i mäl anhängigt vid sådan domstol ej skall få göras av domstolen själv under del alt domstolen däremot skall fä fastställa ersättning. Förbundet har svårt att ansluta sig till utredningens resonemang härvidlag. Mot tanken att förvaltningsdomstol skall få bevilja allmän rättshjälp har majoriteten endast anfört "önskemålet om en fasl praxis i fråga om förvaltningsrättsliga mål och ärenden" (9.5.6.), Ingen kan väl rimligtvis ifrågasätta förvaltningsdomstolarnas kompelens all pröva en ansökan om rättshjälp. De lorde undantagslöst vara i besittning av ett tillräckligt underlag för bedömande av om rättshjälp är påkallad i det enskilda fallet. En på sådant material gjord individuell prövning av en förvallningsdomstol i ett där anhängigt mål eller ärende ter sig mer eftersträvansvärd än en schematisk bedömning hos en rällshjälpsnämnd som saknar närmare upplysning om de omständigheter som lalar för eller emot beviljande av rättshjälp.

Förbundet vill i delta sammanhang tillägga att högsta domstolen och regeringsrätten bör upptagas bland undantagen i 51 § sista stycket i lagförslaget.

Ehum den principiella fråga om vilken framför allt oenighet råder inom utredningen - frågan om statliga myndigheter generellt skall bemyndigas handlägga rättshjälpsfrågor inom sitt verksamhetsområde - strängt taget inte faller inom domareförbundets intressessfär, anser sig förbundet dock med hänsyn till spörsmålets vikt böra redovisa sina synpunkter även därpå. Förbundet vill därvid till en början anmärka atl frågan är svårbedömd särskilt med hänsyn därtill atl majoritetens motivering för en restriktiv hållning i delta hänseende är myckel knapphändig under del atl utredningens ordförande utförligt motiverat sin skiljaktiga mening.

Lika med utredningens ordförande (s. 278) anser domareförbundel det vara rikligt att som utgångspunkt vid fördelning av beslutsfunktionerna anlägga ett totalekonomiskt synsätt och förbundel utgår fortsättningsvis från denna fömtsättning.

Vad till en början angår reglerna om beviljande av allmän rättshjälp synes utredningens samtliga ledamöter vara ense om all viss restriktivitet är påkallad i fall som avses i 17 § i förslaget inte endast när det gäller advokats rätt atl bevilja rättshjälp utan även när fråga är om sådan rätl för andra myndigheter än domstolar och därmed jämställda organ. 1 denna del synes förslaget vara välbetänkt. Skiljaktigheten i uppfattning mellan majoriteten

' Förbundet vill i detta sammanhang parentetiskt anmärka att uttalandet på sid. 258 i betänkandet om prövning av mål om underhåll enligt småmålslagen är felaktigt.

Prop. 1978/79:90 302

och reservanten visar sig när del blir fråga om rätlshjulp i de mera alldugli-gu ärenden som inte omfattus uv denna undantagsbestämmelse.

Del förhåller sig onekligen så ull frägor om rättshjälp hos åiskilliga myndigheler är mycket sällsynta och alt det i enskilda fall — bl. a. pä grund uv frånvaron av juridiskl skolade tjänstemän - kan vara i viss mån betungande för myndigheien att prövu en rätlshjälpftåga. Delta problem bör emellertid enligt domareförbundets mening inte överdimensioneras. Som redan framhållits är det system som utarbetats av utredningen när det gäller beviljande av rättshjälp myckel enkelt. Redan del nuvarande förfarandet, som väl belyses av bilagan 5 lill förslaget, är inte mera kompliceral än alt del bör kunna lillämpas av en nägot sä när kvalificerad tiänstemän ulan juridisk utbildning inom praktiskt taget all statsförvaltning. Med de förenklingar varom ulredningen är ense bör del bli ännu lältare all pröva sådana frågor. Vad förbundel förut anfört i fråga om förvaltningsdomstolarnas siörre prakliska möjligheter än en rättshjälpsnämnds att bedöma behovet av rällshjälp i ett anhängigt mål eller ärende torde äga generell giltighet för de statliga myndigheterna. Den av utredningen framlagda statistiken visar en tämligen hög avslagsprocent när del gäller ansökningar om rättshjälp i förvaltningsärenden. Huruvida förvaltningsmyndigheterna själva, om de haft att pröva ärendena, skulle ha varit mer eller mindre restriktiva än nämnderna är väl omöjligt alt bedöma. Förvaltningsmyndigheterna har var inom sitt område större kännedom än en rältshjälpsnämnd om den service som allmänheten kan få genom myndighetens egen försorg och bör ej sällan kunna genom anvisning till den rättssökande atl anlita sådan service göra allmän rättshjälp onödig. Anmärkas bör i övrigt att en advokat, som åtagit sig atl biträda en part i ett förvaltningsärende, i regel torde ha anledning väcka frågan om rättshjälp innan ärendet anhängiggörs och alt frågan i sådana fall enligt förslaget skall prövas av rättshjälpsnämnd. På gmnd av vad nu sagts och med hänsyn även till utredningens uttalande att en liberalare bedömning än hittills bör äga rum när del gäller beviljande av rättshjälp i förvaltningsärenden torde det från finansiell synpunkt inte te sig särskilt äventyrligt atl överlåta ål förvaltningsmyndigheterna atl bevilja rättshjälp i ärenden som är anhängiga hos dem. Den av utredningens majoritet särskilt åberopade synpunkten att en koncentration av beslutsfattandet till rättshjälpsnämnderna är önskvärd för att ernå fast praxis har enligt vad domareförbundet föreställer sig relativt begränsad räckvidd. Någon allmän praxis för hela förvaltningsområdet kan det knappast vara fråga om. 1 stället måsle det väl vara så att rältshjälpsbehovet växlar från myndighei till myndighet beroende på karaktären av de ärenden som där behandlas.

På grund av vad nu anförts och med beaktande av de skäl utredningens ordförande i övrigt anfört finner domareförbundet det principiellt önskvärt att varje statlig förvaltningsmyndighet själv får pröva frågor om beviljande av allmän rättshjälp i ärenden som är anhängiga inför myndigheten. Detsamma bör vara förhållandet beträffande substitution och byte av biträde samt upphörande av allmän rättshjälp.

2.31 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Beviljande av aUmän rättshjälp

Del nuvarande sysiemel för allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd lillämpas sparsamt och torde inte fylla någon nämnvärd funktion. Det kan därför avskaffas.

Prop. 1978/79:90 303

Föreningen hälsar med stor lillfredsställelse alt utredningen föreslår siörre befogenheter för udvokul utt bevilju allmän rättshjälp, något som föreningen även lidigare förordat i yllrande lill deparlemeritel. Dock föruisäiier föreningen alt förslaget inte medför all udvokalbyråerna åläggs någon slulislikföring.

1 vilken ulsiräckning en advokal själv skall få bevilja allmän rällshjälp kan givelvis diskuleras. I de fall, då rättshjålpsnämndens prövning visat sig vara av endasl formell natur, framstår del som självklart att sädan rätt skall föreligga. Vad angår övriga ärenden bör den av utredningen föreslagna tidsfristen om 6 timmar i vart fall inte göras kortare.

I frägan om vem som skall bevilja allmän rättshjälp i övrigt vill föreningen med bestämdhet förorda utredningsmajoritetens förslag, dvs. atl rällshjälpsnämnden och domslolar skall anförtros denna uppgifi.

Mol minoritetens förslag måste anföras att det från rättssäkerhetssynpunkt inte under några omständigheter kan accepteras atl klientens motpart skall avgöra huruvida allmän rättshjälp skall beviljas eller inte. Förvaltningsmyndigheter av olika slag får ofta karaktär av motpart i förvaltningsärende.

Råttshjålpsa vgiften

Som föreningen tidigare anfört i fråga om rådgivningsavgiften, anser för-erungen på där anförda skäl, att avgifterna inte bör höjas, något som ju tyvärr är utredningens förslag.

I många rättshjälpsärenden - inte minst i äktenskapsskillnadsärendena, som ulgör ca 50 % - gäller det för klienten att snabbi nå ett resultat. Samtidigt krävs omedelbar betalning av rätlshjälpsavgift. Erfarenheten visar att många klienter, inte minst i skilsmässoärendena, har stora ekonomiska svårigheter genom utgifter för bostad, ny bosättning, underhållsbidrag m.m. Fördröjning av ärendenas handläggning p.g.a. bristande betalning av avgift vållar både rättsförluster och lidande.

Innan en höjning av avgiften vidare övervägs, bör en jämförelse göras med de föreskrifter, som riksskatteverket utfärdat om beräkning av förbehållsbelopp vid införsel. En sådan jämförelse visar atl rättssökande med myckel måttliga kostnadsbidrag om några hundra kronor inte kan betala dessa utan att nagga på existensminimum.

Föreningen tillstyrker alt årsinkomst skall avrundas lill jämnt 1 000-tal kronor men förordar ett system som ej innebär höjning av nuvarande avgift.

Underlaget för beräkning av råttshjälpsavgift

Förslaget innebär en förenkling, som hälsas med lillfredsställelse. Den till försäkringskassan uppgivna inkomsten överensstämmer emellertid inte alltid med den aktuella. Klienterna komma därför i ej ringa utsträckning alt begära annan bedömningsgrund.

2.32 LO

Rättshjäipsulredningen har haft lill uppgift att söka förenkla rättshjälps-systemet och effektivisera de olika rättshjälpsformema. I detta syfte har en noggrann genomgång av rättshjälpssyslemet genomförts. Resultatet har blivit en rad olika förslag till förändringar av det nuvarande systemet. Det kan dock ifrågasättas om utredningen lyckats i tillräcklig grad uppnå mål-

Prop. 1978/79:90 304

sättningen att effektivisera och förenkla rällshjälpssyslemel. Enligt LOs uppfattning kan utredningens förslag karaktäriseras som försiktiga. Det borde exempelvis varit möjligt alt i ökad utsträckning delegera frågor om beviljande uv rättshjälp till domstolar och statliga myndigheter. Detsamma gäller advokats rätt utt bevilja allmän rättshjälp.

Även beträffande prövningen av arvodesanspråken borde det enligt LOs uppfattning varit möjligt all generellt delegera sådana frågor till domstolar och statliga myndigheler.

En delegering av ovan angivet slag skulle i hög grad underlätta rällshjälpsnämndernas arbetsbörda, förenkla förfarandel och åstadkomma kostnadsbesparingar.

Advokater och jåinstäUda

I räilshjälpsutredningens förslag ges advokat och bilrädande jurist hos advokat eller pä allmän advokalbyrå behörighel att bevilja allmän rättshjälp i flertalet familjerättsmål och i vissa andra mål. 1 det senare fallel skall frågan om rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnd resp. allmän domstol om ärendet inte slutförs inom en lid av högsl sex timmar. Andra än advokater och bilrädande jurister hos advokat och på allmän advokalbyrå har inte sädan räll men får däremoi efter beslul av rällshjälpsnämnd upp-iräda som offeniligi bilräde. Den skillnad som görs i della fall mellan advokal och annan jurisl är enligt LOs mening svårförståelig. Å ena sidan kan båda kategorierna i och för sig anses kompetenta och få uppträda som offentligt biträde, dvs. tilläggas förtroendet alt sakhandlägga ärenden inom ramen för rättshjälpssystemet. Å andra sidan anses enbart den ena kategorin, nämligen advokaterna och därmed jämställda, kunna lilläggas förtroendet att inom ramen för rältshjälpssystemets regler bevilja allmän rättshjälp. Skälet till denna skillnad sägs vara alt medlemskap i advokatsamfundet utgör tillräcklig garanti för att systemet inte missbrukas.

LO anser atl en begränsning av det slag och på det säll rältshjälpsnämnden föreslår inte är acceptabelt. Inom fackföreningsrörelsen handläggs ett icke oväsentligt antal ärenden. Arbeislekniskl handläggas de flesta av dessa av LO-förbundens Rällsskydd AB, som för närvarande har tretton förbundsjurister anställda. Följande tablå visar antalet inkomna ärenden till bolaget och i vilken utsträckning allmän rättshjälp sökts.

Tabell 1: Till bolaget inkomna ärenden
t. o.m. 1974 3 453

1975 848

1976 986

1977     jan-okt       828

TabeU II: Antal ärenden i vilka allmän rättshjälp sökts
1.0. m.1974 ca 1000

1975 340

1976 462 1977jan-okt 410

Tablån visar att ett icke obetydligt antal ärenden är av sädan beskaffenhet all allmän rättshjälp kan utgå. Det stora antalet ansökningarom allmän rättshjälp som brukar inges årligen beviljas regelmässigt av rättshjälps-nämnderna! 1 fråga om arvodesanspråken förekommer sällan prutningar av kostnadsberäkningen.

LO anser att en utvidgning av rätten att bevilja allmän rättshjälp till annan än advokat och biträdande jurist hos advokat eller på allmän advokat-

Prop. 1978/79:90 305

byrä skulle medföra betydande kostnadsbesparingar särskilt i administrativt hänseende. Den förenkling och förkortning av handläggningstiden som en sådan utvidgning skulle medföra bör inte heller underskattas. En utvidgad rutt uv ovnn angivet slag bör enligt LOs mening ges den grupp av jurister som enligt nuvarande praxis förordnas som offentliga biträden av rältshjäipsnämnderna. Tekniskt kan del ske genom ett dispensförfarande.

2.33     Hyresgästernas riksförbund

Förbundel ansluter sig i allt väseniligi lill ulredningsordförandens synpunkier på en yUeriigare förenkling av rältshjälpssystemel. Därvid bör även övervägas att göra det möjligl för partsorganisalioner, som ofta samtidigt och i samma mål har all förelräda ett flertal medlemmar, alt iräffa överenskommelse med rällshjälpsnämndema om ännu längre gående adminisiraiiva förenklingar.

Del får också anses angeläget att ur de synpunkter som anförts i betänkandet ge den handläggande myndigheien räll alt pröva såväl ansökan om rättshjälp och utseende av biträde som storleken av biträdels arvode och sökandens rätlshjälpsavgift. Detla bör gälla även hyresnämnderna.

2.34    Lantbrukarnas riksförbund

Enligt förslaget (8 2) lämnas rättshjälp av advokat eller bilrädande jurist på advokalbyrå eller, efter särskilt förordnande, av annan. Advokater ges härigenom en prioriterad ställning. Bakgrunden härtill ärden övervakande myndighet som advokatsamfundet anses vara. Olika organisationer, däribland LRF, har egna juridiska byråer, som mottar uppdrag inie enbarl från medlemmar ulan även från andra. Specialisering inom olika rättsliga områden har därigenom utbildats. Allmänt torde man väga göra del påståendet att inom specialfacken större kunskaper och längre erfarenhet samlas hos nyssnämnda byråer än hos allmänpraktiserande advokater. Enligt förslaget (§ 17 punkt 9) skall fråga om allmän rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnden, om den sökande vill anlita annan än advokat.

De nu angivna bestämmelserna medför följaktligen alt olika organisationers juridiska byråer utestängs från de möjligheter advokater tillerkännes. Rimligheten av detla kan med skäl diskuteras. Organisationernas jurister har ansvar inför förbundsledningar och styrelser, vilket måste anses medföra minst samma uppsiklsmöjligheter som advokatsamfundet besitter. Någon anledning att befara att organisationemas jurister skulle missbruka sin ställning kan följaktligen inte föreligga. Redan av denna anledning kan del vara skäl alt jämställa organisationernas jurister med advokater. Å andra sidan skulle det naturligtvis kunna uppkomma vissa komplikationer om rättshjälp finge beviljas av sådana personer som bedriver juridisk verksamhet i egen regi utan att vara advokater eller vara anställda i viss organisation. Mot bakgrund härav vill förbundet föreslå att möjlighet öppnas för ett dispensförfarande. Delta skulle kunna konstrueras sä alt vederbörande rätlshjälpsnämnd finge bevilja, efter ansökan, tillstånd för juridiska byråer inom olika organisationer atl i full utsträckning utöva de befogenheter som enligt förslaget skall tilläggas advokater. Rättshjälpsnämnd bör därvid ha möjlighel att innan dispens meddelas infordra de uppgifter som erfordras för en bedömning av vederbörande byrås staius och lämplighet.

En bestämmelse i enlighet med vad som nyss sagts måste medföra mindre belastning på rättshjälpsnämndema och därmed inskränka en byråkrati-20   Riksdagen 1978179. I saml Nr 90

Prop. 1978/79:90 306

sering som mäste betecknas som onödig. Förbundets jurister har redan nu mänga ärenden och mål, där rättshjälp beviljats efter ansökan. Del är Iroligi att antalet ärenden kommer atl öka i framtiden, vilkel förhållande bör leda lill ett förenklat förfarande.

Beviljande av allmän rättshjälp m. m. (§§ 16-21)

Förbundet hänvisar här till vad som inledningsvis anförts.

Avgifter för allmän rättshjälp (§§ 22-26)

De i förslaget angivna rättshjälpsavgifterna bör kunna godias.

I fråga om jämkning av avgiftema vill förbundet hänvisa till vad ovan angivits under rubriken "Tillämpningsområdet". Den omständighelen alt den rättssökandes betalningsförmåga är väsentligt ökad på grund av förmögenhetsinnehav (§ 23 andra stycket) bör inte få vara hell avgörande för jämkning. Hänsyn måste i det individuella fallet tas till arten av förmögenheten och möjligheten atl disponera kontanta medel. Del nu anförda kan böra föranleda till en översyn av den till utredningen hörande bilagan 1.

Vad förbundet anfört tidigare i detta yttrande har grundats på det framlagda förslaget. Utredningen har emellertid ej varil enhällig. Sålunda har utredningens ordförande i ett flertal fall haft en avvikande mening. Enligt förbundets uppfattning talar övervägande skäl för de åsikter som kommit till uttryck i ordförandens reservation. Förbundet ansluter sig följaktligen till de skisserade förslag som finns upptagna i reservationen. En omarbetning av förslaget för anpassning lill reservationen synes inte behöva kräva nägon större tidsförskjutning och bör därför komma till stånd.

2.35 Sveriges köpmannaförbund

Vidkommande biträdesfrågan, konstaterar också utredningen att annan än advokat kan utses som biträde. Våra egna förbundsjurister har också enligt nu gällande system vid ett flertal tillfällen blivit förordnade jämlikt rättshjälpslagen. Ett förhållande som vi särskilt vill påpeka bör fortgå. Våra medlemmar vänder sig i allt större ulsiräckning till våra egna organisa-lionsjurister vid tvister som är speciella för resp. bransch. Organisationen tvingas därvid debilera efter sedvanlig taxa som nära nog överenssiämmer med rältshjälpstaxan. Någon gratis konsultation i detla stycke förekommer således icke och försäkringsfrågan vad gäller rättsskydd för företagels angelägenheter, är i ringa omfattning utnyttjad. Det finns således all anledning att av dessa skäl bevaka näringsidkarens rättmätiga möjligheter alt på sedvanligt sätt erhålla rättshjälp om de ekonomiska förutsättningama inom ovan angivna ramar föreligger.

3    Rådgivning

3.1 Bostadsdomstolen

Som framgår av utredningens redogörelse i betänkandet kan upplysningar och råd i rättsliga angelägenheter erhållas på åtskilliga håll inom samhället. Förutom vad som nämnts i betänkandet kan bostadsdomstolen peka på den service i hyresrättsliga frågor som allmänheten får från hyresnämndernas kanslier liksom självfallet det bistånd som organisationerna på hy-

Prop. 1978/79:90 307

resmarknaden lämnar sina medlemmar. Även om det sålunda finns olika möjligheter att få råd och upplysningar på annat håll kan emellertid domstolen ansluta sig till utredningens bedömning alt del genom RHL införda rådgivningsinslitulet bör behållas. Intresset av att medborgama ges möjlighet atl lill överblickbar kostnad konsultera en kompetent person kvarstår sålunda enligt domstolens mening alhjäml. Därigenom motverkas allmänhelens säkerligen kvarstående benägenhet atl i förment besparingssyfte anlita okvalificerad hjälp i juridiska angelägenheter (jfr prop. 1972:4 s. 271).

Bostadsdomstolen delar utredningens uppfattning atl den nuvarande rädgivningstiden, ca 20 minuler, är alldeles för kort för att rådgivningsinslitulet tillfredsställande skall kunna fylla sitt syfte. Många ärenden som borde kunna klaras av genom rådgivning har i stället föranlett ansökan om allmän rättshjälp med därav följande administrativ omgång och kostnad. Exempel på angelägenheter som ofta bör kunna klaras av genom rådgivning är inom domstolens verksamhetsområde upprättande av hyresavtal, uppsägning av sådant avtal, fråga om avstående av rätt till förlängning av hyresavtal etc.

Domstolen godtar utredningens förslag att rådgivningstiden sätts lill en halv timme i normalfallet och har i och för sig inte något att erinra mot atl rådgivningen i vissa fall får utsträckas upp lill en timme. Enligt domstolens mening är det dock tveksamt om möjligheten till föriängd rådgivning är motiverad därest utredningens förslag i 18 § att advokaten själv skall kunna meddela allmän rättshjälp för upp till sex timmars arbete skulle genomföras. Att rättshjälpssyslemet tillhandahåller två olika av advokat administrerade biståndsformer för angelägenheter som tar 1/2-1 timme i anspråk synes sålunda innebära en onödig dubblyr. Som framgått under avsnitt 6. avstyrker emellertid bosladsdomstolen att advokat generellt ges rält atl bevilja rättshjälp för viss lids arbele, och med den förutsättningen framstår det enligt domstolens uppfattning som befogat alt rådgivningen ibland kan utsträckas på sätt utredningen har föreslagit. Domstolen vill dock ifrågasätta om det är nödvändigt att arbeta med rådgivning och förlängd rådgivning som skilda lagtekniska begrepp. Det bör övervägas om inte rådgivningstiden lika väl kan beslämmas lill högst en timme mot en avgifl av en proceni av basbeloppel per påbörjad halvtimme.

3.2 Göta hovrätt

Förutsättningarna för rådgivning och förlängd rådgivning

Hovrätten delar utredningens uppfattning att rädgivningsinstitutet bör finnas kvar samt att rädgivningstiden bör förlängas. Hovrätten har inte något att erinra mot den föreslagna konstruktionen, innebärande att rådgivningen uppdelas i vanlig rådgivning och förlängd rådgivning. Utredningens förslag fär enligt hovrällens mening antagas komma atl medföra en ökad användning av rådgivningsinslitulet. Då rådgivningsavgiflen även i framliden lorde komma att nedsättas eller efterges i stor omfattning, kan vidare avsevärda kostnadsökningar för rättshjälpen förväntas. Såsom utredningen framhåller synes del därför nödvändigt att viss höjning sker av rådgivningsavgiften. För att möjliggöra atl rådgivningsinstitutet liksom f n. skall stå öppet både för fysiska personer, oavsett inkomstläge, och för juridiska personer torde, som utredningen föreslår, denna höjning böra ha sådan omfattning atl avgiften kommer i nivå med timkoslnadsnormen för tvistemål. Hovrätten vill emellertid i detla sammanhang framhåUa viklen av all det i den information domstolsverket förutsattes lämna om rådgivning

Prop. 1978/79:90 308

klart anges de vidsträckta möjligheter som finns alt få avgiften nedsatt eller efterskänkt. Eljest föreligger enligi hovrättens mening risk för atl de förhållandevis höga avgifterna kommer att motverka syftet med den föreslagna ändringen.

Rådgivningsavgifter

I de fall advokal vid rådgivning nedsatt eller eftergivit den avgifl den rällssökande har att erlägga erhåller advokaten motsvarande belopp av statsverket utan atl någon prövning av hans beslul företages. Mot bakgrunden härav vill hovrätten understryka betydeisen av atl domstolsverket uifärdar enkla anvisningar till stöd för advokatens beslutsfattande i dessa frågor. Hovrätten vill i detla sammanhang vidare ifrågasätta om inte domslolsverkel bör tillerkännas rätl att utfärda inte enbart rekommendationer utan även föreskrifter i detla avseende. Detta förutsätter emellertid, jämlikt 8 kap. 13 § regeringsformen, ell uiiryckligl bemyndigande för domslolsverkel från regeringen.

3.3      Hovrätten för Nedre Norrland

Hovrätten delar utredningens åsikt att ett rådgivningsinstitut bör finnas kvar i rättshjälpssystemet och atl rådgivningstiden bör förlängas för all rältshjälpsformen skall få avsedd verkan. Utredningens förslag att rådgivningen får ta högst en timme i anspråk synes väl avvägt. Institutet har dock enligt hovrättens mening fått en konstlad utformning. Några övertygande skäl för att skilja mellan rådgivning under högst en halvtimme och förlängd rådgivning under högsl en timme har icke framförts. Naturligare synes vara alt advokat utan prövning av den rättssökandens ekonomi får meddela rådgivning under högst en timme och inom denna tidsram debitera enligt timkostnadsnormen efter ianspråktagen tid. Om bestämda avgifter skall fastställas bör de i vart fall vara flera än två.

Den ökade användning av institutet rådgivning som är att emotse bör föranleda en uppföljning ur kostnadssynpunkt. Det är möjligt atl det blir nödvändigt med någon form av kostnadskontroll, som bör kunna åvägabringas ulan tillskapande av en tyngande administration.

3.4      Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten delar utredningens uppfattning att institutet rådgivning bör finnas kvar i ett förändrat rättshjälpssystem och att rådgivningstiden bör föriängas. Därvid synes 30 minuter vara en lämplig tidsram för vanlig rådgivning.

Liksom utredningen bedömer kammarrätten atl del emellanåt finns behov av en mer kvalificerad rådgivning. Della är exempelvis fallet i många förvaltningsrättsliga ärenden av enklare art där allmän rättshjälp inte beviljas men där den rättssökande ändå behöver juridiskt bilräde. Det av utredningen föreslagna institutet förlängd rådgivning har emellertid utformats så att en icke önskvärd iröskeleffekt uppkommer. Pågår rådgivningen längre än 30 minuter, kostar det 100 kr. till, även om den ytterligare rådgivningstiden inte är längre än några minuter. Förden rättssökande måste detta uppfattas som stötande. För att eliminera denna effekt föreslår kammartätten att instituten rådgivning och förlängd rådgivning slås samman till ett institut, benämnt rådgivning, och att rådgivning skall få lämnas under högst 60 minuter. För rådgivning skall utgå en grundavgift om f. n. 100 kr. Om råd-

Prop. 1978/79:90 309

givningen tar längre lid än 30 minuler i anspråk, skall avgiften fä ökas i proportion lill den ytteriigare tid som gåll ål. Avgiften skall dock inte få översliga dubbel grundavgift, f n. 200 kr.

3.5       Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att den nuvarande rädgivningstiden bör förlängas. Den erfarenhel som tingsrätten erhållit genom rådgivningsverksamheten i tvistemål om mindre värden visar atl ett behov föreligger med en uppdelning av rådgivningsinslitulet; ett flertal ärenden kan t.ex. lösas genom hänvisning till annan myndighei. För alt rådgivningsinstitutet skall få sådan ökad användning att flertalet ärenden av enklare beskaffenhei skall kunna behandlas inom den föreslagna tidsrymden börenligt tingsrättens mening samhällets tolkservice utökas. Det synes väsentligt att denna fråga löses när det gäller rättshjälpen.

Den föreslagna rådgivningsavgiften kan i och för sig inte anses som oskälig. Förslaget innebär dock en kraftig höjning i jämförelse med vad rådgivningen kostar idag. Tingsrätten befarar att den nya avgiften - som ofta kan komma att utgå med 2% av basbeloppet - för många kan le sig avskräckande och leda till att rådgivningsinstilutel inte kommer alt fungera på det sätt som är avsett.

Noggranna och lättfattliga tillämpningsföreskrifter beiräffande nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften bör lämnas.

3.6       Kristianstads tingsrätt

Tingsrätten vill starkt framhålla behovet av en utökning av rädgivningstiden men ifrågasätter om det behövs och är lämpligt med en uppdelning av rådgivningsinstitutet i två kategorier. Uppdelningen synes i verkligheten inte få någon för missbruk av rädgivningsinstitutet begränsande betydelse men ger upphov till onödig byråkrati - med därav föranledd tidsföriusi -och lagtekniska komplikationer. Man bör alltså inte laborera med rältshjälpsformen förlängd rådgivning, utan det bör räcka alt kalla den form av rättshjälp som här avses för rådgivning hela tiden den fortgår och i 7 § lagförslaget föreskriva att för varje påbörjad halvtimme av rådgivningstiden skall utgå en avgift som motsvarar en procent av det i förslaget angivna basbeloppet. Tingsrätten ifrågasätter om inte maximitiden borde höjas något utöver den föreslagna tiden en timme, så att upprättandet av handlingar och andra tidskrävande åtgärder verkligen hinns med inom liden för rådgivningen.

3.7       Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö

Ulredningen diskuterar på sid. 89 och följande förhållandet mellan den rådgivning som lämnas av advokater och den skyldighet att gå allmänheten tillhanda med upplysningar, som föreligger för domstolar,och andra statliga myndigheter enligt servicecirkuläret. Vid hyresnämndema bedrivs en mycket omfattande sådan upplysningsverksamhet bl. a, av ordförandena. Därjämte finns vid hyresnämnderna i Stockholm och Göteborg flera tjänstemän med huvudsaklig uppgift atl lämna upplysningar under del atl regi-stratorn vid hyresnämnden i Malmö ägnar ungefar hälften av sin arbetstid åt upplysningsverksamhet. Tjänstemännen lämnar uppgift om lagens innehåll och hänvisar till kommentarer och annan litteratur där ytteriigare in-

Prop. 1978/79:90 310

formation kan inhämtas. Vidare ger man upplysningar om ansökningshandlingar, blanketter och formulär. Tjänstemännen ger dock inga råd. Den frågande har nämligen i regel en motpart vilkens intresse inte får trädas för nära. Detta skulle ske om hyresnämndens tiänstemän skulle hjälpa den frågande genom atl ge råd i en föreliggande tvist. Fråga är alltså bara om upplysningsverksamhet av nyss nämnl slag. Gränsen härför får inte överskridas. Resonemanget måste vara tillämpligt på alla mål och ärenden där det kan förekomma en motsättning mellan två parter. Däremoi är situationen inte densamma i ärenden där sökanden inte har eller kan få någon molpart, t.ex, i de flesta ansökningsärenden. I sådana ärenden bör myndigheien kunna ge en längre gående upplysning och rådgivning.

Med hänsyn till att domslolarna och myndigheterna således har begränsade möjligheler all tillhandagå rällssökande i tvister anser hyresnämnden alt det finns ett klart behov hos allmänheten att kunna vända sig till en advokal för att få råd. Hyresnämnden delar utredningens uppfattning att anledningen till att rådgivning inom rättshjälpens ram fått en sä begränsad omfattning måste vara atl rådgivningen inte hinns med inom den tid för vilken advokaten har rätt till ersättning. Hyresnämnden tillstyrker därför utredningens förslag atl rädgivningstiden skall kunna utsträckas till en timme. Inom hyresrättens område torde föreligga ett stort behov av rådgivning. Bland frågor där råd kan lämnas av advokat men inte gärna av tjänsteman hos hyresnämnden kan nämnas hjälp med tolkning av avtalsvillkor, diskussion av lämpliga åtgärder med anledning av försummelse av motpart (hyresvärd eller hyresgäst). Under utsträckt lid för rådgivning kan medhinnas uppsättande av brev till motparten, upprättande av ansökningshandling eller uppsägning, upprättande av hyreskontrakt för andrahandsuthyr-ning eller uthyming av fritidsbostad samt hjälp med ansökan om avstående från besittningsskydd. Vad som nu nämnts torde vara exempel på vanliga hos advokater förekommande uppdrag. Genom att sådana uppdrag kan utföras inom rättshjälpens ram och på ett enkelt och för den rällssökande billigt sätt, kan man vänta sig att allmänheten i större utsträckning än nu vänder sig till advokat. I mänga fall är det bättre om en advokat kopplas in på exempelvis upprättande av ett hyresavtal än att ovana parter själva försöker sig på upprättande av ett sådant avtal.

Fråga är emellertid om det finns någon anledning alt laborera med "rådgivning" och "förlängd rådgivning" som skilda begrepp. Det borde räcka att kalla institutet rådgivning och föreskriva i 7 § alt avgift utgår med en procent av basbeloppet per halvtimme.

3.8 Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Rältshjälpsnämnden har lidigare framhållit - i yttrande 1975-02-06 över DON:s PM - atl den nu gällande utformningen av institutet inte är tillfredsställande på grund av den knappa rådgivningstiden, vilken i sin tur medför ekonomisk förlust i många fall - något som främst drabbar de allmänna advokalbyråema. FYivata byråer har ju möjlighet alt avböja att meddela rådgivning, vUket torde förekomma tämligen ofta just med hänsyn till lönsamhetsfrågan. Nämnden anser alt utredningens förslag till ny utformning av institutet är ägnat atl eliminera angivna olägenhet och väl värt atl beakta. Därtill kommer att nämndema genom den s. k. förlängda rådgivningen torde bli besparade en hel del ansökningar om allmän rättshjälp, som nu måste göras i angelägenheter, vilka i och för sig kan avslutas inom loppet av en timme (enklare testamenten, hyresavtal, körkortsären-

Prop. 1978/79:90 311

den o. dyl.). Del måste därför anses tillfredsställande att ett ärende som av Vederbörande advokal bedöms kunna slulföras inom loppel av en timme kan handläggas som ell rådgivningsärende. Dock bör betonas att en advokat inte fär meddela föriängd rådgivning däresi han redan från början kan förutse atl en tidsåtgång av en timme inte är tillfyllest. Om så är fallet skali han vara skyldig låla klienten söka allmän rättshjälp.

Rältshjälpsnämnden har inlet all erinra mot utredningens förslag lill beslämmande av rådgivningsavgift(er). Även om avgiften för en enskild rättssökande kan synas hög skall ju möjlighet finnas lill nedsättning eller efiergift av densamma. Nämnden utgår från alt erforderlig information härom på ett effektivt sätt kommer att spridas till allmänheten av vederbörande myndighet.

3.9       Råttshjälpsnämnden i Jönköping

Rädgivningsinstitutet är en av hörnstenama i rätlshjälpskomplexet. Det står öppet för envar, såväl fysisk som juridisk person. Ulredningen har funnit alt det bör vara kvar men atl tiden för en rådgivning bör utsträckas lill att omfatia 1/2 timma. Dessulom anser utredningen att det föreligger behov av ytterligare ett rådgivningsinstitut, förlängd rådgivning. Rältshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning atl det ur många synpunkter är värdefullt med ett enkelt, lättadministrerat och billigt system för att tillgodose allmänhetens behov av rättshjälp i okomplicerade angelägenheter och vill därför tillstyrka utredningens förslag. 5§ 2 st. författningstexten har dock fått en ur språklig synpunkt mindre lyckad formulering. Stadgandet bör enligi rältshjälpsnämndens mening ha följande lydelse: Om rättslig angelägenhet på grund av att handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtagas eller av annan anledning bedömes kräva längre tid än en halvtimma men högst en timma lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.

Under förutsättning att utredningens förslag om rådgivning genomförs har rällshjälpsnämnden ingen erinran mot utredningens förslag beträffande rådgivningsa vgifier.

3.10    Rättshjälpsnämnden i Malmö

Domstolsväsendets organisationsnämnd utarbetade i december 1974 en promemoria med förslag till vissa ändringar i rättshjälpssystemet. Därvid upptogs även frågor kring rådgivningsinslitulet. I det yttrande som rältshjälpsnämnden avgav över promemorian ullalade nämnden som sin uppfattning atl rådgivning borde pågå så lång tid att enklare juridiska ärenden kunde handläggas inom ramen för denna. Rällshjälpsnämnden hyser samma uppfattning i frågan i dag. Statistik för år 1976 visar att rådgivningarna minskat i antal. Anledningen härtill lorde bl.a, vara atl rådgivningstiden ansetts för kort. Förlängning av tiden borde kunna medföra alt rådgivning kommer lill större användning. Emellertid anser nämnden att även en halv timme är för kon tid för en rådgivning. Advokaterna i nämnden har uppfattningen att det hör till sällsyntheterna att tiden för en rådgivning understiger 45 minuter. Vanligast är att det går åt en timme. Det mest lämpliga vore därför enligt nämndens mening atl bibehåUa institutet rådgivning och fastställa rådgivningstiden lill högsl en timme. En sådan rådgivningsform skulle bättre svara mot det verkliga behovet och därigenom också kunna

Prop. 1978/79:90 312

komma all lillämpas i siörre ulsiräckning än rådgivningen i dag. Härigenom kan man dessulom avslå från att införa den av ulredningen föreslagna särskilda rådgivningsformen föriängd rådgivning. Den innebär enligt nämndens mening en onödig komplikation.

Avgifl för rådgivning under högst en timme borde kunna uttas efter gängse timkoslnadsnorm och beräknas efter den lid som åtgår för rådgivningen. Möjlighet till eftergift och nedsättning av avgifterna bör finnas även med en sålunda föreslagen ordning. Riktlinjer härför bör utarbetas efter ett mer generöst system än del av ulredningen föreslagna.

Nämnden föreslår således att rådgivning skall få lämnas under högst en timme mot en avgift som beräknas efter den tid som verkligen ätgätt och uttas enligt gängse timkostnadsnorm, att avgift skall kunna efterges eller nedsättas saml atl detta skall få ske efter ganska generösa regler. Anmärkas bör dock all med utredningens förslag om 6-timmarsregeln rådgivningen inte torde ha någon funktion att fylla annat än i de fall då nämnda regel inte kan tillämpas.

3.11 Rättshjälpsnänuiden i Göteborg

Liksom rältshjälpsutredningen finner nämnden det angeläget atl rådgivningsinstitutet finns kvar i rättshjälpssystemet. Erfarenheten har dock visat att den tidsram som den nuvarande rådgivningsavgiften medger, omkring 22 minuter, är alltför kort för att någon mera kvalificerad hjälp skall kunna ges. Av ulredningen föreslagen tidsram för vanlig rådgivning, 30 minuter, synes lämplig. Avgiften, som kommer alt uppgå till en procent av basbeloppet eller f n. 100 kr, är enligt rättshjälpsnämndens bedömning inte så hög atl "reklamvärdet" går förlorat.

Behov av en mera kvalificerad rådgivning torde emellanåt ofta föreligga. Som särskilt vikligl ser nämnden att en sådan rådgivning skulle medge juridiskt bistånd i många förvaliningsrättsliga ärenden där allmän rättshjälp normalt inte medges. Som exempel på sådana ärenden kan nämnas upprättande av inlaga eller besvärsskrivelse i körkorlsärende eller i ärende angående eftergift av återkravsrätt för bidragsförskott.

Samtidigt vill dock nämnden antyda vissa nackdelar med det föreslagna institutet förlängd rådgivning. Rättshjälpssystemet blir otvivelaktigt mera invecklat med två olika typer av rådgivning. Vidare medför övergången från vanlig rådgivning till förlängd rådgivning en icke önskvärd tröskeleffekt. Således kostar för den rättssökande en rådgivning om 30 minuter 100 kr. medan en rådgivning om exempelvis 35 minuter kostar 200 kr. För allmänheten måste det framstå som egendomligt att de sista fem minuterna kostar 100 kr.

Trots de nackdelar som redovisas ovan anser rätlshjälpsnämnden atl institutet förlängd rådgivning medför så stora fördelar att del bör införas i den föreslagna formen.

De av utredningen föreslagna reglerna för nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift stämmer väl överens med de regler som tillämpas vid rättshjälpsnämnden i Göteborg. Nämnden tillstyrker de föreslagna reglerna härför.

Prop. 1978/79:90 313

3.12     Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

Rådgivningsinslitulet har kriliserals inie minsl från advokalliåll på den grund ull den unslagna tiden mestadels inte räcker lill. Det bör därför ses som en förbättring alt tiden för rådgivning förlängs. Detta medför tyvärr kostnudsstegring för all ersättningen skall läcka arbetet. Möjlighet ges också till förlängd rådgivning. Denna är avsedd för ärenden som beräknas kunna slutföras inom en timmas lid. För förlängd rådgivning utgår dubbel avgifl, Efiersom den nu gällande rådgivningstiden, 20 minuter, är alltför knapp måste ifrågasättas om inte också 30 minuter i de flesta fall är otillräckligt. Sannolikt kommer därför de flesta rådgivningama att bli förlängda rådgivningar. Om den sålunda befarade utvecklingen äger rum, kommer förmodligen kostnaderna för rådgivningssyslemet atl nästan fördubblas. Del föreslagna avgiftssystemet, enkel respektive dubbel avgift, ger mindre tilltalande tröskeleffekter. Del kan nog tyckas stötande atl behöva betala 100 kr. ytterligare för 5 ä 10 minuters samtal. Nu berörda olägenheter synes kunnu undvikus om man i stället för de föreslagna två hade en enda lyp av rättshjälp genom rådgivning under högst en timma. Avgiften borde därvid vara på något lämpligt säll graderad i förhållande lill den ud som faktiskt använts för rådgivningen. En annan lösning vore att ha en lyp av rådgivning under 45 minuter mot en fast avgift om t. ex, 150 kr. En fördel därmed synes vara, att handhavandet av rådgivningsinslitulet blir enklare.

3.13     Rättshjälpsnämnden i Umeå

Förslaget med längre rådgivningstid och förlängd rådgivning tillstyrkes. Enligt nämndens bestämda mening kommer en hel del ärenden, där man nu måste söka rättshjälp att kunna klaras av inom en timme. Nämnden anser att kostnaderna möjligen till och med skulle kunna nedbringas genom praxis så att vissa enkla ärenden normalt inte ska motivera att rättshjälp beviljas ulan alt det krävs av biträdet alt angelägenhelen klaras av inom en timme, som blir en slags taxa. Instituten är i hög grad ägnade att förenkla på ett smidigl sätt. Att rådgivningsavgiflens storlek relateras till basbeloppet tillstyrks. Emellertid anser nämnden att rådgivningen skall subventioneras av det allmänna för den del av kostnaderna som översliger förslagsvis 50 kr, och detta oberoende av klientens inkomst. På sikl kan möjligen en sådan subvenlionering visa sig vara nationalekonomiskt lönsam, eftersom allmänheten i förväg låter specialister reglera sina ekonomiska och privata förhållanden på det att antalet tvister vid domslolar elc. kan komma atl reduceras. Om nu icke lagstiftaren anser att nämndens förslag om allmänt bidrag kan införas anser nämnden all den som begär nedsatt avgift skall åläggas förete t.ex. senaste skattsedel eller färskt försäkringsbevis för att styrka sill behov av nedsatt avgift. Utredningens förslag att förklaring från sökanden alt han saknar pengar kan godtas vittnar om aningslös-hel. När klienten bestämmer tid för rådgivning skall han anmodas medtaga föreslagen dokumentation, om han vill påkalla nedsättning.

3.14 Domstolsverket

Ett av syftena med rädgivningsinstitutet var att om möjligt undanröja allmänhetens obenägenhet alt anlita kvalificerad juridisk hjälp. Bl.a. anfördes i förarbetena (prop. 1972:4 s. 271) alt allmänheten, framförallt i mindre angelägenheter, drar sig för atl anlita advokal. Del ansågs angeläget att till-

Prop. 1978/79:90 314

skapa en rällshjälpsform genom vilken allmänheien mot fast avgifl och i enkla former kunde få kvalificerad rådgivning i rällsliga angelägenheler. De tankegångar som sålunda ligger bakom rädgivningsinstitutet får alltjämt anses ha bärkraft. Institutet rådgivning har ett så stort "reklamvärde" för rättshjälpen som sådan att någon form av motsvarighet till institutet även i fortsättningen bör finnas inom rättshjälpssystemet.

Det torde emellertid stå klart all det nuvarande rådgivningsinstitutet behöver reformeras. Flera typer av ärenden har den karaktären att de mestadels inte ryms inom rådgivningens ram. En förlängning av rådgivningstiden skulle kunna fånga upp flertalet av dessa ärenden och innebära en minskning av antalet ansökningar lill rättshjälpsnämnderna och därmed även en minskning av kostnadema för rättshjälpens administration. Från de rätissökandes synpunkt skulle en "avbyråkratisering" äga rum när det gäller frågan om rättshjälp i dessa ärenden.

Utredningens förslag med rådgivning som får lämnas under en halv timme och, om det krävs, får förlängas till en timme lorde i och för sig uppfylla de önskemål som sålunda kan ställas på rådgivningsinslitulet. Enligt domstolsverkets mening bör emellertid ramen för rådgivningen ej beslämmas genom att rådgivningstiden explicit anges i lagtexten. En sådan regel kan bli stelbent genom att icke önskvärda tröskeleffekler uppstår vid övergång från kort till föriängd rådgivning. Det torde enligt domstolsverkels mening vara tillfyllest att ramen för de olika formerna för rådgivning framgår indirekt genom ersättningen till biträdet.

Statliga myndigheler, kommuner m.fl. organ bedriver ofta en bred rådgivningsverksamhet i rättsliga angelägenheter. Mestadels sker sådan form av rådgivning inom ramen för mera vidsträckt upplysningsverksamhet. Sålunda utgör t.ex. rådgivning i rättsliga angelägenheter, som konsumentverket och kommunernas hemkonsulenter bedriver en del av nämnda organs allmänna konsumentupplysning. Den rådgivning som konsumentverket och hemkonsulenterna lämnar är kostnadsfri. Delsamma torde gälla även andra myndigheters rådgivning i rättsliga angelägenheler. Mot denna bakgrund framstår det som något paradoxalt att det enligt huvudregeln utgår avgift för den rådgivning som samhället tillhandahåller inom ramen för rättshjälpen och att denna avgift skall läcka i princip hela kostnaden för rådgivningen. Det kan ifrågasättas om inte en subvenlionering av rådgivningen utan behovsprövning därför bör övervägas.

Ett annat skäl som kan tala för någon form av generell subvenlionering av rådgivningen är alt avgiften för en förlängd rådgivning blir förhållandevis hög (230 kr i 1978-års kostnadsläge). En så hög avgifl kan motverka del ovan nämnda syfiet med institutet. En omständighet som enligt domstolsverkets mening är särskilt betydelsefull i detta sammanhang är vidare att rådgivningsinslitulet enligt utredningens förslag liksom i sin nuvarande tappning visat sig lägga hinder i vägen i visst hänseende när det gäller att utforma principema för att bestämma ersättning till offentiig försvarare och till biträde enligt rättshjälpslagen.

I de två taxor för ersättning till offentiig försvarare i vissa brottmål resp. till biträde enligt rättshjälpslagen i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan som domstolsverket hittills fastställt, ingår en på visst sätt beräknad timkostnad, d. v. s. ersättning per arbetstimme (timkostnadsnormen). Den timkostnadsnorm som ingår som ett moment i taxan för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan bygger på den beräknade genomsnittliga timkostnaden per debiterbar juristtimme vid de allmänna advokalbyråema. Med debiterbar tid avses 75 procent av del totala antalet jurisltimmar per år.

Prop. 1978/79:90 315

Del har visat sig atl efter del atl rättshjälpslagen trätt i kraft den 1 juli 1973 har såväl domslolar som rältshjälpsnämnder och besvärsnämnden för rälishjälpen lillmäll bilrädels tidsåtgång stor betydelse vid prövning av biträdesersätlning (jfr. prop. 1972:4 s. 279). Tidsåtgången har i praxis regelmässigt tiänal som utgångspunkt vid arvodesprövningen. Närdet gäller ersättning per arbetstimme i brottmål och andra ärenden har som regel ersättningen beräknats efter timkostnadsnormen i brotlmålstaxan resp. i taxan för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Genom denna utveckling har behovei av fastställda taxor för specifika mål- och ärende-gmpper minskat. Timkoslnadsnormerna som sådana har blivit fullgoda instmment för domstolsverket att i egenskap av centralmyndighet för rättshjälpen kunna kontrollera kostnadsutvecklingen inom rättshjälpsområdet. Denna utveckling har å andra sidan accentuerat betydelsen av all timkostnadsnormerna ligger på "rätt" nivå och att de är neutrala i förhållande till olika kategorier av mål och ärenden inom rättshjälpsområdet.

Undersökningar som domstolsverket utfört ger vid handen att i varje rättshjälpsärende uppkommer en kosinad för rättshjälpsbiträdet för bl.a. diarieföring, bokföringsålgärder och arkivering som är lika stor oberoende av vilkel slag av ärende det är fråga om. Den enda skillnaden som kunnat iakttagas finns mellan brottmål och andra mål och ärenden inom rätlshjälpsområdel. Denna "fasia" kosinad har vid preliminära beräkningar i brottmål kunnat uppskattas till 40 kr. och i andra ärenden till 80 kr. Av dessa iakttagelser kan den slutsatsen dras att i ärenden med kort lidsåtgång blir biträdet underkompenserat när ersättningen till honom bestäms med utgångspunkt för nedlagd tid och lillämplig timkoslnadsnorm. I ärende med längre tidsåtgång sker en överkompensation. Ett säll alt komma tillrätta med dessa förhållanden är att låta ersättningen för den försia arbetstimmen utgå med högre belopp, d.v.s. att bestämma en högre timkostnadsnorm för första arbetstimmen.

Den tid som högst får åtgå för rådgivning utan att denna av biträdel anses föriuslbringande slår enligt gällande ordning liksom enligt utredningens förslag i direkl samband med den i taxan för äktenskapsskillnadsmål ingående timkostnadsnormen. En timmes arbete för advokat berättigade enligt 1977 års timkostnadsnorm till en ersättning om 215 kr eller nästan exakt två procent av under 1977 tillämpligt basbelopp, vilkel belopp ulgör bilrädels ersättning för förlängd rådgivning enligt förslaget. En höjning av timkostnadsnormen för den första arbetstimmen skulle därför sannolikt leda till atl advokaterna ansåg att ersätiningen för rådgivning är för liten. Institutet skulle således ej komma till användning. Mot denna bakgrund har domstolsverket anseit sig förhindrat alt ändra timkostnadsnormerna på sätt nyss angivits. En subventionerad rådgivning skulle medge en sådan ändring.

Utredningen har ansett att en allmän rådgivningssubvention skulle med all säkerhet leda till en avsevärd ökning av statens kostnader för rättshjälpen. Domstolsverket har gjort en överslagsmässig beräkning av vad en subvenlionering av rådgivningsinstitutet liksom alla övriga rällshjälpsärenden (allmän rättshjälp) skulle kosta statsverket vid några olika grader av subventionering; för atl undvika alt tröskeleffekter vid övergång från rådgivning till allmän rättshjälp uppstår måste alla ärenden subventioneras. Beräkningarna bygger till en början på att någon efterfrågeökning inte uppstår p. g. a. subventioneringen. En subventionering av hela första timmens juristarbete (215 kr.) skulle totalt kosta statsverket 4.033.000 kr. Om subventionen begränsas lill den ovan redovisade "fasta" kostnaden om 80 kr.

Prop. 1978/79:90

316

stannar stalsverkels merkoslnader vid 2.491.000 kr. (beräkningarna redovisas närmure i bilaga 2 a och b). Självfallet kommer en subventionering i nägon nu redovisad form atl öka efterfrågan på framför allt rådgivning. Lika självklart är inlc all antalet övriga rältshjälpsärenden ökar. En fördubbling av anialei rådgivningar skulle innebära en ytterligare kostnadsökning för siaisverkel om 2.256.380 kr. vid en subventionering av 80 kr. Del bör påpekas alt vid en förhöjning av ersättningen för den första arbetstimmen måste relalivi sett en sänkning av ersättningen för följande arbetstimmar ske. En subvenlionering i någon form bör inte leda till en allmän inkomstökning för advokaterna.

Domstolsverket är f. n. inte berett atl ta definitiv ställning lill om någon form av subventionering av berört slag bör ske. Flera praktiska frågor som kan uppstå vid subvenlionering måste lösas. Såviti domstolsverket nu kan bedöma synes emellertid så stora fördelar vara förknippade med ett sådant syslem att frågan bör utredas ytteriigare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Domstolsverket är självfallet härvid berett att biträda med de kostnadsberäkningar som kan visa sig erforderUga.

Bilaga 2 a

TabeU b) Staten subventionerar första timmens juristarbete helt. Kost
nadsbidrag = 225 kronor. Timkostnadsnorm =215 kronor.
Tid (tim) Antal Nuvarande Föreslagen Nettoeffekt

ärenden metod metod

0-   1,0	2 740	-	108	-1-295920
1.0-  1,8	3884	76	215	+ 539876
1,8- 2.7	7958	259	259	0
2,7- 3,5	4692	442	442	0
3,5- 4,4	8510	517	517	0
4,4-  6,6	6 348	958	958	0
6,6-  8,9	4002	1441	1441	0
8,9-11,1	2254	1925	1925	0
11,1-13,3	1564	2398	2398	0
13,3-17,7	1748	3 108	3108	0
17,7-26,6	1564	4537	4537	0
26,6-44,3	782	7397	7397	0

+ 835796

Rådgivningarna: 28000x0,415x 161 = +1 870820 28000x0,585x81 = + 1 326780

Totalkostnad: I 870 820 + 1 326 780 + 835 796 = 4 033 000

Från detta belopp kan dras de allmänna byråemas förluster på rådgivningsärendena = ca 700000 kr. Resultat: ca 3300000 kronor.

Prop. 1978/79:90 317

Bilaga 2 b

Tubeli a) Staten subventionerar första timmens juristarbete med 80 kro
nor. Kostnadsbidriig =225 kronor. Timkostnadsnorm =215 kronor.
Tid (tim) Anial Nuvarande Föreslagen Nettoeffekt

ärenden metod meiod

0-   1,0	2740	_	80	+ 219200
1,0- 1,8	3 884	76	80	+ 15 536
1,8- 2,7	7958	259	259	0
2,7- 3,5	4692	442	442	0
3,5- 4,4	8510	517	517	0
4,4- 6,6	6 348	958	958	0
6,6- 8,9	4002	1441	1441	0
8,9-11,1	2254	1925	1925	0
11,1-13,3	1564	2398	2 398	0
13,3-17,7	1748	3 108	3 108	0
17,7-26,6	1564	4 537	4 537	0
26,6-44,3	782	7 397	7 397	0

+ 234736

Rådgivningarna: 28000x0,415x80= +929600 28000x0,585x81' = +1326780

' F. n. betalar staten för denna gmpp nuvarande rådgivningskostnad (80 kr.). 45 minuters rättshjälp ger 45 x215 = 161 kr. 161 - 80 = 81 60

Total kostnad: 929 600 + 1 326 780 + 234 736 = 2 491 000

Från detta belopp kan dras de allmänna byråemas förluster på rådgivningsärendena = ca 700000 kr. Resultat: ca I 800000 kronor.

3.15    Socialstyrelsen

De redovisade skälen för en ulvidgning av rådgivningsinslitulet är välmotiverade och tillstyrks.

3.16    Länsstyrelsen i Stockholms län

Utredningen föreslår all rältshjälpsformen rådgivning skall uppdelas i "enkel rådgivning" som skall kunna ges under högst en halvtimme och "förlängd rådgivning" som skall kunna ges under högsl en timme. Den föreslagna utvidgningen av rådgivningsinstitutet bör medföra att behovet av rättshjälp i betydligt flera ärenden än nu kan tillgodoses inom ramen för denna förenklade rättshjälpsform. Så torde förhållandet vara i många ärenden av enklare beskaffenhet inom förvaltningsområdet.

3.17    Länsstyrelsen i Malmöhus län

Länsstyrelsen tillstyrker att rådgivningstiden förlängs till en timme. Härigenom bör syftei med rådgivningsinslitulet kunna uppnås. Del förefaller överflödigt att för den längre rädgivningstiden införa ett särskilt begrepp "förlängd rådgivning". Del räcker att ange vad avgiften är för högst en halvtimme och för längre lid. Viktigt är att fömlsältningarna för nedsättning av rådgivningsavgiften göres enklare. De bör i princip enbart kunna anknyta till inkomsten, bestämd lämpligen på gmndval av försäkringsbeskedet. Den korta rådgivningstiden får ej spillas bort på ekonomiska utredningar.

Prop. 1978/79: 90 318

3.18    Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)

Kommittén skall enligt sina direkliv belysa laxefrågorna. Arbelel i kommittén har icke kommit så långt att några ställningstaganden i dessa frågor varit möjliga. Vad kommittén i det följande anför sker därför enbart på gmndval av nu föreliggande material och föregriper på intet sätt vad kommittén slutligen kan föreslå.

Kommittén har i likhet med utredningen kunnat konstatera, atl den stipulerade rädgivningstiden i många fall inte räcker lill, och all de ekonomiska konsekvenserna härav är kännbara för de allmänna advokalbyråema. Kommittén är därför positiv till atl vanlig rådgivning föreslås kunna pågå upp till 30 minuter. Kommittén delar uppfattningen atl inslilulel förlängd rådgivning har en uppgifi att fylla. Att bestämma rådgivningsavgifterna till 1 respektive 2 proceni av basbeloppel innebär enligt kommitténs uppfattning ett så stelt system att rådgivningsinslitulet kan komma att förbli olönsamt för de allmänna advokatbyråerna. Det föreligger nämligen en risk för att advokaterna där vid korlare tidsöverdrag kommer alt debilera för låg avgift. Kommittén vill därför föreslå att avgiften för en limmes rådgivning sätts lika med timkostnadsnormen för allmän rättshjälp och att rådgiv-ningsliderna differentieras ytterligare, så att rådgivning kan ges i 30, 45 eller 60 minuter och betalas därefter. Med en antagen timkostnadsnorm på 230 kr. skulle avgiften då bli 115, 175 respektive 230 kr. Detta bör jämföras med rättshjälpsulredningens förslag som år 1978 skulle ge en rådgivnings-avgift om 120 kr, för 30 minuler och 230 kr. för 60 minuter. De föreslagna avgifterna bör kunna efterges eller nedsättas. De bör vidare avräknas, om det senare beviljas allmän rättshjälp i frågan. Vid sidan av nu berörda råd-givningsinstiiul kan man diskutera atl införa en möjlighet atl få enkla små-frågor, som klaras av på 10 ä 15 minuter, besvarade. Avgiften kunde då sättas lågt (35-40 kr.) och betalas av alla. Med hänsyn till att inte någon återbetalning och heller ingen avräkning skulle ske, kunde den formella hanteringen göras minimal. Ett tryckt kvitto på mottaget belopp borde räcka.

3.19    Utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt

Till en början vill vi ifrågasätta om det inte borde införas ökade möjligheter för allmänheten att erhålla kostnadsfri juridisk rådgivning i familjerättsliga frågor. Bl. a. de nya reglerna om gemensam vårdnad har visal att det finns ell behov av rådgivning i sådana frågor, 1 den mån familjerättsas-sistenlema inte kan stå till tjänst med denna rådgivning borde det finnas möjligheter att på annal sätt utan kostnad få sådan hjälp.

3.20 Konsumentverket

Rättshjälp till konsumenter

Allmänhetens behov av juridiskl bistånd i samband med förvärv av vara, tjänst eller annan nyttighet för konsumtion är stort. Delta behov kan tillgodoses både inom ramen för samhällets rättshjälpssystem och på annat sätt.

Rättshjälpssystemet har för konsumentema haft sin största betydelse genom rådgivningsinstilutel. Denna rättshjälpsform ger konsumenterna möjlighet att fä sakkunnig rättshjälp både innan rättshandlingar företas och

Prop. 1978/79:90 319

efter del alt ivister uppstått med näringsidkare. Allmän rällshjälp däremoi hur fält mindre betydelse i konsumentsummanhang beroende på begränsningen i rätten alt få biträde i tvister sorn kun handläggas enligt lagen (1974: 8) om rättegång i tvistemål om mindre värden.

Konsumentverket vill allvarligt ifrågasätta om det nuvarande rådgivningsinstilutel svarar mot det behov av rättshjälp som konsumenterna har.

Vid tillkomsten av det nuvarande rättshjälpssystemet beräknades antalet rådgivningsfall bli cirka 45 000. År 1976 lämnades rådgivning i endast 27 000 fall. Det finns emellertid inte anledning anta atl 1976 års siffra redovisar del fakiiska behovet hos allmänheten av juridisk rådgivning. Tvärtom, behovet ligger långt över vad prognosen angav. Del måste tyvärr konstateras att grundtanken bakom rådgivningsinstitutet - alt vem som helst skall kunna vända sig till advokal och få hjälp i näslan vilken rättslig angelägenhet som helst - inte har förverkligats. Enligt utredningens uppfattning (s. 88) beror della främst på den korla rådgivningstiden, 20-25 minuter.

Enligt konsumentverkets uppfattning kan orsakerna lill rådgivningsinsti-lutets nuvarande begränsade betydelse antas vara flera. En omständighet är säkerligen all allmänheten inte tillräckligt känner till att den mot en fast avgifl kan få råd av advokat. Att rådgivningen är förenad med kostnad har säkerligen mycket stor belydelse. Till delta kommer att rådgivningen är svårtillgänglig i den meningen att tidsbeställning måste ske och hjälp således inte kan erhållas i direkt anslutning till alt behovei uppstår. Rådgivningen förutsätter dessutom personligt besök, i regel pä dagtid.

Den rådgivning som lämnas av advokater utgör på konsumentområdet ett komplement lill den rådgivningsverksamhet som bedrivs av de kommunala och regionala konsumentorganen saml av konsumentverket. Del finns därför anledning att här något redovisa denna verksamhet.

Konsumentverket bedriver i dag en omfattande rådgivning till allmänheten dels per telefon dels per brev. Konsumentverket inklusive Allmänna reklamalionsnämnden (ARN) mottar åriigen cirka 75000 telefonsamtal från konsumenter som vill ha råd. Hur många av dessa samtal som gäller juridiska frågor saknas f. n. exakt uppgift om. Under innevarande höst genomför verket en undersökning av rådgivningsverksamheten. Resultatet av undersökningen kommer att föreligga i början av nästa år. Antalet tele-fonrådgivningsfall i juridiska frågor kan dock redan nu uppskattas till cirka 40000 per år. Av nämnda undersökning framgår även att verkels rådgivning i mycket stor utsträckning avser storstockholmsområdet. 60 procent av samtliga rådgivningssamtal till verket kommer från delta område.

Antalet telefonsamtal som når fram till en rådgivare utgör dock mindre än hälften av alla till verkets växel inkommande rådgivningssamtal. Konsumentverkels begränsade kapacitet i detla avseende gör det ej möjligt atl ta emot alla samtal. Med hänsyn till detta kan konsumenlemas behov av rådgivning i juridiska angelägenheter antas vara väsentligt större än vad antalet rådgivningsfall utvisar.

Utöver telefonrådgivning lämnar verket även rådgivning i samband med handläggning av ärenden föranledda av anmälan eller skriftlig förfrågan från konsumenterna. En stor del av dessa ärenden avser tvist mellan konsument och näringsidkare som inte kan prövas av Allmänna reklamationsnämnden. Verkets åtgärder i dessa ärenden inskränker sig i stor utsträck-nin tiil rådgivning.

Verkets centrala rådgivning direkt lill allmänheten kommer efter hand att minska. Konsumentverkets styrelse har beslutat all utarbeta en plan

Prop. 1978/79: 90 320

för avveckling av verkets direklrådgivning. Rådgivningsverksamhelen skall i framtiden överföras till de kommunala konsumentpoliliska organen. En huvuduppgift för dessa organ är att ge vägledning till enskildu konsumenter. För närvarande finns konsumenipoliiisk verksamhet i cirka 150 av landets kommuner. Cirka 75 proceni av landels befolkning bor i dessa kommuner. I avvaktan på att den kommunala verksamheten blir helt utbyggd svarar även de regionalt verksamma hemkonsulenterna för rådgivning till konsumenter. Någon säker statistik över den totala omfattningen av allmänhetens kontakter med de kommunala och regionala rådgivarna finns f n. inte, men antalet rådgivningsfall kan beräknas till över 200000 per år. Inte heller finns exakta uppgifier om i vilken utsträckning rådgivningen avser juridiska frägor. Nämnas kan dock att en mindre undersökning av rådgivningsverksamheten i sju kommuner under 1975 visade atl hälften av kontakterna avsåg juridiska spörsmål. Senare uppgifter från enskilda kommuner bekräftar att andelen är ungefär så stor. Den regionala rådgivningen omfattar i något mindre utsträckning juridiska frågor. Andelen juridisk rådgivning kan för den kommunala och regionala konsumentrådgivningen tillsammans uppskattas till minst 1/3 av den totala rådgivningen, dvs. minst 70000 fail per år.

Enligi konsumentverkets mening är det angeläget att samhället vid sidan av den verksamhei, som bedrivs av de konsumentpoliliska organen bereder konsumenterna tillgång tUl kvalificerad juridisk rådgivning inom ramen för rättshjälpssyslemet. Den konsumentpolitiska rådgivningen kan av naturliga skäl inte avse mer invecklade juridiska frågor.

Som inledningsvis anförts anser konsumentverket inte att del nuvarande rådgivningsinstilutel inom ramen för rältshjälpssystemel fyller den funktion som det borde ha. De förändringar som utredningen föreslagil synes inte innebära någon väsentlig förbättring härvidlag.

Som tidigare konstaterats beror allmänhetens obenägenhet att anlita advokat för rådgivning bl. a. på att denna rådgivning är svårtillgänglig. Konsumentverkets erfarenheler visar att allmänheten har stort behov av alt snabbt, enkelt och utan kostnad få rådgivning i juridiska angelägenheter. Detta behov tillgodoses ofta bäst genom rådgivning per telefon. Det är därför angeläget att möjlighet skapas för advokater alt lämna rådgivning till allmänheten per telefon. Resurser bör enligt verkets mening avsättas som gör det möjligt för de allmänna advokatbyråerna att ett par timmar om dagen lämna telefonrådgivning. Någon ersättning för lelefonrådgivning kan redan av praktiska skäl knappast komma i fråga.

För närvarande förekommer hänvisning från advokatbyråer till den kommunala och regionala konsumentverksamheten under åberopande av kostnadsaspekter och avsaknad av mera ingående kunskaper i konsumentjuridiska frågor. Det finns anledning att i samband med utvidgning av advokaternas rådgivningsverksamhet bereda dem möjlighet lill vidareutbildning i konsumenträtl.

Utredningen föreslår att rådgivningen skall kunna föriängas upp till en timme när normal rådgivning på en halv timme inte är tillräcklig. Detta är i och för sig en förbättring från allmänhetens synpunkt. Med hänsyn till att avgiften för rådgivning ökar till 200 kronor för större delen av inkomsttagarna har dock en sådan förändring begränsat värde.

Utredningens förslag innebär för flertalet inkomsttagare att de betalar vad rådgivningen i stort sett kostar. Samhället påtar sig helt eller delvis kosinaden för rådgivningen bara för inkomstgrupperna under 26000 kr. (vanlig rådgivning) respektive 36.000 kr. (förlängd rådgivning). För de

Prop. 1978/79:90 321

storu inkomstgruppernas del subveniioneras rådgivningen inte ulls. Delta finner konsumentverket otillfredsställande. En viktig anledning till utt rådgivningsinstilutel f.n. utnyttias i sä lilen ulsiräckning kun sökus hur. Om rådgivningsinstitutet skall fä den belydelse som varil avsedd och komma till bred användning måste avgiftssystemet för den rådgivning som lämnus vid personligt besök ändrus.

Enligt konsumentverkets mening bör rådgivningsverksumhelen - som nu är fallet på konsumenlområdel - till stor del bekostas uv samhället. Verket unser rimligt att ett avgiftssystem utformas så utt flertulet inkomst-tugure kan fä rådgivning mol en läg enhetiig avgifl. För all rådgivningsinslitulet skall bli ett realistiskt alternativ för flertalet människor bör avgiften inte sättas högre än 50 kr. Liksom idag bör dock personer som saknar inkomst erhålla rådgivning utan kostnad.

Sammanfattningsvis anser konsumentverket att rådgivningsinslitulet inom ramen för rättshjälpssyslemet måste starkt utvidgas för atl få den betydelse som varil avsedd och för alt motsvara allmänhetens behov. Della bör ske dels genom all del införs möjlighel lill koslnadsfri lelefonrådgivning. dels genom all den rådgivning som sker vid personligl besök beläggs med en låg enhetiig avgift, ej överstigande 50 kronor.

3,21 Svenska kommunförbundet

Enligt sina direktiv har utredningen haft att i första hand söka finna foi-mer för en effektivisering av de olika rättshjälpsformerna och förenkling av rättshjälpssyslemet. Målet skulle enligt direktiven vara atl samhällets rättshjälp i större utsträckning än nu skulle anpassas efter den rällssökande allmänhetens behov. Direktiven ger emellertid ingen närmare anvisning om hur det eftersträvade målet skall uppnås. Utredningen har också begränsal sig lill en i det närmaste teknisk översyn av rättshjälpssystemet. Någon mera ingående genomgång och analys av vilkel behov av råd och hjälp i rättsliga frågor som den enskilde medborgaren ställs inför inom olika samhällssektorer har utredningen inte företagit. Utredningen bygger sina slutsatser främst på erfarenheter redovisade av företrädare för etablerade rättshjälpsorgan. Att en bredare undersökning och beskrivning av dessa behov inte kommii till stånd ser slyrelsen som en brist. Det torde nämligen i dagens samhälle finnas ell vida större behov hos enskilda att få råd och hjälp i rättsliga angelägenheter än vad ulredningen redovisat. Särskilt uttalat torde detta behov vara på vissa områden, såsom inom offentlig myndighetsutövning, där rättshjälp i olika former är påkallad i syfte atl stärka den enskildes ställning i dennes mellanhavande med myndigheten, på familje-och äkienskapsräitens område i fråga om samlevnadsformer, äktenskapsskillnad och annan separation, vårdnad och umgängesrätt med barn samt på konsumenlområdel, i förhållande lill enskilda affärsföretag, hyresvärdar m.fl. Även på de olika vårdområdena finns ett behov av rådgivning i rättsliga frågor. Hos vissa grupper medborgare kan behov av rättshjälp vara särskilt påtagligt, såsom hos invandrare, som på grund av bristande kännedom om svenska lagar och bestämmelser kan ha svårare än svenska medborgare att hävda sin rätt.

Att det rättshjälpsbehov som slyrelsen bedömer faktiskt föreligga hos allmänheten inte når fram till rättshjälpsverksamhelen kan antas sammanhänga med rältshjälpssystemets konstruktion. Rällshjälpssyslemel präglas onekligen av mycken byråkrati, det är inte särskilt lättillgängligt för allmänheten och allmänheten har svårt att på förhand bedöma vilka kostna-

21    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 322

der det kan innebära att söka rättshjälp i olika former. Inte ens i fråga om rådgivning kan kostnaderna fömtses.

Det är enligt styrelsens mening ett viktigt rättsskyddsintresse att enskilda får information om sina rättigheter och skyldigheter i olika sammanhang och atl den enskilde ges en faktisk möjlighet att hävda sina rättsliga intressen.

På flera samhällsområden har nämnda informationsbehov uppmärksammats. Det gäller bl.a. samhällets konsumentpolitik. 1975 uttalade sig riksdagen för ett ökat kommunall engagemang i de konsumentpolitiska frågorna. Över hälfien av kommunerna har numera sådan verksamhet. En betydande del av denna avser rådgivning till enskilda före eller efter köp. Den av kommunema bedrivna rådgivnings- och upplysningsverksamheten är avgiftsfri för den som anlitar tjänstema.

Vid de allmänna försäkringskassornas olika kontor ges koslnadsfri upplysning om allmän försäkring och dess tillämpning, om den enskildes rält Ull rehabilitering m.m.

Den kommunala socialvårdsorganisationen lämnar kostnadsfri information och rådgivning i sociala frågor, inte sällan når rådgivningen också in på samlevnadsfrågor och familjerättsliga frågor. Vanligen kan den enskilde också få hjälp med att anföra besvär över beslul av myndigheten. 1 flera kommuner medverkar jurister i rådgivningen i rättsliga frågor. Familjerådgivningen ger råd i samlevnadsfrågor men förfogar ofta också över juridisk expertis som lämnar råd i rättsliga frågor inom familje- och äktenskapsrättens område.

Gemensamma drag i här redovisade former av rådgivning - i vilken sålunda ingår mer eller mindre rådgivning i rättsfrågor - är att informationen meddelas av experter var och en inom sitt specialområde, all rådgivningen är för den enskilde helt kostnadsfri och atl rådgivningsverksamheten är fri från formalism och vanligen är lättillgänglig för den enskilde medborgaren.

En allmän strävan i kommunerna är atl så långt del befinnes möjligt geografiskt samordna samhällets service åt allmänheten. På flera håll har en lokalmässig samordning kommii till stånd i form av särskilda servicecentraler, där allmänheten kan nå socialarbetare, familjerådgivare, konsu-mentupplysare, försäkringskassepersonal m.fl. Härigenom avser man att nå ut till allmänheten och fånga upp det behov av information och rådgivning i olika personliga, sociala, ekonomiska och rättsliga frågor, som den enskilde kan bära på.

Det finns emellertid stora områden inom vilka en kommunal service av här angivet slag inte är möjlig. Exempel på detta är fastighetsrätten i vid omfattning, vatten och avloppsområdet samt renhållningsfrågor. Hithörande frågor är inte sällan mycket komplicerade och kräver särskilt sakkunniga rådgivare. Kommunen har också här ofta motstående intressen av kommersiell natur.

Det förhållandet atl den allmänna rättshjälpen inte är anpassad efter den rättssökande allmänhetens behov har sålunda medfört att inom ramen för kommunemas allmänna serviceverksamhet även rådgivning i rättsfrågor inom vissa specialområden tagils upp. En utveckling som kan leda till att det vid sidan av del statliga rättshjälpssyslemet växer fram en kommunal juridisk rådgivning kan emellertid inte accepteras. Flera skäl talar emot en sådan utveckling. Bl. a. finns risk för intressekonflikter för den kommunalt anställde rådgivaren då den enskilde i en rättslvist har kommunen, visst kommunalt organ eller företag som motpart. Rättshjälp, inklusive rådgivning åt allmänheten i rättsliga frågor är och bör enligt styrelsens mening förbli en angelägenhet för det staUiga rältshjälpssystemel.

Prop. 1978/79:90 323

Samtidigt måste behovet av en vidgning av rättshjälpen uppmärksammas. Slyrelsen återkommer till den frågan längre fram i ytlrandel.

Den målsättning för rättshjälpen som anges i utredningsdirektiven, nämligen alt anpassa samhällets rättshjälp efter den rätissökande allmänhelens behov, kräver enligt styrelsens mening egentligen atl också de jurister som är verksamma inom del slailiga rättshjälpssystemet kan lämna rådgivning på samma villkor som erbjuds den enskilde av kommuner och vissa statliga organ inom de specialområden som beskrivits ovan. Även rådgivningen i rättsfrågor borde sålunda ges utan kostnad för den enskilde. Det kan enligt styrelsens mening ses som ett rätlvisekrav att information och rådgivning för den enskilde som anlitar av samhället förordnad expert är kostnadsfri oberoende av frågans karaktär och oberoende av vilken huvudman som står för rådgivningsverksamheten.

Utredningens förslag går emellertid ul på en höjning av rättshjälpsavgiflen för den enskilde från för närvarande 80 kronor till 100 kronor, samtidigt som rådgivningstiden föriängs från 20 till 30 minuter. Avgiften kan nedsättas eller efterges.

Inte heller enligt de föreslagna avgiftsreglerna torde den enskilde själv på förhand kunna bedöma vilken avgift som kommer all uttas vid rådgivning.

Möjligheten till nedsättning av avgiften utnyttjas redan nu enligt utredningen i ca 60% av ärendena. I de allra flesta fall efterges avgiften helt. Samtidigt påpekar utredningen (s. 91) all frågan om humvida rådgivningsmöjligheterna är tillräckligt kända bland den stora allmänheten och särskilt bland dem som har det sämst ställt förtjänar uppmärksamhet.

Finansieringen av rådgivningsverksamheten genom avgifier kan i framtiden komma atl spela en procentuellt sett ännu mindre roll än i dagsläget. Frågan är om avgifterna då kommer atl få sådan belydelse för verksamhetens finansiering alt det därför finns anledning alt fortsättningsvis laborera med avgiftsuttag av enskilda. Avgiftsuttaget för ju onekligen genom prövning och redovisningsförfarande med sig mer omfaitande administration för såväl rättshjälpsjuristen som för domstolsverket än ett system med full kostnadstäckning från statens sida.

Utredningens förslag vad avser rådgivningsverksamhetens begränsning till angivna ärendegmpper biträder styrelsen.

3.22    Sveriges advokatsamfund

Mot den av utredningen föreslagna ordningen för rådgivning och förlängd rådgivning samt systemet för avgifter härför har samfundet ingen erinran. Tvärtom delar samfundet utredningens syn på möjligheten alt härigenom såväl effeklivisera rådgivningsinstitutet som avlasta rättshjälpssyslemet i övrigt från åtskilliga enklare ärenden.

3.23    Sveriges domareförbund

Domareförbundet vill innan förbundel går närmare in på frågan om domstolarnas funktioner i sammanhanget uttala sin anslutning till förslaget om utsträckning av tiden för rådgivning och om förlängd rådgivning. Del torde vara helt uppenbart att den rådgivning, begränsad till 20 minuter, som nu gäller är hell otillräcklig.

Prop. 1978/79:90 324

3.24 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Av tillgänglig statistik framgår, att de allmänna advokatbyråerna lämnar rådgivning enligt rättshjälpslagen i mycket stor utsträckning, vilket visar, att ett stort behov av sådan rådgivning för en överkomlig summa föreligger.

Atl del nuvarande rådgivningsinstilutel medfört stora inkomstförluster för de allmänna advokatbyråerna, har även klart framgått av olika utredningar. Den genomsnittliga tiden för rådgivning överstiger vida ersättningsnivån för rådgivningsavgiften. Emellertid fyller enligt föreningens beslämda uppfattning institutet en mycket stor uppgift, som inte kan mätas i pengar. Genom rådgivningen hindras i många fall tvisligheler och andra framlida problem, som kan föra med sig oanade följder i form av processer. Föreningen vill därför starkt framhålla, att rådgivningsinstilutel hittills fyllt en viktig funktion och även för framtiden måste förbli attraktivt för atl kunna behålla denna funktion och ge resultat.

De spörsmål som behandlas under en rådgivning är myckel varierande liksom svårighetsgraden av den juridiska bedömningen. Erfarenheten visar dock att det är sällsynt, att en rådgivning tar mindre tid än 15-20 minuter. 1 de fall en rådgivning klaras av på kortare lid tar juristen nog oftast inte ut någon avgift, enär klienten vänt sig till fel forum.

Många rådgivningar är komplicerade och därför bör - som föreningen tidigare förordat - ett institut med dubbel rådgivningstid övervägas. Att behov därav föreligger, framgår klart av den tid som nu genomsnitlligen åtgår för rådgivning.

Föreningen kan därför i princip väl tänka sig ett system med enkel resp. förlängd rådgivning, även om ett sådant kan medföra vissa praktiska problem för den handläggande juristen.

Den av utredningen föreslagna avgiften kan dock inte accepteras. Som tidigare nämnts kan fördelarna med institutet inte redovisas i pengar. EmellerUd föreligger stor fara för att en alltför hög avgift medför bortfall av klienter och detla gäller främst klienter med svag ekonomi. En avgift på över 100 resp. 200 kronor torde tyvärr medföra att klienterna i stor utsträckning kan komma atl avstå från att söka råd, då dylika belopp - oavsett vilka kostnader som i framliden kan uppkomma för klienten p. g. a. avståendet - är alltför påfrestande för ekonomin.

Del kan anmärkas att klienten inte sällan jämför avgiften för rådgivning med avgiften för läkar- resp. tandläkarbesök.

Redan nuvarande avgift uppfattas enligt många byråers erfarenhet av klienterna som alltför hög.

Det är svårt att avväga fördelarna av ett attraktivt rådgivningsinslitut och nackdelarna av ett olönsamt, men föreningen vill i första hand - med hänsyn lill institutels preventiva verkan - förorda alt ett system med generella subventioner övervägs. Om sådana inte anses kunna införas, bör reglerna för eftergift resp nedsättning av rådgivningsavgift göras mer liberala mot klienterna. Av utredningen föreslagen höjning av gränserna för förmögenhetsinnehav är riktig.

För de allmänna advokatbyråerna är det från lönsamhetssynpunkt väsentligt att reglerna för rådgivning ändras så snart det någonsin är möjligt.

Prop. 1978/79:90 325

3.25 Lantbrukarnas riksförbund

Mol vad förslaget innehåller i § 5 har förbundet ingen erinran. De för rådgivning respektive förlängd rådgivning föreslagna tiderna synes följaktligen vara lämpligt avpassade.

Ej heller synes något vara atl ennra mot att rådgivning och förlängd rådgivning ej får lämnas för upprättande av självdeklaration (§ 6 första meningen).

I fråga om massärenden innehåller förslaget till rältshjälpsförordning bl.a. atl rådgivning eller förlängd rådgivning ej får lämnas i inskrivningsärende enligt jordabalken (§ 3). Förbundets erfarenheter av dylika inskrivningsärenden pekar på atl många av dessa ärenden kan vara mer eller mindre komplicerade och att inskrivningsmyndigheterna på grund av arbetsbelastning inte förmår att lämna de sökande den hjälp som i vissa avseenden erfordras. Förbundet ifrågasätter därför om ej en viss uppmjukning kan vara nödvändig, förslagsvis så atl rådgivning och förlängd rådgivning bör medges i ärenden som i svårighetsgrad avviker från normalfallen.

Den avgift som föreslagits för de två rådgivningsfallen synes vara acceplabel. Detsamma gäller möjligheten all avgiften får nedsättas eller efterges (§7).

I detla sammanhang erinras om vad förbundel inledningsvis anfört. Det bör alltså efter dispens föreligga möjligheler för annan än advokat att utöva de befogenheter som föreslagits i §§ 5 och 7.

4    Tillämpningsområdet

4.1 Massärenden

4.1.1   Bostadsdomstolen

Bostadsdomstolen är positiv till utredningens förslag alt allmän rättshjälp skall kunna beviljas i massärenden av komplicerad beskaffenhet. Den nuvarande ordningen härvidlag synes alltför onyanserad. Av kostnadsskäl synes dock liberaliseringen böra ske med varsamhet. Förslaget att rättshjälpsnämnd skall pröva framställning om rättshjälp i detta slags angelägenheter tillstyrks därför.

4.1.2   Göta hovrätt

Hovrätten har inte något alt erinra mot utredningens förslag i denna del.

4.1.3   Kammarrätten i Göteborg

Enligt gällande ordning behandlas ansökningar som avser upprättande av självdeklaration och upprättande av fastighetsdeklaration olika. Det råder också en skillnad mellan möjlighelerna alt få rättshjälp i faslighetstaxe-ringsmål, som räknas till massärenden, och möjlighetema att få rättshjälp i andra taxeringsmål. Utredningen föreslår visserligen den förändringen atl allmän rättshjälp skall kunna beviljas i mer komplicerade massärenden. Även med denna ändring kommer det att finnas en skillnad i behandlingen av de båda ärendetyperna. Enligt kammarrättens erfarenhet är denna skillnad inte sakligt motiverad. Samma regler bör därför gälla för möjlighetema att få rättshjälp för alt upprätta självdeklaration och för atl upprätta fastighelsdeklaration. Av samma skäl bör alla taxeringsmål behandlas lika.

Prop. 1978/79:90 326

4.1.4   Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Med hänsyn lill direktiven för utredningen anser sig rättshjälpsnämnden böra tillstyrka förslaget att i princip s.k. massärenden skall falla inom rätlshjälpsområdel. Nämnden anser sig dock inte kunna tillstyrka alt förrättande av bouppteckning skall falla inom tillämpningsområdet. Även om ett förenklat bouppleckningsförfarande numera införts i vissa fall kan dock ett belydande antal ansökningar om allmän rättshjälp förväntas. Med hänsyn till att rättshjälp skall kunna beviljas endast "om ärendet avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen eller om eljest särskilda skäl föreligger" finns också risk för alt i och för sig välbeställda dödsbon kan komma att gynnas. Enligt specialmotiveringen skall ju rätlshjälpsfrågan bedömas med utgångspunkt från bouppgivarens ekonomiska förhållanden. Detta kan leda lill slötande konsekvenser. Nämnden vill i sammanhanget påpeka att förrättande av bouppteckning närmast är ett led i boulredningen som ju åvilar dödsbodelägama samfälll och som normalt ime - även om boet är omfaitande - berättigar till rättshjälp. Om någon särskilt svår och krånglig delfråga föreligger har den enskilde dödsbodelägaren däremot möjlighet atl få allmän rättshjälp i just den delen.

Rältshjälpsnämnden föreslår därför atl även förrättande av bouppteckning i likhet med upprättande av självdeklaralion utesluts från rättshjälpsområdet.

4.1.5   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mol utredningens förslag,

4.1.6   Rättshjälpsnämnden i Malmö

Nämnden har ingen erinran mol förslaget.

4.1.7   Rättshjälpsnämnden i Göteborg

Enligt nämndens bedömning torde utredningens förslag om att allmän rättshjälp skall kunna beviljas i massärenden av mera komplicerad beskaffenhet medföra en inte obetydlig ökning av samhällets kostnader för rättshjälp. Nämnden ser förslaget som en önskvärd förbättring av rättshjälpssystemet och tillstyrker delta trots befarade kostnadsökningar. Bestämmelserna bör dock inte som föreslagits ingå i rättshjälpsförordningen utan inarbetas i rättshjälpslagen.

4.1.8   Rättshjälpsnämnden i SundsvaU

Beiräffande massärenden gäller för närvarande att rättshjälp inte kan beviljas. Utredningens förslag att möjliggöra beviljandet av rättshjälp i ärenden av ovanlig svårhetsgrad kan godtas. I brist på närmare riktlinjer överlåts åt praxis alt på lämpligt sätt begränsa området för rättshjälp, vilket under en övergångslid kommer att medföra osäkerhet och svårigheter.

4.1.9   Rättshjälpsnämnden i Umeå

Rättshjälpsnämnden anser också, om än med tveksamhet, att det på vissa av utredningen anförda skäl är motiverat all införa möjligheten atl få rättshjälp i massärenden. Nämnden anmärker dock att några av dessa ärenden väl icke såsom utredningen påstår berör personer i små omständigheter även om deras rättshjälpsavgift blir låg. Atl som utredningen anmärkt spärr mot missbmk ligger i att avgift skall utgå är enligt nämndens mening icke någon vägande invändning, eftersom avgiften i omkring 80% av ärendena fastslälles till högst gmndavgiften.

Prop. 1978/79:90 327

4.1.10 Domstolsverket

Som utredningen konstaterat lämnar olika myndigheter gratis omfatlande service i massärenden. Mot avgifter bislår banker, begravningsföreningar och kommunala förtroendemän med hjälp. När det gäller inskrivningsärenden lämnar inskrivningsmyndighet hjälp även i mera komplicerade ärenden, som exempelvis relaxalioner. Då komplikationer uppstår i bouppteckningsärenden lorde detta regelmässigl bero på att dödsboet har omfatlande lillgångar. Enligt domstolsverkels uppfattning kan det med hänsyn till det anförda ifrågasättas om det finns behov av att kunna bevilja rättshjälp ens om ärendei i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses vara normalt för ärendetypen. En utvidgning på sätt utredningen föreslagit av möjligheten atl erhålla rättshjälp i massärenden kan dessutom medföra stora tillämpningssvårigheter.

Enligt domstolsverkets uppfattning finns del emellertid en typ av inskrivningsärenden enligt jordabalken som knappasl kan betecknas som massärenden, nämligen ärenden angående lagfartssammanträde. Här bör rättshjälp kunna beviljas om ärendei är svårare än normall. 1 övriga fall avstyrker domstolsverket utredningens förslag i denna del.

Advokaten Sven-Inge Söderberg är skiljaktig och anför att rättshjälp bör kunna beviljas i massärenden av mer komplicerad beskaffenhet enligt utredningens förslag.

4.1.11 Försvarets civilförvaltning

När det gäller massärenden skall enligt förtåttningsforslagel - även om ärendet är anhängiggjort vid myndighet - endast rältshjälpsnämnd få bevilja allmän rättshjälp. Enligt civilförvaltningens uppfattning bör utöver rältshjälpsnämnd i föregående stycke nämnda myndigheter lilläggas uppgiften att pröva rättshjälpsfrågor i dessa ärenden. Frågan huruvida ett ärende i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normall för ärendetypen bör enligt civilförvaltningens mening bäst kunna bedömas av den myndighei som handlägger ärendet. Enligt civilförvaltningens bedömning skulle det därför innebära en förenkling och besparing om domstolarna m.fl. fick bli rättshjälpsbeviljande myndighet i de ärenden som här avses.

Vad som tidigare nämnts om massärenden i allmänna domstolar m,fl, gäller i och för sig även övriga statliga myndigheter. Med hänsyn till den ringa erfarenhet flertalet av dessa övriga myndigheter lorde ha av rältshjälpsfrågor, synes det emellertid mer rationellt atl lägga även rättshjälps-prövningen i dessa myndigheters massärenden på rättshjälpsnämnderna,

4.1.12 Socialstyrelsen

Socialstyrelsen tillslyrker förslaget alt allmän rällshjälp skall kunna utgå i vissa massärenden när de är av komplicerad art eller eljesl särskilda skäl föreligger,

4.1.13 Riksrevisionsverket

Departementschefen framhöll i tilläggsdirektiven del angelägna i atl utredningen noga beaktade de slarkl stegrade kostnaderna för samhällets rättshjälp. En prioritering mellan olika rältsskyddsändamål kunde av detla skäl visa sig nödvändig. RRV får i anslutning härtill anföra följande.

Prop. 1978/79:90 328

- Allmän rättshjälp i mussärenden

Utredningen framhåller alt beträffande samtliga typer av s. k. massärenden - dvs. främst bouppteckningar, inskrivningsärenden, fastighelsdekla-raiioner samt mål och ärenden angående fastighetstaxering — finns myndigheter och organisationer som tillhandahåller hjälp vad avser enklare ärenden. Av detta skäl anser utredningen att rådgivning inte bör införas. Däremot bör enligt utredningens förslag möjligheter till allmän rättshjälp finnas, om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen.

RRV finner atl en reform i enlighet med utredningens förslag kan komma att förorsaka rättshjälpsnämnderna betydande arbele, eftersom varje ansökan som en konsekvens av den föreslagna konsimktionen kommer atl kräva en ingående utredning. RRV anser däiför att den föreslagna utvidgningen av lillämpningsområdel för rättshjälp i massärenden bör ges låg priorilet.

4.1.14 Länsstyrelsen i Malmöhus län

Enligt förslaget kan man inie erhålla rådgivning när del gäller upprättande av självdeklaration och fastighelsdeklaration. Allmän rättshjälp kan inte heller erhållas för upprättande av självdeklaration. Däremot kan allmän rättshjälp erhållas för upprättande av fastighelsdeklaration, om ärendet avsevärt avviker frän vad som kan anses normalt för ärendetypen eller om eljesl särskilda skäl föreligger.

De rällssökandes behov av hjälp torde i och för sig vara stöne när det gäller upprättande av en komplicerad självdeklaration än när det gäller upprättande av en komplicerad fastighetsdeklaration. Av praktiskt administrativa och ekonomiska skäl har en viss begränsning av de rättsliga angelägenheter i vilka rättshjälp kan erhållas varit nödvändig. Av denna anledning har enligt förslaget upprättandet av självdeklaration uteslutits från tillämpningsområdet. Det kan ifrågasättas om ej även upprättandet av fastighetsdeklaration av samma skäl borde ha uteslutits.

4.1.15 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)

Förslagen att allmän rättshjälp skall ges i vissa komplicerade massärenden och åt näringsidkare, vilken med hänsyn till verksamheten är jämförbar med fysisk person som inte är näringsidkare, innebär en välkommen vidgning av de allmänna byråernas verksamhetsområde.

4.1.16 Sveriges advokatsamfund

När det gäller massärenden (11) vill samfundet i anslutning till vad utredningen uttalat främst på sid. 135 i betänkandet framhålla vikten av att dessa ärenden varken genom direkl lagreglering eller genom en restriktiv lagtillämpning försummas i rättsskyddshänseende i sådana fall där de väl är så komplicerade att de kan likställas med andra ärendetyper vari rättshjälp regelmässigt beviljas. Enligt den erfarenhet som är företrädd inom samfundet kan massärendena inte sällan kräva en juridiskt kvalificerad bedömning och arbetsinsats som ingalunda tillhandahålls eller kan tillhandahållas inom ramen förden service som myndigheler, banker, begravningsbyråer m. fl. lämnar.

4.1.17 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Enligt föreningens mening fmns skäl för alt rådgivningsinstilutel öppnas för massärenden utom deklarations- och registreringsärenden. Delta gäller

Prop. 1978/79: 90 329

i trots av den hjälp klienten kan fä från vederbörande myndighei. Som lidigare påpekats är dennu hjälp huvudsakligen formell.

Föreningen vill varmt tillstyrka, atl möjlighet till allmän rättshjälp i mer komplicerade massärenden öppnas och påpekar alt själva avgiften avskräcker klienterna från "okynnesrådfrågningar" i enklare ärenden.

4.2 Näringsidkare

4.2.1   Bostadsdomstolen

Bostadsdomstolen delar den av riksdagen vid flera tillfällen framförda uppfattningen att en generösare inställning till vissa näringsidkare är önskvärd. Vad belräffar domslolens egel verksamhetsområde kan nämnas att del är utomordentligt vanligt förekommande att en av parterna är näringsidkare. Fastighetsägare som hyr ut lägenhet i flerfamiljshus är sålunda enligt förarbetena till RHL (prop. 1972:4 s. 314) att betrakta som näringsidkare. Och i de s. k. lokalmålen, vilka dock endast i begränsad utsträckning kan komma under bosladsdomstolens prövning, är hyresgästen regelmässigl rörelseidkare. Del är domstolens uppfattning alt det bland nu berörda parter finns ett inte obetydligt antal som av ekonomiska skäl drar sig för alt anlita bilräde, ehuru detla kunnat gagna deras sak.

Utredningens förslag till omformning av kriterierna för rättshjälp åt näringsidkare i förening med de anslutande motivuttalandena synes ägnal att öppna större möjligheter än hittills att bevilja näringsidkare allmän rättshjälp. Det skulle självfallet ha varit önskvärt om de närmare förutsättningarna för beviljande av rättshjälp angivits mindre vagt än som skett i betänkandet. Domstolen är emellertid medveten om de svårigheter som här uppställer sig och godtar utredningens allmänt hållna formulering. Det är dock nödvändigt att prövningen av ansökan i dessa fall hålls samman hos rältshjäipsnämnderna så att tillämpningen blir enhetlig. Att kostnadsökningar för det allmänna uppkommer torde ändå vara ofrånkomligt.

4.2.2   Göta hovrätt

Hovrätten har inte något att erinra mol utredningens förslag i denna del men finner det önskvärt all de fömtsättningar, som skall föreligga för all en generösare lillämpning i vissa fall skall kunna ske, om möjligt anges mer explicit.

4.2.3   Hovrätten för Nedre Norrland

Hovrätten delar den uppfattning som kommit till ullryck i förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 89) atl sociala skäl i undantagsfall kan tala för att bevilja näringsidkare rättshjälp liksom atl näringsidkarens ekonomiska förhållanden kan vara sådana all det framstår som stötande all vägra rättshjälp. Ulredningen anser att reglerna om allmän rättshjälp åt näringsidkare nu bör ändras så atl allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Vad som avses med verksamhetens art har ulredningen icke klargjort i belänkandet. Svårigheten att i lagtexten ange vilka kriterier som bör uppställas för att allmän rättshjälp till näringsidkare skall få utgå är uppenbar. Enligt hovrättens mening är del tveksamt om den åsyftade utvidgade möjligheten för näringsidkare att få rättshjälp framgår av den föreslagna bestämmelsens lydelse. En hänvisning i lagtexten till "omständigheterna i övrigt" är ju föga

Prop. 1978/79:90 330

upplysande. Hovrätten förordar att i bestämmelsen göres enbart den begränsningen, att rällshjälp ål näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet får lämnas bara om särskilda skäl föreligger. Vad man varit orolig för har väl varit att näringsidkare skulle få tillgång lill allmän rättshjälp för indrivning av fordringar som uppkommit i rörelsen. Det kan vara anledning atl i lagen uttryckligen undantaga sådana angelägenheter,

4.2.4   Kristianstads tingsrätt

Tingsrätten delar utredningens uppfattning att det finns skäl atl åstadkomma en generösare lillämpning av möjlighelerna för näringsidkare att få rällshjälp (s. 148). Det kan emellertid ifrågasättas, om inte den föreslagna lagtexten kommer att tolkas lika restriktivt som den nuvarande. Tingsrätten är av den uppfattningen atl man skulle råda bot för sådana farhågor genom alt ur 12 § 2 st. 3 lagförslaget taga bort orden "bara" och "särskilda". Om skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till angivna omständigheter, skulle alltså rättshjälp kunna beviljas för näringsidkare.

4.2.5   Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö

Enligt nu gällande lag (8 § 3.) får rättshjälp inte lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn lill hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Ulredningen anför all det finns skäl atl åstadkomma en generösare lillämpning av möjlighelerna för näringsidkare att få rättshjälp. Detta kan ske, säger utredningen (sid. 148), genom att reglerna ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. I lagförslaget (12 § 3.) uttrycks detta sä, att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.

Den nuvarande lagregeln synes ha lett tUl att rättshjälp beviljats näringsidkare endast i mycket begränsad omfattning. Enligt Arrfelts kommentar till rällshjälpslagen (2 uppl, sid. 52) anses allmän rättshjälp kunna lämnas bara den näringsidkare som har en ställning som är jämförbar med en löntagares i lägre inkomstläge. Denna ståndpunkt har enligt Arrfelt lett till att allmän rättshjälp vägrats även den som i och för sig bara skulle belala gmndavgiften i kostnadsbidrag, när rörelsen varil av sådan omfattning all han av den anledningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Ulredningen uppger (sid. 146) att när del gäller årsomsättningens storiek har enligt uppgift från besvärsnämndens kansli gränsen i praxis satts vid 100000 kr.

I hyresnämnderna förekommer ett mycket stort antal ärenden där enskilda näringsidkare upplräder som parter. En vanlig typ av ärenden är medling enligt 57 § hyreslagen i anledning av uppsägning av lokal. Under första halvåret 1977 inkom till hyresnämnden i Malmö 97 sådana ärenden. Dessa ärenden är av stor belydelse för lokalhyresgäster. Mycket ofta är det fråga om näringsidkaren alls skall kunna fortsätta sin verksamhei. Del är alltså rörelsens existens som slår på spel. Näringsidkarna, som ofta är hantverkare eller innehavare av små butiker, är tydligen i hög grad beroende av kunnigt bilräde. Rättshjälp förekommer emellertid ytterst sällan i dessa ärenden. Om näringsidkaren uppträder utan bilräde, brister del lätt i

Prop. 1978/79:90 331

jämställdheten mellan parterna, i synnerhet som hyresvärden ofta är en kommun eller en fastighetsägare med erfarenhet av fastighetsjuridik och ekonomisk möjlighet alt läla sig företrädas av kunnigt biträde. Det undandrar sig hyresnämndens bedömning huruvida näringsidkaren, när han inte har biträde, sökt rättshjälp och fått avslag eller inte funnit det lönt att söka rättshjälp alls. En gissning är att det bland nänngsidkare finns den uppfattningen all rättshjälp överhuvudtaget inte kan beviljas dem. Som exempel på näringsidkare som nyligen uppträtt i hyresnämnden och som redan med nuvarande lagregel bort kunna erhålla rättshjälp kan nämnas följande: gra-vör som innehade en liten gravyrverkstad, innehavarinna av en tobaksaffär med liten omsättning, frisör med obetydlig verksamhet, innehavarinna av symaskinsaffär som sålde ett 70-lal symaskiner om året och dessutom i någon omfattning bedrev reparation av symaskiner.

Hyresnämnden finner del alltsä väl motiverat att reglerna ändras så alt näringsidkare i större omfattning än nu kan få rättshjälp. Nämnden finner det tveksamt om utredningen i detla hänseende gått tillräckligt långt. Enligt både den nuvarande och den föreslagna lagtexten krävs särskilda skäl för rättshjälp. I den gällande lagtexten (8 § 3.) åberopas sökandens "ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet". Enligt den föreslagna lagtexten får rällshjälp beviljas, "bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, sökandens ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt". Enligt hyresnämndens mening kan den föreslagna lagtexten mycket väl komma att tolkas lika restriktivt som den nuvarande. Utredningens intentioner skulle bättre komma fram om orden "bara" och "särskilda" togs bort. Rättshjälp skulle alltså kunna beviljas näringsidkare, om skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till de angivna kriterierna.

Lantbrukare är också näringsidkare i lagens mening, och vad som sagts om behovei av rättshjälp för näringsidkare i allmänhet är också tillämpligt på dessa. 1 synnerhet gäller delta de för jordägare och arrendalor vikliga ärendena om förlängning av arrendeavtal.

Utredningen diskuterar på sid, 146 och 147 hur en gräns skall kunna dras mellan de näringsidkare som bör och de som icke bör kunna erhålla rättshjälp. Hyresnämnden delar utredningens slutsats att varken antalet anställda eller omsättningens storlek kan tjäna som säkert kriterium på behov av rättshjälp. Vad gäller t, ex, detaljhandeln varierar lönsamheten mycket mellan olika branscher, varför bmiioomsällningen inte anger branschens lönsamhet. En bälire uppfattning om ett företags ekonomiska styrka får man genom att undersöka ägareuttag och rörelseöverskott. Eftersom resullalei kan variera olika år, torde mest rättvisande vara atl göra ett genomsnitt av de tre sisla årens sammanlagda ägareutlag och rörelseöverskott. Om det vid en sådan undersökning visar sig atl näringsidkarens ekonomiska situation är jämförbar med en löntagares, bör rättshjälp beviljas.

4.2.6 Råttshjälpsnämnden i Stockholm

Rätlshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning att del inte bör komma ifråga att ge näringsidkare som är fysisk person rätl lill allmän rättshjälp utan begränsning. Nämnden - som inser de svårigheter utredningen haft i berört avseende - anser att förslaget är godtagbart även om en mera konkret utformning varit önskvärd exempelvis i form av anknytning till verksamhetens årsomsättning och/eller antalet anställda. Man måste dock ha förståelse för tveksamheten härvidlag. Nämnden finner

Prop. 1978/79:90 332

emellertid att den föreslagna lydelsen är ägnad alt vidga möjlighelen att bevilja näringsidkare allmän rättshjälp.

Ulredningen föreslår att nuvarande lydelse som talar om "angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet" ändras lill "angelägenhei som uppkommit i hans näringsverksamhet". Rällshjälpsnämnden uppfattar ändringen så att någon begränsning inte skall föreligga beträffande rätl atl erhålla allmän rällshjälp i angelägenhet, som avser tillämnad näringsverksamhet.

4.2.7   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Utredningens förslag innebär en viss utvidgning av möjlighet att få allmän rättshjälp. Allmän rättshjälp skulle för många näringsidkare ha karaktären av en rimlig social förmån. Denna rättshjälpens karaktär medför emellertid att utvidgning måsle ske med en viss försiktighet. Om näringsidkares möjligheter all erhålla allmän rällshjälp utvidgas kommer otvivelaktigt fördyringar att bli följden.

Utredningen vill ändra lagtextens ordalydelse till "uppkommit i hans näringsverksamhet". Rätlshjälpsnämnden vill påpeka att "uppkommit i hans näringsverksamhel" är ell snävare uitryck än "i samband med hans näringsverksamhet". Användes uttrycket "uppkommil i" kommer della alt medföra att näringsidkares rätt att få allmän rättshjälp ulvidgas.

4.2.8   Rättshjälpsnämnden i Malmö

I utredningens förslag upprätthålles kravet på alt näringsidkare skall erhålla allmän rättshjälp endast om särskUda skäl föreligger härför. Rättshjälpsnämnden anser en sådan begränsning erforderlig. Till skillnad från nu gällande rätt har i den nya bestämmelsen intagits en närmare bestämning av vilka olika omständigheter man skall ta hänsyn till för att särskilda skäl skall anses föreligga. Bestämmelsens utformning torde innebära vidgade möjligheter för näringsidkare till allmän rättshjälp. Nämnden har ingen erinran häremot.

4.2.9   Rättshjälpsnämnden i Göteborg

Nämnden delar utredningens uppfattning att näringsidkare bör kunna erhälla allmän rättshjälp i större omfattning än för närvarande i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet.

Enligt nuvarande praxis har storleken av omsättningen i rörelse kommit alt lillmälas avgörande belydelse för näringsidkares möjlighet alt erhålla allmän rättshjälp. Med hänsyn till att förhållandena varierar myckel mellan olika branscher ifrågasätter nämnden lämpligheten härav. Nämnden ställer sig också tveksam till om den föreslagna utformningen av lagtexten (12 § 2 st. 3 p.) medger någon nämnvärd ulvidgning av praxis.

4.2.10            Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

Önskemål om utvidgad möjlighet att ge rättshjälp ål näringsidkare har framförts från flera håll. Den av utredningen föreslagna utvidgningen är emellertid så vagt angiven, atl det helt har lagts på rältshjälpsmyndigheter-na att dra upp de nya gränserna. Det hade varit önskvärt med en mera klargörande avgränsning. Med föreslagen konstruktion kommer det alt la lid innan tillräckligt säkra gränser kan ges för de fall där näringsidkare skall erhålla allmän rättshjälp.

Prop. 1978/79:90 333

4.2.11  Domstolsverket

Som utredningen påpekat har det inom besvärsnämnden för rättshjälpen och i rättshjälpsnämnderna utbildats en restriktiv praxis i fräga om rätt för näringsidkare till allmän rättshjälp. Domstolsverket delar utredningens uppfattning att det finns skäl som lalar för alt man bör åstadkomma en generösare lillämpning av möjlighelerna för näringsidkare all få allmän rällshjälp. Det vill ocksä synas som om departementschefen i propositionen till rällshjälpslagen ansåg att näringsidkare skulle kunna få rättshjälp i något större omfattning än vad praxis tillåtit.

Tillämpningen av gällande bestämmelser har inneburil betydande svårigheter /e/j i fräga om vem som skall anses vara näringsidkare, dels i frå--ga om angelägenhet kan anses ha samband med näringsverksamhet dels ock i fråga om särskilda skäl skall anses föreligga. Del torde emellertid som utredningen konstaterat vara omöjligt atl konstruera en regel som enkelt anger under vilka omständigheter en näringsidkare skall erhåUa rättshjälp. En sädan bestämmelse måste, för alt inte bli stelbent och föranleda stötande konsekvenser, vara försedd med betydande undantag. Därför bör det också fortsättningsvis ske en sammanvägning av samtliga omständigheter som kan anses vara av betydelse i sammanhanget såsom omsättningens storlek, antalet anställda, verksamhetens art och omfattning samt näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden.

Utredningen synes genom alt formulera om ifrågavarande bestämmelse ha velal markera sin inställning att en generösare tillämpning av möjligheterna Tör näringsidkare att få rättshjälp bör åstadkommas. Som tidigare framkommil anser domstolsverket att lagregeln bör'ges en utformning, som inte alltför mycket avviker från den gällande. Den av utredningen föreslagna uppfyller detta krav. Utredningen har emellertid inte närmare angett i vilka situationer man tänkl sig en mera generös tillämpning. Som en allmän princip för en mera generös lillämpning av möjlighelerna till allmän rättshjälp för näringsidkare har utredningen angett att det skall röra sig om näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Det hade varit önskvärt att utredningen på denna punkl angivit vilka typer av näringsidkare som här avsetts eller åtminstone gett exempel på sådana näringsidkare. Det är nödvändigi att en exemplifiering göres i samband med den vidare behandlingen av denna lagstiftningsfråga. Detsamma gäUer även den nivå till vilka man vill lägga kriteriet som avser verksamhetens begränsade omfattning. Här blir det ofrånkomligt alt bygga på bruttoomsättning och antal anställda som två väsenlliga faktorer vid bedömningen. Vidare bör vid den fortsatta behandlingen även klart framgå vilken behandling som skall vederfaras även de näringsidkare som inte skall anses som likställda med löntagare. 1 vilka fall kan man tänka sig atl meddela rättshjälp för dem i angelägenheler som uppkommit i näringsverksamheten? I praxis har även uppkommit andra frågor som vore förtjänta av atl ytteriigare granskas i förevarande sammanhang. Domstolsverket tänker då närmast på personer som göi»ansökan om allmän rättshjälp i angelägenhet som har samband med tidigare bedriven näringsverksamhet. 1 många fall har vederbörande övergått lill vanlig anställning som arbetstagare men har där en inkomsi som föranleder högre rättshjälpsavgift än grundavgiften. I vilken mån har man här att beakta vilken omfattning den tidigare rörelsen hade? Även de fall där löntagare i större eller mindre omfattning som "extraknäck" bedriver näringsverksamhet med vilken en aktuell angelägenhet har samband bör uppmärksammas i förevarande sammanhang.

Prop. 1978/79:90 334

Enligt domstolsverkets uppfattning krävs således på denna punkt en omfattande diskussion i motiven om i vilka fall man anser att rättshjälp bör beviljas. I annat fall riskerar man atl praxis på nytt blir alltför restriktiv eller i vart fall att det lar lång lid innan tillämpningen av bestämmelsen nått erforderlig stadga.

4.2.12 Socialstyrelsen

Utredningen har ansett atl del finns skäl atl åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för enskilda näringsidkare att erhålla rättshjälp. Styrelsen delar utredningens uppfattning och vill särskilt framhålla att många småföretagare är arbetshandikappade som genom olika samhällsinsatser, t.ex. näringshjälp, fått möjlighet till försörjning i form av egen rörelse. Av belänkandet Arbete med näringshjälp (SOU 1977: 22) framgår att de handikappade i allmänhet har låga inkomster från sina rörelser.

4.2.13 Riksrevisionsverket

Enligt utredningen finns det skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhel. Genom den praxis som har ulbil-dats hos rältshjäipsnämnderna och besvärsnämnden har allmän rättshjälp i princip kommit att vägras alla näringsidkare med sådana inkomstförhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften. Utredningen konstaterar emellertid att gränsdragsningsproblemen kan bli omfattande, när det gäller atl avgöra om allmän rättshjälp skall utgå eller inte.

Enligt RRVs uppfattning torde avsaknaden av klara och enhetliga linjer komma att skapa problem för rättshjälpsnämnderna. Därutöver vill RRV peka pä några förhållanden av betydelse i sammanhanget:

• En näringsutövare måste förutsättas ha övervägt riskema i verksamheten och möjligheterna att gardera sig mot oförutsedda händelser.

• För näringsidkare gäller till skillnad från löntagare att kostnader för juridiskt biträde ofta torde vara avdragsgilla enligt 29 § kommunalskattelagen.

• Det är vanligt alt näringsidkare ingår avtal om skiljemannaförfarande vid upprättande av avtal. Detta förfarande minskar samhällets kostnader för rättsskipning och det torde vara olyckligt om denna praxis ändrades av en reform på rättshjälpsområdet.

Med hänsyn till vad som anförts anser RRV att utredningens förslag om vidgade möjligheler för näringsidkare atl i denna egenskap få rättshjälp bör ges låg prioritet.

4.2.14 Länsstyrelsen i Stockholm

AUmän rättshjälp får enligt 8 § första stycket 3 p. i nuvarande rältshjälpslag (RHL) inte lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn lill hans ekonomiska förhåUanden eller sakens beskaffenhet. Ulredningen anser att det finns skäl atl åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för de näringsidkare som standardmässigt och i övrigi är jämslällda med vanliga löntagare att få rällshjälp. All-

Prop. 1978/79: 90 335

män rättshjälp föreslås sålunda kunna beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigi måste arises jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare.

Som näringsidkare betraktas i praxis den som i egenskap av fastighetsägare hyr ut lägenheter i flerfamiljshus. Överexekuior vid denna länssly-relse har i flera handräckningsmål inie dispenserat frän kravel pä borgen enligt 194 § utsökningslagen (UL) dä fastighetsägare uppgetl sig vara medellösa. Grunden härför har varil alt dessa med hänsyn lill fastighetsinnehavet måste anses äga en förmögenhet som ger en betydande och regelbunden avkastning. På fastighetsmarknaden förekommer uppenbariigen en hel del förvärv av hyresfastigheter där avsikten huvudsakligen är att få tillgång till hyresavkastning och att utnyttja fastigheten som kredilobjekt, dvs. rena spekulationsförvärv där normall underhåll av fastigheterna inte kommer i fråga. Mot bakgrund härav bör stora krav ställas beträffande utredning av fastighetsägarnas ekonomiska förhållanden innan rättshjälp medges.

4.2.15 Länsstyrelsen i Kronobergs län

Länsstyrelsen anser i likhet med utredningen atl förutsättningarna för rättshjälp inte kan knytas till exempelvis antalet anställda eller årsomsättningen. Det bör vara en rimlig utgångspunkt att näringsidkare som har ungefär samma siandard som vanliga löntagare skall kunna få rättshjälp. Länsstyrelsen anser att denna mer generösa tillämpning kommii tiU uttryck i den föreslagna lagtexten på ett godtagbart sätt.

4.2.16 Konsumentverket

Utredningen föreslår i 12 § 2 st. 3 rättshjälpslagen en ulvidgning av den möjlighel som nu föreligger för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Konsumentverket finner rimligt alt en sådan reform sker. Småföretagare kan i vissa fall ha en helt underlägsen ställning i förhållande till större förelag. Det är dä motiverat att jämställa dem med fysisk person som inte är näringsidkare. Det är också önskvärt att näringsidkare i nägot större utsträckning än för närvarande bereds möjlighet att få allmän rättshjälp i ärenden som marknadsdomstolen prövar enligt lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor och enligt marknadsföringslagen (1975:1418).

4.2.17 Sveriges advokatsamfund

Samfundet har ingen annan erinran mot förslaget rörande näringsidkares rätt till allmän rättshjälp (12) än i fråga om utformningen av lagtexten i 12 § andra stycket 3. Den mera generösa tillämpning av möjligheten för näringsidkare att få rättshjälp som utredningens överväganden och förslag syftar till kommer inte så val lill uttryck i lagtextens rätt återhållsamma ordalag.

4.2.18 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Föreningen har inte något att erinra mol förslaget och ser med lillfredsställelse att möjligheterna för näringsidkare att erhålla allmän rättshjälp ulvidgas.

4.2.19 Hyresgästernas riksförbund

Förslaget att ge mindre näringsidkare ökade möjligheter till ekonomiskt stöd i rätlstvisler vill förbundet ge sitt fulla stöd.

Prop. 1978/79: 90 336

4.2.20 Sveriges fastighetsägareförbund

Sedan Sveriges Fastighetsägareförbund berells lillfälle alt avge yttrande över Rättshjälpsulredningens betänkande (SOU 1977:49) "Översyn av rältshjälpssystemel" får förbundel anföra följande.

Förbundet inskränker sig till atl beröra frågorna om i vilken män förbundels medlemmar - ägare av hyreshus - dels skall kunna få rättshjälp i rättsliga angelägenheter avseende fastigheten, dels såsom vinnande part i rättegång av statsverket skall kunna få ersättning för rättegångskostnad som skulle ha betalats av tappande motpart med rättshjälp men som inte kunnat uttagas av denne.

Både enligt gällande rättshjälpslag och enligt förslaget är ägare av hyreshus all betrakta som näringsidkare. Mot detta synsätt har förbundet inget all erinra. Möjlighelerna för ägare av hyreshus att få rättshjälp har emellertid hittills varit alltför begränsade. Förbundet noterar därför med tillfredsställelse all möjlighelema härtill föreslås utökade. Förbundel hade dock helst sett en generösare och mer precis gränsdragning än vad som nu föreslås. Det finns annars riks för en mer inskränkt tillämpning än vad som åsyftats.

1 tilläggsdirektiven påpekas rättshjälpens karaktär av social förmån samt framhålls atl när rättegångskostnader för den enskilde företagaren inie spelar annan roll än övriga kostnader i verksamheten - som kan dras av vid beräkning av skattepliktig inläkt av rörelsen och som påverkar priset på förelagarens varor och tjänster - bör det inte komma ifråga atl särskild ersättning för dessa kostnader skall utgä av allmänna medel.

Med hänsyn härtill och då missuppfattningar ofta förekommer vill förbundet särskilt framhålla att rättegångskostnader för ägaren av hyreshus i och för sig torde vara avdragsgilla, men att de inte påverkar priset på varan, dvs. hyran. För enskilt ägda hyresfastigheter gäller nämligen bruksvärdeprincipen, dvs. hyresvärden får ta ut "samma" hyra som hyran för likvärdiga lägenheter (i främst allmännyttiga företag). Hyrorna i enskilt ägda fastigheter är således inte knutna till kostnaderna i fastighelsförvali-ningen.

Genom att göra den allmänna rättshjälpen lillgänglig för nädringsidkare då det "med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhåUanden eller omständighetema i övrigt" finnes särskilda skäl härtill, har utredningen velat utvidga rättshjälpsmöjligheten för dem, som "både standardmässigl och i övrigt är jämställda med vanliga löntagare". Bedömda efter detla flexibla kriterium bör åtskilliga ägare av smärre eller t, o. m. medelstora hyresfastigheter kunna beviljas allmän rällshjälp i angelägenhet rörande fastigheten. Hit lorde exempelvis höra sådana, som tidigare bedrivit byggnadsverksamhet (kanske i mindre skala) men övergått till alt förvalta en eller ell par behållna fastigheter, andra rörelseidkare som pensionerat sig eller "varvat ned" med förvärv av hyresfastighet och praktiskt lagda personer som funnit del möjligl atl få sin huvudsakliga utkomst från en eller några fastigheter genom att själva såväl förvalta som sköta och i görligaste mån även underhålla fastighetsbeståndet. Denna kategori har också utomordentligt små om ens några möjligheter alt med en rättsskyddsförsäkring gardera sig mot opåräknade utgifter i rättsliga angelägenheter.

Enligt förslaget kan, efter särskilt förordnande, rättshjälp lämnas även av annan än advokat eller biträdande jurist.

Även om frågan berörts redan i prop. 1972:4 och någon ändring ej föreslås nu vill förbundel ändock framhålla lämpligheten av att man, när en ny

Prop. 1978/79:90 337

rältshjälpslag lillskapas och näringsidkares möjlighel till rättshjälp utvidgas, i lugmoliven underslryker att annan än advokat eller bilrädande jurist t.ex. ombudsman, anslälld hos partsorganisalionen på hyresmarknaden, kan utses till biträde.

1 fråga om ersältning av statsmedel till vinnande part för rättegångskostnad, som rältshjälpsunderstödd tappande motpart dömts att betala men som inte kunnai uttas av denne, inleder utredningen med en redogörelse förfrågans tidigare behandling. Utredningen konstalerar därefter «;/ man uppenbarligen inte kan hantera problematiken utan att röra vid nuvarande grundvalar för rätlegångskoslnadsansvarets fördelning, att man genom en sädan fördjupning av ulredningen skulle komma alt överskrida gränserna för utredningsuppdraget och all man därför tvingas avslå från att lägga ett förslag i frågan - som i stället får bli föremål för behandling av den senare tillsatta utredningen för översyn av rältegångsförfarandel vid allmän domstol.

Förbundet finner del beklagligt att man härigenom inte kommii närmare en positiv lösning i denna angelägna fråga. Inom hyresjuridikens område förekommer alltför ofta atl personer med rättshjälp driver en process, som åtminstone av den initierade juristen måsle anses vara meningslös. Den vinnande motparten åsamkas därigenom en rättegångskostnad, som han berättigas få ersättning för av den rättshjälpsunderslödde men realiteter aldrig kan utlaga av denne. Den till skydd mot missbruk ofta åberopade bestämmelsen, som säger atl det förordnade rättshjälpsbiträdet kan gä miste om ersättning av allmänna medel om han driver hell obefogade anspråk, synes efter förbundels erfarenhet inte vara någon effektiv spärr mol omotiverade processer. Nämnda bestämmelse lär utomordentligt sällan komma lill användning. I första hand är det bilrädet som skall avgöra om parten har ett befogal iniresse av all få sin sak behandlad. Vidare skall rällshjälpsnämnden och domslolar övervaka all missbruk ej förekommer. Däremot lorde motpart sakna möjlighet att påverka frågan. Med hänsyn till atl biträdel för sitt uppehälle är beroende av ersältning är det risk för atl vederbörande ej gör en riklig bedömning av om befogat intresse föreligger eller ej.

Beträffande tvisiemål förekommer ofta atl ena parten är övertygad om att han har räll i sak, men all han ändå går med på en förlikning därför all han vel att motparten har rättshjälp och utan risker kan driva saken i flera instanser. Parten köper sig - låt vara för ett ofta begränsal belopp - sålunda fri från en process som vederbörande normalt ej bort vara utsatt för.

Fall förekommer även när motpartens biträde åberopar rättshjälpen som argument för en förlikning. Det anförda visar atl förhållandena är otillfredsställande och borde ändras.

Förbundet vill med dessa anmärkningar underslryka vikten av att man snarast finner en möjlighet all kompensera dem som genom en rättshjälps-finansierad aktion från motparten drabbas av en rättegångskostnad, ehuru de såsom vinnande part inte skulle behöva betungas därav, i vart fall då molpartsbiträdet rimligen mäsle ha bedömt klientens talan såsom utsiktslös.

4.2.21 Lantbrukarnas riksförbund

I förhållande till vad som nu gäller innehåller förslaget i denna del vissa förbättringar.

Begreppet näringsidkare är möjligen inte till sin definition hell fastställd. Så mycket lorde emellertid vara klart all med nuvarande tolkning som näringsidkare betraktas jordbrukare och fiskare. Dessa kategorier är av särskilt intresse för förbundet. De faller under § 12 punkt 3.

22   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 338

Vissa möjligheter föreligger för näringsidkare all skydda sig genom rättsskyddsförsäkring, men hittills har detta skell i begränsad omfattning. Av den anledningen och med hänsyn till alt många små näringsidkare i ekonomiskt avseende intar en ogynnsam ställning, synes den enda utvägen vara att förbättra rälishjälpen.

Här bör inskjulas all förbundel i skrivelse den 18 seplember 1975 invänt mol all jordbrukare i samband med rättsfrågor bedöms som näringsidkare. Det har därvid framhållits att jordbrukare i allmänhet har sådan ekonomisk ställning att det är orikligt all inie jämställa dem med löntagare. Vad som dä anförts gäller med samma styrka även nu. Samtidigt bör del emellertid faslslås all många jordbruksförelag drivs i sädan form och lämnar sädanl nello all jämställdhet inte föreligger med vanliga löntagare. I förslaget har della beaklals och olika syslem har diskulerals i gränsdragningsfrågorna, bl.a. med utgångspunkt från reglerna i bokföringslagen. Utredningen har emellertid förkastat en tänkl regel av innebörd alt allmän rättshjälp i princip inte får utgä till andra näringsidkare än sådana med högst två anställda och en årsomsättning av högst 200000 kronor. Detta ståndspunktstagande anser förbundel rikligt. Den stelhet i tillämpningen som en regel med angivet innehåll skulle få måste utesluta många näringsidkare från rättshjälp.

Utredningen har stannat för all föreslå vissa uppmjukningar i förhållande lill nuläget. Därvid är tanken den alt reglerna om allmän rättshjälp bör ändras så atl allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn lill verksamhetens ari och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Även om förslaget till lagtext (§ 12 andra stycket punkt 3) kan diskuteras, synes emellertid mot bakgrund av vad som anförs i motiven förslaget i denna del kunna godtas. Förbundet vill emellertid betona atl vid hänsyntagandel lill de ekonomiska förhållandena det måsle beaktas att jordbrukare kan äga fastigheter och utrustningar som i förmögenhetsavseende kan uppgå till betydande belopp men alt kapitalet är bundet och all därför kontantlillgångarna är begränsade. Till sådana förhållanden bör hänsyn las vid bedömningen.

Frågan om allmän rättshjälp skall enligt förslaget prövas av rätlshjälpsnämnden, om den rättssökande är näringsidkare och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet (§ 17 punkl 2). För uppnående av en enhetlig bedömning torde detta vara nödvändigt.

4.2.22 Sveriges hantverks- och industriorganisation

Ulredningen har gjort en allmän översyn över rättshjälpssystemei och har föreslagil en allmän reformering av rällshjälpslagen. En del av förslagen går ul på all förenkla förfarandel och därmed minska de administrativa kostnaderna för systemet. Andra förslag syftar till alt utvidga systemet att omfatta ytterligare kategorier av rätlshjälpssökande. SHIO tillstyrker utredningens förslag härvidlag. Vad gäller utredningens förslag angående allmän rättshjälp åt näringsidkare vill vi framföra följande.

Enligt nuvaiande rättshjälpslag begränsas näringsidkarens möjligheter till rättshjälp i angelägenheter som rör näringsverksamhet. Särskilda skäl. såsom näringsidkarens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet, fordras i sådana fall. Vid en bedömning av om särskilda omständigheter förelegat har hänsyn tagits till omsättningen och tillgängama i rörelsen, antalet anställda m.m. En praxis har härvid utvecklats från rätlshjälpsnämnden att anse sådana omständigheter föreligga, när årsomsättningen understigit lOOOOO kronor.

Sedan lagens tillkomst har frän företagarhåll framhållits att lagen och

Prop. 1978/79:90 339

dess lillämpning i mänga fall missgynnat näringsidkare som kunnat jämställas vid fysiska personer i rättshjälpsfrågor. Genom motioner i riksdagen och skrivelse till justiliedepartementel har förslag till ändringar av lagen framförts.

Ulredningen har tagil fasta på den kritik som riktats mot nuvarande rättshjälpssystem och anser att del finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare atl få rättshjälp. Man anser att många näringsidkare i praktiken är alt betrakta på samma sätt som vanliga löntagare. Möjlighelerna för dessa näringsidkare att genom försäkring eller på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av ekonomisk art är ytterst små eller rent av obefintliga.

Utredningen har därför ansett att reglerna om allmän rättshjälp åt näringsidkare bör ändras sä att rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn lill verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. Hans ekonomiska och personliga förhållande eller omständigheterna i övrigt skall därvid beaktas.

SHIO tillstyrker utredningens förslag även på denna punkt. I sina överväganden har utredningen emellertid även diskuterat möjlighelen av att sätta en gräns för allmän rättshjälp som går ut på att sådan hjälp ej får utgå lill andra näringsidkare än sådana med högst två anställda och en årsomsättning av högsl 200000 kronor, vilket motsvarar bokföringslagens undantagsregel från skyldighet till årsbokslut. Vi vill därför i detta sammanhang framföra vår mening alt en praxis ej måtte utvecklas enligt vilket detla resonemang skulle bli normgivande för rättshjälpsnämndens bedömning av om skäl till rättshjälp föreligger. Antalet anställda och brultoomsältningen är ingen värdemätare på det praktiska rörelseresultatet, vilket ju avgör de ekonomiska betingelserna för rörelseidkaren. Brultoomsältningen varierar också kraftigt branschvis, framför allt beroende på förädlingsgraden i verksamheten. Ett bätire mått på lönsamheten för företagaren och därmed hans ekonomiska bärkraft, är nelloomsällningen, med vilken menas dennes egna löneuttag jämte eventuell vinst.

I övrigt har ulredningen föreslagil att en viss omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet bör ske. Rätten att bevilja rättshjälp bör kunna flyttas över på den advokat som den rättssökande anlitat i större utsträckning än som nu är möjligt. Med advokat avser utredningen därvid både advokat och biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå.

1 detta vill vi instämma. Redan nu anlitas exempelvis organisationemas egna förbundsjurister i ärenden som berörs av rättshjälpslagen. Detta har betydande fördelar, då förbundsjuristema oftast har god kännedom om de branscher där dessa näringsidkare är verksamma. Organisationemas medlemmar vänder sig också i allt störte utsträckning tUl sina egna organisationsjurister vid tvister som berör deras näringsverksamhet. Medlemmarna debiteras därvid efter sedvanlig taxa som nära nog överensstämmer med rättshjälpstaxan.

Vad sedan gäller problemet med formen för näringsidkarens verksamhet, vill SHIO framföra att neutralitet härvid skall råda. Sålunda skall en näringsidkare inte premieras i exempelvis rältshjälpshänseende för alt han driver verksamheten i enskild firma hellre än i aktiebolagsform. Det måste vara näringsidkarens egna ekonomiska situation som skall vara avgörande i sådana fall, inte hans företags juridiska staius.

Prop. 1978/79:90

340

4.2.23 Sveriges köpmannaförbund

Sedan Sveriges Köpmannaförbund beretts lillfälle all yttra sig över Rättshjälpsulredningens betänkande (SOU 1977:49) "Översyn av rältshjälpssystemel", får vi anföra förljande.

Vi får härmed ansluta till betänkandet rörande reformerning av det nu gällande rättshjälpssystemet i huvuddrag. Dock har vi vissa erinringar och synpunkter med förslag till avdelning nr 12 som behandlar allmän rättshjälp ål näringsidkare.

Eftersom rättshjälp åt näringsidkare som princip behandlas som särfall liksom nu gällande system, har vi inlet atl erinra emot att prövning i varje enskilt fall sker genom rättshjälpsnämndens försorg. På så vis får man i det individuella fallet möjlighel att åberopa den ekonomiska utredning som tarvas för en bedömning om skäligheten.

Vad sedan gäller den praxis som utbildats under det nuvarande systemet kan anföras följande.

Vi har själva en relativt god erfarenhet vid tillämpning av nuvarande undantagsbestämmelser för näringsidkare, varvid dock kan konstateras att rättshjälp har medgivits för företagare där omsättningen i och för sig vida överstigit 100000 kronor, men man mer sett pä det faktiska ekonomiska utfallet, dvs. nettointäkten eller vad den enskilde företagaren realiter uppbär för lön och dennes ekonomiska omständigheter i övrigt.

I betänkandet föreslår man som riktpunkt att gränsen för rättshjälpen för enskild näringsidkare skulle gå vid normtalen 2 anställda och en bruttoomsättning om ca 200000 kronor. Visserligen föreslår utredningen att man icke skall vara slaviskt bunden av dessa normtal, men vi är dock rädda för att dessa normtal kan få alltför stor genomslagskrafl. Tvärtemot dessa synpunkter, anser vi att några dylika normtal över huvud taget icke skall vara gällande, eftersom antal anställda och framförallt bmiioomsällningen inte säger något som helst om det faktiska resultatet, dvs. under vilka ekonomiska betingelser rörelseidkaren driver verksamheten och får ut av densamma. Dessutom skiljer sig dessa två normtal visavi lönsamheten på ell oroväckande säll från bransch till bransch. För atl rätt belysa detla, kan nedanstående sammanställning tjäna som ledning.

Bransch	Brutto-	Antal	Personal-	Bnjtto-	Netto-
	omsättn	anställda	kostn. i % på oms.	vinst	intäkt
Livsmedel I	750000	-	5,5%	16,5%	48000
Livsmedel II	400000-	-	3    %	15,2%	29000
Bageri	150000:	-	18   %	60   %	37000
Gatukök	320000	-	13,0%	42,9%	56000
Frisör I	100000	2 st	39,1%	91,7%	28000
Frisör 11	356.000	3 st	50   %	85,9%	72000
Textil 1	193000	1,2 st	4,2%	27,4%	23000
Textil II	370000	2 st	10   %	35,5%	49000
Guldl	133000	0	0	58,9%	65000

Som förklaring kan anges, att med bmttoomsätlning menas inklusive mervärdeskatt; med nettointäkt menas ägarens egel löneuttag jämte ev. vinst. Uppgifierna är hämtade och sammanställda av Handelns Utredningsinstitut, som genomsnitt för flera företag i olika omsättningsgmpper, bransch för bransch.

Som framgår av denna sammanställning skiljer sig snart sagt samtliga kolumner från bransch till bransch och i förhållande till ökad eller minskad omsättning. Det egentligen mest intressanta i förevarande hänseende rör

Prop. 1978/79:90 341

alltså nettointäkten, dvs. vad ägaren får ut i egen lön. Därvid kan konstateras atl för livsmedel, grupp 1, med en omsättning pä 750000 kronor, ger nettointäkten ej ens marknadsmässig lön ål ägaren av livsmedelshandeln. Å undra sidan kan konstateras atl det hantverksmässigt betonade guld, grupp I, med en omsättning på allenast 133 000 kronor i vart fall ger en årslön pä 65000 kronor. Vidare framstår väsentliga avvikelser pä framförallt personalkostnaderna och brutlovinsten beroende på hur stor del av hantverksmässig verksamhet som ingår i totalomsättningen. Vid jämförelse med textil, gmpp 11, med en omsättning på 370(X)0 kronor befinns t.ex. personalkostnaderna i procent på omsättningen ligga på allenast 10% och en bmltovinst på 35,5% med en nettointäkt, ägaren tillgodo, pä 49000 kronor per år medan livsmedel, grupp 11, har personalkostnader på endast 3 %, en bmltovinst på 15,2% och en omsättning på 400000 kronor ger ägaren en nettointäkt på 29000 kronor vida understigande ersättning för nedlagt arbete.

Detta resonemang är ägnal att påvisa att några uppställda gränser i förhållande lill omsättning eller antal anställda i rörelsen ej bör föreligga utan i stället anvisningar för rättshjälpsnämnden alt fullständigt analysera del bokföringsmässiga underlaget som utvisar den faktiska nelloiniäkien.

Vad som ytterst bör bli föremål för rättshjälpsnämndens bedömning huruvida rättshjälp skall utgå eller inte torde således vara betingat av huruvida redovisad nettointäkt i vart fall ger utrymme för näringsidkaren att uttaga marknadsmässig lön i förhållande lill den arbetsinsats som erfordras. Åven i detta stycket, t.ex. livsmedelshandeln med en omsättning överstigande 1 milj. kronor kan sägas att ägaren i prakiiken utför nära nog två heltidsanställdas arbele per dag.

Vad sedan gäller gränsdragningen mellan näringsidkare, som driver sin verksamhet som enskild firma contra bolagsform, får vi anföra följande.

I och för sig ser vi inte annat än en principiell skillnad på dessa två former att driva verksamheten i. När det gäller de ekonomiska förhållandena finns det i många fall lika stora skäl för gränsen för rättshjälp, enligt ovan redovisade ekonomiska resonemang för en företagare som driver sin verksamhet i aktiebolagsform. Övergången från enskild firma till aktiebolagsform har ju bl. a. de nuvarande skattereglerna underbyggt, särskilt i de fall då den egna förelagaren även har sin hustm heltidsanställd i företaget. Vi anser således att enbart den omsländigheten att verksamheten bedrivs i aktiebolagsform icke skall utgöra något hinder för prövningen om rättshjälp efter de allmänna ekonomiska fömtsättningama, dvs. efter samma regler som om bolaget drevs under betingelserna enskild firma.

Vi får i övrigt tillstyrka utredningens förslag och hemställer alt ovan angivna synpunkter måtte beakias vid ärendets fortsatta handläggning.

4.2.24 Svenska Företagares riksförbund

Förbundet anser sig inte ha anledning att granska rättshjälpsutredningens förslag i andra avseenden än de som berör rättshjälp åt näringsidkare. Förbundet konstaterar, att utredningsförslaget i denna del endast medför en marginell förbättring för denna gmpp. Dessutom ställs - liksom hittills - näringsidkare, som bedriver sin rörelse i form av aktiebolag eller handelsbolag utanför rältshjälpssystemel. Några vägande sakskäl för en sådan olikhet finns enligt Förbundels mening inte. Trots delta har denna problematik inte diskuterats av utredningen, vilket Förbundet anser vara en brist. Det finns trots allt ett mycket stort antal företag, vilka, bl. a. som en

Prop. 1978/79: 90 342

följd av lidigare olikheler på beskattningens område, för närvarande drivs i bolagsform. Åiskilliga är aktiebolag med endasl ett aktiekapital på 5000 kronor. Sedan av kända skäl tidpunkten för en slutlig avveckling av dessa bolag uppskjutits till utgången av 1981, kommer förmodligen flertalet av dem all beslå så länge som möjligl. Förbundet anser därför, atl möjligheterna alt åtnjuta allmän rättshjälp inte skall vara beroende av under vilken förelagsjörm en rörelse bedrives.

Vid rällshjälpslagens tillkomst uttalades bl. a., att det inte förelåg något nämnvärt rättsskyddsbehov i näringsverksamhel, eftersom företagen kunde tillgodose detta genom försäkringar eller med anlitande av intresseorganisationer. Såsom utredningen funnit, har försäkringsmöjligheten emeUertid visal sig närmasi obefintlig. 1 detta sammanhang kan för övrigt nämnas, all Förbundets egna försök att intressera försäkringsbolagen för rätls-skyddsförsäkring inom näringslivet inte givit något resultat. Då vidare ett myckel slort antal företag inte är anslutna till någon intresseorganisation, kan man utan överdrift konstatera, all företagens rätlsskyddsintresse inte lösts på ett tillfredsställande sätt. Vilka förmåner, som intresseorganisationer bereder sina medlemmar i detta hänseende, är obekant för Förbundet.

Ulredningen har framlagt ett förslag, som är avsett att vidga möjligheterna till allmän rättshjälp för näringsidkare. Som ovan nämnts torde emellertid effekien av förslaget bli marginell, eftersom enligt detta som ett kriterium för rättshjälp uppställts "verksamhetens art och begränsade omfattning". Enligt Förbundets mening har detta kriterium, som närmast syftar på omsättningens storlek, ingen relevans, när det gäller att bedöma betalningsförmågan. Den föreslagna bestämmelsen får härigenom till följd, att - som hittills skett i Domstolsverkels praxis - näringsidkare, som har lika ekonomiska förutsättningar, bedömes olika beroende pä storleken hos det företag vederbörande driver. Därmed avses inte företagets relativa storlek inom sin bransch ulan storlek överhuvudtaget. Förbundel menar, att en sådan måttstock inte tillgodoser rättvisesynpunkter mellan företag, varför i stället för företagsstorleken/öretogefi betalningsförmåga hör vara avgörande för rätt till rättshjälp. Av denna anledning synes ovan citerade kriterium helt böra utgå ur den föreslagna texten och undantagsregeln i 12 § 3 p. rällshjälpslagen bli tillämplig enl. följande: "så snart näringsidkarens ekonomiska och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigi föranleder därtiU".

Förbundets förslag till ändring av rättshjälpssyslemet kommer givelvis att öka kostnaderna härför. För alt mildra de slalsfinansiella verkningarna härav skulle en betydande begränsning av denna ökning kunna uppnås, om speciella, mindre gynnsamma, regler för kostnadsbidrag infördes för näringsidkare. Åtskilliga mindre ärenden behövde överhuvudtaget inte belasta systemet ekonomiskt. Näringsidkarna skulle emellertid uppnå trygghet vad gäller möjligheten att tillvarataga sina rättsliga intressen i större och/eller mera komplicerade ärenden. Behovet härav har för övrigt vuxit kraftigt under senare år genom främst ny lagstiftning inom kunsumenträt-ten och arbetsrätten.

Sammanfattning

På gmndval av vad ovan framförts föreslår sålunda Förbundel

att möjligheterna för näringsidkare att åtnjuta allmän rättshjälp inte skall

vara beroende av under vilken företagsform en rörelse bedrives, att företagets betalningsförmåga ensamt bör vara avgörande för rätt till

rättshjälp samt

Prop. 1978/79: 90 343

att en viss begränsning av del allmännas koslnader skulle kunnu uppnås om en viss minimigräns uppställdes för rutt lill rällshjälp.

4.2.25 Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd

KLYS berör i sill yttrande endasl del avsnilt som kan direkt avse kulturarbetarna dvs. kapitel 12 "Allmän rällshjälp åt näringsidkare".

Allmänt om kulturarbetarna i lagstiftningen

När lagstiftaren drar upp de stora riktiinjema för åtgärder eller bestämmelser, som anknyter till yrkesutövning och yrkesgruppering, måsle man med nödvändighet begagna sig av myckel schematiska definitioner. Del ligger i sakens nalur, att sådana definitioner också kommer all omfatia grupper, vilkas villkor avsevärt avviker från del genomsnitt, som man med definitionen velat inringa. Vad här sagts gäller i mycket hög grad de litterärt och konstnärligt verksamma, de som i dagligt tal kallas kulturarbetare.

Tillämpningen av sådana schablonmässiga definitioner får på en rad områden hell orimliga konsekvenser, när de appliceras på kulturarbetare. Exempel härpå ulgör skattelagstiftningen, där yrkesmässigt bedriven litterär och konstnärlig verksamhet hänförs till rörelse, men där dessa rörelseidkare ändå i prakiiken ofta frånkänns de fördelar, som skulle kunna följa med denna skallerältsliga slatus. Sålunda visar del sig ofta, atl skaltemyndighelerna underkänner avdrag för arbetslokal och material med motivering, atl inkomsien visst år är så låg, att det knappast kan vara fråga om rörelse. Verksamheten bedöms alltså ibland under förlustår som hobbyverksamhet. Å andra sidan grundar inkomsterna skyldighet för utövaren atl erlägga allmän arbetsgivaravgift, trots att dessa rörelseidkare inte har möjlighel att vare sig ha anställda, all rationalisera rörelsen eller atl på avnämare övervältra kostnaden för avgiften. Rörelseidkare ska själva erlägga avgift för ATP; esomoftast underkänns reguljära konstnärliga inkomsler som förfat-larpenning och royalties som underiag för ATP.

Kulturarbetarna i nuvarande rättshjälpslag

Ett annat exempel på fall där en schablonmässig definition får orimliga konsekvenser är rällshjälpslagens näringsidkarbegrepp. Enligt 8§ försia slyckel punkt 3 rättshjälpslagen får allmän rättshjälp inte lämnas "näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhel, om ej särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet". Av förarbetena till vissa av de lagar som berörs av begreppet näringsidkare framgår, att med näringsidkare förslås "den som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk natur". Som skäl till att rättshjälp inte ska kunna utgå i dylika sammanhang anges vidare i förarbetena, att "kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta är en normal företeelse i affärslivet, jämförbar med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat".

KLYS har vid upprepade tillfällen i olika skrifter saml i särskild skrivelse lill rättshjälpsutredningen visal, att kulturarbetarnas verksamhei har myckel litet - om alts något - gemensami med de verksamheter som traditionellt hänförs under begrepp som affärsliv, verksamhet av ekonomisk natur, näringsidkare, rörelseidkare osv. Istället slår kulturarbetarna lönla-gama nära - både standardmässigt och i andra avseenden. Sålunda liknar en bildkonstnärs förhållande till en kommun vid förhandling om ulförande av en konstnärlig utsmyckning mycket en vanlig löntagare, även om konstnären formelll uppträder som anbudsgivare. På samma sätt kan man be-

Prop. 1978/79:90 344

trakta en författares förhällande till ett föriag, en fotografs i förhällande till ett slort industriförelag, en glaskonstnärs i förhållande lill ell glasbruk osv.

Utredningens förslag

Mot bakgmnd av del ovan sagda är del med besvikelse som KLYS konsiuterar alt rättshjälpsulredningens förslag till ny rätlshjälpslag inte innehåller var sig några generella eller några speciella lösningar, uttryckligen ägnade all förbättra kulturarbetarnas situation vad gäller möjligheterna alt få rättshjälp. Visserligen anför utredningen på sidun 144 i betänkandet, atl den "anser all det finns skäl atl åstadkomma en generösare tillämpning av möjlighetema för näringsidkare all få rällshjälp. Många näringsidkare är -även om deras inkomstförhållanden skulle medföra att rättshjälpsavgiften blev högre än grundavgiften - i praktiken inte atl betrakta på annal sätt än vanliga löntagare. Både standardmässigt och i övrigt är de jämställda med vanliga löntagare. Möjligheterna för dessa näringsidkare att genom försäkring eller på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av ekonomisk art är ytterst smä eller rent av obefintliga. Det nu sagda gäller flera av de kategorier som nämnts 1 riksdagsmotionerna och i de skrivelser som överiämnats tål utredningen" (KLYS' understrykning). KLYS utgår ifrån att bland dem, som enligt utredningens förslag skulle komma i åtnjutande av den generösare tillämpningen av rättshjälpslagen, befinner sig just kulturarbetarna. KLYS anser emellertid atl della borde kommit till klart ullryck i texten.

"Särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art"

Enligi förarbetena till rättshjälpslagen bör rättshjälp inte vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant alt allmän rättshjälp inte bör vägras. KLYS menar atl en kulturarbetares verksamhet överhuvudtaget knappast kan skiljas från hans privata sfär. Arbetet är strikt knutet till hans person och kan inte delegeras lill någon annan. Med hänsyn bland annal härtill borde uttrycket "särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art" alltid föreligga när det gäller kulturarbetare. KLYS efterlyser ett motivuttalande av denna innebörd.

Tvister om upphovsrätt

De vanligaste tvisterna på kulturarbetarområdel är tvister om upphovsrätt. Upphovsmännens legala situation är sådan, att presumtiva motparter kan komma att göra intrång i upphovsrätten, ibland avsiklligl och ibland utan avsikt. I andra kapitlet upphovsrättslagen finns en serie bestämmelser, som inskränker upphovsrätten och del finns ibland anledning alt tvista om, var den av lagstiftaren åsyftade gränsen mellan fritt och skyddat utnyttjande går. 1 sin verksamhet har emellertid den enskilde upphovsmannen varken anledning eller möjlighet att förutsätta dessa situationer. Den enskilde upphovsmannen har i regel mot sig parter, som är honom vida överlägsna i fråga om ekonomiska resurser. Så snart en fråga rör intrång i upphovsrätt är också problemen om droit moral, konstnärens ideella rätt, hans anseende som konstnär inbegripna och dessa är att hänföra till upphovsmannens personliga sfär.

Enligt utredningen (s. 140) är de företagarförsäkringar som finns på marknaden begränsade på så sätt att försäkringen inte gäller tvister, mål eller ärende som avser patent eller annan immaterialräll!!

Många kulturarbetare bedriver sin verksamhet i anställningens form.

Prop, 1978/79:90 34?

Dellu giiller i förslu hund skådespeluie, musiker,journulislcr m. fl. men del föiekommer ocksä blund förlulluie, fologrufcr och undru bildkonstnärer. Efiersom dessu driver sin verksumhei på grund uv tjänst, skulle de inte kunnu unses vuru näringsidkure. Dessu personer skulle alltså vid en tvist ungående intrång i deras upphovsrutt vura berältigude lill allmän rällshjälp bäde enligi nu giillande och av utredningen föreslagnu bestämmelser. Atl summu lyp uv tvister gällunde summu yrkesgrupper skall behandlas olika ullt efter om vederbörande person upplräder som "free-lancer" eller som unstulld finner KLYS orimligt.

Mot bakgrund av det sagda efterlyser KLYS antingen en uttrycklig regel eller klara motivuitalanden av innebörd atl tvister om upphovsrätt där upphovsmannen själv är part skall anses vara en sådan omständighet att allmän rättshjälp alltid skall utgå till upphovsmannen.

Undanlag från rållshJulpsUigens näringsidkarbegrepp

Den allra bästa lösningen för kullurarbeturnu, närdet gäller rätten till allmän rällshjälp torde emellertid vara, om en speciell lösning kunde åstadkommas, som i detla sammanhang uteslöt kulturarbetarna från näringsid-karbegreppel. Själva roten till vad som av kulturarbetama betraktas som en djup orättvisa torde nämligen ligga i själva delta begrepps omfattning. Kulturarbelurna blir med utredningens förslug återigen "offer" för en schablonlagstiflning. Kan då inte detla undvikas?

Utredningen har förvisso diskuterat möjligheterna av att med olika metoder skilja ut sä kallade småföretagare "som praktiskt sett slår löntagarna nära". Resonemangen i utredningen hur gåll ut på att försöka finna en generell lösning, atl med ett enkelt handgrepp lösa hela problematiken. Del ligger i sakens natur, att sådana generella lösningar för en så heterogen grupp personer är myckel svåra alt finna. Utredningen kommer också fram till atl en lämplig generell lösning inte går all åstadkomma, om denna inte samtidigt skulle medföra "en väsentlig ökning av kosinaderna för rälishjälpen". Detta skulle enligt ulredningen bli fallel, om man vall atl efter förebild av undantaget i 1 § sisla slyckel bokföringslagen slå fast, atl allmän rättshjälp inte fick utgä till näringsidkare som driver rörelse med flera än tvä årsanställda personer och med en åriig bruttoomsältning överstigande 200000 kronor".

KLYS anser för sin del atl - om det inte går att komma tillrätta med samtliga problem genom en generell lösning - ulredningen hade bort kunna föreslå speciallösningar för olika gmpper av "småföretagare", i den mån sådana grupper vore möjliga att särskilja och definiera.

Kulturarbetarna är en mycket speciell gmpp. "Näringsutövningen" är som ovan påpekats knuten till den enskilde konstnärens person på ett sätt som skiljer honom frän alla andra sä kallade självsysselsatta. Konstnären kan inte genom atl delegera sin arbele till annan rationalisera verksamheten. Skapandet av konstnärliga verk kan naturligtvis bara utföras av konstnären själv. Inte heller är de "varor" eller "tjänster" som kulturarbetare tillhandahåller av en sådan art atl konstnären kan övervältra ökade kostnader - för t.ex, biträde i rättsliga angelägenheler - på avnämarna genom att la ul högre "priser". Det lorde vara allmänt bekant att biblioteksersättning, bidrag ur Författarfonden, konstnärsbidrag, royalty, reproduktionshonorar eller ersättning för överlåtelse av konstverk inte är belopp, som fastställs genom nägra företagsekonomiska överväganden.

Mol bakgrund av det anförda vill KLYS föreslå, att i rättshjälpslagen tas in en särskild bestämmelse innebärande att den som utövar litterär och

Prop. 1978/79:90 346

konslnäriig verksamhei inie ska anses som näringsidkare i rättshjälpslagens mening.

Några större svårigheter att definiera vilka som ska an.ses som konstnärliga eller litterära yrkesutövare torde inlc uppstå. Sålunda släller sig pensionskommittén i sitt betänkande "Pensionsfrågor m.m." (SOU 1977:46) inte avvisande till KLYS förslag om ett särskilt inkomstslag för kulturarbetare: "Inkomst av konstnäriigl och litterärt arbete." Någon tveksamhet inför definitionsfrågan uttrycks inte. Vidare kommer den så kallade förelagsskalteberedningen med stor sannolikhet att föreslå vissa särregler för just de konstnärligt och litterärt verksamma.

KLYS vill i della sammanhang än en gäng beklaga den brist på samordning, som gör, alt inte mindre än fyra utredningar samtidigt, nämligen Rältshjälpsutredningen, pensionskommittén, skatteulredningen och förelagsskalteberedningen, helt oberoende av varann alla hur att ta ställning till fråga om kulturarbetarnas ställning som "näringsidkare", företagare eller rörelseidkare.

Alla dessa frågor är enligt KLYS mening oskiljbara och bör utredas och behandlas i ett sammanhang. Nuvarande ordning skapar stora svårigheter eller hindrar atl det skapas förståelse för kulturarbetarnas situation. Problematiken måste ses och behandlas i ett sammanhang, om den ska kunna försläs och lösas på ell fruktbart sätt.

5    Förmåner

5.1 Kostnad vid bodelning

5.1.1   Hovrätten för Nedre Norrland

Valet mellan bistånd av biträde och av skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad blir enligt förslaget formellt sett neutralt; den lösning kan väljas som i varje särskilt fall är lämpligast. Enligt hovrättens uppfattning kommer emellertid i praktiken biträdesförordnande att dominera, om förslaget upphöjes lill lag. En advokal som blir uppsökt av ena maken med begäran om bistånd inför en föreslående bodelning kommer nämligen med säkerhet att i första hand uppfatta sig som partsbilräde och begära förordnande som sådan. Man kan därför utgå från att framdeles ofta flera personer - maximalt två biträden och en skiftesman - kommer att bli engagerade i makars bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.

5.1.2   Göta hovrätt

Utredningens förslag innebär enligt hovrättens mening atl kostnaden för rättshjälpen med stor säkerhet kommer att öka väsentligt. Utredningen synes förutsätta att ett bodelningsförfarande normalt skall ombesörjas av biträden och att skiftesman skall anlitas först sedan dessa misslyckats med att åstadkomma en delning. Enligt hovrättens erfarenhel kan ett bodelning sförfa rande ofta pågå under avsevärd tid. Om biträdesersättning i sådant fall utgår av allmänna medel kan det befaras att ytteriigare tidsutdräkt uppkommer enär "kostnadspressen" på parterna försvinner. Den kostnadsökning som blir följden härav kan förväntas bli endast till ringa del kompenserad av den kännedom om parterna och deras förhållanden, som biträdena kan ha förvärvat i skillnadsmålet. Kan överenskommelse ej nås

Prop. 1978/79:90 347

mellun parterna måsle skiftesman anlitas, eftersom endast hun hur möjlighel alt tvångsvis skifta boet. Utredningen förutsätter alt endast undantagsvis både biträde och skiftesman kommer att anlitas i samma ärende. Hovrätten kan inte dela denna uppfattning. Enligt hovrällens mening ger utredningens förslag rältshjäipsnämnderna inte heller möjlighet att i prakiiken förhindra en sådan utveckling. Hovrätten delar i och för sig utredningens uppfattning att det vore önskvärt om parterna .själva kunde avgöra om i första hand bilräde eller skiftesman skall anlitas. Enligt hovrättens mening måste emellertid en avvägning göras mellan rätlsskyddsintresset och kostnadssynpunkterna. Hovrätten anser att reglerna i den nuvarande rättshjälpslagstiftningen i förevarande hänseende utgör ett rimligt resultat av en sådan avvägning. Hovrätten avstyrker därför att utredningens förslag i denna del genomförs.

5.1.3   Göteborgs tingsrätt

Beträffande rättshjälp vid bodelning är det på skäl som anförts under rubriken "beviljandefrågor" tingsrättens uppfattning alt det bör kunna anförtros åt advokal all få bevilja rättshjälp i de fall förmånen avser bilräde eller skiftesman. Endast när till bilräde eller skiftesman skall ulses person, som ej är advokat, eller när rättshjälpen skall omfatta både biträde och skiftesman bör rältshjälpsnämnden pröva frägan. I övrigt ansluler sig tingsrätten lill del framlagda förslaget angående behov av rättshjälp vid bodelning och hur delta bäst skall tillgodoses.

5.1.4   Kristianstads tingsrätt

Enligt utredningen är det ett samhällsintresse att bodelning kommmer till stånd (s. 159). Att svårigheterna vid bodelning ofta inte är sakligt betingade Ulan beror på känslomässiga attityder, medförande atl även mycket små och juridiskl okomplicerade bon kan vålla problem, måste enligt utredningen likväl framtvinga någon form av reslriktiviiel i rättshjälpsfrågan. Som tingsrätten ser saken gör sig emellertid intresset av all bodelning sker särskilt starkt gällande i fall när svårigheterna främst ligger på det känslomässiga planet. Det torde för övrigt vara en naiurlig regel att svårigheterna ligger på detta plan när parterna inte klarat bodelningen i skillnads-målet; motstridiga uppgifter lämnas och sakförhållandena blir svåra all utreda utan att det för den skull uppkommer några rent juridiska problem. Avsevärd risk föreligger att makes känslomässigt betingade agerande i bodelningsfrågan kan medföra så tidskrävande arbete för bodelningsförrätta-ren och bli så dyrbart att den make som sökt bodelningen inte har råd att stå för sin del av kostnaden. Finns i sådant fall ingen möjlighet att få rättshjälp, blir resultatet alt bodelning inte kan förelagas. Detla vore självfallet mycket otillfredsställande. Alt svårigheterna att genomföra en bodelning beror på att relationema mellan parterna är känslomässigt infekterade gör del inte mindre angeläget atl lämna rättshjälp än om bodelningen inrymmer juridiskt besvärliga överväganden. Statsfinansiella synpunkter bör inte vara avgörande för människors möjligheter att få rättshjälp i dessa fall, utan målel bör vara att rättshjälp skall beviljas när sådan verkligen behövs. Tingsrälten anser alltså alt rättshjälp för bodelning skall kunna beviljas utan annan inskränkning än den som nu stadgas, nämligen att behov föreligger av rättshjälp. En viss besparing i fråga om handläggningskostnader torde uppnås om prövningen av rättshjälpsfrågan blir mindre komplicerad.

Tingsrätten har i fråga om valet mellan bilräde och skiftesman inget alt erinra mot en lösning som är neutral, dvs. del alternativ väljs som i varje

Prop. 1978/79:90 348

särskili fall är lämpligasl. Enligt utredningen bör båda förmånerna fä utgå endust om särskilda skäl föreligger. Härmed avses alt restriktivitet skall iakllugus i della uvseende. Risken är emellertid, enligt tingsrättens mening, att vid tillämpningen av en sådan regel en alltför sträng och oförnuftig praxis växer fram. Det kan exempelvis under inga förhållanden accepteras atl UV förordnul biträde påbörjud bodelning skall behöva avstanna därför atl rällshjälp för skiftesmans arbete inte kan beviljas. Finns skäl för att bådu de ungivna rätlshjälpsförmånernu skall utgå bör så ske. Vad tingsrälten här föreslagit torde även underlätta handläggningen hos rättshjälpsnämnden och därigenom verka besparande.

Med de erinringar och synpunkter som här framförts vill tingsrätten tillstyrka att förslaget i övrigt läggs till grund för lagstiftning.

5.1.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm

I 20 S andru stycket lagförslaget föreslås införandet av valmöjlighet mellan förmånen av bodelningsförrätlare eller av bilräde i bodelningsangelägenhet. Rätlshjälpsnämnden konstalerar till en början att avsikten är att det är nämnderna som skall avgöra vilken av förmånerna, som i inledningsstadiet skall ingå. Kostnadsaspekten skall därvid vara avgörande. Att göra denna avvägning kommer att ställa stora krav på nämnderna inte minst med hänsyn till atl en tämligen omfattande utredning erfordras i varje enskilt ärende för att den avsedda prövningen skall bli meningsfull. För att kunna fullgöra denna uppgift kommer i ett inte ringa antal fall kompletteringar av ansökningarna alt behöva infordras. När väl så skett skall beslut fattas. Innan en fast praxis utvecklats på berört område nödgas då vederbörande tiänstemän (handläggare) vid nämndkansliet föredraga åtminstone merparten av ansökningama inför rällshjälpsnämnden. Därtill kommer att nämnden i förekommande fall måste "bevaka" även motpartens eventuella ansökan för att undvika atl i samma bodelning partema erhåller olika förmåner. En dylik kontroll förefaller närmast ogörlig om parternas ansökningar handläggs av olika nämnder. Ett införande av förslaget skulle med andra ord inte i sig innebära någon minskad arbetsbörda för nämnderna utan snarare tvärtom. Det kan starkt ifrågasättas om nämnderna har någon möjlighel att klara av dessa arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Nämnden vill också ifrågasätta humvida inte ett genomförande av förslaget kommer alt leda till icke obetydliga kostnadsökningar för det allmänna. Erfarenheten har visat att i bodelningsärendenas inledningsskede såväl klienten som ombudet ofta är optimistiska om att kunna slutföra angelägenheten utan att behöva anlita en bodelningsförrätlare och därför begära att biträdesförmänen skall ingå. Nämnderna torde i denna situation svårligen kunna underlåta atl bifalla en begäran om biträdesförordnande. Erfarenheten har emellertid också visat atl optimismen inte sällan varit felgrundad -ofta beroende på emotionella men också på sakliga fakiorer - och att en bodelningsförrätlare måste begäras förordnad. I angivna situation kan man räkna med att framställning görs atl även kosinaden för förrättningsmannens anlitande skall ingå som förmån i den beviljade rättshjälpen. Med hänsyn till att denna förmån enligt nuvarande lag ingår som ett obligatorium ligger det nära till hands atl nämnderna anser sig föranlåtna att bifalla även denna framställning oaktat att biträdesförmånen redan ingår. Det är enligt nämndens uppfattning nämligen mindre svårmotiverat och i viss mån mindre stötande alt med nuvarande konstruktion av systemet avslå en begäran om biträdesförordnande än vad det kan förväntas bli att säga nej till att en bodelningsförrättares kostnad skall ersättas av allmänna medel.

Prop. 1978/79: 90 349

Nämnden anser alltsä att utredningens förslag kan vara ägnat all leda lill alt beviljad rättshjälp för bodelning i framtiden i ökad utsträckning kommer all omfatta båda formerna av förmåner. Nämnden vill understryka att möjlighet finns alt i viss män lillgodose de behov ulredningen velat tillmötesgå med sill förslag redan inom nu gällunde system. För del förslu finns ju trots allt möjlighel atl få ett biträde förordnat - något som för övrigt inte är alldeles ovanligt - och för det andra skulle syftei lill stor del uppnås med en liberalare tolkning från de allmänna domstolarnas sida av möjligheterna all i äklenskapsskillnadsmålen ersätta biträdena för urbete med bodelning inom ramen för skillnadsmålet. Nämnden anser på anförda skäl atl anledning saknas att ändra nuvarande regler för allmän rättshjälp i bodelningsärenden och avstyrker utredningens förslag.

5.1.6   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Utredningens förslag innebär, atl den rättssökande i normalfallet skall medges valfrihet mellan biträdesförmån och skiftesmannaförmån.

Nuvarande system har utan tvekan sina brister. De problem som uppkommer vid en bodelning kan vara sä komplicerade och de motsättningar som finns mellan makarna så svåra, att vardera maken kan ha ett uttalat behov av alt ha ett biträde vid sin sida vid bodelningen. Nuvarande regelsystem medges endast i undantagsfall alt bilräde förordnas.

Skiflesamannaförmånen har getts slarkl företräde. Som utredningen konstaterat, tenderar bodelningsärenden att bli dyrbara. Dessa ärenden är känsliga. Personliga motsättningar mellan de inblandade parterna medför icke sällan alt ärenden av detta slag tar lång tid och blir kostnadskrävande. Med hänsyn till det allmännas intresse av att kostnaderna för den allmänna rättshjälpen hålls på en rimlig nivå ifrågasätter rättshjälpsnämnden om en ytterligare utvidgning av möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp är befogad. Ansökningar om allmän rättshjälp för bodelning är vanligt förekommande. Det kan därför förväntas att avsevärda fördyringar blir följden av en liberalisering av möjligheterna att erhälla allmän rättshjälp. Fråga är, om nuvarande system verkligen är förenal med sädana brister, att det är ett samhällsintresse, att förmånerna utvidgas på det sätt utredningen föreslår. Rätlshjälpsnämnden ifrågasätter, om det inte finns områden ifråga om vilka det ler sig mer angeläget med en utvidgning av möjlighetema att få allmän rättshjälp. Della är så mycket mer fallet som det nuvarande systemet fungerar tillfredsställande.

5.1.7   Rättshjälpsnämnden i Malmö

Utredningen föreslår att möjligheterna att få allmän rättshjälp i bodelningsärenden skall utökas. En ganska betydande restriktivitet skulle dock fortfarande råda. Nämnden vill som sin mening uttala att det kan starkt ifrågasättas om det finns anledning att vara mera restriktiv vid bedömningen av behov av allmän rättshjälp i bodelningsärenden än i andra ärenden. Bodelning är för många människor en viktig rättslig angelägenhet och det är fel att tro att behovet av rättshjälp här är mindre påtagligt än eljest. Gifter-målsbalkens regler om bodelning är inte lättillgängliga och ingår inte i var mans kunskapsförtåd. Risken för rättsförluster för den som inte får rättshjälp är inte obelydlig.

Mot förslaget i övrigt har rättshjälpsnämnden ingen erinran. Sedan reformen om ersättning för skiftesman vid bodelning genomfördes 1976 har lill nämnden gjorts uttalanden från advokathåU, som genomgående tyder på atl prioriteringen av skiftesman inte stämmer överens med det förfaran-

Prop. 1978/79:90 350

de i bodelningsärenden som tillämpas i praktiken. Det finns därför anledning tro atl förslaget om valfrihet mellan biträde eller skiftesman — utan prioritering av den senare - kommer att medföra en smidigare handläggning av dessa ärenden. Rättshjälpsnämnden räknar inte heller med ökade kostnader till följd av det nya systemet, i varje fall inte i någon större omfattning eller på längre sikt. Det har sagls att skiftesman har möjlighet alt tvångsvis skifta boet. Erfarenheterna hos nämnden visar emellertid att det endast i undantagsfall förekommer tvångsskifte. Som utredningen påpekat kan nämndema genom att utöva en effektiv kostnadskontroll håUa kostnaderna för biträdes arbete med bodelningar nere.

Problem kan möjligen uppstå om båda parter söker allmän rättshjälp för bodelning och har olika önskemål beträffande frågan om biträde eller skiftesman skall förordnas. Rättshjälpsnämndema får i sådana fall noggrant pröva vilken förmån som är lämpligast.

5.1.8   Rättshjälpsnämnden i Göteborg

Nuvarande regler för erhållande av rättshjälp vid bodelning är i vart fall i sin lillämpning alllför restriktiva. Det är i hög grad angeläget atl bestämmelsema ges en annan och mer liberal utformning. Det finns inte något bärande skäl för att just rättshjälp vid bodelning skall ges en särställning. Rättshjälp bör i sådana ärenden kunna erhållas efter samma bedömande som i vilket annat rättshjälpsärende som helst.

5.1.9   Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

Förmånema vid bodelning i anledning av äktenskapsskiUnad och boskillnad föreslås på nytt ändrade. Det nu framlagda förslaget har fördelen atl ge valfrihet beiräffande formen för den beviljade rättshjälpen. Det kommer därför sannolikt alt bli vanligast alt partema biträds av egen jurist i första hand. Denna situation ter sig i allmänhet som den mest logiska fortsättningen på äktenskapsskillnadsärendet. Om biträdena inte lyckas ena partema, kan man undantagsvis få anlita även skiftesman för allmänna medel. Skiftesmannakostnaden kommer säkerligen atl bli måttlig, eftersom det kan förutsättas att partsbilrädena renodlat tvistefrågorna. Den föreslagna konstruktionen har utsikter att fungera tUIfredssläUande. Kostnadsökningen bör bli måttlig. - Nämnden tillstyrker förslaget i denna del.

5.1.10            Rättshjälpsnämnden i Umeå

Rättshjälpsnämnden var i sitt yttrande över rättshjälp för skiftesman vid bodelning (Ds Ju 1975:15) skeptisk till regeln om alt skiftesman skulle vara den förmån som prioriterades inom rällshjälpssyslemel framför biträdesförordnande. Emellertid har enligt nämndens mening systemet fungerat synnerligen väl och nämnden kan för sin del ej finna anledning alt ändra lagen i del avseendet, vilket utredningen föreslagit. Skiftesman är ett effektivare, snabbare och billigare alternativ och bör därför för att undvika kostnadsökningar för det allmänna priorileras som förmån. Efiersom del arbete bilräde i äktenskapsskiUnad lägger ner i bodelningsfrågan ej sällan är ringa, då bodelning i och för sig är annan angelägenhet, anser nämnden i motsats tUl ulredningen inte denna omsländighel ha relevans ur kostnadssynpunkt. Om biträden förordnas primärt torde del i praktiken bli svårt att vägra rättshjälp för skiftesmannakostnader, när biträde uppger alt förhandlingama strandat och saken ej kan klaras av utan skiftesman.

Prop. 1978/79:90 351

5.1.11 Domstolsverket

För att rällshjälp skall beviljas vid bodelning krävs enligt gällande bestämmelser all boet är i något hänseende komplicerat. Domstolsverket delar utredningens uppfattning att det kravel bör bibehållas.

Reformen den 1 januari 1976 innebar att rättshjälp vid bodelning skulle omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman. Samtidigt begränsades möjligheten att dessutom erhålla biträde till fall där särskilda skäl förelåg. Lagstiftaren prioriterade med andra ord skiftesman. Anledningen härtill var bland annat att det kunde antas bli effektivare, snabbare och billigare med skiftesman än med biträde.

Utredningen har stannat för att lagstiftaren bör vara neutral i valet mellan bilräde och skiftesman; parterna skall själva fä välja vilken förmån de vill ha. Båda förmånerna skall dock få utgå bara om särskilda skäl föreligger. Domstolsverket kan i denna del inte instämma i utredningens uppfattning. Anledningen härtill är följande.

Det lorde vara rikligt som ulredningen påpekat atl prioriteringen av skiftesman inte överensstämmer med del i praktiken vanliga förfarandet vid bodelning. Enligt domstolsverkels uppfattning är del därför sannolikt atl utredningens förslag kommer atl leda tUl att biträdesförordnande begärs i flertalet bodelningsärenden där rättshjälp kan komma i fråga. Visar det sig därefter att det inte går alt komma överens om bodelningen krävs, som lidigare nämnts, särskilda skäl för alt förmånen av skiftesman skall ingå i rättshjälpen. Del ftnns därför en påtaglig risk för all biträdena alltför länge försöker förlika partema. Biträdena kommer att pröva alla länkbara möjligheter till uppgörelse innan begäran om skiftesman lämnas in till rättshjälpsnämnden. I det lägel torde nämndens möjlighet att vägra skiftesman vara mycket liten; en skiftesman blir i den uppkomna situationen det biUigaste altemativet. Möjligheten att via prutningar i biträdenas konstnadsräkning-ar kommer tillrätta med problemet lorde vara myckel små. Enligt domstolsverkets mening kommer alltså "särskilda skäl" att anses föreligga i så gott som samtliga de fall där biträde först förordnats och där del senare visar sig att bodelningen inte går atl lösa med hjälp av bara bilräde. Om däremot skiftesman först förordnats får "särskilda skäl" en annan styrka. Skiftesmannen har ju alltid möjlighet att lösa sin uppgift genom ett tvångs-skifte. Enligt domstolsverkets mening kan den av utredningen föreslagna lösningen därför inte sägas vara neutral i valel mellan biträde och skiftesman; förslaget prioriterar biträde.

Ulredningen har ansett alt det inte är självklart att kostnadema för skiftesman blir lägre än kostnadema för biträde. Med hänsyn lill vad domstolsverket ovan anfört torde en avsevärd kostnadsökning bli en följd av utredningens förslag.

Domstolsverket anser alltså att den nuvarande prioriteringen av skiftesman bör bestå. Även i fortsättningen bör särskilda skäl föreligga för atl bilräde skall förordnas. Enligt domstolsverkets mening bör dock i motiven en viss uppmjukning ske beiräffande kravet på särskilda skäl. Det kan sålunda ifrågasättas om inte biträde bör förordnas för make när andre maken har eget biträde.

Advokaten Sven-Inge Söderberg är skiljaktig och anför atl parterna på sätt föreslås i 20 § RHL medgives rätt att själva välja vilken förmån de vid bodelning önskar i valet mellan biträde och skiftesman.

Förslaget kommer väl alt prioritera valel av biträde framför skiftesman för att därigenom kunna tillvarataga den icke obetydliga insikt om boet

Prop. 1978/79:90 352

som partsbilrädena erhållit under arbelel med äkienskapsskillnuden resp. boskillnaden. 1 flertalet fall torde bodelningsärende kunna sltitförus inom sex limmar. För undvikande av påtalade risker för all bilrudcna skulle komma att draga ul på handläggningen för all "pröva allu länkbara möilig-heler lill uppgörelse innan begäran om skiftesman lämnas in lill rätlshjälpsnämnden" synes mig därför den begränsningen kunna göras vid förordnande av biträde i bodelningsärendc att biträdets rätl atl arbeta med bodelningen begränsas lill sex timmar, varefter han hur all underställa rätlshjälpsnämnden frågan om förordnande av skiftesman för möjliggörande av tvångsskifte eller rätt för biträdel all slulföra ärendei dä enighel i och för sig föreligger mellan makarna men vissa redovisade ålgärder kvarstår innan ärendet kan slutföras. Det skall givetvis vid förordnande av skiftesman också åligga biträde atl till skiftesmannen överlämna verkställd uppteckning av boel liksom atl redogöra för i vilka avseenden skiljaktig mening föreligger mellan makarna så att skiftesmannen snabbt kan slulföra ärendet.

5.1.12 Allmänna advokatbyräkommittén (1977:11)

Även den föreslagna regeln om atl skiftesman inte längre skall vara den prioriterade förmånen vid rättshjälp i bodelningsärenden bör gagna de allmänna advokatbyråerna. Advokaterna där kommer i större ulsiräckning än nu att kunna ålaga sig också handläggningen av de klienters bodelningsärenden som de bilrätt i skillnadsprocess. Eftersom de allmänna advokal-byråemas ärendestruktur är starkt präglad av skillnadsmäl, kommer den nya regeln att ge byråema ett vissl tillskott av ärenden, där advokaterna p.g. a. sin bakgrundskunskap kan gripa sig an problemlösningen tidigare än i andra nya ärenden. Det blir alltså ett effektivare utnyttjande av juristresurserna.

5.1.13  Sveriges advokatsamfund

Hur rättshjälpen skall utformas vid bodelning — främst efter äktenskapsskillnad - för alt motsvara de ambitioner i fråga om juridiskt bistånd som präglar rättshjälpslagstiftningen i övrigt har länge diskuterats. Samfundet konstaterar att denna fråga kan anses genom förslaget vara löst på ett godtagbart sätt under förutsättning att tolkningen av begreppei särskilda skäl (20 §) inte blir restriktiv. Härvid beaktar samfundet all bodelningen många gånger för den enskilde framslär som mera beiydelsefull och intrikat än de egentliga skilsmässofrågorna, där rättshjälpsbehovel är bättre tUIgodosett.

Samfundet vill i detta sammanhang beröra frågan om kostnaderna för sådan uppteckning av tillgångar och skulder som avses i 9 kap. 9 § och 11 kap. 12 § giftermålsbalken. I rättstillämpningen förekommer i vart fall tveksamhet huruvida den person som av rätlen förordnats jämlikt 11 kap. 12 § giftermålsbalken kan tillerkännas ersättning enligt rällshjälpslagen för sitt arbete. Kostnaden har av domstol ansetts inte utgöra sådan kostnad för bevisning eller annan ersättningsgill kostnad enligt 9 § rällshjälpslagen som kan utgå på grund av beviljad rättshjälp för äktenskapsskillnad. Inte heller har kostnaden ansetts kunna utgå i senare beviljad rättshjälp för bodelning, eftersom kostnaden uppkommit i äktenskapsskillnadsmålei och alltså innan rättshjälp för bodelning ens kan beviljas. Det kan många gånger vara av väsentlig betydelse för make att få lill stånd sådan bouppteckning som nu avses. Möjligheten härtill är dock i det närmaste spolierad, om maken inte har egna medel alt själv betala boupptetkningsförrättaren med.

Prop. 1978/79:90 353

Samfundet vill därför föreslå att möjlighet beredes - genom ändring av förfallningslexlen i 13 § - atl av allmänna medel tillerkänna bouppleckningsförrällare ersättning i nu angivna båda fall.

5.1.14 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Della insiilul har enligi föreningens uppfattning i det hittillsvarande rällshjälpssyslemel blivit alldeles för styvmoderligt behandlal. Man har uppenbarligen inte satt sig in i de svåra problem en bodelning nu kan medföra. Det skall också klart utsägas, att de rättssökande inte förstår varför denna fråga behandlas på delta sätt.

Föreningen vill med bestämdhet förorda all allmän rällshjälp skall kunna erhållas som i vilket annat ärende som helsl.

Enligi nuvarande praxis kan rättshjälp ej erhållas, om bodelningen endasl avser lösöre eller mindre skulder. Man har därvid inte tillräckligt beaktat

1) aU bodelningen ofta omfattar hyresrätt lill lägenhet och eventuellt överförande av sådan rätl,

2) att det i fråga om ogifta samboende och i fall där giftorätt är utesluten genom äktenskapsförord eller dä utländsk rätt är tillämplig går bra all få allmän rättshjälp,

3) att bodelning inte kan erhållas med hjälp av småmålslagen,

I det fall bodelningslvisten endast rör mindre värden torde man kunna förutsätta, all skiftesmannen snabbi kan fatta beslut, varigenom kostnaderna hålls nere.

Då man överväger de ekonomiska konsekvenserna från samhällets synpunkt, bör beaktas att många av de mindre bemedlade i stället för att få ut egendom genom bodelning, nödgas begära socialhjälp för att kunna inköpa nödvändiga inventarier.

Den inställning, som intas i nu gällande praxis, gynnar den rike men missgynnar den fattige. För den senare är det av stort personligt intresse att kunna få ut möbler eller all få hyresrätten sig tillerkänd, men för detla saknas möjligheter.

Det skall även påpekas, att det biträde som hjälpt klienten med skilsmässa har omfattande kunskaper om dennes ekonomiska förhållanden. Bilrädet bör därför få bevilja allmän rättshjälp enligt huvudregeln och arbeta upp lill 6 timmar. Fråga om allmän rättshjälp för tid därefter bör avgöras av rättshjälpsnämnd, varvid nu rådande stränga restrikliviiel bör minskas. Skiftesman bör alltid förordnas och ersättas av rältshjälpsnämnd.

5.1.15 Hyresråden Frans-Gösta Svanberg och Jan Bergendai

Undertecknade, hyresråden Frans-Gösta Svanberg och Jan Bergendal vid hyresnämnden i Malmö, brukar av Malmö tingsrätt förordnas atl förrätta bouppteckning och bodelning i anledning av äktenskapsskUlnad. Vi är därför insatta i de frågor som är förbundna med behovei av rättshjälp vid bodelning och vill med anledning därav avgiva följande yttrande.

Behovet av rättshjälp

De nu gällande reglerna om rättshjälp vid bodelning tillkom 1.1.1976. I 9 § andra stycket rällshjälpslagen stadgas att kostnad för rättshjälp är bl. a. den rättssökandes kostnad för skiftesman som förordnals alt verkställa bodelning. I 19 § tredje stycket stadgas att biträde får förordnas i bodelningsärende endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makamas för-

23   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 354

hållanden eller boets beskaffenhet. Den grundläggande förutsättningen för beviljande av rättshjälp är den allmänna regeln i 6 § alt allmän rättshjälp får lämnas fysisk person i rättslig angelägenhet om han behöver sådant bistånd. Någon särskild restriktivitet vad gäller beviljande av rättshjälp för bodelning är således inte föreskriven i lagtexten; av lagen framgår endast att skiftesman prioriterats framför bilräde, efiersom biträde får förordnas bara om särskilda skäl föreligger. 1 förarbetena (prop. 1975/76:47) göres emellertid vissa inskränkande uttalanden. Det sägs (sid. 40) att det huvudsakliga tillämpningsområdet för rättshjälp blir fall där fastighet, rörelse eller annan mera svårskiftad egendom ingår i boet. Andra omständigheter kan ibland motivera rättshjälp, t.ex. tillämpning av jämkningsregeln i 13 kap. 12 a § giftermålsbalken eller förekomsten av tvistiga vederlagsfrågor.

Det angivna motivuttalandet har enligt vår mening på ett olyckligt sätl kommit atl prägla praxis. Rätlshjälpsnämnden i Malmö beviljar enligt vår erfarenhet praktiskt taget aldrig rättshjälp i andra fall än när faslighet, rörelse eller någon gång bostadsrättslägenhet ingår i boel. Förekomsten av fastighet, rörelse eller bostadsrätt ger emellertid dåligt uttryck för de fall då behov av rättshjälp verkligen föreligger. Andra fall kan vara de i motiven nämnda, då den särskilda jämkningsregeln eller tillämpning av veder-lagsreglema är aktuell, Rätlshjälpsutredningen anser (s. 159 n-160) att även en rad andra förhållanden bör tillmätas stor betydelse vid prövningen. Som exempel nämner man att fordringar eller skulder av skilda slag ingår i boet, att avbetalningsgods av större värde ingår eller atl enskild egendom eller försäkringar finnes. Vi vill helhjärtat instämma i dessa uttalanden av utredningen och kommer i det följande att belysa vår ståndpunkt i denna fråga. Samiidigi vill vi framhålla att förekomsten av en fastighet ingalunda alltid gör bodelningen komplicerad. Fasligheten kan t. ex. vara en villa i gruppbebyggelse, vars värde är relalivi läll alt fastställa. 1 dessa fall är dessutom makamas ekonomiska ställning ofta sådan alt behovet av rättshjälp inte är särdeles stort. Vi anser alltså atl rättshjälp bör beviljas efter en betydligt friare prövning än den rättshjälpsnämndema nu anser sig kunna göra.

En i praktiken ofta förekommande situation är följande: En make har, kanske mer eller mindre handgripligen av den andre maken, tvungits att lämna hemmet och har kanske bara fått med sig ett fålal personliga tillhörigheter. Den make som bor kvar motsätter sig bodelning. Maken anser sig kanske ha rätl till detta för atl han utsatts för personliga oförtätler av den andre maken, för att denne underlåtit atl bidraga till familjens försöjning, på grund av gamla skuldförhållanden e. d. I dessa fall är bodelningen som regel inte komplicerad i den meningen all svårvärderad egendom ingår. Oftast består boet av lösöre och möjligen en bil eller en insatslägenhet. Komplikationen ligger i makamas eUer den ena makens inställning till själva bodelningen. Alt få lill stånd en uppgörelse i godo är oftast meningslöst, och biträdena i äktenskapsskillnadsmålen inser snart att bodelningsförrätlare måsle förordnas. Denne har alt med ledning av makamas motstridiga uppgifter och anspråk söka göra en så rättvis delning som möjligt. Arbetet kan många gånger bli tidskrävande och därför dyrbart. Om nu den make som söker bodelning inte har råd att stå för sin del av kostnaden blir hell enkelt resultatet att bodelning inte kan förelagas. Maken får alltså inte sin rätt. Det säger sig självt att detla inte är tiUfredsställande.

Det förekommer ofta all en av makama gör gällande skuld tiU föräldrar eller andra anhöriga under det att den andre maken hävdar att inget verkligt skuldförhållande föreligger. En annan liknande situation är alt en av

Prop. 1978/79: 90 355

makarna påstår företrädesrätt vid delningen lill viss egendom med påslående atl den är gåva från anhöriga. Sådana förhållanden kan vara svåra att reda ut, och utgången av Ivislen kan vara betydelsefull för parterna, framför allt sedd i relalion lill de blygsamma ekonomiska villkor parterna ofta lever under. Behov av rällshjälp föreligger således ofta i dessa fall.

Andra komplicerade bodelningsfall kan vara sådana, där del gäller all faslsiälla vad som är enskild egendom och vad som är gifiorällsgods och om förkovran skett av enskild egendom. Avgörandet av sådana frägor har i regel stor betydelse för det ekonomiska utfallet av bodelningen. Detla gäller också när ena maken hävdar rätt till vederlag enligt 13 kap. 6 § giftermålsbalken, t. ex. med påslående att andra maken spelat bort egendom eller avhänl sig egendom lill anhöriga. Bodelningen blir i dessa fall närmast alt jämföra med en rättegång i första instans och behovei av rättshjälp detsamma som i en rättegång.

Sammanfallningsvis anser vi alt rättshjälp för bodelning skall kunna beviljas utan annan inskränkning än den som nu stadgas i 6 § rättshjälpslagen och skall vara oförändrad enligt 1 § förslaget lill ny lag, nämligen all behov föreligger av rättshjälp. Atl i en enkel formel angiva när behov föreligger är inte möjligt. Rättshjälpsnämndema bör kräva att redogörelse för det påstådda behovet ordentligt lämnas i ansökningshandlingen, och de bör i störte utsträckning än nu rälla sig efter detta. Om skiftesman förordnats, bör betydelse tillmätas vad denne har atl säga i fråga om behovet av rättshjälp. Rättshjälpsnämndens omsorg bör inte i försia hand gälla statskassan. Målet för nämndens verksamhet bör vara alt rättshjälp skall beviljas när sådan verkligen behövs.

Rättshjälp för biträde eller skiftesman

Vi inslämmer i vad utredningen anför på sid. 160 om del praktiskt vanliga förfarandet vid bodelningar. Det är vanligt och ocksä lämpligt all biträdena i äktenskapsskillnadsmålei påbörjar arbetet med bodelningen och fortsätter della så långt som möjligt. När del visar sig all de inte kan åstadkomma en uppgörelse i godo anlitas skiftesman. Denne behöver i regel då inte göra arbetet med bouppteckning och delning från början utan kan begränsa sill arbele till avgörande av beslämda tvistefrågor. Han kommer alltså att fungera som en domare i försia instans. Vi tillstyrker utredningens förslag atl rättshjälpsreglema konstrueras så att de inte motverkar denna naturliga gång. Vi tillstyrker därför den ifråga om prioriteringen neutrala regel, som utredningen framlägger i 20 §. Mera tveksamma är vi om båda förmånema tillsammans skall fä utgå bara om särskilda skäl föreligger. En sådan inskränkning kan komma alt tolkas alltför restriktivt. Om biträden förordnats men dessa misslyckas med att få till stånd en uppgörelse, får bodelningen inte avstanna därför att rättshjälp för skiftesmans arbete inte kan beviljas. Om biträdena påvisar alt de gjort vad de kan, att bestämda tvistefrågor återstår och att en eller båda av makarna har behov av rättshjälp för alt bekosta skiftesmansarbete, bör rälishjälpen omfatia kostnaden för skiftesmannen.

Kostnad före ansökan om rättshjälp

Enligt 20 § nu gällande lag och 29 § förslaget får ersättning till advokat avse även kosinad som uppkommit före ansökan om rättshjälp, om ansökan gjorts ulan oskäligt dröjsmål. Denna regel bör utsträckas alt gälla även ersättning till skiftesman. Motivet härför är följande.

När någon av oss erhåUit förordnande som skiftesman brukar vi kalla

Prop. 1978/79:90 356

parterna till sammanträde. Konstateras del därvid alt en eller båda av makarna bör vara berättigad till rättshjälp anmodar vi dem att ansöka därom. Vid det fortsatta sammanträdet går man igenom vad som finns i boet och vilka tvistefrågor som föreligger i syfte att driva delningsfrågan så långt som möjligt och eventuellt slutföra den. Men ersättning för detta arbete kan inte utgå enligt rällshjälpslagen. Skiftesmannen får därför avbryta arbetet sä snart han konstaterat att del finns anledning alt söka rättshjälp eller också försöka få ul ersättning av parterna själva. En tredje utväg är att skriftligen eller telefonledes uppmana makama att söka rättshjälp innan de kallas lill sammaniräde. Åven detta är emellertid en dålig lösning med hänsyn lill all ulredningen av boel och ulredningen av makamas ekonomiska förhällanden hör nära ihop och det dessutom enligt nu tillämpad praxis hos rältshjälpsnämnden i ansökan om rättshjälp för bodelning gäller att ange vilka särskilda skäl som finns.

Rättshjälp för bouppteckning

Enligt 13 kap. 1 § giftermålsbalken i dess lydelse före 1.1.1974 skulle bodelning förrättas redan i anledning av hemskillnad. Genom den nya lagstiftningen om äktenskapsskillnad försvann institutet hemskillnad, och bodelning kan nu förutom vid makes död endast förtättas i anledning av boskillnad eller äktenskapsskillnad. Delta innebär när betänketid förekommer atl bodelningen måste vänta minst sex månader till efter äktenskapsskillnaden. Bodelningsproblemen aktualiseras emellertid redan vid ansökan om äktenskapsskillnad. Visar det sig atl dessa problem är svårlösta, brukar biträdena i äktenskapsskillnadsmålet jämlikt 11 kap. 12 § giftermålsbalken ansöka om rätlens förordnande för någon alt uppteckna makarnas tillgångar och skulder. Det förutsätts alt denne person efter äktenskapsskillnaden om så behövs skall förordnas lill bodelningsförrätlare. Arbetet med bouppteckningen är naturligtvis nära förbundet med den kommande delningen och går i själva verket inte all skilja från denna. Ofta kan bouppteckningsförtättaren åstadkomma en uppgörelse i godo om hur delningen skall gå till. Denna uppgörelse får sedan bekräftas efter äktenskapsskillnaden. Den har kanske då redan verkställts.

Bouppteckningen skall avse förhållandena då lalan väcktes, alltså ske per den dag, då ansökan om äktenskapsskillnad inkom till rätten. Det är därför angeläget atl arbetet med bouppteckningen kommer igång så snart som möjligt. Ju längre liden går, desto svårare blir det atl faslställa förhållandena pä bouppleckningsdagen och desto mera invecklade avräkningar blir det för tiden mellan bouppteckningsdagen och delningsdagen.

Rättshjälpslagen anses f n. inte medge att rättshjälp utgår för boupp-feckningsförrältarens arbete. Som framgår av vad som förut sagts är delta en brist. Bouppteckning enligt II kap. 12 § giftermålsbalken kan inte jämföras med bouppteckning efter dödsfall, som ingår bland vad utredningen (sid. 131 ff) betecknar massärenden. Förutsättningama för rättshjälp bör vara desamma som vad gäller rättshjälp för skiftesman. Vi anser därför atl 13 § andra siycket 7. i förslaget bör gäUa skiftesman eller bouppleckningsförrällare enligt 11 kap. 12 § giftermålsbalken. I 20 § andra slyckel bör stadgas att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman eller bo-uppteckningsförtällare enligt 13 § andra siycket 7, 17 § första stycket 5. bör i konsekvens härmed innefatta fall, då den rättsliga angelägenheten avser bouppleckning enligt 11 kap. 12 § giftermålsbalken eller bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.

Prop. 1978/79:90 357

5.2 Kostnad för privat sakkunnig

5.2.1   Bostadsdomstolen

Bostadsdomstolen har i sak ingen erinran mot förslaget i denna del (28 §). Vissa lolkningssvårigheter kan emellertid uppstå om vad som skall förstås med "mindre omfattande" resp. "mer omfaitande" utredning. Betänkandet är högst lapidariskt härvidlag. Klargörande motivuitalanden bör göras i det kommande lagförslaget.

5.2.2   Göta hovrätt

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag angående ersättning till privat sakkunnig och befrielse från vissa expeditions- och exekulionsavgifter samt lämnar vad utredningen i övrigt anför i rubricerade avsnilt utan erinran.

Beträffande ersättning till privat sakkunnig vill hovrätten emellertid föreslå följande ändringar. Beslul om utredning av enklare beskaffenhet bör i de fall rättshjälp beviljals utan att biträde förordnats meddelas av de i 28 § 2 SI. 2 p. angivna myndighelerna, om den rättsliga angelägenheten handläggs vid någon av dessa, och inte, såsom utredningen föreslår, av rältshjälpsnämnden. Vad angår de mer kostnadskrävande utredningama bör finnas möjlighet för den beslutande myndigheten att ange utredningens inriktning och omfattning. Eventuellt bör också sökanden vara skyldig att lämna uppgift om bl. a. beräknad utredningskostnad. Bestämmelser i dessa avseenden bör lämpligen intagas i rättshjälpsförordningen.

5.2.3   Göteborgs tingsrätt

Vad avser frågan om ersättning för privat sakkunnig vill tingsrätten fästa uppmärksamheten på svårigheten atl här kontrollera kostnadsutvecklingen. Bestämmelser om någon form av "kostnadslak" för utredning av enklare beskaffenhet bör lämnas.

5.2.4   Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Utvecklingen har visat att en viss kontroll av möjligheten för ett biträde all beslula om uiredning är nödvändig. Rättshjälpsnämnden har därför i princip ingen erinran mot förslaget. Däremot kommer naturligtvis frågan atl uppstå vad som skall avses med begreppei "mindre omfattande utredning". För all undvika oklarheter och inte minst underhandsförfrågningar föreslår nämnden införandet av en beloppsgräns varvid basbeloppet synes vara lämpligt relalionsobjekt. Nämnden vill tillråda att gränsen inte sätts alllför lågt och föreslår för sin del atl ett belopp motsvarande 1/3 av aktuellt basbelopp anges som gräns för den sammanlagda kostnad beträffande uiredning som ett biträde eller skiftesman äger föranstalta om. Utredningens förslag att ett biträde skall kunna föranstalta om utredning även om angelägenheten redan är föremål för domstols behandling är beaktansvärt och föranleder ingen erinran från nämndens sida. Vid angivna förhållande föranleder utredningens förslag att domstolen m.fl. myndigheter då skall besluta om mera omfattande utredningar inte heller någon erinran. Prakliska skäl talar i stället för förslaget.

5.2.5   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Rättshjälpsnämnden ifrågasätter, om den modell som utredningen tänker sig vid tillämpningen icke skulle kunna leda till mindre önskvärda resultat. En av hörnstenarna i rättshjälpslagsliftningen är, alt biträdet själv-

Prop. 1978/79: 90 358

ständigt tankes sköta det uppdrag han fåll av sin klient. Denna självständighet har gång på gäng poängterats, såväl i molivullalanden som i olika kommentarer. I Arrfelts kommentar lill rättshjälpslagen, 2 uppl. s. 121, finns till och med utlalal ell förbud för rätlshjälpsnämnden alt på biträdets önskemål lämna förhandsbesked i ena eller andra riklningen. Även i nu föreliggande utredning har vikten av atl biträdets självständighet vidmakt-hålles, ja t. o. m. utvidgas, poängterats. Om utredningens förslag i nu ifrågavarande avseende genomföres torde det innebära en knäck för biträdels självständighet. Förslaget lorde också leda till att mål där ena eller båda parterna har allmän rättshjälp av domstol handläggs på ett annal sätt än andra mål, någoi som i andra sammanhang ansetts mindre önskvärl. En prival uiredning av det slag varom här är fråga är dessutom ett vapen av vital betydelse i ifrågavarande ivisl. För det bilräde som är mån om sin klients bästa torde del därför te sig oacceptabelt att bringa lill myndighels kännedom vilken utredning han tänker vidta med ty åtföljande risker atl moiparlen får kännedom om efter vilka riktiinjer han länker arbeta.

Rättshjälpsnämnden vill inte föra fram något eget förslag i detla avseende. Nämnden anser dock att hithörande spörsmål bör uppmärksammas i den allmänna översyn av rättegångsbalken som påbörjats och ifrågasätter om inte lösningen av hithörande frågor bör anstå tills vidare,

5.2.6   Rättshjälpsnämnden i Malmö

1 yttrandet över DON:s promemoria förordade rättshjälpsnämnden atl ersättning för privat sakkunnig skulle utgå av allmänna medel även om uppdraget utförts efter del talan väckts vid domstol samt att denna ersättning skulle beslämmas av domstolen i en där anhängig rättegång. Nämnden pekade också på behovet av kostnadskontroll och föreslog möjlighet för rättshjälpsnämndema alt få sätta ett visst högsta belopp för utredningskostnader.

Utredningen synes mena all det för en effektiv kostnadskontroll är tillräckligt med regeln att biträdet hos rättshjälpsnämnd eller domstol måsle begära tillstånd lill mer omfatlande utredning. Rätlshjälpsnämnden ifrågasätter om man inte bör gå ett steg längre. Utredningskostnadema har i många fall visat sig uppgå till mycket höga belopp. För atl förhindra att kostnaderna blir alltför höga i jämförelse med ivisteföremålets värde bör därför beslutande myndigheter ges möjlighet alt sätta ett visst tak för utredningskostnaderna.

1 övrigt ansluter sig rättshjälpsnämnden till förslaget i denna del med anmärkning atl härigenom nya och svåra uppgifter anförtros rättshjälps-nämnderna.

5.2.7   Rättshjälpsnämnden i Göteborg

Nämnden tillslyrker all kosinad för privat sakkunnig införes som förmån vid allmän rällshjälp men ställer sig tveksam till det föreslagna förfarandet.

En för parten viktig skillnad mellan privat sakkunnig och sådan sakkunnig som nämnts av rälien är att parten disponerar över den private sakkunniges utlåtande, något som inte är fallet beträffande rättens sakkunnige. Orsak lill atl inhämtat utlåtande inte åberopas kan exempelvis vara alt detta visar sig ge stöd för motpartens talan. Enligt utredningens förslag skaU beslut om mera omfattande utredning i vissa fall fattas av domstol eller myndighet. Även ersättning för utlåtande skall fastställas av domstolen eller myndigheten. Den föreslagna ordningen får förutsättas innebära att

Prop. 1978/79:90 359

part alltid mäste ingiva den private sakkunniges utlåtande för att domstolen skall kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Delta torde bli fallet även när parten valt alt inte åberopa utlåtandet i målet, vilkel måste le sig otillfredsställande för parten. För att undvika denna olägenhet förordar nämnden atl advokaten även i fortsättningen ges räll att besluta om utredning samt atl rättshjälpsnämnd fastsläller ersättning härför.

5.2.8   Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

Möjligheterna att anlita prival sakkunnig föreslås av utredningen få den uiformning som väl närmast var avsedd med 1972 års proposiiion med förslag lill rättshjälpslag. Denna återgång torde vara motiverad av ekonomiska skäl. Såviti nämnden har sig bekant har något missbruk av gällande regler inte förekommit. Den möjlighet som biträde har att införskaffa utredning bör givetvis få en sådan utformning att parternas likställighet i en tvist kan upprätthållas. Den bör alltså inte begränsas till det förprocessuella stadiet. Svarandeparten, som kan bli övertumplad av en stämningsansökan, skulle därmed kunna betas möjlighelen alt införskaffa egen uiredning i ärendet. Inte heller är det lämpligt att utredningens art eller omfattning på förhand begränsas. Hur en bestämmelse i ämnet skall utformas vill rältshjälpsnämnden inte ta ställning till i annan mån än att dess huvudsyfte mäste vara att processande parter skall bli Ukställda i berörda avseende.

5.2.9   Rättshjälpsnämnden i Umeå

Utvidgning av de förmåner som ingår i rättshjälp på sätl utredningen föreslagit tillstyrkes. Förslaget att biträdet skall ha skyldighet att inhämta tillstånd till mer omfattande utredning finner nämnden vara utmärkt. Emellertid mäste i anvisningar eller i rättshjälpsförordning intagas bestämmelser om atl i ansökan om tillstånd till uiredning skall lämnas detaljerade uppgifter bland annat om vad man tänkt sig för utredning, vem man tänkl anlita, koslnadsförslag från utredaren och vad som skall visas. Beslutande myndighei måste för sin prövning för att hålla kostnadema under kontroU ha ordentligt med material.

5.2.10 Domstolsverket

Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag atl biträdel på egen hand skall få besluta bara om utredning av enklare beskaffenhet. Härmed lagfästs vad som enligt förarbetena till den nuvarande rättshjälpslagen kan sägas egentligen ha varit avsetl med reglema om utredning i utomprocessuell angelägenhet (prop. 1972:4 s. 259). Till ledning för bedömning av frågan av vad som kan anses vara sådan enklare uiredning bör emellertid i förarbetena till en kommande lagstiftning anges till hur slort belopp kostnaden för sådan utredning ungefärligen bör få uppgå. Om allmän rättshjälp beviljats utan att biträde förordnats skall enligt förslaget rättshjälpsnämnd besluta om mindre omfaitande uiredning. Beslut om sådan uiredning bör när angelägenheten handläggs vid någon av de i 28 § andra stycket andra punklen angivna myndighetema, i stället meddelas av sädan myndighet.

Beträffande mera kostnadskrävande uiredning föreslås att tillstånd skall inhämias av rättshjälpsnämnd, allmän domstol, förvaltningsdomslol saml vissa andra myndigheler. Utredningens förslag innebär vidare att privat sakkunnigutredning i ersättningshänseende behandlas lika med utredning i utomprocessuell angelägenhet och i förvaltningsärende. Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag även i nu berörda delar. Den föreslagna ordningen är ägnad all undanröja den bristande balans, som nu kan förelig-

Prop. 1978/79:90 360

ga mellan parter i rättegång på grund av ersättningsreglerna. De föreslagna reglerna bör emellertid i en blivande rältshjälpsförordning kompletteras med föreskrifier som kan möjliggöra en reell kontroll av utredningsbehovet och av kostnaderna. Sålunda bör i förordningen klart anges vilka uppgifter rättssökande skall lämna till tUlståndsprövande myndighet. Det kan t.ex. ifrågasättas om inte sökanden skall lämna uppgifi om beräknad utredningskostnad. Uppgift härom torde vara möjligt för sökanden atl införskaffa genom all begära anbud av den som skall medverka vid utredningen. I likhet med reglema om utredning i 5 kap. 12 § expropriationslagen (1972: 719) bör myndighet som skall ge tillstånd till utredning kunna genom direktiv ange utredningens inriktning och omfattning. Möjlighet bör vidare finnas för myndigheten att ange ett högsia belopp för utredningskostnader-

5.2.11 Sveriges advokatsamfund

I sitt yttrande 1975 över DON:s promemoria anförde samfundet pä denna punkt följande.

Beträffande kostnaden för privat sakkunnig anser samfundet alt ersättningsreglerna bör ändras på sådant sätt att privat sakkunnig kan erhålla ersättning enligt rättshjälpslagen även för arbete under processen. Det borde principiellt inte medföra någon skillnad i ersättningshänseende om den private sakkunnige anlitats före eller under processen. Medan käranden redan före målets anhängiggörande kan ha föranstallal om utredning, har svaranden måhända inte ansett sig behöva sörja för sakkunniguiredning förrän målet blivii anhängiggjort. Visserligen kan man då hemställa att rätten förordnar en sakkunnig. Därigenom skulle processen kunna komma att tillföras material som visar sig vara till nackdel för den som begärt utredningen. Genom alt påkalla rättens hjälp med förordnande av en sakkunnig berövar parten sig möjligheten atl själv bestämma över den bevisning med vilken han vill stödja sin talan. En bristande jämlikhet mellan parterna i processen kan även uppkomma om endast den ena parten fått förmånen att åberopa utlåtande från en sakkunnig som tillsatts av rälten. Man kan fråga sig, varför parten måste anlita sakkunnig före talans väckande för atl kunna få betalt för kostnaden för den sakkunniges arbele.

Vad samfundet då framförde har fortfarande giltighet. Utredningen konstaterar i betänkandet (sid. 168) att det för parten fördelaktigaste alternativet vore att, även efter det att talan väckts, tillämpa samma ordning som f.n. endasl tillämpas utomprocessuellt, innebärande rätt för biträdet att själv besluta om utredning, bl. a. anlitande av prival sakkunnig. Alt utredningen ändå förordar en annan principlösning motiveras delvis av önskemålet om kostnadskontroU. Men framför allt poängterar utredningen fördelen med den förordade lösningen, innebärande att denna skulle eliminera obalansen mellan parterna. Denna syn är emellertid riktig endasl vid en jämförelse mellan två parter som båda bygger sina processkostnader på allmän rättshjälp. Däremoi kvarstår obalansen mellan en part med allmän rättshjälp och en annan part med egna ekonomiska resurser. För atl exemplifiera detta förhållande räcker det att omnämna processen mellan ett större husbyggnadsföretag och en enskild villabyggare. Den senare parten med allmän rättshjälp kommer i ett ohjälpligt underläge gentemot entreprenören, när han måste basera sin talan på utredning vars behov förhands-granskas av rätten och vilken utredning läggs fram inför rätten och motparten utan möjlighet för parten atl sovra i materialet.

Den av utredningen föreslagna lösningen har onekligen den fördelen-

Prop. 1978/79:90 361

med sig all bilrädet inte behöver ensam bära ansvaret för sådan mera om-fallande uiredning som avses i 28 § andra slyckel förfallningsförslagei. Av ovan angivna skäl föreslär samfundel emellertid en regel av innebörd all biträdet såväl ulomprocessuelll som i processen själv får besluta om anlitande av prival sakkunnig och om övrig erforderlig uiredning. Risken för missbruk av denna relativa frihet får anses motverkad av den risk för kostnadsansvar som biträdet löper genom möjligheterna till jämkning av honom tillkommande ersättning.

Nära den nu behandlade frågan ligger den av utredningen inte behandlade frågan om möjligheter för biträde alt i sin lur anlita tekniskt biträde. Den rällssökandes behov av bistånd förutsätts bli täckt genom att del allmänna betalar kostnaderna i huvudsak för juridiskt biträde och för erforderlig utredning. Sä snart det gäller tekniskt komplicerade ärenden föreligger emellertid ytterligare ell behov av bistånd, nämligen i form av teknisk rådgivning närmasi ål del juridiska bilrädel.

Delta behov är särskilt kvalificerat i mäl av typen fastighetsbildnings-mål, mål enligt anläggningslagen, mål enligt miljöskyddslagen saml vallenmål och expropriationsmål i överinstans. Men redan i så pass "alldagliga" tvister som angående byggnadsentreprenad, bilreparation eller personskada genom maskin på arbetsplatsen kan behovet av tekniskt biträde göra sig gällande. Del kan inte ulan vidare förutsättas atl den som fyller kraven på att vara (juridiskt) biträde enligt rättshjälpslagen även har tillräckliga kvalifikationer för alt själv tränga in i de med nämnda ärendetyper sammanhängande tekniska sakförhållandena eller för att ens kunna rätt bedöma behovet av teknisk utredning i sådana fall. Behovet att anlita tekniskt biträde föreligger exempelvis under förlikningsförhandlingar, vid förberedande av stämningsansökan eller utarbetande av svaromål samt i den muntliga processen. Till skillnad från sakkunnig, som är ett bevismedel, skall det tekniska biträdet principiellt inte bidra till bevisningen utan i stället vara en rådgivarens rådgivare. Om kostnadsskäl verkar lillbakahållande för denna frågas lösning, bör man ha i minnet att anlitandet av tekniskt biträde ofta kan förenkla handläggningen genom att onödigt utredningsarbete eller onödig argumentering undviks och att anlitandet alltså i lika mån kan vara kostnadsbesparande. Samfundet föreslår därför att biträde enligt rättshjälpslagen berättigas att i sin tur anlita erforderligl tekniskt biträde och alt kostnadema härför anses utgöra kosinad för rättshjälpen.

5.2.12 Sveriges domareförbund

Domareförbundet vill avslutningsvis beröra två detaljspörsmäl.

Enligt 29 § i lagförslaget har offentligt biträde rätt till skälig ersättning föruiom för arbele och tidsspillan också för de utlägg som uppdragei krävt. I delta avseende innebär förslaget inte någon ändring i förhållande lill vad som för närvarande gäller. Begreppet utlägg ges i praxis i anslutning tUl tidigare motivuttalanden en mycket snäv räckvidd. Dämnder inbegrips sålunda i huvudsak endast kostnader som bilräde haft för resa och uppehäUe, utomprocessuell tolkning och översättning. Emellertid förekommer det stundtals mål där en advokal saknar praktisk möjlighet att utan sakkunnig hjälp nöjaktigt ulföra sin huvudmans talan. Så är t.ex. fallet med en del mål rörande medicinska förhållanden och flertalet patentmål. Del är otillfredsställande alt ett offentligt bilräde inte i sådana mål skall kunna under rättshjälpssyslemet anlita biträde av sakkunnig person vid utarbetande av inlagor och vid inslällelse vid förhandling. Domareförbundet anser att möjlighel härtill bör öppnas. Särskild prövning av behovei bör dock krävas i

Prop. 1978/79:90 362

analogi med vad som föreslagits skola gälla i fråga om sådan mera omfattande utredning varom talas i 28 § andra slyckel i lagförslaget,

5.2.13 Föreningen jurister vid Sveriges aUmänna advokatbyråer

Den föreslagna ändringen av hittills gällande, på flera sätl otillfredsställande regler tillstyrks och torde medföra önskvärda förbättringar.

5.3 Kostnad för medluig jämlikt 42 kap. 17 § RB

5.3.1   Göteborgs tingsrätt

Hovrätten för Västra Sverige har genom lagakraftvunnel beslut 14.5.1976, SÖ 78, avd. 3, förklarat att kostnad för sådan medling som avses i 42 kap. 17 § rättegångsbalken skall anses som kostnad för rättshjälpen. Domstolsverket avstyrkte bifall till besvären men överklagade ej hovrättens beslut. Beslutet har vunnit lillämpning vid domstolarna i Göteborg.

5.3.2   Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Som ulredningen konstalerar torde det "ligga i tiden" all detta institut fortsättningsvis kommer till ökad användning. Rällshjälpsnämnden delar utredningens överväganden och tillstyrker förslaget.

5.3.3   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot förslaget.

5.3.4   Rättshjälpsnämnden i Malmö

Rättshjälpsnämnden biträder förslagen.

5.4 Kostnad för vissa inställelser

5.4.1   Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Rättshjälpsnämnden anser del tillfredsställande att vårdnadshavares kostnader för inslällelse vid läkamndersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken skall kunna ersättas och tillstyrker därför förslaget att dessa ulgifter skall anses som en kosinad för rättshjälpen.

5.4.2   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot förslaget.

5.4.3   Socialstyrelsen

Socialstyrelsen noterar vidare med tillfredsställelse att läkamndersökning enligt 21 kap. 10 § FB föreslås bli ersättningsgmndande.

5.4.4   Länsstyrelsen i Stockholms län

I 21 kap. 10 § FB stadgas atl länsrätten i ärende angående verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av bam saml överflyttning av bam i vissa andra fall kan förordna att barnet skall undersökas av läkare. Utredningen föreslår att rese- och uppehålls-kostnader för föräldrar eller annan vårdnadshavare vid inställelse i samband med sådan läkamndersökning ersätts inom rältshjälpssystemel.

Förslaget — som lidigare framförts av länsstyrelsen i yttrande 5.2.1975 över domstolsväsendets organisationsnämnds promemoria "Översyn av

Prop. 1978/79:90 363

rättshjälpssyslemet" - tillstyrks. 1 likhet med utredningen anser länsstyrelsen utt del för fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte föreligger bör finnas möjlighet även utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inslällelsekoslnad om det är uppenbart atl denne inte själv kan svara för kosinaden och att ersättningen bör bestämmas av länsrätten.

5.4.5 Länsstyrelsen i Malmöhus län

Länsstyrelsen anser del angelägel, att möjlighet finns att inom rättshjälpssyslemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställningskostnader vid läkarundersökning enl. 21 kap. 10 § FB. Del synes också värdefullt all det finns möjligheter utanför rättshjälpssyslemet atl av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inställelsekostnad då uppenbart behov föreligger.

5.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter

5.5.1   Bostadsdomstolen

Bostadsdomstolen vill varmt tillstyrka utredningens förslag i denna del för vilket goda skäl kan anföras även om den föreslagna omfördelningen av myndighetsfunktionerna inte skulle komma till stånd.

5.5.2   Göta hovrätt

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag angående ersättning till privat sakkunnig och befrielse från vissa expeditions- och exekulionsavgifter samt lämnar vad utredningen i övrigt anför i rubricerade avsnitt utan erinran.

Vidkommande förslaget om befrielse från exekutionsavgifter vill hovrätten påpeka att detla i sin nuvarande uiformning medför atl rättshjälp ej kan beviljas den som endast kommer att ha dessa kostnader, eftersom kostnadema inte är hänförliga lill någon av förmånema vid allmän rättshjälp. Då befrielse från avgift emellertid förutsätter atl allmän rättshjälp beviljals kommer sökanden själv atl få stå kostnaderna i dessa fall. En lagändring är således påkallad i detla avseende.

5.5.3   Kammarrätten i Göteborg

Kammartätten ansluter sig till förslaget atl expeditions- och exekutions-avgifter inte skall utgå för den som har beviljats allmän rättshjälp. Enligt kammarrättens uppfattning bör dock ett stadgande härom - eller i vart fall en hänvisning till rättshjälpslagens bestämmelser - intas i expeditionskungörelsen och i exekutionsavgiftskungörelsen,

5.5.4   Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Rättshjälpsnämnden anser alt praktiska skäl talar för utredningens förslag och tillstyrker detsamma.

Rättshjälpsnämnden vill i delta sammanhang fästa uppmärksamheten på följande förhållande. Enligt beslut av domstolsverkets besvärsnämnd -bl.a. 1976-06-21 nr 630/76- kan en kostnad för biodundersökning eller annan undersökning som rör ärftliga egenskaper uppkommen innan talan väckts om t.ex. ogiltigförklaring av faderskapserkännande inte ersättas inom rättshjälpens ram. Detta har frän advokathåll upplevts som otillfredsställande och i vissa fall ägnat att i onödan föranleda rättegång.

Prop. 1978/79:90 364

5.5.5   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Rätlshjälpsnämnden godtager förslaget i dess helhet. Enligt nämndens mening bör dock avgifisfriheten utsträckas atl avse även expeditionsavgifter vid vissa förvaltningsmyndigheter exempelvis länsstyrelser. 1 olika sammanhang har flera gånger påpekats vikten av all regleringen av hilhö-rande frågor göres så enhetlig som möjligt. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att även de expeditionsavgifter som uppkommer vid förvaltningsmyndighet blir föremål för avgiftsfrihet.

5.5.6   Rättshjälpsnämnden i Malmö

Rättshjälpsnämnden instämmer i all praktiska skäl talar för den föreslagna avgiftsbefrielsen. Särskilt värdefullt är atl en sådan ordning kan bidra till ell förenklat slulregleringsförfarande. Nämnden vill dock föreslå atl sökande befrias från expeditionsavgift även hos överexekuior.

5.5.7   Rättshjälpsnämnden i Göteborg

Nämnden tillstyrker att den som erhållit rättshjälp befrias från expeditions- och exekutionsavgifter i enlighet med förslaget.

Beträffande ulländska expeditionsavgifter anser nämnden att kosinaden härför även bör ingå som förmån vid allmän rällshjälp. Som skäl mol en sädan ordning har utredningen anförl kostnadsskäl. Enligt nämndens bedömning torde införande av denna förmån endast medföra en marginell kostnadsökning.

5.5.8   Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

Expeditions- och exekutionsavgifter

Den föreslagna befrielsen från expeditions- och exekutionsavgifter innebär en praktisk förenkling av handläggningen hos flertalet berörda myndigheler. Det bör emellertid påpekas, atl om man begränsar befrielsen från expeditionsavgift till att gälla endast avdelning I och 11 i den tiU expedi-tionsavgifiskungörelsen fogade avgiflslistan kommer inte avgift för mantalsskrivningsbevis att innefattas i avgifisfriheten. Sådan kostnad är för närvarande rätlshjälpskostnad. Registreringsbevis för bolag och föreningar kommer inte heller att innefattas. Nämnden anser, att även dessa för en process nödvändiga behörighelshandlingar borde omfattas av avgifisfriheten.

Utlandsärenden

Beiräffande de s. k. utomlandsangelägenhelema innebär utredningens förslag ingen ändring av nu gällande bestämmelser. Det krävs alltså fortfarande "särskilda skäl" för atl en här i landet bosatl person skall få rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas utom riket. Praxis har i dessa fall varil myckel restriktiv. Detta har nämnden i många fall funnit synnerligen otillfredsställande. Det torde vara uppenbart att det för del stora flertalet människor framstår som en omöjlighet att på egen hand och ulan sakkunnig hjälp ordna upp en rättslig angelägenhet i ett främmande land. Nämnden anser atl det är rimligt att t.ex. den som skadats vid en trafikolycka skall kunna få rättshjälp oberoende av om olyckan inträffat här i landet eller utomlands. Enligt nämndens uppfattning är det därför angelägel alt del öppnas ökade möjligheter atl få allmän rättshjälp i uilandsärenden. Detla synes svårligen kunna ske ulan att lagstiftningen ändras.

Prop. 1978/79:90 365

5.5.9    Rättshjälpsnämnden i Umeå

Rällshjälpsnämnden tillstyrker avgiftsbefrielse beiräffande vissa expeditions- och exekulionsavgifter. Emellertid är detla arbete av synnerligen enkel beskaffenhei och tidsåtgången ringa, varför rationaliseringsvinsten säkert uppvägs av ökade kostnader för samhället. Om avgiftsbefrielse innebär så liten kostnadsökning som ulredningen antyder, finner rätlshjälpsnämnden, alt del vore motiverat, att avgiftema bortloges för samtliga medborgare oberoende av om vederbörande har rättshjälp eller ej. Del skulle medföra att de som nu söker rättshjälp utan biträde just för att slippa dessa kostnader icke behövde söka rättshjälp i framtiden. Avgiftsbefrielse bör enligt nämndens mening utvidgas atl gälla även vid andra expeditioner än enligt avdelningama 1 och II i avgiflslistan såsom t. ex. lösen av utslag hos överexekuior i handräckningsärenden enligt 8 kapitlet utsökningslagen.

5.5.10 Domstolsverket

Domstolsverket tillstyrker förslaget atl den som beviljats allmän rättshjälp befrias frän avgifter enligt expedilionskungörelsen (1964:618) vilka utgår för expedition enligt avdelningama I och II i den lill kungörelsen som bilaga fogade avgiflslistan. Avgiftsbefrielsen innebär som utredningen konstaterat många fördelar. Domstolsverket vill emellertid erinra om den uiredning om expeditionsavgifter i tvistemål som chefen för justitiedepartementet nyligen uppdragit åt verket att ulföra. I uppdraget diskuteras möjligheten av att slopa lösningsskyldigheten för vissa målgrupper och i stället i viss omfattning höja ansökningsavgiftema. Även en allmän avgiftshöjning anmodas verkei överväga. Det bör anmärkas att en allmän höjning av avgifterna som innebär att flertalet avgifter överstiger grundavgiften vid allmän rällshjälp är till nackdel för rällssökande med låg rättshjälpsavgift i de fall avgiftema är de enda kostnader som vederbörande kommer att ha i ärendet.

Vad gäller avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen tillstyrker domstolsverket endast alt befrielse sker från utsökningsavgift. Tilläggsavgift och försäljningsavgifi, som är exekulionsavgifter, bör bibehåUas som rällshjälpskoslnader och således ingå bland rältshjälpsförmånerna. För del första behålls härigenom möjligheten att förplikta motpart atl till statsverket återbetala dessa avgifter, som kan uppgå till förhållandevis stora belopp. För det andra innebär utredningens förslag på denna punkt att rättshjälp ej kan beviljas den som endasl kommer att ha dessa kostnader, eftersom bifall till ansökan förutsätter att sökanden kommer att ha kostnader som faller in under någon av reglerna om förmåner vid allmän rättshjälp. Är detta ej fallet kan med hänsyn till rättshjälpssystemets konstruktion behov av rättshjälp inte anses föreligga.

Domstolsverket godtar utredningens stäUningstagande vad avser den av domstolsverket väckta frågan om en utvidgning av förmånema vid allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs ulomlands. Kostnadema för expeditioner och bevisning vid utländsk domstol kan som utredningen påpekar uppgå lill avsevärda belopp,

I sammanhanget vill domslolsverkel påpeka vad gäller de förmåner som upptas i 13 § första stycket 5, alt motsvarighet till den i den nuvarande rättshjälpslagen tiU nämnda regel (9 § försia siycket 7) korresponderande bestämmelsen i 20 § tredje siycket saknas i lagförslaget. En sådan regel torde vara nödvändig for all förmånen skall ha någon innebörd.

Prop. 1978/79:90 366

5.5.11 Riksskatteverket

Förslaget enligt 14 § RHL atl den som beviljats allmän rättshjälp är befriad från exekutionsavgift tillstyrks. De nuvarande reglema i detta hänseende är svåra att tillämpa, varför den i betänkandet föreslagna avgiftsbefrielsen är mycket välkommen. Rätteligen bör dock en generell bestämmelse med detta innehåll skrivas in i 6 § iredje stycket exekutionsavgiftskungörelsen. Härvid blir rätlshjälpstagaren jämställd med kommun och målsägare i brottmål beträffande möjligheten alt få fri verkställighet. Till skillnad mol 6 a § exekutionsavgiftskungörelsen avser inte denna beslämmelse den del av exekutionsavgiften som enligt kungörelsens 1 § benämns tilläggsavgift. Eftersom denna del av avgiften i vissa handräckningssituationer kan bli mycket hög bör den inte medtas i en generell regel om avgiftsbefrielse. Som exempel på stor tilläggsavgift kan här redovisas en inträffad situation avseende en rättshjälpsiagare som erhållit handräckningsutslag angående återuppbyggnad av en väg som förstörts av motparten. Kronofogdemyndigheten fick i samband med verkställighet uppföra vägen och enligt exekutionsavgiftskungörelsen ansågs kostnaden för vägbygget vara en tilläggsavgift. Eftersom avgiften inte kunde tas ut i målel fick den slutiigen bestridas av rättshjälpsmedel.

5.5.12 Länsstyrelsen i Stockholms län

Enligt 9 § andra stycket 5 i nuvarande RHL anses som kostnad för rättshjälpen expeditionsavgift vid allmän domstol enligt expedilionskungörelsen samt avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen. Av detla följer att avgift enligt expeditionskungörelsen hos exekuiiv myndighet inte är att anse som kosinad för rättshjälpen. Ulredningen föreslår - framför allt i syfte alt möjliggöra en angelägen förenkling av slutregleringsförfarandet - atl den som beviljats rättshjälp befrias från dels avgifter för allmänna expeditioner vid samtliga statliga myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid domstol.

Förslaget innebär ej nägon förändring beträffande parts avgifter för expedition enligt expedilionskungörelsen hos exekutiv myndighet. I beslut om fördelning av kostnader i mål hos överexekuior måsle — i de fall motpart till sökande som har rättshjälp åläggs betalningsskyldighet till statsverket - expeditionsavgiften tas upp separat. Den tappande parten blir sålunda återbetalningsskyldig dels till statsverket såvitt avser motpartens räitshjälpskostnader och dels till motparten såvitt avser avgiften för expeditionen. Humvida rätlshjälpstagare skall erlägga avgifl för utslag i exempelvis ett avhysningsmål blir enligt utredningens förslag beroende av om målet handläggs vid överexekuior eller hos fastighetsdomstol. Det kan anmärkas att det i justitiedepartementels promemoria "Summarisk process" (DsJu 1977: 5) föreslås att de summariska processerna lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning enligt 191 och 192 §§ UL slås ihop till ett enda institut, varför redan nu en samordning av reglema i förevarande sammanhang bör övervägas. Länsstyrelsen anser atl reformen även bör omfatia befrielse från avgift för expedition hos överexekuior i mål om verkställighet av dom eller skiljedom samt i handräckningsmål enligt 8 kap. UL,

5.5.13 Sveriges domareförbund

I fråga om sluträkningen sammanhänger förenklingen i hög grad med förslaget om avskaffandet av exepditionsavgifter för den som åtnjuter rättshjälp. Expeditionsavgifterna, vilkas finansiella belydelse uppenbarii-

Prop. 1978/79:90 367

gen är relativt obetydlig, gör del nuvarande förfarandet kompliceral och lungroit. Domareförbundet skulle med tillfredsställelse hälsa ell avskaffande av dessa avgifter i rältshjälpssystemel. Även slulregleringsförfarandel skulle, om utredningens förslag antas, bli synnerligen enkelt.

5.5.14 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Rältshjäipsnämnderna har i undantagsfall förordnat om rättshjälp i mål och ärenden som handläggs utanför Sverige. Det gäller framförallt statusmål, lyp äktenskapsskillnad, i våra nordiska grannländer. Med nuvarande praxis får klienten själv dock svara för resa till domstolen, lösen av dom och kosinaderna för bevisning. Nu nämnda kostnader bör kunna inrymmas i rättshjälpen, åtminstone vad gäller de nordiska länderna.

5.6 Kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad

5.6.1   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Rättshjälpsnämnden ansluter sig helt till vad utredningen anfört.

5.6.2   Tjänstemännens centralorganisation

Enligt rättshjälpslagen, som kom 1973, kan staten, genom ekonomisk och annan hjälp, underiätta för enskilda alt tillvarata sina rättsliga intressen. Rällshjälp utgår i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkta i brottmål, rättshjälp genom offentiigt biträde i vissa förvaltningsärenden och juridisk rådgivning. Bilrädeshjälp lämnas normalt av advokater eller andra jurister vid advokatbyråer men kan även lämnas av t. ex. funktionärer på fackförbund. Vid sidan om rättshjälp från staten brukar också många fackförbund erbjuda rättshjälp åt sina medlemmar. Derma rättshjälp avser normalt sådan kostnadsersättning m.m. som ej täckes genom den allmänna rättshjälpen.

Vid rättshjälpslagens tUlkomst var man medveten om att rältshjälpssystemel skulle behöva ses över när man fått tillräckliga erfarenheter av dess tillämpning. Enligt sina direkliv skulle rätlshjälpsutredningen därför i första hand göra en allmän översyn av rättshjälpslagen. Utredningsarbetet skulle inriktas på att effektivisera de olika rättshjälpsformema och atl förenkla och förbilliga rättshjälpssyslemet. Målel för översynen skulle van all samhällets rättshjälp i större utsträckning än nu anpassades efter de rättssökande allmänhetens behov.

Rättshjälpsulredningens olika ändringsförslag med bl.a. förlängd rådgivning, räll för advokat atl i vissa fall bevilja rättshjälp, ökade möjligheter atl få rättshjälp vid enklare ärenden, förenklat s. k. slulreglerings- och fördelningsförfarande kommer säkerligen alt innebära viss effektivisering och förenkling av rättshjälpssystemet. Någon fullständig anpassning till den rättssökande allmänhetens behov innebär de dock knappast. Detta beror framför allt på alt den stora frågan i rättegångar om förlorande parts ansvar för motparts rättegångskostnader ej lösts utan ånyo skjuls på framliden.

Enligt RBs huvudstadgande om rättegångskostnader i tvistemål skall part som förlorar målel ersätta motparten dennes rättegångskostnader, om inte annat är stadgat. Även part som har allmän rättshjälp åläggs betalningsskyldighet för motpartens kostnader enligt detta stadgande.

Frågan om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad togs under beredningen av rättshjälpsreformen upp lill behandling men blev inte föremål för lagreglering. Som främsta skäl härför angavs i propositionen atl en

Prop. 1978/79:90 368

betalningsskyldighet för molpartskostnaden skulle tjäna som spärr mot oöverlagda processer. Som ett ytterligare skäl angavs atl ersättningsskyldigheten istället borde regleras genom rättsskyddsförsäkringar.

Sedan rällshjälpslagens ikrafiträdande 1973 har frågan tagits upp i ett par motioner till riksdagen utan att föranleda någon åtgärd. Frågan togs också upp i tilläggsdirektiv till rätlshjälpsutredningen och kom sålunda att ingå som en del i utredningsuppdraget. Utredningen avslår emellertid från alt lägga fram förslag i frågan under hänvisning till alt frågan inte enbarl bör lösas inom ramen för rättshjälpssyslemet samt atl en under 1977 tillsatt uiredning om rältegångsförfarandel vid allmänna domslolar enligt sina direktiv också har i uppdrag att utreda frågan.

TCO ser frågan om det personliga kostnadsansvaret för motpartens rättegångskostnader som en viktig jämlikhetsfråga för lägre inkomsttagare. Risken att få betala motpartens hela rättegångskostnad och svårighelen atl beräkna denna innebär idag att många låg- och mellaninkomsttagare drar sig för att öppna en process för att få en tvistefråga löst. Syftet bakom rättshjälpsreformen atl ge allmänheten ett grundläggande rättsskydd blir härigenom inte helt förverkligat. Av denna anledning finner TCO det angeläget att frågan om kostnadsansvaret för motpartens rättegångskostnader snarast möjligl får en positiv lösning.

5.6.3 Lantbrukarnas riksförbund

Förbundel har ingen erinran mot vad förslaget innehåller i dessa delar (§§ 13-15). Förbundet vill emellertid betona nödvändigheten av att frågan om vinnande parts rält till ersättning för kostnader inom rättshjälpssysle-mets ram snarasi löses. Härvid intar förbundet samma ställning som redovisats i tidigare remissyttranden.

6    Förfarandet vid allmän rättshjälp; arvodesprövningen m. m.

6.1 Bostadsdomstolen

När det gäller frågan om fastställande av ersättning finner domstolen övervägande skäl tala för att denna uppgift, såsom utredningens ordförande föreslår i sin reservation, får ankomma på domstol eller statlig förvaltningsmyndighet, om angelägenheten handläggs inför sådan, och i övrigt på rättshjälpsnämnden. Vad som sagts nu bör också gälla sådana under målets eller ärendets handläggning uppkommande frågor som byte av biträde eller införskaffande av uiredning som inte biträdet själv får besluta om.

För alt det här skisserade systemet verkligen skall leda till förenklingar och besparingar torde del vara nödvändigi att sådana åtgärder som sluireglering och slutavräkning läggs på det organ som fastsläller ersättningen. En förutsättning för all de f. n. till rättshjälpsnämnderna koncentrerade administrativa ålgärderna skall kunna "decentraliseras" är att expeditionsavgifterna avskaffas för part som har rättshjälp. Bostadsdomstolen vill redan i detla sammanhang framhålla angelägenhelen härav.

Som bostadsdomstolen redan har antytt anser domstolen atl alla statliga myndigheter bör få rätl all pröva frågor om ersättning enligt rättshjälpslagen som uppkommer i vid myndigheten anhängigt mål eller ärende. Med hänsyn till den betydelse den s. k. timkoslnadsnormen kommit alt få för ar-

Prop. 1978/79:90 369

vodesprövningen bör själva ersättningsnivån som regel inte vålla några större svårigheter. Och när del gäller att bedöma arbetets kvalitet och skälig tidsåtgång bör den handläggande myndigheien besitta minst lika goda kvalifikationer som rällshjälpsnämnden. Som framgår av betänkandet följer ju också rättshjälpsnämndema nästan alltid prövningsmyndighetens yttrande.

1 andra fall än som angells ovan bör. såsom utredningen föreslår, ersättningen prövas av rätlshjälpsnämnd.

6.2      Göta hovrätt

16. Ersättningsregler

I mål eller ärende som handlägges vid annan myndighet än allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen fastställes ersättning lill biträde för närvarande av rätlshjälpsnämnden. Innan nämnden beslutar om ersältning skall den handläggande myndigheten avge yttrande över biträdets kostnadsräkning. En av de främsta anledningarna till att detta, i och för sig föga ralionella, system genomfördes torde ha varil önskemålet om en effektiv koslnadskontroll. Av den undersökning utredningen företagit (sid. 65) framgår emellertid att rättshjälpsnämndernas beslul i ersättningsfrågan i praktiken endast i mycket ringa utsträckning kommit att avvika från respektive myndighels förslag. Enär det nuvarande beslutssystemet således ej synes medföra en förbättrad kostnadskontroll, vilket tidigare antagits, delar hovrätten utredningens uppfattning att praktiska skäl talar för att kretsen av myndigheter med beslutanderätt i ersättningsfrågan utvidgas.

Vad gäller frågan om omfattningen av denna utvidgning anser hovrätten i likhet med utredningens majoritet att liden ännu icke är mogen att utsträcka beslutanderätten till samtliga statliga myndigheter. Beträffande skälen härför får hovrätten hänvisa lill vad som inledningsvis anförts i detta yttrande. Den krets av myndigheter, som enligt utredningens majoritet skall tillerkännas beslutanderätt i den aktuella frågan, är enligt hovrättens mening väl avvägd.

Hovrätten anser emellertid — av skäl som närmare redovisas under punkt 17 nedan - att myndigheternas beslutanderätt endast skall gälla att faslställa ersättning. Hovrätten avstyrker således atl myndigheterna skall fastställa även rätlshjälpsavgift.

Hovrätten vill vidare i detta sammanhang starkt ifrågasätta om inte bestämmelsen i lagförslaget 29 § om att ersättning till advokal får avse även kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp, om ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål, nu bör utvidgas lill att gälla för samtliga rälts-hjälpsbiiräden. Den nuvarande ordningen synes föranleda stora prakliska problem för jurister som ej är verksamma vid advokatbyrå liksom för domslolarna vid fastställande av ersältning till dessa biträden. Då biträdets möjlighel lill ersättning alllid blir beroende av myndighelens beslut i bevil-jandefrågan synes ej heller någon risk för omotiverade kostnadsökningar bii följden av den föreslagna utvidgningen.

6.3      Kammarrätten i Göteborg

Kammarrätten tillstyrker att de av utredningen föreslagna domslolarna och myndigheterna får rält att fastställa ersättningar enligt rällshjälpslagen.

24   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 370

Kammarrätten vill dock uppmärksamma ett problem som uppkommer när förvaltningsdomstol skall fastställa ersättning i rällshjälpsärende. I 18 kap. 14 § rällegångsbalken föreskrivs all yrkande om ersättning för rättegångskostnad skall framställas innan rättens handläggning av mål avslutas. Bestämmelsen innebäratt ett yrkande om ersättning enligt rättshjälpslupen som framställts efter handläggningens uvslutande skall lämnas uiun bifall. Nägon beslämmelse av molsvarande innebörd finns inte i förvaltningsprocesslagen. I utredningens förslag till rättshjälpsförordning hur i 12 § första stycket föreskriviis att kostnadsräkning skall inges, innan domstol eller myndighet avslutat handläggningen av mål eller ärende. En administrativ föreskrift torde inte vara tillfyllest för att uppnå åsyftat resultat. Bestämmelsen bör därför tas in i rättshjälpslagen.

Enligt kammarrättens mening bör emellertid frågan ses i ett större sammanhang. En förvaltningsdomslol handlägger vissa mål mellan enskilda parter, och i dessa mål kan det uppkomma frågor om rättegångskostnader. Dessa frågor är av principiellt samma karaktär som rättegångskostnadsfrågor vid allmän domstol. Eftersom det inte finns någon allmän bestämmelse som tvingar part att framställa sitt yrkande om rättegångskostnader innan handläggningen avslutats, kan domstolen kanske inte underlåta att pröva ett ersättningsyrkande som framställs först efter det att dom har meddelats i målet. Detta är otillfredsställande för motparten och kammarrätten anser atl en beslämmelse av samma innebörd som den i 18 kap. 14 § rättegångsbalken bör las in i förvaltningsprocesslagen.

6.4 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö

Utredningen föreslår att alla domstolar får rätt atl fastställa ersättning i mål eller ärenden vid domstolen. Detta innebär all även förvallningsdom-stolar anförtros prövningen av ersättningsfrågor. Vissa förvaltningsmyndigheter, nämligen hyresnämnder, arrendenämnder och överexekutor tillläggs samma behörighel. När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter skall emellertid enligt utredningens majoritet prövningen av ersättningsfrågorna ligga kvar hos rältshjälpsnämnden. Utredningens ordförande och en expert anser däremot atl alla statliga myndigheter bör få pröva ersättningsfrågor i sådana ärenden som handlagts av myndigheien.

Hyresnämnden instämmer med utredningen i att den domstol eller myndighet som handlagt målet eller ärendet är bäst skickad atl bedöma ersättningsfrågan. I all synnerhet gäller detta när muntlig förhandling ägt rum. Vid en muntlig förhandling får domstolen eller myndigheten en god uppfattning av det arbete biträdet lagt ner och hur detta bör ersättas. Det kan föranleda ett långt och nyanserat yttrande att till ett annat beslutsfattande organ förmedla detta omedelbara intryck. I hyres- och artendenämndema förekommer i helt övervägande grad muntlig förhandling och förmodligen hundraprocentigt i de ärenden där rättshjälp beviljas. Förslaget att hyresnämnder och arrendenämnder skall få pröva ersättningsfrågor tillstyrkes därför. Att överexekutor tilläggs sådan behörighet har nämnden heller inget all erinra emot.

När del gäller övriga förvaltningsmyndigheter är frågan som framgår av utredningen mera tveksam. För atl myndigheterna skall få tillräcklig erfarenhet och för att likformighet i bedömningen skall erhållas är det nödvändigt att en myndighet inte har atl pröva alltför få ärenden om ersättning enligt rättshjälpslagen. Häremot stär den av de två skiljaktiga ledamöterna hävdade synpunkten att den som bedömt själva saken också är bäst skic-

Prop. 1978/79:90 371

kud all bedöma ersättningsfrågan. Hyresnämnden anser sig inte ha tillräckligt underlag för ett ställningstagande i denna fråga.

6.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Rätlshjälpsnämnden ansluter sig till de överväganden som ligger lill grund för förslaget att - föruiom ullmän domstol - även förvaltningsdomslol, arrendenämnd, hyresnämnd och överexekuior äger fastställa ersättning lill bilräde. Förslaget tillgodoser ett gammall önskemål och tillstyrkes.

6.6      Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Rättshjälpsnämnden biiräder utredningens förslag men ifrågasätter om inte även statens invandrarverk (SIV) borde kunna anförtros bestämmande UV ersättning i de ärenden som handlagts av SIV. Vissa av de myndigheter som av utredningen föreslås få självständigt avgöra ersättningsfrågor handlägger ärenden där rättshjälp ulgär i form av offentligt biträde. SIV är den myndighei som rimligtvis kommer atl fä den största erfarenheten av ärenden av ifrågavarande slag.

Det kan enligt rältshjälpsnämndens mening diskuteras om del går att se frågan om fastställande av ersättning isolerad från den viktiga frågan om hur slutreglering skall ske. Rältshjälpsnämndens ställningstagande i frågan vilken myndighet som skall besiämma ersältning ål biträde grundar sig på rent prakliska överväganden. Man kan anta alt pappershanteringen med utredningens förslag kan minskas, varigenom rationaliseringsvinster kan ske. Beträffande slutregleringsfasen intar rältshjälpsnämnden som nedan skall redovisas den beslämda ståndpunkten att sluireglering bör vara en angelägenhet för rältshjälpsnämnden. Skulle del vid en närmare undersökning visa sig atl - om sluireglering ligger kvar hos rältshjäipsnämnderna -del är mer rationellt att även låta ersättningsfrågorna i förekommande fall handhas av rältshjäipsnämnderna, bör dessa frågor bli föremål för ytterligare överväganden,

I detta sammanhang vill rättshjälpsnämnden ta upp ett förhållande som lett till oönskade konsekvenser vid lillämpningen av rättshjälpslagen. Anta att en person först efter besvär erhåller allmän rättshjälp av besvärsnämnden. Avser angelägenheten ett domstolsärende kan det inträffa att domstolen hunnit avgöra målet innan frågan om allmän rättshjälp är avgjord. Har målet vunnit laga kraft kan ersättning till biträde ej utgå. Rättshjälpsnämnden är ej behörig besiämma ersättning i fall som detla. Enligt rättshjälps-nämndens mening bör förutsättningarna för en lagändring härvidlag undersökas.

6.7      Rättshjälpsnämnden i Mahnö

Rätlshjälpsnämnden har inte något att erinra mot utredningens förslag i denna del. I fråga om utformningen av 29 § förslaget till ny rättshjälpslag vill nämnden dock anmärka följande. I 29 § första stycket sista meningen stadgas alt ersättning till advokat får avse även kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rällshjälp, om ansökan gjorts ulan oskäligt dröjsmål. Enligt vad som anförs i specialmotiveringen är denna bestämmelse direkt överförd från 20 § första stycket nuvarande rättshjälpslag. Nämnda paragraf reglerar emellertid också frågan om ersättning för annan än biträ-

Prop. 1978/79:90 372

dels kostnad, exempelvis rättssökandens kostnad för intyg. Den delen av 20 § åleifinns inie i förslag till ny rätlshjälpslag. Det framgår inte om utredningen avser en ändring av gällande lag eller menar atl särskilda bestämmelser i angivel hänseende är obehövliga. Ett klarläggande pä denna punkl är önskvärt.

6.8      Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

När det gäller fastställandet av ersättning till biträde har nämnden ingen principiell invändning mot utredningens förslag. Nämnden anserdet angeläget, att uppdelningen inte sker pä ett sådant sätt alt myndigheler med få rällshjälpsärenden tilläggs kompetens att fastställa arvode till biträdet. -Den uppdelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet som förslaget innebär leder till ett mycket disparat besvärsförfarande. Därvid uppkommer flera svårlösta frågor. Om tingsrätt har fastställt ersättning till biträde saml klientens slutliga rättshjälpsavgift och båda två är missnöjda och anför besvär, går biträdets besvär till hovrätten och klientens till Domstolsverkets besvärsnämnd. Hur skall kommunikationen mellan myndigheterna ske för atl hovrätten skall få veta hur mycket av arvodel som skall belalas ul av rätlen och hur stor del klienten skall betala?

Vad händer om båda instanserna ändrar lidigare beslut och hovrätten fattar sitt beslul försl? För närvarande sker prövningen av den slutliga rättshjälpsavgiften hos rättshjälpsnämnderna i efterhand och vid eventuell höjning betalas mellanskillnaden in till rältshjälpsnämnden. Skall man behöva göra på samma sätt i fortsättningen?

6.9 Rättshjälpsnämnden i Umeå

Införandet av en skyldighet för biträdet att underrätta myndighet, som skall faslställa ersältning, om arvode tidigare fastställts eller yrkats i samma rättshjälpsärende tillstyrkes. När ersättning skall beslutas är del givetvis av vikt för myndigheten att, föratt kunna bedöma anspråkets skälighet, få information om vad biträdet tidigare tillerkänts i angelägenheten.

Rättshjälpsnämnden tillstyrker på av utredningens majoritet anförda skäl atl på i 33 § uppräknade instanser lägges att fastställa ersättning. Enligt rättshjälpsnämnden är det självklart atl kretsen av myndigheter måste begränsas. Den myndighet som iakttagit biträdels agerande har bästa förutsättningarna att bedöma om skälig tidsåtgång och om verkställd utredning varit nödvändig. Rättshjälpsnämnden finner del troligt att kostnadskontrollen utövas noggrannare om instansen själv har att fatta beslutet än om den enbarl får yllra sig, Rältshjälpsnämnden vill i detta sammanhang påpeka atl kravet på att ansökan om rättshjälp skall göras utan oskäligt dröjsmål är synnerligen befogal och detta med hänsyn till klienten, som på ett så tidigt stadium som möjligt skall få veta, om han själv skall betala kostnader som uppstår eller om del allmänna träder in.

6.10   Domstolsverket

Domstolsverket ställer sig positivt till utredningens förslag att utöka det antal myndigheler som skall få pröva frågor om ersättning enligt RHL. Den myndighet som tagit befattning med den rättsliga angelägenheten torde mestadels ha större möjligheter att på ett riktigt sätt bedöma uppkom-

Prop. 1978/79:90 373

mande ersättningsfrågor. Genom den föreslagna ordningen blir också förfarandel snabbare. De myndigheler som endast i eit fålal fall handlägger ärenden vari rättshjälp lämnas, börenligt domstolsverkels mening dock ej kommu ifråga för denna uppgifi. Sådana myndigheter saknar oftu tillräcklig kunskap om rättshjälpssyslemet och praxis. Att rättshjälpsnämnd fortfarande efter yttrande från dessa myndigheter fastställer ersättning är därför lämpligast frän såväl koslnadskontrollsynpunkl som av effektivitetsskäl. Den krels av myndigheler som föreslås få räll alt pröva frågor om ersättning enligt RHL förefaller enligt domstolsverkets mening väl avvägd. Såsom domstolsverket nedan anförl bör därjämle SIV kunna faslsiälla ersättning till biträde i utlänningsärenden (se avsnitt 6).

Genom förslaget ges bl. a. förvaltningsdomstol rätt all pröva ersättningsfrågor. Det kan därför övervägas om motsvarighel till 18 kap. 14 § RB bör införas i förvaltningsprocesslagen (1971: 291).

6.11    Försvarets civilförvaltning

Civilförvaltningen har endust unduntagsvis beretts tillfälle att yttra sig över biträdes kostnadsräkningar. Enligt civilförvaltningens mening är de handläggande myndigheterna bättre skickade än rättshjälpsnämnderna att bedöma de faktorer som påverkar ersättningens storlek. Del bör därför klart uttalas i rättshjälpslagen att handläggande myndighet alltid skall yttra sig över biträdes koslnadsräkning innan rältshjälpsnämnden slutligen fastställer ersättningen. I reservation till betänkandet har utredningens ordförande fört fram tanken alt samtliga statliga myndigheler bör anförtros rätten atl slutligt pröva ersältningsyrkanden från biträde enligt rättshjälpslagen. Civilförvaltningen vill emellertid framhålla alt det i vart fall för civilförvaltningen inte känns särskilt angeläget atl handha ersätlningsprövning-en. Under fömtsättning av att den handläggande myndigheten alltid ges tillfälle att yttra sig över ett biträdes koslnadsräkning synes detta ge en fullt tillräcklig säkerhei vid prövning av ersättningsfrågorna. Skulle del emellertid visa sig innebära en förenkling av rättshjälpssyslemet atl förvaltningsmyndigheterna anförtros ersättningsprövningen, anser civilförvaltningen all de olika myndighelerna redan nu torde ha tillgång lill den kompetens som prövningen kräver. Enligt vad som framgår av utredningen följer också rättshjälpsnämnderna i det närmaste 100 %-igt myndigheternas yttranden över kostnadsräkningarna.

6.12    Riksförsäkringsverket

Beträffande frågan om ersättning lill bilräde vid allmän rättshjälp efter beslul av rättshjälpsnämnd i mål eller ärende vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller förfarande inför skiljenämnd gäller för närvarande, att bilrädet skall lämna in sin kostnadsräkning till myndigheten eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till rätlshjälpsnämnden. Ersättning lill biträde i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställs av domstolen.

Enligt utredningens förslag bör alla domstolar få rätt atl fastställa ersältning i mål eller ärende vid domstol. När det gäller förvaltningsmyndigheter anser majoriteten av utredningens ledamöter och experter, alt förvaltningsmyndigheternas förutsättningar att bedöma biträdesarvoden och andra ersättningar enligt rättshjälpslagen är klart sämre än rättshjälpsnämn-

Prop. 1978/79:90 374

dernas. Ersättningsfrågor i rättshjälpsärenden, som handläggs vid andra förvaltningsmyndigheter än arrendenämnder, hyresnämnder och överexekutor, bör därför enligt utredningen ligga kvar hos rättshjälpsnämnden.

Även i detla avseende har utredningens ordförande och experten Reulerwall reserverat sig. De anser, att beslutsfunktionerna i fråga om arvodesprövning m. m. i princip bör läggas pä de handläggande statliga myndighelerna. Reservanterna framhåller, alt de handläggande myndigheterna, även om den formella kompetensen i juridiskt hänseende i några fall skulle vara siörre hos rättshjälpsnämnderna, ändå har ett så väsentligt mycket bätire underlag för sin bedömning, atl reservanterna för sin del inte tvekar att påstå, att myndighelerna har fullt tillräckliga möjligheler all träffa ett korrekt avgörande.

1 fråga om beslutsfunktionerna beträffande arvodesprövning m.m, i rättshjälpsärenden kan riksförsäkringsverket instämma i reservanternas uppfattning, att del är de handläggande myndigheterna som bäsl känner till vilka åtgärder som bör ha vidtagits av den rättssökandes bilräde i ärendet och vilken tid som skäligen bör ha åtgått härför. Trots detla och även om arvodessättningen kan grundas på vissa fastställda taxor, anser riksförsäkringsverket de administrativa funktioner som erfordras för fastställande, utbetalning och bokföring m. m. av arvoden vara en för handläggande förvallningsmyndigheier främmande verksamhei och medföra en icke önskvärd ökning av dessas arbetsuppgifter.

6.13    Kammarkollegiet

Se yttrandet under 2.19.

6.14    Länsstyrelsen i Stockholms län

Ersättning till biträde vid allmän rättshjälp fastställs nu i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstol eller bostadsdomstol av domstolen. 1 mål eller ärenden som handläggs vid annan myndighet fastställs ersättningen av rättshjälpsnämnden. Nämnden bestämmer också ersättning lill offentligt bilräde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden. Innan rättshjälpsnämnden beslutar om ersättning skall den myndighet som handlägger målet eller ärendei avge yttrande över biträdets kostnadsräkning. Utredningen föreslår på goda gmnder att även förvaltningsdomslol, arrende- och hyresnämnd samt överexekuior tilläggs behörighet att besluta om ifrågavarande ersättning. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del.

6.15    Länsstyrelsen i Malmöhus län

Enligt förslaget skall ersältning till offentligt biträde fastställas i mål eller ärende hos allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekuior av domstolen eller myndigheten och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Länsstyrelsen anser alt sådan ersättning bör kunna bestämmas av alla statliga myndigheler. Bestämmandel av ersättning innebär med hänsyn till skyldigheten all yttra sig i ersättningsfrågan till rätlshjälpsnämnden ej något administrativt merarbete för myndigheten. Rättshjälpsnämnden avviker enligt utredningen sällan från myndighetens förslag. Det är också naturligt då underlag för annan bedömning i regel saknas.

Prop. 1978/79:90 375

I samband härmed skall något beröras frågan om taxor och normalarvoden. I förarbetena ägnas denna fråga stor uppmärksamhei och depariemenischefen förordade atl taxor skulle komma till användning i belydande utsträckning. Han uttalade atl taxor ifråga om tvistemål i utomprocessuel-la ärenden och förvaltningsärenden borde konstrueras som saklaxor. Taxorna skulle fastställas av centralmyndigheten. Man finner emellertid nu av utredningen atl föruiom en läxa för offentiiga försvarare endast timkoslnadsnorm har faslsiällis. Att ej mer åtgjorts är förvånande med hänsyn till departementschefens uttalande. Det bör ur kostnadskontrollsynpunkt vara angeläget atl taxor upprättas på olika områden. Den timkostnadstaxa som nu gäller kan ej antagas medföra någon effektiv kostnadskontroll.

6.16    Länsstyrelsen i Kronobergs län

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att förvaltningsdomstol och överexekutor skall fä rätt att pröva ersättningsfrågor enligt rättshjälpslagen i mäl eller ärenden som handlagts hos dem. Mot bakgrund av att länsstyrelsen principiellt ansluter sig till utredningsordförandens reservalion kan dock ifrågasättas om inte - med hänsyn till dess omfatlande förvaliningsrättsliga erfarenhet — i vart fall länsstyrelse borde få samma befogenhet.

6.17     Sveriges advokatsamfund

I frågan vilka myndigheter som skall pröva ersättningsfrågor enligt rättshjälpslagen (16.3.1) delar samfundet den uppfattning som kommer till uttryck i ordförandens i ulredningen reservation.

6.18    Sveriges domareförbund

När det sä gäller fastställande av ersättning i ärenden om allmän rättshjälp ansluter sig domareförbundet också principiellt till det synsätt som företräds av utredningens ordförande.

Enligt 12 § i det av utredningen framlagda förslaget till rältshjälpsförordning skall den förvaltningsmyndighet där ärendet är anhängigt avge yttrande till rättshjälpsnämnden i varje mål eller ärende som avgjorts av myndigheten. Så sker även under del nuvarande förfarandet. Den av utredningen redovisade statistiken ulvisar att rättshjälpsnämnderna praktiskt tagel undantagslöst följt myndigheternas förslag. Utvecklingen på rätlshjälpsområ-det har dessutom, säsom utredningen själv vitsordar, fört därhän att de timkostnadsnormer för biträdesersättning som ingår i fastställda taxor numera i princip lillämpas inom hela området. Del är uppenbarligen biträdets arvode som är den tunga posten i det helt övervägande antalet rätlshjälpsärenden. Beräkningen av delta arvode kan ju inte gärna föranleda andra svårigheter än alt myndigheten måste la ställning till frågan om den uppgivna lidsålgången är rimlig med hänsyn till ärendets beskaffenhei. I sistnämnda hänseende lär ingen annan än den myndighet som handlagt det ärende som avses med rättshjälpen kunna ha någon grundad uppfattning. Om expeditionsavgifterna avskaffas för den som åtnjuter rättshjälp återstår i regel att pröva endast biträdels eventuella expensanspråk. Sådana anspråk torde emellertid ytterst sällan vara av sådan omfattning all det ej kan uppdras åt förvaltningsmyndigheterna alt bedöma dem. Slutligen bör anmärkas atl ingenting torde hindra en förvaltningsmyndighet som känner tveksamhet inför en kostnadsräkning att begära yttrande däröver hos rättshjälpsnämnd.

Prop. 1978/79:90 376

Domareförbundet har när det gäller förvaltningsmyndigheterna inte vägt in de administrativa problem som kan vara förknippade med en sådan uppdelning av beslutsfunktionerna som förbundel i del föregående funnit principiellt lämpligast. Ehuru dessa problem i olika sammanhang antytts av utredningen är del vanskligt att av belänkandet utläsa vilken räckvidd de har. Endast om de administrativa olägenheterna av en till de olika förvaltningsmyndigheterna delegerad beslutsrätt vid närmare granskning befinns pälagligl överväga de fördelar som en sådan delegation ur andra synpunkter måste anses bereda, bör den av utredningen föreslagna centraliseringen av funktionerna lill rättshjälpsnämnder väljas som grund för lagstiftningen på området.

6.19 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Enligt föreningens uppfattning är förutom rättshjälpsnämnder och besvärsnämnd endast domstolar ägnade av fastställa ersältning. Som berörts under avsnittet Beviljande av allmän rättshjälp kommer förvaltningsmyndigheter av andra slag ofta att få en sorts partställning. Gällande instansordning medför ocksä olägenheter om kretsen av ersättningsfästställare vidgas på sätt som föreslagils.

7    Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp

7.1 Byte av biträde m. m.

7.1.1   Bostadsdomstolen

Bosladsdomstolen har i och för sig ingen erinran mot att bilräde generellt skall äga rält att sälta annan i sitt ställe om ersättaren är advokat (motsvarande). Detta torde i praktiken inte innebära någon nämnvärd förändring i förhållande till vad som nu gäller efiersom rältshjäipsnämnderna så gott som alltid bifaller yrkande om substitutionsrätt.

Bosladsdomstolen delar också utredningens uppfattning atl byle av bilräde inte bör medges utan vägande skäl. En okontrollerad rält till biträdesbyte skulle kunna leda till onödiga kostnadsökningar för statsverket. Den föreslagna generella substitutionsrätten kan emellertid öppna vissa möjligheter till ett maskerat biträdesbyte. De myndigheter som skall fastställa biträdesersättningarna bör ha sin uppmärksamhet riktad på detla förhållande. Har på grund av substitution omotiverat dubbelarbete utförts bör detta arbete ej ersättas av det allmänna.

7.1.2   Göta hovrätt

Byte av biträde

Hovrätten har ej något att erinra mot utredningens förslag i denna del.

7.1.3   Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö

Utredningen föreslår en lagregel som ger offentligt biträde rätt atl sätta advokat i sitt ställe. Utredningen anför (sid. 186) att biträdet härigenom skulle få rätt alt för viss tid, vissa ålgärder eller för återstoden av uppdraget sätta annan i sitt ställe men att biträdel för den skull inte upphör att vara biträde enligt rättshjälpslagen. Vill offentligt biträde sätta någon som in-

Prop. 1978/79:90 377

te ur advokal i sitt ställe bör däremot tillstånd krävus uv rätlshjälpsnämnden. Från rätt atl sälla annan i sill slälle, av ulredningen benämnd substitution, skiljer ulredningen byte av biträde, som innebär att det tidigare biträdel entledigas och nyll bilräde förordnas. Sådant byte får bara ske efter tillstånd UV rätlshjälpsnämnden, och tillstånd får lämnas bara om särskilda skäl föreligger.

Hyresnämnden ansluter sig till vad ulredningen sålunda föreslagil men anser alt den föreslagna ordningen inte kommer fram tillräckligt tydligl genom lagtexten (27 §). Ordet substitution torde vara mindre väl valt för alt ange att bilrädel anmodat annan alt tillfälligt vidtaga viss ålgärd i målel eller ärendet. Det bör vara möjligl all formulera lagtexien så all skillnaden mellan byte och vad ulredningen kallar substitution framgår tydligare.

Det synes riktigt atl de domstolar och myndigheter som får rätl atl faslställa ersättning också får rält all beslula om byte av biträde. Fråga om byte kan väl knappast uppkomma i andra fall än när ärendet drar ut på tiden och flera muntliga förhandlingar äger mm. Del är då klarl atl den handläggande myndigheten eller domstolen bäst kan bedöma huruvida sådana motsättningar uppstått mellan bilrädel och huvudmannen alt skäl till byte föreligger.

7.1.4   Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Rättshjälpsnämnden har intet att erinra mot att biträde skall äga rätt atl sätta advokat i sitt ställe men anser alt bestämmelsen bör kompletteras med skyldighet för biträdel att - i förekommande fall - omgående underrätta den myndighet som beviljat rättshjälpen härom. Nämnden har inte heller någon erinran mot förslaget alt allmän domstol, förvaltningsdomslol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor skall äga rätt beslula om substitution, bilrädesbyie eller entledigande av biträde. I sådant fall bör dock ordet "får" i paragrafens sisla mening utbytas och slutet av meningen lyda "beslutar domstolen eller myndigheten om sådan åtgärd". En liknande underrättelseskyldighet som ovan angivits vid utövande av substitutionsrätten bör dock - i förekommande fall - införas.

7.1.5   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Rättshjälpsnämnden vill erinra om vad som anförs i justitiedepartemen-lets PM angående reform av samhällets rättshjälp (Ju 1970:14 s. 272), i prop. till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 329) och i DON:s promemoria. I samtliga här relaterade arbeten uttalas vikten av kostnadskontroll, varför det kan diskuteras om inte rättshjälpsmyndigheten bör handha frägor av detta slag. Som DON i sin promemoria funnit, kan man inte utesluta möjligheten av alt liberala substitutionsregler av liknande slag som de som utredningen förordar undanlagsvis kan användas på ell mindre önskvärl sätt.

Utredningen föreslår en allmän substitutionsrätt men anför som stöd härför endast, att en sådan i vissa speciella situationer kan medföra arbetslättnad för advokaten ifråga, s. 186f. Utredningen medger dock - lika med Ju 1970:14, departementschefen (prop. 1972:4) och DON - atl fördyringar kan bli följden av förslaget. Del kan ifrågasättas huruvida vad utredningen anfört angående skälen till en förändring i nu berört avseende har sådan tyngd att del uppväger riskerna för koslnadsökningar.

Utredningens förslag angående byte och entiedigande av biträde föranleder inte någon rältshjälpsnämndens erinran.

Prop. 1978/79:90 378

7.1.6   Rättshjälpsnämnden i Malmö

Som ulredningen påpekat medför generell substitutionsrätt risk för ökade kostnader. DON var i sin promemoria 1974 av samma uppfattning och ansåg framför allt på gmnd härav all det inte fanns skäl att införa en sådan rält. Rättshjälpsnämnden framförde liknande synpunkier i sitt yttrande över promemorian.

Den nuvarande regeln har i prakiiken inte medfört några olägenheter. Regelmässigt begär biträdel redan från början tillstånd alt fä sälla annan i sitt ställe och lika regelmässigt bifalles sådan begäran. Inträffar sjukdomsfall eller annat tillfälligt hinder för biträdet att utföra sitt uppdrag finns alltså redan möjlighel att sälta in ersättare. På ansökningsblanketten finns särskili utrymme för begäran om substitution. Separat ansökan till rältshjälpsnämnden behövs egentligen endast då det gäller alt sätta in ett platsombud. Handläggningen av sådana ärenden sker snabbt.

Några olägenheter med den gällande regeln kan man inte tala om. Om utredningens förslag om ändring av beslutsfunktionerna genomförs, lorde emellertid olägenheier kunna uppslå. Rättshjälpsnämnden ställer sig därför positiv till förslaget om generell substitutionsrätt endasl under förutsättning atl advokaterna får vidgad rätt atl besluta om allmän rättshjälp.

Byte av biträde och entledigande av biträde i annat fall Förslaget tillstyrkes.

7.1.7   Rättshjälpsnämnden i. Göteborg

Nämnden delar utredningens uppfattning att frågan om byte av bilräde hör regleras i rättshjälpslagen. Den föreslagna rättsregeln (28 §) innebär kodifiering av nuvarande praxis. Nämnden anser att nuvarande praxis är väl restriktiv och förordar därför en viss utvidgning av möjlighelen att byla biträde.

7.1.8    Råttshjälpsnämnden i Umeå

Med hänsyn till dels enhetlighet i praxis och dels den återhållsamhet som ur kostnadssynpunkt måste iakttagas, finner nämnden alt det bör förbehållas nämnden att avgöra frågan om biträdesbyte. I fråga om substitution tillstyrkes förslaget, men nämnden anser att det bör exemplifieras, när substitution är tillåten. Av samma skäl som ovan anförts anser nämnden också, att frågan om upphörande av rättshjälp bör avgöras av rättshjälpsnämnden.

7.1.9   Domstolsverket

Byte av biträde.

Som Ulredningen föreslagil bör frågan om biträdesbyte regleras i RHL.

Domslolsverkel godtar utredningens förslag att biträdesbyte skall få ske bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller eljest särskilda skäl föreligger för del. Ett byte av biträde är oftast förenat med stora kostnader. Det är därför nödvändigt med en noggrann prövning. Del kan emellertid vara svårt atl avgöra när djupgående motsättningar skall anses föreligga. Enligt domstolsverkets uppfattning måste motsättningarna vid en objektiv bedömning anses ha orsakats av alt biträdet inte handlagt ärendet med tillräcklig omsorg eller eljest handlat felaktigt. Uppställes inte delta krav kan den rättssökande utan att befogad anmärkning kan riklas mot biträdel framtvinga ett byte genom atl t.ex. återkalla fullmakten för biträdel. Har stora kostnader uppkommit i ärendet

Prop. 1978/79: 90 379

bör i sådant fall biträdel entledigas men någoi nyll bilräde bör inie förordnas. 1 de fall biträdel arbetat endasl en kortare lid på ärendet bör man kunna se något mera liberalt på frågan om byte; merkostnaderna kommer då inte alt bli så stora. Har bilrädet och huvudmannen olika uppfattningar om hur ärendet skall handläggas kan det uppstå konflikt mellan dem. Biträdel kan exempelvis anse del meningslöst atl föra ärendei vidare medan huvudmannen vill överklaga. Som framgår av Sveriges advokatsamfunds cirkulärskrivelse nr 32/1976 bör biträdet vid sådant förhållande begära sitt entledigande. På grund av sin lojalitetsplikt mot huvudmannen skall han emellertid inte uppge vari motsättningarna består. Även om biträdet härigenom försätts i en svår situation bör enligt domstolsverkets mening nu gällande praxis fortfarande lillämpas. Byte av bilräde skall alltså inte tillåtas enbart på grund av uppgift om atl djupgående motsättningar mellan bilräde och huvudman uppkommit.

Substitution av biträde

Domstolsverket delar utredningens uppfattning alt offentligt biträde bör ges generell rätt att sätta advokat eller bilrädande jurist vid advokatbyrå i sitt ställe. En sådan rält torde vara nödvändig om utredningens förslag all advokat skall få bevilja rättshjälp i vissa typer av ärenden genomförs.

Domstolsverket vill emellertid göra några påpekanden. Det finns en viss risk för att en generell subslitutionsrätt utnyttjas i alltför stor ulsiräckning med ökade kostnader som följd. Del bör därför understrykas, all biträde endast tillfälligtvis fär använda sig av möjligheten till substitution och att ett verkligt behov då måste föreligga. År det inte fråga om alt sälta in platsombud bör biträde inte få sätta advokat på annan orl i sitt slälle om della medför ökade kostnader. Den myndighet som har all faslställa ersättningen åt biträdel måste vara observant på att visst onödigt dubbelarbete kan föreligga genom att biträdet onödigtvis utnyltiat rälten till substitution.

7.1.10 Riksförsäkringsverket

Beslutsfunktionerna i fråga om substitution, byte och entledigande av bilräde vid allmän rättshjälp samt beslut om alt rättshjälp skall upphöra föreslås av utredningens majoritet skola ankomma på samma myndigheter som prövar frågan om arvodessättningen, d.v.s. allmän domstol och förvaltningsdomstol. Förvaltningsmyndighet anses däremot inte besitta tillräcklig kompetens i dessa frågor.

Utredningens ordförande och experten Reulerwall har även beträffande dessa funktioner reserverat sig för att de bör tillkomma även statlig förvaltningsmyndighet. Reservanterna anser, att besluten i dessa frågor i praktiken kommer att dikteras av de handläggande myndigheterna, som bäsl känner till de omständigheter som bör påverka beslulen.

Riksförsäkringsverket ställer sig även i detta avseende tveksam lill reservanternas uppfattning. De omständigheter, som kan föranleda substitution, byle och entledigande av biträde i rättshjälpsfrågor, torde mera sällan framgå av de utredningar handläggande förvaltningsmyndigheter företar i olika ärenden. Alt avgöra när rättshjälp inte längre är erforderlig synes däremot slälla sig något lättare fördessa.

7.1.11 Alhnänna advokatbyråkommittén (1977:11)

Att offentligt biträde i lag ges rätl att sätta advokal i sitt slälle tillstyrks.

Prop. 1978/79:90 380

7.1.12 Sveriges advokatsamfund

Vad som föreslås i fråga om byte av biträde (15) hälsar samfundet med tillfredsslällelse. Eftersom tillstånd lill bilrädesbyie i vissa fall skall lämnas av den domstol eller myndighei där den rällsliga angelägenhelen är anhängiggjord - någoi som i och för sig är praktiskt - synes det olämpligt att biträdel och den rättssökande ingående behöver redovisa varför de inte kan samarbeta. Det borde räcka för bilrädesbyie att biträdet och den rätts-sökande samstämmigt förklarar atl djupgående moisii ningar har uppstått och atl därför bilrädesbyie är nödvändigt. Risken torde vara ringa att statsverket skulle drabbas av några större kostnadsökningar.

7.1.13 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Byte av biträde

Advokatens tystnadsplikt medför att det ofta är omöjligt alt röja bakgrunden till en begäran om bilrädesbyie. En anmälan om all allvariiga mol-sättningar - ulan närmare angivande av dessas innehåll - måsle därför alltid utgöra tUlräckligt skäl för biträdesbyte.

Rätt att sätta annan i sitt slälle Utredningens förslag tillslyrks.

7.2 Slutreglering och fördelning av kostnader

7.2.1   Bostadsdomstolen

Bosladsdomstolen har i och för sig inte några erinringar mol del av utredningen skisserade avräkningssystemet. Domstolen vill dock framhålla att domstolen saknar underlag för att bedöma hur detta system kan antas fungera i den praktiska lillämpningen.

7.2.2   Göta hovräu

Slutregleringsförfarandet enligt det nuvarande rättshjälpssystemet är som ulredningen framhållit omständligt och tidsödande. Starka skäl lalar således för att en förändring kommer till stånd. Hovrätten anser emellertid atl utredningens förslag i denna del är bristfälligt underbyggt och inte heller i tillräcklig utsträckning belyser de konsekvenser som förslaget kommer alt få. Detta gäUer bland annat det inte ovanliga fallel alt ett mål eller ärende handläggs såväl vid domstol som utomprocessuellt. Ett typexempel är det fall att fråga om skadeståndsskyldighet avgöres av domstol, medan skadeståndsbeloppens storlek bestämmes genom förhandlingar med försäkringsbolaget. Skall i ett sådani fall rättshjälpsnämnden äga ompröva domslolens beslul om rätlshjälpsavgift m.m.? Är detta avsikten lorde rättshjälpsnämnden, för atl kunna bedöma om den rättssökandes ekonomiska situation undergått väsentlig förändring (35 §) eller om rättshjälpsavgift avräknats, alltid behöva få del av domstolens bedömning av den sökandes ekonomi och rättshjälpsavgift. Domstolarnas undertätlelseskyldig-hel kommer således i stor utsträckning att kvarslå. Samordningsproblem torde också uppstå bland annat i de fall ärenden, vari rättshjälp beviljats, handläggs parallellt vid olika myndigheter, Föruiom de problem som utredningens förslag om decentralisering av slutregleringsförfarandet således medför, motverkar det ocksä enligt hovrättens mening möjligheterna

Prop. 1978/79:90 381

all med hjälp av ADB och andra moderna hjälpmedel rationalisera handläggningen.

Beiräffande fördelama med utredningens förslag framhåller utredningen de kostnadsbesparingar som kan uppkomma för rättshjälpsnämnderna genom all del särskilda förfarandel med slulavräkning och partiell avräkning med bilrädet inte behövs. Såviti hovrätten kan bedöma innebär förslaget emellertid i huvudsak ej annal än att hela detla arbete överflyttas pä andra myndigheter. Exempelvis skall således domstolama göra slutavräkning instans för instans i stället för den nuvarande partiella avräkningen. Allt arbete med ersättningsbesked och underrättelser m. m. skall likaså ombesörjas av den enskilda myndigheten. Hovrätten anser således att utredningens förslag inte kan förväntas medföra några fördelar från kostnadssynpunkt för rättshjälpen som helhet. Tvärtom föreligger påtaglig risk för kostnadsökningar. Då det föreslagna systemet dessutom, såsom tidigare påtalats, medför praktiska svårigheter avstyrker hovrätten bestämt att det genomföres.

Utredningen föreslår vidare alt staten skall åtaga sig ett garantiansvar för motparts skyldighet att erlägga den del av rättegångskostnaden som utgör sökandens rätlshjälpsavgift, om denna ej överstiger 5% av basbeloppel. Är rättshjälpsavgiflen högre får sökanden på egen hand driva in avgiften. Detta system torde i och för sig vara till fördel för exekutionsväsendet som härigenom får vidgade möjligheler att avskriva ärenden. Däremot medför del pälagliga nackdelar för den myndighet som skall besluta om återbelalningsskyldighelen. Utredningens förslag kommer enligt hovrättens mening att medföra kostnadsökningar för rättshjälpen, dels direkt genom förluster i anledning av garantiåtagandel (av DON beräknade till 100000 kr./år), dels genom merarbete vid domstolar och andra myndigheter. Hovrätten anser därför atl nuvarande syslem bör bibehållas men förenas med en beslämmelse som möjliggör att enskilds krav på gottgörelse för rätlshjälpsavgift kan överlåtas pä den enskilde så snart ett indrivningsförsök misslyckats. Härigenom skulle exekutionsväsendets önskemål kunna tillgodoses utan de påtalade svårigheterna för den beslutande myndigheten. Då möjlighelema att få ut ersättning i de fall ett indrivningsförsök misslyckats lorde vara ringa, synes den föreslagna ordningen ej heller medföra nägra egentliga nackdelar för den sökande.

7.2.3 Kammarrätten i Göteborg

Rälishjälpen är nu organiserad så att de enskilda rättshjälpsärendena från den första åtgärden med att lägga upp akten lill den sista med att betala ut ersätiningen handläggs vid rättshjälpsnämnden. Däremellan kan många frågor uppkomma i ärendet, såsom exempelvis begäran om förskott, biträdesbyte, ersättning för utredning m, m. Nämnden beslutar i flertalet av dessa frågor. 1 viss utsträckning, såsom när allmän domstol fastställer biträdesersätlning, förekommer det atl annan myndighet fattar beslut i rättshjälpsärendet. I dessa fall undertättas dock nämnden om beslutet. Nämnden sköter sluiregleringen i alla ärenden. I akten hos nämnden finns då uppgift om samtliga beslul som rör ärendet. Det nuvarande systemet bygger således på alt ett ärende administrativt hålls samman hos nämnden. Nämnderna har ett mycket stort antal ärenden. Härigenom har en hög specialisering kunnat uppnås. Ärendena handläggs till stor del av biträdespersonal. Ansökningama förgranskas och beslut förbereds av granskningsbiträden. Flertalet slutregleringar ombesörjs i prakiiken av biträdespersonal. Koncentrationen av arbetsuppgifter till nämnderna ger

Prop. 1978/79:90 382

förutsättningar för en långt driven specialisering, som medför atl arbetet kan bedrivas på ett rationellt sätt. Enligt kammarrättens bedömning kan rationaliseringsvinster egentligen uppnås endast i den mån som en ny ordning innebär att vissa arbetsmoment kan avskaffas.

Varje omfördelning av beslutsfunktionen inom systemet påverkar de praktiska handläggningsrutinerna. Enligt kammarrättens uppfattning är det viktigt, när man överväger att överföra beslutsfunktioner frän rältshjälpsnämnd till annan myndighei, atl man inte ser endast lill var en uppgift organisatoriskt lämpligen hör hemma ulan även till vem som i praktiken kommer atl utföra uppgiften pä de myndigheter dil den överförs. Del kan exempelvis inte anses vara rationellt atl föra över uppgifier som i dag uiförs av biirädespersonal vid rättshjälpsnämnd till juristpersonal vid domstolama.

Vidare måste man vid varje förändring noga överväga vilken inverkan förändringen kan tänkas ha på samordningen mellan myndigheterna. Som ell exempel kan anföras det fall alt rätlshjälpsnämnden har beslutat om allmän rättshjälp och betalat ul förskott på biträdesersätlning samt talan sedan väcks vid domstol. Enligt utredningens förslag skall ärendet då slul-regleras av domstolen. Om inte nämnden lämnar över sina handlingar, kommer domstolen att sakna kännedom om de ekonomiska förhållanden som angetts i ansökningshandlingen. Sådan kännedom är nödvändig för alt domstolen skall kunna pröva frågan om rällshjälpsavgiften skall jämkas på grund av ändrade ekonomiska förhållanden. Om biträdet förbiser sin skyldighet att uppge det förskott som har utbetalats av rättshjälpsnämnden, kommer domstolen vidare att sakna kännedom om förskottet.

Härutöver är att märka alt arbetet med slutreglering av rättshjälpen i dag uiförs nästan enbart av biirädespersonal vid nämnderna. Enligt förslaget skall de beräkningar som behövs för slutregleringen utföras av den domstol eller den myndighet som fastställer den slutliga ersättningen. Sifferuppgifterna skall anges i domen och kommer därmed att utgöra en integrerande del av denna. Detta innebär atl de som dömer i saken även har alt svara för att uppgifierna i slutregleringsdelen är korrekta. För kammarrättens del innebär detta atl tre domare lar ansvarei för och därmed blir skyldiga att kontrollera sifferuppgifterna, ett arbete som idag utförs av kontorsbiträden på rättshjälpsnämndema. Man kan i och för sig länka sig en lösning som innebär atl arbetet med slulregleringar även vid domslolarna utförs av biträdespersonal. En förutsättning härför är alt slutregleringen inte skall flyta in i domen. En sådan ordning skulle emellertid inte innebära någon rationalisering ulan snarare motsatsen. Med hänsyn till den stora specialiseringen vid nämnderna torde arbetet utföras mera effektivt där.

Mot ovanstående bakgrund ifrågasätter kammartätten starkt att förslaget till ändrade rutiner i fråga om slutreglering innebär en förenkling av nu gäUande syslem.

Fördelning av motparts ersättning för kostnad för allmän rättshjälp

Utredningens förslag i denna fråga är uppbyggt efter samma principer som det förslag som fanns i DONs PM. Kammartälten yttrade sig år 1975 över DONs förslag och yttrandet redovisas i rättshjälpsutredningens betänkande (s. 204). Kammarrätten vidhåller den uppfaUning som då kom till uttryck och anser således att det ter sig orättvist att den som har lägre kostnadsbidrag än fem procent av basbeloppel skall gynnas framför övriga rättshjälpsberättigade. 1 stället bör fördelningen av inflytande betalningar förenklas och förmånsordningen bestämmas på följande sätt.

Prop. 1978/79:90 383

1. Statsverkets kostnader för rättshjälpen

2. Partens ersättning för rättshjälpsavgiflen

3. Slatsverkels kostnader som belastat anslaget Ersättning åt vittnen m. m.

7.2.4 Göteborgs tingsrätt

Beträffande de förslag lill förenklingar som ulredningen här har lagt fram vil) tingsrälten anmärka att den ökade arbetsbelastning som dessa kommer att medföra för de allmänna domstolarna - i vart fall för en siörre tingsrätt - inte kommer atl kunna bemästras inom ramen för nuvarande personalorganisation.

7.2.5   Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Slutavräknings- och sluiregleringsförfarandet

Rättshjälpsnämnden delar utredningens uppfattning alt förfarandet vid slulavräkning och slutreglering bör förenklas så myckel som möjligl. Förslagei att låta den myndighet, som skall pröva ersättningsfrågan, samtidigt slulligl faslsiälla rällshjälpsavgiften synes också i och för sig vara ägnad att minska handläggningstiden. Härtill bidrar givetvis också förslaget om befrielse från vissa avgifter enligt expedilionskungörelsen och avgifterna enligt exekutionsavgiftskungörelsen. Enligt nämndens uppfattning innebär dock vad utredningen anfört i huvudsak endasl ell principförslag. Ulredningen påpekar själv vissa komplikationer som kan uppkomma (sid. 209 i betänkandet) dock utan att presentera någon helt genomförd lösning. En annan komplikation, som inte berörts, arom vederbörande myndighet anser sig böra ha tillgång till underlaget för fastställandet av den preliminära rättshjälpsavgiflen, därest rättshjälp beviljals av annan myndighet än den som prövar ersättningsfrågan, för atl kunna bedöma huruvida någon jämkning av rättshjälpsavgiften skall ifrågakomma på grund av väsentligt ändrade ekonomiska förhållanden. Andra exempel på komplikationer kan säkerligen anföras. Nämnden hälsar med tillfredsställelse utredningens målsättning men anser atl förslaget inte är så genomarbetat atl det i nuvarande skick kan ligga till grund för en praktisk tillämpning.

Eörddnlng av kostnader

Rätlshjälpsnämnden har ingen erinran mol utredningens förslag (36 § lagförslaget) lill kostnadsfördelning.

7.2.6   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Slutreglering

Utredningen föreslåren lösning som skall förenkla förfarandel, s. 205 ff. Rättshjälpsnämnden har funnit det förenat med vissa svårigheter att av texten utläsa både grunden till förslaget och hur utredningen tänkt sig den praktiska tillämpningen. Nämnden kommer att peka på några svårigheler som nämnden anser kommer att bli förenade med det nya systemet,

1, Fastställande av rättshjälpsavgift

Den myndighet som skall ta ställning till ersättningsfrågan skall också fastställa slutlig rätlshjälpsavgift. Preliminär rättshjälpsavgift kan ha fastställts av annan myndighet eller motsvarande. Efiersom det kan gå lång tid

Prop. 1978/79:90 384

mellan bestämmande av preliminär avgift och fastställande av slutlig avgift kan man inte borlse ifrån att det i ett antal fall kan bli fråga om ändring av rättshjälpsavgiften. Av betänkandet framgår ej vilkel beslutsunderlag utredningen har tänkt sig för den myndighet som skall ta ställning till eventuell jämkning av slutlig rättshjälpsavgift. Ifrågavarande myndighet kan knappast ta ställning till frågan utan att ha tillgång till det material varpå myndighet nr 1 grundat sill ställningstagande. Det blir alltså en ny omgång pappershantering jämfört med det system som gäller idag. Man slipperom-gången med underrättelser om rällshjälpskoslnader men fär i siällei omgången med underiag för faslslällande av slutlig rättshjålpsavgift. Rationaliseringsvinsterna med utredningens förslag blir nog inte stora.

2. Utomprocessuell utredning

Om utredningens förslag genomföres kommer den myndighet som gör slutavräkningen att sakna kunskap om huruvida del i ärendei förekommii någon utomprocessuell utredning.

3. Tidpunkten då ett ärende är avslutat

Om utredningens förslag går igenom bortfaller avslutandefasen hos rättshjälpsnämndema. Ett hos rätlshjälpsnämnden anhängiggjort ärende är i princip avslutat då allmän rättshjälp beviljats. Detta betyder emellertid inte atl ärendei kan avföras från nämndens verksamhet, plockas urdiarier-na och arkiveras. Rätlshjälpsnämnden kan få anledning "ta fram" ärendet för att la ställning lill uppkommande frågor - biträdesbyten, utvidgning av allmän rättshjälp, jämkning av rältshjälpsavgifl etc, - ända lill slutreglering av ärendet sker. Utredningens förslag innebär emellertid att rättshjälpsnämnden i ett stort antal fall inte får kännedom när ett ärende slutförts. Någon föreskrift för annan myndighet atl underrätta rättshjälpsnämnden om när ett ärende är avslutat och har vunnit laga kraft finns nämligen ej i betänkandet. Resultatet härav blir att ett rättshjälpsärende, i vart fall om det är anhängiggjort hos rätlshjälpsnämnden, aldrig avslutas. Nackdelarna är uppenbara. Risk för missbruk, arkivproblem, administrativa svårigheter hos rättshjälpsnämndena, m. fl. svårigheter.

Som utredningen anfört, kräver slutregleringsfasen mycket arbete. Anledningen härtill är enligt rättshjälpsnämndens mening inte bara den byråkratiska apparaten. Slutreglering av ett ärende handlar i grund och botten om pengar, ut- och inbetalningar, krav och motkrav. Det är i denna fas den slutliga kontrollen sker. Hos rältshjälpsnämnden i Jönköping arbetar 2,8 biträden med avslutandefasen. Dessa tiänstemän är specialiserade pä sina arbetsuppgifter. Om dessa arbetsuppgifter slås ut på flera myndigheter kommer specialiseringen att minska. Behovet av bl. a. koslnadskontroll gör, an del ter sig önskvärl, alt den viktiga avslutningsfasen får ligga på specialiserade ijänslemän. Utredningen pastarätt slutregleringsfasen kommer att förenklas avsevärt. Detla påslående är icke tillfredsställande underbyggt. Vid genomgång av utredningens förslag har rättshjälpsnämnden funnit, atl ytterligare en pappersomgång erfordras. Detta manar till eftertanke. Så länge förlorande part åläggs återbetalningsskyldighet för vinnande parts kostnader, kvarstår behovet av detaljerade regler om hur slutreglering av rätlshjälpsärende skall ske. Endast marginella förändringar torde nu vara möjliga. 1 avsaknad av stabilare underbyggnad för en förändring av en viktig del i rältshjälpssystemel kan del inte ifrågakomma annat än att fortfarande låta avslulandefasen kvariigga hos rättshjälpsnämnderna.

Prop. 1978/79:90 385

Fördelning av vissa koslnader

Utredningens förslag, s. 209 ff, angående fördelning av ersältning som motpart eller annan förpliktas återbetala medför en del rationaliseringsvinster men rällshjälpsnämnden ifrågasätter om de blir sä storu som utredningen antar. Två rutiner måste skapas, en för sådana fall där den berutii-gade skall få sina pengar från statsverket, en för sådana fall där fordran skall överlåtas på den berättigade. Erfarenheter från skilda summanhung lalar för atl rationaliseringsvinster i regel motverkas av att flera rutiner till-lämpas.

Utredningens antaganden, s. 210, alt allmän rättshjälp kan komma att sökas endasl för att erhålla förmån i ålerbelalningshänseende unser rältshjälpsnämnden vara försumbar. Enligt rältshjälpsnämndens mening bör statsverket alltid överta den berättigades anspråk. Rättshjälpslagstiflningens karaklär av social förmån kräver del. Dessulom torde det finnas skäl alt anta att de ökade kostnader som kan uppslå mer än väl åtminstone på sikt uppväges av de besparingar som kan göras med avseende på arbetskostnader hos domslolar, rättshjälpsnämnder och exekulionsväsen.

7.2.7 Rättshjälpsnämnden i Malmö

Arbetet med slulregleringar och avräkningar anses av rätlshjälpsnämn-dens personal som relalivi belungande. Begränsning av pappersexercisen har länge stått på önskelistan. Rättshjälpsnämnden ser därför i och för sig positivt på utredningens förslag att slopa de särskilda slutregleringarna och avräkningarna. Det måste emellertid framhållas att en del av arbetet i stället flyttas över på andra myndigheter. Sålunda skall domstolar och andra myndigheler fastställa slutlig rätlshjälpsavgift och göra avräkning med biträde. Detta innebär en ökad arbetsbelastning av icke ringa betydenhet. Härtill kommer att de myndigheter som skall fastställa ersättning till biträde också skall svara för utbetalning av denna. Uppgifterna försvinner alltså inte helt. De delas bara upp på ett flertal myndigheter. Lämpligheten härav kan ifrågasättas.

Förslaget innebär att underrättelse om rällshjälpskoslnader inte längre skall insändas lill rätlshjälpsnämnden. Genom dessa underrättelser har nämnden hiltills också fått besked om ärendet slutförts eller ej. Med det nya systemet får rättshjälpsnämnden inte några sådana besked. Ett ärende gällande 1. ex. näringsidkare, där rätlshjälpsnämnden beslutat om allmän rättshjälp, kan på så vis stå öppet lång tid efter det atl målet avgjorts. Nämnden anser detla otillfredsställande. Ett sätt att lösa problemet är att ålägga den myndighei som avgör ärende, där rällshjälpsnämnden beviljat allmän rättshjälp, atl sända kopia av dom eller beslut till nämnden. Del innebär emellertid i sin tur atl viss pappersexercis ändå blir ofrånkomlig. Nämnden anser alt utredningen inte i tillräcklig grad beaktat de svårigheter, som uppslår vid borttagande av de särskilda slutregleringarna. Problem som berör frågor när ärende skall anses avslutat, diarieföring, aktbildning och arkivering fordrar en närmare undersökning.

Från rältshjälpsnämndens synpunki ärdet en fördel atl slopa förfarandet med upprättande av fördelningskort, om än det arbetet numera inte vållar personalen några egentliga svårigheler. Sett från den enskilde rällssökan-dens synpunki kan däremoi den av ulredningen föreslagna ordningen för fördelning av belopp, som motpart förpliktas att återbetala, enligt nämndens mening le sig mera iveksam. Syftet med förändringar i systemet bör vara att i främsta hand tillgodose den enskildes intressen. Det kan då förefalla egendomligt med ett förslag som innebär atl den som har en lägre

25    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 386

rätlshjälpsavgift blir gynnsammare behandlad än den som har en högre. De ökade koslnader som skulle bli följden om statsverket i stället helt övertog den enskildes anspråk uppvägs - om än inte hell - till stor del av de besparingar som görs beträffande arbetskostnader dels hos de myndigheter som har atl besluta om fördelningen och dels hos exekutionsväsendet. Det är också av vikt att inte ålägga domstolar och andra myndigheter för många nya arbetskrävande uppgifter. Den förenkling som bör eftersträvas genomförs bäst om statsverket övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift, oavsett hur stor avgiften är. Sammanfattningsvis föreslår rätlshjälpsnämnden därför en regel av denna innebörd. Accepteras inte della. anser nämnden det vara bäst om del nuvarande systemet bibehålls.

7.2.8 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

De föreslagna förändringarna beiräffande avräkningssyslemel ler sig måhända vid en första anblick tilltalande enkla. Vid närmare studium finner man emellertid, att en del invändningar kan riklas mot förslaget. Detta innebär att i de fall rältshjälpsnämnden beviljat rälishjälpen någon underrättelse om att ärendet slutförts inte kan erhållas. 1 sådant fall då det i ärendet förekommit en utomprocessuell uiredningskoslnad under ärendels handläggning, kan det inträffa atl denna kosinad helt tappas bort när motpartens återbetalningsskyldighet skall fastställas. Det är nämligen inte säkert, att del bilräde som föranstaltat om utredningen och erhållit ersättning, men som av en eller annan orsak inte åberopar utredningen, uppger att kostnaden uppkommit. Med det föreslagna avräkningssystemet blir del sålunda omöjligt att kontrollera vad det enskilda rätlshjälpsärendet kostat statsverket. Det måste också te sig betungande atl för varje inslåns fastställa en slutlig rättshjälpsavgift, liksom det ter sig mindre tilltalande atl man i en del fall först betalar tillbaka överskjutande del av rättshjälpsavgiflen för all i nästa instans kräva den som har rättshjälp pä beloppet. Det är emellertid önskvärt atl slutavräkningsarbelet förenklas på lämpligt sätl.

Återkravsrutinerna för motparts återbetalningsskyldighet bör också förenklas. Det i förslaget skisserade tillvägagångssättet kan kanske ge statsverket någon kostnadsbesparing men medför å andra sidan för den som haft rättshjälp uppenbara försämringar i de fall rättshjälpsavgiften överstiger 5% av basbeloppet. Det innebär inte bara atl den som haft rättshjälp själv måste agera för atl få ut sin rältshjälpsavgifl från motparten. Det kan dessutom medföra kostnader om motparten vid utmätningsförsök visar sig sakna tillgångar. Den försvagning av de förmåner som tillkommer den som har rättshjälp som förslaget i denna del innebär kunde måhända kompenseras något om befrielsen från exekuiionsavgifi utsträcktes till att omfatta även kravet på återbetalning av rällshjälpsavgiften. Någon sådan förmån synes förslaget dock inte innefatta. Nämnden anser emellertid, att man borde kunna ändra reglema om återbetalningsskyldigheten så att anlingen återbetalningsskyldighet för rällshjälpsavgiften alltid skulle åläggas direkl lill den som har rättshjälp eller också skulle statsverket träda in och överta den enskildes fordran i alla fall. Det av utredningen framlagda förslaget kommer atl gynna dem som har en rättshjälpsavgift understigande 5% av basbeloppet, medan de vars rättshjälpsavgift översliger 5% av basbeloppet inte får någon hjälp alls av statsverket. De kunde kanske få tillbaka 5 % av basbeloppet av statsverket, men få driva in belopp dämtöver själva.

Prop. 1978/79:90 387

7.2.9    Rättshjälpsnämnden i Umeå

1 kapitlet om sluireglering och fördelning av kostnader har ulredningen menat att en av anledningarna till atl nuvarande syslem kritiserats är all koslnadsbidragel inte skall fastställas slutligt förrän ärendet är helt avslutat. Emellertid innebär förslaget att ersättning och rättshjälpsavgift skall fastställas i varje instans ingalunda all förfarandet blir mindre omständligt och tidsödande. Snarare tvärtom, eftersom flera instanser kommer att göra dessa avräkningar. Om t. ex. rällshjälpsavgiften i lägre instans överstiger kostnaderna skall klienten ha tillbaka mellanskillnaden och om ärendet därefter överklagas med kostnader som överstiger först fastställd avgift som följd skall vad som just återbetalats till klienten återkrävas. Samma problem kan komma att uppstå, när prutad ersättning höjs. Rättshjälpsnämnden vill fästa uppmärksamheten på atl det vore av vikt för den rällssökande allmänheten alt redan när rättshjälp sökes få reda pä den slutiiga rättshjälpsavgiflen. Rättshjälpsnämnden ifrågasätter om allt detta verkligen sammanlagt medför mindre byråkrati och smidigare handläggning. Klart är an utredningens på sidan 208 uppställda mall för dessa beslul är lättare att läsa och förstå för dem det angår än nuvarande blanketter med de ordval som används. Rätlshjälpsnämnden tillstyrker varmt ändring av blanketterna. Dessutom tillkommer all vederbörandes ekonomiska förhållanden kan på ett säll som påverkar avgiften flukluera väsentiigt under ärendets gång. Beträffande/ö/-c/e//i(/! av kostnaderna tillstyrks en ändring.

Emellertid finner rältshjälpsnämnden det icke vara motiverat att staten överhuvudtaget skall träda emellan och förskottera avgiften, som ju är relaterad till vederbörandes betalningsförmåga. Icke heller finner nämnden det rimligt att ge särskild service åt dem som har fått rältshjälpsavgifl understigande visst belopp. Anledning till differentiering så att den som har lägre avgifl skall få samhällets hjälp all få in sin fordran föreligger icke. Sedan avgiften fastställts i förhållande till betalningsförmågan skall medborgama ha lika rättigheter och samma service.

7.2.10 Domstolsverket

Slutreglering

Slutregleringsförfarandet föreslås bli ett led i del förfarande varigenom myndighet fattar beslut om ersättningen till biträde. Den myndighet som prövar ersättningsfrågan skall enligt förslaget faslställa rättshjälpsavgift i samband med all ersättningen bestäms. Myndigheten skall vidare göra avräkning med biträdel och låta utbetala ersätiningen lill denne. Biträdel åläggs därför att underrätta den myndighet, som har alt faslställa ersättning, om ersättning till honom tidigare utgått eller begärts i rättshjälpsärendet. Sådan undertättelseskyldighet för bilrädet föreslås också föreligga om annan ersättning tidigare utgått i ärendei.

Domstolsverket hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att slopa den nuvarande omständliga och tidsödande särskilda slutregleringen. Dubbelarbete och onödig pappershantering torde härigenom kunna undvikas. Ulbelalning av olika ersättningar skulle kunna ske snabbare. Vissa praktiska problem är emellertid förenade med utredningens förslag, vilka utredningen inte synes ha uppmärksammat och som måsle lösas. Risken är annars atl någon enkelhet i förfarandet inte uppnås,

1 inte så fä fall kan i ett rältshjälpsärende ett utomprocessuellt skede följa efter det att domstol meddelat dom som vunnit laga kraft. Endast fastställelsetalan om t. ex. skadesfändsskyJdighet kan ha varit föremål för

Prop. 1978/79: 90 388

domstols prövning. Förhandlingar mellan parterna om skadeständsbe-lopps storlek kan återstå. Ytterligare koslnader i rältshjälpsärendel kan uppkomma under ett sådant utomprocessuellt efterspel lill rättegången. Rättshjälpsnämnd lorde fä pröva frågor som härvid uppkommer. För att rättshjälpsnämnd härvid skall kunna pröva biträdels anspråk på ytterligare ersättning och låta utbetala sådan erfordras atl nämnden underrättas om den biträdesersättning domstol - kanske i flera instanser - fastställt och även om vilken rätlshjälpsavgift som härvid avräknats. Del kan ej vara rimligt att lägga denna uppgiftsskyldighet på bilrädet. Det kan också i undantagsfall inträffa att biträde ej är förordnat. Utredningens förslag om slutreglering och avräkning med biträdet kan såvitt domstolsverket kan bedöma tillämpas bara på enklare ärenden, exempelvis flertalet familjerätlsliga ärenden. Reglerna om slutreglering och avräkning med biträde måste dock för atl prakliska svårigheter inte skall uppkomma kunnat tillämpas på alla förekommande ärenden. Enligt domstolsverkets mening bör därför berörda regler övervägas ytterligare under det fortsatta lagsiiftningsarbeiei.

Fördelning av ersättning som motpart eller annan förpliktats återbetala

Utredningens förslag, som i denna del i huvudsak överenssiämmer med vad DON tidigare föreslagit, kan i princip godtas av domstolsverket. Verket vill emellertid göra några påpekanden.

Utredningen föreslår alt avgörande för frågan om ersättningsskyldighet i sin helhet skall fullgöras till statsverket skall vara rättshjälpsavgiftens storlek i förhållande till basbeloppet. Det anges inte vilkel basbelopp som skall bilda uigångspunki för beräkningen. Enligi domstolsverkets uppfattning uppstår komplikationer om olika basbelopp skall kunna tillämpas i samma mål. Del torde därför vara lämpligt alt anknyta till det basbelopp som gäller för fastställande av rättshjälpsavgift.

Har domstol beslutat om rältshjälpsavgifl och om ersättningsskyldighet för motparten kan tillämpningssvårigheter uppkomma om ärendets fortsatta UtomprocessueUa handläggning föranleder rättshjälpsnämnden atl jämka rättshjälpsavgiften. Denna fräga lorde också ha nära anknytning lill de problem som kan vara förknippade med utredningens förslag tiU slutreglering och avräkning med biträde.

7.2.11 Riksskatteverket

1 36 § förslaget till rätlshjälpslag (RHL) anges förfarandet när motpart är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnad. De föreslagna bestämmelserna tillstyrks eftersom de är tydliga och kommer alt förenkla handläggningen hos kronofogdemyndigheterna genom den klart markerade skillnaden mellan rättshjälpstagarens och statsverkets fordringsanspräk, RSV förutsätier alt förslaget avsetts medge rättshjälpsiagare fri verkställighet hos kronofogdemyndighel för aU la ut kostnadsanspråket i de situationer kostnaden översliger fem proceni av basbeloppet. 1 förslaget lill rältshjälpsförordning (RHF) har hell förbigåtts motsvarigheten lill 34 och 35 §§ i nuvarande rättshjälpskungörelse. Det är nödvändigt att även fortsättningsvis i författning reglera borgenärsfunktionerna vid indrivning hos kronofogdemyndighet och det rent praktiska förfarandet i samband härmed. De inbördes befogenheterna mellan kronofogdemyndighet, länsstyrelse, rättshjälpsnämnd och RSV beträffande vem som vid indrivning skall tillvarata statens rätt måste klargöras. Härvid åsyftas följande situationer - beslut om avskrivning från fortsatt indrivning hos kronofogdemyndighet

Prop. 1978/79:90 389

- ansökan om utmälningsed

- begäran på stålens vägnar alt gäldenären försätts i konkurs och anförande av besvär över tingsrätts beslut att ogilla konkursansökan

-  bevakning av statens räll i samband med ackord

~ bevakning av siaiens räll i samband med överklagande enligi den s. k. exekutiva besvärsordningen.

Länsstyrelsen bör forlsällningsvis enligi uttrycklig beslämmelse i RHF Vara den myndighei som bevakar siaiens rält beträffande statsverkets fordringsanspräk enligt rättshjälpslagsliftningen samtidigt som en femårig preskriptionsregel införs. Della uttrycks lämpligen genom en bestämmelse av följande innehåll.

Vad i 59-62 och 65-67 §§ uppbördslagen (1953: 272) är stadgat om indrivning av restförd skatt och om avkortning och avskrivning av skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sädan ersättning till statsverket som avses i 36 § rättshjälpslagen. Angående efterkrav och preskription skall vad i 70 och 71 §§ uppbördslagen är stadgat äga molsvarande tillämpning.

Vidare bör RHF innehålla en beslämmelse om domslois underrättelse lill länsslyrelse molsvarande den som finns i 8 § kungörelsen (1973:261) om ulbelalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol m. m. Sådan undertällelse skall dock inte skickas förtån den belalningsskyldige beretts tillfälle att belala. Härigenom kommer handläggningen att ske i enlighet med departementschefens ullalande i proposition 1975/76: 47 med förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429), s. 36. För atl få en enhetlig tillämpning vid indrivning av rättshjälps- och domstolskostnader bör kungörelsen om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol ändras på motsvarande sätl samtidigt som 1 § i kungörelsen anpassas till de nya rätlshjälpsbestämmelserna. På grund av den ställning som länsstyrelserna här föreslås få bör ändring även ske i 18 § kungörelsen (1965:921) om bevakning och avskrivning av vissa statens fordringar så atl länsstyrelserna övertar rältshjälpsnämndens befogenheter beträffande fordran enligt RHL.

RSV har den 1 juli 1973 från JK övertagit dennes uppgift att i vissa s. k. kronomål bevaka statens rätt i hovrätt och högsta domstolen i fråga om bl. a. fordran som vid bristande belalning eller eljest indrivs av utmätningsman som fordran i allmän mål i den mån uppgiften inte ankommer på annan. Härigenom kommer statsverkels fordran enligt 36 § RHL atl handläggas som ell s. k. kronomäl vid RSV. I övriga siiuaiioner av processrättslig art bör handläggning ske på samma säll som vid indrivning av skatt.

Ulredningen har inte tagit ställning till det framtida förfarandel i de fall återkrav avser både rätlshjälpstagares och stalsverkels anspråk enligt gällande lagsiiftning. I dessa fall skall från kronofogdemyndighet redovisad betalning förmedlas av rättshjälpsnämndema till rätlshjälpstagaren. Kronofogdemyndigheterna måste genom en särruiin ha en särskild bevakning i dessa ärenden. Frågan om när kronofogdemyndighel kan släppa denna bevakning är inte reglerad lika litet som frågan om preskriptionsavbrytande åtgärd skall vidtas för att bevaka rättshjälpstagarens anspråk. Inför den kommande lagstiftningen fordras ell ställningstagande lill det fortsatta förfarandet beträffande de äldre målen. En lösning är att rättshjälpsnämnderna får rätt att till rällshjälpslagarna överiåta den del av det statsverket tillerkända anspråket som svarar mot eriagt kostnadsbidrag. Härigenom kan rätlshjälpstagaren själv i fortsättningen bevaka denna kostnadsdel tillsammans med eveniuelli kapilalanspråk. En sådan rutin skulle dessutom administrativt underlätta arbetet vid kronofogdemyndigheterna.

Prop. 1978/79:90 390

Den nu gällande regeln om att ränta inte skall utdömas för rättshjälps-kostnad har samma utformning i 36 § RHL. Bestämmelsen är välgrundad och tillstyrks. 1 det stora flertalet fall ulgår numera inte ränta i samband med att domstolskostnad utdöms till statsverket. För att underlätta den praktiska tillämpningen vid kronofogdemyndigheter och domstolar bör om möjligt ändring ske så atl ränla inie ulgår för kosinad enligi RB 18:13 och 31:11. I så fall skulle ränta aldrig förekomma vid domstolskoslnad med återbetalningsskyldighet lill statsverket.

Enligt 26 § RHL skall myndighels beslut om skyldighet att erlägga rätlshjälpsavgift få verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom. Advokal som har fordran avseende rättshjälpsavgift måste enligt RSVs tolkning utverka belalningsföreläggande eller dom för fordringsanspråket, vilket verkställs hos kronofogdemyndighetema som enskilt mål. 1 de fall myndighet har krav bör precis som i advokatfallet verkställighet ske som enskilt mål, vilket innebär att myndigheten kommer in med ansökan direkl till kronofogdemyndigheten.

Enligt RB 31:3 Iredje stycket skall kostnad stanna på statsverket om den understiger vissl av regeringen fastställt belopp. Detla gränsbelopp är numer enligt förordningen (1977:126) om lägsia belopp för återbetalning enligt 31 kap. I § rättegångsbalken 100 kr. Genom hänvisning i RB 31:3 lill maximibelopp för kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen undantas från återbetalningsskyldighel personer med lägre inkomster, under förutsättning att kostnaden enligt förordningen översliger maximibeloppet för kostnadsbidrag. I början av år 1977 rådde emellertid motsatt ordning, varför en automatik förordas i RB 31:1 tredje stycket. Detta skulle kunna erhållas genom alt bestämmelsen får följande lydelse.

Om del belopp den tilltalade skulle hava att ersätta inte överstiger

lägsta rättshjälpsavgift enligt rättshjälpslagen skall kostnaden stanna ä

statsverket.

Översyn måste göras av RB 31:1 första stycket då begreppei "maximibelopp för kostnadsbidrag" försvinner.

7.2.12 Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)

Förslaget beträffande slutreglering innebär en förenkling av förfarandet som för de allmänna advokatbyråernas del innebär tidigare betalning för nedlagt arbele. Kapitalbehovet kommeratt påverkas i positiv riktning.

7.3 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall

7.3.1 Göta hovrätt

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag att i mål angående gemensam ansökan om äklenskapsskillnad återbelalningsskyldighelen för den make som inte har rättshjälp anpassas till vederbörandes betalningsförmåga. Hovrätten förmenar emellertid att det, för att utredningens förslag skall fungera tillfredsställande, i rättshjälpsförordningen bör inskrivas skyldighet för biträdel att lill domstolen lämna uppgifi om de ekonomiska förhållandena för den make som ej har rättshjälp.

En förutsättning för tiUämpning av 31 § 2 st. rättshjälpslagen är atl makarna vunnit boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Hovrätten vill därför i detta sammanhang beröra frågan om vad som skall avses med "gemensam ansökan". Skiftande praxis synes nämligen i detta avseende ha utbildats hos domstolama. Sålunda råder till exempel delade

Prop. 1978/79: 90 391

meningar huruvida bestämmelsen skall Ullämpas i mål som anhängiggjorts genom stämning men där makarna sedermera enas om villkoren och vinner äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan innan förhandling hållils i målet. I den av domslolsverkel utfärdade taxan för 1978 har angivits atl nämnda lagrum skall tillämpas även i del avsedda fallet. Del synes lämpligt all lagiexien ges ell otvelydigi innehåll i ifrågavarande avseende.

7.3.2   Cjöteborgs tingsrätt

Tingsrätten vill i detta sammanhang endasl uppmärksamma det förhållandet, som ej direkl berör rättshjälpslagen, atl om den andra maken motsatt sig gemensam ansökan men vid domstol medgivit samtliga yrkanden någon återbetalningsskyldighet ej kommer att åläggas denne.

7.3.3   Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Rättshjälpsnämnden har ingen erinran mot utredningens förslag (37 § lagförslaget) att begränsa makes återbetalningsskyldighet gentemol statsverket till ett belopp motsvarande egen ev. rättshjälpsavgift, därest denna understiger hälften av rättshjälpskostnaden.

7.3.4   Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Rättshjälpsnämnden har inte någon erinran emot förslaget, s. 216 ff.

1 delta sammanhang mäste emellertid beaktas dels vilket beslutsunderlag beslutande myndighet skall ha dels vem som skall ha ansvaret för att detta beslutsunderlag kommer myndighei till hända. Liknande problem uppstår då rätlshjälpsnämnden skall faslställa motparts återbetalningsskyldighel för skiftesmannakostnader. Skiftesmannen kan vägra att medverka till utredning angående den rättssökandes motparts ekonomiska omständigheter. Rätlshjälpsnämnden får ta reda på vederbörandes SGI, delge honom eller henne detla och ge vederbörande lillfälle inkomma med yttrande häröver. På grundval av vad sålunda framkommit bestämmer rätlshjälpsnämnden om återbetalningsskyldighel skall åläggas eller ej.

Rättshjälpsnämnden har svårt att tänka sig att ena partens bilräde skall vara mer benäget än skiftesmannen att lämna uppgifter om motpartens ekonomiska omständigheter till domstol. I vart fall måste föreskrift härom las in i lagstiftningen. Eljesl kan det ifrågasättas om rättshjälpsbiträde verkligen kommer att anse sig vara skyldig att lämna dessa uppgifter.

Från domarhåll har påpekats, att man vid domstolarna haft svårigheter
att tolka bestämmelsen i 31 § 2 st. rättshjälpslagen vilket stadgande be
stämmer i vilka fall återbetalningsskyldighet för andre maken föreligger.
Föreligger återbetalningsskyldighet t. ex. i fall då makar lämnat in gemen
sam ansökan men blott den ene efter betänketidens utgång fullföljer förfa
randet och den andre maken förblir passiv? Skall i sådani fall den av ma
karna som inte har allmän rällshjälp åläggas återbetalningsskyldighet? Or
dalydelsen i 31 § 2 st. rällshjälpslagen vållar vissa domstolar tolknings
problem: Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äkten
skapsskillnad. -- Denna passus återfinnes oförändrad i förslaget.

7.3.5   Rättshjälpsnämnden i Malmö

Rättshjälpsnämnden har inget atl erinra mol de föreslagna reglerna. Domstolama torde sedan länge ha tillämpat den principen i äklenskaps-skillnadsmål alt make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala mer än grundavgiften i kostnadsbidrag, inte heller ålagts någon återbetalningsskyldighet. Rättshjälpsnämnden i Malmö har anlagt samma synsäll

Prop. 1978/79:90 392

på ålerbelalningsfrågan vid behandling av ärenden om bodelning med skif-lesman. Utredningen vill nu gå något längre i det atl återbetalningsskyldigheten föreslås begränsad till vederbörandes rättshjälpsavgift, om denna skulle blivit lägre än hälften av rättshjälpskoslnaderna. Det innebär atl en noggrann beräkning av rällshjälpsavgiften måste göras. De uppgifter om vederbörandes ekonomiska förhållanden som erfordras härför skall, menar utredningen, kunna lämnas av biträdet tili den part, som har allmän rättshjälp. Som rättshjälpsnämnden anförde redan i yttrandet över DONs promemoria kan man inte alltid utgå från delta. Nämnden kan heller inte inse atl utsikterna till hjälp från bilrädet i delta hänseende ökarom advokaterna själva får bevilja allmän rällshjälp i familjerättsmålen. Man får därför - enligt nämndens mening - räkna med i varje fall visst merarbete för domstolarna för att infordra ifrågavarande uppgifier.

Ulredningen föreslår att återbetalningsskyldighet ej skall åläggas om det med hänsyn lill omständigheterna är obilligt. Som exempel på sådani fall nämns att andre maken haft koslnader för eget ombud. Avsikten torde vara atl denna regel skall gälla såväl i äktenskapsskillnadsmål som i bodelningsärenden. Rättshjälpsnämnden delar inte denna uppfattning. Förhållandena är klart olika i dessa ärendegrupper vad gäller anlitande av biträde. Väljer i ett bodelningsärende med skiftesman den som inte har allmän rättshjälp alt anlita egel bilräde, bör della inie medföra atl han befrias från skyldighet att ersätta kosinaderna för skiftesmannen, eftersom han ju också drar fördel av skiftesmannen. Däremot tillslyrker nämnden förslaget i fråga om äktenskapsskillnadsmål.

7.3.6 Rättshjälpsnämnden i Umeå

En ändring av nuvarande regler och praxis för återbetalningsskyldigheten tillstyrks. Det bör ej komma ifråga att slopa möjligheten att ålägga andre maken vid gemensam ansökan om äklenskapsskillnad viss betalningsskyldighet, efiersom även denne har nytta av den rättshjälp, som beviljats motparten. Rättshjälpsnämnden anser i likhet med ulredningen att ålerbetalningsskyldigheten skall begränsas till ett belopp motsvarande den för den äterbetalningsskyldige tänkta rättshjälpsavgiften dock maximerat till hälften av kostnaderna. Någon anledning att slopa betalningsskyldigheten, om den tänkta rällshjälpsavgiften endast uppgår till gmndavgiften, finner rältshjälpsnämnden ej föreligga. Hela systemet bygger ju på alt om rättshjälpsavgift beräknats till 80 kr. skall vederbörande också kunna bidraga med den summan. Anses gmndavgiften vara ett för lågt belopp i förhällande till kostnaderna alt få in det, vore konsekvensen atl i hela systemet efterskänka avgiften. Del tillstyrkes vidare att domstol ex officio införskaffar de erforderiiga ekonomiska uppgifierna via biträdel. Det blir fråga om enkla rutiner och alla möjligheter, som kan innebära kostnadsbesparingar för det allmänna skall utnyttjas. Att samma regler beiräffande återbetalningsskyldighet skall gälla avseende kostnaderna för skiftesman vid bodelning tillstyrkes. Den hittillsvarande återbetalningsregeln med hälften eller inget alls har enligt rättshjälpsnämndens erfarenhel varit synnerligen otillfredsställande.

7.3.7 Domstolsverket

AUmänt

Utredningen har föreslagit en utvidgning av den krets av myndigheler som äger pröva frågor om ersättning enligt RHL (33 §). Med anledning här-

Prop. 1978/79:90 393

av bör även samma myndigheter enligt 36 § 1 stycket få ålägga betalningsskyldighet med angivande av bestämt belopp.

1 förslaget till RHF har utredningen helt utelämnat motsvarigheten lill de regler som återfinns i 34 och 35 §§ RHK. Även med den lösning av slutregleringsförfarandet som ulredningen föreslår torde det vara nödvändigt att särskUt reglera vilken myndighei som skall begära indrivning hos kronofogdemyndigheten och hur detprakliska förfarandet i samband härmed skall ordnas.

Gemensam ansökan om äktenskapsskillnad

Som utredningen och tidigare DON föreslagit bör i mål angående gemensam ansökan om äktenskapsskillnad ålerbetalningsskyldigheten för den make som inte har rättshjälp anpassas till vederbörandes betalningsförmåga. Den rättshjälpsavgift som skulle utgå» om allmän rättshjälp beviljals bör därvid vara ett mått på betalningsförmågan.

Ulredningen har föreslagit alt biträdet skall lämna uppgifter som skall ligga till gmnd för rättens beslämmande av återbetalningsskyldigheten. 1 mål angående äklenskapsskillnad har rättshjälp regelmässigl beviljats av biträdet, som i samband därmed fastställt en preliminär rällshjälpsavgifi. När domstolen fastställer biträdesersätlningen skall den slutliga rällshjälpsavgiften bestämmas. Härför erfordras att biträdel lämnar domstolen vissa uppgifter om huvudmannens ekonomiska förhållanden. Enligt domstolsverkets uppfattning måsle samma krav ställas på biträdets uppgifter vare sig de rör huvudmannen eller den andre maken.

Skall domstol, som utredningen föreslagit (s. 217), i varje särskilt mäl anmoda den make som har rättshjälp alt lämna uppgift om den andre makens ekonomiska förhållanden torde detta bli onödigt tungrott. Enligt domstolsverkets uppfattning bör i rällshjälpsförordningen inskrivas skyldighet för biträdet alt lämna ifrågavarande uppgifier i samband med atl den gemensamma ansökan ges in till domstolen.

En fömtsättning för tillämpning av 31 § andra stycket RHL är all makarna vunnit boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Frågan om vad som skall avses med "gemensam ansökan" är föremål för skiftande praxis vid tingsrättema. Sålunda råder exempelvis delade meningar humvida bestämmelsen skall tillämpas i mål som anhängiggjorts genom stämning men där makarna sedermera enas om villkoren och vinner äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan innan förhandling hållits i målet. Enligt domstolsverkets uppfattning bör denna osäkerhet klarläggas genom uttalanden i förarbetena till en ny rättshjälpslag. Det kan påpekas att liknande problem uppkommit vid tillämpningen av taxan för biträdesersättningen vid gemensam ansökan.

7.3.8 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Liksom tidigare ser föreningen helst alt regeln om återbetalningsskyldighel för make i skillnadsmäl helt upphävdes. Om detla inte befinns möjligt, är utredningens förslag godtagbart.

Prop. 1978/79:90 394

8    Rättshjälp genom offentligt biträde

8.1       Göta hovrätt

Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m.

Hovrätten finner ej anledning atl närmare granska utredningens förslag i denna del. Hovrätten hänvisar dock lill de synpunkter hovrätten anfört under rubrikerna "Allmänt" och "16. Ersättningsregler" andra st.

8.2       Hovrätten för Nedre Norrland

Rättshjälp i förvaltningsärenden har i rättshjälpslagen reglerats särskilt. Denna reglering - rättshjälp genom offentligt biträde - gjordes av kostnadsskäl mera restriktiv än annan rättshjälp. Denna olikhet kvarstår i viss mån även enligt förslaget. Det är inte tillfredsställande att det skall mätas med olika mått vid olika slag av rättshjälp. Vid rådgivning är generositeten från det allmännas sida mycket stor. Den kan anlitas av envar, även juridiska personer, och behov av rådgivning kan antagas så gotl som alltid föreligga. Vid allmän rättshjälp visar erfarenheten att sedan angelägenhelen utretts behovet många gånger varit obetydligt eller obefintligt. Häremot kontrasterar tämligen bjärt att exempelvis rättshjälp ej någon gång kan erhållas i angelägenhet hos nykterhetsnämnd. Enligt hovrättens mening bör det därför övervägas om behov alltjämt kan anses föreligga av en särreglering. Hovrätten vill i alla fall ifrågasätta om inte den särskilda form av rättshjälp, som i utredningens förslag benämnes rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m., kan inarbetas i reglerna för den allmänna rättshjälpen.

8.3       Kammarrätten i Göteborg

Kammartätten ansluter sig till utredningsmajoritetens förslag att offentligt biträde skall förordnas i dessa ärenden, när det inte är obehövligt.

Kammarrätten förordar liksom utredningens ordförande alt den myndighet eller domstol som handlägger den rällsliga angelägenhelen får besluta om rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m. 1 många utlänningsärenden saknar säkerligen den rällssökande kunskap om att olika myndigheter handlägger sakfrågan och rättshjälpsfrågan. Enligt kammarrättens bedömning torde den rättssökandes känsla av att vara utsatt för myndighels godtycke vid ett avslag på rätlshjälpsansökan inte påverkas av vilken myndighet som vägrat honom rättshjälp. Genom en ordning, som innebär att besvär över myndighets eller domstols avslagsbeslul alltid anförs hos besvärsnämnden, kan den rätissökande alltid få frågan om rättshjälp hänskjuten till en "opartisk" myndighets prövning.

8.4       Rättshjälpsnämnden I Stockholm

Som tidigare framhållits i detta yttrande anser rättshjälpsnämnden ali nuvarande beieckningen "Rättshjälp genom offentligt biträde" är att föredraga för denna form av rättshjälp och atl därför termen "offentligt biträde" bör förbehåUas dem, som förordnas atl biträda sökande av rällshjälp i denna ärendetyp. Dessa ärenden skiljer sig från ärenden avseende allmän

Prop. 1978/79: 90 395

rättshjälp såtillvida all allmän rättshjälp kan beviljas i en rättslig angelägenhet oavsett hurden behandlas (utomprocessuellt, vid domstol eller förvaltningsmyndighet osv,) medan denna form av rättshjälp alltid avser ett visst angivel mäl eller ärende vid viss angiven myndighet. Med denna konstruktion mäsle den beslutande myndigheten - för närvarande rättshjälpsnämnden - för att kunna bevilja rättshjälp få utrett dels att ett mål eller ärende, vari rättshjälp kan meddelas, verkligen föreligger, och dels atl den person, som förvaltningsåtgärden avser, är i behov av bilräde.

I det övervägande antalet fall av ansökningar om denna form av rättshjälp i avlägsnandeärenden enligt utlänningslagen - och del är dessa ärenden som i vart fall för Stockholmsnämnden är i övervägande majoritet (för innevarande år drygt 2000) - ansöker den enskilde själv på en enkel blankett, som i stort inte ger upplysningar om annat än vederbörandes personliga data och aktuell adress samt atl fråga är om ett avlägsnandeärende. I allmänhet anges därvid inte hur långt ärendei avancerat och därmed besvarande frågan huruvida något ärende föreligger, vari rättshjälp överhuvudtaget kan meddelas. I delta läge är nämnden - förutom alt del författningsenligt åligger den (jfr 25 § rättshjälpskungörelsen) - nödsakad alt inhämta yttrande frän vederbörande myndighei även av del skälet atl nämnden mäste fä kännedom om humvida nägot sådant ärende förefinns alt rällshjälp ens kan ifrågakomma. Därtill skall ju också fömlsältningarna för behovsprövningen uppfyllas. Mot bakgmnden av vad som här redovisats framstår utredningens tanke atl nämnden skulle behöva inhämta yttrande från vederbörande myndighet bara i de fall där nämnden överväger att avslå en ansökan som märklig i all synnerhet som utredningens förslag i sak inte innebär någon ändring i rättshjälpsformens konstmktion. Behovsprövningen skall ju även fortsättningsvis vara kvar även om rekvisitet föreslås ändrat till "ej obehövligt". Utredningen hävdar all härigenom utrymme för att avslå en ansökan blir betydligt mera begränsat än för närvarande. Nämnden anser viktigare och korrektare ullryck vara alt vad som blir mera begränsal är utrymmet för alt avstyrka bifall till en ansökan. Utredningen tycks mena atl den föreslagna uppmjukningen av behovsprövningen automatiskt skulle medföra förenklade och snabbare mtiner vid remissförfarandet hos nämnden genom att telefonkontakter med handläggande myndighet skulle komma till ökad användning. Nämnden hävdar under hänvisning till vad ovan anförts om hur ansökningsförfarandel i praktiken går till och om antalet ärenden, att utredningens slutsats är orealistisk och fakiiski mer personalkrävande än nuvarande mtiner. Remisshandlingen som används är stencilerad och behöver endasl kompletteras med personuppgifter för vederbörande sökande. Delta går för nämndens del betydligt fortare än att telefonledes inhämta erforderliga sakuppgifter och ett underhands-yttrande från vederbörande myndighei, något som i och för sig inte är tilltalande. Risken för missuppfattningar borde rimligtvis också bli siörre vid ett dylikt förfarande. Vad nämnden nu anförl har avseit problematiken med avlägsnandeärenden enligt utlänningslagen. I fråga om dessa ärenden vill nämnden ifrågasätta humvida inte det mest rationella och ur samhällsekonomisk kostnadsaspekt billigaste vore atl tillskapa en obligatorisk räll till biträde i alla avlägsnandeärenden och överlåta samtliga beslutsfunktioner hämtinnan till statens invandrarverk (SIV) och regeringen. Nämnden vill i delta sammanhang hänvisa till vad utiänningslagkommiltén anfört i sitt delbeiänkande "Kortare väntetider i utlänningsärenden" (SOU 1977:28 särskilt sid. 92-96), Genom tillskapandet av ett dylikt obligatorium elimineras de principiella skälen - som ulredningen anfört och som

Prop. 1978/79:90 396

nämnden i och för sig ansluter sig lill - mot att beslutanderätten i fråga om rättshjälpen skall ligga hos den handläggande myndigheten. En annan tanke är att visserligen bibehålla behovsprövningen men ändå överföra beslutanderätten till den handläggande myndigheten (således SIV och regeringen) med den begränsningen all ärendei skall underställas rättshjälpsnämnd, däresi myndigheten överväger att avslå en ansökan. Skulle ovannämnda synpunkier inte vinna gehör finns ingen erinran mot utredningens förslag även om - som nämnden ovan framhållit - de»ta inte löser problemaliken med remissrutinerna. Den fördelen har förslaget att - såsom ju också tidigare framhåUits - utrymmet för att avstyrka bifall till en ansökan begränsas i icke oväsentlig grad. Förslaget torde också vara ägnat att öka benägenheten hos berörda myndigheter att ex officio göra anmälan om behov av biträde, vilket nämnden anser vara tillfredsställande.

Beträffande övriga kategorier av ärenden inom denna rättshjälpsform föreligger inte samma problematik som beiräffande avlägsnandeärenden. De är relativt få till antalet - för Stockholmsnämndens del några hundra om året - och därmed möjliga att handlägga pä det sätt utredningen förutskickat. Några klagomål på snabbheten i handläggningen har såvitt Stockholmsnämnden kan erinra sig inte framförts. Med hänsyn till den heterogena samling av ärendetyper som innefattas i rältshjälpsformen torde behovsprövningen inte kunna undvaras. Samtliga beslutsfunktioner bör därför kvariigga hos rättshjälpsnämnderna av främsi principiella skäl. Fördelarna med förslaget till ändring av behovsrekvisilet - varom ovan talals -blir för dessa ärendetyper ytterligare accentuerade och torde dessutom vara ägnade att i än högre grad reducera handläggningstidema.

Rättshjälpsnämnden noterar att utredningen föreslår atl även föräldrar till barn vars omhändertagande för samhällsvård är ifråga skall komma att omfattas av förevarande rättshjälpsform. Nämnden har ingen erinran häremot.

Vad rättshjälpsnämnden tidigare i detta yttrande anfört beträffande 28 § lagförslaget gäller givetvis också 49§ lagförslaget.

Rättshjälpsnämnden vill i della sammanhang slutligen anföra följande synpunkter. Nämnden anser en allvarlig brist föreligga i nu gällande regelsystem genom att det inte är lagfäst vilka rättigheter och skyldigheter ett offentligt biträde har. Framför allt i utlänningsärenden kan delta förhåUande få menliga följder för såväl det allmänna som den enskilde. Någon lagfäst rättighet för en utlänning, som hålls i förvar, att i enrum få meddela sig med sitt offentliga biträde finns ej. Enligt nämndens mening är del ett rättssäkerhetskrav att lagfästa en regel liknande den som finns för offentlig försvarare i 21 kap. 9§ rättegångsbalken.

Vidare bör det starkt ifrågasättas om inte en regel molsvarande den som finns i 21 kap. 7§ rättegångsbalken bör inskrivas i rättshjälpslagen, i vart fall beträffande utlänningsärenden, så att det klart utsäges, atl offentligt biträde skall med nit och omsorg tillvarataga uUännings rält och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Nämnden vill även framhålla de språksvårigheter som nämndens tjänstemän dagligen får brottas med vid de personliga besöken av utiänningar på nämndens kansli. Detta problem måste lösas på ett tillfredsställande sätt om utlänningsärendena även fortsättningsvis skall handläggas av rältshjäipsnämnderna. Ett sätt är att översätta kommande regelsystem till de mer allmänt förekommande främmande språken. För närvarande får tjänstemännen avsätta alllför myckel arbetstid för att, stundom med hjälp av lolk, förklara gäUande regler.

Prop. 1978/79:90 397

8.5 Rättshjälpsnämnden i Jönköping

Utredningens förslag atl offeniligi bilräde skull förordnus om det inte är obehövligt anser sig rättshjälpsnämnden icke kunna stödja.

Grundtanken i rällshjälpslagen är, all den enskilde skall erhålla del bi-slånd som behövs i snart sagt varje rättslig angelägenhet. Med hänsyn till det utredningsansvar som åvilar varje förvaltningsmyndighet anses i ärenden som handlägges vid sådan myndighet allmänheten ha behov uv allmän rättshjälp endast i ärenden där betydelsefulla sakförhållanden är oklara eller motstridiga sakuppgifter lämnats. Samma förutsättningar föreligger för förordnande av offentligt bilräde.

Som framhållits från flera håll är ärenden där offentligt biträde kan förordnas av sinsemellan mycket olika karaktär. Ärendets svårighetsgrad och omfattning kan vara ytterst varierande, selt från rent objektiv synvinkel. Ärenden av ifrågavarande art rör ofta människor med sociala handikapp av olika slag. Många av de ärenden i vilka offentligt biträde kan förordnas gäller frågor som för den enskilde är av avgörande betydelse.

Utlänningskommissionen har i sitt betänkande SOU 1977: 74 s. 93 f påpekat atl del har stor betydelse för den som riskerar att bli förpassad ur riket att ha någon vid sin sida som bl. a. är väl förtrogen med de bestämmelser som gäller i Sverige. Huvudprincipen bör enligt kommittén vara, att ingen skall kunna avlägsnas ur Sverige utan att ha erbjudits bistånd av offentligt biträde.

Rällshjälpsnämnden anser det vara av yttersta vikt alt institutet offentligt biträde erbjudes den som behöver del. Utredningens förslag för dock alltför långt. Om förslaget genomföres, kan man förvänla sig att offentligt biträde kommer alt förordnas i praktiskt taget samtliga fall, inte minst med hänsyn laget lill atl praktiskt laget ingen materiell utredning tankes föregå ett eventuellt beslul av rätlshjälpsnämnden. Ett sådant förfarande måsle leda till oproporlioneriigt stora kostnadsökningar för del allmänna utan all motsvarande vinster för den enskilde erhålles.

Offentligt biträde förordnas i de ärenden där det objektivt sett kan anses vara försvarligt. Tillämpningen av reglerna torde därför numera kunna sägas ha bringats att överensstämma med lagstiftarens intentioner. Det kan ifrågasättas om inte de principer som nu tillämpas bör komma till uttryck i lagtext. Lagtexten beträffande offentligt biträde borde kunna utformas sålunda: rättshjälp genom offentiigt bilräde får lämnas den som har behov därav. Lika med ulredningen anser rättshjälpsnämnden att de särskilda kriterierna enligt 43 § rättshjälpslagen bör utgå ur lagstiftningen.

Från olika håll har framförts krilik mot att rältshjälpsnämndernas befattning med ärenden av ifrågavarande slag regelmässigt resulterat i att avgörandena av ärendena fördröjts. Rättshjälpsnämndens befattning med ärenden av denna art har uppfattats som en onödig byråkratisk omgång. Utlänningskommissionen har föreslagil, atl avgörande humvida offentligt biträde skall förordnas eller ej i ärenden som berör utlänningslagstiftningen bör läggas på berörda myndigheter, i normalfallet SIV. Av den uppfattningen är även rättshjälpsulredningens ordförande samt experten Reulerwall. Enligt rättshjälpsnämndens mening kan emellertid flera alternativ ifrågakomma. Utan tvekan ärdet med hänsyn till den rätissökande allmänhetens tilltro till den handläggande myndighetens objektivitet av värde att beslut angående offentligt biträde fattas av ett frislående organ. Det är emellertid osiridigt, att rältshjälpsnämndens befallning med ifrågavarande ärenden mestadels är en ren formalitet. Med hänsyn till att det är ett samhällsintres-

Prop. 1978/79:90 398

se all statliga myndigheter inte lägger ner arbele på meningslösa rutiner kan del ifrågasättas om rätlshjälpsnämnden verkligen skall handha ifrågavarande ärenden. Intresset av statsförvaltningens effektivitet talar för att så inte bör vara fallet. Ullänningskommiltén anser, atl i princip offentligt bilräde skall förordnus i snart sagt alla utlänningsärenden. Del är i och för sig en tilliulande tanke, men del kommer all orsaka åtskilliga fördyringar. Rättshjälpsnämnden anser sig inte kunna förorda vilket alternativ som är del bäsia ur principiell och slatsfinansiell synpunki. Vare sig för- eller nackdelarna hos de ovan redovisade modellerna har ensamma den tyngd all del enligt nämndens mening är ställt utom diskussion att den eller den lösningen är den enda tänkbara.

Om rättshjälpsnämnden även fortsättningsvis skall bevilja rättshjälp i dessa ärenden bör detta gälla även ärenden som handläggs av regeringen (47 § sista p. förslaget till författningstext).

8.6 Rättshjälpsnämnden i Malmö

Utredningen föreslår till en början att offentligt bilräde skall förordnas i de ärenden som upptas under 41 § rättshjälpslagen, om det ej är obehövligt. Rällshjälpsnämnden ansluler sig lill detta förslag och instämmer i de synpunkter som anförts till stöd därför. Liknande synpunkter anlades av nämnden i dess yttrande över DON:s promemoria. Resonemangen kring dessa frågor utmynnade i ett förslag från nämnden, innebärande atl den enskilde - om han blev föremål för åtgärd enligt 41 § rättshjälpslagen - skulle ha en generell rätl all efter ansökan erhålla hjälp av offentligt biträde. Undanlag härifrån borde göras endast för sådana fall, då bilräde uppenbarligen inte behövdes. Bestämmelsen om rätt till offentiigt biträde borde -enligt nämnden - utformas efter mönster av 8§ 1 st. 6p. rättshjälpslagen, enligt vilken allmän rättshjälp ej får lämnas den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad. Utredningen föreslår att offentligt biträde skall utses om det ej är obehövligt. Presumtionen är alltså för att biträde skall förordnas. Även förslagets utformning av bestämmelsen medför atl endast de, som ej har befogat iniresse av alt få sin sak behandlad, utesluts från rälten till offentligt bilräde i dessa ärenden.

Förslaget om rätl även för vårdnadshavare att få offentligt biträde tillstyrkes. Rättshjälpsnämnden ansluter sig också till utredningens förslag att nämnden även i fortsättningen skall förordna offenUigt biträde i ifrågavarande ärenden. 1 likhet med utredningen anser rättshjälpsnämnden alt främst principiella skäl talar för detta. En annan ordning skulle dessutom enligt nämndens mening innebära att beslutanderätten lades på alltför många olika myndigheter med risk för skiftande praxis. Det torde inte heller vara lämpligt att låta sådana myndigheter, som sällan kommer i kontakt med ärenden av detla slag och som därför saknar erforderlig erfarenhet, få överta ansvaret atl beslula i och för den enskilde så betydelsefulla frågor.

Ett annat skäl till att rättshjälpsnämnderna bör besluta om rättshjälp i angivna ärenden är nämndens kännedom om biträdena inom verksamhetsområdet. Del är av särskilt stor betydelse att den rätissökande i ärenden av så känsligt slag, som det här är fråga om, får ett lämpligt biträde. Nämnderna har den kunskap om biträdena som erfordras härvidlag.

Utredningen föreslär atl yttrande från vederbörande myndighet skall inhämtas endasl, då rättshjälpsnämnden överväger att avslå ansökan. Förslaget bör innebära bespan"ng av tid för ärendebehandlingen, även om rättshjälpsnämnden alltid måste tillställas akterna i ärendena som underlag

Prop. 1978/79: 90 399

för kommande beslut. Ytterligare tid kunde sparas om myndigheternu i större ulsiräckning än som nu är fallet gjorde anmälan till rällshjälpsnämnden om behov av biträde och i samband därmed översände akten. Mer information borde kunna medföra förbättringar i detta hänseende.

8.7      Rättshjälpsnämnden i Göteborg

Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vis.sa utlänningsärenden m.m.

Nämnden ansluter sig lill utredningsmajoritetens förslag atl biträde skall förordnas i dessa ärenden när det inte är obehövligt. Liksom majoriteten anser nämnden alt principiella skäl lalar emot att handläggande myndigheter skall besluta i beviljandefrågan.

8.8      Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

Förordnande av offentligt biträde i ärenden enligt 45 § förslaget till rättshjälpslag bör enligt nämndens mening ligga kvar hos rättshjälpsnämnderna. Detla är av särskild betydelse i utlänningsärendena. Det synes nämnden på goda grunder kunna antagas att utiänningen ej sällan ser myndigheten som något av en motpart och därför måsle finna del otillfredsställande att samma myndighet som prövar hans ärende i sak ocksä skall avgöra om han har behov av juridiskl biträde.

8.9      Rättshjälpsnämnden i Umeå

Rättshjälpsnämnden tillstyrker föreslagen ändring så att offentUgt biträde kan förordnas i siörre utsträckning än vad nu gällande lagrum medger. Behov av bilräde i dessa ärenden som avser tvångsåtgärder, som starkt begränsar den enskildes rörelsefrihet, föreligger enligt nämndens mening i större utsträckning än då det gäller mänga av de vanliga rättsliga angelä-genhelema. Tvångsåtgärderna riktar sig ofta mot människor som är handikappade språkligt eller på annat sätt och som därför har svårt att ta tillvara sin rätt. Om beslutandel skall ligga hos rättshjälpsnämnden bör anvisningar meddelas den myndighet som skall avgöra saken, att den så snart det kan bli fråga om ett för den det angår negativt besked - annars tveksamt om behov av rättshjälp - myndigheten skall anmäla detta till nämnden. Utredningens förslag att rältshjälpsnämnden regelmässigt skall besluta utan inhämtande av upplysningar från handläggande myndighet, är icke praktiskt genomförbart. Utan a» veta något om ärendet kan nämnden givetvis ej bedöma om bilräde "ej är obehövligt". För närvarande gäller all t.ex. utlänningar underrättas av invandrarverket om sin rätl till rättshjälp och anvisas atl, om han vill ha sådan, söka rättshjälp. Enligt nämndens mening bör det ankomma även fortsättningsvis på utlänningen att ta initiativ till rättshjälp och vara aktivt verksam. Om beslul i dessa ärenden även i framtiden skall handläggas av rältshjälpsnämnden, vilkel inte endasl de principiella skälen — motpartsförhållandet - talar för utan ocksä den omständighelen atl den person det angår ofta personligen besöker nämnden, saknas enligt nämndens mening anledning att ha annan beslutsordning beträffande ärenden, som handläggs på departementsnivå. Anledningen till att utlänningen uppsöker nämnden är, att han icke känner till något lämpligt biträde. Rättshjälpsnämnden har därför en liggare över advokater

Prop. 1978/79:90 400

verksamma inom området och förordnar dem i lämplig ordning. För departement respektive invandrarverket torde föreligga vissa svårigheter att föra sädan liggare. Förslaget att inte bara barnet utan även vårdnadshavarna skall få rätt lill ifrågavarande rällshjälpsform i samhällsvårdsärenden tillslyrks på av utredningen anförda skäl.

8.10 Domstolsverket

Domstolsverket har i yttrande den 24 augusti 1977 över utlänningslags-kommitténs betänkande "Kortare väntetider i utlänningsärenden" (SOU 1977:28) diskussionsvis framlagt i huvudsak följande synpunkier vad gäller rätt till rättshjälp genom offentligt biträde i utlänningsärenden.

Praxis vid prövning av ansökningar om offentligt biträde har allmänt sett varil restriktiv. Under senare tid synes en mera liberal lillämpning av bestämmelsema ha kommit till stånd. En ytterligare uppmjukning av den senare tidens något liberalare praxis är dock önskvärd. Domslolsverkel vill emellertid inte förorda en ovillkorlig rält för utiänningen atl få offentiigt biträde. En viss prövning av biträdesbehovet synes nödvändig i dessa ärenden liksom på andra områden inom förvaltningsrätten. Skall en viss behovsprövning företas i dessa ärenden vill domstolsverket ifrågasätta om inte rällshjälpsnämnden, som ej har att ta ställning till det bakomliggande ärendet, av principiella skäl skall beslula i frågan.

Vad domstolsverket anförl överensstämmer i slort sett med utredningens ståndpunkt i denna del,

1 46 § lagförslaget anges de allmänna förutsättningarna som skall gälla för att biträde skall kunna förordnas. Bestämmelsen är så utformad att presumtion för behov av bilräde skall anses föreligga.

Domstolsverket är ense med utredningen om att en uppmjukning är önskvärd av den förhållandevis restriktiva praxis som nu gäller vid prövningen av om behov av offentligt biträde föreligger. En regel innebärande att behov av biträde presumeras föreligga torde emellertid leda till att biträde förordnas i praktiskt taget alla ärenden där sådant begärs. Enligt domstolsverkets mening är inte behovet av bilräde i ifrågavarande ärenden generellt sett så uttalat alt regeln i 46 § bör ges en sådan utformning. Det kan sålunda inte anses atl behovei av biträde i allmänhet är större i dessa ärenden än i t. ex. brottmål, i vilka offentiig försvarare skall utses i princip bara om behov av försvarare konstateras. Enligt domstolsverkets mening bör i stället en mera generös tillämpning av institutet rättshjälp genom offentligt biträde åstadkommas genom en diskussion i förarbetena om i vilka kategorier av ärenden och i vilka typsiluationer denna form av rättshjälp bör utgå. Domstolsverket vill därför förorda att regeln i 46 § utformas på ungefär samma sätt som bestämmelsen i 42 § försia punkten i den nuvarande RHL. Biträde i berörda ärenden bör således förordnas när behov anses föreligga.

I utiänningsärenden liksom i många andra förvaltningsrättsliga ärenden kan myndigheten sägas ha den dubbla funktionen av motpart och domstol. När en viss behovsprövning skall företas i dessa ärenden kan det därför av principiella skäl kanske synas olämpligt all frågan om förordnande av offentligt biträde avgörs av den myndighet som handlägger ärendet. Domstolsverket anser emellertid att det ej föreligger några betänkligheter mot att låta huvudparten av berörda myndigheter förordna offentiigt biträde i del fall del står klart att behov föreligger. Endast när myndigheten bedömer frågan om biträde skall förordnas som tveksam bör frågan underställas

Prop. 1978/79:90 401

riillshjulpsnumnd för prövning. Genom en sådan ordning vinner mun i fler-lulet ärenden den förenkling och snubbhel i förfurundel som är önskvärd. Domslolsverkel unser vidure ull invandrurverkel (SIV) bör få pröva frågu om ersänning till biträde i nu berördu ärenden. SIV skiljer sig bl. a. till sin sammunsätlning från andru myndigheter, som enligt förslaget föreslås fä fuslställu biträdesersätlning. SIV handlägger emellertid ett stort anlul äienden uv ifiågavurunde slag vilku ärenden lill sin url och omfultning är i slorl sen liku. SIV lorde därför få unses väl skickal all prövu frågor om ersättning lill bilräde i dessu ärenden.

8.12 Rikspolisstyrelsen

Enligt förslaget skall rällshjälpsnämndema finnas kvar - om än i mins-kul antal men - med i slorl sett samma arbetsuppgifter. Beträffande adminisiraiiva frihetsberövande och vissa utlänningsärenden .skall offentligt biträde kunna förordnas av nämnden i samma typ av ärenden som nu är fallet. Det nu gällande kravel på viss restriktivitet vid förordnande av offentligt bilräde. som för närvarande uttrycks i 42 § genom satsen "om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt", skall dock utgå och ersättas i 46 § av förslaget med atl offentligt biträde "skall utses för den åtgärden avser om det ej är obehövligt". Presumtionen skall alltså vara för att offentligt bilräde förordnas i dessa ärenden. Detta bör enligt utredningen innebära atl de krav som frän olika häll - bl. a. i riksdagsmotioner - ställts på atl offentliga biträden skall förordnas i mer liberal omfattning nu kommer att uppfyllas. Utredningen har dock inte närmare berört de fall i vilka offentligt biträde bör förordnas. Reservationen däremot ger uitryck för en mera restriktiv hållning genom att - som i dag - behov av offentligt biträde skall vara för handen. Det får i och för sig anses ur rättssäkerhetssynpunkt angeläget att en utvidgning av möjligheterna till rällshjälp i form av offentligt biträde genomföres, även om samhällets koslnader till följd härav kommer atl öka avsevärt.

Rikspolisstyrelsen delar reservantens uppfattning att ett behov av biträde bör föreligga för att förordnande skall ifrågakomma. Om utredningens förslag skulle vinna gehör kommer framförallt beträffande s. k. utlänningsärenden handläggningen att göras osmidig och onödigt fördröjas, enär det kan bli aktuellt med att offentligt biträde skall förordnas i stort selt i varje ärende. Ett visst utrymme bör finnas för behovsprövning av frågan om ett offentligt biträde erfordras eller ej för sakens rätta handläggning utan atl rättssäkerheten kan anses mindre.

Vad sedan gäller beslutande organ är följande att särskilt beaktas.

Som framgår av utredningen ulgör f.n. utlänningsärendena närmare 80% av samtliga ärenden, i vilka offentligt biträde begärts. Det ärdärförav stor vikt att bestämmelserna blir utformade på så sätt att de gagnar handläggningen av utlänningsärendena. Även om del skulle medges atl i större omfattning än tidigare kunna förordna om offentligt bilräde, innebär delta dock i sig inte att kortare handläggningstider kommer att uppnås. Orsaken till detta står sannolikt alt finna i det förhållandet att statens invandrarverk inte självt får förordna om offentligt biträde. Atl invandrarverket har för-ordnanderäll skulle i praktiken innebära att polismyndighet ex officio anmälde behovei av offentligt biträde till invandrarverket, som därvid borde kunna fatta beslul snabbare även vid sakprövningen av ärendei. Majoriteten av ulredningen har avvisal denna lanke på principiella gmnder och uttalat att en utlänning kan, då han förvägras offentligt biträde, uppleva sig

26   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 402

som helt rättslös, om den myndighet som handlägger ärende även skall beslula om offentligt biträde. På grund härav bör enligt utredningen heslutan-derätlen ligga hos ett ftislående organ. Naturligtvis finns visst fog för en sådun argumentution men den kan dock inte väga lungl, då offentligt bilräde förutsätts förordnus mer eller mindre regelmässigt i utlänningsärenden. Även vid en jämförelse med brollmälsprocessen förefaller invändningen vagt grundad. I denna process både förordnar domstolen offentlig försvarare och dömer den tilltalade ulan ull dennu dubbla myndighetsfunktion överhuvudtagel ifrågasiitls.

1 direktiven lill utredningen sägs att rältshjälpssystemel bör förenklas. En snabb och smidig handläggning av bilrädesfrågan är av godo såväl för hundläggande myndighei som den ärendei berör. En centralisering av beslutsfunktionerna till rättshjälpsnämnden innebär ofta en med hänsyn till ärendets art onödig och tidskrävande omgång. Dessutom torde ett sådant system inte innebiira lägre koslnader än om beslutsrätten lägges på handläggande myndighet.

Med hänsyn till vad som anförts ansluler sig rikspolisstyrelsen till reservanternas uppfattning all vissa handläggande myndigheter, bl.a. statens invandrarverk och länsräll, bör anförtros uppgiften att pröva behovei av offentligt biträde och att förordna biträde.

Av samma uniedning bör beslutsfunktionen i frågu om arvodesprövningen delegeras till vissa hundläggande myndigheler. Slyrelsen finner - i likhel med reservationen - ej skäl föreligga till atl polismyndighet såsom försia instans tilläggs beslutsfunktion.

8.13    Kriminalvårdsstyrelsen

I fråga om rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden föreslår utredningens majoritet en utvidgad rätt till offentligt biträde. Styrelsen tillstyrker utredningsmajoritetens förslag även härvidlag. Som anförts i betänkandet bör av principiella skäl beslutanderätten i dessa fall ligga på ett från den handläggande myndigheten fristående organ, dvs. rättshjälpsnämnden. Styrelsen instämmer i den uppfattning som utredningsmajoriteten gett uttryck för, nämligen att det finns risk för att den som begär offentligt biträde finner sig utlämnad åt myndighetens godtycke om myndigheten också är det organ som avslår en sådan begäran.

Åven såvitt avser övriga frågor som rör allmän rättshjälp vid förvaltningsmyndighet och i ärenden om administrativa frihetsberövanden m. m. tillstyrker styrelsen utredningsmajoritetens förslag.

8.14    Socialstyrelsen

Utredningens förslag att även vårdnadshavare vid behov skall kunna erhålla eget biträde tillgodoser ett gammalt önskemål från styrelsens sida och tillslyrks sålunda.

Vidare föreslås förbättrade möjligheler att erhålla biträde enligt 42 § RHL. Från de synpunkter socialstyrelsen har att företräda är det primära atl ingen som är i behov av offentligt biträde skall förmenas detta på formella grunder. Som exempel på ärenden där biträde normalt bör forordnas kan nämnas ingripanden mot barn och ungdom, alkoholmissbrukare och utlänningar. Styrelsen ansluter sig här till vad utredningen anförl i saken (s. 231). Detla synsätt talar för en generös inställning. Mot detta skall ställas samhällets iniresse av alt kostnaderna för rättshjälp hålls inom rimliga gränser, vilket förutsätter att biträde inte alltid skall kunna komma i fråga.

Prop. 1978/79: 90 403

Utredningens majoritet och ordförunde har oliku uppfullningur om hur denna avgränsning skall utformas. Slyrelsen delar reservantens uppfattning att majoritetens förslag kan göra det alltför svårt all avslå en begäran om bilräde.

För reservantens linje talar även det förhållandel att unlulet ärenden enligt styrelsens uppfattning kan bli mycket siörre än vud utredningen förutsett. Även om den nuvarande omfattningen är liten och inte uppgår till det antal som ursprungligen beräknades, ärden potentiella volymen ärenden där bilräde kan komma i fråga enligi 41 § RHL högsl belydande. Enbarl för del psykiatriska området (1) prövades under 1976 cirka 3400 ärenden i utskrivningsnämnderna. I cirka 2000 av dessa kan, enligt de kriterier utredningens majoritet föreslagit, fömtsättningar för biträde unses hu förelegul. Härtill kommer de full som inte varit föremål för prövning i nämnd, exempelvis på grund uv bristande information om möjligheterna till besvär. Åi liga antalet nyintagningar enligt LSPV uppgår till cirka 13000 vartill kommer ytterligare cirka 8000-9000 återintagningar efter utskrivning på försök. För återintagningar föreligger f n. inte rätt till bilräde men LSPV-gruppen har föreslagit detta (förslaget s. 239-240). Antalet inneliggande LSPV-patienler kan beräknas normalt uppgå till 12000- 13000. Av 18 och 24§§ LSPV följer att varje patient kan få sin begäran om uiskrivning prövad i nämnd åtminstone var tredje månad. Dessutom kan patient ulan inskränkning i tid föra talan mot intagningsbeslut enligt 8 och 9§§ LSPV. Vid en i och för sig önskvärd och av slyrelsen eftersträvad utökning av informationen om bilrädeshjälp kan en ökad tillströmning av antalet biträdesansökningar förväntas. Det är inte orimligt aniaga att bilrädeshjälp i enlighet med utredningsmajoritetens förslag kan bli aktuell i uppemot 7000-8000 fall perår. Enligt styrelsens uppfattning är reservantens linje bäst ägnad atl tillgodose en lämplig avgränsning för rätten att erhålla biträde. Författningen måste då utformas så atl biträdesbehovet i de av slyrelsen ovan särskilt angivna fallen tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Vid en oförändrad omfattning av ärendegruppema i 41 § RHL kommer socialstyrelsen inte i nämnvärd grad att få några nya arbetsuppgifter. Hemsändning av utländsk patient enligt 7§ tillämpningskungörelsen (1966: 585) till LSPV kan exempelvis bli aktuell (41 § 12). LSPV-gruppen föreslår atl dessa ärenden förs över till invandrarverket (förslaget s. 394-395). Däremot kommer utskrivnings- och beslutsnämnderna att fä väsentligt ökade arbetsuppgifter. Nämnderna saknar med undantag för psykiatriska nämnden egna kanslier. Vad gäller beslutsnämndemas verksamhei kan denna beräknas bli behandlad av en särskild utredning - omsorgskommitién -(S 1977: 12). Frågan om offentligt biträde i beslutsnämnd behandlas därför inte i detla sammanhang. Ulskrivningsnämndema kan inie med nuvarande organisation förväntas tillfredsställande klara rätlshjälpsärendena. Vidare kan framhållas atl JO vid inspektioner av utskrivningsnämnder framfört kritik mot den administrativa handläggningen av ärenden i nämnderna (.jfr bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1975/76 s. 280), Del kan erinras att utbetalningar av allmänna medel enligt 32 och 33 §§ LSPV ombesörjs av socialstyrelsen. Dessa rutiner är komplicerade och tidsödande varför en motsvarande rutin för rätlshjälpsersättningar inte skulle fungera tillfredsställande. Så skulle exempelvis vissa nämndbeslul om förskoll ej hinna effektueras i tid. Frågan kompliceras också av all nämnderna är självständiga myndigheter med domstolsliknande ställning och ej underställda styrelsen eller psykiatriska nämnden. En sådan utbetalningsrutin av del slag som gäller

Prop. 1978/79:90 404

för ersättningar enligt 32 och 33 §§ LSPV skulle givetvis ocksä innebära ökad belastning på socialstyrelsen. LSPV-gruppen har i sill förslag behandlat dessa problem och bl.a. föreslagit alt utskrivningsnämnderna förstärks med kanslier (förslaget s. 248). LSPV-gruppen har vidare behandlal problemel med atl ersättning kan utgå enligt såväl RHL som 32§ LSPV för samma kosinad (förslaget s. 207). Frågan om nämndernas ställning i fråga om rällshjälpsärenden bör därför behandlas i samband med LSPV-gmppens förslag.

Styrelsen ansluter sig till reservantens förslag att länsrätt skall handlägga rältshjälpsfrågor i ärenden hos social centralnämnd (motsvarande). Förslaget ansluter ocksä till socialutredningens linje.

8.15 Statens invandrarverk

Det har länge ansetts nödvändigt atl förenkla handläggningsrutinerna i utlänningsärenden för att förkorta de oacceptabelt långa väntetiderna, som är betänkliga ur rättssäkerhetssynpunkt och som ulgör ett allvarligt administrativt problem. Atl ändra rättshjälpsreglerna är ett viktigt led i dessa strävanden. De nuvarande reglerna för att få offeniligi biträde och proceduren vid förordnande av sådant fördröjer ofta ärendenas handläggning i icke ringa utsträckning. 1 de fall invandrarverket avstyrker en ansökan om offentligt biträde i sitt yttrande till rätlshjälpsnämnden kan ärendet fördröjas avsevärt. Det är inte ovanligt all fördröjningen uppgår till två-tre månader. För att få ett enklare och mindre tidsödande förfarande måste reglerna i rättshjälpslagen göras generösare. Statens invandrarverk ser därför mycket positivt på förslag i denna riktning och instämmer i rättshjälpsulredningens förslag all offeniligi biträde skall förordnas om del inte är obehövligt. Verket anser att utlänning som söker uppehållstillstånd och anser sig i behov av juridiskt biträde ska få sådant om man kan förmoda att det blir avslag på ansökan. Det enda tillfälle då man kan anse att del är obe-hövligt att förordna offentligt biträde är i fall då man vet atl sökanden kommer att få ett positivt svar på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Handläggningstiden fördröjs också vanligen av alt biträdet kommer in i ärendet försl efter att polisutredning gjorts och invandrarverket avslagit ansökningen om uppehållstillstånd. Biträdet mäste då få tid alt sätta sig in i ärendet för att kunna upprätta och komma in med en inlaga. Invandrarverket tillstyrkte därför utlänningslagkommittén förslag atl ändra reglerna i rättshjälpslagen så att offentligt biträde kan förordnas redan när ärendet befinner sig hos polisen i de fall det är sannolikt atl del blir avslag på ansökan om uppehållstillstånd. På det sätiet vinner man mycket tid genom atl bilrädet kan sälta sig in i ärendet från början och i förekommande fall komplettera polisutredningen. Under fömtsättning alt det finns tiUgång till kunniga biträden bör det även innebära att kvaliteten ökar på såväl polisutredningen som biträdenas inlagor.

Invandrarverket delar helt rättshjälpsulredningens uppfattning att rällshjälpsnämndema även i fortsättningen bör förordna offentligt biträde. Man vinner ingenting på att överföra den uppgiften till invandrarverket från rättshjälpsnämnderna, som på alla andra områden handhar rättshjälpen. Rältshjäipsnämnderna är geografiskt fördelade och har därigenom närmare kontakt med biträden. Dessutom finns hos rältshjäipsnämnderna redan personal och rutiner. För invandrarverket skulle det vara en onödig ökning av arbetsbelastningen att överta uppgiftema att förordna offentliga biträden, vilket sannolikt skulle innebära atl verket också övertar handlägg-

Prop. 1978/79:90 405

ningen av koslnadsräkningarna. Om rättshjälpsnämnderna även i fortsättningen förordnar offentliga biträden i utlänningsärenden föreslås således ordningen bli den att polismyndigheten anmäler behov av biträde till närmaste rättshjälpsnämnd som beslutar utan atl tillfråga invandrarverket.

Under liden 1 juli 1976 lill 30 juni 1977 uppgick antalet rättshjälpsärenden hos verket, dvs. ansökningar om offentiigt biträde samt kostnad.sräk-ningar i vilka rältshjäipsnämnderna begärde yttrande från invandrarverket, till 3 130. Ungefär 1 700 av dessa utgjordes av koslnadsräkningar. Genom de generösare rätlshjälpsregler som nu föreslås kan man räkna med an antalet rätlshjälpsärenden kommer atl öka. Detta kommer naturligtvis all medföra kostnadsökningar. Mot dessa måsle ställas de vinster en snabbare handläggning innebär. Den genomsnittliga kostnaden för ett offentligt biträde är ungefär 1 200 kronor. Samhällets utgifter för socialhjälp i avvaktan pä besked i lillslåndsärenden kan beräknas till 1 000-2000 kronor per person och månud. De kostnadsökningar som de generösare rättshjälps-reglerna medför kommer att understiga de utgifter samhället idag har för utlänningars uppehälle till följd av de länga väntetiderna. Totalt sett medför de föreslagna åtgärderna således att samhällets ulgifter i detta sammanhang minskar, men framförallt minskas de väntandes ovisshet och lidande,

8.16 Länsstyrelsen i Stockholms län

Rätlen lill offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden föreslås bli generösare. Länsstyrelsen har inlet alt erinra mot denna utvidgning av rättshjälpen. Beträffande frågan om vilken myndighet som skall anförtros alt förordna offentligt biträde i dessa ärenden har länsstyrelsen, som redovisas i det följande, en annan mening än utredningen.

Vissa frågor har länsstyrelsen funnit sig böra ta upp lill närmare granskning. De behandlas nedan i anslutning till föreslagna författningsbestämmelser.

46 § första punkten

Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 41 § i nuvarande RHL erhållas i vissa ärenden bland annat inom utlänningslagstiftningens område, nykterhetsvården, barnavården och kriminalvården. Offentligt biträde skall enligt 42 § samma lag utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara. Utredningen föreslär all fömtsättningama för offentiigt biträde i nu avsedda ärenden utformas så alt sådani biträde förordnas, om det ej är obehövligt. Uppmjukningen av rekvisilen motiveras av all denna form av rättshjälp inte har kommit att helt motsvara den önskan om förstärkta rätlsskyddsgarantier för den enskilde som lag bakom rättshjälpsreformen.

Gällande bestämmelser om fömlsältningarna för förordnande av offentligt biträde har enligt länsrättens i Stockholms län erfarenhet inte utgjort något hinder för förordnande av offentligt bilräde i de fall behov av sådant biträde förelegat. Ej heller utvisar erfarenheterna från länsstyrelsens befattning med ärenden angående verkstäUighet av avlägsnandebeslut enligt utlänningslagen alt det föreligger behov av någon ändring av gällande bestämmelser. Länsstyrelsen har emellertid inte något att erinra mot alt en

Prop. 1978/79:90 406

viss uppmjukning av rekvisilen för förordnandet av offentligt bilräde sker för ull dennu rällshjälpsform skull få den enligt utredningen önskvärda un-vändningen. Sumtliga ålgärder som avses i 41 S innebär djupa ingrepp i den enskildes liv och personlign förhällanden. Behovei av bilrädeshjälp försiärks ocksä därav all parternas förmåga all själv bevaka sin lulun ofta äv begränsad på grund uv språksvårigheter, bristande kännedom om gällunde regler, psykiska insufficienstillstånd till följd uv alkohol- eller annal missbruk m. m.

46 § andra punklen

Rättshjälp genom offentligt biträde i de samhällsvårdsmål som avses i 41 § 4. i nuvurunde RHL kun enligt gällande bestämmelser endust förordnas för barnel. Ulredningen föreslår alt även barnets vårdnadshavare tillerkänns sådan rättshjälp.

Länsstyrelsen biträder förslaget. I prakiiken förordnas offentligt biträde i dessa mål över huvudet på vårdnadshuvarna. Dessa torde inte sällan uppfatta förordnandet som ett inträng i deras befogenhei att förelräda bamet. Barnets intressen bevakas inte bara av del offentliga biträdel utan även av de beslutande myndighelerna. I sådant fall där barnavårdsintressena står emot vårdnadshavarnas intresse att få vårda sill barn är del ju i realiteten mol vårdnadshuvarna som ell omhändertagande riktar sig. Vårdnadshavarna bör därför i dessa mål ha rätt till samma form av rättshjälp som barnel.

1 detta sammanhang önskar länssiyrelsen framhålla följande. Konstruktionen med offentligt bilräde för barn under 15 år är olillfredsställande ur fonmell synpunkt. Barn i de yngre åldrarna kan ej fungera som huvudmän gentemol sill offentliga biträde och varken barnet eller biträdet har rätt alt anföra besvär över det beslut som kommer att meddelas. Länsstyrelsen vidhåller i denna fråga de synpunkier länsstyrelsen framfört i sitt tidigare nämnda yttrunde 5.2.1975 och som utmynnade i ett förslag atl god man i vissa fall skulle förordnas för barnet.

47 §

Offentligt bilräde förordnas nu av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendei. Myndigheien skall i förekommande fall yttra sig över ansökan. Enligt ulredningen talar främst principiella skäl för alt beslutanderätten angående förordnande av offentligt biträde skall ligga hos ett i förhållande lill den handläggande myndigheten fristående organ. Uppgifien atl förordna offentligt bilräde bör därför enligt utredningen alltjämt ligga kvar hos rältshjälpsnämnden. Undantag härifrån bör dock gälla i fall där regeringen handlägger ärendet.

Anmälan till rättshjälpsnämnd från länsrätten i Stockholms län om behov av rättshjälp genom offentligt biträde sker av tidsskäl ofta per telefon. Även om anmälan sker skriftligt får nämnden en mycket kortfattad redogörelse för de omständigheter i målel som är av betydelse för bedömning av biträdesfrågan. Nämndens prövning torde därför i dessa fall inskränka sig huvudsakligen till kontroll humvida rättshjälp genom offentligt biträde för-faitningsenligl kan lämnas i del aktuella målet. Av en av ulredningen redovisad undersökning framgår att rätlshjälpsnämndemas beslut ytterst säUan (drygt 1 % av de undersökta fallen) avviker från myndighetens yttrande till nämnden genom anmälan eller efter ansökan om behov av offentligt bilräde. Genom den av utredningen föreslagna liberaliseringen av förutsättning-

Prop. 1978/79:90 407

urnu för förordnunde uv offeniligi biliiide kommer ulrymmei för avslag på begärun om sådimt bilräde uti bli mer begränsal än lidigare. Mol bakgrund av del unfördu torde nuvarande system innebäru en onödig omgång och dubbelarbete. Länsrätten och andru förvultningsdomslolar bör därför - i analogi med vud som gäller i frågu om förordnande av offentliga försvarare - anförtros uppgiften all förordna bilräde.

8.17    Länsstyrelsen i Kronobergs län

Förutsättningarna Jör förordnunde av ojfcntUgt biträde

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget alt offentligt biträde skall kunna förordnas även för föräldrarna lill ett barn vurs omhändertagande för samhällsvård är i fråga.

Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde mm

Länsstyrelsen kan inte inse att det skulle innebära några väsentliga olägenheter om förvaltningsdomstol skulle anse sig böra avvisa en begäran om offentligt biträde. Utredningsmajoritetens farhågor för att ett avslag skulle upplevas av parten som ett ställningstagande mol honom kan inte anses vara ell härande skäl mot utt inie ge förvaliningsdomsiol befogenhei att besluta i frågan om offentligt biträde. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant har inte allmän domstols opartiskhet ifrågasatts när domsiolen avslagil en begäran om förordnande av offentlig försvarare enligt 21:4 rättegångsbalken. Länsstyrelsen anser atl förvaltningsdomstol bör ges befogenhei att bifalla eller avslå en begäran om förordnande av offentligt biträde.

8.18    Länsstyrelsen i Malmöhus län

Vad gäller förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde i dessa ärenden delar länsstyrelsen den mening utredningens ordförande gett uttryck åt i sin reservation. Det synes här lämpligt att skilja mellan de fall där biträde regelmässigl bör förordnas och övriga fall. Till de fall där bilräde regelmässigl bör förordnas och där den föreslagna regeln "om del ej är obehövligt" är lämplig hör de mål som handlägges av länsrätten, dvs. frihetsberövanden enligt barnavårds- och nykterhetsvärdslagarna samt utvisning enligt utlänningslagen.

Enligt förslaget skall med visst undantag del alltjämt ankomma på rätlshjälpsnämnd alt förordna biträde. Länsstyrelsen anser att bilräde bör förordnas av vederbörande statliga myndighet. En sådan ordning medför endust ringa merarbete för myndigheten. Likaså anser länsstyrelsen att dessa myndigheter bör avgöra arvodesfrågan.

Länsstyrelsen vill i övrigi något beröra frågan om offentligt bilräde i mål om omhändertagande av barn för samhällsvård. Enligt 42 § rättshjälpslagen i dess nuvarande lydelse skall offentligt bilräde ulses för barnet om det behövs för alt tillvaralaga dess rätt. Föräldrarna kan däremot ej erhålla offentligt biträde. Däremot kan de erhälla allmän rättshjälp med biträdesförordnande.

Vid härvarande länsrätt tillämpas den ordningen att länsrätten hos rättshjälpsnämnden regelmässigt begär offentligt biträde för barnet. Därest vid den muntliga förhandlingen biträdel skulle visa sig ha annan inställning till omhänderlagandefrågan än föräldrarna brukar länsrätten - om föräldrarna ej har eget biträde - uppskjuta målet för att bereda föräldrarna tillfälle all söka allmän rättshjälp.

Prop. 1978/79: 90 408

Utredningens förslag innebär atl offentligt bilräde skall förordnas för barnel om det ej är obehövligt samt atl offentligt biträde kan ulses för föräldrarna. Detta innebär en förbättring därigenom att länsrätten i praktiken kommeratt kunna tillse atl föräldrarna alllid har erforderiig bilrädeshjälp.

Länsstyrelsen föreslår emellertid atl istället följande regler skall införas. I mål angående omhänderlagande av barn för samhällsvård skall alltid offentligt bilräde förordnas för föräldrarna. Offentligt biträde skall därjämle förordnas för barnet om det uppnått 15 års ålder och har annan inställning till omhändertagandet än föräldrarna.

Skälet för länsstyrelsens ståndpunkt är följande. Omhändertagande för samhällsvård är ett ingripande mot föräldrarna som därigenom berövas sin rätt alt vårda barnet. Föräldrarna bör därför självfallet som parter i målet och på gmnd av ingreppets natur alltid ha möjlighet alt erhålla biträdes-hjälp. Del får också anses motiverat alt i angivet fall ge barn över 15 år bilrädeshjälp. Offentligt biträde ål ett litel barn synes däremot ej böra förekomma. Det är i själva verkei här ej fråga om en försvarare i vedertagen bemärkelse som skall bistå parlen och utveckla hans talan. Det offentliga biträdet för det lilla barnel kan ej framföra barnets mening och framför ej heller föräldrarnas. Han är närmasi en juridisk sakkunnig som lar ställning till om de lagliga förutsättningarna för barnets omhändertagande föreligger och framlägger sin egen åsikt om omhändertagandet. En sådan medverkan är - även om den mången gång visat sig värdefull - ej erforderlig för målets prövning. Det är tillräckligt atl omhändertagandefrågan i länsrätten belyses av bamavårdsnämnden och föräldrarna därvid båda parter bör vara biträdda av juridisk sakkunskap. Erfarenheten är atl nämnderna trots stadgandet i 10 § barnavårdslagen tyvärt ej anlitar biträde av lagfaren person. Länsstyrelsen avser att taga upp denna fråga med nämnderna.

8.19    Länsstyrelsen i Jämtlands län

Länsstyrelsen har intet att erinra emot förslaget atl i ärenden om administrativa frihetsberövanden m. fl. offentligt biträde skall utses om del ej är obehövligt. Den reella skillnaden mellan majoritetens förslag och reservantens är dock såvitt gäller målen i länsrätt ringa. Beslutanderätten bör emellertid — som framgår av det ovan anförda - tillkomma länsrätten i stället för rättshjälpsnämnd.

I de delar utredningens förslag icke berörts ovan har länsstyrelsen intet att erinra mot förslaget.

8.20    Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)

Vidgade möjligheter att förordna biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och i vissa utlänningsärenden skulle säkert öka de allmänna advokatbyråernas marknadsandelar. Redan idag har byråerna en förhållandevis stor andel av förordnandena som offentligt biträde, varför de antas kunna absorbera en ökad efterfrågan på sådan hjälp.

8.21    Utrednuigen (Ju 1977:08) om barnens rätt

Rättshjälpsutredningen föreslår att offentligt biträde skall förordnas om det ej är obehövligt. Som nämns i betänkandet har socialutredningen föreslagit att offentligt biträde alltid skall förordnas när fråga är om omedelbart omhändertagande av underårig eller när fråga är om vård enligt den av

Prop. 1978/79:90 409

ulredningen föreslugnu lagen med särskildu besiämmelser om värd uv underårig (Se Sociulljänsl och socialförsukringstillägg, SOU 1977:40 s. 52).

Socialutredningen hur som skäl för sill slällningslagande bl.u. unförl följande. En vidgad informulion till såväl myndigheler som enskildu får antas leda lill all möjligheterna lill hjälp genom offeniligi biträde huttre lus tillvara. Kvar stär emellertid att en fakultativ bestämmelse medför risk för all offentligt biträde inte alltid utses i situationer där det ur påkullut. Beslut om vård som nu sagts aktualiseras först sedan samförstånd ej kunnai vinnas rörande behovet av vård eller vårdens utformning. Länsrättens beslut kan leda till väsentliga ingrepp i den enskildes rält att själv bestämma rörande sina personliga förhällanden (SOU 1977: 40 s. 823).

Vi vill - med instämmande av de skäl som socialutredningen åberopat - framhålla vikten av alt offentligt biträde alllid förordnas när fråga uppkommer om alt omhändertaga barn. Följaktligen anser vi atl bestämmelsen bör utformas på sätl socialulrednigen föreslagit.

I det här sammanhanget vill vi nämna att vi i våri eget utredningsarbete avser all ta upp frågan om vilka befogenheter ell offeniligi bilräde bör ha när han företräder en underårig. Vi har därför beslutat att i delta yttrande inte beröra denna fråga.

Vi anser del tillfredsställande att rätlshjälpsutredningen föreslagit att såväl barnel som dess vårdnadshavare skall kunna erhålla offentligt biträde. Vi tillslyrker således förslaget i denna del.

Vad härefter angår frågan om vilken myndighet som skall prövu behovet av biträde och förordna biträde anser vi i likhet med reservanten Ingvar Gullnäs att denna uppgift liksom uppgiften att beslula om ersältning lill del offentliga biträdet bör anförtros åt länsrätten.

8.22    Sveriges advokatsamfund

Rörande rättshjälp i ärenden enligt utlänningslagen vill samfundet endast erinra om vad samfundet i sitt yttrande över utlänningslagskommitléns betänkande "Kortare väntetider i utlänningsärenden" (se TSA 1977 sid 427 ff) anfört om angelägenheten av att beviljad rättshjälp får omfatta alla de åtgärder som måsle vidtas för att ta tillvara utlänningens rätt inför hotet om ett avlägsnande.

I övriga frågor under rubriken Förfarandet vid allmän rättshjälp (Vill) har samfundet ingen erinran emot utredningens förslag.

8.23    Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Utredningsförslaget tillstyrks.

8.24    Tjänstemännens centralorganisation

1 likhet med utredningens ordförande anser TCO atl invandrarverkel för att kunna förkorta handläggningstiden i utlänningsärenden bör anförtros uppgiften att pröva behovet av biträde och förordna biträde. Förslaget ligger helt i linje med vad utlänningslagskommittén föreslog i sitt betänkande Korlare väntetider i utlänningsärenden (SOU 1977:28) och har redan lidigare tillstyrkts av TCO i sitt yttrande över detta belänkande.

Prop. 1978/79:90 410

8.25 Riksförbundet för social och mental hälsa

Förbundet hälsar med tillfredsställelse de ökade möjligheterna lill rättshjälp som förslaget innebär.

Så länge nuvarande LSPV gäller bör i likhet med vad majoriteten föreslår förordnandet av offentligt biträde liksom nu göras av rätlshjälpsnämnd.

Frågan bör dock omprövas om det förslag till lag om viss psykiatrisk vård som uturhelals av en arbelsgrupp inom socialstyrelsen genomföres. I ovannämnda förslag från arbetsgruppen konstateras att "en anledning till det ringa antalet an.uikningur om offentligt biträde kan vara bristande kännedom om bestämmelserna såväl hos patienterna som sjukhusets personal. Någon särskild Injörmation till sjukhusen och utskrivningsnämnderna har .såvitt bekant inte heller lämnats".

Detla är ett anmärkningsvärt konstaterande av representanter för den unsvuriga tillsynsmyndigheten. Framförallt när man redan 1969 i samband med en enkät i ärendei konstaterade: / anledning av dessa brister i informationen jöre.slås i enkätsvaret att föreskrift ges om alt varje person, som intas på mentalsjukhus enligt LSPV, skall få skrijilig upplysning om lagens besiämmelser belräffunde huns rättssäkerhet. Summa informulion bör också lämnas till patientens närmaste anhöriga och den bör vara uv-fatlad på sådan svenska som är fullt begriplig även fär den enklaste människa .

Med stöd av ovanstående kräver RSMH att i samband med genomförandet av den föreslagna rällshjälpslagens del inom justitiedepartementet eller alt del uppdras åt domstolsverket alt utarbeta en lättillgänglig information om den nya lagen till hjälp för alla berörda såväl myndigheter som enskildu.

9    Organisations- och kostnadsfrågor

9.1 Bostadsdomstolen

Bosladsdomstolen biträder utredningens förslag att besvärsnämnden bryls ut ur domstolsverket och liksom tjänsteförslagsnämnden och notarienämnden görs till en från verket fristående enhet. Vad angår nämndens lokalisering vill domstolen ifrågasätta om inte en omlokalisering till Stockholm borde övervägas. Det torde sålunda komma atl bli svårt atl i framtiden rekrytera tillräckligt antal ledamöier med den förutsatta erfarenheten av riksdagsarbete (se prop 1972:4 s. 298) om nämnden skall vara förlagd till Jönköping. F.n. har endast en av ersättarna för de inte lagfarna ledamöterna sådan erfarenhet.

Om besvärsprövningen avskiljs kan domstolsverket renodlat ägna sig åt sina ledande och övervakande uppgifier. Verket bör kunna på del allmännas vägnar föra talan till besvärsnämnden mot beslul av rättshjälpsnämnd på motsvarande sätt som verkei är behörigt att överklaga allmän domstols beslut i rättshjälpsfråga.

Vad ulredningen anlyder om olägenhelen av att domstolsverket inte kan få besvärsnämndens beslut överprövade är svårförståeligt. Detta är ju en ren konsekvens av atl besvärsnämndens beslut inte får överklagas. Bostadsdomstolen anser inte atl det finns anledning att övervåga borttagande av fullföljdsförbudet.

Prop. 1978/79:90 411

9.2 Göta hovrätt

Orgunlsulion.sfrågor

Säsom framgår av vad som tidigare anförts avstyrker hovrätten på flera väsentliga punkter utredningens förslag. Om de synpunkier hovrätten framfört blir beaktade, innebär delta sannolikt att rättshjälpsnämndernus personalbehov i huvudsuk blir detsamma som för närvarande. De rationu-liseringsvinsler, som med hovrättens inställning uppkommer bland annat genom att fumiljerätlsmålen försvinner och genom att slutavräkningsförfa-randel förenklas, är svåra atl bedöma och kommer dessutom förmodligen atl i huvudsak uppvägas uv ökad ärendetillslrömning.

Med utgångspunkt i utredningens förutsättningar vill hovrätten belräffunde personalbehovel framhålla följande:

Utredningens beräkningar vidlådes stor osäkerhet och de antaganden som görs är i flera full dåligt underbyggda. Beräkningarna bygger således väsentligen på utredningens egnu undersökningar, omfatlande endasl ett förhållandevis begränsal slalisliskl material (6 119 ärenden av sammanlagt 7 542 ärenden, anhängiggjorda vid rällshjälpsnämnd under januari månad 1975). Sammanlagt 1 423 ärenden eller omkring 19% av ärendena för angiven månad har inte täckts av undersökningen, enär de inte varit avslutade senust under juli månad 1976. Ouklal det därför måste antagas alt de ärenden som bortfalllil varil genomsnittligt av mer komplicerad beskaffenhet än de som medtagits har delta inte påverkat utredningens beräkningar. Del av ulredningen angivna relativa antalet familjerällsmål måsle därför anses alllför högt. Även i övrigt torde utredningens siffermaterial förele vissa brister. Exempelvis synes sålunda procenten familjerättsmål - 68,7% (s. 241) - ha framräknats med bortseende från ärendena angående offentligt bilräde. När utredningen därefter (s. 243) beräknar hur många familjerättsärenden som kommer atl försvinna från rältshjäipsnämnderna görs emellertid avdrag med nämnda procentsats från en summa (72000) som inkluderar ärendena om offentligt biträde. Antalet ärenden som beräknas bortfalla blir därför än mer missvisande. Enligt uppgift från rättshjälpsnämnden i Jönköping är vidare den av ulredningen åberopade statistiken föråldrad. Råttshjälpsnämnden beräknar att den nuvarande ärendetillströmningen, med uigångspunki från utredningens bedömning, medför ett behov av 2,9 handläggare. Det anförda belyser enligt hovrättens mening del nödvändiga i atl - såsom också framhållits i det särskilda yttrandet i denna del -minskningar av antalet tjänster görs med stor försiktighet. Hovrätten vill därvid ifrågasätta om inte också experterna Joelsson och Annika Sehlstedts förslag innebär en alltför drastisk nedskärning. Slutiigen bör i detta sammanhang också påpekas att utredningen ej anger någon tidsplan för de föreslagna nedskärningarna av personal. Hovrätten vill därför framhålla att del, om utredningens förslag genomföres, måste beaktas atl under en inte oväsentlig övergångsperiod handläggning av rätlshjälpsärenden kommer atl ske enligt del nuvarande systemet.

Vad härefter gäller frågan om antalet rältshjälpsnämnder och deras storlek anser hovrätten i likhet med utredningen att alllför små rättshjäps-nämnder kan föranleda svårigheter. Enligt hovrättens mening finns emellertid ingen möjlighel all på grundval av del material som utredningen presenterar på denna punkt ta ställning till hur rällshjälpsnämndernas organisation i framtiden bör vara uppbyggd. Hovrätten finner det angeläget att en omorganisation genomförs på ell sådant sätt att den kan beräknas bli bestående och anser därför atl ytterligare uiredning är nödvändig i detla avseende.

Prop. 1978/79:90 412

Slutligen vill hovrätten beträffande utredningens förslag i oigunisutions-delen ifrågasätta lämpligheten av alt ytterligare en domare skall ingå i rättshjälpsnämnden i stället för en av de båda advokater som för närvarande tjänstgör där. Hovrätten konstalerur därvid alt utredningen inte unförl någon som helst motivering för den föreslagnu ändringen.

Kostnudsheräkningar

Mot bakgrund av den stora osäkerhet, som enligt hovrättens mening vidlåder utredningens förslug i orgunisutionsdelen, frumstår det som i del närmaste ogörligt att på grundval av det material som utredningen presenterar göra en meningsfull bedömning av de kostnadsmässiga konsekvenserna uv utredningens förslag i dess helhet. Till de osäkerhetsfaktorer som finns i det grundliiggande materialet, exempelvis ifråga om personalbehovet, kommer nämligen ytterligare svårigheter när del gäller all bedöma de kostnadsmässiga effekterna av förslaget. Rent allmänt vill hovrätten emellertid framhålla - vilkel också framgår av vad som tidigare anförts - att förslaget om det genomföres kommer att föranleda avsevärda koslnadsökningar. Utan att göra något försök till närmare bedömning i denna del uppskattar hovrätten i likhet med experterna Joelsson och Annika Sehlstedl denna kostnadsökning till minst 8 miljoner kr. per år.

9.3      Hovrätten för Nedre Norrland

Administrerandet av den utomprocessueUa rättshjälpen har ansetts kräva ell bibehållande av ett antal rättshjälpsnämnder. I och för sig hade det väl varit möjligt att lägga uppgiften på de allmänna domstolarna eventuellt i särskild sammansättning med dellagande av advokal. En olägenhet med rältshjälpsnämnder med mycket stora verksamhetsområden är atl nämnden inte har kännedom om de personer som förordnas till biträden, vilkt i sin tur försvårar arvodesbedömningen. Från denna synpunkt bör en särskild nämnd finnas för Norrland och kan det ifrågasättas om inte utom denna och nämndema i Stockholm och Malmö en fjärde nämnd borde finnas, antingen i Jönköping eller i Göteborg.

9.4      Göteborgs tingsrätt

När det gäller rättshjälpens organisation vill tingsrälten framhålla att det är av betydelse, särskilt om del vid biträdesförordnanden föreligger tveksamhet om persons lämplighet, alt rättshjälpsnämnden besitter lokalkännedom. De olika förslag om antalet rältshjälpsnämnder och dessas placering som framkommil inom ulredningen synes dock vara i huvudsak likvärdiga med hänsyn till önskvärdheten av en god personkännedom.

Enligt tingsrättens uppfattning kommer utredningens olika förslag i sin helhet att medföra en betydande kostnadsökning. Antalet rättshjälpsfall kommer atl öka och tiden för rådgivning att förlängas. Sakkunniga kommer att utnyttjas i större omfattning. Självfallet är en omsorgsfull bedömning av kostnaderna för reformen angelägen innan man fattar beslut om den men svårigheterna att åstadkomma en någorlunda exakt beräkning torde vara betydande. Det är därför desto viktigare att reformen och kostnadsutvecklingen följs upp noga.

Prop. 1978/79:90 413

9.5 Hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö

Utredningens förslug kun väntus få till följd en minskning av rättshjälps-numndernus urbetsuppgifter. Utredningens majoritet föreslår därtör en reducering uv antulel rättshjälpsnämnder lill Ire, medan ordförunden och en expert, som föreslår en längre gående överföring uv arbeisuppgifier, me-nui ull del bör finnus endusi tvä.

Hyresnämnden finner de föreslagnu begränsningarna av unlulet rättshjälpsnämnder vuru ulltför långt gående. De kvarvarande nämndernu skulle nämligen få ulltför stora geografiska områden atl täcka. Antalet personer med bilrädesförordnande vars ersullningsanspråk nämnden skulle få bedöma skulle bli så stort ull nämnden knappasl skulle kunnu få någon säker uppfattning om de skilda bilrädenu. Nämndens uppfattning om förhållandena i de mera uvlägset liggunde delurnu av området skulle förmodligen heller inte bli tillräckligt god. Såviti hyresnämnden kan finna bör om orgunisutionen krymps det dock finnas kvur en rällshjälpsnämnd i Siockholm, en i Göleborg, en i Mulmö och en i Norrland,

Liksom f. n. bör del finnas en besvärsnämnd för överprövning av rällshjälpsnämndernas beslul. Hyresnämnden vill betona vikten av alt denna besvursnämnd får sådana resurser atl den får möjlighet att intaga en stark ställning när del gäller prejudikalsbildningen på sitt rättsområde. Stor omsorg bör alliså läggas ned på referal och publicering av rättsfall. 1 all synnerhet gäller detta om såsom utredningen föreslår beslutsfunktionerna i stor utsträckning flyttas över från rältshjäipsnämnderna till advokater och myndigheter.

9.6 Domstolsverket

Rättshjälpsnämndema

Som grund för utredningens beräkningar av hur stort antalet rättshjälpsärenden kan länkas bli om utredningens förslag genomförs ligger en statistisk undersökning av 6 119 ärenden om allmän rättshjälp som anhängiggjorts vid de olika rättshjälpsnämndema under januari 1975 och slutförts senasi ijuli 1976. Undersökningen omfattar således ej de "längre" ärenden som kom in under januari 1975 vilka ärenden kan antas vara de mest komplicerade och fordrar flera ålgärder från rättshjålpsnämndens sida rörande t. ex. frågor om förskott, biträdesbyte. ersättning för utredning m. m. Antalet ärenden i vilka angelägenheten rörde äktenskapsskillnad eller annan familjerätt uppgick i undersökningen till 4072. Dessa ärenden utgjorde således 68.7% av det antal ärenden som undersökningen omfattade. Av vad domslolsverkel erfarit skiljer sig rältshjälpsansökningarnas fördelning med avseende på saken f n väsentligt från vad som anges i labell 2 a i bilaga 2 lill betänkandet. Domstolsverket har frän rältshjäipsnämnderna låtit inhämta uppgifier om antalet inkomna ansökningar om allmän rättshjälp under oktober månad 1977 och hur dessa ärenden fördelar sig med avseende på saken (se uppställning i bilaga 3). Av de inhämtade uppgiftema framgår, att av de 6499 ansökningarna som kom in under oktober månad 1977 vid samtliga rältshjälpsnämnder rörde 3 458 ärenden äktenskapsskillnad eller annan familjerätt. Familjerällsärendena utgjorde således 53,2% av samtliga inkomna rättshjälpsärenden under perioden. Fördelning av dessa ärenden på de olika rältshjäipsnämnderna var följande; Stockholm 51,9%, Jönköping 53,8%, Malmö 51,2%, Göteborg 59,2%, Sundsvall 45,7% och

Prop. 1978/79:90 414

Umeå 52.1'':■'(•. Del bör också påpekas all ärendetiUströmningen till rättshjälpsnämnderna tycks ha ökal efter utredningens undersökning.

Vad ovan anförts får unses ge vid handen att utredningens undersökning bygger på ett för litet material för alt säkra slutsatserang. ärendefördelning etc. skull kunna görus. Till detta kommer all utredningens antagande om föiiindringur vad gäller äiendemängd och ärendesiruktur vid rältshjälps-numndcrna om förslaget genomförs lill stor del tycks bygga på rena upp-skuliningur. Enligi domstolsverkels mening kan sålunda ifrågasättas om inte utredningens förslag beiräffande massärenden, näringsidkare, bodelning och förvaltningsärenden kan medföra en större tillströmning till rällshjälpsnämndema än 5000 ärenden. Utredningens uppskattning av ökningen uv uilänningsärendenu synes ocksä vila på osäker grund. Uiredningcns anlagande ull del för rättshjälpsnämnderna skulle återstå ca 23 000 ärenden i ansökningsfas samt för mellankontroll måsle mot bakgrund av det anför-du anses i hög grad osäker.

De ytteriigare ärenden som rältshjäipsnämnderna tillförs om förslaget genomförs lorde vidare vara mer komplicerade och svårbedömda än exempelvis de ärenden som försvinner från rältshjäipsnämnderna genom atl advokaterna själva enligt 18 § får lämna rättshjälp. Utredningen antar att del i ell ulredningsskede kan råda viss osäkerhet bland advokaterna om allmän rättshjälp skall utgå och uppskattar den ärendeökning som detta lorde medföra lill 2000. Åven om advokal ej hänskjuler prövningen av ärendei enligt 19 § till rättshjälpsnämnden, kommer med hänsyn lill det invecklade regelsystem som även utredningens förslag ulgör ett inte ringa arbele för rättshjälpsnämnderna under i vart fall inledningsskedet att beslå i alt besvara underhandsförfrågningar från advokater.

Sammanfattningsvis anser domstolsverket att det underlag som utredningen grundat sitt ställningstagande på vad gäller antalet rättshjälpsnämnder och dimensioneringen av dessa är så osäkert att det ej möjliggör en säker bedömning. Ytterligare undersökningar måste enligt domstolsverkets mening göras innan definitiv ställning kan tas. Del förslag till organisation av nämnderna som experterna Joelsson och Annika Sehlstedt presenterat i sitt särskilda yttrande förefaller dock på föreliggande material vara mer realistiskt än majoritetens förslag.

Domstolsverket tillstyrker utredningens förslag att rättshjälpsnämndernas organisatoriska anknytning lill hovrätterna bibehålls.

Utredningen har slutligen föreslagit atl sammansättningen i rätlshjälpsnämnden som sådan ändras. Bara en advokat som antingen kan vara privatpraktiserande eller anslälld på allmän advokatbyrå skall enligt förslaget ingå i nämnden. Istället skall ytterligare en lagfaren domare ingå i rättshjälpsnämnd. Domstolsverket, som funnit del nuvarande advokatinslaget mycket värdefullt, avstyrker den föreslagna förändringen av rältshjälpsnämnds sammansättning.

i detla sammanhang bör påpekas att inte i något av förfaltningsförslagen finns regler som anger hur advokat- och lekmannaledamöter i rättshjälpsnämnd skall nomineras. Det lorde vara nödvändigt med bestämmelser härom, i vart fall såviti avser lekmannaledamöterna.

Domstolsverket och besvärsnämnden

Domslolsverkel tillstyrker att besvärsnämnden görs till en i förhållande lill verkei fristående nämnd. Genom sin instruktion företräder verket staten vid lalan mot allmän domstols beslul rörande kostnad för rättshjälp. Om besvärsnämnden blir fristående finns även möjlighet atl låla domstols-

Prop. 1978/79:90 415

verkei granska och företräda stulen vid talan mot beslul om beviljunde uv rättshjälp. Domsiolsverkels kontroll uv beslul rörunde kosinad om rättshjälp som meddelals uv allmän domsiol hur under del senusle ärel intensi-fierals. Erfarenhelerna härav är positiva. Genom denna granskningsveik-samhet har inte bara statsverkets rättshjälpskostnader till viss del kunnul hållas nere. Vissa prejudikat har kunnai åsladkommas. Enligt domstolsverkets mening bör däiför en utvidgning av verkets behörighel övervugus om utredningens förslag genomförs. 1 sammanhanget vill verkei påpeka ull bestämmelsen i 13 § i förslaget till rättshjälpsförordning bör avse alla beslut enligt RHL mot vilka verket är behörigt atl föra talan.

9.7      Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket (RRV) delar i huvudsak den syn på administrationen av rutlshjälpssystemet och fördelningen av beslulsfunktionema som utredningens ordförande gett uttryck för i sin reservation. Beslul inom rällshjälpssyslemel bör sålunda i princip anförtros den myndighet som handlägger det mål eller ärende, i vilket den rättssökande önskar eller har rättshjälp. Det är denna myndighei som bäst kan bedöma behovei av rällshjälp och samma myndighet bör därmed vara mest skickad all bedöma biträdets anspråk på ersättning. Beslutskompetens i rättshjälpsfrägor bör därför enligt RRVs mening tillerkännas alla statliga myndigheler som har hand om sakprövningen i målet eller ärendet.

Utvidgningen av advokats rätt alt bevilja allmän rättshjälp innebär all staten i praktiken överlåter beslutsrätten för statsverkets kostnader lill privata advokatbyråer. Den spärr mot missbruk som utredningen pekar pä -att rällshjälpsnämnd eller domstol kontrollerar att advokat inte uppenbart missbrukat sin behörighet eller förfaril vårdslöst - torde enligt RRVs mening bli svår att lillämpa. Vidare anför ulredningen själv i avsnittet 22.4 att utvidgningen av advokats rätt att bevilja rättshjälp innebär risker för en praxisförskjutning som kan medföra koslnadsökningar. Utredningen räknar emellertid inte med atl del kan bli fråga om några nämnvärda belopp.

RRV unser atl riskerna för koslnadsökningar är betydande. Vidare är del inte osannolikt att merkostnader kan uppkomma hos domstolarna för handläggning av ytterligare mål och ärenden som orsakas av en praxisförskjutning. RRV anser därför att utvidgningen av advokats rätl att bevilja rättshjälp bör begränsas till mål där riskerna för praxisförskjutningar är minst, nämligen äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Även med en sådan begränsning bör en betydande minskning av antalet ärenden hos rältshjäipsnämnderna komma till stånd.

9.8      Allmänna advokatbyråkommittén (Ju 1977:11)

Kommittén anser det viktigt all i rättshjälpsnämnd finns företrädare både för advokater som är anställda på allmän advokatbyrå och för advokater som är enskilt verksamma. All uppställa krav på närvaro av bägge kategoriernas representanter för beslutförhet finner kommittén dock inte nödvändigt. Kommittén vUl erinra om atl en rältshjälpsnämnds verksamhetsområde inte får bli så stort atl den personkännedom som nämndens ledamöter bör besitta gär förlorad.

Kommittén vill i likhel med utredningens ordförande anlägga ett tolal-ekonomiskl synsätt på förslaget. Det förefaller som det av två experter lämnade särskilda yttrandet innehåller de mest realistiska beräkningarna av vad de föreslagna ändringarna kommer att kosta statsverket.

Prop. 1978/79:90 416

9.9       Landstingsförbundet

Om utredningens förslug förverkligus kommer urendemängden hos rätls-hjulpsnämndernu ull minska mycket pålugligl. Som en konsekvens huruv föreslår ulredningen ull anialei nämnder minskas. Belräffunde antalet nämnder i den kommunde rältshjälpsorganisationen är ulredningen inte enig: mot mujoritelsförslugel om tre nämnder har ordföranden jämte en expert föiordut Ivå nämnder och ytterligure två experter fyra nämnder. 1 dennu ftägu finner styrelsen utt övervägunde lokaliseringspolilisku skäl lulur för ull mujorilelens förslug bör följus och all de Ire blivande nämndernu bör hu säte i Stockholm, Mulmö och Sundsvall.

Tekniken för nominering uv lekmunnarepresenlumernu i rätlshjälps-nämndernu berörs inte i utredningens helänkande. Fastän två "myndiga svenska medborgare bosutta inom nämndens verksamhetsområde" alltjämt förutsätts inga i vurje nämnd, unger den nyu författningstexten endasl ull föroidnundenu skull ges uv domslolsverkel. Landslingens nuvarande nomineringsroll hur ulllsä lugits bort i förslaget, och dellu förhållande kom-menteius inte i den unslulnnde lexlen.

Det hör naturligen inte unkommu på domslolsverkel ull välja ul förelrä-dure fördel allmännu i rullshjälpsnämndernu. 1 siällei förefaller del enligi siyrelsens mening lumpligl atl dessa alltjämt föreslås av landstingen. Med ett mindre antal nämnder var och en med störte verksamhetsområden än vad som nu gäller, kan del därvid vara en framkomlig väg att landstingsförbundet övertar nomineringen efter hörande av berörda landstingskommuner och kommuner uianför landsiing. De senare är sedan den 1 januari 1977 medlemmar i förbundel. En förebild för ell sådani förfarande åler-tlnns i viss mån i 7 § instruktionen (1973:847) för yrkesinspektionen, där proceduren för utseende av ledamöier i yrkesinspektionsnämnderna regleras. All domslolsverkel slulligl uiser ledumölerna i rätlshjälpsnämndernu behöver inte påverkas härav.

I sammanhanget kan behöva beakias att riksdagen nyligen - med anledning UV motionen 1976/77:1001 - begärt en utredning om rätl till proportionellt val vid kommunfullmäktiges och landstings utseende av ledamöter i statliga och liknande nämnder och styrelser.

9.10    Sveriges advokatsamfund

Enligt förslaget skall del fortsättningsvis vara till fyllest med endast en advokatrepreseniant i rättshjälpsnämnd. Någon motivering härför lämnar utredningen icke. Samfundet har i sitt yttrande över DON:s promemoria förordat en nämndsammansättning med två advokater, den ene representerande enskild advokalverksamhel och den andre verksamhet pä allmän advokalbyrå. De samlade erfarenheterna frän rättshjälpsnämndernas verksamhet visar klart att de båda advokatledamöierna har stor betydelse när det gäller alt tillföra nämnderna erforderlig sakkunskap, inte minst i praktiska frågor. Vidare förhåller det sig utan tvekan så att en advokat från allmän advokatbyrå och en privatpraktiserande advokat läcker i viss mån olika områden men alt de sammantaget täcker hela fältet. Bl. a, har framhållits alt advokaten från den allmänna sektom har särskilda kunskaper när det gäller de mindre bemedlade klienternas förhållanden. Under hänvisning lill dessa överväganden motsätter sig samfundet på del bestämdaste atl rättshjålpsnämndens sammansättning förändras på föreslaget sätt, vilket samfundet betraktar som en klar försvagning av nämnderna.

Prop. 1978/79:90 417

I fråga om antalet rättshjälpsnämnder och deras lokalisering tur samfundel inte ställning. Däremot finns del anledning ull slarkl belonu viklen uv all under ulla förhällanden säkerslälla möjlighelen för rällshjälpsnumnder-nu all åtminstone behålla nuvarande behandlingslakl sumi all i förekommande full skaffa erforderlig kännedom om lokalu förhållanden, som kun påverka ställningstugandet i särskilda fall. Samfundet avser då frågor om godkännande av nyetablerade praktiserande jurister som biträden enligt rällshjälpslagen, inlresseprövningsfrågor som kan sammanhängu med speciella förhållanden i orten, ersättningsfrågor som kan sammanhänga med speciella glesbygdsförhållanden m.m.

9.11    Sveriges domareförbund

När del gäller fullföljd av talan mol beslut i rällshjälpsärende föreslår ulredningen för vissa fall (se 51 § i lagförslaget) atl lalan mol ullmun domstols beslut skall föras hos den för rältshjälpsfrågor särskilt inrättade besvärsnämnden. Domareförbundel har ingel att erinra mot förslugel i dennu del under den av utredningen (21.2) uttalade förutsättningen atl besvärsnämnden blir fristående i förhållande till domstolsverket. Emellertid sägs i 52§ Iredje stycket i lagförslaget att besvärsnämnden skall stå under domstolsverkels tillsyn. Molivultalandena och lagtexten synes motsägelsefulla. 1 likhet med vad som gäller för tjänsteförslagsnämnden bör, om detla är avsikten, i lagen bara utsägas atl besvärsnämndens kansligöromål fullgöres av domslolsverkel,

9.12    Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Rättshjälpsnämnds sammansättning

Även om advokal från allmän resp. enskild byrå inte representerar oliku synsäll eller intressen, så tillför de rättshjälpsnämnderna erfarenheter frän skilda specialiteter och kompletterar varandra pä ett sätt som enligt föreningens uppfattning varit myckel värdefullt för nämndernu. Föreningen vill bestämt förorda att de kvarvarande rältshjäipsnämnderna, liksom besvärsnämnden, allljämt skall inrymma representanter för bådu kategorierna av advokatbyråer.

Antalet rättshjälpsnämnder

Föreningens göteborgssektion har starkt betonat vikten av att rältshjäipsnämnderna har så god lokalkännedom som möjligt och har god och nära koniaki med anlitade biträden.

9.13 Tjänstemännens centralorganisation

Om det framlagda förslaget genomförs kommer det att få vissa organisatoriska konsekvenser. Enligt förslaget skall rällshjälpsnämnd finnas i Stockholm, Malmö och Sundsvall, dvs. en minskning med tre nämnder, nämligen Göteborg, Jönköping och Umeå. Utredningens förslag innebär vidare en minskning av ärendemängden och förändring av ärendestrukturen. Detta innebär en ofrånkomlig minskning på personalsidan. Utredningen har kommit fram till att det behövs 14 handläggare och 24 biträden mol nuvarande 21 handläggare och 59 biträden. Detta innebär en minskning med sammanlagt 42 tjänstemän, varav 35 biträden.

27   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 418

Ulredningen utgår ifrån atl överflödig personal ulan svårighei skall kunna beredas sysselsättning inom övriga sektorer av rättsväsendel. Dellu måste anses vara väl optimistiskt tänkt. Även om anställning kan erhållas inom rättsväsendet så blir det måhända på en helt annan ort, dil vederbörande av familje- eller andra skäl kanske inte kan flytta. Om förslaget går igenom krävs det därför särskilda insatser som förhindrar, ull den övertaliga personalen blir lidande.

Experterna Joelsson och Annika Sehlstedl har varil skiljaktiga och föreslagit ytterligare en nämnd i Göteborg eller sammanlagt fyru nämnder med tillhopa 16 handläggare och 24 tjänster för övrig personal och bl. a. menat, alt ett sådani förslag skulle minska svårigheterna för personalen. Förslaget ger personalmässigt endast en ökning med två handläggare. I någon mån kan kanske ölägenheterna för personalen minskas om della förslag genomförs men minskningen av antalet biträden blir ändock 35, varav alla måste omplaceras,

TCO har i övrigt inte något all erinra mot utredningens förslag.

9.14 Centralorganisationen SACO/SR

Utredningens förslag innebär för de allmänna domstolarnas del (och därmed jämförliga domstolar) alt dessa nu skall pröva och avgöra frågor om beviljande av rättshjälp, om ersättning lill biträden, om byte och entledigande av biträden m, m. och om slutreglering av rättshjälpsärende. Med de förbättringar och förenklingar som utredningen föreslår i olika hänseenden i fråga om de administrativa rutinerna torde någon väsentligt ökad arbetsbelastning för domarpersonalen knappast vara alt befara. Möjligen kan den administration som erfordras vad avser slutregleringsfrågorna medföra behov av viss personalförstärkning.

Svårare är att bedöma vilka konsekvenser utredningens förslag kan fä för rällshjälpsnämndernas del. Utredningens målsättning är alt föreslagna utökningar av förmåner skall betalas genom kostnadsbesparingar. Med den uppläggningen är del viktigt atl i lid rikta anmärkningar mot brister i underlaget för utredningens beräkningar om möjlig avlastning i nämndernas arbetsbörda.

Utredningen har vid sin behandling av organisationsfrågorna beträffande rältshjäipsnämnderna utgått ifrån i utredningen redovisat statistiskt material. Denna har omfattat de ärenden som anhängiggjordes i januari 1975 och var slutförda under juli 1976. Undersökningen har täckt 81 procent av i januari 1975 inkomna ärenden. Härigenom har omkring en femtedel av aktuella ärenden ej medtagits i undersökningen. Undersökningen kan jämföras med en undersökning som domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) vid sin översyn av rällshjälpssyslemel lät utföra på molsvarande material från januari 1974. Den undersökningen omfaltade i princip samtliga ärenden, såväl pågående som avslutande. De skillnader mellan undersökningarnas resultat som utredningen redovisar på sid. 62 f. torde bero på olikhet i undersökningarnas uppläggning. Underlaget för utredningens överväganden i organisationsfrågor (sid. 292 ff) lorde kunna ifrågasättas.

Utredningen förutsätter att nämnderna genom att befrias från äktenskapsskillnader och vissa andra familjerättsliga ärenden skulle avlastas med ca 70 procent av ärenden i ansökningsfas. En kompletterande undersökning som ulförts vid rältshjäipsnämnderna i Sundsvall och Umeå har visat att andelen av nu nämnda familjerättsliga ärenden (avseende bifallna ansökningar) utgör ca 45 procent i Sundsvall och 50 procent i Umeå att

Prop. 1978/79:90 419

jämföras med utredningens resultat (sid. 302 tabell 2 a) 59 procent respektive 60 procent. En stickprovsmässig undersökning beträffande rättshjälpsnämnden i Stockholm ger vid handen att utredningens resultat, 75 procent, snarare torde ligga omkring 60 procent. Utredningen synes alltså ha överskattat den arbetsavlastning för rältshjäipsnämnderna dess förslag skulle medföra. Detta gäller särskilt Norrlandsnämnderna på grund av högre bortfall i det statistiska materialet och från övriga riket avvikande ärende-stmklur. Vidare har andelen ärenden avseende allmän rättshjälp vid Sundsvallsnämnden, vars verksamhetsområde utvidgats, ökat från ca 6,6 procent till 8,5 procent utan att ärendestrukturen i här aktuellt hänseende mer än obetydligt ändrats. En jämförelse mellan antalet inkomna ärenden per 31 oktober 1976 och 31 oktober 1977 ulvisar en ökning med 6 procent. Antalet rättshjälpsärenden år 1977 kan väntas överstiga 76000,

En genomgäng av under oktober månad 1977 inkomna rätlshjälpsärenden lallmän rättshjälp och offentligt biträde) ulföres för närvarande på nämnderna. Den visar att ca 50-55 procent är äktenskapsskillnad och övriga familjemål. Redan med godtagande av utredningens resonemang på sid 243 ff. i övrigt torde ca 35000 ärenden återstå för nämndens prövning och ej som utredningen anger ca 23000. Arbetsbördan kan beräknas bli mer än 50 procent större än utredningens beräkning angående organisationsinskränkningar fömtsätter.

Ulöver vad experterna Joelsson och Annika Sehlstedt anfört rörande nämndernas organisation (sid. 285 ff) måste med skärpa framhållas som ett krav, att redan innan ett principbeslut fattas, en noggrann undersökning göres för att kartlägga i vilken utsträckning arbetsbelastningen vid nämnderna skulle minska, om utredningens förslag genomfördes. Först därefter ärdet möjligt alt bedöma frågan om lämplig dimensionering av nämndorganisationerna. Härvid mäste även behandlas frågan hur enligt föreliggande regler pågående ärenden skall avslutas samt den visserligen temporära ökning av arbetsbelastningen som en flyttning av vissa nämnder skulle medföra.

SACO/SR ulgår emellertid i så fall från alt ytteriigare uiredning och överväganden måste göras under den fortsatta deparlemenlsbehandlingen innan ett sådant förslag kan framläggas för riksdagen och att under detta arbele blir beaktade de eventuella konsekvenser lagförslaget kan få för berörda tjänstemän vid nämnderna så att eventuella personalinskränkningar genomförs under skälig övergångsperiod och atl personalen garanteras anställningstrygghet, i förekommande fall i form av annan statlig anställning.

9.15 Utredningen (B 1977:07) med uppdrag att utreda frågan om lokalisering av ny verksamhet till Västerbottens län

Rätlshjälpsutredningen har i sitt betänkande SOU 77:49 föreslagit alt rättshjälpsnämnden i Umeå, vars verksamhetsområde är Väster- och Norrbotten skall sammanslås med Sundsvallsnämnden saml alt kansliel skall föriäggas lill Sundsvall.

Remissinstansen vill betona all en förläggning av kansliel till Umeå skulle vara angelägen dels av geografiska skäl dels efiersom kansliet skulle kunna uigöra en första ersältning för den sysselsättning som en flyttning av statens bakteriologiska laboratorium till Umeå skulle ha medfört.

Prop. 1978/79:90 420

10    Lagregleringen

10.1 Bostadsdomstolen

4 § Med domstolens tidigare redovisade uppfattning bör även allmän förvaltningsdomstol, arrende- och hyresnämnd och överexekutor jämställas med allmän domstol.

Bosladsdomstolen anser all paragrafen bör ges en med 2§ Iredje slyckel analog avfattning: "Vad i lagen sägs om allmän domstol äger motsvarande tillämpning på arbetsdomstolen etc".

16  Bostadsdomstolen vill här endast anmärka atl familjerättsliga underhållsmål över huvud inte torde kunna bli prövade enligt småmålslagen (se prop. 1973: 87 s. 173). Hänvisningen i sista stycket till 17 § första stycket 7. kan därför utgå.

29§ Det kan ifrågasättas om den nuvarande i 20§ första stycket RHL intagna retroaktivitetsbeslämmelsen behöver behållas om utredningens förslag - vilket bosladsdomslolen avslyrker - lill "sexlimmarsrällshjälp" i 18 § skulle genomföras.

33 § Av utredningens motiv framgår att meningen är atl rälten till ersättning skall vara prekluderad när domstolen eller myndigheten avgjort målet eller ärendet (jfr. 18 kap. 14 § RB). Enligt bostadstomsiolens uppfattning bör detta komma lill uttryck i lagen och inte bara i lillämpningsförordning-en.

10.2 Göta hovräu

Beträffande den av utredningen föreslagna lagtexten avseende nu ifrågavarande avsnitt (18 §-21 §) vill hovrätten framhålla följande:

Enligt 16 § 1 st. får advokat bevilja allmän rättshjälp bland annat om den rättsliga angelägenheten avser omyndighetsförklaring eller dess hävande. Enligt 21 § 3 st. gäller emellertid därvid det undantaget att offentligt biträde enligt rättshjälpslagen ej skall förordnas när biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken. I sistnämnda lagrum stadgas att rätlen, om ansökan gjorts om omyndighetsförklaring eller dess hävande, skall förordna biträde om det ej är uppenbart atl bilräde ej erfordras. Något behov av att advokat skall kunna bevilja allmän rättshjälp i nu ifrågavarande fall föreligger därför enligt hovrättens mening ej. Det behov av rättshjälp som eventuellt kan föreligga innan ansökan ingives till rätlen lorde kunna tillgodoses inom ramen för det föreslagna rädgivningsinslitulel. Hovrätten förordar därför att rätten alt bevilja allmän rättshjälp i angelägenhet angående omyndighetsförklaring eller dess hävande utmönstras ur 16 §,

1 16 § 2 st, föreskrivs undanlag från advokats beslutanderätt i familjerättsmål för de fall att den rättsliga angelägenhelen kan antagas bli prövad enligt lagen om tvisiemål om mindre värden (17 § 7 p. i rättshjälpsulredningens lagförslag). Enär sådan handläggning aldrig kan förekomma med hänsyn till bestämmelserna i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 1 § föräldrabalken om rättens sammansättning i sådana mål, bör detla undanlag utgå ur 16 §.

Advokat tillerkänns i 16 § 1 st. rätt alt bevilja aUmän rällshjälp om den rättsliga angelägenheten avser vårdnad och umgängesrätt. Från denna rätt

Prop. 1978/79:90 421

undantages emellertid i 2 st. samma paragraf fall då den rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Slutligen görs i 16 § 2 st. undanlag från undantaget beträffande ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken. Hovrätten anser atl lagförslaget i denna del är onödigt komplicerat och svårtillgängligt och viil därför föreslå att 16 § och 17 § omarbetas på följande sätt. I 16 § 1 st. lilläggas "ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken". En uppdelning görs således mellan ärenden om vårdnad och umgängesrätt samt ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken. Denna uppdelning förekommer för övrigt redan i dag i handläggningen vid rättshjälpsnämndema. Vidare borttages undantaget för ärende enligt 21 kap. föräldrabalken i 16 § 2 st. Detta undantag fogas i stället till 17 § 4p.

Den föreslagna 19 § bör enligt hovrättens mening förtydligas genom till-lägg atl hänskjulandet skall ske "utan dröjsmål".

Beträffande den föreslagna 20 § delar hovrätten inte utredningens uppfattning (sid. 260), atl kravet på att "särskilda skäl" skall föreligga för att annan lämplig person än advokat skall kunna utses till offentligt biträde endast utgör en kodifiering av gällande rätl. Hovrätten anser i stället atl den föreslagna lydelsen kan komma att på ett icke önskvärt sätt försvära för andra än advokater och biträdande jurister på advokatbyråer atl bli förordnade som offentligt biträde. Hovrätten föreslär därför atl kravet på "särskilda skäl" borttages ur paragrafen.

Slutligen vill hovrätten i detta sammanhang framhålla atl del i anslutning till utredningens förslag beiräffande de förmåner som upplages i 13§ 5 p. saknas en motsvarighet till bestämmelsen i 20§ 3 st. i den nuvarande rättshjälpslagen. En sådan regel lorde ej kunna undvaras.

Slutligen vill hovrätten i detta avsnilt påpeka följande beträffande 35 § i lagförslaget. Utredningen anför i specialmoliveringen till stadgandet (sid. 265) atl i de fall jämkning av rättshjälpsavgiflen föranleds av alt väsentlig felbedömning gjorts när avgiften först bestämdes, hinder inte bör föreligga att jämka avgiften under vad som redan har betalts i avgift. Hovrätten anser emellertid atl 35 § 2 st. i sin föreslagna lydelse ej ger utrymme för den avsedda jämkningen och att stycket därför bör ändras.

10.3 Hovrätten för Nedre Norriand

Förslaget till ny rättshjälpslag

Såsom nämnls förordar hovrätten i anslutning till utredningsordförandens reservation en annan fördelning av beslutsfunktionerna än utredningsmajoriteten föreslagit. Även i övrigt innefattar hovrättens yttrande i olika hänseenden förslag vilkas genomförande föranleder ändringar i det av utredningen framlagda förslaget till ny rältshjälpslag. Härutöver vill hovrätten fästa uppmärksamheten på förhållanden som kan föranleda ändringar, till en del av enbart redaktionell natur.

1 §

Den i första slyckel angivna fömlsättningen för rättshjälp enligt lagen, atl behov av bistånd skall föreligga, lorde kunna utgå. Vid varje form av rättshjälp anges nämligen del behov av bistånd som skall vara för handen.

5 § Andra stycket är utformat på sådant sätt att det förutsattes alt om skrift-

Prop. 1978/79:90 422

lig handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtagas rådgivningen varar längre lid än en halvtimme. Så behöver naturligtvis inte alltid vara fallet. Det torde inte vara nödvändigt alt i lagtexien särskilt nämna upprättande av handling och vidtagande av annan ålgärd.

7 §

I tredje stycket bör efter ordet "efterges" tillfogas "genom beslut av den advokat som lämnar rådgivningen" och fortsättningen anpassas till utformningen efter tillägget.

12 § Paragrafen bör placeras före 10 och 11 §§.

16-18 §§

17 § bör placeras före 16 § så att inte förstnämnda paragraf, som anger fall då rättshjälpsnämnden exklusivt prövar frågan om beviljande av allmän rättshjälp, inramas av paragrafer som upptar fall då advokat får bevilja rättshjälpen.

25 §

Uttrycket "som har nära samband med" är så vagt att lillämpningssvårigheter lätt uppkommer. Hovrätten ställer sig tveksam till utredningens exempel på angelägenheter med nära samband - fordringsanspråk mot B, angelägenhet nr 1, och senare aktualiserat anspråk på C på gmnd av borgen avseende B:s skuld, angelägenhet nr 2. Om mot skilda personer riktade, på olika omständigheter gmndade krav skall anses ha i paragrafen nämnt samband, lämnas fältet tämligen fritt. Man kan då tänka sig en räcka av angelägenheter som var för sig och efter varandra föranleder beviljande av allmän rättshjälp med uttagande av endast en rättshjälpsavgift - t.ex, fastställelsetalan mol A, fullgörelsetalan mot B och verksiällighetsåtgärder vid olika lillfällen mot B. Hovrätten är närmasi böjd för alt avstyrka förslaget i denna del.

27       §

I paragrafen stadgas bland annal att domstolen eller myndigheien får besluta i fråga om byte av biträde m.m. om den rättsliga angelägenheten handlägges vid allmän domstol eller vissa angivna myndigheter. Enligt hovrättens mening bör här gälla att domstolen eller myndigheten är exklusivt behörig, när den rättsliga angelägenheten handlägges där. Orden "får.., besluta" bör därför utbytas mot "beslutar",

28      §

Det bör klargöras att begreppet "utredning" icke omfattar utiåtande i rättsligt hänseende utan är begränsat till utlåtande i sak.

37 §

I iredje stycket bör icke användas ordet "rättssökande" med syfte på rättshjälpssökande make, enär båda makarna är rällssökande i huvudsaken.

Prop. 1978/79; 90 423

10.4 Kammarrätten i Göteborg

Övriga förmåner

I 9 § 4 rättshjälpslagen stadgas nu att bl.a. den rällssökandes kostnader för inställelse vid domstol eller annan myndighet anses vara en kostnad för rättshjälp. I utredningens förslag till rätlshjälpslag finns motsvarande stadgande i 13 § 4. Bestämmelsen har emellertid begränsats till att omfatta inställelsekostnad vid "allmän domstol eller annan myndighet". Ändringen har inte motiverats. Den föreslagna bestämmelsen är oklar, eftersom uttrycket "myndighet" omfattar även domstol. Del kan därför med visst fog göras gäl/ande att "annan myndighet" avser även förvaltningsdomstol. Del får emellertid anses mera sannolikt att utredningen avsett att utesluta inslällelsekoslnad vid förvaltningsdomslol. Detta borde ha uttryckts genom orden "allmän domstol eller annan myndighet än förvaltningsdomstol". Kammartätten anser emellertid att inställelsekostnad vid förvaltningsdomstol även fortsättnigsvis bör ingå bland förmånerna vid allmän rättshjälp. Trots att denna kosinad i allmänhet kan ersättas enligt förvaltningsprocesslagen, finns del ett visst utrymme för ersättning enligt rättshjälpslagen. Kammarrätten avstyrker därför ändringen i denna del.

Övrigt

I 18 § försia siycket föreslås en beslämmelse som innebär all frågan om fortsatt rättshjälp skall hänskjutas till domstol, om den rättsliga angelägenhelen "blir föremål för handläggning" vid allmän domstol. Det är oklart vilken tidpunkt som åsyftas med uttrycket "blir föremål för handläggning". Om tidpunkten för talans väckande avses, bördetta anges i lagtexten eller klargöras genom ett motivuttalande. Ordet "blir" bör i vart fall bytas ut mol "blivit". Samma kritik gäller den bestämmelse som föreslås i 21 § förstastycket.

I 21 § andra stycket sista meningen bör "17 § första stycket 7. och" utgå ur meningen för att bestämmelsens innebörd skall bli tydligare.

10.5 Rättshjälpsnämnden i Stockholm

Rättshjälpsförordningen

Beträffande utredningens förslag till Rättshjälpsförordning vill rätlshjälpsnämnden framhålla att det ter sig svårt atl nu avge något mer ingående yttrande, enär det föreslagna regelsystemet är beroende av rällshjälpslagens slutliga utformning. Redan nu bör dock uppmärksammas följande förhållanden.

2 §

Nuvarande bestämmelse i 18 § tredje stycket rättshjälpslagen, att ansökan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd, om nämnden finner särskilda skäl föreligga, bör inte borttagas. Undantagsregeln har under årens lopp fått en praktisk betydelse, enär det i vissa situationer kan upplevas som myckel besvärande och byråkratiskt att hänvisa en sökande till den rätlshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde han eller hon är bosatt.

5 §

Det bör klart framgå atl man inte är betagen sin rätt att få ersättning om man försitter tidsfristen. Domstolsverket genom dess besvärsnämnd för

Prop. 1978/79:90 424

rälishjälpen har i.ex. i beslul 1977-03-28 nr 321 förklarat att bestämmelserna i nuvarande 5 och 6 §§ rättshjälpskungörelsen är ordningsregler. Mot bakgrunden härav är del av vikt atl det klarl utsäges vilka bestämmelser som i kommande rättshjälpsförordning är regler som kan medföra en rättsförlust och vilka som endast är någon form av ordningsregler.

Beslul om nedsättning eller efiergift meddelas av advokat (7 § förslaget till ny rältshjälpslag). Rältshjälpsnämnden torde i regel inte kunna kontrollera all nedsättning eller eftergift skett på rätt sätt. Nämnden vill dock ifrågasätta om det inte vore lämpligt att advokat i samband med framställning om ersättning av allmänna medel bifogade kopia av utfärdat rådgivningsbevis, om inte annat så för atl nämnden skall ha ett något bättre underlag än hittills för sina utanordningsbeslut som avser statsverkels medel.

7 §

Ansökningsformulären bereder fortfarande de rättssökande och en del biträden stora besvär vid ifyllandet. De blanketter m.m. som i övrigt används av rättshjälpsnämnden är inte utformade på ett enhetligt sätt. En ordentlig översyn av hela blankettfloran är därför erforderiig.

11 §

Enligi rältshjälpsnämndens mening bör det av kostnadsräkningen framgå när ärendet började och när det avslutades. I stor omfattning måste komplettering för närvarande ske i dessa avseenden för att kunna avgöra om ersättning kan utgå enligt rättshjälpslagen och om ärendet kan slutreg-leras och arkiveras.

16 §

Utredningsförslaget medför i praktiken att yttrande måste inhämtas i varje särskilt fall. Rättshjälpsnämnden instämmer helt i den krilik som utredningens ordförande framfört i förevarande hänseende (s. 283 i betänkandet). Det kan förtjäna framhållas att nuvarande regler om inhämtande av yttrande kan medföra att nämnden får vänta månader på ett svar från SIV.

18 §

Det bör föreskrivas alt myndigheten skyndsamt/omgående skall med egel yttrande översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Nuvarande regler har medfört att biträde i vissa fall har fått vänta nästan ett helt år för all få betalt för utfört arbele hos SIV,

21 §

Om förskott lill biträde skall utbetalas kontant måste mtinerna för utbetalning ändras. Rätlshjälpsnämnden måste ur arbelssynpunkt få använda redovisningscentralen vid domstolsverket när förskottsutbetalning skall göras.

Det bör slutligen uppmärksammas att det enligt nämndens mening inte framgår klart hur rättshjälpsärendena enligt utredningsförslaget skall avslutas i den så kallade slutregleringsfasen. Efiersom nämnden är arkivmyndighet måste klara regler finnas när ett ärende är slut och således kan slutgiltigt arkiveras.

Prop. 1978/79:90 " 425

10.6 Rättshjälpsnämnden i Göteborg

Redaktionella påpekanden

1 gällande rältshjälpslag (18 §) ges föreskrifter om till vilken rättshjälpsnämnd ansökan om rättshjälp skall inges. Motsvarande bestämmelse har i förslaget ulan motivering flyttats till den föreslagna rättshjälpsförordningen. Nämnden kan inte finna det vara en lämplig anordning att den rällssökande inte skall kunna omedelbart i själva rättshjälpslagen få besked om vart han skall vända sig i ett rättshjälpsärende. Det synes också kunna föranleda svårigheter att i förslaget motsvarighet saknas till den nuvarande bestämmelsen att den rättssökande i vissa fall kan vända sig till annan nämnd än den "ordinarie".

Ordel "avgifl" i 1 § 3 st. i förslaget till rältshjälpslag bör ersättas med rätlshjälpsavgift (jfr 22 § i förslaget).

1 2 § 1 st. synes orden "eller bilrädande jurist på advokatbyrå" kunna utgå, jfr 3 st.

Lokutionen "om boel behöver sådant bistånd" i 10 § 1 st. bör utgå, då den angivna fömlsättningen framgår redan av I §.

Ordet "prövat" i 12 § bör ersättas av det nuvarande "behandlad", då fråga ej alltid är om prövning i teknisk mening genom domstol eller annan myndighet.

1 13 § 1 st. bör efter staten inskjutas orden "- med den begränsning som följer av bestämmelserna nedan om rätlshjälpsavgift -". Jfr nu 9 § I st. 2p.

I 13 § 2 st. p. 1 synes orden "som varit behövligt elc...." kunna utgå med hänsyn lill lydelsen av 20 § I st.

I fråga om 13 § 2 st. p. 3 synes den nuvarande lydelsen i motsvarande stadgande i 9 § vara att föredraga.

I     15 § 1 st. bör ordet "rätissökande" utbytas mot "den som åtnjuter all
män rättshjälp" el. dyl.

Efter "allmän rättshjälp" i 16 § 1 st. bör som ett förtydligande inskjutas "om annat inte följer av 17 §".

Ordet "rättshjälpsavgiften" i 35 § 1 st. bör utbytas mot "slutiig rätlshjälpsavgift"; jfr nu "slutligt kostnadsbidrag".

46 § Förordnande av biträde enligt 45 § skall föregås av viss behovsprövning. Tanken torde emellertid vara att en begäran om biträdesförordnande får avslås endast i det fall då biträde uppenbariigen inte behövs. Lokutionen "om det ej är obehövligt" förefaller i sammanhanget mindre lyckad då den ej uttrycker annat än en ren självklarhet. Nämnden föredrar en formulering motsvarande den som finns i 10 kap. 13 § föräldrabalken: "om det ej är uppenbart att biträde ej erfordras".

Rättshjälpsförordningen

II    § Paragrafen specificerar vad en koslnadsräkning skall innehålla. De
angivna uppgiftema är emellertid för knapphändiga. I räkningen bör upp
tas alla uppgifter som kan vara av betydelse för ersättningens beslämman
de,

16 § Vad som sagts vid 46 § förslaget till rätlshjälpslag angående uttrycket "om det ej är obehövligt" gäller även denna paragraf.

Prop. 1978/79: 90 426

10.7 Rättshjälpsnämnden i Sundsvall

Upphörande av allmän rättshjälp

Beträffande bestämmelsen i 39 § förslaget till rättshjälpslag om upphörande av allmän rättshjälp borde det kanske övervägas om i §:ns andra stycke infördes en möjlighet för den som har rättshjälp att i fall av uppenbar obillighet slippa att bära kostnaderna för rättshjälpen, när denna förordnas upphöra enligt 1 st. p. 2.

Författningsförslagen

Rent allmänt kan om utformningen av författningsförslagen sägas, att bristande språklig stringens och tydlighet gör många bestämmelser otydliga och svårtolkade. Del är därför önskvärt att laglextförslaget blir föremål för ytterligare bearbetning.

Rättshjälpslagen

16 § 2 st. Hänvisningen till 17 § 1 st. 7 p. bör utgå. Nämnden ifrågasätter riktigheten av vad som sägs i betänkandet s. 258 m om prövning av underhållsmål enligt bestämmelserna om rättegången i tvistemål om mindre värden. Beträffande ärenden om omyndighetsförklaring eller dess hävande hänvisas till vad ovan anförts.

20 § För närvarande gäller enligt 21 § rättshjälpslagen att till biträde skall förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller "annan som är lämplig för uppdraget". Det föreslås nu atl det skall föreligga "särskilda skäl" för att man till biträde skall förordna annan än advokat. Detta innebär en väsentlig skärpning i förhållande till gällande rält. Nämnden kan inte finna ändringen motiverad och avstyrker därför förslaget i denna del.

11    Övriga frågor

11.1 Göta hovrätt

Utredningens förslag kommer att medföra - förutom ökade kostnader - avsevärt merarbete för de allmänna domstolarna. Detta arbete kommer i huvudsak att utgöras av rulingöromål såsom insamlande av uppgifter, ifyllande av blanketter och dylikt. Arbetet kommer emellertid även att i stor utsträckning behöva utföras av lagfaren personal. Detta kommer i sin tur att medföra att ökade resurser måste anslås eller att mindre tid kan ägnas åt den dömande verksamheten. Hovrätten anser att detta är en felaktig utveckling och att den dömande personalen i stället i så hög grad som möjligt bör disponeras för den materiella prövningen i mål och ärenden.

Det framlagda förslaget till rättshjälpsförordning måste enligt hovrättens mening kompletteras på åtskilliga punkter. Fömtom de påpekanden som i detta avseende redan gjorts i yttrandet vill hovrätten framhålla exempelvis avsaknaden av regler för hur ledamöter i rättshjälpsnämnden skall nomineras samt avsaknaden av motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i 34 och 35 §§ rättshjälpskungörelsen. Mot bakgrund härav och då såsom utredningen framhåller (sid. 273) förordningen endast torde vara att anse som en skiss finner hovrätten ej anledning att närmare granska de däri föreslagna bestämmelsema.

Prop. 1978/79:90 427

11.2 Göteborgs tingsrätt

Det är ej ovanligt att vid ansökan om allmän rättshjälp tvisteföremålets värde anges till ett "cirkabelopp", något överstigande det belopp som gäller för småmålslagen. I åtskilliga av dessa fall upptar den stämningsansökan som sedan ges in till rätlen ett belopp under "småmålsgränsen" och målet handläggs då enligt nämnda lag. Tingsrätten finner att behov föreligger av en beslämmelse enligt vilken det ankommer på tingsrätten att i sådana fall ompröva frågan om rättshjälp.

11.3     Rättshjälpsnämnden i Göteborg

Praxis

En given utgångspunkt för översynen av rättshjälpssyslemet bör enligt direktiven vara atl del rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen skall vidmakthållas. Målet bör likaledes enligt direktiven vara att samhällets rättshjälp i större utsträckning än nu anpassas efter den rättssökande allmänhetens behov. Utredningen har som nämnden framhållit givit åtskilliga förslag till lösning av olika problem. Domstolsverkets besvärsnämnd har emellertid i flera fall gjort principiella uttalanden i beslut, varigenom den rättssökande allmänheten betagits möjlighet att erhålla rättshjälp i ärenden där sådan hjälp tidigare meddelats. Nämnden finner det därför påkallat alt en noggrann genomgång av besvärsnämndens praxis företages för att klariägga om den restriktiva praxis som kan ha skapats står i överensstämmelse med de direktiv som givits för översynen av rättshjälpssystemet.

11.4    Socialstyrelsen

Vid administrativa fn'hetsberövanden ulgår rättshjälp endast i form av offentiigt biträde. Detta gäller dock endasl i de fall som är uppräknade i 45 § FRHL. Detta innebär att rättshjälp inte kan utgå i någon form för vissa fall av administrativa frihetsberövanden. Som exempel härpå kan nämnas ärenden hos socialstyrelsen angående ansökan från barnavårdsnämnd om intagning på ungdomsvårdsskola.

1 yttrande 1972-05-31 till justitiedepartementet i anledning av betänkandet "Offentligt biträde och kostnadsersättning i förvaltningsärenden" m.m., anförde socialstyrelsen bl.a. följande.

"Socialstyrelsen delar således utredningens uppfattning att offentligt biträde endast bör kunna förordnas i äiende hos ulskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden. Utredningen har emellertid inte funnit behov föreligga av offentligt biträde i andra ärenden än som rör inskrivning och slutlig uiskrivning. Frågan humvida offentiigt biträde bör kunna förordnas även i andra ärenden som är föremål för utskrivningsnämnds eller psykiatriska nämndens prövning har utredningen berört endast helt ytligt. Med hänsyn till rättssäkerhetsintressena torde det kunna vara värdefullt att även i andra ärenden - särskilt vad gäller försöksulskrivning-ar och återintagningar från försöksutskrivningar - ha möjlighel att förordna offentligt biträde. Frågan i vilka ärenden sådan möjlighet bör finnas skulle myckel väl kunna överlämnas till vederbörande nämnd att avgöra. Det finns ingen anledning antaga annat än att offentiigt biträde endast skulle förordnas i de fall där ett uttalat behov av sådant biträde före-

Prop. 1978/79:90 428

ligger. Socialstyrelsen får därför föreslå att frågan blir föremål för ytterligare överväganden.

Vad ovan sagts rörande lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt om utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden gäller även omsorgslagen och de beslut som med stöd av denna lag fattas av beslulsnämnd och psykiatriska nämnden. Alla de ärenden där beslut skall fattas av beslutsnämnd eller som kan överklagas till psykiatriska nämnden är sådana att de mer eller mindre ingriper i den enskildas rörelsefrihet. Vederbörande nämnd torde kunna avgöra om ärendet ar av sådan betydelse för den enskilde att han bör erhålla offentligt biträde.

I lagen om nykterhetsvård föreslås införandet av en regel som gör det möjligl för länsrätt att i ärenden rörande tvångsintagningar enligt 18 och 55 §§ förordna offentligt biträde om det behövs för att tillvarata alkoholmissbrukarens rätt. Även andra beslut som kan fattas med slöd av nykterhetsvårdslagen är emellertid av sådan karaktär att de innebär en väsentlig inskränkning i den enskildes rörelsefrihet t.ex. meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet och åtgärd som avses i 14 § 2 mom. Socialstyrelsen ifrågasätter om inte i sådana ärenden möjlighet borde finnas att förordna om offentligt biträde, i varje fall då besvär föres hos länsrätten. Som utredningen konstaterat föreligger vissa nackdelar ur vård- och behandlingssynpunkt med atl öppna möjlighet för förordnande av offentligt biträde i ärende hos nykterhetsnämnd. I länsrätten däremot, vars prövning är av utpräglat judiciell karaktär, föreligger inte några principiella invändningar mot förordnande av offentligt biträde. Även sådana ärenden som avgöres i socialstyrelsen, underställningar av kvarhållningsbeslut och vissa besvär över anstaltsstyrelses eller föreståndares beslut, kan leda till inskränkningar i den personliga rörelsefriheten. De av utredningen angivna skälen för möjlighet att i sådana fall förordna om offentligt biträde är enligt styrelsens uppfattning starkare än de skäl ulredningen anfört mot en sådan regel.

Klart är att behandlingsarbetet på anstalterna inte skall behöva tyngas av ett omständligt förfarande med offentligt biträde för den intagne. I de få fall vederbörande anför besvär kan styrelsen däremot inte finna det sakligt motiverat alt helt utesluta möjligheten till förordnande av offentligt biträde. Detsamma gäller underslällningsärendena. Självklart skulle styrelsen utnyttja möjligheten härtill endast i de enstaka undantagsfall då biträde är av behovet påkallat.

Även i barnavårdslagen förekommer hos länsrätten, vid sidan av ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård, samhällsvårds upphörande och uiskrivning från ungdomsvårdsskola, ärenden som kan medföra en väsentlig inskränkning i den enskildes rörelsefrihet, t.ex. meddelande av föreskrift, förbud för föräldrar att besöka omhändertaget barn, åtempptagande av samhällsvård efter villkorligt upphörande och ärenden angående fosterbarn. Del synes inte uteslutet att i sådana fall offentligt biträde bör kunna bidraga till att stärka den enskildes rättssäkerhet i ärendets behandling hos länsrätten. Även i ärende hos kammarrätt som avser besvär över socialstyrelsens beslut om intagning i ungdomsvårdsskola borde offentligt biträde kunna förordnas. Sådana beslut innebär onekligen ett väsentligt ingripande i den personliga rörelsefriheten. Man kan till och med ifrågasätta om inte socialstyrelsen skulle kunna ulse offentligt biträde i sådana ärenden."

Prop. 1978/79: 90 429

I yttrande 1975-04-23 lill justitieombudsmannen över remiss den 31 januari 1975 angående behovet av utvidgad rätt att erhälla offentligt biträde i ärenden rörande ansökan om intagning på ungdomsvårdsskola m. m.; anförde socialstyrelsen bl. a. följande.

"Den mest ingripande formen av samhällsvård enligt BvL är vård i ungdomsvårdsskola. Sådan vård kommer i allmänhet inte lill stånd förrän alla andra åtgärder inom samhällsvårdens ram prövats och befunnits mindre lämpliga. Del synes naturiigt att - då ett offentligt biträde kan förordnas enligt 41 § p. 4 rättshjälpslagen i ett ärende hos barnavårdsnämnden som sedan ligger lill gmnd för socialstyrelsens beslut om intagning på ungdomsvårdsskola, liksom i ärende angående besvär över styrelsens beslul härom - den omhändertagne även skall ha rätl till offentligt bilräde i delta 'mellanskede'.

Har längre tid förflutit mellan del grundläggande beslutet om samhällsvård och barnavårdsnämndens ansökan om intagning på ungdomsvårdsskola saml väsentligt ändrade förhållanden inträtt torde behovet av biträde vara ännu mera påkallat. 1 synnerhet gäller detta i sådana fall där motstridiga sakuppgifter lämnals eller betydelsefulla förhållanden i övrigt är oklara.

Del torde även vara av belydelse att ett offentligt biträde i ifrågavarande ärenden förordnas på ett så tidigt stadium som möjligt eller i detta fall redan på ulredningsstadiet hos barnavårdsnämnden. Härigenom skapas också fömtsättningar för en mer tillförlitlig utredning och en nyanserad bedömning av olika sakförhållanden.

Vidare torde den omhändertagne med hänsyn till sin ungdom, de förhållanden som föregått ansökan om intagning saml omständigheterna i övrigt ha små möjligheler alt själv medverka lill komplettering av utredningen eller bedöma förutsättningarna för och konsekvenserna av ett beslut om intagning på ungdomsvårdsskola.

Vård på ungdomsvårdsskola har i allt högre grad kommit att ersätta påföljd enligt brottsbalken förden ungdomsgrupp varom nu är fråga. Socialstyrelsen finner i likhet med vad Ni anfört i remisspromemorian att den omständigheten att åklagaren med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare beslutar att ej tala å brott leder med nu gällande ordning till en begränsning av den rätt till biträde genom samhällets försorg som eljest hade tillkommit den unge som misstänkt. För att därför skapa ökade garantier för ett fullständigt beslutsunderlag samt ge enskild, som på gmnd av sin ålder, fysiska och psykiska tillstånd eller övriga omständigheter inte kan tillvarata sin rätt, bistånd, anser socialstyrelsen alt möjlighet bör ges all förordna om offentligt biträde redan hos den barnavårdsnämnd/sociala ceniral- eller distriktsnämnd som har att sörja för den till gmnd för ansökningen om intagning erforderliga utredningen i ärendet."

Socialstyrelsen vidhåUer att det finns skäl att utvidga förutsättningarna i 41 § RHL att erhålla offentligt biträde. Del synsätt som redovisats här återkommer även i socialutredningens betänkande Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU 1977:40). Styrelsen kommer i sitt remissyttrande över detta betänkande att ta upp denna fråga. Då rätlshjälpsutredningen själv framhållit alt socialutredningens betänkande kan föranleda ytterligare översyn av rältshjälpssystemel skulle frågan om förändringar i 41 § RHL kunna anstå tills dess.

Rättshjälp ulgår lill misstänkt i brottmål i form av kostnadsfri offentlig försvarare. Om den tilltalade fälls till ansvar kan han dock förpliktas belala

Prop. 1978/79:90 430

ett belopp högst motsvarande kostnadsbidrag enligt reglerna för allmän rättshjälp. Den misstänkte kan vidare få ersättning för kostnad för bevisning, för resa och uppehälle och för domstolsavgifter, men endast då han har mycket små inkomster, enligt huvudregeln mindre årsinkomst än tre basbelopp enligt ATP-systemet. Socialstyrelsen anser det inte rimligt att personer som sedermera förklaras ha varit icke ansvariga för sina handlingar på gmnd av psykisk sjukdom nödgas bestrida kostnader för offentligt biträde, för bevisning, resa, uppehälle och domstolsavgifter med anledning av misstanke om brott.

11.5   Länsstyrelsen i Malmöhus län, skatteavdelningen

Upprättande av fastighetsdeklaration

Enligt förslaget kan man inte erhålla rådgivning eiler förlängd rådgivning när det gäller upprättande av självdeklaralion och fastighelsdeklaration. Rättshjälp kan inte heller erhållas för upprättande av självdeklaration. Däremot kan rättshjälp erhållas för upprättande av fastighetsdeklaration om målel eller ärendet avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen eller om eljest särskilda skäl föreligger.

En av gmndlankarna bakom rättshjälpsreformen var att rättshjälp i princip skulle utgå i alla slags rättsliga angelägenheter där behov av rättshjälp föreligger. De rättssökandes behov av hjälp torde i och för sig vara större när det gäller upprättande av en komplicerad självdeklaration än när det gäller upprättande av en komplicerad fastighetsdeklaration. Av praktiskt administrativa och ekonomiska skäl har en viss begränsning av de rättsliga angelägenheter i vilka rättshjälp kan erhållas varit nödvändig. Av denna anledning har enligt förslaget upprättande av självdeklaration uteslutits från tillämpningsområdet för allmän rättshjälp. Man kan ifrågasätta om inte även upprättande av fastighetsdeklaration av samma skäl borde ha uteslutits.

11.6   Sveriges advokatsamfund

1 sitt yttrande över DON:s promemoria väckte samfundet frågan om inte ränta borde utgå på den av domstol eller myndighet beslutade biträdesersätlningen. Denna fråga har inte behandlats av utredningen. Samfundet vidhåller emellertid sin uppfattning i detta hänseende och föreslår att en bestämmelse om ränlegotlgörelse intas förslagsvis i 29 § författningsförslaget.

Samfundet vill gärna framföra sin anslutning till förslaget att benämna samtliga biträden enligt rättshjälpslagen offentligt biträde.

Enligt samfundels mening bör övergångsbestämmelser utfärdas i vissa hänseenden, exempelvis i anslutning till förfarandet enligt 35 § författningsförslaget. För atl möjliggöra en smidig övergång förordar samfundet också att de rättshjälpsnämnder som kommer att indras avvecklas successivt under slutförande av där anhängiggjorda ärenden.

11.7  Sveriges domareförbund

Oberoende av om offentligt biträdes rätt till ersättning avgöres av rältshjälpsnämnd eller av förvaltningsdomstol bör en brist i systemet uppmärksammas. För närvarande äger förvallningsdomstol efter muntlig förhand-

Prop. 1978/79:90 431

ling tillerkänna part eller vittne ersältning atl utgä av allmänna medel enligt förvaltningsprocesslagen. Gäller det ersättning till biträde har domstolen enligt rättshjälpslagen att med eget yttrande vidarebefordra räkningen på sådan kostnad lill rältshjälpsnämnden. Vare sig det rör sig om ersättning enligt den ena eller den andra lagen kan emellertid krav därom framställas även om sakens handläggning i övrigt är slutförd, eftersom både förvaltningsprocesslagen och rättshjälpslagen saknar motsvarighet lill stadgandet i 18 kap. 14 § rättegångsbalken om skyldighet för part, som vill ha ersättning, atl framställa yrkande därom innan handläggningen avslutas. Del ligger i öppen dag alt ett ersättningskrav med anknyining till ett kanske för länge sedan avgjort mål medför svårigheter och merarbete för den domstol som har att på nytt sälta sig in i saken. Om förvaltningsdomstol framdeles själv skall avgöra alla här avsedda frågor om ersättning blir behovet av en regel av samma innehåll som 18 kap. 14 § rättegångsbalken inte mindre framträdande för domslolens del än vad det är redan i dag. Av 12 § i förslaget till rällshjälpsförordningen framgår att utredningen avser atl åvägabringa en ordning som lillgodoser detta behov. Förbundet anser inte denna föreskrift tillräcklig. Del krävs enligt förbundets mening ett uttryckligt stadgande i lag.

11.8 Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer

Föreningen vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka att det s. k. servicecirkulärel inte fungerar så väl som man ofta föreställer sig. Framför allt gäller detta ärenden av mer komplicerad art. Väl kan klienten fä råd om det formella förfarandet men det viktiga för klienten är hur han i sak bör lägga upp ärendet. I denna del kan han vanligen inte få någon hjälp.

Statsmakternas tilltro till cirkuläret delas därför inte av föreningens medlemmar, som har stor erfarenhet av förvaltningsärenden.

Den stora avslagsprocent, som redovisas för ansökningar om allmän rättshjälp i förvaltningsärenden, beror enligt föreningens uppfattning inte på att behov av sådan hjälp inte skulle finnas ulan till mycket stor del på just en alltför stor tilltro hos rättshjälpsnämnder och besvärsnämnd till den hjälp, som myndigheterna själva kan lämna, bl, a. med stöd av servicecirkuläret.

I delta sammanhang vill föreningen påpeka atl domstolsverkets besvärsnämnd även i andra fall gjort principiella uttalanden i beslut, varigenom den rättsökande allmänheten betagits möjlighel att erhälla rättshjälp. Ett mycket allvarligt exempel härpå bedömer föreningen vara besvärsnämndens beslut 593/77, vari besvärsnämnden uttalat att allmän rättshjälp i regel inte skall beviljas vid patientförsäkringsfall, ej ens vid behandling av ärende inför Patientskadenämnden. Det skall därvid beaktas alt Patient-skadenämnden endast prövar principfrågor, svårbedömda fall och sådana fall där tvist uppstår om ersättning.

Föreningens jurister finner den restriktiva tolkning av gällande bestämmelser i realiteten ha medfört väsentlig försämring av möjlighetema för allmänheten att erhålla juridisk hjälp i förhållande till vad som gällde före rättshjälpsreformens genomförande år 1973. Då detla inte kan vara avsett anser föreningen en genomgång av nuvarande restriktiva praxis vara välmotiverad.

Prop. 1978/79:90 432

11.9     Landsorganisationen i Sverige

Vissa utredningar

Allmän rättshjälp får lämnas endast fysisk person och dödsbo enligt förslagets tillämpningsområde. Inom fackförbunden och det förutnämnda LO-förbundens Rättsskydd AB utförs med hjälp av expertis omfattande undersökningar och analyser särskilt i arbetsmiljöärenden. Della omfatlande arbete utförs på ett tidigt stadium innan någon tvist föreligger. Undersökningamas resultat kan sedan eventuellt läggas till gmnd för enskilda medlemmars anspråk på ersättning enligt arbetsskadeförsäkringslagen. Det slag av utredningar som här avses är sådana som uiförs till följd av att misstanke uppkommer om att material, ämnen eller processer ger upphov till arbetsskador, skador som man tidigare inte känt till.

Inom ett avgränsat geografiskt område kanske man upptäcker en viss överdödlighet. En undersökning med efterföljande analys utförs och eventuellt kan ett medicinskt samband mellan överdödligheten och viss industris ämne spåras. 1 den situationen kan det senare bli aktuellt för enskilda medlemmar att resa anspråk på arbetsskadeersättning. Exempel på den typ av fall det kan röra sig om är den s. k. reabränsle-affären liksom asbest-affären, där det i senare fallet upptäcktes atl asbesten hade en cancerframkallande effekt.

Dessa ekonomiskt betungande utredningar faller f. n. inte inom ramen för allmän rättshjälp. Med tanke på atl enskilda medlemmar via sin fackföreningsavgift indirekt bekostar dessa utredningar anser LO att det borde öppnas en möjlighet att få detta slags utredningar ersatta av statsverket.

A vslutning

Lö, som inte funnit anledning att i annat än vissa huvudpunkter kommentera utredningens förslag vill inte motsätta sig att förslaget med beaktande av anförda synpunkter läggs till grund för lagstiftning.

11.10 Hyresgästernas riksförbund

I hyresgäströrelsens uppgifter ingår som en viktig del att tillvarataga medlemmarnas rätt och intressen i hyrestvister av olika slag. Härför utbildade ombudsmän, varav en del är jurister, fungerar som ombud och biträden i mål och ärenden vid allmän domstol (mestadels fastighetsdomstolarna), hyresnämnder och bostadsdomstolen samt hos överexekutor. Sådan rättshjälpsverksamhel är omfattande och det har av lagstiftaren avsetls att bilräde enligt rättshjälpslagen skall kunna erhållas i hyrestvister och att partsorganisalionernas ombudsmän skall kunna förordnas som biträden.

Mol denna bakgmnd har förbundel svårt att förslå en del av domstolsverkets avgöranden i besvärsärenden. 1 beslut den 26 september 1977 (nr 946/77) förelåg enligt domstolsverkets mening "normalt inte behov av biträde enligt 19 § andra stycket rättshjälpslagen i ärenden angående hyressättning, i vart fall inte vid handläggning i hyresnämnden". Samtidigt avgjordes av besvärsnämnden ett annat ärende (beslul nr 947/77) som gällde uppsägning av hyresavtal i anledning av husets förestående rivning och hyresgästen ansågs i detta fall vara i behov av bilräde. I mål av sistnämnda slag är processen i hyresnämnd ofta betydligt mindre utrednings- och arbetskrävande än i mål som gäller beslämmande av hyra enligt bruksvärdessystemet. Mål av del senare slaget kräver nämligen kännedom om och möjlighet att framskaffa utredning om hyresnivån för med prövningslägen-

Prop. 1978/79:90 433

heten jämförliga lägenheter i det allmännylliga beslåndel och atl göra adekvata bedömningar av sådant jämförelsematerial, vilket endasl i få undantagsfall är möjligt för den enskilde hyresgästen. Förbundel hemsläller därför alt man i samband med de aktuella ändringarna i lagstiftningen bryter den av domstolsverket genom det förstnämnda beslutet introducerade principen, enär i annat fall rättshjälpslagen föriorar mycket i värde för landets hyresgäster.

Det må tillåtas förbundet att i detta sammanhang även beröra ett annat förhållande. Som redan har framhållits har partsorganisationernas ombudsmän genom lagstiftningen godkänts som biträden i hyrestvister såväl i hyresnämnder som i allmänna domstolar. Ibland begär emellertid den rättssökande medlemmen att den allmänna rättshjälpen skall kombineras med utnyttjandet av den rätlsskyddsförsäkring som ingår i hans hemförsäkring. Dessa rältsskyddsförsäkringar gäller emellertid i allmänhet inte mål i hyresnämnder och ärenden hos överexekutor och när det gäller mål i allmän domstol godtar försäkringsbolagen endast advokal som bilräde. Det innebär bl.a. att om en hyrestvist som handlagts av en hyresgästombudsman skall prövas av allmän domstol kan resultatet bli att hyresgästen inte kan göra sitt försäkringsbolag betalningsansvarigt för motpartens rättegångskostnader för det fall alt domen går honom emot.

Förbundet anser det rimligt alt samma regler för biträde gäller för båda formerna av rättshjälp och hemställer att försök göres att åstadkomma en sådan samordning.

28   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 434

Bilaga 3

De remitterade lagförslagen

I    Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972: 429)'

dels atl rubriken närmast före 18 § skaU utgå,

dels att 2-4, 6-12, 15-34, 37 och 39-50 §§ samt mbrikema närmast före 9, 11 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 5 a, 5 b, 9 a, 18 a, 28 a och 49 a §§ saml närmast före 20, 21, 22, 24, 26, 27, 31, 33 och 34 §§ nya m-briker av nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag då denna lag träder i krafl.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1  §

Rättshjälp enligt denna lag ulgår såsom allmän rättshjälp (6-34 §§), rättshjälp åt misstänkt i brottmål (35-40 §§), rättshjälp genom offentiigt" biträde (41-45 §§)och rådgivning (46 - 48 § §).

2  §

Rättshjälp lämnas av advokat eller bilrädande jurisl på allmän eller enskild advokatbyrå eller, i fall som anges i lagen, av annan.

Chef för   allmän   advokatbyrå skall vara advokat.

3  §

För handläggning av ärenden om För handläggning av vissa ären-
rättshjälp finns rättshjälpsnämnder, den om rättshjälp finns rättshjälps-
Verksamhetsområde för rätts- nämnder. Verksamhetsområde för
hjälpsnämnd bestämmes av rege- rättshjälpsnämnd bestämmes av re-
ringen. geringen.

Skall ärende om allmän rättshjälp handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den rättssökande år bosatt eller, om den rättssökande är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer. ' Lagen omtryckt 1976:626.

Prop. 1978/79:90

435

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Skall ärende om rättshjälp genom offentUgt biträde handläggas av rättshjälpsnämnd, upptages ärendet av den rätlshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller, i fråga om den som ej är bosatt i landet, av den råttshjälpsnåmnd som regeringen bestämmer.

Rättshjälpsnämnd står under tillsyn av domstolsverket.

Rättshjälpsnämnd står under lillsyn av en centralmyndighet. Centralmyndighet är den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning på sådan avdelning.

4 § Rättshjälpsnämnd beslår av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara inom nämndens verksamhetsområde verksamma advokater, en anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. De två övriga skall vara svenska medborgare, myndiga och bosalla inom nämndens verksamhetsområde.

Ordförande i rättshjälpsnämnd förordnas av regeringen. Centralmyndigheten utser övriga ledamöter. Av dessa ulses den ledamot som skall vara enskilt verksam advokal efter förslag av Sveriges advokatsamfund och de ledamöter som ej skall vara advokater efter förslag av landsting i län inom rättshjälpsnämndens verksamhetsområde. Ingår i verksamhetsområdet kommun, som ej tillhör landstingskommun, lämnas förslag även av fullmäktige i kommunen.

Ordförande i rättshjälpsnämnd
förordnas av regeringen. Domstols
verket utser övriga ledamöter. Av
dessa utses den ledamot som skall
vara enskilt verksam advokat efter
förslag av Sveriges advokatsam
fund och de ledamöter som ej skall
vara advokater efter förslag av
Landstingsförbundet. Innan för
bundet avger förslag, skall förbun
det höra de landstingskommuner
och de kommuner utanför lands
tingskommun som ingår i rätts
hjälpsnämndens verksamhets
område.

För ledamot skaU finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande tillämpning på ersättare.

5 §

Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende, som är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter deltaga.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tiUämpning när ärende avgöres av rätlshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

Prop. 1978/79:90 436

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden på nämndens vägnar slutiigt pröva rättshjälpsärende.

5 a §

För prövning av besvär i vissa fall enligi denna lag finns en besvärsnämnd.

Om besvärsnämnden meddelar regeringen närmare bestämmelser.

5 b §

Vad i lagen sägs om allmän domstol skall vid tillämpningen av 15, 17, 21, 22, 29, 31, 34, 49 och 50 §§ även gälla regeringsrätten, kammarrätt, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen , försäkringsrätt, marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, skatterätt, fastighetstaxeringsrätt, länsrätt, krigsrätt, arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd samt överexekutor.

Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet

6 §

Allmän rättshjälp får lämnas fy- Allmän rättshjälp får beviljas fy-

sisk person i rättslig angelägenhet, sisk person i rättslig angelägenhet,
om han behöver sådant bistånd och om han behöver sådant bistånd och
hans beräknade årsinkomst ej över- hans beräknade årsinkomst ej över
stiger ett gränsbelopp som motsva- stiger ett gränsbelopp som motsva
rar åtta gånger del enligt lagen rar åtta gånger det enligt lagen
(1%2:381) om allmän försäkring (1%2:381) om allmän försäkring
beslämda basbeloppet för oktober bestämda basbeloppet för oktober
året innan rättshjälp begäres. året innan rättshjälp begäres.

Bidrager den rätissökande i väsentiig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.

År den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för
mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt ned
satt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt alt skäligt belopp tUlägges eller
fråndrages. Regeringen eller, efter regering-

ens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

Prop. 1978/79:90

437

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

1 §

Allmän rättshjälp får beviljas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boel behöver sådant bistånd och det med hänsyn tiU boets behållning och delägamas ekonomiska förhållanden är skäligt.

Allmän rättshjälp får lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boel behöver sådani bistånd och del med hänsyn till boets behållning och delägamas ekonomiska förhållanden är skäligt.

Avlider den som har allmän rättshjälp, utgår därefter rättshjälpen tiU dödsboet.

8 §

Allmän rättshjälp får ej lämnas

1. i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas / landet, om ej den rätissökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2. den som ej är bosatt / landet, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, om ej särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet,

Allmän rättshjälp får ej beviljas

1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp,

2. den som är bosatt utom riket, om han ej är svensk medborgare eller om särskilda skäl ej föreligger för rättshjälp,

3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska oc/i perjon-liga förhållanden eller omständigheterna i övrigt,

4. i fråga om anspråk som överlåtils till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte atl åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5. för upprättande av självdeklaralion,

6. den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad,

I fråga om visst slag av ärenden I fråga om visst slag av ärenden

som är talrikt förekommande och     som är talrikt förekommande och

normalt av enkel beskaffenhei kan regeringen förordna alt allmän rättshjälp ej skall lämnas.

normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.

Förmåner

Förmåner m.m.

9 §

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Bestämmelser om att den rättssökande har att själv helt eller delvis betala kostnad för rättshjälp finns i 16 § andra stycket och 27 § första stycket andra punkten.

Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

438

Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rällssökandes kostnad för 1. biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt.

3. uiredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomslol eller förvaltningsmyndighet, om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande av den rättssökandes rätt och ej kan erhåUas genom myndigheten.

2. bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen saml nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans slällförelrädare och för vårdare eller annan, som måste anlitas, i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inslällelse ålagts. eUer i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftiiga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.

5. avgift som enUgt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och expedition vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen elter bostadsdomstolen, dock ej ifråga om sådan rättens expedition som utfärdas endasl på särskild begäran om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft, samt avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027),

6. kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen.

1. vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enUgt 4 eller 5 § lagen (1958:642)   om   blodundersökning

2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt samt nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skaU prövas av skiljemän.

4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighei, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eUer läkarundersökning enUgt 21 kap. 10 § samma balk,

5. tilläggsavgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027),

6. vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enUgt 4 eUer 5 § lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om,

1. skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.

Prop. 1978/79:90 439

Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse

m.m. vid utredning av faderskap dier enUgt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaUat om,

8. skiftesman   som   av  domstol        8. medling enligt 42  kap,   17 § förordnats att verkställa bodelning     rättegångsbalken, med anledning av äktenskapsskUlnad eller boskUlnad.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra siycket 2 anses ej den rällssökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.

9 a §

Den som beviljats allmän rättshjälp är i målet eller ärendet befriad från avgift för ansökan och för expedition enligt expeditionskungörelsens (1964:618) avgiftslista, avdelningarna I och II samt avdelning III under rubriken Utsökning m. m. Avgiftsfriheten för expedition gäller endast i den mån expeditionen år erforderUg för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäller ej i fråga om sådan expedition som utfärdas endast på sårskild begäran, om icke expeditionen begäres innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft.

Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställbart avgörande eller i mål om verkstäUighet är befriad från skyldighet att förskjuta och betala utsökningsavgift och försäljningsavgift enUgt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027).

Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna me-dd.

10      §

Skall den rättssökande ställa sä- Skall den som beviljats allmän

kerhet för att få till stånd kvarstad, rättshjälp slälla säkerhet för att få

skingringsförbud eller annan hand- till stånd kvarstad, skingringsför-

räckning enligt rättegångsbalken el- bud eller annan handräckning enligt

ler utsökningslagen (1877:31 s, 1), rättegångsbalken eller utsöknings-

Prop. 1978/79:90

440

Nuvarande lydelse

får rättshjälpsnämnden, om den beviljat allmän rättshjälp, utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42 § utsökningslagen. om råttshjälpsnämnden beviljat allmän rättshjälp i verkstälUghetsärendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen kostnad för rättshjälpen.

Föreslagen lyddse

lagen (1877: 31 s. 1), får rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar.

Första stycket äger molsvarande lillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42 § utsökningslagen, om aUmän rättshjälp beviljats i verkstälUghetsärendet.

utgift för slalen, anses utgiften såsom

Koslnadsbidrag

Den rättssökande till kostnaderna för hjälp    enligt    vad

12-15 §§.

11

skall bidraga allmän rätls-som    sägs    i

Råttshjälpsavgift

§

Den rättssökande skall bidraga lill de kostnader för allmän rättshjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgift enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av rättshjälpsavgift.

12 §

Överstiger ej den rällssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som molsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket, utgör kostnadsbidraget en etthundratjugofemtedel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Bidraget får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maximibeloppet för kostnadsbidraget

Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket, ulgör rättshjälpsavgiften en hundradel av basbeloppel, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, ulgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften

en tiugondel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men ej fem gånger basbeloppet.

en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppel,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttages att maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och att lägsta kostnadsbidrag utgör en etthundratjugofemtedel av bas-

Vid tillämpning av andra stycket iakttages att inkomsten jämnas till närmast lägre tusental kronor, att maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och att lägsta

Prop. 1978/79:90 441

Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse

beloppet, jämnad till närmast lägre      råtlshjälpsavgift utgör en hundra-
tiotal kronor. del av basbeloppet, jämnad till när
mast lägre tiolal kronor.

13        S

Bidrager den rällssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbelopp enligt 12 § försia eller andra stycket med vad som motsvarar hälften av där angivet basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på gmnd av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp lillägges eller fråndrages.

14       §

Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ett med hänsyn lill boets behållning och delägamas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.

15       §

Undergår inkomst eller sådant Undergår inkomst eller sådant
förhållande som avses i 13 eller förhållande som avses i 13 eller
14 § väsentlig förändring innan 14 § väsentlig förändring innan
rätlshjälpsärendet avslutals, skall rätlshjälpsärendet avslutats, skall
maximibeloppet jämkas efter vad maximibeloppet jämkas efter vad
som är skäligt, dock ej under vad som är skäligt, dock ej under vad
som redan betalats i kostnadsbi- som redan betalats i rättshjälpsav
drag, gifi- Jämkning skall också sk<'. om

väsentlig felbedömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestämdes.

År den rättsUga angelägenheten anhängig vid aUmän domstol, beslutar domstolen i fråga som avses i denna paragraf. I annat fall beslutar rättshjälpsnämnden.

Fråga om jämkning upptages endast om särskild anledning därtill framkommit.

AUmän rättshjälp utan beslut av Beviljande av allmän rättshjälp

rättshjälpsnämnden m.m.

16      §

AnUtar den rätissökande advo- AUmän rättshjälp får. om ej an-
kat eller bUrådande jurist på advo- nat följer av 17 §. beviljas av advo
katbyrå får. så länge kostnaderna kat eller av biträdande jurist på ad-
för rättshjälpen ej överstiger maxi- vokatbyrå. tmi den rättsUga ange-
mibeloppet för den rättssökandes lägenheten avser
kostnadsbidrag, allmän rättshjälp — äktenskapsskillnad
lämnas utan beslut av rättshjälps- - boskillnad

Prop. 1978/79:90

442

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

nämnden. Vad som sagts nu gäller ej fall. som avses i 7 § första stycket, dier angelägenhet rörande bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskUlnad.

Skyldigheten att utge kostnadsbidrag fullgöres genom att den rättssökande till biträdet betalar dennes ersättning och svarar jör övriga kostnader för rättshjälpen.

—underhållsbidrag tiU make eller barn

—faderskap till barn

—vårdnad

—umgängesrätt

—upprättande   av  äktenskapsförord eller testamente.

Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkstäUighet av avgörande om underhållsbidrag, vårdnad eller umgängesrätl. Ej heller får advokat eller biträdande jurist bevilja allmän rättshjälp

1.    om den rättssökande är döds
bo.

2. om den rättssökande är bosatt utom riket,

3. om den rättsUga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.

17 §

Ersättning till biträde samt för bevisning och annan utredning skall 1 fall som avses i 16 § bestämmas som om kostnaden skolat utgå av allmänna medel enligt denna lag.

I mål eller ärende vid aUmån domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställes ersättningen tlU biträdet av domstolen. I annat faU fastställes biträdesersättningen av rättshjälpsnämnden, om den rättssökande eller biträdet begär det eUer rättshjälpsnämnden självmant upptager ersättningsfrågan till prövning.

AUmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden

År rättslig angelägenhet anhängig vid allmän åomstol, prövas frågan om beviljande av allmän rättshjälp av domstolen.

18 §

Beslut om allmän rättshjälp får av rättshjälpsnämnden meddelas efter ansökan av den rätissökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer.

Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och föreUgger ej fall som anges i 17 §, prövas fråga om beviljande av allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden.

Prop. 1978/79:90 443

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ansökan om allmän rättshjälp upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde sökanden är bosatt eller, om sökanden är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatl i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här. upptages ansökan av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Ansökan får upptagas av annan råttshjälpsnåmnd ån som följer av andra stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.

18 a §

Beslut om aUmän rättshjälp medddas efter ansökan av den råttssökandc. Ansökan skaU vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket bestämmer.

19 §

Bifalles    ansökan    om    aUmän I samband med att allmän rätts-

rättshjälp   fastställer   rättshjälps-     hjälp beviljas, fastställes det för sö-nämnden samtidigt det för sökan-     kanden gällande maximibeloppet, den gällande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller ge- Kan sökanden ej själv eller ge-

nom någon som i Uänsteställning el- nom någon som i tiänsteslällning el
ler annars lämnar honom bistånd ler annars lämnar honom bistånd
behörigen tillvarataga sin rätt, får behörigen tillvaralaga sin rätl, får
råttshjälpsnämnden på sökandens biträde förordnas på hans begäran,
begäran förordna biträde. I faU som anges i 16 § är den som

beviljat allmän  rättshjälp  biträde utan särskilt förordnande.

I angelägenhet, som kan antagas bli prövad enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet, I ärende om bodelning med anledning av äklenskapsskillnad eller boskillnad fär biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makamas förhållanden eller boets beskaffenhet.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap, 13 § föräldrabalken, förordnas ej biträde enligt denna lag.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

444

Rättsverkan av beslut om allmän rättshjälp

20 §

Meddelas beslut om allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande kostnader av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommii in lill rättshjälpsnämnden. Delsamma gäller biträdeskoslnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan ()5A:ä/igf dröjsmål oc/t kosinaden avser ersättning IiU advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Har allmän rättshjälp lämnats enUgt 16 § första stycket, utgår biträdesersättningen åven för denna del av uppdraget av allmänna me-dd.

1 fråga om ersältning som avses i 9 § andra stycket 7 skall rätten, i stället för atl enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara atl ersättningen utgör en kosinad för rättshjälpen.

Meddelas beslut om allmän rättshjälp, betalas därefter uppkommande kostnader enligt 9 och 10 §!i av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersätlning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har att besluta om allmän rättshjälp. Detsamma gäller biträdeskoslnad som uppkommit före ansökningen hos myndighet, om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål. Åven annars utgår biträdesersättning för tiden före ansökan om rättshjälp, om synnerUga skälföreligger.

1 fråga om ersättning som avses i 9 § andra stycket 6 skall rätten, i stället för att enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken ålägga den som beviljats allmän rättshjälp betalningsskyldighet, förklara att ersättningen ulgör en kosinad för rättshjälpen.

Förordnande av biträde m.m.

21  §

Till biträde förordnas advokal, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade koslnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

Förordnande som biträde får av rättshjälpsnämnden återkallas, om skäl föreUgger till det.

Biträde får ej sätta annan i sitt ställe utan rättshjålpsnämndens medgivande.

Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annal. Biträde får entledigas om skäl föreligger därtiU.

Byte av biträde får ske bara efter särskilt tUlstånd. Sådant tillstånd får lämnas, om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skål föreUgger.

Prop. 1978/79:90

445

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lyddse

Biträde får sätta advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå 1 sitt ställe (substitution). I övrigi får substitution äga rum bara efter särskih tUlstånd.

År den rättsliga angelägenheten anhängig vid allmän domsiol, ankommer del på domstolen att besluta om jörordnande och entledigande samt om sär.skilt tiUstånd till byle och substitution. I annat fall beslutar rättshjälpsnämnden i des.sa frågor.

Ersättning till biträde m.fl.

22 §

23 §

Biträde och skiftesman har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, centralmyndigheten fastställer taxa som skall lillämpas vid bestämmande av ersättning.

Har biträde eUer skiftesman genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall delta beaktas vid ersättningens bestämmande.

Ersältning till biträde fastslälles i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till skiftesman fastställes av rätlshjälpsnämnden.

Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvudman utöver vad som följer av 22 §. Har det skett, är förbehållet utan verkan och skall bilrädet återbetala vad han uppburit för mycket. I fråga om ersättning till skiftesman skall vad som har sagts nu äga motsvarande tillämpning.

Biträde, skiftesman och medlare har rätt till skälig ersättning för arbele, tidsspillan och ullägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning.

Har bilräde, skiftesman eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kosinad för rättshjälpen, skall detla beakias vid ersättningens beslämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet alt bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det eljest föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.

Ersältning till biträde faslställes i mäl eller ärende vid allmän domstol av domstolen. Ersättning till bilräde i annat fall och till skiftesman fastställes av rältshjälpsnämnden. Ersättning tiU medlare fastställes av domstolen.

Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvudman ulöver vad som följer av 22 §. Har det skett, är förbehållet utan verkan och skall bilrädet återbetala vad han uppburit for mycket, I fråga om ersättning till skiftesman och till medlare skall vad som har sagts nu äga motsvarande tillämpning.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lyddse

446

Ersättning för bevisning och annan utredning m.m.

24 S

I den mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomslolen med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

1 den mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, bosladsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

25 §

I angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, beslutar biträde om utredning. Har biträde ej förordnats, beslutar rättshfälpsnäinnden. Har i ärende om bodelning förordnats skiftesman, beslutar denne om utredning.

Den som medverkat vid utredning som avses i första slyckel har rält till ersältning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ersättningen bestämmes av rättshjälpsnämnden.

1 angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eUer krigsrätt, beslutar rättshjälpsnämnden om utredning. Utan hinder härav får biträde besluta om utredning av mindre omfattning. Samma befogenhet tillkommer skiftesman som förordnats i ärende om bodelning.

Den som medverkal vid utredning som avses i första siycket har rätt lill ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol, arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd eller överexekutor, bestämmes ersättningen av myndigheten. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämnden.

Ersättning för instäUelse

26 §

Ersättning som avses i 9 § andra som regeringen meddelar.

Ersättning enligt försia stycket bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen.

stycket 4 ulgår enligt bestämmelser

Ersättning enligt första stycket bestämmes av den myndighei inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen. Ersättning för inställelse vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken bestämmes av länsrätten.

Prop. 1978/79:90

447

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Betalning av råttshjälpsavgift, avräkning med biträde och sluireglering

27 §

Har biträde förordnats, betalas kostnadsbidrag till biträdel inlill det enligt 19 § fastställda maximibeloppet. Vad som sagts nu gäller ej i den mån skyldigheten att utge sådant bidrag redan fuUgjorts enUgt 16 § andra stycket.

Från ersättning enligt 22 § skall avräknas vad den rätissökande är skyldig all ulge som kostnadsbidrag till biträdet. Understiger ersättningen det bidrag som skall avräknas, svarar biträdet mot statsverket för mellanskillnaden och har att inbetala denna.

Har biträde ej förordnats, skall kostnadsbidraget erläggas lill rättshjälpsnämnden.

Finns biträde enligt denna lag, betalas rättshjålpsavgift till biträdel intill det enligt 19 § fastställda maximibeloppet.

Från ersättning enligt 22 § skall avräknas vad den rätissökande är skyldig att ulge som ränshjälpsav-gift till biträdet. Understiger ersättningen den avgift som skall avräknas svarar biträdet, om kostnader utöver bitrådesersättnjngen uppkommit i rättshjälpsärendet, mot statsverket för mellanskillnaden och har att inbetala denna.

Finns ej biträde, skall rättshjålpsavgiften erläggas till statsverket.

28 §

Har sedan beslut om allmän rättshjälp meddelats maximibeloppet blivit höjt, skall det bidrag som kan föranledas av höjningen erläggas till rättshjälpsnämnden.

Har sedan beslut om allmän rättshjälp meddelats maximibeloppet blivit höjt, skall den avgift som kan föranledas av höjningen erläggas till statsverket.

28 a §

Fastställes råttshjålpsa vgifien till lägre belopp än det som den rättssökande tidigare inbetalat, skall mellanskiUnaden återbetalas tiU honom. Med återbetalningen får dock anstå, om det finns anledning antaga att högre avgift kommer att fastställas på grund av ytterligare kostnader för rättshjälpen.

29 §

Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eUer försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, får vid fastställande enUgt 30 § av det slutUga kostnadsbidraget   maximibeloppet

I mål eller ärende som är anhängigt vid allmän domstol skall domstolen i samband med alt den fastställer ersättning till biträde också fastställa rättshjälpsavgift och göra avräkning med den som haft rättshjälp och med biträdet.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

Förcslagcn tyddsi

448

överskridas Ugt.

fler vad som är skä-

Finns ej biträde eller begär burade ej ersättning, jästställes rätlshjälpsavgift och göres avräkning med den .som haft rättshjälp när domstolen skiljer sig från målet elter ärendet eller når rättshjälpen upphör.

År den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid allmän domstol, skall rättshjälpsnämnden fastställa rätt.shjälpsavgift och göra avräkning. Därvid skall första och andra slyckena äga motsvarande tillämpning.

30 §

Sedan den rättsUga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sått upphört, skall råttshjälpsnämnden fastställa slutligt koslnadsbidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp.

Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för hcmom genom vårdslöshet dier försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen, får vid fastställande enligt 29 § av rättshjälpsavgift maximibeloppet överskridas efter vad som är skäligt.

Motparts ersättningsskyldighet för kostnad för allmän rättshjälp

31  §

1 fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen dier bostadsdomstolen äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas atl utge ersättningen //// statsverket.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten, om det ej med hänsyn till omständigheterna är obilUgt. ålägga andra maken att belala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen.

I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid allmän domstol äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad tillämpning utom beträffande ersättning för ränta. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen enUgt vad som sågs i 33 §.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rätten ålägga andra maken alt betala statsverket hälften av kostnadema för rättshjälpen. Om maximibeloppet för ancfra makens rättshjälpsavgift skulle ha varil lägre än som

Prop. 1978/79:90

449

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lyddse

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall råttshjälpsnämnden. om det ej med hänsyn till omständigheterna år obilUgt. ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för skiftesmännen och för uiredning som denne har föranstaltat om. Beslutet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Skall i annal fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kosinaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas mot statsverket för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

motsvarar hälften av rätlshjälpskostnaderna, skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyldighet skall ej åläggas om maximibeloppet ej skidle översliga avgiften enligt 12 § första stycket första meningen och ej heller om det med hänsyn till omständigheterna annars är obilligt.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnals och har ena maken åtnjutit allmän rällshjälp, skall andra siycket äga motsvarande tilllämpning i fråga om kosinaderna för skiftesmannen och för utredning som denne har föranstaltat om. Beslutet om ersättningsskyldighet får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Överstiger i faU som avses i andra eller tredje stycket summan av ersättning som make ålagts att betala och den rättssökandes råttshjälpsavgift kostnaderna för rättshjälpen, skall den make som åtnjuter allmän rättshjälp berättigas få tillbaka den överskjutande delen.

Skall i annal fall beslul meddelas om fördelning av koslnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnadema för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel ulan angivande av bestämt belopp.

32 §

När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas angående ersättning till statsverket enligt 31 §.

När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 31 §.

29   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

450

Fördelning av ersättning mellan statsverket och den som haft allmän rättshjälp

33 §

Ersättning som motpart eller annan enligt 31 § betalat tid statsverket för kostnader för allmän rättshjälp skall utges till den som erhållit rättshjälpen i den mån ersättningen överstiger kostnaderna minskade med vad som eriagts i kostnadsbidrag.

Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verkställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1), äger bestämmelserna i första stycket om ersättning motsvarande tillämpning i fråga om exekutionsavgift som i ärendei uttagits hos moiparten.

Har motpart eller annan enligt 31 § ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader, skall ersättningen utges till statsverket, om ersättningen tiU den del den motsvarar den rättssökandes rättshjälpsavgift utgör högsl fem procent av det basbelopp som anges 1 6 § första stycket. Den rättssökande skall i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp motsvarande eriagd rättshjålpsavgifi-

Överstiger den dd av ersättningen som motsvarar den rättssökandes rättshjålpsavgift fem procent av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige utge belopp motsvarande rättshjälpsavgiften till den rättssökande och återstoden till statsverket.

Har ersättningsskyldighet ej ålagts tiU fulh belopp, skaU vad i första och andra styckena sägs om rättshjälpsavgift avse den dd av avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten. Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verkställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1). äger bestämmelserna i första—tredje styckena om ersättning motsvarande tillämpning i fråga om tilläggsavgift enUgt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) som i ärendet uttagits hos motparten.

Upphörande av allmän rättshjälp

34 §

Rättshjälpsnämnden   skaU för- Allmän rättshjälp skall upphöra

ordna att rättshjälpen skall upphö- om
ra om

1. kostnadsbidrag ej eriägges en- 1. rättshjälpsavgift   ej   erlägges

ligt 27 eller 28 §. enligt 27 eller 28 §,

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

2. sökanden lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats.

3. sökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad atl leda till belrielse från eller till för lågt slutUgt kostnadsbidrag,

4. sökanden ej längre kan anses ha befogat iniresse av att få sin sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån atl sökanden ej längre är berättigad lill allmän rättshjälp.

451

Föreslagen lydelse

2. den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljals om riktig uppgift lämnals,

3. den rättssökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet läm.nal oriktig uppgifi, som varit ägnad atl leda lill befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift,

4. den rällssökande ej längre kan anses ha befogal intresse av att få sin sak behandlad, eller

5. de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande ej längre är berättigad lill allmän rättshjälp.

I fall som avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande ej meddelas, om det är uppenbart obilligt atl rättshjälpen upphör.

Meddelas förordnande om allmän rättshjälps upphörande, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. / faU som avses i första stycket I och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga maximibeloppet, om ej annat följer av29§.

Meddelas förordnande om allmän rättshjälps upphörande, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnadema för denna. FöreUgger särskilda skäl. får förordnas att kostnaderna eller del därav skaU betalas av statsverket.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är anhängig vid allmän domstol, av domstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Beslut får också medddas i samband med prövning av besvär enligt 49 §.

Rättshjälp ål misslänkl i brottmål

35 §

Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.

36 §

Annan rättshjälp ål misstänkt i brottmål än som avses i 35 § får beviljas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej översliger ett gränsbelopp som molsvarar tre gånger del basbelopp som anges i 6 § försia stycket.

Vid prövning enligt försia stycket äger 6 § andra och Iredje styckena motsvarande tillämpning.

År det uppenbart atl sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

37 §

/ fråga om förmåner vid rätts- Vid rättshjälp enligt 36 § äger 9 §

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

hjälp enligt 36 § äger 9 § andra stycket 2. 4 och 5, 20 § första stycket samt 24 och 26 §§ motsvarande tUlämpning.

452

Föreslagen lydelse

andra stycket 2, 4 och 5.9 a §, 20 § försia stycket samt 24 och 26 §§ molsvarande lillämpning.

38 §'

Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för lillialad eller annan all till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslul uigåll av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kosinad för rättshjälp enligt 36 §.

I fall som avses i 19 § andra stycket lagen (1946: 804) om införande av nya rällegångsbalken. 18 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, 14 § lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 39 § lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottsmålsdom samt 29 § lagen (1978:000) om internationelii sam-arbele rörande kriminalvård i frihel gäller vad där är föreskrivel.

39 §

Beslul om rättshjälp enligt 36 § meddelas på ansökan av den tilltalade. Sådant beslut meddelas av den domstol där målel är anhängigt.

Har rälien skilt saken från sig får den, till dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rält.

Föreligger omständighet som anges i 34 § första stycket 2 beträffande den tilllalade. skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives i 38 § första stycket åläggas atl betala hela kostnaden för rättshjälpen.

Föreligger omständighet som anges i 34 § första stycket 2 beträffande den tilltalade, skall domstolen förordna alt rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives i 38 § försia stycket åläggas atl belala hela kostnaden för rättshjälpven. FöreUgger särskilda skäl, får dock förordnas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket. Ändras den tilltalades ekonomiska förhåUanden i sådan mån att han ej

längre är berättigad till rättshjälp, skall domstolen förordna atl rättshjälpen

skall upphöra.

40 §

Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan göras muntligen.

Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan göras muntligen.

' Lydelse enligt prop. 1978/79:3.

Prop. 1978/79:90

453

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydds(

Rättshjälp genom offentligt biträde

41 §2

Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykialriska nämnden angående inlagning enligt 8 eller 9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskoleelev enligt 28 § samma lag,

3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsiniagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbmkare enligt 18 eller 55 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård eller kvarhållande enligt 45 § samma lag.

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen (1960: 97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från Ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960: 97),

6. angående förpassning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning.

6. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid uiredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning eller utvisning.

1. angående utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193),

8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger atl underslälla ärendei den cenlrala ullännings-myndigheten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

9. angående verkstäUighet enligt utlänningslagen (1954: 193), om anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § and-2 Senaste lydelse 1978:363.

7. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreUgger att underställa ärendet den centrala utlännings-myndigheten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954: 193), om anledning föreligger alt underställa ärendei den centrala utlännings-myndigheten med stöd av 58 § andra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 § tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte      stycket      utlänningslagen

(1954: 193)!

Prop. 1978/79:90

454

Nuvarande lyddse

ra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dil med slöd av 58  tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka.

11.    angående föreskrifier som
meddelals enligt 10 §. 34 H eUer51 S
femte stycket utlänningslagen
(1954:193).

12.    angående hemsändande av
utlänning med slöd av 71 § första
stycket utlänningslagen (1954:
193),

13.    angående förverkande av
villkorligt medgiven frihel enligt 26
kap. brottsbalken.

14. angående återinlagning i anstalt enligt 29 elter 30 kap. broilsbalken.

15. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäUighet av broltmålsdom,

16. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island etter Norge för verkstälUghet av beslut om vård eller behandling,

17. angående kastrering enligi lagen (1944:133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

18. hos regeringen enligt 1§ andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Föreslagen lydelse

10. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 § första stvcket utlänningslagen (1954: 193).

11. angående förverkande av vitlkorllgl medgiven frihet enUgt 26 kap. brottsbalken,

12. angående återinlagning i anstalt enligt 29 elter 30 kap. brottsbalken.

13. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligi lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstälUghet av straff m. m. eUer lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkstäUighet av brottmålsdom,

14. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

15.    angående kastrering enligt
lagen (1944:133) om kastrering, om
giltigt samtycke tiU åtgärden ej
lämnats.

16, hos regeringen enligt l§ andra stycket lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

455

42 §3

I ärende som anges i 41§ 1-5 och 13-17 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätl. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beakias om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under ulredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigi är oklara.

I ärende som anges i 41§ 6-9, 11, 12 och 18 skall offentligt biträde utses, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

1 ärende som anges i 41§ 1-5 och 11-15 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rält. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beakias om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnals under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigi är oklara.

I ärende som anges i 41 § 6-10 och 16 skall offentligt biträde utses, om det ej måste antagas alt behov av biträde saknas.

43 §

Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den som ålgärden avser elter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendei. I ärende hos regeringen får anmälan göras av chefen för det slat.sdepartement, till vilket ärendet hör, elter av tjänsteman som departementschefen bestämmer.

Offentligt bilräde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning föreligger.

Biträde förordnas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Dock ankommer prövningen

i ärende hos barnavårdsnämnd, social centralnämnd eller social distriktsnämnd enUgt 41 § 4 på lånsrätten,

i ärende som avses 141 § 6-10 eller 16 på rättshjälpsnämnden samt

i ärende hos polismyndighet enUgt 41 § 14 på länsrätten.

I annat ärende hos regeringen än som omfattas av andra stycket förordnas biträde av chefen för det departement till vilket ärendet hör eller av tjänsteman som departementschefen bestämmer.

Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas lill annan myndighets avgörande.

Ansökan eller anmälan upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller, ifråga om den som ej år bosatt i landet, av ' Senaste lydelse 1978:363.

Ansökan om offentUgt bUräde ges in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet eller, i ärende hos regeringen, till det departement tiU vilket ärendet hör.

Prop. 1978/79:90

456

Nuvarande lydelse

den   rättshjälpsnämnd  som   regeringen besiämmer.

Ansökan eller anmälan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd än som följer av tredje stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.

Föreslagen lydelse

Avser ansökan ojfcntUgt biträde i ärende som avses i 41  6 —10 eller 16, ges dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.

Myndighei som inte själv får förordna offentUgt bilräde skatt lill behörig myndighet med eget yttrande överlämna Ingiven an.sökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovei av offentligt biträde.

44 §

Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade koslnader eller i övrigi särskilda skäl föranleder annal.

I fråga om offentligt bilräde äger bestämmelserna i 21 § andra och tredje styckena, 22 S första och andra styckena samt 23 § molsvarande tillämpning.

Ersättning till offentligt bilräde fastställes av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 första stycket sista meningen, andra och tredje styckena, 22 § första och andra styckena samt 23 § motsvarande tillämpning,

I fråga om beslut som medddas med stöd av andra stycket äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Ersättning till offentligt biträde utgår av allmänna medel.

45 §

I mål eller ärende som avses i 41 § får offentligt biträde föranstalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaralagande av dens rätl som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighei som handlägger målel eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får rättshjälpsnämnd som avses i 43 § på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.

Den som efter beslul av offentligt biträde eller rätlshjälpsnämnd medverkat vid utredning har räll till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Ersättningen faststäUes av rättshjälpsnämnden.

1 mål eller ärende som avses i 41 § får offentligt biträde föranstalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får rättshjälpsnämnden på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar, / fråga om faststältande av ersättningen äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tilllämpning.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lyddse Rådgivning

457

46 §

Med rådgivning förstås i denna lag kortare rådgivning och därmed jämföriig ålgärd i rättslig angelägenhet. Som rådgivning skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet som avses i 8 § första stycket 5 eller som omfattas av förordnande som meddelats med stöd av 8 § andra slyckel.

Med rådgivning förstås i denna lag rådgivning och därmed jämförlig ålgärd i rättslig angelägenhet under högst en timme. Som rådgivning skall dock ej anses ålgärd i angelägenhet som avses i 8 § försia stycket 5 eller som omfattas av förordnande som meddelats med stöd av 8 § andra siycket.

47 §

Rådgivning sker mot en avgifl som motsvarar en etthundratjugofemtedel av del basbelopp som anges i 6§ första stycket, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den rällssökande får därvid räkna sig eriagd rådgivningsavgift till godo såsom betalning på kostnadsbidrag.

48

Rådgivning meddelas av advokal eller av bilrädande jurist på advokatbyrå ulan beslut av rättshjälpsnämnden.

Rådgivning sker mot en avgift som molsvarar en halv procent av det basbelopp som anges i 6§ första siycket för varje påbörjad tidsperiod om 15 minuter. Avgiften för rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kosinad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av rådgivningsavgift skaU anses som betalning på rättshjålpsavgifi-

Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurisl på advokatbyrå utan beslut av myndighet.

Beslut om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift meddelas av biträdet.

Särskilda bestämmelser

49 §

Mol rättshjälpsnämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt denna lag föres talan hos centralmyndigheten genom besvär. Mot centralmyndighetens beslut 1

I fråga om talan mot allmän domstols beslut enligt denna lag tiUämpas vad som i aUmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen.

Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

anledning av besvär får talan ej föras.

458

Föreslagen lyddse

Mot beslut enligt denna lag av rättshjälpsnämnd eller annan förvaltningsmyndighet som ej omfattas av första stycket föres talan hos besvärsnämnden genom besvär. Detsamma gäller beslut av departementschef eller tjänsteman som avses i 43 § tredje stycket.

Talan får ej föras mot besvärsnämndens beslut enligt denna lag.

49 a §

Besvär mot beslut i fråga om rättshjälp får anföras, förutom av enskild part. av domstolsverket.

Undanröjes beslut om rättshjälp, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. FöreUgger särskilda skäl, får dock förordnas att kosinaderna eller del därav skall betalas av statsverket.

50 §

Bestämmelserna i denna lag om angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även sådant ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, som avser domstolens förvaltande verksamhet.

Bestämmelserna i denna lag om angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även sådant ärende vid allmän domstol, som avser domstolens förvallande verksamhet.

51 § Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätt som är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverksamhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes till böter. Detsamma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet obehörigen använder benämningen aUmän advokatbyrå eller benämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

Har allmän rättshjälp beviljats före denna lags ikraftträdande skall om rättshjälpen gälla följande, Bestämmelsema i 16 och 17 §§, 22 § tredje stycket, 27-30 och 34 §§ är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den 1 juli 1979. beträffande 22 § tredje stycket, 27 § andra och tredje styckena, 28-30 och 34 §§ dock endast till utgången av år 1980. Utöver 20 § i dess nya lydelse skall även 20 § andra stycket i dess lydelse före den 1 juli 1979 gälla. Ersättning till medlare fastställes av domstolen. Kostnadsbidrag som har fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre lydelse skall vid tillämpningen av lagen i dess nya lydelse jämställas med rättshjälpsavgift.

Prop. 1978/79:90 459

Har motpart före denna lags ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet för rätlshjälpskostnad jämlikt 31 §, skall statsverkets rält att enligt nämnda paragraf uppbära ersättning som tillkommer den rättssökande övergå på denne, om ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat uttagas inom ett år från beslutet om ersättningsskyldighet.

2    Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs atl 21 kap, 11 § föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse

11 §' Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende enligt detla kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.

Kostnad för ulförande av upp- Kostnad för ulförande av upp-

drag enligt 2§ första stycket andra drag enligt 2§ första stycket andra
punkten, hämtning eller omhänder- punkten, hämtning eller omhänder
lagande av bam och läkamnder- tagande av barn och läkamnder
sökning betalas av allmänna medel, sökning betalas av allmänna medel.
Fråga   om   ersättning för  sådan Den som har hand om barnet får

kostnad prövas av länsrätten. tillerkännas ersättning och förskott

i anledning av kostnad för resa och
uppehälle i samband med inställel
se vid läkarundersökning enhgt
10 §. Härvid äger 15 § förvaU
ningsprocesslagen (1971:291)
motsvarande tillämpning.

Fråga om ersättning enUgt andra och tredje styckena prövas av länsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979,

3    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 17 kap. 14§, 30 kap. 12§,31kap, 1§, 33kap. 5§,49kap.4och7§§, 52kap. l§,54kap.8§ samt 56 kap. I § skall ha nedan angivna lydelse,

17 kap. 14 §» Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan hinder av alt den icke äger laga kraft.

' Senaste lydelse 1971:305. ' Senaste lydelse 1972:430.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lyddse

Beslul under rättegången, mol vilkel talan ej må föras särskilt, skall genast gä i verkslällighel. Vad nu sagts gälle ock beslul, varigenom rätten avvisat ombud eller bilräde eller ogillal tredje mans yrkande att få som inlervenienl dellaga i rättegången eUer utlåtit sig angående ersältning eller förskott till biträde, viline, sakkunnig eller annan, som ej är pari eller inlervenienl, eller förordnai om någons hållande i häkte eller om kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller till biträde utsett annan, än part föreslagit. Rälien äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan atl förete skriftligt bevis eller atl tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må verkställas utan hinder av atl det icke äger laga kraft.

460

Föreslagen lydelse

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut, varigenom rätten

/. avvisat ombud eller biträde,

2. ogillal tredje mans yrkande atl få som inlervenient dellaga i rättegången.

3. utiåtil sig angående ersättning eller förskoll lill bilräde, viline, sakkunnig eller annan, som ej är pari eller inlervenienl,

4. förordnai om någons hållande i häkle eller om kvarslad, skingringsförbud eller annan handräckning eller om hävande av sådan ålgärd,

5. till biträde utsett annan än part föreslagit, eller

6. utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som gäller allmän rättshjälp, dock ej beslut om ersättningsskyldighet enligt 31 a rättshjälpslagen (1972:429).

Rätlen äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna att beslutet må verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

30 kap. 12 §=

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkställighet. Vaå nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätlen avvisal ombud, biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller angående ersättning eller for-

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut varigenom rälten

/. avvisat ombud, biträde eUer försvarare,

2. utiåtil sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till

' Senaste lydelse 1972:430.

Prop. 1978/79:90

Nuvurande lydelse

skott lill bilräde. försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part, eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap., eller till försvarare utsett annan, än part föreslagit. Rätlen äge, när skäl äro därtill, i beslul, varigenom föreläggande meddelats part eller annan alt förete skriftligt bevis eller atl tillhandahålla föremål för syn eller besiklning, förordna, atl beslutet må verkställas utan hinder av atl del icke äger laga kraft.

461

Föreslagen lydelse

målsägande eller angående ersältning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,

3. utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.,

4. till försvarare utsett annan än part föreslagit, eller

5. utlåtit sig 1 annat fall ån som avses i 2 elter 4 i fråga som gäller rättshjälp, dock ej beslut om skyldighet att tiU statsverket återbetala kostnad för rätishjälpen.

Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller all tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna att beslutet må verkställas ulan hinder av alt det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

31 kap.

1 §

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till siaisverkel återgälda vad enligi rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätlen under förundersökningen, lill viline eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rälten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för ulredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annal fall än som sägs i 4§ första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller sakkunnig eller eljesl för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, ellerför kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar det för honom gäl-

" Senasle lydelse 1974:573.

Prop. 1978/79:90 462

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gällande maximibeloppel för kost- lande maximibeloppel för rätts-nadsbidrag vid allmän rällshjälp hjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).        enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Vad den tilltalade enligt första stycket skall återgälda fär jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn lill den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tiUtalade Om det belopp som den tilltalade

skulle hava att ersätta understiger skulle hava att ersätta understiger
visst av regeringen faststäUt be- rättshjälpsavgiften enUgt 12 §
topp, skall kostnaden stanna å första stycket första meningen
statsverket. rättshjälpslagen  (1972:429),   skall

kosinaden stanna å statsverket.

33 kap.

5 §=

Tredskodom delgives genom rät- Tredskodom delgives genom rät
tens försorg endast lens försorg endast

om den innebär att fordran fast- om den innebär all fordran fast
ställes att utgå med särskild for- ställes att utgå med särskild för
månsrätt i fast egendom eller tomt- månsrätt i fast egendom eller tomt
rätt, rätl,

om den part som yrkat tredsko- om den part som yrkat tredsko-

domen begär det, eller domen begär det, eller

om part beviljals rättshjälp ge- om part beviljals aUmän  rälts-

nom beslut av rättshjälpsnämnden. hjälp.

49 kap.

4 §* Talan mot undertätts beslut under rättegången skall föras särskilt, om rätten

1. avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2. ogillat Iredje mans yrkande att fä som inlervenient deltaga i rättegången;

3. förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfrihetsförordningen eller 9 § första stycket 5 radioansvarighetslagen (1966:756) funnit det vara av synnerlig vikt att där avsedd uppgift lämnas vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran;

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eUer angående skyldighet för någon, som ej är part eller inlervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning 5, utiålit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel till eller förskott av allmänna medel till mälsägande eller angående ersätt- målsägande eller angående ersättning eller förskott tiU biträde, för- ning eller förskott till biträde, för-

» Senaste lydelse 1972:430. « Senaste lydelse 1977:1020.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

svårare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller inlervenient;

6.    ".itlåtit sig i tvisiemål angående
kvarstad, skingringsförbud elleran
nan handräckning eller i brottmål
angående häktning eller ålgärd,
som avses i 25-28 kap,; eller

7,    avslagit begäran om rättshjälp
eller om ersättning eller förskott till
part, som åtnjuter sådan förmån,
eller avslagit begäran om bilräde
eller försvarare eller lill sådant upp
drag förordnat annan, än part före
slagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. År fråga om beslut, som avses i I, 2, 3 eller 7, åligge den som vill föra talan alt, om beslutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare rätt till talan. Rälien pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.

463

Föreslagen lydelse

svårare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller inlervenient, eller angående avräkning med biträde vid allmän rättshjälp:

6,    utlåtit sig i tvistemål angående
kvarstad, skingringsförbud eller an
nan handräckning eller i brottmål
angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25-28 kap.;

7.    avslagit begäran om biträde
eller försvarare eller till sådant upp
drag förordnat annan än part före
slagit;

8,    utlåtit sig i annat fall än som
avses i 5 eller 7 ifråga som gäller
allmän rättshjälp; elter

9.    avslagU begäran om rätts
hjälp åt misstänkt i brottmål eller
om ersättning eller förskott till
part, som åtnjuter sådan förmån.

Särskild talan skall föras genom besvär. År fråga om beslul, som avses i I, 2, 3, 7,S eller 9. åligge den som vill föra lalan att, om beslutet meddelals vid sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare rätt till talan. Rätten pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.

7 §

Har undertätt förklaral domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit begäran om rättshjälp, skall vid underrättens beslut förbliva.

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mol särskild ledamot av nämnd eller bifaUit begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål, skall vid undertältens beslut förbliva.

52 kap.

1 § Vill någon anföra besvär mot undertätts beslut, skaU han inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga; har beslul under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, vare ej inskränkt till viss tid. ' Senaste lydelse 1972:430.

Prop. 1978/79:90 464

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om skyldighet alt anmäla miss-        Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49     nöje med oeslul, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 S första stycket 1,2,     kap. 3 § eller 4 § första slyckel 1,2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.      3, 7, 8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.

54 kap.
8 §
Ej må talan föras mol hovrätts Ej må talan föras mot hovrätts
beslul angående jäv mot domare i beslul angående jäv mol domare i
underrätt eller i dit fullföljd fråga, undertätt eller i dit fullföljd fråga,
som avses i 49 kap. 4 § första styc- som avses i 49 kap. 4 § första styc
ket 7 eller 6 §. ket 7<'//É'r9 eUer6 §.

56 kap.

I § Vill någon anföra besvär mol hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor från den dag, då beslutet meddelades, lill hovrätten inkomma med besvärsinlaga: har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkle vare ej inskränkt till viss tid.

Om skyldighet alt anmäla miss- Om skyldighet att anmäla miss
nöje mol hovrätts beslut i fråga, nöje mot hovrätts beslut i fråga,
som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § som avses i 49 kap. 3 § eller 4 §
förstastycket 1, 2, 3 eller7, stadgas första stycket 1. 2, 3. 7,8 eller 9,
i 54 kap. 3 §. stadgas i 54 kap. 3 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

4    Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom   föreskrivs   att   33   och   34 §§   förvaUningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 §' Mot skatterätts, fastighelstaxeringsrätls och länsrätts beslut föres talan hos kammartätl. Mot kammartätls beslul föres lalan hos regeringsrätten. Mot försäkringsrätts beslut föres talan hos försäkringsöverdomstolen. Talan föres genom besvär.

Talan får föras av den som beslu-        Talan får föras av den som beslutet angår, om del gått honom emot.     tet angår, om del gått honom emot.

Att domstolsverket får föra talan mot beslut som gäller rättshjälp framgår av 49 a § rättshjälpslagen (1972:429). ' Senaste lydelse 1978:29.

Prop. 1978/79:90 465

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 §2

Mot beslul, som ej innebär att målel avgöres, får talan föras endast i samband med lalan mot beslut i själva mälel. Talan får dock föras särskilt när rälten

1.    ogillal invändning om jäv mot ledamol av rälten eller invändning om
alt hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisal ombud eller bilräde,

3. förordnai rörande saken i avvaktan på målels avgörande,

4. förelagt någon all medverka på annal säll än genom inslällelse inför rälien och underiålenhet alt iakllaga föreläggandel kan medföra särskild påföljd för honom,

5. uldöml vile eller annan påföljd för underiålenhei all iakllaga föreläggande eller ådöml slraff för förseelse i förfarandel eller ålagl viline eller sakkunnig all ersätta kosinad som vällals genom försummelse eller ireds-ka,

6. förordnai angående undersök- 6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av per- ning eller omhänderlagande av person eller egendom eller om annan son eller egendom eller om annan liknande åtgärd eller                            liknande åtgärd.

7. förordnai angående ersältning 7. förordnat angående ersältning för någons medverkan i målel. för någons medverkan i målet, eller

8. utlåtit sig i annat fall än som avses i 7 i jråga .som gäller rättshjälp.

Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 17§ lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse '       Föreslagen lydelse

17 §'

I fråga om lalan mot patentbesvårsrältens slutliga beslul finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönslerskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1963:521) och lagen (1977: 1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område.

Mot patentbesvärsrältens beslut, som ej är slutligt, får lalan föras endast i samband med lalan mot beslut i själva målet. Talan fär dock föras särskilt när rälten har

 Senaste lydelse 1974: 357.

' Senaste lydelse 1977: 1021.

30   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 466

Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse

1. ogillat invändning om jäv mol ledamol av rälten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisal ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för underlätenhet att iakttaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller iredska,

4. förordnat angående ersältning för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat falt än som
avses i 4 i fråga som gäller aUmån
rättshjälp.
Särskild talan som avses i andra Särskild lalan som avses i andra

stycket får föras av den som beslu- stycket får föras av den som beslu
tet angår, om del har gåtl honom tet angår, om det har gått honom
emot. Talan föres genom besvär emot. Att domstolsverket får föra
hos regeringsrällen. Därvid äger talan mot beslut som gäller allmän
besiåmmelserna i 7§ förvaltnings- rättshjälp framgår av 49 a § rätts
processlagen (1971:291) motsva- hjälpslagen (1972:429). Talan föres
rande tillämpning. genom besvär hos regeringsrätten.

Därvid äger bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

6    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 §'

Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslut i ärende enligt 12 kap, jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978: 304) eller i ärende angående bostadsrätt, bostadssanering eller särskild förvallning eller i ärende enligt lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m, m, finns bestämmelser i 12 kap. 70§ jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen, 76§ bostadsrättslagen (1971: 479), 21 § bostadssaneringslagen (1973: 531), 34§ bostadsförvaltningslagen (1977:792) samt 25 § lagen om förvärv av hyresfaslighel m. m.

Mol beslut av hyresnämnd får talan föras särskilt, om nämnden

1. avvisat ansökan som avses i 8, 11, 14- 16, 16 a eller 16 c §,

2. avskrivit ärende enligt 8-10, 15 a, 16, 16 a eUer 16 c §, dock ej när ärendei kan ålempptagas,

3. förordnai angående ersättning för någons medverkan i ärendei,

4. utdömt vite eller annan påföljd för underiålenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet,

' Senaste lydelse 1978:306.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

467

5. utlåtit sig 1 annat falt än som avses i 3 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Särskild lalan föres genom besvär hos bostadsdomstolen inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Besvärshandlingen skall inges lill domstolen.

Denna lag iräder i kraft den 1 juli 1979.

7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs atl I9§ lagen (1976:839) om statens va-nämnd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

19 §

Talan mot beslut av nämnden, som innebär avgörande av saken, föres genom vad. Detsamma gäller i fråga om beslul, varigenom nämnden i samband med avgörande av saken ullålil sig om ersättning enligt 14 §. Särskild vadeanmälan behövs ej.

Mot nämndens beslul, varigenom nämnden avvisat ansökan, avskrivit mål, utlåtit sig om ersättning enligt 12 § tredje siycket eller 13 § eller i annal fall än som avses i försia slyckel ullålil sig om ersättning enligt 14 § eller utlåtit sig i fråga som avses i 15 §, föres talan genom besvär. Mot annal av nämnden meddelat beslul som ej innebär avgörande av saken får talan föras endasl i samband med sådan talan som avses i försia stycket första punkten.

Talan mol beslut av nämnden, som innebär avgörande av saken, föres genom vad. Detsamma gäller i fråga om beslul, varigenom nämnden i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning enligt 14 § eller i annan fråga som gäller allmän rättshjälp och som rör part. Särskild vadeanmälan behövs ej.

Mot nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan, avskrivit mål, utlåtit sig om ersältning enligt 12 § iredje stycket eller 13 § eller i annat fall än som avses i försia stycket utlåtit sig om ersättning enligt 14 § eller i annan fråga som gäller allmän rättshjälp eller utlåtit sig i fråga som avses i 15 §, föres talan genom besvär. Mot annat av nämnden meddelat beslut som ej innebär avgörande av saken får talan föras endast i samband med sådan lalan som avses i första stycket första punkten.

Beslut av nämnden fär verkställas som domstols dom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979,

Prop. 1978/79:90

468

8    Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom föreskrivs alt 212 och 219§§ ulsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

212 §'

Har överexekuior genom särskili beslul ullålil sig över omständighet, som angår målets behandling: däröver må ej besvär anföras annoriedes än i sammanhang med huvudsaken. Ej vare part förment att särskilt överklaga beslut, varigenom överexekutor före målets slutliga avgörande ullålil sig i fråga, som avses i 195S 1 mom., eller meddelal förordnande enligi 208§. Tilltror part sig visa, all utsökningsmål av överexekutor onödigt uppehälles; äge då att däröver klaga.

Har överexekuior genom särskili beslul ullålil sig över omsländighel, som angår målels behandling; däröver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken. Ej vare prl förmenl all särskilt överklaga beslul, varigenom överexekutor före målets slutliga avgörande ullålil sig i fråga, som avses i 195§ 1 mom., eller meddelal förordnande enligi 208 § eller utlåtit sig i jråga som gäller allmän rättshjälp. Tilltror part sig visa, att utsökningsmål av överexekutor onödigt uppehälles; äge då att däröver klaga.

219 P

Talan mot hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål skall fullföljas genom besvär lill högsta domstolen.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målet visats åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § 2 mom. finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.

Över beslut, varigenom hovrätten, innan ändringssökandel slutligen prövas, förordnat, alt överexe-kutors utslag icke må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas, eller utlåtit sig i fråga, som i 195 § 1 mom. sägs, må särskild talan föras. Har hovrätten i annat fall än nu sagls genom särskilt beslul utiåtil sig över omständighet, som angår målets behandling; däröver må besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.

Över beslul, varigenom hovrätten, innan ändringssökandel slutligen prövas, förordnat, atl överexe-kutors utslag icke må verkställas eller atl, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas, eller utlåtit sig i fråga, som i 195 § I mom, sägs, eUer utiåtil sig i fråga som gäller aUmän rättshjälp, må särskild talan föras. Har hovrätten i annat fall än nu sagts genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet, som angår målets behandling; däröver må besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.

' Senaste lydelse 1946:814. ' Senaste lydelse 1946:814.

Prop. 1978/79:90 469

Ej mä klagan föras över utslag, varigenom hovrätten undanröjt förordnande, som av överexekutor meddelats enligt 208 S,

Denna lag iräder i krafl den 1 juli 1979.

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs alt 23 och 34 §§ lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse

23 §
Mot psykiatriska nämndens be- Mol psykialriska nämndens be-

slul får lalan icke föras. slul enUgt denna lag får lalan icke

föras.

34 §'
Ulskrivningsnämnd eller psykia- Utskrivningsnämnd eller psykia-

lriska nämnden får avgöra ärenden iriska nämnden får avgöra ärenden
endasl om nämndens samtliga leda- endasl om nämndens samtliga leda
möter äro närvarande. Beslul röran- möter äro närvarande .Beslut röran
de förskott på ersättning som avses de förskoll på ersättning som avses
i 32 § eller 33 § tredje stycket fär i 32 § eller 33 § tredje siycket får
dock på nämndens vägnar medde- dock på nämndens vägnar medde
las av ordföranden. las av ordföranden. Detsamma gäl
ler beslut som rör rättshjälp genom
offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rällegångsbalken om omröslning i överräll äga motsvarande tillämpning på avgörande av ulskrivningsnämnd eller psykialriska nämnden.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1979.

' Senasle lydelse 1973:129.

Prop. 1978/79:90

470

10    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs atl 22 och 45 S§ lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §■

Beslulsnämnd får avgöra ärende endasl om ordföranden och minsl tvä andra ledamöier är närvarande. Beslul rörande förskott på ersättning som avses i 20 § eller 21 § tredje slyckel får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Beslutsnämnd får avgöra ärende endast om ordföranden och minst två andra ledamöter är närvarande. Beslut rörande förskott på ersältning som avses i 20 § eller 21 § tredje siycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.

45 §2

Mot psykiatriska nämndens beslut eller huvudtillsynsmyndighe-lens beslut enligt 44 § får talan icke föras.

Mot psykiatriska nämndens beslul enUgt denna lag eller huvudtillsynsmyndighetens beslut enligt 44 § får talan icke föras.

1 fråga om talan mot länsskolnämnds beslut gäller 54 § skollagen i tilllämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Senasle lydelse 1973:130. • Senaste lydelse 1971:639.

Prop. 1978/79:90 471

Uldrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammaniräde 1978-11-29

Närvarande: f d. regeringsrådel Martenius, regeringsrådet Petrén, jusliiie-rådei Sven Nyman, jusliiierådei Knuisson.

Enligi protokoll vid regeringssammanträde den 24 augusti 1978 har regeringen på hemslällan av statsrådet Wikström beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

2. lag om ändring i föräldrabalken

3. lag om ändring i rättegångsbalken

4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)

5. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder

7. lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

8. lagom ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

9. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

10.    lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psy
kiskt utvecklingsstörda.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Tomas Stahre. Förslagen föranleder föjande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Lagrådet:

Del nuvarande rättshjälpssyslemet trädde i kraft så sent som 1973. Del kom emellertid snart alt betraktas som svårtillgängligt, byråkratiskt och ägnat all medföra dröjsmål med handläggningen av de rättsliga angelägenheler som rättshjälpen skall avse.

Det lill lagrådet remitterade förslaget lill rältshjälpslagstiftning präglas främst av en strävan till decentralisering av beslutsbefogenheter från rältshjäipsnämnderna till advokater, domstolar och vissa andra myndigheter som handlägger mål eller ärenden vari rättshjälpsbehov uppkommer. Otvivelaktigt kommer rättshjälpssyslemet att i många hänseenden bli enklare och effeklivare om denna organisationsförändring genomförs.

Prop. 1978/79:90 472

Mol förslaget kun emellertid - likaväl som mol det gällande sysiemel -anmärkas all den blivande lagstiftningen kommer ull bli svårtillgänglig i den meningen att den innehåller många relalivi invecklade bestämmelser. En del av dessa finns redan i den nu gällande lagen. Det kan ifrågasättas om inte önskemålel om en enklare och lätlbegripligare lagstiftning skulle vunnil på en frigörelse frän den ram som den ursprungliga lagen drar upp. Å andra sidan är de förhållanden som skall beskrivas delvis av sä komplicerad natur, alt enkla framställningar är svåra att åstadkomma.

Lagrådels granskning har främsi inriklats på den lagiekniska utformningen. När lagrådet kommii in på de delar av lagen i vilka någon ändring icke föreslås i lagrädsremissen, har granskningen i huvudsak endasl haft lill syfte att åstadkomma enhetlighet i lagen sådan den kommer atl framträda efter de nu föreslagna ändringarnas genomförande.

Lagrådel anser all förslaget, med de av lagrådet förordade ändringama, bör kunnu upphöjas lill lag.

Petrén:

Av den samhälleliga rättshjälpens fyra former är det framför allt huvudformen, den allmänna rälishjälpen, som är föremål för översyn i lagrådsremissen. De ire andra formerna, rällshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde och rådgivning, undergår i stort sett blott smärre justeringar.

Genom de i remissen föreslagna organisatoriska ändringarna uppnås atl handläggningen av huvuddelen av ärendena om allmän rällshjälp kommer att koncentreras lill en myndighei. 1 molsall riklning verkar dock det förhällandel alt i ett mäl, som går genom flera dömande instanser, varje domstol för sig skall ha all förelä en sluireglering. Molsvarande gäller beiräffande mål som följer en instansordning med förvaliningsmyndighel i botten och förvaltningsdomstolar som besvärsinstanser. Om talan rörande en och samma angelägenhet för vilken beviljats allmän rällshjälp förs i flera instanser, görs sålunda ofta flera slulregleringar allteftersom mälel fortskrider. Handläggningen av rättshjälpen i angelägenhelen kan komma alt flyttas mellan rättshjälpsnämnd och annan myndighet i olika kombinationer. Andra problem reser det förhällandel all även advokaler och bilrädande jurister, både enskilt verksamma och anställda vid allmänna advokatbyråer, tilldelas beslutsfunktioner enligt den nya ordningen.

Beiräffande den allmänna rälishjälpen förtjänar vidare noleras att den rällssökandes bidrag lill rällshjälpskoslnadema, som lidigare kallats koslnadsbidrag, nu föreslås benämnt rältshjälpsavgifl. Därmed återgår man till terminologin i departementspromemorian Ju 1970:14. Denna ändring i lagen är emellertid ej all betrakta enbart som en terminologisk detalj.

Genom införandel av ordel avgifl i lagen belönas nämligen alt del här är fråga om en prestation av offentligrällslig art som läggs på den enskilde. Samhällets rättshjälp karaktäriserades vid sin tillkomst som "ett direkt

Prop. 1978/79:90 473

ekonomiskt stöd från det allmännas sida" (prop. 1972:4 s. 228). Huvudformen allmän rättshjälp är konstruerad på så vis att den rätissökande mot erläggande av denna offeniligrättsliga avgifl erhåller en rad olika förmåner. Avgiften är icke någon form av skall utan snarare en inbetalning som berättigar lill vissa nyiligheier. Systemet är uppbyggt sä all, om man icke erlägger avgiften, icke heller nyttigheterna utgår; se 34 S första stycket 1. Beslul som rör avgiften innefattar i regel myndighetsutövning. Likaså är avgiftens mottagande och redovisning en form för offentlig veksamhet. Avgiften slår icke i relalion lill de erhållna nytlighelernas värde på annal säll än all avgiften icke får översliga kosinaderna för de mollagna nylligheier-na. Rättshjälpen beviljas på grundval av en dubbel behovsprövning, avseende såväl den rällsliga angelägenhet varom är fråga som den rällssökandes ekonomiska ställning. Avgiftens faslslällande försiggår i tvä skilda led. Redan i samband med atl allmän rättshjälp beviljas faslslås ett maximibelopp för avgiften. Det ankommer därefter på den rätlshjälpssökande alt göra inbetalningar intill detta belopp. Försl när rättshjälpen i den rättsliga angelägenheten är avslutad eller, om denna är anhängig vid domstol, då domslolens befallning med angelägenhelen är avslutad, bestäms rättshjälpsavgiflen. Detla fastställande har dock inte formen av ell självsiändigi beslul utan ingår vanligen som ell led i ell komplext beslut avseende flera olika spörsmål, alla föranledda av rätishjälpen i den rättsliga angelägenheten.

För rällshjälp i form av rådgivning utgår också en avgift. Den är av mindre kompliceral slag men skall dock fastställas genom ett offentligrättsligt beslut och kan bli föremål för nedsättning och för eftergift. Åven här föreligger myndighetsutövning.

Man synes icke i del remitterade förslaget ha i alla delar gjort klart för sig vilka krav som rättsordningen från mera allmän synpunkt i olika hänseenden släller på den lagliga regleringen av myndighetsutövning i form av uttagande av offentligrättsliga avgifter. Det blir anledning återkomma till härmed sammanhängande frågor under de enskilda paragraferna.

Ett ämne av allmän betydelse som ej närmare berörts i lagrådsremissen är vilket förfarande som skall bmkas i olika slag av rättshjälpsärenden. Dessa kan handla om beviljande av allmän rättshjälp och det därmed sammanhängande fastställandet av maximibelopp, om jämkning av maximibelopp, om byte av biträde, om olika ersättningsfrågor, om faslslällande av rätlshjälpsavgift, om upphörande av allmän rättshjälp, om beviljande av rättshjälp åt misstänkt i annan form än förordnande av offentlig försvarare, om förordnande av offentligt biträde, om rådgivningsavgift osv.

Beslut om rådgivningsavgift fattas av advokal eller biträdande jurisl och avses icke skola kunna överklagas. Från förfarandel i ärende om rådgivningsavgifi kan man bortse i delta sammanhang. Flertalet av övriga rälls-hjälpsbeslut fattas antingen av den domstol eller annan myndighet där huvudsaken är anhängig eller av rättshjälpsnämnden. I vissa fall är dock andra myndigheter beslutsfattare.

Prop. 1978/79:90 474

Lagstiftaren synes anse del vara självklart all alla beslul i fräga om rällshjälp som domsiol och vissa andra myndigheler fattar är beslut under rättegängen resp. under förfarandet i det mål eller ärende i vilkel rälishjälpen lämnas. Ulgående härifrän föreslår lagrädsremissen ändringar i 17 kap. 14S och 30 kap. 12§ RB, 34S förvaltningsprocesslagen m.fl. lagrum. Del synes dock iveksaml om vissa beslut rörande rättshjälp har sådant samband med själva målet eller ärendet, att de kan anses utan vidare ingå som led i huvudprocessen. All beslula all en person skall beviljas rättshjälp kan i och för sig uppfattas som ett helt fristående ärende. Delsamma kan sägas om byte av biträde eller jämkning av maximibelopp för rätlshjälpsavgift. Enligt della synsäll borde rällshjälpsärende vid domsiol gå in under lagen (1946:807) om handläggning av domslolsärenden. Icke minsl om rällshjälpsärendel blir ett iväparlsärende mellan andra parter än parterna i huvudsaken kan skäl anföras för all godlaga della belraktelsesäii.

Fråga om bilrädesersätlning är enligi gällande regler i RB otvivelakligl en fräga som avgöres genom beslul under rättegången. Del har därför legal nära lill hands all gå vidare pä denna väg och göra varje uppkommande rältshjälpsfräga lill en delfråga inom huvudprocessens ram och därmed hänföriig under reglerna i RB. Della synsäll har brukals även inom del område där förvaUningsprocesslagen gäller. Innebörden härav lorde stundom bli alt rättshjälpsfrägorna såsom delfrågor i ett huvudförfarande formelll icke garanteras en lika rättssaker handläggning, som om de behandlals som självständiga ärenden enligt lagen om handläggning av domstolsärenden eller förvaltningslagen. Lagrädsremissens uppläggning av förfarandefrågorna synes mig kunna godias övergångsvis tills man vunnit erfarenhet av den nya ordningen. Skall t. ex. ett maximibelopp höjas, måste man fordra atl den som beviljats allmän rällshjälp får tillfälle yllra sig över förslagei innan beslutet fattas, även om RB ej har regler härom.

Det bör observeras all enligt 43 S andra siycket andra meningen offentligt biträde i vissa fall skall förordnas av annan myndighet än den hos vilken huvudsaken är anhängig. Då t.ex. länsrätten i dessa fall är behörig, blir biträdesförordnandet hos rälien ett självsiändigi ärende enligt förvaltningsprocesslagen. Om, såsom lagrådet senare föreslår, departements-tjänsteman skall förordna offentligt bilräde i vissa regeringsärenden, bör han därvid lillämpa förvaltningslagen. I alla de fall, då rällshjälpsfrågor avgörs av rällshjälpsnämnden, blir förvallningslagen likaledes lillämplig pä nämndens handläggning av saken.

Den lämnade redogörelsen visar alt rätlshjälpsärendena kommer att bli behandlade i tämligen skiftande former beroende på i vilkel sammanhang rälishjälpen skall utgä. Dessa olikheter är icke sakligt betingade utan en följd av all man vall att så vill möjligl knyta rättshjälpsfrågorna samman med själva saken. Erfarenheten får visa om denna metod leder till ett godtagbart resultat.

En allmän fråga av iniresse för lagstiftningens uppbyggnad är vad belräf-

Prop. 1978/79: 90 475

far den allmännu rälishjälpen spörsmälel om avgifisbeslulens exigibililel. Genom förändringen frän koslnadsbidrag lill rältshjälpsavgifl fär den ak-lualiiet. Vidare kommer enligi den nya ordningen icke endasl adminisiraiiva rältshjälpsnämnder utan även domslolar all faslsiälla rällshjälpsavgifi.

Beslut om kostnadsbidrag är för närvarande icke omedelbarl exigibla. Om den rällssökande icke betalar kostnadsbidrag enligt vad som åligger honom enligt beslul av rällshjälpsnämnd, har nämnden möjlighet all ansöka om belalningsföreläggande i därför gällande ordning och pä så vis få en exekutionstitel.

Rältshjälpsutredningen (SOU 1977:49 s. 129) föreslog att beslul om räiishjälpsavgifts fastställande skulle fä verksiällas enligi vad som är föreskrivel om domstols dom (jämför 31 S Iredje stycket). Föredragande statsrädet har anfört att avsaknaden av en regel om exigibililel inte visal sig utgöra någon påtaglig brist. Han lar därför ej upp utredningens förslag.

Spörsmälel om exigibililel har betydelse i olika skeden. Enligi sysiemel för allmän rällshjälp erlägges rällshjälpsavgiften normalt i förskott, innan ännu avgiften blivit fastställd. I de fall då bilräde finns, vilkel lorde vara del vanliga, skall biträdel la ut avgiften i förskott inlill maximibeloppet. Något prakliskl behov av exigibililel föreligger då ej. I andra fall, dä del skall inbelalas förskoll på rällshjälpsavgiften lill siaisverkel, kan visserligen omedelbar exigibililel ibland vara behövlig, men dä, såsom kommer all framgå av del följande, några klara regler ej ges om när belalningen skall ske, kan del icke bli fråga om någon omedelbar verkslällighel i della skede av rätlshjälpsärendet. Försl när avgiften blivii fastställd och slutreglering gjorts finns underlag som kan ifrågakomma som exekutionstitel.

1 de flesta fall skall, då rättshjälpsavgiflen faslställes, denna redan vara eriagd. Behov av exekutionstitel uppkommer först i de fall då den fastställda avgiften alltjämt uteslår ogulden. Den situationen lorde bli vanlig då rällshjälpsavgiften faslställes i samband med all beslul fallas om rättshjälpens upphörande. Ell sådant beslul lorde oftast innebära all den som haft rättshjälpen ålägges all i rältshjälpsavgifl erlägga ett belopp motsvarande stalsverkels koslnader för den rättshjälp som erhållits.

Enligt den nya ordningen kommer beslul om en höjd rätlshjälpsavgift atl kunna fattas av rättshjälpens besvärsnämnd eller av domstol i högre instans på lalan av del allmänna. I fråga om beslul av denna art skulle i vissa fall exigibililel vara önskvärd. Vad gäller beslul av besvärsinstans kan sådant ocksä gå ut på atl ersättning till bilräde eller annan skall nedsättas med skyldighet för denne alt återbetala vad han mottagit för mycket.

En ny situation inträder även såtillvida all framgenl olika slag av domslolar kommer all faslställa rätlshjälpsavgift. Åven om dessa beslul mera sällan innebär att något belopp skall inbetalas, kan dock sådana situationer inträffa, t. ex. om maximibeloppet höjts och den rätissökande ännu inte till statsverket erlagl del ytterligare belopp i rällshjälpsavgifi som jämknings-beslulel föranlell. Slutregleringen kan också innebära att bilrädel har alt

Prop. 1978/79:90 476

till statsverket inbelala viss del av det belopp som förskottsvis eriagts av den rättssökande till bilrädel.

Domstol och även annan myndighei skall vid slutregleringen faslställa bilrädesersällningen och rällshjälpsavgiften. Avräkningen på grund av dessa beslul bör, säsom framgår av vad som anföres vid 27-30 §§, enligi lagrådels mening bli en ren verkställighetsangelägenhel. Denna får länkas förelagen, om domstol är beslutande, på dess kansli. Del avräkningsbesked som därvid upprättas borde lämpligen kunna bli exekutionstilel. Del synes märkligl all, om inbelalning ej sker enligi avräkningsbeskedei, della som bygger pä domslolens avgörande av rättshjälpsfrägorna icke skulle ha annan rättsverkan än vilket som helsl annat krav och blott kunna utgöra gmndval för en ansökan om betalningsföreläggande, kanske ingiven till samma domstol som beslutat i de aktuella rättshjälpsfrägorna.

Tänkbart är självfallet att - i strid med grundtanken i vad lagrådet avser alt föreslå - i administrativ väg ålägga de allmänna domslolarna, vilkas domar enligi ulsökningslagsliflningen ulgör exekutionstilel, all i domarna inlaga alla de betalningsförpliktelser vartill en avräkning i rätlshjälpsärendet kan leda fram. Bortsett från del osyslematiska i ell sådani arrangemang skulle en lösning av denna art medföra ell markerande av skiljelinjen lill förvaliningsdomslolarna. Dessa saknar i allmänhet motsvarande möjlighel all genom inlagande av beslut, gmndade på avräkningen i rältshjälpsärendel, i sina domar göra dessa beslul exigibla. Meloden alt draga in avräk-ningsresuliatet i rätlshjälpsärendet i domslutet i huvudsaken medför även andra komplikationer, bl. a. beroende på att ny slutreglering skall ske i varje instans. Intas avräkningsresultatet t.ex. i underrättens dom och överklagas denna blott i huvudsaken, vinner besluiel i rättshjälpsärendet laga krafl. Ändock skall ell nyll avräkningsbeslut fattas av överinstansen som kan innebära ändring i underrättens lagakraftvunna beslut i samma sak.

I lagrädsremissen saknas i slort seil alli malerial som skulle kunna belysa exigibilileisfrågorna. Underlag för någoi förslag härvidlag frän min sida förefinnes därför ej. Konsekvenla och hela fallel övergripande lösningar lorde ej kunna nås ulan lagstiftning. I den föreliggande situationen gärdet ej alt komma längre inom det icke oviktiga område som exigibilitelen bildar än lill allmänna överväganden av den ari som nu redovisals.

Ingressen

Lagrådet:

Med hänsyn till vad lagrådel i del följande föreslär bör iredje alt-satsen ges följande lydelse: "dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5 a, 5 b, 9 a, 18 a och 49 a§§, samt närmast före 20, 22, 24, 26, 27, 31, 33 och 34§§ nya mbriker av nedan angivna lydelse." Dessutom bör i andra altsatsen lilläggas 36 §.

Prop. 1978/79:90 477

2 S Lagrådel:

1 I § beskrivs de fyra olika former för samhällets rällshjälp som rällshjälpslagen behandlar. Därefter anges i 2§ vem som "lämnar" rällshjälp. Ordel rällshjälp brukas därvid i en annan belydelse än i lagen i övrigi, nämligen som beteckning för råd och annat personligt bistånd i rällsliga angelägenheler. Detla bruk av termen rättshjälp kan verka förvillande. Ordel bör därför i paragrafen ersättas med "bilräde och rådgivning", som är de former i vilka personligt bistånd lämnas inom ramen för lagstiftningen.

Paragrafen har iniresse bl. a. därför all den markerar förekomslen av bäde allmänna och enskilda advokatbyråer. Denna distinktion, som i gällande räll framslär som relalivi oväsentiig, får ökad viki, när de lagändringar som nu föreslås blir genomförda. Advokaler och bilrädande jurister - både de vid allmänna och de vid enskilda advokatbyråer - föreslås nämligen genom en regel i 16 § skola få räll att i vissa familjerältsliga angelägenheler bevilja allmän rättshjälp. I samband därmed har den beslutande alt fastställa maximibeloppet för rällshjälpsavgiften. Härmed ges gruppen advokaler och biträdande jurister befogenhet alt ulöva offentlig myndighet och deras ställning i rättshjälpssyslemet förändras. Från all ha varil främsi biträden får advokater och biträdande jurister också en vikiig beslutsfunktion inom rältshjälpssystemel.

Advokaler och biträdande jurister som är anställda vid allmän advokalbyrå intar emellertid härvidlag i sin egenskap av offentligt anställda en annan ställning än de enskilt verksamma advokaterna och biträdande juristerna på enskild advokalbyrå. Man kunde tänka sig att de, i likhet med andra statsanställda i motsvarande situation, skulle anses besluta om allmän rällshjälp för sin myndighets räkning, dvs. för den allmänna advokatbyrån. Lagförslagets 16§ är emellertid så utformad, att advokater och biträdande jurister beslutar i eget namn. Man måste därför uppfatta envar av dem som en förvaltningsmyndighet, vars beslulskompetens regleras av rällshjälpslagens hithörande bestämmelser. Reglerna i instruktionen (1973: 249) för de allmänna advokatbyråerna blir icke tillämpliga på de beslut de fattar om beviljande av allmän rättshjälp och fastställande av rältshjälpsavgifiens maximibelopp. Detta innebär, att stadgandet i 1 § nämnda instruktion, som begränsar förvaltningslagens tillämplighel vid allmän advokatbyrå till ärende som avser byråns administrativa verksamhei, ej gäller för dessa beslut. Sålunda blir förvaltningslagen atl lillämpa i dessa fall. Frågeställningen blir av belydelse även då det gäller t.ex. reglema i 49§ om besluts överklagbarhel.

Offentligt anställda advokater och bilrädande jurister är vidare, också när de handlägger rältshjälpsärenden, underkastade tillsyn av JK och JO och deras handlingar blir allmänna, om än de enligt 26 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar regelmässigl är sekrelessbelagda.

Prop. 1978/79:90 478

Till belysning uv ifrågavarande advokaters och biträdande juristers inplacering i förvaliningen kan nämnas all de förordnas av domslolsverkel. De Ulgör därmed en klurl uvgränsad personalgrupp.

Del är ungeläget ull dennu grupps förvaliningsrättsliga siällning uppmärksammas vid iilarbelundel av verkställigheisföreskrifter. Detla är också av viki med tanke pä del löpande arbelel på de allmänna advokaibyråer-na. 1 anslutning härtill bör övervägas vilkel sekretesskydd som skall tilläggas offeniligi anslälld advokats och biträdande jurists beslut om beviljande av allmän rättshjälp och fastställande av maximibelopp för rätlshjälpsavgift och om rädgivningsavgift. Det kan ifrågasättas om icke själva beslulen bör undanlas från sekreless. Molsvarande beslul fattade av rätlshjälpsnämnd är för närvarande icke sekrelessbelagda; se 3 § kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvallningens område jämlikl lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rälien all uibekomma allmänna handlingar.

De enskili verksamma ad vokalerna och bilrädande jurislerna pä enskilda advokatbyråer utövar också myndighei, när de beviljar allmän rättshjälp enligi 16 S i föreslagen lydelse, fastställer maximibelopp för rätlshjälpsavgift elc. Det är sålunda här fråga om ett överlämnande av förvaltningsuppgifter innefattande myndighetsutövning lill enskild individ. Härom stadgas i 11 kap. 6§ Iredje slyckel regeringsformen all överlämnandel skall ske med slöd av lag. Della villkor uppfylles i och för sig genom slad-gandena i rällshjälpslagen.

När säsom i förevarande fall överlämnandel sker genom föreskrifi i själva lagen, lorde grundlagsregeln böra förslås så all lagbeslämmelsen om överlämnandel skall innehålla besked om lill vilka enskilda individer uppgiften ifråga överlämnas. Gruppen måsle vara i lagen beslämd på sådani sålt, atl det går alt faslställa vilka uppgiflsmoltagarna är.

Detta krav får anses uppfylll såvitt gäller enskilt verksamma advokaler. Genom stadgandena i 8 kap. RB är denna grupp klart angiven. Däremoi saknas för närvarande offenUigrättslig reglering som lägger fast vilka personer som är bilrädande jurisler på enskild advokalbyrå. I förevarande sammanhang kan ej anses lillfyllesl all man med ledning av den praxis som lillämpas på enskilda advokatbyråer och eljest i rättslivet med tämligen god säkerhei kan utpeka de personer som i nuläget regelmässigt uppfattas som bilrädande jurisler på enskilda advokatbyråer.

För atl lillgodose grundlagsregelns syfte måsle del genom offeniligrättsliga krilerier slås fasl vilka enskilda individer som vid varje särskilt tillfälle är bilrädande jurisler på enskilda advokatbyråer och i denna egenskap behöriga atl bevilja allmän rättshjälp, fastställa maximibelopp, efterge rådgivningsavgift etc. Nödiga regler på denna punkl kan antagas böra innehålla krav om avlagd juridisk examen och om sådan anknytning lill enskild advokatbyrå som innefattar uppdrag all där fullgöra uppgifter som ankommer på advokat. Vidare lorde någon form av regislrering erfordras, exem-

Prop. 1978/79:90 479

pelvis hos advokalsamfundet, som ger vederbörande den formella ställningen av bilrädande jurisl pä enskild advokatbyrå. Regeringen bör bemyndigas meddela regler i della ämne.

Paragrafen kan under hänvisning lill vad här sagls ges följande lydelse: "Biträde och rådgivning enligt denna lag lämnas, när annal icke anges i lagen, av advokat eller biträdande jurisl på allmän eller enskild advokatbyrå. Regeringen meddelar närmare bestämmelser om vem som enligt denna lagar bilrädande jurisl på enskild advokalbyrå."

4 § Lagrådel:

Vid rällshjälpsnämndernas lillkomsi ansågs all i nämnderna vid sidan av lagfarna medlemmar och personer med advokaterfarenhet också skulle ingå lekmän utsedda på förslag av kommunala organ. 1 det ursprungliga förslaget var avsett att det skulle finnas en rätlshjälpsnämnd i varje län. Del var då naturligt atl låla landstinget vara förslagsställare beiräffande lekmännen. Man fasthöll vid denna tanke då rättshjälpsnämndernas antal minskades och deras områden begränsades all överensslämma med hovrätternas domkrelsar. Landslingen i de län som ingick i rältshjälpsnämndens verksamhetsområde fick samverka om framläggande av förslag till lekmän i nämnden. En regel härom finns i 4§ andra stycket gällande lag.

Läget förändras radikalt då nu rättshjälpsnämndernas antal enligt lagrädsremissen skall skäras ned till två. Vardera nämnden kommer atl ha halva landet till verksamhetsområde. Grunden för tanken att låla förslags-ställandet beträffande lekmännen vila på kommunala organ har därmed ryckts undan. Del låter sig knappast göra att ge regional förankring åt nämnder som skall läcka halva landet, den ena med kansli i Siockholm och den andra med kansli i Jönköping. De två lekmännen i vardera nämnden kan icke vara i stånd alt tillföra sin nämnd någon egentlig regional kontakt.

Under sädana omständigheter, då man av prakliska skäl måsle uppge det kommunala förslagsställandet, synes rimligast att regeringen själv utser lekmännen. Då regeringen skall ulse ordföranden, förefaller det vara enklast alt regeringen tillsätter de båda nämnderna i deras helhet. Den får då lillse all inslaget av lekmän får en lämplig regional fördelning med beaktande av att nämnderna skall kunna sammanträda tämligen ofta. Utseendet av de två nämndema kan icke bli nägon belungande uppgift.

Allemalivei all låla domslolsverkel ulse medlemmar i nämnderna kan knappasl lillslyrkas. Om domstolsverket, såsom föreslås i 49a§ lagrådsremissen, får rätt all överklaga rättshjälpsnämnds beslul, kan del icke vara lämpligt att detta partsorgan samtidigt har att utse ledamöter i nämnderna. Även om klagorätlen överföres till ett allmänt ombud hos verket, vilkel lagrådel föreslår under 49a §, kvarslår belänkligheiema.

Under alla omständigheter anser sig lagrådel böra avstyrka förslaget att låta Landstingsförbundei bli förslagsställare beträffande vissa nämndleda-

Prop. 1978/79:90 480

möter. Förbundel är en enskild sammanslutning med uppgift att förelräda landstingen i vissa sammanhang och all vara ell serviceorgan för dessa. Det bör icke av lagstiftaren lilldelas funklioner som här avses och som till sin natur är sädana atl endasl folkvalda organ bör fullgöra dem.

Beakias vad lagrådel nu anfört, kan paragrafens andra siycke erhålla följande avfattning:

"Regeringen uiser ordförande och övriga ledamöier i rällshjälpsnämnd. Den ledamol som skall vara enskili verksam advokal ulses efter förslag av Sveriges advokatsamfund."

5 a S Lagrådel:

Förevarande paragraf innehåller en ny föreskrifi vari stadgas all del skall finnas en besvärsnämnd, om vilken regeringen skall meddela närmare bestämmelser. Nämnden avses enligt reglerna i 49 § andra stycket bli prövningsinstans för besvär anförda över beslut av rällshjälpsnämndema och andra förvaltningsmyndigheter. Enligt 49 S tredje stycket skall talan mot besvärsnämndens beslul enligt lagen ej få föras. Om nämnden sägs icke annat i motiven än att den skall bli en frislående myndighet lösgjord från sin nuvarande ställning som en del av domstolsverket.

Den nuvarande besvärsnämnden - som under 1976 mottog I 226 ärenden - är inrymd i domslolsverkel och ulgör della i viss sammansättning. Nämnden har förfailningsmässigi reglerals i inslmklionen (1975:506) för domslolsverkel. I 7§ inslmklionen sladgas bl.a. alt nämnden beslår av ordförande och sex ledamöier och all dessa ulses av regeringen. 1 10 § ges regler om beslulförhei och om omröslning i nämnden. Av nämndens ledamöier är för närvarande ivå domare, bland dem ordföranden, och Ivå advokaler.

Enligt 11 kap. 4§ regeringsformen gäller att beträffande domstolar vissa gmndläggande regler skall ges i lag. Besvärsnämnden är visserligen icke nägon domstol, men dess beslut kommer i många fall atl vara avgörande för om en medborgare över huvud kan föra sin sak inför domstol. Det ligger därför nära till hands att kräva lagreglering av nämnden i grundläggande avseenden. Del förtjänar påpekas att besvärsnämnden har till uppgift all öveipröva avgöranden av i.ex. rättshjälpsnämnderna, vilkas sammansättning och förfarande är lagreglerade.

Förevarande paragraf bör innehålla regler om nämndens namn, dess sammansättning och tillsättande. Utgår man från all nämndens sammansättning förblir oföi-ändrad, likaså atl nuvarande krav för beslulförhei bibehålls, kan paragrafen få följande uiformning:

"För prövning av besvär i vissa fall enligt denna lag finns rättshjälpens besvärsnämnd. Den består av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och ytterligare en ledamol skall vara lagfarna och erfarna i domar-

Prop. 1978/79:90 481

värv. Av övriga ledamöier skall tvä vara advokater, en anslälld på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. Återstående tre ledamöter skall vara svenska medborgare och myndiga.

Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter för viss tid. Den ledamot som skall vara enskilt verksam advokal ulses efter förslag av Sveriges ad vokal samfund.

För ledamol skall finnas en eller flera ersättare. Besiåmmelserna om ledamol äger motsvarande lillämpning pä ersättare.

Besvärsnämnden är beslutför med ordföranden och minsl fem andra ledamöter. 5 § andra siycket äger molsvarande tillämpning på besvärsnämnden."

1 lagrådsremissen återges rättshjälpsulredningens förslag att, även sedan besvärsnämnden blivit en självständig myndighei, domstolsverket bör ombesörja atl nämnden har tillgång till föredragande och kanslipersonal. Lagrådel vill betona att det för tilltron lill besvärsnämndens självständighel är av vikt all nämnden får en från domslolsverkel hell frislående kansliorganisation.

5b§ Lagrådet:

Enligi denna paragraf skall vad som sägs om allmän domsiol i vissa uppräknade paragrafer gälla även andra domslolar och nägra angivna adminisiraiiva myndigheler. Lämpligare synes vara all använda den generella lermen domsiol och i denna paragraf ange atl med domstol i lagen skall likställas de nämnda administrativa myndigheterna. Till undvikande av tveksamhet kan dessutom i paragrafen uppräknas de domslolar som åsyftas. Om paragrafen formuleras på della säll lorde uppräkningen av lagrum inte behövas.

På grund av det anförda föreslår lagrådet all paragrafen ges följande lydelse:

"Med domsiol förstås i denna lag allmän domsiol, allmän förvaliningsdomsiol, bosladsdomslolen, försäkringsöverdomslolen, försäkringsrätt, marknadsdomstolen, patentbesvärsrätten, arbetsdomstolen, skatteräii, fasiigheistaxeringsrätt, länsräll och krigsrätt. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor."

Om 5 b§ ändras i enlighel med vad som lagrådet föreslår erfordras följdändringar, huvudsakligen i de paragrafer till vilka det hänvisas i paragrafen i dess lydelse enligt det remitterade förslaget.

6 och 7§§ Lagrådel:

Allmän rättshjälp måsle anses vara en social förmån, vartill envar som 31    Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 482

uppfyller uppslällda villkor är berättigad. Det synes därför icke riktigt atl i de båda stycken i lagen som anger förutsättningarna för erhållandet av allmän rättshjälp, nämligen 6S försia slyckel och 7*i första siycket, del sägs all allmän rättshjälp/ijr beviljas under de angivna betingelserna. I princip föreligger ingen valfrihet all bifalla eller avslå ansökan om allmän rällshjälp annal än vid lillämpningen av 16 S. Fyller sökanden villkoren, skall med nämnl undanlag allmän rällshjälp sålunda beviljas honom. Ordet "fär" bör pä anförda skäl utgå ur de båda slyckena.

9S Lagrådet:

En väsentlig fråga är i vilken ulsiräckning kosinad för bevisning och utredning kan bli sådan kostnad för rällshjälp som enligt första stycket belalas av slalen. Regler härom finns i paragrafens andra stycke 2 och 3. De båda punklerna har lillkommil vid olika lillfällen. Punkl 2 avser bevisning vid allmänna domslolar och andra närslående domstolar jämie utredning i angelägenhet som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän och punkl 3 uiredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomslol eller förvaltningsmyndighet. Till dessa bestämmelser anknyter reglerna i 24 och 25 §§ som också behandlar spörsmål om bevisning och utredning.

Reglerna i andra siycket 2 och 3 har ej undergått någon egentlig översyn i samband med den i lagrådsremissen framlagda reformen, som kännetecknas bl. a. av att alla domstolar i princip tilläggs samma ställning med avseende på allmän rällshjälp. Rättegängsulredningens arbele berör, säsom påpekats i lagrädsremissen, vissa av hithörande frågor. Något fullständigt förenhelligande av reglerna rörande bevisning och utredning beträffande alla slag av domstolar lorde ej vara möjligl. Mellan exempelvis allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar lorde vissa skiljaktigheter vara ofrånkomliga beroende på grundläggande olikheter beträffande bevisningen i dispositiva tvistemål och utredningen i förvallningsmål. Någon närmare analys av de fakiorer som är av belydelse vid en samordning av rättshjälpsreglerna på delta område för de olika slagen av domstolar har icke gjorts. Om t. ex. biträde beslutar om mindre uiredning i angelägenhet som kan komma under allmän domstols prövning gäller enligt andra stycket 2 vissa regler medan molsvarande beslut i en förvallningsangelägenhet enligt andra stycket 3 skall fattas på grundval av något annorledes utformade kriterier. Vidare kan nämnas alt vad gäller rällshjälp för bevisning vid allmän domstol denna ensam har beslutanderätten därom enligt 24 §, medan i mål vid allmän förvallningsdomstol rätlshjälpsnämnden har beslutsbefogenheter beiräffande uiredning som skall tillföras målel.

Enligi lagrådels uppfattning bör övervägas om en bälire samordning av rälishjälpsreglerna på detta område på sikt kan uppnås.

Prop. 1978/79:90 483

II  § Lagrådet:

Viss osäkerhet råder i förslaget rörande begreppsbildningen kring rätts-hjälpsavgiften. Formellt sett fastställs rällshjälpsavgiften först i rätis-hjälpsärendels slutskede. Redan vid rältshjälpsärendels början har emellertid ett maximibelopp faslsiällis för avgiften. Inbelalning föruisatles ske under ärendels gång.

I och med alt termen rätlshjälpsavgift införs, kan man icke längre bruka den i paragrafen för närvarande använda konstruktionen all vad den rällssökande inbetalar är ett bidrag till de i målet uppkomna kosinaderna. Den föreslagna ordningen bygger på all den rätissökande betalar sin avgifi i förskott och att staten betalar alla kostnader för den lämnade rätishjälpen som det sägs i 9 § första stycket.

Förevarande paragraf bör innehålla den grundläggande bestämmelsen om rättshjälpsavgiflen. Den skall framför allt ange de materiella förutsättningarna för avgiftens fastställande.

En förutsäitning för alt rätlshjälpsavgift skall fastställas är all del i den rättsliga angelägenhei för vilken rättshjälpen beviljals har uppkommil rältshjälpskostnad av den art som anges i 9 S andra stycket eller 10 S tredje siycket. Finns ej sådan kostnad, skall någon rätlshjälpsavgift ej utgå, trots att allmän rättshjälp ålnjulils och atl inbetalning kan ha gjorts på grund av beslul om maximibelopp.

Av paragrafen avses vidare enligi lagrådsremissen skola kunna uiläsas att rättshjälpsavgiften ej får översliga de rällshjälpskoslnader som uppkommil enligt nämnda båda lagrum. Denna grundsats är av den belydelse att den bör komma till tydligt ullryck i lagen.

Reglerna för rältshjälpsavgifiens erläggande finns inie endasl i 12- 15 §§. I dessa anges grunderna för maximibeloppels beräknande, medan 27 och 28 §§ (i lagrådets förslag endast 27 §) innehåller reglerna om själva erläggandet. Om hur avgiften fastslälles finns regler i 29 § (i lagrådets förslag 28 §).

Under angivna förhållanden föreslås atl paragrafens första siycke, under föruisättning att vad lagrådet föreslär angående 30 § beaktas, får följande lydelse:

"Den som beviljals allmän rättshjälp skall eriägga rättshjälpsavgift, om kostnad för rättshjälpen uppstår enligt 9 eller 10 §. Avgiften utgår med summan av dessa kostnader men får icke överstiga maximibeloppet enligi 12-15 §§ utom i fall som avses i 29 §."

Bemyndigandet i andra stycket torde böra avse föreskrifter för beräkning av maximibeloppet men ej för rällshjälpsavgiften. Stycket torde böra ändras i enlighet härmed.

Prop. 1978/79:90 484

12 S Lagrådet:

Enligi försia slyckel i förslugel skall rättshjälpsavgiflen, när den rällssökandes årsinkomst inie översliger tre gånger basbeloppet, uigöra en hundradel av basbeloppel, såvida den inte av särskilda skäl nedsätts eller efterges. 1 paragrafens andra och iredje stycken anges maximibeloppel av den avgifl som får las ul av rättssökande med högre inkomsi.

Som anförts vid 11 § fär rällshjälpsavgiften aldrig översliga summan av de koslnader som avses i 9 och 10 §S. Detta innebär all även del avgifisbe-lopp som anges i 12 § försia stycket måsle uigöra ett maximibelopp. Vid utformningen av denna beslämmelse kan man aniagas ha uigåll från atl det i prakiiken inte kommer i fräga att bevilja rällshjälp, om inte kostnaderna kommer atl överstiga detta belopp. Med de nya besiåmmelserna i 9 a S kommer emellertid saken i ett nyll läge. 1 lagrådsremissen förutsätts atl allmän rättshjälp kan komma all beviljas även den för vilken endast kommer all uppslå sädana kostnader som avses i 9 a S. I detta fall uppkommer inte någon kosinad som föranleder alt den rättssökande skall betala rättshjälps-avgift.

Efiersom i vissa fall rällshjälpsavgifi alllså ej kommer att slutligen fastställas, bör i detta stycke inie anges räilshjälpsavgiftens storlek ulan endast maximibeloppels. Härav följer atl den i andra meningen angivna nedsättningen och eftergiften av avgiften i slället måste avse nedsättning av maximibeloppet. Hinder bör av naturliga skäl ej möta mot att detta belopp nedsättes lill noll.

Lagrådel förordar därför all framför ordel "rättshjälpsavgiflen" i första slyckel försia meningen insattes orden "maximibeloppel för" och all andra meningen får följande lydelse: "Maximibeloppel får nedsättas om särskilda skäl föreligger." I iredje slyckel bör uttrycket "lägsia rältshjälpsavgifl" ändras lill "lägsta maximibelopp".

15 §

Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Maximibeloppel för rättshjälpsavgiften fastställs enligt 19 § första slyckel i del remitterade förslaget i samband med att allmän rättshjälp beviljas. Det sålunda fastställda maximibeloppet ligger sedan till grund för det eller de beslul om fastställande av rätlshjälpsavgift som skall meddelas enligt förslagels 29 §. Maximibeloppel kan emellertid jämkas underde förutsättningar som anges i förevarande paragraf. Beslut om sädan jämkning kan meddelas såväl i samband med faslslällande av rätlshjälpsavgift som vid andra tillfällen. Regeln i 19 § om fastställande av maximibelopp synes böra överflyttas till denna paragraf som ett försia stycke. Paragrafen kommer då all ge föreskrifter om beslutsfallande beiräffande maximibelopp för

Prop. 1978/79:90 485

rätlshjälpsavgift såväl i samband med att rättshjälp beviljas som senare under rältshjälpsärendels gång.

Frågan om vem som skall beslula om jämkning av maximibelopp synes ej böra upptas innan del ännu angivits vem som fattar del ursprungliga beslutet om maximibeloppet. Reglerna i del i remissen föreslagna andra slyckel torde kunna överflyttas lill 17 och 18 §§, lill vilka vi hänvisar.

Enligt paragrafens tredje siycke skall fråga om jämkning las upp bara om särskild anledning därtill framkommil. En sådan anledning kan vara all den rällssökande själv begär jämkning. Jämkningsfrågan skall emellertid också kunna aktualiseras självmant av behörig myndighet.

1 specialmotiveringen upplyses atl jämkningsmöjlighelen hiltills i praktiken har utnyttjats sällan. Della torde i viss mån kunna sammanhänga med atl rältshjälpsnämnden i regel inte får någon kännedom om hur den rätissökandes ekonomiska förhållanden utvecklas efter del alt rällshjälp har beviljats. I delta hänseende befinner sig domstol eller annan myndighei där den rällsliga angelägenhelen prövas ofta i ell hell annat läge. 1 många fall, såsom i mål om underhållsbidrag eller skadestånd, kan där förebringas omfattande utredning om parlens ekonomiska förhållanden. Framgår det av sådan utredning alt den rättssökandes ekonomiska situation har förbättrats i väsentlig män sedan rällshjälp beviljats, torde detta fä anses utgöra en anledning för myndigheten all la upp jämkningsfrågan. Däremoi följer av det föreslagna iredje stycket alt myndigheten inte är skyldig atl företa någon särskild undersökning för att utröna om del finns anledning lill jämkning av maximibeloppel.

Av motiven till den gällande bestämmelsen framgår atl en anledning till jämkning kan vara atl den rällssökande genom utgången av det ärende där rättshjälp beviljals har tillförts tillgång av belydelse (prop. 1972:4 s. 323). Jämkning pä denna grund kan emellertid, såsom också påpekas, inie komma i fråga förtän avgörandel i saken har vunnil laga kraft. När behörigheten all besluta om jämkning överförs från rätlshjälpsnämnd lill domsiol eller annan myndighet som handlägger den rällsliga angelägenhelen, minskar därför möjligheten all la hänsyn till sädan jämkningsanledning.

Petrén:

Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöier föreslagil under denna paragraf ulom vad till viss del gäller anhängiggörandet av fräga om jämkning.

Fastställande av maximibeloppet utgör ett viktigt led i förfarandet i rätlshjälpsärendet. Den myndighet som fastställer rällshjälpsavgiften är nämligen, när den beslutar därom, bunden av del förut fastställda maximibeloppet. Vill den frångå detta belopp, måsle den försl initiera ett ärende om jämkning av maximibeloppet.

Enligt min mening bör anhängiggörande av ärende om jämkning ankomma i första hand på den som erhållil rätishjälpen eller på den företrädare

Prop. 1978/79:90 486

för del allmänna iniressei, varom lagrådet framlägger förslag under 49 a S. Bada bör ha en lagsiadgad rätl all ulan särskild begränsning väcka lalan med yrkande om jämkning av faslstiilll maximibelopp. Jag föreslår därför ell tillägg härom lill förslagels iredje siycke. Den behöriga myndigheien bör dessutom ha en möjlighet alt självmani upplaga fråga om jämkning, men blott om särskild uniedning därtill föreligger. Det kan t.ex. ha blivit känt för myndigheien ail rättshjälpstagarens ekonomiska ställning avsevärt förändrats jämfört med förhållandena då allmän rättshjälp beviljades honom.

Om den rällsliga angelägenheten är anhängig vid domstol, blir jämk-ningsärendel handlagt i del mål eller ärende, vartill angelägenhelen givil upphov, och i det förtärande som gäller för detla mål eller ärende. Handhas jämkningsärendel av rällshjälpsnämnd uppkommer ell självsiändigi förvallningsärende, pä vilkel förvaltningslagen är att tillämpa. Olika regelsystem blir sålunda tillämpliga i olika jämkningsfall. Reglerna i 14-20 §§ förvallningslagen kommer all iakllagas i de fall dä förvallningslagen är lill-lämplig och garanlerar bl.a. att rättshjälpsmottagaren blir hörd i jämkningsärendet, innan t.ex. ett högre maximibelopp fastställes. Rättssäkerheten bör icke vara mindre då jämkningsfrågan handlägges 1. ex. av allmän domstol enligt RB inom ramen för ett annat mål eller ärende.

Tredje stycket bör enligt min mening erhålla följande lydelse:

"Fråga om jämkning upptages pä yrkande av den som beviljats allmän rättshjälp ellerav allmänna ombudel. Myndighei, som är behörig all beslula om jämkning, får självmani upplaga fråga härom, om särskild anledning därtill framkommit."

Beiräffande paragrafens försia stycke får jag hänvisa lill vad jag anför vid 27-30 SS.

16 §
Lagrådet:

1 motiven till paragrafen sägs alt advokal och biträdande jurist icke har någon skyldighet all bevilja allmän rättshjälp, även om sökanden är berättigad därtill. Det sagda har otvivelakligl giltighet med avseende på enskilt verksam advokat eller bilrädande jurisl pä enskild advokalbyrå.

Allmän advokalbyrå har enligt 3 § instruktionen (1973:249) för de allmänna advokatbyråerna att lämna rällshjälp enligt rällshjälpslagen. Härav följer att byrån skall se lill atl rätissökande som är berättigad lill allmän rällshjälp och som är i behov av bilräde får den hjälp han behöver. Häri ligger all advokal och biträdande jurist på allmän advokalbyrå har skyldighei att i sådana fall i regel bevilja rättshjälp.

17 §
Lagrådel:

1 enlighet med vad som har anförts vid 15 § bör del i lagrådsremissen fö-

Prop. 1978/79:90 487

reslagna stadgandel i undra slyckel nämnda paragraf rörande frågan när domsiol beslutar om jämkning av maximibeloppel för rätlshjälpsavgift överflyttas till förevarande paragraf Vidare bör, om den föreslagna utformningen av 5 b S godias, uttrycket "allmän domsiol" i paragrafen ändras lill "domsiol". På grund härav föreslås all paragrafen ges följande lydelse: "Är rälislig angelägenhei anhängig vid domsiol, prövas fråga om beviljande av allmän rällshjälp av domsiolen. Likaså beslutar domstol, där angelägenhelen är anhängig, om jämkning av maximibeloppet för rällshjälpsavgiften."

18        §
Lagrådel:

Frågan om jämkning av maximibelopp för rättshjälpsavgift enligt 15 § skall, ulom i fall som anges i 17 § enligt lagrådets förslag, alltid prövas av rältshjälpsnämnden. Bestämmelse härom föreslås skola intas i denna paragraf. Den kan lämpligen erhålla följande lydelse:

"Har allmän rättshjälp icke beviljats enligt 16 § och är den rättsliga angelägenhelen ej anhängig vid domsiol, prövas fråga om beviljande av allmän rällshjälp av rätlshjälpsnämnden. Denna beslutar också, därest angelägenhelen ej är anhängig vid domsiol, om jämkning av maximibeloppel för rättshjälpsavgiflen."

19        §
Lagrådel:

Om, såsom lagrådel föreslagil vid 15 §, försia siycket i denna paragraf i lagrådsremissens lydelse överföres dit, kommer paragrafen att uteslutande behandla förutsättningarna för förordnande av biträde. Därvid gäller att, om allmän rättshjälp beviljas av advokat eller biträdande jurist enligt 16 §, den som beviljal rättshjälpen själv automatiskt blir biträde. Ansöker någon om aUmän rällshjälp vid domsiol eller hos rältshjälpsnämnd, torde den rättssökande ofta redan i ansökan om rättshjälpen begära förordnande av biträde. I dessa fall kommer biträdesfrågan upp redan i anslutning lill beviljandel. De allmänna fömlsältningarna för all biträde skall förordnas framgår av paragrafens andra siycke i del remitterade förslaget.

Lagrådel föreslår alt första stycket i paragrafen erhåller följande lydelse:

"Beviljas allmän rättshjälp enligt 16 §, blir den som beslutat härom biträde lill den rätissökande, 1 annat fall får biträde förordnas på sökandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd kan behörigen tillvarataga sin rätt."

Såväl 19 § som 21 § kommer härefter att innehålla endast regler om biträde. De bör därför lämpligen sammanföras. Detta kan ske genom atl 19 § och 20 § får byta plats. 19 § i det remitterade förslaget, som sålunda i lagra-

Prop. 1978/79: 90 488

dels förslag blir 20 S, bör inplaceras under rubriken "Förordnande av bilräde m. m.".

20 S Lagrådet:

Såsom följer av vad som ovan anförts under 19 § bör förevarande paragraf bli 19 S. Rubriken "Rättsverkan av beslut om allmän rättshjälp" bör då utgå.

Paragrafens försia siycke avser att reglera när en kostnad i den rällsliga angelägenhet, för vilken allmän rätishjälpen beviljals, blir en sådan kostnad för rätishjälpen som enligt 9 S första slyckel betalas av staten. Emellertid har stycket närmast utformats som ett upprepande av regeln atl rätlshjälpskostnaden betalas av allmänna medel. Syftet med stycket skulle framgå tydligare, om dess två första meningar får följande lydelse:

"För alt anses som kostnad för allmän rättshjälp enligt 9 § skall kostnaden ha uppkommit efter rättshjälpens beviljande. Som sådan rätlshjälpskostnad anses dock även biträdesersätlning som belöper på tid före beviljandet men efter det att ansökan om rättshjälp kommii in till den myndighet som har alt besluta om rättshjälpen."

Om det kan antas att kostnaderna för en rättslig angelägenhet inte kommer att överstiga maximibeloppet för den rällssökandes koslnadsbidrag, finns för närvarande möjlighel atl utnyttja institutet allmän rättshjälp utan beslut av rätlshjälpsnämnd. Visar sig kostnaderna sedermera bli högre än beräknat, kan den rällssökande ansöka om allmän rättshjälp hos rätlshjälpsnämnden. Om ansökningen beviljas kommer han i samma läge som om sådant beslut hade meddelats från början. Han får sålunda räkna sig till godo som kostnadsbidrag vad han har betalat till bilrädet, och bilrädesersällningen behandlas i sin helhet som en rätlshjälpskostnad. Den rällssökande kan med andra ord riskfritt dröja med att ansöka om rällshjälp hos rätlshjälpsnämnden till dess kostnaderna når upp till maximibeloppet.

Enligt förslaget blir situationen en annan. Reglerna om allmän rättshjälp utan beslut av rätlshjälpsnämnd avskaffas, och för att biträdesersätlning för lid före ansökningen om rällshjälp skall behandlas som en rällshjälps-kosinad krävs i princip bland annat alt ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål. Om inte delta villkor är uppfyUt kommer allt arbete som bilrädet har utfört före ansökningen atl falla utom ramen för rälishjälpen, och den rällssökande går då misle om möjlighelen alt räkna sig till godo som betalning på rättshjälpsavgift vad han har eriagt till biträdet för delta arbele. Undantag föreslås skola gälla för det fall att synnerliga skäl föreligger. I denna avfattning ger regeln dock icke tillräckligt ulrymme för alt bevilja allmän rällshjälp med retroaktiv verkan, om den rättssökande från början har avstått från atl begära rättshjälp, därför att han på goda gmnder har bedömt det som osannolikt alt kosinaderna skulle komma alt överskri-

Prop. 1978/79: 90 489

da maximibeloppel för rällshjälpsavgiften. Lagrådel föreslår därför all. i
siällei för sisla meningen i stycket, till tredje meningen fogas följande:
"'------ eller om eljesl särskilda skäl föreligger."

21        S

Lagrådet:

Under hänvisning lill vad som har anförts vid 5 b § föreslås all uliryckel "allmän domsiol" i fjärde siycket ändras till "domstol".

22        §
Lagrådet:

Under hänvisning lill vad som har anförts vid 5 b § föresläs atl uttrycket "allmän domstol" i tredje styckets försia mening ändras til) "domstol".

Den ifrågavarande meningen torde vara så all förstå atl, då där talas om ersättning lill biträde, därmed avses ersättningen för all biträdets medverkan avseende den rättsliga angelägenheten i vad denna prövas av domstolen, oavsett vid vilken lidpunki bilrädel utfört sitt arbete eller haft ulläggen. Avgränsningen i 18 kap. 8 § RB torde få bli vägledande även då RB ej är tillämplig på målet eller ärendet vad gäller kostnadema, som är fallel t. ex. i mäl vid förvaltningsdomstol. Dock måste de i 19 § första stycket (lagrådels förslag) uppslällda tidgränsema givetvis beakias.

Någon uppdelning av beslutanderätten mellan domstolen och rättshjälpsnämnden avseende olika delar av bilrädesersällningen skall normalt ej förekomma. Däremot kan en sådan uppdelning bli nödvändig därest biträdet utfört arbete sedan målet slutförts. I sådani fall ankommer det på rättshjälpsnämnden atl besluta om biträdets ersättning i denna del.

24 och 25 §§ Lagrådet:

Beiräffande behovet av samordning av reglerna i 24 och 25 §§ om bevisning och utredning får lagrådet hänvisa lill vad som anförts vid 9 §. Förslaget lorde komma att ge part vid förvaltningsdomstol en mera gynnad ställning än part vid allmän domstol då det gäller anskaffande av uiredning i ett anhängigt mål.

Under hänvisning till vad som anförts vid 5 b § föreslår lagrådet atl 25 § andra stycket andra meningen ges följande lydelse: "Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol faslställes ersättningen av domstolen."

27 - 30 §§ Lagrådet:

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om betalning av rättshjälpsavgift, om fastställande av sådan avgift samt om avräkning med den rätts-

Prop. 1978/79:90 490

sökande och med bilräde. Reglerna skulle enligi lagrådets mening vinna i överskädlighel om vissa omdisponeringar gjordes. Sålunda bör i en paragraf samlas föreskrifierna om belalning av rätlshjälpsavgift, vilka i del remitterade förslaget upptas i 27 S försia och iredje slyckena saml 28 S. Härefter kan lämpligen följa en paragraf som ger regler om när och av vem rältshjälpsavgifl skall fastställas (jfr 29 § i del remitterade förslaget). I anslutning härtill kan intas den regel i förslagels 30 § som ger möjlighel all under vissa förutsättningar fastställa rällshjälpsavgiften till ett högre belopp än maximibeloppet. Härefter bör samlas de regler om avräkning med den rällssökande och biträde som bör ges i lag. Sädana regler finns i det remiiierade förslagei i 27 S andra slyckel, 28 a § och 29 §.

Martenius. Sven Nyman och Knutsson:

Lagen innehåller inte några regler om vid vilken tidpunkt rätlshjälpsavgift skall belalas. Tydligt är emellertid att inbetalningsskyldighet skall kunna inträda innan rällshjälpsavgiften fastställs, vilket ju sker först när ärendet har slutförts, antingen hell eller i viss instans. Fömtsättningar härför skapas genom alt maximibeloppel för avgiften fastställs redan i samband med alt rällshjälp beviljas. För de domslolar på vilka RB:s regler är lill-lämpliga kommer beslul om maximibelopp alt gälla omedelbart, utan hinder av alt de inte har vunnil laga krafl, på grund av de uttryckliga regler härom som föreslås intagna i 17 kap, 14 § och 30 kap, 12 S RB. Motsvarande får aniagas gälla beslul av förvallningsdomstol och förvaltningsmyndighet. Betalas inie rällshjälpsavgifi kan rättshjälpen upphöra enligt 34 § första slyckel I.

1 normalfallet, då den rättssökande har bilräde, skall avgift erläggas till biträdel. Det ankommer då på denne atl avkräva den rällssökande avgifl, vilket kan ske med hela beloppet på en gång eller i delposter. Om del inte finns biträde skall avgifl erläggas lill statsverket, och det blir då vederbörande myndighets sak alt framställa kravet. Denna typ av ärenden torde ofta vara av sådan art atl beviljandel av rättshjälp och fastställandet av avgiften kan ske i ett sammanhang. Om så inte är fallet torde myndigheien få göra en preliminär bedömning av om kosinaderna för rättshjälpen enligt 9 och 10 §§ kan beräknas uppgå till eller översliga maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Om dessa kostnader kan förväntas bli lägre än maximibeloppet - vilket kan vara fallet om syftei med begäran om rättshjälp i försia hand är att vinna befrielse från avgifter enligt 9 a S - finns det inte anledning atl fordra atl den rättssökande betalar hela maximibeloppel. Eventuellt behövliga föreskrifter härom kan meddelas i förordning.

Vid Ullkomsten av rättshjälpslagen fäste lagrådet uppmärksamheten vid de olägenheter som kunde vara förknippade med avsaknaden av en möjlighel alt ge anstånd med betalning av koslnadsbidrag (prop. 1972:4 s. 403-404). Lagrådel föreslog inte då någon ändring i regleringen men ansåg det angeläget att frågan följdes med uppmärksamhei. Erfarenheterna hit-

Prop. 1978/79:90 491

tills lorde inie ge vid handen alt svårigheter har uppstått i prakiiken. Den hiuillsvarande ordningen synes därför allljäml kunna godias, men del finns fortfarande anledning all ha uppmärksamhelen riktad på saken.

Petrén:

Rättshjälpsavgiflen skall i princip erläggas i förskott med ledning av det vid rättshjälpens beviljande faslslällda och ev. senare jämkade maximibeloppet. Avgiftens belopp fastslälles i ell senare skede, vanligen då bilrädel begär ersättning sedan den rättsliga angelägenhelen slutbehandlats. Avgiften kan i nulägel variera normall mellan lägsl några kronor och högsl 9040 kronor. Beslul om maximibelopp anses gälla som rättsgrund för belalningsskyldighel utan hinder av atl besluiel ej vunnil laga krafl. Uttrycklig regel därom föreslås inlagen i RB beiräffande beslul som fattas av de domslolar på vilka RB:s regler är alt tillämpa. För förvaltningsdomstolarna kommer visseriigen sädana regler all saknas, men belalningsskyldighel fömlsäiis likväl komma all gälla beträffande deras beslut. Detsamma är fallet med beslul om maximibelopp av rällshjälpsnämnd och annan förvaliningsmyndighel saml även av advokaler och biträdande jurisler.

1 27 och 28 §§ i del remitterade förslaget anges ej någon tidpunkt när den som beviljals rällshjälp skall inbelala avgiften. Av vad nyss sagls följer emellertid atl den som erhållil allmän rättshjälp blir skyldig all pä anfordran inbetala hela maximibeloppet vid äventyr av atl vid underiålenhet rälishjälpen enligt 34 § kommer att upphöra. Avfattningen av 27 § försia slyckel enligi remissens förslag anlyder dock all avgiften, när den skall erläggas lill biträde, kan betalas successivt i posler intill dess maximibeloppel nåtts. Någon möjlighel till delbetalningar syns av ordvalet i lagen atl döma icke finnas, när avgiften skall inbetalas lill statsverket.

Uppenbart är att regler av denna art lätt kan leda till obilligheler. Den för vilken ell högt maximibelopp blivit fastställt för rällshjälpsavgiften och som inte har biträde och därför kan åläggas atl omedelbarl inbetala hela maximibeloppet till staten kan råka i svårigheter. Om i ett sådant fall den rättsliga angelägenhelen kan beräknas föranleda relalivi obetydliga rällshjälpskoslnader och den slutliga rättshjälpsavgiflen därför blir låg, ler del sig icke rimligt alt den rätissökande skall förskottsvis inbetala flera lusen kronor. Resultatet kan förmodas bli att den rätissökande nödgas avstå från att utnyttja den allmänna rätishjälpen. Han går då hellre misle om den avgiftsbefrielse enligt 9 a §, vartill han kan vara berättigad, än han ligger ute med kanske tusentals kronor i förskottsinbetalning till statsverket på en avgifl som kanske småningom fastslälles lill noll.

Redan vid rällshjälpslagens antagande 1972 riktade lagrådel (prop. 1972:4 s. 403-404) uppmärksamhelen på dessa frågor utan att föreslå nägon ändring av reglerna. De hittillsvarande erfarenheterna pekar icke på alt större olägenheier uppslån i praktiken. Orsaken härtiU torde väsentligen vara att allmän rättshjälp hittills framför allt ålnjulils av personer, för vilka

Prop. 1978/79:90 492

ell relalivi lägl maximibelopp blivit faslsiälll. Då lagstiftarens mening mäste vara atl även personer med maximibelopp pä åtskilliga tusentals kronor skall kunna i prakiiken bli delaktiga av den allmänna rättshjälpens förmåner, måsle del finnas ell lagfäsl belalningssysiem som möjliggör della.

Del måste betecknas som mindre tillfredsställande all del beiräffande en ofTentligrätlslig avgift, som skall eriäggas i förskott med belopp i storieksordningen upp till 9 000 kronor, icke finns några i lag klarl angivna regler om betalningssättet. Trots all man i prakiiken under ell inledningsskede har kunnat reda sig utan preciserade regler på förevarande punkt, kan icke, då lagstiftningen nu på ett genomgripande sätl reformeras, hittillsvarande problemlöshel tas till intäkt för att frågan kan fortsatt lämnas helt oreglerad. Det föreligger betydande risk för obillighet i tillämpningen, efterhand som nya grupper gör anspråk på de förmåner lagen erbjuder.

Det remitterade underlaget erbjuder icke tillräckligt material för framläggande av slutgiltiga förslag i frågan. En möjlig lösning vore att i samband med all maximibeloppet fastställs också en preliminär rältshjälpsavgifl fastställs med angivande av hur avgiften skall erläggas. Väljes en sådan lösning, skulle 15 § (lagrådets förslag) kunna inledas med tvä stycken och 27 § (lagrådels förslag) förses med ett nytt andra stycke. Ett sådani aliernativ skulle kunna få följande lydelse.

15 § försia och andra styckena (molsvarande 15 § första stycket i lagrådets förslag): "1 samband med att allmän rättshjälp beviljas fastslälles del för sökanden gällande maximibeloppel och den preliminära rällshjälpsavgiften. Därvid får även anges hur avgiften skall erläggas.

Preliminär rättshjälpsavgift utgår med maximibeloppet. Om rällshjälpskoslnadema i den rättsliga angelägenhelen kan antagas uppenbarligen icke komma atl uppgå till maximibeloppel, utgår den preliminära rättshjälpsavgiflen med del lägre belopp som kan beräknas lämna full läckning för väntade räitshjälpskostnader. Om maximibeloppet jämkas, får den preliminära rällshjälpsavgiften också ändras."

27 § andra stycket (lagrådets förslag): "Om annat icke angivits vid den preliminära rältshjälpsavgifiens faslslällande erlägges denna senast två veckor efter del att allmän rättshjälp beviljals eller maximibeloppel jämkats. Överstiger avgiften tjugofem procent av basbeloppet kan betalningsmottagaren beiräffande del av avgiften besiämma senare betalningstermin."

Införandet av begreppet preliminär rätlshjälpsavgift som mått på vad rällssökanden har atl erlägga i förskott, skulle komplicera lagstiftningen och erfordrar jämkningar på åtskilliga andra punkler i lagförslaget, bl. a. i 27 § (lagrådets förslag) och beträffande avräkningsreglerna.

Lagrådel:

För all rällshjälpsavgiften skall kunna faststäUas fordras alt den beslutande myndigheten har en samlad bild av kostnaderna för den allmänna

Prop. 1978/79:90 493

rättshjälpen i saken. Vid faslslällandei har man nämligen all utgä från ä ena sidan del för avgiften gällande maximibeloppel och å andra sidan summan av räitshjälpskostnaderna. I denna summa ingår oftast som den stör-sia posten ersätiningen lill biträdet, vart'ör denna måste ha blivit bestämd innan avgiften kan fastställas. Vid avgiftens fastställande kan vidare komma in frågan om denna skall sättas till högre belopp än maximibeloppet jämlikl 30 S i lagrådsremissens förslag. Först sedan rättshjälpsavgiften fastställls kan avräkningen göras.

Alla de nämnda tre momenten, biirädesersättningens bestämmande, rältshjälpsavgifiens fastställande och avräkningen, förs ofta i prakiiken samman. Avräkningen med bilrädet, som uppburit rällshjälpsavgiften i förskoll, kan i. ex. icke göras ulan all man vet hur stor rällshjälpsavgiften blivii. Vanligen utlöser ell krav på ersältning från biträdel ett regleringsförfarande. Enligi förslagei skall också rällshjälpsavgiften fasislällas i samband med all bilrädesersällningen fasisiälls. Om del inie finns någoi bilräde eller om biträde inte begär ersättning, skall avgiften fasislällas när rälishjälpen upphör eller, i mål eller ärende vid domstol, när domstolen skiljer målel eller ärendei från sig. Vid domstol fastställs rällshjälpsavgiften genom beslut, som meddelas av domstolen enligt därom gällande regler och som kan överklagas under samma förutsättningar som andra beslut. I normalfallet kommer beslutet - liksom beslul om ersältning lill bilräde -all meddelas i samband med avgörandet i själva saken.

Del föreslagna sysiemel innebär, såsom också påpekas i lagrådsremissen, all faslslällande av rältshjälpsavgifl och avräkning kan komma att ske flera gånger i samma rätlshjälpsärende. Ett exempel på en sådan situation är all ell mål vid domsiol förs genom flera inslanser, eit annat att ett domstolsförfarande följs av en utomprocessuell handläggning. En tredje situation, som inte särskilt har uppmärksammats i remissen, är all den rällsliga angelägenhelen försl handläggs vid en förvaltningsmyndighet, som inte fär fatta beslul i rältshjälpsfrågor, och därefter går vidare till förvallningsdomstol. 1 så fall ankommer del på rättshjälpsnämnden att fastställa biträdesersätlning och rältshjälpsavgifl saml göra avräkning såvitt gäller förfarandet i första instans, medan molsvarande ålgärder beträffande besvärsförfaran-del åvilar domstolen. Som ytterligare exempel på en situation dä rältshjälpsavgifl kan komma att fastställas vid mer än ett tillfälle kan nämnas alt del sker byte av bilräde under ärendels gång. I klarhetens intresse bör lämpligen i lagen utsägas all rättshjålpsavgift skall fastställas vid de i lagen angivna tillfällena, även om sådan avgift lidigare har fastställts för den rätissökande.

När rältshjälpsavgifl har fastställts skall också avräkning ske med den rätissökande och med biträdel. Även avräkning kan alltså komma att äga mm vid flera tillfällen under rättshjälpsärendets gång. Avräkningen skall ombesörjas av den myndighet som fastställer rällshjälpsavgiften. Avräkningen är emellertid närmast att betrakta som en verkställighetsåtgärd i lik-

Prop. 1978/79:90 494

hel med utbetalning av ersättning lill viline eller offentiig försvarare, expediering av dom eller beslul, avsändande av underrättelser av skilda slag, ätgärder för delgivning elc. Del synes inte vara påkallat att avräkningen sker genom beslut av domsiolen eller myndigheten som sådan. Bestämmelsen bör formuleras så alt detla framgår.

Närmare anvisningar för hur avräkningen skall genomföras kan meddelas i form av tillämpningsföreskrifter lill lagen. I själva lagen bör emellertid - i enlighet med vad som föreslås i 27 § andra stycket och 28 § i det remitterade förslaget - regleras dels bilrädels ansvar mol statsverket för den rällshjälpsavgifi som den rällssökande har all betala, dels möjligheten att innehålla belopp som vid avräkningen tillgodoförs den rättssökande, om del finns anledning all räkna med alt högre rältshjälpsavgifl skall komma att fasislällas senare i ärendei. Däremot torde det få anses ligga i sakens nalur både all belopp som bilrädet har alt svara för mol statsverket också skall inbetalas dit av biträdet och att belopp som den rällssökande har er-lagt utöver rällshjälpsavgiften skall återbetalas lill denne. De regler som föreslås härom i lagen lorde ulan olägenhel kunna utgå.

Under hänvisning till det nu anförda och lill vad lagrådet har förordat vid 5 b, 15 och 19 §§ föreslås atl 27-30 §§ och rubriken närmasi före 27 § får följande lydelse:

"Belalning och faslslällande av rätlshjälpsavgift, avräkning med den rällssökande och med biträde

27 § Finns bilräde enligt denna lag, erlägges rättshjälpsavgift till biträdet
inlill det enligt 15 § försia siycket fastställda maximibeloppet. Finns ej bi
träde, skall rätlshjälpsavgift erläggas lill statsverket. Har maximibeloppel
höjis sedan rällshjälp beviljals, skall den avgift som kan föranledas av höj
ningen erläggas lill siaisverkel.

28  § I mål eller ärende vid domstol skall domstolen faslställa rälls
hjälpsavgiften i samband med att den fastställer ersältning till bilräde.
Finns ej biträde eller begär bilräde ej ersättning, fastställes rättshjälpsav
giflen när domstolen skiljer mälel eller ärendet från sig eller när rättshjäl
pen upphör. Vad nu sagts gäller även om rätlshjälpsavgift lidigare har fasl
siällis för den rällssökande.

År den rällsliga angelägenhelen ej anhängig vid domstol, skall rältshjälpsnämnden fastställa rällshjälpsavgiften. Därvid skall första stycket äga motsvarande lillämpning.

29 § Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade koslnader för rättshjälpen, får vid fastställande av rällshjälpsavgiften maximibeloppet överskridas efter vad som är skäligt.

30 § När myndighei fastställt rättshjälpsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rätissökande och med biträde.

Från ersättning till bilräde enligi 22 § skall avräknas vad den rättssökande enligt 27 § är skyldig att utge som rätlshjälpsavgift till bilrädet. Under-

Prop. 1978/79:90 495

stiger ersättningen den avgift som skall avräknas, svarar biträdel, om kostnader ulöver bilrädesersällningen uppkommil för rälishjälpen, mol siaisverkel för mellanskillnaden.

Faslställes rättshjälpsavgiften till lägre belopp än del som den rällssökande inbetalat, fär med älerbelalning av mellanskillnaden anslå, om det finns anledning antaga atl högre avgift kommer atl fastställas pä grund av ytterligare koslnader för rättshjälpen."

Pelrén:

Enligt förslaget skall varje domslolsinstans för sig falla beslul i vissa rällshjälpsfrågor. Bortsett från sådana beslut, som kan ingå i måls och ärendes beredning, skall beslulen fallas av domstolen i den sammansättning den skall ha vid avgörande av själva saken. För överinslansernas del innebär dena all beslulen fallas av kollegier på mellan ire och sju kvalificerade domare. Beslulen är vanligen av rutinkaraktär men kräver dock vari och ell älskilligl övervägande och kontrollarbete. Det synes mig föga rationellt all belasta överinstansernas domare med uppgifier av delta slag, som kan komma all sammanlagl kräva icke hell obelydliga arbelsinsalser. Man lorde därför böra överväga om del icke är möjligl alt finna former för all ålminsione i alla rutinfall låta domstolen i mindre kvalificerad sammansättning än den som gäller för själva saken avgöra vissa ärendegrupper enligt rättshjälpslagen.

31 § Lagrådel:

Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b § föreslås all uitrycket "allmän domstol" i första stycket ändras till "domstol".

Godias den av lagrådel föreslagna ändringen i 12 §, bör lydelsen av andra slyckel tredje meningen jämkas, förslagsvis sä atl ordet "maximibelopp" ersätls med "della belopp" och "avgiften" med "maximibeloppet".

Med hänsyn till den innebörd som ordel domsiol enligi lagrådels förslag till avfattning av 5 b S fått bör i iredje stycket sista meningen ordet "domstols" ändras till "allmän domstols".

34 §

Lagrådet:

Godias vad lagrådet har föreslagit beträffande 27 och 28 §§ bör hänvisningen i försia stycket 1 lill 28 § utgå.

Under hänvisning till vad som har anförts vid 5b§ föreslås atl uttrycket "allmän domstol" i fjärde stycket ändras lill "domstol".

Petrén:

I förevarande paragraf finns regler om upphörande av rättshjälp, innan

Prop. 1978/79:90 496

ännu den rällsliga angelägenhei för vilken rälishjälpen beviljats blivit slutbehandlad. I gällande rätl saknas föreskrifi om hur ärenden om upphörande av rättshjälp skall anhängiggöras. I motiven till lagregeln (prop. 1972:4 s. 341) sägs beiräffande del fall all rältshjälpsavgifl icke eriägges alt det får åligga biträdel all anmäla förhållandel lill rättshjälpsnämnden. Meningen enligt det remiiierade förslaget får antas vara alt anmälan i dylika fall i stället skall göras lill vederbörande domsiol då den rällsliga angelägenhelen är anhängig där. Fräga om rättshjälps upphörande synes i princip skola upptas självmant av den behöriga myndigheten när den finner anledning till-lämpa förevarande paragraf.

Denna ordning reser åtskilliga problem. Del måsle för en domstol som är i färd med atl handlägga ell mål le sig vanskligi alt plötsligt frånta part som åtnjuter allmän rättshjälp denna förmån, särskilt om den kan utgå från atl parten då blir nödsakad att av ekonomiska skäl lägga ned sin talan vilken kan vara välgrundad. Enligt gällande ordning ankommer det på rätlshjälpsnämnd alt fatta beslul om upphörande. Den tar icke själv befattning med den rättsliga angelägenhelen i sak och kan lättare besluta i frågor om rättshjälpens upphörande än domstolen. Den senare kan genom dylika beslul äventyra sin opartiska ställning.

Nära till hands ligger att tillägga del allmänna ombudet, som lagrådet föreslår skola införas i rättshjälpsförfarandet, initiativrätt. Ombudet bör anförtros uppgifien alt som part hos behörig myndighei yrka den allmänna rättshjälpens upphörande. Biträde som icke fåll mottaga vederbörlig rätlshjälpsavgift får i sådant fall till ombudet göra anmälan om detla förhållande. Skulle eljest framkomma omständighet som kan leda lill rättshjälpens upphörande, får allmänna ombudet göras uppmärksamt härpå. Del fär sedan ankomma på ombudet atl efter vederbörlig prövning väcka frågan om hjälpens upphörande inför behörigt forum. Om sådan fråga skulle uppkomma i ett besvärsärende om allmän rättshjälp, bör det ankomma på allmänna ombudet alt hos besvärsmyndigheien föra talan i sådant avseende. Föreskrift om denna allmänt ombuds talerätt bör inleda paragrafens nya fjärde stycke.

Upphörandegrunderna är enligt lagförslaget fem. Några av dem avser fall, där den rättshjälpssökande förfaril bedrägligt eller grovt oaktsamt eller lämnal oriktiga uppgifter. Dessa fall synes böra särhållas från fall, i vilka rättshjälpens upphörande förorsakas av förhållanden som ändrats efter det rätishjälpen beviljats. Så har icke skett i lagrådsremissen då - i anslutning till regeln i 49a § andra stycket - vissa ändringar föreslås i förevarande paragrafs tredje stycke. Delta innehåller bestämmelser om den rättsliga verkan av att allmän rällshjälp förklaras skola upphöra.

Huvudregeln i tredje styckels försia mening är att, om rättshjälpen be-slules skola upphöra, den som haft rälishjälpen förklaras skola själv bära koslnadema för denna. Av ordalydelsen fär anses följa att han icke skall åläggas atl i efterhand belala de avgifier eller andra kostnader, för vilka

Prop. 1978/79:90 497

han inlill besluiel om upphörandel ålnjutii avgiftsbefrielse enligt 9a S. i slyckels andra mening föresläs en generell regel av innehåll all, om särskilda skäl föreligger, rättshjälpskoslnaderna eller del av dessa skull betalas av statsverket. Samtliga upphörandefall förs sålunda in under en och samma skälighetsregel. Enligt motiven fömlsäiis dock de nya reglerna skola till-lämpas i överensstämmelse med vad som gäller enligt nuvarande lag som är mera nyanserad. Där stadgas för de fall dä beslutet om upphörande beror på alt rättshjälpsinnehavaren ej betalat sin avgift eller på alt hans intresse av all få saken prövad anses ha försvagais, all räiishjälpsinnehava-rens belalningsskyldighel skall begränsas till maximibeloppet för hans avgift.

Enligt min mening kan erinringar riktas mol all man upphäver den differentiering som enligi vad ovan sägs nu gäller och ersäller den med en allmän skälighelsbedömning. Belalningsskyldighel för redan uppkomna rällshjälpskoslnader bör icke relroaklivi åläggas en rällssökande som dragil på sig dessa i den Iron atl kosinaderna enligi lagen skulle bäras av slalen och som icke lålil något otillbörligt eller nägon vårdslöshet komma sig till last.

Märkas bör vidare all, som förut framhållits, skyldighet atl erlägga rättshjälpsavgift inträder, då allmän rättshjälp beviljals och maximibeloppel för rällshjälpsavgiften därmed faslsiällis, liksom all då också den koslnads-krävande hjälpen omedelbarl ulgår. Några frisler för all olika beslul enligi lagen skall vinna laga krafl avvaklas icke. Belalningar skall göras liksom förmåner ålnjuls fortlöpande under den rällsliga angelägenheiens handläggning, oavsett om de olika besluten tagil ål sig laga kraft.

1 28 § lagrådets förslag finns en uttrycklig regel atl rätlshjälpsavgift skall fasislällas, då bilräde begär ersättning eller, om bilräde ej finns eller bilräde ej begär ersättning, då rätishjälpen upphör. Om rättshjälpen upphör på grund av beslut enligt 34 S, får biträdet antas regelmässigt begära ersättning. Del kan därför förulsällas atl, samtidigt som beslul fallas om rättshjälpens upphörande, slutreglering av denna sker genom beslämmande av ersättning lill bilräde, fastställande av rättshjälpsavgift för den som ditintills älnjuiil allmän rällshjälp och avräkning. Den som kommii i ålnjuiande av rällshjälp eller fåll för lägl maximibelopp faslsiälll på grund av någoi otillböriigl förfarande eller genom all lämna oriklig uppgifi kan räkna med all hans rällshjälpsavgifi, med lillämpning av 29§ (lagrådets förslag), därvid fastslälles till belopp som överstiger maximibeloppet. I grövre fall bör rällshjälpsavgiften kunna fasislällas till så högt belopp all den läcker samtliga rällshjälpskoslnader. I de fall då den som haft rällshjälp ej lålil komma sig något negativi till last bör de kostnader som upplupil intill beslutet om rättshjälpens upphörande behandlas som om rälishjälpen rikligl ålnjulils inlill dagen för upphörandel. Tredje slyckel i förevarande paragraf lorde icke behöva innehålla någon annan regel än den atl i vissa fall rättshjälpsavgiften kan fastställas till belopp upp lill summan av samiliga rällshjälpskoslnader. 32   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 498

Den situationen kan uppkomma att, sedan beslut om upphörande av allmän rättshjälp fattals, beslutet efter besvär ändras i högre instans, sä att allmän rättshjälp åter skall utgå, 1 detta läge torde man få företa en ny avräkning för all återställa förhållandena lill vad de skolat vara, om rällshjälp åtnjutits under hela tiden sedan den försl beviljats för den rättsliga angelägenhet varom är fräga.

Om vad nu anförts vinner beakiande, skulle iredje och fjärde styckena erhålla följande avfattning.

"Beslutas enligt försia slyckel 2 eller 3 om allmän rättshjälps upphörande, får rällshjälpsavgiften fastställas lill belopp inlill summan av samiliga rällshjälpskoslnader.

Fräga om upphörande av allmän rällshjälp upplages på lalan av allmäni ombud. Beslul i sädan fråga meddelas, om den rällsliga angelägenhelen är anhängig vid domstol, av denna och eljesl av rällshjälpsnämnden. Fräga om rättshjälps upphörande får väckas i besvärsärende som avses i 49§; härom beslutar den besvärsmyndighel där ärendei är anhängigl."

36 §
Lagrådel:

Av skäl som anförts vid 6 och 7§§ bör ordet "får" i försia slyckel utgå.

37 §
Lagrådel:

Godias lagrådels förslag atl 19 och 20 §§ skall byta plats bör hänvisningen i förevarande paragraf till 20 § första stycket ändras att avse molsvarande stycke i 19§.

43 § Lagrådet:

I paragrafens iredje siycke enligt förslaget finns en regel om att departementschef förordnar offentligt biträde. För närvarande finns en regel i paragrafens första stycke, enligt vilken deparlemenlschef får göra anmälan lill rättshjälpsnämnd.

Förslaget atl deparlemenlschef skall förordna bilräde bör ses mol bakgmnd av vad som allmänt gäller om enskilt statsråds befogenhet all fatta beslut. Denna fråga har nyligen varil föremål för utredning av konstitutionsutskottet i samband med utskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning vid 1976/77 års riksmöte (KU 1976/77:44 s. 12-15 saml Bil. 5). Utskottet erinrar i sitt betänkande om alt regeringsformen bygger på att regeringsärendena avgörs kollektivt vid regeringssammanträde. Enskilt statsråd har vid utskottets undersökning befunnits utöva beslutanderätt i främst tre slag av ärenden, nämligen ärenden som gäller administrationen inom ett departement, kommittéärenden och vad utskottet kallar externa ärenden.

Prop. 1978/79:90 499

1 dessa ärendegrupper inryms näslan inga avgöranden som kan sägas utgöra beslut rörande utredningen i ett regeringsärende. Bland de s. k. exler-na ärendena avgjorda av slaisråd förekommer dock några fä, vilka avsell beredning eller förberedelse beiräffande en sak, som senare skulle komma under regeringens bedömande.

Lagregler av samma lyp som den nu föreslagna finns i någoi fall. Enligi 40 § utlänningslagen (1954:193) gäller sålunda alt i utlänningsärende som är anhängigt hos regeringen, däresi fräga om förhör uppkommer, del slaisråd som ansvarar för ärenden enligi utlänningslagen eller tjänsteman som statsrådet bestämmer får besluta om förhör. Enligt 9§ lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål gäller atl i nådeärende chefen för jusiitiedepartementel eller den han bemyndigar därtill fär förordna om personundersökning eller anskaffande av läkarintyg. Då inom ramen för den undersökning av siatsrädsbeslul under år 1975 som konsiilulionsuiskotlet gjort något exempel på beslut av statsråd inom de nämnda båda lagrummens till-lämpningsområde ej finns, får del antas all beslul i förekommande fall meddelats av tjänsteman och ej av slalsrådet.

Allmänt gäller om beredningen av regeringsärende, ulöver den allmänna regeln om remissförfarandet i 7 kap. 2 § regeringsformen, vissa bestämmelser i instruktionen (1965: 386) för regeringskansliet. Bl.a. sladgas i I7§ all chefstjänsteman och, efter departementschefens bestämmande, annan tjänsteman har räll all infordra förklaring, upplysning eller yttrande som erfordras för ärendes beredning. Det vore enligt lagrådets mening önskvärl, om man kunde utveckla en enhetlig ordning för beslutanderätten rörande ålgärder för beredning av regeringsärenden. Del ligger därvid närmast till hands att bygga vidare på det nyss citerade stadgandel i 17 § inslmklionen för regeringskansliet och undvika att normalt ta statsråd i anspråk för beslut av denna art. Kompetensen atl besluta om beredningsåtgärd avseende regeringsärende borde kunna tilldelas vederbörande departements chefsijänsiemän eller ev. andra ijänslemän efter deparlemenis-chefens beslämmande. Är del fråga om något principiellt viktigt bered-ningsbeslul bör detta ankomma på regeringen och ej på enskilt statsråd. Konsiiiulionsuiskollel ullalade sig vid 1976/77 års riksmöie i ovannämnda ullålande för principen om kollekiivi besluiande inom regeringen och framhöll all denna princip inie borde urholkas genom alllför vidsiräckta bemyndiganden till enskilt statsråd.

Rättshjälpsfrågorna i ett regeringsärende är uppenbart ej av den art atl det bör ankomma på regeringen att besluta i dem. De är närmast beslut av den typ som avses i 17 § instruktionen för regeringskansliet. Del bör därför läggas på tjänsteman i departement att förordna biträde enligt förevarande

43 § och fatta därmed sammanhängande beslut om ersättning m. m. enligt

44 och 45§§. Utöver de allmänna bestämmelserna härom i lagen bör närmare bestämmelser intagas antingen i verkstäUighetsföreskrifter lill lagen eller i instruktionen för regeringskansliel.

Prop. 1978/79:90 500

Under hänvisning lill det anförda föreslär lagrådel alt, i stället för regeln i förslagels tredje stycke, lill paragrafens andra siyckes andra mening som en ny sista punkl fogas följande: "i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 § 6- 10 och 16 på deparlementstjänsteman som regeringen besiämmer." Förslagei föranleder all ordel "saml" flyttas.

Härefter lorde i paragrafen efter mönster av 39 S andra siycket böra inlagas ell nytt tredje stycke rörande behörighel alt förordna bilräde under tiden närmast efter del all en myndighei skilt målel eller ärendei från sig. Slyckel föresläs fä följande lydelse:

"Har myndigheien skiil målel eller ärendet från sig, äger under liden till dess lalan fullföljts eller liden för fullföljd uigåll andra slyckel motsvarande lillämpning."

Särskild föreskrifi om lill vilkel departemeni en lill regeringen slälld ansökan skall inges bör ej upptagas i lagen. Bestämmelsen därom i femte slyckels försia mening bör därför ulgä.

Under hänvisning till vad lagrådet ovan anfört om beredningen av regeringsärenden, föreslås all till själie slyckel fogas följande mening: "I ärende hos regeringen ankommer vad sålunda sagls på deparlemenlsijänsie-man som regeringen besiämmer."

48       §
Lagrådel:

I försia slyckel lorde orden "ulan beslul av myndighei" böra uigå.

Av 46 och 47 S§ följer all rådgivning kommer all kunna pågå under kortare eller längre tid och att avgiften kommer att variera alltefter tidsåtgången. Beslut om rådgivningsavgiftens storlek kommer därför atl fordras i varje särskilt fall. Lagrådet föreslår med hänsyn härtill, atl andra stycket ges följande lydelse:

"Beslut om rådgivningsavgift jämlikl 47 § försia siycket ankommer på den som meddelat rådgivningen."

49       §
Lagrådet:

Under hänvisning lill vad som har anförts vid 5 b§ föreslår lagrådel all uttrycket "allmän domstols" i paragrafens försia stycke ändras till "domslois".

Paragrafen behandlar överklagbarhelen av beslut i rällshjälpsärende. Beiräffande beslul av domsiol har i försia slyckel valls den lösningen all de för den beslutande domstolen i allmänhet gällande reglerna om överklagande skall gälla också dä lalan föres mot domslolens beslut i rättshjälpsärende. Denna regel leder bl.a. lill att fullföljdsordningen kan komma att skifta från en domsiol till en annan beroende på vilkel regelsystem som skall tillämpas. Som exempel kan lagrådet peka på den olika behandlingen

Prop. 1978/79: 90 501

av hovrälls beslul i rällshjälpsfräga, som uppkommil i ell dil fullföljl mål, I.ex. beslul om ersättning lill bilräde i hovrätten, och molsvarande beslut av kammarrätt. Pä grund av reglerna i .54 kap. RB kan hovrällens ifrågavarande beslul icke komma under Högsta domslolens prövning med mindre prövningstillstånd meddelas, medan reglerna i 35 § förvaltningsprocesslagen leder till fri fullföljd frän kammarrätten lill regeringsrällen beiräffande ell sådani kammarrällsbeslul. Man kan sålunda vänla förhållandevis flera beslul i 1. ex. ersätlningsfrägor från regeringsrällen än från Högsia domstolen. Erfarenhelerna fär utvisa om dylika skiljakligheter beroende på olikheler i de processrältsliga besiåmmelserna kommer alt medföra praktiska olägenheier.

Beslul i rättshjälpsfrägor av rätlshjälpsnämnd eller av annan förvaliningsmyndighel - borisen från de myndigheler som enligt 5 b § är likställda med domstol - blir enligt huvudregeln i andra stycket alla överklagbara med besvärsnämnden som enda fullföljdsinstans.

I slyckels andra mening föreslås en särskild regel av innebörd all lalan mot beslul av deparlemenlschef och departemenlsljänsleman enligi 43 § skall föras hos besvärsnämnden. Vid sisinämnda paragraf har lagrådel uivecklal skälen varför deparlemenlschef ej bör falla beslul om förordnande av offeniligi bilräde m. m. Om vad sålunda anförts beakias kommer beslul om offeniligi bilräde m.m. i vissl fall all fattas av departemenlsljänsleman. Dä denne vid utövande av denna beslutsfunktion lorde böra uppfattas som förvaltningsmyndighet, kommer hans beslut om bilrädesförordnande m.m. att gä in under huvudregeln. Andra meningen i siycket bör därför utgå.

Skulle tanken all statsråd skall fatta beslut vidhållas, bör en annan besvärsväg anordnas. Som framgår av konstitutionsutskottets översikt rörande överklagande av enskilt statsråds beslut (KU 1977/78:35 s. 5-8) förs talan mot enskilt statsråds beslul i adminisiraiiva ärenden, där annal icke särskili föreskrives, hos regeringen. Någoi fall där sialsråds beslul överklagas lill en adminisiraiiv nämnd av lypen rättshjälpens besvärsnämnd är icke förul känt. Det synes slalsrällsligl belänkligl alt införa in-slansordningar av del slag som föreslås i remissen. Om vad lagrådel anförl vid 43 § ej beakias, lorde sialsråds beslul om bilräde böra överklagas hos regeringen.

Fråga blir härefter om överklagbarhelen av beslul av advokal och bilrädande jurisl vid allmän advokalbyrå. Lagrådet har vid 2§ anfört all ul-formningen av beslulsregeln i 16 § leder lill all advokal och bilrädande jurist vid allmän advokalbyrå, när de fattar beslul enligi rällshjälpslagen, är att uppfatta envar som förvaltningsmyndighet. Reglerna i instruktionen (1973:249) för de allmänna advokatbyråerna som begränsar överklagbarhelen av beslul av allmän advokalbyrå till beslut i administrativt ärende, t.ex. angående ijänstetillsälining, kommer dä att sakna belydelse i detla sammanhang. Uppfattas den vid allmän advokalbyrå ansiällde jurislen

Prop. 1978/79:90 502

som myndighei, blir hans beslul överklagbara enligi regeln i förevarande paragrafs andra siycke.

Martenius, Sven Nyman och Knutsson:

Av specialmoliveringen till paragrafen framgår atl del inte är meningen att talan skall fä föras mot beslul i rällshjälpsärende av advokal eller biträdande jurisl. Vi har inte något alt erinra mol en sådan ordning. Med hänsyn till vad lagrådet förut har anförl bör därför i andra slyckel en andra mening införas av följande lydelse: "Mot beslut av advokat eller biträdande jurisl vid allmän advokatbyrå får talan dock ej föras."

Pelrén:

Föredragande statsrådet uttalar sig i den riktningen alt beträffande advokats och bilrädande jurists beslul om beviljande av allmän rättshjälp och om faslslällande av maximibelopp behov av överklagande ej finns. I sak kan nämligen rällelse i dylika beslul sökas hos rällshjälpsnämnden genom ny ansökan om allmän rättshjälp resp. begäran om jämkning av maximibelopp.

I lagstiftningen har man sidoordnat de tre i 16, 17 och 18 §§ angivna sätten för atl bevilja allmän rättshjälp. Det synes därför böra föreligga starka skäl för all göra någon skillnad mellan dessa fall i besvärshänseende. Ingen gmpp av beslut bör undantas från allmänna ombudels laleräll. Vidare bör del vara av iniresse för de rällssökande atl besvärsvägen kunna lägga fasl, vilken praxis med avseende pä beviljande av allmän rällshjälp advokaler och bilrädande jurisler vid allmän advokalbyrå har all som offentiigt anställda iakttaga. Behovet av en besvärsmöjlighet rörande beslul av jurisl vid allmän advokatbyrå rörande rådgivningsavgift enligt 48 § är kanske icke stort, men överklagandemöjlighet bör finnas. Beslut enligt 21 § tredje stycket om substilulion blir, om särskilt undantag ej göres, överklagbara. Någon praklisk belydelse lorde della förhållande knappasl få. Detsamma gäller biträdes beslul om uiredning av mindre omfattning enligt 25 §. Biträdes föranstaltande om uiredning enligt 45 § synes överhuvud ej ha karaktär av beslul enligi rällshjälpslagen.

AUl sammanlagel synes tillräckliga skäl ej föreligga för att göra undantag från huvudregeln om överklagbarhel i paragrafens andra siycke för beslut av advokal och biträdande jurisl vid allmän advokatbyrå.

Det kan ifrågasättas om beslut av enskilt verksam advokal eller biträdande jurisl på enskild advokatbyrå bör behandlas annorledes än beslul av deras offentligt anställda kolleger. Härom kan sägas, att den som vänder sig till enskili verksam jurist torde vara inställd pä alt följa den ordning som gäller inom den privata sektorn, där möjlighel lill administrativ besvärstalan saknas. Ur allmän synpunkt finns ej något slörte behov av alt sälla enskili verksam advokal eller bilrädande jurist vid enskild advokatbyrå under den offentliga kontroll som en möjlighet till överklagande skul-

Prop. 1978/79:90 503

le innebära. Skulle enskild advokal I. ex. faslsiälla för låga maximibelopp, får del allmänna ombudel enligi vad jag föreslagil möjlighel all påkalla jämkning enligi 15 S. Del saknas sålunda tillräcklig anledning all förorda ell tillägg lill paragrafen med regler om överklagande av beslul av enskilt verksamma jurisler. Jag kan alltså i nu förevarande hänseende godlaga paragrafen.

49 a § Lagrådet:

I denna paragraf föreslås all klagorätt skall tillkomma, föruiom enskild pari, domslolsverkel. Klagorällen gäller överklagbara beslul i rältshjälpsfrågor, dvs. beslul fattade av domsiol, rällshjälpsnämnd och annan förvaliningsmyndighel. 1 motiven framhålles angelägenhelen av all alla slag av beslul i rältshjälpsfrågor kan överklagas.

Uppenbart är alt staten har belydande både rent ekonomiska och mera allmänna intressen atl bevaka i rätlshjälpsärenden. Del ärdärför naturligi all företrädare för dessa inlressen får laleräll. Därigenom får man, i enlighet med en annan utvecklingstendens i den offentliga rätten, till stånd ett ivåparlsförhällande i ärenden av denna art.

Del finns redan vissa regler härom. I instruktionen för domstolsverket (1975:506) föreskrivs sålunda alt domstolsverket inom sitt verksamhetsområde har all leda och övervaka rältshjälpsnämndernas tillämpning av rällshjälpslagen och all företräda staten vid lalan mol allmän domsiols beslul om ersättning av allmänna medel till bilräde enligt rättshjälpslagen och till offentlig försvarare. Gällande lag ger sålunda domstolsverket två olika uppgifter. Då det gäller rällshjälpsnämndernas verksamhei, har domstolsverket en direkl övervakningsuppgifl med möjlighel all genom anvisningar och föreskrifier lillse all nämndernas lillämpning av lagen blir lillfredssiällande. Vad belräffar lagens lillämpning vid de allmänna domslolarna har domslolsverkel, främsi som förelrädare för siaiens fiskala inlressen, all föra lalan mol domslois beslul i ersättningsfrågor inom det berörda rätlshjälpsområdel.

Det remitterade lagförslaget innebär härvidlag vissa nyheter. Domstolsverket föreslås som sådant skola få generell besvärsräll både vad avser beslut av domstol och vad avser beslut av rättshjälpsnämnd och andra myndigheter, vilka tillagts räll all beslula i frågor om rättshjälp. Såviti gäller rältshjäipsnämnderna säller de föreslagna reglerna domslolsverkel i en dubbelslällning i förhållande lill dessa nämnder. Dels skall verket som centralmyndighet vara lillsynsmyndighel för nämnderna, dels skall verkei som pari kunna överklaga nämndernas beslul.

All en och samma myndighet är i förhållande till annan myndighei på en gång tillsynsmyndighet och ell slags molpart är ur allmän förvaltningsrätts-

Prop. 1978/79:90 504

lig synpunki en olämplig anordning som bör undvikas. En övervakande myndighei bör ulöva sill inflylande över den underordnade myndigheien genom sin tillsynsverksamhet och icke genom att som part överklaga den underordnade myndighetens beslut lill andra organ. Dä domstolsverket bör bibehålla sin allmänna lillsynsbefogenhel över rättshjälpsområdet, bör del icke som myndighet lilldelas även uppgifien att i egenskap av part överklaga rätlshjälpsbeslul.

När eu centralt ämbetsverk utrustats med besvärsrätt är anledningen härtill i allmänhet alt denna myndighei förelräder en specifikt iniresse. Enligi 48S fjärde slyckel miljöskyddslagen (1969:387) har i.ex. nalurvårds-verket lillagls klagorätt i förhällande lill vissa andra stalsorgan. Är del allmännas iniresse av fiskalisk nalur och eftersträvar man atl ordna förfarandel som ell ivåparisförhållande mellan slalen och den enskilde, är den vanliga lösningen alt ett allmänt ombud inrättas med uppgift atl förelräda stalsinlressel och föra statens lalan. Så förhåller det sig inom skalteprocessen; se I.ex. 39S lagen (1959:92) om förfarandel vid viss konsumtionsbeskaitning.

Inom socialförsäkringen har man nyligen genom nya regler i 20 kap. 12 S lagen (1962:381) om allmän försäkring infört en ordning som kan synas innebära ett frångående av vad nyss sagts. Del allmänna inlresset av all denna lags regler om allmän försäkring m. m. lillämpas likformigt och rättvist skall bevakas av riksförsäkringsverket samtidigt som verket tillerkänts en allmän laleräll. Denna gäller även beiräffande beslul av de allmänna försäkringskassorna, över vilka riksförsäkringsverkel enligi 18 kap. 2 § nämnda lag ulövar lillsyn. Av motiven (se prop. 1977/78:20 s. 55, 65, 80-82, 127- 128 och 136- 137) framgår emellertid alt riksförsäkringsverkets funktion som part skall fullgöras icke av verket i dess vanliga sammansättning utan av hell fristående socialförsäkringsombud, vart och ett med egel ansvarsområde och egen beslutanderätt. De utgör tillsammans en speciell enhel inom verkei. Härigenom införes en allmän ombudsinslilulion på socialförsäkringsområdet, ehuru denna formelll inordnats i riksförsäkringsverkel.

Enligt lagrådels mening bör i förevarande fall inom domslolsverkel in-räitas ell frislående allmänt ombud för rällshjälpsärenden. Rättshjäipsulredningen förde fram denna lanke alternativi (SOU 1977:49 s. 248), vilkel också omnämnes i lagrådsremissen. Det är av betydelse atl i lagen allmänna ombudets fristående ställning markeras genom all klagorällen anges tillkomma ombudel och ej verkei. Domstolsverket bör sålunda bibehålla sin lillsynsuppgifl i vad gäller rällshjälpsnämndema och ha all överblicka hela räiishjälpsomrädei och meddela de cenlrala föreskrifier som kan erfordras, bl.a. faslsiälla generella läxor. Uppgifien all överklaga räitshjälpsbeslul i del särskilda fallet, däribland beslut av rältshjäipsnämnderna, bör däremot enligt lagen ankomma på allmänna ombudel. Organisatoriskt kan allmänna ombudet knytas an till domstolsverket, men på ett så-

Prop. 1978/79: 90 505

dant sätt alt dess fristående ställning i allt som gäller dess ämbetsområde icke äventyras. Ombudet skall självständigt beslula i de mål eller ärenden där ombudel är pari och förelräder slalen.

Vid den enligi 49 § valda lösningen för överklagande av beslut i rättshjälpsärenden kommer någon enhetlig tid för lalan mot beslul i sådana ärenden icke all gälla.

1 fräga om de ärenden i vilka fullföljdstiden räknas från beslulsdagen, synes i åiskilliga fall av läll insedda skäl kunna uppkomma svårigheler för fö-relrädaren för del allmänna all lillvaralaga det allmännas iniresse. Emellertid lorde del vara uppenbarl, all avsiklen icke är all han skall granska alla beslul, ulan all granskningen av prakliska skäl måsle begränsas lill alt avse vissa grupper av ärenden eller slickprovsvis ullagna fall. Vid ell sädanl förfaringssätt lorde sådana organisatoriska anordningar kunna vidtagas all del allmännas klagorätt i här ifrågavarande ärenden likväl blir meningsfylld.

Beiräffande ell myckel slorl anial rällshjälpsärenden kommer all gälla all besvärsliden för del allmänna räknas med utgångspunkt från delgivningsdagen. Det framstår som uppenbart att delgivning med del allmännas förelrädare av prakliska skäl inte kan äga rum annal än undanlagsvis. Del fär aniagas all företrädaren enligt verkställigheisföreskrifter får kännedom om beslul som har prejudikatintresse eller som av annan anledning bedömes såsom särskilt angelägna atl granska. AUa beslut av här ifrågavarande slag av vilka han icke fått del kommer all sakna laga krafl i förhållande lill del allmänna. Åven om detta icke lorde innebära alt sådana beslut ej kan verkställas, framstår det likväl från rättssäkerhetssynpunkt som i hög grad olillfredsslällande all det allmänna skulle ha en formell möjlighet alt anhängiggöra besvärstalan efter lång lid. Lagrådet vill därför föreslå att i paragrafen upptas en bestämmelse av innebörd, att det allmänna i dessa fall får föra lalan mol beslul i fråga om rällshjälp senasi inom viss tid, förslagsvis inom tvä månader från beslulsdagen.

Del allmännas laleräll är icke bloll motiverad av fiskala inlressen ulan syfiar även lill all främja en enhetlig praxis och likformighet inom hela räiishjälpsomrädei. Del allmännas förelrädare bör därför vid ulförande av sin lalan icke vara bunden av den i 11 § förvallningslagen och 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen upptagna regeln - eller dess motsvarighet pä andra häll - om att part får föra talan bloll om besluiel gått honom emot. I förevarande paragraf bör med hänsyn härtill anges alt del allmännas företrädare får föra talan även till den rättssökandes förmån.

Då rätismedlel beiräffande vissa avgöranden i rällshjälpsfrågor kan vara vad eller revision, bör ordel "besvär" i försia slyckel ersättas med uttrycket "lalan".

Vinner vad lagrådet här anfört beakiande föreslås alt förevarande paragrafs första siycke utformas på följande sätt:

"Talan mot beslut i fråga om rällshjälp får föras, fömtom av enskild

Prop. 1978/79:90 506

part, av allmänt ombud. Räknas besvärslid från dagen för delgivning med part fär ombudet likväl ej väcka besvärslalan senare än tvä månader från dagen för beslutet. Ombudel får föra talan även lill förmån för enskild part."

Pelrén:

Det förhällandet all för rätlshjälpsärendena ej kommer all finnas ell en-heiligi förfarande komplicerar läget för allmänna ombudel. Denne har alt som part gå in i förfaranden av mycket varierande nalur och där föra del allmännas talan. I vissa fall har del beslul han vill överklaga faltals i ett fristående ärende om rättshjälp, som då vanligen följt förvaltningslagens regler, någon gång förvaltningsprocesslagens. Oftare torde inträffa alt del överklagbara räilshjälpsbeslulel fatlats såsom beslut under rättegången eller under förfarandet i mäl eller ärende, som följer ell vari sina processuella regler, i allmänhei ulformade med hänsyn lill de i målel eller ärendet aktivt verkande parternas behov. Allmänna ombudel skall sålunda, slalione-ral i Jönköping, flexibell anpassa sig lill alla de olika förfarandeordningar varom del kan bli fräga, enligt RB, förvallningslagen, ulsökningslagen, pa-lenllagsliflningen osv. Enligt min mening borde man eftersträva atl i möjligaste mån förenhetliga de regler som allmänna ombudet har all följa i sin verksamhet.

Ett område där relalivi stor mångfald kommer att finnas är den klagotid allmänna ombudet får att iakttaga. Goda skäl kan anföras för atl ha en fasl klagotid för allmänna ombudet i alla slag av rältshjälpsärenden. Om allmänna ombudet får en särskild något längre klagotid aktualiseras frågan om anslulningstalan för molpart som ej klagat inom den för honom gällande frislen. En genomgång av hur allmänna ombudet kan inpassas som part i olika slag av förfaranden vore önskvärd. Innan en sådan gjorts, saknar man underlag för att överblicka vilka lagändringar som kan behövas för all tillgodose detla syfte.

I motiven lill rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 347) nämns några fall då efter överklagande de beslul, som vid avräkningen i ärende om allmän rällshjälp skall ställas mot varandra, i efterhand förändras. Dessa situationer kan antagas bli oftare förekommande då allmänt ombud också får laleräll. Förändring av ersättningsbeslut kan föranleda ny avräkning. Dessa problem kan i den nya ordningen bli svårlösta. Särskilt om på talan av allmänt ombud beslul om beviljande av rättshjälp undanröjs långt i efterhand, kan läget trots regeln i förevarande paragrafs andra stycke bli svårbemästrat. Lagen ger i sin föreslagna form begränsad ledning för rättstillämpningen på dessa punkter.

50 §

Lagrådet:

Under hänvisning till vad som har anförts vid 5 b § föreslås all uliryckel "allmän domsiol" äridras lill "domstol".

Prop. 1978/79:90 507

Övergångsbeslämmelsema Lagrådet:

Om lagrådels förslag lill ändringar i vissa paragrafer godias föranleder delta några jämkningar i andra slyckel i övergångsbestämmelserna. Regeln i slyckels sisla mening bör omfatta även maximibelopp för koslnadsbidrag. På grund härav föreslås all slyckel ges följande formulering:

"Har allmän rällshjälp beviljals eller enligi 16 § börjal lämnas före denna lags ikrafiträdande skall om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna i 16 och 17 §§ är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den 1 juli 1979. För tiden lill uigången av är 1980 gäller detsamma 22 § iredje stycket, 27-30 och 34 §§. Ulöver 17 § i den äldre lydelsen lillämpas 17 § andra meningen i den nya lydelsen. Ulöver 20 § i den nya lydelsen lillämpas fortfarande 20 § andra slyckel i den äldre lydelsen. Ersättning lill medlare fastställs av domstolen. Bestämmelsen i 27 § försia meningen i den nya lydelsen gäller ej i den mån skyldighet all utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt 16 S andra stycket i den äldre lydelsen. Kostnadsbidrag och maximibelopp för sädanl bidrag som har faslsiällis med lillämpning av rällshjälpslagen i dess äldre lydelse skall vid lillämpning av lagen i dess nya lydelse jämställas med rätlshjälpsavgift och maximibelopp för sådan avgifi."

Förslaget tili lag om ändring i rättegångsbalken

31 kap. 1 § Lagrådet:

Om den föreslagna ändringen i 12 S rättshjälpslagen godtas, bör i Iredje Slyckel förevarande paragraf ordet "rällshjälpsavgiften" bytas ut mot "maximibeloppet".

49 kap. 4 § Lagrådet:

Eftersom enligt lagrådels förslag avräkning enligt rättshjälpslagen inte skall ske genom särskilt beslut av rälten Ofr vad som har anförts därom vid 27-30 §§ rällshjälpslagen) bör det här föreslagna tillägget i första stycket 5 ej göras.

I andra stycket föresläs att rätten att överklaga beslut under rättegången i rällshjälpsärende skall göras beroende av missnöjesanmälan. Denna skall, om beslutet meddelas vid förhandling, ske genasl och eljesl inom en vecka från delgivningsdagen. Regeln fär till följd atl allmänna ombudel ej kan ulnyttia sin klagorätt då besluiel meddelas vid förhandling. En lösning kan vara att befria allmänna ombudel från kravel på missnöjesanmälan såsom förulsäiining för klagorätt.

Prop. 1978/79:90 508

52 kap. 1 § och 56 kap. 1 *i Lagrådet:

Lagrådet vill hänvisa till vad lagrådel nyss anförl vid 49 kap. 4 § om missnöjesanmälan av allmänna ombudet.

Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

33 § Lagrådet:

Av 2 § förvaltningsprocesslagen följer atl rällshjälpslagens regler om besvärsräll för allmäni ombud gäller. Den föreslagna erinran härom i denna paragraf bör därför utgå.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

17 § Lagrådet:

Hänvisningen i tredje stycket lill rättshjälpslagen är i och för sig icke erforderlig. Bibehålles den bör i hänvisningen, om vad lagrådet anfört vid 49 a § rättshjälpslagen vinner beaktande, "domstolsverket" ersättas med "allmänt ombud".

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

Prop. 1978/79:90 509

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-12-14

Närvarande: slalsminislern Ullsten, ordförande, och statsråden Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Wikström

Proposition om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) m.m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om ändring i rättegångsbalken,

4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

5. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten,

6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

7. lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd,

8. lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. I),

9. lag om ändring i lagen (1%6:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

10.   lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda.

Föredraganden redogör för lagrådets yllrande och anför.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 augusti 1978.

Prop. 1978/79:90 510

Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Huvudsyftet med lagförslaget är, som jag har framhållit i remissprolokollel, all åstadkomma en enklare och effektivare hantering av frågor om rättshjälp. Lagrådel har också inledningsvis framhållit atl rättshjälpssyslemet otvivelaktigt kommer all bli enklare och effeklivare om den organisationsförändring som innefattas i lagförslaget genomförs. Samtidigt anför dock lagrådel att den blivande lagstiftningen kommer atl bli svårtillgänglig i den meningen alt den innehåller många relativt invecklade bestämmelser. Lagrådel påpekar atl de förhållanden som skall beskrivas delvis är av sä komplicerad natur all enkla framställningar är svåra atl åstadkomma.

En ledamol av lagrådet berör vissa faktorer som gör regleringen komplicerad. Han ifrågasätter om inie lagen på vissa punkter bör kompletteras men konstalerar all lagrådsremissens uppläggning i dessa hänseenden övergångsvis bör kunna godtas tills erfarenheler vunnits av den nya ordningen.

Såsom framgår av lagrådels yllrande visade man vid tillkomsten av gällande rättshjälpslag återhållsamhet när det gällde att i lag reglera olika frågor. Åtskilliga spörsmål bedömdes kunna överlämnas till rättstillämpningen. De hittillsvarande erfarenheterna av lagen — som baseras på bl.a. omkring 400.000 ärenden om allmän rättshjälp — har också visal all denna bedömning i allmänhet varit riklig. Del saknas i stort sett anledning att nu reglera sådana frågor som i del tidigare lagstiftningsärendet lämnades utanför lagen.

En ledamot av lagrådet behandlar redan inledningsvis det förhållandel att termen koslnadsbidrag föreslås ändrad till rättshjälpsavgift. Han gör därvid gällande att ändringen innefattar annal än en terminologisk fråga.

1 denna sak vill jag i detla sammanhang anföra följande. Den som vill göra sin rält gällande i rättegång eller eljesl ådrar sig ofta betydande kostnader för främst biträdesersätlning. Rättshjälpssyslemet innebär att staten träder in och övertar ansvaret för sådana koslnader. Detta sker genom atl staten betalar kostnaderna i den rättsliga angelägenheten. Samtidigt skall den rätissökande efter förmåga bidra till dessa kostnader. Della sker genom aU han lill sitt biträde eller till statsverket betalar koslnadsbidrag. Rättshjälpsutredningen föreslog att ordet koslnadsbidrag skulle ersättas med rättshjälpsavgift, eftersom begreppei kostnadsbidrag inte var entydigt. Förslaget har upptagits i lagrådsremissen. I övrigi har rältshjälpssystemets uppbyggnad i detta hänseende bibehållits. Av remissen framgår också klart att ändringen enbart är av terminologisk nalur. I övergångsbeslämmelsema har därför kunnai föreskrivas att kostnadsbidrag vid tillämpningen av den nya lagen jämställs med rältshjälpsavgifl. Samme ledamot tar också upp frågan om exigibilitelen hos beslut om

Prop. 1978/79:90 511

rältshjälpsavgifl och beslut alt den rätissökande skall belala rättshjälpskostnader i samband med all allmän rättshjälp upphör.

Rättshjälpsulredningens förslag om alt myndighets beslul om skyldighet all erlägga rätlshjälpsavgift får verkställas enligt vad som är föreskrivel om domstols dom har inie lagils upp i lagrådsremissen. Som skäl har anförts an det f.n. inte finns någon regel om exigibililel beiräffande koslnadsbidrag i rällshjälpslagen och all avsaknaden av en sådan regel inie har visal sig utgöra någon påtaglig brist. Även om någon regel om exigibililel inie införs förändras ändå rättsläget genom de nya regler om beslutsbefogenheter som nu föreslås. Av utsökningsrättsliga regler följer all dom och beslul av allmän domstol som innefattar förpliklelse all erlägga rätlshjälpsavgift är verkslällbara. Har rälien faslsiälll rältshjälpsavgifl enligt 28 §, torde avräkningsbesked som har upprättats i samband med rättens avgörande kunna ligga till grund för verkställighet. Även rättens beslul om återbetalningsskyldighel för den rätissökande när rättshjälp upphör är exigibelt. Motsvarande lorde gälla vid övriga lyper av domslolar. Enligt remissförslaget skall beslul av nu angiven art även kunna meddelas av arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor, vilka alla är förvaltningsmyndigheter med uppgifter som slår rättsskipningen nära. Atl beslul av överexekutor skall kunna verkställas är uppenbart (jfr bl.a. 53 § utsökningslagen). När det gäller övriga nu nämnda myndigheter torde även deras beslul i hithörande frågor tillerkännas exigibililel. Beträffande rältshjälpsnämnds och besvärsnämndens beslul av denna art kommer däremoi liksom i dag att gälla att beslulen ej kan läggas till grund för verkställighet.

1 prakiiken lorde frågan om exigibililel sällan bli aktuell. Vid allmän rättshjälp har den rättssökande normalt biträde som stär risken för atl inbetalning sker. Nägot praktiskt behov av exigibilitet finns då ej. Situationer där den rällssökande saknar biträde liksom fall där rättshjälpsavgiften jämkas uppåt eller förordnande meddelas alt rättshjälpen skall upphöra kan liksom nu väntas bli sällsynla. Detsamma gäller de fall då bilräde till statsverket skall inbetala viss del av belopp som eriagts av den rätissökande lill bilrädet.

1 anslutning till de särskilda paragraferna villjag framhålla följande.

2§

Jag har ingen erinran mol lagrådets förslag till ändrad lydelse av paragrafen i syfte atl få en enhetlig innebörd i lagen av uttrycket rättshjälp.

Lagrådet lar vidare upp frågan om den förvaliningsrättsliga ställningen hos advokat och biträdande jurist vid allmän advokalbyrå.

Vid arbetet på gällande rättshjälpslag eftersträvades en delegering av administrativa uppgifter i belydande utsträckning från rättshjälpsnämndema till del bilräde som skulle lämna rättshjälpen (prop. 1972:4 s.

Prop. 1978/79:90 512

239). Enligt rällshjälpslagen fick också advokater och biträdande jurisler viktiga beslutsfunktioner. En sådan funktion är rälien aii meddela rådgivning. Besluias därvid nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiflen, medför della all siaisverkel belasias i molsvarande män av kosinaderna för rådgivningen. Vidare är advokal och bilrädande jurist berälligade all lämna allmän rällshjälp ulan beslul av rällshjälpsnämnd. Därvid skall maximibeloppel för rälishjälpen räknas ul. Särskili bevis om rälishjälpen skall ulfärdas. I bevisel skall maximibeloppel anges. Meddelas sädan allmän rättshjälp kan, som lagrådel anlyder i ansluining lill 20 S, samma läge komma all uppslå som om rällshjälpsnämnden beviljal allmän rällshjälp från början. Redan i dag har alllså advokaler och bilrädande jurisler funklioner som har karaklär av myndigheisuiövning.

De i lagrådsremissen föreslagna nya befogenhelerna för advokal och biträdande jurist vid allmän advokatbyrå alt bevilja allmän rättshjälp syftar inie till nägon ändring i sak i förhållande till vad som f.n. gäller om den förvaltningsrättsliga ställningen för denna kategori. I samband med tillkomsten av nuvarande rätlshjälpslag klargjordes de allmänna advokatbyråernas siällning i skilda hänseenden (prop. 1972:4 s. 280-284). Verksamheien vid dessa byråer skulle sålunda bedrivas på samma säll som advokalverksamhel i övrigi. Besiåmmelserna i förvallningslagen om handläggning av ärende skulle inie vara tillämpliga på advokalverksam-helen. I siällei skulle man på de allmänna advokalbyråema lillämpa samma regler om god advokalsed som de enskilda advokaterna var skyldiga att följa. Advokaterna på de allmänna byråerna skulle stå under advokatsamfundets tillsyn och disciplinära myndighei.

De angivna principerna återspeglas lill viss del i inslmklionen (1973:249) för de allmänna advokatbyråerna. Av denna följer att advokats eller biträdande jurists handläggning av fråga om rättshjälp är undantagen från förvaltningslagens regelsystem. Detta förhållande bör beslå även med den nya ordningen.

Lagrådet har även tagit upp frågan om sekreless vid allmän advokalbyrå. På denna punkl gäller f.n. enligt 26 § första stycket lagen (1937:249) om inskränkningar i rälien att utbekomma allmänna handlingar att handlingar som kommit in till allmän advokatbyrå eller upprättats där angående rättshjälp ål enskild inte får utlämnas lidigare än 70 år efter handlingens datum i vidare mån än handlingens ändamål kräver det eller den som i ärendei anlilal advokatbyrån samtycker lill det. Med hänsyn till advokat-verksamhetens särskilda karaklär av förtroendeuppdrag anser jag all denna regel bör beslå även med de ökade befogenheter som advokater och biträdande jurister får enligt förslaget. Den i sak enhetliga regleringen av sekretessen vid allmän och enskild advokatbyrå bibehålls alllså.

1 förarbetena till nuvarande rätlshjälpslag underströks att intresset av sekretess i ärenden om rättshjälp åt enskilda regelmässigt är sådani att det i prakiiken aldrig kan bli aktuellt all slälla handlingar lill annan myndighels

Prop. 1978/79:90 513

förfogande. Della skulle självfallel inie gälla övriga organ inom rättshjälpsområdet, dvs. rättshjälpsnämnd och centralmyndigheten för rättshjälpen (prop. 1972:4 s. 284 och JuU 1972:12 s. 51). Vad som återgivits nu börgälla även sedan ändringarna i rällshjälpslagen har genomförts. De föreslagna ändringarna i rällshjälpssyslemel kommer emellertid all förändra siluaiionen någoi. Som framgår av remissprolokollel kommer den nya ordningen atl kräva all myndighei för atl kunna besluta om jämkning av maximibeloppel och om rällshjälpsavgifi m.m. har tillgäng till handlingar som tidigare och på annal håll har upprättats angående rätishjälpen. Dessutom har beslutsbefogenheterna på rätlshjälpsområdel spritts ut till ell siörre antal myndigheter.

1 remiss till lagrådel den 7 december 1978 har regeringen föreslagil en ny lagreglering på sekretessområdet. Förslaget innefattar inga principiella avsieg från den ordning somjag nu har berört.

Lagrådet har framhållil del önskvärda i alt del genom offeniligrättsliga krilerier slås fasl vilka enskilda individer som vid varje särskilt lillfälle är bilrädande jurisler på enskilda advokaibyråer. För egen del har jag ingen erinran mol en sådan ordning. Jag biträder lagrädeis förslag all i rällshjälpslagen las in ell bemyndigande för regeringen all meddela regler i della ämne.

4 och 5 a §§

Jag har ingen erinran mol lagrådels förslag alt regeringen skall ulse samtliga ledamöier i rällshjälpsnämnd. Jag vidhåller inte heller min förslag all låla Landstingsförbundet bli förslagsställare beträffande vissa nämnd-ledamöter. Någon nämnvärd regional förankring torde ändå ej vara möjlig all åstadkomma med den nya nämndorganisationen.

Jag kan också biträda förslaget att i ökad ulsiräckning reglera besvärsnämndens siällning i lag. I lagen bör sålunda las in regler om besvärsnämndens namn, antalet ledamöter samt huvuddelen av reglerna om deras kvalifikationer och tillsättande. Närmare föreskrifier om advokalinslaget i nämnden och nomineringen i samband därmed fär meddelas av regeringen. Vidare bör lagen uppta regler om ersättare, beslutförhet och omröstning. I lagen bör också tas in en bestämmelse som gör det möjligl för regeringen atl vid behov förordna om att nämnden skall vara delad i avdelningar.

Besvärsnämndens namn bör vara besvärsnämnden för rätishjälpen. Den bör bestå av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och ytterligare en ledamol bör vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Av övriga ledamöier bör ivå vara advokaler. Beiräffande återstående ledamöier bör gälla atl de är svenska medborgare och myndiga. Ordförande och övriga ledamöter bör förordnas av regeringen på viss lid. För de ledamöier som skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv bör finnas en eller flera personliga ersättare, för vilka bör gälla samma kvalifikationskrav som för de 33   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 90

Prop. 1978/79:90 514

ledamöier de skall ersätta. 1 övrigi bör i lagen ges bemyndigande för regeringen all ulse erforderligl anial ersättare. Dessa ersättare bör således inte vara personliga.

Besvärsnämnden bör vara beslutför med ordföranden och minsl fem andra ledamöter. Vid förfall för ledamot bör — även om ledamoten inte har personlig ersättare — likväl eftersträvas atl i besvärsnämnden ingår ersätlare med samma slags kvalifikationer som ledamoten. Omröstningsreglerna i 5 § andra stycket bör lillämpas vid omröslning i besvärsnämnden.

År besvärsnämnden delad i avdelningar, bör vad som föreskrivs om nämnden äga molsvarande lillämpning på sådan avdelning.

Den föreslagna avvägningen av vad som för besvärsnämndens del bör regleras i lag bör för enhetlighetens skull leda till vissa justeringar av reglerna i 4 § angående rätlshjälpsnämnd. 1 lagen bör sålunda beiräffande advokalinslaget endasl föreskrivas alt av nämndens ledamöter två skall vara advokater. Kravet på bosättning inom nämndens verksamhetsområde synes kunna utgå i fråga om både advokaler och övriga ledamöier. Vad gäller ersättare för ledamöterna i rättshjälpsnämnd bör endast ersättare för ordföranden vara personlig. För ersättare i övrigi bör samma principer gälla som har redovisats beiräffande besvärsnämnden.

I fråga om besvärsnämnden anser jag i övrigi all domstolsverket ulan menliga verkningar för tilltron lill nämndens självständighet bör kunna förse nämnden med föredragande- och kanslipersonal.

5 b. 6 och 7§§ Jag godtar lagrådets förslag.

9§

Som lagrådet framhåller har de av lagrådet angivna reglerna om bevisning och uiredning inte undergått någon egentlig översyn i delta lagstiftningsärende. Detla sammanhänger bl.a. med att det i uppdragei för rällegängsulredningen (1977:06) ingår all uppmärksamma reglerna om bevisning. Inom ramen för della uppdrag är del möjligt alt överväga de synpunkter som lagrådet nu anför.

11 §

De förslag som har lagts fram i lagrådsremissen innefattar inte någon saklig ändring av det nuvarande kostnadsbidragssystemet. Detta system kännetecknas av en strävan all se lill all den rättssökande på förhand kan avgöra vilket belopp han får betala i bidrag till läckande av de samlade kosinaderna för handläggningen av den rättsliga angelägenheten. För atl

Prop. 1978/79:90 515

nå detta syfte har koslnadsbidragssystemet konstruerats som en syslem med maximibelopp. Därigenom färden rällssökande vela vilkel koslnadsbidrag han högst får betala. Överstiger rättshjälpskoslnaderna maximibeloppel, svarar slalen för de överskjutande kosinaderna. Blir å andra sidan rättshjälpskoslnaderna lägre än maximibeloppel, motsvarar koslnadsbidraget dessa kostnader. I samband med atl rättshjälp beviljas fastställs maximibeloppet. När den rättsliga angelägenheten slutförs och samtliga rällshjälpskoslnader är kända bestäms slulligl storleken av kostnadsbidraget. Reglerna är emellertid också så utformade all av den rällssökande kan krävas alt han betalar in kostnadsbidrag inlill det fastställda maximibeloppet redan i början av den rättsliga angelägenhelen. För att ge möjlighel alt korrigera bl.a. en alltför stor inbelalning i inledningen av förfarandet ges regler om avräkning med den rällssökande. 1 gällande rältshjälpslag återfinns under rubriken Kostnadsbidrag i 11 - 15 §§ reglerna om koslnadsbidrag. I 11 § ges en del av innebörden av lermen koslnadsbidrag genom atl där föreskrivs all den rällssökande skall bidra lill kostnaderna för allmän rällshjälp enligt vad som sägs i 12- 15 §§.

Det förhållandel alt lermen koslnadsbidrag ersätts med termen rättshjälpsavgift innebär alllså ingen ändring i systemets konstruktion. Den rällssökande skall fortfarande bidra lill rättshjälpskoslnaderna genom all belala in medel inlill del faslslällda maximibeloppel. Del belopp som belalas in i ärendels början har i lagen benämnts rältshjälpsavgifl och inie maximibelopp. Den senare lermen anger endast den ram inom vilken betalningen sker. Delta kommer till ullryck bl.a. i 15 § enligi vilken maximibeloppel under förfarandets gång kan jämkas, dock ej under vad som redan har betalats i rältshjälpsavgifl. Rättshjälpsavgiflen fastställs visseriigen, såsom lagrådel har anfört, formelll försl i rällshjälpsärendels slulskede. Della är emellertid i praktiken av mindre belydelse till följd av atl belalningen av rältshjälpsavgifl normalt skall ske redan dessförinnan. Del sagda innebär all lermen rältshjälpsavgifl kan sägas la sikte på två olika saker, nämligen dels den avgift som fastställs enligt 29 § (lagrädsremissens förslag), dels den avgifl som dessförinnan är förfallen lill belalning enligt 27 § (lagrådsremissens förslag). I flertalet fall sammanfaller dessa belopp lill storleken. Betalningsskyldigheten enligt 27 § är sanktionerad genom bestämmelser om upphörande av rättshjälpen vid utebliven betalning.

Enligt min mening finns del inte anledning all ändra på del angivna systemet. Det innebär alt jag inte är beredd all godta lagrådets förslag till ändrad lydelse av 11 § första slyckel. Vad lagrådel föreslår synes kunna uppfattas så, alt den som beviljals allmän rättshjälp skall eriägga rällshjälpsavgifi endasl under förulsäiining all rällshjälpskoslnad uppslår och all rätlshjälpsavgift inte ens preliminärt får avkrävas någon med högre belopp än rättshjälpskoslnaderna. Samiidigi fömlsäiis (se lagrådel i ansluining lill 27 §) all rällshjälpsavgifi inlill maximibeloppet skall kunna

Prop. 1978/79:90 516

betalas in i början av handläggningen av rällshjälpsärendel. Lagrådels förslag skulle med en sådan lolkning fä lill effeki alt betalning av rältshjälpsavgifl ofia inie skulle kunna avkrävas den rällssökande efiersom del i ett lidigi skede av förtarandei inie är känl hur siora rättshjälpskoslnaderna blir eller om dessa koslnader uppgår lill maximibeloppel. Regeln om upphörande av allmän rättshjälp på grund av underlåten inbelalning av rällshjälpsavgifi skulle också sättas ur spel i många fall. Jag anser därför all första stycket i paragrafen bör behälla lydelsen enligt lagrådsremissen. Jag godtar lagrådets förslag till ändrad lydelse av 11 § andra stycket.

12 S

Jag har ingen erinran mol de av lagrådel förordade ändringarna i lagiexien.

15 §

Tre ledamöier av lagrådel föreslår viss omredigering av texten i 15, 17, 18 och 19 SS. Mot detla har jag ingen erinran. Jag biiräder också i övrigt vad dessa ledamöier har anfört i anslutning till 15 §. Della innebär attjag i molsvarande mån inte är beredd atl godta det förslag lill ändrad lydelse av paragrafen som den fjärde ledamolen av lagrådel har framförl.

16-18 och 19 SS

Lagrådel har föreslagil ändringar av redaktionell nalur i 17, 18 och 19 SS-Vidare anser lagrådel all 19 och 20 SS bör byla plals. Jag godiar i allt väsentligt dessa ändringsförslag liksom kommentaren till 16 S-

20 §

Lagrådet har föreslagil ändrad lydelse av de tvä försia meningarna i forsla siycket. Förslaget innefattar i sak ingen ändring i förhållande lill gällande rättshjälpslag. Jag finner inte skäl atl på denna punkl följa lagrådets ändringsförslag. Däremot anser jag liksom lagrådet atl rubriken "Rättsverkan av beslut om allmän rättshjälp" kan utgå.

Lagrådet har vidare föreslagil ökade möjligheter atl låta biträdesersättning vara ersättningsgill i den mån den avser tid före ansökan om rättshjälp. Enligt lagrådets förslag bör rätten till ersättning vidgas genom atl kravel på synnerliga skäl (första slyckel sisla meningen i lagrådsremissens förslag) ändras lill särskilda skäl. Härutöver har lagrådel föreslagit viss redaktionell jämkning.

Flera skäl talar enligt min mening emot förslagei om vidgad ersättnings-rätt. Förslagei synes bygga pä det förhållandel all avskaffandet av insti-

Prop. 1978/79:90 517

luiel rällshjälp ulan beslul av rällshjälpsnämnd i vissl fall kan ge försämrade möjligheter all få ersättning för lid före ansökan. Fall där della förhållande har praklisk belydelse lorde emellertid vara myckel sällsynla. Genom möjlighelen för advokaler och biträdande jurisler atl själva bevilja allmän rättshjälp i en stor grupp av mål kommer behovei av regler som ger ulrymme för retroaktiv ersättning atl minska avsevärt. Ett annal skäl äralt del inte bör skapas regler som kan leda lill besvärliga tillämpningsproblem, vilkel lorde bli fallet om man i någon mera avsevärd utsträckning öppnar möjlighel lill relroakliv ersältning utöver den som följer av huvudprincipen. Lagrädsremissens krav på synnerliga skäl bör alltså behållas. Däremot har jag ingen erinran mol lagrädeis ändringsförslag i redaklionelll hänseende.

21, 22 och 25 SS

Dessa paragrafer bör, som lagrådel har föreslagit, ändras som en följd av ändringen i 5 b S. Jag biiräder vad lagrådet har anförl i ansluining lill 22 S.

27-30 SS

När del gäller belalning av rällshjälpsavgifi och anslånd med belalning innefattar lagrådsremissen ingel avsteg från gällande ordning. Denna ordning godtogs ullryckligen av lagrådel och av riksdagen vid del förra lagslifiningsärendeis behandling (JuU 1972:12 s. 38-40), Erfarenhelerna hittills har inte gen vid handen all svårigheter har uppställ i prakiiken, Atl, som en ledamol av lagrådel föreslår, pä delta område införa regler i rättshjälpslagen skulle komplicera lagtexien. Vidare skulle en reglering i delta hänseende vara ägnad att medföra ökad byråkrati ulan att påtagliga vinsler i andra avseenden uppnås. Jag kan därför inte ansluta mig till vad lagråds-ledamoten har föreslagil.

Vad lagrådel i sin helhei har anfört beiräffande faslslällande av avgifl och avräkning m.m. kanjag biträda. Jag kan också godta lagrådets förslag till lydelse av 27-30 §§, som främsi innefattar jämkningar av redaklionell art. Detsamma gäller rubriken närmast före 27 S-

En ledamot av lagrådet har tagil upp fall då en rällshjälpsfräga är aktuell i högre rätl och har ansett atl det bör övervägas att låla domstolen i mindre kvalificerad sammansättning än den som gäller för själva saken avgöra vissa ärendegrupper enligt rällshjälpslagen, Beslulen i dessa frågor är, enligt vad denne ledamot anför, vanligen av mtinkaraktär men kräver dock vari och ett åtskilligt övervägande och kontrollarbete.

Självfallel bör frågor om rällshjälp handläggas på den nivå som är mest ralionell. Den lanke som lagrådsledamoten har framfört är värd all överväga. Spörsmålet har emellertid sådan räckvidd atl saken får las upp i ett senare sammanhang.

Prop. 1978/79:90 518

31 och 34 SS

Jag ansluler mig lill lagrädeis förslag.

1 ansluining lill 34 S har en ledamol av lagrådel föreslagit all frågan om upphörande av allmän rällshjälp skall tas upp på initiativ av en företrädare för del allmänna. Som grund för förslaget har anförts all, om den rättsliga angelägenhelen är anhängig vid domstol och domstolen själv skulle ta upp frågan om upphörande av rällshjälp, delta skulle kunna äventyra domslolens opartiska ställning. Del finns emellertid flera skäl som talar mot en sädan lösning. För alt företrädaren för det allmänna skulle kunna ulöva sin initiativrätt skulle det, som lagrådsledamoten ocksä är inne på, i många fall krävas alt domstolen underrättade företrädaren om alt upphörande av rälishjälpen kunde ifrågasällas. Även en sådan underrällelseskyldighel skulle med lagrådsledamoiens synsäll vara ägnad all äventyra domstolens opartiska ställning. För min del anserjag emellertid atl farhågorna på den här punklen är överdrivna. Förslaget om initiativrätt är också ägnal alt leda lill ökad byråkrati. Jag är därför inte beredd all godta det.

Samme lagrådsledamol föreslår också ändring i reglema om kosinadsansvar när allmän rällshjälp upphör. Lagrådsremissen syfiar i det hänseendet inie lill någon ändring i förhållande lill gällande lag. Hittillsvarande erfarenheler visar inie all del skulle finnas några olägenheier med nuvarande ordning. Jag är därför inie beredd all godia ändringsförslagel.

36 och 37 SS Jag biiräder lagrådets förslag.

43 S

Lagrådel har föreslagit ändrade regler i fråga om beslutsbefogenheten vid rällshjälp genom offeniligi bilräde i ärende hos regeringen.

Som lagrådel har angivii finns i nuvarande författningsreglering exempel på atl åtgärd som avser beredning eller förberedelse i regeringsärende beslutas av statsråd eller tiänsieman som slalsrådel besiämmer. En sådan ordning får enligt min mening anses lämplig även när det gäller frågor om rättshjälp. Enligt nuvarande reglering ankommer det på departementschefen eller tiänstemän som han besiämmer all i ärende hos regeringen göra anmälan om behov av offeniligi bilräde lill rältshjälpsnämnd och atl yttra sig lill nämnden i rällshjälpsfräga. Jag finner ej anledning atl, när det nu införs beslutsuppgifler i fråga om rällshjälp, låta dessa hell och hållet falla uianför depariemenlschefens behörighel. I prakiiken lorde emellertid uppgifterna normalt komma alt delegeras till tiänstemän som departementschefen besiämmer.

Lagrådels förslag om behörighel all förordna bilräde under liden närmast efter det all en myndighei skiil målel eller ärendet från sig kanjag

Prop. 1978/79:90 519

godta. Jag godiar ocksä lagrädeis förslag all regler i denna fråga las in i eil nyii iredje siycke samiidigi som bestämmelsen om förordnande av biträde i regeringsärende fogas till andra siycket som en ny sisla punkl. Liksom lagrådet anserjag all bestämmelsen i femle slyckel om lill vilket departement en ansökan skall inges kan utgå.

48 S

Jag ansluter mig till lagrådets förslag.

49 S

Uttrycket "allmän domstols" bör, som lagrådel anfört, ändras lill "domstols".

För det fall all deparlemenlschef tilläggs beslutsbefogenhet enligt 43 S har lagrådel förordat all del ordnas en annan besvärsväg än den som föresläs i 49 S. Lagrådel framhåller atl något fall där statsråds beslul överklagas lill en administrativ nämnd av typ rättshjälpens besvärsnämnd inte förul år känl. Lagrådet föreslår atl statsråds beslut om biträde överklagas hos regeringen.

För min del anserjag del mindre ändamålsenligt att låla regeringen bli slutinstans i rättshjälpsfrågor. Del är en klar fördel att låta departementschefs beslut — enligt huvudregeln för rältshjälpsfrågor i förvaltningsärenden — överklagas lill besvärsnämnden med dess breda erfarenhel i sädana frågor. Lagrådel har också föreslagit atl beslul av departemenlsljänsleman skall överklagas dil.

Jag anser inie all några beiänkligheier behöver vara förbundna med den nu föreslagna instansordningen. Jag vidhåller sålunda vad som har anförts i lagrådsremissen på denna punkl.

Jag har i remissprolokollel intagii den sländpunklen att det inte finns något behov av alt kunna överklaga beslul av advokal och bilrädande jurist i rältshjälpsärende. Tre av lagrådets ledamöier ansluler sig till denna uppfattning i sak men anser att det behövs en uttrycklig beslämmelse i frågan. Jag delar den uppfattningen.

Anledning saknas all i andra slyckel särskili nämna beslul av departementschef och departementsljänsteman. Sådana beslul ryms redan under första meningen i slyckel.

49 a S

Lagrådet har föreslagil all del aUmännas lalan i rällshjälpsfrågor skall föras av ell allmäni ombud, inräilai som ett frislående organ inom domslolsverkel, och all klagorällen skall anges tillkomma ombudel och ej verkei. Som skäl anför lagrådel all del från allmän förvallningsrällslig

Prop. 1978/79:90 520

synpunki är olämpligt atl domslolsverkel, samiidigi som det har uppgifter som tillsynsorgan, har ansvaret för att föra det allmännas talan i rättshjälpsfrägor. En övervakande myndighet bör, menar lagrådet, utöva sill inflytande över den underordnade myndigheten genom sin tillsynsverksamhet och inte genom alt som part överklaga den underordnade myndighelens beslul till andra organ.

Även jag anser det önskvärl att tillsynsfunktionen sä långt möjligt hålls åtskild från uppgifien all på del allmännas vägnar föra talan mot beslul i rättshjälpsfrägor. Härav följer dock inie all lalerällen måsle läggas på ett särskilt organ inom domslolsverkel. Behövlig självsländighet för de ijänslemän som skall handlägga besvärsfrägor lorde slä atl vinna redan genom all de i dessa frågor blir direkl undersiällda verkels slyrelse och generaldirektör. Anledning saknas alltså atl införa ett allmänt ombud.

F.n. har JK befogenhet all föra lalan på det allmännas vägnar i samma ulsiräckning som domslolsverkel. Frågan om JK:s framlida ställning är fn. föremål för överväganden inom justitiedepartementet. I avvaktan på de kommande slällningslagandena saknas del enligi min mening anledning all i della lagstiftningsärende frångå den hittillsvarande ordningen när del gäller JK:s laleräll på del aktuella området. Med hänsyn härtill bör ett tillägg göras lill 49 a S. Del bör där föreskrivas all regeringen får uppdra även ål annan myndighei än domslolsverkel att föra talan i rättshjälpsfrägor pä del allmännas vägnar. Kompletterande bestämmelser får meddelas i JK:s instruktion.

Enligt nuvarande ordning torde åklagare ha rätt atl föra talan mot vissa beslul i rältshjälpsfrågor, främst beslul om arvode till offentlig försvarare (jfr prop. 1972:4 s. 291). Denna möjlighet att föra talan utnyttjas f.n. i myckel ringa utsträckning och det finns enligt min mening inte något behov alt behålla den. Den föreslagna lagändringen medför också alt åklagare inte fär någon laleräll i rällshjälpsfrågor.

Lagrådel behandlar också frågan om begränsning av fullföljdstiden för den som för det allmännas lalan. Lagrådet föreslår i det hänseendet alt, om besvärslid räknas från dagen för delgivning med pari, del allmännas förelrädare likväl ej skall kunna väcka besvärstalan senare än två mänader från dagen för besluiel. Vidare föreslår lagrådet atl sådan lalan får föras även lill förmån för enskild pari. Jag kan bilräda dessa förslag.

50 §

Lagrådets förslag lill jämkad lagiexl godtas.

Övergångsbestämmelserna

Jag kan i slorl seil bilräda lagrådels förslag till jämkningar, vilka främst är av  redaktionell  karaklär. Jag anser dock atl andra stycket försia

Prop. 1978/79:90 521

meingen ej bör ändras. Delta följer av vad jag har anfört i anslutning till 2

S.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

31 kap. I S

Jag ansluler mig till lagrådets förslag. Därjämte bör "understiger" ersättas med "ej översliger" för atl regleringen skall få avsedd praklisk effeki.

49 kap. 4 S

Jag kan biträda vad lagrådel har anförl i anslutning till första stycket 5.

Lagrådel har vid andra slyckel påpekat en konsekvens av kravel på missnöjesanmälan. Med hänsyn lill den ringa prakliska betydelse klagorällen för domslolsverkel i förevarande fall lorde ha är jag inie beredd all göra Undantag beiräffande domslolsverkel från den ordning som rättegångsbalken föreskriver.

52 kap. ) § och 56 kap. 1 § Jag vill hänvisa lill vad jag nyss har anförl vid 49 kap. 4 S.

Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

33 S Jag biträder lagrädeis förslag.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

17 § Jag biträder lagrådets förslag.

Ulöver vad som har nämnts i del föregående bör vissa redaktionella ändringar i lagförslagen vidtas.

Prop. 1978/79:90 522

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemsläller jag att regeringen föreslär riksdagen

dels atl anta de av lagrådel granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels all godkänna de av mig i övrigi förordade riktlinjerna för en ändrad administration av samhällets rättshjälp.

3 Beslut

Regeringen ansluler sig lill föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagl fram.

Prop. 1978/79:90 523

Innehåll

Proposiiion  ..................................................................... 1

Proposilionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Lagförslag........................................................................ 2

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)  .......... 2

2. lag om ändring i föräldrabalken ................................. 28

3. lag om ändring i rättegångsbalken............................. ..... 28

4. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971: 291)         33

5. lag om ändring i lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten         34

6. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder      35

7. lag om ändring i lagen (1976: 839) om statens va-nämnd    36

8. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) ..... 37

9. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall           38

10. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda ........................................ ..... 39

Utdrag av regeringsprolokollel den 24 augusti 1978 ..... ..... 40

1 Inledning..................................................................... ..... 40

2 Översikt av rättshjälpslagsliftningen och dess tillämpning     41

2.1 Rällshjälpslagstiftningen........................................ ..... 41

2.2 Tillämpningen av de olika rättshjälpsformema....... ..... 44

3 Beviljande av allmän rättshjälp m.m............................ 48

3.1      Beviljande av allmän rättshjälp........................ 48

3.1.1 Nuvarande ordning m.m................................... 48

3.1.2 Ulredningen...................................................... 51

3.2      Rättshjälpsavgifter........................................... 61

3.2.1 Nuvarande ordning.......................................... ..... 61

3.2.2 Utredningen..................................................... ..... 63

4 Rådgivning.................................................................. ..... 66

4.1 Nuvarande ordning.......................................... ..... 66

4.2 Tidigare reformförslag m.m............................... ..... 67

4.3 Ulredningen...................................................... ..... 68

5 Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp ................. ..... 73

5.1      S. k. massärenden........................................... ..... 73

5.1.1 Nuvarande ordning.......................................... ..... 73

5.1.2 Utredningen..................................................... ..... 74

5.2      Näringsidkare................................................... ..... 76

5.2.1 Nuvarande ordning........................................... 76

5.2.2 Tidigare reformförslag m. m.............................. 77

5.2.3 Ulredningen...................................................... 80

6 Förmåner vid allmän rättshjälp.................................... 83

6.1      Kosinad vid bodelning...................................... 83

6.1.1   Nuvarande ordning.......................................... 83

6.1.2   Utredningen..................................................... ..... 84

6.2      Kosinad för privat sakkunnig............................ ..... 88

6.2.1 Nuvarande ordning.......................................... ..... 88

6.2.2 Utredningen..................................................... ..... 89

6.3      Kosinad för medlingjämlikt 42 kap, 17 § RB...... 91

Prop. 1978/79:90 524

6.3.1 Nuvarande ordning........................................... 91

6.3.2 Utredningen..................................................... 92

6.4       Kostnad för vissa inställelser  .......................... 92

6.4.1 Nuvarande ordning........................................... ...... 92

6.4.2 Ulredningen ..................................................... 93

6.5       Kostnad för expeditions- och exekulionsavgifter          93

6.5.1 Nuvarande ordning........................................... 93

6.5.2 Utredningen...................................................... 94

7  Förfarandet vid allmän rättshjälp; prövning av arvode m. m.  .. 95

7.1 Nuvarande ordning....................................... 95

7.2 Utredningen ................................................ 96

8  Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp  ................ ......... 99

8.1      Byle av bilräde m.m.......................................... ...... 99

8.1.1   Nuvarande ordning........................................... ...... 99

8.1.2   Utredningen .................................................... ...... 99

8.2      Slulregleringsförfarandel.................................. .... 101

8.2.1 Nuvarande ordning........................................... 101

8.2.2 Utredningen..................................................... 104

8.3.................................................................... Motparts ersättningsskyldighet för kostnaden för allmän
rättshjälp.......................................................... .... 107

8.3.1 Nuvarande ordning........................................... .... 107

8.3.2 Utredningen...................................................... 109

8.4      Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall  ...... 110

8.4.1 Nuvarande ordning........................................... 110

8.4.2 Utredningen..................................................... Ill

9  Rättshjälp genom offentligt biträde............................. 112

9.1       Förutsättningar för förordnande av offentligt biträde ... |12

9.1.1 Nuvarande ordning........................................... 112

9.1.2 Tidigare reformförslag ...................................... 114

9.1.3 Utredningen...................................................... 118

9.2       Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde        121

9.2.1 Nuvarande ordning........................................... .... 121

9.2.2 Utredningen..................................................... .... 122

10.................................................................................... Organisations- och kostnadsfrågor            124

10.1    Organisationsfrågor......................................... .... 124

10.1.1 Nuvarande ordning........................................... 124

10.1.2 Utredningen...................................................... ... 129

10.2    Kostnadsfrågor ................................................ 135

10.2.1 .......................................................................... Utredningen           135

11.................................................................................... Föredraganden       137

11.1 Behovet av en översyn av rättshjälpssyslemet           137

11.2 Beviljande av allmän rättshjälp m. m................ ... 143

11.3 Rättshjälpsavgifter........................................... 152

11.4 Rådgivning ....................................................... ... 156

11.5 Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp........ ... 159

11.5.1 Massärenden  .................................................. ... 159

11.5.2 Näringsidkare................................................... 161

11.6    Förmåner ......................................................... 164

11.6.1 Kosinad vid bodelning....................................... ... 164

11.6.2 Utredningskostnader........................................ 166

11.6.3 Kosinad för medling enligt 42 kap. 17 S RB....... ... 169

11.6.4 Kostnad för vissa inställelser ........................... ... 169

Prop. 1978/79: 90 525

11.6.5    Kostnad för expeditions- och exekulionsavgifter m. m.

samt vissa kungörelsekostnader..................... 170

11.7   Förfärandet vid allmän rällshjälp: arvodesprövningen

m.m.................................................................. ... 174

11.8   Förfarandel i övrigi vid allmän rättshjälp........... 175

11.8.1 Byle av bilräde m.m.......................................... 175

11.8.2 Slutreglering och fördelning av kostnader........ 177

11.8.3 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall  ..... 182

11.9   OffenUigt bilräde.............................................. 183

11.9.1 Förutsättningarna för förordnande av oflentiigt biträde . 183

11.9.2 Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde m. m. 186

11.10 Organisationsfrågor......................................... 189

11.10.1 Rältshjäipsnämnderna  ................................... ... 189

11.10.2 Domslolsverkel och besvärsnämnden.............. 195

11.11 Ikraftträdande m. m......................................... 197

11.12 Kostnadsfrågor  ............................................... 197

12 Upprättade lagförslag ................................................ ... 199

13 Specialmotivering........................................................ ... 200

13.1 Förslagei till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) 200

13.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken... ... 220

13.3 Förslaget till lag om ändring i rällegångsbalken    220

13.4 Förslaget till lag om ändring i förvaUningsprocesslagen (1971:291)  222

13.5 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1977: 729) om pa-tenibesvärsrälien     222

13.6 Förslagen lill ändringar i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder, lagen (1976:839) om statens va-nämnd och ulsökningslagen (1877: 31 s. 1) 222

13.7 Förslagen lill ändringar i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykialrisk värd i vissa fall och lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda          222

14 Hemställan  ................................................................ 223

15 Beslut.......................................................................... 223

Bilagor

Bilaga 1 Utredningens lagförslag..................................... 225

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden ............... 243

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen ............................. 434

Förslag till lag om ändring i

1 rällshjälpslagen (1972: 429)....................................... ... 434

2 föräldrabalken............................................................ ... 459

3 rällegångsbalken........................................................ ... 459

4 förvaltningsprocesslagen (1971: 291)........................ 464

5 lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten............... 465

6 lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder            466

7 lagen (1976: 839) om statens va-nämnd................... 467

8 utsökningslagen (1877:31 s. 1).................................. ... 468

9 lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykialrisk vård i vissa

fall............................................................................... 469

10 lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utveck
lingsstörda ................................................................. ... 470

Utdrag av lagrådels prolokoll den 29 november 1978.... 471

Prop. 1978/79:90 526

Uldrag av protokoll vid regeringssammanlräde den  14 december

1978................................................................ .. 509

1 Anmälan av lagrädsyttrande............................... .. 509

2 Hemställan  .................................................... .. 522

3 Beslul............................................................. 522

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979