Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:90 Regeringens proposition

1978/79:90

med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972:429) m. m.;

beslutad den 14 december 1978,

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoil ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga Innehåll

I propositionen föreslås ändringar i rättshjälpslagen. Förslaget bygger på erfarenheler av rältshjälpssystemets tillämpning.

Det föreslås att beslutsbefogenheter i stor omfattning skall flyttas från de nuvarande sex rättshjälpsnämndema dels till advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer, dels till ett stort antal myndigheter, främst domstolar, som handlägger del mål eller ärende vari rällshjälp är aktuell. Det nuvarande rådgivningsinslitulet byggs ut. Advokat och biträdande jurist föresläs få behörighet att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerälts­liga angelägenheter, t.ex. äktenskapsskillnad. Vidare blir domstolar och vissa andra myndigheter behön'ga att bevilja allmän rättshjälp. Dessa or­gan skall enligt förslaget ocksä bestämma ersättning tUl biträde i mäl eUer ärende vid domstolen eller myndigheten.

Förslaget innebär ökade möjligheter för näringsidkare att få allmän rättshjälp när det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksam­heten.

Förslaget innefattar också förenklingar i reglema om den enskildes avgift för rättshjälpen samt sluiregleringsförfarandet. Beslutanderätten när det gäller frågor om offentligt biträde enligt rättshjälpslagen flyttas i princip till den myndighet som handlägger det ärende vari frågan uppkommit. I fråga om organisation föreslås en minskning av antalet rältshjälpsnämnder från sex till två.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1979.

1    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1978/79:90

1    Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs i fråga om rättshjälpslagen (1972:429)'

dels att rubriken närmast före 18 § skall utgå,

dels att 2-4, 6-12, 15-34, 36, 37 och 39-50 §§ samt mbrikema när­mast före 9, 11 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i lagen skall införas fem nya paragrafer, 5 a, 5 b, 9 a, 18 a och 49 a §§, saml närmast före 20, 22, 24, 26, 27, 31, 33 och 34 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag då denna lag träder i kraft.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1§ Rättshjälp enligt denna lag ulgår såsom allmän rättshjälp (6-34 §§), rätts­hjälp åt misstänkt i brottmål (35-40 §§), rättshjälp genom offentligt biträde (41 -45 §§) och rådgivning (46-48 §§).

2 §


Rättshjälp lämnas av advokat el­ler biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå e//er, i fall som anges 1 lagen, av annan.

Chef för allmän advokatbyrå skall vara advokat.


Biträde och rådgivning enligt denna lag lämnas, när annat icke anges i lagen, av advokat eller bi­trädande jurist pä allmän eller en­skild advokatbyrå. Regeringen meddelar närmare bestämmelser om vem som enligt denna lag är biträdande jurist på enskild advo­katbyrå.


3 §


För handläggning av ärenden om rättshjälp finns rättshjälpsnämnder. Verksamhetsområde för rätts­hjälpsnämnd bestämmes av rege­ringen.


För handlgning av vissa ären­den om rättshjälp finns rättshjälps­nämnder. Verksamhetsområde för rättshjälpsnämnd bestämmes av re­geringen.

Skall ärende om allmän rätts­hjälp handläggas av rättshjälps­nämnd, upptages ärendet av den rättshjälpsnämnd inom vars verk­samhetsområde den rätissökande är bosatt eller, om den rättssö­kande är dödsbo, den avlidne var


' Lagen omtryckt 1976:626.


 


Prop. 1978/79: 90                                                                    3

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

bosalt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ärendet av den rättshjålpsnåmnd som regeringen bestämmer.

SkaU ärende om rättshjälp ge­
nom offentligt biträde handläggas
av råttshjälpsnåmnd, upptages
ärendet av den rättshjälpsnämnd
inom vars verksamhetsområde den
som åtgärden avser år bosatl eller,
i fråga om den som ej är bosatt i
landet, av den rättshjålpsnåmnd
som regeringen bestämmer.
Rällshjälpsnämnd står under lill-
Rältshjälpsnämnd stär under lill-

syn av en centralmyndighet. Cen-     syn av domstolsverket, tralmyndlghet   är   den   myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad i avdel­ningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande tillämpning pä sädan avdelning.

4 §


Rättshjälpsnämnd beslår av ord­förande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall tvä vara inom nämndens verksamhets­område verksamma advokater en anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. De två öv­riga skall vara svenska medborga­re, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde.

Ordförande i rättshjälpsnämnd förordnas av regeringen. Central­myndigheten utser övriga leda­möter. Av dessa utses den ledamot Som skall vara enskilt verksam ad­vokat efter förslag av Sveriges ad­vokatsamfund och de ledamöter Som ej skall vara advokater efter förslag av landsting i län inom rättshjålpsnämndens verksamhets­område. Ingår i verksamhetsområ­det kommun, som ej tillhör lands­tingskommun, lämnas förslag åven av fullmäktige i kommunen.

För ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande till­lämpning på ersättare.


Rättshjälpsnämnd består av ord­förande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, samt fyra andra ledamöier. Av dessa skall tvä vara advokater. De tvä övriga skall vara svenska medborgare och myn­diga.

Regeringen utser ordförande och övriga ledamöter för viss tid. För ordförande skall finnas en eller fle­ra ersättare. Bestämmelserna om ordförande äger motsvarande till­lämpning på ersättare. I övrigt får regeringen utse erforderligt antal ersättare.


 


Prop. 1978/79:90                                                                     4

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

5 §

Rällshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minsl två andra ledamöter, av vilka en icke är advokat. Vid avgörande av ärende, som är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter deltaga.

Rätlegängsbalkens regler om omröslning i tvistemål äger motsvarande lillämpning när ärende avgöres av rältshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.

I den ulsiräckning regeringen besiämmer fär tjänsteman vid rättshjälps-nämnden pä nämndens vägnar slutligt pröva rätlshjälpsärende.

5a §

För prövning av besvär i vissa fall enligt denna lag finns besvärs­nämnden för rättshjälpen. Den be­står av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och ytter­Ugare en ledamot skall vara lag­farna och erfarna i domarvärv. Av övriga ledamöter skall två vara ad­vokater. Återstående tre ledamöter skall vara svenska medborgare och myndiga.

Regeringen utser ordföranden och övriga ledamöter för viss tid.

För de ledamöter som skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om sådan leda­mot äger motsvarande tiUämpning på ersättare. I övrigt får regeringen utse erforderligt antal ersättare.

Besvärsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter. 5 § andra stycket äger motsvarande tUlämpning på besvärsnämnden.

Regeringen får förordna att be­svärsnämnden skall vara delad i avdelningar. Vad som föreskrives om nämnd äger motsvarande till­lämpning på sådan avdelning.

5b §

Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt­ningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen, försäk­ringsrätt, marknadsdomstolen, pa-tentbesvärsrätten, arbetsdomsto­len, skatterätt, fastighetstaxerings-


 


Prop. 1978/79:90                                                                    5

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

rätt, länsrätt och krigsrätt. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd och överexeku­tor.

Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet

6 §

Allmän   rättshjälp  får   lämnas  Allmän rättshjälp beviljas fysisk

fysisk person i rättslig angelägen- person i rättslig angelägenhet, om het, om han behöver sådant bistånd han behöver sådant bistånd och och hans beräknade årsinkomst ej hans beräknade årsinkomst ej över-överstiger ell gränsbelopp som stiger ell gränsbelopp som motsva-motsvarar åtla gånger del enligt la- rar åtta gånger del enligt lagen gen (1962:381) om allmän försäk- (1962:381) om allmän försäkring ring bestämda basbeloppet för ok- beslämda basbeloppet för oktober tober året innan rättshjälp begäres.      året innan rättshjälp begäres.

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhäll, ökas gränsbeloppet med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för var och en lill vilkens underhäll han sålunda bidrager.

Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på del sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

Regeringen eller, efter regering­ens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

1                                                §

Allmän   rättshjälp  får   lämnas Allmän rättshjälp i»evi7/ai dödsbo

dödsbo i rättslig angelägenhet, om i rättslig angelägenhet, om boet be-

boet behöver sådant bistånd och höver sådani bistånd och det med

del med hänsyn till boets behållning hänsyn tili boets behållning och del-

och delägarnas ekonomiska förhål- ägarnas  ekonomiska förhållanden

landen är skäligt.                                                       är skäligt.

Avlider den som har allmän rättshjälp, ulgår därefter rättshjälpen till dödsboei.

8                                             §
Allmän rättshjälp får ej lämnas
Allmän rättshjälp fär ej beviljas

1. i angelägenhet som ej prövas     1. i angelägenhet som skaU prö-

eller pä annal sätt behandlas / lan-    vas eller på annat säll behandlas

det, om ej den rättssökande är bo-     utom riket, om ej den rättssökande

satt här och särskilda skäl förelig-       är bosatt här och särskilda skäl fö-

ger för rättshjälp,                      religger för rättshjälp.


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande lyddse

2.    den som ej är bosatl / landet,
om han ej är svensk medborgare
eller om särskilda skäl ej föreligger
för rällshjälp.

3.     näringsidkare i angelägenhet
som har samband med hans nä­
ringsverksamhet, om ej särskilda
skäl föreligger för rättshjälp med
hänsyn till hans ekonomiska förhål­
landen eller sakens beskaffenhei.

Föreslagen lyddse

2.    den som är bosatt utom riket,
om han ej är svensk medborgare
eller om särskilda skäl ej föreligger
för rättshjälp,

3.     näringsidkare i angelägenhet
som uppkommit i hans näringsverk­
samhet, om ej skäl föreligger för
rättshjälp med hänsyn till verksam­
hetens art och begränsade omfatt­
ning, hans ekonomiska och person­
Uga förhållanden eller omständig­
heterna i övrigt,

4.  i fråga om anspråk som överlåtits lill den rätissökande, om överlåtel­sen kan antagas ha ägt mm i syfte atl åstadkomma fördel vid prövning av begäran om rättshjälp,

5.  för upprättande av självdeklaration,

6.  den som ej har befogat iniresse av att få sin sak behandlad,

I fräga om vissl slag av ärenden 1 fräga om visst slag av ärenden

som är talrikt förekommande och      som är talrikt förekommande och

normalt av enkel beskaffenhei kan regeringen förordna all allmän rättshjälp ej skall lämnas.

normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän rättshjälp ej skall beviljas.

Under förutsäitning av ömsesidighel kan regeringen förordna alt med­borgare i viss främmande slal i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.


Förmåner


Förmåner w.m.


9 §


Vid allmän rällshjälp betalar sta­ten kostnaderna i den rättsliga an­gelägenhet som rättshjälpen avser.

Vid allmän rällshjälp betalar sta­ten kostnaderna i den rättsliga an­gelägenhet som rättshjälpen avser. Besiämmelser om all den rätissö­kande har att själv helt eller delvis be I a la kostnad för rättshjälp finns i 16 § andra stycket och 27 § första stycket andra punkten.

Säsom kosinad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för 1. biträde som varil behövligi för tillvaratagande av den rättssökandes rän.


2. bevisning vid allmän domsiol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen saml nödvändig uiredning i angelägenhei, som kan komma under sådan domstols pröv­ning eller som skall prövas av skil­jemän.


2. bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdom­stolen, arbetsdomstolen eller krigs­rätt samt nödvändig utredning i an­gelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän.


3. utredning i angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet om ulredningen är skäligen påkallad för tiUva-ralagande av den rätissökandes rätt och ej kan erhållas genom myndighe­ten.


 


6.    vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 5§ lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrifi i rättegångs­balken eller 3§ första stycket nämnda lag för bevisning som rät­ten självmant föranstaltat om,

7.    skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskill­nad eller boskillnad,

8.    medling enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken.

Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rättssö­kandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.

Prop. 1978/79:90

Nuvarande lyddse

4. resa och uppehälle för den rätissökande eller hans slällföreirä-dare och för värdare eller annan, som mäsle anlitas i samband med inslällelse inför domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med insläl­lelse för blodundersökning eller an­nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om faderskap en­ligt 3 kap. föräldrabalken.

5.   avglj] som enligt expeditions­kungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och expedition vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomsto­len eller bostadsdomstolen, dock ej Ifråga om sådan rättens expedition som utfärdas endasl på särskild be­gäran om icke expeditionen be­gäres innan avgörandet i huvudsa­ken vunnit laga kraft, samt avgift som utgår enligt exekuiions-avgiftskungörelsen (1971: 1027),

6.   kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, ar­betsdomstolen eller bostadsdom­stolen,

7.   vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning enligt 4 eller 5 § lagen (1958:642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap eller enligt föreskrift i rättegångs­balken eller 3 § första stycket nämnda lag för bevisning som rät­ten självmant föranstaltat om,

8.   skiftesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskill­nad eller boskillnad.


Föreslagen lydelse

4.    resa och uppehälle för den rätissökande eller hans ställföreträ­dare och för vårdare eller annan, som måsle anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighei, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med instäl­lelse för blodundersökning eller an­nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om faderskap en­ligt 3 kap. föräldrabalken eller lä­karundersökning enligt 21 kap. 10 § samma balk,

5.    tilläggsavgift som utgår enligt exekuUonsavgiflskungörelsen (1971: 1027),


 


Prop. 1978/79:90


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


9 a §

Den som beviljats allmän rätts­hjälp är i målet eller ärendet befri­ad från avgift för ansökan och för expedition enligt expeditionskungö­relsens (1964:618) avgiftslista, av­delningarna I och II samt avdel­ning III under rubriken Utsökning m. m. Avgiftsfriheten för expedition gäller endast i den mån expeditio­nen är erforderlig för den rättssö­kande. Avgiftsfriheten gäller ej i fråga om sådan expedition som ul­färdas endast på särskild begäran, om icke expeditionen begäres in­nan avgörandet i huvudsaken vun­nit laga kraft.

Den som beviljats allmän rätts­hjälp i angelägenhet som lett till verkställbart avgörande eller i mål om verkställighet är befriad från skyldighet att förskjuta och betala utsökningsavgift och försäljnings­avgift enUgt exekutionsavgiftskun-görelsen (1971:1027).

Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen, arbetsdomsto­len eller krigsrätt skall, såvitt de belastar den som beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna me­del.

10 §


Skall den som beviljats allmän rättshjälp ställa säkerhei för att få till stånd kvarstad, skingringsför­bud eUer annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsöknings­lagen (1877:31 s. I), får rättshjälps­nämnden utfärda ansvarsförbin­delse pä statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkstäl­lighet enligt 41 eller 42 § utsök­ningslagen, om allmän rättshjälp beviljats i verkstälUghetsärendet.

Skall den rättssökande ställa sä­kerhet för alt få till stånd kvarstad, skingringsförbud eller annan hand­räckning enligt rättegångsbalken el­ler utsökningslagen (1877:31 s. 1), fär rällshjälpsnämnden, om den be­viljat allmän rättshjälp, utfärda ansvarsförbindelse på statens väg­nar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fräga om verkstäl­lighet enligt 41 eller 42 § utsök­ningslagen, om rättshjälpsnämnden beviljat allmän rättshjälp i verkstäl-Ughetsårendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kosinad för rättshjälpen.


 


Prop. 1978/79:90


Nuvarande lydelse Kostnadsbidrag

II

Den rätissökande skall bidraga lill kostnaderna för allmän rätts­hjälp enligt vad som sägs i 12-15§§.


Föreslagen lydelse Råttshjålpsa v gift

Den rättssökande skall bidraga lill de kostnader för allmän rätts­hjälp som avses i 9 och 10 §§ genom att betala rättshjälpsavgift enligt vad som sägs i 12-15 §§.

Regeringen eller, efter regering­ens bemyndigande, domstolsverket meddelar närmare föreskrifter för beräkning av maximibelopp för rättshjålpsavgift.


12 §


Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbe­lopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6§ första stycket, utgör kostnadsbidraget en etthundratjugofemtedel av basbe­loppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Bidraget fär nedsät­tas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maxi­mibeloppet för kostnadsbidraget


Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbe­lopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6§ första stycket, utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften en hundradel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Maximibeloppet får nedsättas om särskilda skäl fö­religger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maxi­mibeloppet för rättshjälpsavgiften


en tjugondel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men ej fem gånger basbeloppet,

en femtondel av den del av inkomsten som översliger fem men ej sex gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som överstiger sju men ej åtta gånger basbelop­pet.


Vid tillämpning av andra stycket iakttages att maximibeloppet jäm­nas till närmast lägre tiotal kronor och att lägsta kostnadsbidrag utgör en etthundratjugofemtedel av bas­beloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor.


Vid tiUämpning av andra stycket iakttages att inkomsten jämnas till närmast lägre tusental kronor, att maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och alt lägsta maximibelopp utgör en hundradel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiolal kronor.


13 §

Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbelopp enligt 12 § första eller andra stycket med vad som mot­svarar hälften av där angivet basbelopp för var och en tiU vilkens underhäll han sålunda bidrager.


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


10


Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av förmögenhelsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.

14 S Söker dödsbo rättshjälp, utgör maximibeloppet ell med hänsyn lill boets behållning och delägarnas ekonomiska förhällanden skäligt belopp.

15 S


Undergår inkomst eUer sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentlig förändring innan räits-hjälpsärendet avslutats, skall maxi­mibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som re­dan betalats i kostnadsbidrag.

AUmän rättshjälp utan beslul av rällshjälpsnämnden


I samband med att allmän rätts­hjälp beviljas, jästställes det för sö­kanden gällande maximibeloppet.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14 § väsentUg förändring innan råtts-hjälpsärendet avslutats, skall maxi­mibeloppet jämkas efter vad som år skäligt, dock ej under vad som re­dan betalats i rättshjålpsavgift. Jämkning skall också ske, om vä­sentlig felbedömning gjorts, när maximibeloppet tidigare bestäm­des.

Fråga om jämkning upptages en­dast om särskild anledning därtiU framkommit.

Beviljande av allmän rättshjälp m.m.


16 §


Anlitar den rättssökande advokat eller biträdande jurist på advokat­byrå får, så länge kostnaderna för rättshjälpen ej överstiger maximi­beloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag, allmän rättshjälp lämnas utan beslut av rättshjälps­nämnden. Vad som sagts nu gäller ej fall, som avses i 7§ första stycket, eller angelägenhet rörande bodelning med anledning av äk­tenskapsskiUnad eller boskillnad.

Skyldigheten att utge kostnads­bidrag fullgöres genom att den rättssökande   till  bUrädet  betalar


AUmän rättshjälp får, om ej an­nat följer av 17 §, beviljas av advo­kat eller av biträdande jurist på ad­vokatbyrå, om den rättsliga ange­lägenheten avser

äktenskapsskillnad

boskillnad

underhållsbidrag till make eller barn

faderskap tiU barn

vårdnad

umgängesrätt

upprättande av äktenskapsförord eller testamente.

Advokat eller biträdade jurist på


 


Prop, 1978/79:90


11


 


Nuvarande lydelse

dennes ersättning och  svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.


Föreslagen lydelse

advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av av­görande om underhållsbidrag, vårdnad eller umgängesrätl. Ej hel­ler får advokat eller biträdande ju­rist bevilja aUmän rättshjälp

1.    om den rättssökande år
dödsbo,

2.    om den rättssökande är bosatt
utom riket,

3.    om den rättsUga angelägen­
heten skall prövas eller på annat
sätt behandlas utom riket.


17 S


Ersättning till biträde samt för bevisning och annan uiredning skall i fall som avses i 16 § bestäm­mas som om kosinaden skolat utgå av allmänna medel enligt denna lag.

I mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomsto­len eller bostadsdomstolen fast-stäUes ersättningen tiU biträdet av domstolen. I annal fall fast ställes biträdesersättningen av rälls­hjälpsnämnden, om den rätissö­kande eller biträdet begär det eller rällshjälpsnämnden självmani upp­lager ersättningsfrågan till pröv­ning.

Allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden


År rättslig angelägenhet anhäng­ig vid domstol, prövas fråga om be­viljande av allmän rättshjälp av domstolen. Likaså beslutar dom­stol, där den rättsliga angelägenhe­ten är anhängig, om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsav­giften.


18


Beslut om allmän rättshjälp får av rättshjälpsnämnden meddelas efter ansökan av den rätissökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehåUa uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer.

Ansökan om allmän rättshjälp upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde sö­kanden år bosatt eller, om sökan­den är dödsbo, den avlidne var bo­satt. I fråga om den som ej år bo­satt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages an­sökan av den råttshjälpsnåmnd som regeringen bestämmer.


Har allmän rättshjälp icke bevil­jats enligt 16 § och är den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, prövas fråga om bevil­jande av allmän rättshjälp av råttshjålpsnämnden.

År den rättsliga angelägenheten ej anhängig vid domstol, beslutar rättshjälpsnämnden också om jämkning av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften.


 


Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lydelse

Ansökan får upptagas av annan rällshjälpsnämnd än som följer av andra stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga ■


Föreslagen lyddse


12


18a §

Allmän rällshjälp beviljas efier ansökan av den rätissökande. An­sökan skall vara skrijilig samt inne­hålla uppgifter i de hänseenden som regeringen eller, efter rege­ringens bemyndigande, domstols­verket bestämmer.

19 S


Bifalles ansökan om allmän rättshjälp, fastställer rättshjälps-nämnden samtidigt del för sökan­den gäUande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller ge­nom någon som i tjånsteslållning eller annars lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga sin rått, får rällshjälpsnämnden på sökandens begäran förordna biträde.

I angelägenhet, som kan antagas bU prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får bilräde förordnas en­dast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens person­Uga förhållanden eller sakens be­skaffenhet. I ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskill­nad eller boskiUnad får biträde för­ordnas endast om särskilda skälfö­religger med hänsyn lill makarnas förhållanden eller boets beskaffen­het.

När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken, förord­nas ej biträde enligt denna lag.


Beviljas allmän rällshjälp, bela­las därefter uppkommande koslna­der enligt 9 och 10 §§ av allmänna medel. Av allmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kommit in till den myndighet som har alt besluta om allmän rätts­hjälp. Delsamma gäller biträdes­kostnad som uppkommit före an­sökningen hos myndighet, om ar­betet har varit av mindre omfatt­ning eller brådskande art och an­sökningen har gjorts utan väsent­ligt dröjsmål eller om eljest synner­Uga skäl föreligger.

I fråga om ersättning som avses i 9§ andra stycket 6 skaU rätten, i stället för att enligt 18 kap. 13 § rät­tegångsbalken ålägga den som be­viljats allmän rättshjälp betalnings­skyldighet, förklara att ersättning­en utgör en kostnad för rättshjäl­pen.

Förordnande av biträde m.m.


20 §


Meddelas beslut om allmän rättshjälp, betalas därefter upp­kommande kostnader av allmänna medel. Av aUmänna medel betalas även biträdesersättning för tiden efter det att ansökan om rättshjälp


Beviljas allmän rättshjälp enligi 16 §, blir den som beslutat härom biträde tiU den rätissökande. I an­nat fall får biträde förordnas på sö­kandens begäran, om denne ej själv eller genom någon som i tjänste-


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

kommii in ull rällshjälpsnämnden. Delsamma gäller blirådeskosinad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskåligl dröjsmål och kosinaden avser er­sättning till advokat eller biträdan­de jurist på advokatbyrå.

Har allmän rättshjälp lämnats enligt 16 jörsta stycket, utgår bi-trådesersätiningen även för denna del av uppdragei av aUmänna me­del.

Ifråga om ersättning som avses i 9§ andra slyckel 7 skall rälten, i stället jör att enligt 18 kap. 13 § rät­tegångsbalken ålägga den som be­viljats allmän rättshjälp betalnings­skyldighet, förklara att ersättning­en utgör en kostnad för rättshjäl­pen.


13

Föreslagen lydelse

ställning eller annars lämnar ho­nom bistånd kan behörigen tlllvara-Uiga sin rätl.

I angelägenhet, som kan antagas bU prövad enligi lagen (1974:8) om rällegången i tvisiemål om mindre värden, jår biträde förordnas en­dasl om särskilda skäl föreligger med hånsyn lill sökandens person­liga förhållanden eller sakens be­skaffenhei. I ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskill­nad eller boskillnad får bilräde för­ordnas endasl om särskilda skälfö­religger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffen­het.

Når biträde kan förordnas enligi 10 kap. 13 § föräldrabalken, förord­nas ej biträde enligi denna lag.


21  §


Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist pä advokatbyrå el­ler annan som är lämplig för upp­draget. Har sökanden själv föresla­git nägon som är lämplig, skall den­ne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

Förordnande som biträde får av rältshjälpsnämnden återkallas, om skälföreligger till det.

Bilräde fär ej sätta annan i sill ställe utan rättshjålpsnämndens medgivande.


Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist pä advokatbyrå el­ler annan som är lämplig för upp­draget. Har sökanden själv föresla­gil någon som är lämplig, skall den­ne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Biträde får entledigas om skäl föreligger där­tiU.

Byte av biträde får ske bara efter särskUt tiUstånd. Sådant tiUstånd får lämnas, om djupgående mot­sättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om el­jest särskilda skälföreligger.

Bilräde får sätta advokat eller bi­trädande jurist på advokatbyrå i sill ställe (substitution). I övrigt får substitution äga rum bara efter sär­skilt tiUstånd.

År den rättsliga angelägenheten anhängig vid domstol, ankommer det på domstolen att besluta om förordnande och entledigande samt om sårskilt tillstånd till byte och substitution. I annat fall beslutar råttshjålpsnämnden i dessa frågor.


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivddse


Föreslagen lydelse


14


Ersättning till biträde m.fl.

22 §


Biträde och skiftesman har rätt lill skälig ersättning för arbele, tids­spillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter rege­ringens bemyndigande, central­myndigheten fastställer taxa som skall lillämpas vid bestämmande av ersättning.

Har biträde eller skiftesman ge­nom vårdslöshet eller försummelse föranlett kosinad för rättshjälpen, skall detla beaktas vid ersättning­ens bestämmande.

Ersättning till biträde fastställes i mäl eller ärende vid aUmän dom­stol, krigsrätt, arbetsdomstolen el­ler bostadsdomstolen av domsto­len. Ersältning till biträde i annat fall och till skiftesman fastställes av rättshjälpsnämnden.


Bilräde, skiftesman och medlare har rän lill skälig ersättning för ar­bele, tidsspillan och utlägg som uppdragei krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersältning.

Har bilräde, skiftesman eller medlare genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kosinad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersällningens bestämmande. Om biträde missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp eller besluta om substitution eller det el­jest föreUgger särskilda skäl, får er­sättningen jämkas.

Ersättning lill bilräde fastslälles i mål eller ärende vid domstol av domstolen. Ersättning till biträde i annat fall och till skiftesman fast­slälles av rättshjälpsnämnden. Er­sättning tUl medlare fastställes av domstolen.


23 §


Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av sin huvud­man utöver vad som följer av 22 §. Har det skell, är förbehållel ulan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket. I frå­ga om ersättning till skiftesman skall vad som har sagts nu äga mot­svarande tillämpning.


Biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersältning av sin huvud­man utöver vad som följer av 22 §. Har det skett, är förbehållet ulan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket. I frå­ga om ersältning lill skiftesman och till medlare skall vad som har sagts nu äga molsvarande Ullämpning.

Ersältning för bevisning och an­nan utredning m. m.


24 §


1 den mån ej särskilda föreskrif­ter gäller, utgår ersättning för be­visning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomsto­len eller bostadsdomstolen med skäligt belopp enligt domslolens be­stämmande.


1 den mån ej särskilda föreskrif­ter gäller, ulgår ersättning för be­visning i mål eller ärende vid allmän domstol, bosladsdomstolen, mark­nadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.


 


Prop. 1978/79:90


15


 


Nuvarande Ivddse


Föreslagen lydelse


25 §


I angelägenhet, som ej hand­lägges vid allmän domstol, krigs-rån, arbetsdomstolen eller bo­stadsdomstolen, beslutar burade om utredning. Har biträde ej för­ordnats, beslutar råttshjålpsnämn­den. Har i ärende om bodelning förordnats skiftesman, beslutar denne om utredning.

Den som medverkat vid utred­ning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ersätt­ningen bestämmes av rältshjälps­nämnden.


I angelägenhet, som ej hand­lägges vid allmän domstol, bostads­domstolen , marknadsdomstolen, arbetsdomstolen eller krigsrätt, be­slutar rättshjälpsnämnden om ut­redning. Utan hinder härav får bi­träde besluta om utredning av mindre omfattning. Samma befo­genhet tiUkommer skiftesman som förordnats i ärende om bodelning.

Den som medverkat vid utred­ning som avses i försia stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår ut­redningen i mål eller ärende som har anhångigjorts vid domstol fast­ställes ersättningen av domstolen. 1 annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämnden.


Ersättning för inställelse 26 § Ersättning som avses i 9 § andra stycket 4 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Ersättning enligt försia stycket bestämmes av den myndighei inför vilken inställelsen sker. Vid instäl­lelse för blodundersökning eller an­nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mäl om faderskap en­ligt 3 kap. föräldrabalken be­stämmes ersättningen av domsto­len.

Ersättning enligt försia stycket bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid instäl­lelse för blodundersökning eUer an­nan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap en­ligt 3 kap. föräldrabalken be­stämmes ersättningen av domsto­len. Ersättning för inställelse vid lä­karundersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken bestämmes av läns­rätten.

Betalning och fastställande av rättshjålpsavgift, avräkning med den rätissökande och med biträde

27 §


Har biträde förordnats, betalas kostnadsbidrag till biträdet intill del enligt 19 § fastställda maximi­beloppet. Vad som sagts nu gäller ej i den mån skyldigheten att utge sådant bidrag redan fullgjorts en­ligt 16 S andra stycket.

Från ersättning enligt 22 § skall


Finns biträde enligt denna lag, erlägges rättshjålpsavgift till biträ­det inlill det enligt 15 § första stycket fastställda maximibeloppet. Finns ej biträde, skall rättshjälps­avgift erläggas till statsverket. Har maximibeloppet höjts sedan rätts­hjälp beviljats, skall den avgift som


 


Prop, 1978/79:90

Nuvarande lydelse

avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbi­drag till biträdet. Understiger er­sättningen det bidrag som skall av­räknas, svarar biträdet mot stats­verket för mellanskillnaden och har att inbetala denna.

Har biträde ej förordnats, skaU kostnadsbidraget erläggas tlU rättshjälpsnämnden.


16

Föreslagen lydelse

kan föranledas av höjningen erläg­gas till statsverket.


28 §


Har sedan beslul om allmän rättshjälp meddelats maximibelop­pet blivit höjt, skall det bidrag som kan föranledas av höjningen erläg­gas till rättshjälpsnämnden.


I mål eller ärende vid domsiol skall domstolen fastställa rätts­hjälpsavgiften i samband med att den fastställer ersättning till biträ­de. Finns ej biträde eller begår bi­träde ej ersättning, fastställes rättshjälpsavgiften när domstolen skiljer målet eller ärendet från sig eller när rättshjälpen upphör. Vad nu sagts gäller även om rättshjälps­avgift tidigare har faststäUts för den rättssökande.

År den rättsUga angelägenheten
ej anhängig vid domstol, skaU
rättshjälpsnämnden
    fastställa

rättshjälpsavgiften. Därvid skaU första stycket äga motsvarande till­lämpning.


29 §


30 §

Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller för­summelse föranlett ökade kostna­der för rättshjälpen, fär vid faststäl­lande enUgt 30 § av det slutUga kostnadsbidraget maximibeloppet överskridas efter vad som är skä­ligt.


Har den som beviljats allmän rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller för­summelse föranlett ökade kostna­der för rättshjälpen, får vid faststäl­lande av rättshjälpsavgiften maxi­mibeloppet överskridas efter vad som är skäligt.


 


Sedan den rättsUga angelägen­heten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt upphört, skall rätts­hjälpsnämnden fastställa slutUgt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp.


När myndighet faststäUt rätts­hjälpsavgiften skall genom dess försorg avräkning göras med den rättssökande och med biträde.

Från ersättning till biträde enligt 22 § skall avräknas vad den rättssö­kande enligt 27 § är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet. Understiger ersättningen den av-


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse

gift som skall avräknas, svarar bi­trädet, om kostnader utöver bilrä-desersåttningcn uppkommil för räitshjälpen, mot statsverket för mellanskillnaden.

Faslställes räiishjålpsa vgifien till lägre belopp än det som den räits.sökande inbetalat, får med återbetalning av mellanskillnaden anstå, om det finns anledning an-laga atl högre avgift kommer att fastställas på grund av ytierligare kostnader för rättshjälpen.

Motparts ersåttningsskyldighel för kostnad för allmän rättshjälp


31  §


I fråga om part som älnjuler all­män rättshjälp i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbets­domstolen eller bostadsdomstolen äger i fråga om kostnaderna för rättshjälpen bestämmelse i lag om parts rättegångskostnad lillämpning Ulom beiräffande ersättning för rän­la. Motpart eller annan som är er-sältningsskyldig för sädana koslna­der skall åläggas atl utge ersättning­en till statsverket.

Vinner makar efier gemensam ansökan boskillnad eller äkten­skapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rät­ten, om det ej med hänsyn till om­ständigheterna år obilligt, ålägga andra maken att betala statsverket hälfien av kosinaderna för rättshjäl­pen.

Har   i   ärende   om    bodelning skiftesman förordnats och har ena


I fråga om part som åtnjuter all­män rättshjälp i mäl eller ärende vid domstol äger i fråga om kostna­derna för rättshjälpen beslämmelse i lag om parts rällegängskoslnad tillämpning ulom beiräffande er­sättning för ränla. Motpart eller an­nan som är ersätlningsskyldig för sädana kostnader skall åläggas all ulge ersättningen enligt vad som sägs i 33 §.

Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äkten­skapsskillnad och har ena maken älnjuiil allmän rällshjälp, skall räl­ien ålägga andra maken all betala statsverket hälfien av kostnaderna för rättshjälpen. Om maximibelop­pet för andra makens rätlshjälpsav-gift skulle ha varil lägre än som motsvarar hälften av rättshjälps­kostnaderna, skall åläggandet dock begränsas till vad som motsvarar maximibeloppet. Ersättningsskyl­dighet skaU ej åläggas om detta be­lopp ej skulle överstiga ma.ximibe-loppet enligt 12 § första stycket för­sta meningen och ej heller om det med hänsyn till omständigheterna annars är obilligt.

Har i ärende om bodelning skiftesman förordnats och har ena


2   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

maken älnjuiil allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämnden, om det ej med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andru maken att betala statsverket hälften av kost­naderna för skiftesmannen och för uiredning som denne har föranstal­tat om. Beslutet får verkställas en­ligt vad som är föreskrivet om dom­stols dom.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av koslnader mellan parter, äger därom gällande be­stämmelser motsvarande tilllämp­ning i fråga om kosinaderna för all­män rättshjälp åt part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas mol statsverket för dessa kostnader i deras helhet eller lill viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.


Föreslagen lydelse

maken åtnjutit allmän rällshjälp, skall rättshjälpsnämnden med mot­svarande tillämpning av undra siycket besluta om kostnaderna för skiftesmannen och för uiredning som denne har föranstaltat om. Be­slutet om ersättningsskyldighet får verkställas enligt vad som är före­skrivet om allmän domstols dom.

Överstiger i fall som avses 1 and­ra eller tredje stycket summan av ersättning som make ålagts att be­tala och den rättssökandes rätts­hjålpsavgift kostnaderna för rätts­hjälpen, skall den make som åtnju­ter allmän rättshjälp berättigas få tillbaka den överskjutande delen.

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande be­stämmelser motsvarande tilllämp­ning i fråga om kosinaderna för all­män rättshjälp ät part. Därvid skall betalningsskyldighet åläggas för dessa kostnader i deras helhet eller till viss kvotdel ulan angivande av bestämt belopp.


32 §


När mål eller ärende i vilket part har aUmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas an­gående ersättning till statsverket enligt 31 §.


När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidigt meddelas an­gående ersättningsskyldighet enligt 31 §.

Fördelning av ersättning mellan statsverket och den som haft all­män rättshjälp


33 §


Ersättning som motpart eller an­nan enligt 31 § betalat till statsver­ket för kostnader för allmän rätts­hjälp skaU utges tiU den som erhål­Ut rättshjälpen i den mån ersätt­ningen överstiger kostnaderna minskade med vad som eriagts i kostnadsbidrag.


Har motpart eller annan enligt 31 § ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader, skall er­sättningen utges till statsverket, om ersättningen till den del den mot­svarar den rättssökandes rätts­hjälpsavgift utgör högst fem pro­cent av det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Den rättssö­kande skaU i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


19


 


Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verk­ställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1), äger bestämmelser­na i första stycket om ersättning motsvarande lillämpning i fräga om exekutionsavgift som i ärendet utta­gits hos motparten.


motsvarande eriagd rätlshjålpsav-

giff

Överstiger den det av ersättning­en som molsvarar den rätissö­kandes rättshjålpsavgifi fem pro­cent av basbeloppet, skall den er-säitningsskyldige ulge belopp mot­svarande rättshjälpsavgiften till den rätissökande och återstoden till statsverket.

Har ersättningsskyldighet ej ålagts till fulll belopp, skall vad i första och andra styckena sågs om rättshjålpsavgifi avse den del av avgiften som svarar mot fördel­ningen av ersättningsskyldigheten.

Har allmän rättshjälp beviljats sökande i ärende angående verk­ställighet enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1), äger bestämmelser­na i första—tredje styckena om er­sättning molsvarande tillämpning i fräga om tilläggsavgifi enligi exe-kutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027) som i ärendet uttagils hos motparten.


Upphörande av allmän rättshjälp

34 §


Rättshjälpsnämnden skall för­ordna att rättshjälpen skall upphö­ra om

1.   kostnadsbidrag ej erlägges en­ligt 21 eller 28 §,

2.   sökanden lämnat oriktig upp­gift och rättshjälp ej skulle ha bevil­jats om riktig uppgift lämnats,

3.   sökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad atl leda Ull befrielse från eller till för lågt slut­ligt kostnadsbidrag,

4.   sökanden ej längre kan anses ha befogal intresse av att fä sin sak behandlad, eller

5.   de ekonomiska förhållandena ändrats i sädan mån att sökanden ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.


Allmän rättshjälp skall upphöra om

1.   rättshjälpsavgift ej erlägges enligt 27 §,

2.   den rättssökande lämnat orik­tig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift läm­nals,

3.   den rätissökande uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad atl leda till befrielse från eller till för låg råttshjälpsavgift,

4.   den rättssökande ej längre kan anses ha befogal intresse av att få sin sak behandlad, eller

5.   de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån atl den rättssö­kande ej längre är berättigad till all­män rättshjälp.


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

I jall som avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande ej medde­las, om del är uppenbart obilligt atl rättshjälpen upphör.

Meddelas förordnande om all­män rättshjälps upphörande, skall den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. / fall som avses i första stycket I och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga maximibeloppet, om ej annat följer av 29 §.


20

Föreslagen lydelse

Första siycket 3 och 4 gäller ej, om del är uppenbart obilligt atl rättshjälpen upphör.

Beslutas att allmän rällshjälp skall upphöra, skall den som haft rättshjälp själv bära kosinaderna för denna. Föreligger särskilda skäl, får beslutas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket.

Beslut i fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga angelägenheten är an­hängig vid domstol, av domstolen och i annat fall av rättshjälpsnämn­den. Sådant beslut får också med­delas i samband med prövning av besvär enligt 49 §.


Rällshjälp ål misslänkl i brollmäl.

35 § Om offentlig försvarare finns särskilda bestämmelser.

36 §


Annan rättshjälp ät misslänkl i brottmål än som avses i 35 §/ör be­viljas tiUtalad, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ell gräns­belopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket.


Annan rällshjälp ät misstänkt i brottmål än som avses i 35 § bevil­jas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej översliger ett gräns­belopp som motsvarar tre gånger del basbelopp som anges i 6 § första stycket.


Vid prövning enligt första siycket äger 6§ andra och iredje styckena motsvarande tillämpning.

Är det uppenbart alt sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.

37 §


/ fråga om förmåner vid rätts­hjälp enligt 36 § äger 9§ andra slyckel 2, 4 och 5, 20 § försia stycket samt 24 och 26 §§ motsva­rande tillämpning.


Vid rättshjälp enligt 36 § äger 9§ andra stycket 2, 4 och 5,9 a §, /9 § första stycket samt 24 och 26 §§ motsvarande lillämpning.


38 § Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller an­nan att till statsverket återbetala kosinad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rättshjälp enligt 36 §.


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


21


1 fall som avses i 19 § andra slyckel lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, 18§ lagen (1957:668) om ullämning för brott, 14§ lagen (1959: 254) om ullämning för brotl till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 §§ lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocia­litet, 39§ lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkstäl­lighet av brotlmålsdom samt 29 § lagen (1978: 801) om intemationellt sam­arbete rörande kriminalvård i frihet gäller vad där är föreskrivet.

39 §


Beslut om rättshjälp enligt 36 § meddelas på ansökan av den tillta­lade. Sådant beslut meddelas av den domstol där målet är anhängigt.


Rättshjälp enligt 36 § beviljas ef­ter ansökan av den tilltalade. Beslut meddelas av den domstol där målel är anhängigt.


Har rätten skilt saken från sig får den, lill dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sädan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätl.


Föreligger omständighet som anges i 34 § första siycket 2 beträf­fande den tilltalade, skall domsto­len förordna all rättshjälpen skall upphöra, Dömes den tilltalade för brottet, skall han ulan hinder av vad som föreskrives i 38 § första siycket åläggas atl betala hela kost­naden för rättshjälpen.

Ändras den tilltalades ekonomis­ka förhållanden i sädan mån atl han ej längre är berättigad lill rällshjälp, skall domstolen/öroj-c/no atl rätts­hjälpen skall upphöra.


Föreligger omständighet som anges i 34 § första slyckel 2 beträf­fande den tilltalade, skall domsto­len besluta alt rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives i 38 § första stycket åläggas att betala hela kost­naden för rättshjälpen. Föreligger särskilda skaffar dock beslutas att kostnaderna eller del därav skaU betalas av statsverket.

Ändras den tilltalades ekonomis­ka förhållanden i sådan män att han ej längre är berättigad till rättshjälp, skall domstolen besluta alt rätts­hjälpen skall upphöra.


40


Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifter i de hänseenden som re­geringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, fär ansökan göras muntligen.


Ansökan om rättshjälp enligt 36 § skall vara skriftlig saml innehålla uppgifier i de hänseenden som re­geringen e//er, efter regeringens be­myndigande, domstolsverket be­stämmer. Om särskilda skäl förelig­ger, får ansökan göras muntligen.


Rättshjälp genom offeniligi bilräde.

41 §2


Offentligt biträde kan förordnas i mäl eller ärende


Rättshjälp genom offentUgt bi­träde lämnas i mäl eller ärende


= Senaste lydelse 1978:363.


 


Prop. 1978/79:90


22


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


1.    hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intag­ning enligt 8 eller 9§ eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2.    hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligi 28 § samma lag,

3.    hos förvallningsdomstol angående tvångsiniagning i allmän vårdan­stalt för alkoholmissbmkare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykter­helsvård eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,

4.    angående omhändertagande för samhällsvärd enligt 29 § barnavårds­lagen (1960: 97) eller utredning enligt 30§ samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,

5.    hos förvallningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavärdslagen (1960: 97),


6.    angående förpassning enligt utlänningslagen (1954: 193) saml vid utredning hos polismyndighet när fräga har uppkommil om för­passning,

7.    angående utvisning enligt ut­länningslagen (1954:193),

8.    angående avvisning enligt ut­länningslagen (1954:193), dock ej hos polismyndighet, såvida icke an­ledning föreligger alt underställa ärendet den centrala utlännings-myndigheten eller utlänningen en­ligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9.    angående verkställighet enligi utlänningslagen (1954:193), om an­ledning föreligger atl underslälla ärendet den centrala utlännings-myndigheten med stöd av 58 § and­ra stycket samma lag eller hänskju­ta ärendet dit med slöd av 58 § tred­je stycket samma lag eller om utlän­ningen enligt 35 § samma lag hållils i förvar längre än en vecka,

/ /. angående föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte stycket utlänningslagen (1954:193),

12.    angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 § första stycket        utlänningslagen (1954:193),

13.    angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.


6. angående förpassning eller ut­visning enligt utlänningslagen (1954: 193) saml vid utredning hos polismyndighet när fråga har upp­kommil om förpassning eUer ut­visning.

7.    angående avvisning enligt ut­
länningslagen, dock ej hos polis­
myndighet, såvida icke anledning
föreligger att underslälla ärendet
den centrala utlänningsmyndighe­
ien eUer utlänningen enligt 35 §
samma lag hållits i förvar längre än
en vecka,

8.    angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning före­ligger alt underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket sam­ma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 § tredje siycket samma lag eller om utlänningen en­ligt 35 § samma lag hållils i förvar längre än en vecka,

9.    angående föreskrifter som meddelats enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte siycket utlänningslagen,

10.   angående hemsändande av
utlänning med stöd av 71 § första
stycket utlänningslagen,

//. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken.


 


Prop. 1918119:90

Nuvarande lyddse

14.   angående återinlagning i an-stall enligt 29 eller 30 kap. brotts­balken.

15.   angående verkställighet ul­omlands av frihetsberövande på­följd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk­ställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om inlernalionellt sam­arbete rörande verkslällighel av brotlmålsdom,

16.   angående ullämning enligt la­gen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkslällighel av beslul om värd eller behandling,

17.   angående kastrering enligt la­gen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke lill åtgärden ej läm­nats,

18.   hos regeringen enligt 1 § and­ra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfle i vis­sa fall.


23

Föreslagen lydelse

12.   angående återinlagning i an­stalt enligt 29 eller 30 kap. brotts­balken,

13.   angående verkställighet ul­omlands av frihetsberövande på­följd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk­ställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om intemationellt sam­arbete rörande verkställighet av brottsmålsdom,

14.   angående ullämning enligt la­gen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul om värd eller behandling,

15.    angående kastrering enligt la­
gen (1944: 133) om kastrering, om
giltigt samlycke lill åtgärden ej läm­
nats,

16. hos regeringen enligt I § andra slyckel lagen (1975:1360) om tvängsåtgärder i spaningssyfte i vis­sa fall.


42 §3


I ärende som anges i 41 § 1 - 5 och 13-17 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beakias om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under ulred­ningen eller betydelsefulla sakför­hållanden i övrigt är oklara.

I ärenden som anges i 41 § 6-9, 11, 12 och 18 skall offentligt biträde ulses, om det ej mäste antagas att behov av biträde saknas.


1 ärende som anges i 41 § 1-5 och 11-15 skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utred­ningen eller betydelsefulla sakför­hållanden i övrigt är oklara.

I ärende som anges i 41 § 6—10 och 16 skall offentligt bilräde utses, om det ej mäste antagas att behov av biträde saknas.


43 §


Offentligt biträde förordnas av råttshjälpsnåmnd efter ansökan av den som åtgärden avser eller a/imä-lan av den myndighet som handläg­ger målet eller ärendet. I ärende hos regeringen får anmälan göras


Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning förelig­ger.

Biträde förordnas av den myn­dighet som handlägger målet eller


' Senaste lydelse 1978:363.


 


Prop. 1978/79: 90

Nuvarande lyddse

av chefen för det statsdepartement, till vilket ärendet hör, ellerav tjäns­teman som departementschefen be­stämmer.

24

Föreslagen lydelse

ärendet. Dock ankommer pröv­ningen

i ärende hos barnavårdsnämnd, social centralnämnd eller social distriktsnämnd enligi 41 §4 på läns­rätten,

i ärende som avses i 41 § 6 — 10 eller 16 på rättshjälpsnämnden,

1 ärende hos polismyndighet en­ligt 41 § 14 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 § 6—10 eller 16 på chefen för det departement till vil­ket ärendet hör eller på tjänsteman som departementschefen bestäm­mer.

Har myndigheten skilt målet el­ler ärendet från sig, äger under ti­den till dess talan fullföljts eUer ti­den för fullföljd utgått andra stycket motsvarande tillämpning.

Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut under­ställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myn­dighets avgörande.


Ansökan eller anmälan upptages av den rällshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den som åt­gärden avser är bosatt eller, ifråga om den som ej år bosatt i landet, av den rällshjälpsnämnd som rege­ringen bestämmer.

Ansökan eller anmälan jår upp­tagas av annan rällshjälpsnämnd än som följer av tredje stycket, om nämnden finner särskilda skäl före­Ugga.


Ansökan om offentligt biträde ges in lill den myndighet som hand­lägger målet eller ärendet. Avser ansökan offentligt biträde i ärende som avses i 41 § 6—10 eller 16, ges dock ansökan in till rättshjälps­nämnden.

Myndighet som inte själv får för­ordna offentligt biträde skall till be­hörig myndighet med eget yttrande överlämna Ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller an­mäla behovet av offentligt biträde.


44 § Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit nägon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

I fråga om offentligt bilräde äger bestämmelserna i 21 § andra och tredje styckena, 22 § försia och andra styckena saml 23 § motsva­rande tillämpning.

1 fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 § första stycket sista meningen, andra och iredje styckena, 22 § första och andra styckena saml 23 § motsva­rande tillämpning.

I fråga om beslul som meddelas . med stöd av andra stycket äger 43 §


 


Prop. 1978/79:90


45 S

Nuvarande Ivddsi

Ersänning till offentligt bilräde fast ställes av råttshjålpsnämnden och ulgär av allmänna medel.

I mål eller ärende som avses i 41 § får offentligt bilräde föranstalta om sädan utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighei som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får råttshjälpsnåmnd som avses i 43 § pä ansökan av den som åtgärden avser besluta om uiredning.

Den som efter beslul av offentligt bilräde eller rältshjälpsnämnd med­verkal vid uiredning har rätt till er­sättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen med­delar. Ersättningen faslställes av rällshjälpsnämnden.


Föreslagen lyddse

andra och Iredje styckena motsva­rande tillämpning.

Ersättning till offentligt  biträde Ulgär av allmänna medel.

I mål eller ärende som avses i 41 S fär offentligt bilräde föranstalta om sädan uiredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger mälel eller ärendet. Har offentligt bilräde ej ulsells, fär rällshjälpsnämnden pä ansökan av den som åtgärden avser besluta om uiredning.

Den som efter beslul av offentligt biträde eller rällshjälpsnämnd med­verkal vid utredning har rätt till er­sättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen med­delar. I fråga om fastställande ar ersättningen äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande till­lämpning.


Rådgivning

46 §


Med rådgivning förstås i denna lag korlare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägen­het. Som rådgivning skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet som avses i 8 § försia stycket 5 eller som omfattas av förordnande som med­delats med stöd av 8 § andra stycket.


Med rådgivning förstås i denna lag rådgivning och därmed jämför­lig åtgärd i rättslig angelägenhet un­der högst en timme. Som rådgiv­ning skall dock ej anses åtgärd i angelägenhet som avses i 8 § första stycket 5 eller som omfattas av för­ordnande som meddelats med stöd av 8 § andra slyckel.


47 §


Rådgivning sker mot en avgift som motsvarar en etthundratjugo-femtedd av det basbelopp som anges i 6 § första stycket, jämnad till närmasi lägre tiotal kronor. Av­giften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.


Rådgivning sker mol en avgifl som molsvarar en halv procent av det basbelopp som anges i 6 § för­sta stycket/ör varje påbörjad tids­period om 15 minuter. Avgiften för rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskil­da skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår er-


 


Prop. 1978/79:90


26


 


48 §

Nuvarande lyddse

Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för råd­givningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Den rätissökande får därviå räkna sig eriagd rådgivningsavgifi lill godo såsom betalning på kosinadsbi-drag.


Föreslagen lydelse

sättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivning.

Beviljas aUmän rättshjälp efter rådgivning, skall kosinaden för råd­givningen anses som en kosinad för den allmänna rättshjälpen. Erläg­gande av rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälps-avgift.


 


Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurist på advo­katbyrå utan beslul av rättshjälps­nämnden.

Beslul om nedsättning eller efter­gift av rådgivningsavgift medddas av biträdel.


Rådgivning meddelas av advokat eller av biträdande jurist pä advo­katbyrå.

Beslul om rådgivningsavgiftydw-likt 47 a första stycket ankommer på den som meddelat rådgivning­en.


Särskilda bestämmelser

49 §


Mot råttshjålpsnämnds eller an­nan förvaltningsmyndighets beslul enligt denna lagföres talan hos cen­tralmyndigheten genom besvär. Mot centralmyndighetens beslut i anledning av besvär får talan ej föras.

I fråga om talan mot allmän domstols, krigsrätts eller förvalt­ningsdomstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i aUmänhet gäller om talan mot sådan dom­stols beslut.


I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om ta­lan mot beslut av domstolen.

Mot beslut enligt denna lag av rällshjälpsnämnd eller annan för­valtningsmyndighet som ej omfat­tas av första stycket föres talan hos besvärsnämnden genom besvär. Mot besluiel av advokat eller biträ­dande jurist på allmän advokatbyrå får talan dock ej föras.

Talan får ej föras mot besvärs­nämndens beslut enligt denna lag.


49 a §

Talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras, förutom av en­skild part, av domstolsverket. Räk­nas besvärstid från den dag då part fått del av beslutet, får domstols­verket likväl ej väcka besvärstalan senare än två månader från dagen för beslutet. Domstolsverket får föra talan även tiU förmån för en­skild part.


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande Ivddse


Föreslagen lydelse


27


Talan mot beslul I jråga om rättshjälp för föras även av annan myndighet som regeringen bestäm­mer. Därvid skall vad i första stycket sägs om domstolsverkets talerätt tillämpas.

Undanröjes beslul om rällshjälp, skall den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Föreligger särskilda skäl, får dock förordnas att kosinaderna eller del därav skall betalas av statsverket.

50 S
Bestämmelsema i denna lag om
Bestämmelsema i denna lag om

angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även sådant ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, som avser dom­stolens förvaltande verksamhet.

angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsmyndighet, gäller även sådani ärende vid domstol, som avser domslolens förvaltande verk­samhet.

51 § Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej ulövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp pä säll som är ägnat all leda lill att verksamheten förväxlas med den rällshjälpsverk-samhet som enligt denna lag ulövas vid advokatbyrå dömes till böter. Detsamma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller benämning som är ägnad atl leda till förväxling därmed.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

Har allmän rättshjälp beviljats före denna lags ikrafiträdande skall om rättshjälpen gälla följande. Bestämmelserna i 16 och 17 §§ är fortfarande tillämpliga i sin lydelse före den 1 juli 1979. För tiden till utgången av år 1980 gäller delsamma 22 § tredje stycket, 27-30 och 34 §§. Utöver 17 § i den äldre lydelsen tillämpas 17 § andra meningen i den nya lydelsen. Ulöver 20 § i den nya lydelsen tillämpas fortfarande 20 § andra slyckel i den äldre lydelsen. Ersättning till medlare fastställs av domstolen. Bestäm­melsen i 27 § första meningen i den nya lydelsen gäller ej i den män skyldighet alt utge kostnadsbidrag fullgjorts enligt 16 § andra slyckel i den äldre lydelsen. Kostnadsbidrag och maximibelopp för sådant bidrag som har fastställts med tillämpning av rättshjälpslagen i dess äldre lydelse skall vid tillämpning av lagen i dess nya lydelse jämställas med rättshjålpsavgift och maximibelopp för sädan avgifl.

Har molpart före denna lags ikraftträdande ålagts ersättningsskyldighet förrättshjälpskostnad jämlikt 31 §, skall statsverkets rätl att enligt nämnda paragraf uppbära ersältning som tillkommer den rättssökande övergå på denne, om ersättningen vid försök till indrivning inte kunnat utlagas inom ell år frän beslutet om ersättningsskyldighet.


 


Prop. 1978/79:90                                                                 28

2   Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs atl 21 kap.  11 § föräldraba'ken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

11 §' Beträffande parts skyldighet atl ersätta motparts kostnader i ärende enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om koslnader i utsökningsmål hos överexekutor motsvarande tillämpning.

Kostnad för ulförande av upp-    Kostnad för utförande av upp-

drag enligt 2 § första stycket andra drag enligt 2 § första siycket andra
punkten, hämtning eller omhänder- punkten, hämtning eller omhänder­
tagande av barn och läkarunder- tagande av bam och läkarunder­
sökning betalas av allmänna medel. sökning betalas av allmänna medel.
Fråga   om   ersättning för   sådan
   Den som har hand om barnet får

kostnad prövas av länsrätten.      tillerkännas ersättning och förskott

i anledning av kostnad för resa och uppehälle i samband med instäl­lelse vid läkarundersökning enligt 10 §. Härvid äger 15 förvaltnings­processlagen (1971:291) motsva­rande tUlämpning.

Fråga om ersättning enligt andra och tredje styckena prövas av läns­rätten.

Denna lag iräder i krafl den 1 juli 1979.

3   Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken alt 17 kap. 14 §, 30 kap. 12 §,31 kap. 1 §, 33 kap. 5§, 49kap. 4 och 7§§, 52 kap. I §,.54 kap. 8 § saml 56 kap. 1 § skall ha nedan angivna lydelse.

17 kap. 14 §2 Rätlen äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, atl den må verkställas ulan hinder av all den icke äger laga krafl.

' Senaste lydelse 1971:305.


 


Prop. 1978/79:90


29


 


Nuvarande Ivddse


Föreslagen lyddse


 


Beslul under rättegången, mol vilkel lalan ej mä föras särskilt, skall genast gä i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslul, varige­nom rälien avvisal ombud eller bi­lräde eller ogillal iredje mans yr­kande alt fä som inlervenient del­laga i rällegången eller utlåtit sig angående ersältning eller förskott lill bilräde, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller inlerve­nient, eller förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad, skingringsförbud eller annan hand­räckning eller om hävande av sådan åtgärd eller lill bilräde ulseit annan, än part föreslagit. Rätlen äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller atl tillhandahålla föremål för syn el­ler besiktning, förordna, all beslu­iel må verksiällas ulan hinder av all det icke äger laga kraft.


Beslul under rättegången, mol vilkel talan ej må föras särskilt, skall genast gå i verkslällighel. Det-samma gäller beslul, varigenom rälten

/.    avvisal ombud eller biträde.

2.       ogillal iredje mans yrkande alt fä som inlervenient deltaga i rät­tegången,

3.       utlälil sig angående ersält­ning eller förskott till biträde, vitt­ne, sakkunnig eller annan, som ej är pari eller inlervenienl,

4.       förordnai om någons hällan­de i häkte eller om kvarstad, sking­ringsförbud eller annan hand­räckning eller om hävande av sädan åtgärd,

5.       till biträde utsett annan än part föreslagit, eUer

6.       utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som gäller aUmän rättshjälp, dock ej beslut om ersättningsskyldighet enligt 31 § rättshjälpslagen (1972:429).

Rätlen äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att före­te skriftligt bevis eller att tillhanda­hälla föremål för syn eller besikt­ning, förordna att beslutet mä verk­ställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.


Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger laga kraft, mä verkställas, vare den gällande.

30 kap.

12 §'*


Beslut under rättegängen, mot vilkel talan ej mä föras särskilt, skall genast gä i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varige­nom rätten avvisat ombud, bilräde eller försvarare eller utlåtit sig an­gående ersättning eller förskott av


Beslut under rättegängen, mol vilket talan ej mä föras särskilt, skall genast gå i verkslällighel. Det­samma gäller beslul, varigenom rälien

/. avvisat ombud, bilräde eller försvarare.


2         Senaste lydelse 1972:430.

3         Senaste lydelse 1972:430.


 


Prop. 1978/79:90


30


 


Nuvarande Ivddse


Föreslagen lydelse


 


allmänna medel till målsägande el­ler angående ersättning eller för­skoll lill bilräde, försvarare, vitine, sakkunnig eller annan, som ej är pari, eller angående häklning eller ålgärd, som avses i 25-28 kap., el­ler lili försvarare utsett annan, än part föreslagil. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom före­läggande meddelats part eller annan atl förete skriftligt bevis eller atl tillhandahålla föremål för syn eller besiklning, förordna, all besluiel mä verkställas ulan hinder av all det icke äger laga krafl.


2.       utlåtit sig angående ersält­ning eller förskoll av allmänna me­del lill målsägande eller angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,

3.       utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.,

4.       till försvarare utsett annan än part föreslagit, eller

5.       utlåtit sig i annat fall än som avses 1 2 eller 4 i fråga som gäller rättshjälp enligi rättshjälpslagen (1972:429), dock ej beslut om skyl­dighet alt till statsverket återbetala kostnad för rättshjälpen.

Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att före­te skriftligt bevis eller att tillhanda­hålla föremål för syn eller besikl­ning, förordna all beslutet må verk­ställas utan hinder av all del icke äger laga krafl.


Ar särskild föreskrift meddelad därom, alt dom eller beslul, som icke äger laga krafl, må verkställas, vare den gällande.

31 kap.

1 §'


Dömes i mäl, vari åklagare för lalan, den tilltalade för brottet, skall han lill statsverket återgälda vad enligt rätlens beslut av all­männa medel utgått för hans insläl­lelse vid rälten under förundersök­ningen, lill vittne eller sakkunnig el­ler eljesl för bevisning under förun­dersökningen eller i rättegången saml i ersättning lill försvarare sä ock stalsverkels kosinad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit på­kallad för ulredningen, eller för kosinad, som vällals genom vårds-


Dömes i mäl, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av all­männa medel utgått för hans inställ­else vid rätten under förundersök­ningen, till vittne eller sakkunnig el­ler eljesl för bevisning under förun­dersökningen eller i rättegången samt i ersättning till försvarare sä ock statsverkels kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersätlningsskyldig för kosinad, som icke skäligen varil på­kallad för utredningen, eller för kostnad, som vållats genom vårds-


< Senaste lydelse 1974:573.


 


Prop. 1978/79:90


31


 


Nuvarande lydelse

löshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annal fall än som sägs i 4§ försia stycket skyldig all betala mera än som motsvarar del för honom gällande maximibelop­pet för kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).


Föreslagen lyddse

löshei eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annal fall än som sägs i 4 § försia stycket skyldig alt betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibelop­pet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).


Vad den tilltalade enligt försia stycket skall återgälda får jämkas eller eftergivas, om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brotts­lighet eller hans personliga och ekonomiska förhällanden.

Om del belopp som den lilllalade        Om del belopp som den tilllalade

skulle hava atl ersätta understiger visst av regeringen fastställt be­lopp, skall kostnaden stanna å statsverket.

skulle hava all ersätta ej överstiger maximibeloppet enligt 12 § första stycket första meningen rätts­hjälpslagen, skall kosinaden stanna ä statsverket.

33   kap.

5 §5


Tredskodom delgives genom rät­tens försorg endast

om den innebär att fordran fast­ställes all utgå med särskild för­mänsrätt i fast egendom eller tomt­rätt,

om den part som yrkal iredsko-domen begär del, eller

om part beviljals rällshjälp ge­nom beslut av råttshjälpsnämnden.


Tredskodom delgives genom rät­tens försorg endast

om den innebär att fordran fast­ställes att utgä med särskild för­månsrätt i fast egendom eller tomi­rätt,

om den part som yrkat tredsko-domen begär det, eller

om part beviljats allmän rätts­hjälp.


49   kap. 4 §« Talan mot undertältens beslul under rättegängen skall föras särskilt, om rätten

1.   avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2.      ogillat tredje mans yrkande atl fä som inlervenient dellaga i rätte­gången;

3.      förelagt part eller annan all förele skriftligt bevis eller att tillhanda­hålla föremål för syn eller besiktning eller ock enligt 3 kap. 3 § 5 tryckfri­hetsförordningen eller 9§ första stycket 5 radioansvarighetslagen (1966:756) funnit det vara av synneriig vikt att där avsedd uppgift lämnas vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran;

' Senaste lydelse 1972:430. "Senaste lydelse 1977: 1020.


 


Prop. 1978/79:90

Nu varande lydelse


Föreslagen lyddse


32


4.       utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för företeelse i rättegången eller angående skyldighet för nägon, som ej är part eller inlervenienl. all gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5.       utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel lill mälsägande eller angående ersättning eller förskoll till biträde, försvarare, vitine, sakkunnig eller annan, som ej är part eller inlervenienl:


6.       utlåtit sig i tvistemål an­gående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller i brotlmäl angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.; el­ler

7.       avslagit begäran om rälls­hjälp eller om ersäiining eller för­skott lill part, som åtnjuter sådan förmån, eller avslagit begäran om

biträde eller försvarare eller lill sä­danl uppdrag förordnai annan, än part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i 1,2,3 eller 7, åligge den som vill föra lalan all, om beslutet med­delats vid sammanträde för för­handling, genast och eljesl inom en vecka frän den dag, dä han erhöll del därav, anmäla missnöje; för­summas det, äge han ej vidare rält lill talan. Rätlen pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.


6.       utlåtit sig i tvistemål an­gående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller i brottmål angående häklning eller ålgärd, som av.ses i 25-28 kap.;

7.       avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant upp­drag förordnat annan än part före­slagil;

8.       utlåtit sig i annat fall ån som avses i 5 eller 7 i jriiga som gäller allmän rättshjälp: eller

9.       avslagit begäran om rätts­hjälp åt misstänkt i brottmål eller om ersättning eller förskott till pari, som ål njuter sådan förmån.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fräga om beslut, som avses i 1, 2, 3, 7, < eller 9, åligge den som vill föra talan att, om be­slutet meddelats vid sammanträde för förhandling, genast och eljesl inom en vecka frän den dag, dä han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare rätl till talan. Rätten pröve genast, om anmälan rätteligen gjorts.


7 §'


Har underrätt förklaral domare jävig eller ogillal jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit be­gäran om rättshjälp, skall vid un­derrättens beslut förbliva.


Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot av nämnd eller bifallit be­gäran om rällshjälp åt misstänkt i brottmål, skall vid underrättens be­slul förbliva.


52 kap.

I §

Vill någon anföra besvär mol underrätts beslut, skall han inom två

veckor frän den dag, då beslutet meddelades, lill underrätten inkomma

med besvärsinlaga; har beslul under rättegången meddelats annorledes än

vid sammaniräde för förhandling, skall dock besvärsliden räknas frän den

' Senasle lydelse 1972:430.


 


Prop. 1978/79:90                                                                   33

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lyddse

dag, dä klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslul om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller i fräga, som avses i 49 kap. 6§, vare ej inskränkt till viss lid.

Om skyldighet atl anmäla miss-  Om skyldighet atl anmäla miss-

nöje med beslut, som avses i 49 nöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § försia stycket 1, 2, kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.       3, 7, 8 eller 9,  stadgas i nämnda

kapitel.

54 kap.

8 §
Ej mä talan föras mot hovrätts
   Ej mä lalan föras mol hovrätts

beslut angående jäv mot domare i beslul angående jäv mol domare i
underrätt eller i dit fullföljd fräga, underrätt eller i dit fullföljd fräga,
som avses i 49 kap. 4§ försia som avses i 49 kap. 4§ försia
slyckel 7 eller 6 §.
                       stycket 7 eller 9 eller 6 §.

56 kap.

1 § Vill nägon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor från den dag, dä beslutet meddelades, lill undertälten inkomma med be­svärsinlaga; har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas frän den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslul om någons häk­tande eller kvarhållande i häkte vare ej inskränkt lill viss tid.

Om skyldighet alt anmäla miss-  Om skyldighet atl anmäla miss­
nöje mol hovrätts beslul i fråga,
nöje mol hovrätts beslut i fråga,
som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § för-
som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § för­
sta stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i
sta stycket 1,2,3,7,5 eller 9, stad-
54 kap. 3 §.
                                                    gas i 54 kap. 3 §.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1979.

4    Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

34 §' Mol beslut, som ej innebär atl målet avgöres, får talan föras endasl i samband med lalan mot beslul i själva mälel. Talan fär dock föras särskilt när rätten

'Senaste lydelse 1974:357.

3   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1978/79:90                                                                    34

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

1.    ogillal invändning om jäv mol ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2.    avvisat ombud eller biträde,

3.    förordnai rörande saken i avvaktan på målets avgörande,

4.    förelagt någon all medverka pä annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom,

5.    utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläg­gande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vitine eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

6.    förordnai angående undersök- 6. förordnai angående undersök­ning eller omhändertagande av per-       ning eller omhändertagande av per­son eller egendom eller om annan son eller egendom eller om annan liknande åtgärd eller       liknande åtgärd,

7.    förordnat angående ersättning 7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i mälel.         för någons medverkan i målet, eller

8. utlåtU sig i annat fall än som avses i 7 i fråga som gäller rätts­hjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Mot beslut, varigenom mäl återförvisas till lägre instans, får talan föras endasl om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på mälels utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs atl 17 § lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

17 §'

I fräga om talan mot patenlbesvärsrättens slutliga beslut finns bestäm­melser i patentlagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970:485), vammär-keslagen (1960:644), namnlagen (1963:521) och lagen (1977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens omräde.

Mot patenlbesvärsrättens beslut, som ej är slutiigt, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målel. Talan får dock föras särskilt när rätten har

' Senaste lydelse 1977: 1021.


 


Prop. 1978/79:90                                                                    35

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

1.    ogillat invändning om jäv mot ledamol av rälien eller invändning om all hinder föreligger för talans prövning,

2.    avvisat ombud eller bilräde,

3.    utdömt vite eller straff för underiålenhet alt iakllaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig atl ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

4.    förordnai angående ersättning för någons medverkan i målel,

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp. Särskild lalan som avses i andra slyckel fär föras av den som besluiel angår, om del har gätt honom emot. Talan föres genom besvär hos rege­ringsrätten. Därvid äger bestämmelserna i 7§ förvaltningsprocesslagen (1971: 291) molsvarande lillämpning.

Denna lag iräder i krafl den 1 juli 1979.

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyres­nämnder

Härigenom föreskrivs atl 23 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

23 §'

Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslul i ärende enligt 12 kap. jordabalken eller hyresförhandlingslagen (1978:304) eller i ärende an­gående bosladsräll, bosladssanering eller särskild förvallning eller i ärende enligi lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfaslighel m.m. finns bestäm­melser i 12 kap. 70§ jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen, 76§ bo­sladsrättslagen (1971:479), 21 § bostadssaneringslagen (1973:531), 34§ bostadsförvaltningslagen (1977:792) saml 25 § lagen om förvärv av hyres­faslighel m. m.

Mol beslul av hyresnämnd får lalan föras särskilt, om nämnden

1.    avvisal ansökan som avses 18, 11, 14-16, 16a eller 16c §,

2.    avskrivit ärende enligt 8-10, 15a, 16, 16a eller 16c§, dock ej när ärendet kan återupptagas,

3.    förordnai angående ersättning för någons medverkan i ärendet,

4.    utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläg­gande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet.

' Senaste lydelse 1978:306.


 


Prop. 1978/79: 90


36


 


Nuvarande lydelse


hiireshigen lydelse


5. ullålil sig i annal fall än som avses 1 3 i fråga .som gäller allmän rällshjälp.

Särskild talan föres genom besvär hos bosladsdomstolen inom tre vec­kor frän den dag besluiel meddelades. Besvärshandlingen skall inges lill domsiolen.

Denna lag Iräder i krafl den 1 juli 1979.

7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:839) om statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs all  19 § lagen (1976:839) om siaiens va-nämnd skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


19 §


Talan mot beslul av nämnden, som innebär avgörande av saken, föres genom vad. Delsamma gäller i fråga om beslut, varigenom nämn­den i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersältning en­ligt 14 §. Särskild vadeaninälan be­hövs ej.

Mol nämndens beslut, varigenom nämnden avvisal ansökan, avskri­vit mäl, utlåtit sig om ersättning en­ligt 12 § Iredje stycket eller 13 § el­ler i annat fall än som avses i första siycket utiåtil sig om ersättning en­ligt 14 § eller utlåtit sig i fråga som avses i 15§, föres talan genom be­svär. Mot annat av nämnden med­delat beslut som ej innebär avgö­rande av saken fär talan föras en­dasl i samband med sädan lalan som avses i första siycket första punkten.

Beslul av nämnden får verkställas


Talan mol beslul av nämnden, som innebär avgörande av saken, föres genom vad. Delsamma gäller i fråga om beslul, varigenom nämn­den i samband med avgörande av saken utlåtit sig om ersättning en­ligt 14 § eller i annan fråga som gäl­ler allmän rällshjälp och som rör part. Särskild vadeanmälan behövs

ej-

Mol nämndens beslul, varigenom nämnden avvisal ansökan, avskri-vii mäl, utlåtit sig om ersältning en­ligt 12 § Iredje siycket eller 13 § el­ler i annat fall än som avses i första siycket utlåtit sig om ersältning en­ligt 14 § eller i annan fråga som gäl­ler allmän rättshjälp eller utiåtil sig i fräga som avses i 15 §, föres talan genom besvär. Mot annal av nämn­den meddelat beslul som ej innebär avgörande av saken fär lalan föras endasl i samband med sådan lalan som avses i första stycket första punkten.

som domslois dom.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.


 


Prop. 1978/79:90


37


8    Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom föreskrivs all 212 och 2198§ ulsökningslagen (1877:31 s. skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Förestagen lyddse


212 §'


Har överexekuior genom särskilt beslul uilälil sig över omsländighel, som angår mälels behandling; där­över mä ej besvär anföras annor­ledes än i sammanhang med huvud­saken. Ej vare pari förment all sär­skili överklaga beslul, varigenom överexekuior före mälels slutliga avgörande utlåtit sig i fråga, som avses i 195 § 1 mom., eller meddelat förordnande enligt 208 §. Tilltror part sig visa, atl utsökningsmål av överexekuior onödigt uppehälles: äge då all däröver klaga.


Har överexekuior genom särskilt beslut utlälil sig över omsländighel, som angår mälels behandling: där­över må ej besvär anföras annor­ledes än i sammanhang med huvud­saken. Ej vare part förment all sär­skili överklaga beslul, varigenom överexekuior före mälels slutliga avgörande utlåtit sig i fråga, som avses i 195 § 1 mom., eller meddelat förordnande enligt 208 § eller utlåtit sig 1 fråga som gäller allmän rätts­hjälp. Tilltror part sig visa, atl ut­sökningsmål av överexekuior onö­digt uppehälles; äge dä alt däröver klaga.


219 ¥

Talan mol hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål skall fullföljas genom besvär lill högsta domstolen.

Har i utsökningsmål hovrätt meddelat beslut, varigenom målel visats äter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § 2 mom. finnes stadgat äga molsvarande tillämpning.


Över beslut, varigenom hovrät­ten, innan ändringssökandel slutli­gen prövas, förordnat, all överexe-kutors utslag icke må verkställas el­ler atl, om verkslällighel redan följt, ytterligare åtgärd ej mä vidta­gas, eller utlåtit sig i ftåga, som i 195 8 1 mom. sägs, må särskild ta­lan föras. Har hovrätten i annat fall är nu sagls genom särskilt beslut ullålil sig över omsländighel, som angår mälels behandling; däröver


Över beslut, varigenom hovrät­ten, innan ändringssökandel slutli­gen prövas, förordnat, an överexe-kulors utslag icke må verkställas el­ler atl, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidta­gas, eller utlåtit sig i fräga, som i 195 § 1 mom. sägs, eller utlåtit sig 1 fråga som gäller allmän rättshjälp, må särskild talan föras. Har hovrät­ten i annat fall är nu sagls genom särskilt beslul ullålil sig över om-


' Senaste lydelse 1946:814. 2 Senasle lydelse 1946:814.


 


Prop. 1978/79:90

Nuvarande lydelse

mä besvär ej anföras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.


38

Föreslagen lyddse

ständighel, som angår målels be­handling; däröver mä besvär ej an­föras annorledes än i sammanhang med huvudsaken.


Ej må klagan föras över utslag, varigenom hovrätten undanröjt förord­nande, som av överexekutor meddelats enligt 208 §.

Denna lag Iräder i krafl den 1 juli 1979.

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykia­trisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs alt 23 och 34 §§ lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Förestagen lydelse


23 §

Mol psykiatriska nämndens be-   Mot psykiatriska nämndens be-

slut fär lalan icke föras.               slul enligt denna lag fär talan icke

föras.

34 §'


Utskrivningsnämnd eller psykia­triska nämnden får avgöra ärenden endast om nämndens samtliga leda­möter äro närvarande. Beslut röran­de förskott på ersättning som avses i 32 § eller 33 § tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde­las av ordföranden.

Utskrivningsnämnd eller psykia­triska nämnden får avgöra ärenden endast om nämndens samtliga leda­möter äro närvarande. Beslut röran­de förskott på ersättning som avses i 32 § eller 33 8 tredje stycket får dock på nämndens vägnar medde­las av ordföranden. Detsamma gäl­ler beslut som rör rällshjälp genom offentligt bilräde.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i övertäll äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykia­triska nämnden.

Denna lag träder i kraft den I juli 1979.

Senasle lydelse 1973:129.


 


Prop. 1978/79:90


39


10    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs att 22 och 45 §8 lagen (1967:940) angående om­sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


22 §>


Beslulsnämnd får avgöra ärende endasl om ordföranden och minst tvä andra ledamöier är närvarande. Beslut rörande förskott på ersätt­ning som avses i 20 § eller 21 § tred­je siycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Beslulsnämnd fär avgöra ärende endasl om ordföranden och minsl tvä andra ledamöier är närvarande. Beslul rörande förskott pä ersätt­ning som avses i 20 § eller 21 8 tred­je siycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Delsamma gäller beslul som rör rällshjälp genom offentUgt bilräde.

Bestämmelsena i 29 kap. rättegångsbalken om omröslning i överräll äger molsvarande tillämpning på avgörande av nämnden.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


45 §2


Mol psykiatriska nämndens be­slul eller huvudtillsynsmyndighe­tens beslut enligt 44 § fär talan icke föras.


Mot psykiatriska nämndens be­slut enligt denna tag eller huvudtill-synsmyndigheiens beslut enligt 44 § fär talan icke föras.


I fråga om lalan mol länsskolnämnds beslut gäller 54 8 skollagen i Ull-lämpliga delar.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1979.

' Senaste lydelse 1973: 130. " Senaste lydelse 1971:639.


 


Prop. 1978/79: 90                                                    40

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-08-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Antonsson, Olsson, Dahlgren, Äsling, Söder, Mundebo, Buren­stam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådet Wikström

Lagrådsremiss med förslag till ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) m. m.

1    Inledning

Statsmakterna beslöt åren 1972—73 en genomgripande reform av samhällets rättshjälp. 1 samband därmed antogs rättshjälpslagen (1972: 429) som jämte anslutande författningar trädde i kraft den 1 juli 1973. Lagen har sedermera ändrats vid flera tillfällen, senast 1978: 363.

Vid rättshjälpsreformens tillkomst förutsatte riksdagen att lagstift­ningen på området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av dess tillämpning (JuU 1972: 12 och 1973: 1).

Inom domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), vilken innan domstolsverket den 1 juli 1975 trädde i funktion var centralmyndighet för rättshjälpen, gjordes under hösten 1974 en samlad genomgång av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälpssystemet. Under­sökningen har redovisats i en tUl justitiedepartementet i december 1974 överlämnad promemoria Översyn av rättshjälpssystemet. Promemorian remissbehandlades.

Mot bl. a. denna bakgrund tillsattes i maj 1975 rättshjälpsutredningen (Ju 1975: 07) med uppgift att göra en allmän översyn av rättshjälps­systemet. DON:s promemoria föranledde i övrigt vissa smärre juste­ringar i rättshjälpslagen utan att resultatet av utredningens arbete av­vaktades. Utredningen avlämnade år 1977 betänkandet (SOU 1977: 49) Översyn av rättshjälpssystemet. 1 betänkandet läggs fram förslag tiU bl. a. ny rättshjälpslag, som främst syftar tiU att effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla systemet. De vid betänkandet fogade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

1 Ledamöter justitiekanslem Ingvar Gullnäs, ordförande, numera riksdags­ledamoten Brita Bergström, dåvarande riksdagslelamoten Tage Larfors och lagmannen Carl-Anton Spak.


 


Prop. 1978/79: 90                                                    41

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgetts av bo­stadsdomstolen, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammar­rätten i Göteborg, Göteborgs och Kristianstads tingsrätter, hyresnämn­den och arrendenämnden i Malmö, rättshjälpsnämnderna i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, so­cialstyrelsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, riksrevisionsver­ket, riksskatteverket, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Jämtlands län. Allmänna advokatbyråkom-mittén (Ju 1977: 11), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Föreningen Sveriges polismästare. Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation. Cen­tralorganisationen SACO/SR, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fas­tighetsägareförbund. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion, Sveriges köpmannaförbund. Svenska Företagares riksförbund och Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets­nämnd.

Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit från konsument­verket, utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt, hyresråden Frans-Gösta Svanberg och Jan Bergendal i Malmö, Riksförbundet för social och mental hälsa samt utredningen (B 1977: 07) med uppdrag att utreda frågan om lokalisering av ny verksamhet till Västerbottens län.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2    Översikt över rättshjälpslagstiffningen och dess tillämpning 2.1 Rättshjälpslagstiftningen

En huvudprincip i rättshjälpssystemet är att rättshjälp i princip skall kunna lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet där behov av bistånd föreligger, oavsett om angelägenheten skall behandlas vid dom­stol eller vid annan myndighet eller om den över huvud taget skall prö­vas av myndighet. Rättshjälp utgår i fyra skilda former, nämligen som aUmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning .

Allmän rättshjälp lämnas i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp skall utgå i annan form. Huvudregeln är dock försedd med flera begränsningar. Bland dessa märks att aUmän rättshjälp inte får lämnas, om den rättssökandes be­talningsförmåga överstiger visst gränsbelopp, som räknas fram med ut­gångspunkt från en beräknad årsinkomst om åtta basbelopp. Detta be-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    42

lopp utgjorde den 1 juli 1973 58 400 kr. men är för 1978 94 400 kr. Gränsbeloppet kan ökas vid underhållsskyldighet mot annan. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan sär­skild omständighet. Allmän rättshjälp kan inte utgå liU annan juridisk person än dödsbo. Ändra begränsningar gäller om den rättsliga ange­lägenheten eller sökanden saknar närmare anknytning UU Sverige. All­män rättshjälp utgår vidare i allmänhet inte tiU näringsidkare, när ange­lägenheten har samband med hans näringsverksamhet. Inte heller läm­nas rättshjälp för upprättande av självdeklaration eller i vissa andra s. k. massärenden, t. ex. ärenden om förrättande av bouppteckning, inskriv­ningsärenden, fastighelsdeklaration eller i mål eller ärende angående fastighetstaxering. Som allmän förutsättning gäller att den rättssökande för att få allmän rättshjälp skall ha ett befogat intresse av att få sin sak behandlad.

Den aUmänna rättshjälpen innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet under förutsättning alt den rättssökande efter förmåga själv bi­drar till kostnadema. De viktigaste ersättningsgilla kostnaderna är kost­nad för biträde, för bevisning vid aUmän domstol eUer utredning i utom-processuellt ärende, utredning i förvaltningsärende, resa och uppehälle för den rättssökande eller vårdare m. fl., vissa expeditions- och exeku­tionsavgifter samt skiftesman vid bodelning med anledning av äkten­skapsskillnad eller boskUlnad, Den rätissökandes eget bidrag UU kost­naderna, kostnadsbidraget, räknas fram med utgångspunkt från hans ekonomiska förhållanden vid den tidpunkt då allmän rättshjälp begärs. Avgörande för kostnadsbidragets storlek är sökandens beräknade års­inkomst, varvid beaktas bl. a, hans försörjningsbörda, förmögenhetsinne­hav och skuldsättning. Lägsta kostnadsbidrag utgjorde ursprungligen 50 kr. men är f, n. 90 kr. Föreligger särskilda skäl får bidraget nedsättas eller helt efterges. Domstolsverket har utfärdat särskilda föreskrifter och anvisningar till hjälp när kostnadsbidraget skall bestämmas. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rättshjälpsnämnd. Utan sådant beslut får dock den rättssökande anlita advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger det s. k. maximibeloppet för den sökandes kostnadsbidrag, dvs. det belopp till vilket kostnadsbidraget fastställs när rättshjälpen beviljas. Överstiger kostnaderna för rättshjälpen detta maximibelopp, krävs beslut av rätts­hjälpsnämnden, som samtidigt fastställer maximibeloppet. Rättshjälps­nämnden kan förordna biträde åt sökanden, om denne begär det och inte själv eller genom annan kan ta till vara sin rätt. Biträde får dock i regel inte förordnas, om den rättsliga angelägenheten kan antas bli prö­vad enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre vär­den. Om inte särskilda skäl föreligger får biträde inte heller förordnas i ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller bo­skUlnad, Ersättning till biträde utgår med skäligt belopp för arbete, tids-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                  43

spiUan och utlägg, I mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, ar­betsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställer domstolen biträdeser­sättningen, 1 andra fall fastställs ersättningen av rättshjälpsnämnden.

Har rättshjälpsnämnden beslutat om allmän rättshjälp, skall nämnden göra en slutreglering i ärendet, när den rättsliga angelägenheten har slutförts. Slutregleringen innebär en avräkning med sökanden, varvid koslnadsbidraget slutligt fastställs. Har biträde förordnats, sker slutav­räkning även med biträdet. Åtnjuter part i mål eller ärende vid allmän domstol rättshjälp, skall motpart som enligt lag kan vara ersättnings­skyldig i fråga om kostnaderna för rättshjälpen åläggas att utge ersätt­ningen till statsverket. Under vissa betingelser skall rättshjälpsnämnden förordna att den allmänna rättshjälpen skall upphöra, trots att den rätts­liga angelägenheten inte slutförts. Den rättssökande kan då själv få bära kostnaderna för rättshjälpen.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels som rätt till offentlig för­svarare och dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Denna rättshjälpsform utesluter andra former av rättshjälp inom brottmålsom­rådet. I fråga om rätt till offentlig försvarare gäller bestämmelserna i RB. Dessa innebär bl, a. att domstolen skall förordna försvarare för misstänkt eller tilltalad, när behov föreligger. Den misstänktes ekonomi saknar därvid betydelse. Inte heUer betalas något kostnadsbidrag. Där­emot kan den tilltalade, om han fälls till ansvar, förpliktas atl betala tillbaka kostnad för offentlig försvarare, dock inte med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för hans kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp.

Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än offentlig försvarare kan avse rätt att av allmänna medel få ersättning för kostnad för bevisning, för resa och uppehälle och för domstolsavgifter. Sådan rättshjälp utgår bara tUl tilltalade i lägre inkomstlägen. Förutsättningen är att den till­talades beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som mot­svarar tre basbelopp, dvs. för år 1978 35 400 kr. Denna gräns höjs om försörjningsbörda föreligger. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhets­innehav, skuldsättning m. m. Återbetalningsskyldighel kan åläggas en­ligt samma regler som gäller för kostnad för offentlig försvarare.

Beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål meddelas av domstolen.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas i vissa i lagen sär­skUt angivna förvaltningsärenden, som rör den personliga rörelsefrihe­ten eller den kroppsliga integriteten, 1 huvudsak rör det sig om mål och ärenden inom den psykiatriska sjukvården, nykterhetsvården, barnavår­den, kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Offentligt biträde förordnas efter särskild behovsprövning av rättshjälpsnämnden efter ansökan av den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Den enskildes ekonomi saknar betydelse vid behovsprövningen. Ersättning till offentligt biträde


 


Prop. 1978/79: 90                                                               44

fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Även kostnad för viss utredning utgår av allmänna medel. Någon återbetal­ningsskyldighet kan inte förekomma. Också rättshjälp genom offentligt biträde är exklusiv i den meningen att annan rättshjälp inte kan lämnas i samma angelägenhet.

Rättshjälp kan slutligen utgå i form av rådgivning. Med rådgivning förstås enligt rättshjälpslagen korlare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet. Rådgivning meddelas av advokat eller bi­trädande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå. Det behövs inte något beslut av rättshjälpsnämnden eller annan myndighet. För rådgiv­ningen utgår en indexreglerad enhetsavgift, f, n. 90 kr. Avgiften får sät­tas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Övergår rådgivningen till allmän rättshjälp, anses kostnaden för rådgivningen som en kostnad för den allmänna rättshjälpen och eriagd rådgivningsavgift räknas den rättssökande till godo som betalning på kostnadsbidraget. Avgiften ut­gör biträdets ersättning för rådgivningen. Har avgiften satts ned eller eftergivits, något som biträdet beslutar om, betalas mellanskillnaden tUI biträdet av allmänna medel.

Rättshjälpsreformen innebar också en starkt ökad statlig etablering inom området för advokatverksamhet, Fömtom att staten övertog de kommunala rättshjälpanstalterna beslöts att en nyetablering skulle ske så att i princip minst en statlig advokatbyrå skulle finnas i varje län. Detta mål har nu uppnåtts. Antalet allmänna advokatbyråer är f. n. 30. Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist vid allmän eller en­skild advokatbyrå. 1 vissa fall får också annan person lämna rättshjälp. Skyldighet att lämna allmän rättshjälp m. m, åvilar enbart jurist vid all­män advokatbyrå.

De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av rättshjälpsnämnderna. Det finns sex sådana nämnder, nämligen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Jönköping, Sundsvall och Umeå. Nämn­dernas verksamhetsområden sammanfaller med vederbörande hovrätts domsområde. För tillsyn över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer och för samordning av uppgifterna inom rätts­hjälpsområdet finns domstolsverket som centralmyndighet för rättshjäl­pen.

Beslut som har meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till centralmyndigheten. För prövning av sådana besvär finns en särskUd besvärsnämnd inrättad inom domstolsverket. Mot domstolsverkets be­slut får talan inte föras. Har allmän domstol meddelat beslut rörande rättshjälp kan det överklagas till högre rätt enligt RB:s bestämmelser.

2.2 TiUämpningen av de olika rättshjälpsformema

Som tidigare nämnts gjorde DON under hösten 1974 en samlad ge­nomgång av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälps-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                  45

systemet. I samband härmed gjordes vissa undersökningar bl. a. av hur de olika rättshjälpsformerna utnyttjades m. m.

En enkät hos ett drygl 80-tal enskilda advokatbyråer belyste inställ­ningen till rättshjälpsformerna rådgivning och allmän rättshjälp ulan beslut av rältshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40 % av byråerna inte någon rådgivning enligt rättshjälpslagen (RHL). Äv de byråer som lämnade rådgivning lämnade 47 % högst 30 rådgivningar och bara 13 % mer än 30 rådgivningar. Bland orsakerna till den ringa förekomsten av rådgivning angavs att rådgivning inte efterfrågades, att den inte kunde hållas inom den förutsatta tiden 20-—25 miuter samt att den var olönsam. Beträffande allmän rättshjälp utan beslut av rätts­hjälpsnämnd upplystes i 77 % av svaren att sådan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddelades. Samtidigt uppgavs av 87 % att rätts­hjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Vid 13 % av byråerna utnyttjades inte någon rättshjälpsform alls. Att allmän rätts­hjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utnyttjades i så liten omfattning förklarades med bl. a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt, att reglerna var krångliga och att felbedöm­ning kunde ske beträffande storleken av sökandens kostnadsbidrag eller rätt tiU allmän rättshjälp. Ett flertal av de tiUfrågade rekommenderade att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffa­des.

Utredningen har företagit undersökningar bl. a. rörande ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd och ärenden om of­fentligt biträde.

Undersökningen av förstnämnda kategori omfattade 6 119 ärenden som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under januari 1975 och slutförts senast under juli 1976. Sammanlagt inkom Ull rättshjälpsnämn­derna 7 542 ärenden under januari 1975, varför undersökningen täckte 81 % av dessa. Nära 20 % av ärendena hade alltså inte slutförts ett och ett halvt år efter anhängiggörandet. Resultaten av undersökningen bör därför tolkas med viss försiktighet.

Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 93 % av ärendena och avslagits 14%, 3 % av ärendena hade avskrivits, BifaUsfrekvensen va­rierade i viss mån mellan de olika nämnderna (från 91,6 % i Jönköping till 94,7 % i Göleborg och Umeå).

I fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) visade undersökningen att hela 76 % av ärendena gällde familjerätt, varav 56 % äktenskapsskillnad, 5 % bodelning och 15 % övrig familje­rätt. I övrigt fördelade sig ärendena efter saken enligt följande: Fordran och skadestånd vardera 5 %, arvsrätt 4 %, tvist p. g, a, köp av fast egen­dom 3 %, förvaltningsrättsliga ärenden, tvist rörande hyresförhållande, arrende m. m. samt övrigt vardera 2 %.

En jämförelse meUan avslagsfrekvensen och saken visade att avslags-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    46

frekvensen var störst i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden där ansö­kan avslagits i 32 % av ärendena. Ävslagsfrekvensen i gruppen "övrigt" var 21 %, ifråga om "fordran" 12 % och för bodelning och tvist rörande hyresförhållande, arrende m. m, 10 %. 1 familjerättsliga ärenden utom bodelning var avslagsfrekvensen lägre än 1 %,

I 76 ärenden (1,3 %) hade sökanden vid ansökningstillfället betrak­tats som näringsidkare. Ansökan hade avslagits i 41 av dessa faU.

1 fråga om sökandens kostnadsbidrag visade sig bidraget ha eftergi­vits i 38 % av ärendena och satts ned till 30 kr, (dvs, hälften) i 5 % av dem. 1 79 % av ärendena fastställdes koslnadsbidraget till 60 kr. (den dåvarande grundavgiften) eller lägre belopp. 1 15 % av ärendena över­steg kostnadsbidraget 200 kr. och i 6 % översteg det 500 kr,

Äv de 5 699 ärendena där ansökan bifallits hade 1 583 (28 %) hand­lagts helt utomprocessuellt, 1 övrigt hade 69 % handlagts vid allmän domstol och 3 % vid förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndig­het. En studie av hur de utomprocessueUa ärendena skulle ha handlagts "i förlängningen" (t, ex. om en tvist inte förlikts) visade att endast 10 % helt saknade myndighetsanknytning. Dessa avsåg i stor utsträckning upprättande av testamente eller äktenskapsförord.

En fördelning av ärendena efter biträdets kategori visade att andelen ärenden där biträdet var jurist vid allmän advokatbyrå var 29 %, 1 68 % av ärendena var biträdet jurist vid enskild byrå. Något ärende där bi­trädet var annan än jurist förekom inte.

Byte av biträde efter särskilt beslut av rättshjälpsnämnden hade skett i 24 ärenden (0,4 %).

Den totala rättshjälpskostnaden var högst 500 kr. i 22 % av ärendena, mellan 501 och 1 000 kr. i 44 %, mellan 1 001 och 2 000 kr. i 24 % och mer än 2 000 kr. i 10 % av ärendena, I 1 % översteg rättshjälps­kostnaden 5 000 kr. Den genomsnittliga rättshjälpskostnaden var ca 1 050 kr, I de fall ärendet avslutats under 1976 var kostnadema omräk­nade till 1975 års nivå (efter en timkostnadsnorm på 175 kr.).

En jämförelse mellan rättshjälpskostnaden och saken visade bl. a. föl­jande. I ärenden om äktenskapsskUlnad, vilka genom sitt antal vägde tungt i totalsiffrorna, uppgick kostnaden i 55 % av ärendena lill mellan 501 och 1 000 kr. Kostnaden var högst 500 kr. i 15 % av ärendena och översteg 2 000 kr. i 7%. Övriga famUjerättsliga ärenden utom bodel­ningsärenden uppvisade en likartad kostnadsbild, dock med viss för­skjutning nedåt. Bodelningsärenden var genomgående betydligt mer kostsamma. I 54 % översteg kostnaden 1 000 kr. och i 21 % 2 000 kr. Skadeståndsärenden uppvisade ungefär samma kostnadsbild. De dyras­te ärendena rörde tvist p. g. a. köp av fast egendom där kostnaden över­steg 1 000 kr, i 67 %, 2 000 kr. i 30 % och 5 000 kr. i 6 % av ärendena. Genomgående "billiga" ärenden var ärenden som rörde arvsrätt (ofta upprättande av testamente), där kostnaderna i 59% av ärendena upp-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                  47

gick till högst 500 kr., och förvaltningsrättsliga ärenden, där kostnaden i 44 % av ärendena var högst 500 kr.

Den fastställda biträdesersätlningen uppgick till högst 200 kr. i 5 % av ärendena samt var mellan 201 och 400 kr. i 12 %, mellan 401 och 600 kr, i 21 % och mellan 601 och 800 kr, i 18 %. 1 52 % av ärendena hade biträdesersättningen fastställts till belopp mellan 401 och 1 000 kr. Biträdesersättningar överstigande 1 000 och 3 000 kr, förekom i 31 res­pektive 3 % av ärendena. Den genomsnittliga biträdesersätlningen var 995 kr. (dvs, 55 kr. lägre än den genomsnittliga rättshjälpskostnaden). Även biträdesersättningen hade omräknats till att motsvara en timkost­nad på 175 kr.

I fråga om biträdesersättning som fastställts av rättshjälpsnämnd vi­sade undersökningen att rättshjälpsnämnd satt ner ersättningen i 3 % och avvikit från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning i förvaltningsärende i 5 % av fallen,

I 4,5 % av samtliga ärenden hade beslut fatlats i rättshjälpsnämn­den själv, alltså utan utnyttjande av delegationsmöjligheten, antingen i fråga om ansökan eller biträdesersättning eller (i 3 ärenden) bådadera. Här förelåg avsevärda skillnader mellan de olika nämnderna. Malmö-nämnden prövade t. ex. mer än tre gånger så många ärenden som Göte­borgsnämnden.

Utredningens undersökning av ärenden om offentligt biträde omfatta­de 1 360 ärenden, som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under år 1975 och slutförts senast i juni 1976, Under år 1975 anhängiggjordes sammanlagt 1 809 ärenden om offenUigt biträde. Undersökningen täck­te alltså 75 % av dessa. Resultaten kunde dock anses relativt säkra, efter­som de ärenden som inte slutförts vid undersökningstillfället genomgå­ende hade påbörjats i slutet av år 1975. (Praktiskt tagel samtliga ären­den från första halvåret 1975 ingick i undersökningen.)

Ansökan om offentligt biträde avsåg i 57 % av ärendena förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), i 18 % avvisning en­ligt utlänningslagen, i 10 % omhändertagande för samhällsvård m. m. eller samhäUsvårds slutliga upphörande enligt barnavårdslagen (1960: 97) och i 6 % tvångsintagning eUer kvarhållande i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård.

Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80 % av ärendena. Äv­slagsfrekvensen uppgick till genomsnittligt 12 %. Ävslagsfrekvensen va­rierade påtagligt mellan de olika nämnderna, vilket till viss del kunde förklaras av olikartad ärendestruktur.

Framställning om offentligt biträde gjordes i 73 % av ärendena ge­nom ansökan och i 27 % genom anmälan avhandläggande myndighet. Rättshjälpsnämnds beslut hade nästan alltid följt myndighels yttrande över ansökan eller anmälan. Endast i 1 % av ärendena förekom avvi­kelse.


 


Prop. 1978/79: 90                                                    48

Undersökningen visade vidare att sökanden i 14 % av samtliga ären­den på ett eller annat sätt var berövad friheten. 1 dessa fall bifölls an­sökningarna tUl 89 %.

Rättshjälpskostnaden uppgick i genomsnitt tUl 770 kr. och biträdes­ersättningen till 747 kr., båda talen i 1975 års prisnivå. Avvikelse från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning hade gjorts i 15 faU (1,4 %).

3    Beviljande av allmän rättshjälp m. m. 3.1 Beviljande av allmän rättshjälp

3.1.1 Nuvarande ordning m. m.

AUmän rättshjälp lämnas dels utan beslut av rättshjälpsnämnd och dels efter sådant beslut. Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälps­nämnden får lämnas rättssökande som anlitar advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte över­stiger maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Skyldig­heten att utge kostnadsbidrag fullgörs genom att den rättssökande be­talar biträdet dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.

Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, skall er­sättning till biträde samt för bevisning och anan utredning bestämmas som om kostnaden skulle ha utgått av allmänna medel enligt RHL.

Ersättningen till biträdet i mål eller ärende vid allmän domstol, krigs­rätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen fastställs av domstolen. I annat fall, dvs, i utomprocessueUa ärenden, förvaltningsärenden och ärenden inför skiljenänmd, skall ersättningen till biträdet fastställas av rättshjälpsnämnd, om den rättssökande eller biträdet begär det eller rättshjälpsnämnden självmant tar upp ersättningsfrågan UU prövning.

Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får inte lämnas, om den rättssökande är dödsbo och inte heller i angelägenhet rörande bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.

Beslut av rättshjälpsnämnd om allmän rättshjälp förutsätter ansö­kan av den rättssökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehåUa uppgifter om den rättsliga angelägenhet som ansökan avser och, om det är möjligt, det värde som saken rör. Avser ansökan en rättslig ange­lägenhet som inte skall prövas eller på annat sätt behandlas i landet, skall detta anges. Äv ansökan skall vidare framgå om rådgivning läm­nats och om rådgivningsavgiften därvid satts ned eller eftergetts. Vill sökanden att biträde skall förordnas för honom, skall han uppge detta i ansökan. Kan den rättsliga angelägenheten antas bli prövad enligt små­målslagen eller avser ansökan bodelning med anledning av äktenskaps-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    49

skillnad eller boskillnad, skall också anges de särskUda skäl som åbe­ropas lill stöd för begäran om biträdesförordnande. Därutöver skall i ansökan lämnas uppgift om sökandens ekonomiska förhållanden enligt formulär som centralmyndigheten fastställer. När dödsbo är sökande skall i stället genom bouppteckning eller på annat sätt tUlförlitlig utred­ning lämnas om boets ekonomiska ställning. Är dödsbodelägares eko­nomiska villkor av betydelse för prövningen av ansökan, skall ansökan innehålla de uppgifter som behövs i detta hänseende. Uppgifterna om de ekonomiska förhållandena skall lämnas på heder och samvete.

Enligt förarbetena UU RHL kan det inte fordras av den som biträder en sökande att han skall göra någon närmare undersökning och kontroll av riktigheten av de uppgifter som sökanden lämnar om sina ekono­miska förhållanden. Inte heUer uppställs något krav på alt dessa upp­gifter bestyrks i särskild ordning. Den närmare undersökning och kon­troll som kan vara påkallad förutsätts ske genom rältshjälpsnämndens försorg. En rätissökande som medvetet lämnar orikliga uppgifter kan ådraga sig straffansvar för sitt förfarande och rättshjälpsnämnden bör enligt förarbetena göra anmälan till åklagare eller polismyndighet, om den anser brottslig gärning föreligga. Rättshjälpslagen innehåller vidare en regel som innebär att rättshjälpen i allmänhet skall upphöra för den som i sin ansökan om allmän rättshjälp uppsåtligen eller av grov oakt­samhet lämnat oriktiga uppgifter.

När ansökan kommit in tiU rättshjälpsnämnd, skaU nämnden pröva om sökanden har rätt till allmän rättshjälp, dvs. för fysisk person att hans beräknade årsinkomst inte överstiger den gräns som gäller för till­fället. Vidare skall nämnden, i fråga om sökandens person och ärendets beskaffenhet, kontrollera att inte sådant förhållande är för handen som utesluter att allmän rättshjälp får lämnas. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas skall det maximibelopp som skall gälla för sökandens kostnadsbidrag fastställas.

Efter begäran av sökanden kan rättshjälpsnämnden förordna biträde för honom, om han inte kan tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars bistår honom. I ärenden som kan antas bli prövade enligt småmålslagen och i ärenden om bodelning med an­ledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad gäller vissa begränsningar i rätten att få biträde. Biträde enligt RHL får inte förordnas, när biträde enligt 10 kap. 13 § föräldrabalken kan förordnas.

Meddelar rättshjälpsnämnden beslut om allmän rättshjälp, betalas de kostnader som uppkommer efter beslutet av allmänna medel. Även biträ­desersättning som avser tiden mellan ansökan och beslut ersätts av all­männa medel. Detsamma gäUer biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskäligt dröjsmål och kostnaden av­ser ersättning till advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.

Har allmän rättshjälp ursprungligen lämnals enligt reglerna om all-

4   Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90


 


Prop. 1978/79: 90                                                    50

män rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, utgår biträdesersätt­ning även för denna del av uppdragei av allmänna medel.

Med biträdes uppdrag avses uppdraget i dess helhet, således även den del av uppdraget som kan ha omfattats av lämnad rådgivning.

Till biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit nå­gon som är lämplig, skall denne förordnas, om inte hans anlitande skul­le medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föran­leder annat. Rättshjälpsnämnden får återkalla biträdesförordnande, om det föreligger skäl till det. Biträde får inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens medgivande.

Beträffande tillämpningen av allmän rättshjälp kan följande konsta­teras. Antalet ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälps­nämnd uppgick under budgetåret 1973/74 Ull 98 051. Enligt en under­sökning som DON låtit utföra av ärenden från 1974 framgår att i 82 % av de ärenden där rällshjälp beviljats fastställdes kostnadsbidraget till högst 60 kr., vilket då motsvarade lägsta konstnadsbidrag. I 41 % av dessa ärenden eftergavs bidraget helt.

Antalet ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd kunde för bugetåret 1973/74 uppskattas till 2 000.

Antalet ansökningar om aUmän rättshjälp har därefier minskat. En­ligt domstolsverkets statistik över ärenden vid rättshjälpsnämnderna var antalet ansökningar om allmän rättshjälp år 1975 76 720 och år 1976 68 992.

Antalet anmälningar lill rältshjälpsnämnd om allmän rättshjälp utan beslut av nämnd uppgick under år 1976 till 440,

1 den ovan redovisade enkäten hos ett drygt 80-tal enskilda advokat­byråer har DON också undersökt inställningen till rättshjälpsformen all­män rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Enkäten avsåg första halvåret 1974,

Ätt allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnd utnyttjas i så liten omfattning förklarades vid enkäten med bl. a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt och att reglerna var krångliga.

Vid de överläggningar som utredningen har haft med företrädare för allmänna och enskilda advokatbyråer anfördes bl. a. följande synpunk­ter på institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.

Rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd används nästan bara i ärenden angående upprättande av äktenskapsförord eller testamente. Särskilt bland privatpraktiserande advokater är det inte ovanligt att ärendet sköts utanför rättshjälpssystemet, om det redan från början är alldeles klart att kostnaderna blir lägre än kostnadsbidraget. De flesta advokaterna undviker att ta till rättshjälp utan beslut av rätts­hjälpsnämnd som en mellanfas, om man ser att kosinaderna kommer


 


Prop. 1978/79: 90                                                    51

att överstiga kostnadsbidraget. 1 tveksamma fall upprättas ansökan om rättshjälp med en gång för säkerhets skull.

Det ansågs alt advokater och biträdande jurister på advokatbyrå bor­de få bevilja allmän rättshjälp i skadeståndsmål, hyresmål och ärenden enligt lagen om anställningsskydd i sådana fall där den rättssökande inte var fackligt organiserad. I nu angivna fall borde alltså advokaten eller den biträdande juristen få lägga ned visst arbete på ärendet utan att be­höva koppla in rättshjälpsnämnden. Arbetet borde få pågå t. ex. så länge arvodet inte översteg 1/10 av basbeloppet. Från vissa håll för­ordades ett högre gränsbelopp.

I en del fall ansågs det dock fördelaktigt att rättshjälpsnämnden fanns för prövning av rättshjälpsfrågan, och det var i sådana där advokat ville bli av med en besvärlig klient. I vissa tveksamma fall ansågs det ocksä värdefullt, om advokat kunde få rättshjälpsfrågan underställd en myn­dighets prövning. En sådan underställningsmöjlighet borde t. ex. finnas i bodelningsärenden. Underställning kunde ske antingen omedelbart eller när kostnaderna uppgick tUl visst belopp.

En viktig förutsättning för att prövningen av rättshjälpsfrågan skulle kunna flyttas över på advokat eller biträdande jurist var enligt de inter­vjuades mening att reglema för fastställande av råttshjälpsavgift för­enklades.

3.1.2 Utredningen

Utredningen anför inledningsvis att det inte lorde komma ifråga att flytta över samtliga de arbetsuppgifter som nu ligger på rättshjälps­nämnd till annan myndighet. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att om det visar sig att de funktioner som rättshjälpsnämnd f. n. har kan utföras på ett enklare, effektivare och mera rationeUt sätt om de flyttas över till annan myndighet, så bör en sådan överflyttning kom­ma till stånd. En förutsättning för att några rationaliseringsvinster skall uppstå torde i allmänhet vara att myndigheter som åläggs att fullgöra vissa funktioner i rättshjälpssystemet har att handlägga ett inte aUtför obetydligt antal rättshjälpsärenden.

Utredningen konstaterar att rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd inte alls har använts i den utsträckning som man räknade med under förarbetena till RHL. Den främsta orsaken till detta torde ha varit att rättshjälpsavgifterna i del stora flertalet rättshjälps­ärenden är så låga att de inte räcker till för att täcka kostnaderna. Rätts­hjälpsnämnden måste därför kopplas in och i regel på ett mycket tidigt stadium av arbetet på ärendet.

Inte heller tanken bakom rådgivningsinstitutet har förverkligats i av­sedd omfattning, eftersom den tid som kan avsättas för rådgivning i många fall är alltför kort. Även tämligen enkla ärenden hinns ibland


 


Prop. 1978/79: 90                                                     52

inte med inom rådgivningstiden. Som en följd härav upprättas i stället en ansökan om rättshjälp. Även om ärendet är av tämligen enkel be­skaffenhet kommer det därmed atl orsaka en inte obetydlig belast­ning på rättshjälpssyslemet. En möjlighet atl åstadkomma en ändring i denna del är enligt utredningens mening atl utvidga tillämpningsområ­det för institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.

När det gäller förhållandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp anför utredningen inledningsvis att ett rådgivningsinstitut av i huvud­sak samma karaktär som det nuvarande — kompletterat med möjlighet till förlängd rådgivning — bör finnas kvar i rättshjälpssystemet. Genom en sådan utvidgning av rådgivningsmöjligheterna anser utredningen att en hel del ärenden där det nu blir fråga om allmän rättshjälp bör kun­na handläggas i betydligt enklare och smidigare former. Utredningen anser att det många gånger är naturligt att ett rättshjälpsärende inleds med rådgivning. Emellertid torde det inte sällan förhålla sig så att advo­katen genast finner att den rättssökandes problem kräver längre tids arbete än som kan medges inom ramen för rådgivning eller förlängd rådgivning och att alltså allmän rättshjälp blir aktuell. Är ärendet sådant att advokaten enligt de regler som nu föreslås är behörig att bevUja all­män rättshjälp bör han få göra detta direkt. Krävs avgörande av rätts­hjälpsnämnden bör advokaten genast för den rättssökandes räkning ge in ansökan om allmän rättshjälp till nämnden. Det nu sagda förutsätter givetvis att den rättssökande tillhör de kategorier som kan få allmän rättshjälp. Är den rättssökande juridisk person eUer fysisk person med för hög inkomst får advokaten fråga om han nöjer sig med rådgivning. Är det uppenbart att angelägenheten inte kan klaras av inom en timme bör ärendet i sådant fall tas utanför rättshjälpssystemet. På samma sätt bör advokaten om han efter rådgivningshalvtimmens utgång finner att ärendet tar längre tid än en timme få bevilja allmän rättshjälp eller för klientens räkning ansöka hos rättshjälpsnämnden om sådan rättshjälp.

Ätt både rådgivning och förlängd rådgivning utnyttjas innan ärendet går över tUl allmän rättshjälp bör enligt utredningens mening normalt inte förekomma. Förlängd rådgivning bör, som tidigare nämnts, använ­das endast om advokaten räknar med att ärendet skall klaras av inom en timme.

Utredningen påpekar att som det främsta skälet till att prövningen av ansökan om rättshjälp borde koncentreras till rättshjälpsnämnderna har åberopats önskemålet om en enhetiig praxis. Detta skäl väger aUtjämt tungt. Utvecklingen har emellertid visat att en mycket stor del av de rättshjälpsärenden som handläggs av rättshjälpsnämnderna är sådana att de inte kräver några mera ingående överväganden. Detta är sålunda i regel fallet med äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Dessa mål utgör nästan 70 % av rättshjälpsärendena. I dessa ärenden vållar det i regel inte några som helst svårigheter att avgöra om rättshjälp


 


Prop. 1978/79: 90                                                    53

skall utgå. Såväl rättsligt intresse som behov av att få rättshjälp före­ligger så gott som alltid och de rättssökandes ekonomiska situation är i regel okomplicerad.

Vid prövningen av rättshjälpsansökningarna i sådana familjemål som nu avses kopplas rällshjälpsnämnden som sådan ytterst sällan in utan ansökningarna prövas i de allra flesta fallen av handläggare på nämn­dens kansli. Avslag på rättshjälpsansökan i äktenskapsskillnadsmål är ovanligt. 1 den undersökning som ulredningen låtit utföra uppgick av­slagsprocenten i sådana mål till endast 0,1 %. Även i boskiUnadsmål, underhållsmål, vårdnads- och umgängesrättsmål, mål om faderskap till barn samt vissa andra familjemål är frekvensen av avslag på ansökan om rättshjälp mycket låg, 1,4 %. Upprättandet av särskild rättshjälps-ansökan och hanteringen av ansökan hos rättshjälpsnämnd kan enligt utredningens uppfattning många gånger vara ägnad att leda tUl onödig försening och fördyring av ärendets handläggning. En omfördelning av myndighetsfunktionerna synes därför böra allvarligt övervägas beträf­fande familjemålen. Utredningen anser alt avgörandet av om allmän rättshjälp skall beviljas i dessa fall med fördel bör kunna läggas på advokat även i sådana fall där kostnadema översliger rältshjälpsavgif-ten. Med hänsyn till att kosinaderna sällan uppgår till mera betydande belopp i nu avsedda fall, torde någon beloppsgräns inte behöva uppstäl­las. Inte heller synes någon efterföljande myndighetskontroll behövas, bortsett från den som kan läggas in i arvodesprövningen.

Till kategorin familjerättsmål bör enligt utredningens mening till en början föras mål om äktenskapsskillnad. Advokat bör även få bevilja allmän rättshjälp och slutföra rättshjälpsärendet när detta rör boskill­nad, underhåll, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätl och omyn­dighetsförklaring eller dess hävande.

Om det är fråga om bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, är rättshjälpsfrågan i regel inte lika klar som i de övriga uppräknade ärendetyperna. Visserligen har några särskilda krav för att få rättshjälp vid bodelning inte uppställls i lagen. I motiven har emeller­tid — i första hand av ekonomiska skäl — en viss restriktivitet i fråga om beviljandet av allmän rättshjälp rekommenderats och denna rekom­mendation har kommit att starkt prägla praxis. I fråga om möjligheten att få biträde i bodelningsmål gäller den begränsningen att biträde får förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.

Förutsättningarna för allmän rättshjälp vid bodelning behandlas av utredningen i annat sammanhang. Utredningen anser emellertid att rätts­hjälpsfrågan i bodelningsärenden alltid skall prövas av rättshjälpsnämn­den.

Även vid vissa andra typer av familjerättsliga ärenden än dem som räknats upp tidigare ifrågasätter utredningen om inte advokat borde få


 


Prop. 1978/79: 90                                                     54

bevilja allmän rättshjälp och slutföra ärendet utan att behöva under­ställa det myndighets prövning. Här åsyftas adoptionsärenden, namn­ärenden och ärenden om verkställighet av domstols dom eller beslut rö­rande vårdnad m. m. (21 kap. FB).

I de två förstnämnda kategorierna av ärenden hör det tUI sällsynt­heterna att allmän rättshjälp beviljas, eftersom den utredning som be­hövs tillhandahålls av myndigheterna självmant. Det torde därför en­ligt utredningens uppfattning inte föreligga något egentligt behov av att föra dessa ärenden till den grupp där advokat får i princip obegränsat ansvar för rättshjälpsärendet. För dessa ärendetyper torde rådgivnings­institutet vara tillräckligt.

När det gäller ärenden enligt 21 kap. FB kan förhållandena vara av invecklad och känslig natur och ärendena kan dra högre kostnader än vanliga familjerättsmål. Emellertid bifalls ansökan om allmän rättshjälp så gott som undantagslöst i sådana ärenden. Utredningen anser därför att advokat bör ha obegränsad behörighet atl bevilja allmän rättshjälp också i dessa fall.

En kategori som ligger äktenskapsmålen nära är de ärenden som rör problem i anledning av avtal om sammanlevnad utan äktenskap. 1 dessa fall är rättshjälpsfrågan dock enligt utredningen i regel inte lika enkel och självklar som i äktenskapsmålen. Man kan inte heller påstå att ärendena för det mesta kan klaras av förhållandevis snabbt och utan högre kostnader. De bör därför enligt utredningen inte hänföras till den grupp där advokat har en i princip obegränsad behörighet att bevilja allmän rättshjälp.

Utredningen framhåller att det kan synas som om vissa risker — främst från kostnadssynpunkt — skulle vara förenade med en sådan obegränsad behörighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp som ut­redningen föreslår. Det skulle t. ex. kunna hävdas att avsaknaden av myndighetskontroll är ägnad att leda till att biträdet överarbetar ett i och för sig enkelt ärende för att påverka storleken av det arvode som skall utgå i ärendet. Ett sådant förfaringssätt torde emellertid inte vara förenligt med god advokatsed. 1 en mycket stor grupp av de mål som det här är fråga om — nämligen målen om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan — saknas dessutom reella möjligheter att förfara på sådant sätt eftersom arvodet bestäms enligt fastställd taxa. I den mån det behövs ytterligare spärr mot missbruk finns alltid möjligheten att vid arvodesprövningen ta särskild hänsyn till biträdets handlande.

1 RHL anges en del fall där särskUda förutsättningar gäller för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rättshjälp lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållan­den är skäligt.

Allmän rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt


 


Prop. 1978/79: 90                                                                  55

behandlas i landet får lämnas bara om den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp. Den som är bosalt utom­lands kan få allmän rättshjälp bara om han är svensk medborgare eller om särskilda skäl föreligger för rättshjälp. För att näringsidkare skall få allmän rällshjälp i angelägenhet som har samband med hans närings­verksamhet krävs att särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hän­syn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Begränsade möjligheter att få biträde gäller, som tidigare nämnts, dels vid bodelning och dels i angelägenhet som kan antas bli prövad enligt småmålslagen. 1 sistnämnda fall får biträde förordnas bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet.

I fall av nu angiven art talar enligt utredningen framför aUt önske­målet om en fast och enhetiig praxis för all prövningen av rättshjälps­frågan läggs på så få händer som möjligt. Utredningen anser därför att prövningen av rättshjälpsfrågan i dessa fall bör göras av rättshjälps­nämnden.

Utredningen ställer vidare frågan om det finns andra ärendetyper där önskemålet om enhetlig praxis talar lika starkt för en mera koncentre­rad bedömning av rättshjälpsfrågan eller där andra skäl talar mot att prövningen sprids ut på advokater och biträdande jurister på advokat­byrå.

Utredningen föreslår i annat sammanhang vissa möjligheter alt få all­män rättshjälp i massärenden, dvs. ärenden som är talrikt förekom­mande och normalt av enkel beskaffenhet. Prövningen av rättshjälps­frågan bör enligt utredningens uppfattning i dessa fall göras av rälls­hjälpsnämnden.

Vid den statistiska undersökning som utredningen har låtit utföra framkom att avslagsfrekvensen var förhåUandevis hög, 31,7 %, när det gällde begäran om allmän rättshjälp i förvaltningsrättsUga ärenden. Ut­redningen framhåller att det främsta skälet för rättshjälpsnämndernas återhållsamhet i detta hänseende torde vara att den rättssökandes hjälp­behov i dessa fall anses kunna tillgodoses i andra former än genom all­män rättshjälp. Rättshjälpsnämnderna har pekat på den service som tillhandahålls av vederbörande myndighet och menat att rätlshjälpsbe-hovet därför borde ha kunnat tillgodoses inom ramen för rådgivning. Denna restriktivitet har kritiserats främst från advokathåll men även myndigheterna själva har framfört den åsikten att det ibland kunde vara till nylta inte bara för den enskUde utan även för myndigheten om den enskilde vid handläggningen biträddes av en kvalificerad per­son.

Även utredningen anser att en något liberalare hållning är påkallad när del gäller allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden. Med för­valtningsrättsliga ärenden menar utredningen därvid sådana ärenden där


 


Prop. 1978/79: 90                                                    56

de rätissökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller annan förvaltningsmyndighet. Med hänsyn till dessa ärendens mångskiftande karaktär och tUl den förhållandevis höga avslagsfrekvensen hos rättshjälpsnämnderna finner utredningen det dock tveksamt om tiden ännu är mogen alt överlämna avgörandet av rätts­hjälpsfrågan till advokat. En sådan åtgärd skulle kunna medföra risk för en ej oväsentlig ökning av rättshjälpskostnaderna. Avgörandet bör därför åtminstone tUls vidare ligga kvar hos rättshjälpsnämnd. Undan­tag i detta hänseende bör göras i fråga om ärenden enligt 21 kap. FB.

1 fråga om andra rättshjälpsärenden än de nyss nämnda anser utred­ningen däremot att det bör övervägas att ge advokat rätt att bevilja rättshjälp. Dessa fall intar en stäUning mellan de två tidigare beskrivna kategorierna. Utredningen uppskattar med ledning av statistiska uppgif­ter storleken av mellangruppen tiU ca 23 % av rättshjälpsärendena. 1 mellangruppen ingår t. ex. sådana fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav, tvist på grund av köp av fast egendom, arvs­rätt, skadestånd och tvist om hyres- eller arrendeförhållande. Även ärende om upplösning av samboendeavtal eller andra frågor som har samband med sådana avtal kan hänföras tUl mellangruppen.

Utredningen diskuterar spörsmålet hur rättshjälpsfrågorna skall han­teras i de fall som kan hänföras till mellangruppen. 1 dessa fall är in­tresseprövningen svårare och ärendena ställer sig i regel dyrare än fa­miljerättsmål. Utredningen anser att man främst från kostnadskontrol-lerande synpunkt inte kan undvara en gräns för advokatens eget hand­havande av rättshjälpsfrågan i de fall som är i fråga. Hinner ärendet slutföras innan denna gräns nåtts, bör någon myndighetsprövning av rätlshjälpsfrågan inte ske. Fortsätter ärendet över gränsen måste däremot frågan om rättshjälpen skall få fortsätta hänskjutas lill myndighei.

Utredningen påpekar att man inte helt kan bortse från att det kan finnas risk för att det förtroende som på detta sätt skulle visas advokat­kåren i enskilda fall kan missbrukas. Utredningen hänvisar emellertid i detta hänseende till RHL:s förarbeten, vari uttalades att den auktorisa­tion, som medlemskap i advokatsamfundet innebär, fick anses utgöra en tillräcklig garanti för att systemet inte missbrukades. Departements­chefen framhöll också att tyngdpunkten i intresseprövningen alltid — således även när rättshjälpnämnd beviljar rättshjälp — måste ligga hos advokaten. Utredningen anser att även biträdande jurist hos advokat vilken står under advokatens tillsyn bör kunna omfattas av samma reg­ler som advokat.

Vilken myndighet som skall pröva rättshjälpsfrågan i de nyss an­tydda fallen blir beroende av hur ärendet handläggs. Har ärendet, när gränsen uppnås, ännu inte anhängiggjorts vid någon myndighet bör frå­gan om fortsatt rättshjälp avgöras av rättshjälpsnämnden, medan all­män domstol och vissa därmed jämställda domstolar bör få göra denna


 


Prop. 1978/79:90                                                     57

prövning om ärendet handläggs vid sådan domstol, när gränsen nås.

När det gäller frågan om hur gränsen bör konstrueras är olika alter­nativ tänkbara. Antingen kan man anknyta tiU basbeloppet så alt advo­katen får arbeta på ärendet så länge de totala kostnaderna inte uppgår Ull en viss del av detta belopp. Man kan också tänka sig att vid bedöm­ningen beakta endast biträdets eget arvode och inte övriga kostnader i rättshjälpsärendet. Ett annat alternativ är att fastställa ett visst antal timmar som advokaten får arbeta pä ärendet utan att myndighet be­höver kopplas in.

Utredningen har stannat för att man bör välja det alternativ som innebär att advokaten får bevUja allmän rättshjälp och arbeta ett visst antal timmar på ärendet utan att behöva koppla in rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. En så konstruerad gräns bör vara betydligt enk­lare att tUlämpa än andra alternativ och kräver endast atl tidkortet och övriga handlingar i akten kontrolleras.

När det gäller att bestämma antalet timmar framhåller utredningen att om man sätter antalet för lågt riskerar man att institutet i likhet med rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnd blir sä litet utnyttjat att några vinster från rationaliserings- och kostnadssyn­punkt inte är att hämta. Bestämmer man antalet för högt uppkommer risk för en ökning av statsverkets kostnader för rättshjälpen som inte är önskvärd. Farhågorna för en kostnadsökning bör dock enligt utred­ningen inte överdrivas, eftersom man kan förhindra missbmk på olika sätt, t. ex. genom att låta biträdesersättningen påverkas av det sätt på vilket biträdet skött ärendet.

Två huvudalternativ som bör övervägas är enligt utredningens upp­fattning 5 limmar och 10 timmar. Tänkbart är emellertid också att man sätter gränsen någonstans mellan dessa båda tal, t. ex. vid en tid mot­svarande en normal arbetsdag.

Utredningen har med utgångspunkt från viss statistik angående tids­åtgång i rättshjälpsärenden stannat för att föreslå att antalet timmar be­stäms till sex, vilket kan anses motsvara det antal timmar som en advo­kat brukar debitera under en arbetsdag. Sex timmar motsvarar f. n, 1 290 kr. Den föreslagna ordningen kan, som utredningen påpekar, emellertid i visst fall innebära en inskränkning i förhållande till gäUande möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp utan beslut av rätts­hjälpsnämnden. Utredningen avser det fallet att den rättssökandes preli­minära rättshjälpsavgift är högre än vad som motsvarar sex timmars ar­bete för advokaten. Har den rättssökande en preliminär rättshjålpsav­gifi som är högre än 1 290 kr. bör advokaten få bevilja rättshjälp och arbeta på ärendet upp till avgiftens nivå. Om avgiften är t. ex. på 2 180 kr., bör advokaten alltså få arbeta tio timmar på ärendet innan myndig­hetsprövningen sker.

När gränsen uppnåtts bör som tidigare nämnts frågan huruvida fort-


 


Prop. 1978/79: 90                                                     58

satt rättshjälp skaU utgå underställas myndighets prövning. Vid denna prövning har den prövande myndigheten ett betydligt bättre underlag än det som nu föreligger när rällshjälpsnämnden prövar rättshjälpsfrå­gan, eftersom ärendet har pågått en tid.

Resultatet av denna mellankontroll av rättshjälpsfrågan blir antingen att fortsatt allmän rättshjälp skall utgå eller att den allmänna rättshjäl­pen skall upphöra. Beslut av den prövande myndigheien — vare sig det är rältshjälpsnämnden eller domstol — alt rättshjälpen skall upphöra bör givetvis kunna överklagas. Har rättshjälpsnämnd meddelat beslutet bör därvid besvär i vanlig ordning föras hos besvärsnämnden. För att en såvitt möjligt enhetiig praxis skall åstadkommas anser ulredningen att besvärsnämnden bör vara besvärsmyndighet även i de fall där mel-lankontrollen sker hos domstol, där målet eller ärendet kan vara an­hängigt.

Har beslut om upphörande vunnit laga kraft, får rättshjälpsärendet avslutas i vanlig ordning genom att biträdet lämnar in koslnadsräkning till rättshjälpsnämnden eller den domstol som har meddelat beslutet. Om beslutet innebär att den advokat som beviljat den allmänna rätts­hjälpen uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rätts­hjälp, bör det kunna beslutas att någon ersättning inte skall utgå. Även vårdslöst förfarande från biträdets sida bör kunna inverka på ersätt­ningens storlek. Finner den myndighet som gör mellankontrollen att den inte kan rikta några amärkningar mot biträdets hanterande av rätts­hjälpsfrågan men att den allmänna rättshjälpen ändå skaU upphöra — t. ex. därför att behov eller rättsligt intresse inte längre föreligger vid tiden för mellankontrollen — skall vanliga normer gälla för prövningen av biträdesersättningen.

Utredningen framhåUer att det givetvis kan uppkomma situationer där advokat inte anser sig kunna bifalla den rättssökandes begäran om allmän rättshjälp. Så kan vara fallet både i familjerättsmål och övriga mål och ärenden. Skälet kan vara att advokaten bedömer att den rätts­sökandes ekonomi är för god för att han skall vara berättigad till all­män rättshjälp. Det är också tänkbart att advokaten inte anser att det finns behov av allmän rättshjälp eller att rättsligt intresse inte före­ligger. Vidare kan advokaten anse att det inte finns behov av biträde men väl av andra förmåner enligt RHL, t. ex. ersättning för resekostna­der eller för utredningskostnader. Ett annat skäl kan vara att advokaten inte är behörig alt bevUja allmän rättshjälp.

1 fall av nu angiven art bör det enligt utredningens mening finnas möjlighet för den rättssökande att få rättshjälpsfrågan hänskjuten till rättshjälpnämndens prövning. Det bör inte föreligga någon skyldighet för advokaten att självmant hänskjuta rättshjälpsfrågan till nämnden utan sådant hänskjutande bör ske bara om den rättssökande begär det. Om den rättssökande begär att rättshjälpsfrågan skall hänskjutas till


 


Prop. 1978/79: 90                                                    59

rättshjälpsnämndens prövning, bör advokaten enligt utredningens upp­fattning vara skyldig att vidarebefordra en ansökan om allmän rätts­hjälp till rättshjälpsnämnden. Man får dock inte bortse ifrån att advo­katen kanske inte vUI biträda den rättssökande över huvud taget. Han kanske inte alls sysslar med frågor av den art som den rättssökandes problem gäller. I sådana fall bör det givetvis inte föreligga skyldighet för advokaten att hänskjuta rättshjälpsfrågan till rättshjälpsnämnden. Det naturliga är i stället att advokaten hänvisar den rättssökande till an­nan advokat eller rättshjälpsnämnden.

En annan situation där frågan om allmän rättshjälp bör prövas av rättshjälpsnämnden oavsett målets eller ärendets art uppkommer om den rättssökande vänt sig till arman än advokat eller biträdande jurist på all­män eller enskild advokatbyrå för att få rättshjälp. Det bör i likhet med vad som gäller enligt RHL inte få ankomma på sådan person att bevilja rättshjälp. Liksom f. n. bör det dock inte komma i fråga att ge jurister vid advokatbyråer ensamrätt till att vara biträde åt rättshjälpsberättiga-de. Prövningen av om allmän rättshjälp skall beviljas med anan än så­dan person som biträde bör emellertid som nämnts ligga hos rättshjälps­nämnden.

Frågan huruvida rättshjälp för en person skall beviljas kan ibland uppkomma först sedan talan väckts eller målet eller ärendet eljest an­hängiggjorts. Beslut om allmän rättshjälp meddelas i sådana fall f, n. av rältshjälpsnämnd. Enligt vad utredningen har inhämtat har det före­kommit att denna ordning lett till att avgörandet av själva sakfrågan måste uppskjutas i avbidan på att rättshjälpsfrågan prövats. Detta me­nar utredningen inte vara tillfredsställande. Uppkommer fråga om att bevilja allmän rättshjälp först sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid myndighet, kan det enligt utred­ningens mening inte komma i fråga att låta den advokat som biiräder den rättssökande avgöra rätlshjälpsfrågan även om han i annat fall skulle ha varit berättigad till det. Sker handläggningen hos exempelvis allmän domstol har ulredningen ansett det naturUgt att domstolen be­slutar om allmän rättshjälp skall utgå eUer inte. Domstolen är ju bäst insatt i vad målet eller ärendet rör och torde därför ha de bästa förut­sättningarna att bedöma om behov eller rättsligt intresse av rättshjälp föreligger.

Det nu sagda har enhgt utredningens mening giltighet även när hand­läggning pågår hos vissa andra domstolar vilkas verksamhet i tillämp­liga delar regleras av RB, nämligen krigsrätt, arbetsdomstolen och bo­stadsdomstolen. Även på verksamheten hos statens va-nämnd har RB tUlämpning och denna nämnd bör därför i nu angivet hänseende jäm­ställas med allmän domstol.

Enligt nuvarande ordning avgör rättshjälpsnämnden även frågor som kan uppkomma under ett rättshjälpsärendes handläggning vid domstol


 


Prop. 1978/79: 90                                                    60

eller annan myndighet. Detta gäller t. ex. substitution och byte samt entledigande i annat fall av biträde. Likaså prövar rättshjälpsnämnden alltid frågan om upphörande av allmän rättshjälp. Även i sådana si­tuationer som nu avses kan det förekomma att ärendet försenas och fördyras till följd av den rådande ordningen. Sådana olägenheter kan undvikas, om den handläggande myndigheten får avgöra dessa frågor. 1 vart fall allmänna domstolar bör kunna anförtros dessa uppgifier. Ut­redningen ifrågasätter också om inte förvaltningsdomstolar och vissa förvaltningsmyndigheter med domstolsliknande funktioner, t. ex. arren­de- och hyresnämnder och överexekutor, bör kunna anförtros mot­svarande prövning.

Vissa fall finns där önskemålet om en enhetlig praxis i rättshjälps­hänseende är särskilt starkt. I fråga om dessa fall har utredningen an­sett att prövningen av rätlshjälpsfrågan inte bör få göras av advokat utan bör ligga på rättshjälpsnämnden. Rättshjälpsfrågan i fall av denna karaktär bör prövas av rättshjälpsnämnd även om frågan uppkommer först efter det att målet eller ärendet anhängiggjorts hos allmän dom­stol. Undanlag härifrån bör dock göras i fråga om småmål, där det sy­nes mest praktiskt att domstolen avgör rätlshjälpsfrågan.

Fråga om allmän rättshjälp kan uppkomma även i mål eller ärende som handläggs vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I sådana fall bör enligt utredningens uppfattning advokat inte få bevilja rättshjälp om det inte är fråga om mål eller ärende enligt 21 kap. FB. Utredningen anser vidare — främst med hänsyn tUl önskemålet om en fast praxis i fråga om rättshjälp i förvaltningsrättsliga mål och ärenden — att prövningen av rättshjälpsfrågan bör ske hos rättshjälpsnämnd i samtliga fall där rättshjälpsfrågan uppkommer efter det att mål eller ärende anhängiggjorts hos förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndig­het. I fråga om förvaltningsmyndigheter gäller dessutom att rättshjälps­ärenden är sällsynta hos många sådana myndigheter. I vissa fall saknar förvaltningsmyndigheterna juristinslag och deras förutsättningar att ta ställning till rättshjälpsfrågor kan även i övrigt vara sämre än rätts­hjälpsnämndens.

När det gäller förfarandet när advokat beviljar allmän rättshjälp syf­tar införandet av en möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsmål samt vissa andra mål och ärenden intill en viss gräns till att åstadkomma en smidig och snabb handläggning av flertalet rätts­hjälpsärenden. Förfarandet vid beviljandet av allmän rättshjälp bör där­för enligt utredningen göras så enkelt som möjHgt. Det första advokaten får att ta ställning till är om den rättssökandes ekonomiska situation är sådan att han över huvud taget kan få allmän rättshjälp, dvs. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger åtta basbelopp. Nästa kontroll som advokaten får göra är om han är behörig att själv bevilja allmän rätts­hjälp. Är han det och anser han att allmän rättshjälp bör utgå, bör han


 


Prop. 1978/79: 90                                                    61

utfärda bevis härom och lämna tiU den rättssökande. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas får advokaten bestämma den preliminära rätts­hjälpsavgift som den rättssökande skall betala.

På det bevis som utfärdas bör vissa uppgifter om den rättssökandes ekonomi anges. Vidare bör anges vad rättshjälpen avser, dvs. vilken rättslig angelägenhet som rättshjälpen beviljats för. Advokaten bör där­vid sträva efter att klart och avgränsat ange den rättsliga angelägenheten.

Om ärendet breder ut sig utöver den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats eller om ärende kan delas upp så att en del blir föremål för handläggning vid myndighet och en del tas utan att myndig­het behöver kopplas in, kan det bli fråga om att bevUja ny rättshjälp.

1 de fall där advokat beviljar allmän rättshjälp ligger det i sakens na­tur att han också skall biträda den rättssökande. Något särskilt beslut härom är alltså inte nödvändigt. Det nu sagda gäller även om den rätts­liga angelägenheten senare anhängiggörs vid t. ex. domstol. Om det däremot är rättshjälpsnämnd eller domstol som beviljat rättshjälpen, måste nämnden eller domstolen vid behov också förordna offenUigt bi­träde åt den rättssökande.

När det gäller fördelningen av beslutsfunktionerna mellan å ena sidan rättshjälpsnämnd och å andra sidan handläggande domstol eller annan handläggande myndighei har utredningens ordförade samt en expert varit skiljaktig. Enligt de skiljaktigas mening bör olika beslut inom rättshjälpssystemet i princip anförtros den myndighet som handlägger det mål eller ärende i vilket den rätissökande önskar eller har rättshjälp. Regeln bör dock endast gälla statliga myndigheter.

3.2 Rättshjälpsavgifter

3.2.1 Nuvarande ordning

I RHL föreskrivs att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp på i lagen närmare angivet sätt. För alt den rättssö­kande skall kunna avgöra på förhand vilket belopp han får betala i bi­drag har kostnadsbidragssystemet konstruerats som ett system med maximibelopp. Därigenom får den rättssökande veta vilket kostnads­bidrag han högst får betala. Maximibeloppets storlek motsvarar den rättssökandes betahiingsförmåga. Överstiger rättshjälpskostnaderna maxi­mibeloppet svarar staten för dessa överskjutande kostnder. Är å andra sidan rätlshjälpskostnaderna lägre än maximibeloppet, motsvarar kost­nadsbidraget dessa kostnader. Koslnadsbidragssystemet är tillämpligt både vid allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnden och vid allmän rättshjälp efter sådant beslut. Vid den förstnämnda formen an­kommer det på biträdet att beräkna maximibeloppet för kostnadsbidra-


 


Prop. 1978/79: 90                                                     62

get. För rättshjälpsnämndens del gäUer att nämnden vid bifall till an­sökan om allmän rättshjälp skall fastställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden.

Rättssökande i den ekonomiski bäst ställda gruppen, dvs. personer med en beräknad årsinkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet för okiober året innan aUmän rättshjälp begärs, är uteslutna från möjlig­heten att få allmän rättshjälp.

En rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som mot­svarar tre gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs. För år 1978 kommer följaktligen gränsen att gå vid en årsin­komst av 35 400 (3X11 800).

En rätissökande som enligt det nu sagda — och sedan i förekomman­de fall bestämmelserna om schablontiUägg och om förmögenhetsinne­hav, skuldsättning m. m. beaktats — tillhör den ekonomiskt sämst ställ­da gruppen skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som motsvarar 1/125 (0,8 %) av basbeloppet, jämnat till närmast lägre tiotal kronor.

Kostnadsbidraget för den ekonomiskt sämst stäUda gruppen har ut­formats som en grundavgift, som är lika stor för alla dem som tillhör denna kategori. Det är emellertid klart att vissa rättssökande inom den­na kategori inte har förmåga att lämna något bidrag till kostnaderna eller i vart fall inte förmåga att betala mer än helt obetydliga belopp. För dessa kan bidraget sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna bestämmelse vid tillämpningen ge utrym­me för en relativt vidsträckt handlingsfrihet. Domstolsverket har i an­visningar angett vissa riktlinjer för tillämpningen.

Till mellangrupperna hänförs de vilkas beräknade årsinkomst över­sliger tre men inte åtta basbelopp. För dessa personer har kostnadsbi­dragssystemet utformats så att maximibeloppet utgör viss kvotdel av skUlnaden mellan den rättssökandes beräknade årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Systemet har emeUertid gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika in­komstskikt. Maximibeloppen utgör sålunda en tjugondedel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger bas­beloppet, en femtondedel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet, en tiondedel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.

Vid tillämpning av de nu återgivna bestämmelserna jämnas maximi­beloppet till närmast lägre tiotal kronor. Det lägsta kostnadsbidrag som skall betalas utgör dock 1/125 av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor, dvs. för år 1978 90 kr.

De maximibelopp som gäller när allmän rättshjälp begärs under ett visst år framgår av en särskild tabell, som bifogats de föreskrifter som


 


Prop.1978/79: 90                                                                   63

domstolsverket utfärdat för rättshjälpsnämnderna. Domstolsverket ger varje år ut nya tabeller.

I RHL finns bestämmelser om maximibelopp för dödsbo. Maximi­beloppet utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas eko­nomiska förhållanden skäligt belopp. DON upprättade på sin tid en schablon för skälighetsbedömningen. Denna schablon var avsedd att tjäna som vägledning för rättshjälpsnämnderna och skulle inte vara bin­dande.

Undergår inkomst eller sådant förhållande som skall beaktas när kostnadsbidraget skall bestämmas väsentiig förändring innan rättshjälps­ärendet avslutats, skall maximibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock inte under vad som redan har betalats i kostnadsbidrag.

Har biträde förordnats, skall den rättssökande betala kostnadsbidraget till biträdet intill maximibeloppet. Har maximibeloppet senare höjts skall det bidrag som kan föranledas av höjningen betalas tiU rättshjälps­nämnden.

Den statistiska undersökning som utredningen låtit utföra har även avsett att ge en bild av ärendenas fördelning med avseende på sökan­denas kostnadsbidrag. Kostnadsbidraget hade eftergetts helt i 38 % av ärendena, nedsatts till hälften i 5 % av ärendena och utgått med grund­beloppet i 36 % av ärendena. Endast i 21 % av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften uttagits.

3.2.2 Utredningen

Ulredningen anser att förenklingar bör kunna åstadkommas både när det gäller att beräkna del belopp som den rättssökande skall betala i avgift för rättshjälpen och när det gäller att bestämma underlaget för beräkning av detta belopp. Det nuvarande systemet för att beräkna rättshjälpsavgiflen har framför aUt kritiserats för att det är alltför de­taljerat. Grundtanken att rättshjälpsavgiftens storlek skall motsvara den rättssökandes betalningsförmåga bör enligt utredningens mening kunna förverkligas i ett betydligt mindre detaljerat system.

Även i ett förenklat avgiftssystem bör rättshjälpsavgiften för de eko­nomiskt sämst ställda utformas som en grundavgift som är lika stor för alla som hör till denna kategori. Till de ekonomiskt sämst ställda räk­nar också utredningen dem vars beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet för oktober året in­nan allmän rättshjälp begärs. Utredningen återkommer till frågan om inkomstbegreppet vid beräkning av årsinkomsten.

Utredningen anser att grundavgiften liksom f. n. bör överensstämma med rådgivningsavgiften. Delta innebär att den bör utgå med 1 % av basbeloppet. Grundavgiften bör kunna nedsättas eller efterges om sär-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    64

skilda skäl föreligger till det. När det gäller i vilka fall eftergift och nedsättning av grundavgiften skall kunna ske hänvisar utredningen till vad som anförs om nedsättning och eftergift av avgiften för vanlig råd­givning.

Det är främst i fråga om mellangruppen — till vilken utredningen räknar dem vars beräknade årsinkomst ligger mellan tre basbelopp och högsta tillåtna åtta basbelopp — som ett enklare system alt beräkna rättshjälpsavgiflen bör åstadkommas. Ett särskilt skäl alt ändra det nu rådande systemet är osäkerheten i beräkningsunderlaget, dvs. den rätts­sökandes ekonomiska förhållanden. För att uppnå en godtagbar pro­gressivitei mellan olika inkomstskikt bör det enligt utredningens mening räcka om de olika stegen i avgiftsskalan anknyts till tusentals kronor av den beräknade årsinkomsten i stäUet för som nu till hundratal. Detta skulle innebära att man tar bort nio av tio steg i den tabell som dom­stolsverket utfärdar.

Rättshjälpsavgiften bör alltså öka för varje tusental kronor som den beräknade årsinkomsten passerar. När det gäller att bestämma storle­ken av denna ökning kan man lämpligen anknyta till basbeloppet. För inkomster upp till och med tre basbelopp skulle som förut nämnts en grundavgift på 1 % av basbeloppet utgå. Är inkomsten högre ökas alltså grundavgiften med viss procent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten passerar. En lämplig progressivitei erhålls enligt utred­ningens mening om avgiften ökas med 0,5 % för varje tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppet och därefter med 1 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med sex gånger basbeloppet, med 2 % av basbeloppet för varje tusental kro­nor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppet och med 4 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet. När avgiften bestäms bör de belopp som motsvarar visst antal basbelopp jämnas till närmast lägre tusental kronor. Vidare bör den avgift som man sålunda kommer fram till jämnas till närmast lägre tiotal kronor.

Om man utgår från det basbelopp om 10 400 som gällde för oktober 1976 skulle för 1977 grundavgift utgå för inkomster upp till 31 200 kr. jämkat nedåt till 31 000. Mellanskiktet omfattar inkomster från och med 32 000 tUl och med 83 000.

Även om den rättssökandes ekonomi medger att viss rättshjälpsavgift tas ut, bör liksom f. n. gälla att rättshjälpsavgiften inte får överstiga rättshjälpskostnaderna i den rättsliga angelägenhet som avses.

När det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar som förul nämnts domstolsverket varje år särskilda föreskrif­ter. Utredningen anser att denna ordning bör gäUa även i fortsättningen. Det kan dock ifrågasättas om det inte går att förenkla nuvarande före­skrifter om det inkomstbegrepp som skall ligga till grund för avgöran-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    65

det huruvida allmän rättshjälp över huvud taget skall utgå och vilken rättshjälpsavgift som skall tas ut av den rättssökande. Likaså bör blan­ketterna för ansökan om allmän rättshjälp kunna göras enklare.

Som exempel på vUka möjligheter som är tänkbara när det gäller att kontrollera en rådgivningssökandes uppgifter om sina ekonomiska för­hållanden har nämnts det senaste försäkringsbeskedet, där såväl sjuk­penninggrundande inkomst som den sjukpenning som i förekommande fall skall utgå anges.

Enligt utredningens mening bör det övervägas om det inte räcker med uppgifterna i det senaste försäkringsbeskedet när det gäller att beräkna den rättssökandes årsinkomst. För de fall där den rättssökande inte har försäkringsbeskedet tillgängligt eller gör gällande att uppgifterna i det är felaktiga bör det öppnas möjlighet för advokat som är behörig att be­vilja rättshjälp att inhämta upplysningar hos försäkringskassan eller av­vika från beskedet.

Om uppgiften i försäkringsbeskedet inte alls stämmer på grund av att den rättssökande kort före ansökningen om rättshjälp bytt anställning el­ler förlorat sin anslällning eller saknar sjukpenninggrundande inkomsi ligger det naturligtvis också i den rättssökandes intresse alt lämna kom­pletterande upplysning om sina ekonomiska förhållanden.

Försäkringsbeskedet lämnar endast uppgift om inkomst av anställ­ning och av egen verksamhet. Däremot sägs där ingenting om inkomst av kapital eller förekomsten av förmögenliet. Inte heller lämnas någon uppgift om försörjningsbörda eller skuldsättning. I dessa hänseenden krävs alltså kompletterande upplysningar från den rättssökande. Ulred­ningen anser atl en förenkling av de föreskrifter som nu tillämpas i frå­ga om inkomst av kapital samt i fråga om försörjningsbörda, förmögen­hetsinnehav och skuldsättning bör eftersträvas. Regeln om vilken hän­syn som skall tas till försörjningsbörda bör t. ex. utan ändring i sak ut­formas så att man vid beräkning av rättshjälpsavgiften minskar års­inkomsten med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer.

Vissa svårigheter har ansetts föreligga när det gäller att beräkna rätts­hjälpsavgift för dödsbo. Några officiella föreskrifter eller tabeller som vägledning för beräkning av avgiften i sådana fall föreligger inte. Ul­redningen anser att domstolsverket bör få utfärda sådana föreskrifter.

När det gäller förfarandet vid fastställandet av rättshjälpsavgift bör enUgt utredningen liksom f. n. preliminär rättshjälpsavgift faststäUas i samband med att allmän rättshjälp beviljas.

Utredningen har tidigare betonat vikten av att den rättsliga angelä­genheten anges klart och avgränsat, när allmän rättshjälp bevUjas. Detta gäller såväl när advokat beviljar rättshjälp som när beslutet fattas av rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. Visar det sig sedan att den rättssökandes problem är av vidare omfattning än som antogs när all-

5    Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90


 


Prop. 1978/79: 90                                                     66

män rättshjälp beviljades får nytt beslut om aUmän rättshjälp meddelas. Om den rättsliga angelägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den som avsågs med det första beslutet bör emellertid en­ligt utredningens uppfattning möjlighet finnas att bestämma att den er­lagda rättshjälpsavgiften skall avse även det nya rättshjälpsärendet och att någon ny rättshjålpsavgift alltså inte skall tas ut av den rättssökande. Om den rättssökande inte låter sig nöja med advokatens beräkning av rättshjälpsavgiftens storlek, bör han ha möjlighet att få frågan härom hänskjuten till rättshjälpsnämndens prövning. Detsamma bör gälla om den rättssökande är missnöjd med beslut som advokat meddelar i fråga om tillgodoräknande av tidigare eriagd avgift. Beslut av rättshjälps­nämnden eUer av domstol bör kunna överklagas tUl besvärsnämnden.

4    Rådgivning

4.1 Nuvarande ordning

Med rådgivning förstås enligt RHL kortare rådgivning och därmed jämförlig ålgärd i rättslig angelägenhet. 1 princip lämnas rådgivning i alla slags rättsliga angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägen­het som avser upprättande av självdeklaration och angelägenheter i vis­sa ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaf­fenhet. Till de senare hör ärende om förrättande av bouppteckning en­ligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, register­ärende enligt sjölagen (1891: 35 s. 1), båtregisterärende enligt båtregis-treringslagen (1975: 604), fastighetsdeklaration samt mål eller ärende an­gående fastighetstaxering.

Rådgivning enligt RHL kan lämnas åt alla oavsett om annan rätts­hjälpsform står öppen. Rådgivning kan också meddelas aUa fysiska och juridiska personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsförhål­landen.

Rådgivning sker mot en indexreglerad avgift. Avgiften motsvarar en etthundratjugofemtedel av basbeloppet för oktober månad året innan rådgivningen lämnas, jämnad till närmast lägre tiotal kr. Under år 1978 är avgiften 90 kr. Avgiften är lika stor som grundavgiften vid allmän rättshjälp. Liksom grundavgiften kan rådgivningsavgiften sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Uppkommer fråga om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift, torde undersökningen av den rätts­sökandes förhållanden göras mycket enkel. Domstolsverket har medde­lat anvisningar för tiUämpning av bestämmelsen om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.

Rådgivning meddelas av advokat utan beslut av rättshjälpsnämnd. Advokaten bestämmer om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller ef­terges. Rättshjälpsnämnden skall årligen före den 1 febmari av advokat-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    67

byrån underrättas om det antal rådgivningar som under föregående år har meddelats vid byrån. Rådgivningsavgiften utgör hela ersättningen till den som lämnar rådgivning. Normalt erhåller advokaten sin er­sättning genom att han uppbär avgiften av sökanden. Har avgiften satts ned eller eftergetts får advokaten hos rättshjälpsnämnden göra fram­ställning om ersättning av allmänna medel. Sådan framställning skaU dock göras bara när rättshjälpsärendet har slutförts med rådgivningen. Har rådgivningen följts av allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälps­nämnden, äger advokaten hos domstolen eller rättshjälpsnämnden seder­mera erhålla ersättning av allmänna medel för hela uppdraget, således även den del som omfattas av rådgivningen. Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall kostnaden för rådgivningen anses som en kost­nad för den allmänna rättshjälpen. Den sökande får härvid räkna sig eriagd rådgivningsavgift tiU godo såsom betalning på kostnadsbidrag.

Under budgetåret 1976/77 uppgick antalet rådgivningar till omkring 28 500. Härav föll 20 500 på de allmänna advokatbyråerna. Äv de sta­tistikuppgifter som lämnats av rättshjälpsnämnderna framgår att anta­let rådgivningar under 1975 uppgick tUI 29 015, under 1976 tiU 27 741 och under 1977 tUl 29 992. Avgiften hade under 1976 nedsatts eller eftergetts i 16 232 fall eUer 58,5 % av samtliga fall.

4.2 Tidigare reformförslag m. m.

1 DON:s ovan nämnda promemoria framhölls att rådgivningstidens längd blir beroende av den ersättning som utgår i ärendet. Enligt DON:s beräkningar medgav rådgivningsavgiften högst en genomsnittlig rådgiv­ningstid om 20 minuter. Gjorda undersökningar tydde emellertid på atl ett rådgivningsärende i genomsnitt tog omkring 30 minuter. Det kunde därför antas att ersättningen för en rådgivning inte läckte kostnaden.

Det upplystes i promemorian att man från advokathåll hade framhållit att tiden för en rådgivning vanligen inte medgav någon åtgärd såsom att upprätta en handling eller liknande. Enligt DON:s mening kunde detta leda till att man även i många enkla ärenden sökte allmän rättshjälp. Det konstaterades att det skulle vara en fördel om vissa enkla ärenden om allmän rättshjälp kunde handläggas såsom rådgivningsärenden. Må­let borde därvid i första hand vara alt den genomsnitUiga tiden för en rådgivning anpassades så att flertalet enklare juridiska förfrågningar och vissa därmed jämförUga åtgärder rymdes inom rådgivningens ram. En­ligt promemorian borde vidare undersökas om rådgivningsinstitutet kun­de utvidgas på sådant sätt att antalet ärenden vid rättshjälpsnämnderna kunde minskas.

Rådgivningsinstitutets förhåUande till andra rättshjälpsformer, främst till allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, ansågs i prome­morian vara av stor vikt när en utvidgning övervägdes. Enligt DON:s


 


Prop. 1978/79: 90                                                     68

uppfattning måste en utvidgning av rådgivningstiden tiU 30 minuter an­ses utgöra ett minimum. Om flertalet enklare förfrågningar i rättsliga angelägenheter skulle kunna rymmas inom ramen för rådgivningsinsti­tutet torde det fordras att den ersättningsgiUa tiden ökades tiU 35—40 minuter. Inom en sådan tidrymd torde även vissa enklare handlingar kunna upprättas. Om basbeloppsanknytningen såvitt gäller ersättningen vid rådgivning behölls skulle i sådant fall ersättningen under år 1975 utgöra 100 eller 120 kr. vilka belopp utgjorde en åttiondedel resp. en sjuttiondedel av basbeloppet för oktober månad föregående år, jämnad till närmast lägre tiotal kr.

Olägenhetema med rådgivningsinstitutet borde enligt DON:s mening till en viss del kunna övervinnas genom att rådgivningsavgiften och er­sättningen för en rådgivning höjdes till förslagsvis 100 eller 120 kr. Möj­ligheterna till nedsättning och eftergift borde utnyttjas så att den kategori som fått avgiften nedsatt eller eftergiven inte behövde erlägga någon av­gift eller i vart faU inte större avgift. DON ifrågasatte emellertid om inte en avgift om 100 eUer 120 kr. var för hög. Rådgivningsinstitutet skulle vid en sådan avgift förlora en del av sitt reklamvärde. Ett av syftena med institutet var att om möjligt undanröja allmänhetens obenägenhet att anlita kvalificerad juridisk hjälp. En höjd rådgivningsavgift kunde motverka detla syfte. De ingrepp i koslnadsbidragssystemet, som kräv­des om man önskade behålla sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp, var ytterligare ett skäl mot en ändring. Skulle man subven­tionera en höjd rådgivningsersättning och behålla den dåvarande avgif­ten på 60 kr. krävdes speciella regler med hänsyn till uppkommande tröskeleffekter. Därigenom skulle de enkla reglerna för rådgivning kom­pliceras.

4.3 Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att gmndtanken bakom insti­tutet är att vem som helst skall kunna vända sig till advokat och få hjälp i nästan vilken rättslig angelägenhet som helst, som inte är av mera invecklad beskaffenhet. Avgiften för rådgivningen har bestämts så att den skaU vara överkomlig men samtidigt utgöra en viss spärr mot missbruk av möjligheten att få rådgivning. Rådgivningen har emellertid inte fått den användning som man räknade med under förarbetena till RHL. Rådgivning begärs sålunda bara i omkring 25 000 fall mot beräk­nade 45 000 per år. Den främsta anledningen till att rådgivning inte fått avsedd användning torde enligt utredningen vara den korta rådgivnings­tiden. Flertalet juridiska förfrågningar och därmed jämförliga åtgärder hinner inte slutföras inom rådgivningstiden. Detla kan leda tiU att den rättssökande inte får den åsyftade rättshjälpen. Det kan också leda till att den advokat som meddelar rådgivningen åsamkas ekonomisk förlust


 


Prop. 1978/79: 90                                                    69

i sin verksamhet. Detla beror på att rådgivningstiden inte sällan sträcks ul till omkring en halvtimme och att advokaten därvid inte får ersätt­ning för den överstigande tiden. Detta drabbar i första hand de allmän­na advokatbyråerna, vilka svarar för två tredjedelar av alla rådgivningar enligt RHL. Men det minskar naturligtvis även de enskilda byråernas benägenhet att meddela sådan rådgivning och därigenom allmänhetens möjligheter att få hjälp. Den begränsade rådgivningstiden leder natur­ligtvis också till atl allmän rättshjälp nu begärs hos rältshjälpsnämnden i en hel del ärenden som är av sådan beskaffenhet alt de borde kunna slutföras inom förhållandevis kort tid.

Utredningen tar vidare upp frågan om man över huvud taget skall ha kvar en möjlighel att få rådgivning inom rättshjälpssystemet. Vissa möj­ligheter finns för allmänheten att erhålla råd och upplysningar genom andra kvalificerade organ än advokater. Domstolar och andra statliga myndigheter har i viss utsträclcning skyldighet att gå allmänheten till­handa med upplysningar som rör myndighetens ansvarsområde. Vissa statliga myndigheter är särskUt inriktade på att hjälpa allmänheten med olika ärenden. Dit hör konsumentverket. Även landsting och kommuner bistår allmänheten med kostnadsfri rådgivning i olika angelägenheter. Vid sidan härav finns viss serviceverksamhet vid affärsbanker och spar­banker. Bankerna hjälper tUI med familjejuridik såsom äktenskapsför­ord och bouppteckningar, affärsjuridik såsom köpekontrakt och bolags­bildningar samt skatteärenden. Begravningsföreningar och begravnings­entreprenörer lämnar hjälp med bl. a. bouppteckningar och arvskiften.

Ulredningen ställer frågan om dessa möjligheter lUl råd och annan hjälp är tillräckliga för att tillgodose det behov av att få juridiskt biträde som otvivelaktigt föreligger i dagens komplicerade samhälle. Vid be­dömningen härav bör enligt utredningens mening beaktas att det ofta är svårt för den rättssökande att veta vilken myndighet eller inrättning som hans aktuella problem kan sortera under. Innan han vet det kan han givetvis inte utnyttja den service som myndigheten eller inrättningen lämnar i förekommande fall. Även om den rättssökande vet vilken myn­dighet som kan komma att få ta ställning till hans problem eller som i övrigt sysslar med sådana frågor som har samband med delta är det inte säkert att han vill vända sig till myndigheten för rådfrågning. Det främsta skälet till en sådan inställning — som inte torde vara ovanlig — är att den rättssökande har svårt att betrakta den myndighet som skaU ta ställning tiU exempelvis en begäran från en rättssökande på annat sätt än som motpart.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att det alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten av att kunna vända sig till en advokat och få råd eller annan hjälp i enklare rättsliga angelägenheter. Ett råd­givningsinstitut bör därför enligt utredningens åsikt finnas kvar i rätts­hjälpssystemet.


 


Prop. 1978/79: 90                                                     70

Utredningen konstaterar att missnöjet med rådgivningsinstitutet främst avsett den korta rådgivningstiden och att det därför bör undersökas hur en förlängning kan åstadkommas och hur detta i så fall kommer att in­verka på storleken av rådgivningsavgiflen och ersätiningen UU rådgiva­ren. Utredningen finner att en stor del av de frågor, där rådgivning be­gärs, bör klaras av om rådgivningstiden förlängs till en halvtimme. En halvtimmes arbete motsvarar med den timkostnadsnorm som gäUde 1977 för tvistemål och ärenden ungefär 107 kr. Om rådgivningsavgiften med utgångspunkt härifrån faststäUs tUl ett belopp om ca 100 kr., upp­kommer emeUertid frågan om en sådan avgift är acceptabel. Även om det liksom f. n. bör finnas möjligheter till nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften för de ekonomiskt sämst ställda, kan det göras gäl­lande atl avgiften får en alltför återhållande effekt och därmed kan be­faras leda till alt många som verkligen behöver rådgivning aldrig kom­mer i åtnjutande av förmånen. Utredningen säger sig vara medveten om risken för att en höjning av rådgivningsavgiften tiU 100 kr. kan få vissa negativa effekter. Följande argument talar emeUertid enligt utredningens mening för att en sådan höjning ändå genomförs.

Rådgivningstiden förlängs. Detta ger ökade möjligheter att ge kvali­ficerade råd. Antalet ärenden som kan klaras av inom den tid som den nuvarande avgiften medger är mycket litet. Höjningen utgör — räknat med aktuellt basbelopp — bara 20 kr. Avgiften kan nedsättas eller efter­ges. Denna möjlighet utnyttjas redan nu i ca 60 % av ärendena. I de allra flesta fall efterges avgiften helt. Om rådgivningstiden förlängs men avgiften behålls eller sätts lägre än f, n. innebär det en subvention även i de ärenden i vilka den sökande har råd att betala full avgift. Det är bättre att sätta avgiften högre och befria dem som har dålig ekonomi än att sätta avgiften lågt och därmed subventionera dem som har god ekonomi.

Utredningens slutsats blir att avgiften bör bestämmas så att den i princip motsvarar vad en advokat är berättigad UU för en halvtimmes arbete enligt timkostnadsnormen. Avgiften bör sättas i relation till bas­beloppet. Den kan då lämpligen bestämmas till 1 % av basbeloppet jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Rådgivningen bör enligt utred­ningens uppfattning liksom f. n. stå öppen för alla fysiska personer, oav­sett inkomstlaget, och för aUa juridiska personer.

Utredningen tar även upp behovet av möjligheter tiU rådgivning un­der längre tid än en halvtimme. Vid överläggningar som utredningen haft med företrädare för allmänna och enskilda advokatbyråer har framkommit att det i ganska avsevärd utsträckning förekommer ären­den som inte är av mera invecklad beskaffenhet men som ändå kräver mera än en halvtimmes arbete för advokaten. För en stor del av dessa ärenden är emellertid en timmes arbete tillräckligt. Det kan röra sig om ärenden där det krävs att ansökan eller annan handling av enklare be-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    71

skaffenhet upprättas. Det kan också hända att advokaten behöver ringa ett antal telefonsamtal till olika myndigheter eller andra inrättningar eller på annat sätt inhämta upplysningar för klientens räkning, I andra faU kan de handlingar som den rättssökande fört med sig tiU advokaten vara så omfattande och invecklade att det krävs mera än en halvtimme att gå igenom dem. Gemensamt tör de situationer som har beskrivits nu är att det inte sällan räcker med en limmes arbele för att klara av hela ärendet. F. n. måste i dessa fall ansökan om aUmän rättshjälp göras till rättshjälpsnämnden och hela rättshjälpsmaskineriet kopplas in med på­följd att ärendet för det mesta tar längre tid än en timme.

Utredningen anser att det finns skäl att undersöka hur en mera kva­lificerad rådgivning än den som beskrivits förut skall vara beskaffad. En första fråga är rådgivningstidens längd vilken sammanhänger med frå­gorna om avgift och ersättning till rådgivaren. Utredningen har kommit till den slutsatsen att en timme är den lämpligaste tiden för den kvali­ficerade rådgivningen, som utredningen kaUar förlängd rådgivning. Frå­gan om avgiften och ersättningen till rådgivaren hänger samman med vem som skall få tiUgång till rådgivningsformen. Utredningen finner inte anledning atl i sistnämnda fråga skilja meUan de olika rådgivnings­formerna. Även förlängd rådgivning bör alltså stå öppen för fysiska per­soner oavsett inkomstläge och för aUa juridiska personer.

En timmes arbete för advokat berättigar enligt nuvarande timkost­nadsnorm för tvisiemål och ärenden liU en ersättning av 215 kr. eller nästan exakt 2 % av det basbelopp som gäller 1977. Ulredningen ställer frågan om avgiften skall sättas till sådant belopp att den täcker ersätt­ningen till advokaten eller om man skaU fastställa en lägre avgift och låta meUanskUlnaden utgå av allmänna medel tUI rådgivaren. En sådan allmän rådgivningssubvention skulle med all säkerhet leda till en avse­värd ökning av statens kostnader för i-ättshjälpen. Eftersom den för­längda rådgivningen som ovan nämnts också bör stå öppen för personer i höga inkomstlägen och juridiska personer skulle subventionen även komma dessa till godo. Utredningen anser därför att man som ut­gångspunkt bör ha att avgiften utgår med sådani belopp att den också utgör ersättning för rådgivaren. Avgiften för förlängd rådgivning bör vara dubbelt så stor som avgiften för vanlig rådgivning.

Det är givet att en avgift som uppgår till omkring 200 kr. kan te sig avskräckande för många. Liksom i fråga om vanlig rådgivning bör det därför finnas möjlighet för de ekonomiskt sämst ställda att få avgiften nedsatt eller eventuellt efterskänkt.

Utredningen berör också den situationen att ett ärende övergår från rådgivning till rättshjälp. Ulredningen anser att eftersom det inte är ovanligt att ett rätlshjälpsärende börjar som rådgivning det finns anled­ning att ha kvar den ordningen atl rådgivningsavgiften får avräknas från den avgift som skall utgå för rättshjälpen. Ätt ett ärende övergår från


 


Prop. 1978/79: 90                                                    72

föriängd rådgivning till aUmän rättshjälp bör däremot inträffa bara i undantagsfall. Om den advokat som den rättssökande anlitat, bedömer att ärendet tar längre tid än en timme bör förlängd rådgivning inte få lämnas. Har detta ändå skett bör den rättssökande dock få tiUgodo­räkna sig eriagd rådgivningsavgift.

Utredningen drar även upp riktlinjer för utformningen av reglerna om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift. Rådgivningsavgiften bör sålunda kunna efterskänkas helt om den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2 basbelopp eller för år 1977 20 800 kr. Ligger inkomsten meUan 2 basbelopp och 2 1/2 basbelopp bör rådgivningsav­giften kunna nedsättas tUl 1/2 % av basbeloppet eller ca 50 kr. Detta motsvarar halva rådgivningsavgiften och 1/4 av avgiften för förlängd rådgivning.

Är inkomsten högre än 2 1/2 basbelopp men överstiger den inte 3 basbelopp bör avgiften kunna sättas tiU 1 % av basbeloppet. Vid vanlig rådgivning blir det här alltså inte fråga om någon nedsättning medan det däremot vid förlängd rådgivning innebär en nedsättning av avgiften till hälften.

Ligger inkomsten mellan 3 och 3 1/2 basbelopp kan det bara bli fråga om nedsättning vid förlängd rådgivning. Avgiften bör då utgå med 1 1/2 % av basbeloppet eller omkring 150 kr. Full avgift även vid för­längd rådgivning uttas när den beräknade årsinkomsten överstiger 3 1/2 basbelopp.

Utredningen framhåller vidare att vid beräkningen av den rättssökan­des årsinkomst hänsyn bör tas till om han har en omfattande försörj­ningsbörda eller tyngande skuldsättning. Är detta fallet bör den beräk­nade årsinkomsten kunna nedsättas med skäligt belopp innan den läggs till grund för vilken avgift som skall tas ut. Beträffande försörjnings­börda bör man därvid kunna tillämpa samma regler som i övrigt gäller enligt RHL i detta hänseende, nämligen att årsinkomsten minskas med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande för­sörjer.

Liksom f. n. bör även förmögenhetsinnehav beaktas. Därvid bör dock en något generösare tiUämpning än som nu föreskrivs kunna gälla. Så­lunda bör exempelvis beträffande folkpensionärer hänsyn inte behöva tas tiU bankmedel som understiger 10 000 kr., vilket ungefär motsvarar ett basbelopp.

Inte heller bör hänsyn tas till makes eller föräldrars ekonomiska för­håUanden.

När det gäller förfarandet vid fastställandet av rådgivningsavgift är utredningen av den uppfattningen att detta bör göras så enkelt som möjligt. Den rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden bör sålunda kunna godtas om de inte framstår som osannoUka. Det är dock tänkbart att situationer uppkommer, där rådgivaren anser att det


 


Prop. 1978/79: 90                                                    73

finns anledning att kontrollera den rättssökandes uppgifter. Ett enkelt sätt att åstadkomma en sådan kontroll är att fråga efter den rättssökan­des senaste försäkringsbesked. På detta anges dels hur stor sjukpenning per dag som skaU utgå vid sjukdom och dels den sjukpenninggrundande inkomsten. Uppger den rättssökande att han inte har annan inkomst än sjukpenning bör denna kunna tas till utgångspunkt för bedömningen av om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiften skall ske. Uppger den rätissökande alt han har inkomsi men att denna är betydligt lägre än som anges i försäkringsbeskedet bör han åläggas att styrka detta för­hållande. Vägrar den rättssökande att medverka till alt klarhet kan upp­nås om hans ekonomiska förhållanden bör rådgivaren överväga att ock­så vägra honom nedsättning eller eftergift. Ulredningen vUI i detta sam­manhang betona vikten av att den rättssökande informeras ordentligt om möjlighelerna tiU nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.

Beslut om rådgivningsavgiftens storlek fattas av rådgivaren. Avgiften skall också betalas in tiU denne. Detla bör ske i samband med att råd­givningen ges. För vad som nedsatts eller eftergetts bör rådgivaren lik­som f. n. få ersättning av allmänna medel.

Någon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften bör ske är enligt utredningens mening inte nödvän­dig. Del bör i stället liksom f. n. ankomma på domstolsverket att med­dela närmare anvisningar till stöd för tillämpningen. Därvid kan utred­ningens överväganden i det föregående tjäna tUI ledning.

5    Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp 5.1 S. k. massärenden

5.7.7 Nuvarande ordning

I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan enligt 8 § andra stycket RHL rege­ringen förordna att allmän rättshjälp inte skaU lämnas. Med stöd av denna bestämmelse har i 7 § rättshjälpskungörelsen (RHK) föreskrivits att allmän rättshjälp inte får lämnas i ärendet om förrättande av bo­uppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jorda­balken, registerärende enligt sjölagen (1891: 35 s. 1), bålregisterärende enligt båtregistreringslagen (1975: 604), fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering. De ärenden som nyss nämnts har i RHL undantagits från tillämpningsområdet för rådgivning.

Under förarbetena till de nyss angivna reglema uttalades bl. a. följan­de. Rättshjälp skulle i princip utgå i varje rättslig angelägenhet oavsett om ärendet behandlades av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gällde rättsligt biträde som lämnades utan samband med förfarande hos


 


Prop. 1978/79: 90                                                     74

något samhällsorgan. Med denna utgångspunkt fick rättshjälpen ett myc­ket vidsträckt lillämpningsområde. Vissa begränsningar måste dock gö­ras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var siörst. Massärendena borde inte generellt uteslutas från till-lämpningsområdet för rättshjälpen. Den belastning som dessa ärenden kunde komma att utgöra för rättshjälpsorganisationen var emellertid mycket svår att bedöma på förhand. En möjlighet att ta ut full kost­nadstäckning kunde inte anses tillräcklig för att hindra en besvärande anhopning av rättshjälpsärenden. Därför borde regeringen få behörighet att utesluta massärendena från tillämpningsområdet.

5.1.2 Utredningen

Utredningen anser att det inte fiims skäl ändra på principen om att massärenden skall falla inom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen. Frågan är bara om några — och i så fall vilka — särskilda begränsningar i möjligheten att erhålla rättshjälp bör gälla. Vid ett ställningstagande till denna fråga är det av betydelse vilka ärenden som faller inom kategorin massärenden. Om man inte radikalt sänker an­språken på prefixet "mäss-", synes knappast andra ärenden kunna bli aktuella än de som f. n. anges i 7 § RHK. Av dessa torde registerären­dena enligt sjölagen och båtregisterärendena inte spela någon större roll i detta sammanhang.

Beträffande samtliga typer av massärenden gäller att det i siörre eller mindre utsträckning finns myndigheter, organisationer e. d. som tillhan­dahåller hjälp i någon form. Utredningen har i denna fräga noterat föl­jande.

Genom ändring i ärvdabalken (SFS 1976: 221), som trätt i kraft den 1 juli 1976, har införts en möjlighet att i vissa fall ersätta bouppteckning med ett enklare förfarande, kallat dödsboanmälan. Genom ändringen torde bouppteckningsfrekvensen sjunka och därmed rättshjälpsbehovet. 1 de fall där det fortfarande är en skyldighet att upprätta bouppteck­ning lämnas visst bistånd av bl. a. kommunala förtroendemän och tjäns­temän samt bankernas notariatavdelningar. Även begravningsföreningar­na och begravningsentreprenörerna ombesörjer ett betydande antal bo­uppteckningar. För samtiiga gäller att bistånd i regel lämnas endast mot avgift.

När det gäller inskrivningsärenden lämnar många inskrivningsmyndig­heter en långtgående service i form av råd och anvisningar. Vidare utgår utredningen från att banker, kommunalkontor och förtroendemän även i fortsättningen kommer att lämna en betydande rättshjälp när det gäl­ler inskrivningsärenden, låt vara att hjälpen ofta är förenad med av­gifter.

Även den service som — förutom de nyss nämnda inskrivningsmyn-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    75

digheterna — andra myndigheter lämnar aUmänheten med stöd av det s. k. servicecirkuläret bör uppmärksammas. Denna service tUlgodoser ett visst rättshjälpsbehov även i massärenden.

Även om den hjälp som på olika sätt lämnas i massärenden är av stor betydelse, är det enligt utredningen uppenbart att den inte löser alla problem. Hjälpen är över huvud taget mest inriktad på enklare ären­den. Den täcker med andra ord mera den del av hjälpbehovet som ty­piskt sett faller inom ramen för rådgivning. Lika litet som rådgivning är tillräcklig för att lösa den enskildes hjälpbehov i exempelvis mer kompli­cerade ärenden angående upprättande av äktenskapsförord kan en be­gravningsbyrå, en inskrivningsmyndighet eller en kommunal tjänsteman tillfredsställa hjälpbehovet i ett komplicerat massärende. Utredningens slutsats blir därför att rättshjälp bör kunna bevUjas i massärenden av mer komplicerad beskaffenhet.

Ätt utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka rätts­hjälp bör kunna beviljas är givetvis svårt. Enligt utredningens mening bör principen vara den att rättshjälp kan beviljas bara om ärendet i svå­righetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärende­typen. Undantagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger, bör rättshjälp dock kunna beviljas även i andra fall.

Utredningen tar slutligen upp frågan om det firms skäl att ändra på den nuvarande regeln om att rådgivning inte får lämnas i massärenden. Från principiella synpunkter kan det förefalla egendomligt att öppna möjlighet till rättshjälp men utesluta rådgivning. Ätt öppna möjlighet till rådgivning skulle emellertid vara förenat med vissa komplikationer. Samtidigt kan ifrågasättas om behovet är så stort. I den förra delen är att märka att det knappast är praktiskt möjligt att uppställa något villkor om att ärendet skall vara på visst sätt komplicerat. Om rådgivning fick lämnas kan det därför befaras att stora koslnader skulle uppkomma. 1 den senare delen är att märka att — såsom förut framhållits — det be­hov som rådgivningsinstitutet skulle fylla på detta område i allt väsent­ligt fylls genom den service som lämnas av inskrivningsmyndigheter m. fl. Delta är troligen den både smidigaste och från samhällsekonomisk synpunkt billigaste lösningen.

Förfatlningstekniskt kan utredningens förslag utformas på i princip två olika sätt. Ett sätt är att i RHL inskriva möjligheten att i vissa mass­ärenden få allmän rättshjälp samt anpassa RHF (rättshjälpsförordning­en) härtill. Enligt delta alternativ binds således regeringen av lagen. Ett annat sätt är att i RHL bemyndiga regeringen att förordna om inskränk­ningar i rätten till rättshjälp i fråga om massärenden och att skriva in rätten lill rättshjälp i komplicerade raassärenden enbart i RHF. En så­dan reglering är mer flexibel och förordas därför av utredningen.

Med hänsyn till de särskilda fömtsättningar som enligt det nyss an­förda bör uppställas för att allmän rättshjälp skall få beviljas i mäss-


 


Prop. 1978/79: 90                                                     76

ärenden bör det enligt utredningens mening ankomma på rättshjälps­nämnd att pröva framställningar om rättshjälp.

5.2 Näringsidkare

5.2.1 Nuvarande ordning

I RHL föreskrivs att allmän rättshjälp inte får lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Näringsidkarens personliga ange­lägenheter omfattas däremot inte av inskräkningarna.

Som näringsidkare betraktas även t. ex. jordbrukare och fiskare. Ock­så den som i egenskap av fastighetsägare hyr ut lägenhet i flerfamiljs­hus torde få betecknas som näringsidkare. Till näringsidkare räknas fria yrkesutövare som advokater, arkitekter, konsulter, fotografer m, m. För att betraktas som näringsidkare krävs inte att vederbörande har någon anställd i sin verksamhet. Inte heller ställs några krav på att verksam­heten skall uppta någon viss större del av arbetstiden. Även närings­verksamhet som drivs vid sidan av ett heltidsarbete föranleder att veder­börande anses som näringsidkare såvitt gäller näringsverksamheten.

I motiven till bestämmelsen angående rörelseidkare anförs att ut­gångspunkten bör vara att rättshjälpen i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör den enskildes personliga och ekono­miska förhållanden De rättsliga angelägenheterna i näringsverksamhet är av annan karaktär än i privatlivet och varierar dessutom starkt med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Det rättsskyddsbehov som föreligger i näringsverksamhet bör därför i princip tillgodoses på annat sätt än genom rättshjälp med stöd av det allmänna, t. ex. genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisa­tion. Skäl för en sådan begränsning av möjlighetema tiU rättshjälp för näringsidkare utgör också det förhållandet att kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta är en normal företeelse i affärslivet, jäm­förbar med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. Samtidigt kan det emellertid förekomma fall där rättshjälp bör kunna komma i fråga även beträffande rättslig angelägenhet som har samband med näringsverksamhet. Så kan t. ex. vara fallet med vissa småföretaga­re som praktiskt sett står löntagarna nära, eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant att rättshjälp inte bör vägras. I samband med riksdagsbehandlingen uttalade juslitieutskottet att det fanns anled­ning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets tillämpning.

Näringsidkarfrågan har varit uppe tUI ett flertal avgöranden avDON:s och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Några exempel


 


Prop. 1978/79: 90                                                    77

hämtade ur praxis rörande frågan om allmän rättshjälp skall utgå till näringsidkare är följande.

Särskilda skäl för rättshjälp ansågs föreligga i bl. a. nedannämnda fall, nämligen

(1)   för 70-årig f. d. skrothandlare med en inkomst av 1 745 kr. i må­naden, varav 745 kr. utgjorde pension

(2)   för f. d. delägare i handelsbolag som drev åkerirörelse

(3)   för person som tillsammans med sin broder ägde en jordbruks­fastighet, taxerad till 48 000 kr. och belånad för 15 600 kr. och med en årlig nettointäkt på 6 550 kr. för envar av ägama, och

(4)   för målsägande i brottmål angående bedrägeri som tidigare hade en inkomst på 3 469 kr. i månaden men som vid tiden för ansökan bara hade studiebidrag på 1 700 kr. i månaden samt amorterade skulder med 11281kr. perår.

1 samtliga dessa fall ansågs särskilda skäl föreligga med hänsyn till sö­kandens ekonomiska förhåUanden.

Särskilda skäl med hänsyn till sakens beskaffenhet ansågs i ett fall föreligga för att bevilja taxiägare rättshjälp i ärende om överklagande av utmätning av taxibilen och i ett annat fall då sökande haft både bo­stad och rörelse på den fastighet som tvisten gällde.

Däremot ansågs särskilda skäl inte föreligga i följande fall:

(1)   Sökanden var lantbmkare vars bmttointäkt av lantbruket var
123 455 kr. och vars kostnader var 113 507 kr. Tvisten gällde ersättning
för skada på utarrenderad fastighet och för obetalt arrende.

(2)  Sökanden var åkeriägare utan anställda och med en nettointäkt av rörelsen på 30 402 kr.

(3)  Sökanden var frisör med en årlig inkomst av sin verksamhet på 25 000 kr. Ärendet gällde exploatering av patent.

5.2.2 Tidigare reformförslag m. m.

Näringsidkarfrågan uppmärksammades redan under riksdagsbehand­lingen av prop. 1974: 4. I tre motioner, 1972: 1469, 1471 och 1473, kri­tiserades den i lagtexten föreslagna inskränkningen i näringsidkares möjlighet att få rättshjälp. Som skäl åberopades bl. a. att det föreslagna stadgandet avsåg en heterogen gmpp personer som utövade sin näring under högst varierande ekonomiska förhållanden och att det inte kunde vara riktigt atl t. ex. hantverkare, lantbmkare, handlande och författare alltid skulle hålla en ekonomisk beredskap för att kunna betala even­tuella rättegångskostnader.

Som tidigare anförts ansåg justitieutskottet (se JuU 1972: 12 s. 30), att det fanns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya syste­mets tillämpning. Detta uttalande hade avseende på skilda grupper av näringsidkare, däribland de renskötande samerna, vilkas möjligheler alt


 


Prop. 1978/79: 90                                                    78

få rättshjälp aktualiserats i utskottet. Ätt observera för samernas del var också att deras ekonomiska och rättsliga angelägenheter i viss utsträck­ning handhades av en ny typ av juridisk person, kallad sameby.

I en reservation tiU utskottsbetänkandet påpekades bl. a. att gräns­dragningen mellan anstäUningsförhållande och företagsamhet i egen regi ofta var svår att göra samt att såväl tolkningen av dessa båda be­grepp som tillämpningen av den föreslagna undantagsbestämmelsen sä­kerligen många gånger skulle komma att förorsaka bryderi och osäker­het. Från social synpunkt var det för övrigt inte mindre angeläget att en näringsidkare i små ekonomiska omständigheter bereddes möjlighet att ta till vara sin rätt i fråga om sin näring än att han erhöll bistånd i fråga om sina rent privata angelägenheter, ty i båda fallen skulle han och hans familj drabbas lika hårt av följderna av att han genom eko­nomiskt trångmål förlorade sin rätt. För flera småföretagare var rätte­gångskostnader en i budgeten ofömtsedd utgiftspost. Även med en gene­rös tolkning av den i propositionen föreslagna undantagsregeln kunde stora grupper av näringsidkare med beaktansvärt behov av rättshjälp bU ställda utanför reformen. Det kunde inte fömtsältas att detta behov i tillbörlig utsträckning skulle kunna tillgodoses genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisation.

1 motionen 1972: 1916 yrkades att rättshjälpslagens regler skulle om­fatta även näringsidkare som inte är juridisk person. I betänkande 1973: 1 uttalade justitieutskottet att utskottet saknade anledning att från­gå det ställningstagande som gjorts föregående år men att det efter er­farenheter av tillämpningen av lagstiftningen kunde bli aktuellt att på nytt överväga frågan. Reservation av samma innehåll som föregående år anfördes.

Även under 1974 väcktes motioner, 1974: 79 och 1974: 386, i vilka framfördes kritik mot begränsningen i möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. I den ena motionen yrkades att rättshjälp skulle kunna utgå enligt de allmäima reglema även tUl näringsidkare, som inte är juridisk person och i den andra att sådana bestämmelser borde införas i rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet att erhålla rättshjälp även i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.

Med anledning av motionerna uttalade justitieutskottet (JuU 1974:18) bl. a följande.

I ärendet hade utskottet haft tillgång till ett antal avgöranden av DON:s besvärsnämnd i frågor om rättshjälp åt näringsidkare. Äv mate­rialet kunde med hänsyn till dess relativt begränsade omfattning inte dras några säkra slutsatser rörande nämndens praxis. Det kunde dock hävdas att det förelåg vissa gränsdragningsproblem. Utskottet hade sär­skilt fäst sig vid svårigheterna att avgöra om sökandens ekonomiska för­hållanden var sådana att de motiverade slutsatsen att särskilda skäl före­låg för rättshjälp. Bl. a. uppstod ofta gränsdragningsproblem i sådana


 


Prop. 1978/79: 90                                                    79

fall då sökandens nettointäkt av sin rörelse var liten men omsättningen i rörelsen var relativt hög. Även frågan huruvida sökanden var att anse som näringsidkare liksom andra spörsmål syntes ofta bereda problem i den praktiska tillämpningen. Utskottet ville inte motsätta sig önskemå­let att frågan om rättshjälp till näringsidkare skulle tas upp till om­prövning. För en sådan omprövning borde enligt utskottels mening inte läggas fast några bestämda riktiinjer. Det var emellertid uppenbart att de särskilda problemen för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansieUa aspekten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskoitet utgick ifrån alt omprövningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål.

I reservation till utskottsbetänkandel anfördes bl. a. att vid ompröv­ningen som borde gäUa problemaliken i hela dess vidd, hänsyn borde tas till de starkt kritiska synpunkter i ämnet som under förarbetena liU rättshjälpsreformen anfördes av ett stort antal remissinstanser. I övrigt anfördes i huvudsak samma synpunkter som i reservationen till 1972 års utskottsbetänkande. Reservanterna ansåg sammanfattningsvis att det bå­de från rättvisesynpunkter och jämlikheissynpunkler var angeläget att rättshjälpslagen ändrades så att näringsidkare i normalfallen inte ute­slöts från möjlighet till allmän rättshjälp.

I motionerna 1975: 102 och 451 och 1975/76: 85 framstäUdes yrkan­den om att rättshjälp skulle kunna utgå till näringsidkare även i angelä­genhet som berörde hans näringsverksamhet.

I sitt betäkande (JuU 1975/76: 17) framhöll justitieutskottet att det var uppenbart att de särskilda problem av jämställdhetsnatur som före­låg för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella as­pekten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det ange­läget att omprövningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål. En till­fredsställande lösning av spörsmålet var enligt utskoitet i själva verket så angelägen, att utskottet ansåg sig böra förorda att frågan behandlades med förtur av utredningen.

I motionen 1975/76: 1078 framstäUdes yrkande om att rättshjälpsut­redningen borde få i uppdrag att positivt pröva frågan om en åter­gång till tidigare regler på rättshjälpens område för näringsidkare samt att komma med förslag till ökad rättshjälp för innovatörer vid patent­intrång.

JusUtieutskottet fann (JuU 1975/76: 24) att motionsspörsmålet föll inom ramen för utredningens uppdrag och föreslog därför att motionen skulle avslås, vilket också blev riksdagens beslut.

Slutligen yrkades i motionen 1976/77: 240 att näringsidkare skulle ges möjlighet att få rättshjälp i angelägenhet som berör hans närings­verksamhet.

Justitieutskottet yttrade i sitt betänkande (JuU 1976/77: 24) att någon riksdagens åtgärd tiU följd av motionen inte fordrades efiersom det spörsmål som upptagits i motionen övervägdes av rättshjälpsutredningen.


 


Prop. 1978/79: 90                                                    80

Till justitiedepartementet har inkommit framställningar från Konst­närliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), från Lant­brukarnas Riksförbund (LRF) och från Svenska företagares riksförbund med yrkanden om vidgade möjligheter till rättshjälp för näringsidkare.

Framställningarna har överlämnats till rättshjälpsutredningen för att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

TUl rätlshjälpsutredningen har inkommit en skrivelse från Sveriges Fastighetsägareförbund, där förbundet anför alt det förhållandet att rättshjälp har karaktär av social förmån inte bör utestänga ägare av hyresfastighet från möjligheten att få rättshjälp enbart därför att han är näringsidkare.

5.2.3 Utredningen

Utredningen framhåller inledningsvis alt enligt förarbetena till RHL allmän rättshjälp inte bör vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är så­dant att allmän rättshjälp inte bör vägras. I praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska förhållanden varit sådana att de som kostnadsbidrag har haft atl betala enbarl grundavgiften enligt RHL.

Nyssnämnda regel har dock inte tillämpats i alla fall. Hänsyn har också tagits till näringsidkarens allmänna ekonomiska och sociala si­tuation. Allmän rättshjälp har ansetts kunna lämnas bara den närings­idkare som har en ställning som är jämförbar med en löntagares i lägre inkomstläge. Denna ståndpunkt har lett till att allmän rättshjälp vägrats även den som i och för sig bara skulle betala grundavgiften i kostnads­bidrag, när rörelsen varit av sådan omfattning att han av den anled­ningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits tiU omsättningen och tillgångarna i rörelsen, anta­let anställda m. m.

Ätt såsom yrkats i en del motioner ge näringsidkare som är fysisk person rätt till allmän rättshjälp utan begränsning kan enligt utredning­ens uppfattning inte komma i fråga. Äv tillgängliga statistiska uppgifter framgår att det finns företag som ägs av fysiska personer med upp till 200 anställda. Det torde knappast vara förenligt med rättshjälpens ka­raktär av social förmån att bevilja allmän rättshjälp åt en företagare med många anställda.

Tänkbart är att särbehandla mindre och medelstora företagare. Ut­redningen erinrar i det sammanhanget om att det i prop. 1975: 104 med förslag till ny bokföringslag föreslogs att alla näringsidkare i princip skulle bli bokföringsskyldiga. Undaniagna var endast — bortsett från staten, kommuner och jämställda — enskilda personer som drev jord­bmk eller skogsbruk eller som i mindre omfattning hyrde ut fastighet eller del av fastighet (i det senare fallet högst två lägenheter).


 


Prop. 1978/79: 90                                                    81

Lagutskottet (LU 1975/76: 15) framhöll att gränsen för en eventuell undantagsgrupp måste vara klar och reglerna lättUlämpade. EnUgt ut­skottets mening kunde man inte säga atl viss typ av rörelse skulle ute­slutas från bokföringsskyldighet enbart därför att den drevs av en en­sam person. Många praktiska exempel kunde enligt utskottet anföras på att rörelsens omsättning ändå var mycket stor. Utskottet fann också att en generell gräns byggd på maximiantalet anställda i rörelsen skulle bli alltför schablonartad och inte slå likformigt inom olika branscher. Likaså var en gräns som byggde på bruttoomsättningen i företaget olämplig och opraktisk från olika synpunkter. En kombination av olika här angivna fakiorer skulle enligt utskottet medföra alllför stora till-lämpningssvårigheter vid gränsdragningen. Utskottet tillstyrkte på grund härav propositionens förslag om att några generella undantag från bok­föringsplikten inte skulle göras.

Däremot föreslogs att enskilda näringsidkare som driver verksamhet utan biträde av flera än två årsanstäUda personer och i vars rörelse den årliga bruttoomsättningssumman understiger 200 000 kr. skulle undan­tas från tillämpningen av bestämmelsen om årsbokslut. Detta förslag bifölls av riksdagen och en bestämmelse av detta innehåll togs in i bok­föringslagen (1976: 125).

Utredningen anser att de ovan redovisade synpunkterna på gräns­dragningsproblemen är tillämpliga även när det gäller näringsidkarfrå­gan i rättshjälpssyslemet. Varken antalet anstäUda eller omsättningens storlek kan således enligt utredningens mening tjäna som säkert krite­rium på ett företags storlek. Inte heller en kombination av dessa två faktorer synes kunna tjäna som någon enkel och lältillämplig formel, när det gäller att avgöra om aUmän rättshjälp skall utgå eller inte.

Tänkbart vore att efter förebild av undantaget i 1 § sista stycket bok­föringslagen slå fast att allmän rättshjälp inte fick utgå till närings­idkare som driver rörelse med flera än två årsanställda personer och med en årlig bruttoomsättning överstigande 200 000 kr.

Utredningen erinrar emellertid om att det enligt tUlgänglig statistik finns 210 001 företag med upp till två anställda och 16 504 med 2—4 an­ställda. En regel som utesluter endast sådana företagare från aUmän rättshjälp som har mer än två anställda skulle därför med all sannolik­het bidra till en väsentlig ökning av kostnaderna för rättshjälpen.

Utredningen framhåller att allmän rättshjälp i praxis som regel väg­rats företagare med en årsomsättning överstigande 100 000 kr. Även om viss kritik kan riktas mot den ganska återhållsamma tUlämpningen av regeln om rättshjälp åt näringsidkare är därmed inte sagt att det är för­svarligt från statsfinansiell synpunkt atl generellt tillåta allmän rätts­hjälp vid en omsättning upp till 200 000 kr.

Samtidigt torde det emellertid enligt utredningens uppfattning inte kunna uteslutas att det finns fall där det kan synas stötande alt vägra

6   Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90


 


Prop. 1978/79: 90                                                    82

allmän rättshjälp trots att antalet anstäUda visserligen överstiger två el­ler trots att omsättningen översliger 200 000 kr. Här kan t. ex. före­ligga ömmande omständigheter av personlig eUer ekonomisk art. Det torde därför knappast gå att avvara en undantagsregel även om man sätter gränsen så pass högt som nyss angavs.

Utredningen vill på grund av det anförda inte förorda en regel av innebörd att allmän rättshjälp i princip inte får utgå till andra närings­idkare än sådana med högst två anställda och en årsomsättning av högst 200 000 kr.

Med detta vill dock utredningen inte ha sagt att man inte alls skaU ta hänsyn till antalet anställda och årsomsättningens storlek vid bedöm­ningen av om näringsidkare skall beviljas allmän rättshjälp eller inte. Dessa faktorer bör på samma sätt som nu sker spela in i den helhets­bedömning av verksamhetens art och omfattning som skall göras vid prövningen av rättshjälpsfrågan.

Genom den praxis som har utbildats hos rättshjälpsnämndema och besvärsnämnden har allmän rättshjälp i princip kommit att vägras alla näringsidkare med sådana inkomstförhållanden att rättshjälpsavgiften blir högre än grundavgiften. Utredningen anser att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för närings­idkare att få rättshjälp. Många näringsidkare är — även om deras in­komstförhållanden skulle medföra atl rättshjälpsavgiften blev högre än grundavgiften — i praktiken inte att betrakta på annat sätt än vanliga löntagare. Både standardmässigt och i övrigt är de jämstäUda med van­liga löntagare. Möjligheterna för dessa näringsidkare att genom försäk­ring eUer på annat sätt skydda sig mot oförutsedda händelser av ekono­misk art är ytterst små eller rent av obefintliga. Det nu sagda gäller fle­ra av de kategorier som nämnts i riksdagsmotionerna och i de skrivel­ser som överlämnats till utredningen.

Utredningen anser därför att reglerna om allmän rättshjälp åt nä­ringsidkare bör ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidka­re som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämstäUd med fysisk person som inte är näringsidkare. När det gäller att ange gränsen för vilka näringsidkare som inte bör uteslutas från möjligheten att få allmän rättshjälp bör föreskrivas att allmän rätts­hjälp får lämnas näringsidkare, bara om särskUda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.

Vissa tolknings- och tillämpningsproblem har föranletts av den nuva­rande lydelsen av 8 § 3. RHL som talar om "angelägenhet som har sam­band med hans näringsverksamhet". För att i någon mån undanröja dessa problem bör lydelsen ändras till "angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet".


 


Prop. 1978/79: 90                                                    83

Som tidigare anförts anser utredningen att frågan huruvida närings­idkare skall beviljas allmän rällshjälp i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet alltid bör bli föremål för rättshjålpsnämndens prövning. Utredningen framhåller alt det inte torde komma att röra sig om någon mera betydande mängd ärenden som tillförs rättshjälpsom­rådet genom den nu föreslagna ändringen.

6    Förmåner vid allmän rättshjälp 6.1 Kostnad vid bodelning

6.1.1 Nuvarande ordning

Enligt giftermålsbalken (GB) är vardera maken ensam ägare till sin egendom men andra maken har i regel giftorätt i egendomen. När gif­torättsgemenskapen upphör med anledning av makes död eller dom på boskillnad eller äktenskapsskillnad, "materialiseras" giftorätten. Detta sker genom bodelning. Bestämmelser härom finns i 13 kap. GB.

Till grund för bodelningen förutsätts ligga en bouppteckning uppta­gande båda makarnas tillgångar och skulder. När talan om äktenskaps­skillnad har väckts skall rälten, om någon av makarna begär det, för­ordna lämplig person att uppteckna vardera makens tillgångar och skul­der.

Enligt 13 kap. 1 § GB skall vad som är föreskrivet om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutred­ningsmans befattning med skifte äga motsvarande tiUämpning vid bodel­ning. Hänvisningen syftar på bestämmelserna i 23 kap. ärvdabalken (ÄB) och innebär bl. a. följande. Över bodelningen skall en skrifilig hand­ling upprättas och underskrivas av makarna. Om någon av makarna be­gär det skall rätten förordna om en särskUd skiftesman. Om det behövs får flera skiftesmän utses. Finnes skiftesman inte vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skUjas från uppdraget, skall han entledigas.

Innan rätten förordnar eller entledigar skiftesman skall makarna få tillfälle atl yttra sig. Endasl den som är villig därtill får förordnas. Skif­tesmannen skall bestämma tid och plats för bodelningen samt kalla ma­karna till förrättningen. Vid denna skall han lämna makarna det bi­träde som behövs. Kan makama inte enas har skiftesmannen att själv bestämma om delningen. Skiftesmannen skall då upprätta och underskri­va en bodelningshandling. Bodelningshandlingen skall i sådant fall oför­dröjligen delges makarna. Vill någon av dem klandra bodelningen skall han väcka talan hos rätten inom tre månader efter delgivningen. 1 klan­dermål får domstolen inhämta yttrande av skiftesmannen. Rätten kan också återförvisa ärendet till skiftesmannen. Klandras inte bodelningen inom den angivna tiden vinner den laga kraft. Skiftesmannen har rätt


 


Prop. 1978/79: 90                                                     84

till skäligt arvode och ersättning för sina kostnader av makarna. Dessa torde vara solidariskt ansvariga för skifteskostnaden.

Bodelning är i Sverige i första hand en privat förrättning. En liknande ordning gäller i Finland. I Danmark och Norge däremot försiggår bo-delingsförrättning i många fall under medverkan av offentlig myndig­het, skifteretten.

Allmän rättshjälp kunde enligt RHL i dess ursrprungliga lydelse i och för sig utgå i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till särskUd skiftesman ingick dock inte bland de i 9 § RHL uppräknade förmå­nerna som kunde utgå enligt lagen. Sådan kostnad fick parterna själva svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller inte. Rättshjälp i bo­delningsärende omfattade således endast kostnaden för biträde och eventuell utredning.

I samband med behandlingen av prop. 1972: 4 rörande rättshjälps­reformen begärde riksdagen hos regeringen ett kompletterande förslag till RHL så att ersättning kunde utgå av allmänna medel Ull skiftes­man vid bodelning. Frågan togs därefter upp i en inom justitiedeparte­mentet utarbetad promemoria (Ds Ju 1975: 15) Rättshjälp för skiftes­man vid bodelning. Promemorian remissbehandlades. På grundval av promemorian och remissyttrandena över den lades i prop. 1975/76: 47 fram förslag om att rättshjälpen skulle omfatta även kostnad för sär­skilt förordnad skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskaps­skillnad eller boskiUnad om den rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt förslaget begränsades makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även biträde enligt RHL till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden el­ler boets beskaffenhet. Propositionen innebar således en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträde åt endera eller båda par­terna. Rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning föreslogs inte kun­na lämnas utan beslut av rättshjälpsnämnd. En utgångspunkt för de framlagda förslagen var att skiftesman skulle förordnas av domstol och att skiftet alltjämt skulle vara en privaträttslig förrättning.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen förklarade sig justitie­utskottet kunna godta att den förordade ordningen tillämpades under ett inledande skede. Frågan om en utvidgning av förmånerna borde emellertid tas upp till övervägande av utredningen om en allmän över­syn av rättshjälpssystemet. Riksdagen beslutade i enlighet med vad ut­skottet anfört. Ändringarna i RHL trädde i kraft den 1 januari 1976.

6.1.2 Utredningen

Utredningen konstaterar att det bland praktiserande jurister torde råda allmän enighet om att bodelningsfrågan nästan alltid utgör en vä-säntlig delfråga i skillnadsfrågan. Särskilt starkt är naturligtvis sam-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    85

bandet meUan underhållsfrågan och bodelningsfrågan. En konsekvens av detta förhåUande är att bodelningsffågan nästan aUtid diskuteras i skillnadsmålet och i viss omfattning blir resultatet att bodelningen klaras av inom ramen för skillnadsmålel. Till detta resultat har också bidragit den nya regeln om rättshjälp vid bodelning.

Som en följd av det nyss beskrivna förhållandel har man också kon­struerat taxan i skillnadsmål så att taxebeloppen inkluderar även ett visst arbete i bodelningsfrågan. Samtidigt som man från advokathåll vits­ordar detta hävdar man att laxebeloppen är så låga att de numera inte ger utrymme för något nämnvärt bodelningsarbete.

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen övervägt olika lös­ningar som skuUe ge biträde i skillnadsmålet möjlighet att — ev. efter särskild prövning — arbeta ett visst antal timmar med bodelningsären-del. Det har emeUertid visat sig svårt att denna väg lösa några egentiiga problem.

En slutsats som kan dragas av det anförda är alt de allra enklaste bodelningsfrågoma i flertalet fall löses inom de taxesalta skillnadsmå-lens ram. I övriga skillnadsmål, där endera eller båda parterna har all­män rättshjälp, ersätts av allmänna medel bodelningsarbete som har be­tydelse för målet i övrigt. Vilka bodelningar som klaras inom dessa skillnadsmål varierar. När man överväger frågan under vilka förutsätt­ningar allmän rättshjälp bör få beviljas separat i bodelningsangelägen­heter är det emellertid som en följd av att de enklaste fallen klaras av på annat sätt — åtminstone i princip — de något mer komplicerade eller mycket komplicerade fallen man talar om.

Utredningen anför vidare att om man ser på problemet på detta sätt man givetvis kan fråga sig om det behövs några särskilda restriktioner när det gäller möjligheten att få rättshjälp vid bodelning. Har parterna inte klarat bodelningen i skillnadsmålet måste förutsättas att delningen vållar problem och det kan då hävdas att parterna bör kunna få hjälp enligt vanliga kriterier. Parterna ser — som förut framhållits — ofta bodelningen som ett svårare problem än äktenskapsskillnaden och de har ofta fog för sin uppfattning. Samtidigt måste man emellertid hålla i minnet att svårigheterna vid bodelningen ofta inte är sakligt betinga­de utan beror på känslomässiga attityder. Även mycket små och juri­diskt okomplicerade bon kan därför vålla problem. Della måste fram­tvinga någon form av restriktivitet. Enbart den omständigheten alt par­terna vunnit äktenskapsskillnad men inte kunnat enas om bodelningen bör alltså inte uigöra tillräcklig grund för allmän rättshjälp i bodel­ningsangelägenheten.

Enligt nuvarande praxis anses förekomsten av fastighet eller rörelse i makarnas bo vara faktorer som kan ge anledning att bevilja rättshjälp. Utredningen anser att även en rad andra förhållanden bör tillmätas stor betydelse vid prövningen. Som exempel kan nämnas att fordringar eller


 


Prop. 1978/79: 90                                                    86

skulder av skilda slag ingår i boet, att avbetalningsgods av större värde ingår, att enskild egendom eller försäkringar finns, att vederlagsanspråk föreligger eller att gåvotransaktioner är omstridda etc.

I den mån rättshjälpsbehov anses föreligga uppkommer frågan hur behovet skall tillgodoses. Denna fråga har som framgått ägnats stor uppmärksamhet och föranlett den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1976. Genom denna ändring infördes möjlighet att betala även skiftesman ur rättshjälpssystemet. EnUgt utredningens mening saknas anledning att ompröva denna reform. Vad som måste stå i centrum är däremot enligt utredningens mening frågan om det finns skäl att prioritera anlitandet av skiftesman framför biträde eller om lagstiftning­en bör vara neutral i denna del.

1 den nyss antydda frågan har särskilt från advokathåll framhållits att den nuvarande prioriteringen av skiftesman inte överensstämmer med det i praktiken vanliga förfarandet vid bodelningar. Det vanliga är nämligen att skiftesman inte anlitas förrän i sista hand, dvs. först sedan biträdena misslyckats att åstadkomma en delning. Reformen har därför inneburit att parter som åtnjuter rättshjälp påtvingats en ordning som avviker från den normala. En annan olägenhet med den nämnda prioriteringsregeln anses vara att den leder till obalans mellan ekonomiskt olika lottade makar eftersom en mer bemedlad part alltid kan på egen bekostnad an­lita biträde inför skiftesmannen.

Bakgrunden till den nuvarande prioriteringsregeln är en önskan att begränsa kostnaderna. Det har förutsatts att kostnaderna för skiftesman blir lägre än om båda parterna anlitar biträde. Enligt utredningens me­ning är detta inte helt självklart. Biträdena har nämligen från skiUnads-målet ingående kännedom om parternas förhållanden under det att skif­tesmannen saknar motsvarande förhandskunskap. Kostnaderna för skif­tesmannens arbete beror givetvis i hög grad på vem som utses till skif­tesman och hur denne utför sitt uppdrag. En skiftesman som arbetar ef­ter metoden att i så många fall som möjligt få till stånd uppgörelser i godo — vilket enligt uppgift till utredningen inte är ovanligt — drar na­turligtvis stora kostnader. Dessa omständigheter i förening med den kri­tik som i övrigt anförts mol gällande ordning bör enligt utredningens uppfattning leda till att man i första hand söker lösa problemen genom en neutral regel, dvs, den lösning — skiftesman eller biträde — bör väljas som i varje särskilt fall är lämpligast. Vid avvägningen bör kost­nadsaspekten väga tungt men inte vara ensamt avgörande. En konse­kvens måste ändå bli att regelmässigt endast endera förmånen bör få utgå.

En fördel med biträdeslösningen är, framhåller utredningen, att man tillvaratar den kunskap om parterna och deras förhållanden som biträ­dena förvärvat i skillnadsmålet. Som förut nämnts nedlägger biträde ofta ett visst arbete på bodelningsfrågan redan i skillnadsmålet. På grund


 


Prop. 1978/79: 90                                                    87

av detla arbete behöver bodelningen ibland inte vålla några större pro­blem även om den inte kan lösas inohi skillnadsmålets ram.

En annan fördel med biträdeslösningcn är att den stämmer överens med den lösning som tillämpas vid upplösning av ogifta sammanboendes egendomsgemenskap, I sådana fall gäller nämligen allmänna regler om biträdesbehov.

Den främsta fördelen med skiftesman är att en sådan har möjlighet att tvångsvis skifta boet. Detta kan innebära en garanti för att kostna­derna begränsas. AHl beror emeUertid på vilken tid skiftesmannen anser sig böra ägna åt förlikningsförhandlingar innan han eventuellt tvångsvis skiftar boet, HärtiU kommer att skiftesmannen behöver viss tid för atl utreda boet och bilda sig en uppfattning om parternas ståndpunkter, I denna del har parternas biträden oftast en förhandskunskap som gör att de direkt kan angripa själva delningsfrågan.

Utredningen påpekar alt en särskild komplikation ligger i att skiftes­man förordnas av rätten. Frågan om rättshjälp bör beviljas och vilka förmåner — biträde eller skiftesman — som rättshjälpen bör innefatta, avgörs alltså av en myndighet och skiftesman förordnas av en annan. Denna omständighet bör enligt utredningens mening föranleda att för­månen av skiftesman görs beroende av särskUd prövning genom rätts­hjälpsnämndens försorg. Ätt skiftesman förordnas på begäran av ena parten bör alltså — för all ta ett exempel — inte automatiskt påverka möjligheterna för den andra parten att få biträde i bodelningsfrågan.

Mot bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena har ut­redningen stannat för följande lösning.

Behovet att rättshjälp vid bodelning bedöms enligt i princip vanliga regler. För atl rällshjälp skall få beviljas bör emellertid krävas alt boet är i något hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftesman. Den som gör ansökan om rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansök­ningen och bestämmer vilken förmån som skall utgå. Valet skall ske med hänsynslagande tUl såväl partens önskemål och behov som till kostnads­konsekvenserna. Utredningen förutsätter att parterna i regel har ganska klart för sig om de kan enas eUer om skiftesman måste tUlgripas. Om bUräde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan und­varas får nämnden på framställning bestämma att rättshjälpen skall in­kludera även denna förmån. Härför bör dock fordras särskilda skäl. SkuUe skiftesman ha kopplats in från början men parterna, eller en av dem, senare anse att biträde inte kan undvaras bör motsvarande gälla.

Utredningen framhåller att den valda lösningen nära överenssiämmer med gällande rätt. Enda skillnaden är egentligen atl den är neutral i valet mellan biträde och skiftesman. Det är möjligt att detta kan vålla vissa merkostnader. En väsentiig fördel är emellertid att lösningen an­sluter lill det arbetssätt som vanligen tillämpas på detta område. Utred-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    88

ningen håller dessutom för sannolikt att skiUnaden i ekonomiskt hän­seende inte blir så stor, främst därför att biträde — till skillnad från skiftesman — i regel kan förutsättas ha en viss förhandskänndedom om boet och därför vara beredd att omedelbart söka en uppgörelse i bodelningsfrågan.

Trots det nyss anförda kan det enligt utredningens mening inte ute­slutas att bodelningsärendena blir kostnadskrävande. Härför talar bl. a. rättshjälpsnämndernas erfarenheter. Det är därför önskvärt med en ef­fektiv kostnadskontroll. Det är också angeläget att en vägledande praxis snarast möjligt utbildas såväl i fråga om vilken förmån som skall utgå som i fråga om den tid biträden och skiftesmän rimligen bör ägna åt delningsfrågan.

6.2 Kostnad för privat sakkunnig

6.2.1 Nuvarande ordning

Enligt 9 § andra stycket 2 RHL anses som kostnad för rättshjälpen bl. a. den rättssökandes kostnad för bevisning vid allmän domstol, krigs­rätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomstolen. Enligt 24 § samma lag ut­går ersättning för bevisning i den mån inte särskilda föreskrifter gäller, med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. De särskilda före­skrifter som åsyftas är vissa bestämmelser i RB som anger att ersättning för bevisning skall utgå av allmänna medel, nämUgen 36 kap. 24 § tredje stycket, 38 kap. 7 § andra stycket, 39 kap. 5 § andra stycket samt 40 kap. 17 § andra siycket och 19 § andra stycket, vilka hänvisar till vitt­nesersältningskungörelsen (1973:262). Saknas sådana särskUda före­skrifter skall ersättning för bevisning bestämmas av domstolen till skä­ligt belopp.

Fråga har uppkommit i vilken utsträckning ersättning kan utgå enligt RHL för kostnad för sakkunnig, som inte nämnts av rätten (privat sak­kunnig) och som part med allmän rättshjälp åberopat. Vad som närmast vållat tveksamhet är om ersättning kan utgå enligt 24 § RHL åt privat sakkunnig för arbele.

Privat sakkunnig behandlas i 40 kap. 19 § RB. Reglema innebär att den sakkunnige i huvudsak behandlas som vittne. Äv detta följer bl. a. att de ersättningsregler som gäller för vittne skall tillämpas beträffande av part anlitad sakkunnig. Domstolen kan alltså tillerkänna privat sak­kunnig ersättning bara i den omfattning han som vittne har rätt till er­sättning. Vad som kan komma i fråga är därmed ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med inställelse vid förhandling men däremot inte ersättning för utfört arbete. Däremot kan part, som utgett ersättning till den sakkunnige, i förhåUande till motparten göra gällande hela det utbetalade beloppet som rättegångskostnad.


 


Prop. 1978/79: 90                                                    89

Ett annat problem sammanhänger med regeln i 9 § andra stycket 2 RHL om att den rättssökandes kostnad för nödvändig utredning i ange­lägenhet, som kan komma under aUmän domstols, krigsrätts, arbetsdom­stolens eller bostadsdomstolens prövning eller som skall prövas av skilje­män utgör en ersättningsgill kosinad. Bestämmelsen — som alltså gäller endast utomprocessuell utredningskostnad — syftar liU att skapa förut­sättningar för uppgörelser utan rättegång. Enligt förarbetena till RHL (prop. 1972: 4 s. 259) är förmånen i fråga i första hand avsedd för mindre omfattande utredning, såsom läkarintyg, värderingsintyg och liknande. Endast undantagsvis bör det komma i fråga att mera omfat­tande utredning införskaffas utom rätta.

Enligt 25 § första stycket RHL gäller att biträde, som har förordnals enligt 19 § samma lag, beslutar om sådan utomprocessuell utredning som nu berörts. Med kravet på att förmånen utgår bara när bilräde har förordnats har avsetts alt skapa garantier för att inte onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas på statsverkets bekostnad. Biträdet får på eget ansvar ta ställning till om särskild utredning behövs. Från rältshjälps­nämnden kan inte erhållas förhandsbesked. Den som medverkar vid ut­redningen har alllid rätt till skälig ersättning för såväl arbete som kosl­nader. Visar det sig att utredningen har varit onödig eller alltför dyr­bar och har biträdet genom att föranstalta om utredning visat försum­lighet, kan detta emellertid beaktas när ersättningen till biträdet be­stäms. Även parten kan få slå för utredningskostnad, om han genom vårdslöshet eller försummelse har åstadkommit alt statsverket vållats kostnad för onödig utredning.

Har något bilräde enligt 19 § RHL inte förordnats, ankommer det på rättshjälpsnämnden att på begäran av den rättssökande pröva frågan om utomprocessuell utredning skall få förebringas på statsverkets bekost­nad.

6.2.2 Utredningen

Utredningen framhåller att det i olika sammanhang — bl. a. i DON:s promemoria — har påtalats att gällande regler i RHL om ersättning för privat sakkunnigutredning ibland kan leda till bristande balans mellan parterna i processen. Från principiell synpunkt är de olägenheier som illustreras av följande exempel mest intressanta.

En part anser sig t. ex. ha ett anspråk på ersältning i samband med en byggnadstvist och beviljas aUmän rättshjälp med bilrädesförordnande. Biträdet beslutar om en, kanske t. o. m. två sakkunnigutredningar, som ersätts ur rättshjälpssystemet, utan att över huvud tagel kontakta mot­parten i detta skede. Därefter väcker parten talan vid domstol och åberopar det som kan vara till förmån för hans talan. Sedan talan väckts har svarandens biträde enligt RHL inte möjlighet att på molsvarande


 


Prop. 1978/79: 90                                                    90

villkor anlita privat sakkuimig utan får nöja sig med en begäran att rät­ten skall utse sakkunnig. Ulses sådan kan processen komma att tillföras material, som visar sig vara till nackdel för i detta fall svaranden. Ge­nom att käranden införskaffat för honom fördelaktigt sakkunnigutred­ning och anhängiggjon talan innan han i egentlig mening förhandlat med motparten kommer han processuellt i en gynnad ställning. Om sva­randen inte har rättshjälp blir parternas situation däremot lika, eftersom svaranden då får införskaffa vilken utredning han vill på egen bekost­nad.

En bristande balans mellan parterna kan även uppkomma om rätten på begäran av den ena parten utsett en sakkunnig. Den andra parten har då i prakUken små möjligheter att få bifall tiU en begäran om ytter­ligare utredning för att från hans utgångspunkt belysa och bemöta det tidigare utlåtandet.

När det gäller att komma till rätta med olägenheter av nyss antytt slag anser utredningen att man kan tänka sig att gå fram efter i prin­cip två huvudlinjer för att hitta lösningar. Ett sätt är att biträde ges kompetens att "förordna" privat sakkunnig med rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detta innebär att den ordning som f. n. tiUämpas utomprocessuellt får giltighet fulll ut, alltså även efter det att talan väckis. Detta alternativ är det för parten fördelaktigaste. Det har emellertid den avgjorda nack­delen att det innebär en i förhållande till gällande ordning betydande vidgning av förmånerna. Det finns också en risk för kraftiga kostnads­stegringar. Med hänsyn bl. a. härtill kan en lösning enligt detta alterna­tiv inte nu komma i fråga.

En annan tänkbar lösning är enligt utredningen följande. Biträde får rätt att föranstalta om sakkunnigutredning av enklare beskaffenhet, in­tyg e. d., oavsett om ärendet handläggs utomprocessuellt eller har an-anhängiggjorts vid myndighet. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträdet ha skyldighet att inhämta tillstånd till ut­redningen. Om det i bodelningsärende inte förordnats biträde men be­stämts att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman, bör skif­tesman ha kompetens motsvarande bilräde i detta hänseende.

Är del fråga om att föranstalta om mer kostnadskrävande utredning fordras som nyss sagts tiUstånd. Har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet bör frågan om tillstånd prövas av rättshjälpsnämnd. Om ärendet däremot anhängiggjorts vid allmän domstol, förvaltningsdom­stol, krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, statens va-nämnd el­ler vid arrende- eller hyresnämnd eller överexekutor bör prövningen om utredningen skall få införskaffas hgga på vederbörande myndighet. Detta betyder t. ex. inte att domstolen utser den sakkunnige. Denna upp­gift ligger på parten och hans biträde och den som utses bhr att be­handla som privat sakkunnig. Uppkommer behov av mer kostnadskrä-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    91

vande utredning, sedan ärendet anhängiggjorts vid annan myndighet än nyss sagts, prövas frågan av rättshjälpsnämnd.

Finns varken biträde eller skiftesman, beslutar rättshjälpsnämnden om utredning, oavsett hur omfatlande denna är.

I fråga om biträdes rätt att föranstalta om utredning innebär den nu skisserade lösningen en återgång till vad som enligt motiven var avsett enligt gällande ordning. En fördel med denna lösning är enligt utred­ningens uppfattning att man får en prövning och kontroll av kostnader­na när det gäller att skaffa mer omfattande uiredning på statsverkets bekostnad. För att möjliggöra en reell prövning av utredningsbehovet bör krävas att biträdet tillhandahåller material om vad tvisten gäller, vem motparten är och grunden för anspråket. En väsentiig fördel med den nu behandlade lösningen är vidare att den inte ger utrymme för part att vidta åtgärder som leder tUl den tidigare angivna obalansen mel­lan parter. Mot den nu redovisade bakgrunden förordar utredningen den senast skisserade principlösningen.

Om biträde, när han själv föranstaltat om utredning som nyss sagts, tagit in onödig eller alltför dyrbar utredning eller eljest visat försumlig­het, bör detta beakias när ersättningen till biträdel bestäms. Part, som genom vårdslöshet eller försummelse vållat statsverket kostnad för onö­dig utredning, bör vidare — liksom f. n. — kunna göras ansvarig för ul-redningskostnad.

6.3 Kostnad fiir medling jämlikt 42 kap. 17 § RB

6.3.1 Nuvarande ordning

Enligt 42 kap. 17 § RB får rätten, om saken är sådan att förlikning är tillåten och särskild medling bör ske, utse medlare och förelägga par­terna att instäUa sig lill förlikningssammanträde inför honom. Om det­ta institut anför Gärde m. fl. i Nya Rättegångsbalken bl. a, följande.

Vållas härigenom mera väsentligt dröjsmål med målets handläggning eller skulle medlingen åsamka parterna annan mera väsentlig olägenhet eller kostnad, bör dock ej förordnas om medling utan båda parternas samtycke. Arvode tiU medlaren åUgger det alltid parterna alt utgiva, ersättning till medlaren kan icke utdömas i rättegången. Däremot kan parterna såsom rättegångskostnader göra gällande sina utgifter i detta hänseende. Som medlare kan enligt motiven utses exempelvis nämnde­man vid häradsrätt. Tänkbart är, att även advokat, som ej förut befattat sig med tvislen, kan ifrågakomma som medlare. Under tid, dä förlik­ningsfrågan handhas av medlare, inställes handläggningen vid rätten. Mot part, som underlåter att infinna sig vid förlikningssammanträde, kan särskilt tvångsmedel ej användas. Medlaren har endast att anmäla att förlikningsfrågan förfallit, varefter målet ånyo får upptagas tiU behand-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    92

ling vid rätten. Även då förlikning träffats, bör medlaren göra anmälan hos rätten.

Kostnaden för medling är inte ersättningsgill enligt RHL.

6.3.2 Utredningen

Del nu behandlade medlingsinstitutet har hittills använts i mycket be­gränsad utsträckning. En ändring kan emellerUd tänkas bli följden av den uppmärksamhet som på senare tid ägnats institutet (jfr Ds Ju 1976: 8 s. 78 och direktiven för utredningen om en översyn av rätte­gångsförfarandet vid allmän domstol. Dir 1977: 10).

Med hänsyn till att den särskilda medlingen har till direkt syfte att få till stånd förlikningar och därmed begränsa samhällets kostnader för processer anser utredningen att som kostnad för rättshjälpen skall anses också den rättssökandes kostnad för sådan medling.

Gällande regler om rättens åligganden med avseende på medlingsför­farandct bör enligt utredningen — även om medlingskostnaden blir en förmån enligt RHL — anses vara tillräcklig garanti för att medlingen inte blir mer än rimligt omfatlande och kostnadskrävande. Det får na­turligtvis under inga förhållanden inträffa att medlingen blir dyrare än handläggning av målet i gängse former.

6.4 Kostnad för vissa inställelser

6.4.1 Nuvarande ordning

Enligt 9 § andra stycket 4 RHL utgör i vissa fall kostnad för resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas, en rättshjälpskostnad. Ersätt­ning för kostnad i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet utgår endast om personlig inställelse ålagts. Vidare ersätts kostnad i samband med inställelse för blodundersökning m. m. i mål om faderskap till barn enligt 3 kap. FB. I angelägenhet som inte behandlas av domstol eller annan myndighet utgår inte ersättning för inställelse enligt RHL. Ersättningen bestäms av den myndighet inför vilken in­ställelsen sker. Såvitt avser instäUelse för blodundersökning m. m. har getts en särskild bestämmelse som innebär att ersättningen bestäms av den domstol där faderskapsmålet är anhängigt.

I remissyttrandena över DON:s promemoria framfördes önskemål om att rättshjälpsförmånerna måtte omfatta bl. a. rese- och uppehålls-kostnader för föräldrar vid inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § FB.

121 kap. FB finns regler om verkställighet av dom eller beslut röran­de vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av barn samt överflyttning av barn i vissa andra fall. Länsrätten prövar frågor av detta slag. I 21


 


Prop. 1978/79: 90                                                    93

kap. 10 § FB stadgas att länsrätten i ärende enligt 21 kap. kan förordna, att barnel skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras att flyttning av bamet för med sig för stora påfrest­ningar. Något generellt krav på läkarundersökning uppställs inte. I kal­lelse till läkarundersökning får länsrätten förelägga vite. Skall barn un­der 15 år kallas, bör kallelsen med föreläggande att vid vite inslälla bar­net delges den som har barnet i sin vård. Länsrätten får utdöma före­lagt vite.

6.4.2 Utredningen

Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. FB och till de förhållandevis få fall det torde röra sig om anser utredningen att möjligheler bör finnas alt inom rättshjälpssystemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställelsekostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10 § FB. För fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte föreligger bör det finnas en möjlighet utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inställel­sekostnad. Ersättning bör emellertid då kunna utgå endast om det är up­penbart att den som har barnet i sin vård inte själv kan svara för kostna­den. Ersättningen bör bestämmas av länsrätten.

6.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter

6.5.1 Nuvarande ordning

Enligt 9 § andra stycket 5 RHL anses som kostnad för allmän rätts­hjälp den rättssökandes kostnad för avgift som enligt expedilionskun-görelsen (1964: 618) utgår för ansökan och expedition vid allmän dom­stol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt för avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027). I fråga om expeditionsavgift är förmånen begränsad så att den inte omfattar sådan rättens expedition som utfärdas bara på särskUd begäran, om inte expe­ditionen har begärts innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft. Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst vid allmän rättshjälp i ärende om verkställighet, efiersom sådan rättshjälp som har lämnals för angelägenhet som kan leda fram till verkställbart avgörande inte omfattar själva exekutionen. Allmän rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas ulomlands anses inte omfatta lösen av expeditioner vid utländska domstolar.

Lämnas allmän rättshjälp ulan beslut av rättshjälpsnämnd, innebär-förmånen att den rättssökande får betala expeditions- eller exekutions­avgiften men att han samtidigt får tUlgodoräkna sig kostnaden vid betal­ning av koslnadsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslut av rättshjälps­nämnd, betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna me-


 


Prop. 1978/79: 90                                                     94

del. Beiräffande expeditions- och exekutionsavgifter innebär bestämmel­sen att domstolen eller den exekutiva myndigheten inte skall ta ut före­skrivna avgifier av den rättssökande. Inte heller sker någon stämpelbe­läggning. När domstolen eller den exekutiva myndigheten slutiigen handlagt målet eller ärendet, skall den emellertid underrätta rättshjälps­nämnden om bl. a. den rättsshjälpskostnad som motsvaras av de expe­ditioner eller exekutionsavgifter som normalt skulle ha uttagits. Under­rättelsen är nödvändig för att kostnaden skall kunna beaktas i samband med slutreglering.

6.5.2 Utredningen

Utredningen framhåller att nuvarande system med expeditions- och exekutionsavgifter vid allmän rättshjälp är omständligt att tiUämpa i praktiken och utgör en primär orsak till att sluiregleringsförfarandet nu är så komplicerat. En ordning med avgiftsbefrielse skulle medföra be­tydande rationaliseringsvinster och möjUggöra en angelägen förenkling av sluiregleringsförfarandet. I princip motsvarande ordning tilllämpades f. ö. inom systemet med fri rättegång.

I de fall motpart till rättshjälpsberättigad part kan åläggas återbetal­ningsskyldighet till statsverket är en faktisk olägenhet med avgiftsbefriel­se att statsverket går förlustig återbetalning av avgifter i den mån för­lorande motpart fullgör sin skyldighet. Det har inte varit möjligt att få fram uppgifter om vad som faktiskt flyter in tUl statsverket på grund av sådan återbetalningsskyldighet men del kan på goda grunder misslänkas att det rör sig om ganska små belopp.

Fördelarna med avgiftsbefrielse överväger enligt utredningen klart olägenheten med utebliven återbetalning av förlorande molpart. Utred­ningen föreslår därför till en början att den som beviljats allmän rätts­hjälp befrias från avgifter för expeditioner vid domstolar. Utredningen anser emellertid att viss avgiftsbefrielse bör gälla även vid andra staUiga myndigheter än domstolar. Avgiftsbefrielsen bör omfatta dels allmänna expeditioner vid samtliga statliga myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid domstol, dvs. expeditioner enligt avdelningarna I och II i den som bilaga vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Där­emot finns inte anledning att medge avgiftsbefrielse för expeditioner i form av olika tillstånd m. m. som upptas i avdelning III i avgiflslistan.

Om man vUl få en redovisning av kostnaderna för avgiftsbefrielsen på rätt anslag utan att belasta rättshjälpsorganisationen med bokföring av och olika underrättelser om de blygsamma avgifterna, kan dessa kost­nader beräknas schablonmässigt och budgetmässigt påföras anslaget för rättshjälpskostnader.

Utredningen tar vidare upp frågan om en eventuell utvidgning av för­månerna vid allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands.

Enligt gällande ordning är förmånen av allmän rättshjälp i angelägen-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                  95

het som skall handläggas utomlands begränsad till utomprocessuell ut­redningskostnad och bilrädeshjälp. Kostnader för bl. a. expeditioner och bevisning vid utländsk domstol ersätts däremoi inte.

Det är inte känt för utredningen vilka kostnader expeditioner och be­visning vid domstolar i olika länder betingar. När det gäller andra nor­diska länder torde det dock vara ganska lätt att få fram uppgifter i dessa hänseenden. Utredningen ifrågasätter om man inte då skulle kunna tän­ka sig att begränsa dessa förmåner till angelägenhet som handläggs i annat nordiskt land. En sådan begränsning framstår emellertid inte som rimlig med hänsyn till de stora invandrargrupper från andra europeiska och även utomeuropeiska stater som finns i vårt land.

Att låta allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands omfatta även kostnad för expeditioner — och ev, bevisning — skulle innebära en väsentlig vidgning av förmånerna med risk för betydande kostnader som följd. Utredningen anser tiden inte mogen för en så­dan reform, I förhållandel mellan de nordiska länderna bör emeller­tid en reform av antytt slag kunna övervägas inom ramen för det nor­diska lagstiftningssamarbetet. Beträffande utomnordiska länder bör, un­der förutsättning av ömsesidighet, motsvarande ordning kunna uppnås genom bilaterala överenskommelser.

7    Förfarandet vid allmän rättshjälp; prövning av arvode m. m.

7.1 Nuvarande ordning

Enligt RHL fastställs biträdesersättning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. Biträdesersätlning i annat fall och ersättning tUl skiftesman fastställs av rättshjälpsnämnden. Lämnas rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd och sker det i utomprocessuellt ärende, förvaltningsärende eUer ärende som skall prövas av skiljenämnd är dock rättshjälpsnämndens prövning inte obligatorisk. Ersättning lill offentligt biträde bestäms alltid av rätts­hjälpsnämnden. Avser allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämn­den mål eller ärende vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet el­ler förfarande inför skiljenämnd, skall biträdet lämna in sin kostnads­räkning till myndigheien eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Motsvarande gäUer även för offentligt biträde.

Ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigs­rätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen bestäms av domstolen.

Har utredning verkställts i angelägenhet som inte handläggs vid all­män domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, be­stäms ersättningen till den som medverkat vid utredningen av rätts­hjälpsnämnden.


 


Prop. 1978/79: 90                                                    96

Sådan ersättning för resa och uppehälle som avses i 9 § andra styc­ket 4 RHL bestäms av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärft­liga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. FB bestäms ersättning­en av domstolen.

7.2 Utredningen

Utredningen framhåller att främsta skälet till att arvodesprövningen skuUe handhas av rättshjälpsnämnd i alla andra rättshjälpsärenden än sådana som handläggs vid allmän domstol och vissa andra domstolar var önskemålet om att uppnå en effektiv och enhetlig kostnadskontroll. Utredningen konstaterar även att de timkostnadsnormer som ingår i vis­sa taxor i rättshjälpsärenden numera tillämpas inom hela rättshjälps­området. Därigenom har i praktiken enhetiiga normer skapats för ett moment i arvodesprövningen.

Utredningen anser att inte bara allmänna domstolar utan även för­valtningsdomstolar har bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnderna att utöva en effektiv kostnadskontroll. Även förvaltningsdomstolarna har i samband med målets eller ärendets handläggning kunnat iaktta biträdets agerande och har också bättre möjligheter än rättshjälpsnämn­derna att bedöma om en utredning som åberopats varit nödvändig eller inte. Den omständigheten att det är ytterst sällsynt alt rättshjälpsnämn­derna avviker från den bedömning som förvaltningsdomstol har gjort i ersättningsfrågan talar också för att förvaltningsdomstol själv får fast­ställa ersättningen. De risker som under förarbetena ansågs föreligga för att kostnadskontrollfunktionen skulle komma att delas upp på för många myndigheter om prövningsbefogenheten läggs på förvaltnings­domstol synes alltså överdrivna. Ett annat skäl som talar för att lägga arvodesprövningen på förvaltningsdomstol är alt det skulle innebära vissa rationaliseringsvinster, om förvaltningsdomstol direkt fick bestäm­ma ersättningen i stället för att som nu behöva lägga ned tid och möda på att avfatta och expediera yttranden till en annan myndighet. Ulred­ningen föreslår alltså att förvaltningsdomstol får pröva frågor om er­sättning enligt RHL.

En annan domstol som undantagits från rätlen alt fastställa biträdes­ersätlning och annan ersättning enligt RHL är marknadsdomstolen. Vad som anförts ovan i fråga om förvallningsdomstol har avseende även på marknadsdomstolen.

Utredningens slutsats av det anförda blir alt alla domstolar bör få rätt att fastställa ersättning i mål eller ärende vid domstolen. Detta inne­bär att förutom allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostads­domstolen även marknadsdomstolen, regeringsrätten, kammarrätterna, försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs. länsrätt, länsskatterätt


 


Prop. 1978/79: 90                                                    97

och fastighetstaxeringsrätt, anförtros prövningen av ersättningsfrågor enligt RHL.

Med de nu uppräknade domstolarna viU utredningen likstäUa statens va-nämnd.

Det är inte bara domstolar som i mera betydande omfattning handläg­ger ärenden vari rättshjälp beviljats eller som på grund av sin samman­sättning eller i övrigt är väl lämpade atl pröva ersättningsfrågor enligt RHL. Samma skäl kan anföras för alt även arrendenämnder, hyresnämn­der och överexekutor tilläggs behörighet att pröva sådana frågor.

När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter torde det däremot en­ligt utredningens uppfattning höra till sällsyntheterna att rättshjälp be­viljas i de ärenden som förekommer vid myndigheien. Ett flertal sådana myndigheter har dessutom sådan sanunansättning alt deras förutsätt­ningar att bedöma bilrädesarvode och andra ersättningar enligt RHL får anses klart sämre än rättshjälpsnämndens. På dessa skäl anser majo­riteten av utredningens ledamöter och experter att prövningen av er­sättningsfrågor i rättshjälpsärenden som handläggs vid andra förvalt­ningsmyndigheter än arrendenämnder, hyresnämnder och överexekutor bör ligga kvar hos rältshjälpsnämnden. Utredningens ordförande anser däremot att man nu bör ta steget fullt ut och låta alla staUiga myndig­heter pröva ersättningsfrågan enligt RHL i sådana ärenden som hand­lagts vid myndigheten. En expert i utredningen har intagit samma stånd­punkt.

1 fråga om sådana rättshjälpsärenden där någon handläggning vid myndighet inte blir aktuell har ulredningen inte funnit anledning att föreslå ändring i nuvarande ordning. Prövningen av anspråk på biträ­desersätlning och annan ersättning enligt RHL bör alltså ligga kvar hos rättshjälpsnämnden i dessa fall.

Vad ovan sagts om prövningen av ersättningsfrågor i mål eller ären­den som handläggs vid förvaltningsdomstolar och vissa förvaltnings­myndigheter torde enligt utredningen äga tUlämpning även i fråga om ersättning till offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberö­vanden och vissa utlänningsärenden. Äv de uppräknade myndigheterna torde dock bara förvaltningsdomstol komma i fråga för prövningen av ersättningen till offentligt biträde i sådant fall. Handläggs ärendet hos annan myndighet än förvaltningsdomstol får alltså ersätiningen bestäm­mas av rättshjälpsnämnden. Också regeringen föreslås i vissa fall få pröva ersättningsfrågor. Utredningens ordförande är skiljaktig också i nu angivna fall. I ordförandens mening har samma expert instämt.

I de fall där handläggningen av ett ärende sker hos en myndighet men ersättningsfrågan skall prövas av rältshjälpsnämnd, bör, anser utred­ningen, liksom enligt gällande rätt myndigheten yttra sig över skälighe­ten av yrkad ersättning, innan rättshjälpsnämnden avgör ersättnings­frågan.

7   Riksdagen 1978/79.1 saml Nr 90


 


Prop. 1978/79: 90                                                    98

Utredningen uppmärksammar även de problem som kan uppkomma om ett och samma rättshjälpsärende blir föremål för handläggning vid olika myndigheter. Svårigheter kan t. ex. uppkomma om ett ärende först handläggs vid en myndighet som inte själv är behörig att besluta om ersättningen enligt RHL och därifrån går vidare till en myndighet som har sådan behörighet. Beslut av länsstyrelse skall sålunda i vissa fall överklagas till kammarrätt. När det gäller den del av ersättningen som belöper på handläggningen i länsstyrelsen är det rättshjälpsnämnden som efter alt ha inhämtat yttrande från länsstyrelsen avgör ersättnings­frågan, medan kammarrätten själv är behörig att fastställa den ersätt­ning som belöper på handläggningen i kammarrätten. Med hänsyn till de avräkningsfrågor som i undantagsfall kan uppkomma när det gäller rättshjälpsavgiften måste i ett sådani faU rättshjälpsnämndens beslut om ersättning för handläggningen i länsstyrelsen komma före kammarrät­tens beslut. Det bör därför enligt utredningen föreskrivas att biträdet skall ge in kostnadsräkning tUl länsstyrelsen innan handläggningen där avslutas och att länsstyrelsen skaU yttra sig tUI rättshjälpsnämnden över kostnadsräkningen samtidigt med att ärendet avgörs. Sådana föreskrif­ter bör kunna ges i administrativ ordning.

Utredningen pekar också på den situationen att ett och samma ären­de dels handläggs vid domstol och dels blir föremål för utomprocessuell behandling. En olyckshändelse kan t. ex. föranleda både process vid domstol och förhandlingar med ett försäkringsbolag. Den naturliga gången i ett sådant fall torde vara att processen klaras av innan för­handlingarna med försäkringsbolaget slutförs. När det gäUer ersättning­en för processen beslutar allmän domstol medan ersättningsfrågan såvitt avser den utomprocessueUa delen avgörs av rättshjälpsnämnden. Det bör åligga biträdet att underrätta myndighet som har att faststäUa er­sättning, om ersättning tidigare fastställts eller yrkats i samma rätts­hjälpsärende.

Utredningen tar även upp frågan om besvär över ersättningsbeslut enligt RHL. När det gäller beslut om ersättning enligt RHL som med­delats av rättshjälpsnämnd bör enligt utredningens mening sådana be­slut liksom f. n. överklagas hos besvärsnämnden.

När det gäUer talan mot ersättningsbeslut som meddelats av domstol bör enligt utredningens uppfattning tillämpas vad som i aUmänhet gäl­ler om talan mot avgörande av domstolen i fråga, överklagandet i er­sättningsdelen följer alltså överklagandet i huvudsaken. Även i sådana fall där arrende- eller hyresnämnd eller överexekutor har meddelat be­slut i ersättningsfråga torde principen om att ersättningsfrågan följer huvudsaken i fullföljdshänseende kunna tillämpas.


 


Prop. 1978/79: 90                                                               99

8    Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp 8.1 Byte av biträde m. m.

8.1.1   Nuvarande ordning

Enligt RHL får biträde inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälps­nämndens medgivande. Bestämmelsen innebär inte att ersättarens namn alllid måste anges i beslutet när medgivande att sätta arman i sitt ställe lämnas. Enligt förarbetena till RHL är det tillräckligt att i beslutet anges antingen namngiven person eller en begränsad personkrets, t. ex. jurist från samma advokatbyrå som det utsedda biträdet eller från annan namngiven advokatbyrå (prop. 1972: 4 s. 329). Medgivande ger den som förordnats till biträde möjlighet att sätta annan i sitt ställe för viss lid, vissa ålgärder eller för återstoden av uppdraget. Ätt arbete på detta sätt överlåts på annan kan ha sin grund i sjukdom, andra åtaganden som inte kan skjutas åt sidan o, d. Den som förordnats till biträde upp­hör givetvis inte att vara biträde enligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe.

Vad beträffar byte och entledigande av biträde i annat fall anges i 21 § andra stycket RHL att förordnande som biträde får återkallas av rättshjälpsnämnden, om skäl föreligger till det. Enligt förarbetena bör förordnande kunna återkallas, t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde (prop. 1972: 4 s. 328).

En helt aiman situation än vid substitution av biträde föreligger vid byte av biträde. Det tidigare biträdet entledigas då och ett nytt biträde förordnas. Rättshjälpslagen innehåller inte någon uttrycklig beslämmel­se om biträdesbyte. Föreskriften i 21 § andra stycket torde emellerUd vara tillämplig även vid byte av bilräde.

8.1.2   Utredningen

Utredningen konstaterar att substitutionsregeln torde vara avsedd främst för fall när biträde enligt RHL på grund av semester, sjukdom eller andra åtaganden måste överlåta arbetet på annan. Regeln ger bi­trädet rätt att för viss tid, vissa åtgärder eller för återstoden av upp­draget sätta annan i sitt ställe. Biträdet upphör inte att vara biträde en­ligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe. Från advokathåll har den åsikten framförts att advokat generellt borde ges möjlighet att sätta advokat i sitt ställe.

Ulredningen framhåller att en genereU subslitutionsrätt kan medföra viss risk för ökade kostnader. Det finns dock fall där det kan diskute­ras om inte vissa lättnader skulle kunna införas. Vad utredningen när­mast har i åtanke är den situationen att advokat som är tillfälligt för­hindrad att utföra sitt uppdrag — en inställelse till en förhandling kan-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    lOo

ske kolliderar med ett annat brådskande åtagande — överlåter åt en an­nan jurist på samma advokatbyrå att biträda den rättssökande. Även i andra situationer kan emellertid gällande regler om substitution inne­bära praktiska olägenheter. En numera ganska vanlig företeelse är att flera advokater delar kontorslokaler och kontorspersonal men i övrigt är helt självständiga i förhållande till varandra. Sådana samverkande advokater kan dock inte företräda parter på olika sidor i ett mål eller ärende. Även enskilda advokater som inte samverkar på detta sätt kan ha kommit överens om att bistå varandra vid tillfälliga förhinder. Ad­vokat kan också behöva anlita advokat på aiman ort som platsombud exempelvis under en förberedande förhandling.

I de angivna fallen anser utredningen att nuvarande ordning många gånger kan vara onödigt tyngande. I praktiken löses i dag i flertalet fall frågan så att det offentliga biträdet redan i samband med ansökan om rättshjälp begär att få sätta annan i sitt ställe. En sådan begäran torde alltid bifallas av rättshjälpsnämnden. Oftast är det en jurist på samma advokatbyrå som man önskar sätta i sitt ställe men det kan också vara någon annan. I den mån detta förfarande praktiseras och eventuellt byggs ut ytterligare kan olägenheterna med gäUande regler i stort sett sägas vara undanröjda. Enligt utredningens mening är det emellertid mer tUltalande — och enklare — att i stället lösa problemet genom en direkt lagregel som ger advokat generell rätt att sätta annan advokat i sitt ställe. En sådan regel kan väl försvaras med hänvisning till den garanti mot missbruk som ligger i ledamolskapet i advokatsamfundet. Med ett sådant synsätt är det logiskt att ge även offentligt biträde som inte är advokat rätt att utan tillstånd sätta advokat i sitt stäUe. ViU of­fentligt biträde — advokat eller annan — sätta någon som inte är advo­kat i sitt ställe bör däremot tUlstånd krävas.

När det gäller beslutsfunktionen framhåller utredningen att det f. n. alltid är rättshjälpsnämnden som meddelar tillstånd till substilulionen. Utredningen anser att allmänna domstolar och vissa därmed jämställda domstolar, förvaltningsdomstolar samt hyres- och arrendenämnder och överexekutor bör ha rätt att medge substitution. Är rättshjälpsärendet inte föremål för handläggning vid sådan myndighet som nu nämnts bör dock rättshjälpsnämnden liksom f. n. pröva om substitution skall få ske.

Entiedigande av biträde bör enligt förarbetena till RHL kunna ske t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på armat sätt åsidosätter sina plikter som biträde. I detta hänseende finner utredningen ingen anledning till ändrat ståndpunktstagande.

RHL innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om biträdesbyte. Det anses emellertid att föreskriften om återkallelse av biträdesförord­nande är tillämplig även vid byte av biträde.

I praxis har man intagit en restriktiv håUning när det gäller byte av biträde. Även utredningen anser att det är viktigt främst från kostnads-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   101

synpunkt att en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Enligt utred­ningens mening bör denna synpunkt komma till uttryck i RHL. Utred­ningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och atl sådant tillstånd får lämnas bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljesl särskilda skäl föreligger till det.

När det gäller frågan vilken myndighei som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och entiedigande i annat fall av biträde hän­visar utredningen till vad som anförts härom i fråga om substitution.

8.2 Slutregleringsförfarandet

5.2.7 Nuvarande ordning

Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på an­nat sätt upphört, skall rättshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnads­bidrag och göra avräkning med den som har haft rättshjälp. Den slut­reglering av rättshjälpsärendet som sker i och med detta avser enbart förhållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp.

Slutreglering sker först sedan samtliga rättshjälpskostnader är kända. Har den allmänna rättshjälpen avsett mål eller ärende vid domstol eller annan myndighet måste alltså avgörandet i huvudsaken ha vunnit laga kraft. Vidare måste beslut om rättshjälpskostnad ha vunnit laga kraft.

Har allmän rättshjälp lämnats utan beslut av rättshjälpsnämnden skall biträdet underrätta rättshjälpsnämnden om de kostnader för rättshjälpen som den rättssökande själv svarar för med undantag för kostnader för eventuell rådgivning. Bakgrunden till denna underrättelseskyldighet är att skyldigheten att utge kostnadsbidrag vid denna form av rättshjälp fullgörs genom att den rättssökande till biträdet betalar dennes ersätt­ning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen.

Domstol eller annan myndighet som i visst mål eUer ärende har med­delat beslut enligt 9 § RHL skall underrätta rättshjälpsnämnden när den sluUigen handlagt målet eller ärendet. 1 underrättelsen skall anges om talan fullföljts mot myndighetens avgörande i huvudsaken eller mot dess beslut om rättshjälpskostnad. Underrättelse som avser beslut i an­ledning av fullföljd talan mot beslut om rättshjälpskostnad skall inne­hålla uppgift om det överklagade beslutet.

Rättshjälpsnämnden skall också ha underrättelse om beslut om ersätt­ning tUl biträde som domstol meddelat, innan den slutligen handlagt målet eller ärendet. Sådan underrättelse skall ske inom en vecka från ersättningsbeslutet.

Avsikten med de underrättelser som nu nämnts är att ge rättshjälps­nämnden underlag för att verkställa slutregleringen — dvs. fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som har haft rätts-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   102

hjälp — i sådana fall där annan myndighet fattat beslut i ersättnings­frågor.

Slutreglering skall innehålla uppgift om

1.   Avgiften för rättshjälpen (maximibeloppet för den rättssökandes
kostnadsbidrag) enligt något eller några av följande alternativ:

  enligt vad som faststäUts i beslutet om allmän rättshjälp

  enligt vad som fastställts genom ett senare beslut av rättshjälpsnämn­den (föranlett exempelvis av ändrade ekonomiska förhåUanden hos den rättssökande)

  enligt vad som fastställts genom beslut vid slutregleringen (som också kan vara föranlett av ändrad ekonomisk situation för den rätissö­kande).

2.    Rättshjälpskoslnaderna

(enligt de underrättelser som inkommit till rättshjälpsnämnden eller, om rättshjälpsnämnden fattat beslutet om ersättning, enligt vad som framgår av nämndens handlingar).

3.   Den slutliga avgiften för rättshjälpen (den rättssökandes slutliga
kostnadsbidrag). Det slutiiga kostnadsbidraget kan fastställas tUl något
av följande belopp:

  samma belopp som maximibeloppet

  samma belopp som rättshjälpskostnaderna

  maximibeloppet samt ytterligare ett belopp som lagts på till följd av att den rättssökande eller ställföreträdare för honom genom vårds­löshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen (29 § RHL).

 

4.   Det eller de belopp som den rättssökande betalat i kostnadsbidrag. Belopp som har betalats in till rättshjälpsnämnden skall avräknas från det slutliga kostnadsbidraget.

5.   Det belopp som den rättssökande beroende på resultatet av avräk­ningen under 4 skall betala till eller erhålla av rättshjälpsnämnden.

Den som är missnöjd med den av rättshjälpsnämnden verkställda slut­regleringen kan föra talan hos besvärsnämnden.

Om rättshjälpsnämnd har utfärdat ansvarsförbindelse på statens väg­nar enligt 10 § RHL och frågan huruvida ansvarsförbindelsen föranle­der utgift för staten inte är avgjord när slutregleringen sker, skaU det anmärkas att ny slutreglering kan komma att ske.

Har biträde förordnats för den rättssökande, skall avräkning ske ock­så med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdes-ersättiiing som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt enligt 22 § RHL. Från den fastställda biträdesersättningen skall avräknas vad den rätts­sökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag tUl biträdet. Avräk­ningen med biträdet sker som slutavräkning, om den rättsliga angelä­genheten slutförts eller om rättshjälpen upphört på annat sätt, och som partiell avräkning, om den sker dessförinnan.


 


Prop. 1978/79: 90                                                  103

Biträde enligt RHL är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdeser­sättning ur det kostnadsbidrag som betalas tiU biträdet av den rätissö­kande. Endast skillnaden mellan den fastställda biträdesersätlningen och vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet skall betalas ut till biträdet av allmänna medel. Det bör obser­veras att det belopp som skall avräknas är det belopp som den rätts­sökande är skyldig alt utge som kostnadsbidrag. Om den rättssökande VerkUgen fullgjort denna sin skyldighet saknar betydelse för avräkning­en. Biträdet står sålunda risken för att kostnadsbidrag inte betalas.

Slutavräkning skall innehålla uppgift om

1.   Den fastställda biträdesersätlningen. Från biträdesersättningen skall avräknas:

2.   Belopp som den rättssökande är skyldig alt utge som kostnads­bidrag,

3.   Belopp som biträdet tidigare har erhåUit av rättshjälpsnämnden an­tingen

—       i förskott enligt 31 § RHK eller

—    vid partieU avräkning (21 § 2 st. RHK).
Slutligen skall anges:

4.   Belopp som biträdet skall erhålla av rättshjälpsnämnden eller, i fö­
rekommande fall, betala till rättshjälpsnämnden (27 § 2 st. RHL).

Överensstämmer det slutiiga kostnadsbidraget med det maximibelopp som fastställts i samband med beslutet om rättshjälp behövs ingen egent­lig slutreglering utan här blir det endast fråga om avräkning med den som haft rättshjälp.

Slutavräkning kan som framgår av vad som förut nämnts inte ske förrän samtliga rättshjälpskostnader är kända. Detta innebär att biträ­det inte får ut sin ersättning instans för instans. För att biträdet inte skall behöva vänta på ersättningen finns därför möjlighet att göra par­tiell avräkning.

En förutsättning för att partiell avräkning skall få ske är att den fastställda biträdesersättningen överstiger maximibeloppet för den rätts-sökandes kostnadsbidrag. Partiell avräkning sker på grundval av imder-rättelse från allmän domstol. På motsvarande sätt kan partiell avräk­ning ske när rättshjälpsnämnd själv fastställer biträdesersättning i för­valtningsärende som förs genom flera instanser.

Partiell avräkning skall innehålla uppgift om

1.  Fastställd ersättning till biträdet.

2.  Maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Detta be­lopp skall avräknas från biträdesersättningen.

3.  Belopp som biträdet fått i förskott av rättshjälpsnämnden.

4.   Det belopp som skall betalas ut till biträdet av rättshjälpsnämnden.
Genom partiell avräkning kan biträde få ut ersättning instans för in­
stans. Biträdes intresse att få ut ersättning inom ramen för handlägg-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   IO4

ningen i en instans eller under handläggningen av en utomprocessuell an­gelägenhet tillgodoses däremoi genom reglerna om förskott på biträdes­ersättningen. Förskott kan utgå om det med hänsyn till målets eller ärendets art eller eljest är skäligt. Framställning om förskott görs hos den myndighet som bestämmer ersättningen till biträdet. Det är emeller­tid alltid rättshjälpsnämnden som betalar ut förskottet. Domstol som beslutat om förskott skall därför underrätta rättshjälpsnämnden om be­slutet.

Den myndighet som fastställer förskottet måste beakta att biträdet är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det kostnads­bidrag som skall betalas till honom. Förskott skall enligt ett beslut av besvärsnämnden bestämmas till ett a contobelopp.

Det är alltid rättshjälpsnämnden som ombesörjer att biträdesersätt­ning som skall utgå av allmänna medel UUställs biträdet. I fråga om an­nan ersättning av allmänna medel, t. ex. ersättning tUl vittne, är det den myndighet som bestämmer ersättningen som också svarar för att ersätt­ningen tillställs den berättigade.

Ersättning av allmänna medel till vitine och, om särskilda skäl före­ligger, även till annan skall betalas ut omedelbart. Sker inte detta skall myndigheten inom en vecka sända över besked om ersättningsbeslutet till den redovisningscentral som betjänar myndigheten eller om myndig­heten inte betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Kommunal myndighet och annan statlig myndighet än dom­stol, hyresnämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd tillgodoförs ef­ter framställning till domstolsverket medel som myndigheten har beta­lat ut.

8.2.2 Utredningen

Utredningen framhåller att den främsta orsaken till att både slutreg­leringsförfarandet och förfarandet vid fördelning av ersättning som mot­part ålagts att återbetala har blivit så komplicerat torde vara att kost­nadsbidraget inte skall fastställas slutligt förrän rättshjälpsärendet är helt avslutat. Detta beror på att man först då vet hur stora de rätts­hjälpskostnader blir som kostnadsbidraget skall stäUas i relation tUl. Kostnadsbidraget får ju inte översliga rättshjälpskostnaderna.

Ätt rättshjälpskostnaderna understiger det maximibelopp för kost­nadsbidraget som fastställts i samband med att allmän rättshjälp bevil­jats är emellertid sällsynt. Det är också ovanligt att någon jämkning sker av detta maximibelopp. Som förut nämnts är därför också särskild slut­reglering ovanlig och rättshjälpsärendena avslutas i regel genom slutav­räkning med klient och biträde. Kostnadsbidraget är i det övervägande antalet fall mycket lågt. Äv den undersökning som utredningen har låtit utföra angående storleken av den rättssökandes slutUga kostnadsbidrag framgår att detta i 78,9 % av fallen uppgick till högst grundbeloppet.


 


Prop. 1978/79: 90                                                   105

Mot bakgrunden av det nu anförda kan det enligt utredningen ifrågasät­tas om det inte går att förenkla rutinerna vid slutreglering och därmed också vid fördelning av ersättning som molpart har förpliktats alt åter­betala.

Ett sätt att åstadkomma förenklingar är enligt utredningens mening att föreskriva att den rättssökandes rältshjälpsavgifl prövas slutligt i samband med att beslut fattas om ersättning enligt RHL. I de fall där domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som tidigare har före­slagits anförtros prövningen av ersättningsfrågor skulle alltså myndig­heten också pröva rättshjälpsavgiflen. Är det rättshjälpsnämnden som beslutar om ersältning skulle det bli rättshjälpsnämnden som fastställer rättshjälpsavgiften. Med en sådan ordning för fastställande av rätts­hjälpsavgiften skulle man komma ifrån en hel del av den pappershan­tering som f. n. sker. Den särskilda slutregleringen och den underrättel­seskyldighet som är förenad med denna skulle sålunda kunna slopas. Det skulle då inte heller bli nödvändigt med ett särskilt förfarande för slutavräkning och partiell avräkning med biträde.

Vad som f. n. hindrar att man i sådana fall där handläggning vid myndighet kommer i fråga tillämpar en ordning av nyss angiven inne­börd är att avgörandet i ersättningsfrågan inte kan omfatta samtiiga kost­nader hos den myndighet som fattar ersättningsbeslutet. Vid tidpunkten för avgörandet vet denna myndighet nämligen inte hur stora de expe­ditionsavgifter eller exekutionsavgifter blir som är förenade med må­lets handläggning. Enligt 9 § andra stycket 5 och 6 RHL utgör ju så­dana avgifter och vissa andra kostnader rättshjälpskostnader. I de säll­synta fall där kostnadsbidraget vid beviljandet av allmän rättshjälp fast­ställts till högre belopp än rättshjälpskostnaderna kan myndigheten där­för inte uttala sig om hur stort det slutliga bidraget skall bli. Detta hin­der undanröjs emellertid om man genomför utredningens förslag att den som har rättshjälp befrias från sådana avgifter. Den myndighet som har att pröva ersättningsfrågan bör därför enligt utredningens mening i samband med att ersättningen fastställs också fastställa rättshjälpsav­giften.

Utredningen konstaterar att statistiken visar att uppgiften att fast­ställa rättshjälpsavgift inte blir särskilt betungande. I det klart övervä­gande antalet fall torde det nämligen endast bli fråga om att godta den preliminära rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats. Visar det sig, när avgiften skall fastställas, att den rättssökandes ekonomiska situation förändrats efter beslutet om allmän rättshjälp, kan det dock bli fråga om att höja eller sänka rättshjälps­avgiften. En jämkning av rättshjälpsavgiften bör också kunna ske om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen. Utredningen anser att den myndighet som fastställer ersättning enligt RHL har bättre förutsättningar än rätts-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   106

hjälpsnämnderna att bedöma om jämkning är påkallad av skäl som nu redovisals.

Innebär myndighetens beslut att rättshjälpsavgiften skall uppgå till hög­re belopp än den rättshjälpsavgift som tidigare fastställts, skaU mellan­skUlnaden betalas in till statsverket. Rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats skall däremot i regel inbe­talas till den advokat som beviljat rättshjälpen eller som förordnats till biträde i sådant fall där rättshjälpsnämnden eller domstol beviljat all­män rättshjälp.

Ulredningen framhåller även att dess förslag om att rättshjälpsavgtt-ten skall fastställas i samband med att ersättningsfrågan prövas för med sig att förfarandet vid avräkning med offentligt biträde kan förenklas.

När ersättning första gången i ärendet fastställs till offentligt biträde, skall det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som rätts­hjälpsavgift till biträdet avräknas. Den myndighet som fastställer ersätt­ningen skall ha rätt alt utgå ifrån att biträdet uppburit avgiften. Biträ­det svarar alltså för att beloppet inbetalas.

Uppgår rättshjälpsavgiften till större belopp än som motsvarar den ersättning som fastställts för biträdets arbete får biträdet åläggas att lämna ifrån sig vad han kan ha tagit emot för mycket. Detta kan bli fallet om den rättssökandes ekonomiska förhållanden föranlett en hög rättshjälpsavgift men det kan också vara så att biträdet har fått vidkän­nas prutning på arvodet t. ex. därför att han varit vårdslös eller därför att han uppenbart missbrukat behörigheten att bevilja rättshjälp. Har inga andra kostnader, såsom exempelvis utredningskostnader, uppkom­mit, får mellanskillnaden betalas tillbaka till den rättssökande. Återbe­talning sker när ersättningsbeslutet har vunnit laga kraft.

Den ordning som nyss förordats innebär enligt utredningen att det särskilda förfarandet med slutavräkning och partiell avräkning med bi­träde inte behövs. Vad som återstår av den fastställda biträdesersätt­ningen sedan avdrag gjorts för vad det offentliga biträdet i förekom­mande fall uppburit i rättshjälpsavgift kan utanordnas av den myndig­het som fastställer ersättningen. Blir det inte fråga om avräkning därför att rättshjälpsavgiften i dess helhet betalats in till statsverket — offent­ligt bilräde kan ju ha förordnats efter det att allmän rättshjälp beviljats — har myndigheten att utanordna hela ersättningen. Detsamma blir för­hållandet om avräkning redan tidigare skett, vilken situation uppkom­mer om ett mål eller ärende vari rättshjälp förekommer överklagas till högre instans.

Den myndighet som bestämmer ersättningen bör alltså ombesörja att ersättningen tUIställs den berättigade. I fräga om t. ex. ersättning till vittnen bör liksom nu gälla att ersättningen betalas ut omedelbart. Även i övrigt bör bestämmelserna i 32 § RHK kunna .tillämpas. Sålunda bör myndighet, om ersättningen inte omedelbart betalas ut, sända besked


 


Prop. 1978/79: 90                                                   107

om ersättningsbeslutet tUl den redovisningscentral som betjänar myn­digheten eller om myndigheten inte betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Annan statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd får sedan efter framställning till domstolsverket tillgodoföras medel som betalats ut.

Om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas, kan, påpekar utredningen, vissa problem uppkomma med den ordning som ulredningen har föreslagit när det gäller fastställandet av rätts­hjälpsavgiften. Den högre instansen får då också pröva rättshjälpsavgif­ten med hänsyn till att dennas storlek kan komma att påverkas av för­farandet i den högre instansen. Det torde emellertid nästan alltid bara bli fråga om att godta den lägre myndighetens prövning. Om kostna­derna i den lägre instansen har understigit rättshjälpsavgiften kan det emellertid bli nödvändigt för den högre instansen att höja avgiften till de sammanlagda kostnaderna i den lägre och högre instansen. Fastställs av­giften till ett högre belopp i den högre instansen, får denna förplikta den rättssökande alt inbetala mellanskiUnaden till statsverket. Reglerandet av förhållandet mellan en högre preliminär avgift och en lägre slutlig av­gift bör alltså vara en sak mellan biträdet och den rättssökande. Det torde komma att höra till sällsyntheterna att biträdet tar ut hela den preliminära avgiften om denna utgår med ett högt belopp. Återbetal­ning från biträdet till den rättssökande torde därför inte bli särskilt van­lig.

Utredningen uppmärksammar en annan situation som kan vålla vissa problem, nämligen om biträde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned under den preliminära rättshjälpsavgiften med påföljd att rättshjälpsavgiften fastställts till lägre belopp och biträdet förpliktats be­tala tillbaka mellanskillnaden till den rättssökande. Ett bifall till biträ­dets talan kan då också leda till att rätts'.ijilipsavgiften höjs. 1 ett sådant fall får biträdet tiUerkännas mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den rättssökande be­tala mellanskUlnaden mellan den först fastställda och den ändrade rätts­hjälpsavgiften till statsverket.

Slutligen kan man tänka sig ytterligare ett fall där det kan bli fråga om en höjning av rättshjälpsavgiften i den högre instansen och det är om den rättssökande genom försummelse eller vårdslöshet vållar onö­diga kostnader i den högre instansen.

8.3 Motparts ersättningsskyldighet för kostnaden för allmän rättshjälp

8.3.1 Nuvarande ordning

När slutreglering sker tas ingen hänsyn till den betalningsskyldighet


 


Prop. 1978/79: 90                                                   108

för rätlshjälpskostnad som åvilar motpart. Slutregleringen avser enbart förhållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp. Emellertid gäller enligt 31 § RHL de regler om skyldighet att ersätta rättegångskostnad som finns i RB eller annan lag även i fråga om kost­naderna för rättshjälpen, när i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen den ena eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp. Motpart eller annan som är er­sättningsskyldig för sådana kostnader skaU åläggas alt utge ersättningen till statsverket. Tappande motpart får alltså ersätta statsverket hela kost­naden för parts rättshjälp utan avräkning av partens kostnadsbidrag. Bakgrunden till detta är att domstolen inte berörs av kostnadsbidrags­reglerna och därför, när kostnadsfördelningen mellan parterna bestäms, saknar kunskap om vilka kostnader statsverket slutligt skall bära och vilka kostnader den som haft rättshjälpen slutligt skall bära via kost­nadsbidraget. Detla avgörs ju av rättshjälpsnämnden vid slutregleringen av rättshjälpsärendet.

Fördelning av kostnader mellan parter förekommer inte bara vid all­män domstol, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. I lagen (1929: 145) om skiljemän finns en särskild bestämmelse om skiljedomskostna­derna. Enligt 24 § kan skiljemännen, om parterna inte har överens­kommit annat, på yrkande av någondera parten pröva om och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning tUl skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet. Enligt 197 § UL be­stämmer i utsökningsmål överexekutor efter skälighet om och till vilket belopp den tappande parten bör till den andre utge ersättning för hans kostnad i målet.

Även i övrigt förekommer i viss omfattning att förvaltningsmyndighet i förvaltningsärende rörande tvist mellan enskilda parter tillerkänner vinnande part kostnadsersättning från tappande part. När kostnadsför­delning sålunda förekommer och den ena parten eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp skall enligt 31 § fjärde stycket första punkten RHL därom gäUande bestämmelser ha motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för rättshjälpen.

När kostnadsfördelning förekommer vid förvaltningsdomstol, förvalt­ningsmyndighet eller skiljenämnd kompliceras bilden av att i dessa mäl och ärenden ersättning till biträde bestäms av rättshjälpsnämnden. Den angivna ordningen innebär att två olika organ får beslutanderätten i kostnadsfrågorna. När målet eller ärendet avgörs vet sålunda förvalt­ningsdomstolen, förvaltningsmyndigheten eller skiljenämnden inte hur stora kostnaderna för rättshjälpen blir. Med hänsyn härtill har före­skrivits, att vid beslut om kostnadsfördelning betalningsskyldighet skall åläggas mot statsverket för rättshjälpskostnaderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp. Sedan därefter rätts­hjälpsnämnden meddelat beslut i fråga om biträdets ersättningsanspråk,


 


Prop. 1978/79: 90                                                   109

framgår parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna även be­loppsmässigt.

När mål eller ärende i vilket part beviljats allmän rättshjälp avgörs, skall beslut samtidigt meddelas om ersättning tiU statsverket. Ersätt­ningsskyldigheten till statsverket skall fastsfällas oberoende av yrkande och oberoende av vad partema kan ha avtalat i kostnadsfrågan (jfr prop. 1972: 4 s. 340).

Har motparten ålagts att utge ersättning till statsverket skall under­rättelse om beslutet tiUställas rättshjälpsnämnden. Detta skall ske så snart beslutet vunnit laga kraft. Centralmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om hur allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bo­stadsdomstolen skall fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

Rättshjälpsnämnden skall ombesörja att ersätlningsbesluten verk­ställs. Därvid har rättshjälpsnämnden att vidta åtgärder enligt före­skrifter som centralmyndigheten meddelar efter samråd med riksskatte­verket.

8.3.2 Utredningen

När del gäller fördelning av kostnaderna för rättshjälp finns det en­ligt utredningens uppfattning ingen anledning att i förevarande sam­manhang ändra på de nuvarande reglerna som innebär att bestämmel­serna i lag om parts rättegångskostnader skall tillämpas även i fråga om part som har allmän rättshjälp. Även andra bestämmelser som finns om fördelning av kostnader mellan parter bör gälla. Utredningen före­slår dock i ett senare sammanhang viss ändring i de regler som gäller om makes ersättningsskyldighet vid gemensam ansökan om äktenskaps­skillnad m. m.

I fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som motpart skall betala tUlbaka gäller att den som har haft aUmän rättshjälp får ersättning för sitt koslnadsbidrag först sedan stats­verket har fått full ersättning för sina kostnader i anledning av rätts­hjälpen.

Förslaget till förenkling av systemet för att fastställa rättshjälpsavgif­ten får enligt utredningen betydelse även i nu berört hänseende. Som ovan nämnts för nämligen förslaget med sig alt myndigheten vid för­delningen av betalningsskyldigheten vet hur stor rättshjälpsavgiften är. Utredningen anser att det inte kan komma i fråga att införa en ordning som innebär att statsverket alltid övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift och alltså betalar ut hela rättshjälpsavgiften till den rätissökande. En sådan ordning skulle kunna medföra risk för att all­män rättshjälp söks — oavsett rättshjälpsavgiftens storlek — endast i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tiUdömda rättegångs­kostnader.

I motsats till vad som nu gäller, nämligen att den rättssökande får er-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   110

sättning för sitt kostnadsbidrag först sedan statsverket har fått full er­sättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen, föreslår utred­ningen följande ordning för fördelning av ersättning för rättshjälpskost­nader som motpart eller annan förpliktats att utge. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader åläggs att utge hela ersättningen UU statsverket bara i de fall där den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift inte överstigit fem pro­cent av basbeloppet (f. n. omkring 500 kr.). Den rättssökande skall emel­lertid i ett sådant fall berättigas alt av statsverket återfå eriagd rätts­hjälpsavgift. Har jämkning av återbetalningsskyldigheten skett skall motsvarande jämkning göras av det belopp som den rättssökande skall få tillbaka.

Om däremot rättshjälpsavgiften överstigit fem procent av basbeloppet bör motparten förpliktas att utge rättshjälpsavgiften eller del av den tUl den rättssökande och meUanskiUnaden mellan rättshjälpskostnaderna och rättshjälpsavgiften till statsverket. Med en sådan lösning kommer enligt utredningen man också ifrån det nuvarande omständliga förfa­randet med upprättandet av fördelningskort och bevakning m. m.

8.4 Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall

8.4.1 Nuvarande ordning

Enligt 31 § andra stycket RHL gäller en specialregel beträffande parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader för det fall att makar efter gemensam ansökan vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad, om ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp. Då skall nämligen rätten, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt, ålägga andre maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. I praxis torde bestämmelsen tillämpas så att make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala mer än grundavgiften i kostnadsbidrag, inte åläggs någon återbetalningsskyldighet. Inte heller torde någon återbetalnings­skyldighet förekomma om maken i målet haft kostnader för eget om­bud. I övriga fall förpliktas däremot maken att betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader.

Skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp att betala stats­verket hälften av kostnadema för makes rättshjälp kan enligt 31 § tred­je stycket RHL åläggas av rättshjälpsnämnden i fråga om kostnadema för skiftesman och för utredning som denne har föranstaltat om i ärende om bodelning. Beslut om sådan betalningsskyldighet får verkställas en­ligt vad som är föreskrivet om domstols dom.


 


Prop. 1978/79: 90                                                   Hl

8.4.2 Utredningen

Ulredningen anför inledningsvis ätt möjligheten atl ålägga make be­talningsskyldighet för hälfien av kostnaderna vid gemensam ansökan infördes redan under den fria rättegångens tid för att hindra alt den make som inte hade fri rättegång skulle kunna "åka snålskjuls" på and­re makens fria rättegång och helt slippa ifrån kostnader i skillnadsmålet trots atl han hade förmåga att betala för sig. Efter RHL:s tillkomst torde den berörda regeln tillämpas så, att make vars kostnadsbidrag inte skulle överstiga gmndbeloppet, som f. n. är 80 kr., inte åläggs återbe­talningsskyldighet. Vid högre kostnadsbidrag förpliktas maken däremot atl betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader. Med stöd av billighelsregeln kan den förste maken också slippa återbetalning, om han har haft eget biträde i målet.

De skäl som ligger bakom regeln om makes skyldighet att betala del av kostnaden för den andre makens rättshjälp har aUtjämt giltighet. Man kan sålunda knappast se bort från att när make efter gemensam ansökan i skillnadsmål beviljas aUmän rättshjälp den andre maken mes­tadels också drar viss nytta av rättshjälpen. Utredningen anser därför alt det inte kan komma i fråga att helt slopa möjligheten att ålägga andre maken viss betalningsskyldighet i nu berörda faU.

Huvudregeln bör enligt utredningens uppfattning alltjämt vara att andre maken skaU betala statsverket hälften av rättshjälpskoslnaderna. Det bör emellertid införas möjlighet att anpassa betalningsskyldigheten till den andre makens betalningsförmåga. Ett mått på denna är den rältshjälpsavgifl som skulle ha utgått om den andre maken hade bevil­jats allmän rättshjälp. Det kan emellertid ifrågasättas från samhällseko­nomisk synpunkt, om indrivningsmyndigheterna skall belastas med in­drivning av låga belopp. Utredningen anser därför att betalningsskyl­dighet inte bör åläggas om den andre makens rättshjälpsavgift ej skulle överstiga grundavgiften. Skulle å andra sidan den andre makens rätls-hjälpsavgift översliga hälften av kostnaderna bör betalningsskyldighet givetvis inte åläggas med högre belopp än hälften av kostnaderna och likaså bör huvudregeln gäUa om den andre maken inte kunnat få all­män rättshjälp på grund av för hög inkomst.

Liksom f. n. bör det finnas möjlighet att befria andre maken från be­talningsskyldighet om också den andre maken har haft kostnader för eget ombud eUer om det i annat fall är obiUigt. Befrielse från betal­ningsskyldighet bör dock inte komma i fråga om den andre makens kostnader avsett enbart rådgivning.

Enligt utredningen bör det inte innebära något större merarbete för den rättshjälpsberättigade makens offentliga biträde att tillhandahålla de upplysningar om den andre makens ekonomi som krävs för att domsto­len skall kunna bedöma storleken av den rättshjälpsavgift som skulle utgå om den andre maken hade allmän rättshjälp. Eftersom den av ut-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   112

redningen nu föreslagna maximeringsregeln kan vara lill förmån för den andre maken torde det inte heller vara svårt alt fä honom att medverka till att hans ekonomiska förhållanden klarläggs. Något yrkande från den andre maken om att maximeringsregeln skall tillämpas torde alltså inte behövas. Den make som har rättshjälp bör därför efter anmodan av domstol lämna uppgifter till ledning för tiUämpning av regeln antingen genom sitt offentliga biträde eller på annat sätt. Det mest praktiska tor­de dock vara att uppgiftslämnandet sker i samband med att den gemen­samma ansökningen inlämnas tiU domstolen.

När det gäUer skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp alt betala andre makens koslnader för skiftesman och för utredning som denne föranstaltat i ärende om bodelning anser utredningen att den fö­reslagna maximiregeln i sådant ärende skall äga motsvarande tUlämp­ning. I detta fall är det dock rättshjälpsnämnden som meddelar beslu­tet. Det bör enligt utredningens mening ankomma på skiftesmannen att förse rättshjälpsnämnden med underlag för bedömning av betalnings­skyldighetens storlek.

9    Rättshjälp genom offentligt biträde

9.1 Förutsättningar för förordnande av offentligt biträde

9.1.1 Nuvarande ordning

I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlännings­ärenden m. m. kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp genom offentligt biträde, utgå.

Rättshjälpsformen är inom sitt tillämpningsområde exklusiv. Allmän rättshjälp skall alltså inte meddelas i ärende i vilket förordnande av of­fentligt biträde kan komma i fråga. Uppgiften att administrera denna rättshjälpsform är i sin helhet lagd på rättshjälpsnämndema.

Offentligt biträde kan enligt 41 § RHL förordnas i olika situationer som galler den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integrite­ten. Paragrafen upptar en katalog om 18 punkter enligt vilka förord­nande kan ske. Det kan t. ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller om omhändertagande för samhäUsvård.

Det är inte tillräckligt att ärendet är sådant att det är hänförligt under någon av punkterna i katalogen utan därjämte måste de aUmänna förut­sättningarna enligt 42 § RHL föreligga.

Enligt 42 § första punkten skaU offentligt biträde utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Biträ­de kan alltså förordnas oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet, om den enskilde själv har möjlighet att bekosta hjälpen. Någon avgift uttas således inte från den enskilde;


 


Prop. 1978/79: 90                                                                 113

Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall enligt 42 § andra punkten RHL särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstri­diga sakuppgifter har lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

Antalet framställningar om offentligt biträde vid de olika rättshjälps­nämnderna under år 1976 framgår av nedanstående uppställning.

 

Rättshjälpsnämnden i

Stock-      Jon-         Malmö holm        köping

Göte­borg

Sunds­vall

Umeå

Samt­liga

2 071         171            392

274

64

42

3 014

Under år 1975 var motsvarande antal totalt 1 809.

Av den statistiska undersökning som utredningen har låtit utföra framgår att de 1 360 ärenden om offentligt biträde som undersökningen avsåg fördelade sig på följande sätt efter angelägenhet.

Ärendetyp                                                      Procent av samtliga

Utlänningsärenden (41 § punkterna 6—12)                        78,5
Omhändertagande för samhällsvård m. m. enligt

BvL (41 § punkt 4)                                                           10,2
Tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vård­
anstalt enligt NvL (41 § punkt 3)
                                      6,3
Intagning eller utskrivning enligt LSPV eller om­
sorgslagen (41 § punkt 1—2)
                                            3,2
övriga (41 § punkterna 5, 13—18)
                                   0,2
Utanför tillämpningsområdet
                                              1,5
Summa
                                                                               99,9

En undersökning av 192 ärenden om offenUigt bilräde som inkommit lill rättshjälpsnämnden i Göteborg under tiden januari—september 1976 visar följande ärendefördelning.

Ärendetyp                                                 Procent av samtliga

Utlänningsärenden                                                             84,9

Omhändertagande för samhällsvård enligt BvL                    7,8

Tvångsintagning m. m. enligt NvL                                         3,7

Övriga ärenden                                                                     3,7

Summa                                                                            100,1

Utredningens undersökning avsåg ocksä ärendenas fördelning efter rättshjälpsnämndens avgörande. Resultatet av denna undersökning var följande.

8   Riksdagen 1978/79. 1 saml Nr 90


 


Prop. 1978/79: 90                                                   114

Avgörande                                           Procent av samtliga

Bifall                                                                   79,5

Avslag                                                                 11,9

Övrigt (avskrivning)                                                 8,6

Summa                                                                           100,0

1 185 eller 14 % av de 1 360 ärendena var den som åtgärden avsåg frihetsberövad. OffenUigt biträde förordnades i 164 eller 89 % av dessa.

9.7.2 Tidigare reformförslag

I flera motioner till riksdagen har framställts yrkande om att det skall föreligga en ovillkorlig rätt atl på begäran få offentligt biträde om par­ten är berövad friheten eller kan komma att bli berövad friheten genom beslutet. Så har skett i motionerna 1972: 1914 (yrkande 2), 1972: 1915 (b), 1974: 1259 (yrkande B), 1975: 136 och 1975/76: 2053.

I motionerna 1972: 1916 hemställdes om sådan ändring av rättshjälps­lagen att möjligheterna att erhåUa rättshjälp genom offentligt biträde vidgades så att biträde i princip skall förordnas om enskild begär det.

Yrkande om minskad restriktivitet i tiUämpningen av bestämmelserna om rättshjälp genom offentligt biträde och om offentligt biträde i social­försäkringsmål framställdes i motion 1974: 1259 (yrkande C). Även i motionen 1975: 451 hemställdes om minskad restriktivitet vid tUlämp­ningen av reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde.

I motionen 1975: 1110, slutUgen, hemstäUdes att den som bhr föremål för intagning enhgt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vis­sa fall alltid tUIförsäkras ett kompetent juridiskt biträde som har all fö­reträda den intagnes partsintresse.

Justitieutskottet har uttalat sig i anledning av dessa motioner i betän­kandena JuU 1973: 1, 1974: 18, 1975/76: 17 och 1975/76: 24.

I 1973 års betänkande anförde utskottet bl. a. (s. 34).

Inom det vidsträckta område där enligt de föreslagna reglerna offent­ligt biträde skall kunna förordnas ryms en mångfald ärenden av myc­ket skiftande natur. En mängd olika sakfrågor inom vitt skilda ämnes­områden kan komma under bedömning. Ärendenas omfattning och svå­righetsgrad kan också växla i hög grad. Det kan vara fråga om kompli­cerade ärenden med oklara sakförhållanden och motstridiga sakuppgif­ter, men fall där både rättsläget och sakförhållandena är uppenbara kan också förekomma. Variationer mellan olika ärenden kan framträda även på det sätt att fråga om förordnande av biträde kan uppkomma i olika stadier av förfarandet. Ibland kan också en grundläggande saklig be­dömning nyligen ha gjorts av annan eller samma myndighet i ärende där den enskilde haft biträde. Mot denna bakgrund är det enhgt utskot­tets mening uppenbart att en ordning som innebär att offenUigt biträde skall förordnas så snart det begärs inte kan komma i fråga. Biträdes-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   115

frågan måste i varje särskilt fall avgöras efter en objektiv bedömning av behovei i det föreliggande ärendet.

Enligt utskottets mening borde dock stor vikt fästas vid den enskildes egen inställning. Utskottet anförde i detta hänseende.

Det är i förekommande ärenden inte sällan fråga om personer som upplever sig vara illa behandlade av samhället. För att inte förstärka denna instäUning, som inte sällan torde minska föratsättningarna för ett förtroendefullt samarbete vid en efterföljande vård eller behandling, kan det därför av psykologiska skäl ofta vara angeläget atl tUlgodose ett be­stämt önskemål från den enskilde om bilrädeshjälp. Den enskildes in­ställning kan dock enligt utskottets mening inte ses isolerad från de oli­ka faktorer som bör påverka bedömningen av behovet av biträde.

Vad särskilt gäller betydelsen av att den enskilde är eller kan bli be­rövad friheten ville utskottet understryka att förhållandena kan vara mycket skiftande. Utskottet anförde.

På t. ex. social- och kriminalvårdsområdena är ofta fråga om mycket korta omhändertaganden eller laganden i förvar, medan i t. ex, utskriv­ningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad friheten under hela förfarandet. Det bör också beaktas att fri­hetsberövande på de områden där offentligt bilräde kan förordnas som regel inte innebär en sådan isolering och begränsning i rörelsefriheten som t. ex. vid anhållande eller häktning. Jämförelsen med brottmåls­processen och rättegångsbalkens bestämmelser om ovUlkorlig rätt lill offentlig försvarare, då sådana tvångsmedel tillgrips är därför redan av detta skäl missvisande. Än mera hallar jämförelsen om man betraktar de grundläggande skillnaderna meUan förvaltnings- och brotlmålspro-cessen. I förvaltningsförfarandet har vederbörande myndighet ett direkt ansvar för utredningen och skyldighet att på särskUt sätt tillvarata den enskildes intressen.

Utskottet ansåg sig inte kunna tillstyrka en ovillkorlig rätt till offent­ligt biträde i sådana fall där den enskilde är eller kan komma att bli berövad friheten.

I 1974 års betänkande hänvisade utskoitet tUl sitt tidigare utlåtande (s. 14). Utskottet sade sig dock i viss mån dela motionärernas uppfatt­ning om behovet av minskad restriktivitet. I fråga om behovsprövningen ville utskottet liksom tidigare understryka att stor vikt i det enskUda fallet borde fästas vid den enskildes inställning samt att även andra fak­torer, t. ex. att den enskilde är berövad friheten, borde beaktas. Beträf­fande yrkandet om offentligt biträde i socialförsäkringsmål ansåg ut­skottet, med hänvisning till yttrande av socialförsäkringsutskottet (SfU 1973: 12) och tiU en av socialministern tillsalt utredning som enUgt sina direktiv även skulle undersöka frågekomplexet om allmänt ombud i so­cialförsäkringsmål, att någon riksdagens åtgärd med anledning av mo­tionen inte behövdes.


 


Prop. 1978/79: 90                                                    116

I betänkandet JuU 1975/76: 17 fann utskottet skäl att på nytt uttala sin förståelse för motionärernas önskemål om en vidare tillämpning av institutet offentligt biträde. Med hänvisning tiU att frågorna härom skul­le utredas av rättshjälpsutredningen ansågs dock någon riksdagens åt­gärd med anledning av motionsyrkandena inte behövlig (se s. 19). Sam­ma ståndpunkt intogs i JuU 1975/76: 24 (s. 3).

Efter inspektion av länsrätten i Stockholm tog justitieombudsmannen Wennergren 1974 upp frågan om möjligheterna att i samhällsvårdsären-den bevilja såväl föräldrarna som barnet eller enbart föräldrarna rätts­hjälp i form av offenUigt biträde. Därvid inhämtades yttrande från DON som bl. a. anförde.

Offentligt biträde skall enligt 42 § RHL utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Detta innebär beträffande i 41 § punkt 4 angivna ärenden att offentligt biträde kan utses endast för barnet och inte för vårdnadshavaren, jfr DON:s beslut nr 16/73. Allmän rättshjälp kan å andra sidan i sådant fall inte komma i fråga för barnet. Detta gäller även om i det enskilda fallet förordnande av offentligt biträde inte sker på grund av att behov av sådant biträde inte anses föreligga. Om vårdnadshavaren i nu avsedda ärenden är i be­hov av biträde kan allmän rättshjälp med biträdesförordnande beviljas denne, jfr DON:s beslut nr 74/73. Detta kan bli fallet om t. ex. delade meningar uppstår mellan vårdnadshavaren å ena sidan och det offent­liga biträdet, som har att iaktta barnets bästa, å andra sidan (jfr prop. 1972: 132 s, 315).

När vårdnadshavaren i nu berörda ärenden beviljats allmän rätts­hjälp med biträdesförordnande skaU biträdet ta tUlvara vårdnadshava­rens rätt. Ett offentligt biträde skall som tidigare sagts iaktta barnets bästa. Om endast offentligt biträde förordnats i ärendet är sålunda vård­nadshavaren — även om barnets intressen många gånger sammanfaller med vårdnadshavarens — inte garanterad att hans intressen beaktas av det offentliga biträdet. Eftersom allmän rättshjälp för vårdnadshavaren och rättshjälp genom offentligt biträde för barnet i berörda ärenden fyller olika syften kan det inte sägas föreligga valfrihet mellan berörda rättshjälpsformer.

1 beslut som meddelades den 7 oktober 1974 (Dnr 1928/74) tog JO särskilt upp frågan om det är barnet och/eller föräldrarna som är att förstå som "den som åtgärden avser" enligt 42 § RHL och fann efter att ha redovisat uttalanden av olika ledamöter av lagrådet samt departe­mentschefen (se härom prop. 1972: 132 s. 310—311 och 315) att det låg närmast till hands att anse att med "den som åtgärden avser" i 42 § RHL endast kan åsyftas barnet. JO anförde vidare.

Som anfördes från länsrättens sida vid min inspektion finns det risk för att ett ärende får en slagsida till fömån för barnavårdsintressena när dessa står emot föräldramas intresse att få vårda sitt eget bam och of-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   117

fentligt biträde förordnas alt tillvarata barnets intressen samtidigt som också beslutsinstansen — barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden respektive länsrätten och kammarrätten — kan vara inställd på att i försia hand se till barnets skydd. Även om föräldrarna i ett sådant fall erhåller rättshjälp i form av allmän rättshjälp med biträdesförordnande, kan göras gällande att föräldrarna handikappas som parter i jämförelse med motparten i ärendet, som formellt ulgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som knyter sig till uppgifien att skydda barnet. EnUgt min mening hade det från flera synpunkter lett sig mest tillfredsställande och i linje med gmndtanken för rättshjälp genom of­fentligt biträde om i ett fall där en verklig intressekonfrontalion upp­står också föräldrarna skuUe kunna anses som "den som åtgärden av­ser" i 42 § rättshjälpslagen och tillerkännas rättshjälp genom offentligt biträde. Det är ju i ell sådant fall i realiteten mot dem som ingripandet riktar sig. Med de motivuttalanden som finns till paragrafen och den praxis som utbUdat sig på grundval härav synes en sådan tolkning och tiUämpning dock nu inte möjhg. Endast genom en lagändring torde en ändring i rättsläget kunna nås som möjliggör den ifrågasatta ordningen. Jag anser mig dock för närvarande ej ha tUlräckligt underlag för att göra framställning om en sådan lagändring men kommer att med upp­märksamhet följa hur den nuvarande ordningen fortsättningsvis utfaller i praktiken.

Efter inspektion av statens invandrarverk i maj 1974 uttalade justitie­ombudsmannen Lundvik bl. a. följande (se JO:s ämbetsberättelse 1975/ 76 s. 495).

Möjligheterna till rättshjälp genom offentligt biträde har främst till­kommit för sådana mål eller ärenden där fråga kan uppkomma om tvångsåtgärder som starkt begränsar den enskildes rörelsefrihet eller som har avseende på den kroppsliga integriteten. Ett för utlänningen nega­tivt beslut i ett avlägsnandeärende kan innebära ett ingrepp av djup­gående slag. Med hänsyn härtiU måste stora krav ställas på utredning­ens inriktning och tillföriitiighet. Sådana omständigheter som språksvå­righeter, bristande kunskap om gällande regler, utiänningens i vissa fall från hemlandet nedärvda respekt för polis och andra myndigheter med­för att biträdesbehovet här ofta gör sig mer gällande än i andra typer av ärenden, i vilka offentligt biträde kan förordnas.

I proposilionen 1972: 132 sade departementschefen att det var ange­läget alt en viss restriktivitet iakttogs vid bedömning av biträdesbeho­vet. Ullalandet grundade sig främst på de kostnadsaspekter som var knutna till reformen och på de bristande erfarenheterna för bedöm­ningen av biträdesbehov i förvaltningsärenden. Det synes mig som om man inte bör stirra sig blind på departementschefens uttalande i denna del utan se det i förening med vad han i övrigt sade om förutsättningar­na för förordnande av biträde. Lästa i sin helhet lägger departements-


 


Prop. 1978/79: 90                                                    118

chefens uttalanden i propositionen enligt min mening inte hinder i vä­gen mot en liberalisering av invandrarverkets praxis så som den i stora drag redovisades för mig vid inspektionen.

Jag vill också säga att det synes mig klart att ett offentiigt biträde kan göra stor nytta redan i det inledande skedet av en utredning och att man därför inte bör vänta med förordnande till dess ärendet är klart för avgörande i sak. Jag konstalerar med tillfredsställelse att invandrar­verket åtminstone numera synes dela denna åsikt.

9.1.3 Utredningen

Utredningen framhåller inledningsvis att tillgången till offentligt bi­träde har förbehållits vissa i lagen särskilt angivna typer av ärenden, där det framstått som angeläget att öppna möjlighet till denna form av rättshjälp. Offentligt biträde kan sålunda erhållas huvudsakligen på ut­länningslagstiftningens område samt i ärenden inom mentalsjukvården, nykterhetsvården, barnavården och kriminalvården. En viss restriktivitet vid bedömningen av behovet av offentligt bilräde har ansetts nödvändig. En allmän förutsättning för sådant förordnande skall vara att behov av biträde har kunnat konstateras vid en objektiv bedömning i det enskUda fallet.

Den restriktivitet beträffande användningen av rättshjälpsformen of­fenUigt biträde som av kostnadsmässiga skäl har kommit till uttryck i förarbetena (prop. 1972: 132 s. 172 och 184) har slagit igenom också vid den praktiska tillämpningen av RHL. Det förefaller enligt utred­ningens mening som om rättshjälpsformen offentligt biträde därigenom inte har kommit att helt motsvara den önskan om förstärkta rättsskydds­garantier för den enskilde som låg bakom rättshjälpsreformen. Delade meningar har uttalats om hur en ändring skall komma till stånd.

Utredningen anser för sin del alt det inte är tillräckligt att enbart lita till att praxis så småningom ändras i liberaliserande riktning. Även om antalet förordnanden om offentligt biträde har ökal på senare lid och en viss liberalisering av praxis sålunda synes ha skett, anser utredningen att det behövs en lagändring beträffande förutsättningarna för offentligt biträde för att de önskemål som låg bakom rättshjälpsreformen skall bli helt tillgodosedda.

När det gäller att ta ställning till hur nuvarande regler bör ändras för att nå delta syfte bör självfaUet viss försiktighet iakttas. Som justitie­utskottet uttalat i 1973 års betänkande är det uppenbart att en ordning som innebär att offentligt biträde skall förordnas i alla situationer så snart enskilda begär det inte kan komma i fråga. Ett sätt att markera en önskvärd förskjutning i praxis är att det särskilda prövningskriteriet i 42 § andra punkten RHL utgår. Härmed klargörs att den omständig­heten att utredningen i ett ärende är invecklad på grund av motstridiga sakuppgifter e. d. skall ingå enbart som ett av flera led i den objektiva


 


Prop. 1978/79: 90                                                   119

bedömningen av biträdesbehovet i det enskilda fallel. Omständigheter av annat slag — t. ex. språksvårigheter, den enskildes fysiska och psykiska tillstånd — bör kunna tillmätas lika stor betydelse. Som har framhållits under riksdagsbehandlingen av denna fråga bör också särskilt avseen­de fästas vid den enskildes egen inställning.

Utredningen ifrågasätter om ett slopande av det särskUda prövnings­kriteriet är tillräckligt för att tUlgodose den enskildes rättsskyddsbehov. Starka önskemål har uttalats om en vidgad rätt till rättshjälp genom of­fentligt biträde i vissa utlänningsärenden. Det har också uttryckts önske­mål om en ovillkorlig rätt till offentiigt biträde i sådana fall där den som åtgärden avser är berövad friheten eller kan komma att bli det genom beslutet.

När det gäller ärenden om avlägsnande av utlänning konstaterar ut­redningen att det har ansetts att offentligt biträde i princip alltid bör förordnas, om utiänningen begär del. Frågan om offentligt bilräde i ut­länningsärenden har varit föremål för utiänningslagkommitténs upp­märksamhet. Utlänningslagkommittén har i betänkandet SOU 1977: 28 föreslagit att rätten till offenUigt biträde i utiänningsärenden görs gene­rösare än nu. Huvudprincipen bör enligt kommittén vara att ingen — utom såvitt det gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövande beslutas av polisen — skall kunna avlägsnas ur riket utan atl han har erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Detta erbjudande bör i prin­cip ges honom så snart man börjar sätta i fråga om han skall avlägsnas, oavsett om detta sker när utredning påbörjas hos poUsen eller senare hos invandrarverket.

Rättshjälpsutredningen ansluter sig i princip Ull utlänningslagkom­mitténs överväganden. Även rätlshjälpsutredningen anser således att för­utsättningarna för att få offentligt biträde i avlägsnandefall och de öv­riga faU som avses i 41 § 6—12 samt 18 bör göras generösare. Detta syfte bör kunna uppnås genom att bestämmelsen ändras så att offent­ligt biträde i nu avsedda fall skall förordnas om det inte är obehövligt. Presumtionen skall alltså i dessa fall vara för att offentligt bilräde för­ordnas. Utredningen anser inte att det finns anledning att undanta ut­visning frän den sålunda föreslagna vidgade rätten till offentligt biträde.

När det gäller rätten till offentligt biträde i sådana fall där ett admi­nistrativt frihetsberövande skett i del aktuella ärendet eller kan komma all ske genom beslutet erinrar utredningen om justitieutskottets uttalan­de i denna fråga i 1973 års betänkande. Utskottet framhöU där att för­hållandena kan vara mycket skiftande. Det kan sålunda på t. ex, social-och kriminalvårdsområdena ofta vara fråga om mycket korta omhän­dertaganden eller tagande i förvar medan i t. ex. utskrivningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad fri­heten under hela förfarandet. Utskottet påpekade också att frihetsberö­vande på de områden där offentligt biträde kan förordnas som regel


 


Prop. 1978/79: 90                                                   120

innebär mindre av isolering och begränsning i rörelsefriheten än t. ex. anhållande och häktning.

Vad utskottet sålunda uttalat äger enligt utredningens uppfattning allt­jämt giltighet. Ulredningen är därför inte benägen att föreslå en obliga­torisk rätt till offentligt biträde i nu avsedda fall. Utredningen anser dock att den omständigheten att frihetsberövande skett i det aktuella ärendet eller kan bli aktuellt bör tillmätas större betydelse vid bedöm­ningen av om offentligt biträde skall förordnas, än som för närvarande sker. På grund härav anser ulredningen att offentligt biträde även i nu avsedda fall skall förordnas, om det inte är obehövligt.

Frihetsberövande kan bli aktuellt i de fall som avses i punkterna 1—5 och 13—16 i 41 § RHL. Omhändertagande för samhällsvård enligt punkten 4 behöver visserligen inte innebära frihetsberövande men bör enligt utredningens mening med hänsyn till alt åtgärden ändå är av mycket ingripande art jämställas med frihetsberövande i nu angivet hän­seende.

Förutom i de kategorier av ärenden som nu berörts kan offentiigt bi­lräde förordnas i ärende om kastrering (41 § p. 17). Även kastrering är en åtgärd av mycket ingripande art för den enskUde. Utredningen anser därför att samma bedömning bör göras i fråga om rälten till offentligt biträde i ärende om kastrering som i ärenden om administrativa frihets­berövanden och vissa utiänningsärenden.

Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att offentligt biträde i samtliga fall som avses i 41 § RHL skall förordnas, om det ej är obe­hövligt. Med en sådan lösning bör man vinna inte bara en liberalisering av förutsättningarna för offentligt biträde utan också en förenkling av de administrativa rutinerna. Utredningens ordförande har avvikande mening i fråga om hur fömtsättningama för att förordna offentiigt bi­träde bör utformas och förordar en mer restriktiv reglering.

Såvitt gäller utlänningsärendena har regeringen, på grundval av för­slag av utlänningslagkommittén, i prop. 1977/78: 90 föreslagit änd­ringar i 41 och 42 §§ rättshjälpslagen. Förslaget Ugger i linje med vad rättshjälpsutredningen förordat, dvs. det sägs atl offentligt biträde skall utses, om det ej måste antas att behov av biträde saknas. I propositio­nen uttalas bl, a. följande om förslagets närmare innebörd. Huvudprin­cipen bör (med visst undantag) vara att ingen skall kunna avlägsnas utan atl ha erbjudits bistånd av offentiigt biträde. Erbjudandet bör ske så snart man börjar sätta i fråga att utlänningen skall avlägsnas. Fram­står det som klart att uUäimingen skaU få stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana att något be­hov av biträde inte föreligger. I sådana fall skall biträde inte heller för­ordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och alt hinder inte finns mot förpass­ning lill hemlandet.


 


Prop. 1978/79: 90                                                                 121

I proposiUonen sägs vidare att en omfatlande rätt tUl offentligt biträde i utlänningsärenden är av grundläggande betydelse när det gäller att åstadkomma ett samtidigt både rätlssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Den kostnadsökning som blir följden av en utvidgning av rätten Ull offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vinster som de förkortade handläggningstiderna medför. 1 avvaktan på en eventuell framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätt till biträde i delta skede införas endast i fråga om utlännings­ärenden.

Riksdagen har antagit propositionsförslaget (AU 1977/78: 30, rskr 1977/78: 202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978,

Utredningen tar upp ytterligare ett problem som har samband med förutsättningarna för förordnande av offentligt bilräde nämligen del som togs upp av justitieombudsmannen Wennergren i det beslut som refe­rerats ovan rörande samhälleligt bistånd i ärenden om samhällsvård.

Det kan med fog ifrågasättas om i vissa samhällsvårdsärenden inte också föräldrarna bör tiUerkännas rätt tUl rättshjälp genom offentligt biträde. Även om föräldrarna i sådana fall kan få allmän rättshjälp med biträdesförordnande kan det göras gäUande att föräldrarna får en sämre behandling än motparten i ärendet, som formellt utgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som knyter sig till uppgiften att skydda barnet. I sådana fall där barnavårdsintressena står emot för­äldrarnas intresse att få vårda sitt barn synes föräldrarna i lika hög grad som barnel beröras av åtgärden. I realiteten är det ju mot dem som ingripandet riktar sig i dessa fall. För att en ändring i rättsläget skall kunna åstadkommas torde krävas en lagändring. Utredningen före­slår därför i fråga om samhällsvårdsärendena att inte bara den som av­ses med åtgärden utan även vårdnadshavare tillerkänns rätt till offent­ligt biträde.

9.2 Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde

9.2.1 Nuvarande ordning

Offentligt biträde förordnas enligt 43 § RHL av rättshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella ärendet är anhängigt. Ärendet skall i princip tas upp av den nämnd inom vilkens verksamhets­område den som åtgärden avser är bosatt.

Fråga om förordnande av offentiigt biträde kan väckas antingen ge­nom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Några formföreskrifter för ansökan eller anmälan är inte uppställda. I brådskande fall kan ärendet anhängiggöras genom telefonsamtal eller genom telegram.

Enligt särskild föreskrift i 25 § RHK skall rättshjälpsnämnden inhäm-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   122

ta yttrande över ansökan om förordnande av offentligt biträde av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Det åligger den hand­läggande myndigheien att självmant beakta behovet av offentligt biträde och så snart anledning föreligger anmäla behovet till rättshjälpsnämn­den.

Har den som åtgärden avser själv föreslagit lämplig person till offent­ligt biträde skall denne enligt 44 § RHL i princip förordnas. Ett villkor är emellertid all den föreslagnes anlitande inte medför avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskUda skäl föranleder annat. Något krav på särskild juridisk utbildning hos biträdet gäller inte. Advokat eller biträ­dande jurist på advokatbyrå har formellt inte något företräde.

Ersältning till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av aUmänna medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet eller för utredning. Beträffande ersätt­ningen gäller samma regel som i fråga om ersättning till biträde vid all­män rättshjälp.

Offentligt biträde skall ge in sin kostnadsräkning lill den myndighet som handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med eget yttrande översända räkningen tUI rättshjälpsnämnden. Föreskrift härom finns i 28 § RHK.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 45 § RHL innefatta även införskaffande av utredning. Har rättshjälpsnämnden förordnat offentligt biträde, är den rätissökande utan ytterligare prövning från nämndens sida berättigad att i den mån som det behövs få utredning som avses i 45 § utförd. Undantagsvis kan rättshjälpen innefatta rätt att enbart få utredning utförd.

I det statistiska material som utredningen låtit inhämta ingår även en undersökning av hur ärendena om offentligt biträde fördelar sig efter sättet för anhängiggörande. Undersökningen visar att 72,8 % anhängig­gjordes genom ansökan av den enskilde och 27,2 % genom anmälan av myndighet.

Undersökningen visar också alt avvikelse från myndighets yttrande enligt 25 § RHK är ytterst sällsynt, Rältshjälpsnämndernas beslut avvek sålunda i endast 1,3 % av faUen från det yttrande över anmälan eller ansökan som myndighet avgivit.

Liksom i ansökningsfasen förekommer det ytterst sparsamt att rätts­hjälpsnämnderna avviker från myndighets yttrande över kostnadsräk­ning när biträdesersättning faststäUs. Sådan avvikelse förekom enligt undersökningen i bara 1,4 % av faUen.

9.2.2 Utredningen

Utredningen framhåUer att det vid olika tillfällen har framförts den åsikten att förordnande av offentligt biträde borde ligga på den myndig­het som handlägger det ifrågavarande målet eller ärendet. Det är sär-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   123

skilt i sådana fall där frihetsberövande är aktuellt och i vissa utlännings­ärenden som nuvarande ordning har ansetts medföra onödig omgång och tidsutdräkt.

Utredningen har tidigare föreslagit att offentligt biträde skall förord­nas om det inte är obehövligt. Enligt utiänningslagkommiltén, som rätts­hjälpsutredningen samrått med i fråga om utiänningsärenden, lorde handläggningen av rättshjälpsärendena med en sådan regel gå snabba­re därigenom att antalet avslag minskar. Men även i övrigt tar rätts­hjälpsfrågans handläggning aUtför lång tid i sådana ärenden. Utlän­ningslagkommittén anser att den nuvarande ordningen med ansökan hos rättshjälpsnämnd, remiss Ull invandrarverket och därefter beslut av nämnden är onödigt byråkratisk och tidskrävande. Långt bättre vore enligt kommittén, om den myndighet som handlägger ärendet — in­vandrarverket eUer regeringen — själv fick besluta i frågan. Betänklig­heterna mot en sådan ordning blir knappasl några om reglerna — som utlänningslagkommittén föreslår — utformas som en automatisk rätt för utlänningen till biträde.

Samråd i denna fråga har också ägt rum med socialutredningen. En­ligt vad som inhämtats vid detta samråd kommer socialutredningen atl föreslå att offentligt biträde alltid skall förordnas i ärenden om omhän­dertagande för utredning eller för vård av underårig. Förordnandet avses ske genom länsrätten.

Rättshjälpsutredningen har inte helt kunnat ansluta sig lill utlännings­lagkommitténs och socialutredningens åsikter i fråga om vem som skall förordna offentligt biträde. Visserligen innebär rättshjälpsutredningens förslag att presumtionen för offentligt biträde blir mycket stark. Rälten till sådant biträde blir emeUertid inte helt obligatorisk ulan visst utrym­me för att avslå ansökningar kommer att kvarstå även med utredningens förslag. För en person som t. ex. berörs av en så ingripande åtgärd som frihetsberövande eller avlägsnande från riket — om han är utlänning — torde det vara svårt atl inte betrakta den myndighet som beslutar om den aktuella åtgärden som sin motpart i ärendet. Om denna myndighet också skall kunna avslå en begäran från honom att få offentligt biträde som hjälp mot myndigheten, torde det föreligga stor risk för att han be­traktar sig som helt utlämnad åt myndighetens godtycke. Utredningen anser därför atl främst principiella skäl talar för att beslutanderätten i fråga om offenUigt bilräde skaU ligga hos ett i förhåUande tUl myndig­heten fristående organ. Rättshjälpsnämnden bör aUtså även i fortsätt­ningen förordna offentUgt bilräde. Som har framgått ovan torde önske­målet om en snabbare och mindre byråkratisk handläggning till stor del uppnås genom att utrymmet för all avslå begäran om offenUigt bilräde blir betydligt mera begränsat än f. n. Nuvarande skyldighet för den handläggande myndigheten att avge yttrande UU rättshjälpsnämnden bör enligt utredningens uppfattning gälla bara i de fall där rättshjälpsnämn-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   124

den överväger att avslå ansökan. Sådant avslag bör alltså inte få ske utan att den handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offenUigt bilräde.

Utredningen anser dock att undantag från vad som nu sagts bör gälla i fråga om sådana fall där regeringen handlägger ärendet. I dessa fall bör regeringen också få besluta om offentligt biträde.

Utredningens ordförande anser i reservation att den handläggande myndigheten bör få förordna offentligt bilräde utom då ärendet hand­läggs av polismyndighet eller social centralnämnd. En expert har intagit samma ståndpunkt. Äger handläggningen rum vid en social central­nämnd bör det enligt ordföranden och experten ankomma på länsrätt att förordna offentligt biträde. Handläggs ärendet hos polismyndighet, vilket kan ske bara vid avvisning i visst fall enligt utlänningslagen, bör invandrarverket förordna offentligt biträde.

1 fråga om vilken myndighet som skall fastställa ersättningen tiU det offentliga biträdet bör enligt utredningens mening gälla samma regler som vid allmän rättshjälp. Även regeringen bör emellertid få besluta om ersättning till offentligt biträde i nu avsedda fall. Ordföranden och en expert är skiljaktiga och föreslår att prövningen av ersättningsfrågor­na bör anförtros den handläggande myndigheten, dock med undantag för fall då ärendet handläggs av polismyndighet eller social central­nämnd.

1 samband med de ändringar i rättshjälpslagen som har berörts i av­snitt 9,1.3 har inte föreslagils någon ändring av förfarandet vid förord­nande av offentligt bilräde i utlänningsärenden.

10    Organisations- och kostnadsfrågor 10.1 Organisationsfrågor

10.1.1 Nuvarande ordning

Rättshjälpsnämnder finns — liksom hovrätter — i Stockholm, Jön­köping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Rättshjälpsnämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna.

Rättshjälpsnämnd består av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra andra ledamöter. Äv dessa skall två vara advokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde. En advokat skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en enskUt verk­sam. De två övriga ledamöterna skall vara svenska medborgare, myn­diga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare.

Rältshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra ledamöter, av vilka en inte är advokat. Vid avgörande av ärende som


 


Prop. 1978/79: 90                                                   125

är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skaU dock samt­liga ledamöter dellaga.

Enligt vad som inhämtats från rättshjälpsnämnderna tiUämpas föl­jande sammanträdesordning.

Stockholm   två dagar i veckan

Jönköping    en dag varannan vecka

Malmö        en dag i veckan samt ytterligare en dag var tredje vecka

Göteborg     en dag i veckan

Sundsvall    en dag varannan vecka

Umeå         en dag varannan vecka

Vid rättshjälpsnämndernas kanslier tjänstgör handläggare och biträ­den. En av handläggarna vid varje rättshjälpsnämnd är chef för nämn­dens kansli. Biträdespersonalen har i princip, med undantag för kanslier­na i Sundsvall och Umeå, indelats i två kaiegorier, registerbiträden och granskningsbiträden. Registerbiträdena registrerar inkommande ärenden, lottar ärenden på handläggare, ombesörjer in- och utbetalning samt sköter avregistrering av ärenden. Granskningsbiträdena bistår i första hand handläggare med handläggning av ärendena.

Personalresurserna var enligt det för budgetåret 1916fil gällande reg­leringsbrevet fördelade på följande sätt mellan de olika rättshjälps-nämnderna.

Handläggare Biträden -f exp.-vaktpersonal

 

Stockholm

9

23

Jönköping

2

9

Malmö

4

12

Göteborg

4

12

Sundsvall

1

4

Umeå

1

3

Totalt              21           63

Verksamheien vid rättshjälpsnämnderna är till innehåll och omfatt­ning nästan helt och hållet styrd av gällande bestämmelser på rätts­hjälpsområdet och av ärendetiUströmningen. Under budgetåren 1974/75 och 1975/76 var antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna föl­jande.


 


Prop. 1978/79: 90


126


 


1974/75


1975/76


 

 

Antal

%

Antal

%

Stockholm

30 428

37

29 321

39

Jönköping

11369

14

9 690

13

Malmö

13611

17

12 190

16

Göteborg

]6]14

20

14 786

20

Sundsvall

5 596

7

4 865

7

Umeå

4418

5

3 901

5

Totalt

81536

100

74 753

100

Enligt hovrätternas bedömning kommer antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna under budgetåren 1976/77 och 1977/78 att vara följande.


1976/77


1977/78


 

 

Antal

7o

Antal

%

Stockholm

30 000

39

30 000

39

Jönköping

10 200

13

10 200

13

Malmö

13 400

17

13 500

17

Göteborg

14 180

18

14 200

18

Sundsvall

5 150

7

5 150

7

Umeå

4 550

6

4 550

6

Totalt

77 480

100

77 600

100

Som framgår av framställningen ovan (avsnitt 2.2) har utredningen låtit utföra en statistisk undersökning av 6 119 ärenden om allmän rätts­hjälp som anhängiggjorts vid de oUka rättshjälpsnämnderna under ja­nuari 1975 och slutförts senast i juli 1976. Under januari 1975 inkom sammanlagt 7 542 ärenden. Undersökningen omfattade alltså 81 % av samUiga ärenden som inkom under den angivna perioden.

Ärendena om allmän rättshjälp fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.


Antal


Vo


 

Stockholm

2 147

35.0

Jönköping

940

15,4

Malmö

1065

17,4

Göteborg

1241

20,2

Sundsvall

404

6,6

Umeå

322

5,3


Totalt


6 119


99,9


 


Prop. 1978/79: 90                                                                 127

Utredningen har också låtit utföra en undersökning av totalt 1 360 ärenden om offentligt biträde som anhängiggjorts under år 1975 och slutförts senast i juni 1976. Under hela år 1975 inkom 1 809 ärenden om offentligt biträde och undersökningen omfattade alltså 75 % av dessa.

Ärendena om offentligt biträde fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämndema.

Antal          %

 

Stockholm

887

65,2

Jönköping

113

8,3

Malmö

169

12,1

Göteborg

122

9,0

Sundsvall

42

3,0

Umeå

31

2,2

Totalt                  1 360        99,8


I de 6 119 ärendena om allmän rättshjälp bifölls ansökan i 5 695 fall (93,1 %) och avslogs i 231 fall (3,8 %). Ansökan avskrevs i 189 fall. De prövade ansökningarna fördelade sig på följande sätt med avseende på saken.

Saken                             Antal             %

31,3

68,7

Äktenskapsskillnad

3 184

53,7

Övrig familjerätt

888

15,0

Bodelning

336

5,7

Fordran, krav

327

5,5

Tvist p. g. a. köp av fast

 

 

egendom m. m.

203

3,4

Arvsrätt, testamente och

 

 

äktenskapsförord

266

4,5

Skadestånd

288

4,9

Tvist rörande hyresför-

 

 

hållande, arrende m. m.

96

1,6

Förvaltningsrättsliga ärenden

202

3,4

Övrigt

136

2,3

Totalt                           5 926           100,0

De avslutade ärenden där allmän rättshjälp beviljals fördelade sig på följande sätl med avseende på var ärendet handlagts.

Allmän domstol                                                     69,4

Förvaltningsmyndighet och/eller förvalt­
ningsdomstol
                                                         2,8
Utomprocessuellt                                                                      27,8

100,0

100,0


 


Prop. 1978/79: 90                                                   128

Undersökningen visar också att rättshjälpsnämnden som sådan beslu­tade i 264 av 5 926 ärenden dvs. i 4,5 % av ärendena. 1 182 fall (3,1 %) avsåg beslutet ansökan om allmän rättshjälp, i 79 fall (1,3 %) biträdes-ersättning och i 3 fall (0,5 %) både ansökan och biträdesersättning.

Enligt 5 § tredje stycket RHL får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden i den utsträckning regeringen bestämmer på nämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende. Regeringen har i 8 § instruktionen (1973: 250) för rättshjälpsnämnderna meddelat närmare föreskrifter om sådan dele­gation. Med stöd härav har rättshjälpsnämnderna meddelat särskilda be­slut om degelation av beslutanderätten inom rättshjälpsnämnden. Dele­gation anses kunna ske beträffande alla ärenden som inte är av större vikt eller av principiell betydelse. Undantag gäller dock uttryckligen för beslut i vissa frågor. Delegationsbesfämmelserna skiljer sig något vid de olika nämnderna. Gemensamt för alla nämnder utom Umeå-nämnden är att handläggare inte får fastställa ersättning eller besluta om förskott då yrkat belopp överstiger 5 000 kr. Vidare gäller bl. a. att handläggare vid rättshjälpsnämnd inte får avgöra frågor om rättshjälp åt dödsbo, i utländska angelägenheter med vissa undantag eller åt utländsk medbor­gare som inte är bosatt här. Hos flera nämnder får handläggare inte jämka kostnadsbidraget på grund av att den rättssökande eller ställföre­trädare för honom förfarit vårdslöst eller försumligt och inte förordna att rättshjälpen skall upphöra. Även i fråga om biträdesbyte krävs i re­gel beslut av rättshjälpsnämnden som sådan. Handläggare får inte heller förordna biträde som inte är advokat, om inte biträdet tidigare godkänts av rättshjälpsnämnden i jämförbar angelägenhet. Har handläggare med­delat beslut om avslag på ansökan eller framställning skall beslutet an­mälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Rättshjälpsnämnderna står under tillsyn av en centralmyndighet. Cen­tralmyndighet för rättshjälpen är domstolsverket. Domstolsverket skall enligt sin instruktion (se SFS 1975: 506) leda och samordna verksamhe­ten samt meddela föreskrifter, råd och anvisningar, tillse att verksam­heten bedrivs effektivt, leda och övervaka rättshjälpsnämndernas till­lämpning av RHL, fastställa taxor enligt RHL samt företräda staten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp.

Inom verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över rättshjälps­nämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt RHL. Besvärs­nämnden har det antal avdelningar som regeringen bestämmer. Varje avdelning består av ordförande och sex andra ledamöter. Besvärsnämn­den är f. n. inte uppdelad på avdelningar.

Under 1976 inkom 1 222 ärenden till besvärsnämnden. Av dessa kom 545 från rättshjälpsnämnden i Stockholm, 125 från Jönköping, 169 från Malmö, 145 från Göteborg, 84 från Sundsvall och 107 från Umeå. Ut­gående balans i januari 1977 var 133 ärenden. Ändringsfrekvensen är ca 25 %, oftast beroende på att nytt material tillförs ärendena. Detta brukar anges i besluten.


 


Prop. 1978/79: 90                                                                 129

Besvärsnämndens beslut kan inte överklagas. Däremot kan som fram går av vad ovan anförts domstolsverket företräda staten vid talan mot ersättningsbeslut som allmän domstol har meddelat.

10.1.2 Utredningen

Ulredningen framhåller att dess förslag om de genomförs får stor betydelse för både ärendemängden och ärendestrukturen hos rättshjälps­nämnderna. Sålunda har föreslagits alt rättshjälpsnämnden inte alls skall behöva kopplas in på handläggningen av rättshjälpsfrågan i familjerätts­mål. Denna typ av rättshjälpsärenden utgör 68,7 % av samtliga rätts­hjälpsärenden. Om antalet rättshjälpsärenden årligen uppgår till ca 72 000 skulle alltså rättshjälpsnämnderna befrias från ca 49 500 ären­den i ansökningsfas. Till detla antal skall läggas de fall där rättshjälpen avser ärenden enligt 21 kap. FB. Någon siffra kan här dock inte anges.

Det bör framhållas att nu angivna ärenden mestadels är av enkel be­skaffenhet och inte särskilt betungande för personalen på rättshjälps­nämndernas kanslier. Ätt de blir föremål för prövning av rättshjälps­nämnden i dess helhet torde nästan aldrig förekomma.

Utredningen har föreslagit att advokat skall få bevilja allmän rätts­hjälp även i en del ärenden än familjerättsärenden, I dessa fall skulle dock gälla alt advokaten får arbeta på ärendet sex timmar utan att rätts­hjälpsnämnd eller — i vissa fall — domstol behöver kopplas in på pröv­ningen av rättshjälpsfrågan. Sex timmar skulle med nu gäUande tim­kostnadsnorm motsvara ett arvode på 1 290 kr.

I undersökningen av slutreglerade ärenden antogs att kostnaden upp­går till högst 1 100 kr,, vilket motsvarar ca fem timmars arbete, i om­kring 6 350 ärenden per år och till högst 2 100 kr, (ca tio timmars ar­bete) i omkring 9 000 ärenden per år. Någon beräkning av hur många ärenden som skuUe rymmas inom en tidsgräns av sex timmar har into gjorts. Utredningen uppskattar emellertid antalet rättshjälpsansökningar som rättshjälpsnämnderna till följd av förslaget i förevarande hänseen­de skulle befrias från att pröva till 7 000.

Av dessa 7 000 ärenden torde enligt undersökningen omkring 1 100 ärenden kunna rymmas inom ramen för förlängd rådgivning och rätts­hjälpsnämndema sålunda befrias från varje befattning med ärendet.

Med utgångspunkt från att antalet rättshjälpsärenden är 72 000 skulle alltså enligt utredningens beräkningar antalet ansökningar om allmän rättshjälp vid rUttshjälpsnämnderna minska med sammanlagt 56 500 (49 500 -I- 7 000). En viss ökning av antalet rätlshjälpsärenden hos rätts­hjälpsnämndema kan dock bli följden av utredningens förslag om mass­ärenden, om rättshjälp för näringsidkare och om bodelning. Utredning­en har vidare rekommenderat en mera liberal praxis i fråga om allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. Storleken av denna ökning torde kunna anges endast uppskattningsvis. Utredningen beräknar ökningen till 5 000 ärenden.

9    Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nt 90


Prop. 1978/79: 90                                                   130

Även när det gäller rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsbe­rövanden och vissa utlänningsärenden m. m. torde enligt utredningen dess förslag komma att medföra en ökning av antalet ärenden hos rätts­hjälpsnämnderna. En fördubbling av nuvarande antal om ca 3 000 tor­de inte vara orealistisk.

En sammanfattning av vad som hittills har anförts ger enligt ulred­ningen vid handen att antalet ansökningar om rättshjälp som även fort­sättningsvis skaU prövas av rättshjälpsnämnd kan uppskattas till 72 000 -f 5 000 -I- 3 000 — 56 500 = 23 500.

Till detta antal skall dock läggas de fall där advokat inte vill bevilja allmän rättshjälp trots att han i och för sig är berättigad till det och de fall där den rättssökande har anlitat annan än advokat. Antalet sådana fall är ytterst svårt att uppskatta. Möjligen kan det i ett inlednings­skede råda viss osäkerhet bland advokaterna, om allmän rättshjälp skall utgå, vilket kan leda till ett ökat antal ärenden hos rättshjälpsnämnd. Utredningen uppskattar antalet till 2 000.

För rättshjälpsnämnds prövning skulle då återstå ca 25 500 ärenden. Rättshjälpsnämnd skulle få att besluta i ärenden rörande dödsbo, nä-ringsidkarärenden, utlandsärenden, bodelningar m. fl., i sådana fall där advokat inte vill bevilja den rättssökande allmän rättshjälp och i sådana fall där den rättssökande anlitat annan än advokat.

Vidare skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om fortsatt rätts­hjälp i vissa fall. Denna prövning torde emellertid i ej ringa omfattning komma att ske hos domstol, eftersom ärendet kan vara föremål för handläggning vid domstol när rättshjälpsfrågan skall prövas. Slutligen skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om förordnande av offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlän­ningsärenden m. m.

Ätt beräkna antalet fall där mellankontroll skall ske hos domstol är svårt. Enligt föregående avsnitt handlades 69,4 % av rättshjälpsärende­na hos allmän domstol. Ett mycket stort antal av de ärenden som hand­lades vid allmän domstol utgörs emellertid av familjerättsmål varför de nyss nämnda procenttalen inte ger någon egentlig ledning. Utredningen räknar med ett antal av 2 500. Detta får betraktas som en grov upp­skattning.

För rättshjälpsnämnd skulle alltså enligt utredningens uppfattning återstå 23 000 ärenden i ansökningsfas samt för mellankontroll.

Även när det gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt med rätts­hjälpsfrågor anser utredningen att dess förslag innebär en ganska avse­värd minskning av arbetsbördan. Prövningen av frågor om substitution av biträde — i den mån sådana ärenden över huvud taget kommer att finnas kvar — byte av biträde och entledigande i annat fall av biträde föreslås sålunda få ske hos domstolar, hyresnämnder, arrendenämnder samt överexekutor i sådana fall där ärendet handläggs hos sådan myn-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                 131

dighet när frågan om åtgärden uppkommer, Samma myndigheter före­slås få pröva frågor om utredning och ersättningsfrågor samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp i sådana ärenden som handläggs vid myndigheten.

En avsevärd minskning av arbetsbördan hos rättshjälpsnämnd antar utredningen blir följden av förslaget om förenkling av slutregleringsför­farandet och ordningen för fördelning av motparts ersättningsskyldighet. Enligt förslaget befrias rättshjälpsnämnderna från atl pröva rättshjälps-avgiften och göra avräkning med offentligt biträde i samtliga de fall där ersättningsfrågor skall prövas av domstol, hyresnämnd, arrendenämnd och överexekuior. Själva slutregleringsförfarandet kommer dessutom en­ligt utredningens förslag att minskas ned till att bli ett led i det förfaran­de varigenom ersättningen enligt RHL prövas.

För prövning av rättshjälpsnämnd återstår alla frågor som kan upp­komma i rätlshjälpsärenden som ej handläggs vid någon myndighet över huvud laget eller som handläggs vid anan myndighei än domstol, hyres­nämnd, arrendenämnd saml överexekutor. De rent utomprocessueUa ärendena utgör enligt föregående avsnitt 27,8 % av rätlshjälpsärendena. Detta motsvarar vid en årlig ärendevolym av 72 000 ca 20 000 ärenden. Inom denna ram har man enligt utrednings uppfattning alt hålla sig när det gäller att beräkna det antal fall där rältshjälpsnämnd kan komma att få pröva frågor av det slag som nu avses.

Som framgår av föregående avsnitt sysselsätts inom rättshjälpsorga­nisationen 21 handläggare och 59 biträden. Därtill kommer 4 expedi­tionsvakter. Förslaget innebär enligt utredningen inte bara att ärende­mängden hos rättshjälpsnämnderna minskas avsevärt utan också att ärendestrukturen förändras. Ett mycket stort antal enkla ärenden för­svinner sålunda från rättshjälpsnämndema och vidare befrias nämnder­na från en mycket stor del av den pappershantering som nu belastar dem. Kvar står ärenden av kavlificerad art som kräver mera ingående bedömningar. Detta bör föra med sig en annan fördelning mellan hand­läggare och biträdespersonal. F, n. är relationen mellan handläggare och biträden 1: 3. Utredningen räknar med att relationen i fortsättningen bör vara mellan 1: 1,5 och 1: 2.

När det gäller att bestämma antalet handläggare har man enligt vad utredningen ovan har kommit fram till att utgå ifrån en ärendemängd av 23 000 ärenden per år. Om man med hänsyn till helger, sedvanlig semester och normal sjukfrånvaro räknar med en arbetstid av 205 da­gar per år skuHe detta motsvara 112 ärenden per dag. Enligt utred­ningens mening bör en handläggare kunna klara av åtminstone 8 ären­den per dag i genomsnitt eller omkring 1 700 ärenden per år. Med det nu förda resonemanget skulle det behövas 13—15 handläggare och om­kring 24 biträden för atl klara av rättshjälpsärendena. Utredningen an­ser att man vid beräkningen av rättshjälpsorganisationens storlek bör


 


Prop. 1978/79: 90


132


räkna med att det behövs 14 handläggare och 24 biträden. Relationen mellan handläggare och biträden skulle därmed bli 1: 1,7.

Utredningen tar vidare upp frågan om hur den ärendemängd om ca 23 000 ärenden som utredningen räknar med för rättshjälpsnämndernas del skulle kunna tänkas fördelad på de nuvarande sex rättshjälpsnämn­derna. Fördelningen av ärenden mellan nämnderna är något olika i frå­ga om allmän rättshjälp och offentligt biträde enligt 41 § RHL. Om man utgår ifrån att 17 000 ärenden avser allmän rättshjälp och 6 000 offent­ligt biträde enligt 41 § RHL blir fördelningen följande.

 

 

Allmän rättshjälp

Offentligt biträde

Samtliga

 

7„av

Summa

7„av

Summa

 

 

17 000

 

6000

 

 

Stockholm

35,0

5 950

65,2

3 912

9 864

Jönköping

15,4

2618

8,3

498

3 116

Malmö

17,4

2 958

12,1

726

3 684

Göteborg

20,2

3 434

9,0

540

3 974

Sundsvall

6,6

1 122

3,0

180

1 302

Umeå

5,3

901

2,2

132

1033

Summa

99,9

16 983

99,8

5 988

22 971

Om en handläggare beräknas klara av 1 700 ärenden om året skulle alltså Stockholm behöva 5,8 handläggare, Jönköping 1,8 handläggare, Malmö 2,2 handläggare, Göteborg 2,3 handläggare, Sundsvall 0,8 hand­läggare och Umeå 0,6 handläggare.

Rättshjälpsnämnder som inte bereder en handläggare full sysselsätt­ning bör enligt utredningens mening inte komma i fråga. Också rätts­hjälpsnämnder med bara 1—2 handläggare är alltför små. Samtidigt finns det anledning utgå från att även stora nämnder kan vålla problem från ohka synpunkter. Utredningen anser att 5—6 handläggare är ett lämpligt antal. Flera skäl talar härför, inte minst rekryteringsskäl. Med hänsyn till den roll som policy- och prejudikatorgan som rättshjälps­nämnden föreslås få är det viktigt att nämnden får kvalificerad personal både på handläggare- och biträdessidan. 1 en nämnd med 5—6 hand­läggare kan en vara chef, en ställföreträdare och de övriga enbart hand­läggare.

Utredningen konstaterar att rättshjälpsnämnden i Stockholm med den tillämpade beräkningsgrunden skulle få 5,8 handläggare. Denna nämnd bör därför finnas kvar. Utredningen återkommer till frågan om verk­samhetsområde för nämnden. Personalstyrkan hos övriga rättshjälps­nämnder blir däremot mindre än vad som enligt utredningens mening är idealiskt. En sammanslagning av rättshjälpsnämndema bör därför en­ligt utredningen övervägas.


 


Prop. 1978/79: 90                                                   133

Därvid är flera alternativ tänkbara. Stockholmsnämnden med sina ca 9 900 ärenden skulle t. ex, kunna läggas ihop med rättshjälpsnämnder­na i Sundsvall och Umeå, En på detta sätt sammanslagen rättshjälps­nämnd skulle med ca 12 200 ärenden kunna bereda sysselsättning åt ca 7 handläggare och 12 biträden. Nämndens kansli skulle i så fall lämp­ligen finnas i Stockholm.

Jönköpings-, Malmö, och Göteborgsnämnderna skulle tillsammans kunna bUda en nämnd. Denna skulle med ca 10 800 ärenden kunna be­reda sysselsättning åt omkring 6 handläggare och 10 biträden. Denna nämnd skulle lämpligen kunna förläggas till Malmö.

Ett annat tänkbart alternativ är emellertid atl låta Stockholmsnämn­den behålla sill nuvarande verksamhetsområde och bilda en särskild rättshjälpsnämnd av SundsvaUs- och Umeånämnderna. En sådan "Norr­landsnämnd" skulle visserligen med hänsyn till ärendetillströmningen inte bereda sässelsättning åt mer än 2 handläggare och 3—4 biträden. Den lämpligaste kansliorten för en Norrlandsnämnd är enligt utredning­ens uppfattning Sundsvall.

Majoriteten av utredningens ledamöter saml en expert har stannat för att föreslå tre rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med 6 handläggare och 10 biträden, en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i Sundsvall med 2 handläggare och 4 biträden. Ut­redningens ordförande har avvikande mening till vilken en expert an­sluter sig. De anser att en rättshjälpsnämnd med 5—6 handläggare vore tillräckligt. Två experter har i särskilt yttrande hävdat att så små in­grepp som möjligt bör göras i nämndorganisationen. De anser att an­talet rättshjälpsnämnder endast bör reduceras till fyra, förlagda till Stockholm, Göteborg och Malmö samt en nämnd för Norrlandslänen med sammanlagt 16 handläggare och 24 tjänster för övrig personal.

Den personal som skulle bli överflödig genom den reducering av per­sonalstyrkan som skulle bli följden av utredningens förslag torde utan svårighet kunna beredas sysselsättning inom övriga sektorer av rättsvä­sendet.

Rättshjälpsnämnd bör enligt utredningen liksom f. n, bestå av ordfö­rande samt fyra andra ledamöter. Två av dessa bör liksom f. n. vara myndiga svenska medborgare som är bosatta inom nämndens verksam­hetsområde. Däremoi torde det räcka med en advokat som anlingen kan vara privatpraktiserande eller anställd på allmän advokatbyrå. Den återstående ledamoten bör liksom ordföranden vara erfaren i domar­värv. När domarrepresenlanterna utses bör lämpligen tillses all både all­männa domstolar och förvaltningsdomstolar blir företrädda.

Liksom f. n. kan det enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga alt alla rättshjälpsärenden avgörs av nämnden i plenum utan dele­gation till handläggare bör vara möjlig. Med hänsyn till den ändrade ärendestrukfuren hos nämnderna bör dock i ett övergångsskede propor-


 


Prop. 1978/79: 90                                                   134

tionellt sett fler ärenden än i dag handläggas av nämnden som sådan. Allteftersom praxis stabiliseras kan det sedan bli fråga om att delegera beslutanderätten till handläggare. Därvid är det länkbart att ge kansli­chefen och stäUföreträdaren mera vidsträckt behörighet än övriga hand­läggare.

Slutligen berör utredningen rättshjälpsnämndernas ställning som myn­digheter. F. n. ingår rättjhjälpsnämnderna som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna. Som skäl härför anfördes under förarbetena (prop. 1973: 74 s. 18) att nämnderna med undantag av Stockholmsnämnden var små enheter och att de vid tillfälliga vakanser och vid arbetstoppar kunde få hjälp från hovrätterna med personal för handläggare — och biträdesuppgifter. Om hela personalen vid något tUlfälle inte hade full sysselsättning med kansligöromålen åt nämnden kunde den nyttiggöras i hovrättsorganisationen. Från hovrätterna skuUe nämnderna också få hjälp med löpande personal- och ekonomiadministration.

Dessa synpunkter torde enligt utredningens uppfattning ha giltighet även med det förslag till organisation som utredningen nu lägger fram. Rättshjälpsnämnderna bör alltså även i fortsättningen vara knutna till hovrätten i resp, kansliort. Utredningens ordförande anser däremot att övervägande skäl lalar för att nämnderna görs frislående.

När det gäller domstolsverket anser utredningen inte atl det finns anledning att ändra verkets funktion som tillsynsmyndighet när det gäl­ler rättshjälpen.

Genom utredningens förslag kommer besvärsnämnden i ökad ut­sträckning att få avgöra besvär över domstols beslut. Domstolsverket kan av naturliga skäl inte ingripa mot beslut som har meddelats av be­svärsnämnden, eftersom denna ingår i domstolsverket. Avsaknaden av ingripande- och överklagningsmöjlighet för domstolsverket synes hittills inte ha känts som en brist. Enligt utredningens mening är det emeller­tid av principiella skäl anmärkningsvärt att domstolsverkets möjligheter att ingripa är så väsentligt mer begränsade när besvärsnämnden avgör ett ärende än när domstol gör det. Bristen kommer dessutom att bli mer framträdande om utredningens förslag genomförs.

Ett sätt att skapa ökade gransknings- och överklagningsmöjligheter för domstolsverket är att göra besvärsnämnden fristående i förhållande till domstolsverket. Utredningen förordar en sådan lösning. Domstols­verket bör även i fortsättningen ombesörja att besvärsnämnden har till­gång tUl föredragande- och kanslipersonal. Inte heller behöver någon ändring ske i fråga om besvärsnämndens lokalisering. Däremot torde be­svärsnämndens verksamhet behöva särskilt regleras i RHL och i instruk­tion. Utan att komma med något förslag vill utredningen dock peka på en annan metod att skapa bättre möjligheter att övervaka och granska myndigheternas hanterande av rättshjälpsfrågor. Vad utredningen åsyf­tar är att man inför någon form av allmänt ombud i rättshjälpsfrågor.


 


Prop. 1978/79:90                                                    135

Ett liknande organ föreslås för socialförsäkringsmålens del av utredning­en angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. i betänkandet Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol (SOU 1976: 53 s. 132). Förslaget innebär att en fristående enhet, ombudsman-naexpeditionen, inrättas inom riksförsäkringsverket med uppgift bl. a. att vara part i socialförsäkringsmål.

10.2 Kosmadsfrågor

10.2.1  Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att det är svårt att göra exakta beräkningar av de konsekvenser som utredningens förslag skulle komma att få i kostnadshänseende. Vad gäller de nuvarande sex rättshjälps­nämnderna med 21 handläggare, 59 biträden och 4 expeditionsvakter beräknas dessa f. n. kosta statsverket omkring 8 milj. kr. per år. Ut­redningen har föreslagit att antalet rättshjälpsnämnder skall vara tre med sammanlagt 14 handläggare och 24 biträden. Dessutom torde viss expeditionsvaktspersonal behövas. Förslaget torde enligt ulredningen — åtminstone på sikt — innebära en reducering av kostnaderna med ca 50%,

I stort sett är detta en reell besparing. De arbetsuppgifter som enligt utredningens förslag i stor utsträckning försvinner från rättshjälpsnämn­derna är handläggningen av frågor om beviljande av allmän rättshjälp och slutreglering av rältshjälpsärenden. Dessa uppgifter överförs främst till advokater och domstolar. Det bör inte förorsaka advokaterna något merarbete alt själva få bevilja rättshjälp, Slutregleringsförfarandet för­enklas avsevärt och det arbete som ett nytt avräkningsförfarande kom­mer att medföra för domstolarna kan i stort sett anses motsvara det nu­varande arbetet med att skriva och expediera underrättelser till rätts­hjälpsnämnderna. När det gäller frågor som kan uppkomma efter det all­män rättshjälp har beviljats har utredningen föreslagit att prövningen i viss utsträckning skall handhas av den domstol som handlägger det ak­tuella ärendet. Det merarbete som kan uppkomma hos domstolarna tor­de bli obetydligt.

Förslaget om en enklare ordning för fördelning av motparts ersätt­ningsskyldighet bör enligt utredningen kunna medföra vissa kostnads­besparingar hos kronofogdemyndigheterna. Grovt räknat kan bespa­ringarna antas uppväga kostnaden för övertagande av den rätissökandes fordran på rättshjälpsavgift i vissa fall. Förslaget i denna del, nämligen att statsverket skall överta den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift när denna inte överstiger 5 % av basbeloppet (ca 500 kr.), kan beräk­nas medföra en kostnad för statsverket om högst 100 000 kr.

Sammanfattningsvis beräknar utredningen atl dess förslag om förenk-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                  136

lingar av rättshjälpssyslemet medför en kostnadsminskning om ca 4 milj. kr. per år.

Utredningen har vidare föreslagit en förlängning av rådgivningstiden och viss höjning av avgiften för rådgivning. Vidare föreslås något änd­rade riktlinjer för nedsättning och eftergift av avgiften, vilka bör med­föra en viss kostnadsminskning. Genom att subventionen blir något siörre i de ärenden där avgiften sätts ned uppkommer emellertid en viss kostnadsökning. Dessa plus- och minusposter bör, menar utred­ningen, i stort sett jämna ut varandra.

Den förlängda tiden för rådgivning bör medföra atl vissa ärenden kan handläggas som rådgivning i stället för allmän rättshjälp, vilket innebär en besparing. Vilken verkan i kostnadshänseende som den förlängda rådgivningen i övrigt kommer atl få är svårt atl bedöma. Även här får det betydelse i vilken utsträckning nedsättning eller eftergift av avgif­ten kommer att förekomma. Det är emellertid troligt att förlängd rådgivning kommer att ges i en del fall där allmän rättshjälp f. n. inte anses kunna förekomma, bl. a. i förvaltningsrättsliga ärenden. Det är vidare troligt att en del av dagens rådgivningsärenden i framtiden blir förlängda rådgivningar, eftersom rådgivningstiden i dag anses vara för kort. Möjligheten till förlängd rådgivning torde emellertid också kunna bidra till att kostnaderna begränsas i enklare ärenden där allmän rätts­hjälp i dag beviljas.

Sammanfattningsvis anser ulredningen att dess förslag om ändringar i rådgivningsinslitulet kan beräknas medföra en viss kostnadsökning men storleken är inte möjlig att beräkna.

Utredningen menar även att ganska betydande kostnadsökningar tor­de bli följden av förslaget om ökade möjUgheter till rättshjälp i mass­ärenden, om ökade möjligheter för näringsidkare att få rättshjälp och om bättre förmåner vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Utredningen har också rekommenderat en generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. När det gäller förvaltningsärenden bör dock framhållas att en stor del av dessa bör kunna klaras av genom förlängd rådgivning.

De förslag som berörts i föregående stycke har beräknats medföra en ökning av antalet rättshjälpsärenden med ca 5 000. Enligt utredning­ens undersökning var genomsnittskostnaden per ärende ca 1 050 kr. (med en timkostnadsnorm om 175 kr.) vilket i dagens kostnadsläge kan beräknas motsvara ca 1 200 kr. De nytUlkomna ärendena kan dock an­tas vara svårare — och därmed dyrare — än ett genomsnittsärende i dag, främst därför att genomsnittet i så hög grad påverkas av mål om äktenskapsskillnad. En genomsnittskostnad om ca 1 500 kr. är inte osan­nolik. Detla skulle leda tiU en kostnadsökning om 7,5 milj. kr. Härifrån skall dock avräknas vad som flyter in i rättshjälpsavgift i dessa ärenden. Utredningen anser att man bör kunna räkna med en rättshjälpsavgift av


 


Prop. 1978/79: 90                                                                 137

i genomsnitt 200 kr., vilkel molsvarar 1 milj. kr. Koslnadsökningen in­skränker sig därmed lill 6,5 milj. kr.

Förslaget att låta advokat själv bevilja rättshjälp och arbeta på ett ärende upp lill sex limmar innan rätlshjälpsfrågan underställs någon myndighets prövning kan, som förut framhållits, innebära risker för en praxisförskjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.

Ett annal förslag som är ägnat atl påverka rättshjälpskostnaderna rör beslutanderätten i fråga om att införskaffa uiredning. För att kontroll skall kunna erhållas av att kostnaderna för utredning inte blir för höga har utredningen föreslagit alt fråga om utredning skall prövas av myn­dighet i andra fall än då utredningen avser intyg o. d. En sådan ordning bör kunna medföra viss minskning av utredningskostnaderna.

Sammanfattningsvis anser utredningen att dess fråga om allmän rätts­hjälp beräknas medföra en kostnadsökning om ca 6,5 nulj. kr. per år.

När det slutligen gäller förslaget om generösare regler för offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och i utlännings­ärenden torde delta leda till vissa kostnadsökningar. Utredningen har uppskattat ökningen av antalet sådan ärenden till 3 000. Enligt utred­ningens undersökning var genomsnittskostnaden i ett ärende om offent­ligt biträde 770 kr., vilket i dag motsvarar ca 900 kr. Med en genom­snittskostnad per ärende om 900 kr. skulle förslaget m. a. o. medföra en kostnadsökning om 2,7 milj. kr. per år.

11    Föredraganden

11.1 Behovet av en översyn av rättshjälpssystemet

Samhällets rättshjälp reformerades åren 1972-73. Det nya rättshjälps-systemet, vars grunddrag är fastslagna i rättshjälpslagen (1972:429), inne­bär i huvudsak följande.

Rättshjälp kan i princip utgä i alla slag av rättsliga angelägenheter där be­hov av sädan hjälp föreligger. Det är utan betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller annan myndighet eller om det är fråga om ett ärende som ej handläggs vid nägon myndighet. Rättshjälp kan med andra ord erhållas redan pä konsultalionsstadiet.

Det finns fyra olika former av rättshjälp. Huvudformen utgörs av allmän rättshjälp. Denna typ av bistånd lämnas i princip i varje rättslig angelägen­het där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp utgår i annan form. Ersättning utgår för såväl biträde som kosinad för bevisning m. m. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rällshjälpsnämnd. Sådant beslut krävs dock inte om den rättssökande anlitar advokat eller biträdan­de jurist pä advokatbyrå och kostnadema för rättshjälpen inte översliger det kostnadsbidrag som sökanden har att betala.


 


Prop. 1978/79:90                                                                  138

Vid sidan av allmän rättshjälp finns rättshjälp åt misstänkt i brottmål, som innefattar rätt till offentlig försvarare samt rätl till ersättning för kost­nad för bevisning vid domstol och för resa och uppehälle m. m. Vidare finns rättshjälp genom offentligt biträde i vissa ärenden om administrativa frihetsberövanden o. d. Denna form av rällshjälp omfattar - föruiom rält lill bilräde efier särskild behovsprövning - rält till ersättning för vissa ul-redningskostnader. Allmän rättshjälp kan ej förekomma inom de nu angiv­na bägge områdena.

Den fjärde typen av rättshjälp, rådgivning, innefattar rätt till korlare konsultation eller därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet mol en fasl mindre avgifl. Rådgivning kan förekomma inom hela rättshjälpsomrä-det.

Redan under arbetet med rättshjälpsreformen förutsattes att lagstiftning­en pä området skulle ses över, sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av dess tillämpning (JuU 1972:12 s. 30, 36. 38 och 40 saml JuU 1973:1 s, 38). I fråga om enskilda punkter i den nya rättshjälpslagsliftningen har reform­krav framstäUts bl.a, i flera riksdagsmotioner. Vissa av kraven har lill­godoselis, medan andra allljäml kvarstår.

Kritik har ocksä riklats mol rättshjälpssystemets konstruktion. Det har sålunda gjorts gällande all systemet är präglat av alltför mycket byråkrati och atl del är svårtillgängligt och ägnat alt medföra fördröjning av hand­läggningen av den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen skall avse.

Inom domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), som var central­myndighet för rättshjälpen innan domstolsverket den 1 juli 1975 trädde i funktion, gjordes under hösten 1974 en samlad genomgäng av erfarenhe­tema från tillämpningen av det nya rättshjälpssyslemet. Undersökningen har redovisats i promemorian Översyn av rättshjälpssyslemet, som lämna­des till justitiedepartementet i december 1974.

DON:s promemoria innehåller bl. a. redogörelser för hur de olika rätts­hjälpsformerna utnyttjades. En enkät hos ett drygt 80-tal enskilda advokat­byråer belyste inställningen till rättshjälpsformerna rådgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40% av byråema inte någon rådgivning enligt rättshjälpslagen, Beiräffande allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd upplystes i 77% av svaren atl sädan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddela­des. Samtidigt uppgav 87% alt rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Flera av de tillfrågade rekommenderade all institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffades.

År 1975 tillsattes rältshjälpsutredningen (Ju 1975:07) med uppgift att i första hand söka effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rättshjälpssyslemet. Ett mål skulle vara att i störte utsträckning än f. n. an­passa samhällets rällshjälp efter den rättssökande allmänhetens behov.

Rätlshjälpsutredningen avlämnade i september 1977 betänkandet (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssyslemet. 1 belänkandet föreslås en ny rättshjälpslag.


 


Prop. 1978/79: 90                                                                 139

Ulredningen har förelagil undersökningar om lillämpningen av rälls-hjälpslagens regler dels i ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rätts­hjälpsnämnd, dels i ärenden om offentligt bilräde. Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 93 % av de undersökta ärendena och avslagils i 4%. 1 fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) vi­sade undersökningen all hela 76% av ärendena gällde familjerältsfrågor. En jämförelse mellan avslagsfrekvensen och saken visade att avslagsfrek­vensen var slörsi i fräga om förvaliningsrättsliga ärenden där ansökan av­slagits i 32% av ärendena. I familjerätlsliga ärenden utom bodelning var avslagsfrekvensen lägre än 1%. Av de ärenden som bifallits hade 28% handlagts hell utomprocessuellt. 1 övrigi hade 69% handlagts vid allmän domstol och 3% vid förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndighet.

I fräga om biträdesersätlning i förvaliningsrättsliga ärenden visade un­dersökningen att rättshjälpsnämnden satt ner ersättningen i 3% och avvi­kit frän myndighels yttrande över biträdes kostnadsräkning i 5 % av fallen.

Ansökan om offentligt biträde avsäg till största delen ärenden enligt ut­länningslagen (1954:193). Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80% av ärendena. Avslagsfrekvensen uppgick till 12%. Framställning om of­fentligt biträde gjordes i 73% av ärendena genom ansökan och i 27% ge­nom anmälan av handläggande myndighet. Rältshjälpsnämnds beslut hade nästan alllid följt myndighetens yttrande över ansökan eller förslaget i an­mälan. Endast i 1 % av ärendena förekom avvikelse. Undersökningen visa­de vidare att sökanden i 14% av samtliga ärenden på ett eller annat sätl var berövad friheten. 1 dessa fall bifölls ansökningarna till 89%.

Utredningen föreslår alt advokat (och därmed avses också biträdande jurist pä advokatbyrå) får behörighet att bevilja allmän rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad och i vissa andra familjerätlsliga mäl och ärenden. Även i fräga om rättslig angelägenhet av annan art föresläs advokat få be­vilja allmän rättshjälp. En myndighetsprövning förutsätts dock komma till stånd när advokaten arbetat med ärendet viss lid, som regel sex limmar (sexiimmarsregeln). Frän advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp undantas vissa särskilt uppräknade fall.

När advokat inte är behörig föreslår utredningen alt rättshjälpsnämnd skall pröva fråga om beviljande av allmän rättshjälp. Om frägan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit före­mål för handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter föreslås rättshjälp i viss utsträckning kunna beviljas av dom­stolen eller myndigheten.

Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp föresläs vidgat. Sålunda inne­bär förslaget vissa ökade möjligheter att fä allmän rättshjälp i s,k. mass­ärenden, t. ex. lagfartsärenden, ärenden om fastighetsdeklaration m. m. Likaså föreslås näringsidkare kunna få rättshjälp i ökad utsträckning när det gäller rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten.

Förmånerna vid allmän rättshjälp föreslås bli förbättrade. Detta gäller


 


Prop. 1978/79:90                                                                   140

t. ex. vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Viss medlingskostnad vid rättegång i tvistemål skall vidare kunna bli ersatt inom rättshjälpssystemet. Den som meddelats allmän rättshjälp bör enligt utredningen också befrias från vissa expeditions- och exekulionsavgifter samt vissa kungörelsekostnader.

1 utredningens uppdrag ingick all undersöka frågan om kostnadsansva­ret för motparts rättegångskostnad. I det hänseendet avstår emellertid ut­redningen - under hänvisning bl. a. lill att frågor om rättegångskostnader övervägs inom rällegängsulredningen - frän att lägga fram förslag.

Ökade möjligheter lill rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa ullänningsrärenden m. m. före­slås. Rätten att förordna om offentligt biträde föreslås ligga kvar hos rätts­hjälpsnämnd.

När del gäller rätlen alt bestämma ersättning lill biträde m. m. innebär förslaget atl alla domstolar fär sädan rätl i mål eller ärende vid domstolen. Motsvarande behörighet föreslås tillkomma statens va-nämnd, arrende-och hyresnämnder samt överexekutor.

Reglema om den enskildes avgifl för rättshjälpen (rättshjälpsavgiflen) föreslås bli förenklade. Vidare föreslås en förenkling av det nuvarande om­ständliga och kostnadskrävande slutregleringsförfarandet.

Det nuvarande rådgivningsinslitulet föreslås bli utbyggt. Om den rätts­sökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom kortare rådgivning e. d., används formen rådgivning, som får lämnas under en halvtimme. Om handling behöver upprättas eller det av annan anledning krävs längre tid än en halvtimme men en timme bedöms vara tillräcklig för att klara av angelä­genheten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning. Med ett på detta sätl utformat rädgivningsförfarande anser utredningen att enklare rättsliga angelägenheter, där f. n. allmän rättshjälp ofta blir akluell, skall kunna kla­ras av på ett smidigt och enkelt sätl.

1 fräga om organisationen föresläs en reducering av antalet rättshjälps-nämnder från sex till tre. Nämndema föreslås - liksom f, n. - vara an­knutna till hovrätt.

Utredningens ordförande och en expert är skiljaktiga i fråga om fördel­ningen av beslutsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet. Med vissa undan­tag bör enligt deras mening alla statliga myndigheter, som handlägger en rättslig angelägenhet i vilken en part har eller önskar allmän rättshjälp, till­erkännas beslutskompetens i flertalet frägor som rör rättshjälpen. Motsva­rande ordning föreslås beträffande förordnande av offentligt biträde och beslul om ersättning tUl offentligt biträde. Rältshjälpsnämnden bör i prin­cip ha beslutanderätten bara i vissa särskilt kvalificerade ärenden och i ärenden där den handläggande myndigheten inte är statlig eller där någon handläggande myndighei inte finns. Polismyndighet bör ej ha beslutsfunk­tioner.

Också i fråga om organisationen är meningarna inom utredningen dela-


 


Prop. 1978/79:90                                                                  141

de. Ordföranden och en expert anser - med utgångspunkt frän majorite­tens förslag i fråga om fördelningen av beslutsfunktionerna i rättshjälpssy­stemet - atl antalet nämnder bör vara högst tvä och alt nämnderna bör va­ra fristående myndigheter. Tvä andra experter anser atl antalet nämnder bör vara fyra.

Utredningens förslag har fått ell i huvudsak positivt mottagande av re­missinstanserna. 1 fråga om beslutsfunktionerna är det dock vissa instan­ser som vill gä längre än utredningsmajoriteten och som biträder ordföran­dens ståndpunkt. Vidare riktas kritik mot förslaget att advokat skall fä rätt att bevilja allmän rällshjälp enligt sexiimmarsregeln.

För min del anserjag det angeläget att man söker effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rältshjälpssystemel. Utgångspunkten bör vara att det rättsskydd som avsågs med rätlshjälpsreformen skall vidmakt­hållas och i möjlig män även förbättras. Samiidigi bör samhällets rättshjälp i större utsträckning än vad som följer av gällande lagstiftning anpassas ef­ter den rätissökande allmänhelens behov.

Om man vill göra rältshjälpssystemel så effektivt och enkelt som möjligl är uppenbarligen de organisatoriska frågorna av stor vikt. Det är alltsä av central betydelse var i systemet man förlägger nödvändiga myndighets­funktioner såsom att pröva ansökningar om rättshjälp, utse biträde och pröva biträdes ersättningsanspråk.

Utredningens förslag om rält för advokat att bevilja allmän rättshjälp i familjerätlsliga angelägenheter är väl ägnat att tillgodose önskemålet om förenklad hantering av rättshjälpsfrägorna. Nägra risker i fråga om ökade koslnader för rättshjälpssystemet föreligger inte utan tvärtom torde kost­nadsbesparingar kunna uppnås. Jag ansluter mig därför i denna del i hu­vudsak till utredningens förslag.

Beträffande sexiimmarsregeln pekar åtskilliga remissinsianser pä att för­slaget i den delen innebär endast mätlliga rationaliseringsvinster men stor risk för kostnadsökningar. Jag delar dessa synpunkter. Syfiet med den fö­reslagna regeln bör kunna tillgodoses genom en utvidgning av rätlen för bi­träde att fä ersättning för arbete som utförts innan han förordnas.

I fräga om vilka myndigheter som skall fä bevilja allmän rättshjälp anser jag att man kan gä längre än ulredningsmajoritelen har gjort. Sålunda bör alla domstolar samt vissa förvaltningsmyndigheter med uppgifter som stär rättskipningen nära få rält all bevilja allmän rättshjälp.

Utredningens förslag i fräga om utsträckning av rädgivningstiden är äg­nat atl befria rättshjälpsnämnderna frän åtskilliga ärenden om allmän rätts­hjälp. Jag anser att starka skäl lalar för atl förslaget genomförs i den delen.

Frägan om ökade möjligheter för näringsidkare att få rättshjälp har allt­sedan rättshjälpslagens tillkomst ägnats stort intresse. 1 riksdagen har vid flera tillfällen framförts önskemål om regler som möjliggör en mindre åter­hållsam tillämpning. Utredningens förslag i näringsidkarfrågan anserjag i huvudsak vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.


 


Prop. 1978/79:90                                                                   142

Utredningens förslag i fråga om rättshjälp i massärenden samt ändrade förmåner vid bodelning torde medföra betydande koslnadsökningar. Av framför allt kostnadsskäl anserjag mig inte f. n. kunna lägga fram förslag i dessa hänseenden.

Utredningsförslaget om att viss medlingskostnad i tvistemål skall bli er­satt inom rättshjälpssyslemet har fält ett positivt bemötande av remissin­stanserna. Även jag biträder förslaget, som är ägnat att begränsa samhäl­lets kostnader för processer.

I likhet med ulredningen anserjag att frägan om ansvaret för motparts rättegångskostnader bör tas upp i ett störte sammanhang än det förevaran­de.

Det är naturligt atl samma myndigheter som får bevilja allmän rättshjälp också fär besluta i övriga frägor som rör rättshjälpen, däribland frägor om ersättning till biträde. Jag förordar alt en sädan ordning kommer lill stånd. Utredningens förslag lill ändrade regler om slutregleringsförfarandet inne­bär att samma myndighet som har beslutat om ersättning också skall förelä slutreglering. Även detta förslag är ägnat alt leda till förenklingar och minskad pappershantering myndigheter emellan. Förslaget bör därför för­anleda lagstiftning.

Som nämnts har ulredningen ocksä föreslagil ökade möjligheter lill rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberö­vanden och vissa utlänningsärenden. Såvitt gäller utlänningsärenden, som f. n. utgör den största enhetliga gmpp där offentligt biträde förekommer, har riksdagen redan antagit en proposition med förslag lill ändringar i rätts­hjälpslagen (prop. 1977/78:90, AU 1977/78:30, rskr 1977/78:202, SFS 1978:361). Ändringarna, som Irädde i kraft den 1 juli 1978, motsvarar i stort de förslag som rättshjälpsutredningen har lagt fram beträffande of­fentligt biträde i utlänningsärenden.

Offentligt biträde kan f. n. förekomma även vid frihetsberövanden enligt barnavärds- och nykterhetsvärdslagarna samt lagen (1966: 293) om bere­dande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (LSPV). Genomgripande för­ändringar som berör dessa lagar övervägs f. n. inom socialdepartementet. Frågor om i vilka situationer offentligt biträde skall kunna förordnas beror givetvis på innehållet i den lagstiftning som reglerar tvångsåtgärderna. Även utformningen av de allmänna förutsättningarna för att förordna of­fentligt biträde påverkas av vilkel synsäll man anlägger på Ivångsingripan-dena. I samråd med chefen för socialdepartementet har jag därför funnit alt de frågor om offentligt biträde som älerstär efter ändringarna beträffan­de utlänningsärendena bör behandlas samtidigt med att man lägger fram nya regler om tvångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk vård. Sä­dana regler kommer atl föreslås i en proposition om ny sociallagsliflning m. m. som planeras att föreläggas riksmötet 1978/79. Regeringen kommer i propositionen att lägga fram förslag som i denna del i allt väsentligt över­ensstämmer med vad rätlshjälpsutredningen har föreslagit.


 


Prop. 1978/79:90                                                                  143

1 fräga om vilken myndighei som skall förordna offentligt biträde anser jag all övervägande skäl talar för den lösning som förordats av ordföran­den och en expert, nämligen alt den handläggande myndigheten i princip får förordna offentligt biträde. Vissa undanlag från denna regel bör dock gälla. Med hänsyn lill utlänningsärendenas speciella karaktär bör frägor om förordnande av biträde i dessa fall alltjämt handläggas av rällshjälps­nämnd. Vidare bör prövning av biträdesfrägor när de uppkommer i ärende hos barnavårdsnämnd eller motsvarande eller hos polismyndighet ske hos länsrätten.

Som redan framgått av det sagda anser jag att rättshjälpsulredningens förslag i huvudsak är väl ägnat atl ligga till grund för ny lagstiftning. Att vissa förslag inte kan genomföras har främsi sin orsak i det rådande slalsfi­nansiella läget. Vissa ändringsförslag får enligt min mening behandlas i samband med andra lagstiftningsfrågor. En del frägor bör ocksä rent lag­tekniskt regleras på ett annat sätt än vad ulredningen föreslagit.

Jag anser att de nu aktuella ändringama är av sådan karaktär att de låter sig infogas i gällande rätlshjälpslag. Att, såsom utredningen föreslagit, in­föra en ny rättshjälpslag är alltsä ej erforderligt.

Som en följd av ändringarna i rättshjälpslagen kommer en huvuddel av rätlshjälpsärendena atl flyttas över frän rättshjälpsnämndema till advoka­ter och biträdande jurister på advokatbyrå samt fill domstolar och därmed jämställda myndigheter. Delta föranleder en översyn av nämndorganisa­tionen. Behovet av personal vid nämnderna kommer all minska. Även an­talet nämnder måste anpassas till den minskade ärendetillströmningen. Jag återkommer lill dessa frågor i ett särskilt avsnilt.

1L2 Beviljande av allmän rättshjälp m. m.

Rättshjälpsnämnd fattar i dag som regel de gmndläggande besluten en­ligt rättshjälpslagen. Nämnden prövar ansökningar om allmän rättshjälp, förordnar biträde och fastställer i vissa fall ersättning till biträdet. Nämn­den handhar också de frågor som sammanhänger med kostnadsbidragssy­stemet. Vidare ankommer det pä rältshjälpsnämnden att förordna offent­ligt biträde och bestämma ersättning till sådant biträde.

Allmän rättshjälp kan emellertid lämnas även utan beslul av rättshjälps­nämnd. Detta kan ske så länge kostnadema för rättshjälpen täcks av det koslnadsbidrag som den rättssökande skall betala och rättshjälpen sålunda inte medför någon kosinad för det allmänna. Möjligheten atl lämna allmän rättshjälp utan beslul av rältshjälpsnämnd gäller alla lyper av ärenden utom bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Det är dock bara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå som får lämna sådan rättshjälp och den kan inte ges åt dödsbo. Advokat och biträdande jurist pä advokatbyrå får också meddela rådgivning utan beslut av rätts­hjälpsnämnd.


 


Prop. 1978/79:90                                                    144

När del gäller rältshjälpsformen rättshjälp ät misstänkt i brottmål ligger myndighetsfunktionerna helt utanför rättshjälpsnämndema. 1 detla fall är det den domstol som handlägger målet som beslutar om rättshjälp.

Utredningen anser alt det inte kan komma i fråga att flytta över samtliga de arbetsuppgifter som nu ligger på rällshjälpsnämnd till annan myndighet. En överflyttning bör emellertid komma till stånd i den mån det visar sig att de funklioner som rällshjälpsnämnd f n. har kan utföras på ett enklare, ef­feklivare och mera rationellt sätt av annan myndighet.

Ulredningen konstaterar att varken rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rältshjälpsnämnd eller rådgivning har använts i den ut­sträckning som varit avsedd. 1 många fall har del i stället gjorts ansökan om allmän rättshjälp. Även om ärendet varit av tämligen enkel beskaffen­het har del därmed orsakat en viss belastning pä rättshjälpsnämndsorga-nisationen.

Utredningen anser att rätlen att bevilja allmän rättshjälp i ökad utsträck­ning bör flyttas över pä den advokat som den rätissökande anlitar. I rälts­hjälpsärenden som avser äktenskapsskillnad förordas att advokat får rätt atl bevilja rättshjälp och slutföra ärendet utan atl rättshjälpsnämnd kopp­las in för att pröva rättshjälpsfrågan. Detsamma bör gälla i vissa andra fa­miljerättsliga angelägenheter, nämligen sädana som rör boskillnad, under­hållsbidrag till make eller barn, faderskap lill barn, vårdnad, umgängesrätl samt omyndighetsförklaring eller dess hävande. Vidare förordas att advo­kat får behörighet alt bevilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av domstols dom eller beslul rörande vårdnad m. m. (21 kap. FB).

1 vissa fall bör enligt utredningen frägan om allmän rättshjälp i de upp­räknade familjerätlsliga angelägenheterna prövas av rättshjälpsnämnd. 1 rättshjälpslagen anges ett antal fall där särskilda fömtsättningar skall vara uppfyllda för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får allmän rätts­hjälp lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet endast under vissa särskilt an­givna förutsättningar. Likaledes gäller särskilda villkor för att erhålla all­män rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas här i landet eller när den rättssökande är bosalt utomlands. Möjligheterna atl få biträde enligt rättshjälpslagen är vidare begränsade i angelägenhet som kan antas bli prövad enligt den s. k. småmålslagen.

1 nu angivna fall föreslår utredningen att prövningen av rätlshjälpsfrågan skall göras av rältshjälpsnämnd. Samma ordning förordas också om den rättssökande är eller kan antas bli part, sökande eller klagande vid förvalt­ningsdomstol eller förvaltningsmyndighet.

I fråga om vissa typer av ärenden förordar utredningen alt advokat skall få bevilja allmän rättshjälp och påbörja arbetet på ärendet men därefier va­ra skyldig inhämta besked frän rättshjälpsnämnd eller annan myndighet om rättshjälp skall få lämnas även fortsättningsvis. I denna grupp ingår bl. a. fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav, tvist på grund av köp av fast egendom, arvsrätt, skadestånd samt hyres- eller ar­rendetvist.


 


Prop. 1978/79:90                                                                  145

Utredningen anser att man främst med hänsyn till intresset av kostnads­kontroll inte kan undvara en gräns för advokatens eget handhavande av rättshjälpsfrågan i de fall som nu är i fråga. Fortsätter ärendet över gränsen mäste frägan om rättshjälpen skall fä fortsätta hänskjutas lill myndighet (mellankontroll). Har ärendet, när gränsen uppnäs, ännu inte anhängig­gjorts vid någon myndighet föresläs att frägan om fortsatt allmän rättshjälp avgörs av rällshjälpsnämnden medan allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter fär göra denna prövning, om ärendet handläggs vid sädan myndighet när gränsen nås.

Utredningen föreslär alt gränsen bestäms pä det sätiet att advokat får bevilja allmän rättshjälp och arbeta pä ärendet upp till sex limmar utan att rätlshjälpsfrågan behöver prövas av myndighei (sextimmarsregeln). Är den rätissökandes preliminära rältshjälpsavgifl högre än vad som motsva­rar sex timmars arbete för advokaten, sker mellankontroll när arbetet på­gått så läng tid att kostnaderna nätt upp till rättshjälpsavgiflen.

Ulredningen förordar slutligen att, om frågan om allmän rättshjälp upp­kommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för hand­läggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda myndigheter, rättshjälp i viss utsträckning skall kunna beviljas av myndigheten. Om handläggningen äger rum vid annan myndighei ån nu sagts bör rältshjälps­nämnden pröva ansökan om rättshjälp även i ett sådant fall. Detla innebär atl i nu nämnda situationer det inte kommer i fräga alt låla den advokat som biträder den rättssökande avgöra rättshjälpsfrågan även om han i an­nat fall skulle ha varil berättigad till del. Med allmän domstol jämställs i detta sammanhang krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen och sta­tens va-nämnd. Även frågor om substitution och byte av biträde och entle­digande av bilräde i annat fall samt frågor om upphörande av allmän rätts­hjälp bör enligt förslaget i vissa fall fä avgöras av den handläggande myn­digheten.

Utredningens ordförande och en expert anser att alla staUiga myndighe­ter som handlägger en rättslig angelägenhet där en part har eller önskar all­män rättshjälp i princip bör ha rätl all beslula i alla frågor som rör rättshjäl­pen.

Utredningens förslag att advokat skall fä bevilja rättshjälp i familjerätts­liga angelägenheter har fåll ett genomgående positivt mottagande. Där­emot har förslaget atl advokat bör fä bevilja allmän rättshjälp enligt sex­timmarsregeln fält ett skiftande mottagande. Ett antal remissinstanser till­styrker förslaget eller lämnar det utan erinran. En majoritet ställer sig emellertid negaliv till sextimmarsregeln. Bland invändningarna mol den fö­reslagna regeln märks följande. Genom förslaget skulle rättshjälpsnämn­dema befrias frän högst tio procent av del totala antalet ärenden varför ra­tionaliseringsvinsten inte är så stor. Regeln innehåller inte heller någon verksam kontroll mot missbruk. Risken för belydande kostnadsökningar är därmed stor. Praxis kan komma att skifta i olika slag av ärenden. 1 ären-10   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1978/79:90                                                                  146

den som kräver mindre tid kan en generösare praxis utveckla sig under det att ärenden som befaras ta mer än sex timmar underställs myndighet och blir föremål för en mer restriktiv prövning. För en advokat kan konflikt uppslå mellan ansvarei för behovsprövningen och klienllojalilelen.

När del gäller förslaget att domstol i vissa fall skall pröva rättshjälpsfrå­gor har nägra instanser ställt sig kritiska. Man har ifrågasatt del lämpliga i att domstolen prövar rätlshjälpsfrågan och därmed före sakprövningen tar ställning lill frägan huruvida rällssökanden har befogat iniresse att fä sin angelägenhet prövad. Flertalet av dem som yttrat sig över förslaget i denna del har emellertid varil posiliva. Ell par remissinstanser föreslär att de myndigheter som enligt förslaget skall fastställa ersättning - alltså även t. ex. förvaltningsdomstol, arrendenämnd och hyresnämnd - bör få pröva ansökningar om allmän rättshjälp.

Flera remissinsianser har bilrält ordförandens förslag i fräga om bevil­jande av allmän rättshjälp.

Som jag tidigare framhållit är del av stor betydelse för effektiviteten i rältshjälpssystemel hur olika beslutsfunktioner inom systemet fördelas. Närdet nuvarande rällshjälpssyslemel genomfördes fick rättshjälpsnämn­dema den klart främsta funktionen. Bakom denna ordning låg bl. a. önske­målet atl åstadkomma en enhetlig tillämpning av rättshjälpslagens regler. Administrativa komplikationer till följd av alt flera myndigheter hade att ta ställning lill olika frågor i samma rältshjälpsärende skulle härigenom kunna undvikas. När del gällde utomprocessueUa ärenden inom rättshjälpssysle­met ansågs alt det skulle innebära en belydande arbetsbelastning för de all­männa domstolarna om dessa ålades administrationen av denna rättshjälp.

Delvis som en följd av rättshjälpssystemets komplicerade natur utsattes rältshjälpsorganisationen i början av lagens giltighet för påfrestningar. In-ledningssvärighetema har emellertid numera bemästrats och det finns en­ligt min mening nu tillräckligt underlag för att pröva om inte rättshjälpsor­ganisationen kan förändras sä att man uppnår ökad effektivitet och min­skad byråkrati.

Rättshjälpsorganisationen i sin nuvarande utformning har ulan tvivel haft stor betydelse för att upprätthälla en enhetlig tillämpning av rätts­hjälpslagens regler. Detla har varil viktigt bl. a. från kostnadskontrolleran-de synpunkt. Erfarenhetema av den hittillsvarande tillämpningen av rätts­hjälpssyslemet visar emellertid en sammansatt bild. Å ena sidan förekom­mer det hos rättshjälpsnämnderna ärendetyper där avslagsfrekvensen är hög. Enligt en undersökning som utredningen har låtit utföra var avslags­frekvensen sålunda så hög som 32% i fråga om förvaltningsrättsliga ären­den. Å andra sidan var avslagsfrekvensen i familjerättsliga ärenden utom bodelning lägre än en procent. I förstnämnda lyp av ärenden har sålunda nämndorganisationen haft en viktig roll att spela vid utformningen av prax­is. I den senare typen framstår däremot nämndens medverkan som när­mast en formalitet.


 


Prop. 1978/79:90                                                                  147

Enligt min uppfattning är det möjligl all åstadkomma en betydligt enkla­re, effektivare och billigare administration av den allmänna rättshjälpen genom att flytta över beslutsfunktioner frän rättshjälpsnämnderna till and­ra myndigheter eller till advokater och biträdande jurister vid advokatby­rå. Del finns emellertid ärendetyper som inte lämpar sig alt överföras frän rällshjälpsnämnd. Jag tänker främst pä ärenden helt utan myndighetsan­knytning. Det faller sig naturligt atl handhavandet av dessa ärenden allt­jämt ligger pä rättshjälpsnämnd som ju har erfarenhet av de bedömningar som del här är fräga om.

När del gäller allmän rällshjälp i rättslig angelägenhet som har eller kan fä anknyining till domstol eller förvaltningsmyndighet kan övervägas en sädan ordning som föreslås av ordföranden och en expert, nämligen att den myndighet där ärendet är anhängigt eller skall anhängiggöras får beslu­tanderätt i rätlshjälpsfrågan. En sådan lösning skulle emellertid innebära atl dessa frägor skulle komma att handläggas av ett mycket stort antal myndigheter av vilka del helt övervägande antalet skulle fä endast ell obe­tydligt antal ärenden ärligen. Vidare bör beaktas alt flera av dessa myndig­heter har alt tillvarata statens rätt gentemot den sökande i det ärende som del är fräga om. Detta är t, ex, fallet när ett affärsdrivande verk prövat ett privaträttsligt mellanhavande med en enskild medborgare. Detta talar mot att man väljer den lösning som ordföranden och experten har förespråkat. Även om man inte går sä långt i fräga om delegering av uppgifter anserjag emellerUd att det är möjligt att i det hänseendet gä avsevärt längre än vad utredningens majoritet har föreslagit. Härvid bör vad utredningen föresla­gil i fräga om funktionsfördelningen när ersättning skall bestämmas enligt rättshjälpslagen kunna vara till viss ledning.

Är ett mäl eller ärende anhängigt vid allmän domstol anserjag liksom ut­redningen all domstolen bör få beslula om beviljande av allmän rättshjälp i målel eller ärendet. Delsamma bör gälla förvaltningsdomstolar och speci­aldomstolar, dvs. regeringsrätten, kammarrätt, bostadsdomstolen, försäk­ringsöverdomstolen, försäkringsrätt, marknadsdomstolen, patentbesvärs­rätten, arbetsdomstolen, mellankommunala skallerätten, länsrätt, läns-skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och krigsrätt. Med domstolarna bör lik­ställas arrende- och hyresnämnd, statens va-nämnd och överexekutor, vil­ka alla har funktioner som står rättskipningen nära. Det kan inte göras gäl­lande all nägon av dessa myndigheler intar en sådan ställning i förhällande till part all en befogenhei att besluta i rättshjälpsfrägor vore oförenlig med myndighetens övriga funktioner i målet eller ärendet.

Har saken ännu ej blivit föremål för handläggning vid allmän domstol el­ler därmed jämställd myndighet - angelägenheten handläggs utomproces­suellt - kan man välja att lägga ansvaret för rätlshjälpsfrågan antingen på rättshjälpsnämnd eller på den myndighet som skulle vara behörig att pröva den rättsliga angelägenheten. Jag finner mig i detta val böra förorda rälts­hjälpsnämnd. Det kan knappast vara ändamålsenligt att lägga administra-


 


Prop. 1978/79:90                                                                   148

lionen av den utomprocessueUa rättshjälpen pä de angivna myndigheterna, dvs. göra dessa till en sorts rältshjälpsnämnder. En sädan ordning skulle innebära en betydande arbetsbelastning och dessutom utgöra en för myn-dighetsverksamheien främmande arbelsuppgifl.

När det gäller andra myndigheler än de nu angivna - dvs. del siora fler­ialel förvallningsmyndigheier - är jag, somjag tidigare antytt, inte beredd all låta dem fä rätl atl bevilja allmän rättshjälp. 1 ärende som är anhängigt vid sådan myndighet bör alltså besluisbefogenhelen ligga kvar hos rälls­hjälpsnämnden. Detsamma bör självfallet gälla i de fall dä den rällsliga angelägenhelen ännu inte har blivit anhängiggjord hos förvaltningsmyndig­heten.

Bland rätlshjälpsärendena intar de som har anknytning till familjerältsli­ga angelägenheler en särställning. Ansökan om rättshjälp i dessa fall bifalls regelmässigt. Handläggningen är rutinartad. I likhet med utredningen och remissinsianserna anserjag all advokat bör kunna anförtros uppgiften atl i flertalet berörda mål och ärenden bevilja allmän rättshjälp under förutsätt­ning atl mälel eller ärendet ännu inte anhängiggjorts hos domstol. Jag vill redan nu framhålla atl en sädan ordning inte bara innebär en omfördelning utan även en reell förenkling som torde medföra goda möjligheter till bäde direkia och indirekta kostnadsbesparingar. Visserligen fordrar varje en­skilt ärende av denna typ inga ingående överväganden vid rättshjälps-nämnderna. Men genom atl det är en sä stor mängd papper som är i om­lopp vid rättshjälpsnämndema mäste oproportionerligt läng tid ägnas ät att hanlera dessa ärenden exempelvis vid förfrågningar från rätissökande och vid kompletteringar.

Utredningen har i en katalog angivit vilka ärenden som i detla samman­hang bör hänföras lill kalegorin familjerältsangelägenheter. Jag är med nägra undantag beredd atl godta den föreslagna avgränsningen. Som påpe­kats av några remissinstanser bör, med hänsyn till möjligheterna atl vid omyndighetsförklaring och dess hävande få bilrädesbehovei lillgodosetl utanför rättshjälpssystemet (10 kap. 13 § FB), frägan om allmän rättshjälp i sädan angelägenhet inte avgöras av advokat.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte upprättande av äktenskaps­förord och testamente i rättshjälpshänseende bör likställas med familje­rällsmål. Med den ordning beiräffande rädgivningsinslitulel somjag avser atl förorda torde behovet alt bevilja allmän rättshjälp i dessa angelägenhe­ter komma att minska. Med hänsyn till att de i fråga om hanteringen vid rättshjälpsnämndema lorde vara tämligen likartade de egentliga familje­rättsmålen är jag emellertid beredd att biträda remissinstansernas förslag. Det sagda innebär alltså att allmän rällshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga angelägenheten avser äktenskapskillnad, boskillnad, under­hållsbidrag lill make eller barn, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätt. ärende om äktenskapsförord eller ärende om testamente.

Advokats behörighet atl bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga ange-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                 149

lägenheter mäste. såsom ulredningen funnil, underkastas vissa begräns­ningar. Kravel på enhetlig praxis gör sig i vissa fall gällande med sädan styrka all prövningen av rältshjälpsfrågan bör koncentreras till ett mindre antal organ. Advokat bör sålunda inte fä bevilja allmän rättshjälp, om den rätissökande är dödsbo eller är bosalt utom riket eller om den rättsliga an­gelägenheten skall prövas eller på annat sätl behandlas ulom rikel. Inte heller bör advokat fä pröva rätlshjälpsfrågan om ärendet skall behandlas hos förvaltningsmyndighet, t.ex, i fall dä det begärs införsel eller annan verkställighet av dom pä underhållsbidrag. Advokat bör ej heller ha rätt atl bevilja allmän rättshjälp i ärende om verkställighet av dom eller beslut rö­rande vårdnad m. m. enligt 21 kap. FB.

Med advokat bör i sammanhanget jämställas biträdande jurist pä advo­katbyrå. Även sådan jurist fårenligi min mening anses ha sådana kvalifika­tioner alt han kan anförtros uppgifien alt besluta om allmän rättshjälp i de nyss berörda familjerätlsangelägenheterna.

Utredningens förslag om att advokat i vissa ärenden skulle fä bevilja all­män rällshjälp enligt en sextimmarsregel har, som tidigare nämnts, utsatts för omfattande kritik under remissbehandlingen, bl.a. frän myndigheter som har stor erfarenhet av rättshjälpsfrägor.

Även jag ställer mig kritisk till förslaget. Visserligen skulle den föreslag­na ordningen ulan tvivel kunna avlasta rättshjälpsnämnderna en icke obe­tydlig grupp ärenden. Mol förslagei kan dock resas vägande invändningar av principiell natur. Framför allt inrymmer emellertid det föreslagna syste­met betydande risker för en okonlrollerbar kostnadsökning. Jag är därför inte beredd all godta den föreslagna regeln. Vill man avlasta rättshjälps-nämnderna ytterligare arbete, utöver vad som följer av de förslag somjag tidigare har lagl fram, kan man gä fram en annan väg.

Den möjlighel som här erbjuds är att i viss utsträckning låta domstols el­ler därmed jämställd myndighets beslut om rättshjälp fä retroaktiv verkan sä att det omfattar även biträdeskostnader som uppkommit före ansökan om rättshjälp. Sker sä bortfaller i motsvarande män behovet att i del utom­processueUa skedet ansöka om allmän rättshjälp, vilket enligt vad jag tidi­gare har sagt skulle ha fält göras hos råttshjälpsnåmnd. Biträdet kan dröja med atl ansöka om allmän rättshjälp till dess ansökan om stämning eller motsvarande görs hos domstolen eller myndigheten.

När man bestämmer den tidsfrist varunder rällssökanden skall kunna vänta med atl ansöka om allmän rättshjälp utan alt möjligheten till retroak­tiv biträdesersätlning går förlorad bör man eftersträva en lösning som med­för en reell avlastning av rättshjälpsnämndema. Det torde inte vara till­räckligt atl, efter mönster av nuvarande regel om biträdesersättning för kostnader före rättshjälpsansökan hos rältshjälpsnämnden, föreskriva att ansökan skall ske utan oskäligt dröjsmål. Denna regel torde nämligen, som den tolkats i praxis, ej medge försening av ansökning med mer än tio da­gar. Tidsfristen bör vara längre. En lämplig lösning synes mig vara atl före-


 


Prop. 1978/79:90                                                                   150

skriva atl ansökan skall göras ulan väsentligt dröjsmål.

Även när ärendet är sådant atl del endast är rättshjälpsnämnden som kan besluta om allmän rättshjälp, torde det innebära fördelar, om man i siörre utsträckning än nu kan ersätta biträdeskostnad retroaktivt. Om bi­trädel kan dröja något med atl ansöka om allmän rällshjälp, lorde beslul om ersältning och slutreglering mänga gånger kunna fattas samtidigt med att ansökningen prövas. Även i del fallet avlastas alltså rällshjälpsnämn­den arbele.

På grund av det sagda förordarjag en regel enligt vilken ersättning utgår för biträdeskostnad som har uppkommit före ansökan om allmän rätts­hjälp, om ansökningen har gjorts ulan väsentligt dröjsmål. Till den närma­re innebörden av della ullryck ålerkommer jag i specialmoliveringen.

Enligi uiredningcns förslag skall rällshjälpsnämnden i vissa fall pröva frågan om beviljande av allmän rällshjälp, även om den rättsliga angelä­genhelen är anhängig vid domstol eller därmed jämställd myndighei. Den­na ordning skall lillämpas exempelvis när del var fräga om allmän rälls­hjälp ål dödsbo eller näringsidkare. Enligi min mening saknas det emeller­tid anledning att göra några sådana undantag. Domstolen eller motsvaran­de myndighet bör alltså även i nu angivna situationer fä bevilja allmän rättshjälp. Några olägenheier när del gäller kravet pä enhetlig praxis lorde inte behöva befaras.

Somjag tidigare anfört bör rätten för advokat eller biträdande jurist alt bevilja allmän rättshjälp i familjerätlsliga angelägenheter vara underkastad vissa begränsningar, exempelvis när den rätissökande är dödsbo. 1 dessa fall ankommer del allt efter omständigheterna på domstol eller rällshjälps­nämnd att pröva frågan om allmän rättshjälp.

Sedan i ett ärende allmän rättshjälp har beviljats av advokat, biträdande jurist, domstol eller rättshjälpsnämnd och i samband därmed eventuellt bi­lräde förordnals kan under ärendets gäng uppkomma nya frägor som krä­ver beslut enligt rällshjälpslagen. Exempel på sädana beslul är byle eller entiedigande av bilräde saml upphörande av allmän rällshjälp. 1 dessa fall kan ifrågasättas efier vilka grunder beslutsbefogenheierna skall fördelas. Är ärendei anhängiggjorl hos domsiol eller myndighet som fär bevilja all­män rällshjälp bör detta organ besluta i den nya frågan. 1 övriga fall bör av prakliska skäl beslutsbefogenheten ligga på rättshjälpsnämnd. Uppgifien att ulfärda ansvarsförbindelse enligt 10 § rättshjälpslagen bör dock under alla förhållanden ligga hos rättshjälpsnämnd. Likaså bör de beslutsbefo­genheter som aktualiseras vid fråga om tillstånd lill sakkunniguiredning enligt 25 § rättshjälpslagen förbehållas rättshjälpsnämnd. Frågor som gäl­ler sakkunnigulredningar behandlas närmare i del följande (avsnitt 11.6.2).

Med den ordning som nu förordats kommer gällande regler om allmän rällshjälp utan beslul av rältshjälpsnämnd all sakna praklisk belydelse. Reglerna därom kan därför avskaffas.

Ett system där ansvaret för den processuella rättshjälpen läggs på dom-


 


Prop. 1978/79:90                                                                  151

stolarna och liknande organ och ansvaret för den allmänna rättshjälpen i övrigt delas mellan advokater och rältshjälpsnämnder inrymmer givelvis vissa risker för administrativa komplikationer. Ett rältshjälpsärende kan inrymma både ell processuelll och ell ulomprocessuelll skede. Svårighe-lerna torde emellertid i praktiken inte bli sä stora. Övergår ell utomproces­suellt ärende vari allmän rättshjälp beviljats i ett processuelll skede skall liksom i dag del lidigare beslutet gälla även det processuella förfarandet. Övergår omvänt ett rällshjälpsärende frän ell processuelll lill ett ulompro­cessuelll skede skall motsvarande gälla.

När del gäller besvärsordningen vid beslul som avser fräga om beviljan­de av allmän rällshjälp gäller f. n. alt talan fullföljs hos domstolsverkels be­svärsnämnd. Utredningen föreslär en oförändrad ordning i delta hänseen­de bäde när det gäller beslul av rällshjälpsnämnd och av de domstolar som föreslås få befogenhei all pröva frågor om beviljande av allmän rällshjälp.

I fräga om besvär över rällshjälpsnämnds beslul anser jag all samma skäl som lalar för all rällshjälp i vissa rättsliga angelägenheter skall bevil­jas av rällshjälpsnämnd och inie av allmän domsiol eller annan myndighei lalar för all en särskild besvärsnämnd handlägger dessa besvärsärenden. Jag biiräder alliså uiredningcns förslag i den delen. Jag vill i delta samman­hang fömlskicka all jag ämnar förorda all besvärsnämnden görs frislående i förhällande lill domslolsverkel och atl verkei ges laleräll mol beslul om allmän rättshjälp.

När del gäller besvär mol beslut i en beviljandefräga som har meddelats av allmän domstol eller därmed jämställd myndighet bör emellertid enligt min mening en annan lösning väljas. 1 de grupper av mål och ärenden som lagts pä allmän domstol finns i rätiegängsbalken en enhetlig reglering av besvärsordningen. Förhällandel är likartal beträffande de med allmän domsiol jämslällda myndighelerna. För all bryta detla mönsier beträffan­de nägon särskild ärendegrupp mäsle fordras siarka skäl. Ärenden om all­män rättshjälp är inte av den arlen alt den besvärsordning bl. a. rättegångs­balken förutsätter bör frångås. Jag förordar alltså att vid besvär mot allmän domstols och därmed jämställd myndighets beslut i en beviljandefräga samma ordning tillämpas som i allmänhet gäller beiräffande talan mot så­dan myndighets beslut.

För atl allmän rättshjälp skall få beviljas krävs f n. bl. a. atl den rättssö­kande har behov av bistånd och atl han har ett befogat iniresse av atl fä sin sak prövad. Dessa förutsättningar börgälla även i fortsättningen.

Under rällshjälpslagens hittillsvarande tillämpning har utvecklats en jämförelsevis fast praxis i frågor om beviljande av allmän rättshjälp. Här­vid har besvärsnämnden haft en viktig funktion. Del är angeläget att en motsvarande praxis tillämpas även i fortsättningen, i den män inte en änd­ring direkl föranleds av de nya regler som nu föresläs.


 


Prop. 1978/79:90                                                                   152

11.3 Rättshjälpsavgifter

1 rällshjälpslagen föreskrivs all den rällssökande skall bidra till kostna­derna för allmän rättshjälp. Koslnadsbidragssystemet har konstruerats som ett system med maximibelopp. Maximibeloppets storlek molsvarar den rätissökandes betalningsförmåga, dvs. vad han högst kan betala. Vid allmän rällshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd ankommer del pä biträ­det att beräkna maximibeloppet för kostnadsbidraget. För rättshjälps­nämndens del gäller att nämnden vid bifall till ansökan om allmän rätts­hjälp skall faslställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden. Rätts-sökande i den ekonomiski bäst ställda gruppen, dvs. de som har en beräk­nad årsinkomst som överstiger älta gånger basbeloppet för oktober året in­nan allmän rättshjälp begärs, är uteslutna från möjligheten att få allmän rättshjälp. En rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp som molsvarar ire gånger basbeloppel. En rättssökande i sistnämnda grupp skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som molsvarar 1/125(0,8 %) av basbeloppel, jämnal lill närmast lägre tiotal kronor (grundavgiften). För rättssökande i denna kategori kan bidraget sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena bör denna bestämmelse vid tillämpningen ge ulrymme för en relativt vidsträckt handlingsfrihet.

Domstolsverket har meddelat anvisningar för rättshjälpsnämnderna när det gäller frägan om nedsättning och eftergift av grundavgift. 1 anvisningar­na för är 1978 uttalas bl. a. följande. Eftergift av avgift bör i första hand ske när den rättssökande saknar inkomst, vilket kan vara fallet i frågaom t. ex. hemmamakar, studerande m. fl. Avgift bör i allmänhet nedsättas till avgif­tens halva belopp. Nedsättning bör inte komma i fråga om den rättssökan­des ekonomiska förhållanden motsvarar en beräknad årsinkomst av om­kring 30000 kronor.

När det gäller rättssökande vars årsinkomst överstiger tre men inte åtta basbelopp har kostnadsbidragssystemet utformats så att maximibeloppet utgör viss kvotdel av skillnaden mellan den rättssökandes beräknade årsin­komst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Systemet har emellertid gjorts progressivt genom atl olika kvotdelar har använts för olika inkomstskikt. Maximibeloppet utgör sålunda en tjugondel av den del av den rätissökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger bas­beloppet, en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppel, en tiondel av den del av inkomsien som över­sliger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.

Vad beträffar dödsbo sägs i rättshjälpslagen att maximibeloppet ulgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållan­den skäligt belopp. Bindande anvisningar lill ledning för lillämpningen av denna bestämmelse saknas.


 


Prop. 1978/79:90                                                    153

Utredningen har undersökt rällshjälpsnämndernas praxis när del gäller beslämmande och efiergift av koslnadsbidrag. Kostnadsbidragel hade en­ligt undersökningen eftergetts helt i 37,9% av ärendena, satts ned till hälf­ten i 5,1 % av ärendena och utgått med grundbeloppet i 35,9% av ärende­na. Endasl i 21,1 % av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften lagils ul.

Ulredningen föreslär atl termen kostnadsbidrag, som vållat missför­stånd, ersätts med termen rättshjålpsavgift. Grundavgiften bör enligt ut­redningen bestämmas till 1 % av basbeloppet. Om den rättssökandes års­inkomst understiger 2 basbelopp, bör gmndavgiften kunna efterges hell. Ligger inkomsten mellan 2 och 2 1/2 basbelopp bör avgiften kunna nedsät­tas lill 1/2 % av basbeloppet. Är inkomsten högre än 2 1/2 basbelopp men översliger den inte 3 basbelopp bör avgiften sättas till 1 % av basbeloppel. 1 fråga om mellangrupperna föreslås ett enklare system all beräkna rätts­hjälpsavgiflen genom att avgiftsskalan anknyts Ull vart lusental kronor av den beräknade årsinkomsten i stället för som nu till hundratal. Är inkoms­ten högre än tre basbelopp förordas att grundavgiften ökas med viss pro­cent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten ökar. Avgif­ten bör enligt utredningen ökas med 0,5 % för varje lusental kronor av in­komsten t. o. m. fem gånger basbeloppet och därefter med I % av basbe­loppel för varie tusental kronor t. o. m. sex gånger basbeloppel, med 2 % av basbeloppet för varje tusental kronor t. o. m. sju gånger basbeloppet och med 4 % av basbeloppet för varie lusental kronor av inkomsten 1. o. m. älta gånger basbeloppet.

När det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden utfärdar domstolsverket varje år särskilda föreskrifter. Utredningen ifråga­sätter om inte denna ordning kan förenklas. När det gäller att kontrollera en rättssökandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden pekar ulred­ningen på möjligheten att undersöka hans sjukpenninggrundande inkomst, som ju anges pä försäkringsbeskedet.

1 fräga om beräkning av rättshjälpsavgift för dödsbo föreslär utredningen alt domstolsverket skall få utfärda föreskrifter.

När allmän rättshjälp beviljas skall den rättsliga angelägenheten anges. Delta bör enligt utredningen gälla såväl när advokat eller biträdande jurist beviljar allmän rättshjälp som när beslutet fattas av domstol eUer annan myndighet. Visar det sig sedan all den rättssökandes problem är av vidare omfattning än som antogs när allmän rättshjälp beviljades bör nytt beslut om allmän rättshjälp kunna meddelas. För det fall att den rättsliga ange­lägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den angelägen­het som avsägs med det försia beslutet föreslår ulredningen atl den erlagda rättshjälpsavgiflen skall kunna förklaras avse även det nya rältshjälpsären-del och atl någon ny rältshjälpsavgifl alltså inte skall tas ut av den rätissö­kande.

1 gällande system skall kostnadsbidrag som fastställs i samband med att


 


Prop. 1978/79:90                                                                   154

allmän rättshjälp beviljas inbetalas utan dröjsmål till biträdet när sådant förordnats. I annal fall skall bidraget betalas in lill rättshjälpsnämnd. När­mare föreskrifter om anstånd och förskottsbetalning har inte ansetts erfor­derliga.

Utredningen föreslår i detta hänseende endast den ändringen att i de fall inbetalning av rältshjälpsavgifl som skall erläggas till statsverket inte sker frivilligt, skall indrivning kunna ske pä grundval av rättshjälpsnämndens eller domstolens avgiftsbeslul. Det bör alltsä föreskrivas att sådant beslut får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.

Förslaget om beräkning av den rätissökandes avgift för rättshjälpen har mottagils positivt av flera remissinstanser. Några rättshjälpsnämnder ifrå­gasätter dock om förslaget innebär nägon beaktansvärd förenkling. Del som vållar besvär är inte atl hitta rätt i avgiftstabellen utan att faslställa den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

För egen del vill jag anföra följande. Nuvarande system med kostnadsbi­drag frän den rättssökandes sida har kritiserats framför alli för att det är alllför detaljerat. Genom förslaget atl advokater och biträdande jurister i ett betydande antal fall själva skall fä bevilja allmän rättshjälp i familje­rältsliga angelägenheter ställs ökade krav på atl reglerna om rättshjälpsav­gifter inte vållar lillämpningssvårigheter. En alllför långt driven förenkling kan emellertid medföra att den rättssökandes faktiska ekonomiska förhål­landen inte beaktas i tillräcklig omfattning. Enligt min mening bör nämli­gen principen all den rätissökande skall bidra efter förmåga till kostnader­na behållas oavsett vad den rättsliga angelägenheten avser och i vilken ordning den handläggs. 1 andra sammanhang förekommer det - såsom på­pekats i remisskritiken - att offentliga avgifter bestäms enbsul med ut­gångspunkt från inkomst av tjänst eller motsvarande. Med den karaktär av social lagstiftning som samhällets rättshjälp har skulle det emellertid te sig stötande om en tyngande försörjningsbörda inte beaktades eller om hänsyn inte togs till en betydande förmögenhet när den rättssökandes bidrag till kostnadema för rättshjälpen bestäms. Även med en decentralisering av be­slutsfunktionerna inom rättshjälpssyslemet bör del vara möjligt atl undvi­ka en alltför schablonartad bedömning av den rättssökandes betalningsför­måga.

Jag anser sålunda att nuvarande bedömningsgrunder för beräkning av den rätissökandes ekonomiska förhållanden i huvudsak bör bibehållas. Termen kostnadsbidrag bör dock ersättas av termen rältshjälpsavgifl. När det gäller att kontrollera de uppgifier den rättssökande lämnar om sin års­inkomst kan en undersökning av hans sjukpenninggrundande inkomst vara ett bland flera länkbara tillvägagångssätt. Av betydelse för kontrollen är emellertid också att uppgiftema lämnas under straffansvar och att felaktiga uppgifter kan leda till förlusl av rätlshjälpsförmånen.

Kontroll av den rättssökandes uppgifter om inkomstförhållanden torde främsi bli aktuell i fall dä advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå


 


Prop. 1978/79:90                                                                  155

skall besluta om allmän rättshjälp och därvid bestämma maximibeloppet för rältshjälpsavgifl. Kontrollen kan ske genom atl den rällssökande vid besök hos biträdet företer sitt försäkringsbesked. Har den rättssökande in­te beskedet tillgängligt kan en möjlighet vara atl advokaten eller den biträ­dande juristen med den rättssökandes medgivande kontrollerar hans upp­gifter hos allmän försäkringskassa.

För all koslnadsbidrag skall kunna nedsättas eller efterges krävs f. n. alt särskilda skäl föreligger. En tillämpning som innebär att nedsättning eller eftergift sker i mer än 40 % av alla ärenden synes stå i mindre god överens­stämmelse med lagens ordalydelse. Med hänsyn till kostnadsutvecklingen för den allmänna rättshjälpen och till de resurser som är tillgängliga anser jag det motiverat med en viss restriktivitet när det gäller att medge nedsätt­ning eller eftergift. Sålunda bör mer skärpta riktlinjer tillämpas än som f n. gäller. Nägon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgiften bör ske är inte nödvändig. Det bör i stället ankomma på domstolsverket att meddela anvisningar till stöd för tillämpningen. Dom­stolsverket bör ocksä utfärda närmare anvisningar om rättshjälpsavgifter för dödsbo. Självfallet får de skärpta riktiinjema inte innebära att männi­skor i små ekonomiska omständigheter förhindras att erhålla allmän rätts­hjälp.

När det gäller utredningens förslag till närmare utformning av avgifts-skalan är jag beredd att godta att grundavgiften sätts till I % av basbelop­pel. Förslaget om ändrad progressivitei har emellertid mötts av stark kritik av de remissinstanser som tagit upp frågan. Del har bl.a. gjorts gällande att förslaget innefattar en risk för att huvudsyftet med rätlshjälpsreformen motverkas. Enligt min mening kan ej bortses frän denna kritik. Åtgärder som är ägnade alt försvära för allmänheten alt fä tillgång till bistånd i rätts­liga angelägenheter bör undvikas. Nuvarande grunder för beräkning av av­giftsskalan över grundavgiften bör därför bibehållas. Dock bör de olika stegen i skalan anknytas lill jämnt tusental kronor av den beräknade årsin­komsten.

När det gäller förslaget att låta eriagd rättshjälpsavgift i ett tidigare rätts­hjälpsärende, som har nära samband med ett senare ärende, få avse även detta ärende, synes — såsom framhållits under remissbehandlingen — re­dan nu gällande regler möjliggöra en tillämpning som lillgodoser de syften som åsyftas med förslaget. I nuvarande praxis tillåts nämligen efter fram­ställning av sökanden att lidigare beviljad allmän rättshjälp får omfatta även annan angelägenhet, om nära samband mellan angelägenheterna före­ligger i rättsligt eller sakligt hänseende. Jag anser därför alt särskilda be­stämmelser i detta hänseende kan undvaras.

Frågan huruvida myndighels beslut om skyldighet att erlägga rätts­hjälpsavgift till statsverket bör göras exigibelt behandlades redan under förarbetena till gällande rättshjälpslag (prop, 1972:4 s. 335). Något behov av en sädan regel ansågs då inte föreligga. Såvitt känt har under lagens hit-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                  156

tillsvarande tillämpning avsaknaden av en regel om exigibilitet inte heller visat sig utgöra någon påtaglig brist. Utredningens förslag i detta hänseen­de bör därför inte föranleda lagstiftning.

11.4 Rådgivning

Rådgivning enligt rättshjälpslagen lämnas i princip i alla slags rättsliga angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägenhet som avser upprät­tande av självdeklaration och angelägenheter i vissa vanliga ärenden av en­kel beskaffenhet, t.ex. inskrivningsärende enligt jordabalken och boupp­teckning enligt 20 kap. ärvdabalken. Rådgivning kan meddelas alla fysiska och juridiska personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsför­hållanden. Rådgivning sker mot en indexreglerad avgift som motsvarar en etthundratjugofemtedel av basbeloppel för oktober månad året innan råd­givningen lämnas, jämnad Ull närmast lägre tiotal kronor. Under år 1978 är avgiften 90 kr. Avgiften är lika stor som gmndavgiften vid allmän rätts­hjälp. Liksom grundavgiften kan rådgivningsavgiflen sättas ned eller efter­ges, om särskilda skäl föreligger. Rådgivning meddelas av advokat eUer bi­trädande jurist på advokatbyrå utan beslut av rättshjälpsnämnd. Advoka­ten eller den biträdande juristen bestämmer om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller efterges. Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall eriagd kostnad för rådgivningen räknas den rättssökande till godo som be­talning av kostnadsbidrag.

Eftersom rådgivningsavgiflen ulgör hela ersättningen till den som med­delat rådgivningen, blir avgiftens storlek avgörande för hur lång tid en råd­givning i genomsnitt fär ta i anspråk. Med utgångspunkt från den s, k. tim­kostnadsnormen - dvs. den av domstolsverket fastställda norm efter vil­ken biträde i vissa äktenskapsskillnadsmål får debitera kostnad för varje arbetad timme, f. n. 230 kr. - anses rådgivningsavgiflen molsvara 20-25 minuters arbele.

Utredningen konstaterar att rådgivningen inte fått den användning som man räknade med under förarbetena till rällshjälpslagen. Rådgivning be­gärs f. n. i knappt 30.000 fall mol beräknade 45.000 per år. Den främsta an­ledningen till atl rådgivning inte fått avsedd användning torde enligt ulred­ningen vara den korta rädgivningstiden. I många fall sträcks rådgivningsti­den ut till omkring en halv timme vilket medför att advokaten inte fär er­sättning för den överstigande tiden. Detla drabbar i försia hand de allmän­na advokatbyråerna vilka svarar för tvä tredjedelar av alla rådgivningar en­ligt rättshjälpslagen.

Utredningen lar upp frågan om rädgivningsinstitutet bör bibehållas inom rältshjälpssystemel. Man konstaterar att det finns ganska goda möjligheter för allmänheten all vända sig Ull olika myndigheler eUer inrättningar och få råd eller annan hjälp i olika angelägenheter. Landsting och kommuner bi­slår allmänheten i olika frågor. Vid sidan härav finns viss serviceverksam-


 


Prop. 1978/79:90                                                                  157

hel pä den privata sidan. Sålunda hjälper exempelvis banker till med råd när del gäller familje- och affärsjuridik. Begravningsföreningar lämnar hjälp med bl. a. bouppteckningar och arvskiften. Utredningen anser likväl atl del alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten av atl kunna vända sig lill en advokat eller biträdande jurist för atl fä råd eller annan hjälp i enkla­re rättsliga angelägenheter. Utredningen föreslår att, om den rättssökan­des behov av rättshjälp kan tillgodoses genom korlare rådgivning eller där­med jämförlig åtgärd, rättshjälp skall kunna lämnas genom rådgivning. Rådgivning fär lämnas under en halvtimme. Befinns den rättsliga angelä­genheten vara av sädan beskaffenhet att handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidlas eller krävs av annan anledning längre lid än en halv­timme men bedöms en timme vara tillräcklig för alt klara av angelägenhe­ten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.

Utredningens förslag innebär vidare atl för rådgivning skall utgä en av­gifl som molsvarar 1 %av basbeloppel. För förlängd rådgivning utgår dub­bel rådgivningsavgifi. Avgiften utgör ocksä ersältning till den som lämnar rådgivningen. Möjlighet bör finnas all nedsätta eller efterge avgiften. Läm­nas allmän rättshjälp efter det att rådgivning eller föriängd rådgivning med­delats, bör avgiften tillgodoräknas vid betalning av rättshjälpsavgiflen.

Utredningen föreslår också riktlinjer för när nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgiften bör ske. Sålunda bör avgiften kunna hell efterskänkas när den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2 basbelopp. Av­giften bör därefter kunna tas ul i ökad omfattning för att vid en inkomst överstigande 3,5 basbelopp motsvara full avgift för förlängd rådgivning. Hänsyn bör även tas till om den rättssökande har en omfaitande försörj­ningsbörda eller tyngande skuldsättning. Liksom f. n. bör även förmögen­hetsinnehav beaktas, varvid det dock synes motiverat med en tillämpning som är något mer generös mot den rättssökande än f. n.

Flera remissinstanser framhåller atl behovet av rådgivning i rällsliga angelägenheter inom ramen för rältshjälpssystemel är stort. Förslaget att förlänga rädgivningstiden får ett genomgående positivt mottagande.

Avgiftens storlek berörs av flera instanser som ifrågasätter om den inte borde subventioneras. Ett skäl härför är atl den rådgivning i rättsliga ange­lägenheter som bl. a. konsumentverket och kommunernas konsumentväg­ledare och socialvårdsorgan ger är kostnadsfri. Rättviseskäl skulle tala för att rådgivning är kostnadsfri oberoende av vilken huvudman som stär för rådgivningsverksamheten. Förslag om en generell subvenlionering av råd­givning i den del kosinaderna översliger 50 kr. framförs från något håll. Flera instanser understryker betydelsen av möjligheterna till subvention i det enskilda fallel genom reglerna om nedsättning och eftergift av avgifl.

Även jag anser att rältshjälpsformen rådgivning fyller ell klart behov vid sidan omändra rådgivningsformer uianför rättshjälpssystemei. Visseriigen finns vissa möjligheler för allmänheien alt vända sig till olika myndigheler och andra instanser och där - ofta kostnadsfritt - få besked i rällsliga an-


 


Prop. 1978/79:90                                                                   158

gelägenheter. 1 mänga fall kan emellertid den rättssökande ha svärl alt veta vart han skall vända sig. 1 andra fall kan en myndighet för honom framstå som en motpart. Rädgivningsinslitulel har hittills i relation till andra rätts­hjälpsformer använis i tämligen stor omfattning, även om användningen inte har blivit sä vidsträckt som man räknade med vid tillkomsten av rälls­hjälpslagen.

Jag har lidigare förordat bestämmelser som innebär att beslutsfunktio­nen vid beviljande av allmän rättshjälp i stor omfattning flyttas från rälts­hjälpsnämnder till advokater och biträdande jurister saml lill domstolar och vissa med domslolarna jämställda myndigheler. En sädan ordning bör förenkla och förbilliga adminislralionen av samhälleis rällshjälp. Ulvidgas omrädel för rådgivning kan ytteriigare ärenden vari rätlshjälpsfrågan an­nars skulle ha handlagts vid rättshjälpsnämndema föras över lill advokater och biträdande jurister pä advokatbyråer. Även delta är således ägnat alt leda till en önskvärd minskning av byråkratin inom rättshjälpssyslemet.

En viktig anledning till atl rådgivningen inte kommit till användning i av­sedd omfattning torde, såsom utredningen framhållit, vara att rädgivnings­tiden varil för kort. Grundtanken bakom rädgivningsinstitutet, nämligen att vem som helst skall kunna vända sig till en advokat eller biträdande ju­rist i nästan varje rättslig angelägenhet av inte alltför invecklad beskaffen­het och få hjälp, har - främst på grund av den begränsade lidrymd för råd­givning som nuvarande ersättning medger - inte blivit förverkligad. Star­ka skäl talar därför enligt min mening för att rådgivningstiden förlängs.

Rådgivning innefattar en myckel långtgående delegation till advokater och biträdande jurister av beslutsuppgifler inom rält.shjälpssyslemet. Det­la förhållande är posilivi men bör också föranleda alt en förlängning av rädgivningstiden sker med försiktighet. Begränsas inte tiden för rådgivning skapas ett system jämförbart med det som ett genomförande av sextim­marsregeln skulle ha inneburit. Den längsta tid som utredningen föreslagit, en timme, synes vara väl avvägd.

Frän flera remissinstanser har påtalats de tröskeleffekler som uppstår om ett alllför stelt avgiftssystem tillämpas, I en del fall kan enkla frågor vid rådgivning klaras av pä helt kort lid, exempelvis genom all den rällssökan­de hänvisas lill rätt myndighet. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för ett system där avgiften för rådgivningen i högre grad än vad ut­redningen föreslagit ställs i relation till tidsätgängen. En lämplig ordning bör vara atl avgiften bestäms i relation lill varje påbörjad period om 15 mi­nuter.

Ärenden med allmän rättshjälp inleds i inte så få fall med rådgivning. I sådant fall får som tidigare nämnts den rällssökande tillgodoräkna sig er-lagd rådgivningsavgifi som betalning för kostnadsbidragel. Även i fortsätt­ningen torde ärenden där allmän rättshjälp beviljas ofta komma alt inledas med rådgivning. Sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp i vad avser avgiften bör därför om möjligt bibehållas.


 


Prop. 1978/79:90                                                                  159

Rådgivningsavgiflen bör bestämmas sä, all man så längl möjligl undvi­ker subvention av rådgivningen. Della innebär bl. a. atl den tidigare nämn­da timkostnadsnormen bör vara vägledande för nivån pä rådgivningsavgif­len. Avgiften kan som ulredningen funnil sällas i relalion lill basbeloppet. Med dessa utgångspunkter bör avgiften för varje påbörjad period av 15 mi­nuter sättas till 0.5 % av basbeloppet för okiober månad året innan rådgiv­ning begärs. Del sammanlagda avgiftsbeloppet för rådgivningen bör jäm­nas till närmasi lägre tiotal kronor.

Liksom i fråga om rättshjälpsavgiflen anserjag all man i fortsättningen bör vara mera älcrhållsam än f. n. när del gäller alt sälla ned eller efterge rådgivningsavgiflen.

För det fall alt rådgivningen lar längre lid än 30 minuter och rådgivnings-avgiften därför översliger grundavgiften vid allmän rällshjälp, 1 % av bas­beloppel, bör parallellitet mellan de olika rättshjälpsformerna eftersträvas. Della innebär att rådgivningsavgiflen i del enskilda fallel inte bör fä över­stiga den råttshjälpsavgift som skulle ha ulgäll om i stället allmän rällshjälp hade beviljats. Della kan ske genom att möjligheten till nedsättning av råd­givningsavgiften utnyttjas.

Vid rådgivning är del särskilt angeläget all rådgivarens tid inte onödigl-vis las i anspråk för atl utreda den rätissökandes ekonomiska förhällan­den. I förarbetena Ull rättshjälpslagen uttalas att en förklaring av den rätts-sökande alt han saknar möjlighel alt erlägga avgiften i viss utsträckning bör kunna godtas ulan närmare undersökning av de ekonomiska förhållan­dena. Jag har emellertid nyss förordat ökad restriktivitet när del gäller ned­sättning och eftergift av rådgivningsavgifi. Delta gör att skärpt kontroll av den rätissökandes uppgifter är nödvändig om han påkallar nedsättning el­ler eftergift. 1 det hänseendet bör vad som i avsnitt 11.3 har anförts om kontroll vid fastställande av rätlshjälpsavgift gälla även vid rådgivning.

11.5 Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp

11.5.1 Massäienden

1 fråga om vissa slag av ärenden som är talrikt förekommande och nor­malt av enkel beskaffenhet, s.k. massärenden, kan enligt rättshjälpslagen regeringen förordna atl allmän rättshjälp inte skall lämnas. Med stöd av denna beslämmelse har i rättshjälpskungörelsen föreskrivits alt allmän rättshjälp inte får lämnas i ärende om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, registerären­de enligt sjölagen (1891: 35 s. 1), båtregisterärende enligt båtregistrerings­lagen (1975:604), fastighelsdeklaration eller mål eller ärende angående fas­tighetstaxering. De ärenden som nyss nämnts har även undantagits från


 


Prop. 1978/79:90                                                                  160

lillämpningsområdel för rådgivning. Ärende om upprättande av självdekla­ralion faller hell uianför lillämpningsområdel för rättshjälpslagen.

Utredningen - vars uppdrag när del gäller massärenden ej omfattat självdeklaralion - anser inte all det finns skäl all ändra på principen om att massärenden skall falla ulom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen. Däremot förordas att allmän rättshjälp skall kunna beviljas i massärenden, om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normall för ärendelypen. Undanlagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger, bör allmän rällshjälp dock kunna beviljas även i andra fall. 1 för­fatlningstekniskt hänseende föreslås att nuvarande konstruktion i rätts­hjälpslagen och rätlshjälpskungörelsen i princip behålls.

Huvuddelen av de remissinstanser som berört frågan om allmän rätts­hjälp i massärenden har tillstyrkt förslaget eller lämnat det i huvudsak utan erinran. Risken för koslnadsökningar framhålls dock från flera håll. En in­stans anser atl den föreslagna utvidgningen bör ges låg prioritet. En reform i enlighet med förslaget kan nämligen komma atl förorsaka rättshjälps­nämnderna betydande arbete, efiersom varje ansökan kommer att kräva en ingående utredning.

För egen del vill jag anföra följande. Bakom de nuvarande reglerna om allmän rättshjälp i massärenden har legat tanken atl vissa begränsningar är nödvändiga av administrativa och ekonomiska skäl. Upprättande av själv­deklaration uteslöts främst för att undvika en alllför stor belastning på rätlshjälpsorganisalionen. Även i övrigt ansågs det alt vissa begränsningar måste göras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var slörsi. Den belastning som massärendena kunde komma atl utgöra för rättshjälpsorganisationen var emellertid svår att bedöma på förhand. Därför gavs regeringen också rält atl förordna om begränsningar i fråga om dessa ärenden.

Av de massärenden beträffande vilka ulvidgning ifrågasatts är ärenden om bouppteckning och inskrivning i detta sammanhang de viktigaste. Dessa ärenden utgör sammanlagt en grupp som rymmer ett belydande an­tal potentiella rättshjälpsärenden. När det gäller bouppteckning torde det emellertid i stor utsträckning förhälla sig så som antytts av en remissin­stans, nämligen att de fall som är komplicerade och där behov av juridiskl bilräde föreligger i allmänhet rör ekonomiskt välbeställda dödsbon. Är till­gångarna i ett dödsbo obetydliga saknas oftast anledning atl lägga ner nä­got större arbete pä bouppteckningen. Behovet av allmän rällshjälp i denna ärendetyp kan därför enligt min mening i jämförelse med mänga andra ärendetyper inte anses stort.

När det gäller inskrivningsärenden lämnar, som utredningen ocksä fram­håller, mänga inskrivningsmyndigheter en långtgående service i form av råd och anvisningar. Motsvarande service torde i viss utsträckning lämnas av banker och förtroendemän. Detla förhällande fär belydelse när det gäl­ler att bedöma om det i inskrivningsärenden finns behov av allmän rätts-


 


Prop. 1978/79:90                                                                  161

hjälp inom ramen för rättshjälpssyslemet.

Av den hittillsvarande lillämpningen av rällshjälpslagen kan enligi min mening inie uiläsas all rältsskyddsbehovel i massärenden har blivit mer pälagligl än lidigare. Risken är allljäml stor för belydande ökningar av bå­de de direkia och de indirekta kosinaderna för samhällets rättshjälp om möjlighelerna till allmän rättshjälp i massärenden ulvidgas. Alt utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka allmän rällshjälp bör kunna beviljas torde dessutom knappast låta sig göra. De knappa resurser som nu slår lill buds för reformer inom rättshjälpssyslemet medger ej annal än atl de mest angelägna reformbehoven tillgodoses. Massärenden lillhör uppen­barligen ej denna kategori. Jag är därför inte nu beredd atl föreslå någon ändring av nuvarande regler i detta hänseende.

11.5.2 Näringsidkare

Som framgått av den lidigare framställningen diskuterades det ingående vid rättshjälpslagens tillkomst i vad mån näringsidkare borde komma i åt­njutande av allmän rättshjälp i angelägenhet som hade samband med hans näringsverksamhet. Gällande ordning innebär alt näringsidkare som regel inte får sådan rättshjälp. Bakom denna ordning ligger tanken att rättshjäl­pen är en social förmån som i första hand bör ge skydd vid ofömlsedda händelser som berör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter är däremoi ofta en normal företeelse i affärslivet, jämförbara med andra driftskostnader som kan på­verka rörelsens resultat. För atl undvika stötande konsekvenser av att rättsliga angelägenheter i näringsverksamhet ställs utanför rättshjälpens tillämpningsområde - exempelvis när fråga är om vissa småföretagare som stär löntagarna nära - öppnades dock möjlighet atl lämna allmän rättshjälp, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till näringsidkarens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.

Frägor om allmän rällshjälp åt näringsidkare har varit uppe lill prövning i ell flertal avgöranden av DON:s och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Ärendena har avsett såväl frågan om sökanden är atl anse som näringsidkare som frågan om allmän rättshjälp skall utgå. I praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska förhållanden varil sådana all de som kostnadsbidrag haft att betala enbart grundavgiften enligt rättshjälpslagen. Denna regel hardock ej varit undanlagslös. Allmän rättshjälp har vägrats även i sådana fall, när rörelsen varit av sådan omfatt­ning all den rättssökande av den anledningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits till omsättningen, tillgångarna i rörelsen, antalet anställda m.m. När det gäller årsomsätt­ningens storlek torde gränsen i praxis ligga vid 100.000 kr. eUer något där­över.

Utredningen förordar en mer generös tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Man diskuterar möjlighelen av atl -11   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1978/79:90                                                                  162

efter viss förebild i bokföringslagen (1976: 125) - föreslå en regel som ute­sluter endast sådana företagare frän allmän rättshjälp som har flera än ivä ärsansiällda personer och som har en årlig bruttoomsättning överstigande 200.000 kr. Utredningen avstår emellertid av slalsfinansiella skäl från att förorda en sädan regel generellt. Samtidigt framhålls atl det i enskilda fall kan finnas skäl all medge allmän rättshjälp trots atl antalet anställda över­sliger tvä eller trots att omsättningen överstiger 200.000 kr.

Ulredningen förordar i stället en regel av innebörd att allmän rällshjälp får lämnas näringsidkare, om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomis­ka och personliga förhällanden eller omständigheterna i övrigt. Utredning­en framhåller att det inte lorde komma att röra sig om någon mera betydan­de mängd ärenden som tillförs rätlshjälpsområdel genom den föreslagna ändringen.

Flerialel av de remissinsianser som lar upp frågan anser all näringsidka­re bör fä allmän rättshjälp i större omfattning än f. n. Förslaget till lagregle­ring tillslyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av en majoritet bland remissinstanserna.

Endast en instans ställer sig kritisk till förslaget i denna del och anser atl det bör ges läg prioritet. Avsaknaden av klara och enhetliga linjer i försla­get kommer enligt denna instans all skapa problem för rältshjälpsnämnder-na.

För egen del vill jag erinra om att frägan i vilken utsträckning allmän rättshjälp skall kunna beviljas näringsidkare har ägnats betydande upp­märksamhet alltsedan rällshjälpslagens tillkomst. I skilda riksdagsmotio­ner och utskottsuttalanden har framställts önskemål om en för näringsid­karna mer liberal ordning än den som följer av gällande regler och praxis. 1 ell belänkande vid 1975/76 års riksmöte framhöll juslitieutskottet (JuU 1975/76:17) bl.a. atl det var uppenbart alt de särskilda problem av jäm-slälldhetsnatur som förelåg för mindre och medelstora företagare måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det angelägel att en pröv­ning kom till stånd ulan onödigt dröjsmål. Utskottet hemställde alt riksda­gen gav regeringen tillkänna vad ulskollei sålunda anförl. Riksdagen an-slöl sig till utskottets ståndpunkt.

Med anledning av riksdagens beslut utfärdades tilläggsdirektiv till rätls­hjälpsutredningen. I direktiven framhölls bl.a, all frågan vilken person­krets som bör komma i åtnjutande av rättshjälp hänger nära samman med rättshjälpens karaktär av social förmän. När rättegångskostnaderna för den enskilde företagaren inte spelar annan roll än övriga kostnader i verk­samheten - som kan dras av vid beräkning av skattepliktig intäkt av rörel­sen och som påverkar priset på företagarens varor och tjänster - bör del inte komma i fråga att särskild ersältning för dessa kostnader skall utgå av allmänna medel.

Jag ansluter mig till den principiella ståndpunkt som sålunda kommii till


 


Prop. 1978/79:90                                                                  163

ullryck i direktiven. Även slalsfinansiella skäl lalar med styrka för atl vis­sa begränsningar mäsle gälla vid allmän rättshjälp ät näringsidkare. Å and­ra sidan måsle en allmän uigångspunki vara - säsom ocksä uttalades un­der förarbetena lill rällshjälpslagen - att allmän rättshjälp inte vägras små­företagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är särskilt påtagligt.

Nuvarande praxis för beviljande av allmän rällshjälp ål näringsidkare är reslrikliv. Anialei sädana fall där rättshjälp beviljats kan uppskattas till högsl 5(X) ärligen. Vid en avvägning mellan de nyss angivna motstående in­tressena och med hänsyn lill de ullalade önskemålen om en ulvidgning av rätlshjälpsområdel anser jag alt ulrymme bör beredas för en mer liberal praxis i ärenden om allmän rättshjälp ät näringsidkare. Av slalsfinansiella hänsyn mäsle dock utvidgningen göras med försiktighet.

Redan enligt gällande rätlshjälpspraxis tillmäts årsomsättningens stor­lek, tillgångarna i rörelsen och anialei anställda i rörelsen viss viki. Della gäller framför allt i situationer dä den rätissökandes årsinkomst ger ett maximibelopp som motsvarar högsl grundavgiften. Gränsen för årsomsätt­ningen lorde f. n. sättas vid omkring 100000 kr. Jag kan i och för sig dela utredningens synsätt att varken antalet anställda eller omsättningens sior­iek kan tjäna som säkert kriterium pä ett förelags storlek. Emellertid lordc del med hänsyn lill den praktiska tillämpningen inte vara möjligt atl avvara en gräns med vissa schablonarlade inslag. Till de omsländigheier som mäste beaktas hör omsättningens storlek. Härvid kan hänsyn ocksä las till olika branschers lönsamhet och övriga möjligheler all ge näringsidkarna en tillfredsställande materiell standard. Räknat i dagens penningvärde bör del i princip inte komma i fräga att bevilja allmän rällshjälp vid en omsättning av 200000 kr. eller däröver. Vidare bör näringsidkaren i allmänhet inlc få ha fler än tvä anställda. I branscher med låg lönsamhet eller i fall med öm­mande omständigheter av personlig eller ekonomisk art bör allmän rätts­hjälp dock undanlagsvis kunna fä förekomma i.o.m. om näringsidkaren har fler än två anställda eller en årsomsättning av mer än 200000 kr. Nä­ringsidkare som saknar anställda, t.ex. konstnärliga och litterära yrkes­utövare, bör med tillämpning av dessa principer i större utsträckning än övriga näringsidkare kunna komma i åtnjutande av rättshjälp.

I praxis har allmän rättshjälp vägrats näringsidkare med sådana inkomst­förhållanden atl rättshjälpsavgiflen blir högre än grundavgiften. Mänga nä­ringsidkare är emellertid att jämställa med vanliga löntagare även om deras inkomst- och förmögenhetsförhållanden skulle medföra högre rälts­hjälpsavgifl. Förhällandel kan vara det att näringsidkaren visseriigen i sin rörelse förfogar över kapital säsom mark och utrustning, men värdena är bundna och motsvaras inte av någon högre levnadsstandard hos den rätts­sökande. Detla talar för att den nyss angivna principen mjukas upp. Ut­vidgningen av rätlen till allmän rättshjälp bör dock även här ske med för­siktighet. Personer med belydande förmögenhetsinnehav bör även framde-


 


Prop. 1978/79:90                                                     164

les falla uianför rättshjälpssyslemet.

Sammanfattningsvis förordnar jag en lagregel med i slorl sett del inne­håll ulredningen föreslagil, nämligen alt allmän rättshjälp får beviljas nä­ringsidkare om skäl föreligger därtill med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhällanden eller omsländighelerna i övrigi. Jämfört med nuvarande reglering och med utredningens förslag innebär det bl. a. att kravel på särskilda skäl utgår.

Jag är medveten om alt den förordade utformningen av bestämmelsen rörande näringsidkare kan ge utrymme för olika tolkningar. Lagtexten i förening med de gjorda molivultalandena bör dock kunna ge de tillämpan­de myndigheterna tillräckligt underlag. Jag vill emellertid pä nytt under­stryka all utvidgningen av beviljandepraxis måsle ske med en belydande reslriktiviiel. Jag bedömer, som kommer att framgå av ett följande avsnitt, atl det åriiga antalet beviljade ansökningar kan komma att fördubblas frän nuvarande ca 500 ärenden. Denna bedömning kan utgöra en riktpunkt för myndigheterna, när praxis skall utvidgas. Utvecklingen på detta område bör följas med uppmärksamhet. Jag är inte främmande för tanken att - se­dan tillräcklig erfarenhet vunnits - göra en översyn av näringsidkarregeln om förhållandena påkallar del.

11.6 Förmåner

11.6.1 Kostnad vid bodelning

Enligi rällshjälpslagen i dess ursprungliga lydelse kunde allmän rätts­hjälp i och för sig utgä i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till sär­skild skiftesman ingick dock inte som förmån enligt lagen. Sådan kostnad fick parterna själva svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller in­te. Allmän rättshjälp i bodelningsärende omfaltade således endast kostna­den för biträde och eventuell utredning. Genom lagändring, som trädde i kraft den I januari 1976 (SFS 1975:1302), infördes en regel om att rättshjäl­pen skulle omfatta även kosinad för särskilt förordnad skiftesman vid bo­delning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad om den rätts­sökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt regeln be­gränsades makes möjlighel atl i bodelningsärende få fömtom skiftesman även bilräde enligt rällshjälpslagen till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Lagändringen innebar således en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträ­de ål endera eller båda parterna.

Utredningen förordar en ordning som i princip innebär att behovet av allmän rättshjälp vid bodelning bedöms enligt vanliga regler. För alt allmän rättshjälp skall fä beviljas bör emellertid krävas att boet är i något hänseen­de komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftes­man. Den som gör ansökan om allmän rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och be-


 


Prop. 1978/79:90                                                                   165

slammer vilken förmän som skall uigå. Valel skall ske med hänsynslagan­de lill såväl parlens önskemål och behov som till kostnadskonsekvenser­na. Om bilräde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan undvaras, fär nämnden pä framställning bestämma all rättshjälpen skall in­kludera även denna förmån. Härför bör dock enligt utredningen fordras särskilda skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från början men parterna eller en av dem senare anse att bilräde inte kan undvaras, bör molsvarande gälla.

Förslaget har fått ett blandat mottagande. Med hänsyn till att nuvarande system fungerar lillfredssiällande och lill iniressei all kostnaderna hålls pä en rimlig nivå ifrågasätter en rältshjälpsnämnd om ytteriigare utvidgning av möjlighelerna all få allmän rättshjälp är befogad. Nämnden ifrågasätter också om det inte finns områden där det ler sig mer angelägel med en ul­vidgning av möjligheterna.

En annan rällshjälpsnämnd framställer flera invändningar och anför där­vid bl. a. följande. Förslaget innebär atl rättshjälpsnämnderna skall avgöra vilken av förmånerna som skall ingå. Kostnadsaspekten skall vara avgö­rande. Denna avvägning ställer stora krav på nämnderna och på omfattan­de uiredning i varje enskili ärende för all prövningen skall bli meningsfull. Kompletteringar av ansökningarna blir nödvändiga. Kontroll måste ske av all inte motparten ansöker och får andra förmåner i samma bodelnings­ärende. En sädan kontroll förefaller ogörlig om partemas ansökningar handläggs av olika nämnder. Kostnadsökningar kan befaras.

Ell par remissinsianser lar upp frägan om allmän rällshjälp vid boupp-leckning enligi 11 kap. 12 § giftermålsbalken i anledning av talan om äkten­skapsskillnad. De anser att kostnad för sådan bouppteckning, som f. n. ej Ulgör rätlshjälpskostnad, bör ersättas inom rättshjälpssyslemet. Vidare framförs uppfattningen att ersättning till bouppleckningsförrällare enligt 9 kap. 9 § giftermålsbalken bör kunna utgå av allmänna medel.

När del gäller behovei av allmän rällshjälp vid bodelning har lagstiftaren intagit en restriktiv hållning. Detta har kommit att prägla praxis. Som ut­redningen framhåller gmndas denna hållning ytterst på ekonomiska skäl. 1 första hand har man ansett att parterna bör kunna klara upp saken själva. Om detla inte är möjligl mäsle samhällel bistå dem och detta bör ske på bil­ligast möjliga sätt, i försia hand genom medverkan av eventuellt biträde i skillnadsmålel och i andra hand genom atl allmän rättshjälp beviljas i bo-delningsärendel. 1 del senare fallel bör rättshjälpen normalt lämnas genom skiftesman. Endasl i undantagsfall bör också biträde kunna förordnas.

Enligt min mening har de principer som ligger bakom nuvarande regler fortfarande bärkraft. Det årliga antalet bodelningar är belydande. Ökade möjligheler alt få allmän rättshjälp i bodelningsärenden skulle innebära risk för stora kostnadsökningar. I rådande statsfinansiella läge kanjag inte förorda nägon ändring av nuvarande reglering i detla hänseende.

Av bl.a. kostnadsskäl kan jag inte heller biträda de under remissbehand-


 


Prop. 1978/79:90                                                                   166

lingen framförda önskemålen om att ersältning inom rällshjälpssyslemel skulle ulgä vid bouppleckning enligi 9 kap. 9 § eller 11 kap. 12 S giftermåls­balken.

11.6.2 Utredningskoslnader

Allmän rättshjälp omfattar bl.a. den rätissökandes kosinad för bevis­ning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bosladsdomsto­len. Enligt 24 S rällshjälpslagen utgår ersättning för bevisning, i den mån inte särskilda föreskrifier gäller, med skäligt belopp enligt domstolens be­stämmande. De särskilda föreskrifter som åsyftas är vissa bestämmelser i RB om ersättning för bevisning.

Enligt RB behandlas privat sakkunnig, dvs. sakkunnig som part anlitar, i huvudsak som vittne. Detta innebär bl. a. att de ersättningsregler som gäl­ler för viline skall tillämpas. Domstolen kan för prival sakkunnig endasl besiämma ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med in­slällelse inför rätlen men däremot inte ersättning för ulfört arbele. Bestäm­melsen i 24 § rällshjälpslagen har tolkats sä alt hänvisningen till särskilda föreskrifier gäller såväl i vilken omfattning ersältning kan utgä som efter vilka normer ersättningen skall bestämmas. Della innebär all domstol kan tillerkänna privat sakkunnig ersättning enligt rättshjälpslagen bara i den omfallning ersättning kan utgå enligt RB.

Allmän rällshjälp omfattar också nödvändig utredning i angelägenhet som kan komma under prövning av allmän domstol, krigsrätt, arbelsdom-siolen eller bosladsdomslolen eller som skall prövas av skiljemän (9 § and­ra slyckel 2). Har bilräde förordnals ät den rättssökande, beslutar biträdet om vilken utredning som skall inhämtas (25 §), Annars ligger avgörandet hos råttshjälpsnämnden, som även bestämmer ersältning ät den som har medverkat vid utredningen. Den som medverkat vid sådan utredning torde vara berättigad till ersältning även för eget arbete. Det förhållandet all den som medverkal vid utredning i utomprocessuell angelägenhet kan få er­sättning för arbete medan privat sakkunnig ersätts enligt vad som gäller för vitine har ansetts leda till obalans mellan parterna i processen. Den ena parten kan före rättegången föranstalta om sakkunnigutredning. Sedan la­lan väckts har moiparten inte möjligheter att på motsvarande villkor anlita privat sakkunnig.

Utredningens förslag innebär att bilräde alltid får besluta om sakkunnig­utredning av enklare beskaffenhet, intyg e.d., oavsett om ärendei är an­hängigt vid någon myndighet eller ej. Om det i bodelningsärende inte för­ordnals biträde men beslämts att rättshjälpen skall omfatta kostnader för skiftesman, bör skiftesman ha samma kompetens som biträde i detta hän­seende. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträ­det eller skiftesmannen ha skyldighet att inhämta tillstånd till utredningen. Fordras tillstånd och har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet före­slår ulredningen att tillståndsfrågan prövas av rältshjälpsnämnd. Om aren-


 


Prop. 1978/79; 90                                                                 167

det däremot anhängiggjorts vid allmän domstol, förvallningsdomstol. krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, statens va-nämnd eller ar­rende- eller hyresnämnd eller hos överexekutor förordas att tillståndspröv­ningen skall ligga på vederbörande myndighet. Uppkommer behov av mer kostnadskrävande utredning, sedan ärendei anhängiggjorts vid annan myndighet än nyss nämnts, prövas frägan av rättshjälpsnämnd. Finns var­ken biträde eller skiftesman föresläs att rättshjälpsnämnd skall beslula om uiredning, oavsett hur omfattande denna är.

Den som medverkat vid sakkunnigutredning som nu nämnts skall enligt utredningens förslag vara berättigad till ersättning med skäligt belopp. Kostnader för inställelse vid domstol eller annan myndighet föreslås dock bli ersatta enligt vad som gäller när ersättning utgår av allmänna medel till vittne.

Flertalet av de remissinsianser som tagil upp frägan om privat sakkunnig ställer sig i huvudsak positiva till förslaget. Ett par rättshjälpsnämnder är emellertid tveksamma till det föreslagna förfarandet. Härvid framhålls alt en viktig skillnad mellan privat sakkunnig och sädan sakkunnig som utsetts av rätten, offentlig sakkunnig, är att parten disponerar över den privata sakkunniges utlåtande, vilket inte är fallet beträffande utlåtande av offent­lig sakkunnig. Den föreslagna ordningen får förutsättas innebära att parten alltid mäsle inge den privata sakkunniges ullätande för att domstolen skall kunna pröva skäligheten av begärd ersättning. Detta torde gälla också om parten inte vill åberopa uUälandet, vilket måsle vara otillfredsstållande för parten. Av denna anledning förordas att biträdet ges rätt att besluta om ut­redning samt atl rättshjälpsnämnden fastställer ersättning härför. En av nämnderna anser atl hithörande frågor bör uppmärksammas vid översynen av rättegångsbalken och alt lösningen därför bör anstå tills vidare.

I anslutning till frågan om prival sakkunnig lar ett par instanser upp frå­gan om tekniskt biträde. Därvid framhålls alt i många mål, exempelvis vat­tenmål, expropriationsmål och mål om byggnadsentreprenad, kan behov av tekniskt biträde till det juridiska biträdet föreligga. Anlitande av tek­niskt biträde kan ofta förenkla handläggningen genom att onödigt utred­ningsarbete eller onödig argumentering undviks. Därför föreslås att biträde enligt rättshjälpslagen bör berättigas att i sin tur anlita erforderligt tekniskt bilräde. Kostnaden härför bör anses utgöra rätlshjälpskostnad.

Även jag anser det befogat att ändra nuvarande regler om ersättning till privat sakkunnig inom rättshjälpssyslemet. Onekligen kan reglerna ibland leda lill bristande balans mellan partema. En part med allmän rättshjälp kan innan talan väcks genom sitt biträde föranstalta om en sakkunnig­utredning som ersätts ur rättshjälpssyslemet. Sedan talan väckis kan mot­part med allmän rättshjälp åstadkomma ytteriigare utredning endast ge­nom att rätten utser offenUig sakkunnig. Nuvarande tillämpning av regler­na om utomprocessuell utredning har ocksä visal att en effektivare kost­nadskontroll är påkallad.


 


Prop. 1978/79:90                                                     168

Ett säll all eliminera den påtalade obalansen är all biträde ges kompe­lens alt 'Törordna" prival sakkunnig med rätt lill ersättning av allmänna medel för arbete oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detla alternativ är det för den rätissökande fördelaktigaste. Lösningen innebär dock risk för kraftiga koslnadsslegringar och bör därför inte komma i fräga.

Utredningens förslag innefattar en lösning som avses tillgodose bäde kravet på likställdhet mellan parterna och behovei av kostnadskontroll. Den föreslagna regleringen är dock icke sädan all parlema alllid blir jäm­slällda. Med förslagels lösning kommer i de inomprocessuella fallen den myndighei som prövar den rättsliga angelägenheten även all få pröva be­hovet och intresset av atl utredningen kommer till stånd. Della innebär alltsä att myndigheten måsle ha inblick i de omständigheter som ger anled­ning lill begäran om utredning. Därmed har också motparten möjligheler att ta del av materialet. Med den föreslagna ordningen skulle den rättssö­kande som vid domstolen begär privat sakkunnigutredning kunna komma i ell underiäge i förhällande till motpart med allmän rättshjälp, som påkallat motsvarande utredning innan angelägenheten kommer till domstol.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) har enligt direktiven atl uppmärk­samma bl.a. reglerna om bevisning. Resultatet av utredningsarbetet kan utifrån mer principiella synpunkier föranleda ändringar i reglerna om sak­kunnigbevisning. F.n. flnns enligt min mening inte anledning atl företa sakliga ändringar i den nuvarande regleringen beträffande kostnader för prival sakkunnig. Detla innebär att parts behov att få tili stånd inompro-cessuell sakkunnigutredning alltjämt får tillgodoses genom möjligheten lill offentlig sakkunnig.

Även om man sålunda t. v. måste överge tanken att införa nya regler om inomprocessuell sakkunniguiredning behöver della inie belyda all man lämnar den nuvarande situationen oförändrad. Bl, a, kostnadsskäl talar för att man inskränker de nuvarande möjligheterna att fä lill stånd utredning utan beslul av myndighet. Jag förordar att den nuvarande generella befo­genheten för bilräde att i fall som avses i 25 § förordna om utredning upp­hävs. Sådan uiredning bör i princip ej ske annat än efter beslut av rätts­hjälpsnämnd. Kravet på tillstånd bör dock ej,upprätthållas i alla situatio­ner, ulan bilräde, liksom också i förekommande fall skiftesman, bör alltid kunna förordna om mindre omfattande utredning såsom läkarintyg, värde-ringsiniyg och liknande. För rättshjälpsnämnds prövning bör gälla att be­hovet och intresset av att ulredningen kommer till stånd inte står i missför­hållande till kosinaderna för utredningen. Genom en särskild beloppsgräns beslämd i relalion till basbeloppet bör anges hur kostnadskrävande utred­ningen fär vara utan all den kräver beslul av rättshjälpsnämnd. Regler här­om kan ges i förordning.

1 likhel med vad som gäller f.n. har biträdel att på eget ansvar ta ställ­ning lill om särskild utredning behövs och om han har befogenhet atl för­ordna om uiredning. Den som medverkat vid uiredning har alllid rätt lill


 


Prop. 1978/79:90                                                                  169

skälig ersäiining. Visar del sig sedan atl biträdel beslutat om uiredning som blivit dyrare än beloppsgränsen medgav och har biträdel visat försum­lighet kan detla beaktas när ersätiningen till biträdet bestäms. Har parten själv genom vårdslöshet eller försummelse föranlett att biträdet ådragit statsverket onödiga utredningskoslnader kan detta leda lill alt han själv får stå för sådana kostnader (30 § i föreslagen lydelse).

Vad gäller beslutsbefogenheterna när ersättningen bestäms bör samma principer gälla som när ersättning bestäms till biträde.

Under remissbehandlingen har, som nämnts, ett par instanser tagil upp frågan om ersältning ur rättshjälpssyslemet för lekniskl bilräde. Jag vill med anledning därav påpeka att biträde i viss utsträckning redan f. n. torde vara berättigad till ersättning för tekniskt biträde som han anlitat i målet. Främst av kostnadsskäl bör en utvidgning av denna rätl inie las upp i della lagstiftningsärende.

11.6.3  Kostnad för medUng enligt 42 kap. 17 § RB

Enligi 42 kap. 17 § RB fär rälien, om saken är sädan all förlikning är till-låten och särskild medling bör ske, ulse medlare och förelägga parterna att inslälla sig till förlikningssammanträde inför denne. Det åligger parterna att utge ersättning till medlaren.

Ulredningen påpekar atl den särskilda medlingen har till direkt syfte alt få till stånd förlikning och därmed begränsa samhällets koslnader för pro­cesser. Med hänsyn härtill anser utredningen att som kostnad för rättshjäl­pen bör anses också den rättssökandes kostnad för ifrågavarande medling.

De remissinstanser som särskilt behandlat frågan om ersättning för kost­nad för medling har tillstyrkt förslaget eller lämnat del ulan erinran.

För egen del vill jag framhålla att det visserligen ingår i rättegångsutred­ningens uppdrag att överväga en reform av medlingsinstilutet. Det kunde därför övervägas att man i avbidan på resultatet av detla arbete avstår från alt ändra nuvarande ordning. Å andra sidan måste beaktas att den särskil­da medlingen även i den form den har i dag kan medföra atl samhällets kostnader för processer ej oväsentligt begränsas. Under ärendets bered­ning inom justitiedepartementet har framkommit alt medlingsinstitutet un­der senare tid på sina håll kommit lill ökad användning och att erfarenhe­terna av detta varil goda. Jag anser därför att övervägande skäl talar för atl den rätissökandes kosinad för medling skall anses som rätlshjälpskostnad. Jag vill dock erinra om viklen av att rätten i mål vari part har allmän rätts­hjälp förordnar om medling bara i sådana fall då det finns anledning räkna med att statsverkets kostnader pä det sättet blir mindre än om målet skulle handläggas i gängse former.

11.6.4  Kostnad för vissa inställelser

I 21 kap. föräldrabalken finns regler om verkställighet av dom eller be­slut rörande vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av barn samt över-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                  170

flyttning av barn i vissa andra fall. Länällen prövar frägor av delta slag. Länsrätten kan i sädana ärenden förordna att barnel skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras atl flyttning av barnet för med sig för stora påfrestningar. Skall barn under 15 år kallas till läkarundersökning, skall kallelse med föreläggande all vid vite inställa bar­net delges den som har barnet i sin vård.

Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. föräldra­balken och de förhållandevis få fall del torde röra sig om förordar utred­ningen att möjlighet bör finnas alt inom rättshjälpssyslemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställelsekoslnader vid läkamndersökning enligt 21 kap. 10 § föräldrabalken. För fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte ges bör del enligt utredningen finnas en möjlighel utanför rällshjälpssyslemel alt av allmänna medel ersätta den som har barnel i sin vård för sådan inslällelsekoslnad. Ersättning bör emellertid då kunna utgå endast om det är uppenbart att den som har barnel i sin värd inte själv kan svara för kosinaden. Ersättningen bör enligt utredningen bestämmas av länsrätten.

Samtliga remissinsianser som har berört frågan tillstyrker förslaget, och även jag ansluter mig till det. För de fall då allmän rättshjälp ej beviljats bör det i föräldrabalken las in en föreskrifi om all den som har hand om barnel har rätt lill skälig ersättning enligt bestämmelsen i 15 § förvaltnings­processlagen (1971: 291) för kosinad för resa och uppehälle i samband med inställelse vid läkarundersökning.

//.6.5 Kostnad för expeditions- och exekutionsavgifter m.m. samt vissa kungörelsekostnader

Rättssökandes kosinad enligt expedilionskungörelsen (1964:618) för an­sökan eller expedition vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen saml för avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskun­görelsen (1971:1027) utgör rättshjälpskostnad vid allmän rättshjälp, I den fortsatta framställningen avses med termen expeditionsavgift i förekom­mande fall också ansökningsavgift. I fråga om expeditionsavgift omfattar förmånen dock inte sådan expedition som utfärdas bara på särskild begä­ran, om den inte begärs innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga krafl.

Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst vid allmän rättshjälp i ärende om verkställighet, efiersom sådan rättshjälp som har lämnats för angelägenhet som kan leda fram lill verkställbart avgörande in­te omfattar själva exekutionen. Konsekvenserna av regeln att den allmän­na rättshjälpen inte omfattar själva exekutionen har dock mjukats upp ge­nom bestämmelser utom rättshjälpens ram. Enligt 6 a § exekutionsavgifts­kungörelsen (1971:1027) skall, om allmän rättshjälp beviljats av rätts­hjälpsnämnden i angelägenhet som har lett till verkställbart avgörande i sa­ken och kostnaderna för rättshjälpen överstigit maximib"eloppet för kost­nadsbidraget, den som åtnjutit rättshjälpen vid verkställighet av avgöran­det vara befriad från skyldighet att förskottera avgifter enligt exekutions-


 


Prop. 1978/79:90                                                                   171

avgiftskungörelsen och all betala sädana avgifter, om de inte i målet kan las ut av motparten.

Allmän rällshjälp i angelägenhet som skall behandlas ulomlands omfai­iar endasl utomprocessuell utredningskostnad och bilrädeshjälp. Däremot ersätts inte lösen av expeditioner vid ulländska domstolar eller kostnader för bevisning.

Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rällshjälpsnämnd, innebär nu­varande regler alt den rätissökande får betala expeditions- eller exeku­tionsavgifter men atl han samtidigt får tillgodoräkna sig kosinaden vid be­lalning av koslnadsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslul av rättshjälps-nämnd, betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna me­del. Beiräffande expeditions- och exekulionsavgifter innebär detla att dom­stolen eller den exekutiva myndigheien inte skall la ul föreskrivna avgifier av den rätissökande. Inie heller sker nägon slämpelbeläggning. När dom­stolen eller den exekutiva myndigheien slutligen handlagt målel eller ären­det, skall den emellertid underrätta rällshjälpsnämnden om bl. a. den rätls­hjälpskostnad som motsvaras av de expeditions- eller exekutionsavgifter som normalt skulle ha uttagits. Underrättelsen är nödvändig för atl kostna­den skall kunna beaktas i samband med sluireglering enligt rättshjälpsla­gen.

Kosinad för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen utgör kostnad för rättshjälpen och ersätls alltså enligt rättshjälpslagen.

Utredningen anser atl nuvarande syslem med expeditions- och exeku­lionsavgifter är omständligt all lillämpa och all del ulgör en primär orsak lill all slulregleringsförfarandel nu är så komplicerat. Utredningen föror­dar alt den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter för dels all­männa expeditioner vid samtliga statliga myndigheler och dels expeditio­ner och ansökningar vid domstol, dvs. expeditioner enligt avdelningarna 1 och II i den vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Utredningen loreslår också all den som beviljats allmän rättshjälp skall vara befriad från exekuiionsavgifi. Vidare föreslår ulredningen alt koslnader för kungörelse i mäl eller ärende vid allmän domstol och vissa andra myndigheter skall, säviii de belastar den som beviljals allmän rättshjälp, utgå av allmänna me­del.

När del gäller angelägenhei som handläggs ulomlands konsiaterar utred­ningen all om man låter allmän rällshjälp i sådan angelägenhet omfatta även kostnad för expeditioner skulle det innebära en väsentlig vidgning av föimånerna med risk för belydande koslnader som följd. Utredningen an­ser inte tiden mogen för en sådan reform.

Förslaget om befrielse från expeditions- och exekulionsavgifter har fåll ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstansema. Vissa förslag om ytteriigare ulvidgning av avgiftsbefrielsen framförs dock. Sålunda föreslås all avgiftsfriheten bör utsträckas lill all avse bl.a. expeditionsavgift vid exekuiiv myndighet.


 


Prop. 1978/79:90                                                                   172

En rällshjälpsnämnd föreslår all även kosinad för ulländska expedi­tionsavgifter bör ingå som förmån vid allmän rättshjälp. En annan instans anser atl i ärenden utanför Sverige kostnaden för klientens resa till dom­stolen, lösen av dom och kostnaderna för bevisning bör, åtminstone vad gäller de nordiska länderna, inrymmas i rättshjälpen.

Från ett par instanser framförs erinringar när det gäller den närmare om­fattningen av befrielsen frän exekutionsavgifter. Vad gäller avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) tillstyrker dessa instanser en­dast att befrielse sker från utsökningsavgift. Däremot föreslås atl tilläggs-och försäljningsavgifi, som också är exekulionsavgifter, bibehålls som räitshjälpskostnader. Härigenom behälls möjlighelen atl förplikta motpart atl lill siaisverkel ålerbelala dessa avgifier, som kan uppgå Ull förhällande-vis stora belopp. Vidare sägs förslaget innebära att allmän rättshjälp ej kan beviljas den som endasl kommer atl ha kostnader för expeditions- och exe­kulionsavgifter, eftersom bifall till ansökan förutsätter atl sökanden kom­mer att ha koslnader som faller in under nägon av reglerna om förmåner vid allmän rättshjälp.

För egen del anserjag att det pä förevarande område finns ulrymme för förenklingar i systemet. Nuvarande regler om expeditionsavgifter innebär all domsiolen eller myndigheien beiräffande den som beviljals allmän rällshjälp skall bestämma och debitera avgifter som om avgiftsskyldighet förelåg, trots att avgifterna i realiteten endast i undantagsfall - via regler­na om kostnadsbidrag - slutligen kan las ul av den rällssökande. Som framgår av del följande föreslårjag all, om huvudärendet handläggs hos myndighet som har rätl atl bevilja allmän rättshjälp, slutregleringsförfaran­det och förfarandel vid fördelning av ersättning som motpart ålagts atl återbetala flyttas från rällshjälpsnämnd lill den handläggande myndighe­ten. En förutsättning för att detta skall kunna ske är bl. a. att myndigheten vet hur stora de rättshjälpskostnader är som skall beaktas när rättshjälps-avgiften fastställs. Om nuvarande system med debitering av expeditions­avgifter behålls skulle del i viss utsträckning vara omöjligt och i andra fall vara komplicerat för myndigheten att slutreglera ärendet och fördela kosl­nader i samband med atl ärendei i huvudsaken avslutas. Nu angivna skäl anserjag vara av sådan tyngd alt de bör föranleda befrielse från vissa expe­ditionsavgifter, trots all en sådan ordning kan medföra eit visst inkomst­bortfall för statsverket.

Att, som utredningen har föreslagit, låta avgiftsbefrielsen omfatta expe­ditioner enligt avdelningarna 1 och II i den vid expeditionskungörelsen fo­gade avgiflslistan innebär enligt min mening en lämplig avvägning. Där­jämte bör - i enlighet med vad som framförts under remissförfarandet -vissa expeditioner i utsökningsärenden befrias från avgifi.

När det gäller behovei av förenklingar beiräffande exekulionsavgifter är lägel inte helt likartal. Allmän rättshjälp i ärende som leder fram till verk­ställbart avgörande av saken innefattar enligt gällande rält i princip inte


 


Prop. 1978/79:90                                                                  173

exekution av avgörandet. Undantag gäller för verkställighet som avser kvarstad, skingringsförbud ellerannan säkerhetsåtgärd, om rättshjälp har lämnats i angelägenhet som föranlett säkerhetsåtgärden. Däremot kan all­män rällshjälp beviljas särskilt i verkställighetsärende. Denna ordning bör bestå. Svårigheterna med den nuvarande lillämpningen hänför sig i synner­het till den reglering uianför rättshjälpslagen som innefattas i 6 a § exeku­tionsavgiftskungörelsen (1971:1027). För alt den exekutiva myndigheien skall kunna tillämpa denna bestämmelse fordras atl uppgifter angående koslnadsbidraget inhämtats frän rältshjälpsmyndigheten. Enligt min me­ning bör även här en förenkling ske genom alt avgifterna i viss utsträckning lämnas oberörda av rältshjälpsavgiftssyslemel.

Ansvarei för exekutionsavgifter har en något annoriunda uppbyggnad än vad som gäller vid expeditionsavgifter. I princip skall exekulionsavgifter-na, dvs. utsöknings-, försäljnings- och tilläggsavgift, i första hand tas ut av ulsökningssvaranden. Först om detla inte är möjligl skall kostnaden uttas av sökanden, som också är skyldig atl pä begäran förskottera beloppet. En eveniuell avgiftsbefrielse bör i detla sammanhang endasl omfatia sökan­den. Del finns således inte något skäl atl förändra ulsökningssvarandens ansvar.

Av de olika exekulionsavgiflerna kan framför allt tilläggsavgiften uppgå lill betydande belopp. Om en rättshjälpsiagare har en belydande betal­ningsförmåga skulle det le sig stötande om inte denna förmåga kunde tas i anspråk för betalning av en sådan tilläggsavgift. Med hänsyn härtill och lill atl rationaliseringsvinster främsi stär att vinna genom atl föra bort de övri­ga exekulionsavgiflerna från avgiftssystemet förordarjag att man nöjer sig med atl införa befrielse från dessa avgifier. Tilläggsavgift bör däremot alll­jäml uigöra förmän i rällshjälpslagens mening.

Reglerna om kungörelsekostnad vid allmän domstol m.fl. domstolar skulle i vissa situationer kunna föranleda komplikationer i ell system där sluiregleringen läggs på den handläggande myndigheten. Kungörelsekosl-naderna är i viss ulsiräckning, såsom exempelvis vid dom på boskillnad, inte kända av domstolen när handläggningen av målel eller ärendei avslu­tas. Sluireglering skulle alltså inte kunna ske samiidigi med alt målel eller ärendei avgjordes. För atl undvika denna konsekvens bör kungörelsekost­naderna direkt ersättas av statsverket.

Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag fram­hålla atl allmän rällshjälp skall kunna beviljas även i fall då parlen ej har behov av annal bistånd än det som har behandlals i detta avsnitt.

Jag delar utredningens uppfattning att det av kostnadsskäl inte kan kom­ma i fräga atl låta allmän rättshjälp omfatta kosinaden för expeditioner i angelägenhet som behandlas utomlands.


 


Prop. 1978/79:90                                                                   174

11.7 Förfarandet vid allmän rättshjälp; arvodesprövningen m. m.

Ersätiningen till bilräde samt för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bosladsdomstolen fastställs f n. av domstolen, medan ersättningen i annat fall fastställs av rällshjälps­nämnden. Avser allmän rällshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd mäl el­ler ärende vid förvaltningsdomstol eller förvaliningsmyndighel eller förtä­rande inför skiljenämnd, skall biträdet lämna in kostnadsräkning till myn­digheten eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räk­ningen till rättshjälpsnämnden.

Ulredningen har funnil atl inte bara allmänna domstolar utan även för­valtningsdomstolar har bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnderna alt ulöva en effektiv kostnadskontroll. Vidare innebär det vissa rationalise­ringsvinster om förvaltningsdomslol direkl får bestämma ersätiningen i siällei för all som nu behöva lägga ned lid och möda pä alt avfalla och ex­pediera yllrande lill en annan myndighei. Ulredningen föreslår alliså alt förvaltningsdomslol får pröva frågor om ersättning i samband med allmän rättshjälp. Detsamma föresläs gälla marknadsdomstolen. Detta innebär sammanlaget att förutom allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bosladsdomstolen, även marknadsdomstolen, regeringsrällen, kammar­rätterna, försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs. länsrätt, läns­skalieräll och fastigheislaxeringsräli, anförtros prövningen av nu föreva­rande ersättningsfrågor.

När del gäller övriga myndigheler föreslås atl endast arrendenämnd, hy­resnämnd, statens va-nämnd och överexekutor skall få rätt att pröva er­sättningsfrågor i rätlshjälpsärenden. Utredningens ordförande och en ex­pert anser emellertid att alla statliga myndigheter bör få pröva ersättnings­frågor i sädana ärenden som handlagts vid myndigheien.

För de fall domstol eller förvaltningsmyndighet meddelat beslut i ersätt­ningsfrågan förordar utredningen all lalan mot beslutet skall föras i samma ordning som talan mot avgörandet i huvudsaken.

Utredningens förslag i fråga om beslutandefunktionema i ersättningsfrå­gor har fåll ell blandat mottagande. Ett knappt flertal av dem som behand­lar frågan godtar utredningsmajoritetens förslag under det att återstoden tillstyrker reservationen. Remissinstanserna hänför sig därvid i huvudsak till de skäl för de olika lösningarna som återfinns i belänkandet. Del fram­hålls all förvaltningsmyndigheter ofta kommer att få en sorts parisställ­ning. En instans säger sig kunna instämma i reservantens uppfattning att del är de handläggande myndigheterna som bäst känner till vilka ålgärder som bör ha vidtagits av den rätissökandes biträde i ärendei och vilken tid som skäligen bör ha åtgått härför. Trots detta och även om arvodessätt­ningen kan grundas på vissa fastställda taxor, framhålls all de adminisiraii­va funklioner som erfordras för ulbelalning och bokföring m. m. av arvo­den är en verksamhei som är främmande för handläggande förvallnings-


 


Prop. 1978/79:90                                                                  175

myndigheler och som medför en inie önskvärd ökning av dessas arbeis­uppgifier.

För egen del anser jag lill en början all de myndigheler som anförtros uppgiften att bevilja allmän rättshjälp också bör få bestämma ersättning i anslutning till rättshjälpen. Del kan ifrågasättas - som ordföranden och en expert har gjort - all vidga rälten all besiämma ersättning till ytterligare statliga myndigheter. Emellertid uppnäs en enhetligare och enklare regle­ring om behörigheten atl bevilja allmän rättshjälp och besiämma ersältning sammanfaller. Av stor betydelse är också sambandet mellan bestämmande av ersättning saml slulregleringsförfarandel och förfarandel vid fördelning av koslnader. Somjag senare skall återkomma lill anserjag att slutregle­ringen och kostnadsfördelningen bör ske vid myndigheter som har rätt all besiämma ersättning. Ålgärderna sluireglering och fördelning av kostna­der kräver sådana kunskaper och administrativa rutiner all de inlc lämpar sig alt sprida ut på en stort antal myndigheter med endasl ett fålal rätts­hjälpsärenden ärligen. Jag förordar alltså atl kretsen av myndigheter som får bestämma ersältning vid allmän rättshjälp blir densamma som den krets som får bevilja sådan hjälp. Jag vill samtidigt betona att skillnaden mellan den av mig förordade lösningen och den som förespråkas av ordföranden och en expert är obetydlig mätt i antal ärenden.

I fräga om besvärsordningen bör - liksom vid besvär mol beslul rörande beviljande av allmän rättshjälp - gälla, alt fullföljd sker till samma instans som är behörig när del gäller lalan mot avgörandet i huvudsaken.

11.8 Förfarandet i övrigt vid allmän rättshjälp

11.8.1 Byte av biträde m.m.

Enligt rättshjälpslagen får bilräde inte sätta annan i sitt ställe ulan rälts­hjälpsnämndens medgivande. Lämnas medgivande är det tillräckligt all i beslutet ange en viss personkrets, exempelvis jurist vid namngiven advo­katbyrå. Att arbete på della säll överlåls på annan kan ha sin grund i sjuk­dom, andra åtaganden och liknande. Den som förordnals till biträde upp­hör inte att vara biträde enligt rättshjälpslagen genom all han säller annan i sitt ställe.

Utredningen, som anser att den nuvarande ordningen många gånger framstår som onödigt tyngande, förordar en regel som ger advokat generell rätl att sälta annan advokat i sitt ställe (substitution). Även biträde som in­te är advokat föreslås få rätt atl sälta advokat i sitt ställe. Vill biträde - ad­vokat eller annan - sätta nägon som inte är advokat i sill ställe bör där­emot tillstånd krävas. Enligt utredningen bör vid tillämpningen av regle­ringen biträdande jurist pä advokatbyrå jämställas med advokat.

När det gäller beslutsfunktionen föreslår utredningen att myndighei med befogenhet atl besluta om ersättning bör ha rätl att medge substitution, om den rättsliga angelägenheten handläggs där. I annat fall bör rättshjälps-


 


Prop. 1978/79: 90                                                                  176

nämnd pröva om substitution skall få ske.

Till skillnad från förhållandet vid substitution innebär byle av bilräde alt del lidigare biträdet entledigas och ett nytt bilräde förordnas. Rällshjälps­lagen innehåller ingen uttrycklig föreskrift om biträdesbyte. Det anses emellertid atl rättshjälpsnämnd får förordna om byte, om skäl föreligger. Praxis har varit restriktiv när det gäller frågan om att tillåta biträdesbyte.

När del gäller entledigande i annat fall innehåller lagen en föreskrift atl rältshjälpsnämnden fär återkalla förordnande som biträde, om skäl förelig­ger till det.

Utredningen förordar ingen ändrad praxis i fräga om byte. Den anser att del är viktigt främst från kostnadssynpunkt atl en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Denna synpunkt bör dock enligt utredningens mening komma till uttryck i rällshjälpslagen. Därför förordas en regel av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och atl sådant till­stånd får lämnas bara om djupgående motsättningar uppstått mellan biträ­det och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Beträffan­de entledigande i annat fall föreslås ingen ändring.

När det gäller vilken myndighei som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och entledigande i annal fall av biträde hänvisar utred­ningen till vad som anförts härom i fräga om substitution.

Förslaget om substitution m.m. godtas eller lämnas utan erinran i sina huvuddrag av flertalet av de remissinsianser som behandlat frågan. Olika meningar framförs dock om förutsättningarna för byte av biträde. Ett par instanser framhåller att för byte av bilräde bör det vara tillräckligt att all­varliga meningsmotsättningar uppges ha uppstått mellan den rätissökande och biträdel. Från annal håll görs däremot gällande att det i en sådan situa­tion dessutom måste krävas atl motsättningarna vid en objektiv bedöm­ning kan anses ha orsakals av alt biträdet inte handlagt ärendet med om­sorg eller all han eljesl handlat felaktigt.

För egen del anserjag all utredningens förslag att bilräde får sätta advo­kat i sitt ställe bör genomföras. Med advokat bör jämställas biträdande ju­rist på advokatbyrå. Den eventuella risken för att rätten till substitution missbrukas bör kunna mötas med atl det införs möjlighet alt i sådant fall jämka ersättningen till biträdet. Vill biträdet sätta någon som inte är advo­kat eller biträdande jurist i sitt stäUe bör tillstånd krävas.

Även när det gäller byte av bilräde och entledigande av biträde i annal fall godtar jag utredningens förslag till lagreglering. Av kostnadsskäl bör nuvarande restriktiva praxis i fråga om byle av biträde bibehållas. Pröv­ningen av om de förulsältningar som anges i lagen är uppfyllda bör ske med noggrannhet. Det bör åligga den som begär byle att visa att skäl före­ligger.

Beslutsbefogenheten när myndighets tillstånd fordras i frågor som be­rörts i detla avsnitt bör ligga hos den myndighet som handlägger den rätts­liga angelägenhet vari frågan uppkommer, förutsatt att myndigheien har


 


Prop. 1978/79:90                                                                  177

behörighet atl bevilja allmän rättshjälp. 1 annat fall bör rältshjälpsnämnd företa prövningen.

Beträffande besvärsordningen bör samma princip gälla som vid besvär mot beslul i fråga om beviljande av allmän rättshjälp och om ersättning till bilräde (se avsniii 11.2 och 11.7). Här kan anmärkas att förvaltningsmyn­dighet i vissa fall kan besluta om ersältning för inställelse (9 § andra styc­ket 4 och 26 § rällshjälpslagen). Besvär mol sådana beslul bör liksom f. n. anföras hos besvärsnämnden.

11.8.2 Slutreglering och fördelning av kostnader

Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat säll upphört, skall rällshjälpsnämnden fastställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som haft rättshjälp. Denna slutreglering sker först sedan samtliga räitshjälpskostnader är kända. Detta förutsätier att sä­väl avgörandet i det mål eller ärende vari rättshjälpen förekommit som be­slutet om rätlshjälpskostnad har vunnit laga kraft. Rättshjälpsnämnden skall underrättas om de rättshjälpskostnader som uppstått och som skall beaktas vid slutregleringen. Denna reglering skall innehålla uppgift om den preliminära avgiften för rättshjälpen, rättshjälpskostnaderna, den slutliga avgiften för rättshjälpen, det eller de belopp som den rätissökande belaiai i kostnadsbidrag till rättshjälpsnämnden saml del belopp som den rättssö­kande i förekommande fall skall betala till eller erhålla av rättshjälpsnämn­den. Vilket detta belopp är beror av resultatet av den avräkning som skall ske.

Har bilräde förordnals för den rättssökande, skall avräkning ske också med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdesersätl­ning som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt. Från den fastställda er­sättningen skall avräknas vad den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag lill biträdet, Avräkningen med biträdet sker som slutavräk­ning, om den rättsliga angelägenheten slutförts eller om rättshjälpen upp­hört pä annal säll, och som partiell avräkning, om den sker dessförinnan. Slutavräkning kan inte ske förrän samtliga räitshjälpskostnader är kända. Detta innebär att biträdet inte får ut sin ersättning instans för instans med mindre partiell avräkning sker.

När slutreglering sker tas ingen hänsyn till den betalningsskyldighet för rätlshjälpskostnad som åvilar molpart. Slutregleringen avser enbart förhål­landel mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp. Bestäm­melserna i rättegångsbalken om parts skyldighet att ersätta rättegångskost­nad gäller emellertid även i fråga om kostnaderna för rättshjälpen i mål el­ler ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller boslads­domslolen. Molpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kost­nader skall åläggas att utge ersättningen till statsverket. Tappande motpart får alltså ersätta statsverket hela kostnaden för parts rättshjälp utan avräk­ning för partens koslnadsbidrag. Denna ordning har föranletts av alt dom-12   Riksdagen 1978179. I saml Nr 90


 


Prop. 1978/79:90                                                    178

stolen inte berörs av koslnadsbidragsreglerna och därför, när kostnadsför­delningen mellan partema bestäms, saknar kunskap om vilka koslnader som faller på statsverket och vilka koslnader den som haft rättshjälpen svarar för via koslnadsbidraget. Detla avgörs av rättshjälpsnämnden först vid sluiregleringen av rättshjälpsärendet. Motsvarande fördelning av kosl­nader mellan parter förekommer bl. a. i fråga om skiljedomskoslnader och kostnader i utsökningsmål hos överexekutor,

1 fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som motpart skall betala gäller atl den som har haft allmän rättshjälp får ersältning för sill kostnadsbidrag försl sedan statsverket har fått full er­sättning för sina koslnader i anledning av rättshjälpen. Rutinerna vid rälts­hjälpsnämnd och kronofogdemyndighet när motparts ersättningsskyldig­het omfattar kostnadsbidrag ellerdel därav anses f. n. vara betungande.

I syfte att åstadkomma önskvärda förenklingar i slutregleringsförfaran­det förordar utredningen att i de fall domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som tidigare föreslagits anförtrotts prövningen av ersättningsfrå­gor skall myndigheten också pröva rättshjälpsavgiflen. En sådan ordning förutsätter att förslaget om befrielse från expeditions- och exekulionsav­gifter saml från kungörelsekoslnader genomförs. 1 så fall kommer nämli­gen myndigheien, när den har att fatta beslul i ersättningsfrågan, atl ha kännedom om samtliga rättshjälpskostnader. Är del rättshjälpsnämnden som beslutar om ersättning blir det rältshjälpsnämnden som fastställer rättshjälpsavgiften.

Utredningen föreslär även atl avräkning med biträde skall ske i samband med att myndigheten fastställer ersättning till biträdet. Den förordade ord­ningen innebär enligt utredningen atl det särskilda förfarandet med slutav­räkning och partiell avräkning med biträde inte behövs.

Om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas och den högre instansens beslul innebär all rättshjälpsavgiflen skall utgå med högre belopp än det som tidigare fastställts - en situation som kan in­träffa om kostnaderna i den lägre instansen understigit rättshjälpsavgiflen och ytterligare kostnader uppkommit i den högre instansen - föreslår ut­redningen att den rätissökande skall åläggas inbetala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiften till lägre belopp än del som tidi­gare fastställts, skall den rättssökande berättigas återfå vad som eriagts för mycket.

Om ett bilräde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned un­der rättshjälpsavgiften och hans talan fär till följd alt rättshjälpsavgiften höjs bör enligt utredningen biträdet tillerkännas mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den rätissökande betala mellanskillnaden mellan den först fastställda och den ändrade rättshjälpsavgiften till statsverket.

När det gäller fördelning mellan partema av kostnaderna för rättshjälp föreslår utredningen i huvudsak ingen ändring av nuvarande regler. Det in-


 


Prop. 1978/79:90                                                                  179

nebär atl besiåmmelserna i lag om paris rättegångskostnader skall lilläm­pas även i fråga om pari som har allmän rällshjälp.

Vad belräffar fördelningen mellan siaisverkel och den rällssökande av medel som flutit in från motpart föreslär ulredningen att motpart eller an­nan som är ersätlningsskyldig för räitshjälpskostnader åläggs all ulge hela ersätiningen lill siaisverkel i de fall där den del av ersätiningen som avser den rätissökandes rältshjälpsavgifl inte överstigit fem proceni av basbe­loppel. Den rällssökande skall i ell sådani fall berättigas atl av statsverket älerfå eriagd rättshjålpsavgift. Har jämkning av ersäliningsskyldighelen skell skall molsvarande jämkning göras av del belopp som den rättssökan­de skall fä tillbaka.

Om däremot rättshjälpsavgiflen överstigit fem procent av basbeloppet föreslär utredningen att motparten förpliktas all ulge rällshjälpsavgiften el­ler del av den till den rätissökande och mellanskillnaden mellan rätts­hjälpskoslnaderna och rällshjälpsavgiften till statsverket. Denna lösning innebär enligt ulredningen all nuvarande omsländliga förfarande med in­drivning av den ersättning motpart är skyldig att återbetala kan undvikas.

Förslaget om ändrade regler i fråga om slutreglering har fåll ett blandat mottagande under remissbehandlingen. En rältshjälpsnämnd delar utred­ningens uppfattning att förfarandet bör förenklas så mycket som möjligt men menar att förslaget endast är ett principförslag som bör utredas när­mare innan det kan ligga till grund för en praktisk lillämpning.

Flera instanser uttalar en mer negativ inställning till förslaget. Det ifrå­gasätts starkt om förslaget till ändrade rutiner i fråga om slutreglering inne­bär en förenkling av nu gällande system.

En instans pekar på de prakliska problem som uppstår i de inte så få fall där ett ulomprocessuelll skede följer efter det att domstol meddelat laga­kraftägande dom. Endasl faslslällelselalan om t.ex. skadeslåndsskyldig-hel kan ha varil föremål för domstols prövning. Förhandlingar mellan par­terna om skadeständsbeloppels storlek kan återstå. För att rättshjälps­nämnd skall kunna pröva frågor som härvid uppkommer erfordras att nämnden underrättas om den biträdesersättning domstol - kanske i ftera instanser - fastställt och även om vilken rältshjälpsavgifl som härvid av­räknats.

Även förslaget om fördelning av kostnader mellan statsverket och den rättssökande har fått ett blandat mottagande. Det godtas eller lämnas i hu­vudsak utan erinran av åtskilliga instanser. Flera andra instanser anser dock alt det ler sig orättvist all den som har koslnadsbidrag om högsl fem procent av basbeloppel skall gynnas framför övriga rättshjälpsberättigade. Den åsikten framförs atl statsverket alltid bör överta den berättigades an­språk.

För egen del vill jag först påpeka att reglerna om slutreglering hör till de mer komplicerade inom rältshjälpssystemel. Alt så är förhållandet sam­manhänger med kostnadsbidragssystemet. Så länge man anser atl den


 


Prop. 1978/79:90                                                                  180

rätissökande efter förmåga skall bidra lill kosinaderna för rättshjälpen är någon form av sluireglering med den rällssökande nödvändig. Vidare mås­le avräkning ske med biträdet. Normall lillkommer också utbetalningar av ersättning till biträde när ett ärende avslutas. Vad jag nu anförl utgör för­hållanden som ibland har förbiselts när slulregleringsförfarandel har ul-salls för krilik. Till en del föranleds emellertid svårigheterna vid slutregle­ring av atl olika myndigheler handlägger olika momenl av samma rälts­hjälpsärende. Övergången mellan olika myndigheters handläggning föran­leder bl. a. atl den mottagande myndigheten måste få vissa underrättelser för alt kunna fortsätta handläggningen.

Enligt min uppfattning står rationaliseringsvinster framför allt att vinna om uppgifier enligt rättshjälpslagen i samma rättsliga angelägenhet hand­läggs av en och samma myndighei. I den mån detla kan genomföras blir åt­skilligt av den pappershantering som i dag förekommer på myndighelerna överflödigl. Med denna uigångspunki bör uppgifterna i slulregleringsförfa­randel om möjligl läggas på den myndighei som har att i ärendet bevilja all­män rättshjälp och besiämma ersättning. Jag har tidigare förordat en ord­ning enligt vilken, föruiom rättshjälpsnämnd, allmän domstol och vissa därmed jämslällda organ är behöriga alt besluta i de angivna frågorna. Slulregleringsförfarandel fordrar viss erfarenhet hos dem som handlägger ärendet. Den krels av myndigheler som anförtrotts rätten atl bevilja all­män rättshjälp och besiämma ersättning lorde vara tillräckligt begränsad för all varje myndighei skall få tillräcklig sådan erfarenhet. Om man ge­nomförde ändringar jag tidigare förordat beträffande expeditions- och exe­kutionsavgifter samt kungörelsekostnader finns inte heller något direkt hinder mol att den myndighet som bestämmer ersättning också får faststäl­la rältshjälpsavgifl och svara för slutregleringen.

Sammanfattningsvis biträder jag utredningens förslag om atl slutregle­ring skall ske hos den myndighet som bestämmer ersättning enligt rätts­hjälpslagen. Detta innebär bl. a. atl om ell mål vandrar genom flera inslan-ser rättshjälpsavgiflen skall fastställas instans för instans.

Genom att avräkning sker instans för instans kommer den nuvarande partiella avräkningen med biträdel alt motsvaras av en slutavräkning. Den­na avräkning hänför sig lill kosinaderna i den aktuella instansen och kan följas av ytterligare slutavräkningar. Detta blir t. ex. fallet vid fullföljd.

Del belopp som den rättssökande är skyldig atl utge i rättshjålpsavgift skall avräknas när ersältning lill biträdet bestäms. Liksom enligt gällande regler skall den myndighei som fastställer ersättningen ha rält att i samma utsträckning som f. n. utgå från all bilrädet uppburii avgiften. Biträdet sva­rar alltså i normala fall för alt beloppet inbetalas. Uppgår rättshjälpsavgif­len till större belopp än som molsvarar den ersättning som fastställts för bi-irädels del får biträdet, om ytterligare kostnader uppstått i rättshjälpsären­det, betala återstoden av rällshjälpsavgiften lill statsverket. Därvid är dock alt beakta att rättshjälpsavgiften aldrig får vara högre än de verkliga


 


Prop. 1978/79:90                                                                  181

rättshjälpskoslnaderna. Översliger råttshjälpsavgift som ullagiis av den rällssökande bilrädesersällningen och övriga koslnader i rätlshjälpsären-det, skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.

Som lidigare berörts kan vissa praktiska problem uppkomma om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp beviljats överklagas. Den högre instan­sen får då också pröva rättshjälpsavgiflen. I undantagsfall kan det komma i fråga atl ändra rällshjälpsavgiften. Fastställs rällshjälpsavgiften till högre belopp än del som fastställdes i samband med atl rättshjälpen beviljades, bör den rättssökande liksom f.n. betala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiflen till lägre belopp än del som tidigare fast­ställts, skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande. Med nu angivna regler är det teoretiskt möjligt all del av en rältshjälpsavgifl åter­betalas lill den rättssökande efter handläggningen i första instans varefter samma belopp återkrävs efter handläggning i högre instans. Möjlighel bör därför öppnas att låta anstå med återbetalning, om ärendei blir föremål för fortsalt handläggning. Genom regler i förordning om underrättelseskyldig­het bör sörjas för alt myndighet som skall företa slutavräkning får känne­dom om tidigare slutavräkningar i den rättsliga angelägenheten.

När det gäller reglerna om fördelning mellan statsverket och den rätts­hjälpsberättigade av ersättning som motpart eller annan förpliktals ulge finns enligt min mening ett påtagligt reformbehov. Nuvarande ordning en­ligt vilken statsverket bevakar rättshjälpstagarens anspråk på ersältning för koslnadsbidraget är onödigt tidsödande och kostnadskrävande. För­enklingar kan åstadkommas på flera sätt. En möjlighet är att begränsa er­sättningsskyldigheten mot statsverket till den kostnad som återstår sedan eriagd rättshjålpsavgift avräknats. Part som har betalat rättshjälpsavgift skulle då vara hänvisad till att pä egen hand av moiparten söka få ut ersätt­ning enligi vanliga regler om rättegångskostnad. Genom den ordning för fastställande av rätlshjälpsavgift somjag tidigare föreslagil är en sådan lös­ning i och för sig tekniskt möjlig. Mot en sådan ordning kan emellertid re­sas invändningar. Den innebär all rällshjälpslagarna förlorar nägot som i dag lorde uppfattas som en förmån i rättshjälpssystemet. Det skulle också i en del fall uppslå onödigt arbele hos verkställighetsmyndighelerna, om rällshjälpslagarna alllid skulle behöva driva in fordringarna på rätlshjälps­avgift för sig. Jag är därför inte beredd alt förorda en ordning av nu angiven utformning.

Atl välja den andra ytterligheten, nämligen att statsverket alltid övertar den rätissökandes fordran på rätlshjälpsavgift och alltså betalar ut rätts­hjälpsavgiften till den rättssökande, bör inte heller komma i fråga. Som bl.a. utredningen påpekat skulle delta kunna medföra risk för alt allmän rättshjälp söks - oavsett rättshjälpsavgiftens storlek - endasl i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tilldömda rättegångskostnader. En sådan ordning innefattar risk för betydande koslnadsökningar för stats­verket. I stället bör enligt min mening en kompromisslösning i enlighet


 


Prop. 1978/79:90                                                                   182

med utredningens förslag väljas. Det innebär alt statsverket övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift förutsatt att den inte överstiger en viss gräns. Gränsen bör härvid sällas så alt den grupp rättshjälpsiagare. vars fordran inie överläs av siaisverkel, blir obelydlig. Uiredningcns för­slag fär pä den punklen anses lämpligi avvägl.

Jag förordar alltså all motpart eller annan som är ersättningsskyldig för rällshjälpskoslnader skall utge ersättningen till siaisverkel, om ersättning­en lill den del den molsvarar den rällssökandes rättshjålpsavgift uppgår till högst fem proceni av basbeloppel för okiober månad årei innan rällshjälp begärdes. Den rällssökande skall i sädanl fall berättigas att av siaisverkel älerfå ell belopp motsvarande eriagd rätlshjälpsavgift. Överstiger däremoi den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift fem procent av basbeloppel, skall den ersättningsskyldige utge belopp motsva­rande rällshjälpsavgiften lill den rätissökande och återstoden lill siaisver­kel. Har jämkning av ersäliningsskyldighelen skell skall molsvarande jämkning göras av del belopp som den rättssökande skall fä tillbaka.

11.8.3 Motparts ersättningsskyldighet i vissa juli

När makar vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan och ena maken har åtnjutit allmän rättshjälp skall rälten ålägga andra maken atl betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt (31 § andra styc­ket rättshjälpslagen). 1 praxis torde bestämmelsen hittills ha tillämpats så atl make, som vid allmän rällshjälp inte skulle haft att betala mer än grund­avgiften i koslnadsbidrag, inte åläggs någon betalningsskyldighet. Inte hel­ler torde någon betalningsskyldighet förekomma om maken i målet haft kostnader för eget ombud. 1 övriga fall förpliktas däremot i regel maken att betala hälften av den andra makens rättshjälpskostnader (jfr dock högsta domslolens beslul den 22 maj 1978, SÖ 896),

Nu angivna bestämmelse har kritiserats. Därvid har föreslagits att betal­ningsskyldigheten i högre grad anpassas till den belalningsskyldiges betal­ningsförmåga.

Även utredningen förordar alt en sådan anpassning sker. Utredningen föreslår att huvudregeln alltjämt skall vara att andra maken skall betala statsverket hälften av rätlshjälpskostnaderna om det med hänsyn lill om­ständigheterna inte är obilligl. Om andra makens rättshjälpsavgift skulle ha motsvarat grundavgiften, bör betalningsskyldighet inte åläggas med hän­syn till den samhällsekonomiska belastning det skulle innebära om indriv­ningsmyndigheterna skulle vara skyldiga att driva in så låga belopp. Om den andra makens rätlshjälpsavgift däremoi skulle ha utgått med högre be­lopp men ändå med belopp som understiger hälften av rättshjälpskoslna­derna skall åläggandet begränsas till vad som motsvarar rättshjälpsavgif­len. Utredningens förslag innebär även att domstolen självmant prövar frå­gan om betalningsskyldighet.


 


Prop. 1978/79:90                                                                  183

Rällshjälpsnämnden kan f. n. ålägga make som inte har allmän rällshjälp all betala statsverket hälften av kosinaderna för den andra makens rätts­hjälp i fråga om kostnaderna för skiftesman och för utredning som denne har föranstallal om i ärende om bodelning.

Ulredningen föreslär all den nyss förordade maximeringsregeln i fräga om belalning för kosinaderna för allmän rättshjälp vid gemensam ansökan om äklenskapsskillnad eller boskillnad skall gälla även med avseende på kosinaderna för skiftesmannen eller utredning som denne har föranstallal om.

Överstiger i något av nu berörda fall summan av ersättning som make ålagts atl betala och den rällssökandes rättshjälpsavgift kostnaderna för rättshjälpen, föreslär ulredningen alt den rättssökande berättigas återfå den överskjutande delen.

Utredningens förslag i förevarande hänseenden har godtagits av huvud­delen av de remissinstanser som berört frågan. En instans ser dock helst atl betalningsskyldigheten för make i skillnadsmål helt upphävs. En rälts­hjälpsnämnd framhåller atl förslaget innebär atl en noggrann beräkning av motpartens rätlshjälpsavgift måsle göras. Delta medför ett visst merarbete för domstolarna.

För egen del anserjag att rättviseskäl starkt lalar för den av utredningen föreslagna ordningen. Jag förordar alltså atl lagregler med i huvudsak den­na innebörd införs. Av praktiska skäl bör dock domstolama inte åläggas att svara för att utredningen om den andra makens förhållanden införskaf­fas. Det mäste i stället i princip ankomma pä part att förebringa utredning om att hans ekonomi är sådan alt han bör helt eller delvis befrias från be­talningsskyldighet. Om utredningen inte ger underiag för exakt beräkning av det tänkta maximibeloppet för rättshjälpsavgiften men det framstår som klart att detta inte uppgår till halva rättshjälpskostnaden, bör del kunna komma i fråga att jämka betalningsskyldigheten till belopp som kan anta­gas ungefäriigen molsvara maximibeloppet.

11.9 Offentligt biträde

11.9.1 Förutsättningarna jör förordnande av offentUgt biträde

I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlännings­ärenden m.m. kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp ge­nom offentiigt biträde, utgå. Offentligt biträde kan enligt 41 § rättshjälpsla­gen förordnas i olika angelägenheler som rör den personliga rörelsefrihe­ten eller den kroppsliga integriteten. Paragrafen upptar fr.o. m. den 1 juli 1978 en katalog i 17 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Det kan t.ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller omhänderta­gande för samhällsvård. För förordnande krävs dessutom att vissa allmän­na förutsättningar skall föreligga. Enligt 42 § skall sålunda offentligt bilrä­de i en del av fallen utses, om det behövs för tillvaratagande av den enskil-


 


Prop. 1978/79:90                                                                   184

des rätl. Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende molslridiga sakuppgifter har lämnals under ulredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigi är oklara. I utiänningsärenden är emellertid förutsättningarna för förordnande av bi­träde annorlunda. Jag återkommer strax till den saken.

Gällande regler innebär atl biträde kan förordnas oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet, om den enskil­de själv har möjlighel all bekosla hjälpen. Någon avgifi tas inte ut av den­ne.

Antalet framställningar om offentligt bilräde uppgick 1975 till 1 809, 1976
lill 3 014 och 1977 lill 4723. Av den statistiska undersökning som utred­
ningen har låtit ulföra avseende 1975 framgår alt av 1 360 ärenden om of­
fentligt biträde avsåg i runda tal 78% utlänningsärenden samt 19% frihets­
berövanden enligt barnavårdslagen (1960:97), nykterhetsvårdslagen
(1954:579), LSPV eller omsorgslagen (1967:940), 1 knappt 80% av ärende­
na biföll rättshjälpsnämnden framställningen under det att i 12% av ären­
dena framställningen avslogs.
                               j

I olika sammanhang, bl. a. i riksdagen, har framställts önskemål om vid­
gade möjligheter alt förordna om offentligt biträde.
    j

Ulredningen förordar för samtliga de fall som upptas i 4r§ rättshjälpsla­gen en regel av innebörd att offentligt biträde skall utses för den åtgärden avser, om det ej är obehövligt. Förslaget innebär sålunda att en presumtion för förordnande av biträde ställs upp. 1 samhällsvårdsärenden föresläs all inte bara den som avses med åtgärden utan även vårdnadshavare tiller­känns rätt till offentligt biträde.

I sin reservalion, till vilken en expert har anslutit sig, hävdar utredning­ens ordförande atl en viss uppmjukning bör ske av de nuvarande rekvisilen när det gäller förutsättningarna för förordnande av biträde. Ordföranden anser emellertid att majoritetsförslaget går alltför långt. När det gäller fall där ett administrativt frihetsberövande skett eller kan väntas ske kan den av majoriteten föreslagna regeln ofta vara väl avvägd. Förhållandena är emellertid myckel varierande. Man kan därför enligt ordföranden nöja sig med en regel att biträde skall förordnas om del behövs och att man vid av­görandet av behovet särskilt skall beakta om den ärendet gäller är berövad friheten eller kan bli det genom den åtgärd som det är tal om i ärendet.

Såvitt gäller utlänningsärendena har regeringen, på grundval av förslag av utlänningslagkommittén, i prop. 1977/78: 90 föreslagit ändringar 141 och 42 §§ rättshjälpslagen. Förslaget ligger i linje med vad rättshjälpsutred­ningen förordat, dvs. del sägs att offentligt biträde skall utses, om del ej måste antas att behov av biträde saknas. I propositionen uttalas bl.a, föl­jande om förslagels närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med visst un­dantag) vara att ingen utlänning skall kunna avlägsnas från Sverige utan atl ha erbjudits bistånd av offentiigt bilräde. Erbjudandel bör ske så snart man börjar sätta ifråga att utlänningen skall avlägsnas. Framstår det som klart


 


Prop. 1978/79:90                                                                  185

att utlänningen skall fä stanna bör biträde inte utses. Förhållandena kan även annars undantagsvis vara sådana alt något behov av biträde inte före­ligger. I sådana fall skall biträde inte heller förordnas. Så kan vara fallet om det är uppenbart att någon grund för uppehållstillstånd inte föreligger och att hinder inte finns mol förpassning lill hemlandet.

I propositionen sägs vidare att en omfattande rätl till offentligt biträde i utlänningsärenden är av gmndläggande betydelse när det gäller alt åstad­komma ett samtidigt bäde rätlssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Den kostnadsökning som blir följden av en utvidgning av rätlen till offentligt biträde kan beräknas bli måttlig och väl uppvägas av de vins­ter som de förkortade handläggningstidema medför. I avvaktan på en eventuell framtida reform av rättshjälpslagen bör en presumtion för rätl till biträde i della skede införas endast i fråga om utlänningsärenden.

Riksdagen har antagit propositionsförslaget (AU 1977/78:30. rskr 1977/78:202). Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1978 (SFS 1978:363).

När del gäller frågan om offentligt biträde i vissa fall där ett administra­tivt frihetsberövande skett eller kan komma att ske i det aktuella ärendei har ifrågasatts om inte en obligalorisk rätt till offentiigt biträde bör införas. Socialutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg föreslagit en sådan regel när fråga är om ome­delbart omhändertagande eller beredande av vård. Är det fråga om omhän­dertagande av bam skall offentligt biträde kunna ulses både för bamet och för föräldrarna eller annan vårdnadshavare.

Samtliga remissinstanser som tar upp frågan med anledning av rätts­hjälpsutredningens förslag biträder tanken på en generösare inställning till rätt tili offentligt biträde. Däremot finns delade meningarom hur långt man i det hänseendet bör gå. Till utredningsmajoritetens förslag ansluter sig hu­vuddelen av remissinstansema medan ett något mindre antal i huvudsak ansluter sig till ordförandens reservation. I något fall förs tanken på obliga­ioriskl förordnande av offenUigt biträde fram.

Socialstyrelsen framhåller all rätten till offentligt biträde måste avgrän­sas av hänsyn till kostnadema. För ordförandens linje talar enligt styrelsen all antalet ärenden kan bli mycket siörre än vad ulredningen fömtsetl. Det är inte orimligt att anta att bilrädeshjälp i enlighet med majoritetens förslag kan bli aktuell i uppemot 7 000-8000 fall per år. Enbart det åriiga antalet nyintagningar enligt LSPV är cirka 13 000. Antalet LSPV-patienler kan be­räknas normalt uppgå till 12000-13000. Av LSPV följer att varje patient kan få sin begäran om utskrivning prövad i nämnd åtminstone var tredje månad. Dessutom kan patient ulan inskränkning i liden föra talan mot in-lagningsbeslut.

Förslaget att offentiigt bilräde skall kunna förordnas för vårdnadshavare vid omhändertagande av bam för samhäUsvård godtas av flertalet av de in­stanser som berör frågan. Samtidigt påpekas dock att konsimktionen med


 


Prop. 1978/79:90                                                    186

offentligt biträde för barn under 15 är är otillfredsställande ur formell syn­punkt. Barn i de yngre åldrarna kan ej fungera som huvudmän gentemot sitt offentliga biträde. Varken bamet eller biträdet har rätt att anföra besvär över det beslut som kommer alt meddelas.

För egen del får jag anföra följande. Som en följd av de nyligen företagna ändringama i rättshjälpslagen är förutsättningarna för alt förordna offent­ligt biträde i utlänningsärenden mer liberala än i övriga fall där offentligt bi­träde kan komma i fråga. Bakom ändringarna beträffande utlänningsären­dena ligger delvis förhållanden som saknar motsvarighel vid övriga fall av offentligt biträde. De ändrade reglerna syftar bl.a. lill att förkorta hand­läggningstidema.

Frågan om offentligt biträde i andra ärenden än utlänningsärenden har nära samband med socialulredningens tidigare angivna betänkande. Detta har remissbehandlats och övervägs f. n. inom socialdepartementet. Regler­na om offentligt biträde berörs också av ett förslag från en inom socialsty­relsen tillsatt expertgrupp som har gjort en översyn av LSPV. Även detta förslag har remissbehandlats.

I en rapport (Ds S 1978:8) som nyligen har överlämnats till chefen för socialdepartementet har en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet re­dovisat ett beslutsunderlag för regeringens ställningstagande i frågor om värd utan samlycke inom socialvård och sjukvård. I rapporten föreslås ändringar i rättshjälpslagen som i fråga om möjligheterna att få offentiigt bilräde stämmer överens med rättshjälpsulredningens förslag.

Somjag redan tidigare berört (11.1) har jag efter samråd med chefen för socialdepartementet funnil att de frågor om offentligt biträde som återstår efter de genomförda ändringama beträffande utlänningsärendena bör be­handlas i den till riksmötet 1978/79 planerade propositionen om ny social­lagsliflning m.m. Denna proposition kommer bl. a. att innehålla nya regler om Ivångsingripanden inom socialvård och psykiatrisk vård. Regeringen kommer, som också tidigare sagls, att lägga fram förslag som i allt väsent­ligt överensstämmer med rättshjälpsutredningens förslag när det gäller möjligheterna alt fä offentligt biträde.

11.9.2 Förfarandet vid förordnande av offentUgt biträde m. m.

Offentligt bilräde förordnas f.n. av rältshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella målet eller ärendet är anhängigt. Fråga om förordnande av offentligt bilräde kan väckas antingen genom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myndighet som hand­lägger målel eller ärendei. Den handläggande myndigheien skall självmant beakta och anmäla behov av offentiigt biträde. Rättshjälpsnämnden skaU inhämta yttrande över ansökan om offentligt biträde av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Av förarbetena till gällande ordning framgår alt vid fördelningen av be­slutsfunktionerna avgörande betydelse fästes vid de fördelar i form av en-


 


Prop. 1978/79:90                                                                  187

hetlig rättstillämpning och möjlighet till kontroll och bevakning som kunde vinnas om rällshjälpsnämnd fick behörighet atl förordna oftentligt bilräde.

Som lidigare berörts avviker rältshjälpsnämnd ytterst sällan från vad handläggande myndighet föreslagit i anmälan eller yttrande över ansökan.

Ersättning till offentligt bilräde fastställs av rältshjälpsnämnden och ut­går av allmänna medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att åter­gälda kostnad för biträdet eller för utredning. Offentligt biträde skall ge in sin koslnadsräkning till den myndighet som handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med egel yttrande översända räkningen till rällshjälpsnämnden.

Liksom när det gäller ansökningar om offentligt biträde förekommer det ytterst sällan att rältshjälpsnämnd avviker frän myndighets yttrande över kostnadsräkning när biträdesersättning faststäUs. Sådan avvikelse före­kom enligt utredningens undersökningar bara i 1,4 % av fallen.

Enligt ulredningen talar främst principiella skäl för all rätten att förord­na offentligt biträde skall ligga hos ett organ som är fristående i förhållande till den handläggande myndigheien. Därför bör enligt utredningen rätts­hjälpsnämnden även i fortsättningen förordna offentligt biträde. Önskemå­let atl uppnå en snabbare och mindre byråkratisk handläggning kan enligt utredningen uppnås genom all utrymmet för alt avslå begäran om offentligt bilräde blir betydligt mer begränsat än f. n. Nuvarande skyldighet förden handläggande myndigheten att avge yttrande till rältshjälpsnämnden före­slås gälla bara i de fall där rättshjälpsnämnden överväger att avslå ansö­kan. Sädanl avslag bör alltså enligt utredningen inte få ske utan att den handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av offentligt bi­träde.

För fall som handläggs av regeringen föreslår utredningen dock att rege­ringen skall få besluta om offentligt biträde.

Vad avser rätten att besluta om ersättning till offentligt biträde föreslär utredningen att samma princip skall gälla som föreslagits när det gäller all­män rättshjälp. Den myndighet som handlägger den rättsliga angelägenhe­ten skall alltså också pröva frågan om ersättning.

Utredningens ordförande och en expert anser att den handläggande myndigheten bör få förordna offentligt biträde utom dä ärendet handläggs av polismyndighet eller social centralnämnd eller motsvarande. Äger handläggningen mm vid social centralnämnd bör det ankomma på länsrätt att förordna offentligt bilräde. När ärende om avvisning enligt utlännings­lagen (1954: 193) handläggs hos polismyndighet bör invandrarverket för­ordna offentligt biträde. I fråga om prövningen av ersättningsfrågorna före­slås att samma behörighet skall gälla som vid förordnande av offentligt bi­träde.

I samband med de ändringar i rättshjälpslagen som har berörts i avsnitt 11.9.1 har inte föreslagits någon ändring av förfarandel vid förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden.


 


Prop. 1978/79:90                                                    188

Utredningsmajoritetens förslag om beslutsfunktionerna godtas av en del remissinstanser. En majoritet av dem förordar emellertid i princip den lös­ning som förespråkats av ordföranden och en expert. En instans förordar en ordning enligt vilken den handläggande myndigheten får beslutanderät­ten med den begränsningen att ärendet skall underställas rättshjälpsnämnd i de fall nämnden överväger avslå ansökan om offentligt biträde.