Prop. 1978/79:212 Regeringens proposition 1978/79:212 om ändring i brottsbalken, m. m.;

beslutad den 5 april 1979.

Regeringen föreslär riksdagen alt antaga de förslag som har upptagits i bifogade uldrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att påföljden ungdomsfängelse avskaffas. Vidare föreslås vissa ändringar i brottsbalken som främst syfiar lill att göra frihetsstraffen färre och kortare, framför allt för unga lagöverträdare. Förslagen innebär följande. Möjligheten att kombinera skyddstillsyn med en i princip tidsobestämd behandling i anstalt upphör och ersätts med alt skyddstillsyn i särskilda fall och som ett altemativ lill elt längre frihetsbe-rövande skall kunna kombineras med etl kortvarigt fängelsestraff, lägst en och högst tre månader. Verkställighetsinnehållel i skyddstillsynen görs fastare bl. a. därigenom att övervakningsnämnden får befogenhel atl meddela den dömde föreskrift om skyldighet att hålla kontakt med övervakare. Möjligheten att ådöma den som har fyllt aderton men inte tjugoett år frihetsberövande påföljd begränsas. F.n. gäller vidare att om någon har begått brott innan han fyllt aderton får han ådömas lindrigare straffan vad som är stadgat för brottet. Denna åldersgräns höjs till tjugoett år. Minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning sänks från fyra till tre månader. Slutligen ändras reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet så att det i framtiden skall finnas större möjlighet för domstolen atl underlåta förverkande liksom också möjlighet alt förverka endast del av den villkorligt medgivna friheten.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1980.

1 Riksdagen 1978179. 1 samt. Nr 212

Prop. 1978/79: 212 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 kap.

I §

Skyddsiillsyn må ådömas för brott vara kan följa fängelse, såframt det prövas erforderligt atl den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.

Är det lindrigaste straff som är Är det lindrigaste straff som är

stadgat för brottet fängelse i ett år stadgat för brottet fängelse i etl år
eller däröver, må dömas till skydds- eller däröver, må dömas lill skydds
tillsyn allenast om synnerliga skäl lillsyn allenast om särskilda skäl
äro därtill. äro därtill.

3 5"

6a§

Övervakningsnämnden kan meddela den dömde särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. I föreskrift får angivas på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Vidare får föreskrivas skyldighet för den dömde atl omedelbart lämna underrättelse lill övervakaren eller skyddskonsulent hos nämnden om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning. Skyddskonsulenlen får meddela föreskrift som nu sagts för tiden intill dess nämnden beslutat i frågan.

Skyddskonsulenlen skall fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i övrigt samt omedelbart föreslå övervakningsnämnden sådan ändring iföreskrift enligl försia slyckel som av omständigheterna finnes påkallad. Skyddskonsulenlen får ändra sådan föreskrift för liden intill dess nämnden beslutat i frågan.

Övervakaren må meddela anvisningar ifråga om verkställandet av föreskrift enligl första slyckel, så ock medgiva lillfällig lättnad och vidtaga omedelbart erforderlig Jämkning.

1¥

Undanröjes skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått lill följd av domen å skyddstillsyn samt till böter som ådömts enligt 2 § och 34 kap. 6 §; och må fängelse ådömas på kortare tid än för brottet är stadgat.

Finnas tillräckliga skäl ej föreligga atl undanröja skyddstillsynen, må rätten i stället besluta åtgärd som avses i 7 § eller, om den dömde fyllt aderton år, förordna all han skak undergå behandling enligl 3 §. Föres lalan om sådan behandling, må i stället beslulas undanröjande av skyddsiillsynen eller ålgärd som avses i 7 §, Har prövotiden utgått, må ej beslutas åtgärd som avses i 7 §.

Undanröjes skyddstillsynen, skall rätten beslämma annan påföljd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av domen å skyddstillsyn samt till böter eller fängelse som ådömts enligl 2 eller 3 § eller 34 kap. 6 §; och må fängelse ådömas på kortare tid än för brottet är stadgat.

Finnas tillräckliga skäl ej föreligga att undanröja skyddstillsynen, mä rätten i stället besluta åtgärd som avses i 7 S. Sådan ålgärd må ej beslulas efter prövotidens ulgång.

Dömes någon till böter eller disciplinstraff och har han med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten pä sätt som angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandel.

undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsberövandel, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mäl, anses som tid under vilken den ådömda p.följden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det anlal dagar påföljden skall anses verk-sliilld. Är den tid varmed ådöml fängelse översliger frihetsberövandel ringa, må förordnas atl fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom fiiheisberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering, äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande, som föregått den villkorliga domen, domen på skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats att den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även yiieriigare brott. Detta gäller dock endast i den mån frihetsberövandel icke tillgodoräknats enligt första eller iredje stycket.

brottmål, skall tiden för frihetsberövandel, till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annal mål, anses som lid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva det anlal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den lid varmed ådöml fängelse överstiger frihetsberövandel ringa, må förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandel.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss lid eller internering, äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande, som föregått den villkorliga domen, domen på skyddsiillsyn eller dom, varigenom förordnals atl den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Delta gäller dock endasi i den mån frihetsberövandel icke tillgodoräknats enligt första eller tredje styckel.

Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering hava begått annat brott före domen eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2-9 §§, efter omständigheterna

1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet,

2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller

3. därest den tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Finnes den som för brotl dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller internering hava begått annat brott före domen eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts eller eljesl upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2 -6 och 9 §§ efter omständigheterna

1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet,

2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller

3. därest den tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Har Jämle skyddsiillsyn ådömts fängelse enligt 28 kap. 3 §, skall vid tillämpningen av beslämmelserna i della kapitel den ådömda fängelse-påföljden anses som en del av skyddsiillsvnen.

Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn, må rälten vid tilllämpning av IS I, om det finnes påkallat för den tilltalades tillrätta-förande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd eller behandling som avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden till högst fem år.

Dömes med lillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestämmande gälla vad i 28 kap. 9 § stadgas.

Beslul enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Är den tidigare ådömda påföljden skyddsiillsyn, må rätten vid tilllämpning av 1 § 1, om del finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej. År fängelse stadgat för det nya brottet och prövas frihetsberövande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, må rälien i stället för att döma lill böter döma lill fängelse enhgt 28 kap. 3 §.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 S eller förlänga prövotiden till högst fem år.

Dömes med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn lagas lik vad den dömde undergått lik följd av domen å skyddstillsyn och lill vad han avtjänat av fängelse som ådömts enögt första styckel eller 28 kap. 3 § ävensom lill böter som ådömts enögt försia styckel eker 28 kap. 2 §; och må fängelse ådömas på kortare tid anför brottet är stadgat.

Fängelse enögt första styckel må ej ådömas och beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fräga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens ulgång.

Har med tillämpning av 1 S I genom lagakraftvunnen dom förordnats, att fängelse, villkorlig dom, skyddsiillsyn eller internering som ådömts i tidigare mäl skall avse ytterligare brott, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff bestämts med tillämpning av 3 S andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

Har med tillämpning av I S 1 genom lagakraftvunnen dom förordnals, att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering som ådömts i tidigare mål skall avse ylterligare brotl, och ändras den lidigare ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff bestämts med tillämpning av 3 § andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

Finnes, när dom å fängelse pä viss lid skall verkställas, att den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna att det andra straffet beaktats, skall sedan domarna vunnit laga kraft domstol, efter anmälan av åklagare, med lillämpning av 3 § andra stycket beslämma det straff den dömde skall undergå lill följd av den dom, som sist förekommer till verkställighet.

II §

Övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatla en eller flera allmänna underrätters domkrets, om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handläggning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse eller internering mä tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av regeringen.

Overvakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets, om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handläggning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering må tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av regeringen.

Overvakningsnämnd beslår av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar atl viss nämnd skall hava flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

'= Senaste lydelse 1977: 312.

Ungdomsfän ge Isenämn den och interneringsnämnden skola vardera bestå av en ledamol som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden och en ledamol som är psykiater, båda med särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren, samt ytterligare tre ledamöter jämte ersättare lill det antal regeringen bestämmer. Regeringen ulser ordförande, övriga ledamöler och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamol eller ersättare som kunnat förordnas lill ordförande.

Interneringsnämnden skall bestå av en ledamol som är eller varil innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden och en ledamot som är psykiater, båda med särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren, saml ytterligare tre ledamöler jämte ersättare lill det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger före fullföljdstidens ulgång avgiva förklaring, all han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. Sädan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts med slöd av 27 kap. 2§ eller 28 kap. 2S. Förklaringen avgives i den ordning regeringen föreskriver.

Den som ådömts villkorlig dom eller skyddsiillsyn äger före fullföljdstidens utgång avgiva förklaring, att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böler, som ådömts med stöd av 27 kap. 2 S eller 28 kap. 2 §, och inbegriper behandling varom stadgas i 28 kap. 3S. Förklaringen avgives i den ordning regeringen föreskriver.

Förklaring, som avgivils i föreskriven ordning, må icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall hans talan i vad angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.

Angående nöjdförklaring i fräga Angående nöjdförklaring i fråga

om dom å fängelse, ungdomsfäng- om dom å fängelse och internering

else och internering är särskilt stad- är särskilt stadgal.
gal.

48="

Anmälan jämlikt 34 kap. \f) eker Anmälan jämlikt 34 kap. 10 S gö-

12 S göres hos första domstol i nå- res hos första domstol i något av
got av målen. målen.

Ansökan jämlikt 34 kap. 13 S göres hos den räll som först avgjort det mål vari dömts till internering.

Anmälan jämlikt 34 kap. 18 S göres hos den rätt som först dömt i målet.

6§ =

Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8S eller 34 kap. 10 § andra stycket, 13 § eller 18 S. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. I § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4§, åtgärd enligl 34 kap. 5§ iredje stycket eller 34 kap. 6 § andra styckel samt ålerintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 9 S.

Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2§ eller i 27 kap. 6§, 28 kap. 9§, 30 kap. 8§ eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 §, 13 § eller 18 §. Detsamma skall gälla i fräga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje stycket, åtgärd eller behandling enkgi 34 kap. 6§ andra stycket samt äterinlagning i anstaU eller annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 S-

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28 kap. 11 §, är underrätt domför med en lagfaren domare.

™ Senaste lydelse 1974:565. 2' Senaste lydelse 1975:667. Senaste lydelse 1975: 1395.

Rättens beslut om ålgärd enligl 27 kap. 5 S andra stycket, 28 kap.

11 S eller 34 kap. 10 § andra stycket,

12 §, 13 § eller 18 S länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6S, 28 kap. 9§ eller 34 kap. 4, 5, d eller 8§ angående föreskrifter, prövotid eller tid för ungdomsfängelse.

Avser beslul Jämlikt 28 kap. 9§ andra slyckel eller 34 kap. 6 § all någon skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3§, äger rälien, om förhållandena påkalla det, förordna alt beslulet skall gå i

" Senaste lydelse 1975:667. " Senaste lydelse 1975:667.

2 Riksdagen 1978179. I saml Nr 212

Rätlens beslul om åtgärd enligt 27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 11 S eller 34 kap. 10 § andra stycket, 13 S eller 18 § länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ eller 34 kap. 4, 5 eker 6§ angående föreskrifter eller prövotid.

Prop. 1978/79: 212 18

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

verkställighet utan hinder av all del ej vunnit laga kraft. Sådani förordnande må ock meddelas i fråga om beslut jämlikt 34 kap. 8 § om ålerintagning i anstalt av den .som undergår ungdom.sfängelse.

I2§

Det åligger polismyndighet alt      Det åligger polismyndighet atl
lämna domstol. övervaknings-      lämna domstol, övervaknings
nämnd, kriminalvårdsnämnden, nämnd, kriminalvärdsnämnden och
ungdomsjängelsenämnden och in- interneringsnämnden handräckning
terneringsnämnden handräckning för den dömdes inställande i mäl
för den dömdes inställande i mäl eller ärende enligt denna balk eller
eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande jämlikt
för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 22 §, 28 kap. II § eller 30
26 kap. 22 S, 28 kap. 11 S, 29 kap.                             kap. 14 §.
//.■S''eller 30 kap. 14§.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1980.

2. Efter ikraftträdandet får ej dömas lill ungdomsfängelse och ej heller meddelas förordnande enligt 28 kap. 3 § i dess tidigare lydelse om alt i skyddstillsyn skall ingå behandling i anstalt.

3. Äldre beslämmelser gäller fortfarande i fråga om den som vid ikraftträdandet undergår behandling i anstalt enligl 28 kap. 3 § i dess tidigare lydelse eller på grund av förordnande skall undergå sådan behandling vilken inte har börjai verkställas.

4. Äldre bestämmelser gäller, med nedan angivna undantag, fortfarande i fråga om den som vid ikraftträdandet undergår ungdomsfängelse eller är dömd lill ungdomsfängelse enligt dom som inte har börjat verkställas.

Vad som sägs i 29 kap. 4 S andra meningen om att viss minsta tid skall ha förflutit innan den dömde må överföras lill vård ulom anstalt skall inte längre gälla.

1 stället för bestämmelsen i 29 kap. 12 S första slyckel andra meningen skall gälla, alt påföljden skall förordnas upphöra senast då ett år förflutit frän det den dömde sist överfördes till vård ulom anstalt.

Förordnande enligt 34 kap. 1 S I fär meddelas endast i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet. Annan påföljd än böler eller disciplinstraff fär inte ådömas med lillämpning av 34 kap. 1 § 2.

Fråga som enligt de äldre bestämmelserna handläggs av ungdomsfängelsenämnden skall från och med den dag regeringen bestämmer i stället handläggas av kriminalvärdsnämnden.

Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar, huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall ådömas eller huruvida i skyddsiillsyn skak ingå anstaltsbehandling, skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om vaije mening av nu angiven innebörd, beträffande vilken yrkande framställes av någon av de röstande. Vad nu sagts gälle ock fråga, humvida påföljd skall eftergivas eller humvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den gmnd att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gällande, skall särskild omröstning ske om straff.

Föreligga skilda meningar om storieken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff, om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för internering, skall, om det erfordras, särskild omröstning därom företagas.

Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar, humvida annan påföljd än straff eller sädan påföljd jämte böter eller skyddsiillsyn Jämle fängelse enligt 28 kap. 3 § broiisbalken skall ådömas, skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven innebörd, beträffande vilken yrkande framställes av någon av de röstande. Vad nu sagts gälle ock fråga, humvida påföljd skall eftergivas eller humvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den gmnd att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet. Blir sädan mening ej gällande, skall särskild omröstning ske om straff.

Föreligga skilda meningar om storleken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff, om längden av fängelsestraff som enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ådömes jämte skyddsliksyn, om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för inteme-ring, skall, om det erfordras, särskild omröstning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid omröstning angående ådömande av straff eller beträffande fråga, humvida påföljd skall

Senaste lydelse 1964: 166.

eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri frän påföljd pä den grund att han begått brottet under inflylande av .själslig abnormitet, skall dock den som tidigare röstat för den tilltalades frikännande anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.

3 S'

Yppas i tingsrätt, dä rälten bestar av en lagfaren domare och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minsl fyra eller, dä i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Yppas, då tingsrätten består av tvä lagfarna domare och nämnd, annan mening än sådan som omfattas av de lagfarna domarna och förena sig, nar sex sitta i nämnden, minst fem och eljesl minst fyra nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening. 1 annat fall gälle den mening som omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras meningar den som biträdes av de flesta av nämndemännen eller, om lika mänga biiräda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej någon mening anses som lindrigare, gälle ordförandens. Om det erfordras, sker i fall som nu avses fortsatt omrösining inom nämnden för att uiröna hur mänga som biträda vardera meningen.

12 S' Hos myndighet vid kriminalvårdsansiali, allmänl häkte eller arbetsanslall upprättade handlingar rörande i anstalten intagen person mä ej utlämnas tidigare än sjuttio är efter deras datum, såvida det ej är uppenbart att utlämnandet ej kommer att missbrukas till men för enskild. Fräga om utlämnande av handling hos myndighet inom kriminalvården prövas av kriminalvårdsstyrelsen. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Detsamma gäller handlingar. Detsamma gäller handlingar.

vilka upprättats av befattningshavare inom skyddskonsulenlorgani-sationen eller annan som fullgör skyddskonsulents uppgifter eller av övervakare eller den som anlitats säsom biträde vid övervakning, i den män handlingarna röra personer som ställts under övervakning efter dom ä fängelse, skyddsiillsyn, ungdomsfängelse, internering eller intagning i arbetsanslall.

vilka upprättats av befattningshavare inom skyddskonsulentorganisationen eller annan som fullgör skyddskonsulents uppgifter eller av övervakare eller den som anlilals säsom biträde vid övervakning, i den män handlingarna röra personer som ställts under övervakning efter dom å fängelse, skyddstillsyn, internering eller intagning i arbetsanslall.

skilt eller upptagits i protokoll.

Har uppgifter om den som häktats eller dömts för brott eller beträffande vilken förordnats om intagning i arbetsanslall tillförts av kriminalvårdsstyrelsen fört register inom rättsväsendets informationssystem, må uppgifterna ej utlämnas, såvida det ej är uppenbart att utlämnandet ej kommer atl missbrukas till men för enskild. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Nuvarande lydelse

Hos kriminalvårdsnämnden,

ungdoin.sjängelsenämnden, interneringsnämnden eller övervakningsnämnd upprättade handlingar rörande person som är intagen i an-stall eller ställd under övervakning mä ej utlämnas tidigare än sjuttio år efter deras datum, om det kan antagas att handlingarnas offentliggörande skulle medföra men för den som berörs eller någon honom närstående. Vad nu sagls gäller ej i fråga om beslut som utfärdats sär-

Föreslagcn lydelse

Hos kriminalvårdsnämnden, interneringsnämnden eller övervakningsnämnd upprättade handlingar rörande person som är intagen i anstalt eller ställd under övervakning mä ej utlämnas lidigare än sjuttio år efter deras datum, om del kan antagas att handlingarnas offentliggörande skulle medföra men för den som berörs eller någon honom närstående. Vad nu sagls gäller ej i fräga om beslut som utfärdats särskilt eller upptagits i protkoll.

Prop. 1978/79:212 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

nämnden förordnar annat, äga lill-      nämnden förordnar annat, äga till
lämpning.    I   övrigt   skall   vad   i      lämpning.    I    övrigt   skall   vad   i
svensk lag är stadgal om skyddstill-      svensk lag är stadgal om skyddstill
syn äga motsvarande tillämpning; syn äga motsvarande tillämpning.
förordnande om behandling enligl
28 kap. 3 § broiisbalken må dock ej
meddelas.

Meddelas i Danmark, Finland, Island eller Norge beslul om ändrade beslämmelser med avseende ä domen eller om förverkande av anståndet, skall beslutet äga giltighet här i rikel.

19 §' Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervakningslid i den stal där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som meddelats i anslulning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej övervaknings-nämnden förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall, om ej annal föreskrives nedan, lillämpas vad i svensk lag i allmänhet är stadgat om villkorlig frigivning; dock mä prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i rikel den villkor- Förklaras här i riket den villkor
ligt medgivna friheten förverkad, ligt medgivna friheten/)<'//c/Zi'/- skall verkställighet här ske av det vis förverkad, skall verkställighet
vid frigivningen återstående straf- här ■ske av vad som förverkats, om-
fet, omvandlat till fängelse pä lika vandlat till fängelse på lika läng tid.
långtid.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen eller förverkande av den villkorligt medgivna friheten, skall beslulet äga giltighet här i riket.

21                                                                                             S
Om någon, som villkorligt frigi-     Om någon, som villkorligt frigi
vits efter avtjänande i Danmark av vits efter avtjänande i Danmark av
faengsel, i Finland av tukthus eller faengsel, i Finland av tukthus eller
fängelse, i Island av fangelsi eller i fängelse, i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, här i riket överty- Norge av fengsel, här i riket överty
gas om annat brott som han begått gas om annat brott som han begått
under prövotiden, mä rätten, ändå under prövotiden, mä rätten, ändå
att övervakning i anledning av den att övervakning i anledning av den
villkorliga frigivningen ej anordnats villkoriiga frigivningen ej anordnats
här, med tillämpning av vad i        här, med tillämpning av vad i
svensk lag är stadgat om villkorlig svensk lag är stadgat om villkorlig
frigivning förklara den villkorligt frigivning förklara den villkoriigt
medgivna friheten förverkad. Där- medgivna friheten hell eker delvis
vid skola bestämmelserna i 19 S förverkad. Därvid skola bestäm-
andrå slyckel äga tillämpning. melserna i 19 S andra stycket äga

tillämpning.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1980.

' Senaste lydelse 1974:913. 2 Senaste lydelse 1964:548.

Prop. 1978/79:212 24

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2-4, 10 och 11 SS lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregistei' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2S' Registret skall innehålla uppgifter angäende dem som av domstol i rikel

1. dömts till fängelse, villkorlig I. dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddsiillsyn, ungdomsfäng- dom, skyddstillsyn eller interne-else eller internering; ring;

2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts till Har brott, för vilket dömts lill

skyddstillsyn, enligt domen begätts skyddstillsyn, enligt domen begåtts

under inflytande av sådan själslig under inflytande av sädan själslig

abnormitet som avses i 33 kap. 2 S abnormitet som avses i 33 kap. 2 S

brottsbalken, eker har i dom å brottsbalken, skall detta särskilt an-

skyddsliksyn meddelats förord- märkas i registret.
nande om behandling enligt 28 kap.
3 § samma balk. skall detta särskilt
anmärkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

3S 1 registret skall anteckning ske

1. om för den som dömts lill päföljd av beskaffenhet att skola antecknas i
registret prövotid förlänges eller påföljden förklaras skola avse jämväl
annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola träda i stället
för annan påföljd;

2. om villkorligt medgiven frihet 2. om villkorligt medgiven frihet
förklaras förverkad; förklaras helt eller delvis förverkad;

3. om för den .som dömts till
skyddsiillsyn förordnande medde
las om behandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken;

4. omför den som dömts titt ung
domsfängelse domstol förlänger
den längsta lid som ungdomsfäng
else må pågå eller föreskriver, alt
överförande till vård utom anstalt
ej må ske före viss lidpunkt;

' Senaste lydelse 1967:946. =! Senaste lydelse 1975:2%.

Prop. 1978/79:212 25

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5. om för den som dömts till internering domstol medgiver förlängning av tiden för värd i anstalt eller bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården;

6. om beslut meddelas jämlikt 34 kap. 10 eller 18 S brottsbalken; samt

7. om för den som erhållit anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraff prövotiden förlänges eller anståndet förklaras förverkat.

4S' Registret skall innehålla anteckning om

1. verkställighetens början beträffande den som dömts till fängelse och frigivning frän sädant straff med angivande vid villkorlig frigivning av prövotiden och den återstående strafftiden; samt

2. verkställighetens början, över- 2. verkställighetens början, övergäng till vård Ulom anstalt samt gäng till värd ulom anstalt samt äterinlagning i anstalt beträffande äterinlagning i anstalt beträffande den som dömts till ungdom.sjäng- den som dömts till internering else eller internering ävensom upp- ävensom upphörande av sädan på-hörande av sädan päföljd. följd.

10 §2

I registemtdrag enligt 8 S skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas, icke medtagas anteckning om

1.    villkoriig dom, skyddstillsyn,     1. villkoriig dom, skyddstillsyn,
överiämnande till särskild vård el- Jängelse som ådömts enligt 28 kap.
ler anstånd med verkställighet av 3 § brottsbalken, överlämnande till
förvandlingsstraff, sedan tio är för-     särskild vård eller anstånd med
flutit från domen eller beslutet; verkställighet av förvandlingsstraff,
samt                                          sedan tio år förflutit från domen el
ler beslutet; saml

2.    fängelse, ungdom.sfängelse el-    2. fängelse / annat fall än .som
ler intemering, sedan lio år förflutit     avses i t eller intemering, sedan tio
från frigivningen eller övergången år förflutil från frigivningen eller
till vård utom anstalt.                 övergången till vård utom anstalt.

Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som meddelats före den I januari 1945, eller om verkställighet av päföljd som bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts.

Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar, som mä förekomma i registret. I utdrag lill domstol eller åklagare skall dock alllid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning eller rättspykiatrisk undersökning.

Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning belräffande uppgift som antecknats med slöd av 6 S.

Senaste lydelse 1975: 13. Senaste lydelse 1975:411.

Prop. 1978/79:212 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om för särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslern, justitieombudsman eller dalainspektionen.

1 fräga om utdrag jämlikt 9 S skall vad i 10 S stadgas äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om I. Såvitt avser anteckning om
fängelse i högst elt år, villkorlig fängelse i högst ett år, villkorlig
dom, skyddstillsyn, ungdomsfäng- dom, skyddsiillsyn, fängelse som
else eller anstånd med verkstäl- ådömts eidigt 28 kap. 3 § broitsbal-
lighel av förvandlingsstraff skall i ken eller anstånd med verkstäl-
stället för den i 10 S första slyckel lighet av förvandlingsstraff skall i
angivna tiden gälla en tid av fem år. stället för den i 10 S försia stycket

angivna tiden gälla en lid av fem år.

2. .anteckning om päföljd, vilken ädömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt aderton är, skall ej i nägoi fall medtagas.

3. Föreskrifterna i 10 S andra stycket iredje punklen och tredje stycket andra punkten skola ej gälla.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om anteckning om dom på ungdomsfängelse och förordnande enligl 28 kap. 3 S brottsbalken om behandling i anstalt, som har meddelats före ikraftträdandet.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs all 9 S lagen (1964: 167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Ej mä den som icke fyllt aderton Ej må den som icke fyllt aderton

är dömas till fängelse, skyddstillsyn år dömas lill fängelse eker skydds-

eller ungdomsfängelse, med mind- tillsyn, med mindre den som har

re den som har vårdnaden om ho- vårdnaden om honom, där sä lämp-

noni, där sä lämpligen kunnat ske, ligen kunnat ske, blivit hörd i må-

blivit hörd i målet. let.

Innan någon som är under ljugoett år dömes till påföljd som avses i första styckel skall den som utfört personundersökning i mälet höras, om skäl äro därtill.

' Senaste lydelse 1970:421. 2 Senaste lydelse 1974:245.

Prop. 1978/79:212 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vårdnadshavare som höres enligt försia stycket äger rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet

Härigenom föreskrivs att 3 och 18 SS lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 S'

Förordnande om intagning i arbetsanslall mä meddelas endasi om del är uppenbart att den som avses därmed icke kan genom hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder förmås till livsföring som ej är farlig för allmän ordning och säkerhet.

Ej mä förordnande om någons intagning i arbetsanslall meddelas

a) om han är i behov av sluten psykiatrisk vård, värd i värdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller vård pä allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts lill fängelse i b) om han dömts till fängelse i minst sex månader, ungdomsfäng- minst sex månader, internering el-else, internering eller skyddstillsyn ler skyddsiillsyn eller omhänderta-eller omhändertagils för samhälls- gits för samhällsvärd och mindre än värd och mindre än ett år förflutit ett år förflutit från det straffet till från det straffet till fullo verkställts fullo verkställts eller påföljden el-eller påföljden eljesl upphört eller jesl upphört eller samhällsvärden samhällsvården slutligt upphört, el- slutligt upphört, eller

ler

c) om beslut angäende hans avvisning, förpassning, förvisning eller
utvisning ur rikel kan verkställas.

Förordnande om någons intag- Förordnande om någons intag
ning i arbetsanslall förfaller, om ning i arbetsanslall förfaller, om
han, innan intagning skelt, dömes han, innan intagning skett, dömes
till fängelse i minsl sex månader, till fängelse i minst sex månader el-
ungdomsfängelse eller internering. ler internering.

Om flera fängelsestraff verkställas eller skola verkställas samtidigt, skall vid lillämpning av andra stycket b) eller tredje stycket hänsyn tagas lill den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter.

' Senaste lydelse 1967:944.

Om inlagen skall undergå fängelse kortare lid än sex månader, så ock om domstol överlämnat intagen lill sluten psykiatrisk vård, vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller värd enligt lagen om nykterhels-värd och han lill följd därav skall inlagas för sluten psykiatrisk vård eller värd i specialsjukhus eller tvängsintagas pä värdanstalt, skall verkställigheten eller värden så länge den pägär träda i stället för behandlingen i arbetsanslall.

I kvarhållningstiden inräknas tid för verkställighet och vård. som avses i andra styckel, men ej tid, varunder intagen till följd av häktning eller avvikande varit frånvarande frän arbetsanstallen, ej heller tid, under vilken älerinlagen varit villkorligt utskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har dömts till ungdomsfängelse.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål

Härigenom föreskrivs att 2 och 7 SS lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Om rättspsykiatrisk undersökning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första stycket inhämtas från psykiater, innan nägon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk värd.

Om rättspsykiatrisk undersökning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första stycket inhämtas frän psykiater, innan någon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk värd eller någon som ej fyllt aderton år dömes till ungdomsfängelse.

Misstänkt som ej är häktad är pliktig alt för läkarundersökning inställa sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, mä polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 S lagen (1965:94) om polisregister m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Prop. 1978/79:212 30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. fängelse, ungdomsfängelse, 3. fängelse / annat fak än som
internering eller intagning i arbets- avses i 2, internering eller intagning
anstalt, sedan tio år förflutit frän i arbetsanslall, sedan lio år förflutit
frigivningen eller övergången till från frigivningen eller övergängen
värd utom anstalt; till värd ulom anstalt;

4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit frän den händelse som föranlett
anteckningen.

Anteckning om förvisning medtages under lid, som är föreskriven för brottspåföljd vilken ädömts jämte förvisningen.

Har före ulgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eller verkställighet av tidigare dom eller beslut, mä båda anteckningarna medtagas så länge någondera må medtagas enligt försia eller andra slyckel. Förekomma flera anteckningar, äger vad nu sagls motsvarande lillämpning.

Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om anteckning om dom på ungdomsfängelse som har meddelats före ikraftträdandet.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs all 4 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 S'

Ansökan om intagning fär göras av make till den som ansökningen avser, om makarna sammanbo, av annan som stadigvarande sammanbor med honom eller av hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man. Ansökan får göras även av ordförande i socialnämnd, barnavärds-nämnd, nykterhetsnämnd eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet. Om kommunfullmäktige besluta det, äger socialnämnden uppdraga ät annan ledamol i nämnden än ordföranden eller ål tjänsteman i ledande ställning hos kommunen atl göra ansökan om intagning.

Läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk vård icke meddelas, eller vid sjukhem för lätlskötta psykiskt sjuka eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsslörda eller rektor för särskola eller föreståndare för värdhem för psykiskt utvecklingsstörda fär göra ansökan i fråga om den för vars vård han svarar. Militär chef, dock lägst kompanichef eller motsvarande chef, fär göra ansökan beträffande den som slår under hans befäl.

' Senaste lydelse 1974:581.

Prop. 1978/79:212 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fräga om den som genom laga- 1 fråga om den som genom laga
kraftvunnen dom dömts till skydds- kraftvunnen dom dömts lill skydds-
tillsyn eller som villkorligt frigivits tillsyn eller som villkorligt frigivits
fiän kriminalvårdsansiali eller vill- frän kriminalvårdsansiali eller vill
korligt ulskrivits från arbetsanslall korligt utskrivits frän arbetsanslall
eller som övertons lill värd ulom eller som överförts till vård ulom
anstalt efter att ha dömts till ung- anstalt efter att ha dömts till inter-
doni.sjängelse eller internering får nering fär ansökan göras av ordfö-
ansökan göras av ordföranden i den randen i den övervakningsnämnd
övervakningsnämnd under vars till- under vars lillsyn han stär.
syn han stär.

Beträffande den som är inlagen i kriminalvårdsansiali, arbetsanslall, häkle, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola och vistas inom anstalten får ansökan göras endast av tjänsteman som har att sörja för den intagne. Sädan tjänsteman fär i annat fall än som avses i tredje stycket göra ansökan även i fråga om den som vistas utom anstalten utan alt vara slutligt utskriven därifrån.

Regeringen äger förordna om be- Regeringen äger förordna om be
hörighel alt vid krig eller krigsfara hörighet atl vid krig eller krigsfara
göra ansökan i fräga om den som göra ansökan i fräga om den som
tillhör krigsmakten. tillhör försvarsmakten.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1980. Äldre beslämmelser gäller fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har dömts lill ungdomsfängelse.

11 Förslag till

Lag om ändring i rättsbjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs atl 41 S rättshjälpslagen (1972: 429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 S' Offentligt biträde kan förordnas i mäl eller ärende

1. hos ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 9 S eller utskrivning enligt 16 eller 19 S lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning frän vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angäende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 S samma lag.

3. hos förvaltningsdomstol angäende tvängsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 S lagen (1954: 579) om nyk-terheisvärd eller kvarhällande enligl 45 S samma lag,

'Senaste Ivdelse 1978:363.

Prop. 1978/79:212 32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. angäende omhändertagande för samhällsvärd enligl 29 S barnavårds-lagen (1960:97) eller ulredning enligl 30 S samma lag eller angäende sädan samhällsvärds sluiliga upphörande enligl 42 S samma lag.

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning frän ungdomsvårdsskola enligl barnavårdslagen (1960:97),

6. angående förpassning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning,

7. angående utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193),

8. angäende avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger atl underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten eller utlänningen enligt 35 S samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angäende verkställighet enligt utlänningslagen (1954: 193), om anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 S andra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 S tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 S samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

11. angäende föreskrifter som meddelas enligl 10 S, 34 Seller 51 S femte stycket utlänningslagen (1954: 193),

12. angäende hemsändande av utlänning med stöd av 71 S första slyckel utlänningslagen (1954: 193),

13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken,

14. angående äterinlagning i an- 14. angäende äterinlagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brotts- sialt enligt 30 kap. brottsbalken, balken,

15. angäende verkställighet utomlands av frihetsberövande päföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbele med Danmark, Finland, Island och Norge angäende verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmälsdom,

16. angäende utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om värd eller behandling,

17. angäende kaslrering enligl lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

18. hos regeringen enligt 1 S andra styckel lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har dömts lill ungdomsfängelse.

Prop. 1978/79:212 33

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom föreskrivs alt 10 S lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lOS Förekommer på en gäng till verkställighet dom eller beslut om fritids-straff och dom om fängelse på viss tid skall i stället för verkställighet av fritidsstraffet löneavdrag ske eller den slraffskyldige åläggas att betala visst belopp i pengar. Därvid skall 4S tredje stycket äga tillämpning.

Skak någon undergå behandling sotn avses i 28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samlidigl lik verkslällighel dom eller beslut om fri-lidsslraff, skall behandlingen Iräda i stället för frilidss t raffel eller vad som återstår av delta straff.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre beslämmelser gäller fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har dömts till skyddstillsyn och skall undergå behandling som avses i 28 kap. 3 § brottsbalken.

13 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.

dels atl 17 och 26 §§ skall upphöra att gälla,

dels atl i 4, 13 och 14 SS orden "Kungl. Maj:t" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "regeringen" i molsvarande form,

dels att i 6S ordet "krigsmaklen" skall bytas ut mot "försvarsmakten",

dels att 1-3,8-10, 15, 16, 18, 20, 21, 24 och 27 §S skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§
Dom pä fängelse, ungdomsfäng- Dom pä fängelse eller internering

else eller internering eker förord- skall befordras till verkställighet nande enhgt 28 kap. 3§ hrottshal- enligl denna lag. Lagen gäller även i ken om behandling i anstalt skall fråga om hur tid för sädan verksläl-befordras till verkställighet enligl lighet skall beräknas, denna lag. Lagen gäller även i fräga om hur tid för sädan verkställighet skall beräknas.

Vad i denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket ålagts som förvandlingsstraff för böler.

3 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212

Är den som skall undergå fängelse eller internering häktad eller är han intagen i kriminalvärdsanstalt för undergående av päföljd i annat mäl när domen fär verkställas, skall styresmannen vid den kriminalvärdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen lill verkställighet.

Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering häktad eller är han intagen i kriminalvärdsanstalt för undergående av påföljd i annat mäl när domen fär verkställas, skall styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är inlagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykialriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen lill verkställighet.

Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvärdsanstalt, skall han för verkställighet förpassas till sådan anstalt.

Prop. 1978/79: 212 36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I6S
Beslämmelserna i 2- 11 och 15 SS Bestämmelserna 12-11 och 15 SS

äger motsvarande tillämpning när äger molsvarande tillämpning när
domstol förordnar om äterinlagning domstol förordnar om äterinlagning
i anstalt av den som dömts lill ung- i anstalt av den som dömts lill inter-
domsjängelse eller internering. nering.

I8S
Häktas den som undergår fängel- Häktas den som undergår fängel-

se, ungdomsfängelse, internering se e//er internering av annan anled-eker behandling i anstalt enligl 28 ning än misstanke om brott, skall kap. 3§ brottsbalken av annan an- verkställigheten avbrytas, ledning än misstanke om brott, skall verkställigheten avbrytas.

20 S
För den som börjat undergå fäng- För den som börjat undergå fäng
else pä viss tid skall kriminalvårds-     else pä viss lid skall kriminalvärds-
styrelsen så snart del kan ske fast-    styrelsen sä snart det kan ske fast
ställa dagen för strafftidens slul.   ställa dagen för strafftidens slut.
Översliger strafftiden fyra mana-   Överstiger strafftiden tre månader,
der, skall styrelsen även ange den     skall styrelsen även ange den eller
eller de dagar, som är av betydelse   de dagar, som är av betydelse för
för tillämpning av beslämmelserna i    lillämpning av bestämmelserna i
brottsbalken om villkorlig frigiv- brottsbalken om villkorlig frigiv
ning, samt den strafftid som dä ning, samt den strafftid som då
återstår.                                     återstår.

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall anmälan därom göras till kriminalvårdsstyrelsen som har atl förordna i ärendet.

2IS
Förekommer till verkställighet Förekommer till verkställighet
fängelse i högslf\'ra månader, skall fängelse i högst tre månader, skall
vid beräkning av strafftiden om- vid beräkning av strafftiden om
räkning ske lill dagar, därvid månad räkning ske till dagar, därvid månad
skall anses utgöra trettio dagar. An- skall anses uigöra trettio dagar. An
talet dagar skall läggas till den dag talet dagar skall läggas till den dag
från vilken tiden räknas. från vilken tiden räknas.

Skall tid för fängelse räknas efter månad eller är, skall den dag som genom sill tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas anses som slutdag. Finns ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den månadens sista dag anses som slutdag. Ingår även dagar i tiden, skall antalet dagar läggas till slutdagen för den övriga tiden.

Är tiden för fängelse bestämd endasi i dagar, skall antalet dagar läggas till den dag frän vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses månaden utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.

Prop. 1978/79:212 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 S'
Har villkoriigt medgiven frihel Har villkoriigt medgiven frihet

förklarats förverkad, skall återsto- förklarats helt eller delvis förver-
den av straffet anses som nytt straff kad, skall vad somjörverkats anses
vid beräkning av tiden. som nytt straff vid beräkning av ti-

den.

27 S
Bestämmelserna i denna lag om Bestämmelserna i denna lag om

beräkning av lid för fängelse gäller i beräkning av lid för fängelse gäller i tillämpliga delar i fråga om tid för tillämpliga delar i fräga om lid för behandling i anstalt enligt 28 kap. internering. 3 § brottsbalken och för ungdoins-Jängelse eller internering.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om dom pä ungdomsfängelse och förordnande enligl 28 kap. 3 S brottsbalken om behandling i anstalt, som har meddelats före ikrafiträdandet.

3. Beslämmelserna i 20 och 21 §S i deras nya lydelse lillämpas även före den 1 januari 1980 i fråga om den som efter utgången av är 1979 kan friges villkorligt enligl 26 kap. 6 § brottsbalken i dess lydelse enligt lagen (1979:000) om ändring i brottsbalken.

14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs alt 1, 6, 33, 49 och 54-57 SS lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 S
Denna lag avser kriminalvård i Denna lag avser kriminalvård i

anstalt efter dom pä fängelse, ung- anstalt efter dom pä fängelse eller domsfängelse eller internering eker internering. förordnande enligl 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling i an-stall.

Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böler.

6 S Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstaller och riksanstaller skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande.

Den som undergår fängelse i Den som undergår fängelse i

Till förberedande av frigivning eller överförande lill värd utom anstalt kan intagen som undergår fängelse eller dömts till internering beviljas permission under viss längre lid (frigivningspermission).

Till förberedande av frigivning eller överförande till värd utom anstalt kan intagen som undergär fängelse eller dömts till ungdomsfängelse eker internering beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission).

Den som undergär fängelse pä sädan tid att villkorlig frigivning icke kan komma i fråga fär beviljas frigivningspermission endasi om synnerliga skäl föreligger. Annan som undergär fängelse och den som dömts lill internering fär ej beviljas frigivningspermission före den dag dä villkorlig frigivning eller överförande till värd utom anstalt tidigast kan ske.

För frigivningspermission fär ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.

49 S' Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser.

Prop. 1978/79:212 40

Nuvurunde lydelse Föreslagen lydelse

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om dom på ungdomsfängelse och förordnande enligt 28 kap. 3 S brottsbalken om behandling i anstalt, som har meddelats före ikraftträdandet.

3. Fråga som enligt de äldre bestämmelserna handläggs av ungdoms-fiingelsenämnden skall frän och med den dag regeringen bestämmer i stället handläggas av kriminalvärdsnämnden.

15 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning

Härigenom föreskrivs att 2 S lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som har undergått fängelse, Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller fri- förvandlingsstraff för böter eller fri
tidsstraff eller varit intagen i anstalt tidsstraff eller varil inlagen i anstalt
för undergående av behandling en- för undergående av internering har
ligt 28 kap. 3 § brottsbalken, ung- rätt till ersättning av staten, om ef-
domsfängelse eller internering har ter fullföljd av talan eller anlitande
rätt till ersättning av staten, om ef- av särskilt rättsmedel frikännande
ter fullföljd av lalan eller anlitande dom meddelas eller mindre ingri-
av särskilt rättsmedel frikännande pande päföljd ädömes eller dom el-
dorn meddelas eller mindre ingri- ler beslut som legat till grund för
pande päföljd ädömes eller dom el- verkställigheten undanröjes utan
ler beslut som legat lill grund för förordnande om ny handläggning,
verkställigheten undanröjes utan Detsamma gäller den som efter för
förordnande om ny handläggning. ordnande av domstol enligt 31 kap.
Detsamma gäller den som efter för- 3 § brottsbalken har undergått slu-
ordnande av domstol enligl 31 kap. len psykiatrisk värd eller värd i spe-
3 § brottsbalken har undergått slu- cialsjukhus för psykiskt utveck-
ten psykiatrisk värd eller värd i spe- lingsstörda.
cialsjukhus för psykiskt utveck
lingsstörda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om den som på grund av dom, som har meddelats före ikraftträdandet, har varit intagen i anstalt för att undergå behandling enligt 28 kap, 3 S brottsbalken eller ungdomsfängelse.

Prop. 1978/79:212 41

16 Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 19 S passlagen (1978: 302) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 S Passtillständ fordras för den som

1. undergår kriminalvård i anstalt, utom när påföljden är fängelse på sä kort tid att villkorlig frigivning ej kan komma i fräga,

2. slår under övervakning efter 2. stär under övervakning efter dom pä skyddsiillsyn eller villkorlig dom på skyddstillsyn eller villkorlig frigivning från fängelse eller under- frigivning från fängelse eller undergär värd utom anstalt efter dom pä går värd ulom anställ efter dom pä ungdomsfängelse eller internering. internering.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som undergår vård utom anstalt efter dom pä ungdomsfängelse, som har meddelats före den 1 januari 1980.

17 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs att 2 S lagen (1978:801) om internationelll samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 S Samarbete enligt denna lag avser

1. verkställighet i Sverige av

a) utländsk brotlmälsdom, varigenom den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff eller verkställighet av frihetsstraff eller pä annat liknande sätt ålagts atl under en prövotid undergå kriminalvård i frihet,

b) utländsk brotlmälsdom avseende frihetsberövande päföljd, sedan den dömde enligl beslul i den främmande staten har frigivits villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom anstalt,

2. verkställighet i främmande stat av

a) svensk dom på skyddstillsyn, a) svensk dom på skyddstillsyn, dock ej såvitt avser behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken,

b) svensk dom på fängelse, ung- b) svensk dom på fängelse eller

Prop. 1978/79:212 43

Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-03-15

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham. Bondestam

Föredragande: slatsrådel Sven Romanus

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken, m. m.

1 Inledning

Ungdomsfängelse såsom.påföljd för brotl infördes i vårt land är 1935. De nuvarande beslämmelserna om ungdomsfängelse finns i 29 kap. brottsbalken (BrB). Enligl huvudregeln får ungdomsfängelse ädömas den som fyllt 18 men ej 21 är för brott på vilket kan följa fängelse, om sädan fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig med hänsyn till den tilltalades personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum såväl i som utom anstalt. Behandlingen fär pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt.

Under senare är har en allt starkare kritik mol påföljden ungdomsfängelse gjort sig gällande framför allt på grund av påföljdens tidsobestämda karaklär. Mol bakgrund av denna kritik och med hänsyn till utvecklingen inom den kriminalpoliiiska debatten angäende del hittillsvarande påföljds-systemets allmänna lämplighet och effektivitet ansågs år 1974 tiden vara mogen att avskaffa ungdomsfängelse. Med stöd av bemyndigande till min företrädare tillkallades därför tre sakkunniga' för att utreda med en sädan reform sammanhängande frågor om påföljder för unga lagöverträdare. De sakkunniga, som anlog namnet ungdomsfängelseutredningen, avlämnade i januari 1978 betänkandet (SOU 1977:83) Tillsynsdom. I betänkande föreslås alt ungdomsfängelse avskaffas. I stället föresläs omfattande förändringar i det nuvarande systemet för kriminalvård i frihel, bl. a. införande av en ny frivärdspäföljd benämnd tillsynsdom. I syfte alt begränsa använd-

' Numera hovrättspresidenten Tore Landahl, ordförande, samt ledamöterna av riksdagen ombudsmannen Eric Jönsson och rådmannen Inger Lindquist.

Prop. 1978/79:212 44

ningen av frihetsstraff för unga lagöversträdare framläggs förslag om ändringar i bestämmelserna om påföljdsval och straffmätning för denna kategori. I samma syfte föresläs ändringar angäende villkoriig frigivning liksom beträffande bestämmelserna om frigivningspermission och verkställighet av frihetsstraff utom anstalt. Till prolokollel i detta ärende bör fogas en sammanfattning av belänkandel som bilaga 1 och det lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande gällande rätt, lillämpningen av denna saml utredningens närmare överväganden hänvisas lill belänkandel.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden, övervakningsnämnden i Slockholm, andra avdelningen, övervakningsnämnden i Eskilstuna, övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen, övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, övervakningsnämnden i Kristinehamn, socialstyrelsen, styrelsen för Bärby yrkesskola, styrelsen för Ryagärdens yrkesskola, statskontoret, riksrevisionsverkel, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Kronobergs län, ulredningen (Ju 1976:07) om isolering inom kriminalvärden (isoleringsutredningen). Riksdagens ombudsmän (JO), Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomers riksförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreingen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges frivärdstjänslemän. Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvärdsanstaltema (SAK), Övervakarnas riksförbund, Centerns ungdomsförbunds riksorganisation. Folkpartiets ungdomsförbund. Moderata ungdomsförbundet samt Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM).

RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Uppsala, Värmlands och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län har överlämnat yttrande från socialkonsulenterna i länet.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2 Påföljdssystemet i omvandling

Som anförs i årets budgetproposition (prop. 1978/79: 100 bil. 5 s. 8) har den kriminalpoliiiska debatten under de senaste åren i betydande utsträck-

Prop. 1978/79:212 > ' 45

ning varit inriktad på frågor som har anknytning till det straffrättsliga påföljdssystemel. Detla lorde lill slor del bero pä del omfattande underlag för deballen som under senare lid har lagts fram i en rad betänkanden och rapporter. Hit hör förutom ungdomsfängelseutredningens nu aktuella betänkande bl. a. en rapport frän brottsförebyggande rådets dåvarande kriminalpolitiska arbetsgmpp Nytt straffsystem. Idéer och förslag (BRÅ 1977: 7). Rapporten har remissbehandlals tillsammans med ungdomsfäng-elseutredningens betänkande och remissutfallet i stort har redovisats i den nämnda bilagan till budgetpropositionen.

Ungdomsfängelseulredningens betänkande och BRÅ-rapporlen innehåller kritik av tidsobestämda påföljder och innefattar förslag om avskaffande av ungdomsfängelsepäföljden. I BRÅ-rapporlen föresläs på sammagrunder dessutom alt interneringspåföljden skall avskaffas. I en departementspromemoria (Ds Ju 1979: 5) som i dagarna remitteras från justitiedepartementet behandlas frågan om interneringspåföljdens framtid. Det bör i sammanhanget anmärkas all riksdagen nyligen (JuU 1978/79:9, rskr 1978/79:53) har uttalat sig lill förmån för elt avskaffande eller - i fräga om internering - åtminstone en begränsning av användningen av tidsobestämda påföljder.

Till de betänkanden som behandlar påföljdssystemet hör också Psykiskt störda lagöverträdare (SOU 1977:23). Betänkandet, som innehåller förslag bl.a. om begränsning av möjligheterna att överlämna lagöverträdare till sluten psykiatrisk värd, bereds f. n. inom justitiedepartementet. Inskränkningar i möjligheterna att döma till värd torde ocksä bli följden av socialutredningens betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg vari behandlas bl. a. frågan om värd ulan samtycke av alkohol- och narkotikamissbrukare. I den lagrådsremiss som har utarbetats inom socialdepartementet pä grundval av betänkandet föreslås bl.a. att möjligheten att överlämna lagöverträdare för värd enligl lagen (1954:579) om nykter-helsvård avskaffas (31 kap. 2S BrB). Däremot kvarstår i allt väsentligt de nuvarande möjligheterna att överlämna lagöverträdare under 20 är till vård genom de sociala myndigheternas försorg (31 kap. 1 S BrB).

Förslag om en möjlighet till frivillig vård som etl alternativ till frihetsstraff läggs fram i en nyligen remitterad promemoria om försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbmkare som har begått brott (justitiedepartementets ärende 249-79). Förslagen innebär möjligheter till vilandeförklaring i brottmål för att bereda den tilltalade tillfälle att undergå värd mot sitt narkotikamissbmk vid sjukhus inom Stockholms och Uppsala län. Verksamheten, som föreslås fä försökskaraktär, bygger bl. a. på tankar som framförs i betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare.

Kontraklsvård brukar nämnas som ett s. k. alternativ lill frihetsstraff, ett begrepp som har blivit myckel diskuterat under senare år. Alternativ till frihetsstraff av denna typ behandlas förhållandevis kallsinnigt i den nyssnämnda BRÅ-rapporten medan ungdomsfängelseutredningen i sitt betan-

Prop. 1978/79:212 46

kände förutsätter att sådana alternativ blir föremal för närmare prövning. Det kan nämnas all nordiska slraffrältskommiitén nu har ämnet på sitt program.

Det är inte endasi päföljdssystemels utformning i BrB som nu är föremal för etl livligt iniresse. Ocksä kriminalvärdens organisation och verksamhet diskuteras. Till grund för diskussionen ligger bl.a. betänkandena Kriminalvärdens nämnder (SOU 1975: 16) och Personalen vid kriminalvårdens anstalter (SOU 1977:76). Vären 1979 beräknas broUsförebyggande rådet framlägga en rapport om det s. k. Sundsvallsprojektet, etl försök atl med förstärkta resurser i etl frivärdsdistrikt nå en effektivare behandling av kriminal värdsklientelet.

Som anförs i juslitiedeparlemenleis bilaga till årets budgetproposition framslår det mot bakgrund av föreliggande och väntade betänkanden som uppenbart att det behövs en samordnad vidare behandling av de frågor som rör påföljdssystemel. Jag avser alt senare denna dag hemställa om regeringens bemyndigande alt tillkalla tvä kommittéer härför. Den ena kommittén skall i huvudsak ta sig an frägan om den framtida utformningen av kriminalvård i frihet och av alternativ till frihetsstraff. Den andra kommittén skall främst behandla frågor som mera direkt hänger samman med frihetsstraff

Mot bakgrund av vad sålunda har anförts, ställer det sig naturligt att nu ta upp till prövning ungdomsfängelseutredningens förslag med sikte på att genomföra endast sådana delar som har vunnit bred anslutning under remissbehandlingen och som - om de genomförs nu - inte hindrar den genomgripande översyn av påföljdssystemel som sålunda bör komma till stånd. Vad som därvid främst kommer i fråga är att avskaffa påföljden ungdomsfängelse och atl genomföra sädana ändringar i BrB som är omedelbart påkallade för att i görligaste mån förhindra längre anstaltstider för unga lagöverträdare än som lillämpas i dag.

3 Ungdomsfängelse

Ungdomsfängelse säsom päföljd för brotl infördes i vårt land år 1935. De nuvarande bestämmelserna om ungdomsfängelse finns i 29 kap. BrB. Enligt huvudregeln fär ungdomsfängelse ädömas den som fyllt 18 men ej 21 är för brott på vilket kan följa fängelse, om sädan fostran och ulbildning som avses med ungdomsfängelse finns vara lämplig med hänsyn till den tilltalades personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigl. Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och utom anstalt. Behandlingen får pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt. Enligl de regler som tidigare gällde hölls ungdomsfängelseklienlelel under anstaltsvistelsen avskilt från andra kategorier intagna som undergick frihetsberövande päföljd. Vid särskilda ungdomsanstalter försökte man byg-

Prop. 1978/79:212 47

ga upp behandlingsformer särskilt avpassade för det unga klientelet. 1973 ärs kriminalvårdsreform innebar i detta hänseende genomgripande ändringar. Fördelningen av de till frihetsberövande päföljd dömda mellan olika typer av anstalter sker nu i princip oberoende av påföljdens art. De som dömts till ungdomsfängelse avtjänar fr. o. m. den I juli 1974 sina straff pä kriminalvärdens anstalter tillsammans med internerade, fängelsedömda och personer som ädömts skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Viss hänsyn tas dock vid placeringen till de intagnas ålder. Några särskilda bestämmelser för ungdomsfängelseklientelet finns dock inte utan särregleringen tar sikle pä unga lagöverträdare över huvud taget; 8S lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).

I direktiven för ungdomsfängelseutredningen fömtsatle min företrädare atl ungdomsfängelsepåföljden skulle avskaffas. Ungdomsfängelseutredningen föreslär i enlighet härmed alt påföljden utmönstras ur BrB:s pä-följdssystem.

Förslagel atl avskaffa påföljden ungdomsfängelse har inte direkt avstyrkts av nägon remissinstans och endast ett fåtal har ställt sig tveksamma.

Om ungdomsfängelse avskaffas utan att andra ändringar vidtas i påföljdssystemet kommer påföljden i regel att ersättas med det tidsbestämda fängelsestraffet. Man kan nämligen utgå ifrån att ungdomsfängelse i nuvarande domstolspraxis inte tillämpas i andra fall än dä domstolen har ansett det vara uteslutet att döma till annat än frihetsberövande påföljd.

En sädan övergäng från ungdomsfängelse till fängelse skulle medföra längre frihetsberövande för flertalet av de unga lagöverträdare som det här är fråga om. Enligt ungdomsfängelsenämndens praxis fortgår nämligen den inledande anstaltsvården under en tid av tio månader eller, om domen pä ungdomsfängelse avsett mycket grov brottslighet, ett år. Som jämförelse kan nämnas att kriminalvårdsnämnden soni regel beviljar villkorlig frigivning efter halva strafftiden för den som dömts till fängelse i ett är och sex månader eller mer för brott som han har begått för fyllda 22 år. Med ledning av dessa uppgifter kan sägas att ungdomsfängelse normalt medför ell kortare frihetsberövande än fängelse under fömtsättning att det alternativa fängelsestraffet skulle ha avsett minst ett år och åtta månader. Om man emellertid enbart beaktar den inledande anstaltsvården, kommer ett avskaffande av ungdomsfängelse sannolikt endast i ett ganska litet antal fall att föranleda längre frihetsberövanden, om påföljden i stället bestäms till fängelse.

Det är emellertid inte tillräckligt att enbart beakta den inledande anstaltsvärden vid en jämförelse mellan ungdomsfängelse och fängelse. Man måste ocksä ta hänsyn Ull den förlängda eller fömyade anstaltsvård som kan bli föjden av ny brottslighet under påföljdsliden. Återfallsfrekvensen är högre för dem som dömts fill ungdomsfängelse än för någon annan påföljdsform. Återfallssiffroma för ungdomsfängelseklientelet håller sig i

Prop. 1978/79: 212 48

regel omkring 80% (SOU 1977:83 s. 74). I sammanhanget kan anmärkas all återfallsfrekvensen synes ge anledning all räkna med atl en del som tillhör delta klientel kan ingå i den krets av särskilt broltsbenägna som i enlighel med de av riksdagen hösten 1978 antagna förslagen till ändringar i KvaL (32 S) skall underkastas särskilda restriklioner i permissionshänseende (prop. 1978/79:62).

Den som undergår ungdomsfängelse och begär brott under anstaltstiden, dvs. vanligen i samband med rymning eller permission, kan räkna med att åtalsunderlälelse meddelas i myckel slor utsträckning eller, om åtal väcks, alt domstol med tillämpning av 34 kap. I S 1 BrB förordnar all ungdomsfängelsepäföljden skall avse även det nya brottet. I anslulning härtill brukar ungdomsfängelsenämnden meddela beslul om hur länge den fortsatta anstaltsvården skall pågå. Den förlängning som därvid sker är regelmässigt ganska kortvarig och understiger inle sällan straffminimum för brottet. Den som undergär ungdomsfängelse kan således vid återfall i regel påräkna avsevärt kortare förlängning av anstallstiden än den som undergär fängelse.

När det gäller återfall i brott under pågående värd utom anstalt kan brottet, liksom under anstaltstiden, föranleda ätalsunderlätelse eller tilllämpning av 34 kap. 1 § I BrB. I anslutning härtill kan förordnas om äterinlagning i anstalt. Generellt kan sägas att den anslaltstid som därvid bestäms är någol längre än den som besläms med anledning av nya brott under anstallstiden men atl den likväl i de fall den nya brottsligheten innefattar grova brott vanligen blir kortare än det lägsta straff som skulle ha kunnat utmätas om påföljden i stället hade bestämts till fängelse.

Sistnämnda förhållande beror på atl om den som villkorligt frigivits från fängelse återtaller i brott, detta ofta föranleder att ett nytt fängelsestraff ädöms honom med tillämpning av 34 kap. I § 2 BrB. Därvid gäller, förutom atl straffskalan för brottet måste följas, att den villkorligt medgivna friheten skall förklaras förverkad, om ej särskilda skäl talar däremot (34 kap. 4 S försia stycket BrB).

För egen del menar jag att ungdomsfängelse nu bör utmönstras ur påföljdssystemel dels pä grund av all påföljden i prakliken inte skiljer sig frän fängelsestraffet tillräckligt mycket för att det skall vara motiverat att bibehålla båda påföljdsformerna, dels därför att påföljden med hänsyn till de skiljaktigheler som kvarstår, främst i fråga om påföljdens principiella konstruktion - dess tidsobestämda natur - strider mot de kriminalpolitiska värderingar som har kommit att läggas till grund för rättsutvecklingen under senare tid. Härtill kommer den omständigheten atl det inte längre finns någon motsvarighet till ungdomsfängelse i de nordiska grannländerna.

Ett avskaffande av ungdomsfängelse kommer emellerlid i många fall atl leda till längre frihetsberövanden vid återfall för det berörda klientelet, såvida inte reformen kompletteras med sådana ändringar av beslämmelser-

Prop. 1978/79:212 49

na i BrB all det blir möjligt atl bäde frängä brottens straffskalor vid äterfall i brott under påföljdsliden och i siörre omfattning än enligt gällande rält underlåta att förverka villkorligt medgiven frihel. Jag återkommer i det följande (avsnitt 5.2 och 5.3) lill dessa frägor. Del är emellerlid enligt min mening inte tillräckligt med de åtgärder som jag har angell nu. Även i övrigl päkallas ändringar i BrB för atl i görligaste mån förhindra längre fiihetsberövanden för imga lagöverträdare än som lillämpas i dag.

4 Kriminalvård i frihet

4.1 Tillsynsdom

Ungdomsfängelseulredningens huvudsakliga iippdiag var all undersöka vilken eller vilka påföljder som skulle ktmna lillämpas i stället för ungdomsfängelse och atl föreslä de ändringar i päföljdssysteniel som var påkallade av att ungdomsfängelse avskaffas. En riktlinje för utredningens arbete var som tidigare nämnts atl avskaffandet av ungdomsfängelse inle skall leda till ökade frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare som berörs av reformen. Utredningens förslag går i korthet ut på följande.

I stället för ungdomsfängelse införs en ny påföljd med benämningen lillsynsdom. Denna nya päföljd skall enligl utredningens mening kunna användas i mänga fall som nu leder till ungdomsfängelse eller annat slag av frihetsstraff Tillsynsdom innebär alt den dömde ställs under intensiv övervakning i frihet. Sädan övervakning skall alltid handhas av tjänsteman inom skyddskonsulentorganisationen. Vid sidan av övervakaren skall dock kunna finnas biträdande övervakare. För sådant förordnande bör i allmänhet lekmän komma i fråga. Den som stär under intensiv övervakning skall vara skyldig att hälla lät och regelbunden kontakt med övervakaren eller med biträdande övervakare. I början äv päföljdstiden bör kontakten i allmänhet vara daglig. Om den dömdes förhällanden är sädana atl en lillfredsslällande övervakning inte kan anordnas - l.ex. när den dömde saknar arbete eller annan sysselsättning och han dessutom har svåra missbruksproblem - kan tillsynsdomen förenas med föreskrift atl den dömde skall vislas i frivårdshem. Sådant förordnande fär meddelas endast om det är nödvändigl för alt motverka återfall i brott. Tillsynsdom kan ocksä förenas med elt förordnande om alt den dömde skall tas in i anstalt under högst tre månader. Intagning i anstalt kan komma i fräga när brottsligheten varit av särskilt allvarligt slag och domstolen därför inte anser sig kunna komma ifrän att döma tili frihetsstraff Om den dömde bryter mot de föreskrifter som gäller för lillsynsdomen kan han bli föremal för ett kortvarigt omhändertagande under minst tvä och högst fjorton dagar. Ell sådant omhändertagande kan få verkställas under etl eller flera veckoslut. Är brottet mot föreskrifterna av särskilt allvarligt slag kan den dömde i stället tas in i anstalt under högst tre månader. Tillsynsdom skall användas 4 Riksdagen 1978179. I .saml Nr 212

Prop. 1978/79: 212 50

när det framstår som nödvändigt för att motverka fortsatt brottslighet från den dömdes sida. men den skall ocksä lillgodose en hjälpfunktion. Detta är enligt utredningen viktigt med tanke pä att tillsynsdom i allmänhel kommer alt tillämpas för lagöverträdare med svära sociala problem. De dömda skall däiför under verkställigheistiden få bistånd med personligt stöd och hjälp.

När det gäller grunderna för frivärdens sociala verksamhet föreslär utredningen en ändring i förhållande till vad som nu gäller. Sociala stödåtgärder skall nämligen enligt utredningens förslag inle kunna genomföras mot den dömdes vilja annat än när tvängsätgärder är tillåtna enligt den allmänna sociala lagstiftningen.

Tillsynsdom kan enligt utredningens mening inte införas utan att detta får konsekvenser för påföljdssystemel i övrigl. Särskilt gäller detta för den nuvarande frivärdspäföljden skyddstillsyn (28 kap. BrB). Utredningen föreslår att skyddstillsyn ersätts med tvä nya päföljdsformer. Dessa kallas villkorlig dom med övervakning och villkorlig dom med stödåtgärder.

Villkorlig dom med övervakning motsvarar i allt väsentligt den nuvarande skyddstillsynen. En skillnad är att den föreslagna påföljden inte skall kunna undanröjas och ersättas med fängelsestraff, om den dömde bryter mot föreskrifterna för verkställigheten utan alt begä nya brott. I stället skall påföljden i etl sådani fall kunna omvandlas lill tillsynsdom.

Villkorlig dom med stödåtgärder skiljer sig från skyddstillsyn genom atl påföljden saknar ivängsmässiga inslag. Den dömde skall lämnas personligt slöd och hjälp genom frivärdens försorg och en förtroendeman kan förordnas för honom. Den dömde riskerar däremot inte att påföljden undanröjs och ersätts med en svårare päföljd, om han underlåter atl hålla kontakt med frivärden eller med förtroendemannen. Utredningen menar att villkorlig dom med stödåtgärder bör kunna användas i mänga fall som nu föranleder skyddstillsyn.

Vid sidan av de nu nämnda frivärdspåföljderna skall enligt förslaget villkoriig dom förekomma i sin nuvarande utformning (27 kap. BrB) säsom en päföljd i frihel av varningskaraktär utan särskilt verksiälligheisinnehåll. Det nuvarande kravet på god prognos för alt kunna erhålla villkoriig dom avskaffas dock. I stället bör enligt ulredningen principen vara den att villkorlig dom skall kunna meddelas sä snart det inle föreligger skäl atl välja mera ingripande påföljder.

Del frivärdssyslem som ulredningen sålunda föreslär är utformat främst med lanke på unga lagöverträdare. Utredningen föreslär emellertid inte några särskilda åldersgränser för de olika påföljdernas tillämplighet. Della innebär bl. a. att tillsynsdom skulle kunna tillämpas även för äldre lagöverträdare.

Remissinstanserna har över lag ställt sig kriiiska lill utredningens förslag till ulformning av frivärdspåföljderna. Därvid anförs bl.a. att syslemel med sex skilda frivårdspäföljder blir onödigt invecklat och att det i prakliken blir myckel svårt alt åstadkomma faktiska skillnader mellan de olika

Prop. 1978/79:212 si

påföljderna och fä dem klarl avgränsade frän varandra. En gcnomgäcnde uppfattning är att mer ingripande förähdiingär inte bör vidiagas f, n, utan atl allernaliva påföljder lill ungdomsfängelse bör sökas inom del nuvarande päföljdssystemet med vissa ändringar. Som skäl härför har anförts bl. a. att frivärdsorganisalionen först under det senasle ärei har blivit fullt ulbyggd och fäll de resurser som den behöver för all kunna verkslälla de intentioner som ligger bakom 1973 ärs kriminalvärdsreform. Flera instanser anför ocksä att, innan mer genomgripande ändringar vidtas av frivärds-päföljderna. en samlad översyn bör ske av dessa.

Jag delar de åsikter som remissopinionen sälunda har gelt uttryck för. Även enligt min mening är del föreslagna frivärdspäföljdssysiemel med sina sex olika påföljder onödigt invecklat och skulle sannolikt bli svart alt tillämpa i praktiken. Utredningens förslag i dessa delar bör mot bakgrund härav och i avvaktan pä den kommande nya översynen av frivärdspåföljderna inte läggas till grund för nägon genomgripande lagstiftning.

Flera remissinstanser har dock gett uttryck för åsikten all redan nu vissa begränsade förändringar bör äga rum inom ramen för skyddstillsynspäfölj-den. I detta instämmer jag. Ändringarna bör syfta lill atl öka möjlighelerna alt använda skyddstillsyn som ett alternativ lill frihetsberövande päföljd. Vad som därvid kan övervägas är utformningen av ett kortvarigt frihetsberövande vid dom på skyddstillsyn, alltså den nuvarande anstaltsbehandlingen enligt 28 kap. 3 S BrB. samt en förstärkning av övervakningens konirollmoment.

4.2 Skyddstillsyn

Skyddstillsyn kan ädömas för brott som har fängelse i straffskalan, om övervakning anses erforderiig och annan, mera ingripande päföljd inte är påkallad. Om det lindrigaste straff som föreskrivs för brottet är fängelse i ett år eller mer får dock skyddsiillsyn tillämpas endast om det finns synneriiga skäl därtill (28 kap. I S BrB).

Skyddstillsyn skall fortgå under en prövotid av tre är och vara förenad med övervakning från prövotidens början. Övervakningen upphör normalt efter tvä är. (28 kap. 4 och 5 SS BrB). Vid ädömande av skyddstillsyn kan den dömde meddelas särskilda föreskrifter om vad han har alt iaklta under prövotiden. Sädana föreskrifter kan avse vistelseort eller bostad, ulbildning eller arbelsanslällning saml läkarvård, nykterhetsvård eller annan värd eller behandling i eller utom sjukhus eller annan sädan inrättning (28 kap. 6 S BrB). Skyddstillsynen kan ocksä kombineras med dagsböter (28 kap. 2 S BrB).

Om den tilltalade har fyllt 18 är kan rätten om det finnes ertorderligt för hans lillrällaförande eller eljesl förordna alt i skyddsiillsynen skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling skall pägå minst en och högst två månader. Sedan behandlingen pågått en månad skall den upphöra sä snart

Prop. 1978/79:212 52

forlsall omhänderlagande i anslall inle kan anses eiforderligl. Om förhällandena påkallar det kan rätten besluta att förordnande om anslaltsbehand-ling skall gä i verkställighet utan hinder av atl domen pä skyddsiillsyn inte har vunnit laga kraft. Beslut om upphörande av anstaltsbehandling meddelas av övervakningsnämnd (2S kap. 3 S BrB).

Skyddstillsynen handhas av övervakningsnämnd som meddelar beslut om. föruiom anslalisbehandlingens iipphöiande. övervakning samt föreskrifter och åtgärder vid misskölsamhet. De åtgärder som övervaknings-nämnd kan vidta vid visad misskölsamhet är alt förordna om fortsatt övervakning, att meddela sådan föreskrift som nyss nämnts eller all besluta om varning. Om den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden kan nämnden hos åklagare göra fiamsiällning om all lalan förs vid domstol om undanröjande av skyddstillsynen eller förordnande om anslallsbehandling. Undanröjs skyddstillsynen skall rätten bestämma annan päföljd för brollel (28kap. 6-9 SS BrB).

Den nuvarande skyddsiillsynen kan således skärpas bl. a. genom alt den förenas med ett förordnande om anslallsbehandling enligt 28 kap. 3 S BrB. Enligt nuvarande ordning skall sådant förordnande meddelas främst då del prövas erforderligt för den tilltalades lillrällaförande. Grundtanken är att en på lämpligt säll utformad behandling i anstalt i vissa fall kan vara ägnad atl främja en positiv utveckling för den dömde. Ungdomsfängelseutredningen konstaterar emellerlid alt de hittillsvarande erfarenheterna av an-stallsbehandlingen ger vid handen att anslaltsvården i allmänhet inte har fält avsedd behandlingseffekt. Detta konstaterande stämmer enligl utredningen helt överens med den syn pä anslaltsvård som ligger lill grund för förslagel atl avskaffa ungdomsfängelsepäföljden. Enligl ulredningen bör således möjlighet inte finnas att kombinera en frivärdspäföljd med en anstaltsvistelse utformad på sådant sätl som den nuvarande anslaltsbe-handlingen enligl 28 kap. 3 S BrB.

Utredningen föreslär för tillsynsdomens vidkommande en motsvarighet till anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn benämnd intagning i anstalt. Enligt förslagel fär rätlen då lillsynsdom meddelas, om frihetsberövande prövas oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, förordna atl den tilltalade skall intas i anslall under viss tid, högst tre månader. Längden av frihetsberövandel bestäms således av domstolen. Ulredningen betonar att det föreligger viktiga skillnader mellan intagning i anstalt vid lillsynsdom och den anstaltsbehandling som f n. kan anordnas i anslutning lill skyddstillsyn. Vid tillsynsdom skall således frihetsberövandel vara tidsbestämt medan detla vid skyddstillsyn är tidsobestämt inom ramen en till två månader. Viktigast är dock enligt ulredningen att intagningen i anstalt vid tillsynsdom. lill skillnad mol vad som gäller för anstaltsbehandling vid skyddstillsyn, inte får beslulas av individualpreventiva skäl. Förordnande om intagning i anstalt skall, som framgick av del nyss anförda, meddelas endast när elt frihetsberövande är oundgängligen

Prop. 1978/79:212 53

påkallat med hänsyn till allmän laglydnad. Kombinationen av lillsynsdom med en kortare tids anstaltsvislelse innebär enligt utredningen alt domstolarna fär möjlighet atl undvika de längre frihetsberövanden som skulle ha blivit följden, om i stället fängelsestraff hade utmätts med lillämpning av de för brotten gällande straffskalorna och vedertagen straffmätningspraxis. Utredningen föreslår vidare atl ett förordnande om intagning i anstalt skall utgöra det yttersta sanktionsmedlet vid överträdelse av de föreskrifter som gäller för övervakningen vid tillsynsdom.

Remissinstanserna har över lag varit positiva lill det föreslagna inslitutet intagning i anstalt. Bl.a. har anförts alt del är en fördel all anslallslidens längd besläms av domstolen och all ulformningen av intagning i anstalt bättre svarar mot det faktiska verkställighetsinnehållet efter den I juli 1974. Endast elt par remissinstanser har varit negativa till förslaget. Till dessa hör kriminalvårdsstyrelsen som menar alt allt väsentligt som åsyftas med institutet intagning i anstalt kan uppnås inom ramen för vårt nuvarande straffsystem genom att domstolarna begagnar möjligheten till anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 S BrB. Bland de instanser som är positiva till förslaget har en del, säsom Sveriges domareförbund, förordat att, även om påföljden tillsynsdom ej införs, de nuvarande reglerna om behandling i anstalt i samband med dom pä skyddsiillsyn skall ersättas med vad utredningen har föreslagit om intagning i anstalt. Vänersborgs tingsrätt avstyrker att påföljden tillsynsdom införs. Skyddsiillsynen bör i stället bestä med vissa ändringar, bl. a. av reglerna om anstaltsbehandling. Enligt tingsrätten ärdel numera sä ringa skillnad mellan anstaltsbehandling och fängelse alt det kan ifrågasättas om det är tillräcklig anledning att i fortsättningen behålla anslallsbehandling som en särkild behandlingsform. Det synes tingsrätten naturligast och även konsekvent atl kalla även anslallsbehandling fängelse. Detta skulle innebära att det fanns möjlighet för domstol all för ett och samma brott döma till skyddstillsyn i förening med ett kortvarigt fängelsestraff. Stockholms tingsrätt konstaierar att det för verkställighet av ett förordnande om intagning i anstalt enligt förslaget skall gälla vad som stadgas om fängelse. I konsekvens härmed och i linje med strävandena inom kriminalpolitiken alt införa ett enhetligt frihetsstraff borde enligt tingsrätten även denna form av frihetsberövande kallas fängelse.

Jag vill för min del instämma i den kritik som har riklats mot insitutet anstaltsbehandling vid skyddstillsyn. Anslaltsbehandlingen förefaller inte längre ha något självständigt ändamål. Behandlingen har enligt gällande ordning två huvudmotiv. För det försia avser den alt erbjuda elt visst behandlingsinnehåll. Detla kan dock lika väl åstadkommas inom ramen för ell vanligt korttidsstraff Den nuvarande verkställigheten skiljer sig för övrigt inte heller pä någon väsentlig punkt frän vanliga korltidsslraff Den äger i allmänhet rum på lokalanstall där de som döms till anstaltsbehandling vistas tillsammans med andra intagna. För det andra skall anslallsbe-

Prop. 1978/79:212 54

handling kunna tillgripas för alt skärpa en påföljd som i öviigt verkställs i frihel. Ocksä en sådan effekt kan komma atl uppnäs genom korttidsstraff Härtill kommer att den kritik som kan riktas mol tidsobestämda straff i allmänhet ocksä i viss mån drabbar anstaltsbehandlingen. Övervägande skäl talar sålunda enligt min mening för all institutet anslallsbehandling vid skyddstillsyn bör avskaffas och alt i stället möjlighet bör införas att kombinera skyddstillsynen med etl kortvarigt tidsbestämt frihetsberövande.

Ett sådant kortvarigt frihetsberövande bör till tiden bestämmas av domstol och det bör verkställas helt enligt de reglei' som gäller för fängelsestraffet. Med hänsyn härtill bör etl kortvarigt frihetsberövande av det slag som nu diskuleras också kallas för fängelse.

Det förhållandel atl fängelse förekommer som självständig påföljd i BrB innebär vissa problem med hänsyn till att man således för ett och samma brott kommer alt kunna döma såväl lill skyddsiillsyn som lill fängelse. Man kan gå fram pä två olika vägar för alt lösa dessa problem. För del försia kan man jämte skyddsiillsyn döma till fängelse på samma säll som nu är möjligl att kombinera skyddstillsyn med böler (28 kap. 2 S BrB). För det andra kan man, på samma sätt som nu gäller föranstaltsbehandlingen, öppna en möjlighet alt förordna alt i skyddstillsynen skall inga fängelse. Med hänsyn lill BrB:s systematik och uppbyggnad ärdel enligt min mening uteslutet alt använda den andra vägen som skulle innebära all en självständig päföljd i visst fall skulle ingå i en annan päföljd. Jag förordar således den lösningen atl domstolen för ett och samma brott jämte skyddstillsyn fär döma till fängelse. Denna påföljdskombinalion blir ytterligare elt undantag från huvudregeln i bestämmelsen i I kap. 5 S BrB enligt vilken del inte får dömas till flera påföljder för samma brotl. om inte annat är stadgat. Vad gäller längden av frihetsberövandel har under remissbehandlingen - med någol undanlag - enighet rätt om atl den övre tidsgränsen för ansialisvistelsen bör sättas till tre månader. För egen del villjag anmärka att jag senare kommer att behandla frågan om minimitid för erhållande av villkorlig frigivning och föreslä att denna sänks från nuvarande fyra månader lill tre månader. Bl. a. med hänsyn härtill bör maximitiden för anstalts-vistelsen inle sältas högre än tre månader eftersom i annat fall särreglering skulle behöva ske belräffande reglerna om villkoriig frigivning frän ansialisvistelsen. Jag ansluter mig därför till den allmänna remissopinionen och föreslär alt skyddstillsyn skall kunna kombineras med fängelse i högst tre månader.

F. n. är avsikten att anslallsbehandling i förening med skyddsiillsyn skall tillgripas främst när det är motiverat från behandlingssynpunkt men all förordnande om behandling kan meddelas även när en kortare tids omhändertagande i anstalt är påkallad av allmänpreventiva hänsyn. Enligl utredningens förslag skulle förordnande om intagning i anstalt kunna meddelas om del prövas erforderligt av hänsyn lill allmän laglydnad. Rekvisitet för intagning i anstalt skulle därmed i prakliken bli detsamma som rekvisitet

Prop. 1978/79:212 55

för ädömande av fängelse. Intagning i anstalt skulle inte kunna motiveras frän behandlingssynpunkt. Jag kan i princip instämma i dessa uttalanden om syftet med att jämte kriminalvård i frihet ådöma ett kortvarigt frihetsberövande. Syftet med anstaltsvistelsen bör vara alt fördel gränsskikt där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare päföljd tillföra skyddstillsynen etl ytterligare moment av skärpa. Genom möjligheten all kombinera skyddsiillsyn med etl frihetsberövande på upp lill tre månader bör sålunda, och dä kanske främst vad gäller unga lagöverträdare, ett långvarigt frihetsberövande kunna undvikas.

Avsikten med den föreslagna kombinationen av skyddstillsyn och kortvarigt fängelse är med andra ord i försia hand atl föra in ytterligare ett alternativ i påföljdssystemet. Detta kommer, om mina förslag genomförs, att innehålla bl. a. böter, villkoriig dom, villkorlig dom med böter, skyddstillsyn, skyddstillsyn med böter, skyddsiillsyn med kortvarigt fängelse, fängelse med underskridande av straffminimum för brottet och fängelse i sedvanlig omfattning. Av vad vi i dag vet om fängelsestraffets allmänna verkningar på de intagna, kan närmast den slulsalsen dras all etl fängelsestraff som motiveras av behandlingsskäl i regel inte fär åsyftad effekt. Jag menar därför att skyddsiillsyn bör få kombineras med fängelse endasi när allmänpreventiva skäl motiverar del.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag alt 28 kap. 3 S BrB ges den nya lydelsen all om det av hänsyn till allmän laglydnad prövas oundgängligen erforderligt att skyddstillsyn förenas med frihetsberövande mä jämte skyddstillsyn dömas till fängelse i lägsl en och högst tre månader.

Om det lindrigaste straff som är föreskrivet för brottet är fängelse i ett är eller däröver fär, enligl 28 kap. I § tredje stycket BrB, skyddsiillsyn ädömas endast om synnerliga skäl finns därtill. Skyddsiillsyn skall således endast i undantagsfall få följa pä allvarligare brottslighet. Hänsynen till bl.a. allmän laglydnad anses vid sädan brottslighet kräva atl annan päföljd än skyddsiillsyn väljs, om inte alldeles speciella förhällanden föreligger. Det är dock atl märka alt påföljden skyddstillsyn kan utformas så atl den ler sig mer eller mindre sträng. En skyddstillsyn som är förenad endast med övervakning eller med övervakning jämte någon inle så betungande föreskrift är naturiiglvis mindre ägnad alt tillgodose allmänprevenlionens krav än en skyddstillsyn som är förenad med ingripande föreskrifter. Även en kombination med böter enligl 28 kap. 2S BrB är ägnad atl minska betänkligheterna mot alt avslå från att döma den tilltalade till en strängare påföljd. I viss utsträckning har ocksä hittills allmänpreventiva synpunkter kunnai tillgodoses genom att i dom pä skyddstillsyn har förordnats om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 S BrB.

Genom den lydelse av 28 kap. 3S BrB som jag nyss har förordat ökar möjligheterna ganska avsevärt atl lillgodose allmänpreventiva hänsyn vid en dom på skyddstillsyn. Inte minst för unga lagöverträdare torde det av hänsyn till allmän laglydnad ej sällan vara tillräckligt med ett frihelsberö-

Prop. 1978/79: 212 56

vande på upp till tre månader även för brott som har ett straffminimum på ett år eller däröver. Med hänsyn härtill anserjag atl bestämmelsen i 28 kap. I S iredje styckel BrB bör ändras så all möjligheterna all ådöma skyddsiillsyn även vid grövre brollslighel nägot ulvidgas. Jag förordar all bestämmelsen fär del innehållet att om det lindrigaste straff som är stadgat för brollel är fängelse i ell år eller däröver skyddsiillsyn fär ådömas endasi om särskilda skäl är därtill.

Den ändrade lydelse av 28 kap. 3 S BrB somjag har föreslagil föranleder vidare, utöver rena konsekvensändringar, ändringar i 26 kap. I S. 28 kap. samt 34 kap. BrB. Jag återkommer lill dessa frägor i specialmoiiveringen.

För all någon skall kunna ädömas skyddsiillsyn krävs atl del prövas ertorderligt att han ställs tmder övervakning. Övervakningen är således det centrala innehållel i skyddstillsynspäföljden. Tanken är att den dömde genom övervakningen skall inle bara underkastas kontroll ulan också erhålla den hjälp och del slöd som han behöver för alt för framtiden avhälla sig frän alt begä nya brott och för att anpassa sig i samhällel.

Det väsentliga innehållet i den av ulredningen föreslagna påföljden tillsynsdom är en intensiv övervakning, en övervakning med betydligt tätare kontakter mellan den dömde och verkslällighelsmyndigheterna samt även i övrigl av mer ingripande natur än den som förekommer vid skyddsiillsyn. Verkställigheten av övervakningen bör enligl utredningen utformas på sådant sätt att den i vart fall försvårar brottslig verksamhei så länge övervakningen pägär. För atl uppfylla delta krav föreslär ulredningen bl. a. atl det skall ställas strängare krav på den dömde när det gäller dennes skyldighet att upprätthålla kontakt med verkställighetsmyndigheien. Dessa krav. som lill en början i regel bör innefatta skyldighet atl hälla daglig kontakt, skall vara tydligt angivna i en för den dömde utfärdad föreskrift. Föreskriften utfärdas av skyddskonsulenten.

Även om förslaget till tillsynsdom allmänt avvisas av remissinstanserna släller sig dock flertalet av dem positiva till att man inom ramen för den nuvarande skyddstillsynen försöker göra övervakningen effektivare.

Jag delar denna uppfattning. För att kriminalvård i frihet skall vara etl verkligt alternativ till frihetsberövande påföljder krävs dels att den framslår som ett sä allvarligt ingrepp i den dömdes frihet alt den tillgodoser även förhållandevis högl ställda allmänpreventiva krav på en kännbar reaktion, dels atl den uiformas pä ett sådant sätt att den om möjligl försvårar brottslig verksamhet sä länge den pågår. Den kommitié för en översyn av frågor om kriminalvård i frihet som jag senare i dag kommer att föreslä regeringen att tillkalla kommer bl. a. att fä till uppgift alt utreda hur dessa målsättningar skall kunna uppnås på ett mera effektivt sätt än f n. Jag anser det emellertid angelägel att redan nu åstadkomma en viss upp-stramningav verkställigheisinnehällel i skyddstillsynen. Några mer omfattande ändringar kan dock inte bli aktuella eftersom man dä alltför mycket skulle binda den kommande utredningen i dess arbeie. Den ändring av 28

Prop. 1978/79: 212 57

kap. 3 S BrB som jag lidigare har föreslagit innebär alt allmänpreventiva krav i högre grad än f n. kan tillgodoses dä man ädömer skyddstillsyn. Härutöver bör nu endasi ske en viss förslärkning av kontrollmöjligheten i skyddstillsynspäföljden.

I syfte att få en effektivare kontroll av den som undergår kriminalvård i frihel föreslår ungdomsfängelseutredningen att vid tillsynsdom skyddskonsulenlen skall meddela den dömde särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. Del väsentligaste i föreskriften skall vara sättet och omfaltningen av den dömdes kontakt med övervakaren (uiredningens lagförslag 28 kap. 10 S BrB).

Enligt min mening bör inom ramen för skyddsiillsynen redan nu införas en möjlighet att meddela den dömde föreskrift om främst kontakten mellan denne och övervakaren i huvudsaklig överensslämmelse med det förslag utredningen har lagt fram. Det bördock inte vara obligatoriskt att meddela sädan föreskrift. Tvärtom torde del för den helt övrvägande delen av skyddstillsynsklientelel inle vara erforderligt med en särskild kontaktföreskrift. Detla gäller särskilt mol bakgrund av att den nya frivärdsförordning-en (1977:329) innehåller obligatoriska regler om upprättande av behandlingsplan och om kontakt mellan den dömde och övervakaren. Innan en föreskrift meddelas bör därför noga prövas om den är ertbrderlig och vilken grad av kontakt som krävs. Föreskrift får inte användas för alt tillföra skyddsiillsynen något moment av extra skärpa. Kontaktföreskriften syfiar således till alt göra del möjligt att kontrollera den dömdes förehavanden, främsi för alt bryla en ulveckling som innebär en påtaglig risk för fortsatt brottslig verksamhet. Föreskriften är således atl se som en del av verkställigheten av påföljden och inte som ell momeni i själva påföljden.

Enligl utredningens förslag skulle skyddskonsulenlen meddela kontaktföreskrift. Detta föll sig naturligt eftersom verkställigheten av tillsynsdom skulle ankomma pä frivärdsorganisalionen, dvs. skyddskonsulenterna. En av de kommittéer somjag senare i dag kommer all begära bemyndigande alt tillkalla avses bl. a. få i uppdrag atl utreda frågan om hur verkställigheten skall organiseras i fortsättningen. Med hänsyn lil atl övervaknings-nämnd enligl gällande ordning har det övergripande ansvaret för övervakningen och lill att övervakningsnämnd är det verkställighelsorgan som har befogenhel att meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 S BrB bör del enligt min mening t, v. ankomma på övervakningsnämnd alt också beslula om kontaklföreskrifi.

Man kan inte bortse från att en föreskrift om konlaktskyldighet i vissa fall kan bli betungande för den dömde. Del skulle från denna synpunkt i och för sig te sig tillfredsställande att låta även domstol kunna meddela föreskrift om konlaktskyldighet, på samma säll som den nu kan meddela föreskrifter enligt 28 kap. 6 S jämfört med 26 kap. 15 S BrB, dvs. beträffande vistelseort, bostad, ulbildning, arbelsanslällning m. m. Det torde dock i de

Prop. 1978/79:212 58

flesta läll inte vara möjligl all redan vid domstillfället med tillräcklig grad av säkerhet uttala sig om vilken kontakt mellan den dömde och övervakaren som behövs eller är lämplig under övervakningstiden. En föreskrift om konlaktskyldighet. som aldrig bör komma i fråga som ett regelmässigt inslag i verkställigheten, bör i stället kunna meddelas när som helst under övervakningstiden och den skall ocksä upphävas så snart den inte längre behövs. Della utesluter dock inle att domstolen i domen kan uttala sig om behovet av en eventuell föreskrift. Jag utgår från atl så kommer alt ske när domstolen finner det motiverat och all övervakningsnämnden i sä fall ocksä noga överväger behovet av föreskrift.

Utöver föreskrift om konlaktskyldighet bör övervakningsnämnden, i överensstämmelse med utredningens förslag, få möjlighet atl föreskriva skyldighet för den dömde atl omedelbart lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning.

Del är angeläget att en effektiv övervakning kommer lill stånd snarast efter det att frågan om övervakning aktualiserats. Som ett medel alt nå detla syfte har skyddskonsulenten rätt atl för liden intill dess övervakningsnämnden beslutat i frågan förordna övervakare (26 kap. 12 S BrB). Pä motsvarande sätt bör skyddskonsulenlen ha befogenhet att under övervakningstiden interimistiskt meddela föreskrifter av aktuellt slag. Enligt 20 S frivårdsförordningen skall skyddskonsulenlen medverka lill alt den dömde och övervakaren häller den kontakt som behövs och i övrigl hålla sig underrättad om den dömdes livsföring. Med hänsyn till vad som lidigare sagls angående kontaklföreskriflens ingripande karaktär framslår det som särskilt angeläget all skyddskonsulenten, i fall dä sädan föreskrift har meddelats, fortlöpande håller sig underrättad om den dömdes förhällanden så atl han omedelbart kan föreslå övervakningsnämnden sädan ändring av föreskriften som är påkallad.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag all i 28 kap. BrB införs en ny paragraf. 6 aS. Enligl denna får övervakningsnämnd meddela den dömde särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. I föreskrift fär anges pä vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hälla kontakt med övervakaren. Vidare fär föreskrivas skyldighet för den dömde atl omedelbart lämna underrättelse till övervakaren eller skyddskonsulenlen om ulevaro från arbelsplals. skola eller annan i föreskriften angiven verksamhei eller inrättning. Skyddskonsulenlen får interimistiskt meddela föreskrift. Skyddskonsulenten skall vidare fortlöpande hälla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i övrigl samt omedelbart föreslå övervakningsnämnden sådan ändring i meddelad föreskrift som päkallas av omständigheterna. Skyddskonsulenlen får även ändra föreskrift för tiden intill dess nämnden beslutat i frågan.

Den dömde bör ha möjlighet atl hos hovrätt besvära sig över övervakningsnämnds beslut om föreskrift. Vidare bör övervakningsnämnd ha be-

Prop. 1978/79:212 59

fogenhet alt som en åtgärd vid misskölsamhet från den dömdes sida beslula om koniaklföreskrifl pä samma sätl som nämnden nu kan besluta om föreskrift enligl 26 kap. 15 S BrB. Beslämmelserna i 37 kap. 8S och 28 kap. 7 S BrB föreslås bli ändrade i enlighel härmed.

Såsom framgått av vad jag tidigare har anfört fär domstolen när den dömer till skyddstillsyn även meddela vissa särskilda föreskrifter (28 kap. 6S BrB). Särskild föreskrift får avse bl.a. läkarvård, nykterhelsvärd eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning (26 kap. 15 S BrB). I den tidigare nämnda lill lagrådet avgivna remissen om värd utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård har chefen för socialdepartementet föreslagit att del för personer över 20 ärs ålder inte längre skall finnas möjlighet att besluta om vård utan samtycke inom sociallagstiftningen. Det blir således, för att la ett exempel, inle längre möjligl atl med stöd av sociallagstiftningen tvinga någon att underkasta sig nykterhetsvärd. I stället föresläs att i den nuvarande lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall förs in bestämmelser för det fall att nägon till följd av missbruk är i trängande behov av avgifining och psykiatrisk vård i samband med denna och utebliven värd skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa. I sådant fall skall missbrukaren även mot sin vilja kunna beredas värd under högst fyra veckor. Att meddela föreskrift i samband med dom på skyddstillsyn om alt någon skall underkasta sig sädan vård är inte möjligt.

Hittills har det i viss utsträckning förekommit all den som har dömts till skyddstillsyn meddelats föreskrift exempelvis innebärande att han skall underkasta sig den nykterhetsvärd som skyddskonsulent i samråd med läkare finner erforderiig. Med hänsyn till den ändrade syn på tvångsvård inom socialtjänst och sjukvård som regeringen givit uttryck för i den nyssnämnda lagrådsremissen kan del övervägas om i framliden möjlighet bör finnas att kombinera en päföljd med föreskrift om viss värd eller behandling. Del förhållandet atl det sociala tvånget i princip upphör medför dock inte automatiskt att föreskrifter om vård inte skall kunna meddelas inom kriminalvården. Kriminalvård innebär i sig ett tvång mot den dömde. Det är därför inte orimligt att tänka sig att den som har begått brott även fortsättningsvis säsom etl led i påföljden för brottet skall kunna bli skyldig atl underkasta sig föreskrifter om viss vård eller behandling. Praktiska problem kan dock uppstå i samarbetet med socialtjänsten och sjukvärden. Förberedelser för försök med s. k. kontraklsvård av narkotikamissbrukare som gjort sig skyldiga lill brott pågår f n. inom justitie- och socialdepartementen. Somjag tidigare nämnt avses vidare den kommande kommittén med uppgift att utreda kriminalvård i frihet få i uppdrag all bl. a. undersöka möjliga alternativ till frihetsstraff Ett sådant alternativ är kontraktsvärd. Kontraklsvård innebär en form av tvångsvård pä sä sätl atl om den dömde inte fullföljer vården drabbas han av sanktioner inom

Prop. 1978/79: 212 60

kriminalvärden. Med hänsyn lill detla kommande försöks- och utredningsarbete är jag inte nu beredd att föreslå någon ändring av den möjlighet som finns atl enligt 26 kap. 15 S BrB meddela föreskrift om vård och behandling av den som ådöms påföljd för brott.

5 Fängelse

5.1 Ungdomsfängelseutredningen

Utredningen tror inte att frihetsstraff kan undvaras helt när del gäller unga lagöverträdare. Fängelsestraff kan således komma i fråga för mycket allvarliga brott eller när omfattande kriminalitet inte har kunnat hindras med lindrigare påföljdsformer. Utredningen betonar dock det angelägna i att tiden för frihetsberövande så långt möjligt begränsas när det är fråga om ungdomar. Utredningen föreslår därför att domstolarna skall ges möjlighet att döma till lindrigare straff än för brottet är stadgat när det är fråga om brott som någon har begått innan han fyllt 21 år. F. n. gäller en gräns pä 18 är (33 kap. 4 S BrB).

Såsom etl komplement lill den föreslagna slraffnedsättningsregeln föreslår utredningen vissa ändringar av beslämmelserna om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Dessa förslag hänför sig inte till nägon viss ålderskategori. Enligl nuvarande ordning skall i regel villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad om den frigivne under prövotiden döms lill nytt fängelsestraff (34 kap. 4 S BrB). Utredningen föreslåralt presumtionen för förverkande i den angivna situationen skall bortfalla. Vidare föreslär utredningen den ändringen atl förverkande endasi skall fä ske i anledning av brott som begåtts under prövotiden efter den villkorliga frigivningen. Slutligen föreslår utredningen i denna del ocksä att förverkande skall kunna avse även del av reststraffet och inte såsom nu endast hela slraffåtersto-den.

Ulredningen anser att dess huvuduppgift - att försöka begränsa användningen av frihetsstraff för unga lagöverträdare och i gengäld vidga lill-lämpningsomrädet för kriminalvård i frihet - i första hand har lösts genom den föreslagna lillsynsdomen. Utredningen föreslår härutöver en skärpning av bestämmelserna angäende förutsättningarna för alt döma någon som fyllt 18 men ej 21 år lill fängelse. Enligt 26 kap. 4 S BrB gäller f n. atl i sådant fall fängelse fär komma i fräga allenast när frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan päföljd. Utredningen förordar i stället alt fängelse skall kunna ädömas endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande och annan påföljd inte finnes vara lämpligare.

Utredningen föreslår slutligen vissa förändringar som hänför sig till

Prop. 1978/79:212 61

regierna för frigivning från anslall. Frigivning frän anstalt före päföljdsti-dcns utgång skall kunna äga rum i två former, dels som villkoriig frigivning och dels som verkställighet utom anstalt. Villkorlig frigivning förenas inte med övervakning. Den villkorligt medgivna friheten skall inle kunna förverkas annat än i samband med en lagföring för nya brott, vilka har begåtts Under prövotiden. Som tidigare nämnts skall därvid förverkandet kunna begränsas lill endasi en del av reststraffet. Prövotiden skall motsvara den lid som vid frigivningen återstår av straffet, dock lägst ett och högst tre år. Vistelsen i frihet under prövotiden skall inle avräknas från strafftiden.

Verkställighet ulom anstalt skall vara förenad med övervakning. För denna skall i princip tillsynsdomens regler om intensiv övervakning lillämpas. Som framgår av benämningen verkställighet utom anslall skall liden för vistelsen utanför anstalten avräknas från strafftiden. Undantag härifrån är dock tänkt att kunna förekomma när den dömde har undandragit sig övervakningen pä sådant sätt atl det inle kan anses skäligt att han fär avräkna hela liden från straffet.

Verkställighet utom anstalt fär medges av två skäl. Del försia svarar mol det som anges i den nuvarande bestämmelsen i 34 § KvaL. Om särskilda skäl föreligger skall således medgivande lill sädan vistelse få lämnas när den dömde kan bli föremål för särskilda åtgärder utanför anstalten, vilka kan antas underiätla hans anpassning i samhället. Det andra skälet till medgivande svarar delvis mot bestämmelserna om frigivningspermission i 33 S KvaL. Sådant medgivande skall enligt förslagel emellertid kunna lämnas inle endasi inför en nära föreslående villkorlig frigivning utan även då en något längre lids verkslällighel ulom anstalt kan anlas få väsentlig betydelse för att underiätla den dömdes anpassning i samhället och molverka skadliga följder av straffet. Medgivande till verkställighet utom anstalt skall i detta sista fall kunna lämnas tidigast när halva straffet, dock minst tre månader, har verkställts.

För beslut om villkorlig frigivning skall enligt förslagel i slora drag gälla samma beslämmelser som nu. Villkorlig frigivning skall således enligt en huvudregel kunna medges senasi när två tredjedelar av straffet har avtjänats. Delta gäller dä även när viss del av straffet avtjänats under verkställighet utom anstalt. Villkoriig frigivning skall vidare liksom nu i begränsad omfattning kunna beslulas redan efter halva strafftiden. Den minsta tid före vilken frigivning inte fär ske föreslås sänkt från fyra till tre månader.

Utredningens förslag lill ändringar i bestämmelserna om päföljdsval och straffmätning för unga lagöverträdare har genomgående fält ell positivii bemötande under remissbehandlingen. Ålgärder av detta slag är också enligt min mening nödvändiga inslag i en reform som innebär att ungdomsfängelse avskaffas. Jag återkommer till dessa frågor i del följande.

De förslag utredningen har lagt fram om verkställighet utom anstalt och om villkorlig frigivning har däremot bemötts övervägande kritiskt under remissbehandlingen antingen i sin helhet eller i sin detaljutformning. Det

Prop. 1978/79: 212 62

har anförts bl. a. alt frågan om ulformningen av reglerna om verkställigheten utom anslall är intiml förknippad med frågan huruvida den villkorliga frigivningen skall bibehållas och i sä fall under vilka förhållanden sädan frigivning skall ske. Båda frågorna bör alllså lösas i ell sammanhang.

Enligt min åsikt bör f. n. inte några större ändringar göras i reglerna om verkställighet ulom anstalt eller om villkorlig frigivning. Dessa frågor, och då inle minst frågan om vi i vårt päföljdssystem över huvud ttiget skall ha kvar institutet villkorlig frigivning, kräver ytterligare överväganden. t)e avses ocksä ingå bland uppgifterna för den kommitié angående fängelse och kriminalvård i anstalt somjag senare i dag kommeralt begära regeringens bemyndigande att tillkalla. Jag anser dock att utredningens förslag om en förkortning av minsta tiden för erhållande av villkorlig frigivning och om ändrade beslämmelser angäende förverkande av villkoriigt medgiven frihel redan nu bör las upp till prövning. Alt så sker är inle minst av vikt för all förhindra att det mycket återfallsbenägna ungdomsfängelseklientelet i den nya ordning som jag förordar kommer atl berövas friheten under längre lider än f. n.

5.2 Påföljdsval och straffmätning för unga lagöverträdare

Enligt utredningens förslag skall ungdomsfängelsepåföljden i stor utsträckning ersättas av kriminalvård i frihel genom den nya tillsynsdomen. Genom de ändringar som jag tidigare har förordat beträffande skyddstillsynspäföljden kommer denna i viss mån alt kunna ersätta ungdomsfängelse. Ulredningen föreslår som nämnts även andra åtgärder för att göra frihetsstraffen färre och kortare för unga lagöverträdare. Förslagen hänför sig lill påföljds valet och st r af f mät n i ngen.

Vad först gäller påföljds valet för unga lagöverträdare gäller att den som är under 18 år inte får dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl finns därtör. Den som fyllt 18 men inte 21 år får ådömas fängelse endasi när frihetsberövande är påkallat främsi av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse annars finnes lämpligare än annan påföljd. Fängelse på livslid fär inle ådömas för brott som nägon begått innan han har fyllt 18 är (26 kap. 4 S BrB).

Utredningen konstaterar atl ungdomar under 18 är döms lill fängelse endasi i sällsynia undantagsfall, sällan i fler fall än tio om året. Utredningen anser alt den nuvarande bestämmelsen i 26 kap. 4 S BrB såvitt avser denna åldersgrupp ger uttryck för ett tillräckligt mätt av restriktivitet och därför kan bibehållas oförändrad.

Den bestämmelse i 26 kap. 4 § BrB som avser lagöverträdare i åldern 18- 20 är (andra stycket) föreskriver enligt utredningen egentligen inte någon särskild restriktivitet i fräga om användningen av frihetsberövande. 1 stället ger bestämmelsen närmast uttryck för atl andra former av frihetsberövande skall ha företräde framför fängelse, skyddstillsyn med anslallsbe-

Prop. 1978/79:212 63

handling framför etl kortvarigt straff och ungdomsfängelse framför elt längre. Ulredningen föreslår en sådan ändring i bestämmelsen all den ger klart uttryck för atl frihetsberövande skall tillämpas med större restriktivitet i fråga om ungdomar under 21 år än när det gäller äldre. Fängelse skall nämligen enligt förslaget kunna ädömas endasi när del :iv hänsyn till allmän laglydnad föreligger särkilda skäl för frihetsberövande och annan päföljd ej finnes lämpligare. Utredningen föreslår vidare alt fängelse pä livslid inte får ådömas för brott som någon har begått innan han fyllt 21 år (uiredningens lagförslag 26 kap. 3 S BrB).

Utredningens förslag har fält ett blandat mottagande av remissinstanserna. Flertalet som ultalal sig i frågan har dock varil positiva. De som har intagit en negativ hållning menar atl de begränsningar som redan nu finns intagna i 26 kap. 4 S BrB är tillräckliga samt atl erforderlig restriktivitet iakttas i praxis. Vidare har anförts atl. särskilt beträffande de brottstyper där ett kortare fängelsestraff är den normala påföljden, den föreslagna utformningen av bestämmelsen kan antas komma att innebära en långtgående och ej önskvärd liberalisering. Det är inle lämpligt att kriminalvård i frihet skall lillämpas i försia hand även vid sådana brottstyper där kortare frihetsstraff regelmässigt utdöms. Sädan åsikl har ullalals bl.a. av Göla hovrätt som lillstyrker utredningens försliig alt fängelse skall få ådömas ungdomar i åldern 18-20 år endast om det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särkilda skäl för frihetsberövande. Däremoi kan hovrätten inle tillstyrka prioriteringen av frivärdspåföljderna för ungdomar i den akluella ålderskategorin. Den av ulredningen förslagna ulformningen av lagtexten medför atl kriminalvård i frihet skall lillämpas i första hand även vid sädana brottstyper där kortare frihetsstraff regelmässigt utdöms. En sädan ordning är enligl hovrätten mindre lämplig. Hovrätten förordar därför all uttrycket "och annan päföljd ej finnes lämpligare" i den föreslagna lydelsen av lagtexten utgär.

Mot förslaget att höja åldersgränsen för ådömande av fängelse på livslid till 21 år har någon kritik inte riktats.

För egen del vill jag anföra följande.

Uiredningens förslag atl nägon ändring ej bör ske av beslämmelsen i 26 kap. 4 S BrB såvitt den reglerar användningen av fängelse för dem som är under 18 år liksom att minimitiden för ådömande av livstidsstraff skall höjas till 21 år har lämnats ulan erinran under remissbehandlingen. Även jag delar de åsikter utredningen sälunda har gett uttryck för. Jag förordar således alt beslämmelsen i 26 kap. 4 S försia styckel lämnas oförändrad och att åldersgränsen i samma paragrafs tredje siycke höjs från 18 lill 21 år.

Enligt gällande rält begränsas beträffande dem som vid domen har fyllt 18 men ej 21 år användningen av fängelse tämligen starkt, dock inte så starkl som belräffande yngre. Beslämmelsen i 26 kap. 4 S andra stycket BrB syftar dock närmasl lill all klargöra vid vilka tillfällen frihetsberövande skall ske genom ådömande av fängelse och när annan frihetsberövande

Prop. 1978/79: 212 64

påföljd i stället skall komma i fräga. Fängelse skall ådömas då frihetsberövandel är påkallat främsi av hänsyn lill allmän laglydnad. I motsats härtill skall dömas till ungdomsfängelse eller skyddstillsyn med anslallsbehandling eller förordnas om överlämnande lill vård enligl barnavårdslagen för behandling i ungdomsvårdsskola då frihetsberövandel är påkallat för den tilltalades tillrällaförande. Påföljder som motiverats från behandlingssynpunkt har således visst företräde.

Med det av utredningen föreslagna rekvisitet atl fängelse inle fär ådömas om annan påföljd prövas lämpligare har ulredningen främsi önskal markera all lillsynsdomen med intagning i anstalt i regel skall ha företräde framför fängelsestraffet i de fall frihetsberövande påföljd måste väljas. Enligl utredningens förslag skall förordnande om intagning i anstalt således kunna meddelas, om det prövas ertorderligt av hänsyn till allmän laglydnad. I princip innebär detla atl rekvisitet för intagning i anstalt blir delsamma som rekvisitet för ådömande av fängelse. Enligt utredningen bör för ungdomar i åldern 18-20 år fängelse komma i fråga endasi när det av hänsyn till allmän laglydnad är påkallat med ett frihetsberövande av längre varaktighet eller dä frihetsberövandel visserligen bör vara kortvarigt men dä en tillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt framstår som en med hänsyn lill brottet alltför ingripande påföljd. Det senare kan enligl Ulredningen bli fallet om man vid rättstillämpningen vidhåller nuvarande praxis atl frihetsstraff i allmänhel skall följa pä vissa brottstyper.

Jag har lidigare förordat atl såväl ungdomsfängelse som inslitutet anslallsbehandling vid skyddstillsyn skall utmönstras ur päföljdssystemet. För lagöverträdare som är över 18 år kommer överlämnande till vård enligt barnavårdslagen för behandling i ungdomsvårdsskola i fräga i starkl begränsad omfattning. Nägon ändring härav kommer inte att ske genom den nya lagstiftningen rörande socialtjänsten. Jag har också föreslagit all skyddsiillsynen fortsättningsvis skall kunna kombineras med ett kortvarigt fängelsestraff. Delta fängelsestraff skall kunna motiveras endasi av hänsyn till allmän laglydnad.

Med beakiande av dessa förhållanden anser jag del inle längre vara behövligt att göra någon särskild markering av fängelsestraffels lämplighet i förhållande lill andra påföljder. Fängelse som ensamt straff bör fä ådömas den som fyllt 18 men ej 21 år endast närdet av hänsyn lill allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Kravet på särskilda skäl innebär alt del erfordras siarkare allmänprevenliva skäl för tillämpning av fängelse när den tilltalade inte fyllt 21 år än eljesl. Om fängelse ådöms jämte skyddstillsyn bör dock den föreslagna bestämmelsen i 28 kap. 3 S BrB företrädesvis vara lillämplig även för denna åldersgrupp. För ungdomar i åldern 18-21 år bör således fängelse som ensamt straff i huvudsak komma i fråga endast när brottsligheten varit särskilt svär eller omfattande eller om annan påföljd är utesluten pä grund av tidigare upprepade återfall i grov brottslighet saml vid sädana brottstyper, exempelvis trafikbrott, där kortare frihetsstraff regelmässigt utdöms.

Prop. 1978/79: 212 65

Med hänsyn lill del nu anförda förordar jag att beslämmelsen i 26 kap. 4 S andra stycket BrB erhåller den lydelsen ätt fängelse får ådömas den som fyllt 18 men ej 21 är endasi när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande.

Vad härefter gäller st raffmätn i ngen föreskrivs i 33 kap. 4 S första stycket försia meningen BrB atl det för brotl som någon hai begått innan han fyllt 18 år får dömas till lindrigare straff än för brottet är stadgal.

Ulredningen har föreslagit att åldersgränsen i bestämmelsen skall höjas lill 21 är.

Förslaget har med någol undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran tmder remissbehandlingen. Ett par remissinslanser har förordat all åldersgränsen borde vara ännu högre, 23 eller 25 är.

För egen del instämmer jag i utredningens förslag. Som utredningen har påvisat har i en del fall påföljden ungdomsfängelse medförl korlare frihetsberövande än etl alternativt fängelsestraff skulle ha gjort. Det rör sig dels om ett fätal fall då ungdomsfängelse har tillämpats som päföljd för myckel grova brotl och dels ell ganska slorl anlal fall då nya brott under pågående verkställighet av ungdomsfängelse har föranlett ätalsunderlätelse eller tilllämpning av 34 kap. I S 1 BrB. Del som i dessa fall framför allt har lett till att verkslälligheistiderna blivit kortare vid ungdomsfängelse än de skulle ha blivit om fängelse i stället hade tillämpats, är den omständigheten att de för brotten angivna straffskalorna inte har omedelbar betydelse för frihetsberövandets varaktighet vid ungdomsfängelse under det att de alltid måste läggas lill grund för straffmälningen vid ädömande av fängelse. Det nu anförda leder enligt min åsikt lill att åldersgränsen i 33 kap. 4 S första stycket första meningen BrB bör höjas i anslutning till alt ungdomsfängelsepäföljden avskaffas. Della för alt motverka de olägenheter som eljest kan uppkomma vid en sädan reform. Säsom utredningen påpekat kan ändringen av den aktuella bestämmelsen komma att medföra en viss generell sänkning av straffnivån för ungdomar i åldern 18-20 år. En sådan utveckling ligger i linje med de strävanden som finns att, framför allt för yngre lagöverträdare, fä till stånd en ordning som innebär att frihetsberövandena blir korlare och mera sällan förekommande. Några remissinstanser har föreslagit att åldersgränsen bör sältas högre än 21 år. Jag anser emellerlid, i likhel med ulredningen och flertalet remissinslanser, att den föreslagna åldersgränsen 21 år är lämplig. En högre åldersgräns skulle innebära atl bestämmelsen snarare fick karaktär av huvudregel i stället för att vara en undantagsbestämmelse. Jag förordar således att bestämmelsen i 33 kap.

4 S första stycket försia meningen BrB ändras pä sä sätt att åldersgränsen
besläms lill 21 år.

5.3 Villkorlig frigivning

Utredningen lägger fram omfattande förslag till ändringar av inslitutet villkorlig frigivning. I viss mån hänger dessa förslag ihop med förslaget till

5 Riksdagen 1978179. I .saml. Nr 212

Prop. 1978/79:212 66

tillsynsdom och utredningens utformning av verkställigheten utom anstalt. Som jag tidigare har nämnt avserjag icke nu att närmare lill behandling la upp utredningens förslag i dessa delar. Frågan om den villkorliga frigivningens vara eller inte vara och dess eventuella utformning anserjag bör bli föremål för en genomgripande ulredning. Jag finner del emellerlid vara lämpligt all redan nu la upp tvä av ungdomsfängelseulredningens förslag rörande villkorlig frigivning, nämligen de som rör minimitid för erhållande av villkorlig frigivning och förverkande av villkorligt medgiven frihel.

Enligt nu gällande bestämmelser fär den som undergår fängelse på viss lid villkorligt frigivas sedan tvä tredjedelar av tiden eller, om särskilda skäl föreligger, halva liden har avtjänats. Frigivning fär dock inle i någol fall ske förrän verkställigheten pägåil minst fyra månader (26 kap. 6S BrB).

Ulredningen föreslår atl minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning sänks från fyra till tre månader. Flertalet remissinstanser har inte närmare behandlat utredningens förslag till utformning av institutet villkorlig frigivning. Av dem som gjorl det har huvudparten ställt sig avvisande till stora delar av förslaget. Frågan om en sänkning av minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning har föranlett särskilda uttalanden av endast ell par instanser. Endast en remissinstans har dock ställt sig direkt avvisande till förslaget i denna del, nämligen överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt. Överåklagarens negativa inställning synes dock i viss mån hänga samman med den utformning förslagel till villkorlig frigivning i övrigl fän.

Nordiska straffrättskommittén har i sitt betänkande (NU A 1978:6) Villkoriig frigivning behandlal frågan om minimitiden. Villkorlig frigivning kan inte heller i övriga nordiska länder ske vid kortvariga straff I Danmark och Norge går gränsen, liksom i Sverige, vid fyra månader samt i Finland och Island vid tre månader. Tanken pä all sänka gällande minimitider har under de senasle åren varil aktuell i fiera av de nordiska länderna. Enligt kommitténs uppfattning kan det varken med hänsyn till allmänpreven-tionen eller individualpreventionen anföras avgörande invändningar mot en sänkning av minimitiden vid verkställighet av frihetsstraff Kommittén anser att inga väsentliga betänkligheter är förknippade med att sänka minimitiden till två månader.

Beslämmelsen om den begränsning av frigivningsinslitutets tillämpningsområde som ligger i atl villkorlig frigivning inle kan beviljas innan fyra månader av straffet avtjänats har liksom flera andra bestämmelser om villkorlig frigivning sin grund i strävandena till nordisk rätlsenhet. Som framgått av vad jag nyss har nämnl om reglerna i de övriga nordiska länderna föreligger emellertid numera inte någon överensslämmelse på denna punkt. Enligl vad jag har inhämtat överväger man även i Danmark och Norge aU sänka minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning. Till detta kommer atl en sänkning av minimitiden i enlighet med utredningens

Prop. 1978/79:212 67

förslag innebär en förhållandevis betydande förkortning av frihetsiraffets längd för de fyrahundra-fyrahundrafemlio personer som varje år döms till fyra månaders fängelse. Jag föreslår att utredningens förslag om en sänkning av minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning frän fyra lill tre månader genomförs och att 26 kap. 6 S BrB ändras i enlighet härmed.

Förverkande av villkorligt medgiven fr i hel kan äga rum i två situationer. Förverkande kan således ske då den villkorligt frigivne före prövotidens utgång begär nya brott. Bestämmelsen härom finns i 34 kap. 4S första stycket BrB. Ådöms den frigivne nytt fängelsestraff på viss lid med tillämpning av 34 kap. I S 2 BrB skall enligt huvudregeln den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Förverkandet kan endast avse hela slraffåiersloden. Det är alltså inle möjligt att förverka bara en del av denna. Domstolen kan underlåta förverkande endasi då särskilda skäl lalar mol en sådan åtgärd. Skäl alt underiåla förverkande föreligger enligt förarbetena till BrB då det nya brottet föranleder endasi en kort tids fängelse, särskilt om brottet är begånget före den tidigare domen eller i början av en lång fängelsetid, under vars senare del den dömde har skött sig väl, eller om det nya straffet är påkallat främst av allmänprevenliva skäl eller slutligen om det nya brollel är av annat slag än det tidigare. Enligl ulredningen torde domstolarna i praxis dessutom ha varit ganska obenägna att förverka villkoriigt medgiven frihel dä slraffäterstoden varil långvarig. Den villkorligt medgivna frihelen kan förverkas vid ny brottslighet även dä domstolen förordnar att det tidigare ådömda fängelsestraffet skall avse även det nya brottet eller dömer särskilt till annan påföljd än fängelse för detta brott. 1 dessa fall föreligger dock ingen presumtion för förverkande. Sker förverkande kan det dock avse endasi hela straffåterstoden.

Den andra situationen i vilken den villkorligt medgivna friheten kan förklaras förverkad är om den villkorligt frigivne under prövotiden allvarligt åsidosätter sina åligganden och det kan anlas all han inte skall låta sig rätta genom annan lindrigare åtgärd som övervakningsnämnden i sådant fall kan vidta. Nämnden fär då förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Bestämmelsen härom finns i 26 kap. 19 S BrB. Förklaras den villkorligt medgivna frihelen förverkad skall vid prövning av ny villkorlig frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt straff (26 kap. 23 S BrB). Döms inle den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, fär dock villkorlig frigivning äga rum trots att minimitiden för villkorlig frigivning, f. n. fyra månader, inte har gått till ända.

Utredningens förslag till ändring av 34 kap. 4 S första stycket BrB innebär i tre avseenden ändringar i förhällande till nu gällande ordning. Dels bortfaller presumtionen för att förverkande skall ske då den frigivne för den nya brottsligheten ådöms ett nytt fängelsestraff, dels införs en möjlighet alt förverka endast en del av reststraffet och dels uppställs som en förutsättning för förverkande alt det nya brottet begåtts under prövotiden. 1 uiredningens förslag till ulformning av villkorlig frigivning har möjlighe-

Prop. 1978/79:212 68

ten att säsom yttersta sanktion vid misskölsamhet förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad avskaffats.

Beträffande remissinstansernas allmänna inställning till uiredningens förslag om villkorlig frigivning villjag hänvisa till vad jag nyss anfört. Hälften av de remissinslanser som särskilt har yttrat sig över förslaget om förverkande av villkorligt medgiven frihet har ställt sig positiva lill delta. Från övriga har, med etl undantag, krilik endasi riktats mot förslaget till den del det innebär att presumtionsregeln för förverkande då nytt fängelsestraff ådöms avskaffas. Enligt RÅ lalar således övervägande skäl för att behålla presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihel när nytt fängelsestraff ådöms. För att ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden inte skall leda till längre anstaltsvislelse för den kategori lagöverträdare som berörs av reformen kan del emellertid enligt RÅ övervägas alt göra ifrågavarande presumtionsregel tillämplig endast på lagöverträdare över viss ålder, förslagsvis 23 år. Liknande åsikter framförs av JO, Vänersborgs tingsrätt och överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt. Vänersborgs tingsrätt avstyrker förslagel att göra det möjligt att förverka endast en del av reststraffet. En sådan möjlighet skulle enligt tingsrätten kunna antas medföra rättssvårighet och rättsosäkerhet.

Förslaget att ta bort presumtionen för förverkande vid återfall i brott som leder till ell nytt fängelsestraff syfiar i försia hand till atl etl avskaffande av ungdomsfängelse inte skall medföra nackdelar i form av längre anstallstider för lagöverträdare som berörs av reformen. Ulredningen påpekar alt det är just med avseende på bedömningen av ålerfallsbroltslighel som ungdomsfängelse generellt sett har varit en för lagöverträdaren gynnsammare påföljd än fängelse. Fängelsestraffet är påtagligt oförmånligt för lagöverträdaren i del fallet nya brott begås efter villkorlig frigivning med hänsyn till atl den villkorligt medgivna friheten som regel skall förverkas i samband med den nya lagföringen. Jag instämrher i den bedömning ulredningen härvidlag har gjort saml anser att skäl föreligger att avskaffa den nuvarande presumtionsregeln för förverkande dä nytt fängelsestraff på viss tid ådöms. Den kritik som har riktals mot uiredningens förslag i denna del har huvudsakligen gått ut på alt presumtionen bör avskaffas endast för yngre lagöverträdare. Jag vill dock inte förorda en sådan begränsning. Det kan nämligen väl tänkas situationer dä möjligheten bör stå öppen även för äldre brottslingar. Med hänsyn härtill finner jag del lämpligast att låta den nuvarande presumtionsregeln för förverkande dä fängelse på viss tid ädöms helt utgå. Domslolarna får härigenom en möjlighet att göra en friare bedömning av om förverkande bör ske eller ej. Jag anser för min del inle atl etl sådani system är ägnat att leda till siörre rättsosäkerhet för den tilltalade än det nuvarande. Det kan däremoi leda till att siörre hänsyn kan tas till individuella omständigheter och att därigenom en för den enskilde mer rättvis bedömning kan göras.

Utredningens förslag i övrigt till ändring av 34 kap. 4 S försia stycket BrB

Prop. 1978/79:212 69

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en bred remissmajoriiel. Beträffande de överväganden som i dessa delai' legat bakom utredningens förslag vill jag hänvisa lill betänkandet. Jag inslämmer i de bedömningar som utredningen sälunda har gjort.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag all 34 kap. 4S försia styckel BrB erhåller den lydelse som utredningen föreslår.

Frågan om ändring av reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet i 26 kap. 19 och 23 SS BrB kommer jag atl behandla i specialmotiveringen till dessa bestämmelser.

6 Kostnadsfrågor m.m.

De resursmässiga konsekvenserna för kriminalvården av de framlagda förslagen är för dagen svåra alt överblicka. Flera av dem syfiar lill all göra fiihelsstraffen färre och kortare. 1 vilken utsträckning en överföring av klienter från anslaltsvården till fri vården kommer att äga rum går dock inte atl nu bedöma med någon större grad av säkerhet. Vidare är del osäkert i vilken utsträckning de föreslagna kontaklföreskrifterna vid skyddstillsyn kommer att lillämpas.

De ändringar i BrB:s bestämmelser som har föreslagits kommer att medföra följdändringar i åtskilliga författningar. I de författningar som i detla sammanhang är aktuella rör det sig dock huvudsakligen om rena konsekvensändringar som inte kräver nägon närmare motivering. I den män sådan erfordras lämnas den i specialmotiveringen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1980. Beträffande övergångsbestämmelserna fär jag hänvisa lill specialmotiveringen.

7 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justiliedepartemeniei upprättats förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätlen alt utbekomma allmänna handlingar,

4. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregisler,

6. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare,

7. lag om ändring i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet,

8. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,

9. lagom ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m..

Prop. 1978/79:212 70

10. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,

11. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

12. lagom ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän,

13. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.,

14. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

15. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,

16. lag om ändring i passlagen (1978: 302),

17. lag om ändring i lagen (1978: 801) om internationelll samarbete rörande kriminalvård i frihel.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detla ärende som bilaga 4.'

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Avskaffandet av påföljden ungdomsfängelse sker genom upphävande av 29 kap. BrB om ungdomsfängelse. Vidare upphävs bestämmelserna i 34 kap. 7, 8 och 12 SS som reglerar dels återfall i brott under verkställighet av ungdomsfängelse dels verkställighet på en gäng av ungdomsfängelse och annan päföljd. Termerna "ungdomsfängelse" och "ungdomsfängelsenämnden" samt hänvisningar till de lagrum som enligt vad nyss sagls upphävs utmönstras som en följd härav ur I kap. 3 S, 33 kap. 5 och 7 SS, 34 kap. 1,9-11, 13 och 18 SS, 35 kap. 10 S, 36 kap. 6 S, 37 kap. 1,4-6, 9 och 11 SS, 38 kap. 1,4, 6-9 och 12 SS.

Att den nuvarande möjligheten enligl 28 kap. 3 S till anslallsbehandling inom ramen för skyddsiillsyn försvinner föranleder vissa följdändringar i 28 kap. 4, 8, 9 och 11 SS, 33 kap. 2 och 7 SS, 34 kap. 6 S samt 38 kap. 1, 6 och 9 SS.

26 kap. 1 §

1 första stycket anges f n. att fängelse skall ädömas pä viss lid, inle över lio år, eller på livslid. Tiden måste dock bestämmas inom den ram som straffskalan för brottet utgör. Enligt den föreslagna ändringen i 28 kap. 3 S BrB skall såsom påföljd kunna ädömas skyddsiillsyn i kombination med fängelse i lägst en och högst tre månader. Skyddstillsyn kan ådömas endast för brott på vilket kan följa fängelse. En kombinationsdom av angivet slag kan därför endasi komma i fråga för brott där fängelse ingår i straffskalan. Fängelse jämte skyddsiillsyn skall dock kunna ådömas även när slraffmini-mum för brottet översliger tre månader. Någon bundenhet lill straffskalan skall inte föreligga. En bestämmelse som möjliggör delta har införts i första stycket.

' Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.

Prop. 1978/79:212 71

26 kap. 4 §

1 paragrafens andra stycke regleras i vilka fäll den som fyllt 18 men inle 21 är får ådömas fängelse. I tredje styckel anges minimiåldern för livstidsstraff. Ändringarna har kommenterats i avsnitt 5.2.

26 kap. 6 §

Av skäl som har utvecklats i avsnitt 5.3 har den minsta tid under vilken verkställigheten skall ha pägätt innan villkorlig frigivning kan komma i fräga sänkts från nuvarande fyra till tre månader.

26 kap. 19 §

Enligt denna paragraf har övervakningsnämnd möjlighet att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad, om den frigivne allvarligt åsidosatt sina åligganden. En förutsättning är all det kan a'ntas att den villkorligt frigivne inle skall låta sig rätta genom annan mindre ingripande ålgärd som övervakningsnämnden kan vidta.

Enligl 34 kap. 4 S BrB kan ocksä domstol förklara villkorligt medgiven frihet förverkad. Paragrafen reglerar det fallet alt någon som är villkoriigt frigiven från fängelse ådöml för vissl brott, i mål mot honom om ansvar för annal brott befinnes ha begått della. Förverkandeförklaring kan då meddelas om domstolen med anledning av åtalet för det nya brottet förordnar atl det tidigare ådömda fängelset skall avse även detla brott eller också dömer särskilt till påföljd för brottet.

Förverkande kan, vare sig det beslutas av övervakningsnämnd eller av domstol, f n. avse endasi hela straffåterstoden. Jag har i avsnitt 5.3 föreslagit alt beslämmelsen i 34 kap. 4 S BrB ändras så att möjlighet öppnas all förverka del av reststraffet.

Den som villkorligt frigivils från etl fängelsestraff är underkastad en rad föreskrifter (jfr 26 kap. 13-15 SS). Bryter den intagne mol dessa kan förverkande av den villkorligt medgivna frihelen ifrågakomma. Under år 1975 meddelade övervakningsnämnderna beslul om förverkande i 24 fall. Motsvarande siffra för år 1976 var 38 och för år 1977 30. Jag har inte något underlag för att påstå all förverkande bort äga rum i etl siörre antal fall än som skett. Det torde dock förhålla sig så alt man mänga gånger drar sig för att förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad eftersom den straff-återstod, för vars avtjänande den frigivne i händelse av förverkande äterin-tas, kan tyckas alltför lång i förhållande till den misskölsamhet som kan föranleda förverkandeförklaringen. Enligl 26 kap. 23 S BrB kan visserligen villkorlig frigivning äga rum frän straffåterstoden utan de begränsningar med avseende pä tiden som annars gäller enligl 26 kap. 6 S BrB. Frigivning kan således ske redan innan fyra månder av reststraffet avtjänats. Vid vilken tidpunkt villkoriig frigivning kommer alt äga rum är dock inte något som kan förutses redan då beslutet om förverkande meddelas och ju större straffåterstoden är desto längre kan ansialisvistelsen bli. Enligt min me-

Prop. 1978/79:212 72

ning är en ordning som innebär att även övervakningsnämnderna fär förverka del av reststraffet att föredra. Längden av det förverkade straffet kan dä ställas i direkl proportion till den visade misskötsamheten. Detta medför inle endasi atl nämndernas övervakande funktion sannolikt blir mer effektiv ulan även att ett för den villkorligt frigivne mer rättvist resultat kan uppnås. Mot bakgrund av det anförda föieslås att, i överensstämmelse med den föreslagna lydelsen av 34 kap. 4 S BrB, övervakningsnämnd fär möjlighet att förklara även del av villkorligt medgiven frihet förverkad. Jag vill tillägga att delförverkande enligt min mening inte lämpligen bör ske av mindre del av reststraffet än som motsvarar allmänna straffminimum för fängelse, f. n. en månad. Någon särskild föreskrift härom behövs dock inte.

Den del av den villkoriigt medgivna friheten som förklaras förverkad anses enligl 26 kap. 23 S BrB såsom ett nylt straff Villkoriig frigivning fär emellertid äga rum utan hinder av atl den del som förverkals inte uppgår till den i 26 kap. 6 S Brb föreskrivna minsta tiden för villkorlig frigivning, enligt nyss berört förslag tre månader. Sker villkorlig frigivning frän delvis förverkat restslraff kan två prövotider komma att löpa samtidigt, en på grund av den ursprungliga domen och en på grund av förverkandebeslutet. Båda avser emellerlid samma brottslighet. Som utvecklas under 34 kap. 4 S BrB har domstol vid lagföring av den villkorligt frigivne pä grund av brott som han har begått under en sådan dubbel prövotid valfrihet att helt eller delvis förverka endera av reststraffen eller båda. Summan av vad han kan komma att avtjäna pä grund av sådana förverkanden kan ju aldrig överstiga det ursprungliga restslraff som förelåg vid tiden för den första villkorliga frigivningen. Motsvarande får anses gälla för övervakningsnämnden vid fortsall misskölsamhet från den dömdes sida under en dubbel prövotid av nu angivet slag.

26 kap. 23 §

De ändringar som föreslås i denna paragraf är föranledda av förslaget om möjlighet till att förverka endasi del av villkorligt medgiven frihet. Om delförverkande skett skall med avseende å frågan om ny villkoriig frigivning således endasi den del som förklarats förverkad anses säsom nytt straff Paragrafens försia mening har ändrats i överensslämmelse härmed.

Har samtidigt som villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad domstolen dömt till nytt fängselseslraff skall prövningen av frägan om ny villkoriig frigivning ske enligt vanliga regler, varvid hänsyn skall tas till den sammanlagda fängelsetiden. Det kan emellertid undanlagsvis inträffa att villkorligt medgiven frihel förklaras helt eller delvis förverkad utan att ny påföljd samtidigt ådöms. Om villkoriigt frigiven under prövotiden begår nytt brotl som inte är av alltför allvarlig art, kan det t. ex. någon gång vara lämpligt att domstolen tillämpar 34 kap. 1 S I BrB och förklarar den villkorligt medgivna friheten hell eller delvis förverkad utan att döma till nylt

Prop. 1978/79:212 73

straff. 1 sådant fäll får enligt 26 kap. 23 S andra meningen ny villkorlig frigivning äga rum utan någon bestämd tidsgräns. Teoretiskt skulle sålunda frigivningen kunna ske omedelbart, om de allmänna förutsättningarna härför föreligger. Det är emellertid givet att övervakningsnämnden resp. kriminalvårdsnämnden i fall av denna typ även har anledning att beakta syftel med förverkandeförklaringen, någol som ofta kan leda till den bedömningen att frigivningen inte skäligen bör fä ske förrän efter viss tid. Nu beskrivna situationer tillhör de undanlagsfall då den nämnd som verkställer prövningen har anledning att fästa vissl avseende vid brottslighetens art och övriga omständigheter kring lagföringen.

28 kap. 1 §

Skälen för ändringsförslaget som innebär atl "synnerliga skäl" byts ut mot "särskilda skäl" har utvecklats i avsnitt 4.2.

28 kap. 3 §

I paragrafen ges nu bestämmelser om förordnande om anstaltsbehandling i dom på skyddstillsyn. Jag har i avsnitt 4.2 förordal att institutet anslallsbehandling upphör och ersätts med en möjlighet att jämle skyddstillsyn ådöma fängelse i lägst en och högst tre månader. Beträffande skälen för den föreslagna ordningen och förutsättningarna för tillämpningen av densamma hänvisar jag till vad jag anfört i det sammanhanget.

Kombinationsmöjligheten skyddstillsyn och fängelse för samma brottslighet är så uppbyggd atl för fängelsestraffet de allmänna reglerna i BrB om fängelse blir tillämpliga. I nägra fall har dock undanlag frän denna regel måst göras. Det gäller bestämmelserna i 26 kap. 1 § första stycket saml i 34 kap. Dessa undantag kommenteras i specialmotiveringen för resp. paragraf Att de allmänna reglerna om fängelse skall tillämpas innebär bl. a. följande. Fängelse fär inte heller i kombination med skyddsiillsyn ådömas den som är under 18 är om inte synnerliga skäl föreligger därför (26 kap. 4 S försia stycket BrB). Avräkning av häktningstid skall ske enligl reglerna i 33 kap. 5 S BrB och domstolen kan förordna atl den dömde i häkle skall avbida atl domen vinner laga kraft.

Även för verkställigheten gäller de allmänna reglerna i BrB, lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. och KvaL. Eftersom liden för fängelsestraffet är maximerat till tre månader kan villkorlig frigivning inte ske (26 kap. 6 S BrB). Frigivningspermission får beviljas endasi om synnerliga skäl föreligger (33 S KvaL). Med hänsyn till att anstaltsvistelsen kan pägå högst tre månader kommer vidare utrymmet för vistelse ulanför anstalt enligt 34 S KvaL renl faktiskt att vara begränsal.

Av förarbetena till den nuvarande beslämmelsen om anstaltsbehandling framgår att man tänkt sig att kombinationen skyddsiillsyn med anslallsbehandling företrädesvis skulle användas beträffande unga lagöverträdare. Det var främst på de unga man hoppades kunna göra intryck genom att låta

Prop. 1978/79:212 74

skyddstillsynen börja med behandling i anstalt. De äldre ansågs inte så mottagliga för den behandling som kunde meddelas. Kombinationen av skyddstillsyn med fängelse skall, till skillnad frän vad som främst gäller för anslaltsbehandlingen, inte motiveras ulifrån någon behandlingssynpunkt. Den skall användas då det är oundgängligen påkallat av allmänpreventiva hänsyn. Mot bakgrund av denna skillnad mellan anslaltsbehandlingen och fängelse i kombination med skyddstillsyn finns inte nägra skäl att begränsa användningen lill de yngre åldersgrupperna. Skyddsiillsyn jämle fängelse bör i piincip kunna användas i alla fall då inle hänsynen till allmän laglydnad kräver en ännu strängare påföljd. Skyddstillsyn jämte fängelse skall således enligt min mening fortsättningsvis kunna komma i fråga i många fall dä man f n. utdömer etl fängelsestraff av den längden att enligl gällande bestämmelser villkorlig frigivning blir aktuell. Vidare bör den nya kombinationen kunna lillämpas i en del fall dä tidigare ungdomsfängelse ädömts.

Skyddstillsyn jämte fängelse skall sålunda dels kunna användas i vissa fall då f n. skyddstillsynen kombineras med anstaltsbehandling, dels kunna lillämpas i fall då i dag ett längre frihetsberövande anses erforderligt. Avsikten är inte atl kombinationen skall användas för atl i ökad utsträckning skärpa skyddstillsynspäföljden för dem som nu erhåller en skyddstillsyn utan anslallsbehandling. Detta markeras i lagtexten på så sätt att fängelse får ådömas jämte skyddstillsyn endast om det prövas oundgängligen erforderligt att skyddsiillsyn förenas med frihetsberövande. Om så icke är fallet men skäl ändock föreligger att på någol sätt skärpa skyddstillsynen kan den kombineras med böter enligt 28 kap. 2 S BrB. Att jämte skyddstillsynen ådöma såväl fängelse som böter bör inte komma i fråga.

Avsikten är inte att den möjlighet som nu öppnas att för elt eller flera brott döma till skyddstillsyn jämle fängelse skall medföra nägon ändring i sak av den praxis som utbildats alt i vissa fall jämlikt 1 kap. 6 S andra stycket BrB för elt eller flera brotl döma till fängelse och för brottsligheten i övrigt lill skyddstillsyn.

28 kap. 4 §

Som en konsekvens av atl institutet anslallsbehandling vid skyddsiillsyn utmönstras upphävs paragrafens tredje siycke.

I paragrafens andra siycke anges att prövotiden för skyddsiillsyn räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljesl vinner laga kraft mol den dömde. Om jämle skyddstillsyn har ådömts fängelse enligt 28 kap. 3 S BrB i förslagel, börjar prövotiden löpa redan när den dömde har nöjdförklarat sig beträffande skyddstillsynen. Något krav på all domen även såvitt gäller ådöml fängelse genom nöjdförkaring eller eljesl har vunnit laga kraft mot den dömde ställs således inte.

Jag vill här även hänvisa till vad som sägs i specialmotiveringen till 38 kap. 1 S BrB och 3 S lagen om beräkning av strafftid m. m.

Prop. 1978/79:212 75

28 kap. 6 a §

Skälen för att införa denna nya bestämmelse och ulformningen av den har kommenterats i avsnitt 4.2.

I Jörsta stycket tilläggs övervakningsnämnden befogenhel att meddela den dömde vissa föreskrifter om vad som skall gälla för övervakningen. I föreskrift fär således anges pä vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hälla kontakt med övervakaren. Vidare fär föreskrivas skyldighet för den dömde att omedelbart lämna underrättelse lill övervakaren eller skyddskonsulenlen om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning. Skyddskonsulenten får meddela beslut om föreskrift för tiden intill dess nämnden beslutat i frägan.

Som framgått av vad jag har anfört i den allmänna delen är syftet med kontaktföreskriflen alt göra det möjligt att kontrollera den dömdes förehavanden, främst för att bryta en ulveckling som innebär en påtaglig risk för forlsalt brottslig verksamhet. Del är inte avsikten att föreskrift mer slentrianmässigt skall meddelas den som dömts till skyddstillsyn. Den får således inte bli nägot regelmässigt inslag i skyddstillsynen. Enligt min mening torde det för den helt övervägande delen av skyddstillsynsklientelel inle vara nödvändigt med särskild föreskrift. Föreskrift skall meddelas endasi då det föreligger särskild anledning att utöva en närmare kontroll över den dömde. Detta kan vara fallet när allvarligare avvikelse skett frän den plan som enligt 19 S frivårdsförordningen skall upprättas för övervakningen. Bedömningen av om föreskrift behövs eller inte får i övrigt göras mot bakgrund av den dömdes allmänna personliga situation, arten och omfaltningen av hans brottslighet saml tidigare erfarenheter av den dömde inom frivården.

Det närmare innehållet i föreskriften måste bero av omständigheterna i del enskilda fallet, dvs. vilka kontrollinsatser som bedöms erforderliga främst för att molverka ny brottslighet. Föreskriften bör utförmas på ett sådant sätt att den inte i onödan försvårar för den dömde att upprätthålla elt arbete eller andra legitima sysselsättningar. Samtidigt bör den dock ocksä möjliggöra kontroll jusl av sädana förhållanden. Detta kan medföra problem. 1 de fall övervakaren är en person i den dömdes närmare omgivning torde de kunna lösas utan större svårigheter. I annat fall kan föreskriften utformas som en skyldighet för den dömde alt på vissa tider hälla sig anträffbar i hemmet för besök av övervakaren. Den kan ocksä avse skyldighet för den dömde att uppsöka övervakaren. Kontaktskyldighelen bör som regel alllid avse personligt sammanträffande mellan övervakare och klient. Undanlag från denna regel bör dock kunna förekomma så atl viss del av kontaktskyldigheten kan fullgöras genom en regelbunden telefonkontakt. En föreskrift som innebär att en viss regelbunden kontakt skall hällas får inte uppfattas som ett hinder för övervakaren atl uppsöka klienten på andra tider och platser än dem som angetts i föreskriften. Tvärtom måste det åligga övervakaren att bedriva sädan uppsökande verksamhet i

Prop. 1978/79:212 76

viss omfattning för atl övervakningen skall kunna få avsedd effekt. Övervakaren bör således göra hembesök hos klienten och i övrigt aktivt kontrollera denne.

En föreskrift för den dömde att lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats eller liknande kan vara motiverad l.ex. i sådana fall där det framstår som nödvändigt att tillfälligt sätta in särskilda övervakningsinsatser då klienten inte ; gnar sig åt sin vanliga sysselsättning.

När det gäller utformningen av föreskriften villjag understryka alt denna bör vara så tydlig att det inle kan uppslå någon tvekan hos den dömde om vad som åligger honom. Detla är vikligt med hänsyn till att brott mot föreskriften kan leda lill sanktion mot den dömde. Kravet på tydlighet innebär bl. a. att föreskriften alltid måste utfärdas i skriftlig form. Den bör vidare alltid överlämnas personligen till den dömde och därvid noggrant förklaras. Vad jag nu har sagt gälleräven fördel fall alt skyddskonsulenten interimistiskt beslutar om föreskrift.

Om den dömde sköter sig väl bör efter hand lättnader i den meddelade föreskriften medges och sä småningom föreskriften helt upphävas. Med hänsyn härtill bör, somjag anfört i avsnitt 4.2, skyddskonsulenlen fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes personliga förhällanden samt omedelbart föreslä övervakningsnämnden sädan ändring i föreskrift som omständigheterna påkallar. Skyddskonsulenten får också interimistiskt ändra meddelad föreskrift. En beslämmelse härom har inlagils i andra stycket av förevarande paragraf. Som ett komplement lill detla stadgande skall man se bestämmelsen i tredje styckel att övervakaren får meddela anvisningar i fråga om verkställandet av föreskrift samt medge tillfällig lättnad och vidta omedelbart erforderlig jämkning. Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer med den som i motsvarande situalion gäller vid villkorlig frigivning (26 kap. 17 S BrB).

Interimistiskt beslul om föreskrift kan av skyddskonsulenten således meddelas när som helst under övervakningstiden. Skyddskonsulenten kan därvid inte endast meddela ny föreskrift ulan även ändra av övervakningsnämnd lidigare meddelad föreskrift i såväl skärpande som lindrande riktning. Skyddskonsulenten bör dock inte meddela beslut, och framför allt inte ändra tidigare meddelat beslut, i annat fall än när omständigheterna är sädana att beslut av övervakningsnämnd inle kan avvaktas. Har skyddskonsulenlen meddelat interimistiskt beslut om föreskrift skall frågan snarast underställas övervakningsnämnden.

Övervakningsnämnds beslut om föreskrift kan enligt förslag till 37 kap. 8 S BrB överklagas av den dömde.

28 kap, 7 §

Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom lill följd av domen på skyddsiillsyn, har övervakningsnämnden enligt paragrafen möjlighet att meddela föreskrift enligl 28 kap. 6 a S BrB. Övervakningsnämnden kan

Prop. 1978/79:212 77

således dels meddela föreskrift om sådan inle lidigare är beslutad, dels ändra tidigare meddelad föreskrift.

28 kap. 8 §

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan övervakningsnämnd, om den dömde allvariigt åsidosatt sina åligganden och det kan antas alt han inte skall låta sig rätta genom åtgärd som nämnden själv äger vidta, hos åklagare göra framställning att vid domstol förs talan om undanröjande av skyddstillsyn eller om anstaltsbehandling enligt 28 kap, 3 S BrB. Med den ordning jag har föreslagit utmönstras inslilulel anstaltsbehandling vid skyddstillsyn ur päföljdssystemet och i stället införs en möjlighet att kombinera skyddstillsyn med ett kortvarigt fängelsestraff Anstaltsbehandlingen kan därvid inte heller bibehållas såsom en sanktion vid visad miss-skötsamhet. Om åtgärd som nämnden äger vidta inte är tillräcklig, kvarstår således endasi möjligheten att hos åklagare göra framställning att vid domstol föres talan om undanröjande av skyddstillsynen. Detta innebären begränsning av sanktionsmöjligheterna inom skyddstillsynens ram. Mol detta kan anföras att möjligheten alt hos åklagare göra framställning alt denne vid domstol skall föra lalan om anstaltsbehandling utnyttjats mycket sparsamt. Under år 1975 begagnades således möjligheten i endast 13 fall. Molsvarande siffror för är 1976 och år 1977 var sex resp. tio. Sanktionssystemel inom frivården bör i sin helhet bli föremål för ytterligare utredning. Den kommitté med uppdrag att utreda kriminalvård i frihet somjag senare i dag kommer att föreslå regeringen alt tillkalla kommer bl.a. all få till uppgift att ulföra en sädan översyn. I avbidan på resultatet av denna översyn är jag inte beredd att nu lägga fram förslag om nya eller ändrade sanktionsformer.

28 kap. 9 f)

Om skyddstillsyn undanröjs skall rätten beslämma annan påföljd för brottet och därvid ta skälig hänsyn till vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn saml till böter som ädömts jämle skyddstillsynen. Anstaltsbehandlingen ingår i skyddstillsynen och ryms således inom begreppel "vad den dömde undergått lill följd av domen å skyddstillsyn". Med den konstruktion jag föreslagil i 28 kap. 3 S BrB skall fängelse ådömas jämte skyddstillsyn och berörs således inle av undanröjande enligt förevarande paragraf Det blir med hänsyn lill del anförda nödvändigl alt i paragrafen särskilt anmärka atl vid undanröjande av skyddsiillsyn hänsyn skall tas även till fängelse som ädömts jämte skyddstillsynen. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed. På samma sätl som f n. gäller belräffande böler som ädömts enligt 28 kap. 2 S ellrr 34 kap. 6 S BrB bortfaller således inte fängelse som ådömts jämte skyddstillsyn, om skyddstillsynen skulle undanröjas på den grunden alt den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden. I övrigt har sådana ändringar vidtagits som är en följd av all institutet anslallsbehandling upphör.

Prop. 1978/79:212 78

33 kap. 2 §

Ändringen i paragrafens andra siycke är en följd av den föreslagna lydelsen av 28 kap. 3 S BrB. Nägot särskilt förbud mot atl i de fall som avses i paragrafen döma till fängelse jämte skyddsiillsyn behöver inle meddelas. Alt en sådan kombination är utesluten framgår av paragrafens försia siycke där fängelse ej nämns bland de påföljder som är tillåtna.

33 kap. 4 §

Den föreslagna ändringen, som innebär att åldersgränsen i paragrafens försia siycke höjs från 18 lill 21 år, har kommenterats i avsnill 5.2.

33 kap. 5 §

Som jag tidigare har påpekat i specialmotiveringen till 28 kap. 3 S BrB skall för fängelsestraff som ådömts jämte skyddstillsyn gälla de allmänna reglerna för fängelse, såvida ej särskilda undanlag gjorts. Detla innebär att vid fängelse som ådömts jämte skyddsiillsyn häktningstid m.m. skall avräknas enligt de vanliga reglerna.

34 kap. 1 .«'

1 paragrafen upptas de centrala bestämmelserna för fall dä nägon som i lidigare rättegång dömts lill viss påföljd övertygas om alt ha begått annat brott. Om den som dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering befinns ha begått annat brotl före domen eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts eller eljest upphört får rälten, med iakttagande av vad som är särkilt föreskrivet för de olika påföljderna, efter omständigheterna

1. förordna all den lidigare ådömda påföljden skall avse även del andra brottet,

2. döma särskilt till påföljd för delta brotl, eller

3. om den tidigare domen vunnit laga kraft undanröja den ädömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Den ändring av 28 kap. 3 S BrB somjag har förordat och som innebär en möjlighet att för samma brottslighet ådöma skyddsiillsyn i kombination med fängelse medför vissa komplikationer vid tillämpningen av 34 kap. Även enligt nu gällande beslämmelser kan i tre fall tvä påföljder ädömas för ett och samma brott. I alla tre fallen är det böter som kan kombineras med annan påföljd, nämligen med villkorlig dom (27 kap. 2 S BrB), skyddstillsyn (28 kap. 2 S BrB) eller värd enligt barnavårdslagen (31 kap. I S BrB). Denna möjlighet till ådömande av två påföljder för samma brott medför dock inte någon komplikation vid tillämpningen av 34 kap. I S eftersom inte böter, och ej heller överlämnande lill särskild vård, behandlas i förevarande paragraf. Någon konkurrenssituation kan således inte uppkomma i förhållande till dessa påföljder. Annorlunda förhåller det sig om man för ett och samma brott dömer till fängelse jämte skyddsiillsyn. Skulle man i

Prop. 1978/79:212 79

en sädan situalion vid ny brottslighet la hänsyn till bägge de ådömda påföljderna var för sig skulle kompliceiade och med nuvarande regelsystem i 34 kap. olösliga situationer kunna uppkomma. Problemet kan lösas på olika sätt. En särreglering kan införas för det fall att den tidigare ädömda påföljden är skyddstillsyn jämte fängelse. Vidare kan den nuvarande regleringen ändras och förses med undantag så att den täcker de situationer som kan tänkas uppkomma. Slutligen kan en regel införas som innebär att om den tidigare ådömda påföljden är skydilstillsyn jämte fängelse endast de för fängelse eller endast de för skyddstillsyn gällunde konkurrensreglerna blir tillämpliga. Den sista lösningen är otvivelaktigt den som skulle medföra minst ingrepp i den systematik som finns i 34 kap. Jag förordar därför denna lösning. Med hänsyn till att skyddstillsynen får ses som den ådömda huvudpåföljden och till den möjlighet som måste finnas att kunna undanröja den ådömda skyddstillsynspäföljden och döma till frihetsberövande påföljd bör därvid de för skyddstillsyn gällande reglerna bli tillämpliga. Med hänsyn lill vad jag har anfört nu förordar jag alt i paragrafen införs ett nytt andra stycke av innebörd atl om skyddstillsyn har ådömts i kombination med fängelse enligl 28 kap. 3 S så skall vid tillämpningen av 34 kap. den ädömda fängelsepäföljden anses som en del av skyddsiillsynen.

1 en uppkommen konkurrenssilualion skall således påföljdskombinationen skyddstillsyn jämte fängelse behandlas som om den endasi var en dom pä skyddstillsyn. Detta innebär exempelvis atl om påföljdskombinationen undanröjes, domstolen i stället kan döma till fängelse. Vidare blir de särskilda beslämmelserna för fängelse i 34 kap. 3 S BrB inle tillämpliga, utan endast bestämmelserna för skyddsiillsyn i 34 kap. 6 S BrB.

34 kap. 4 §

Den lydelse av paragrafens första stycke somjag har föreslagit i avsnitt 5.3 innebär i tre avseenden ändringar i förhållande till nu gällande ordning. Dels bortfallet presumtionen för att förverkande skall ske dä den frigivne för den nya brottsligheten ådöms etl nytt fängelsestraff, dels införs en möjlighet att förverka endast en del av reststraffet och dels uppställs som en förutsällning för förverkande att det nya brottet begåtts under prövotiden.

Beträffande förslaget att upphäva presumtionen föratt förverkande skall ske då den villkorligt frigivne enligt 34 kap. I S 2 för ny brottslighet döms till fängelse pä viss tid hänvisar jag till vad jag har anfört i avsnitt 5.3. Ändringen medför atl domslolarna kan göra en friare bedömning av frågan om förverkande skall ske än enligt nuvarande ordning och förverkande bör därvid kunna underlåtas i något större omfattning än nu. Frågan i vilka situationer det kan anses lämpligt alt besluta om förverkande och när detla bör underlåtas bör bedömas bl.a. med hänsyn lill förverkandets funktion atl utgöra en sanktion av det villkor om broitsfrihet som allmänt gäller för

Prop. 1978/79:212 80

villkorligt frigivna. Arten och omfallningen av den nya brottsligheten liksom tidpunkten för återfallet inverkar på frägan om förverkande skall ske eller ej. Är brottsligheten omfattande eller av allvarlig karaklär bör förverkande normalt ske.

Enligt nuvarande ordning kan förverkande av villkorligt medgiven frihet ske oavsett när brottet är begånget, om bara frågan om påföljd blir aktuell efter det atl villkorlig frigivning skett och innan prövotiden gått ut. Detta innebär att förverkande kan ske även om brottet begåtts under anstaltstiden eller t. o. m. före den lidigare domen. Genom den föreslagna ordningen uppställs såsom en förutsättning för förverkande det kravet atl brottet skall ha begåtts under prövotiden. 1 beslut om villkorlig frigivning skall prövotiden fastställas. Vid besiämmande av slutdagen beräknas tiden från, ej frän och med frigivningsdagen. En sädan beräkning av prövotiden kan vid tillämpningen av förevarande paragraf i dess föreslagna lydelse ge det intrycket att om brott begås under själva frigivningsdagen efter del att den villkorligt frigivne lämnat anstalten något förverkande av den villkorligt medgivna friheten ej skulle kunna ske. Della är självfallel inte meningen. Vid tillämpningen av denna paragraf anses prövotiden börja löpa vid den lidpunkl under frigivningsdagen dä den villkorligt frigivne pä grund av beslutet om villkorlig frigivning lämnar anstalten. Vislas den som villkorligt friges ej i anstalt pä frigivningsdagen, exempelvis pä grund av atl han då har frigivningspermission enligt 33 S KvaL, räknas prövotiden pä vanligt säll från frigivningsdagen.

Om domstolen finner att förverkande av villkorligt medgiven frihet bör ske inställer sig, när nu möjlighet öppnas till delförverkande, frågan om hur stor del av den villkorligt medgivna frihelen som skall förklaras förverkad. Även i detta fall bör som grund för bedömningen ligga pä vilket sätt och i vilken omfattning den frigivne missbrukat den villkorliga frigivningen. Arten och omfattningen av den nya brottsligheten får även här en avgörande betydelse. Ju allvarligare den nya brottsligheten är, ju mer påkallat är del alt reagera med elt kraftigare förverkande. Hänsyn bör i detla sammanhang emellertid också kunna tas till lidpunkten för återfallet i förhällande lill prövotidens längd och utgång. Delförverkande bör inte avse mindre tid än del allmänna slraffminimum som gäller för fängelsestraffet, dvs. f. n. en månad.

Öm endasi del av villkoriigt medgiven frihet förklaras förverkad uppkommer frågan om man därefter i en senare dom för ytterligare brott under prövotiden kan förverka återstoden av reststraffet eller en del av återstoden. Enligt min mening bör frågan i princip besvaras jakande. En komplikation i sammanhanget kan dock vara om domstolen t.ex. dömt särskilt för ny brottslighet till fängelse och förklarat del av villkorligt medgiven frihet förverkad med resullat alt den dömde har elt nytt straff som överstiger minsta tiden för villkorlig frigivning, enligl vad jag tidigare har föreslagit tre månader. Friges han villkorligt från sisinämnda straff kan

Prop. 1978/79:212 81

dubbla prövotider komma att löpa delvis pä grund av samma brotl. Dubbla prövotider är emellertid ingen principiell nyhet i svensk räll. Det kan redan i dag förekomma efter tillämpning av 34 kap. I S 2 BrB. Om den villkorligt frigivne underen dubbel prövotid av nu angivet slag begår ytterligare brott har domstolen vid lagföring för den nya brottsligheten valfrihet beträffande vilket restslraff som helt eller delvis skall förklaras förverkat. Ingenting hindrar enligt min mening heller alt båda reststraffen förverkas. Summan av vad den villkorligt frigivne kan komma atl avtjäna pä grund av sädana förverkanden - efter avräkning av vad som belöper på den senare brottsligheten - kan ju inte överstiga det ursprungliga reststraffet som förelåg vid tiden för den första villkorliga frigivningen. Om domstol har förklarat del av villkorligt medgiven frihel förverkad bör dock starka skäl fordras för atl pä grund av ny brottslighet resten av slraffäterstoden därefter skall förverkas. Della bör främsi komma i fråga då den nya brottsligheten begåtts i tiden före delförverkandet eller i anslutning till detta. Om den nya brottsligheten begås sedan den dömde villkorligt frigivits efter alt ha avtjänat delförverkande bör normalt endast den sist villkorligt medgivna friheten komma i fråga för förverkande.

Den möjlighet till delförverkande av villkoriigt medgiven frihet som nu öppnas kommer atl ställa ökade krav på information lill domstolar och verkställande myndigheter så att de erhåller ett entydigt och fullständigt underlag för sina bedömningar. Det är således nödvändigt att rutiner tillskapas som gör det möjligl all ur lillgängliga register få fram rikliga och lätt överblickbara uppgifter om exempelvis kvarstående straffåterstoder och löpande prövotider.

34 kap. 6 §

Om den som har dömts till skyddstillsyn sedermera övertygas om att vara skyldig till annal brott som har begåtts innan skyddsiillsynen har upphört kan rätten enligt 34 kap. 1 § BrB med iakttagande av vad som är närmare föreskrivet i förevarande paragraf välja mellan tre alternativ i fråga om påföljdsbestämningen. Den kan sålunda 1. förordna att domen på skyddstillsyn skall avse också det andra brottet, 2. döma särskilt till påföljd för detta brott eller 3. undanröja domen på skyddstillsyn och för hela den samlade brottsligheten döma till påföljd av annan art, i praktiken vanligen frihetsstraff. Vid tillämpning av alternativ 1 eller 2 kan rätten enligt förevarande paragraf efter omständigheterna också besluta om övervakning eller varning, meddela särskild föreskrift eller föriänga prövotiden. Vidare kan rätten besluta att den dömde skall undergå behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 S BrB. Tillämpas alternativ 1, dvs. meddelas förordnande att den tidigare ådömda skyddstillsynen skall avse också den nytillkomna brottsligheten, kan rätten även döma till dagsböter, vare sig böler är stadgade för brottet eller inle.

I anledning av förslagel all institutet anstaltsbehandling vid skyddslill-6 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212

Prop. 1978/79:212 82

syn skall upphöra mäste förevarande paragraf ändras. Förordnande om anstaltsbehandling kan f. n. meddelas vid tillämpningen av såväl 34 kap. 1 S I som 2 BrB. För alt undvika längre frihetsberövande påföljder är det enligt min mening önskvärl att domstolen även i fortsättningen har möjlighet att vid förordnande om alt lidigare ådömd skyddstillsyn skall avse ny brottslighet jämväl förordna om ett kortare frihetsberövande. Vid tillämpningen av 34 kap. 1 S I BrB bör rätten således ha möjlighet att, om de särskilda förutsätlningarna härför föreligger, döma till fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB i förslagel, förutsatt naturiiglvis atl fängelse ingår i straffskalan för den nya brottsligheten. Försia stycket har ändrals i enlighet härmed.

Såsom framgått finns f. n. formellt möjligheten att vid fillämpningen av 34 kap. I S 2 BrB förordna om behandling i anstalt. Denna möjlighet torde dock inte ha någon praktisk betydelse. De påföljder som det kan finnas anledning att döma särskilt lill när den tidigare påföljden är skyddstillsyn är framför allt böter eller kort fängelsestraff. Det kan också tänkas situationer då överlämnande till särskild vård bör beslutas. Inte i något av dessa ftill finns del enligt min mening anledning att samtidigt kunna förordna om ell kortvarigt frihetsberövande inom ramen för den ndigare ådömda skyddstillsynen. Fängelse enligt 28 kap. 3S BrB i den föreslagna lydelsen bör därför inle kunna ådömas i det fall atl domstolen tillämpar 34 kap. 1 § 2 BrB. I dag förekommer del inte så sällan att domstolarna, när den tidigare ådömda påföljden är skyddstillsyn, för exempelvis trafikbrott dömer särskilt till etl kortvarigt fängelsestraff. I dessa fall bör i fortsättningen domstolarna likaväl med tillämpning av 34 kap. 1 8 1 BrB kunna förordna att den lidigare ädömda skyddstillsynen skall avse även den nya brottsligheten och samtidigt döma till fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB i förslaget.

Enligl paragrafens nuvarande tredje stycke skall rätten, om den undanröjer skyddstillsynen och dömer till fängelse - såsom framgår av hänvisningen till 28 kap. 9 S BrB - vid straffets bestämmande ta skälig hänsyn till vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn samt till böter som ädömts enligt 28 kap. 2 S eller förevarande paragrafs första stycke. Beträffande böter är innebörden härav att hänsyn skall tas även till bötesstraff som ännu inte har verkställts, eftersom ådömda böter inte bortfaller genom alt skyddstillsynen undanröjs. Jag har beträffande bestämmelsen i 28 kap. 9 § BrB föreslagit den ändringen att vid undanröjande av skyddstillsyn på den gmnden att den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden skälig hänsyn skall tas även till fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 S BrB eller första stycket i förevarande paragraf. Sådant fängelse betraktas enligl förslagel i allmänhet och således även vid fillämpningen av 28 kap. 9 S BrB inte som en del av skyddstillsynen och bortfaller lika litet som ådömda böter genom att skyddstillsynen undanröjs enligt 28 kap. 9 § BrB. I fråga om 34 kap. 1 § BrB har jag däremot förordat en tilläggsregel, enligt vilken en jämte skyddstillsyn ådömd fängelsepåföljd enligt 28 kap. 3 S BrB skall vid tillämpning av 34 kap. anses som en del av skyddstill-

Prop. 1978/79:212 83

synen. Detta fär till följd atl, när skyddsiillsyn undanröjs enligt 34 kap. I S 3 BrB, även fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 S BrB eller enligi den nu aktuella paragrafens första stycke undanröjs. Någon vidare verkställighet av fängelsepäföljden kan således därefter inte ske. Med hänsyn till det nu sagda bör rälten då den på gmnd av ny brottslighet undanröjer skyddstillsyn och dömer till fängelse ta hänsyn till vad den dömde avtjänat av fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 S BrB eller förevarande paragrafs första stycke. Eftersom vid tillämpningen av 34 kap. sådant fängelse skall anses som en del av skyddstillsynen, skulle del inte behöva särskilt nämnas atl hänsyn sälunda skall tas till vad den dömde avtjänat av ådöml fängelse. Detta torde nämligen följa av att hänsyn skall las lill vad den dömde undergått till följd av domen pä skyddstillsyn. För all någon tvekan ej skall uppstå bör dock direkt i lagtexten anges atl i fall som avses i iredje stycket hänsyn skall tas till vad den dömde avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 S BrB. En bestämmelse härom har tagits in i tredje styckel, vilket samtidigt utformats som ett självständigt stadgande utan hänvisning till 28 kap. 9 § BrB.

Paragrafens fjärde siycke har ändrals så att det framgår att inte heller fängelse enligt 28 kap. 3 S BrB i dess föreslagna lydelse får ådömas vid tillämpning av 34 kap. I § 1 BrB med mindre fråga därom uppkommer i mäl vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

34 kap. 9§

Ändringen, som är renl redaktionell, föranleds av att 34 kap. 7§ BrB upphävs.

37 kap. 8 §

I paragrafen har det tillägget gjorts att även övervakningsnämnds beslut angående föreskrift enligt 28 kap. 6 a § BrB kan överklagas till hovrätt.

38 kap. I §

I paragrafen meddelas bestämmelser om nöjdförklaring av den som ådömts villkoriig dom eller skyddstillsyn. Såvitt avser skyddstillsyn omfattar nöjdförklaring den ådömda påföljden jämte de föreskrifter av olika slag som har meddelats i domen. Har böter ädömts med stöd av 28 kap. 2 S BrB skall förklaringen avse även böterna och den skall även inbegripa förordnande om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § BrB.

För nöjdförklaring vid fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB i den föreslagna lydelsen skall de allmänna reglerna om nöjdförklaring vid fängelse i lagen om beräkning av strafftid m. m. tillämpas. I motsats till vad som gäller f n. beträffande anstaltsbehandling kommer således en nöjdförklaring vid skyddstillsyn inte att inbegripa fängelse som ådömts jämte skyddstillsynen. Jag hänvisar till vad som sägs i specialmotiveringen till 3 § lagen om beräkning av strafftid m. m. samt 28 kap. 4S BrB.

Prop. 1978/79: 212 84

När någon avgelt nöjdförklaring beträffande skyddsiillsyn kan del, för att undvika missförstånd, vara lämpligt alt upplysa honom om på vilket sätt ett jämte skyddstillsynen ådöml fängelsestraff bringas lill verkställighet.

Övergångsbestämmelserna

1. Lagen bör som har anförts i den allmänna motiveringen träda i kraft den I januari 1980.

2. Bestämmelserna i denna punkl innebär bl. a. all högre rält efter ikraftträdandet inte kan fastställa tidigare meddelad dom pä ungdomsfängelse eller dom med förordnande om behandling i anslall.

3. Lagen innebär bl. a. atl påföljden ungdomsfängelse avskaffas och att möjligheten slopas atl förordna atl i dom på skyddstillsyn skall ingå behandling i anstalt. Den som lagfors efter den I januari 1980 kan alltså inte drabbas av dessa sanktioner. En annan fråga är hur man vid ikraftträdandet skall förfara med redan utdömt ungdomsfängelse eller meddelat förordnande om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 S BrB, som inte har lill fullo verkställts.

För den som vid ikraftträdandet undergår behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 S BrB torde den enklaste lösningen vara att han alltjämt skall vara underkastad de äldre bestämmelserna. Detsamma bör gälla den, beträffande vilken domstol före ikraftträdandet har förordnat om behandling i anstalt, men där förordnandet inle har börjat verkställas den 1 januari 1980. Detta gäller oavsett om förordnandet vid ikraftträdandet har vunnit laga kraft eller inte. En bestämmelse härom har tagits in i punkt 3.

4. Denna punkt reglerar situationen för den som före ikraftträdandet har
dömts till ungdomsfängelse, vilket inte har verkställts helt.

I motsats till anstaltsbehandling inom ramen för skyddstillsyn är ungdomsfängelse en långvarig påföljd och det kan som utredningen har påpekat övervägas att omvandla ungdomsfängelse under verkställighet till ett tidsbestämt fängelsestraff för alt snabbt avveckla ungdomsfängelsepåföljden. En sådan omvandling enligt fasta omräkningsregler skedde i Danmark i samband med den där genomförda ungdomsfängelsereformen. Den danska lösningen är dock enligt utredningen inte lämpad för svenska förhållanden. Den schablonartade omvandlingen bortser nämligen frän det förhållandel atl tiden för frihetsberövandel vid ungdomsfängelse inte enbart är beroende av vilken brottslighet som ursprungligen har avsetts med påföljden eller med beslutet om ålerintagning ulan att mycket ofta även brottslighet som hänför sig till påföljdstiden får inverka pä frihetsberövandets varaktighet. Utredningen påpekar atl detta kommer klarl lill uttryck genom de riktpunkter som brukar anges av ungdomsfängelsenämnden. Den reaktion mot brottslighet under anlaltstiden som en förändrad riktpunkt innebär skulle mista all sin betydelse i samband med ikraftträdandet, om ungdomsfängelse regelmässigt skulle omvandlas lill fängelse på viss tid.

Prop. 1978/79:212 85

t.ex. ett är. Eftersom beslut om åtalsunderlälelse eller tillämpning av 34 kap. I S I BrB i anledning av ny brottslighet med en sådan övergängsreglering under liden närmast före ikraftträdandet inte längre skulle leda till en skärpning av den pågående påföljden genom förlängning av anlaltstiden, skulle åtal sannolikt väckas och ungdomsfängelsepäföljden ersättas med tidsbestämt straff i flertalet av de fall där frägan blir aktuell. Detta skulle, framhåller utredningen, i realiteten leda till avsevärt längre frihetsberövanden än med lillämpning av nuvarande ordning.

Med hänsyn främsi lill vad som här har återgiviis har ulredningen valt att i stället låta ungdomsfängelsepåföljden kvarstå beträffande dem som vid ikraftllrädandet undergår ungdomsfängelse. Mot denna lösning har ingen invändning riktats under remissbehandlingen.

Även enligt min mening talar övervägande skäl för alt välja den övergängsreglering som utredningen har förordal. Huvudregeln - alt äldre beslämmelser fortfarande gäller för den som vid ikraftträdandet undergär ungdomsfängelse eller är dömd till sådan påföljd men där domen ännu inte har börjat verkställas - har tagils in i första stycket. I de följande styckena kompletteras denna regel.

I enlighet med utredningens förslag innehåller andra-fjärde styckena regler som påskyndar avvecklingen av påföljden ungdomsfängelse. Genom andra styckel möjliggörs överförande till värd utom anstalt tidigare än enligt nu gällande regler, genom tredje stycket avkortas tiden för vård utom anstalt och genom fjärde stycket begränsas möjligheterna att låta påföljden ungdomsfängelse beslå vid lagföring efter ikraftträdandet.

I 29 kap. 4 8 BrB föreskrivs nu att den dömde inte fär överföras till värd utom anstalt innan ett är har förflutit från det att han intogs, om del inle föreligger särskilda skäl för ett tidigare överförande. Denna begränsningsregel tillämpas av ungdomsfängelsenämnden på så sätl att frigivningspermission visserligen medges med stöd av 33 8 KvaL redan efter 9-10 månader, utom i de fall riktpunkten har förlängts, men att det formella överförandel till vård utom anstalt i allmänhet får anslå till dess anslaltsvården har pågått under ett år. Denna tillämpning har lett till att institutet frigivningspermission har fått en annan innebörd vid ungdomsfängelse än vid andra påföljdsformer, där permissionen i allmänhet har samband med en omedelbart förestående frigivning. Ell avskaffande av begränsningsregeln i 29 kap. 4 8 BrB för liden efter lagförslagets ikraftträdande bör kunna leda fill att beslutande myndighet, med en i övrigt oförändrad frigivnings-praxis, kan förlägga det formella överförandet till vård utom anstalt till den tidigare tidpunkt från vilken nu frigivningspermission beviljas. Eftersom det är angeläget att den formella anslaltsvården fär upphöra så snart som möjligt efter ikraftträdandet har i andra stycket tagits in ett sådant avskaffande av begränsningsregeln.

I tredje styckel föreskrivs att ungdomsfängelsepåföljden alltid skall förordnas upphöra senast då ett år förflutit frän det den dömde sist överfördes

Prop. 1978/79: 212 86

lill vård utom anstalt. Detta innebär en begränsning av övervakningstiden i förhällande lill vad som nu gäller. Enligt 29 kap. 12 S BrB skall nämligen vården utom anstalt i allmänhel pågå under en sammanhängande lid av två år. En konsekvens av den föreslagna övergångsbestämmelsen är atl ungdomsfängelse omedelbart skall förordnas att upphöra i fräga om den, som vid ikraftträdandet redan har varit föremål för vård utom anstalt under etl år.

Det är angeläget att alla lillfällen las till vara alt efter ikraftträdandet undanröja en pågående ungdomsfängelsepåföljd. I fjärde styckel har därför med avseende pä den som dömts till ungdomsfängelse tagils in förbud mot tillämpning av 34 kap. 1 S 1 BrB i fråga om brott som har begåtts efter ikraftträdandet och av 34 kap. I 8 2 BrB pä annat sätt än genom ådömande av böter eller disciplinstraff. Atl lillämpning av 34 kap. 1 8 1 BrB blir tillåten endast beträffande brotl begångna före ikraftträdandet torde leda till atl beslut enligt 34 kap. 8 S andra stycket BrB om äterinlagning i anstalt inte blir aktuellt efter ikraftträdandet. Om den som redan har överförts till vård utom anstalt vid lagföring för brotl begånget före ikraftträdandet anses inte kunna undgå nytt frihetsberövande, bör ungdomsfängelsepäföljden undanröjas. I sammanhanget kan påpekas atl möjligheten för ungdomsfängelsenämnden att enligt 29 kap. 9 S BrB ålerinta den dömde i anstalt på grund av misskölsamhet inte formellt upphör vid ikraftträdandet. Som en yttersta sanktion mot misskölsamhet under vården ulom anstalt bör denna möjlighet stå öppen. Däremoi ligger i linje med övergångsregleringen i övrigt alt äterinlagning, som i realiteten grundas på ny brottslighet - vilket är del i prakliken vanliga fallel - inle bör beslutas av ungdomsfängelsenämnden. Vid ny brottslighet får i stället väckas åtal. Det bör slutligen uppmärksammas atl det föreslagna förbudet mot tillämpning av 34 kap. 1 S 1 BrB får till följd att bestämmelsen om älalsunderlåtelse i 20 kap. 7 8 2 rättegångsbalken kan tillämpas endast i fräga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna kommer det under en övergångstid atl kvarstå vissa arbetsuppgifter som enligt nuvarande bestämmelser ankommer på ungdomsfängelsenämnden. Dessa uppgifier bör under början av avvecklingsperioden allljäml handhas av ungdomsfängelsenämnden och därefter, från och med den dag som regeringen bestämmer, överföras på kriminalvårdsnämnden. En bestämmelse härom har tagits in i femte stycket.

8.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

29 kap. 2 §

Reglerna i 29 kap. 2 8 tredje-femte styckena rättegångsbalken angående de fall, då mer än en omröstning skall företas rörande påföljden, bygger på tanken att särskilda omröstningar kan vara erforderliga, när det råder

Prop. 1978/79:212 87

delade meningar huruvida annan påföljd än straff skall tillgripas. Framkommer t.ex. under överläggningen både uppfattningen att skyddstillsyn skall ådömas och uppfaltningen att skyddstillsyn med förordnande enligt

28 kap. 3 8 BrB om behandling i anstalt skall väljas, skall f n. båda dessa meningar - var för sig - bli föremål för särskild omrösining före eventuellt erforderlig omröstning om straff Ofr Iredje stycket). Skälet härför är att de röstande bör fä la slällning lill elt i sina huvuddrag (jfr däremot beträffande särskilda föreskrifter Oärde stycket) slutligt utformat skyddslillsynsalter-nativ, innan omrösining om straff kommer i fräga. Samma skäl (alar för särskild omrösining beträffande mening som innebär atl skyddstillsyn i kombination med fängelse enligt 28 kap. 3 8 BrB i den nu föreslagna lydelsen skall ädömas. Det finns anledning att anta att en sådan ordning främjar strävandena mot kortare fängelsestraff i de fall där ett frihetsberövande anses ofrånkomligt. Har alternativet skyddstillsyn jämte fängelse vunnit, bör längden av fängelsestraffet - vid behov - därefter bli föremål för särskild omröstning. I enlighet med det anförda har ändringarna i paragrafen utformats.

29 kap. 3 §

F.n. gäller (prop. 1964: 10 s. 150) vid särskild omröstning om mening enligt vilken i skyddsiillsyn skall ingå behandling i anstalt eller päföljd skall kombineras med böter att ingen mening kan anses lindrigare än annan. Det har inte ansetis nödvändigt att i paragrafens tredje stycke uttryckligen nämna detla. Vid påföljdskombinalionen skyddstillsyn jämte fängelse ställer sig saken nägot annorlunda. Det faller sig inte lika naturligt all i svårhetsgrad jämställa påföljden skyddstillsyn och kombinationen skydds-tillsyn jämte fängelse. De nämnda alternativen bör dock i omröstningshänseende behandlas som likställda. Ett motsatt betraktelsesätt skulle bryta den systematik som finns i omröstningsreglerna och bl. a. leda lill att kombinationen av skyddstillsyn och fängelse skulle anses som svårare än enbart fängelse. För att undvika oklarhet pä denna punkt bör i paragrafen ultryckligen anges att den nämnda påföljdskombinationen i svårhetsgrad är likställd med villkorlig dom, skyddstillsyn, internering och förordnande om överlämnande till särskild vård. Den valda lösningen får bl. a. till följd att fängelse oavsett straffets längd inte är svårare än kombinationen skyddsiillsyn och fängelse. Om omröstningen leder till atl skyddstillsyn jämle fängelse skall ådömas, är det en särskild fråga hur längden av fängelsestraffet skall bestämmas. Härvid får skyddstillsyn i förening med ett kortare fängelsestraff anses lindrigare än skyddstillsyn i förening med ett längre fängelsestraff.

51 kap. 25 §

Paragrafen innehåller förbudet för hovrätt mot ändring av dom lill den tilltalades nackdel i anledning av talan, som har fullföljts av den tilltalade

Prop. 1978/79:212 88

eller av åklagaren till hans förmån. Genom en hänvisning i 55 kap. 15 8 första stycket rättegångsbalken är förbudet tillämpligt även i högsla domstolen. F. n. föreskrivs i andra meningen att hovrätten, om den tilltalade av underrätten har dömts lill fängelse, fär förordna om villkorlig dom, skydds-tillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till särskild vård, så ock jämte villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande lill värd enligl barnavårdslagen döma lill böter. Vidare sägs i tredje meningen att, om underrätten har meddelat förordnande som nu sagls, hovrätten fär döma till annan påföljd. Regleringen bör nu ändras så - förutom att ungdomsfängelse utgär - alt kombinationen av skyddsiillsyn och fängelse jämställs med de redan nämnda påföljderna och påföljdskombinalionerna. Hovrätten skall alltså i anledning av den tilltalades talan t. ex. kunna ändra ett fängelsestraff, oavsett straffets längd, till skyddsiillsyn jämte fängelse.

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalre
gister

2 a

Bestämmelserna om ungdomsfängelse och om förordnande om behandling i anstalt i dom på skyddstillsyn har utmönstrats ur lagen. Den nya möjligheten atl enligl 28 kap. 3 S BrB kombinera skyddstillsyn med fängelse omnämns inte särskilt. Härav följer att registrering och utlämnande av uppgifter angående dem som har dömts till en sådan påföljdskombination skall följa vanliga regler för skyddsiillsyn och fängelse. I 10 och 11 88 har dock en särregel för fängelse som har ådömts enligl 28 kap. 3 8 BrB införts.

10 och 11 §§

I paragraferna, som reglerar efter vilken tid registemtdrag till domstol och andra myndigheter resp. till enskilda inte längre skall innehålla uppgift om ådömd påföljd, har särskilda beslämmelser tagits in för fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 8 BrB. Dessa innebär att anteckning om en sådan påföljd skall följa reglerna för skyddstillsyn. Även fängelse som med slöd av 34 kap. 6 8 BrB ådömts enligl 28 kap. 3 8 BrB skall omfattas av särregleringen.

8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

7§

I paragrafen har - på samma sätt som i lagen om allmänt kriminalregister - tagits in en särskild beslämmelse för fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 5 BrB.

Prop. 1978/79:212 89

8.5 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Övergångsbestämmelserna

Av de föreslagna övergångsbestämmelserna lill ändringarna i BrB framgår att möjligheten att, efter ikraftirädandet, enligt 29 kap. 9 S BrB ålerinta den som har dömts till ungdomsfängelse i anstalt inte formellt skärs av, fastän något praktiskt behov härav knappast förulses. Som en följd härav föreskrivs i övergångsbestämmelserna till ändringen i rättsbjälpslagen alt äldre beslämmelser fortfarande skall gälla i fråga om den som har dömts till ungdomsfängelse före ikraftträdandet.

8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av straff
tid m. m.

1 §

Vad som sägs om fängelse i denna paragraf, liksom i lagen i övrigt, gäller även för sådant fängelsestraff som enligt 28 kap. 3 8 BrB i förslaget har ädömts jämte skyddstillsyn.

2§

F. n. gäller atl dom på fängelse, ungdomsfängelse och internering får verkställas, om den dömde inte inom föreskriven tid har fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda frihetsberövande påföljden, utan hinder av att åklagare eller målsägande har fullföljt talan mot domen. Att den dömde själv har fullföljt talan mot domen i annan del än beträffande den ädömda påföljden fängelse, ungdomsfängelse eller internering, t.ex. angående förverkande eller förvisning, utgör inle heller hinder mot verkställighet. Den dömde kan t. o. m. föra talan mot annan päföljd som har ådömts honom i målet än den frihetsberövande utan alt detta hindrar verkställighet av den frihetsberövande påföljden (jfr prop. 1964: 76 s. 21, 76-77 och 80).

I paragarafen har nu endast den ändringen gjorts atl ordet "ungdomsfängelse" har utgått. Beträffande den som har dömts till skyddstillsyn jämte fängelse enligl 28 kap. 3 S BrB i förslaget för en viss gärning innebär paragrafen atl fängelsestraffet fär verkställas bl. a. i det säkerligen sällsynta fallet att den dömde varken har fullföljt talan mot bedömningen av gärningen (jfr NJA 1970 s. 436) eller mot fängelset, men däremot mot skyddstillsynen.

3§

Som har framgått av specialmotiveringen till 38 kap. 1 8 BrB avges nöjdförklaring av den som har dömts lill skyddsiillsyn jämte fängelse enligl 28 kap. 3 8 BrB i dess föreslagna lydelse enligl två skilda regelsystem, ett för skyddsfillsynen och ett för fängelset. Nöjdförklaring avseende fängelsestraffet regleras i denna lag.

Prop. 1978/79:212 90

1 denna paragraf har ordet "ungdomsfängelse" strukits. Innebörden av paragrafen för den som har dömts till skyddsiillsyn jämle fängelse enligt 28 kap. 3 8 BrB i förslagel är atl fängelsedelen omedelbart blir verkställbar, om den dömde avger nöjdförklaring belräffande den. Någol krav på alt domen även såvitt gäller skyddstillsyn genom nöjdförklaring eller eljest har vunnit laga kraft mot den dömde ställs alllså inte.

20 och 21 §§

Ändringarna i dessa paragrafer har föranletls av sänkningen från fyra lill tre månader i 26 kap. 6 8 BrB av minimitiden för verkställighet av fängelsestraff, dvs. den lid före vilkens utgång villkorlig frigivning inte får ske.

24 §

Ändringen i denna paragraf är en följd av de föreslagna ändringarna i BrB atl villkoriigt medgiven frihet skall kunna förklaras förverkad endast delvis (jfr 26 kap. 19 och 23 8§ samt 34 kap. 4 8 BrB).

Övergångsbestämmelserna

Den sänkta minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning från fyra till tre månader i 26 kap. 6 8 BrB skall tillämpas omedelbart efter lagändringens ikraftträdande. Till ändringen i lagen om beräkning av strafftid ni. m. bör därför fogas en övergångsbestämmelse som medger att straff-lidsresolution i vissa fall kan utfärdas med tillämpning av 20 och 21 SS i den nya lydelsen redan före iremänadersregelns ikraftlrädande. Det gäller här främst fall då den dömde kommer att kunna friges villkorligt med stöd av tremånadersregeln så snart den har trätt i kraft.

8.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

Övergångsbestämmelserna

Under punkt 3 har tagits in samma regel som i femte stycket i punkl 4 i förslagel lill övergångsbestämmelser till ändringarna i BrB.

8.8 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Övergångsbestämmelserna

Passlagen (1978: 302) har ännu inte trätt i kraft. Sä skall ske den dag som regeringen bestämmer. Detta bör gälla även den nu föreslagna ändringen.

Prop. 1978/79:212 91

9 Hemställan

Jag hemställer all lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten atl utbekomma allmänna handlingar,

4. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänl kriminalregister,

6. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

7. lag om ändring i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet,

8. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,

9. lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.,

10. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

11. lagom ändring i rättsbjälpslagen (1972:429),

12. lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän,

13. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.,

14. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

15. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,

16. lag om ändring i passlagen (1978: 302),

17. lag om ändring i lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

10 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1978/79:212 92

Bilaga I Utredningens sammanfattning av betänkandet

1 Inledning

I direktiven för ulredningen förutsätts att ungdomsfängelse skall avskaffas. Uiredningens uppdrag avser i försia hand atl undersöka vilken eller vilka påföljder som skall kunna tillämpas i stället för ungdomsfängelse och atl föreslå de ändringar i påföljdssystemel som är påkallade av atl ung-domsfängekse avskaffas. Vissa riktlinjer för uiredningens arbete har angetts i direktiven. Det uttalas nämligen där att avskaffandet av ungdoms-ftingelse inte får leda lill ökade frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare som berörs av reformen. Tvärtom bör utredningens förslag syfta lill en förskjutning av tyngdpunkten pä andra kriminalvårdande åtgärder än frihetsberövande. Utredningen bör således bl.a. undersöka i vad mån ungdomsfängelse kan ersättas med skyddsiillsyn.

I betänkandets kapitel 2 redovisas hur ungdomsfängelse tillämpats i olika avseenden. En mera utförlig redovisning återfinns i de bilagor som fogats till belänkandet. 1 bilaga I redovisas således en undersökning av domstolarnas och ungdomsfängelsenämndens praxis. Bilaga 2 innefattar en redogörelse för anstaltsvårdens utformning och verkslällighelspraxis. I bilaga 3 slutligen finns vissa uppgifterom ungdomsfängelseklientelet. Dessa uppgifter avser atl med utgångspunkt från förhållandena år 1975 komplettera vissa uppgifter i en av kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet publicerad rapport med titeln "Ungdomsfängelseklienlelel 1968 - en beskrivning av klientelet före, under och efter ungdomsfängelse".

Sammanfattningsvis kan sägas följande om tillämpningen av ungdomsfängelse. Samtliga ungdomar som dömts lill ungdomsfängelse har haft tidigare kriminell belastning. Oftast har kriminaliteten varit långvarig och omfattande. Mänga av de dömda har tidigare dömts till skyddstillsyn en eller fiera gånger, ibland i förening med anstaltsbehandling. Flertalet har under längre tid varit föremål för vård enligl barnavårdslagen och många har därvid varit berövade friheten i form av intagning i ungdomsvårdsskola. Till grund för domen på ungdomsfängelse ligger nästan alltid allvarlig och omfattande brottslighet. När det gäller brottslighetens art intar förmögenhetsbrotten en helt dominerande ställning. Det stora flertalet av de dömda återfaller i brott någon gång under påföljdstiden, ofta i samband med rymning eller permission frän anstalt. Återfallsfrekvensen är högre för ungdomsfängelse än för någon annan påföljdsform. Verkställigheten av ungdomsfängelse måste med hänsyn till klientelets sammansättning till stor del ske i slutna anstalter och i en del fall äger verkställigheten rum också i anstalter som är avsedda för ett särskilt svårbehandlat klientel, t.ex. Kumla. De som döms till ungdomsfängelse har vid sidan av den omfattande kriminaliteten merendels svårartade sociala problem, såsom missbruk av alkohol eller narkotika, psykiska besvär, eftersatt utbildning, många gånger med läs- och skrivsvårigheter som följd, avsaknad av yrkeserfarenhet m. m.

I kapitel 3 redovisas bl.a. lagstiftning och praxis beträffande andra påföljder som enligt nuvarande ordning kan tillämpas för unga lagöverträdare, nämligen fängelse, skyddstillsyn och överlämnande lill vård enligt barnavårdslagen.

Prop. 1978/79:212 93

Utredningens allmänna överväganden återfinns i kapitel 4.

1 avsnill 4.1 redovisas under rubriken "Kriminalvård j frihet i stället för ungdomsfängelse" de grundläggande motiven för uiredningens förslag till en ny påföljd i frihet med benämningen lillsynsdom. Det grundläggande innehållet i den nya påföljden uigörs av intensiv övervakning. När det av särskild anledning erfordras för alt motverka återfall i brotl, kan påföljden förenas med föreskrift för den dömde att vistas i frivårdshem. Vidare kan påföljden förenas med ett kortvarigt frihetsberövande, när sådani är påkallat av hänsyn till allmän laglydnad. Tillsynsdom skall således förekomma i tre olika former, tillsynsdom med enbart intensiv övervakning, tillsynsdom med föreskrift om frivårdshem samt lillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt.

Tillsynsdom kan inte införas utan alt delta får vissa konsekvenser för påföljdssystemel i övrigt och särskilt för den nuvarande frivärdspäföljden skyddstillsyn. Härtill kommer alt vissa av de moliv som ligger till grund för avskaffandet av ungdomsfängelse kan åberopas också till stöd för ändringar med avseende på skyddslillsynens utformning. Dessa frågor diskuleras närmare i avsnitt 4.2 som erhållit rubriken "Villkorlig dom i stället för skyddstillsyn". Utredningen föreslår all skyddsiillsyn ersälls med tvä nya påföljdsformer, båda inordnade i den nuvarande påföljden villkorlig dom. De nya påföljdsformerna kallas villkorlig dom med övervakning resp. villkorlig dom med stödåtgärder och skall förekomma vid sidan av den nuvarande villkorliga domen som helt saknar verkslällighetsinnehäll.

Avsnitt 4.3 har erhållit rubriken "Fängelse i stället för ungdomsfängelse". Här redovisas först grunderna för de förslag till ändringar i fräga om fängelsestraffets utformning som närmasl är föranledda av direktivens krav att avskaffandet av ungdomsfängelse inte får leda lill längre frihetsberövanden för den kategori unga lagöverträdare som berörs av reformen. Utredningen föreslår bl.a. en beslämmelse som medger straffnedsällning för lagöverträdare under 21 år saml inskränkning i fängelsestraffets till-lämplighet för ungdomar i åldern 18-20 år.

Vidare diskuteras mot bakgrund av utredningens förslag till påföljder i frihet hur den kriminalvård i frihet som kan anordnas efter ett fängelsestraff bör vara utformad och vilka regler som bör gälla för frigivning i förtid från fängelse. Utredningen föreslår att förtida frigivning skall kunna ske antingen som verkslättighet utom anstalt, varvid liden för vistelsen utanför anstalten skall avräknas frän straffet, eller som vikkoHig frigivning, varvid strafftid liksom nu inte avräknas.

De olika förslagen redovisas mera ingående i kapitel 5-7. I kapitel 8 redovisas förslag till övergångsbestämmelser samt diskuteras frågor av betydelse för ett genomförande av förslagen. Specialmotivering till vissa bestämmelser i lagförslaget återfinns i kapitel 9.

I betänkandet redovisas enbart de förslag till ändrad lagstiftning som berör brottsbalken. I bilaga 4 redovisas förslag till en ny frivårdsförordning samt till ändringar i annan lagstiftning.

2 Tillsynsdom

Det torde numera vara en allmän uppfattning alt frihetsberövande påföljder generellt sett är till skada för de personer som utsätts för dem, genom att de lätt kan befästa eller förstärka en kriminell livsföring. Frihets-

Prop. 1978/79:212 94

straff bör därför undvikas så långt det är möjligt och samhällets insatser för att avhålla lagöverträdare från fortsall brottslighet bör i första hand inriklas på positiva ålgärder i syfte atl komma till rätta med sådana sociala missförhållanden som kan stå i samband med kriminaliteten. Särskild återhållsamhet bör iakttas närdet gäller atl beröva unga personer frihelen. De här anförda synpunkterna har under en följd av år legal till grund för en utveckling inom rättspraxis mot en alltmera begränsad, tjllämpning av frihetsberövande påföljder, vilken inte minsl kommit alt gälla unga lagöverträdare. Det är emellertid angeläget att även genom lagstiftningsåtgärder försöka alt ytterligare inskränka frihetsstraffens tillämpningsområde i synnerhet för ungdomar.

Om kriminalvård i frihet till någon del skall kunna ersätta ungdomsfängelse, mäste värden i frihet enligl utredningens uppfattning utformas pä sådant sätt att den dels framstår som en för lagöverträdaren mera kännbar reaktion än den nuvarande skyddsiillsynen och dels blir bättre ägnad att motverka brott under påföljdstiden. Denna uppfattning grundas på den omständigheten att domar på ungdomsfängelse i många fall innefattat så allvarlig brottslighet att en kännbar reaktion av hänsyn lill allmän laglydnad framslåtl som nödvändig. Vidare har ungdomsfängelse så gott som alltid föregåtts av ell flertal samhällsingripanden i anledning av lidigare omfattande brottslighet och valel av ungdomsfängelse har därför ofta haft sin grund i alt domstolen funnit del angeläget att genom frihetsberövandel i vart fall tillfälligt förhindra nya återfall i brott.

De här återgivna övervägandena ligger till grund för utredningens förslag till den nya påföljden tillsynsdom. Såsom tidigare sagts utgörs det grundläggande innehållet i tillsynsdomen av intensiv övervakning. Enligt utredningens mening bör en tillräckligt intensiv övervakning kunna framstå som ett så allvarligt ingrepp i den dömdes frihet att den tillgodoser även högt ställda allmänprevenliva krav på en kännbar reaktion. Vidare bör verkställigheten av en sådan övervakning utformas på ett sådant sätt atl den i vart fall försvårar fortsatt brottslig verksamhet sä länge övervakningen pågår.

Det senasi sagda släller slora krav på verkställigheismyndigheten. Om fortsatt brottslighet skall kunna motverkas, trots atl den dömde inte är föremål för den massiva kontroll som ett frihetsberövande innebär, måste verkställighetsmyndigheten hela tiden ha noggrann kännedom om den dömdes förhållanden. Delta krav förutsätter alt övervakningen i allmänhet innefattar uppsökande verksamhet. Vidare torde del i många fall bli nödvändigt att flera personer engageras i samma övervakningsuppdrag.

En effektiv övervakning förutsätter också alt det ställs stränga krav på den dömde när det gäller dennes skyldighet att upprätthålla kontakt med verkställighetsmyndigheien. Dessa krav som till en början i regel bör innefatta skyldighet atl hålla daglig kontakt bör vara tydligt angivna i en för den dömde utfärdad föreskrift. Det är således viktigt atl den dömde får klart för sig vad han måste iaktta. Det är också vikligt att föreskriften framstår som allvarligt menad. Delta betyder att de krav som ställs på den dömde måste upprätthällas med fasthet och att sanktionsåigärder, ytterst i form av frihetsberövande, måste tillgripas gentemot den som inte uppfyller kraven. Tillsynsdomens kontrollfunktion beskrivs i avsnitt 5.7.

Av det som nu sagts framgår att tillsynsdom i första hand skall tillgodose en kontrollfunktion. Liksom skyddstillsyn skall påföljden emellertid också ha en hjälpfunktion. Detta är självklart och viktigt med hänsyn till alt tillsynsdomen till största delen kommer att tillämpas med avseende på lagöverträdare med svårartade sociala problem. Om påföljden i några fall

Prop. 1978/79:212 95

skall kunna bidra till en mera varaktig anpassning i samhällel och inle enbart motverka återfall i brott under själva påföljdstiden, mäsle de dömda inom påföljdens ram kunna erbjudas stöd söm kan hjälpa dem att komma lill rätta med sina problem. Frågor som rör hjälpfunktonen diskuteras i av .snitt 5.6.

1 avsnill 5.1 redovisas närmare i vilka fall ulredningen anser alt tillsynsdom skall lillämpas. Tillsynsdom skall betraktas som en ersättning för frihetsstraffen och inte för den traditionella frivården. Påföljden skall väljas endast då det föreligger en så påtaglig återfallsrisk atl den intensiva övervakningen framstår som del enda alternalivet till frihetsberövande. Tillsynsdom skall således inte meddelas när det finns förutsältningar alt komma lill rätta med den tilltalades kriminalitet genom en frivård av mera traditionellt slag. I regel bör tillsynsdom inle komma i fråga förrän upprepade försök med mindre ingripande påföljder visal atl fortsatt användning av sädana påföljder saknar utsikt till framgång.

Av Vad som nu sagls framgår att tillsynsdom i första hand skall meddelas i sådana fall som nu föranleder frihetsstraff, dvs. fängelse eller ungdomsfängelse. Det sagda hindrar emellertid inte att fillsynsdom kan vara en lämplig påföljd även i vissa fall då nu skyddstillsyn tillämpas trots upprepade tidigare lagföringar. Det är viktigt att framhålla att tillsynsdom inte fär meddelas för annal än brottslighet av förhållandevis svår beskaffenhet. Utredningen menar att tillsynsdom bör anses motsvara ett fängelsestraff pä minst sex månader.

När man talar om tillsynsdomens tillämpningsområde bör det beakias att det vid sidan av fängelse och ungdomsfängelse nu finns ytterligare en frihetsberövande päföljd för ungdom, nämligen intagning i ungdomsvårdsskola i anslutning till vård enligt barnavårdslagen. Sådan intagning kan beslutas i anledning av den unges brottslighet intill dess han fyllt 20 år. En konsekvens av socialulrcdningens förslag skulle bli att denna möjlighet Ull frihetsberövande med slöd av sociallagstiftningen bortfaller när det gäller ungdomar över 18 år och atl därigenom en grupp unga lagöverträdare, större än den grupp som nu döms till ungdomsfängelse, skulle föras över till kriminalvårdens ansvarsområde. Enligt utredningens uppfattning framstår tillsynsdom i många fall som en lämplig päföljdsform för denna kategori lagöverträdare. Nägon lindrigare påföljd kan knappast komma i fråga för de flesta av dessa.

Tillsynsdomen är främst avsedd att tillämpas på unga lagöverträdare. Utredningen har emellertid inte ansett det lämpligt att föreskriva någon viss åldersgräns för påföljden. Detta innebär att tillsynsdom också kan komma i fråga belräffande äldre lagöverträdare. Utredningens förslag till begränsning av fängelsestraffets tillämplighet för personer under 21 år bör dock leda till att tillsynsdom främst kommer att tillämpas i fråga om etl yngre klientel.

Det har tidigare framhållits att tillsynsdom inle bör tillämpas sä länge det finns förutsättningar för en frivård av mera traditionellt slag. Lika angeläget som det är att begränsa tillsynsdomens fillämpningsomräde nedåt är det emellertid att se till alt påföljden får en så vidsträckt tillämpning som möjligt såsom ersättning för frihetsstraff Utredningen föreslår därför att tillsynsdomen skall kunna skärpas på två olika sätt för atl den skall kunna passa även för en del fall dä enbart en intensiv övervakning inte är tillräck-

•ig-

Ibland kan del med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden framstå som mer eller mindre omöjligt att anordna en övervakning som kan

Prop. 1978/79:212 96

få nägon brottsförebyggande effekl. Detta kan t.ex. vara fallet dä den tilltalade saknar bostad och arbete eller annan regelbunden sysselsättning och även har svåra narkotika- eller alkoholproblem. Utredningen föreslår därför all domstolen, dä tillsynsdom meddelas, skall kunna föreskriva skyldighet för den dömde atl under viss tid, högst tre månader, vislas i ett frivårdshem. En sådan föreskrift skall som regel innebära skyldighet för den dömde att ha sin bostad i frivårdshemmet samt all hålla föreståndaren för delta underrättad om var han vistas när han inte upp"ehåller sig där. Förslaget i denna del redovisas närmare i avsnitt 5.2.

Frivårdshem är enligt utredningens förslag en sammanfattande benämning på institutioner av ganska olika slag. Utredningen förutsätter således alt de nuvarande frivårdsholellen till stor del kan inrättas som frivårdshem. Vidare anser utredningen att man kan tänka sig frivårdshem för olika särskilda ändamål, t.ex. för narkomanvård. Det bör dock uppmärksammas att sädan vård, liksom annan vård eller behandling, enligt utredningens förslag inte får anordnas utan att den dömde är införstådd därmed, om inle förutsättningar för ivångsmässig värd föreligger enligl sociallagstifl-ningen eller annan värdlagstiftning. Slutligen tänker sig utredningen att enskilda hem under vissa förutsättningar skall kunna tas i anspråk som frivårdshem för en eller två klienter åt gången.

Föreskrift om frivårdshem skall kunna meddelas inte bara i anslutning till domen ulan även under påföljdstiden, om förhållandena blir sådana att en tillräckligt effektiv övervakning inte kan anordnas pä annat sätt.

Del andra sätt, på vilket lillsynsdomen skall kunna skärpas för alt dess tillämpningsområde skall bli så slort som möjligt i förhållande lill frihetsstraffen, är förordnande om intagning i anstalt under viss tid, minst en och högst tre månader. Detta utvecklas närmare i avsnitt 5.3.

Del ligger nära till hands atl jämföra intagning i anstalt vid tillsynsdom med den anstaltsbehandling som kan anordnas i anslutning till skyddstillsyn. Därvid bör uppmärksammas att det föreligger viktiga skillnader mellan de båda formerna för frihetsberövande. Vid tillsynsdom skall således frihetsberövandel vara tidsbestämt medan detta vid skyddstillsyn i princip är lidsobestäml. Viktigast är dock att intagningen i anstalt vid tillsynsdom, lill skillnad mol vad som gäller för anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn, inte får beslulas av individualpreventiva skäl. Förordnande om intagning i anstalt skall nämligen meddelas endast när ett frihetsberövande är oundgängligen påkallat av hänsyn lill allmän laglydnad. Kombinationen av lillsynsdom med en kortare tids anstaltsvislelse innebär att domstolarna fär möjlighet att undvika de längre frihetsberövanden som skulle ha blivit följden, om i stället fängelsestraff utmätts med tillämpning av de för brotten gällande straffskalorna och vedertagen straffmätningspraxis.

Det har tidigare antytts att de krav som måste ställas på de dömda under den intensiva övervakningen förutsätter ett sanktionssystem inom tillsynsdomen. Förordnande om intagning i anstalt framstår därvid som en naturlig sanktionsform. Ulredningen har tänkt sig att sådant förordnande skall utgöra det yttersta sanklionsmedlet vid överträdelse av de för övervakningen gällande föreskrifterna. I motsats till vad som nu gäller för skyddstillsyn skall tillsynsdom således inte kunna undanröjas annat än då den dömde lagfors för nya brott.

Intagning i anstalt under minsl en månad framslår ofta som en alltför ingripande sanklionsform. Ulredningen föreslär därför även en lindrigare sanktion i form av etl kortvarigt omhändertagande under högst fjorton dagar. Verkställigheten av sådani omhänderlagande skall i vissa fall kunna

Prop. 1978/79:212 97

delas upp pä flera korta perioder. Sanktionsfrågorna diskuleras i avsnitt 5.8.

Ansvaret för verkställigheten av lillsynsdom bör ankomma på kriminalvårdens frivårdsorganisation, dvs. i första hand på skyddskonsulenten. Detta är nödvändigt med hänsyn till den vikt som bör fästas vid påföljdens hjälpfunktion. Frågor om verkställighetens organisation diskuteras i avsnitt 5.5.

Till övervakare för den som meddelats tillsynsdom skall alltid förordnas en frivårdstjänsleman. Med hänsyn till lillsynsdomens ingripande karaktär och till de ganska omfattande arbetsinsatser som kommer att krävas med avseende på varje enskild klient blir del enligt utredningens uppfattning nödvändigt med denna ordning. Detta betyder emellerlid inte att utredningen anser att man skall avstå från medverkan av lekmän när det gäller verkställigheten av lillsynsdom. Tvärtom anser utredningen atl lekmän skall kunna spela en betydelsefull roll som biträdande övervakare. Såsom redan antytts förutsätter nämligen den intensiva övervakningen ofta att flera personer engageras i övervakningsuppdrag för samma klient.

Biträdande övervakare skall ibland kunna förordnas för särskilda ändamål, t.ex. att upprätthålla kontakten med den dömde på hans arbetsplats eller under hans fritid. Vidare kan det finnas särskilt behov av alt förordna biträdande övervakare när den dömde är bosatt på en ort som saknar frivårdsexpedition.

Även frivärdstjänslemän bör ibland kunna förordnas till biträdande övervakare. Det kan således vara lämpligt att tjänstemän som ingår i samma arbetsgrupp förordnas lill biträdande övervakare för varandras klienter. Vidare bör i regel de tjänstemän som las i anspråk för jourtjänsl-göring, i den män sådan kan anordnas, vara biträdande övervakare för de klienter som undergår tillsynsdom inom distriktet.

Förordnande av biträdande övervakare är av betydelse inte bara från ren kontrollsynpunkl. Såsom tidigare sagls skall den som dömts till lillsynsdom meddelas en föreskrift vari tydligt skall anges hur ofta och pä vilket sätl han skall upprätthålla kontakt med övervakaren. Det är enligl utredningens uppfattning angeläget att denna obligatoriska konlaktskyldighet kan fullgöras på ett sätl som väcker så liten upmärksamhet som möjligt och som inte innebär några onödiga ölägenheter för den dömde. Helst bör således nägon person som den dömde ändå regelbundet kommer i kontakt med förordnas till biträdande övervakare.

I den här sammanfallande redovisningen för tillsynsdom skall slutligen sägas att utredningen föreslår atl övervakningstiden normalt skall uppgå till sex månader, dock med möjlighet till förlängning, medan päföljdstiden, eller närmare bestämt prövotiden, alltid skall uppgå till två år. Tiden för övervakning kan lyckas kort vid en jämförelse med den övervakningstid av två är som nu i allmänhel tillämpas för skyddstillsyn. Utredningen anser emellertid atl en intensiv övervakning inte bör upprätthållas under alltför lång lid av vare sig psykologiska eller resursmässiga orsaker. Vidare kan det sägas att de skäl som ursprungligen föranlett att den intensiva övervakningen anordnats, nämligen att det bedömts föreligga en påtaglig risk för återfall i brott, inte kvarstår med någon nämndvärd styrka när ett halvår förflutil utan alt den dömde verkligen återfallit i brotl. Övervakningsliden räknas frän den dag domen meddelades. Tillsynsdom föreslås nämligen gå i omedelbar verkställighet. Dessa frågor berörs i avsnitt 5.4.

7 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212

Prop. 1978/79:212 98

3 Villkorlig dom

En föiutsätlning för all tillsynsdom inte skall få en alltför vidsträckt användning är att det också finns en påföljd av den nuvarande skyddstillsynens karaktär, dvs. en påföljd som innefattar en kriminalvård i frihet med ett mera begränsal tvängsmässigt kontrollinslag än det som är knutet till tillsynsdom. Den fiämsta anledningen till att skyddstillsyn inte kan bibehållas i oförändrat skick är att dess Ivängsmässiga inslag formellt sett inte är tilliäckligl begränsade. Skyddstillsynens regelsystem hindrar nämligen inte att den dömde underkastas en övervakning som är lika intensiv som den som avses med lillsynsdomen. Vidare innefattar skyddstillsyn etl sanktionssystem som rent formellt sett är mera ingripande än del som föiesläs för lillsynsdom. Den som inle följer de föreskrifter som meddelats för verkställigheten av skyddsiillsyn riskerar nämligen att påföljden undanröjs och eisätts med etl långvarigt frihetsstraff.

Enligl utredningens mening bör en påföljd som skall innefalta en frivård av traditionellt slag i alla avseenden kunna uppfattas som lindrigare än tillsynsdom. Den som dömts till en sådan påföljd bör således inle riskera att ställas under intensiv övervakning med mindre påföljdsfrågan på nyll blivit föremal för domstolsprövning. Vidare bör en sådan påföljd innefatta en avsevärt lindrigare sanktionssystem än lillsynsdomen. Påföljden bör således inte kunna undanröjas och ersättas med fängelsestraff annat än efter lagföring för nya brott och i den män frihetsberövande över huvud tagel skall ingå i dess sanktionssystem bör etl sä långvarigt frihetsberövande som den nuvarande anslaltsbehandlingen vid skyddstillsyn inte komma i fräga.

Det kan sägas att erfarenheterna från rättstillämpningen visat att del formella konlrollinslagel i skyddsiillsyn inte fått någon större betydelse samt alt påföljdens sanktionssystem tillämpats i mycket begränsad utsträckning. Det mest framträdande draget i skyddstillsyn har varit den socialt stödjande verksamheten. Detta innebär att skillnaderna mellan skyddstillsyn och den övervakningspåföljd som enligl utredningens förslag skall ersätta skyddstillsyn i första hand ligger pä det formella planet.

Ulredningen föreslår att den här beskrivna övervakningspäföljden skall benämnas villkorlig dom med övervakning. Denna påföljdsform, som närmare beskrivs i avsnitt 6.3. skall erhålla följande konstruktion.

Den övervakade skall vara skyldig atl på kallelse inställa sig hos skydds-konsidenten och att upprätthålla kontakt med övervakaren. Några formella föreskrifter som reglerar intensiteten i övervakningen skall emellertid inle meddelas. Del får således i första hand ankomma på övervakaren atl avgöra när den dömde undandragit sig övervakningen i sådan grad att det finns skäl för ell ingripande.

Ett vikligt led i övervakningen blir, liksom i den nuvarande skyddsiillsynen, det sammanträffande som i början av övervakningstiden skall äga mm mellan skyddskonsulenten, övervakaren och den dömde.

Det ingripande som kan komma i fråga när den dömde undandragit sig övervakningen är i försia hand alt han kallas lill ett sammanträde med övervakningsnämnden. Han kan därvid meddelas varning. Övervakningsnämnden har i motsats lill vad som gäller för skyddskonsulenlen möjlighet att anlita hämtning genom polisens försorg för atl genomdriva den dömdes närvaro vid sammanträdet.

Det bör påpekas atl den omsiändigheien all den dömde undandragit sig övervakningen inte nödvändigtvis skall föranleda etl ingripande från verk-

Prop. 1978/79:212 99

ställighelsmyndighetens sida. Har övervakaren eller skyddskonsulenten kännedom om alt den dömde lever under sådana förhällanden all risken för atl han skall återfalla i brott inte framstår som särskilt påtaglig, bör ett ingripande underiåtas.

Del senast sagda hänger samman med att den egentliga sanktionsformen för atl genomdriva övervakningen består i att den villkoriiga domen undanröjs av domstol och tillsynsdom i stället meddelas. En sådan åtgärd förutsätter emellerlid att rekvisiten för tillsynsdom är uppfyllda och delta är fallel endasi om den dömde lever under sädana förhållanden att en intensiv övervakning framstår som erforderlig för atl motverka att han återfaller i brott. Härtill kommer att den villkorliga domen inte bör ersättas av tillsynsdom, om inle de brott som avselts med domen varil av sä allvarlig beskaffenhet atl tillsynsdom kunnat komma i fråga från början.

Liksom fallet nu är vid skyddstillsyn skall den dömde kunna bli föremål för omhändertagande under högst en vecka, eller efter nyll beslul ytterligare högst en vecka, när del erfordras för utredning ang. eventuell sanktionsåtgärd. Ett sådant omhänderlagande kan bli aktuellt i två olika situationer, nämligen dels när elt omedelbart ingripande framslår som nödvändigl med hänsyn lill den dömdes förhållanden och dels när den dömde undandragit sig övervakningen på ett sådani sätt atl verkställighetsmyndigheien inte har någon kännedom om under vilka förhällanden han lever. Omhändertagandet skall alltid omedelbart hävas sä snart frägan om undanröjande av den villkorliga domen inte längre är aktuell.

Säsom tidigare antytts kan det förulsällas atl det ivängsmässiga inslaget i villkorlig dom med övervakning i allmänhet fär ganska liten betydelse. Det kan därför anlas alt del endast sällan kommer i fråga atl undanröja påföljden och i stället meddela tillsynsdom. Detla gäller i särskilt hög grad under slutet av övervakningstiden, vilken enligl utredningens förslag i allmänhel skall uppgå till etl år. Ju längre tid som förflutit ulan atl den dömde verkligen återfallit i brotl, desto svårare blir det alt hävda all del föreligger en sädan återfallsrisk som skall utgöra en fömtsättning för all meddela tillsynsdom.

Det sagda innebär att sanklionshotet vid villkorlig dom med övervakning, liksom ofta vid skyddstillsyn, vanligen blir mindre framträdande. Delta gäller särskilt om påföljden lillämpas i sådana fall där man redan från början kan säga atl det saknas tillräckliga skäl alt lillgripa sanktionsåigärder för att genomföra en övervakning mot den dömdes vilja. Det bör dock å andra sidan finnas vissa situationer då en villkoriig dom med övervakning framstår som en ändamålsenlig påföljd. En sådan situation kan vara när den tilltalade visserligen uppfyller rekvisiten för atl tillsynsdom skall meddelas, men då det likväl finns viss anledning alt underlåta att döma lill en så ingripande påföljd. Det kan t. ex. vara fräga om en tilltalad med narkotikaproblem och med flera tidigare lagföringar bakom sig som i anslulning till den nya lagföringen förklarat sig beredd att vidta ålgärder för atl komma lill rätta med missbruket av narkotika. I en sådan situation kan en villkorlig dom med övervakning i princip sägas innebära alt rätlen låter påföljdsfrågan slå öppen lill dess det visal sig om den tilltalades föresatser varit allvarligt menade och genomförbara, öm den tilltalade efter domen åter hemfaller i missbruk av narkotika på elt sådani sätl att risken för återfall i brotl blir påtaglig, kan den villkorliga domen ersättas med den tillsynsdom som rälten frän början övervägt.

I den nuvarande rättstillämpningen används ofta skyddstillsyn enbart för att den dömde genom övervakningen skall komma i åtnjutande av del

Prop. 1978/79:212 100

sociala slöd som frivården kan erbjuda och inte för alt han skall underkastas den kontroll som övervakningen också skall innebära. Enligt utredningens uppfattning är påföljdens ivängsmässiga inslag i dessa fall onödiga och de bör kunna undvaras.

Utredningen föreslår mot bakgrund härav alt del vid sidan av tillsynsdom och villkorlig dom med övervakning skall finnas ytterligare en frivärdspäföljd, även den inordnad i den villkorliga domen. Påföljden kan kallas villkoriig dom med stödåtgärder. Den beskrivs närmare i avsnill 6.2. Enligt uiredningens förslag skall rätten, när det är lämpligt i anslutning till alt villkorlig dom meddelas, uppdra ål skyddskonsulenten all bereda den dömde personligt stöd och hjälp i syfte alt främja hans anpassning i samhället. En åtgärd som därefter kan komma i fräga är atl skyddskonsulenlen förordnar förtroendeman för den dömde. Skyddskonsulenlens uppdrag skall kvarstå så länge den dömde har behov av stöd och hjälp, dock längst lill dess att den tvååriga prövotiden för villkoriig dom utgäit. Uppdraget kan dock upphöra pä den grunden att del inte går att etablera eller upprätthålla elt samarbete med den dömde. Della är en naturlig konsekvens av att påföljden inte skall förenas med sanktionsmöjligheter.

Sådan frivård som av.ses med villkorlig dom med. stödåtgärder skall enligl utredningens förslag ingå även i andra påföljdsformer. Såsom lidigare redovisats skall övervakningsliden vid tillsynsdom i allmänhet uppgå till sex månader och vid villkorlig dom med övervakning till etl år medan prövotiden i båda fallen skall uppgå lill två år. Enligt uiredningens förslag skall frivården dock ha kvar sin uppgift all lämna den dömde personligt stöd och hjälp under hela prövotiden, dvs. också efter det alt den formella kontrolluppgiften upphört. En villkorlig dom med övervakning får således i alla avseenden samma innehåll som en villkoriig dom med stödåtgärder så snart övervakningen upphört. Detsamma gäller också lillsynsdomen i fråga om frivårdens verksamhei. Delta belyder bl.a. all del i stället för övervakare kan förordnas förtroendeman och i de fall en lekman haft uppdrag som övervakare vid villkorlig dom eller biträdande övervakare vid lillsynsdom bör det ofta ligga nära lill hands all han får fortsätta sin verksamhet som förtroendeman.

4 Fängelse

Med hänsyn till den bild av ungdomsfängelseklientelet som tidigare tecknats framstår det som uppenbart att ungdomsfängelse inte helt kan ersättas med fillsynsdom. En del av dem som i dag döms till ungdomsfängelse kommer i stället att dömas lill tidsbestämt fängelsestraff Det är därför med hänsyn till utredningens uppdrag viktigt atl klargöra i vad mån en sådan förändring kan leda lill längre frihetsberövanden för den berörda kategorin lagöverträdare.

I avsnitt 3.3 gör utredningen en jämförelse mellan ungdomsfängelse och fängelse när del gäller tiden för ansialisvistelsen i olika fall. Av jämförelsen framgår atl elt avskaffande av ungdomsfängelse i många fall kommer alt bli lill nackdel för det berörda klientelet, såvida inte reformen kompletteras med vissa ändringar i fråga om fängelsestraffet. Ungdomsfängelse medför således uppenbart kortare anstaltsvislelse än fängelse i de fall påföljden lillämpas för brott med mycket högl straffminimum, såsom t. ex. grovt rån. Dessa fall är dock ganska fåtaliga. Viktigare är alt ungdomsfängelse gene-

Prop. 1978/79:212 101

rellt sett är en avsevärt gynnsammare päföljd än fängelse för den som återfaller i brott under påföljdsliden. Brott som begås under pågående verkställighet av ett fängelsestraff föranleder vanligen att nylt stiaff ådöms med tillämpning av 34 kap. I 8 2 BrB, varvid rätten vid straffmätningen är bunden av den för brottet gällande straffskalan (straffet för t. ex. grov stöld kan således inle sättas under fängelse sex månader). Är den dömde villkorligt frigiven vid tiden för den nya lagföringen, skall hänilöver i allmänhet den villkoriigt medgivna friheten förklaras förverkad. Begås brott under pågående verkställighet av ungdomsfängelse, kan åtal och ny lagföring i mycket stor utsträckning undvikas. I stället sker i dessa fall "straffmälningen" i anledning av det nya brottet genom att ungdomsfängelsenämnden beslutar om s. k. riktpunkt. Med riktpunkt avses ett preliminärt beslut angående tidpunkten för frigivning. (Se närmare redogörelsen för ungdomsfängelsenämndens praxis i bilaga I.) Nämnden är därvid inte bunden av brottets straffskala, vilket innebär alt ändrad riktpunkt i anledning av ett grovt förmögenhelsbrott med straffminimum sex månader i vissa fall kan komma atl förlängas med endast en eller två månader.

Av det som nu sagts framgår atl del i försia hand är den omständigheten att de för brotten angivna slraffskalorna måste läggas till grund för straff-mätningen vid fängelse som gör att ungdomsfängelse i vissa fall blir den gynnsammare påföljden. Om man vill undvika ölägenheter av etl avskaffande av ungdomsfängelse i form av förlängda frihetsberövanden, bör man således vidga domstolarnas möjligheter att frångå straffskalorna. Enligl nuvarande ordning får rälien med slöd av 33 kap. 48 I st. BrB döma till lindrigare straff än för brottet är stadgat när del är fråga om brott som nägon begått innan han fyllt 18 är. Utredningen föreslår att åldersgränsen i detta stadgande höjs till 21 år. Detta förslag redovisas i avsnitt 7.1.

Ett komplemenl lill den föreslagna slraffnedsättningsregeln är utredningens förslag om förverkande av villkorligt medgiven frihel. Dessa förslag hänför sig inle lill någon viss ålderskategori. Enligl nuvarande ordning skall villkorligt medgiven frihel enligl en huvudregel i 34 kap. 4 8 BrB förklaras förverkad när den frigivne under prövotiden döms lill nytt fängelsestraff. Säsom lidigare framhållits ulgör detta etl vikligt skäl lill all en jämförelse mellan fängelse och ungdomsfängelse ibland utfaller lill fängelsestraffets nackdel. Utredningen föreslåralt presumtionen för förverkande i den angivna siluationen skall bortfalla. 1 del berörda stadgandet skall således anges atl villkorligt medgiven frihel må förklaras förverkad. Vidare föreslår ulredningen den ändringen att förverkande endasi skall fä ske i anledning av brott som begåtts under prövotiden efter den villkorliga frigivningen. Slutligen föreslår utredningen också att förverkande skall kunna avse del av reststraffet.

Uiredningens främsta uppgift enligt direktiven är att försöka begränsa användningen av frihetsstraff för unga lagöverträdare och i gengäld vidga tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet. Detla kan i första hand ske genom ett införande av den föreslagna lillsynsdomen. Av betydelse för tillämpningen av frihetsstraff för ungdomar är emellerlid också siadgandel i 26 kap. 4 8 BrB. Delta stadgande innehåller bestämmelser som reglerar lillämpningen av fängelse när det gäller lagöverträdare som ej fyllt 21 år. Den som är under 18 år får således inte dömas till fängelse ulan atl synneriiga skäl föreligger och fängelse får inle ådömas den som är i åldern 18-20 år med mindre frihetsberövande är påkallat främsi av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Prop. 1978/79:212 102

Den beslämmelse i 26 kap. 4 S BrB som avser ungdomar under 18 år har lett till att fängelse tillämpats endast i sällsynta undantagsfall, sällan fler än lio om året. Samtidigt kan noteras att inte heller ungdomsfängelse tillämpats i någon nämnvärt större utsträckning för denna ålderskategori. Delta hänger samman med att lagöverträdare under 18 år företrädesvis skall överlämnas till vård enligt barnavårdslagen i stället för att dömas till påföljd inom kriminalvärden samt, vilket torde vara särskilt betydelsefullt i sammanhanget, att frihetsberövande kan anordnas med stöd av barnavårdslagen. Enligl direktiven skall utredningen särskilt överväga om frihetsberövande inom kriminalvärden hell kan undvaras när del gäller lagöverträdare under 18 år. Utredningen har funnit all en sådan reform inte är möjlig. Den skulle nämligen förutsätta ändringar i barnavärdslagstiftningen som går i helt annan riktning än vad socialutredningen föreslagit i sitt nyligen avlämnade slutbetänkande. Utredningen anser i stället alt den nuvarande bestämmelsen ger uttryck för ett fillräckligl mått av restriktivitet och därför kan bibehållas oförändrad.

Den bestämmelse i 26 kap. 4 S BrB som avser lagöverträdare i åldern 18-20 år föreskriver egentligen inte någon särskild restriktivitet i fräga om användningen av frihetsberövande. I stället ger bestämmelsen uttryck för atl andra former av frihetsberövande skall ha företräde framför fängelse, skyddstillsyn med anslallsbehandling framför etl kortvarigt straff och ungdomsfängelse framför ett längre. Ulredningen föreslår en sådan ändring i bestämmelsen atl den ger klarl uttryck för alt frihetsberövande skall lillämpas med större restriktivitet i fräga om ungdomar under 21 är än när del gäller äldre. Fängelse skall nämligen enligl förslaget kunna ådömas endast när det föreligger särskilda skäl för frihetsberövande.

Det har tidigare sagts att ett införande av lillsynsdomen får konsekvenser också för fängelsestraffet. Det ger nämligen anledning att överväga vilket slags frivård som skall lillämpas efter en förtida frigivning frän fängelse. Dessa överväganden och därav föranledda förslag redovisas i avsnitt 7.2.

Frigivning från fängelse före strafftidens slul kan enligt nuvarande ordning i första hand ske genom villkorlig frigivning. Den frigivne ställs därvid ganska regelmässigt under övervakning under en prövotid som i allmänhet besläms till ett år. Den villkorligt medgivna friheten kan förklaras förverkad om den frigivne undandrar sig övervakningen eller bryter mol de föreskrifter som gäller för denna. Många gånger är den övervakning som anordnas efter villkorlig frigivning i praktiken nästan enbart av formell beskaffenhet och den frigivne löper egentligen ingen verklig risk för etl förverkande. I sädana fall kan fängelsestraffet i verkligheten sägas ha upphört i och med den villkorliga frigivningen. I andra fall däremot framstår hotet om förverkande som mera påtagligt, vilket dels ger övervakningen en karaktär av fortsatt verkställighet och dels innebär att den frigivne löper risken aU få verkställa hela reststraffet i anstalt utan avräkning för övervakningstiden.

De skillnader mellan olika dömda i fråga om verkställigheten av fängelsestraff vilka beskrivits ovan och som i och för sig framstår som ganska otillfredsställande skulle uppenbariigen bli än mer markerade om övervakningen efter villkorlig frigivning för vissa lagöverträdare anordnas i enlighet med reglerna för tillsynsdom. Ulredningen anser emellertid alt det i många fall framstår som angeläget all låla frigivningen frän fängelse ske i form av successiva lättnader i verkställigheten och att en begränsad frihetsinskränkning i form av en intensiv övervakning i frihet kan utgöra etl

Prop. 1978/79: 212 103

lämpligt led mellan verkställigheten i anstalt och den slutliga frigivningen. En förutsättning för en sådan ordning är dock. med hänsyn till de konsekvenser som nyss berörts, atl en frigivning som förenas med intensiv övervakning fär avräknas frän strafftiden medan del motsatta börgälla för en frigivning som inte är förenad med särskilda krav på den frigivne.

Förlida frigivning frän anstalt kan enligl nu gällande lagstiftning ske även pä annat sätt än genom villkorlig frigivning. Enligt 33 S lagen om kriminalvård i anstalt kan således den som undergår frihetsstraff beviljas s. k. frigivningspermission. Han kan vidare med stöd av 34 S samma lag tmder vissa förutsättningar medges rätt att vistas utom anstalt, företrädesvis för behandlingsändamål. Båda dessa permissionsformer kan belrakias som frigivning från anslall. eftersom det vid beslutstillfällel som regel furutsälts atl den intagne inle skall behöva återvända till anstalten. En viktig skillnad från den villkorliga frigivningen är att den lid som den dömde lill följd av permissionbeslutel vistas utanför anstalt avräknas från strafftiden. Del är alltså fräga om en frigivning från anstalt av just det slag som utredningen tänker sig för en frigivning som förenats med en övervakning enligt tillsynsdomens regler.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen följande ordning.

Frigivning frän anstalt före päföljdstidens utgång skall kunna äga rum i två former, dels som villkorlig frigivning och dels som verkställighet ulom anstalt.

Villkorlig frigivning förenas inte med övervakning. Däremot skall frivär-den lämna den frigivne personligt slöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i samhället. Del blir alltså fråga om sådan form av frivård som avses med villkorlig dom med slödålgärder och som kan innefaiia etl förordnande av förtroendeman. En konsekvens av detta blir att den villkorligt medgivna friheten inle kan förverkas annat än i samband med en lagföring för nya brotl vilka begåtts under prövotiden. Såsom lidigare redovisats skall därvid förverkandet kunna begränsas till endast en del av reststraffet. Prövotiden skall motsvara den lid som vid frigivningen återstår av straffet, lägsl ell och högst tre år. Vistelsen i frihet under prövotiden avräknas inle från strafftiden.

Verkställighet utom anstalt skall vara förenad med övervakning. För denna skall i princip tillsynsdomens regler om intensiv övervakning tillämpas. Detta belyder bl.a. atl en frivärdstjänslemän skall ha del främsta ansvaret för övervakningen, att biträdande övervakare kan förordnas och att den dömde skall meddelas föreskrift, vari skyldigheten att hälla kontakt med övervakaren regleras. Övervakningen behöver dock inte alllid göras lika intensiv som under början av tillsynsdomens verkslällighel. När verkställigheten ulom anstalt sker under sådana betingelser som nu anges i 34 8 lagen om kriminalvård i anstalt, dvs. när den dömde blir föremål för särskilda behandlingsätgärder, kan efter omständigheterna en föreskrift om skyldighet att hålla kontakt med övervakaren hell underiåtas. I sådana fall skall den dömde i stället meddelas särskilda villkor för vistelsen utanför anstalten. Bryter den dömde mot de villkor som gäller för verkställigheten utom anstalt, kan han på nytt bli föremål för frihetsberövande. Såsom framgår av benämningen verkställighet utom anstalt skall liden för vistelsen utanför anstalten avräknas från strafftiden. Undantag härifrån kan dock förekomma när den dömde undandragit sig övervakningen pä sådant sätt att del inte kan anses skäligt att han får avräkna hela tiden från straffet.

För tillämpningen av de båda frigivningsformerna skall följande regler gälla.

Prop. 1978/79:212 104

Verkställighet utom anstalt fär medges av två skäl. Del första svarar mot den nuvarande beslämmelsen i 34 8 lagen om kriminalvård i anstalt. Om särskilda skäl föreligger, får medgivande således lämnas när den dömde kan bli föremål för särskilda åtgärder utanför anstalten, vilka kan antas Luiderlätta hans anpassning i samhället. Bestämmelsen lar i enlighet med nuvarande praxis närmast sikte på sädana åtgärder som t.ex. vård i behandlingshem för narkotikamissbrukare. Några särskilda tidsgränser skall inte gälla för medgivande till verkställighet ulom anstalt pä denna grund. Det andra skälet till medgivande svarar delvis mot bestämmelsen om frigivningspermission i 33 8 lagen om kriminalvård i anstalt. Sådant medgivande skall emellertid kunna lämnas inle endasi inför en nära förestående villkorlig frigivning utan även dä en något längre tids verkställighet utom anstalt kan antas få väsentlig betydelse för att underlätta den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av straffet. Med det senare rekvisitet avses närmasl fall då en villkorlig frigivning bör föregås av en successiv nedtrappning av frihetsberövandel och då en intensiv övervakning därför framslår som en lämplig mellanform för verkställighet. Medgivande till verkställighet utom anstalt kan i de här angivna fallen lämnas tidigast när halva straffet, dock minsl tre månader, verkställts. Generellt skall gälla att verkställighet utom anstalt inte fär medges när hänsyn till allmän laglydnad lägger hinder i vägen.

För beslut om villkorlig frigivning skall i stora drag gälla samma bestämmelser som nu. Villkorlig frigivning skall således enligl en huvudregel medges senasi när två tredjedelar av straffet avtjänats. Detta gäller då även när viss del av straffet avtjänats under verkställighet utom anstalt. Avsleg från principen atl villkorlig frigivning skall ske vid den angivna tidpunkten fär emellertid göras när särskilda skäl talar för ett fortsatt frihetsberövande eller en intensiv övervakning. Den som kort tid före två-tredjedelsdagen blivit älerinlagen från en verkställighet utom anstalt kan således inte göra anspråk på en omedelbar villkorlig frigivning. Tvärtom stadgas att en villkorlig frigivning i allmänhet bör föregås av förnyad verkställighet utom anstalt. Villkorlig frigivning skall liksom nu i begränsad omfattning kunna beslutas redan efter halva strafftiden. Den minsta tid, före vilken frigivning inte får ske, sänks från fyra till tre månader.

Beslut om verkställighet ulom anstalt och om villkorlig frigivning skall fattas av övervakningsnämnd eller, när strafftiden överstiger ell år, av kriminalvårdsnämnden. Beslut om ålerintagning i anstalt meddelas av övervakningsnämnd.

5 Övriga förslag

Den föreslagna påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder skall, säsom tidigare nämnts, innefatta kriminalvård i frihel utan bakomliggande sanktionshot. Enligt uiredningens mening kan avsaknaden av sanktionshot inle anlas leda till all de dömda undandrar sig den kontakt med frivården som förutsalls genom påföljdsvalel. Detta gäller i vart fall, om fri vården får lillfälle alt göra aktiva insatser till förmän för klienten redan före rättegången. Förutsättningarna för atl elt samarbete skall kunna etableras bör nämligen då vara allra bäst, eftersom det finns anledning tro alt den som stär under åtal för brott i allmänhel har särskilt stort intresse för hjälpinsatser av skilda slag. Detla beror inle alllid enbart på att den tilltalades sociala

Prop. 1978/79:212 105

situation och hans beredvillighet atl komma till rälla med missförhållanden ofta får slor betydelse för påföljdsvalel ulan ibland ocksä på alt han i anslutning till rättegången särskilt starkt upplever ett personligt misslyckande.

Del som nu sagls innebär atl aktiva frivärdsinsalser i anslutning lill personundersökningen eller annars före rättegången kan fä stor betydelse för tillämpningen av villkorlig dom med stödåtgärder. Sådana insatser är dock enligt uiredningens mening alltid värdefulla och inle minst i de fall en lillämpning av lillsynsdom kan bli aktuell. Om frivården kan elablera ett gott samarbele med klienten före rättegången, kan tillsynsdom i många fall framstå som en onödigi ingripande påföljd medan ell sådant samarbete i andra fall kan underlälta den framlida verkställigheten av tillsynsdom.

En annan omständighet som gör det angeläget alt frivården ägnar särskild uppmärksamhet ål personutredningen när tillsynsdom är aktuell är den att tillsynsdom såsom lidigare sagts skall gå i omedelbar verkställighet. Della förutsätter nämligen i allmänhet alt verkställigheten i någon mån förberetts före domen. Ulredningen föreslår därför alt skyddskonsulenten, dä han får i uppdrag atl föranstalta om personundersökning eller på annat sätt avge yttrande i påföljdsfrågan, i förekommande fall också skall anmodas att avge ett särskilt yttrande i fräga om förutsätlningarna för alt meddela lillsynsdom. När ell sådani yttrande utarbetas, skall skyddskonsulenlen också, om del inte framstår som onödigi, vidta lämpliga åtgärder till förberedande av en eventuell verkställighet. Utredningen förutsätter atl yttrandet utarbetas av den frivårdstjänsleman som efter domen kan komma i fråga för förordnande som övervakare. Denne tjänsteman skall också enligt uiredningens förslag i princip vara skyldig att närvara vid handläggningen av päföljdsfrågan under huvudförhandlingen i målet mot den tilltalade. Enligt utredningens mening kan en sädan närvaro många gånger få stor betydelse för domstolarnas påföljd sval.

En motsvarighet till frivårdens verksamhet före rättegången när det gäller frivärdspåföljderna är för fängelsestraffets vidkommande de insatser som kan göras av frivården redan under anstaltstiden. Utredningen föreslår alt skyddskonsulenten i den dömdes hemort alltid skall ha till uppgift att redan från och med intagningen i anstalt medverka lill att förbereda frigivningen. Han skall vidare vara skyldig ätt medverka till genomförande av permissioner frän anstalten. Vidare skall skyddskonsulenten, om det inte kan anses obehövligt, utse frivårdstjänsleman till övervakare för den dömde. Detta innebär all övervakare alllid blivit förordnad innan verkställigheten skall äga rum ulom anstalt. Även biträdande övervakare skall kunna förordnas under anlaltstiden och dä inte bara med sikte på en framtida verkställighet utom anstalt ulan även när det kan erfordras för att underlätta genomförande av permissioner.

Av den tidigare redovisningen har framgått atl skyddskonsulenlen skall svara för verkställigheten av kriminalvård i frihet. En sådan ordning överensstämmer med vad som i praktiken gäller även nu. Det formella ansvaret för verkställigheten ankommer emellertid inle på skyddskonsulenten utan på övervakningsnämnden. Utredningens förslag innebär således en överflyttning av det formella verkställighelsansvarel och överensstämmer däri med det förslag som lidigare lämnats av övervakningsnämndutredningen.

Utredningens förslag förutsätter att övervakningsnämnderna skall ha kvar beslutanderätten i vissa för den dömde särskilt ingripande verkställighetsfrågor. Detla gäller förlängning av övervakningstiden vid villkorlig dom eller tillsynsdom, föreskrift om frivårdshem vid lillsynsdom samt

Prop. 1978/79:212 106

beslut om varning eller omhändertagande. Nämnderna blir vidare full-följdsinslans i frågor som försl avgjorts av skyddskonsulenlen. Det sagda innebär att övervakningsnämndernas uppgifter kan sägas bli av uteslulande domstolsmässig karaktär. Nämnderna fär således ingen möjlighet all besluta om olika verkställighelsåtgärder utan atl framställning gjorts från antingen skyddskonsulenten eller den dömde. Visst undantag från denna princip föresläs dock i fråga om beslut angående verkställighet utom anslall saml villkorlig frigivning.

Beslul om intagning i anstalt i anslutning lill tillsynsdom samt om undanröjande av villkorlig dom skall alltid fattas av domstol även när beslutet inle meddelas i anslutning lill en lagföring för nya brott. 1 detta hänseende överensstämmer ungdomsfängelseutredningens förslag med vad som nu gäller för jämförliga sanktionsåigärder inom frivården. Det skiljer sig emellertid i viss mån frän övervakningsnämndutredningens förslag, som går ul på atl övervakningsnämnderna ges behörighet alt beslula om anslallsbehandling vid skyddsiillsyn.

Talan mol övervakningsnämndens beslut i frågor som rör frivårdspäföljder skall liksom hiltills föras i hovrätt. En sådan ordning blir nödvändig, om man vill ha en gemensam fullföljdsinstans när vissa verkställighetsfrågor såsom nyss sagls skall avgöras av tingsrätt i första instans. Nuvarande fullföljdsordning bibehålls också när det gäller fängelsestraffet.

Mot bakgrund av utredningens förslag kan det sägas att kriminalvårdens myndigheler har två uppgifier. Man skall dels bedriva en sociah stödjande verksamhei till förmån för den dömde och dels i renodlat samhällsintresse på olika sätt kontrollera den dömde. De förutsättningar som gäller för dessa båda uppgifier blir med nödvändighel ganska olika. När det gäller den socialt stödjande verksamheten mäste ett beiydande utrymme inom ramen för lillgängliga resurser lämnas ål den enskilde tjänstemannens egna initiativ. Verksamheten kan eller bör inte bindas upp av alltför detaljerade regler. När det gäller kontrollfunktionen är däremoi förhållandet det motsatta. Hänsynen till den dömdes rättssäkerhet kräver fasta normer som inte får frångås till den dömdes nackdel. Eftersom kontrollfunktionen skall tillgodose ett samhällsintresse, är en normbunden tillämpning emellertid också frän samhällets synpunkt av slor betydelse. Alltför slora variationer i tillämpningen mellan olika verkställighelsorgan eller övervakningsnämnder kan inle godtas.

De synpunkter som nu anförts ligger till grund för utredningens förslag att kriminalvårdsstyrelsen såsom företrädare för det allmänna skall ges behörighet atl fullfölja talan mol beslut som meddelats av övervakningsnämnd när det för ledning av rällslillämpningen eller eljesl är av synnerlig vikt alt fråga som avses med beslutet prövas i högre instans.

6 Resursfrågor

I avsniu 8.1 diskuterar ulredningen reformförslagets ekonomiska konsekvenser.

Ett väsentligt syfte med reformen är att begränsa tillämpningen av frihetsstraff särskilt för unga lagöverträdare, genom att ersätta sådana straff med kriminalvård i frihet. Ett genomförande av reformen bör därför leda till atl behovel av anstaltsplatser inom kriminalvården minskar och att ett utrymme för besparingar uppkommer. Utredningen saknar underiag att

Prop. 1978/79:212 107

närmare beräkna storleken av de besparingar som kan komma i fråga för anslaltsvårdens vidkommande. Rent allmänl kan emellertid sägas att dessa i vart fall på sikt bör bli betydande, eftersom verkställigheten av frihets-straffar avsevärt mera kostnadskrävande än kriminalvård i frihel.

Enligt utredningens förslag skall kriminalvård i frihet anordnas i tre olika former - intensiv övervakning vid tillsynsdom och under verkställighet utom anstalt av fängelsestraff, ordinär övervakning vid villkorlig dom saml slöd- och hjälpåtgärder dels vid villkorlig dom och villkorlig frigivning, dels vid lillsynsdom under liden efter det att övervakningen upphört. Utredningen har mycket grovt beräknat den genomsnittliga storleken av frivärdsklientelet, fördelat på de olika verkställighetsformerna, enligt följande.

Intensiv övervakning: 700 Ordinär övervakning: 4500 Stöd- och hjälpåtgärder: 2 000

Beräkningarna ger vid handen att antalet frivärdsklienter minskar från f n. drygt 16000 till drygt 7 000. Minskningen beror främst på atl tiden för övervakning är kortare vid villkorlig dom med övervakning än vid skyddstillsyn samt på att verkställighetsformen stöd- och hjälpåtgärder i allmänhel inte förutsätter mera varaktiga insatser från frivärdens sida. Det kan antas att minskningen i huvudsak hänför sig till de klienter som idag generellt sett kräver minst arbetsinsatser, nämligen dels sådana klienter som befinner sig i slutet av övervakningstiden vid skyddstillsyn, dels sådana som ställts under övervakning enbart därför att de varit i behov av personligt och sociall stöd för att komma till rätta med någon särskild angelägenhet.

Det sist sagda innebär att reformen inte pä långt när frigör resurser i den omfattning som minskningen av antalet klienter antyder. Samlidigl släller den nya verkställighetsformen intensiv övervakning krav på betydande arbetsinsatser för varje enskild klient. Det är därför angeläget att framhålla att reformen inte får leda till inskränkning av frivårdens resurser. Å andra sidan förutsätter ett genomförande av reformen inte heller några omedelbara resurstillskott. Sådana kan dock efter hand bli erforderliga dels för att jourverksamheten skall kunna anordnas, dels i den mån behovet av institutioner för frivårdshem inte kan tillgodoses enbart genom atl nuvarande frivårdsinstitutioner tas i anspråk.

Avslutningsvis kan sägas att reformen, när det gäller frivårdens verksamhet, syftar lill att koncentrera resurser och arbetsinsatser till de klientelgrupper som har störst kriminell belastning. Dessa har i allmänhet också störst behov av olika insatser frän frivårdens sida och de har samtidigt svårast att tillgodogöra sig det stöd som kan erbjudas från annat håll. Denna förskjutning av tyngdpunkten i verksamheten till det mest svårbehandlade klientelet fömtsätter en begränsning av frivårdens insatser med avseende på lagöverträdare som endast mera tillfälligt undergår påföljd inom kriminalvården.

Prop. 1978/79:212 108

Bilaga 2 Utredningens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken

dels att 29 kap., 34 kap. 7, 8 och 12 88 samt 38 kap. 1 8 skall upphöra alt gälla,

dels alt nuvarande 37 kap. 10 och 1188 skall sammanföras till en paragraf med beteckningen 37 kap. 11 8,

dels an I kap. 3 och 6SS, 26-28 kap., 30 kap. 5, 6, 10 och 11 88, 33 kap. 2,4, 5 och 7 SS, 34 kap. 1,4-6,9-11, 13 och 18 88, 35 kap. 10 8, 36 kap. 6 S, 37 kap. 1 och 3-9 88, den nya 37 kap. 11 8, 38 kap. 3-9 och 12 88 samt rubriken till 28 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas nya bestämmelser, 37 kap. 10 och 12 SS av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

1 kap.

Med påföljd för brott förstås i Med påföljd för brott förstås i

denna balk: denna balk:

de allmänna straffen böler och de allmänna straffen böter och

fängelse, fängelse,

disciplinstraff för krigsmän, samt disciplinstraff för krigsmän, samt

villkoriig dom, skyddsliksyn, villkoriig dom, lillsynsdom, in-

ungdomsfängelse, internering och ternering och överlämnande till sär-

överiämnande till särskild vård. skild vård.

68 Skall någon dömas för flera brott, ådömes gemensam påföljd för brotten, om ej annat är stadgat.

Om särskilda skäl äro därtill, må Om särskilda skäl äro därtill, må

för ett eller flera brotl dömas lill för ett eller flera brott dömas till

böler jämte påföljd för annan böter jämte påföljd för annan

brottslighet, så ock till fängelse brottslighet, så ock till fängelse

jämle villkoriig dom eker skydds- jämte villkorlig dom för brottslighe-

lillsyn för brottsligheten i övrigl. ten i övrigl.

26 kap. Om fängelse 18 Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller på livslid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad. Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

28 Fängelse mä användas såsom gemensamt straff för flera brotl, om fängelse kan följa å något av brotten.

Den som är under aderton är mä synnerliga skäl äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år allenast när frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eker fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan han fyllt aderton år.

58 Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i kriminalvårdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.

38 ej dömas till fängelse, med mindre

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett är allenast när det av hänsyn till allmän laglydnad förekgga särskilda skäl för frihetsberövande och annan påföljd ej finnes lämpligare.

Fängelse på livstid mä ej ådömas för brott som någon begått innan han fyllt tjugoett år.

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i kriminalvårdsanstalt. Om verkställigheten i anslall är särskilt stadgat.

Kaii den som undergår fängelse genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kunna antagas underlätta hans anpassning i samhället, må, om särskilda skäl föreligga, medgivande lämnas honom atl för sådant ändamål undergå verkställighet ulom anstalt. Medgivande som här avses må begränsas till viss tid och skall förenas med de villkor som kunna anses erforderliga med hänsyn lill ändamålet med vistelsen utanför anstalt.

Medgivande till verkställighet utom anstalt må ej lämnas, om på grund av den dömdes brottslighet hinder kan anses möta av hänsyn till allmän laglydnad eller det av särskild anledning finnes skäl antaga att den dömde ej skall avhålla sig från brottslig verksamhet eller ställa sig till efterrättelse de villkor, varmed medgivandet skall förenas.

Prop. 1978/79:212

Nuvarande lydelse

110 Föreslagen lydelse

Verkställighet ulom anstalt mä även i annal fall än som avses i 5 8 medgivas den som dömts lill fängelse, när del finnes lämpligt till förberedande av en nära förestående frigivning eller villkorlig frigivning. Medgivande må även lämnas, om det för atl underlätta den dömdes anpassning i samhället och molverka skadliga följder av straffet kan antagas få särskild betydelse alt frihetsberövandel till mera väsentlig del ersattes med en intensiv övervakning. Medgivande till verkställighet utom anstalt enligt detta stadgande må lämnas den som undergår fängelse på viss tid, högst tre månader, eller på livstid endast om synnerliga skäl föreligga och mä ej lämnas annan som undergår fängelse innan halva straffet, dock minst tre månader, avtjänats. Vad i 5 8 andra stycket stadgas äger motsvarande tillämpning.

Har medgivande som avses i första stycket lämnats, skall för verkställigheten utom anstalt i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 28 kap. 9-12 88 om verkställighet av tillsynsdom. Medgivandet må förenas med föreskrift som avses i 28 kap. 2 8-

Medgivande till verkställighet utom anstalt må återkallas, om den dömde underlåter att iakttaga de föreskrifter eller villkor som meddelats eller eljest gälla för verkställigheten. Är den dömdes försummelse ej av allvarlig beskaffenhet, må i stället varning meddelas honom.

Har den dömde undandragit sig övervakningen eller åsidosatt villkor som fastställts enligt 5S, må förordnas att viss tid av vistelsen ulanför anstalt icke skall räknas som verkställighet av straffet.

68 Den som undergår fängelse pä viss tid må villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av liden eller, om särskilda skäl föreligga, halva tiden avtjänats. Frigivning må dock ej ske förrän verkställighelen pågått minsi fyra månader.

78 Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skak särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihelsför-lust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skuUe komma alt försättas efter frigivningen.

8S Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6§ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlings-straff för böter.

Såsom avtjänad tid räknas även tid vamnder straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5—7§§ sägs.

Den som undergår fängelse på viss tid skalt villkoriigt frigivas sedan tvä tredjedelar av tiden, dock minst tre månader avtjänats, om ej övervakning som avses i 6§ eller Jörisatt frihetsberövande av särskilda skäl erfordras för atl motverka återfall i brottslig verksamhet.

Har medgivande tilt verkställighet utom anstalt återkallats med stöd av 7 § första stycket, bör heslut om villkorlig frigivning i allmänhet föregås av förnyad verkställighet utom anstalt.

Om särskilda skäl därtill föreligga, må villkorkg frigivning beslutas sedan halva straffet, dock minst tre månader, avtjänats.

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 och 8S§ hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förordnande enligt 28 kap. 3§ om intagning i anslall och förvandlingsstraff för böter.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grund av domstols förordnande.

218 Om förverkande av villkorligt medgiven frihet och om vissa andra åtgärder, när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

24 8 Kan villkoriigt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad, skall straffet anses vara till fullo verkställt vid prövotidens utgång.

genhet alt medgiva verkställighet ulom anstalt samt alt återkalla sådant medgivande.

128

Undergår den dömde fängelse på viss lid, minst sex månader, skall fråga om verkställighet utom anstalt eller villkorlig frigivning av övervakningsnämnden självmant upplagas lill prövning dels innan halva straffet avtjänats, dels, om villkorlig frigivning ej dessförinnan medgivits, innan två tredjedelar av straffet avtjänats eller ock verkställighet utom anstalt fortgått under en sammanhängande tid av sex månader. Fråga som här avses upplages eljest lill prövning efter framställning av den dömde, skyddskonsuleni eller styresmannen för anstalten.

Fråga om återkaUelse av medgivande lill verkslällighel ulom anstalt eller annan åtgärd enligt 7§ prövas efter framställning av skyddskonsuleni.

138 Den som villkorkgt frigivits från fängelse skall under prövotiden genom skyddskonsulenten beredas personligt slöd och hjälp i syfte all främja hans anpassning i samhällel. Vad i 27 kap. 3 § andra slyckel och 7§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning.

148 Om förverkande av villkorligt medgiven frihet, när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott under prövotiden, stadgas i 34 kap.

Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad, skall straffet anses vara till fullo verkställt vid prövotidens utgång.

Nuvarande lydelse

38 Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av två år.

Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår på-Jöljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljesl vinner laga kraft mot den dömde.

Har den dömde förpliktats ersätla genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga slår alt fullgöra denna skyldighet. Rälien äger föreskriva atl han under prövotiden skall söka fullgöra skadeståndsskyldigheien eller del därav på lid och sätt som angivas i domen.

Föreskrift som avses i första Slyckel må, efter ansökan av åklagare eller den dömde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.

Förestagen lydelse

5 8

För villkoriig dom skak gälla en prövotid av två år, räknat från den dag domen meddelades.

68 Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Har uppdrag enligt 3 § lämnats eller förordnande enligt 4§ meddelats, skall vad i 28 kap. 7 § stadgas om skyldighet för den dömde atl rådgöra med skyddskonsulenlen äga molsvarande tillämpning.

(jvervakare utses av skyddskonsulenlen och står under dennes överinseende. Det åligger övervakaren att omedelbart till skyddskonsulenten anmäla, om den dömdes förhållanden utvecklas på sådani sätt att återfall i brott kan befaras.

Den som ställts under övervakning skall fortlöpande hålla kontakt med övervakaren. Han är vidare skyldig att på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenlen. Finnes skäl att särskilt erinra den övervakade om hans skyldigheter, må övervakningsnämnd på begäran av skyddskonsulenlen kalla den övervakade till sammanlräde inför nämnden. Den övervakade må därvid meddelas varning.

Finnes med hänsyn lill allvarliga mis.sförhållanden med avseende på den övervakades livsföring eller hans omständigheter i övrigt en Intensiv övervakning vara erforderlig för att motverka alt han återupptager brottslig verksamhet, må rätten undanröja den villkorliga domen och i stället meddela tillsynsdom för brottet. Beslut som här avses må ej förenas med förordnande enligl 28 kap. 3 §.

Talan om undanröjande enligt första stycket föres av åklagare, om skyddskonsulenlen hos honom gjort framställning därom. Talan skall väckas innan övervakningen upphört.

10 8 Har den övervakade undandragit sig övervakningen och uppkommer i anledning härav fråga om undanröjande enligt 9§, må övervakningsnämnd på framställning av skyddskonsulenlen beslula alt den övervakade skall omhändertagas på lämpligt sätl. Har talan om undanröjande av den villkorliga do-

Prop. 1978/79:212 116

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

men väckts eller har skyddskonsulenlen lik åklagaren gjort framställning om sådan talan, må beslut om omhänderlagande ock meddelas av åklagaren.

Beslut om omhändertagande skall omedelbart återkallas när fortsatt omhändertagande ej längre erfordras. Skyddskonsulenlen må, när skäl äro därtill, föreskriva att beslut om omhänderlagande ej skall gå i verställighel. Rätten må häva beslut om omhändertagande, när talan enligt 9 § väckts.

Den som omhändertagits enligl detta stadgande må ej kvarhållas mer än en vecka. Har lalan enligt 9S väckts, må dock rätlen, om synnerliga skäl äro därtill, genom nyll heslut förordna alt den övervakade skall kvarhållas ytterligare högst en vecka.

11 8 Vad i 3 och 7 §S stadgas om stödåtgärder genom skyddskonsulentens försorg skall även gälla när förordnande om övervakning enligl 4§ meddelats, dock alt skyddskonsulenlen ej må avsluta uppdragel så länge övervakning pågår. Har till övervakare förordnals annan än tjänsteman hos skyddskonsulenlen, skall övervakaren ulan särskilt förordnande vara förtroendeman för tiden efter det all övervakningen upphört.

7 8 12 8

Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra ålgärder, när den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

28 kap. Om skyddstillsyn 28 kap. Om tillsynsdom

I 8

Titlsynsdom må meddelas för brott vara kan följa fängelse, om intensiv övervakning av särskilda skäl prövas erforderlig för all molverka att den liklalade fortsätter hroltslig verksamhet och hinder ej

möter av hänsyn lill ullman laglydnad.

Den som är under aderton år må ej meddelas tillsynsdom, med mindre sådan påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.

Då tillsynsdom meddelas må rätten, om det prövas erforderligt för alt syftet med övervakningen skall tillgodoses, föreskriva alt den tilltalade under viss tid, högst tre månader, skall vistas i frivårdshem. Sådan föreskrift skall avse visst frivårdshem.

Regeringen äger meddela närmare bestämmelser om frivårdshem.

Om frihetsberövande prövas oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad, må rätlen, då lillsynsdom meddelas, förordna att den tilltalade skall intagas i anstalt under viss lid, högst tre månader.

Om verkställigheten av förordnande som avses i försia styckel gäller i tillämpliga delar vad om fängelse är stadgat. Vad i 26 kap. 5 eller 6 § stadgas om verkställighet ulom anstalt må dock tillämpas endast när frigivning före ulgången av den i förordnandel angivna tiden finnes synnerligen angelägen för den dömdes anpassning i samhället.

Förordnande om intagning i anslall må ej meddelas den som är under aderton år, med mindre synnerliga skäl äro därtill.

48 Tillsynsdom går i verkställighet ulan hinder av att domen icke vunnit laga kraft. Rätten äger dock besluta att verkställigheten av förordnande enligl 3 § skall anslå lill dess

Prop. 1978/79:212 118

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

domen vunnit laga kraft mot den dömde. Föres lalan mot domen, må högre rätt Jör tiden intill dess målet slutligt prövats förordna att viss åtgärd för verkställighet icke må vidtagas eller alt all verkställighet skall upphöra.

För lillsynsdom skall gälla en prövotid UV tvä år räknat frän den dag domen meddelades. Efter prövotidens ulgång må ej vidiagas annan verkställigheisåtgärd än sådan som avser Jörordnande enligt 3 §.

5 8 Verkställigheten av tillsynsdom, utom såvitt gäller förordnande enligt 3fi, ankommer på skyddskonsulent.

68 Den dömde skall genom skyddskonsulentens försorg under prövotiden beredas personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i samhället. Vad i 27 kap. 3 § stadgas äger därvid motsvarande tillämpning.

78 Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga Slår att fullgöra denna skyldighet. Kan han icke omedelbart gälda skadeståndet, skall han rådgöra med skyddskonsulenten.

88 Titlsynsdom skall vara förenad med övervakning under en lid av sex månader, räknat från prövotidens början. Har i domen meddelats förordnande enligt 3 § om intagning i anstalt, skall övervakningen dock pågå intill dess sex månader förflutit från frigivningen. Tiden för övervakning må, när särskilda skäl äro därtill, förlängas med viss lid, högst tre månader ål gången. Beslut härom meddelas av

övervakningsnämnd på begäran av skyddskonsulenten. Sådan begäran skall framställas innan tiden för övervakning gått tik ända.

Övervakningen skall under skyddskonsulentens överinseende handhavas av därtill förordnad tjänsteman hos konsulenten. Skyddskonsulenten må därjämte förordna en eller fleru personer atl biträda med övervakningen.

Föreståndare Jör frivårdshem är utan särskilt förordnande biträdande övervakare för den som skall vistas i hemmet.

10 8

Den som slår under övervakning skall upprätthålla nära kontakt med övervakaren eller biträdande övervakare och därvid lämna upplysning om egna förhållanden av betydelse för övervakningen. Det åligger honom särskili all ofördröjligen upplysa om ändrade bostadsförhållanden eller om påbörjad eller avslutad anställning, utbildning eker annan verksamhei som han ägnar sig ål. Han är vidare skyldig alt på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenlen eller övervakaren.

Skyddskonsulenten skall meddela den dömde särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. Sådan föreskrift skall utformas med beakiande av vad som kan antagas vara erforderligt för alt lillgodose syftet med övervakningen.

I föreskrift skall anges på vkket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla koniakl med övervakaren eller biträdande övervakare. Föreskrift må innefatta inskränkning för den dömde i fråga om val av bostad, uppehållsplats etter verksamhet. Vidare må föreskrivas skyldighet för den dömde

Prop. 1978/79:212 120

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

att omedelbart lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhei eller inrättning.

II S Skyddskonsulenten skall fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i övrigt samt omedelbart besluta om sådan ändring i före-skrift enligt 10 § andra stycket som av omständigheterna finns påkallad.

Finnes föreskrift som må meddelas av skyddskonslulent med hänsyn till den dömdes förhållanden icke vara tillfyllest JÖr att tillgodose övervakningens syfte, må övervakningsnämnd på framställning av skyddskonsulenten meddela föreskrift om vistelse i frivårdshem enligt 2§. Vid prövning av sådan framställning äger nämnden besluta om ändring av föreskrift enligt 10 § andra slyckel.

Föreskrift enligl 2§ må, om skäl äro därtill, på framställning av skyddskonsulenlen eller den dömde av övervakningsnämnden upphävas utan hinder av all den i föreskriften angivna liden ej gått lill ända. Nämnden må ock förlänga tiden med högst en månad ål gången.

12 8
Övervakaren eker biträdande

övervakare må meddela anvisning i fråga om verkställandet av föreskrift enligt 10 § andra stycket, så ock medgiva tillfällig lättnad eller vidtaga omedelbart erforderlig ändring.

13 8

Iakttager den som står under övervakning icke vad som åligger honom enligl 10 § första stycket eller till följd av föreskrift enligt 2 § eller 10 § andra slyckel, må varning

Prop. 1978/79:212

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

meddelas honom. Har den dömde icke låtit sig rätta av meddelad varning eller är hans försummelse av svår beskaffenhet, må förordnas att han under viss tid, minsl två och högst fiorlon dagar, på lämpligt sätt skall omhändertagas. Avser sådant Jörordnande omhändertagande i mer än tre dagar, får föreskrivas att verkställigheten inom en tidsrymd av högst en månad skull uppdelas på högst tre olika tilljäl-len om vardera minst två dagar.

Fråga som avses i första stycket prövas av overvakningsnämnd, om skyddskonsulenten därom gjort särskild framställning eller frågan uppkommit i annat ärende, vari skyddskonsulenten väckt talan mot den dömde. Har särskild framställan gjorts, äger nämnden ock besluta om åtgärd som avses i 8S andra stycket eller 11 § andra eller tredje stycket.

14 8

Har den dömde särskili allvarligt åsidosatt sina åligganden, och anses ej annan åtgärd tillfyllest, må åklagare på begäran av skyddskonsulenlen vid domstol föra lalan om intagning i anslall enligt 3 S. Sådan talan skall anhängiggöras före övervakningslidens ulgång.

Föres lalan som avses i första stycket, äger rät len, i stället för all förordna om intagning i anstalt, besluta om ålgärd som avses i 13 §.

15 8
Framkommer i ärende som på

framställning av skyddskonsulent prövas i övervakningsnämnd all den dömde undandragit sig övervakningen eller att hans förhållanden eljest äro sådana all omedelbart ingripande framstår som nödvändigt, må nämnden besluta att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande. Har skyddskonsulen-

Prop. 1978/79: 212 122

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

len gjort framställning som avses i 14 §, må heslut om omhändertagande meddelas av åklagaren. Rätten må häva heslut om omhändertagande när talan enligt 14 § väckts.

Den som omhändertagits enligt detla stadgande må ej kvarhållas mer än en vecka. Har talan enligt 14 § väckts, må dock rälten, om synnerliga skäl äro därtill, genom nytt beslut förordna att den dömde skall kvarhållas ytterligare högst en vecka.

Den tid varunder den omhändertagne kvarhåkits skall avräknas från Jörordnande som i ärendet meddelas enligl 13 § Jörsta styckel. Beslutas om intagning i anstalt, skall rälien förordna atl tid för omhändertagandel skall anses som avtjänande i anstalt.

16 8 Om undanröjande av lillsynsdom och om vissa andra åtgärder, när den dömde finnes hava begått annal brott, stadgas i 34 kap.

30 kap.

58 Behandlingen skall, efter utgången av minsta tiden, fortsätta utom anstalt, när vård i anställ finnes icke längre vara påkallad för alt avhålla den dömde frän fortsatt brottslighet.

Föreligga sådana skäl Jör vistelse utanför anstalt som angivas i 26 kap. 5 §, må dock vården i anstalt avslutas före utgången av minsta liden.

68
Beslut om övergång till vård utom Beslut om övergång till vård ulom

anstalt meddelas av internerings- anstalt meddelas av internerings
nämnden, som dock äger uppdraga nämnden, som dock äger uppdraga
ål den övervakningsnämnd, till vars åt den övervakningsnämnd, till vars
verksamhetsområde anstalten hör, verksamhetsområde anstalten hör,
att närmare beslämma dag för över- aU närmare bestämma dag för över
gången, gängen. Regeringen må förordna

om överflyttning tik tjänsteman inom kriminalvården av övervak-

Nuvarande lydelse

skild vård eller, i fall som angivas i andra stycket, böter eller skyddstillsyn.

Till böter må dömas, om det finnes ändamålsenligt för att avhålla den tilltalade frän fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn må ådömas, därest sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än särskild vård; ej må i sådant fall förordnas om behandling varom stadgas i 28 kap. 3 8.

Finnes påföljd som här sagls icke fri frän påföljd.

Föreslagen lydelse

skild vård eller, i fall som angivas i andra styckel, böter eller villkorlig dom.

Till böter må dömas, om del finnes ändamålsenligt för att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet. Villkorlig dom må meddelas, därest sädan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än särskild vård.

böra ådömas, skall den tilltalade vara

Dömes någon till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering eller förordnar rätten, med tillämpning av 34 kap. 18 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brotl, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad frihelen som anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 8 lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall liden för frihetsberövandel, till den del därunder icke samtidigt skelt verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda

Dömes nägon till fängelse på viss tid eller internering eller förordnar rälten med tillämpning av 34 kap. 18 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande lid av minst ljugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen, häktad, tagen i förvarsarrest eller inlagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 8 lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsberövandel, till den del därunder icke samlidigl skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda påföljden

påföljden verkställts i anstalt. Domstolen skall i domen angiva del anlal dagar påföljden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådöml fängelse överstiger frihetsberövandel ringa, må förordnas alt fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandel.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller internering, äger försia stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande som föregått den villkorliga domen, domen på skyddstillsyn eller dom, varigenom förordnats alt den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytteriigare brott. Detla gäller dock endast i den män frihetsberövandel icke tillgodoräknats enligl försia eller iredje stycket.

verkställts i anstalt. Vad som sagts skall även gälla när rätten i dom förordnar, att någon som meddelats lillsynsdom skall intagas i anstalt enligt 28 kap. 3§. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden eller åtgärden skall anses verkställd. Är den tid varmed ädömt fängelse överstiger frihets-berövandet ringa, mä förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandel.

Undanröjes villkorlig dom eller tillsynsdom och dömes i stället till fängelse på viss tid eller internering, äger försia stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande som föregått den villkorliga domen, tillsynsdomen eller dom, varigenom förordnats att den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den män frihetsberövandel icke tillgodoräknats enligl första eller tredje stycket.

Har någon börjat undergå fängelse, ungdomsfängelse, internering eller, efter dom på skyddsiillsyn, sådun behandling .som avses i 28 kap. 3 §, och dömes han i högre rält i stället till annan i 5 8 första eller tredje styckel angiven påföljd, äger vad där är föreskrivet om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande motsvarande tillämpning i fråga om tid under vilken verkställighet sålunda skett.

Undanröjes villkoriig dom eller skyddsnllsyn och dömes i stället till fängelse pä viss lid, ungdomsfängelse eller internering, äger första stycket motsvarande tillämpning i

Har nägon börjat undergå fängelse eller internering eller / anslutning lill lillsynsdom inlagils i anslall enligl 28 kap. 3§, och dömes han i högre rätt i stället till annan i 5 S första eller tredje stycket angiven påföljd, äger vad där är föreskrivet om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande molsvarande tillämpning i fråga om fid under vilken verkställighet sålunda skett.

Undanröjes villkorlig dom eller tillsynsdom och dömes i stället lill fängelse på viss tid eller internering, äger första stycket motsvarande tillämpning i fräga om tid var-

Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig jm, skydds-tillsyn, ungdomsjängi e eller internering hava begått 'nnat brott före domen eller begå: han nytt brott efter domen men ini an påföljden till fullo verkställts elier eljest upphört, mä rälten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2-9§§, efter omständigheterna

1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet,

2. döma särskilt till päföljd för detla brott, eller

3. därest den tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Finnes den som för brott dömts till fängelse, villkorlig dom, lillsynsdom eller internering hava begått annat brott före domen eller begär han nylt brott efter domen men innan påföljden lill fullo verkställts eller eljest upphört, må rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivel i 2 -6 och 9 §§, efter omständigheterna

1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet.

2. döma särskilt lill påföljd för detta brott, eller

3. därest den lidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Tillämpas i I S I eller 2 belräffande någon som villkorligt frigivits från fängelse, må den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad; dömes enligt 1 § 2 till fängelse på viss lid, skall sådan förklaring meddelas, om ej särskilda skäl äro däremot.

Beslulas ej förverkande enligt försia stycket, äger rälien beslula ålgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda liden.

Förverkande eller ålgärd som nyss sagts mä ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhällii del av åtal före prövotidens utgång.

Tillämpas 1 8 I eller 2 beträffande nägon som villkorligt frigivits frän fängelse, mä, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller del därav förklaras förverkad.

Förklaras villkorligt medgivi ? frihet förverkad, skall med avseende på Jråga om verkslällighel ulom an.stalt eller ny villkorlig frigivning det förverkade straffet anses såsoin nytt straff.

Förverkande mä ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer i mäl vari den frigivne häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens utgång.

Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligl 1 § 1 meddelas allenast med avseende å brotl som begåtts före prövotidens hörjan.

Meddelas förordnande enligt I 8 1, må rätlen, om del Jinnes påkallat för den tilltalades lillrällaförande eller av hänsyn lill allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Tillämpas 1 8 I eller 2, mä rälten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6§ f eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt I 8 3 mä ej ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom elt år från prövotidens Ulgång.

Är den tidigare ådömda påföljden villkorkg dom, må rälten, vid tillämpning av I 8 I även döma lill böter i enlighet med vad I 27 kap. 2 § sägs.

Tillämpas 1 8 I eller 2, må rälten lämna skyddskonsulenlen uppdrag som avses i 27 kap. 3§, förordna om övervakning enligt 27 kap. 4§ eller förlänga prövotiden med högst ett år, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt I 8 3 mä ej ske, med mindre fräga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång, Dömes med lillämpning av f § 3 lill fängelse, skall vid straffels bestämmande skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av den villkorliga domen samt till böler som ådömts enligt 27 kap. 2 § eller enligt försia stycket, och må, om särskilda skäl föreligga därtill, dömas till lindrigare straff än för del lidigare brottet är stadgat.

Prop. 1978/79:212

Nuvarande lydelse

som avses i 28 kap. 9§ eller förlänga prövotiden till högst fem år.

Dömes med tillämpning av I 8 3 lill fängelse, skall vid straffets bestämmande gälla vad i 28 kap. 9§ stadgas.

Beslut enligl andra styckel eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn mä ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens ulgång.

128

Föreslagen lydelse

år, besluta om förnyad övervakning under viss tid, högst sex månader, Jörordna om intagning i anstalt enligt 28 kap. 3§ eker, om övervakning pågår ell:r anordnas, besluta om ålgärd so.n avses i 28 kap. 13 S. Beslutas om intagning i ansiaU enligt 28 kap. 3 S, må rälien Jörordna att övervakning skatt vara anordnad lill dess viss tid, högst sex månader, förflutit från frigivningen.

Dömes med tillämpning av I 8 3 lill fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn lagas till vad den dömde undergått tik följd UV lillsynsdomen samt lik böter som ådömts enligt första stycket, och må fängelse därvid ådömas på korlare tid än som följer av 26 kap. 2§.

Beslut enligt andra stycket eller beslul om undanröjande av lillsynsdom mä ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ålal före prövotidens ulgång.

98 Är den tidigare ådömda påföljden internering och värdas den dömde utom anstalt, må rätten vid tillämpning av I S I beslula att han skall återintagas i anstalt. Meddelas sådant beslut eller tillämpas I 8 1 beträffande den som vårdas i anstalt, skall rätten, om ej särskilda skäl äro däremot, beslämma minsta tid för den fortsatta anslaltsvården. Minsta tiden må i sådant fall bestämmas till lägst sex månader.

Värdas den dömde i anstalt, må vad i I 8 2 sägs icke tillämpas.
Undanröjande av internering en- Undanröjande av internering en-

ligl I 8 3 mä ske endast om dom meddelas innan påföljden upphört. Ådömes fängelse, skak vad i 7 § Iredje stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

ligt I 8 3 må ske endast om dom meddelas innan påföljden upphört. Ådömes fängelse, skak vid straffels besiämmande skälig hänsyn lagas tilt vad den dömde undergått på grund av den lidigare domen, och må därvid fängelse ådömas på kortare lid än som följer av 26 kap. 2 §.

10 8

Prop. 1978/79:212 129

Föreslagen lydelse

ådömts i lidigare mål skall avse ytterligare brott, och ändras den tidigare ädömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om päföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff bestämts med tillämpning av 3 8 andra slyckel och det tidigare ådömda straffet ändras.

Nuvarande lydelse

ler internering som ådömts i tidigare mål skall avse ytterligare brotl, och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Detsamma skall gälla, när straff bestämts med tillämpning av 3 8 andra stycket och del tidigare ådömda straffet ändras.

Finnes, när dom å fängelse pä viss tid skall verkställas, att den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annal brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna atl del andra straffet beaktats, skall sedan domarna vunnit laga kraft domstol, efter anmälan av åklagare, med tillämpning av 3 8 andra stycket bestämma det straff den dömde skall undergå lill följd av den dom, som sist förekommer lill verkställighet.

11 S

35 kap. 10 8

Ungdomsfängelse bortfaller när fem år och internering när femton är förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbörjats dessförinnan.

Avbrytes verkställigheten av ungdomsfängelse eller internering medan den dömde vårdas i anstalt eller meddelas när han vårdas utom anstah beslut om hans ålerintagning i anstalt, skall vad i första stycket sägs äga molsvarande tilllämpning i fräga om den fortsatta verkställighelen; och skall därvid tiden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om äterinlagning vann laga kraft.

Förordnande att någon som meddelats tillsynsdom skall intagas i anslall enligl 28 kap. 3 § bortfaller, om verkslällighel ej påbörjats innan fem år förflutit från det förordnandet meddelades.

Internering bortfaller när femton år förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbörjats dessförinnan.

Avbrytes verkställigheten avför-ordnande enhgt 28 kap. 3 § eller av internering medan den dömde vårdas i anstalt eller meddelas beträffande den som dömts lill internering beslut om ålerintagning i anstalt, skall vad i första och andra stycket sägs äga motsvarande tilllämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten; och skall därvid liden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om ålerintagning vann laga kraft.

37 kap. 18

Övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets, om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handläggning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering må dock tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av

Övervakningsnämnds verksamhetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters domkrets, om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handläggning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse eller internering må dock tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av regeringen.

regeringen.

Övervakningsnämnd består av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall hava flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.

Interneringsnämnden hestår av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden och en ledamol som är psykiater, båda med särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren, saml ytterligare tre ledamöter jämte ersättare lill det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöler och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamol eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Vngdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden skola vardera bestå av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden och en ledamot som är psykiater, båda med särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren, saml ytterligare tre ledamöter jämle ersättare lill det antal regeringen beslämmer. Regeringen ulser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Ordföranden må i brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt, ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämden.

Ordförande, övriga ledamöler och ersättare ulses för fem år. Avgår ledamol eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående lid.

135

Prop. 1978/79:212

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

av den räll som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligt 27 kap. 9§ eller 28 kap. 14 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område den skyddskonsulent som har överinseende över övervakningen är verksam.

Talan enligl 28 kap. 8 8 väckes vid allmän underrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är verksam.

Talan enligl 30 kap. 8 8 väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari dömts till internering.

Mål som avses i denna paragraf mä ock upptagas av domstol, där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rälten i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätlen med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner del lämpligt.

4 8

Anmälan jämlikt 34 kap. \0 eller Anmälan jämlikt 34 kap. 10 S gö-

12 § göres hos första domstol i nå- res hos första domstol i något av
got av målen. målen.

Ansökan jämlikt 34 kap. 13 8 göres hos den rätt som först avgjort det mål vari dömts till internering.

Anmälan jämlikt 34 kap. 18 8 göres hos den rält som först dömt i målet.

5 S

Nämnd skall dellaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2 S eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 8 eller 34 kap. 10 8 andra styckel, 12 §, 13 8 eller 18 8. Detsamma skall gälla i fräga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 8 3, förverkande av villkoriigt medgiven frihet eller annan ålgärd enligt 34 kap. 4 8, åtgärd enligt 34 kap. 5 8 tredje slyckel, åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 8 andra stycket samt ålerintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9§.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 § andra stycket eller 28 kap. Il §, är underrätt dom-för med en lagfaren domare.

Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses i 2 8 eller i 27 kap. 9 §,28 kap. 14 §, 30 kap. 8 8 eller 34 kap. 10 8 andra stycket, 13 8 eller 18 8. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 18 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 8, åtgärd enligt 34 kap. 5 S andra styckel eller 6 S andra stycket samt äterinlagning i anstalt eller annan åtgärd enligt i4 kap. 9§.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 10 § eller 28 kap. 15 §, är underrätt domför med en lagfaren domare.

1 mål om åtgärd enligt 2 8 eller 27 kap. 5§ andra stycket eller 6§, 28 kap. 9§, 30 kap. 8 8 eller 34 kap. 10 8 andra stycket, 12 § eller 13 8 skall underrätt lämna den dömde tillfälle alt yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. I mål om ålgärd enligl 34 kap. 18 8 skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig, där sä är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 § mä beslutas utan att lillfälle beredes den dömde alt yttra sig.

Vid handläggning i underrätt av mål om ålgärd enkgt 27 kap. 9§ eller 28 kap. 14 § skak den dömde höras muntligen. I mål om åtgärd enligl 2 8 eller 30 kap. 8 8 eller 34 kap. 10 8 andra stycket eller 13 8 skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd, skall tilfälle därtill beredas honom. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 18 8 skall den dömde lämnas tillfälle all yttra sig, där så är möjligt. Rätlens avgörande av saken sker genom beslul.

Åtgärd enligt 27 kap. 10 § eller 2Ä kap. 15 § mä beslutas utan att lillfälle beredes den dömde att yttra sig.

Prop. 1978/79:212 - 137

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

verkställighet utan hinder av alt del ej vunnit laga kraft. Sådani förordnande må ock meddelas i fråga om beslul jämlikt 34 kap. 8§ om ålerintagning i anstah av den som undergår ungdomsfängelse.

12 8
Det åligger polismyndighet att Det åligger polismyndighet aU
lämna domstol, övervaknings- lämna domstol, åklagare, övervak
nämnd, kriminalvårdsnämnden, ningsnämnd, kriminalvärdsnämn-
ungdomsfångelsenämnden och in- den och interneringsnämnden
terneringsnämnden handräckning handräckning för den dömdes in
för den dömdes inställande i mål ställande i mål eller ärende enligt
eller ärende enligt denna balk eller denna balk eller för hans omhän-
för hans omhänderlagande jämlikt dertagande jämlikt 27 kap. 10 §, 28
26 kap. 22 §, 28 kap. 11 §, 29 kap. kap. 15 § eller 30 kap. 14 8.
/y Seller 30 kap. 14 8.

Denna lag träder i kraft 00-00-00. Äldre bestämmelser och särskilda övergångsbestämmelser skall dock i följande fall äga tillämpning efter lagens ikraftträdande.

1. För den som vid lagens ikraftträdande är villkorligt frigiven frän fängelse skall äldre bestämmelser äga fortsatt tillämpning. Den nya lagen skall dock tillämpas i fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 8.

2. Äldre lag skall äga fortsatt tillämpning beträffande den som vid lagens ikraftträdande undergår skyddstillsyn eller är dömd till skyddstillsyn enligt dom som icke vunnit laga kraft.

3. För den som vid lagens ikraftträdande undergår ungdomsfängelse eller är dömd till ungdomsfängelse enligt dom som icke börjat verkställas skall äldre lag äga fortsatt tillämpning. Vad i 29 kap. 4§ sägs om att viss minsta tid i allmänhet skall ha förflutit innan den dömde må överföras till värd utom anstalt skall dock icke längre gälla. Vidare skall gälla, i stället för vad i 29 kap. 12 8 första stycket andra punkten stadgas, atl påföljden skall förordnas upphöra senast då etl år förflutit från del den dömde sist överfördes till vård utom anstalt.

4. Äldre lag skall tillämpas beträffande den som vid lagens ikraftträdande är föremål för vård utom anstalt i anledning av dom å internering, dock att den nya lagen skall gälla för den fortsatta verkställigheten sedan äterinlagning skett.

5. Bestämmelserna i 34 kap. skall i äldre lydelse äga tillämpning i fråga om den som dömts till skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, dock alt förordnande enligt 1 8 1 må meddelas endasi med avseende på brott som begåtts före lagens ikraftträdande samt att annan påföljd än böter, disciplinstraff eller överlämnande till särskild vård ej må ådömas med tillämpning av 1 8 2.

6. Fråga som med tillämpning av äldre lag skolat handläggas av ungdomsfängelsenämnden skall i stället prövas av kriminalvårdsnämnden.

Prop. 1978/79:212 138

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena

Remissinstanser

Yitranden över betänkandet har avgetls av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Jönköping. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden, övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen, övervakningsnämnden i Eskilstuna, övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen, övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, övervakningsnämnden i Kristinehamn, socialstyrelsen, slyrelsen för Bärby yrkesskola, styrelsen för Ryagärdens yrkesskola, statskontoret, riksrevisionsverket, juridiska fakulteisnämnden vid Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Kronobergs län, utredningen (Ju 1976: 07) om isolering inom kriminalvården (isoleringsutredningen), riksdagens ombudsmän (JO), Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomers riksförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbelsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges frivärdstjänslemän. Föreningen styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanslalterna (SAK), Övervakarnas riksförbund. Centerns ungdomsförbunds riksorganisation. Folkpartiets ungdomsförbund. Moderata ungdomsförbundet saml Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM).

RÅ har överlämnat yttranden frän överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt frän länsåklagarna i Uppsala, Värmlands och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län har bifogat yttrande frän socialkonsulenterna i länet.

1 Avskaffandet av ungdomsfängelse

Förslaget att avskaffa påföljden ungdomsfängelse har mottagits positivt av så gott som samtliga remissinslanser. Endast övervakningsnämnden i Eskilstuna, övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, länsstyrelsen i Jönköpings län. Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges polischefer har ställt sig tveksamma.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna tillstyrker förslaget om avskaffande av ungdomsfängelse men framhåller samtidigt att påföljden kan anses fungera ganska väl och atl del inte på något säll brådskar med en reform på området.

Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen konstaterar att utredningen redan i det refererande avsnittet diskuterar om ungdomsfängelse bör utmönstras ur påföljdssystemet och att ulredningen med huvudsaklig principiell motivering, som bl. a. anknyter till vad utredningen uppfat-

Prop. 1978/79:212 139

tar som knäsatta kriminalpoliiiska värderingar, i detla hänseende ansluler sig till vad som angetts i direktiven. Som en följd av att denna uppfattning finns angiven redan i början av betänkandet kommer utredningen i fortsättningen icke fram till någon samlad bedömning i frågan. Del hade varit naturligare atl, sedan utredningen fullgjort sin uppgift atl belysa konsekvenserna av all påföljden avskaffas och övervägl vilka andra påföljder som kan komma ifråga, uttala sig också om hållbarheten i direktivens ståndpunkt till påföljdens avskaffande. Något avgörande i denna fråga föreligger ännu icke och utredningens resultat är av stor betydelse för ett ställningslagande. Del kan dä först konstaleras alt del i varje fall ter sig högst tvivelaktigt om ett avskaffande av ungdomsfängelse kommer att leda till nägot annat än atl denna påföljd ersattes av tidsbestämt fängelse. Även om man menar all skillnaderna mellan dessa påföljder på senare år har minskat i sådan grad att della resultat bör godtagas skulle vissa olägenheter uppkomma. Ett problem ligger däri att ungdomsfängelse har kunnat fungera som ett frihetsberövande när någon vid mycket unga är har begått ett särskilt allvarligt brott, för vilket lagen innehåller etl högt slraffminimum. Utredningen, som har haft i uppdrag atl tillse atl en reform icke leder lill elt ökal frihetsberövande för dessa unga, anvisar den lösningen att BrB:s regel om reducerad straffmälning för den som begått brott innan han fyllt 18 år ändras så all åldersgränsen höjs lill 21 år. Nämnden anser alt denna ändring är hell nödvändig om ungdomsfängelse avskaffas men att det likväl kan kvarstå en viss tvekan om icke reformen i praktiken kan leda till ökat frihetsberövande för de unga, åtminstone i vissa fall. Det gäller särskilt den silualionen då någon fortsätter att begå brott i samband med rymningar och permissionsmissbruk. Det är angelägel alt vid en reform ulvecklingen i detta hänseende noga följes så att eventuellt ytterligare lagändringar kan snabbt övervägas. De negativa erfarenheter man anser sig ha gjort av behandlingsresultatet inom ungdomsfängelsets ram talar väl emot atl ungdomsfängelse kommer till användning i lindrigare fall, där kravet pä ett lillräckligt bestämt ingripande från samhällets sida kan lillgodoses genom frivård eller kortare fängelsestraff Detta synes emellertid redan beaktas av domslolarna. Däremot kan sädana synpunkter icke anföras mot att ungdomsfängelse användes i stället för ell långl fängelsestraff Ett alternativ att överväga kan alltså vara alt man, i stället för atl hell avskaffa ungdomsfängelse, genom lag begränsar dess lillämpning till brotl med högl slraffminimum. Föreställningen om det negativa utfallet av behandlingsätgärder får självfallet icke avskräcka från atl, inom ramen för ett frihetsstraff som må kallas för ungdomsfängelse eller för fängelse, söka på alll sätt minska skadeverkningarna av frihetsberövandel för dessa unga och öka möjligheterna fill anpassning i samhället.

Länsslyrelsen i Jönköpings län anser inte alt man genom kriminalvård i frihet kan rehabilitera alla de ungdomar som i dag döms till ungdomsfängelse. Tvång krävs i vissa fall för deras lillrällaförande. Ur vårdsynpunkl kunde det därför förefalla bättre att infria intentionerna med ungdomsfängelse än att införa nya påföljder av lillsynsdomens karaktär. Svårigheterna alt inom det nuvarande systemets ram göra detla mäste emellerlid vara stora och länsstyrelsen anser därför atl förslagel bör i huvudsak godtas men att möjligheten att för vissa svåra fall lillgripa mer slutna vårdformer ytterligare bör övervägas.

Föreningen Sveriges åklagare vill - med hänsyn till de skäl som åberopas därför - inte motsätta sig atl ungdomsfängelsepåföljden avskaffas. Elt par nackdelar förenade med sådan åtgärd kan dock enligt föreningen skön-

Prop. 1978/79:212 140

jas, nämligen en oundvikligen ökad användning av fängelse för det nuvarande ungdomsfängelseklienlelel och en risk för alt vissa av dessa ungdomar - de som fyllt 21 år - i ålerfallssituationer får undergå sammanlagl längre frihetsberövande i form av fängelse än de skulle ha behövt göra om de dömts till ungdomsfängelse.

Enligt Föreningen Sveriges pokschcjer har ungdomsfängelsestraffet såsom det tillämpats under senare åren väl trots allt måst betraktas som ell sätt alt under viss lid förhindra den unge alt begä brottsliga handlingar genom alt förvara honom på en sluten anslall. De anmärkningar som kanske i första hand kan rikias mot ungdomsfängelseinstilulel synes vara all påföljden framstår till liden obestämd. 1 deballen har på senare tid framförts att man skall betrakta straffet som ett straff och icke som ett medel atl behandla den brottslige. Straffet framslår alltså som helt repressivi. Skulle dessa idéer föras över på tankarna runt ungdomsfängelsets vara eller icke vara skulle väl resultatet bli atl man slopar ungdomsfängelse och i stället dömer lill frihetsstraff och att efter straffets avtjänande eventuell övervakning eller tillsyn kan följa. Straffet skulle tjäna både individualpreventiva och allmänpreventiva syften. Härigenom skulle också undanröjas den krilik som har riklats mot institutet ungdomsfängelse så till vida all strafftidens längd inte för den dömde skulle framstå som obestämd. Dessa tankegångar fömtsätter emellerlid att begränsningar som föreligger rörande användande av fängelsestraff bör bortfalla så alt inget hinder möter att ådöma en person över 15 år elt fängelsestraff. Det kunde möjligen framstå som en kompromisslösning att strafftidens längd begränsades genom regler i 26 kap. broUsbalken (BrB).

2 Utredningens förslag i stort

JK anför alt det är uppenbart att åtgärden all avskaffa påföljden ungdomsfängelse inte avskaffar den typ av brottslingar för vilken påföljden tillämpats. Svårigheterna ligger med andra ord i att finna alternativ. Detta har också varit utredningens huvuduppgift. Atl lösa denna uppgift utan att öka antalel frihetsberövanden i form av fängelse, vilket i direktiven angivits som elt mäl, är svårt. Utredningen har tyckt sig finna lösningen framföralll i del nya inslilulel lillsynsdom. JK är myckel tveksam till denna nyhet. JK delar utredningens uppfattning om nödvändigheten av effektiv kontroll i de fall som avses. Det kan dock starkt ifrågasättas om detla kräver så omfattande förändringar i påföljdssystemet så vitt avser kriminalvård i frihel som utredningen föreslär. Utredningens förslag att villkoriig dom och skyddstillsyn skall ersättas med sex olika former av kriminalvård i frihet var och en inrymmande en rad olika sanktionsformer leder till att päföljdssystemet blir svåröverskådligt och medför komplikationer i lagtekniskt hänseende. JK kan därför inle tillstyrka alt förslaget utan betydande omarbetningar läggs fill grund för lagstiftning. JK:s allmänna uppfattning är att påföljden villkoriig dom bör behållas i allt väsentligt oförändrad och alt möjlighelerna lill inlensivövervakning och intagning i anstalt bör tillgodoses inom skyddstillsynens ram. Något tillspetsat och förenklat hyser JK den uppfattningen att en del av det nuvarande ungdomsfängelseklientelet kan föras in under den vanliga fängelsepåföljden och att det beträffande återstoden finns i stort sett tillräckliga handlingsmöjligheter inom ramen förden nuvarande skyddstillsynen.

Prop. 1978/79:212 : .i 141

RÅ betonar atl en förutsättning för ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden är all detla ej tillåies medföra en vidgad lillämpning av fängelsestraffet. En sådan utveckling torde dock vara möjlig att förhindra genom tämligen begränsade ingrepp i påföljdssystemel. Sålunda lorde en utvidgning av institutet anstaltsbehandling vid skyddsiillsyn samt en höjning av åldersgränserna i 26 kap. 4 8 2 st. BrB för begränsning av fängelsestraffels tillämplighet och i 33 kap. 4 8 BrB för underskridande av straffminimum i princip vara tillfyllest. Utredningen går emellertid mycket längre och lägger fram förslag till delvis hell nytt päföljdssystem. Mot bakgrund av vad man känner lill om ungdomsfängelseklientelet kan man ställa sig tveksam lill frågan om frivård i egentlig mening är en päföljd som kan få nämndvärd praktisk användning beträffande dem som i dag dömes lill ungdomsfängelse. Visseriigen torde en upprustning av frivårdens resurser kunna i viss mån vidga ramen för institutets användning men någol avgörande substitut för frihetsberövande påföljd lorde det inte komma atl ulvecklas lill. Med hänsyn härtill anser sig inte RÅ kunna tillstyrka det framlagda förslagel, vilket i väsentlig män vilar jusl på den förutsätlningen att en påföljd med intensiv övervakning skall kunna kompensera bortfallet av påföljden ungdomsfängelse. Vidare kan mol förslaget till förändringar i påföljdssystemel anföras atl detta genom förslagel skulle bli ytterligt komplicerat och svåröverskådligt. Härtill kommer att gränsen mellan påföljderna villkorlig dom och tillsynsdom är oklar. I viss mån går dessa påföljder över i varandra. De nu påtalade bristerna är enligt RA:s mening så allvarliga att förslaget även av denna anledning ej kan läggas till grund för lagstiftning. RÅ framhåller vidare att BRÅ-rapporten (Brottsförebyggande rådels rapport 1977:7, Nytt straffsystem) måhända kan komma all leda till fortsatt utredningsarbete då det gäller påföljdssystemets utformning. Det kan därför sättas i fråga om man ej nu bör avstå från andra ändringar än sådana som är nödvändigt förbundna med elt avskaffande av ungdomsfängelsepäföljden. De sålunda nödvändiga ändringarna är enligt RÅ en utvidgning av institutet anstaltsbehandling vid skyddstillsyn samt en höjning av vissa åldersgränser. Beträffande anstaltsbehandiing vid skyddstillsyn ansluter sig RÅ till utredningens uppfattning. Enligt RÅ bör den längsta tiden för anstalts-behandling kunna ökas till tre månader. Samtidigt bör anstaltstiden bestämmas av domstolen. Därmed skulle påföljdens allmänpreventiva värde öka. Vidare bör i enahanda syfte någon verkställighet utom anstalt ej få komma ifråga. Slutligen bör nuvarande förbud alt förordna om anslallsbehandling beträffande den som ej fyllt 18 år ulgå. I sakens nalur ligger dock att restreklivitet måste iakttas beträffande denna åldersgrupp. En höjning av åldersgränserna i nuvarande 26 kap. 4 8 2 st. BrB beträffande fängelsestraffets fillämplighet och i 33 kap. 4 8 1 st. BrB för underskridande av straffminimum kommer främsi all beröra den stora del av ungdomsfängelseklienlelel som känneiecknas av hög bronsintensitet och snara återfall. Givetvis medför en höjning av berörda åldersgränser lättnader även för den grupp som vid ett oförändrat päföljdssystem skulle ha dömts lill lids-bestämt fängelsestraff. Detta behöver emellerlid ej uigöra något hinder mot att bestämma generella åldersgränser. För alt undvika att åstadkomma beaktansvärda föriängningar av anslallsliderna för den beiydande del av ungdomsfängelseklienlelel som fyllt 21 år vill RÅ förorda alt ifrågavarande åldersgränser höjs till 23 år. När del gäller underskridanden av slraffminimum bör - såsom utredningen framhållit - mera väsentliga sädana förbehållas de yngre inom åldersgmppen.

Enligt länsåklagaren i Uppsala län kan några bärande skäl för att ha

Prop. 1978/79:212 142

speciella påföljder för ungdomar i 18-20-årsåldern knappast anföras. De förslag till kriminalvård i frihet som utredningen lagt fram bör därför inte leda till separat lagstiftning. I stället bör dessa förslag las med i de fortsatta överväganden som BRÅ:s rapport måste leda till. I avvaktan på resultatet i denna fortsatta utredning bör för ungdomsfängelseklienlelel endast företas vissa smärre ändringar som redan nu ulan svårigheier kan genomföras. De viktigasie förändringarna skulle då vara atl påföljden ungdomsfängelse avskaffades och ersatts med fängelse samt all stadgandet om lindrigare straff för ungdomar under 18 år i BrB 33 kap. 4 8 utvidgades till all också avse ungdomar under 21 är.

Länsåklagaren i Skaraborgs län anser alt det inte finns anledning alt helt förkasta behandlingslanken och särskilt inte i ett straffsystem för unga lagöverträdare. Adekvata åtgärder i början av brottsligheten skulle kunna minska behovet av fängelsestratT Utredningens förslag lill kriminalvård i frihel är svåröverskådligt i många stycken. Det innebären onödigt stor differentiering av påföljderna och för slora möjligheter för verkställighets-myndigheten till ändring av deras innehåll. Om man anser del angeläget att snarast avskaffa ungdomsfängelse lorde en intensivövervakning vara enda lösningen för all undvika siörre användning av fängelsestraff för dem som nu döms lill ungdomsfängelse. Etl förslag är atl en förenklad, mindre resurskrävande tillsynsdom införs för endast ungdomsbrottslingarna innan man inför påföljden som allmän sanktion. Då kunde man pröva dess funktion och verkan och få till stånd etl intressant experiment för den kriminologiska forskningen. Det behov som onekligen finns av utvidgade kontrollåtgärder och ingripanden mol dem som dömts till skyddstillsyn kunde tillgodoses inom ramen för nuvarande skyddstillsyn. Domstolen skulle då i domen bestämma övervakningens utformning. Resultatet skulle alltså bli en skyddstillsyn med mera differentierade ingripanden. Nästa sleg vore för vuxna lagöverträdare fängelse medan de unga lagöverträdarna anförtroddes en frivårdsform med för dem lämpade kraftiga kontrollåtgärder.

Överklagaren i Göleborgs åklagardistrikt påpekar att ett genomförande av utredningens förslag ulan revidering skulle innebära inte mindre än sex olika frivårdspäföljder med inbördes ganska små olikheler. Härutöver tillkommer ytterligare en övervakningsform vid förtida frigivning. Det framstår som ytterst tveksamt om det lämpliga i så många skilda men ändock likartade påföljder då risken lill svåröverskådlighet är uppenbar. Bl. a. synes domstolarna i strävan atl finna en så adekvat påföljd som möjligt kunna hamna i besvärliga valsituationer till men för en önskvärd enhetlig rättstillämpning. Vidare torde del för såväl den dömde som vederbörande övervakare kunna uppkomma svårigheier vid tillämpningen av den i det enskilda fallet föreskrivna övervakningsformen. Detta kan i sin tur medföra att behovet skjuts i bakgrunden till förmån för det formella beslutet vilket naturligtvis vore djupt olyckligt. Del bör vara möjligt atl inordna den intensiva övervakningen i nuvarande skyddstillsynspåföljd. Utredningen härockså diskuterat en sådan lösning men funnit den vara betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt under motivering alt den som dömts fill skyddstillsyn bör ha ett berättigat anspråk att redan genom domen få klart för sig om påföljden skall kunna förenas med en intensiv övervakning. Emellertid synes utan svårighet kunna införas en regel som ålägger domstolen atl i samband med domen meddela vilken övervakningsform som skall vara tillämplig i det enskilda fallet. Kravet på erforderlig rättssäkerhet borde härigenom vara uppfyllt och de av utredningen anförda betänkligheterna blir på så vis eliminerade. Det förordas sålunda att de nya och värdefulla tankegångar som

Prop. 1978/79:212 ,, . 143

kommit till uttryck i utredningens förslag tillvaratas på det sättet alt den nuvarande villkorliga domen bibehålls i oförändrat skick och att intentionerna bakom begreppet lillsynsdom inordnas under i dag gällande skyddstillsynspåföljd med de ändringar och tillägg som lagtekniskt då måste följa. Fömtom att man härigenom undviker införandet av ell hell nytt begrepp -tillsynsdom - reduceras del föreslagna anlalel frivårdspäföljder väsentligt vilket får bedömas som angeläget. Genom en utvidgning av skyddstillsynspäföljden på föreslaget sätt bör i vart fall en viss mindre del av de personer som i dag har dömts till ungdomsfängelse förhoppningsvis kunna undgå att i fortsättningen omedelbart kunna dömas lill fängelse. För övriga återstår som enda ersättningspåföljd fängelse. De föreslagna strafflindringsreglerna för personer under 21 år bör då i allt väsentligt uigöra säkerhet för all etl avskaffande av ungdomsfängelse likväl inte leder till ökade frihetsberövanden för berörd kategori. Slutligen blir en sannolik konsekvens vid elt genomförande av utredningens tankegångar all olägenheten rörande avsaknaden av ett mellanting mellan nuvarande skyddstillsyn och fängelse för andra lagöverträdare än ungdomsfängelseklienlelel försvinner. Denna effekt som i viss mån - i vart fall jämföri med direktiven - kan sägas vara en gratisprodukt av utredningens förslag hälsas med stor lillfredsställelse.

Göla hovrätt tillstyrker alt ungdomsfängelse avskaffas och atl slraffnedsättningsregeln i 33 kap. 4 8 BrB utvidgas så att den omfattar även ungdomar i åldern 18-20 år. I övrigl avstyrker hovrätten utredningens förslag. I direktiven för utredningen uttalas att avskaffandet av ungdomsfängelse inte får leda till ökade frihetsberövanden för den kaiegori av unga lagöverträdare som del här är fråga om utan tvärtom bör medföra en förskjutning mot andra kriminalvårdande ålgärder. Sedan dessa uttalanden gjordes har ungdomsfängelsepåföljden i domstolarnas praxis använts belydligl mer restriktivt än tidigare. Antalet nyintagna i anstalt efter dom på ungdomsfängelse har sålunda sedan 1973 minskat med omkring 50 %. Delvis kan minskningen förklaras av att fängelse ådöms i stället för ungdomsfängelse men i flertalet fall har ungdomsfängelsepåföljden ersatts av skyddstillsyn. I de fall fängelse har använls torde strafftiden ha varil relativt kort. När ungdomsfängelse tillgrips f n. är brottsligheten vanligen av sådan art och omfattning att ett fängelsestraff skulle medföra en längre lids frihetsberövande än ungdomsfängelse. I tillämpningen har ungdomsfängelse således avskaffats i fall där denna påföljd kan ersättas av kriminalvård i frihet eller kortare tids fängelse. När ungdomsfängelse inle kunnat ersättas av annan påföljd är det regelmässigt fråga om allvarlig kriminalitet, främst grova förmögenhetsbrott i stort antal, eller allvarliga narkotikabrott och våldsbrott. Tanken att i dessa fall ersätta ungdomsfängelse med kriminalvård i frihet är enligt hovrättens mening inte realistisk. Brottens art och omfattning är genomgående sådan att annat än frihetsberövande påföljd inte kan komma i fråga. Om ungdomsfängelse skall avskaffas utan atl detta skall leda till längre tids frihetsberövande för ungdomar i åldem 18-20 år krävs att slraffnedsättningsregeln i 33 kap. 4 8 BrB utvidgas all omfatta även denna kategori. Någon ytterligare lagstiftning behövs inte för att ungdomsfängelse skall kunna avskaffas. Hovrätten anser alltså att det är opåkallat att med anledning av ungdomsfängelsets avskaffande genomföra de förändringar av frivärdspåföljderna som utredningen föreslår. Enligt hovrättens mening är de föreslagna ändringama av dessa påföljder dessutom olämpliga från flera synpunkter.

Hovrätten för Övre Norrland ansluter sig i allt väsentligt till utredningens förslag. Hovrätten vill emellertid varna för att det kan bli svårt att få

Prop. 1978/79:212 144

förslagets system atl fungera i prakliken såsom ulredningen har tänkt sig. Del förefaller kanske väl teoretiskt i sin konstruktion. Det är dessutom tvivelaktigt om det kan eller bör genomföras utan betydligt siörre resursförstärkningar än utredningen har räknat med. I vissa avseenden ger utredningens förslag anledning lill närmare kritik. En fördel med förslaget blir enligt utredningen atl det skapar större möjligheler alt vid återfall i brott åstadkomma en från allmänpreventiv synpunkt påkallad uppirappning inom påföljdssystemel utan atl man därför alltför snart behöver tillgripa frihetsstraff. Den inbördes svårighetsgraden mellan de olika påföljderna framträder i utredningens förslag genom rekvisiten för deras lillämpning. Del är svårt atl inse varför man inle uttryckligen anger den inbördes svårighetsgraden mellan de olika påföljderna. Det kan självfallet hävdas att en sädan bestämmelse bör införas först i samband med en fullständig revision av påföljdssystemet. Den invändningen kan sägas få en ökad tyngd genom atl den föreslagna påföljden lillsynsdom kan sägas ta sikte på en viss gmpp av lagöverträdare, nämligen de yngre. Hovrätten är inle övertygad om bärkraften hos dessa invändningar. Hovrätten fömtsätter därför att frågan övervägs allvarligt i det fortsatia beredningsarbetet. Hovrätten ifrågasätter också om inle de föreslagna lagändringarna innebär en så pass väsentlig modifiering av behandlingsieorierna alt del är befogat med en omformule-ring också av I kap. 7 8 BrB. Med hänsyn till de rekvisit som uppställs för tillämpningen av påföljderna förefaller det som om villkorlig dom med övervakning har mer gemensamt med lillsynsdom än med övriga former av villkorlig dom. Del blir än tydligare mot bakgmnd av att villkoriig dom med övervakning under verkställigheten kan omvandlas till tillsynsdom och därmed slutligen leda till frihetsberövande genom intagning i anstalt, låt vara att förordnande därom inte får ges samtidigt med förändringen av påföljden. Enligl hovrättens uppfattning bör ett enklare och överskådligare system kunna vinnas, om bestämmelserna om tillsynsdom och om villkorlig dom med övervakning arbetas samman i ett gemensamt kapitel. En annan melod kunde vara att behandla villkorlig dom i ett kapitel, villkorlig dom med övervakning i ett annat kapitel och tillsynsdom i ett tredje. Därmed skulle man ocksä vinna att förutsättningarna i 27 kap. 9 8 BrB för att förvandla villkorlig dom med övervakning till tillsynsdom kunde uttryckas klarare. Med den nu föreslagna systemaliken skulle den rena villkorliga domen få en enklare och klarare utformning. Påföljden skulle bättre svara mot benämningen straffvarning. Möjligheten till erbjudande om stöd och hjälp bör Ulan tvivel finnas kvar. Det kan sättas i fråga om inte föreskrifterna i delta ämne bör tas in i frivårdsförordningen. Förordnandet bör dock ankomma på domstolen. I utredningens förslag framställs sådant erbjudande som avses nu i någon mån som kännetecken för en självständig påföljdsform. Detta kan dock knappast sägas motsvaras av någon realitet. För alt elt orealistiskt synsätt skall motverkas bör därför beslämmelsen om erbjudande om stöd och hjälp kanske arbetas in i 27 kap. 1 8 BrB. Utredningen har strävat efter att ge sina förslag samma språkdräkt som de författningar i vilka de föreslagna ändringama skall göras. Detta är enligt hovrätten en minst sagt tveksam melod. Den blir särskilt tveksam när det blir fråga om så omfattande och ingripande ändringar som här. Det kan inte vara rimligt atl. av hänsyn till enhetligt, år 1978 använda ett så ålderdomligt språk som ulredningen har i nyskrivna texter. Hovrätten erinrar i detta sammanhang om hur ändringarna i giftermålsbalken utformades när den balken ändrades i beiydande omfattning år 1974 och fömtsätter att de bestämmelser som utredningens förslag kan föranleda får en modernare och mera lättbegriplig utformning.

Prop. 1978/79:212 : - 145

Kammarrätten i Jönköping finner det angeläget att nya regler införs så att frihetsberövande påföljder för ungdomar i så stor utsträckning som möjligl skall kunna ersättas med päföljd i frihet. Kammarrätten anser del därför lämpligt att en ny påföljd tillskapas som ersättning för ungdomsfängelse i enlighet med de riktlinjer som anges av utredningen. Del föreslagna frivårdssystemet förefaller dock onödigt invecklat. I vart fall ur den dömdes synpunhi torde del många gånger vara likgiltigt vilken form av övervakning so'ri han är utsatt för.

Stockholms • ngsräti, som delar utredningens uppfattning alt det inte längre finns anledning att behålla ungdomsfängelsepåföljden, vill dock erinra om uiredningens påpekande atl ungdomsfängelse har vid prövning av domstol eller genom åtalsunderlälelse av åklagare i stor omfaltning kommit att avse även nya brott, begångna innan påföljden tillfullo verkställts. Vid upprepad brottslighet kommer, sedan ungdomsfängelse avskaffats, som påföljd i stället i icke ringa utsträckning fängelsestraff all behöva tillgripas varvid tiden för frihetsberövandel sammantaget kan komma att överstiga tiden för frihetsberövandel vid ungdomsfängelse. Vad gäller de ändringar i påföljdssystemel som har betraktats som en nödvändig följd av att ungdomsfängelse avskaffas är förslaget atl införa den nya påföljden tillsynsdom del mesl väsentliga. Tingsrätten anser sig inte kunna biiräda utredningens uppfattning atl en sådan påföljd, vars gmndläggande innehåll utgörs av intensiv övervakning, är ägnad att lillgodose högl ställda allmänpreventiva krav på en kännbar reaktion eller alt för det starkl brottsbenägna klientel det här gäller molverka återfall i brott. Dessutom måste befaras atl del uppstår faktiska svårigheier atl genomföra påföljden i enlighet med utredningens intentioner. Som utredningen också har anmärkt finns inom ramen för skyddsiillsyn formellt starka Ivängsmässiga inslag och dess sankiioner är - åtminstone teoretiskt sell - ännu mer ingripande än de som föreslås för lillsynsdom. Vid skyddstillsynen motiveras de ivängsmässiga inslagen, inklusive anstaltsbehandling, huvudsakligen från individualpreventiva utgångspunkter under del alt lillsynsdomens tvångsinslag enligt förslaget grundas på allmänpreventiva överväganden. Tingsrätten delar uiredningens uppfattning att tvångsåtgärder inom kriminalvården i huvudsak bör användas endast i syfte att tillgodose samhällets intresse av alt den dömde hindras alt begå nya brott eller att andra personer avhålls alt begå brott. Del torde dock vara möjligt att med mindre lagändringar och en ändrad tillämpning i praxis tillgodose en sådan princip inom ramen för nuvarande skyddstillsyn. Om vissa tvångsinslag i skyddsiillsynen, som t. ex. anslallsbehandling, uttryckligen kunde motiveras av hänsyn till allmän laglydnad ges - med den begränsning som anges i 28 kap. I 8 3 st. BrB och som fortfarande bör finnas kvar - också ökade möjligheler atl tillämpa skyddstillsynen vid allvarlig brottslighet. För att markera det allmänpreventiva syftet med anstaltsbehandling bör liden för denna bestämmas av domstolen och sanktionen gärna kallas fängelse. För de ungdomar inom det nuvarande ungdomsfängelseklienlelel som inte kan få tillsynsdom skall enligl förslagel vanligt fängelse utgöra påföljd. Även om sådana fängelsestraff i fortsättningen torde bli sällsynia synes det dock tings-rätlen vara en brisl i del tänkta syslemet atl en frihetsberövande påföljd som mera direkt anpassas till det unga klientel det här är fråga om inte har övervägts. Måhända är del svårt all finna en sådan form. Del är också möjligt atl frågan närmasl hör hemma inom kriminalvårdens ram. Tingsrätten finner vidare anledning till åtskilliga erinringar mol utredningens förslag atl avskaffa skyddsiillsyn och i stället införa två nya varianter av villkorlig 10 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 212

Prop. 1978/79:212 146

dom. Däremot ansluter sig tingsrätten lill förslagen om all begränsa lill-lämpningen och längden av fängelsesiraff för ungdomar mellan 18 och 21 år saml alt mildra reglerna om förverkan av villkorlig frigivning. Tingsrätten anser inte - oavsett om förslaget om tillsynsdom blir antaget eller ej - alt uiredningens argumentation för ändring i reglerna för villkorlig frigivning och verkslällighel ulom anstalt är övertygande. Utöver vad som föranleds av själva remissen vill tingsrätten särskilt framhålla de myckel stora problem som skulle uppstå om man genomför socialutredningens förslag att överföra ansvarel för ungdomar mellan 18 och 21 år som begått brott frän de barnavårdande myndigheterna till kriminalvården. Den vård som bereds dessa ungdomar i bl. a. ungdomsvårdsskolor ersätter nu ofta ett frihetsberövande som påföljd för allvariig brottslighet. Kriminalvärdens frivårdsorganisation, även med den tilltänkta utbyggnaden, molsvarar ej de krav som nu kan tillgodoses genom ungdomsvårdsskolorna. För domstolen återstår då ej annat än att döma ungdomar med den allvarliga brottsliga belastning, varom här är fråga, till fängelse.

Göleborgs tingsrätt delar uiredningens allmänna grundsyn atl ungdomsfängelse bör ersättas dels med en icke frihetsberövande päföljd vars grundläggande innehåll utgörs av intensivövervakning, dels med tidsbestämt fängelsestraff för det hårdast belastade klientelet. Trots detta lar tingsrätten avstånd från utredningens bedömningar på väsentliga punkter och avstyrker belräffande de huvudsakliga delarna av reformförslaget atl dessa läggs lill grund för lagstiftning. Det material som redovisas i BRÅ-rapporten och de slutsatser som kan dras av delta ger enligl tingsrättens uppfattning all anledning till en genomgripande översyn av hela päföljdssystemet. 1 avvaktan på denna översyn bör påföljdssystemet inte underkastas mer omfattande förändringar än som är påkallade av atl ungdomsfängelsepåföljden avskaffas. Mol bakgrund härav kan tingsrätten inte tillstyrka atl påföljdssystemel redan i förevarande sammanhang blir föremål för en sä genomgripande omarbetning som den ulredningen föreslagit. Del föreslagna syslemel är vidare komplicerat och svåröverskådligt, påföljderna är svåra atl jämföra. Risk föreligger alt syslemel kan leda till orättvis och olikartad behandling av personer som begått likartade brott. Tingsrätten inslämmer i att man bör sträva efter atl ell avskaffande av ungdomsfängelse i vart fall inle leder till ökat frihetsberövande för del ifrågavarande klientelet. Vid bedömandet av i vilken utsträckning frihetsberövande påföljd bör komma till användning beträffande dessa ungdomar bör man dock hälla i minnet att ungdomsfängelseklientelet lill alldeles övervägande del beslår av ungdomar som redan i de yngre tonåren blivit föremål för upprepade ingripanden från samhällets sida. Dessa ingripanden har ofta lett lill frihetsberövanden i form av intagning i ungdomsvårdsskola. Sådana ungdomar kommer sannolikt alt uppfatta all frivård, även intensivövervakning, som lindrigare än intagning i ungdomsvårdsskola. Med hänsyn härtill är del viktigt atl ungdomsfängelsepäföljdens avskaffande och ersättande med annan eller andra påföljder inle får lill följd att detta klientel finner del "lönsamt" all begå brotl och därigenom blir föremål för kriminalvård i frihel i stället för frihetsberövande i form av äterinlagning på ungdomsvårdsskola. Dessa ungdomar skall alltså inte kunna "straffa sig ut" lill en som de uppfattar lindrigare påföljd i frihet. Realistiskt selt måste man därför räkna med att denna del av ungdomsfängelseklientelet, dvs. de ungdoms-vårdsskoleinlagna, inle kan dömas till annan påföljd än frihetsberövande. När ungdomsfängelset skall avskaffas bör man därför, i vart fall i avvaktan på den översyn av påföljdssystemet som tingsrätten tidigare har berört.

Prop. 1978/79:212 147

koncentrera sig på att för dessa ungdomar finna någon form av frihetsberövande som är lindrigare och kortvarigare än ett fängelsestraff som med nu gällande regler skulle komma alt utdömas. För den del av ungdömsfängel-seklientelet som inte har denna bakgrund och belastning bör tillskapas en frivärdspäföljd som är mer ingripande än nuvarande skyddstillsyn. Detsamma gäller också möjligen för de ungdomar som nu upprepade gånger döms till skyddsiillsyn för jämförelsevis lindriga brott. Enligt tingsrättens uppfattning bör dessa ålgärder kunna vidiagas inom del nuvarande påföljdssystemet ulan alt man behöver tillgripa sä ingripande förändringar och tillskapa etl så komplicerat påföljdssystem som utredningen har föreslagil. I huvudsak bör man kunna ersätta ungdomsfängelsepåföljden dels genom atl inom ramen för skyddsiillsynen föra in huvuddelarna av de reformförslag som utredningen har lagt fram om inlensivövervakning och vistelse i anstalt, dels genom atl ändra reglerna för fängelsestraffels användande för ungdomar i enlighet med vad ulredningen har föreslagil.

Enligt Vänersborgs tingsrätt bör en sådan rik flora av olika påföljder som utredningen föreslagil om möjligt undvikas. Rällslillämpningen blir lätt ojämn och skillnaderna mellan de olika påföljderna kan ofta bli svår all urskilja, framför alll på verkslällighetsstadiel. Redan av den anledningen avstyrker tingsrätten att utredningens förslag om förändringar av den villkorliga domen och skyddsiillsynen genomförs i sin helhet. Vissa av delförslagen kan dock godtas. Påföljden villkorlig dom bör bestå i sin nuvarande form. Möjlighet bör dock finnas att i enlighet med utredningens förslag förena villkorlig dom med stödåtgärder. Tingsrätten avstyrker införande av påföljden tillsynsdom. Skyddstillsynen bör i stället beslå med vissa ändringar. Först och främsi bör ålgärder av olika slag vidtas i syfte att göra övervakningen mer effektiv. Vidare bör sanklionshotet för den som undandrar sig övervakningen under skyddstillsyn förslärkas. Dessutom bör viss ändring ske av reglerna om s. k. anslallsbehandling. Enligl tingsrätten är det numera så ringa skillnad mellan anslallsbehandling och fängelse all tingsrätten ifrågasätter om del är tillräcklig anledning atl i fortsättningen behålla anslallsbehandling som en speciell behandlingsform. Det synes naturligast och även konsekvent att kalla även anstaltsbehandling fängelse. Detta skulle innebära alt det fanns möjlighet för domstol att för elt och samma brott döma till skyddsiillsyn i förening med kortvarigt fängelsestraff Tingsrätten anser alt en sådan päföljdsmöjlighel, innebärande all domstolen vid utdömande av fängelsestraff i samband med skyddstillsyn har möjlighet atl underskrida straffminimum för fängelse i den akluella strafflaiiiuden, bör införas säsom etl mellanled mellan "ren" skyddstillsyn och fängelse. En sådan kombination skulle i många fall ersätta den nuvarande ungdomsfängelsepåföljden men kan användas också i andra fall. Tingsrätten föreslär en sådan kombination i stället för införande av påföljden tillsynsdom. Med en sådan kombinationsmöjlighet torde bestämmelsen i 28 kap. 1 8 3 st. BrB om särskilda skäl för ådömande av skyddsiillsyn vid brott med etl års fängelse som straffminimum kunna upphävas. Tingsrätten tillstyrker vidare förslagen atl höja åldersgränserna i 26 kap. 4 8 och 33 kap. 4 8 BrB.

Domstolsverket erinrar om att flera utredningar nyligen avgett betänkanden med förslag som inverkar på användningen av olika påföljder. Del gäller bl. a. betänkandena av socialutredningen (SOU 1977:40), ulredningen om behandlingen av psykiskt avvikande (SOU 1977:23), häktningsutredningen (SOU 1977:50) och åtalsrältskommiltén (SOU 1976:47). Av betydelse för reformverksamheten pä delta område är också de överväganden

Prop. 1978/79:212 148

i fråga om inlemeringsslraffet som f n. pågår inom justitiedepartementet samt i viss mån resultatet av utredningen angående översyn av rättegångs-förfarandet vid allmän domstol. I BRÅ-rapporten som innehåller många tankeväckande synpunkler, diskuteras ingående principerna för straffsystemets uppbyggnad. I ungdomsfängelseulredningens betänkande slutligen framläggs förslag lill betydande förändringar i päföljdssystemet. Med hänsyn till denna mångfald av utredningar torde det vara nödvändigt atl reformverksamheten inom straffrättens påföljdssystem inriktas på en samlad översyn av regelkomplexet. I avvaktan härpå bör enligt domstolsverkets mening endasi angelägna reformer genomföras vilket bör ske inom ramen för nuvarande påföljder. Domstolsverket tillstyrker dock atl ungdomsfängelse avskaffas men avstyrker f n. alt en ny självständig form av frivärdspäföljd införs. Ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden gör det nödvändigl alt förändra fängelsestraffet och skyddslillsynspåföljden. I betänkan-del förulsälls att merparten av dem som nu döms till ungdomsfängelse skulle kunna komma i fråga för kriminalvård i frihel genom atl institutet tillsynsdom tillskapas som en mera ingripande frivärdspäföljd. Det nuvarande ungdomsfängelseklientelet består av personer med allvarlig kriminell belastning och med en typiskt sett mycket hög återfallsrisk. Av gjorda klientelundersökningar framgår all inemot hälften av de dömda intages i ungdomsfängelse direkt frän ungdomsvårdsskola. Vidare framgår alt flertalet tidigare lagförts och/eller erhållit åtalsunderiåtelse. Härtill kommer att olika former av giftmissbmk är vanligt förekommande bland dessa dömda. Mot bakgrund av dessa förhållanden ifrågasätter domstolsverket om kriminalvård i frihet över huvud tagel är realistiskt som huvudalternativ vid ett avskaffande av ungdomsfängelse. Enligt domstolsverkets mening lorde man i stället få räkna med att merparten kommer atl dömas till fängelse. Förutsatt att beslämmelserna om fängelsestraff ändras så som utredningen tänkt sig bör en sädan utveckling godtas.

Kriminalvårdsstyrelsen ansluler sig till förslaget om avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden. Denna päföljd bör också enligt styrelsens mening delvis kunna ersättas med någon form av skärpt tillsyn i frihet. För en betydande del av ungdomsklienlelel kommer emellertid även fortsättningsvis frihetsstraff många gånger att le sig ofrånkomligt. De av utredningen föreslagna bestämmelserna om slrafflindring för ungdomsklienlelel tillstyrks därför. Inför de ersätlningspåföljder som uiformas i betänkandet släller sig styrelsen emellertid i väsentliga delar tveksam. Styrelsen hyser visserligen förståelse för synpunkten atl det av allmänpreventiva skäl kan vara motiverat att tidigare än vad som nu är fallel markera en uppirappning inom påföljdssystemet även såvitt avser påföljdsformer i frihet. I praktiken lorde emellertid det komma atl slälla sig svårt all åstadkomma den åsyftade skillnaden mellan de sex olika formerna av frivård som föreslagits. Risk lorde föreligga att de avsedda nyanserna endast får formell betydelse under det att i den praktiska hanteringen de olika påföljdernas faktiska innehåll inte i någon väsenllig grad kommer all skilja sig ål. Vidare kan systemet komma att bli stelt och tungroU inte minst p. g. a. den ökande styrningen från domstolarnas sida. Tillsynsdomspåföljden kommer sannolikt ganska snart att visa sig ur kontroll- och säkerhetssynpunkt otillräcklig för stora grupper av del hårt brottsbelastade och ofta starkt rymningsbenägna nuvarande ungdomsfängelseklienlelel. Däremoi finns det anledning atl antaga att domslolarna skulle i den nya påföljden finna etl välkommet korrektiv att användas företrädesvis för den som återfaller i brott och härför i brist på bättre alternativ döms lill fortsalt skyddstillsyn. Om tillsynsdom i

Prop. 1978/79:212 . 149

betydande omfattning skulle komma atl ädömas sistnämnda klientel finns också anledning befara att påföljden i sig inte kommer att anses som etl tillräckligt ingripande alternativ till ungdomsfängelse. Styrelsen vill om förslaget till lillsynsdom i dess tre olika konstruktioner framhålla alt genom förslagets förverkande ingenling av nämnvärd praktisk betydelse skulle uppnås som inte skulle kunna genomföras genom tillskapandet av en enda påföljd. En ny sanktion som skulle kunna utgöra en sädan påföljd i frihet som enligl uiredningens direktiv kunde ersätta ungdomsfängelse skulle kunna ges en smidigare utformning än den föreslagna och ändå tillgodose kraven pä skärpt tillsyn. Man kan nämligen väl länka sig att åstadkomma en strikt, på goda känslobindningar grundad och därmed måhända ända-målsenligare kontroll av klienten genom ålgärder som fortlöpande kan anpassas efter vad som framslår som behövligt. Valet av övervakare framslår som utomordentligt betydelsefullt för utfallet av intensivövervakning. Skyddskonsulenten lorde med sin personkännedom ha goda möjligheter att utse lämplig övervakare i det särskilda fallel. Under förutsättning att övervakningen ges ett sådant innehåll som antytts skulle styrelsen vara benägen acceptera en sålunda kvalificerad skyddstillsyn som självständig påföljd vid sidan av den ordinära skyddstillsynen. Nuvarande skyddsiillsynen och den villkorliga domen skulle i sä fall kvarstå oförändrade. Det nuvarande skyddstillsynsinstilutet kan enligl styrelsens mening inle ännu anses färdigutvecklat efiersom verkslällighelsmyndigheterna först pä senare tid erhållit tillräckliga resurser för del fulla förverkligandet av innehållet i denna påföljd. Elt för utredningen signifikativt drag är atl den vill förlägga lyngpunkten i frivårdens verksamhet lill den kriminellt mest belastade kli-enlelgruppen. Slyrelsen finner en sådan koncentration av resurserna diskutabel. Bland de mindre brottsbelastade - särskilt då bland det yngre klientelet - ger frivårdsinsalserna erfarenhetsmässigt väsentliga och många gånger avgörande resocialiseringsresullat. Det vore högst olyckligt om denna gynnsamma utveckling skulle äventyras som en följd av ändrad allokering av de tillgängliga resurserna.

Ungdomsfängelsenämnden betonar atl de viktigaste komponenterna när det gäller att förebygga sociala problem och kriminalitet hos ungdom är utbildning och arbete. Som ocksä utredningen har visal är det på dessa punkter som ungdomsfängelseeleverna här de största bristerna. Deras skolgång har ofta avbrutits i förlid och yrkesutbildning och arbetslivserfarenhet saknar de i allmänhet helt. Den sysslolöshet som följer med ökande ungdomsarbetslöshet är en grogrund för missbruk och kriminalitet. Den viktigaste kriminalvårdande behandlingen för de ungdomar som redan är kriminellt belastade är därför atl övervinna dessa ungdomars utbildnings-och arbetshandikapp. De viktigasie åtgärderna för att förebygga alt nya ungdomar hemfaller ål kriminalitet är atl tillförsäkra alla ungdomar en god skol- och yrkesutbildning och ett meningsfullt arbete. Ungdomsfängelseeleverna har således ofta svårartade sociala och personliga problem. En förändring har också skelt på senare år i ungdomsfängelseklientelels sammansättning mol i regel grövre brottslighet och mer omfattande lidigare kriminalitet. Nämnden anser därför högst tveksamt om den inlensivövervakning som anges i förslaget lill tillsynsdom är tillräcklig för att tillrättafö-ra stora delar av det unga klientel del är fråga om.

Interneringsnämnden ställer sig myckel tveksam till om det av utredningen uppställda syftet med tillsynsdomen kan nås med förslaget. Argumentationen för den föreslagna påföljden är inle övertygande. Den intensiva övervakningen kan väl komma alt uppfattas som kännbar. Risk förelig-

Prop. 1978/79:212 150

ger emellertid att den så gott som dagligen ålerkommande kontaktskyldighelen mången gäng av den dömde kommer all uppfattas som trakasseri och därmed kommer att motverka sitt syfte. Det kan även sättas i fräga om sädan övervakning som föresläs får någon brottsförebyggande effekt särskilt närdet gäller den grupp unga lagöverträdare som påföljden närmasl är avsedd för. Interneringsnämnden delar uiredningens uppfattning att det är angelägel alt begränsa användandet av frihetsberövande påföljder. Enligt nämndens mening är det emellertid tveksamt om lillsynsdom i enlighet med förslaget i nägon nämnvärd utsträckning kan bli etl användbart alternativ till frihetsstraff för de unga lagöverträdare som f n. tas in i kriminalvårdsanslalterna. Såsom utredningen framhållit lämnar den nuvarande påföljden skyddsiillsyn möjlighet till en mer eller mindre intensiv övervakning. Nämnden är inte övertygad om angelägenheten av atl ersätta skyddstillsyn med tillsynsdom och villkorlig dom med övervakning. Enligt nämndens mening bör den nuvarande skyddsiillsynen behållas. Därmed skulle frivårdens stödjande och behandlande roll framhävas tydligare. Vidare skulle det formella tvånget för den dömde att följa föreskrifter och anvisningar kvarstå. Enligt nämndens mening bör påföljden inle konstrueras så atl man förlitar sig hell på den dömdes frivilliga medverkan. En reform av kriminalvården i frihet synes böra ske inom ramen för skyddstillsyn.

Enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna har tiden i någon mån gäll förbi ulredningen. Önskemålet om en förskjutning mol ej frihetsberövande ålgärder för ifrågavarande kategori av unga lagöverträdare kan sägas redan vara tillgodosett genom de förändringar i praxis som på senare är ägt rum i fråga om ådömande av ungdomsfängelse. Del reslklienlel som numera åläggs denna påföljd består huvudsakligen av unga återfallsförbrytare, för vilka andra ingripanden prövats men misslyckats. Det kan med utgångspunkt i nämndens erfarenheter hävdas atl kriminalvård i frihel sällan eller aldrig kunnat vara ett realisliskl alternativ för dem som pä senare tid ådömts ungdomsfängelse. I och med detla saknas fakiiskt i och för sig anledning alt ta ungdomsfängelses avskaffande till inläkt för mera ingripande reformer på frivårdens område. Nämnden är i mångt och mycket kritisk mol uiredningens förslag. Renl allmänl framstår det framlagda belänkandet i myckel som en ambitiös skrivbordsprodukt, överarbetad, svåröverskådlig och till sina effekter i åtskilliga hänseenden orealistisk och opraktisk. Det är nämndens uppfattning alt förslagen på många punkter måste omarbetas för atl en godtagbar lagprodukt skall framkomma. Det måste ifrågasättas om ell sådani arbete bör utföras innan principerna för den framlida kriminalpolitiken klarnat.

Övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen anser all hela påföljdssystemel bör bli föremål för ylterligare utredning. Till följd härav bör förändringar f. n. göras endast i den utsträckning sådana är påkallade av att ungdomsfängelse avskaffas. En reform som begränsas på delta sätt kan fungera som försöksverksamhet för en mera genomgripande reform i framliden. Nämnden kan därför inle tillstyrka all påföljdssystemel redan nu omarbetas på ett så genomgripande säll som utredningen föreslagil. Utredningens förslag är dessulom komplicerat saml svårt alt överblicka och påföljderna svåra alt jämföra. Nämnden instämmer i atl ett avskaffande av ungdomsfängelse inle får leda lill ökal frihetsberövande. Vid denna bedömning bör man dock utgå från att ungdomsfängelseklientelet till alldeles övervägande del består av ungdomar som redan lidigare blivit föremål för upprepade ingripanden från samhällets sida och alt dessa ingripanden myckel ofta leder lill frihetsberövanden i form av intagning i ungdoms-

Prop. 1978/79:212 151

vårdsskola. Realistiskt selt mäste man därför räkna med att de ungdomsvårdsskoleintagna inte kan dömas till annan påföljd än frihetsberövande. När ungdomsfängelse skall avskaffas bör man därför koncentrera sig på att för dessa ungdomar finna någon form av frihetsberövande som är lindrigare och kortvarigare än vad som annars är praxis. För den del av ungdomsfängelseklienlelel som inte har denna bakgrundsbelaslning och möjligen för de ungdomar som nu upprepade gånger döms lill skyddstillsyn bör tillskapas en frivärdspäföljd som är mer ingripande än den nuvarande skyddstillsynen. Enligt nämndens uppfaUning bör dessa ålgärder kunna vidlas inom del nuvarande päföljdssystemet och att man alllså inle behöver tillgripa så ingripande förändringar och tillskapa ett så komplicerat påföljdssystem som det utredningen föreslagit. 1 huvudsak bör man kunna ersätta ungdomsfängelse dels genom att inom ramen för skyddstillsynen föra in huvuddelarna av de reformförslag utredningen framlagt beträffande inlensivövervakning och vistelse i anslall, dels genom atl ändra reglerna för fängelsestraffets användande belräffande ungdomar i enlighet med vad ulredningen föreslagit.

Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser det vara osannolikt all lillsynsdom med den föreslagna ulformningen kan komma all träda i stället for ungdomsfängelse i någon nämnvärd omfattning. Med tanke pä den begränsning i antalet domar på ungdomsfängelse som har skett de senasle åren måste man räkna med atl elt övervägande flertal av dem som nu döms till ungdomsfängelse i stället kommer att dömas till fängelse antingen i första hand eller ev. efter försök också med tillsynsdom. Om detta anlagande är riktigt försvagas skälet för att införa denna påföljdsform. Den har icke mera allmänt sett sådana fördelar att den likväl bör övervägas. Det kan väl sägas att det bland dem som dömts till skyddstillsyn eller som får frigivningspermission ifrån ett fängelsestraff förekommer fall för vilka intensiv övervakning, åtminstone för en kortare tid, är ändamålsenlig och önskvärd och därför också redan nu kommer till användning i den utsträckning det är praktiskt möjligt. Det måste dock observeras att intensiv övervakning i kontrollsyfte inte i sig själv har någol värde. Atl själva övervakningen, säsom ulredningen tänker sig, skulle kunna förhindra eller försvåra fortsatt brottslig verksamhet måste betvivlas. Övervakningen måste hänföra sig till beslämda kräv som indirekt tar sikte på atl minska risken för en fortsatt brottskarriär. Viktigast härvidlag när del gäller den slora grupp som har brott till levebröd är kravet att söka arbeie och att infinna sig lill och fullfölja ett erhållet arbete eller påbörjad ulbildning. Av stor betydelse för atl förebygga fortsatt brottslighet är också kravet att avstå från alkolhol eller narkotika i de fall då bruket härav framstår som en riskfaktor. Intensivövervakning kan vara befogad, särskilt under korlare tid, beträffande dömda med sådana personlighetsdrag att de väl har goda föresatser men ringa vitalitet när det gäller att förverkliga dem. I vilka fall en sådan övervakning är befogad och i vilka fall den närmast är till skada måste dock bedömas i omedelbar anslutning till frivårdens genomförande och av den personal och de organ som är vana att kämpa med dessa problem och därtill har en omfattande personkännedom. Om man däremot gör en intensivare övervakning till en särskild påföljdsform att besluta för domstol förstör man alldeles användningen av denna. Detta gäller särskilt när domstolen skall anlägga den synpunkten att själva övervakningen är "en kännbar påföljd" och sålunda föreskriva den för personer på vilka den inte alls passar. Över huvud taget är tanken att domstolen också inom ramen för frivården skall utportionera obehag i passande doser allt efter

Prop. 1978/79:212 152

brottets svårhetsgrad helt orimlig. Poiportinalitet kan väl, som nu, få gälla fängelse eller böter men inte graden av övervakning som måste bestämmas av det aktuella behovet. Man riskerar eljest all de krav som ställs uppfattas som helt meningslösa och därför inte kan upprätthållas. Den nya påföljdsformen kan härigenom bli ett totalt misslyckande. Nämnden anser alltså atl i lämpliga fall en intensiv övervakning skall kunna förekomma som ell led i den frivård sorn nu bedrives. Några ändrade regler härom för skyddstillsyn eller andra former av frivård är icke behövliga. Del bör ankomma på skyddskonsuleni och övervakningsnämnd all anpassa övervakningen lill vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt. Del bör allenast betonas att detla är frivårdens primära uppgift, för vilken personalen i försia hand skall användas och som icke bör tillåtas stå tillbaka för några mindre viktiga administrativa bestyr. Mol att nu ändra BrB i syfte atl införa de föreslagna reglerna om lillsynsdom kan ocksä erinras att dessa avser en liten grupp av dömda och all frågan om del ändamålsenliga i dessa lagändringar, på grund av uiredningens bundna mandat, icke har övervägts i etl större sammanhang. Lägger man huvudvikten vid alt minska användningen av frihetsstraff och i högre grad än hittills lita till fri vård kommer andra grupper i första hand i blickfältet. Främst gäller detla del slora antalet korta frihetsstraff. Det kan erinras om alt det förslag till nyansering av påföljdssystemel för trafiknykterhelsbrolt genom införande av skyddsiillsyn med nykterhetsvårdande behandling i huvudsakliga delar icke har förverkligats ännu. Även i övrigt är sambandei mellan brott och alkohol eller narkotika av stor betydelse, inle minsl när del gäller de unga. Om socialutredningens förslag förverkligas kommer dessa problem i ökad grad att drabba kriminalvården och motverka strävandena atl mera än hittills tillämpa frivård i stället för frihetsstraff Att ocksä inom kriminalvården, i samma utsträckning som socialuiredningen tänker sig för socialtjänsten, avstå från att ställa krav på skötsamhel i sådana hänseenden lär icke vara möjligt; samhällets ingripande mol brott är och förblir tvång. En uppenbar olägenhet med utredningens förslag att göra tillsynsdom till en särskild påföljd är att det uppkommer en konstlad och helt onödig gränsdragning till skyddsiillsyn, vilken påföljd utredningen bibehåller ändrad lill villkorlig dom med övervakning. Ulredningen säger atl denna påföljd måste framstå som mindre ingripande än tillsynsdom. Man kan fråga sig hur en sådan skillnad skall kunna upprätthållas i prakliken. Utredningen har även i övrigt bemödat sig om atl göra skillnader mellan olika former av frivård. Dessa skiljaktigheler kommer att vålla en hel del administrativa svårigheter, medan del är tvivelaktigt om de i övrigt kommer att motsvara några realiteter. Den huvudsakliga skiljelinjen kommer även i fortsättningen alt gå mellan frihetsberövande och fri vård. Nämnden anser icke att de ändringar som sålunda berör villkoriig dom och skyddstillsyn bör självständigt genomföras utom i det fäll som sagts i 28 kap. 2 S BrB i förslaget.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn ansluter sig i stort selt till utredningens förslag. Nämnden anser dock att utredningen alltför ensidigt utformat vissa förslag med beaktande enbart av vad hänsynen till allmänna laglydnaden kräver. Vidare anser nämnden att det kan befaras atl urform-ningen av straffet i fortsättningen inte i tillräcklig omfaltning sätts i relation till den dömdes person. Beträffande samhällets möjligheter att mot den dömdes vilja förordna om viss vård för att avhjälpa missbruk av t. ex. alkohol eller narkotika har nämnden följande uppfattning. Det bör finnas möjlighet för domstol att belräffande det yngre klientelet förordna om nödvändig vård mot den dömdes vilja. En sådan möjlighet skulle lämpligen kunna

Prop. 1978/79:212 . 153

uiformas i enlighel med socialutredningens Iiuvudförslag (SOU 1977:40). Ett genomförande fullt ut av undomsfängelseuiredningens förslag kan fä icke önskvärda konsekvenser förden dömde. Han kan befinna sig i en sådan situation atl han själv har svårt att avgöra om han är i behov av vård. Nämnden anser vidare alt det allmänna kravet på skötsamhet för den som efter dom är föremål för frivård bör finnas kvar. Det kan inte uteslutas atl enbart existensen av detla krav kan ha viss inverkan pä den dömdes livsföring.

Socialstyrelsen konstaterar att utredningen föreslär omfattande förändringar i del straffrättsliga syslemet. Bortsett från atl förslagen innebär alt ungdomsfängelse avskaffas skulle de leda fram lill resultat som harmoniserar dåligt med del straffsystem som BRÅ-rapporlen förespråkar. Det kan knappast bli akulellt all la upp frägan om genomförande av utredningens förslag innan del blivit klart vad den principiella diskussionen i BRÅ-rapporten skall leda till. Enligt socialstyrelsens bedömning kommer fängelse troligen att bli den strafform som vanligen ersätter ungdomsfängelse. Styrelsen har svårt alt se atl del är praktiskt motiverat med så mänga alternativa frivårdspäföljder som sex siycken. Socialstyrelsen vill även peka på en oklarhet beträffande den framlida gränsdragningen mellan socialvård och kriminalvård. Bestämmelsema i 1 8 andra punkten i socialulrcdningens förslag till lag om särskilda bestämmelser om vård av underårig tyder på atl möjlighelema alt inom socialvården ta hand om femton-sjuttonåringar kommer alt minska. För tvångsvård krävs enligl nämnda stadgande alt den underårige utsätter sin hälsa eller ulveckling för allvarlig fara genom t. ex. brottslig verksamhet. Frågan är om farlighetskravet alltid är uppfyllt i de fall brottsligheten bedöms föranleda frihetsberövande. Tolkningen synes ligga nära till hands men är inte självklar. Beslämmelsen anger i varje fall en snävare ram än 25b 8 och 29 8 bamavårdslagen enligt vilka omhändertagande kan ske p. g. a. brottslig gärning om "behov av särskilda tillrätta-förande åtgärder bedöms vara eller visat sig vara gagnlösa". Det är här nödvändigl med ett klargörande. Det finns annars en risk alt vissa lagöverträdare i åldem 15- 17 år i brisl på altemativ inom socialvården skulle ädömas fängelse. En sådan uividgning i användandet av fängelsestraffet är dock inte avsett vare sig av socialutredningen eller av ungdomsfängelse-utredningen. Under senare tid är det inte bara socialutredningen och ungdomsfängelseutredningen som lagit upp frågan om straffrättsliga påföljder för unga lagöverträdare. Den behandlas också i BRÅ-rapporten. Med hänsyn till att de straffrättsliga påföljdema för unga lagöverträdare nu berörs frän flera olika utgångspunkter och att omfattande ändringar diskuteras vore det enligt styrelsens mening angeläget atl få till slånd en samordning av de olika förslagen. De borde tas upp till särskild behandling i ett sammanhang. Den föreslagna samordningen skulle inte bara vara av värde som underiag för en bedömning av generella frågor. Härigenom skulle man också kunna komma åt en del särskilda problem. Ett av dem rör en grupp av mycket svårbehandlade ungdomar som nu bollas mellan olika vårdområden. Det är ett femtiotal ungomar per år för vilka adekvata behandlingsalternativ f n. saknas och som - beroende pä omständigheterna - hamnar inom kriminalvården, den psykiatriska vården eller barnavården. Dessa ungdomars förhållanden är mycket otillfredsställande och deras problem måste lösas. Inom socialstyrelsen har en arbetsgrupp tillsatts för att utreda frågan om behandlingen av särskilt vårdkrävande ungdomar.

Styrelsen för Bärby yrkesskola anser att påföljdema villkorlig dom och skyddsiillsyn bör finnas kvar. Anstaltsbehandling kombinerad med

Prop. 1978/79: 212 154

skyddsiillsyn bör slopas. Frivärdspåföljderna bör kompletteras med tillsynsdom enligt utredningens förslag.

Styrelsen för Ryagärdens yrkesskola ullalar att de föreslagna alternativen till ungdomsfängelse är helt osannolika som påföljd åt ungdomsvårdsskoleelever. Detta klientel kommer all dömas till fängelse eftersom frivärdspåföljderna inle är någol realistiskt alternativ. Den föreslagna förändringen inom påföljdssytemel är trots alll endast en skrapning på ytan. Det viktigasie är satsningen på den profylaktiska grundforskningen. Förutom denna förebyggande forskning nås myckel större effekter genom undersökning av hur man ökar risken för uppläckt, avkortar liden mellan upptäckt och påföljd, elc. Nu in vaggar man den unge lagöverträdaren i den tron att han kan inom en viss ram bryta mot lagen hur som helst utan att de tidigare sanktionerna ur den unges synpunkl förvärras. Lagstiftaren har här en mycket stor makt som normbildare. Allmänheten kan knappast acceptera atl förhållandevis många och svåra brott inle åtgärdas. Beträffande ungdomarna i riskzonen hjälper lagstiftaren till att intemalisera hell felaktiga normer vid ansvarstagandel för sina egna handlingar. Styrelsen anser atl utredningens förslag lill påföljdssytem passar väl för ett icke så belastat klientel. Men del skulle vara mycket olyckligt om detta förslag till förnyat påföljdssystem skulle komma atl användas för del klientel som rekryteras till kriminalvården från ungdomsvårdsskolorna.

Riksrevisionsverket anser atl en ökad differentiering av påföljder är önskvärd. Differentieringen ställer emellertid stora krav på en väl fungerande frivård. Den kräver också att frivårdens roll och uppgift i detla sammanhang preciseras. Del är därför tveksamt om reformema inom frivården f. n. kan genomföras i den omfattning som utredningen föreslår.

Fakultetsnämnden vid Uppsala universiiei uttalar att utredningen har skött silt uppdrag med stor skicklighet och alt, om man accepterar den föreslagna reformens principiella uppläggning, utredningens förslag till lagtext torde vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Nämnden ställer sig emellertid utomordentligt tveksam till den pricipiella utformning av kri-nimalvård i frihet som ulredningen förordar. Att laborera med sex olika på-följdsarler på domstolsstadiet framstår som en alltför invecklad ordning. En domstol har knappast underlag för att göra distinktioner av den art som förutsätts och del blir svårt atl undvika att det blir individualpreventiva synpunkter som blir avgörande för påföljdsvalel även i fall där detta inte är meningen. Utredningen har visserligen tänkt sig ett nära samarbete mellan domstol och frivårdsorgan redan före domen. I betänkandet sägs bl. a. att del är viktigt atl förlägga en stor del av frivårdens sociala verksamhet till tiden före domen men att del bör starkl betonas alt frivårdens insatser före domen av rättssäkerhetsskäl måste grundas på ett frivilligt samarbete med den dömde. Det framskymtar även att den misstänktes villighet att samarbeta med skyddskonsulenten skulle kunna påverka domstolens val av påföljd. Nämnden kan inte finna annat än att det ur principiell synpunkt är utomordentligt betänkligt atl böija verkställa en brottspåföljd där vederbörande inte är dömd för brottet. Även om brottsbalken präglas av behandlingstanken utgör givetvis genuint straffrättsliga åskådningar grundvalen för dess utformning. Del skulle inte vara svårt att med relativt enkla ändringar nå hygglig överensstämmelse med det kriminalpolitiska synsätt som utredningen företräder. Men det framstår givetvis som angeläget att samtidigt om möjligt åstadkomma mer påtagliga förbättringar i systemet. Fakulteisnämnden vill därvidlag förorda all man avstår från tanken att på en gång göra en totalrevision av påföljdssystemet. Erfarenheterna från BrB:s

Prop. 1978/79:212 < 155

tillkomst är avskräckande. Tillräckligt material av allmän karaktär torde nu föreligga för alt man utan orimlig tidsförlust skall kunna genomföra angelägna delreformer. Ett sådant förfarande underlättas, om man inte genomför så fundamentala förändringar av krinimalvärden i frihet som ulredningen föreslår. Fakultetsnämnden kan sälunda inle se någol bärande skäl mot att i en försia omgång i huvudsak nöja sig med att avskaffa ungdomsfängelse. För att undvika vissa negativa effekter för unga återfallsförbrytare bör därvid 26 kap. 4 8 3 st. BrB och 33 kap. 4 S I st. BrB ändras på sätt utredningen föreslår. Nämnden serdet vidare som rimligast alt man bibehåller nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddsiillsyn. Delta hindrar inte all man inom ramen för rådande ordning kan genomföra vissa reformer. Sålunda delar nämnden uppfattningen all anslallsbehandling vid skyddstillsyn bör avskaffas. Vidare har starka skäl framförts t.ex. för atl avskaffa möjligheten att undanröja skyddsiillsyn på annan gmnd än nylt brotl. En lagstiftning om en påföljd vars huvudinnehåll är intensivövervakning liksom siörre förändringar rörande skyddsiillsyn synes förutsätta atl större klarhet nätts i frågan hur relationen mellan krinimalvård och socialvård skall uiformas.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet finner del i ungdomsfängelsets ställe föreslagna institutet tillsynsdom vara i sig en innovation som bör tillvaratas. Nämnden ifrågasäller dock om lillsynsdom kommer all möjliggöra en tillräcklig kontroll av det kriminellt svårt belastade klientel som nu befolkar ungdomsfängelserna. Man måste räkna med att man i framliden blir nödsakad alt döma en sannolikt beiydande del av detta klientel till fängelse. Däremot förefaller tillsynsdomen med fördel kunna användas i fråga om en del av det klientel som f n. erhåller en i realiteten lill intet förpliktande skyddstillsyn. Det föreslagna påföljdsystemels nyansrikedom, som ur vissa synpunkter är en förtjänst, är dock också dess svaghet. Det blir alltför komplicerat.

Enligl vad länsstyrelsen i Jönköpings län erfarit ärde ungdomar som gör sig skyldiga till allvarliga brotl för vilka påföljden kan bli ungdomsfängelse eller längre frihetsstraff ofta i behov av vård, fostran och ulbildning. Ej sällan har dessa ungdomar misslyckats i skolan. De har ej fullföljt någon yrkesutbildning. De har ej lyckats på arbetsmarknaden. Även i framtiden kommer många av dessa ungdomar alt behöva vård, fostran och utbildning. All institutionsvård har den senaste tiden uppmärksammals och kritiserats. Ungdomsfängelse har fått ta hand om de mest utslagna bland ungdomar i åldersgruppen 18-20 år. Om ungdomsfängelserna ej kunnat återföra ungdomarna till ett välanpassat leverne har institutionen fåll bära skulden för misslyckandet. I stället torde anledning harull och till den ökade allvarliga ungdomskriminaliteten över huvud ligga djupare. Länsstyrelsen anser atl direkta reformer på området för att nå resultat måste åtföljas av ålgärder som angriper den bakomliggande problematiken. Om lagförslaget om lillsynsdom realiseras - länsslyrelsen är tveksam i åtskilliga stycken - är del viktigt både att den nyssnämnda gmndsynen kommer till uttryck och alt den dömde i möjligaste mån får del av den vård, fostran och utbildning som ungdomsfängelset syftat till atl ge. En förutsättning för ett lyckat resultat av lillsynsdomen måste vara atl ungdomama har tillgång till bostad och arbete. Länsstyrelsen instämmer i utredningens förslag till utformning av påföljden villkorlig dom.

Länsslyrelsen i Kronobergs län konstaterar att utredningen visar all de i ungdomsfängelse intagna merendels har psykiska besvär, eftersatt skolutbildning, är i avsaknad av yrkeserfarenhet saml missbrukar alkohol och

Prop. 1978/79:212 156

narkotika. Elt flertal av dem har varil föremål för värd enligt bamavårdslagen och mänga har dömts till skyddsiillsyn en eller flera gånger. Detla tyder enligt länsstyrelsen på att insatta årgärder varit otillfredsställande eller satts in för sent. I många fall har irreparabla skador uppkommit. Det är dock inle självklart att dessa är att hänföra lill påföljden ungdomsfängelse. Snarare lorde missförhållandena ha sin grund i underlåtenhet från samhällets sida alt i tid ingripa mot ungdomsbrottsligheten liksom i en alltför slor passivitet när det gäller ungdomar med alkohol- och narkotikaproblem. Länsstyrelsen vill undersiryka vikten av förebyggande åtgärder. För atl motverka en ulveckling i kriminell riklning krävs fasta normer i uppfostran. Del är i försia hand föräldrarna som har ansvaret härför. Samhället måste å andra sidan också visa fasthet och ingripa mol missbruk och brottslighet på lidigt stadium. Om samhällel visar för slor tolerans försvåras föräldrarnas uppfostran och bamen och ungdomen bibringas uppfattningen att inle behöva rälla sig efter samhällets regler. Under fängelsevistelse befästes och förslärkes ofta den kriminella livsföringen särskilt när del gäller unga lagöverträdare. Det är därför i princip rikligt atl ersätta ungdomsfängelse med annan påföljd. För att en sådan reform skall fä avsedd effekt är det nödvändigt med elt varierat päföljdssystem som gör det möjligt all anpassa påföljden såväl lill brottets art som den tilltalades personliga situation. Att fängelse likväl måste komma i fråga för unga brottslingar av allmänpreventiva skäl vid brottslighet av särskild allvarlig art synes ofrånkomligt. För att minska skadeverkningarna med anstaltsvistelsen bör man emellerlid la till vara del som varit positivt i utformningen av ungdomsfängelse. Länsslyrelsen lillstyrker i princip förslagel till lillsynsdom. Länsslryrelsen tar också upp frågan om alternativa påföljder. Länsslyrelsen konstaterar atl narkomanerna ofta inle är i egentlig mening kriminella ulan att del är behovet av pengar till narkotika som oundvikligen leder till brottslighet. Enligt länsstyrelsens mening hören altemativ päföljd prövas, som lillämpas bl. a. i Frankrike, vissa stater i USA och som föreslagits som en försöksverksamhet av den s.k. Bexelius-kommittén (SOU 1977:23). Den altemativa påföljden går i korthel ul på alt domstolen kan erbjuda den dömde all. som ett alternativ till det utmätta straffet såväl till fängelsestraff som lill straff enligt lillsynsdom, välja att underkasta sig behandling för silt missbruk enligl en i förväg uppgjord behandlingsplan. För att kunna kontrollera atl behandlingen sköts bör drogfriheten kontrolleras. För den händelse den dömde allvarligt missköter behandlingen bör straffet verkställas enligt domen. Länsstyrelsen ställer sig vidare principielll positiv till tanken på att samhällstjänst efter modell från England och Nya Zeeland skall ingå i vårt reaktionssysiem. Självfallet måste påföljden utformas så att den kan anpassas till svenska förhållanden. Denna fråga bör därför bli föremål för närmare överväganden. Slutligen konslaterar länsstyrelsen atl del är viktigt att åtgärder vidlas också mol den som begår förseelse av mindre allvariig art exempelvis vandalisering. Detta bl.a. för atl förebygga upprepningar. För sådana fall kunde del vara lämpligt med en påföljdsform som ålägger vederbörande skyldighet atl städa upp efter sig eller att på annat sätl göra rätt för sig. En annan tänkbar ålgärd vore atl där så är lämpligt låta vederbörande konfronteras med brottsoffret. För att dylika påföljder skall fä avsedd effekt bör de sällas in i så nära anslutning lill förseelsen som möjligt. Enligl länsstyrelsens mening bör någon form av jourdomstolar inrällas. Även denna fråga bör närmare övervägas.

Enligt isoleringsutredningen påverkar det förhållandet att påföljden ungdomsfängelse avskaffas och unga lagöverträdare i stället döms till tillsyns-

Prop. 1978/79: 212 157

dom eller i vissa fall lill fängelse inte nämnvärt förekomsten av avskild-hetsätgärder på kriminal värdens anstalter. Någon ökad förekomst är knappast länkbar. Någon nämnvärd minskning är inte heller alt räkna med eftersom de ungdomar som enligt förslagel skall bli föremål för frivård i stället för anslaltsvård i allmänhet inte torde tillhöra det klientel som f. n. kommer ifråga för avskiljanden. i vart fall inle långvariga sådana. Utifrån de inlressen ulredningen har att beakta finns ingen erinran mol huvudlankama i betänkandet.

JO kan i väsentliga delar ansluta sig till de allmänna överväganden utredningen har gjort. På några punkter ifrågasätter JO dock utredningens förslag, vilket knappast till alla delar framstår som nödvändiga konsekvenser av ungdomsfängelsepåföljdens avskaffande. JO understryker dock det värdefulla i att utredningen lagt sig vinn om alt anlägga en övergripande syn på päföljdssystemet. Det torde inle råda delade meningar därom all ungdomsfängelsepåföljden är mogen att avskaffas. Redan det förhållandet att påföljden inte längre skiljer sig påtagligt från fängelsestraffet är nog för att motivera dess upphörande. Numera lorde den framför alll vara av betydelse genom det sätt varpå den reglerar strafftiden. Samma resultat kan såsom utredningens förslag visar uppnås på annal sätt. Utredningen har emellertid som grund för sina ställningstaganden lagt även en mot behandlingstanken principielll negativ syn. påminnande om den BRÅ-rapporten ger ullryck för. Det sägs vara en konsekvens av principer som leder lill alt ungdomsfängelse avskaffas, all tvängsätgärder inom kriminalvården endast bör användas i syfte att tillgodose samhällets intresse att förhindra eller molverka att de dömda begår nya brott eller att avhålla andra personer från alt begå brott. Således bör enligl utredningen den som är föremål för kriminalvård inte under hot om frihetsberövande tvångsvis underkastas psykiatrisk vård, nykterhetsvård eller narkomanvård utan atl han uppfyller de förutsättningar som i allmänhel gäller för sådan vård. JO anser alt kritiken mot behandlingstanken bör värderas med viss försiktighet och atl den knappast för så långt all man kan avvara ett inslag av, om nödvändigl, ocksä tvångsvis genomförd behandling inom kriminalvården. JO anser atl den nya påföljden tillsynsdom utgör en i allt väsentligt väl genomtänkt lösning pä uppgiften att till någon del ersätta ungdomsfängelset med en frivärdspäföljd. JO anser vidare att villkorlig dom liksom hittills bör reserveras för fall där domstolen finner prognosen god och kan inte biträda förslag som innebär att påföljden kan komma att tillämpas på ett slentrianmässigt sätl. JO godtar i övrigt i slorl utredningens förslag till konstruktion av påföljden villkorlig dom men anser atl termen skyddstillsyn bör finnas kvar.

Landstingsförbundet ställer sig bakom den allmänna principen i utredningen att frihetsstraff för unga lagöverträdare begränsas i största möjliga utsträckning och ersätts med andra påföljdsformer. Över de kriminalvårdstekniska övervägandena och reformförslaget vilka icke primärt berör sjukvårdshuvudmännen avstår förbundet från att yttra sig.

Svenska kommunförbundet konstaierar alt utredningens främsta uppgift har varit alt försöka begränsa användningen av frihetsstraff för unga lagöverträdare och i stället vidga tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet. Del förslag utredningen lägger fram i detta syfte främst den nya påföljden tillsynsdom i olika former, med tyngdpunkten lagd på intensiv övervakning, villkorlig dom med övervakning resp. villkorlig dom med stödåtgärder saml vissa verkslällighetsätgärder vid förtida frigivning förefaller förbundet rimliga och realistiska med hänsyn lill att del här är fråga om ur brottshänseende vanligen ganska starkt belastade ungdomar, som tidigare varil föremål för olika samhällsåtgärder på gmnd av begångna brott.

Prop. 1978/79: 212 158

TCO vill ge ett vidgat kriminalpolitiskt perspektiv på utredningens förslag. Endast mycket begränsade effekter på kriminalitetens utveckling och omfattning i stort står all uppnå genom smärre förändringar inom påföljdssystemel. Rättsväsendet är ett dåligt slödinstrument vais effekter pä återfallsbrollsligheten är små och otydliga. TCO anser att de stöne socialpolitiska orsakema bakom kriminaliteien kommer i skymundan genom den snäva fokusering på rättsväsendets möjligheter som utmärker dagens deball. Mot denna bakgrund vill TCO att ytterligare ansträngningar inleds att få lill slånd samlade insalser för all komma åt de mekanismer som ligger bakom de ökande sociala problemen. Utredningens förslag har i delta avseende en klar begränsning. Utredningens allmänna inriktning alt inskränka på användandet av fängelsestraff ler sig däremot hell riktigt med tanke på vad som i dag är känt om de allvarliga skadeverkningarna. Återfallssiffroma efter avtjänade längre straff visar att anstaltsvistelse varken har nägon avskräckande eller positiv inverkan pä de dömda. Positiva rehabiliteringsinsatser kan många gånger initieras under anstallstiden men de begränsas av olika negativa verkningar av straffet och är oftast svåra atl överföra till liden efter frigivningen. För såväl samhällel som för den enskilde dömde är därför på sikt slora vinster att göra genom alt utrymmet att avtjäna påföljder i frihel vidgas. Naturiiglvis måste påföljdsystemet undergå förändringar i och med atl samhällets värderingar av olika beteenden förändras. Påföljdema kan dock aldrig bli annat än ramar till etl myckel skiftande innehåll i verkställigheten. Enligt TCO:s uppfattning finns det därför ingenting som talar för alt fastare ramar och större precisering av olika straff på det sätt utredningen föreslår skulle ge systemet siörre effektivitet. TCO vill i stället understryka att det ytterst är effektiviteten i samhällets olika socialpolitiska insalser i vid mening inklusive stödåtgärder från kommunernas socialvård som skapar förutsättningar för en bra kriminalvård. När det gäller ersättningspåföljd för ungdomsfängelse vill TCO framhålla som högst sannolikt att fängelse och inte frivårdspäföljder enligt utredningens förslag skulle bli följden för den kaiegori klienter som i dag döms till ungdomsfängelse. Av allmänprevenliva skäl kommer domslolarna sannolikt i de flesta fall atl döma dessa ungdomar lill fängelse efiersom de oftast har en avancerad kriminalitet och flera andra lyper av frihetsberövanden bakom sig. Ulredningen föreslår att en ny påföljd, tillsynsdom, införs. Samtidigt lämnas elt förslag lill förändrad villkoriig dom. Den nuvarande skyddstillsynen föreslås upphöra. TCO avvisar uiredningens förslag och anser att man i stället bör förstärka den nuvarande skyddstillsynspäföljden. Genom kriminalvårdsreformen 1974 skapades förutsättningarna fören nödvändig utbyggnad av frivården i Sverige. Denna utbyggnad, som mer konkret innebar etl tillskoll av frivårdstjänsleman och därmed av stöd- och behandlingsresurser, har först i år avslutats i och med genomförandet av den s. k. storstadsutredningens förslag. Under en mycket kort tid har frivärdsdistrikten expanderal myckel kraftigt och fått uppleva hur en ny, oprövad kader av socialarbetare tillkommit och börjat fungera. Utan stöd av någon särskilt anordnad introduktionsutbildning och utan hjälp av centralt framtagna tillämpningsföreskrifter, vilka försenats, har många nya frivärdstjänslemän upplevt en osäkerhet i arbetet. År 1977 introducerades vidare en ny frivårdsförordning på ett sätl som väckte olust på många håll och mot vilken bl. a. ST-vård reagerade under förhandlingar med statens förhandlingsräd. TCO vill således hävda alt frivården efter kriminalvårdsreformen i praktiken inte givits någon chans atl uppfylla statsmakternas förväntningar. Delta innebär bl.a. att den nuvarande

Prop. 1978/79:212 ,, , 159

skyddstillsynspäföljden ännu inte prövats på ett sätl som gör det möjligl all sakligl underkänna dess möjligheler alt verka brottsförebyggande och sociall stödjande. TCO anser att övervakningen som den utövas vid påföljden skyddstillsyn i de flesta fall har en brottsförebyggande effekt och alt det är de positiva stödjande momenten i övervakningsarbetet som främsi verkar i den riktningen. TCO hade därför gäma sett att utredningen lagt fram förslag om utökade sociala insatser. Således finns exempelvis behov av en förbättrad övervakarutbildning, fler familjevårdshem och fler behandlingshem. En rad insatser behövs vidare för stöd till organisationer och enskilda som kan hjälpa lill i frivårdsarbetet. TCO anser således att utredningens förslag till nytt påföljdssystem bör avvisas. De grundläggande frägor som tangeras av utredningen bör bli föremål för belysning i ett brelt kriminal- och socialpolitiskt perspektiv. TCO har i sitt nyligen avlämnade yttrande över socialutredningens slutbetänkande (SOU 1977:40) förordat att en offentlig utredning tillsätts med uppdrag att genomföra en omfattande översyn av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Denna bör - i enlighet med vad TCO i detta sammanhang framhöll - också innefatta samtliga andra lagbestämmelser som möjliggör kort- och långvariga frihetsberövanden i utrednings-, straff- och vårdsyfte. Målsättningen bör vara atl sådana bestämmelser skall finnas i så få lagar som möjligt, vara så enhetliga som möjligt och så rättssäkra som möjligt. Utredningen bör behandla den grundläggande frågan om begreppen vård och straff liksom frågan om psykiatribegreppets avgränsning. Utredningen bör vidare framlägga förslag till regler för hur de olika myndigheterna skall samverka när ansvarsområdena tangerar varandra i frågor av denna typ. Det blir i detta sammanhang naturligt att också behandla relationema mellan bl.a. öppen social service, kriminalvårdens frivård, polisens verksamhet och andra berörda samhällssektorer. Av särskild vikt är att representanter för dem som är yrkesverksamma på fältet i detta sammanhang ges möjligheter alt komma till tals.

Sveriges psykologförbund konstaterar att gemensamt för alla de av utredningen föreslagna påföljderna är att behandlingsideologin har förkastats. Enligt 4 8 kriminalvårdslagen skall kriminalvården främja den intagnes anpassning i samhället och i 10 8 i samma lag sägs att psykologisk och medicinsk behandling skall ske under arbetstid såvida den intagne har behov därav. Utredningen konstaterar att klienterna på kriminalvårdens anstalter i högre grad än tidigare uppvisar multiproblembeteenden med grava missbrukssymlom belräffande alkohol och narkotika. Alt av detta dra slulsalser om att reducera behandlingsinsatserna finner psykologförbundet anmärkningsvärt. Det självklara vore naturligtvis att kraftigl öka insatserna då det gäller den psykosociala situationen. Den "behandling" som utredningen talar om är i själva verket ingenting annat än en viss forma av social service i form av anskaffande av livets nödtorft till klienterna i form av mat och uppehälle samt bostad. Någon behandling i psykologisk mening förekommer endasi i undantagsfall inom kriminalvården på grund av bristen på personal med egenfiig behandlingskunskap. Förbundet finner också oroande att ingen psykologisk behandlingsexpertis knutits till utredningen. Förbundet är i och för sig positiv till en förlängning av en behandlingskedja i egentlig mening inom ramen för frivården. Detta kräver dock i motsats till vad utredningen föreslår en ordentlig satsning på psykologisk behandlingsexpertis inom frivården. Vidare borde det heller inte vara omöjligt att inom en tvångsorganisation, som kriminalvården ändå obestridligt utgör, ålägga klienterna ett behandlingsansvar vid t.ex. de föreslagna frivärdshemmen.

Prop. 1978/79:212 160

Att tvinga männsikor till alt bo på frivårdshem ulan atl kunna erbjuda behandling vore djupt olyckligt. Behovet av psykologisk behandling är utomordentligt stort bland kriminalvårdsklienter och de få psykologer som verkar på områdei är överbelastade. En nödvändig upprustning av resurser härsken men den är otillräcklig. Det torde vidare bli problematiskt att bedöma klienternas kriminalitet subtilt till de föreslagna sex frivärdspåföljderna så att dessa fär en verklighelsrelaterad innebörd. Åtminstone de som f. n. döms till ungdomsfängelse skulle passera samlliga påföljder, utom lillsynsdom med intagning i anstalt, bara genom sin broiisbelastning. Förbundet hävdar således att den individualpreventiva aspekten förtjänar framhävas på ett helt annat sätt än som kommit till uttryck i förslaget. Det får inte bli kriminalvärdens uppgift alt undandra sig etl behandlingsansvar på bekostnad av kontrollfunktionen. Domstolen bör ha rätt all vela alt ordentliga psykosociala slöd- och behandlingsätgärder vidtas under påföljdstiden. Del är också i linje med den kriminalvårdsreform som en enig riksdag tagit och som trädde i kraft så sent som år 1974.

Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker utredningens förslag att påföljden ungdomsfängelse avskaffas. Förbundet lillstyrker vidare de föreslagna ändringama i BrB som syftar till all begränsa användandet av påföljden fängelse för åldersgruppen 18-21 år samt reducera frihetsberövandets längd i den mån fängelse utdöms. Förbundet ifrågasätter om inte åldersgränsen kunde höjas till 23 år. Förbundet instämmer i att samhällets insatser för atl avhålla lagöverträdare från fortsatt brottslighet i försia hand bör inriktas på positiva åtgärder i syfte att komma lill rätta med sådana sociala missförhållanden som kan stå i samband med kriminaliteten. Förbundet uppfattar emellertid inte utredningens förslag som sådana positiva åtgärder. Utredningen har snarast undvikit att diskutera sociala missförhållanden och vad som skulle kunna göras för att undanröja dem medan de föreslagna åtgärderna, främst den nya tillsynsdomen, inriktat sig på att hålla "offren" för missförhållandena i schack genom kontroll och sanktioner. Denna snäva aspekt är en anledning till att förbundet avvisar utredningens slutsatser. Även av andra skäl vill förbundet avstyrka utredningens förslag i fråga om frivårdspåföljdernas utformning. Tillsynsdomen med sina olika föreskrifter, med placering i frivårdshem och anstaltsvistelse som skärpning eller sanktion samt de tre olika typerna av villkorlig dom med skiftande grad av frivillighet bildar ett snår där det är risk alt både dömande och verkställande organ trasslar in sig ordentligt. Det räcker sannolikt inle alt ge kriminalvårdsstyrelsen rätt att föra talan för atl åstadkomma en enhetlig lillämpning. Det är vidare föga troligt alt klienter och allmänhet skulle kunna överblicka det hela och se ett logiskt samband brott-straff Etl sådant samband är en första förutsättning för en antagen allmänpreventiv effekl. Klientens känsla av godtycke och rättsosäkerhet kan bli betydande. Förbundet vill i första hand föreslå atl den nuvarande skyddstillsynen bibehålls men att dess verkställighetsformer följs med uppmärksamhet för att en stramare och mer enhellig praxis skall åstadkommas. En väsentlig faktor i sammanhanget är att den utbyggnad av frivården som kriminalvårdsreformen bl. a. siktade till och som skulle göra kriminalvård i frihet till elt hållbart altemativ till fängelset först i år fullbordats. Den stora grupp frivårdare som nyrekryterats, inte minst i storstäderna, måste få tid på sig att stabilisera sin verksamhet. Det är viktigt att ge organisationen några års arbetsro och inte hela liden utmönstra och ändra. Den starkt försummade assistentutbildningen måste repareras. Rejäla satsningar måste också göras på övervakarutbildning, fritidsverksamhet och familjevård. I den mån

Prop. 1978/79:212 r J 161

en översyn av påföljdssystemet anses behövlig tillstyrker förbundet atl en ny utredning får detta uppdrag och får god tid på sig. En dialog med fällar-betarna inom kriminalvård och socialvård skulle vara intressant som omväxling till alla teoretiska resonemang. Som underlag för diskussioner om del s. k. allmänpreventiva värdel hos olika påföljder kan man ocksä tänka sig enkätundersökningar inom olika befolknings- och yrkesgrupper som bl.a. visar vad "folk i allmänhet" tror om de olika påföljdernas innehåll. Det är möjligt att man t.ex. skulle finna alt skyddstillsyn h;ir en myckel diffus framtoning vilket då kunde anses bidra till låg allmänpreventiv effekt. En återgång lill den typ av villkorlig dom med övervakning som ger anstånd med verkställighet av utdömt fängelsestraff kan eventuellt göra det lättare atl uppfatta vad man riskerar genom att bryla mol villkorel för anståndet. Man kunde också diskutera att verkligen göra villkorlighelen lill en avlalsfråga mellan den dömde och rätlen. Att som nu låla rätlen avgöra vad som är bäst för den dömde över huvudet på honom kan vara en dålig start för övervakningsarbetet. De flesta lar skyddstillsynen som en rättighet, nägra som ell pålvunget ont. Låt vara att de flesta skulle välja villkorligt anstånd framför all avtjäna fängelse - förfarandel skulle i alla fall klargöra vad alternativet är. I della sammanhang bör också problemet med behandlingsinslaget i övervakningsarbetet kunna diskuteras utan skygglappar. Ulredningen har gjort del lätt för sig genom att i knapphändiga och standardiserade motiveringar ansluta sig till "frivilliglinjen" dvs. kriminalvårdstvångel gör hall efter föreskriften om konlakfrekvens och kontaklsätl. Bland annal är det önskvärt alt övervakarna arbelar på att motivera klienten för exempelvis narkomanvård och man kan tänka sig vissa lättnader i kontaklskydligheten vid vistelse på behandlingshem e.d., men att öppet ställa villkor i dessa avseenden är full. Del resonemang som ulredningen för om skillnader mellan tvångsåtgärder som "tillgodoser samhällets intresse alt förhindra eller motverka att de dömda begår nya brott" och sådana som "syftar till atl i den dömdes egel iniressse förändra hans sociala situalion" är akademiskt och långsökt. Samhällets och den dömdes intressen framställs som axiomatiskt motstridiga, vilket är intressant men knappast genomtänkt. Man borde kunna överväga alt la steget fullt ut och göra även konstruktiva altemativ till fängelse i form av behandling "avtal-bara" mellan klient och domstol. Det är i och för sig önskvärt alt finna en mellanform mellan frivärd och fängelse eftersom det finns en benägenhet alt uppleva sanktionssystemel som en trappa och just trappsteget frän frihel till institution är påfallande högl. Men problemel skulle kanske kunna angripas från motsatt häll än det ulredningen använder. I stället för alt konstruera en frivärdspäföljd som ter sig som ett fängelse skulle man kunna gå in för alt skapa en arsenal av fängelsealternativ. Domstolen kan då döma lill fängelse men förklara att påföljden är utbytbar mol viss annan placering. Kontrollen av atl placeringen fungerar kan handhas av frivården även om placeringen har skett ulanför kriminalvården. Förbundel vill slulligen undersiryka att påföljdernas utformnigoch verkställighetens innehåll visseriigen är viktiga för klienterna, inte minst ur humanitär synpunkt, men sannolikt har en perifer betydelse för kriminalitetens utveckling. Det är samhällets straktur och dess socialpolitik i vid mening som måste bearbetas.

LO konstaterar sammanfattningsvis att uiredningens förslag rymmer alltför mycket av oklarheier om konsekvensema av förslagel. Det är därför LO:s uppfattning alt utredningen inte ulan vidare överarbetning kan ligga till grund för beslut om alt ersätta ungdomsfängelsepåföljden med de nya alternativ utredningen föreslagit. 11 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212

Prop. 1978/79:212 162

Svenska arbelsgivareföreningen kan ansluta sig till uiredningens förslag om en ökad differentiering av påföljdssystemet beträffande unga lagöverträdare.

Sveriges domurcförhund konstaterar atl om det lorde råda enighet om att ungdomsfängelse bör avskaffas det är svårt alt säga vad som bör sällas i stället. Utredningens förslag om tillsynsdom är en möjlighet som måste övervägas. Det måste emellertid uppmärksammas alt påföljden är bättre lämpad för dem som ännu inte hunnit så långt på kriminalitetens bana som de vilka nu döms till ungdomsfängelse. För de mer avancerade fallen, där elt frihetsberövande nu framslår som ofrånkomligt, skulle den föreslagna tillsynsdomen i allmänhet inte komma att bedömas som tillräckligt repressiv även om förordnande om anstaltsbehandling meddelas. I dessa fall skulle däiför enligt förbundets uppfattning påföljden regelmässigt bli fängelse. Del är mot denna allmänna bakgrund som övervägandena av reformen bör ske. Vidare vill förbundel understryka all påföljdssystemel som sådant har en begränsad betydelse när det gäller att påverka lagöverträdare. De åtgärder som kan ha effekt måste sältas in på etl avsevärt tidigare stadium. Vad som har anförts gäller i särskilt hög grad i fråga om ungdomsfängelseklientelet. Ambitionsnivån för en reform måste också avvägas med beaktande av att den rör ett förhållandevis lilet klientel. En ulgångspunkt för utredningens överväganden har också varil all ungdomsfängelse skulle ersättas dels med en icke frihetsberövande påföljd, vars grundläggande innehåll utgörs av intensivövervakning, dels med ett tidsbestämt fängelsestraff för det hårdast belastade klientelet. Förbundet har - uiöver vad nyss anförts - ingen erinran mol della. När del gäller utredningens konkreta förslag måste förbundet emellertid anmäla avvikande uppfattning i slora delar. Enligl förbundets mening är det föreslagna systemet visseriigen konsekvent och logiskt men alltför komplicerat. Påföljdema kan bli svåra alt jämföra och risk kan föreligga att systemet leder till orättvis behandling av personer som har begått likartade brott. I avvaktan på den vidare översyn av påföljdssystemet som kan bli en följd av BRÅ-rapporten bör heller inle göras mer omfattande ändringar än som är en direkt konsekvens av att ungdomsfängelse föreslås avskaffat. Förbundel delar uppfattningen all etl avskaffande av ungdomsfängelse i princip inte bör leda till ökat frihetsberövande för del ifrågavarande klientelet. Förbundel vill emellertid erinra om atl ungdomsfängelseklientelet till alldeles övervägande del består av ungdomar som redan i de yngre tonåren blivit föremål för upprepande ingripanden från samhällets sida. ofta i form av intagning i ungdomsvårdsskola. Dessa ungdomar kommer sannolikt all uppfatta all fri vård, även med intensiv övervakning, som lindrigare än intagning i ungdomsvårdsskola. Det finns en risk för att detta klientel när ungdomsfängelser avskaffas finner del "lönsamt" atl begå brott och därigenom få kriminalvård i frihet i stället för frihetsberövande genom äterinlagning på ungdomsvårdsskola. Om man skall undvika ett syslem med "utstraffning" måste sannolikt denna del av ungdomsfängelseklienlelel även fortsättningsvis dömas lill någon form av frihetsberövande. Det är alltså önskvärt all del för dessa ungdomar finns någon form av frihetsberövande som är lindrigare och kortvarigare än det fängelsestraff som med nu gällande regler skulle komma alt utdömas. För den del av ungdomsfängelseklienlelel som inte har denna bakgrund och belastning bör finnas en frivärdspäföljd som är mer ingripande än nuvarande skyddstillsyn. Delta lorde ocksä gälla i fråga om de ungdomar som nu upprepade gånger döms fill skyddsUllsyn för jämförelsevis lindriga brott. Enligt förbundets uppfattning bör angivna

Prop. 1978/79:212 ' 163

ålgärder kunna vidtas inom det nuvarande påföljdssystemel utan atl man behöver göra så ingripande förändringar och skapa ett så komplicerat päföljdssystem som utredningen har föreslagil. I huvudsak bör ungdomsfängelsepåföljden kunna ersättas dels genom atl man inom ramen för skyddstillsynen för huvuddelarna av de reformförslag som utredningen har lagt fram om intensiv övervakning och vistelse i anstalt, dels genom atl reglerna för fängelsestraffets användande ändras för ungdomar i enlighet med vad utredningen har föreslagit.

Föreningen Sveriges statsåklagare anser att en allmän reform av påföljdssystemet inte bör genomföras utan att först en övergripande bearbetning skett av hela området och atl därvid också de gränsdragningar och samordningar som kan motiveras av reformer avseende vård- och social-lagstiflning beaktats. Huvuddelen av det förslag som framläggs av utredningen rörande mera långtgående förändringar i påföljdssystemet synes därför f n. böra anslå i avvaktan på en sådan övergripande bearbetning av hela straffsystemet. Dä det gäller förslaget om avskaffande av ungdomsfängelse synes dock detta kunna genomföras utan föregripande av andra möjliga förändringar. För att kunna tillgodose kraven att avskaffandet ej får leda till längre frihetsberövande för de unga lagöverträdare som berörs av reformen tillstyrker föreningen vissa ändringar av reglema om påföljdsval, straffmätning saml förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Föreningen Sveriges åklagare vill inte motsätta sig att ungdomsfängelsepåföljden avskaffas. Föreningen vill dock påpeka att det ingalunda är någon lätt uppgift att på ett tillfredsställande sätt fylla den därigenom uppkomna luckan i påföljdssystemet. Enligt föreningens mening måste man, om utredningens förslag godtas, acceptera åtminstone ett par påtagliga nackdelar i förhållande till det nuvarande systemet. En är att utredningens huvudförslag - tillsynsdomen - trots vissa förtjänster ändock i mindre omfattning torde i praktiken kunna tillämpas på det ytterst brottsbelastade klientel som i dag döms till ungdomsfängelse. En ökad användning av fängelse i vissa fall synes därför ofrånkomligt. En annan nackdel är att utredningens förslag torde innebära risk för att vissa äldre ungdomar i ålerfallssituationer får undergå frihetsberövande under sammanlagt längre tid än de skulle fält enligt nuvarande system.

Ett genomförande av förslaget om tillsyndom skulle således enligl föreningens mening inte i praktiken få så stor tillämpning på ungdomsfängelseklienlelel som utredningen räknar med. De föreslagna reglema har dock slort värde och skulle utfylla luckan i vårt påföljdssystem mellan fängelse och skyddstillsyn. Föreningen föreslår att skyddstillsynen bibehålls och all reglerna för tillsynsdom i erforderlig omfattning inarbetas i bestämmelserna rörande skyddstillsynen. Föreningen tillstyrker atl den nuvarande villkorliga domen bibehålls men avstyrker, som en konsekvens av dess uppfattning att skyddstillsynen bör bibehållas, forslaget om införande av villkorlig dom med stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning. Föreningen tillstyrker slutligen de föreslagna ändringama beträffande fängelsepåföljden med undantag för förslaget till ändring i 26 kap. 4 8 andra st. BrB samt förslaget om borttagandet av möjligheterna att vid allvarlig miss-skötsamhet förverka villkorligt medgiven frihet. Vidare bör presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet kvarstå.

Enligt Föreningen Sveriges polischefer gäller belräffande ungdomsfängelse samma sak som beträffande övriga frihetsberövande straffpåföljder nämligen alt behandlingstanken mer och mer skjuts i bakgrunden och att omhändertagande i sluten anstalt mer och mer får karaktären av ett rent

Prop. 1978/79:212 164

repressivi ingripande på allmänprevenliva och individualpreventiva grunder. Antalel brott som kommit lill polisens kännedom har ökal de senasle åren. Samtidigt har brottsligheten blivit grövre och de personer st)m gör sig skyldiga lill brott hänsynslösare. Detta har lett lill att den som drabbats av ett brott eller som iakttagit en brotllig handling många gånger på grund av rädsla drar sig för att delge polisen vad som har hänt. Härigenom har polisarbetet blivit betydligt försvårat. Målsättningen för polisens och kriminalvårdens arbeie bör nalurligtvis vara att i första hand förhindra brotl. Delta kan ske på olika sätt. Polisen har härvid sina uppgifter. Ett annal säll att förhindra brott är enligl föreningen, om man ser till enkelheten, att den broltsbenägne sätts ur stånd att begä brotl. Delta sker naturligtvis effektivast, genom elt frihetsberövande som utesluter de fiesta möjligheter att begä brotl. Även om man lyvärr tvingas konstatera atl viss brotlsverk-samhet bedrivs även av personer som dömts lill frihetsstraff Enligt föreningen har ungdomsfängelsesiraffel såsom det tillämpats under senare åren trots allt betraktats som etl sätt att under viss tid förhindra den unge alt begå brottsliga handlingar genom all förvara honom pä sluten anstalt. Ulredningen vill nu ersätla ungdomsfängelse med en intensivövervakning i frihel. Tanken atl man genom en intensivare övervakning skulle förhindra fortsatt brottsligt handlande från den dömdes sida synes emellertid sakna realitet. Man måste ha i minnet all det rör sig om en grupp människor med en intensiv brottslighet bakom sig och även framför sig under elt antal år. Härjämte rör det sig om ungdomar vilka alla har problem antingen med narkotika eller med alkohol eller med båda drogformerna. Tanken atl man genom intensivare övervakning skall förhindra fortsatt brottslighet från dessa personers sida då de uppehåller sig i siörre tätorter och i sina invanda miljöer lorde sakna all förankring i verkligheten. Däremot torde, om man i dagens samhälle hade vad man brukar kalla social kontroll, denna möjligen leda till önskat resullat. Den sociala kontrollen i siörre tätorter har dock tyvärr blivit allt mindre och mindre. I storstaden är man helt anonym och den ena människan lägger sig vinn om att inte vela och se vad den andra gör. Så länge detta förhållande är rådande torde inle heller nägon ökad tillsyn - låt vara genom flera övervakare - leda till det av utredningen eftersträvade resultatet. Förieds man atl tro all den föreslagna övervakningen skulle föra fram till del av utredningen förväntade resultatet leder detla i praktiken till all de dömdas brottslighet kommer alt fortsätta. Detta fär till följd att ytterligare personer utsätts för mer eller mindre grova brott. Vidare kommer kriminalpolisens redan stora arbetsbörda att öka varigenom de polisiära resursema, som f n. pä kriminalsidan är otillräcklig, kommer att framstå som otillbörligt knappa med påföljd atl allmänheten frågar sig vad polisen gör då del gäller atl utreda och förhindra brott. Vidare kommer den oförhindrade brottsligheten från dessa ungdomars sida all verka degenererande på så sätt all andra i deras krets i än ökande grad blir medvetna om atl man kan begå brotl utan nämnvärd reaktion från samhällets sida. Ulifrån allmänpreventiv och repressiv synpunkl framslår därför institutet tillsynsdom som föga tilltalande.

Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman anser att allernaliva påföljder lill ungdomsfängelse kan sökas inom det nuvarande påföljdssystemel med ringa ändringar. Föreningen avstyrker därför utredningens förslag att avskaffa skyddsiillsynen och ersätla den med villkoriig dom med stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning samt införandet av en helt ny påföljd, lillsynsdom. Föreningen avstyrker även införandet av lillsynshem. När del gäller det nuvarande ungdomsfängelseklienlelel föreslår förening-

Prop. 1978/79:212 V. "'-''

en atl tillägg görs i BrB sä alt domslolarna för denna kategori får möjlighet att - med omedelbar verkställighet i samband med dom till skyddstillsyn - lUdöma förstärkt anstaltsbehandling på minst tvä och högst fyra månader. Vidare föreslås att övervakningsnämnden fär ökad befogenhet att i samband med sådan anstalisbehandlings upphörande förordna att den dömde skall erhålla/undergå en tids - minst tre och högst sex månaders -inlensivövervakning innehållande bl. a. förstärkt samhällsstöd i form av prioriterad hjälp till arbete, bostad, ekonomisanering elc. Intensivövervakning innebär ökad kontaklfrekvens och därmed effektivare kontroll. Vid grav misskölsamhet skall övervakningsnämnd, som nu, kunna gå till åklagare-domstol med begäran om undanröjande av skyddstillsynen. Domstolen skulle härvid kunna utdöma ny förstärkt anstaltsbehandling eller annan påföljd.

SAK anser att betänkandet aktualiserar behovel av ett samlat grepp över hela det kriminalpolitiska fältet. Under de senaste åren har slora utredningar framlagts utan inbördes kongruens. Samordningsbehovet har påtalats vid flera tillfällen av SAK och även av andra remissorgan. Det har dock sällan framstått så påtagligt som nu. SAK framhåller vidare alt frivärdsorganisalionen nu är under uppbyggnad och ännu inte kan förväntas fungera enligt kriminalvårdsreformens intentioner. Den kraftiga ulbyggnaden av personalresurser inom frivården i förening med en mängd nya arbetsuppgifter har medförl att en slor del av frivårdens personal i stort sett är nyanställd eller endast har kortvarig erfarenhel av kriminalvård. Till detta kommer omorganisationen i storstadsområdena. Mol den bakgrunden kan del inle vara välbetänkt atl på nytt göra några mer ingripande förändringar. Utvärderingen av det s. k. Sundsvallsprojektet och den krilik mot frivården som domstolarna, framför alll i storstadsområdena, ger uttryck för måste tas på allvar. Det är dock föreningens uppfattning all dessa problem bör lösas inom ramen för den organisation som finns för verkställandet av påföljder.

Övervakarnas rik.sförbund konstaterar atl del som del ler sig mest angelägel alt ta slällning lill i utredningens förslag är den delen som handlar om intensivövervakning. Förbundet noterar att införandet av en ny påföljd i frihet synes ligga i liden. Förbundet anser dock att om utredningens förslag går igenom finns det en myckel stor risk för atl det nuvarande ungdomsfängelseklientelet skulle kunna dömas till fängelse i framliden och atl det nuvarande skyddstillsynsklientelel kommer att drabbas av den nya lillsynsdomen. Utredningen har visseligen i silt förslag fört fram en ny påföljd som kallas villkorlig dom med övervakning, vilken tydligen skall fungera ungefär som skyddsiillsynen gör i dag, men förbundet anser ändock att det är en myckel stor fara för atl den nya påföljden lillsynsdom kommer atl få alltför stort utrymme inom frivården. I stället för atl införa en ny påföljd i frihel borde man satsa mer på skyddstillsynen som finns i dag. Förbundet menar alt det är en felaktig tanke atl risken för återfall minskar ju oftare en övervakare träffar den person som han eller hon övervakar. Vidare anser förbundet alt förhållandel övervakare-övervakad kommer atl kraftigl försämras om påföljden tillsynsdom genomförs efiersom lillsynsdomen enligt ulredningen bl. a. skall utformas så att den för den dömde framslår som en mera kännbar reaktion än den nuvarande skyddstillsynen. Detta kommer alt föra med sig alt övervakaren riskerar att komma i den svåra roll som vårdarna på kriminalvårdsanslalterna har i dag. Det är bekant från många undersökningar atl det inte går all på elt vettigt sätl förena uppgifterna att såväl vårda som vakta. Förbundets uppfattning är atl del är bättre alt salsa

Prop. 1978/79:212 166

på den i dag fungerande skyddstillsynen än att skapa en ny påföljd som nästan enbart betonar kontrollen och därmed återgå lill en föråldrad syn på kriminalvård i frihel.

Centerns ungdomsförbund delar uiredningens grandinställning att frihetsberövande påföljder generellt är till skada för de personer som utsätts för dem och ell frihetsstraff därför bör undvikas. Samhällets insatser måste främsi satsas på positiva ålgärder. Förbundet kan i huvudsak instämma i uiredningens förslag. I både villkorlig dom och lillsynsdom måste del viktigaste vara den stödjande funktionen. Påföljderna måste ge möjlighet lill och ha som syfte att den dömde inle återfaller i brott utan kan delta i samhällets verksamhei. Delta släller krav pä skyddskonsulenter och övervakare så alt dessa verkligen kan ägna sig åt att hjälpa den dömde med att skaffa arbete, bostad, sociala kontakter etc. Enligt förbundet är den viktigaste åtgärden inom kriminalpolitiken dock att genom förebyggande insatser och genom uppföljning av personer som blivit utsatta för samhällsingripande begränsa gruppen brottslingar. I den förebyggande verksamheten spelar samhällsplaneringen, utbildningssystemet och arbetslivets organisation avgörande roller. Samhällets koncentrationsutveckling och den tilllagande sekloriseringen har medfört ökade sociala problem och därmed följande kriminalitet. I stället måste samhället byggas upp i decentralistisk struktur med fungerande lokalsamhällen. Dagens utbildningssystem med en skola isolerad från samhälle och arbetsliv och med betygskonkurrens och ökande ulslagning måste ändras så att alla ungdomar får den utbildning de är lämpade för och som ger möjligheter till meningsfull sysselsättning efter skolan. Allas räll till arbete måste garanteras. De ungdomar som tvingas till långvarig arbetslöshet löper störst risk att drabbas av missbruksproblem och då är det också slor risk att de begår brott. Ökade insatser för att ge alla arbete är effektivt för att förebygga brottslighet. För ungdomar och andra som redan begått brotl och som döms till påföljd är uppföljningen och anpassningen till samhällsverksamheten av oerhört stor betydelse. Också här spelar rätlen och möjligheten till ulbildning och arbete en icke ringa roll. Men också hjälp atl skaffa bostad, atl få sociala kontakter med andra människor och att få en meningsfull fritid är viklig. Därmed kan risken för återfall minskas.

Folkpartiets ungdomsförbund anser också att man bör sträva efter atl minska antalet frihetsberövanden. Förslaget om tillsynsdom är ett bra alternativ för många som i dag får kortare fängelsestraff. Det är klart att det behövs en siarkare kontroll än vad t. ex. dagens skyddstillsyn innebär för dessa personer som alltså i dag omhändertas för sluten kriminalvård. Förbundet vill starkl understryka att frivården måste få starkt utökade resurser för att kriminalvården över huvud taget skall kunna fungera på etl rimligt och effektivt sätt.

Moderata ungdomsförbundet anser del vara en lämplig åtgärd att tillskapa den nya tillsynsdomen som ersättning för skyddstillsyn. Att ändra den villkorliga domen som f n. är en enkel och billig påföljdsform till att i stort sett bli den gamla skyddstillsynen är enligt förbundet inte bra.

KRUM ansluter sig i princip fill uiredningens resonemang och avvägande. KRUM lillstyrker i huvudsak utredningens förslag.

Prop. 1978/79:212 ,, 167

3 Tillsynsdom allmänt

JK anser att möjligheterna till inlensivövervakning och intagning i anstalt bör tillgodoses inom skyddstillsynens ram. Även de sanktionsformer som avses med tillsynsdom bör ingå i påföljden skyddstillsyn.

RÅ avstyrker alt påföljden tillsynsdom införs.

Länsåklagaren i Värmlands län finner del vara väl värt att pröva en påföljd innebärande intensivövervakning såsom alternativ lill frihetsstraff. Inlensivövervakning kan lämpligen ges de former som föreslås av ulredningen. I likhet med ulredningen anser länsåklagaren att övervakningen bör ske genom en uppsökande verksamhei och att då så är nödvändigt fiera personer engageras i samma övervakningsuppdrag. Det torde vara av betydelse alt kontakten mellan övervakare och övervakad kan ske pä sådant sätt atl den väcker så lilen uppmärksamhet som möjligt och inte innebär onödiga ölägenheter för den dömde. Inlensivövervakning med anmälan på polisstation finner länsäklagare vara onödigt diskriminerande i de orter där det snart blir allmänl känt alt övervakningen pågår. Uiredningens ulformning av lillsynsdomen finner länsåklagaren väl nyanserad.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt finner alt den föreslagna påföljden tillsynsdom bör införas och att förslaget i den delen i huvudsak fått en utformning som kan läggas till grund för en kommande lagstiftning. Åklagarens huvudsakliga invändning gäller utredningens uppfattning all den nya påföljden skulle kunna komma i fråga för det slora flertalet av dem som enligt nuvarande ordning döms lill ungdomsfängelse. Överåklagaren anser vidare alt det finns skäl lill all i vissa detaljfrågor diskutera alternativa lösningar. Den nya påföjden tillsynsdom är enligl överåklagaren avsedd atl vara en ersättning för frihetsstraffen och icke för den traditionella frivården. Enligt överåklagaren har utredningen genom atl i sina motiv beskriva tillämpningsområdet på delta sätl ställt alltför slora förhoppningar vid tillsynsdomens möjlighet atl förhindra brott från den dömdes sida. Det är svårt att uppfatta en frivärdspäföljd, även om den liksom tillsynsdomen haren utbyggd kontrollfunktion med möjligheler att inskrida med sanktioner vid överträdelser, som etl hållbart alternativ till frihetsberövande påföljd för ell klientel där erfarenheten torde visa atl i fiertalel fall endasi tämligen långvariga intagningar pä anslall kan förhindra återfall i brott. Överåklagaren beklagar utredningens förklaring atl tillsynsdomen bör komma i fråga försl efter det att upprepade försök med mindre ingripande påföljder visat atl fortsatt användning av sådana påföljder saknar utsikt till framgång. I väsentligt större utsträckning än utredningen finner lämpligt bör lillsynsdomen vara en lämplig påföljd i de fall där i nuläget skyddsiillsyn kommer i fräga trots tidigare lagföringar. I detta sammanhang förtjänar att påpekas att den påföljd som i utredningens förslag närmast är avsedd alt ersätta skyddsiillsynen, villkoriig dom med övervakning, i flera avseenden är en mindre ingripande påföljd än skyddstillsyn.

Enligt överåklagaren i Göleborgs åklagardistrikt är den av utredningen föreslagna nya påföljden tillsynsdom - oaktat krilik kan rikias mot den i vissa enskildheter - till sin innehåll i flera avseenden förtjänstfull. Del har sedan lång tid framstått som en uppenbar brist all påföljdssystemel är i avsaknad av ett mellanting mellan skyddstillsyn och fängelse. Domstolarna har sökt komma till rätta med denna olägenhet huvudsakligen på två sätl. Dels har man under trycket av allmänpreventiva krav kombinerat en skyddstillsynsdom med anstaltsbehandling, dels har man meddelat samme lagöverträdare fyra, fem, ja kanske ändå fler domar på skyddstillsyn under

Prop. 1978/79:212 168

förhållandevis kort tidsrymd. Elt tredje alternativ har varit en fängelsedom när en sådan trots alll hade bort undvikas. Samlliga alternativ är otillfredsställande varvid särskilt de upprepade skyddslillsynsdomarna många gånger är direkt stötande. Genom all i vårt päföljdssystem införa tankegångarna bakom begreppel tillsynsdom förefaller man emellerlid komma lill rätta med de nackdelar som nu råder i här angivna avseenden och en sådan lösning skulle därför hälsas med tillfredsställelse. Del sagda innebär enligt överåklagaren att utredningens förslag kan komma att uigöra en värdefull och adekvat päföljd för en tämligen stor kaiegori lagöverträdare. Det nuvarande ungdomsfängelseklientelet synes dock knappast i någon siörre utsträckning i framliden komma i åtnjutande av denna frivärdspäföljd. De domar på ungdomsfängelse som i dag meddelas innefattar mestadels så allvarlig brottslighet av värdskaraklär eller av upprepad förmögenhetsrältslig art alt omedelbar reaktion av hänsyn lill allmän laglydnad framslåtl som nödvändig. En dom pä ungdomsfängelse har - som utredningen också framhåller - så gott som alltid föregåtts av flertalet samhällsingripanden i anledning av tidigare brottslighet. I många fall har gränsen för frihetsberövande åtgärder uppnåtts redan innan ungdomsfängelse kommit i fråga genom alt vederbörande lidigare varit intagen i ungdomsvårdsskola eller varit dömd lill skyddsiillsyn med eller utan anslallsbehandling eller till fängelse. Del kan konstateras all domslolarna redan i dagens läge är ytterst ovilliga atl döma till ungdomsfängelse varför man vågar dra den slutsatsen all det är de mest svårbehandlade och broltsbenägna som ådöms denna påföljd. De ungdomar det här gäller har med ytterst få undanlag haft övervakning i olika former sedan lång lid både före inskrivningen vid ungdomsvårdsskola och i anslulning till vård ulom skolan. Del förefaller med hänsyn till dessa omständigheter föga sannolikt alt detta brotlsklientel, med förhoppning om ett positivi resultat, skulle kunna dömas till en frivårdande påföljd även i beaktande av de krav på intensitet i övervakningen som föreslås. Utredningens uppfattning atl den intensiva övervakningen kommer all försvåra möjligheterna att begå nya brotl förefaller också väl optimistisk. Snarare lorde förslagel i denna del innebära att samhällets verksamhet för att motverka kriminaliteten kan försvåras eller försvagas. Det är sedan länge elt välkänt faklum atl brottsligheten oroväckande ökar och då främst förmögenhets- och våldsbrott. Resurserna för alt bemästra denna utveckling är pä många sätl otillräckliga och uppklarningsprocenten är låg. Det förefaller i denna situation klart otillfredsställande att skyddet för såväl den enskilde som samhällel ytterligare kan komma all försvagas genom att de personer som genom åren visat sig ständigl återfalla i brott skulle ådömas en påföljd av ej frihetsberövande karaktär. Man kan vidare svårligen ansluta sig till utredningens uppfattning att en intensiv övervakning för denna kategori skulle framstå som ett så allvarligt ingrepp i den dömdes frihet att den tillgodoser även högl ställda allmänpreventiva krav på en kännbar reaktion. Det torde snarare vara tvärtom. Slutligen inställer sig också frågan om det inte vore möjligt att med vissa ändringar inordna de av utredningen föreslagna tankegångarna under den nuvarande påföljden skyddsiillsyn.

Göta hovrätt, som avstyrker förslagel om tillsynsdom, säger aU della innefattar en skyldighet för den dömde atl hålla nära kontakt med övervakaren. Härutöver innehåller uiredningens förslag regler som ger skyddskonsulenten befogenheter att meddela den dömde myckel långtgående föreskrifter i fråga om livsföring och personliga förhållanden. Sådan föreskrift kan innefatta inskränkning för den dömde i fråga om val av bostad, uppe-

Prop, 1978/79:212 -v', 169

hållsort eller verksamhei. De valda formuleringarna ger uttryck för praktiskt tagel vilka inskränkningar som helst i den dömdes rörelsefrihet och möjlighet att disponera sin fritid. Föreskrifterna går alllså betydligt längre än de som f n. kan ges i samband med skyddstillsyn. De föreslagna föreskrifterna är emellertid inte - såsom fallet är med dem som ges i samband med skyddsiillsyn - motiverade av ett behandlingsbehov utan av risken för fortsatt brottslighet. Enligt hovrättens mening gör den ändrade motiveringen inte den föreslagna ordningen mera tilltalande. 1 själva verkel synes någon saklig skillnad inte föreligga efiersom behandlingen syftar till att molverka återfall. Sannolikt ger en hänvisning till risken för fortsatt brottslighet utrymme för större osäkerhet och godtycke i bedömningen. Särskilt anmärkningsvärt är alt föreskrifter av så drastisk art skall ligga hos skyddskonsulenlen. länken att genom tvångsföreskrifter av angiven art hindra den dömde frän fortsatt brottslighet är enligl hovrättens mening minst lika orealistisk som behandlingstanken och inger dessulom betydligt större betänkligheter frän räussäkerhelssynpunkl.

Enligt Stockholms tingsrätt torde en kontrollerande och straffande övervakning av den typ som utredningen föreslär inte i nämnvärd utsträckning komma alt verka brottsavhällande för det klientel del här är fråga om. Även den som noga fullgör sin anmälningsskylidghet och iakttar givna föreskrifter torde utan svårighet kunna dölja alt han fortsätter brottslig verksamhet. Vidare kan den dömde åsidosätta de särskilda föreskrifterna utan att det kommer lill övervakarens kännedom. Ytteriigare är risken slor för att den dömde efterhand undandrar sig övervakarens lillsyn, om denne endast uppfattas som representant för de straffrättsliga myndigheterna - någol som enligt förslaget skall vara övervakarens primära funktion. Om en övervakning skall kunna verka i brottsavhällande riktning fordras enligt tingsrättens mening all ett förtroendefullt förhållande skapas mellan övervakare och den dömde och att åtgärder i rehabiliterande syfte kommer lill stånd som ell led i själva övervakningen. Den dömde skall därigenom kunna finna motiv atl avhälla sig frän fortsatt brottslig verksamhet. Renl principiellt anser tingsrätten alt det är olämpligl att utsätta del klientel för vilken tillsynsdomen skall komma i fråga för den starka psykiska påfrestning som en ständig, lät kontroll i sex månader utgör. Man måste beakta att det här i regel är fråga om i olika avseenden slarkl handikappade individer som är i behov av den trygghet och del sociala och medicinska stöd som samhället förmår ge dem. Det finns en uppenbar risk atl den intensiva övervakningen hos den dömde befäster en aversion mot de rättsvårdande myndigheterna och mot samhället i övrigl. Den dömde blir aUt svårare att nå med positiv påverkan och anpassning till samhällets normala levnadsförhållanden. Tingsrätten kan inte lillslyrka förslaget om tillsynsdom. För den lagöverträdare för vilken kriminalvård i frihet trots tidigare starkt kriminell belastning kan vara ett realistiskt påföljdsalternaliv lill fängelse torde en förstärkt form av nuvarande skyddstillsyn vara bättre och tillfyllest. Lagstiftarens ursprungliga intentioner med en ofta förekommande, på förtroende uppbyggd kontakt mellan den dömde och övervakaren bör förverkligas. En sä utövad skyddstillsyn har siörre förulsäUningar all avhålla den dömde från alt ånyo begå brott.

Enligt Göteborgs tingsrätt bör om ungdomsfängelse avskaffas nuvarande päföljdssystem kompletteras med en påföljd som ligger mellan skydds-tillsynen och fängelse. Avsaknaden av sådan påföljd blir i annal fall speciellt påtaglig när del gäller den mindre belastade delen av brottsklienlelet. Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit alt en särskild påföljd, till-

Prop. 1978/79:212 170

synsdom. tillskapas lör att bl. a. fylla detla behov, ringsrällen menar emellertid alt det nuvarande päföljdssystemet mycket väl kan förbättras i detta avseende utan att så ingripande förändringar som utredningen föreslagit behöver tillgripas. Tingsrätten avstyrker därför förslagel all skapa en särskild päföljd i form av tillsynsdom. De ungdomar del främsi är fräga om har ofta gjort sig skyldiga till upprepade brottsliga gärr.mgar men är inte sä hårt belastade alt frihetsberövande varit påkallat i någon siörre onifaiining. För att kriminalvård i frihet skall kunna fylla någon väsentlig funktion för dessa ungdomar krävs en ingripande påföljd med huvudsyfte att motverka fortsatt brottslighet. En intensivövervakning enligl vad utredningen föreslagit kan väl uppfylla de krav som måste ställas pä en sådan frivärdspäföljd. Den är i vart fall värd att prövas i avbidan på den översyn av påföljdssystemet som tingsrätten förordar. Tingsrätten föreslär därför att de av ulredningen föreslagna reglerna angående intensivövervakning inarbetas i nuvarande skyddstillsyn och atl den sälunda förstärkta skydds-tillsynen i huvudsak förbehålles del nu diskuterade klientelet.

Vänersborgs tingsrätt konstaterar all förslaget att införa den nya påföljden tillsynsdom bygger delvis på tanken atl det behövs en påföljd som i stränghet ligger mellan skyddsiillsyn och fängelse. Tingsrätten inslämmer i och för sig i denna uppfattning. Skyddsiillsyn kan visserligen kombineras med böler eller anstaltsbehandling men det torde många gånger inte vara tillräckligt när det gäller all successivt skärpa påföljderna fram till elt - pä grund av straffminimum kanske långvarigt - fängelsestraff Även tingsrätten anser det angeläget med en möjlighet att efter t. ex. ell par domar på skyddstillsyn, i något fall kanske förenat med anstaltsbehandling, döma till en strängare påföljd innan etl långvarigt fängelsestraff ädöms. Delta gäller inle bara ungdomsklientelet. Tingsrätten ställer sig dock myckel tveksam till om den föreslagna påföljden tillsynsdom, innebärande inlensivövervakning, är en lämplig påföljd i det hänseendet. Tingsrätten vill framhålla att den gärna ser att övervakning inom frivården görs mer effektiv än den mänga gånger nu är. Enligl tingsrältens erfarenhet har den övervakning som förekommii inom skyddstillsynens ram ofta varil nära nog obefintlig. Anledningarna härtill kan ha varil många, bl. a. att många övervakningsuppdrag förenats hos en och samma person eller att den dömde funnit sig nära nog riskfritt kunna undandra sig skyldigheten atl hålla kontakt med övervakaren. Å andra sidan ifrågasätter tingsrätten om den tänkta inlen-sivövervakningen kan genomföras i praktiken. Som utredningen framhållil mäste den vara intensiv under flera månaders tid. bl. a. därför att den i flera fall skall anses utgöra en ersättning för fängelse. Sådan övervakning kan nog tänkas fungera i många fall under en kortare tid och dä främst i större tätorter. Svårigheter kan dock länkas uppstå i mindre tätorter och glesbygder där en tillräcklig kontroll kan vara svär atl ordna. Om den för lillsynsdom avsedda övervakningen inle blir effektiv under en längre tid föriorar den sin betydelse som ersättare för fängelsestraff i vissa fall. Skillnaden mellan ä ena sidan den nuvarande skyddstillsynen eller den föreslagna villkorliga domen med övervakning och, å andra sidan, tillsynsdomen blir dä så ringa atl det inte är motiverat att införa en särskild påföljd. Det är tingsrättens uppfattning all skillnaden i prakliken blir så obelydlig atl förslagel om införande av tillsynsdom bör avstyrkas. Skyddstillsynen bör i stället bestå, dock med vissa ändringar.

Domstolsverket avstyrker f n. att en ny självständig form av frivärdspäföljd införs. Vid utformningen av institutet tillsynsdom har enligl domstolsverket ulredningen eftersträvat alt ge påföljden ett betydande allmän-

Prop. 1978/79:212 -< 171

preventivt värde saml atl forma den så atl den verkar i brottsförebyggande riktning. I sistnämnda hänseende betonas särskilt kontrollfunktionen. Denna skall tillgodoses genom intensivövervakning med till en början daglig kontakt mellan övervakare och övervakad. Bortsett från kontaktfrekvensen ler sig de flesta av de minimikrav som utredningen uppställer pä en sådan övervakning som sådana som i och för sig bör gälla även för den nuvarande skyddstillsynen. Domstolsverket ifrågasätter om intensivövervakningen kommer att verka mer brottsförebyggande än den form av övervakning som förekommer för den som dömts till skyddstillsyn. Det finns viss risk för att den dagliga anmälningsskyldigheten enbart kommer att uppfattas som etl trakasseri från myndigheternas sida. Det torde vara åtgärder av hell annal slag som har en verkligt brottsförebyggande effekl. Dessa åtgärder måste dock huvudsakligen vidlas inom ramen för andra samhälleliga verksamheter än kriminalvården. Innan siörre förändringar sker beträffande kriminalvård i frihet bör vidare möjligheten att utvidga bötesstraffets tillämpningsområde och möjligheten till alternativa sanktionsformer utredas närmare. Vissa moment i den föreslagna tillsynsdom-påföljden bör dock prövas inom den nuvarande skyddstillsynens ram. Utredningens förslag till uppbyggnad av tillsynsdomen innehåller mycket av värde som skulle kunna användas för alt förbättra skyddstillsynspäföljden ulan att denna hell föriorar sin nuvarande karaktär. En utvidgning av skyddstillsynens användningsområde för atl den skall kunna ersätta bl. a. vissa medellänga frihetsstraff kräver en förstärkning av påföljdens allmänprevenliva funktion. Viss möjlighet finns f. n. att av allmänprevenliva skäl förordna om anslallsbehandling. I försia hand skall dock sädan behandling komma lill användning "om det är erforderiigt för den dömdes tillrällaförande". Skall skyddstillsynens användningsområde kunna utvidgas lorde det vara nödvändigt att domstolen ges större möjlighet att enbart av allmänpreventiva skäl förordna om intagning i anslall under en korlare lid. Anslallslidens längd bör därvidlag bestämmas av domstolen och vara en ren straffmätning. Det sagda utesluter inte atl det allljäml lorde finnas behov av atl kunna använda anslallsbehandling under kort lid för all bryla en pågående brottslig aktivitet. Även i dessa fall kan ifrågasättas om inle institutet bör göras tidsbestämt genom en straffmälning från domstolens sida. Eftersom några särskilda tillsynsanstalter inle finns längre och då verkställighet i övrigt inte heller skiljer sig från fängelsestraffet bör inslitutet benämnas intagning i anstalt. I samband med en utformning av påföljden enligt dessa riktlinjer bör möjligheten att ådöma skyddstillsyn vid brott med högt slraffminimum kunna göras mindre restriktiv. Del centrala momentet i skyddstillsynspäföljden bör fortfarande vara övervakning. Verkställighetsinnehållel bör då göras fastare genom alt man i lagtexten uppställer krav på viss minimikontakl mellan övervakaren och den dömde. Vad den dömde i övrigt har att iaktta får inle uttryckas genom ett allmänt hållet krav på skötsamhel utan noga preciseras genom särskilda föreskrifter. Prövotiden kan med fördel förkortas till tvä år för att nå bäitre överensstämmelse med lidrymden för övervakningen. Domstolsverket lar inle slällning lill vilka sanklionsformer som skall användas vid villkorsöverträdelser men vill betona viklen av att överträdelse regelmässigt leder till någon sanktion. Detla kräver syslem med successivt strängare ingripanden. Ulredningen föreslår bl. a. etl kortvarigt omhändertagande under minst två och högst 14 dagar som elt sanklionsmedel vid överträdelse av villkoren för lillsynsdom. Införs omhänderlagande som sanktion vid överträdelse av villkoren för skyddstillsyn torde liden böra begränsas till en vecka

Prop. 1978/79: 212 172

med tanke på påföljdens mindre ingripande karaktär. Domstolsverket vill i detta sammanhang uttala viss tvekan i fräga om lämpligheten av atl dela upp frihetsberövandet på flera perioder, främst på grund av de praktiska svårigheter detta skulle medföra.

Med hänsyn främst till det kraftigt brottsbelastade klientel som den föreslagna påföljden lillsynsdom lar sikle på anser rikspolisstyrelsen förslaget verklighetsfrämmande. Det förefaller nämligen vara orealistiskt atl tro att ungdomar som bakom sig har allvarlig och omfattande brottslighet och som dessulom ofta har svårartade såväl psykiska problem som alkohol- eller narkolikaproblem skall förmås avhålla sig från alt begå brotl på del sätt ulredningen tänkt sig. Om ungdomsfängelse avskaffas torde påföljden oftast bli fängelse.

Den nykonstruerade påföljden lillsynsdom är enligt kriminalvårdsstyrelsens uppfattning icke grundad på hell övertygande premisser vare sig med avseende på de tänkta klienternas situation eller med hänsyn lill syftet att motverka brott. Av de tre skisserade formerna för tillsynsdom föresläs den första innefatta sådan dom med inlensivövervakning, innebärande alt del åtminstone till en början kan förekomma daglig kontakt mellan å ena sidan övervakaren eller biträdande övervakaren eller kontaktmannen eller ett helt lillsynsieam och ä andra sidan den dömde i den konlakttälhet som förulsälls ske både i bostaden och på arbetsplatsen. Härvid synes utredningen ha förbisett det förhållandet att en ansenlig del av de ifrågavarande klienterna lorde sakna fast bostad och alt en än siörre del bedöms sakna arbelsanslällning. För de klienter som har arbeie bör besök på arbetsplatsen om möjligt undvikas. Sädana besök framstår av naturliga skäl vanligen såsom besvärande för klienten och kan äventyra såväl klientens kommunikation till arbetskamraterna som i ogynnsamma fall arbetsanslällningen som sådan. Skulle kontrollen bli tillnärmelsevis så effektiv som man enligl belänkandet tycks förvänta skulle den intensiva tillsynen omfatta ulom vardagar även helger och annan fritid jämte nattetid. Del lär enligt styrelsens mening stöta pä avsevärda svårigheter alt finna övervakare som är beredda att fungera i sädan omfattning. Även om en så tät kontroll vore möjlig atl faktiskt gestalta skulle den förmodligen verka aggressionsalslrande pä den övervakade och svåruthärdlig för den övervakande, varigenom den kunde befaras bli till mera skada än gagn. Inle heller torde vara möjligt alt åsiadkomma en så intensiv övervakning att den hindrar den övervakade från atl begå brott. En ny sanktion som skulle kunna utgöra en sädan påföljd i frihel som enligt uiredningens direktiv kunde ersätta ungdomsfängelse skulle enligl styrelsens mening kunna ges en smidigare utformning än den föreslagna och ändå tillgodose kraven på skärpt tillsyn. Man kan nämligen väl tänka sig all åstadkomma en strikt på goda känslobindningar grundad och därmed måhända ändamålsenligare kontroll av klienten genom åtgärder som fortlöpande kan anpassas efter vad som framstår som behövligt. Valet av övervakare framstår som utomordentligt betydelsefullt för utfallet av en intensivövervakning. Skyddskonsulenten borde genom sin personliga kännedom ha goda möjligheter ulse lämplig övervakare i del särskilda fallel. Under förulsätlning att övervakningen fick ett sådani innehåll som antytts skulle styrelsen vara benägen acceptera en sålunda kvalificerad skyddstillsyn som självständig påföljd vid sidan av den ordinära skyddsiillsynen.

Ungdomsfängelsenämnden anser del högst tveksamt om den intensivövervakning som angetts i förslaget om tillsynsdom är tillräcklig för atl till-rättaföra stora delar av del unga klientel del är fråga om. De som döms till

Prop. 1978/79:212 > :,: 173

ungdomsfängelse har ofta svårartade sociala och personliga problem. En förändring har också skett under senare är i ungdomsfängelseklientelels sammansättning mot i regel grövre brottslighet och mer omfattande tidigare kriminalitet.

Det synes interneringsnämnden mycket tveksamt om det av utredningen uppställda syftet med påföljden lillsynsdom kan nås med förslaget. Argumentationen för den föreslagna påföljden är inle övertygande. Risk föreligger att den så gott som dagligen ålerkommande kontaktskyldigheten mången gång av den dömde kommer att uppfällas som trakasseri och därigenom motverka sitt syfte. Del kan även sättas i fråga om sädan övervakning som föreslagils får någon brottsförebyggande effekt, särskilt när det gäller den kaiegori grupp unga lagöverträdare som påföljden närmasl är avsedd för. Nämnden ställer sig tveksam till om tillsynsdom i enlighet med förslagel i någon nämnvärd utsträckning kan bli ett användbart alternativ lill frihetsstraff för de unga lagöverträdare som f. n. tas in i kriminalvårdsanslalterna.

Övervakningsnämnden i Slockholm. andra avdelningen konsiateraratt avsikten med påföljden tillsynsdom är atl i någon mån utjämna skillnaden mellan frihetsstraff och den nuvarande enda egentliga frivärdspäföljden skyddsiillsyn. Om delta syfte verkligen lillgodoses genom konlaktskyldighet av angivet slag är emellertid tveksamt. För det första kan man fråga sig om det ganska belastade klientel som påföljden i första hand är tänkt för kommer alt uppfatta kontaktskyldighelen som särskilt obehaglig eller ingripande. Risk finns också för att många dömda inte kommer all fullgöra kontaktskyldighelen i tillfredsställande omfattning. Föreskrift om frivårdshem kan naturligtvis ha positiv stödjande verkan men om en sådan anordning förstärker påföljdens repressiva karaklär kan sättas i fråga. Genom förordnande om anstaltsintagning är man reell sett tillbaka vid fängelsestraffet eller sådan anslallsbehandling som nu förekommer vid skyddstillsyn. En annan invändning ligger enligt nämnden i följande. En skyldighet till täta kontakter kan i en del fall på allvar försvåra den dömdes försök alt genom utbildning eller arbete återgå till samhället. Om den dömde är sociall etablerad kan koniaktkravet få ogynnsamma verkningar genom del ingrepp i arbetsförhållandena som det kan innebära. Vad nu sagls talar för att det bör finnas möjligheler alt mildra kontaktskyldigheten i vissa fall. Men då blir obehaget mindre och syslemet inte rättvist. Man befinner sig här i elt svårlöst dilemma. För atl påföljden skall vara "i nivå med" frihetsstraff fordras att påföljden innebär ell avsevärt ingrepp i den dömdes rörelsefrihet men härmed riskerar man att få verkningar liknande dem som moiiverar all frihetsstraffet begränsas. Det är emellertid svårt att finna andra alternativ än de som föreslås i belänkandel. Nämnden vill därför inte avstyrka att en ny påföljd tillskapas efter ungefär de huvudlinjer som lagts fram i betänkandet. Påföljden måsie också formas så att etl vissl hänsynslagande lill individuella förhållanden kan ske.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser atl tilltron till effekterna av tillsynsdom förefaller överdriven. Åtskilligt av vad som sägs om övervakarnas uppgifier. såsom atl dessa skall hålla sig underrättade om den dömdes bostad, sysselsättning och livsföring i övrigt, lär gälla redan vid skyddstillsyn. Den fundamentala skillnaden skulle ligga i belydligl tätare kontakter än vad som är vanligt vid skyddstillsynen. Det är att befara att kontakterna blir i motsvarande grad ytliga. Nämnden finner att man kan fråga sig vad man egentligen skall göra och samtala om vid de täta kontakterna. Det kunde möjligen vara av värde för att vinna erfarenheler av in-

Prop. 1978/79: 212 174

tensivövervakning att i nuvarande 28 kap. 5 8 BrB införa ett stadgande om atl sådan övervakning får föreskrivas i kontrollsyfte. Tillsynsdom och villkorlig dom är påföljder som ådömts den brottslige. Terminologien all döma till någon sorts dom är misslyckad. Termer som skyddstillsyn eller in-lensiviillsyn är mera lämpliga.

Övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen uttalar all den föreslagna påföljden tillsynsdom bör utformas inom ramen för den nu gällande skyddsiillsynen.

Enligl övervakningsnämnden i Malmö, Jörsta avdelningen måste det anses osannolikt att lillsynsdom med den föreslagna utformningen kan komma all träda i stället för ungdomsfängelse i någon nämnvärd omfattning. Med lanke på den begränsning av antalel domar på ungdomsfängelse som har skett de senaste åren måste man räkna med atl det övervägande flertalet av dem som nu döms till ungdomsfängelse i stället kommer atl dömas lill fängelse antingen i första hand eller eventuellt efter försök också med tillsynsdom. Om delta antagande är riktigt försvagas huvudskälet för alt införa denna påföljdsform. Den har icke mera allmänt sett sådana fördelar att den likväl bör övervägas. Det måste observeras att intensiv övervakning i kontrollsyfte inte i sig själv har nägot värde. Atl själva övervakningen, såsom utredningen tänker sig, skulle kunna förhindra eller försvåra forlsall brottslig verksamhet måsie betvivlas. Vidare är tanken alt domstolen också inom ramen för frivård skall utportionera obehag i passande doser alltefter brottets svårhetsgrad helt orimlig. Nämnden anser atl i lämpliga fall en intensiv övervakning bör kunna förekomma som ett led i den frivård som nu bedrivs. Några ändrade regler härom för skyddstillsyn eller andra former av frivård är inte behövliga. Det bör ankomma på skyddskonsulent och övervakningsnämnd att anpassa övervakningen lill vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt. En uppenbar olägenhet med utredningens förslag att göra tillsynsdom till en särskild påföljd är att det uppkommer en konstlad och helt onödig gränsdragning till skyddstillsyn, vilken påföljd utredningen bibehåller med namnet ändrat till villkorlig dom med övervakning.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn har i vissa avseenden en avvikande mening rörande ulformningen av påföljden lillsynsdom men ansluler sig i stort sett lill utredningens förslag.

Socialstyrelsen ställer sig kritisk till en strafform som innebär intensivövervakning. Om emellertid denna päföljd kan fä den effekten atl fängelsestraffet inte behöver användas i en del fall är socialstyrelsen beredd att godta någon form av mer intensiv frivårdsövervakning. Utredningen har visserligen endast begränsad tro på möjligheten att genom straff uppnå positiva behandlingsresultat men mycket i betänkandet är ändå uttryck för tanken om straff som behandling. Detta återspeglas även i utformningen av påföljden tillsynsdom. Den har inte bara en hjälpande utan också en kontrollerande funktion som ses som välgörande ur den straffades synpunkt. En kritik mot förslaget till tillsynsdom är att argumenten i fräga om den kontrollerande funktionen troligen hade förefallit mer realistiska om utredningen hade klargjort atl del här faktiskt är fråga om en åtgärd som lill slor del också har ett repressivi inslag.

Slyrelsen för Bärby yrkesskola anser att när det gäller vuxna påföljden tillsynsdom är ett utmärkt sätt att förskjuta tyngdpunkten från fängelse till kriminalvård i frihet. Många som i dag döms till fängelsestraff därför att skyddstillsyn p. g. a. allmän laglydnad inte anses hårt nog kan i stället dömas till tillsynsdom. För ungdomsgrupperna 18-20 år kan många här kom-

Prop. 1978/79:212 i--, 175

ma i fråga. Styrelsen tror vidare att tillsynsdom kan användas för många av dem som nu döms till ungdomsfängelse. Dock inte för alla. En viss del av ungdomsfängelsegruppen kommer all dömas lill fängelse och styrelsen tror alt den slörsta delen kommer alt beslå av f d. ungdomsvärdsskole-elever. dvs. dem som slyrelsen bedömer ungdomsvårdsskolans resurser vara utiömda för. Slyrelsen anser aU frivårdspåföljdema bör kompletteras med lillsynsdom enligl utredningens förslag.

Juridiska fakulteisnämnden vid Uppsala universitet framhåller att en lagstiftning om intensivövervakning (och större förändringar rörande skyddsiillsyn) synes förutsätta att siörre klarhet nåtts i frägan hur relationerna mellan krimmalvård och socialvård skall utformas. Del lorde inle kunna förnekas att det klientel som belyder mest arbete för frivålden ocksä har varit, är och i framliden blir. ett socialvårdsklientel. Det framstår därtör som mesl rationellt all hell förlägga samhälleliga vård- och stödåtgärder inom socialvårdens ram. varvid kriminalvårdens ålgärder i detta hänseende skulle inskränka sig till att vara av förbindelsekaraktär. En sådan ordning skulle emellerlid innebära en mycket påtaglig förändring av kriminalvårdens organisation som säkerligen skulle möta slorl motstånd och medföra många problem. Altemativet är i främsta rummet en kraftig ökning av kriminalvårdens resurser samtidigt som kriminalvården övertar socialvärdens primäransvar för dem som är föremål för kriminalvård i frihel. Mindre lämplig är rådande ordning som har en benägenhet alt utkristallisera vissa persongrupper som ingen vill ta hand om. Del är givetvis föga tillfredsställande atl brottspåföljdernas innehåll bestäms av vilka myndigheler som finns lillgängliga och vilka resurser de har. Enligl nämndens mening krävs dock en avklarning av kriminalvårdsmyndigheternas roller innan man kan bestämma hur ell alternativ lill frihetsstraff skall utformas.

Juridiska fakulteisnämnden vid Lunds universitet konslaterar alt det i ungdomsfängelsets ställe föreslagna institutet tillsynsdom förefaller i sig vara en innovation som bör tillvaratas. Del måste dock ifrågasättas om tillsynsdom kommer att ge en lillräcklig kontroll av det kriminellt svårt belastade klientel som nu befolkar ungdomsfängelserna. Man måste räkna med atl man i framliden blir nödsakad att döma en sannolikt betydande del av detta klientel till fängelse. Däremot förefaller tillsynsdomen med fördel kunna användas i fråga om en del av det klientel som f n. erhåller en i realiteten lill intet förpliktande skyddsiillsyn.

Den kontrollfunktion som enligt utredningens förslag tillsynsdomen i försia hand skall tillgodose kan enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bli effektiv endasi om övervakaren ägnar mycken tid åt de dömda ungdomarna. På grund av del ökande våldet bland missbruksgrupper och den mycket tidskrävande uppgiften torde det bli myckel svårt all finna kompetenta och arbetsvilliga övervakare. Länsstyrelsen ifrågasätter om ungdomsfängelseklientelet, som enligt utredningen har återfallit i brott i mycket hög grad, genom denna kontrollfunktion över huvud taget i någon större omfattning kan hindras all begå nya bron.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker i princip förslaget om lillsynsdom. Genom sina tre olika former ger den i många fall god möjlighet till anpassning av påföljden till den dömdes personliga förhållanden.

JO anser att den föreslagna nya påföljden tillsynsdom utgör en i allt väsentligt väl genomtänkt lösning på uppgiften alt i någon del ersätla ungdomsfängelse med en frivårdspåfölj. Den bedömningen att kriminalvård i frihel omöjligl kan komma i fråga för hela del ifrågavarande klientelet är

Prop. 1978/79:212 176

säkerligen realistisk. Det är däremot sannolikt alt del f. n. föreligger ell behov av en mera ingripande frivärdspäföljd. ej endast för yngre, än den nuvarande skyddstillsynen kommit att bli. Den föreslagna påföljden svarar väl mol de höga krav som främst allmänprevenlionen och behovet av samhällsskydd ställer på en päföljd som skall kunna fylla syftet att ersätta ungdomsfängelse. Den är också i övrigt lämpad att utfylla det nuvarande gapet mellan kriminalvård i frihet och i anstalt. Det skulle i princip vara möjligt att inordna den nya påföljden i skyddsiillsynen. Häremot har utiedningen andragil rättssäkerhetsskäl. Den dömde bör genom domen fä veta hur pass ingripande den ädömda påföljden är. Därtill kommer behovet av atl lill domstolarnas förfogande ställa etl mer avancerat, "trappstegsliknande" påföljdssystem, som ulredningen beaktat. Såsom framhållits är det uppenbart alt skyddstillsynen sällan tillämpas så alt övervakningen fär nägon påtaglig brottsförebyggande effekl eller kan lillmätas siörre allmänpreventivt värde. Utredningen har velat skapa garantier för effektiv övervakning vid tillsynsdom. Detta har skett bl. a. genom myckel detaljerade föreskrifter i förslaget till frivårdsförordning. Häremol är inget annat att erinra än alt den dömdes grundläggande skyldigheter bör regleras så uttömmande som möjligt i BrB.

TCO avvisar utredningens förslag i stort beträffande lillsynsdom och anser all man i stället bör förslärka den nuvarande skyddstillsynspäföljden. Enligt TCO finns en betydande risk för alt den föreslagna intensivövervakningen i praktiken kommer att uppfattas som en kontroll för kontrollens skull. Till skillnad från utredningen hävdar TCO alt en förtroendefull kontakt med åtföljande informell kontroll inle kan åsiadkommas med hjälp av den formella kontroll inlensivövervakning innebär. Utvecklingen pä andra vårdområden går också bort från etl starkl formaliserat övervakningsinsti-lui. Ett åberopat skäl för atl införa inlensivövervakning som päföljd är att den skulle minska återfallsfrekvensen. Det finns dock inga forskningsresultat som pekar i den riktningen. Del avgörande för övervakningens inverkan är inte frekvensen av kontakter utan kontaktens art i känslomässigt och andra avseenden. Kontakterna övervakare—övervakad kan vara hur länga och täta som helst men de har ingen brottsförebyggande betydelse förrän de ges ett faktiskt innehåll. Frivårdstjänstemännen skall givetvis ha tät kontakt med de klienter som har de svåraste problemen och har det redan i dag. Den föreslagna lillsynsdomens konstruktion skulle läsa de som verkställer påföljden till alltför intensiv kontakt med de allra svåraste problematikerna med utgångspunkt i dessas kriminella belastning. Della bör inte vara den självklara utgångspunkten för täta kontakter. Det är riktigare alt kunna sätta in olika intensiva insalser bland alla dem som undergår päföljd där man upplever atl just det särskilt behövs. TCO anser att kontroll-och hjälp- och stödfunktionerna är delar av samma begrepp i dagens skyddstillsynspåföljd. I lillsynsdomen däremoi skulle kontrollftmktionen kunna utgöra ett allvarligt hinder för konstruktiva hjälpåtgärder. Elt annal skäl som skulle kunna åberopas för utredningens förslag till syslem är att antalet möjliga variationer i påföljderna skulle bli sä många alt tiden fram lill försia fängelsestraffet förlängdes för de "svåraste" klienterna. Detta är etl diskutabelt anlagande. Utredningen lalar om sex alternativ men del bör observeras alt villkorlig dom och villkoriig dom med stödåtgärder rimligen sällan kommer alt ifrågakomma för de akluella klienterna. Villkorlig dom med övervakning och lillsynsdom skulle förvisso kunna användas som konsumtionsdomar. Intagning i anstalt finns dock med som sista skärpning av tillsynsdomen och det innebär ju fängelse. Det finns ingen garanti föratt

Prop. 1978/79:212 177

de som nu ådöms fängelse efter tre skyddsiillsynsdomar inte fär tillsynsdom med intagning i anstalt efter samma lidsperiod i det av utredningen skisserade syslemet. Lägg därtill att för tillsynsdomen förutsätts ett konsekvent och snabbt sanktionsförfarande (om den dömde inte har nägon "godtagbar ursäkt") som obönhörligt leder fram till en mycket snabb utstraffning med intagning i anstalt för många av de här akluella människorna, som av en rad kända skäl har svåri all klara de precisa krav som lagstiftning och förordning ställer.

Sveriges socionomers riksjörbund avstyrker utredningens förslag i fråga om frivårdspåföljdernas ulformning. Enligl förbundet utgår ulredningen frän antagandet att en lät kontakt genom hembesök eller annan uppsökande verksamhet kombinerad med olika föreskrifter och hot om sankiioner skall försvåra kriminell aktivitel. Resonemangei är enligt förbundets mening kortsiktigt och illa underbyggt. En "tät" social kontroll i samhällel kan anlas ha betydelse för att bromsa nyrekrytering av normbrytare. Men är man etablerat kriminell - den grupp lillsynsdomen avser - måste sannolikt andra mekanismer lill för att vända utvecklingen. Del har omvittnats gång på gång att det handlar om mänskliga relationer, nya sociala anknytningar som ett incitament lill nya värderingar, möjligheten atl byta ut kontakterna kring missbruksmedlen mot annan gemenskap. Delta åstadkom-mes inle genom uppirappning av kontaktfrekvenser. Det är kvaliteten det handlar om. Kontakten måste ge möjlighet att tillfredsställa mänskliga behov. Om den övervakade har behov av all komma ur ell förnedrande missbruksberoende, alt öka sin självkänsla genom en vellig sysselsättning eller ett eget boende, atl få betyda någol för andra, alt fä ta ansvar - dä är del också delta han skall få möjligheler lill. Frivården har här haft litet alt erbjuda. Den "lika rält" till samhällets resurser som en enig riksdag 1973 tillerkände kriminalvårdens klienter är fortfarande i många avseenden en fras ulan innehåll. Dessulom har resurserna generellt sett minskal sedan 1973, exempelvis på bostadssidan, vilket drabbat marginalkonsumenterna hårdast. Dessa brister kan en ökad kontroll- och kontaktfrekvens inte eliminera. Övervakaren och hans klient får endast konstalera sin otillräcklighet en gäng om dagen i stället för en gång i veckan. Någon gång kanske delta kan utlösa en irritation så stor att den tvingar fram en bostad eller elt jobb - för det mesta har det förmodligen demoraliserande effekt. Uiredningens påpekande att det bör ligga i båda parters intresse alt dessa kontakter inte bara får karaktären av etl fullgörande av en besvärande anmälningsskyldighet är inle lill någon konkret hjälp. Problemet med de människor som inte bor och inte arbetar - de som "går och driver" - har i och för sig uppmärksammats av utredningen och lett till förslagel om frivårdshem som en möjlighet att fånga in även dessa i en kontrollerad tillvaro. Förslaget uigår från atl denna grapp är liten, vilket lorde vara en riskabel felbedömning. Frivården har f n. cirka 50% arbetslösa och cirka 20% i realiteten bostadslösa klienter, dessutom en myckel slor grupp svåra missbrukare. Tillsyns-dömda kommer förmodligen alt notera ännu högre siffror. Den modell för intensivövervakning som utredningen skissar med hembesök, biträdande övervakare på arbetsplatsen elc. kommer snarare att vara undantag än regel och den föreslagna frivärdshemsorganisationen är markant underdi-mensionerad. Den nya påföljden riskerar att snart komma i vanrykte varvid reaktionen kan bli återgång till frihetsstraff Den yttre ramen för påföljden tillsynsdom har ägnats slort intresse av utredningen som bl. a. utformat tre olika typer av kortvarigt omhändertagande. Avsaknaden av etl konstmklivt innehåll framstår deslo mer påfallande. Visserligen dispone-12 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 212

Prop. 1978/79:212 178

rar inte kriminalvården själv över de samhällsresurser som behövs för atl reellt förändra klienternas villkor men det är svagt alt lämna ämnet med anmärkningen alt lillsynsdomen "ställer avsevärt högre krav på" frivårdens sociala verksamhei. Den sociall stödjande verksamhelen överlämnas ocksä till den enskilde tjänstemannens egna initiativ inom ramen för lillgängliga resurser. Frivården ärver anstalternas urgamla dilemma alt "vakl"-bilen ägnas omsorg medan "vård"-biten inte får samma dignitet. Även frivärdshemmen är i första hand tänkta som en begränsad frihetsinskränkning ulan någol egenfiigt terapeutiskt eller pedagogiskt innehåll. Tillsynsdomen framslår som samhällets registrering och bevakning av en avvikargrupp som i stor uisiräckning består av utslagna människor, inte av terrorister, narkotikagrossister, organisatörer av omfattande ekonomisk brottslighet eller andra samhällsfariiga individer. Förbundet anser atl den slora satsningen på kontrollapparaten gör att frivårdens uppgift att påverka sina klienters situation i samhället både individuellt och i grupp skjuts ål sidan. Resurserna koncentreras till klientgrapper med stor kriminell belastning och grupper med bättre prognos kan komma att bli försummade. Detta är elt avsleg från tidigare många gånger framförda principer om satsning på "mellangruppen".

LO vill vad gäller förslaget om införandet av straffet tillsynsdom framföra vikten av atl straffet och slödet utformas flexibelt. Det måste bli möjligt alt la hänsyn t. ex. lill den dömdes sociala situafion för tillfället. Annars kan intensivövervakningen uppfattas som alltför närgången och provocerande, vilket snarast bör motverka syftet. Den stelbenta form ulredningen föreslår kan LO inte lillslyrka.

Avskaffas ungdomsfängelse bör enligl Sveriges domareförbund det nuvarande systemet kompletteras med en påföljd mellan skyddstillsyn och fängelse. Behovet av sådan påföljd är särskilt påtaglig när det gäller den mindre belastade delen av ungdomsfängelseklientelet. Enligt förbundet bör emellerlid det nuvarande påföljdssystemet kunna förbättras i detta avseende ulan så ingripande förändringar som den av ulredningen föreslagna särskilda påföljden tillsynsdom innebär. Förbundet avstyrker därför förslagel att införa en särskild påföljd. De ungdomar som det främst gäller har ofta gjorl sig skyldiga till upprepade brottsliga gämingar men är inte så hårt belastade alt frihetsberövande har varit påkallat i någon större omfattning. För att kriminalvård i frihel skall kunna fylla någon väsentlig funkfion i sådana fall behövs en ingripande påföljd med syfte bl. a. att motverka fortsall brottslighet. En intensiv övervakning kan fylla de krav som mäste ställas på en sådan frivärdspäföljd och synes i vart fall vara värd att prövas. Förbundet förordar alt de av ulredningen föreslagna reglerna om intensiv övervakning i huvudsak inarbetas i nuvarande skyddstillsyn.

Föreningen Sveriges åklagare anser att den föreslagna påföljden tillsynsdom endast i mindre utsträckning kan ersätta ungdomsfängelset. En dom på ungdomsfängelse har så gott som alltid föregåtts av ett flertal samhällsingripanden på grand av tidigare brottslighet. I många fall har gränsen till områdei för frihetsberövande åtgärder överskridits långt innan ungdomsfängelse blivit aktuellt genom att vederbörande en eller flera gånger undergått anstaltsbehandling i samband med dom på skyddstillsyn eller för samhällsvärd varit intagen i ungdomsvårdsskola. De som varit intagna i ungdomsvårdsskola - de utgör en stor del av ungdomsfängelseklientelet -har ofta vislats lång tid på skolan och därander företagit täta rymningar varvid många brott begåtts. Innan en dom på ungdomsfängelse fällts har alla länkbara försök gjorts alt tillrättaföra dem inom ungdomsskoleorgani-

Prop. 1978/79:212 ':W.' 179

sationens ram. Först sedan dess resurser bedömts vara uttömda har ungdomsfängelse tillgripits. Enligt föreningens mening är det prakiiski selt inte möjligt att tillgripa lillsynsdom i alla fall av denna art inte ens om den kombineras med intagning i anstalt. Fängelse blir den enda möjligheten. Trots att påföljden enligt föreningens bedömning inte skulle få någon mera påtaglig betydelse när del gäller behandlingen av ungdomsfängelseklientelet skulle den ändock kunna vara av slort värde i mänga fall. Del har nämligen enligl föreningens erfarenhel sedan länge funnits etl behov i värt påföljdssystem av ett mellanting mellan skyddsiillsyn och fängelse. Domstolarna har sökt komma lill rätta med denna brist på olika säu. Ibland har man meddelat samme lagöverträdare fyra, fem ja kanske fiera skyddstill-synsdomar under förhållandevis kort tidrymd. I andra fall har man av hänsyn till allmän laglydnad känt sig tvingad att döma till fängelse, ehuru en sådan utväg egentligen bort undvikas. Ingen av dessa utvägar har varit lillfredsställande. En påföljd med det innehåll som den föreslagna tillsynsdomen har skulle sannolikt utgöra etl realistiskt påföljdsalternativ i många fall. Föreningen lillstyrker därför att etl sådant alternativ införs i vårt påföljdssystem. Reglerna härom bör dock enligl föreningens mening inte ges formen av en självständig påföljd utan inordnas under den nuvarande påföljden skyddstillsyn. Vad nu sagts innebär emellertid inte alt föreningen pä varje punkt delar utredningens uppfattning om hur den föreslagna påföljden bör tillämpas.

Vad gäller förslaget till tillsynsdom anser Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman alt en påföljd som huvudsakligen skulle innebära kontroll och där värdel av påföljdens brottsförebyggande syfte ansetts kunna öka genom på förhand i domen reglerad kontakt mellan den dömde och handläggare/övervakare bygger på felaktiga grunder. Föreningen anser att den störsia brottsförebyggande effekt som kan uppnås inom ramen för kriminalvård i frihel måste ske genom elt långsiktigt uppbyggande av ett förtroendefullt samarbele mellan övervakad, övervakare och assistent och atl detta ej kan ske inom ramen för en påföljd vars egentliga innehåll synes vara ren kontroll. Föreningen avstyrker att påföljden tillsynsdom införs.

Övervakarnas riksförbund har uppfattningen att det är bättre att satsa på den idag fungerande skyddstillsynen än att skapa en ny påföljd som nästan enbart betonar kontrollen och därmed återgå till en föråldrad syn på kriminalvård i frihet.

Folkpariieis ungdomsförbund instämmer i all man bör sträva efter alt minska antalel frihetsberövanden. Utredningens förslag om tillsynsdom är etl bra alternativ för många som i dag får kortare fängelsestraff. Det är klarl atl del behövs starkare kontroll än vad t. ex. dagen skyddstillsyn innebär för dessa personer som alltså i dag omhändertas för sluten kriminalvård.

Moderata ungdomsförbundet finner det vara en lämplig åtgärd att tillskapa den nya lillsynsdomen som ersättning för skyddstillsynen. Förbundet släller sig dock frågande inför förslaget om intensiv övervakning. Verkställighetsmyndigheten kan troligen inte ställa upp med de resurser som kommer alt krävas. Likaväl som skyddstillsynsklientelel i dag behöver sociala stödåtgärder kommer de som ådöms lillsynsdom att behöva det. Undersökningar behöver göras för att se om den kommunala socialvården kan handha denna uppgift i framtiden, åtminstone de lättare fallen. Utredningen framhåller alt om socialulrcdningens förslag införs kommer ungdomar över 18 år inte att tas om hand med slöd av sociallagstiftningen. De kan då komma att dömas till skyddstillsyn i frihet eller om utredningens

Prop. 1978/79:212 180

förslag genomförs lillsynsdom i frihet. Om den brottslige är under 18 år kan vederbörande intas i ungdomsvårdsskola. Denna konstruktion är inte lämplig eller rättvis.

3.1 Tillsynsdomens tillämpningsområde

JK hänvisar lill att utredningen anser att tillsynsdom bör komma i fråga bara för brolt med någoriunda högl straffvärde och att kravet i 28 kap. I S lagförslaget alltså generellt sett är för lågt ställt. Enligl JK bör vad som sålunda anförs om påföljdens tillämpningsområde komma lill direkt uttryck i lagtexten. Tillsynsdom får enligt utredningen meddelas om intensiv övervakning anses erforderiig för att motverka alt den tilltalade fortsätter brottslig verksamhet. Möjligen skulle enligl JK redan i BrB ges en närmare definition av begreppel intensiv övervakning.

Hovrätten för Övre Norrland anser att man måste se lill atl det inle öppnas någon möjlighet till en alltför vid tillämpning av intensiv övervakning. Användningen av denna påföljdsform bör vara begränsad till del område som ulredningen har tänkt sig. Uiredningens förslag till ulformning av 28 kap. I 8 BrB säkerställer knappast detta. Än mindre betydelse lär den fingervisning om tillämpningsområdet som får anlas vara åsyftad med förslaget till ändring av 36 kap. 6 S 2 st. BrB kunna få. Hovrätten föreslår att det i 28 kap. I 8 sägs klart ul att påföljdsformens inlensivövervakning normalt skall användas bara för brottslighet som förskyller fängelse i minst 6 månader.

Socialstyrelsen erinrar om att ivångsomhändertagande för vård inom socialtjänsten enligt socialulredningens förslag skulle kunna företas endasi beträffande den som var under 18 år och att vård som föranletls av den omhändertagnes egel beteende inle fick överstiga tre månader. Under remissbehandlingen framfördes kritik mol socialutredningens förslag. Man befarade atl det skulle leda lill en överströmning av ungdomar från socialvården till psykiatrisk vård och kriminalvård. Problemet har tagits upp av en arbetsgrupp inom socialdepartemenlet i en nyligen redovisad rapport (DsS 1978:8) om vård utan enskilds samtycke inom socialvård och sjukvård. Arbetsgmppen föreslår dels all vård oberoende av samtycke inom socialtjänsten skall kunna ges upp till dess den unge fyllt 20 år, dels alt värdtiden förlängs från tre lill sex månader och atl denna tid skall kunna förlängas genom omprövning av social nämnd. Om arbetsgruppens förslag genomförs tillsammans med ungdomsfängelseutredningens förslag om begränsad tillämpning av fängelsestraff för lagöverträdare i åldern 18-20 år kommer del praktiska resultatet förmodligen att bli atl dessa ungdomar i ökad omfattning tas om hand inom barnavården. Enligl socialstyrelsens bedömning är det nämligen så att frihetsberövande under ej alltför kort tid tyvärr inte går att undvika för svårt kriminella ungdomar i de nämnda åldrarna och tvångsvård inom socialvården skulle då bli den enda möjligheten som stod till buds. Den föreslagna lillsynsdomen är i första hand tänkt all verkställas inom frivården och tiden för omhändertagandet i frivårdshem eller anstalt är begränsad till tre månader. De nämnda effekterna överensstämmer inte med det syfte som legat bakom den nya sociallagstiftningen och ungdomsfängelseutredningens förslag. Ell säll alt förhindra ell sådant resultat vore all omarbeta de föreslagna reglerna för tillsynsdom i vad avser de intagna i frivårdshem och anstalt och förlänga tiden till högst sex månader i stället för högst tre månader. Invändningen att tre månader ofta är en för kort tid för omhändertagande har nämligen samma relevans för i varje fall en hel

Prop. 1978/79:212 ;,, 181

del av dem som skulle kunna komma i fråga för lillsynsdom som för dem som är avsedda alt las om hand enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Del skulle härigenom också finnas ett mera användbart alternativ till fängelse samtidigt som en icke avsedd användning av so-cialijänslens inslilutitoner skulle kunna undvikas.

Enligl Sveriges advokatsamfund bör i den föreslagna lagtexten till 28 kap. I 8 BrB klarare komma lill uttryck de minimikrav som enligt ulredningen skall föreligga för alt påföljden skall fä användas. Tillsynsdom skall anses som allvarligare ingripande än kortvarigt frihetsstraff och i vissa sammanhang jämställas med fängelse sex månader (36 kap. 6 8 2 st.). Det bör därför övervägas om inte visst lägsta straff för brottet skall vara stadgat för tillämpningen av påföljden.

3.2 Föreskrift om frivårdshem

RÅ konstaierar att en föreskrift om vistelse i frivårdshem innebär - såviu framgår av molivultalandena - en förhållandevis begränsad frihetsinskränkning. Det anges sålunda att den dömde skall ha rätt alt lämna hemmet ej endast under dagtid för att sköta sill arbeie eller bedriva studier utan även under kvällstid för att "ägna sig ål fritidssysselsättning eller umgänge". Nägra tvångsmedel för atl säkerställa atl den dömde vistas i frivårdshemmet skall ej finnas. Utredningen tänker sig vidare alt enskilt hem skall kunna fungera som frivårdshem. Av del anförda framgår enligl RÅ alt kontrollen stundom måste bli myckel svår alt upprätthålla och att institutets allmänprevenliva värde därför torde bli förhållandevis begränsat. Vistelse i frivårdshem torde, om den skall kunna utgöra etl lämpligt alternativ till en vistelse i kriminalvärdsanstalt, dels kräva ingående tillsyn och övervakning, dels kräva mycket slora personliga och materiella insatser. Härvid torde endasi böra framhållas att antalel nu i drift varande institutioner (frivårdsholell) som skulle kunna tjäna som frivårdshem är ytterst begränsat. Härtill kommer del från principiell utgångspunkt onöjakiiga i det förhållandet alt det egentliga innehållet i en föreskrift om vistelse i frivårdshem skulle regleras ej av domstolen utan av verkställighetsmyndigheien. RÅ avstyrker alt möjlighet öppnas alt såsom särskild påföljdsform meddela föreskrift om vistelse i frivårdshem.

Samma starka tvivel på tillsynsdom som ersältningför ungdomsfängelse gör sig enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt även gällande vid vistelse i frivårdshem. Enligt utredningen skall under begreppet frivårdshem kunna inrymmas olika mer eller mindre inslitutionsliknande vistelse-platser alltifrån de nuvarande frivårdsholellen lill enskilda hem. Däresl frivårdshemmet har möjlighet att kunna erbjuda en mer aktiv social verksamhet till förmån för klienten skulle krävas dennes samtycke. Sistnämnda tankegång är i linje med socialutredningens förslag men förefaller olycklig då härigenom exempelvis en brottsbenägen alkohol- eller narkotikaberoende person utan sjukdomsinsikt skulle avskärmas frän en påföljd med möjlighet till social hjälp- och stödåtgärd. Överåklagaren förordar således att domstol oavsett vederbörandes samtycke skall ha möjlighet att förordna om vistelse i sådani frivårdshem som kan erbjuda någon form av behandling. Det har betonats atl en föreskrift om frivårdshem inte får lägga hinder i vägen för den dömde när del gäller att utföra arbeie eller studera och atl vederbörande därför skall ha rält all lämna hemmet för detla syfte. Del anförs vidare alt den dömde under dag- och kvällslid skall ha rätt ägna sig ål umgänge och fritidssysselsättning utanför hemmet, ibland inbegri-

Prop. 1978/79:212 182

pande vistelse över natt på annan plals. Mot de anförda synpunkterna, såvitt de berör studier och arbeie, finns ej någon invändning alt göra. Däremot ifrågasätts i övrigt hur kontrollfunktionen skall kunna upprälthållas. Det finns en uppenbar risk all fritidssysselsättningen och umgänget kommer att bli detsamma som att tillsammans med likasinnade begä nya brott. Stor restriktivitet bör således råda för tillålande av alltför mycket verksamhet utanför hemmets ram, ej minsl i beakiande av all vistelse på frivårdshem är en skärpning av påföljden jämfört med inlensivövervakning. Här gör sig naturligt nog också allmänprevenliva synpunkler starkt gällande. Slutligen är förslaget i denna del även en resursfråga. Utredningen konstaterar också att tillgången på platser åtminstone till en början kommer atl bli begränsad. Liknande synpunkler anförs av Föreningen Sveriges åklagare.

Hovrätten för Övre Norrland anför att ulredningen föreslår all föreskrift alt vistas i frivårdshem skall vara bestämd till viss tid högst tre månader. Tiden skall bestämmas av rälten som därvid kan ta hänsyn till den akluella brottsligheten. Även om skälet för en föreskrift skall vara att möjliggöra en verksam kontroll av den dömde kommer i verkligheten en föreskrift om vistelse i frivårdshem ofta nog atl i minsl lika hög grad bero på atl den dömde behöver en bostad eller på annat sätl är nödställd. Föreskriften är i ett sådant fall motiverad endast så länge behovet kvarstår. Domstolen saknar möjlighet att vela hur lång tid detta skall bli. Utredningen har också lagt i övervakningsnämndens hand att vid behov upphäva eller förlänga föreskriften. Domstolens tidsbestämning framstår även av det skälet som ganska illusorisk. Det kan därför sättas i fråga om domstolen bör befatta sig med denna typ av föreskrift. Enligt hovrättens mening skulle det vara fullt tillräckligt om domstolen när sädan föreskrift meddelades angav den längsta tid under vilken den dömde skulle vara skyldig att bo på frivärds-hemmet. Övervakningsnämnden skulle därefter få upphäva eller förlänga föreskriften på det sätt som utredningen har föreslagit.

Stockholms lingsräii anför alt beträffande den för vilken tillsynsdomen främst kan komma i fråga gäller ofta att han vid lagföringen är så nedgången av gravt missbmk av narkotika och alkohol att det befinnes påkallat atl meddela föreskrift om vistelse i frivårdshem. Tingsrätten efterlyser en möjlighet att i sådana fall med tvångsmedel få föreskriften verkställd - inte endast för att fillgodose samhällets berättigade skyddsintresse - utan också av hänsyn fill den dömde själv och till hans egentliga behov.

Göleborgs tingsrätt erinrar om att den i yttrande över betänkandet Häktning och anhållande framfört kritiska synpunkter mot förslagel om inrättande av tillsynshem. Samma kritik kan i viss utsträckning anföras även mot utredningens förslag om frivårdshem, även om säkerhetsaspekten inte gör sig lika starkt gällande i förevarande sammanhang. Enligt tingsrättens mening är det orealistiskt att tänka sig att vistelse i frivårdshem med dess öppna form på något avgörande sätt kan avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Frivårdshemmets öppenhet och avsaknaden av möjligheten att tvångsvis verkställa de föreskrifter som skall gälla för vistelse i hemmet medför dessutom alt förordnande om en sådan vistelse inte framstår som någon egentlig skärpning av påföljden.

Förslaget att inrätta frivårdshem är enligt Vänersborgs tingsrätt i och för sig gott men tingsrätten befarar att det av brist på ekonomiska resurser för inrättande av frivårdsholell och brisl på enskilda hem som är villiga och lämpliga alt taga emot det avsedda klientelet inte kan genomföras annat än i enstaka fall.

Prop. 1978/79:212 «,-, 183

Rikspolisstyrelsen ställer sig övervägande kritisk till förslaget om vistelse i frivårdshem. Styrelsen är emellertid införstådd med sivårigheten att finna något annal alternativ lill sådan vistelse. Om man emellertid i frivårdshem sammanför etl belastat och brottsbenäget klientel torde risken vara övervägande alt den broltsbefrämjande miljön tillskapas som inte torde motverka återfall i brottslig verksamhet. Rikspolisstyrelsen avstyrker därför förslagel i denna del.

Kriminalvårdsstyrelsen finner konstraktionen lillsynsdom med föreskrift om frivårdshem svårrealiserbar bl.a. så till vida som frivårdshem knappast kan utbyggas på etl tillräckligt stort antal platser i landet för alt syftel med institutet skall kunna tillgodoses. Enligt styrelsens mening är det också mindre tilltalande all för ändamålet använda nuvarande frivårds-hotell och frivårdshem. Vistelsen på dessa institutioner äger i dag ofta rum i myckel öppna och på ömsesidigt förtroende grandade former, som inle står i samklang med del starkt kontrollerande och i viss mån repressiva innehållet i den föreslagna tillsynsdomspåföljden. Etl system med frihetsberövande i form av vistelse i frivårdshem och anstalter inom ramen för kriminalvård i frihel kan enligt styrelsens uppfattning leda lill etl instituiiona-liserande av hela frivården, varvid den värdefulla och för verksamhetsområdet karakteristiska grundsynen skulle äventyras.

Övervakningsnämnden i Slockholm, andra avdelningen anser alt föreskrift om frivårdshem naturligtvis kan ha positiv stödjande verkan men att det kan ifrågasättas om en sådan anordning förstärker påföljdens repressiva karaklär.

Enligl övervakningsnämnden i Eskilstuna är tanken med frivårdshem god men torde kunna realiseras redan nu genom föreskrift vid skyddstillsyn. Synpunkten att rätten skall beakta om ett så allvarligt ingripande som föreskrift om frivårdshem är motiverat med hänsyn till den aktuella brottsligheten rimmar illa med tanken att tillsynsdomen alltid skall anses motsvara fängelse i minst sex månader. Åsikten att det ej skulle finnas anledning ge föreskrift om frivårdshem när klienten frivilligt underkastar sig vård etc. bör ses i belysning av att erfarenhetsmässigt intresset för vården etc. ofta försvinner när domen väl är avkunnad. Förslaget att föreskrift skall avse visst frivårdshem bör fillbakavisas. Det innebär bl.a. all plats mäste reserveras i samband med påföljdsförslaget och hållas öppen för en åtalad som slutligen kanske döms till en helt annan påföljd, all elt kanske först vid domstolens överiäggning aktualiserat förslag om föreskrift om frivårdshem kanske är omöjligt att realisera och att omplaceringar alldeles onödigtvis skulle kompliceras. Med det förtroende som eljest visas frivårdens organ borde dessa också kunna anförtros att välja frivårdshem.

Enligt övervakningsnämnden i Göieborg, andra avdelningen finns stora svårigheter inbyggda i förslaget om frivårdshem, t. ex. personalens befogenheter, grappens sammansättning på frivårdshemmet i fråga och variationer i frihetsinskränkningar. Nämnden föreslår därför att man inte bygger upp en nytt institufionssystem utan t. ex. använder de inackorderingshem inom frivården som redan finns och utvärderar erfarenheterna från dessa.

Övervakningsnämnden i Malmö, försia avdelningen anser att vad utredningen föreslär om frivårdshem är ett värdefullt tillskott till frivårdens behandlingsmöjligheter och att förslaget i denna del bör genomföras oavsett vad som i övrigt sker med utredningens förslag och eventuellt alltså anknytas till den nuvarande skyddstillsynen. Nämnden erinrar om att hovrätten över Skåne och Blekinge redan i yttrande den 21 december 1960 föreslog

Prop. 1978/79:212 184

atl de då aktuella tillsynsansialterna skulle inrältas enligl en modell som nära överensstämmer med vad ulredningen nu tänker sig för frivärdshemmen. Hovrätten framhöll då atl de nya anstalterna i behandlingshänseende borde vara elt inslramenl för skyddsorganisationen och att anstallstiden icke borde tillåtas bli en isolerad påföljd med en påhängd och mindre väl förberedd frigivningslid efteråt. Samma synpunkter bör anläggas på vistelse i frivårdshem som bör ses som elt behandlingsinslramenl. Av stor betydelse är att frivärdshemmen kan användas också vid verkställighet ulom anstalt. Det förekommer, ehura mycket sällan, all utplaceringen av vissa intagna vållar speciella svårigheter därför atl de inte passar in i något sammanhang. Det har t. ex. förekommit atl en intagen väl icke kunnai beredas vård inom mentalsjukvården men likväl för nämnden tett sig sä oförmögen att ta värd om sig själv all nämnden funnit del vara inhumant alt placera ut honom i ell hyresrum eller ell hotellrum utan hjälp och lillsyn. I ett dylikl läll kan frivårdshem komma atl erbjuda en möjlighet.

Riksrevisionsverkel anseralt utredningens beskrivning av syftel med frivärdshemmen och dess verksamhet visar atl dessa hem har slor likhel med öppna lokalanstaller som tillämpar frigång och fritidsaktiviteter utom an-stallen i enlighet med 11 och 14 88 och vistelse utom anstalt enligt 34 S lagen om kriminalvård i anstalt. Verkel anser inle atl man inom kriminalvården bör bygga upp nya institutioner med en social verksamhetsinriktning. De institutioner som kriminalvården och framför alll socialvården i dag förfogar över bör kunna utnyttjas för de ändamål såsom utredningen avsett. Evenluella resurstillskott bör enligt verkets mening i stället användas till allNforlsätta ulbyggnaden av lokalanstaltsnätel enligt intentionerna i 1973 års kriminalvårdsreform.

Länsstyrelsen i Jönköpings län konsiateraratt underden tid tillsynsdom verkställs kan enligl utredningens förslag övervakningsnämnd besluta om vistelse i frivårdshem. Länsstyrelsen anser det angeläget att frivårdsperso-nal i brådskande fall kan överföra de ungdomar som är i behov av sådan vård till frivårdshem. Det administrativa förfarandet får ej göras tungrott.

Landstingsförbundet anför alt utredningen föreslår även att frivårdshem inrättas för särskilda ändamål t. ex. behandling av narkotikamissbrukare. Förbundel anser liksom utredningen atl vissa sociala uppgifter med förtur kan tillgodoses i frivården. Det är dock väsentligt att frivärdsklientelet i slörsta möjliga utsträckning omfattas av samhällets reguljära resurser inom såväl social- som sjukvård. Förbundet ifrågasätter därför förslaget alt kvalificerade behandlingsresurser skall skapas för missbrukare som en kort tid - kanske alltför kort lid för att uppnå behandlingsresultat - är att hänföra lill kriminalvårdens frivård. Förbundet vill även erinra om det nio-punklsprogram regeringens ledningsgrupp i narkotikafrågor utarbetat och riksdagen nyligen tagit ställning till.

Svenska kommunförbundel inslämmer i att vissa sociala uppgifter med fördel kan tillgodoses inom frivården. Samtidigt är del dock angeläget alt verka för alt frivärdsklientelet i ökande utsträckning omfattas av samhällets reguljära sociala och medicinska vård- och behandlingsresurser. Den av utredningen framförda tanken på frivårdshem för särskilda ändamål, exempelvis hem med behandlingsresurser för dömda som är narkotikamissbrukare, finner förbundel därför bör övervägas ytterligare. Det förefaller tveksamt om särskilda, i vart fall mera kvalificerade, behandlingsresurser i detla hänseende skall tillskapas för missbrakare som för viss tid omfattas av kriminalvårdens frivård.

När det gäller tillsynsdom med föreskrift om frivårdshem är TCO av den

Prop. 1978/79:212 v 185

principiella uppfattningen atl valet av vilka vårdinsatser som skall sättas in bör göras av dem som verkställer påföljden. Del är därför ej lämpligt atl inrangera frivårdsholell, inackorderingshem och i synnerhet enskilda familjevårdshem bland insiitutioner som skall fylla en formell funktion i en påföljd. Däremoi bör avsevärda resurser sältas in pä uppbyggnaden av ett större familjevårdsnät och även av inackorderingshem som kan fylla en viklig funktion ur behandlingssynpunkt. Separata sädana resurser bör dock inle tillskapas inom kriminalvården.

Sveriges socionomers riksförbund finner del angeläget att samhällel. speciellt i rådande kostnadsläge, bygger ut olika boendeformer för alt tillgodose frivårdsklienternas behov såväl som andra eftersatta gruppers. Ge-nomgångslägenhel med viss lillsyn, familjevårdshem. kollekliv, små inackorderingshem och bostadshotell kan vara bra instrument i arbelel med olika ärenden. Givelvis kan del någon gång vara lämpligt att föreskriva en viss boendeform för att temporärt bryta en missbruksperiod eller dylikt. I största utsträckning bör man emellertid undvika segregerade institutioner som konserverar den kriminella grupptillhörigheten. För speciella frivårdshem av föreslagen typ är det särskilt viktigt alt gästerna fångas upp i aktiviteter och alt del finns en genomtänkt metodik på hemmet. Tillsyns-klienterna kan knappast lämnas åt sig själva som många av de nuvarande frivärdshotellens gäster kan. Vistelsen på hemmet bör inte låsas lill tre månader med eventuell förlängning. Boendel där kan troligen många gånger användas för alt lösa krissituationer och bör avslutas när en bättre placering är klar.

LO är tveksam till förslagel att placera de ungdomar som saknar bostad i de s. k. frivårdsholellen. Risken, eftersom det här rör sig om en ofta hårt utslagen grapp av ungdomar, med förslaget är atl frivårdsholellen ulvecklas till nya inslilulioner i stället för atl fungera som utslussningsstationer som de nu gör.

Enligt Sveriges advokatsamfund bör det i lagtexten komma till uttryck alt det skall föreligga samband mellan brottets art och beslutet om frivårdshem respeklive tiden för vistelse i frivårdshem. Det föreligger annars risk att sanktionerna mol den som inle följt elt beslut om vistelse i frivårdshem är för svaga för att domstolarna skall våga tillgripa påföljden.

Sveriges domareförbund är tveksam till utredningens förslag om frivårdshem. Man kan ifrågasätta om vistelse i frivårdshem, med dess öppna form, på något avgörande sätt kan avhälla den dömde från fortsatt brottslighet. Frivårdshemmets öppenhet och avsaknaden av möjligheter alt tvångsvis verkslälla de föreskrifter som skall gälla för vistelse i hemmet medför också att förordnande om sådan vistelse sannolikt inte framstår som nägon egentlig skärpning av påföljden. Däremot kan frivårdshemmet fylla en uppgift när del gäller alt få intensivövervakningen att fungera för dem som annars driver omkring utan bostad och arbete.

Belräffande utredningens förslag alt förvandla de nuvarande frivårdsholellen till tillsynshem befarar Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman alt detta på kort lid skulle kunna försvåra frivärdshotellens nuvarande verksamhet och förvandla dem till anstalter som frivårdens övriga klienter skulle betrakta med misstro.

SAK anser alt det mol bakgrund av ungdomsfängelseklientelets sammansättning framslår klarl att detta klientel är i behov av en skala av mer och mer ingripande kontrollåtgärder. I vad gäller omhänderlagandeformen har alternativet frivårdshem diskuterats i samband med häktesutredning-en. Föreningen betraktar förslaget som orealistiskt. Ett alternativ vore alt

Prop. 1978/79:212 186

avkorta allmänna slraffminimum kanske ner till sju dagar. Dessa korta frihetsstraff skulle kunna verkställas inom ramen för ansialtssystemet under föratsättning av en vidareutveckling av detla.

Centerns ungdomsförbund kan accepiera alt vistelse i frivårdshem skall kunna föreskrivas, om inte lämplig bostad kan ordnas på annal sätt eller om andra skäl föreligger.

Moderata ungdomsförbundet anser att förslaget att tillsynsdomen kan skärpas genom intagning i frivårdshem under högst tre månader är en olämplig lösning. En brottspåföljd bör ha innehåll. Om man vill ha vård i frivårdshem skall detla kunna ske i form av fängelse och tillsynsdom. Att dölja ett frihetsberövande i lillsynsdomen är olämpligl. Om frihetsberövandet inte är nödvändigt med hänsyn till laglydnaden bör del ej heller ske. Detla bör enligt förbundet framhållas i synnerhet mol bakgrund av att utredningen betonar att anslaltsbehandlingen inte bör ske av individualpreventiva skäl utan enbart pä grand av hänsyn lill allmän laglydnad.

3.3 Intagning i anstalt

JK påpekar all i 28 kap. 3 8 2 st. lagförslaget ges möjlighet till verkställighet utom anstalt av sådani förordnande om intagning i anstalt som avses i paragrafens första stycke. Med hänsyn lill att varaktigheten av ett sådant förordnande i regel är kort vill JK ifrågasätta om inte den föreslagna möjligheten onödigtvis komplicerar systemet. Del är också oklart vad utredningen menar med "frigivning" när man lalar om "frigivning före utgången av den i förordnandet angivna tiden". JK hänvisar till 26 kap. 6 8 1 st. i lagförslaget där del talas om "en nära föreslående frigivning eller villkorlig frigivning". I specialmoiiveringen lill 33 kap. 5 8 anförs av utredningen att tillsynsdom i prakliken inte kan förenas med förordnande om intagning i anslall i de fall avgörandet föregås av en häktning som varat längre än tre månader. Med hänsyn lill atl det vid återfall i brott kan bli fräga om att trappa upp påföljden anser JK atl ett sådant förordnande bör ges även om man samtidigt förklarar att förordnandet skall anses verkställt genom den tilltalades hållande i häkle. JK anför vidare alt utredningen föreslår atl någon möjlighet inle skall finnas atl för samma brott döma till tillsynsdom jämte böler. Däremot bör del enligt utredningen vara möjligt alt i samband med förordnande om konsumtion beträffande lidigare lillsynsdom döma till böter. JK har svårt att inse konsekvensen i detta resonemang.

RÅ anser att det för alt tillsynsdomen skall kunna bli elt slagkraftigt alternativ till frihetsberövande påföljd är erforderligt alt möjlighet ges aU kombinera tillsynsdomen med en korlare lids inledande anstaltsvislelse. Att anstaltstidens längd bör bestämmas av domstolen och ej av administrativ myndighet ligger i linje med RÅ:s allmänna uppfattning att domstolen bör ges större inflytande vad gäller straffpåföljdernas närmare innehåll. RÅ ansluter sig vidare lill utredningens bedömning att den övre tidsgränsen för ansialisvistelsen bör sättas till tre månader. Den nedre gränsen bör - såsom utredningen anfört i motivuttalanden - bestämmas till en månad. Detta bör klart utsägas i lagtexten. Att medge verkställighet utom anstalt vid så kortvariga frihetsberövanden, högst tre månader, som det här är fråga om är endasi ägnat att försvaga institutets allmänprevenliva effekt och avstyrks av RÅ.

Mot utredningens förslag om intagning i anstalt finner överåklagaren i Göleborgs åklagardistrikt i och för sig ej skäl till siörre invändningar. Den nuvarande anslaltsbehandlingen i samband med dom på skyddstillsyn har

Prop. 1978/79:212 .V 187

säkert i många fall kommit alt beslulas av domslolarna av allmänprevenliva skäl och i främsta syfte atl undvika en fängelsedom. Lagstiftarens ursprungliga tanke att anslaltsbehandlingen skulle ha etl individualpreventivt ändamäl har med liden starkl uttunnats. Del är därför positivt att det enligl förslagel klart sägs ut att intagningen skall ske av hänsyn till allmän laglydnad saml alt terminologien ändras frän behandling till intagning. Mol den föreslagna liden för vistelse på anstalten har överåklagaren inget alt erinra. Däremot avstyrks förslaget att frigivning före den av domstol fastställda tiden skall få ske om del "prövas synneriigen angeläget". Tiden för ansialisvistelsen är redan så begränsad alt det på grand härav ej bör ske någon reduktion. Vidare är risken för varierande praxis i olika räjonger uppenbar. Slulligen lillstyrker överåklagaren förslagel att den nuvarande nedre åldersbegränsningen för intagning i anstalt bortfaller.

Med hänsyn lill alt tillsynsdomen skall komma i fråga vid brottslighet av förhållandevis svår beskaffenhei och skall anses motsvara etl fängelsestraff på minst sex månader kan enligt Stockholms tingsrätt anlas att domslolarna ofta av allmänprevenliva skäl förordnar om intagning i anstalt. För verkslällighel av sådani förordnande skall enligl lagförslaget gälla vad som stadgas om fängelse. I konsekvens härmed och i linje med strävandena inom kriminalpolitiken alt införa ett enhetligt frihetsstraff borde även denna form av frihetsberövande kallas fängelse.

Göteborgs tingsrätt instämmer i utredningens överväganden angående intagning i anstalt och föreslår all nuvarande regler om behandling i anslall i samband med dom på skyddstillsyn ersälls med vad utredningen föreslagit om vistelse i anstalt. För atl en med anstaltsvistelse skärpt skyddstillsyn ur allmänpreventiv synpunkt skall kunna bli ett användbart alternativ lill elt tidsbestämt fängelsestraff bör liden för vistelse i anstalt eventuellt förlängas. Även om man således ändrar anslallsbehandling lill vistelse i anstalt, vilket bällre svarar mol vad påföljden innebär efter 1.7.1974, finns enligt tingsrättens mening anledning understryka viklen av all man från kriminalvårdens sida redan under ansialisvistelsen gör särskilda ansträngningar för att underlätta den intagnes frigivning. Vid anstaltsvislelse i samband med dom på skyddsiillsyn bör villkoriig frigivning inte förekomma oavsett tiden för ansialisvistelsen. Domstolarna bör i stället ges möjlighet att förordna atl sådan anstaltsvislelse skall följas av viss tids intensivövervakning. Liknande synpunkler framförs av övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen och Sveriges domareförbund.

Enligt kriminalvårdsstyrelsen synes allt väsentligt i den med påföljden tillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt åsyftade effeklen kunna uppnås inom ramen för vårt nuvarande straffsystem genom alt domslolarna begagnar den möjlighet som står till buds enligt 28 kap. 3 8 BrB.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser anslallsbehandling vid skyddstillsyn vara elt utmärkt inslag i påföljdssystemel, kanske inle så mycket ur behandlingssynpunkt som genom den möjlighet som därigenom öppnas att pröva etl mellanting mellan frivård och i egentlig mening frihetsberövande påföljder. En omkonslruktion innebärande att anstallstiden bestäms på förhand kan vara befogad. Varför endasi hänsyn till allmän laglydnad skall få föranleda anstaltsbehandling är enligl nämnden emellertid svårt atl förstå. Den åtalades behov av en rejäl näsbränna kan också vara elt goll skäl för en sådan behandling.

Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen påpekar att lagtexten inte stämmer överens med motiven i fråga om tid för intagning i anstalt.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att det bör finns möjlighet

Prop. 1978/79: 212 188

att i samband med tillsynsdom döma till böter. Samma åsikt har 70.

Tillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt synes 7CO vara elt bättre altemativ än nuvarande anstaltsbehandling eftersom rätlen omedelbart vid domslillfällel kan bestämma anslallslidens längd. TCO är av uppfattningen att intagning i anstalt skall vara sista sanklionsmöjlighet i påföljden skyddstillsyn och även vara en självständig päföljdsmöjlighel. Som sådan börden kunna vara etl alternativ till längre fängelsestraff

Sveriges socionomers rik.sförbund anser utformningen av institutet intagning i anstalt vara rakare och på så sätt mera tilltalande än den nuvarande anslaltsbehandlingen. Även om förslaget om tillsynsdom inle genomförs ulan den nuvarande skyddsiillsynen behålls vill förbundet lillslyrka intagning i anstalt i den föreslagna ulformningen. Det är dock tveksamt om intagningen skall få verkställas så långt efter prövotidens ulgång som fem år.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningen utgör den föreslagna maximitiden för anstaltsvistelse om tre månader en diskutabel inskränkning i förhållande till vad som f n. är stadgat beträffande ungdomsfängelse, särskilt med hänsyn lill den grövre brottsligheten. Den föreslagna maximitiden bör ocksä ses mot bakgrund av utredningens förslagom större restriktivitet vid tillämpning av fängelse i fråga om ungdomar under 21 år.

Sveriges advokatsamfund anser atl lagtextens formulering i 28 kap. 3 8 kan tyckas något inkonsekvent då lillsynsdom är allvarligare än kortvarigt fängelsestraff och då tillsynsdom inte får användas om hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. Som sanktion enligt 28 kap. 14 8 är påföljden däremot välmotiverad.

Centerns ungdomsförbund anser det vara vikligt atl betona att lillsynsdomen skall ersätta frihetsstraffet - främst ungdomsfängelse - inte frivård. Möjligheterna att kombinera en tillsynsdom med fängelse "av hänsyn lill allmän laglydnad" ställer sig förbundet tveksamt till. Enligl utredningens förslag skall villkoriig frigivning från fängelse i allmänhet följas av lillsyn eller övervakning. Anstallsintagning vid lillsynsdom leder lill alt gränsen mellan lillsyn och fängelsedomarna suddas ut vilket inte kan vara avsikten.

Enligl Moderata ungdomsförbundet bör möjligheten att kombinera fängelse och tillsynsdom även finnas så att man har möjlighet alt ge de stödåtgärder, övervakning elc. som kan bli nödvändiga efter fängelsevistelsen. Likaså bör möjlighet finnas all kombinera tillsynsdom med böter.

3.4 Påföljdstiden m. m.

Enligl JK bör föreskriften om prövotid anges på ett tydligare sätt i lagtexten, t. ex. genom alt andra stycket i 28 kap. 4 8 byter plats med försia stycket eller genom atl föreskriften las in i en särskild paragraf som bör komma före föreskriften om verkställigheten.

RÅ anser atl övervakningstiderna bör göras så korta som det över huvud taget är möjligt. Mot bakgrund härav vill RÅ ifrågasätta om del i normalfallet är motiverat att bibehålla en intensiv övervakning under en så förhållandevis lång lid som sex månader.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anför att utredningen har föreslagit vissa, någol diffusa, informella kontakter mellan domstol och skyddskonsulent under en lagöverträdares häklningstid. Även om tankegången bakom förslaget mä vara aldrig så vällovligt kan förslagel i denna del enligl överåklagaren under inga omständigheter godtas. Dylika infor-

Prop. 1978/79:212 :,v,,. 189

mella kontakter mellan domstol och frivårdsorgan utan möjlighet för såväl åklagaren som kanske advokaten att komma med synpunkler fär på inga villkor förekomma. Enligl renl principiella grundsatser måste det dessutom vara felaktigt att domstolen, med vilken i det här sammanhanget måste avses juristdomaren, före huvudförhandling samt ulan att nämndemännen erbjudits tillfälle att avge synpunkter, uttalar sig om sannolik päföljd. Det kan även omedvetet vara svårt för domaren alt känna sig obunden av del arbete med tillhörande päföljdsförslag som frivårdstjänstemännen genom sin informella kontakt med domstolen förmåtts utföra. Liknande synpunkter har anförts av RÅ, länsåklagaren i Skaraborgs län samt Föreningen Sveriges åklagare. RÅ anför vidare att när det gäller närvaro av frivårdstjänsleman vid huvudförhandlingen förekommer detla redan nu i viss omfattning. Erfarenheterna härav är enbart goda då frivårdstjänsle-mannen ofta kan lämna en för påföljdsfrågans bedöming önskvärd komplettering av personutredningen.

Enligt överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt står den korta övervakningstiden, ett halvt år, vid tillsynsdom i radikal kontrast till den lid som gäller vid skyddsiillsyn, där dock numera en begränsning ägt rum. Utredningens argumentation för en kort intensiv övervakningstid är i slort selt övertygande. Som ulredningen påpekat uttunnas skälen för övervakning varefter prövotiden fortgått ulan återfall i brotl. Emellerlid är sex månader en i sådana sammanhang mycket kort tid. Under denna period kan avsevärd lid ha tillbringats t. ex. på frivårdshem och endast förhållandevis kort tid då stått till förfogande för övervakare och skyddskonsulent att bilda sig en uppfattning om hur den dömde förhåller sig lill övervakningen och givna föreskrifter. Mol den bakgrunden anser överåklagaren möjligheterna att förlänga prövotiden vara alltför begränsade. Kravet i 28 kap. 8 8 på särskilda skäl för sådan förlängning bör utgå och ersättas med texten "om så prövas erforderligt" e. I.

Enligt Stockholms tingsrätt torde en följd av atl övervakningsliden - av psykologiska och resursmässiga orsaker - begränsas till sex månader bli alt möjligheterna alt under prövotiden åstadkomma något postivit avsevärt beskärs. Erfarenheterna visar att kontakt och förtroende inte kan byggas upp förrän efter några månader och den stödjande funktion som frivärdsorganisalionen skall ha efter sexmånadersperiodens utgång kan inle tillmätas någon siörre betydelse. Detla förhållande borde inle ändras av att tillsynsdomens övervakning skall börja omedelbart med kraftiga kontrollfunktioner. En möjlighet vore, om hela frivårdssystemet nu ändras, att efter sexmånadersperioden trappa ned övervakningen till atl moisvara ungefär en sädan övervakning som enligl förslaget skall förekomma vid villkorlig dom med övervakning och att påföljden möjligen avslutas med uleslutande stödåtgärder. Tingsrätten påpekar vidare att det är en risk, som inte kan uteslutas, nämligen atl i den mån tillsynsdom med intensivövervakning blir en vanlig påföljdsform andra mildare påföljdsformer utnyttjas i allt mindre utsträckning. Tingsrätten kan i alll väsentligt ansluta sig lill vad ulredningen har anfört om betydelsen av akiiva frivårdsinstanser i anslulning lill personundersökningen eller i övrigt före rättegången. Redan enligt gällande regler bör sådana ålgärder kunna sättas in. Erfarenheterna visar emellertid atl insatser görs huvudsakligen när det gäller ungdomar som riskerar frihetsstraff men att de ansvariga myndigheterna i andra fall avvaktar dom i målet.

Göteborgs tingsrätt biträder utredningens förslag atl förordnande om intensivövervakning och vistelse i anstalt bör kunna verkställas i omedelbar

Prop. 1978/79:212 190

anslutning till domen. Dock finner tingsrätten det föra för långt all såsom utredningen föreslagit införa omedelbar verkslällighel som huvudregel. Den möjlighet som redan finns att förordna om omedelbar verkställighet av anslallsbehandling i samoand med dom på skyddstillsyn får anses vara tillfyllest. Motsvarande rege, iör införas beträffande intensivövervakning. I detta sammanhang har utredningen lagit upp frågan om planering av frivård redan på häkiningssladiet. Atl sådan planering kommer lill stånd så tidigt som möjligl är eftersträvansvärt. Vad ulredningen anfört om all domstolen redan efter häktningsförhandlingen bör meddela skyddskonsulenlen all den häktade eventuellt kan komma att dömas till påföljd innefattande inlensivövervakning inger emellerlid betänkligheter. En dom bör inle föregripas. Ell sådani meddelande kan medföra all den misstänkte inges falska förhoppningar. Samma åsikter framförs av Sveriges domareförbund.

Den föreslagna ordningen atl lillsynsdom skall gå •■ verkställighet utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft synes enligl Vänersborgs tingsrätt kunna leda lill vissa icke lillfredsslällande konsekvenser vid fullföljd från den dömdes sida.

Enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna kan sex månaders intensiv övervakning vara en lång tid men tiden är samtidigt, jämfört med vad som gäller vid skyddstillsyn, anmärkningsvärt kort. En längre övervakning kan vara påkallad. Man kan tänka sig en konstruktion med en inledande period av intensiv övervakning följd av en tid med mera hovsam kontroll. Nämnden anser vidare atl vad som av ulredningen sägs om att domstolen redan i samband med häktningsförhandling bör tillkännage en förhandsinställning i päföljdsfrågan och att frivärdsorganisalionen på grand härav skall träda i funktion inte förtjänar instämmande.

Enligt övervakningsnämndens i Kristinehamn mening bör övervakningen inte avbrytas efter sex månader. En lämplig lösning kunde vara att den intensiva övervakningen avtrappas genom övergång till ordinär övervakning under 3 — 6 månader.

Utredningens förslag alt skyddskonsulenten skall anmodas alt yttra sig till domstolen i fråga om förutsättningarna för att meddela tillsynsdom och att frivårdstjänsleman skall närvara vid handläggning av påföljdsfrågan under huvudförhandlingen finner länsstyrelsen i Jönköpings län positivt. I föreslagen lydelse av 28 kap. 3 8 sägs alt om verkställighet av intagen i an-stall skall gälla vad som är stadgat om fängelse. Länsstyrelsen anser att om polisen skall verkställa förordnandel enligt förslaget bestämmelse därom bör intas i exempelvis lagen om beräkning av strafftid m. m.

Enligl JO är den förslagna övervakningsUden - sex månader - kort även i betraktande av möjligheten till förlängning. Ett argument, ehuru icke huvudargumentet, härför är atl påföljden är mycket resurskrävande. Den kan dock göras något mindre resurskrävande genom att för kontrollen av den dömde anlitas också andra samhällsorgan än skyddskonsulentorganisationen. Även om man anser att risken för återfall i brotl i allmänhet minskat så starkt efter sex månader atl övervakningen då ej längre behövs, finns det uppenbariigen fall där del redan vid domstillfället måste slå klarl att övervakningen behöver fortgå längre. För sådana fall borde domstolen ges möjlighet att föreskriva en längre övervakningstid, förslagsvis upp till etl år.

Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker de föreslagna reglerna om verkställighetens början etc. Förbundel är också i princip positivt till atl kontakt och slöd erbjuds en tilltalad person och att frivården vidtar vissa

Prop. 1978/79:212 ,, ,. 191

förberedande åtgärder inför en eventuell övervakning. Detta sker redan nu inom personundersökningsverksamheten om än i begränsad omfattning. Del är emellertid angelägel att understryka att alla åtgärdet- förutsätter att brotten är erkända och atl vederbörande ställer upp frivilligt och inte får utsättas för påtryckningar. Ur praktisk synpunkt betyder elt arbetssätt som det föreslagna - särskilt yttrande vid eventuell lillsynsdom. närvaro vid rättegången etc. - en slor arbetsbelastning för frivården. Ulredningen har inte gjort någol försök atl beräkna lidsåtgången. Etl eventuellt fastställande av dessa nya arbetsuppgifter mäste föregås av en seriös resursberäkning. Prövotiden bör enligt förbundets mening vara lika lång för tillsynsdom och villkoriig dom, dvs. tvä år. Om skyddsiillsynen behålls bör prövotiden även där sättas lill ivå år i slället för nuvarande tre. Skillnaden mellan prövolid och "normal" övervakningslid är obegriplig för de flesta berörda och ointressant för allmänheten. Att prövotiden enligt förslagel bara skall kunna förlängas med högst ett år är ocksä en förbättring. Övervakningstiden bör för båda påföljderna normall vara två är med möjlighet till förkortning. Förlängning bör endast förekomma om prövotiden förlängts.

Sveriges advokatsamfund förutsätter atl samordning av nya regler om häktning och tillsyn sker med del föreslagna stadgandet i 28 kap. 4 8 i fall av beslul om icke omedelbar verkslällighel.

3.5 Verkställighetens organisation

Utredningens uppfattning atl offentligt biträde bör kunna förordnas för den dömde i samtliga ärenden som handläggs av övervakningsnämnd kan JK instämma i. Förslaget atl den som utsetts till offentligt biträde (av rälts-hjälpsnämnd eller eventuellt av övervakningsnämnd) skall vid fullföljd i hovrätt ulan nyll förordnande vara offentlig försvarare är enligt JK rationellt men torde med hänsyn till att det enligt 21 kap. 4 8 rättegångsbalken är rälien som förordnar offentlig försvarare kräva ytterligare lagändring.

Etl genomförande av påföljden lillsynsdom skulle enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt ställa utomordentligt stora krav på verkställighetsmyndigheterna. Kontakten mellan övervakaren och den dömde skall i Vart fall i inledningsskedet vara i princip daglig. Vidare måste det för övervakaren framstå som minsl sagt betungande att t.ex. ha kravet på sig atl ordna en arbeie för sin klient. Det bör även uppmärksammas atl de erfarenheter som föreligger beträffande övervakning i samband med skydds-tillsynsdomar är mindre tillfredsställande. I allt för många fall kan tyvärr konstaleras att övervakningen endast funnits på papper men ej fungerat i prakliken. Vid ett eventuellt genomförande av utredningens intentioner om intensiv övervakning synes det därför nödvändigt atl de tänkta övervakarna ges en utbildning inriktad bl. a. på att de som sin huvuduppgift trots allt har att verkställa en påföljd. Det synes vidare angeläget all problemet hur övervakaren skall agera vid kännedom om nya brott noggrant diskuteras samt att härefter anvisning ges till övervakarna om hur de skall förfara.

Enligt Stockholms tingsrätt ställer den intensiva övervakningen synnerligen höga krav på de frivärdstjänslemän som i försia hand skall anlitas som övervakare. Föratom betydande prakfiska olägenheter fär övervakningen nämligen ett helt nytt innehåll så till vida att övervakaren, som är inriktad på att genom stöd och råd försöka återanpassa den dömde, nu i första hand skall verkställa ett straff. Detta förhållande kan med stor sannolikhet leda till intressekollisioner för många övervakare.

Prop. 1978/79: 212 192

Göteborgs tingsrätt påpekar beträffande utformningen av 37 kap. 8 8 atl delta lagrum hänvisar bl. a. till 28 kap. 8 8 andra eller tredje st. och 11 8 andra st. 28 kap. 8 8 innehåller endast två stycken. Hänvisningen lorde avse 28 kap. 8 S andra st. och 11 8 andra eller tredje st.

Domstolsverket tillstyrker uiredningens förslag all offentligt biträde skall kunna förordnas för den dömde i samlliga ärenden som skall prövas av övervakningsnämnd. Förslagel att biträdet vid fullföljd lill hovrätt automatiskt skall anses som offentlig försvarare om han uppfyller behörighetskraven kan accepteras under föratsättning all i dessa mål sådana särskilda skäl, varom talas i 21 kap. 5 8 första st. rättegångsbalken, anses föreligga för jurist som inte är advokat. En annan ordning leder till all endast advokater kan förordnas till offentligt biträde i ärende hos övervakningsnämnd vilket skulle innebära en betydande skärpning av kompetenskravet i förhållande till vad som nu gäller för offentligt biträde.

Kriminalvårdsstyrelsen konstaierar all ulredningen tangerar den viktiga principfrågan om användandet av lekmannaövervakare eller ijänsleman-naövervakare. Styrelsen vill förorda alt vid sidan av tjänslemannaöverva-kare lekmannaövervakare anlitas i största möjliga utsträckning. Lekmännen kan i större omfattning än tjänstemännen förlägga tillsynen till kontrahenternas fritid och bl. a. därigenom ge övervakningen ett positivt innehåll. Vidare kan klienterna via lekmannaövervakarna beredas tillfälle atl spontant knyta sociall önskvärda kontakter. Därtill bidrar lekmännen -vilket ur kriminalpoliiisk synvinkel inle är det minst värdefulla - erfarenhetsmässigt till alt hos allmänheten öka förståelsen för klienternas ömtåliga situation och därmed även underiätla deras samhällsanpassning. Slyrelsen finner förslaget att övervakare skall förordnas av skyddskonsulenten välbetänkt. Styrelsen avstyrker uiredningens förslag all införa en beslämmelse av innebörd att kriminalvårdsstyrelsen som representant för det allmänna tilldelas besvärsrält i högre instans såvitt gäller övervakningsnämnds beslut. Styrelsen finner del betänkligt om slyrelsen på detta sätt skulle tilldelas rollen av åklagare gentemot det klientel som blir föremål för kriminalvård. En sådan motpartsställning kan inte komma att främja en önskvärd någorlunda positiv anda inom kriminalvården.

Övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen har erfarenheten alt övervakningsnämndernas faktiska möjligheter atl utöva tillsyn över skyddskonsulenternas verksamhei är mycket begränsade. Det ter sig därför enligl nämnden rimligt atl skyddskonsulenlen som alllså f n. bär det faktiska ansvaret för frivården också får överta det formella ansvaret. Delta innebär att nämndernas uppgifier nästan uteslutande blir av domstolsmässig karaktär, som all besluta om sanktioner och atl överpröva vissa beslut. Nämnden vill dock betona att frågan om övervakningsnämndernas roll bör lösas i samband med att man tar ställning till frågan om lekmanna-medverkan inom hela kriminalvårdens område. Nämnden erinrar om förslagen i belänkandet (SOU 1977:76) Personalen vid kriminalvårdens anstalter. Tillräckliga skäl för alt kriminalvårdsstyrelsen skall ha räll atl som företrädare för det allmänna överklaga beslut av övervakningsnämnd föreligger enligt nämndens mening inle. Nämnden pekar särskilt på de avsevärda praktiska svårigheter som skulle uppkomma. Den eftersträvade enhetligheten i bedömningen torde kunna uppnås på andra vägar, l.ex. genom ökade möjligheler till information övervakningsnämnderna emellan. När det gäller tillsynsdomens närmare utformning är enligt nämnden en försia fråga vilken myndighet som skall svara för kontrollen. Enligl nämndens uppfattning måste man här ulgå från alt skyddskonsulenten även vid

Prop. 1978/79:212 'S. 193

denna päföljd skall ge den dömde slöd och hjälp. Delta lalar både för och emot att låta kontaktskyldigheten fullgöras hos skyddskonsulenlen. Å ena sidan bör del förhållandet att man får personlig kontakt med den dömde göra det lättare att sätta igång olika hjälpinsatser. Å andra sidan kan den påtvingade täta kontakten länkas påverka den dömdes attityd gentemot skyddskonsulenten i negaliv riklning och därigenom minska inlressel för atl ta emot hjälp och stöd. Nämnden tror för sin del atl den förra synpunk-icn väger över. Skyddskonsulenten bör därför kunna ta på sig åtminstone en del av kontrolluppgifterna. Nämnden ansluler sig till en lösning som innebär atl den dömde skall ha kontakt med skyddskonsulenten en gång i veckan och övriga gånger med polismyndigheten. Alt den dömde skall anmäla sig hos polisen har den fördelen att påföljdens ansvar inskärps och kan möjligen ocksä ha viss brottsförebyggande verkan. Enligl nämndens mening bör kontrolluppgifterna endast åvila tjänstemännen inom skydds-konsulentorganisationen. Lekmannaövervakarna bör således inte ha några kontrollerande uppgifier. Annars kan den positiva verkan som en lekman-naövervakning brukar ha gå förlorad. Dessulom kan rekryteringen av lekmannaövervakare försvåras.

Enligl övervakningsnämnden i Eskilstuna ter sig den föreslagna kompetensfördelningen mellan skyddskonsulent och övervakningsnämnd i vissa fall anmärkningsvärd. Nämnden har uppfaltningen att inilialivräil i fri-värdsfrägor bör finnas hos övervakningsnämndema. Såvitt gäller framställning om undanröjande av villkorlig dom och om intagning i anstalt vid tillsynsdom föreslås i belänkandel att övervakningsnämnd inte skall ha några rättigheter alls. Detta innebär bl. a. alt övervakningsnämnd skall vara betagen atl i ärenden som prövas av nämnden göra framställning som nyss sagts, även om detta framstår som den riktigaste åtgärden. Nämnden prövar t. ex. en fräga om åtgärd enligl 28 kap. 13 8 och finner omhändertagande otillräckligt. Nämnden måste då antingen avstå från att göra någonting eller vidtaga en enligt nämndens uppfattning otillräcklig åtgärd, trots all bäitre alternativ finns att tillgå. Denna konstraktion kan inte vara lämplig. Föreskriften i 37 kap. 6 8 att den dömde som huvudregel skall höras muntligen av övervakningsnämnd måste bestämt avstyrkas. Dess tillämpning skulle — om inte undantagen blir vanligare än regeln — vålla myckel bekymmer för alla berörda, oftast i onödan. Den nuvarande bestämmelsen att den dömde skall ha möjlighet att bli hörd om han så vill kan med fördel behällas. Den nämnda möjligheten utnyttjas, i vart fall inom frivården, myckel sällan av de dömda. Detta har enligt nämndens mening ej medfört olägenheter. Förslaget atl kriminalvårdsstyrelsen såsom företrädare för del allmänna skall kunna föra talan mot beslut av övervakningsnämnd är en nymodighet vartill man kan ställa sig tveksam. En besvärsrält för det allmänna är visserligen lämplig; varför denna skulle vara inskränkt till pre-judikaisfrågor är dock svårt att förstå. Uppgiften skulle emellertid med fördel kunna genomföras av allmän åklagare eller eventuellt - om besvärsrätten inskränks pä sätt utredningen föreslår - av JK.

Vad utredningen föreslagit om övervakningsnämnds behörighet och funktion föranleder ingen erinran från övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen. Atl nämnden enligt förslaget befrias från sin ledningsfunktion i förhållande till frivården innebär endast ett konfirmerande av vad som i praktiken redan gäller. I detta sammanhang vill nämnden ifrågasätta det lämpliga i att - såsom utredningen föreslagil - besvärsrält på del allmännas vägnar mol övervakningsnämnds beslut förbehålles kriminaf-vårdsstyrelsen. Nämnden anser att besvärsrälien bör tillerkännas skyddskonsulenten. 13 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212

Prop. 1978/79:212 194

Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser all ansvarel för att övervakningen sker på elt ändamålsenligt sätt bör åvila övervakningsnämnderna. Det är emellerlid givet all övervakningsnämnderna inte har möjlighet att mer i detalj ge anvisningar och direktiv för frivårdsarbetet, utan att delta i främsta rummet ankommer på skyddskonsulent och den personal som står till dennes förfogande. I viss utsträckning kan det dock förekomma all skyddskonsulent lar upp vissa principfrågor lill diskussion för atl få enhetlighet i handläggningen. För en sådan diskussion kan övervakningsnämnderna vara elt lämpligt foram. Redan nu har alltså skyddskonsulenlen det fulla ansvaret för sin verksamhet och några reformer på den punklen behövs inle. Den föreslagna ändringen i 37 kap. 6 8 första slyckel bygger den syn pä övervakningsnämnds uppgifter som nämnden icke kan dela. Men även bortsett härifrån är den föreslagna ändringen olämplig. Den leder till all, när den dömde inte vill inställa sig, någol som då och då inträffar, nämnden skulle vara i princip förhindrad atl handlägga ärendel och nödgas ivinga honom lill inställelse. Inte heller kan det vara riktigt att i fäll då den dömde begär att få närvara detta skulle kunna vägras därför all nämnden tycker atl det är "obehövligt". Den gällande lagtexten är lämpligare och bör enligt nämnden bibehållas. Däremot finns del såsom nämnden lidigare flera gånger påpekat anledning att ändra andra slyckel av 37 kap. 6 S så alt den dömde får samma rätt att bli hörd personligen hos de cenirala nämnderna. Den nuvarande ordningen innebär att dömda med längre frihetsstraff har räll lill inställelse hos övervakningsnämnden, som avger yttrande i ärendel, men icke ovillkorligen hos den cenirala nämnd som avgör ärendel. Någon svårighet att ordna transport av den dömde till sammanlräde med central nämnd kan inte finnas. Därför bör andra stycket utgå och första stycket i slället - med gällande lydelse i övrigl - göras tillämpligt också på de centrala nämnderna. Om denna ändring anses medföra att kriminalvårdsnämnden får alltför betungande uppgifter löses detta enkell genom alt ärendena i ökad grad decentraliseras. Härför finns, såsom nämnden också flera gånger har påpekat, starka sakliga skäl.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn konstaterar att i förslaget förutsätts att biträdande övervakare skall kunna förordnas bl. a. då det är påkallat med särskilda övervakningsinsatser under den dömdes fritid, på kvällar och helger. Nämnden anser alt del kan bli svårt att fä lämpliga lekmän för denna lyp av övervakarinsatser. Frågan bör ytterligare uppmärksammas innan förslaget om lillsynsdom kan genomföras. Nämnden biträder inte utredningens förslag att offentligt biträde skall kunna föroidnas för den dömde i samlliga ärenden som handläggs i övervakningsnämnd. Enligt nämndens erfarenhel tillvaratar kriminalvården resp. frivårdens tjänstemän regelmässigt de dömdas inlressen på elt förtjänstfullt och engagerat sätt. Ej heller synes - med lanke bl.a. på övervakningsnämnds sammansättning - hänsyn lill rättssäkerheten kunna åberopas till stöd för förslaget. Något uttalat behov för den dömde att ha tillgång till offenfiigt biträde kan därför enligt nämndens mening inle anses föreligga. Vidare skulle syslemet bli både tungrott och dyrbart ulan att några påtagliga fördelar uppnås.

Enligt socialstyrelsen kan givetvis praktiska hänsyn anföras som argument för förslagen i fråga om överförande av beslutanderätten i vissa frågor från övervakningsnämnd till skyddskonsulentema, den stora befogenhel som ges skyddskonsulent (i slället för t. ex. domstol eller övervakningsnämnd) alt faktiskt påverka innehållet i ådömd tillsynsdom och förslaget all skyddskonsuleni skall ha möjlighet att vidta hjälpåtgärder redan

Prop. 1978/79:212 "' 195

före domstolsavgörandel. Det är emellertid klart att del i ett brottmål föreligger en intressemotsättning mellan den enskilde och det allmänna. Därför bör rätlssäkerhetsaspekten här ges en avgörande betydelse. Den talar emot uiredningens förslag. Principerna bör i stället vara att innehållet i ett straff skall bestämmas av domstol, att delegering av beslutanderätten under straffverkställigheten lill lägre administrativa organ skall undvikas och att hjälpåtgärder till en person som ännu ej är fälld för brotl skall företas av socialvården och inte av kriminalvården.

Statskontoret och riksrevisionsverket fillstyrker att det formella ansvaret för verkställighelen övergår från övervakningsnämnderna till skyddskonsulenterna. Riksrevisionsverket konstaterar vidare att ulredningen förutsätter att även tjänslemannaövervakare skall förordnas av övervakningsnämnden för att säkerställa valet av övervakare blir det lämpligaste för den dömde. Riksrevisionsverket anser all ett sådani förordnande inte är nödvändigt eftersom övervakningsfunktionen ingår i den ordinarie fri-vårdsverksamheten. Arbetsfördelningen inom frivärdsorganisalionen bör ske internt inom denna. Säkerställande av att en individuell bedömning görs bör kunna ske t. ex. genom föreskrift i frivårdsförordningen. Med hänsyn bl. a. till att många tillsynsdömda inte skulle ha möjlighet att under ordinarie arbetstid anmäla sig hos frivärdsorganisalionen föreslår utredningen atl jourverksamhet inrättas inom frivården. En sådan kontroll av tillsynsdömda synes emellertid i slor utsträckning kunna åstadkommas genom all den dömde får möjlighet atl anmäla sig hos polisen. Den akuta sociala verksamhet som jourverksamheten även skulle fullgöra synes normall kunna tillgodoses av den kommunala socialvården. Riksrevisionsverket anser därför att tillräckliga motiv inte föreligger för att ge särskilda resurser för en jourverksamhet.

Länsslyrelsen i Kronobergs län är tveksam om möjligheterna alt engagera erforderligt antal lämpliga lekmän för en övervakning som skall vara kännbar för den övervakade och som därmed måste bli påfrestande för övervakaren. Härtill kommer att anspråk på medverkan av lekmän ställs även i andra sammanhang. Länsstyrelsen vill understryka behovet av jourverksamhet. Synnerligen posifivt är vidare utredningens förslag att frivården skall kunna förberedas redan i samband med personundersökningen.

JO anser alt en hög kontaktfrekvens mellan skyddskonsulent och den övervakade i regel föranledes mera av behovet av kontroll än av behovet av social service. Utredningen har kommit in på del problem det innebär att i en roll förena den kontrollerande och socialt stödjande verksamheten. Problemel får inle underskattas. Utredningen har visserligen varit inne på tanken att överlåta verkställigheten av påföljden ål polisen eller åt någon särskilt inrättad verkställighetsorganisation, men avfärdat en sådan lösning under hänvisning till vikten av den sociala hjälp- och stödverksamhet som skall ingå som ett viktigt inslag i verkställigheten. Med det argumentet kan dock ej en uppdelning av anmälningsskyldigheten avfärdas. En kompletterande anmälningsskyldighet hos polisen skulle kunna innebära en högst väsenllig förstärkning av påföljdens kontrollerande och brottsförebyggande funktion samtidigt som den avlastar frivården och även på andra sätt förbättrar dess möjligheter atl stödja den dömde socialt. Andra fördelar som kan vinnas är att den dömdes bosättningsort inte behöver inverka på kontaktfrekvensen i så hög grad som annars blir nödvändigt samt att initiativ från åklagarens sida i händelse av misskölsamhet hos den dömde underlättas. JO menar därför att en uppdelning av anmälningsskyldigheten så atl denna fullgörs delvis hos polisen, vilket skulle befrämja flera av påföljdens funktioner, bör övervägas.

Prop. 1978/79:212 196

TCO framhåller särskilt att ett genomförande av utredningens förslag i vad gäller tillsynsdom och verkställighet utom anstalt skulle medföra en kraftig ökning av det administrativa arbetet inom frivärden, vilket skulle leda till mindre lid för egentligt behandlingsarbete. Frivårdstjänstemännen skulle huvudsakligen få agera för att upprätthålla konlrollinnehället i åtgärderna. Antalet sammanträffanden och kontakter med domstolar, åklagare och nämnder skulle avsevärt öka om verksamheten skulle motsvara de intentioner som anges i lagtexten. De här akluella formella funktionerna svarar vidare dåligt mot förväntningarna hos de socialarbetare som nu finns i frivårdsorganisationerna. Den allvarligaste invändningen ur personalsynpunkt gäller de nya arbetsuppgifter av repressiv karaktär som föreslås. Som exempel kan anges bestämmelsen i 28 kap. 13 8 rörande omhänderta-gandeinstilutet. Skulle utredningens förslag genomföras är därför risken slor atl många av frivårdstjänstemännen skulle söka sig över lill andra verksamhetsområden. I den nuvarande påföljden skyddstillsyn ärdel kontrollerande momentet hanterligt och bl. a. denna påföljd har lett lill en nyrekrytering inom frivården.

Sveriges socionomers riksförbund finner det förslag som ulredningen skisserat i sitt remissyttrande över betänkandet Kriminalvårdens nämnder tilltalande. Det förenklar administrationen, minskar antalet överordnande organ samtidigt som rättssäkerhet och lekmannainflytande lillgodoses. Utredningens lanke att övervakaren vid tillsynsdom alltid skall vara frivårdstjänsleman är enligt förbundet geografiskt orimlig såvida man inte tänker sig en omfattande uppdelning av frivärdsdistrikten i små kommunalt anknutna enheter. Att få socialarbetare eller erfarna lekmannaövervakare atl slälla upp med intensivövervakning på landsbygden är orealistiskt. Förbundet välkomnar möjligheten att förordna en eller flera biträdande övervakare i komplicerade ärenden även om rollen bör vara den traditionella övervakarens och inte den biträdande kontrollantens. Inom skyddstillsynens ram har det länge funnits behov av flexiblare arrangemang för alt tillgodose de enskilda klienternas behov av kontakt och slimulans. Kriminalvårdsberedningens förslag om kontaktman försvann av kostnadsskäl - del är bra att det återappstår. Grappövervakning, familjeövervakning m.m. kan prövas om reglerna blir mindre stelbenta. För både tjänstemän och lekmän är elt sådant sätt att arbeta myckel positivt och kan i viss mån eliminera den förslitning som "tunga" ärenden annars läll medför. Förbundel välkomnar att utredningen föreslagit en enhellig ordning för offentligt biträde åt klienter inför nämnd och domstol.

LO är tveksam till om det blir möjligt att få övervakare som släller upp vardag som söndag och alla lider på dygnet vilket föratsätts kunna ske.

Övervakarnas riksförbund anser del vara olämpligl att man skall kunna förordna flera övervakare för samma övervakningsuppdrag. Utredningen menar att till någon sorts chefsövervakare skall förordnas en tjänsieman samt som biträdande övervakare en eller flera lekmän. Förbundet anser det föreligga risk för att tjänstemannaövervakaren enbart häller pä den formella kontrollen och att en stor del av den mänskliga delen på så sätt försvinner. Det kommer även i många fall alt bli svårt för en lekmannaövervakare i sin egenskap av biträdande övervakare atl hjälpa till att verkställa en påföljd som till största delen bygger på kontroll och inle på stöd och hjälp och kamratskap. Att mer än hälften av dem som i dag döms lill skyddsiillsyn inte återfaller i brott beror bl. a. på all man lyckats elablera ett gott förhållande mellan övervakare och övervakad. Förbundet vill inte att delta förhållande förändras till det sämre.

Prop. 1978/79:212 .,,:, 197

Centerns ungdomsförbund, som anser att vid både tillsynsdom och villkorlig dom det viktigasie måste vara den stödjande funktionen, finner med hänsyn härtill förslaget om biträdande övervakare värdefullt. Dessa biträden fär inte ha som sin huvuduppgift atl kontrollera den dömde utan alt hjälpa denne.

Enligt Folkpartiets ungdom.sförhund är det föga meningsfullt atl genomföra förslaget innan tillräckliga resurser garanteras. Utredningens resonemang inger betänkligheter på denna punkt. Mot bakgrund av de bristande resurserna torde det vara nödvändigt att en del av övervakningskontaklen hålls med polisen.

KRUM konstaierar att ulredningen beträffande villkorlig dom med stödåtgärder slår fast atl en förtroendeman måste ha klientens förtroende och att förtroendemannen skall utses i samförstånd med den dömde och också kunna bytas ut pä den dömdes begäran. Detla resonemang anser KRUM vara lika giltigt beträffande den biträdande övervakare som ulses vid lillsynsdom. KRUM kräver att den dömde får samma inflytande på dennes tillsättande. Efiersom övervakningen vid tillsynsdom är intensiv och påfrestande för den dömde vore del mycket olyckligt om denne har en entydig negativ inställning till den biträdande övervakare som förordnas. Att som nämnts i ulredningen tillsälla polis, kriminalvårdstjänsleman eller annan person med liknande bakgrund ulan all det sker med den dömdes samtycke torde annars omintetgöra de möjligheter till positiv påverkan som även denna strafform måste innehålla.

3.6 Tillsynsdomens hjälpfunktion

Vad gäller uiredningens bedömningar i frågor rörande fullgörande av skadeslåndsskyldighet har RÅ ej någon erinran mot förslaget atl avskaffa nuvarande möjligheler för domstol atl meddela föreskrifter härom. Enligt motivultalanden bör domstolen i slället vid huvudförhandlingen i målet söka få lill slånd "rimliga och för båda parter bindande överenskommelser" i hithörande frågor. Atl domstolen i samband med huvudförhandling i brottmål skulle bedriva angiven form av förlikningsverksamhet finner RÅ ej böra komma i fråga. Det kan nämligen inte uteslutas all den tilltalade skulle komma alt känna en press på sig all acceptera ett av domstolen givet förlikningsförslag i tro all della skulle kunna medföra en mildare bedömning i broUmålsdelen.

Hovrätten för Övre Norrland vill i anslutning till utredningens uttalande alt domstolens verksamhet belräffande skadeständsfrågor inte bör medföra all rättegången tyngs av en orimligt vidlyftig handläggning av dessa erinra om all BRÅ i rapporten Straffades skulder påpekat alt del nog någon gång ägnas alltför liten uppmärksamhet åt skadeståndsfrågor under rättegängen i brottmål, kanske med följd alt den skadesländsskyldiges lagliga möjligheter inte alltid tas lill vara fullt ul.

Stockholms tingsrätt framhåller atl tvångsåtgärder inom kriminalvården i huvudsak bör motiveras endast med hänsyn till allmän laglydnad. I vissa situationer, t. ex. vid allvarlig narkomani, är det dock av stor vikt för domstolen alt veta att föreskrifter om stöd och hjälpåtgärder verkligen får ett rejält innehåll. Oavsett om etl förordnande om viss vård eller behandling ges av allmän- eller individualpreventiva skäl, bör domstolen kunna bestämma om sådana åtgärder och dessa bör också på verkställighetsplanet kunna sanktioneras med tvångsmedel. I den allmänpolitiska debatten förekommer en diskussion om tvångsingripande vid socialt vårdbehov, men

Prop. 1978/79:212 198

det är att märka att här är fråga om val mellan olika brottspåföljder - alUså även fängelse.

Göleborgs lingsräii anser att sista meningen i 28 kap. 7 8 lämpligen kan utgå.

I motsats till utredningen är rikspolisstyrelsen av åsikten att samhällel även mot den dömdes vilja skall kunna ge föreskrift om att den som är föremål för kriminalvård jämväl skall underkasta sig viss behandling då sådan framstår som oundgängligen påkallad, särskilt psykiatrisk vård och nykterhets- eller narkomanvård. Det kan inte anses rimligt att sådana missbrukare som ofta saknar möjlighet att själva bedöma sin belägenhet eller som är helt ointresserade av vårdinsatser själva skall få avgöra frågan om de behöver vård eller inte. Erfarenheten visar att dylikt missbruk i olika former ofta utgör grogrunden för brottsligt beteende. Samhället bör därför inte fråntas möjligheten att, om så erfordras, tvångsvis genom att angripa missbruket förhindra återfall i brott.

Statskontoret påpekar att det i tidigare remissyttranden aktualiserat frågan om hur gränsen mellan kriminalvård och socialvård skall dras. Utredningens förslag pekar enligt verkets mening på att en klarare gränsdragning är angelägen. Statskontoret anser att i den mån påföljd ej innebär övervakning - ordinär eller intensiv - så bör huvudansvaret för hjälp och stödåtgärder i princip ankomma på socialvården. Samhällets ordinarie organ för denna typ av verksamheten bör i första hand utnyttjas.

Enligt riksrevisionsverkets mening föranleder utredningens förslag en närmare precisering av bl. a. vilka uppgifier som bör ligga på fri vården respektive den kommunala socialvården.

Juridiska fakulteisnämnden vid Lunds universiiei ifrågasätter det välbetänkta i utredningens uppfattning att den dömde i alla situationer ensam skall avgöra om han vill acceptera sociala stödåtgärder och/eller medicinsk behandling. I exempelvis sådana fall då alkohol- eller narkotikamissbruk lett till upprepad brottslighet kan det inte vara rimligt atl låta missbrukaren själv avgöra om han vill låta sig behandlas eller fortsätta sitt missbruk och sin kriminella verksamhet. Domstolen måste i sådana fall ha möjlighet att föreskriva alt missbrukaren skall undergå behandling.

JO anser all kriliken mot behandlingstanken bör värderas med viss försiktighet och att den knappast fört så långt att man kan avvara ett inslag av, om nödvändigt, också tvångsvis genomförd behandling inom kriminalvården.

Svenska kommunförbundel finner det, eftersom de föreslagna åtgärderna är avsedda att ersätta frihetsstraff, naturligt att kontrollen av de dömda kommit i framskjutande ställning. Alt de sociala insatserna ändock inte skall fillmätas mindre betydelse i den nya påföljden finner förbundet tillfredsställande. Likaså är det riktigt att föreskrifter om hur den dömde skall förhälla sig inte längre skall kunna meddelas. Detta innebär att frivårdens sociala insatser i det enskilda fallet får inriktas på sådana åtgärder som den dömde accepterar. Kriminalvårdens frivårdsverksamhet kommer härigenom att få arbeta under i princip samma föratsättningar som den kommunala socialhjälpen. I många fall blir del fråga om atl söka motivera den dömde att ta emot och söka tillgodogöra sig det sociala slöd och den vård och behandling som samhället kan erbjuda. 1 likhet med ulredningen finner förbundet det riktigt att hålla fast vid de principer om den sociala verksamheten inom kriminalvården som fastslogs i anslutning till 1973 års kriminalvårdsreform och som främst innebär att kriminalvårdens klienter i så stor utsträckning som möjligt skall begagna sig av samhällets allmänna

Prop. 1978/79:212 ih.-ti;. 199

resurser när det gäller socialvård, sjukvård, utbildning elc. Genomförandet av socialutredningens förslag om socialhjälp torde kunna medverka till att samverkan mellan kriminalvårdens sociala verksamhet och socialtjänsten vidgas och fördjupas. Förbundet underslryker vad utredningen framhåller alt kontakten mellan övervakare och klient inte bara får ges karaklär av ett fullgörande av en i och för sig besvärande anmälningsskyldighet utan atl man i slället försöker att gemensamt åstadkomma något positivt för den dömde. Förslagel om att i vissa fall jämte övervakare skall kunna förordnas en förtroendeman för den dömde tillstyrker förbundet. En minoritet inom Svenska kommunförbundels styrelse delar utredningens uppfattning att de framlagda förslagen lill frivård skall tillgodose en hjälpfunktion. En förutsättning för att hjälpen skall bli effektiv är - såsom ulredningen framhåller - atl etl förtroendefullt samarbele kommer lill stånd mellan den dömde och samhällets hjälpande organ. Del är självfallel önskvärl att stöd och hjälp utgår i enlighet med frivilliga uppgörelser. Detta får emellerlid inle innebära att inga krav ställs pä den dömde. Del måste också i fortsättningen finnas möjlighet atl ingripa mol en kompakt misskölsamhet hos den som efter brott är föremål för fri vård.

Sveriges socionomers riksförbund anser att förslagel alt ersätta föreskrift om sätl all belala skadestånd med försök att åstadkomma en överenskommelse mellan målsägande och klient är myckel bra, även om det kan bli svårt atl realisera i någon större omfattning. Det enda rationella är förmodligen all införa en statlig målsägandeförsäkring med regressrätt mol klienten. Frivårdens roll i detla sammanhang bör absolut inle vara någon sekunda indrivningsmyndighets, varför ifrågavarande bestämmelser bör omarbetas i den föreslagna förordningen. Frivården bör däremoi medverka med budgetplanering, kontakter med kronofogde m. m.

Föreningen Sveriges åklagare anser alt samhället bör kunna mot den dömdes vilja förordna om viss vård som kan anses erforderlig för atl avhjälpa missbruk av t.ex. alkohol- eller narkotika och all domstol därutinnan bör ha möjlighet att, oavsett samtycke, förordna att den dömde skall vistas i visst behandlingshem.

Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman anser det vara viktigt alt göra en skarp gränsdragning mellan kriminalvårdens och andra myndigheters ansvarsområden, inle minsl mol bakgrund av att de sociala myndighelerna i framtiden förmodligen ej kommer att tillämpa tvång mot vuxna människor.

3.7 Tillsynsdomens kontrollfunktion

RÅ konslaterar atl det grundläggande kriteriet på påföljden tillsynsdom är "intensiv övervakning". Härigenom skiljer sig påföljden från villkorlig dom med övervakning. Vad som skall konstituera intensiv övervakning kan emellerlid ej anses så distinkt angivet att det kan tjäna som kännetecken för en viss påföljd. Förslaget i 28 kap. 10 8 kan således inte godtas i förevarande utformning. Från principiella utgångspunkter anser RÅ del vidare vara tveksamt om övervakare eller biträdande övervakare skall få, även om del endast är tillfälligt, upphäva av skyddskonsulenten meddelad föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen.

Stockholms tingsrätt pekar på de praktiska svårigheter som uppstår för den dömde i en storstadsregion eller på en ort på långt avstånd från övervakaren. Han kommer inte att kunna sköta ett arbete, arbetsresor, familjeskyldigheter och samtidigt mer eller mindre dagligen avsätta kanske avsevärd lid till att fullgöra anmälningsskyldighet.

Prop. 1978/79:212 200

I den föreslagna 28 kap. 10 8 har ulredningen givit skyddskonsulenlen befogenhet att efter dom på fillsynsdom meddela den dömde föreskrifter om bl.a. bostad, uppehållsplats och verksamhei. Föreskrifter av sådana för den dömde ingripande art bör enligt Vänersborgs tingsrätt meddelas av övervakningsnämnden.

När del gäller placering i behandlingshem ulanför kriminalvården framhålls av utredningen all underrättelseskyldighet i regel inte kan åläggas behandlingshemmets personal. Detla må enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna visserligen vara rikligt men ingenling hindrar att man gör elt åtagande i sådant hänseende lill ett villkor för all godtaga placeringen. Den som vill ställa upp för krininalvårdens klientel bör göra della på kriminalvårdens villkor. Del är ju dock fråga om verkställighet av påföljd.

För atl den föreslagna intensivövervakningen skall göra skäl för namnet - och tillsynsdomen få del innehåll skyddsiillsynen saknar - kan det enligt länsstyrelsen i Kronobergs län inte vara tillfyllest som ulredningen anger alt övervakaren skall hålla sig underrättad om var klienten bor, hans huvudsakliga sysselsättning, hur hans livsföring i övrigl är. Därulöver anger utredningen all övervakaren i regel också bör försöka hålla reda på vad klienten företar sig under fritiden. Del är enligt länsstyrelsen jusl under fritiden som de kritiska situationerna och stora svårigheterna i regel uppstår. För all genomföra lillsynsdomens syfte torde enligl länsstyrelsens mening i en del fall fordras sådana resurser och föreskrifter att intensivövervakningen kan pågå dygnet om.

JO påpekar att utredningen har velat skapa garantier för effektiv övervakning vid fillsynsdom. Detla har skelt bl.a. genom mycket detaljerade föreskrifter i förslaget till frivårdsförordning. Härom är inte annal alt erinra än atl den dömdes gmndläggande skyldigheter bör regleras så uttömmande som möjligl i brottsbalken. Vad som enligt 28 kap. 10 8 2 st. i förslagel skall gälla borde därför preciseras ylterligare. Detla kan möjligen ske genom att det föreslagna innehållet 131 8 2 st. 1 p. och 3 st. samt 39 8 2 st. frivårdsförordningen på lämpligt sätt inarbetas i BrB.

3.8 Sanktioner vid villkorsöverträdelser

Helt allmänt anser JÄ att utredningens förslag belräffande sankiioner är svåröverskådligt. Det kan t.ex. ifrågasättas om den möjlighet till kortvarigt omhänderlagande som föreslås i 28 kap. 13 8 fyller någon egentlig funktion vid sidan av övriga sanktionsformer. Under alla förhållanden är det tveksamt om övervakningsnämnd skall få förordna om sådant omhändertagande. Dessutom anser JK att skillnaden mellan denna form av omhändertagande och den form för sådan åtgärd som föreslås i 28 kap. 15 8 är svårgripbar. Beträffande sistnämnda form av omhändertagande föreslås vidare att åklagare i viss situation skall besluta. Något förslag till föreskrifter om överklagande av åklagares beslut ges dock inte.

RÅ vill helt allmänt framhålla att utredningens förslag till sanktionssy-slem vid villkorsöverträdelser är i hög grad komplicerat och svåröverskådligt. Enligt RÅ bör omhändertagande kunna ske endast när fråga uppkommit om atl vid domstol föra talan om intagning i anstalt enligl 28 kap. 3 8. Alt utnyttja det kortvariga omhändertagandet som ett sanktionsmedel vid villkorsöverträdelser anser RÅ sålunda ej böra komma i fråga. Utredningen föreslår atl verkställigheten av ett sådant omhändertagande skall kunna förläggas till den dömdes fritid, oftast till veckosluten, och därvid kunna delas upp på flera perioder. En sådan ordning skulle vara administrativi yl-

Prop. 1978/79:212 .i 201

tersi krävande och limgiodd. Den första fråga som inställer sig är var den onihänderlagne skall föivaras. Att detta ej lämpligen bör ske hos polismyndighet torde vara ställt utom alll tvivel. RÅ avstyrker au del kortvariga onihiindeitagandet utnytljas som etl självständigt sanklionsmedel och under alla omständigheter all en uppdelning av omhändertagandel på flera perioder fär ske.

I anslutning till bestämmelsen i 28 kap. 15 8 atl beslut om omhändertagande fär meddelas av åklagaren anser länsåklagaren i Värmlands län det vara ett rätissäkerheisintresse att regeln också kompletteras med en bestämmelse om den tid inom vilken åklagare skall meddela beslut om talan skall föras eller inle.

Enligt överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt har sanktionssystemel vid tillsynsdomen i stort sett erhållit en lämplig utformning. Emellertid har regeln om kortvarigt omhänderlagande som ett sanklionsmedel fält en med hänsyn till de syften man avsett att uppnå med sanktionen nägot otillfredsslällande utformning. I mänga fall torde denna sanktion aktualiseras först sedan andra åtgärder prövats ulan resultat varför det finns del utrymme för berättigade farhågor beträffande den dömdes vilja alt uppfylla sina skyldigheter utan kraftiga påtryckningsmedel. Som förslaget är formulerat kan del förväntas alt sanklionen sätts in snabbt vilket i och för sig är väsentligt. Emellerlid anser överåklagaren att ett genomförande av den i 28 kap. 13 8 beskrivna möjligheten lill uppdelning på flera korta perioder av verkställigheten av det kortvariga frihetsberövandet riskerar alt göra sanktionen betänkligt uddlös. Endast i undanlagsfall torde siluationen för den dömde vara sädan an verkställigheten av det kortvariga frihetsberövandel i ett sammanhang kan tänkas lägga hinder i vägen för hans sociala anpassning. Överåklagaren anser sälunda atl beslämmelsen om uppdelning av verkställighetstiden bör ulgå ur förslagel.

Hovrätten för Övre Norrlund släller sig tveksam till utredningens förslag när det gäller sanktionen kortvarigt omhändertagande. Etl frihetsberövande pä nägra fä dagar i uteslutande sanktionssyfte är inte tilltalande. Än mindre tilltalande är det atl länka sig frihetsberövanden som skall verkställas i korta perioder vid skilda lillfällen, t. ex. tre veckoslut i en månad. Skall frihetsberövandel ske i polisarrest blir den tänkta sanktionen än mer tveksam. Till detla kommer atl sanktionsformen med all sannolikhet blir svär alt tillämpa. Det är givetvis svårt att finna andra lämpligare sanktions-formei för dem som helt undandrar sig tillsynen. Sanktionen bör dock lättare kunna accepteras om frihetsberövandet verkställs på kriminalvårdsanstalt där de intagna kan sysselsättas t.ex. med sådant lagningsarbete som förekommer i England. Hovrätten vill ocksä fästa uppmärksamheten på förslaget att ett omhändertagande som har beslutats av åklagare enligt 28 kap. 15 S I st. skall kunna beslå en vecka. Visserligen är det här inle fråga om frihetsberövande på grund av endast misstanke om brott. Förslaget kan dock inte sägas ligga i linje med de förslag som har lagts fram av utredningen om översyn av häklningsbestämmelserna.

Att sanktionerna enligt tillsynsdomen kan skärpas är enligt Stockholms lingsräii i och för sig bra men tingsrätten finner för sin del all själva uppbyggnaden av reglerna med en lill synes trappstegsliknande skärpning är en alltför komplicerad konstruktion. Tingsrätten vill vidare fästa uppmärksamheten pä atl en del av de ålgärder som skall vidtas i följd av tillsynsdomens upptrappade sankiioner kommer alt kräva snabb handläggning, inle bara hos skyddskonsulent, övervakningsnämnd och åklagare utan också i domstolen. Om sädana åtgärder skall kunna genomföras måste detaljreg-

Prop. 1978/79:212 202

lerna uiformas så atl de kan på ett naturligt och enkelt säll inpassas i domstolens övriga arbetsmetodik.

Enligt Vänersborgs tingsrätt bör utredningens förslag till möjlighet att kortvarigt omhänderta den dömde utan atl siluationen är sådan som avses i 28 kap. 11 8 BrB i dess nuvarande lydelse kunna ingå såsom en förstärkt sanktion vid den nuvarande skyddstillsynspäföljden.

Ungdomsfängelsenämnden anför alt förslaget om kortvarigt omhänderlagande (2-14 dagar) synes meningslöst, i varje fall frän behandlingssynpunkt.

Det sanklionssyslem som föreslås vid tillsynsdom är enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna invecklat och plollrigl, inle minsl med lanke på de korta tider som omhänderlagande skall kunna avse. Administrerandet av dessa korta frihetsberövanden, evenluelll med uppdelningar i omgångar och med avräkningar, skulle bli besvärligt, tveksamt lill vad nytta. Tilllämpning av bestämmelserna om beräkning av strafftid kan heller knappast vara lämplig vid dessa korta frihetsberövanden som snarare skulle behöva bestämmas i limmar. Jämför vad som sägs om atl verkställighet av två dagar skulle kunna "påbörjas fredag kväll och avslutas på söndagen". Det är också anmärkningsvärt att den yttersta sanktionen, förverkande, saknas. Frågan är hur man skall hanlera situationen om någon notoriskt undandrar sig tillsynen. Skall man tänka sig en serie anstallsbehandlingar eller hur skall saken lösas? Rimligen kan man inle avse atl man skall åtnöjas med en anstallsintagning vilken ju skulle innebära atl tillsynsdom av den tredskande skulle kunna utbytas mot endasi ell kortare frihetsstraff. Ulredningen säger att sanktionerna vid skyddstillsyn, undanröjande av påföljden eller beslut om anstaltsvistelse, är av övervägande formell natur. Utredningen bortser emellerlid här från betydelsen av sanktionerna som påtryckningsmedel. Nämnden har för sin del i ålskilliga fall funnit anledning alt i samband med varning erinra den dömde om de yttersta konsekvenserna av fortsatt misskölsamhet. Man torde kunna göra en jämförelse med värdet av att det finns möjlighet att förvandla böter.

Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser atl det ter sig svårbegripligt varför möjlighet lill omhänderlagande skall behövas i två skilda former. Vad som är nödvändigl är att övervakningsnämnd har möjlighet au begära efterlysning och omhändertagande av den som håller sig undan och även alt omedelbart ingripa på delta sätl när någon befinner sig i en akut risksiluation. Men atl vid sidan härom också ha en form för arrest-straff inbakat i frivården finns del inte någol behov av. Nämnden föreslår aU reglerna i 28 kap. 13 8 i förslagel stryks, varvid dock övervakningsnämnd såsom nu bör ha möjlighet alt föriänga omhändertagandel enligl 15 8 med en vecka uiöver den första.

Uppdelning av verkställigheten på flera lillfällen bör enligl övervakningsnämndens i Kristinehamn mening få ske endast undantagsvis. Lagtexten bör kompletteras med krav på särskilda skäl för uppdelning av verkställigheten.

Sanktionerna i de fall då den dömde bryter mot meddelade föreskrifter eller på annat sätt missköter sig förefaller juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet alltför vaga och ineffektiva. Därtill kommer alt risk föreligger för att dessa sankiioner, liksom är fallel vid den nuvarande skyddstillsynen, kommer alt stanna på papperet.

Ulredningen om isolering inom kriminalvården finner i och för sig inget att erinra mot utredningens åsikt aU den nya tillsynsdomen för aU kunna utgöra elt verkligt alternativ till fängelse bl.a. måste förses med eU effek-

Prop. 1978/79:212 - : ,, 203

tivt sanklionssyslem. Som en sanktion mot villkorsbrotl föreslås emellertid etl frihetsberövande på mellan tvä och fjorton dagar. Delta skall i allmänhet verkställas i öppen kriminalvärdsanstalt. Om frihetsberövandet skall uppgå till högst sex dagar får det dock verkställas i häkte eller sluten anstalt. Delsamma gäller om den dömde avviker från öppen anstalt. Slutligen kan övervakningsnämnden medge alt verkställigheten äger rum i polisarrest. Mot en sanktion med en sädan utformning kan mänga invändningar riktas. Det inom anstaltsvården tidigare förekommande isoleringsstraffet avskaffades från den I juli 1976. Ungdomsfängelseutredningens förslag innebär all isoleringsstraffet ånyo skulle införas, men nu för frivärdsklientelet. Det skulle dessutom i vissa fall ha längre varaktighet än det avskaffade isoleringsstraffet. De skäl som föranledde isoleringsslraffels avskaffande år 1976 har naturligtvis än större styrka vad gäller frivården. Tillsynsdomen är främsi avsedd att tillämpas på unga lagöverträdare. Del är över huvud tagel olämpligl alt unga människor isoleras, vilket ocksä kommer lill uttryck i beslämmelserna om häktning i rättegångsbalken. Unga lagöverträdare bör då inle heller p. g. a. en misskött tillsynsdom placeras i sådan isolering. Härtill kommer atl sanktionsmedlet kan komma att präglas av visst mätt av godtycke och rättsosäkerhet för den dömde eftersom frägan om sanktionens verkställande blir beroende av övervakarens bedömning av misskötsamhetens omfattning, en bedömning som med naturlighet inte kan förväntas bli enhetlig bland alla övervakare. Isoleringsulredningen anser på grund av det anförda att ett frihetsberövande av denna art inle bör uigöra sanktion vid villkorsbrotl under tillsynsdom. Övriga föreslagna medel att hålla den dömde till ordningen bör vara tillräckliga.

Enligt TCO bör det föreslagna sanktionsmedlet kortvarigt omhändertagande övervägas ytterligare. Särskilt tacksam är möjligheten alt dela upp omhändertagandet i tre perioder. Detta förfarande leder till veckoslutsar-rest. en sanktionsform som ter sig diskutabel. Bland annat är möjlighelerna lill sociala stödåtgärder i samband med denna form av omhändertagande minsl sagt dåliga.

Sveriges socionomers riksförbund kan acceptera att det kortvariga omhändertagandel skall kunna användas som ren sanktion när klienten undandrar sig kontakt. Detta kan genomföras även om skyddstillsynen behålls. I praktiken har omhändertagandet redan nu något av denna effekt trots att del legalt har andra kriterier. Uppdelningen på flera verkställighetstillfällen avstyrker förbundet däremot av praktiska skäl. Möjligheten alt använda omhändertagandetiden till konstmktiva kontakter med frivärden försvåras och mottagande anstalt/häkte måste få stora administrativa svårigheter. Utredningens mycket koncisa krav på klienterna bör också diskuteras vidare. Följer vi förslaget kommer det ganska snart att samlas en skara sociall inkapabla människor på anstalt som "straffat ul sig" ur tillsynsdomen.

KRUM delar helt och fullt utredningens uppfattning att förordnande om intagning i anstalt vid tillsynsdom endast skall kunna meddelas av domstol sedan åklagaren fört talan. KRUM påyrkar - till skillnad mol ulredningen - samma förfaringssätt även för de kortvariga omhändertaganden varom stadgas i 28 kap. 13 8. KRUM anser detta påkallat av rättssäkerhetsskäl.

Prop. 1978/79:212 204

4 Villkorlig dom allmänt

JK anser alt någon ändring i fräga om påföljdsformen villkorlig dom inle bör ske. Med denna reservalion har JK följande synpunkler på uiredningens allmänna beslämmelser. JK har ingen erinran mol utredningens förslag belräffande förutsättningarna för villkorlig dom. Däremot kan JK inte ansluta sig till förslaget att det allmänna skölsamhetskravet i 27 kap. 4 8 och sanklionsbeslämmelsen i 27 kap. 6 8 BrB i dess nuvarande lydelse slopas. Etl sådant slopande torde få lill följd att skillnaden mellan villkorlig dom och ren päföljdseftergift i praktiken suddas ut. Del enda som skulle skilja dem skulle vara atl päföljdseftergift inle kan undanröjas vid nya brotl. JK konstaterar vidare att utredningen föreslår som en följd av den föreslagna utformningen av kriminalvård i frihet atl påföljden villkorlig dom skall kunna lillämpas beträffande psykiskt avvikande lagöverträdare. Det framgår enligl JK inte klart om detla även skall gälla motsvarigheten till den nuvarande villkorliga domen. Om så är fallet kan JK inte tillstyrka förslagel.

Den föreslagna lagtexten i 27 kap. I 8 innefatlar enligt RÅ en påtaglig utvidgning av den villkorliga domens tillämpningsområde så till vida atl något krav på god prognos hos lagöverträdaren ej ställs. Bl. a. föreslår ulredningen att villkorlig dom skall kunna tillämpas även vid återfall i brolt under prövotiden. RÅ tillstyrker att tillämpningsområdet för villkorlig dom utvidgas, dock ej därhän all det tillåts omfatta jämväl under prövotid begångna brott. Vidare bör - säsom sker i den nuvarande rättstillämpningen - villkorlig dom ej få komma i fråga vid vissa typer av brott.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför atl etl införande av den nya tillsynsdomen enligl utredningen nödvändiggör en reglering beträffande de båda gällande frivärdspåföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn för att draga en klar gräns gentemot tillsynsdom. Utredningen har samtidigt funnit del lämpligt att låta den nya påföljden villkorlig dom motsvara båda de nu gällande frivårdspåföljdema. Del kan enligt överåklagaren i vissa avseenden ifrågasättas om det är lämpligt att låta namnet för en tidigare påföljd få elt i stora avseenden nylt innehåll. Ulredningen har själv i namnfrågan ansett all namnet skyddsiillsyn ej kunde bibehållas pä grund av de omfattande ändringar som föreslagils belräffande påföljden. Överåklagaren anser dock ej all några mer bärande invändningar kan göras mol uiredningens lösning atl låta den nya villkorliga domen täcka de båda frivärdspåföljderna enligt nuvarande ordning. Genom den föreslagna konstruktionen torde del nuvarande kravet på god prognos vid villkoriig dom ej kunna ingå i lagtexten. Emellertid finner överåklagaren atl lydelsen av 27 kap. I 8 i förslaget kanske bättre än gällande lydelse står i överensstämmelse med rättstillämpningen.

Enligl överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt finns ej något alt erinra belräffande bibehållandet av villkorlig dom i den form som nu gäller. De motiveringar som ulredningen framfört som skäl för avskaffande av möjligheten alt förena en villkoriig dom med föreskrift om skadeslåndsbetal-ning bör enligl överåklagaren ej godtas. Målsäganden tillhör redan i dag en i samhället alltför bortglömd kategori vars intressen i den allmänna kriminalpoliiiska debatten ständigt förts i bakgrunden. I motsats lill utredningens uppfattning synes starka skäl finnas för anlagande att övervakaren kan ha en betydelsefull uppgift i att se till alt den dömde söker följa en uppgjord betalningsplan. Återbetalningen kan även ses som ett vikligt led för den dömdes molivaiion lill återanpassning. Den av utredningen föreslagna erinran till den dömde i syfte att skadeståndsskyldigheten skall fullgöras tor-

Prop. 1978/79:212 V.:,,, 205

de ej utgöra något särskilt medel till gagn för den förfördelade parten all-denslund sanklionsmedel saknas. Härutöver kan ert"arenhelsniässigt konstateras att exekutiva åtgärder nästan undantagslöst är resultallösa gentemot de personer varom nu är fräga.

Uiredningens lörslag all villkorlig dom skall omfatta tre olika päföljds-varianier är enligl Göta hovruit mindre lämpligt. Det stora antalet frivårdspäföljder som med utredningens förslag skulle stå till buds kan lätt leda till oenhellighet i tillämpningen. Missförstånd om innebörden av den ådömda påföljden kan också uppstå. De formella olikheterna mellan villkoriig dom med övervakning och skyddsiillsyn kan icke heller anses motivera elt avskaffande av benämningen skyddsiillsyn. Praktiska synpunkler talar ocksä emot ett sammanförande av villkorlig dom och skyddsiillsyn lill en gemensam benämning.

Stockholms tingsrätt ställer sig avvisande till förslaget atl skyddstillsyn avskaffas och att tvä nya varianter av villkorlig dom införs. Under förutsättning atl skyddsiillsynen med vissa förändringar bibehålls i påföljdssystemet saknas anledning att införa de föreslagna påföljderna villkorlig dom med övervakning och villkorlig dom med stödåtgärder. De intressen som dessa påföljder är ämnade att lillgodose kan beaktas inom ramen för en förbättrad skyddstillsyn. I de fall då allmänpreventiva hänsyn gör sig starkt gällande kan de ivängsmässiga inslagen betonas och i de situationer där ett starkt behov av kontakt med en övervakare och av slödålgärder föreligger kan dessa momeni uttryckligen prioriteras. Med mindre lagändringar kan också kravet på en stegvis uppirappning av samhällets reaktion tillgodoses inom ramen för kriminalvård i frihet utan att man behöver införa helt nya påföljder eller byta namn på redan existerande sädana.Tingsrätten delar uiredningens mening all villkorlig dom med dess nuvarande utformning skall bibehållas som en päföljd av varningskaraktär och utan särskilt verkställighetsinnehåll. Tingsrätten tillstyrker vidare förslagel om alt prövotiden vid villkorlig dom automatiskt inleds frän den dag då domen meddelas och anser att så skall vara fallet även vid skyddstillsyn om denna behålls i påföljdssystemel. Oavsett om utredningens förslag genomförs bör möjligheten atl av allmänprevenlia skäl kombinera kriminalvård i frihet med böter finnas kvar.

Med hänsyn till all del nuvarande päföljdssystemet inte bör underkastas mer ingripande förändringar än som är påkallade av elt avskaffande av ungdomsfängelsepäföljden avstyrker Göteborgs tingsrätt utredningens förslag lill elt nytt institut med beteckningen villkoriig dom men med lill stora delar annan innebörd än den nuvarande villkorliga domen. Vad ulredningen önskar uppnå ryms inom institutet skyddstillsyn. Samma åsikt framförs av Sveriges domareförbund.

Enligt Vänersborgs tingsrätt bör den villkorliga domen bestå i sin nuvarande form, alltså med eller utan bötesstraff Denna påföljd har enligt tingsrätten visal sig lämplig för avsett klientel. Tingsrätten lillstyrker förslaget alt kunna förena villkoriig dom med stödåtgärder men avstyrker förslagel att förena villkorlig dom med övervakning ulan förordar all skydds-tillsynen kvarstår, dock med bl. a. mer effektiv övervakning. Den föreslagna ordningen att villkorlig dom skall gå i verkställighet utan hinder av att domen inle vunnit laga kraft synes enligl tingsrätten kunna leda till vissa icke tillfredsställande konsekvenser vid fullföljd från den dömdes sida. Däremot anser tingsrätten att möjlighet bör finnas för domstol atl vid t. ex. akut behov av hjälp och stöd åt den dömde förordna om omedelbar verkställighet av dom som är förenad med föreskrift om stödåtgärder eller övervakning.

Prop. 1978/79: 212 206

Enligt rikspolisstyrelsen är villkorlig dom i dag en så lindrig påföljd atl den närmast uppfattas som siraffvarning. Styrelsen anser det därför mindre lämpligt atl låla påföljden ändra innehåll och avstyrker förslagel i den delen.

Övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen anser alt regelsystemet skall vara enkelt och verklighetsförankrat och avstyrker därför förslaget till villkorlig dom i dess tre varianter. Det synes nämnden uppenbart all den praktiska skillnaden mellan den ena och den andra sortens villkorlig dom kommer atl vara mycket liten. Mot förslaget kan också invändas att man skapar intrycket av alt hjälp och stöd inte skall förekomma i andra fri'- "trdspåföljder än just villkorlig dom med stödåtgärder. Nämnden vill föroiiia atl det vid sidan av intensivövervakning skall förekomma endast en ": ivårdspäföljd, bortsett från vanlig villkorlig dom. Denna bör kunna betecknas skyddstillsyn och innebära krav på att den dömde håller viss kontakt med skyddskonsulenten men samlidigl innefatta hjälpåtgärder från dennes sida.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna finner det mindre lämpligt att inom samma beteckning, villkorlig dom, inrymma vad som svarar mot den nuvarande villkoriiga domen och vad som närmasl svarar mot skyddsiillsyn.

Länsstyrelsen i Jönköpings län instämmer i utredningens förslag till utformning av påföljden villkorlig dom i dess tre varianler. Domstolarnas möjlighet alt ge den tilltalade en mer adekvat påföljd och att åstadkomma en från allmänpreventiv synpunkl påkallad uppirappning inom påföljdssystemel utan att för snart behöva lillgripa frihetsstraff ökar härmed.

JO uppger sig inle ha någol alt invända mot vad utredningen anfört om atl en tanke bakom det föreslagna påföljdssystemet är att en av allmänpreventiva skäl påkallad uppirappning skall kunna göras i flera steg än nu. JO finner emellertid vissa av de konsekvenser utredningen dragit med den angivna utgångspunkten egendomliga. Detta gäller särskilt konsekvenserna med avseende på det nuvarande institutet villkorlig dom, vars tillämpningsområde utslräckes genom en påtaglig uppmjukning av rekvisiten och genom vissa ändringar i 34 kap. BrB. Utredningen motiverar sina ställnings-laganden med atl "förslaget med olika former av villkorlig dom förutsätter således att villkorlig dom skall kunna tillämpas för återfallsbroltslighel under prövotiden". JO finner icke del anförda innefatta sakliga skäl för uppgivandet av kravet på god prognos för den påföljd som nu benämnes villkorlig dom. Förslaget framställes närmast som en följd av den systematik utredningen vall all uiforma lagförslaget efter. JO anser att villkorlig dom liksom hittills bör reserveras för fall där domstolen finner prognosen god och kan inte biträda förslag som innebär att påföljden kan komma att till-lämpas på etl slentrianmässigt sätt. Inte heller bör tidigare meddelad villkorlig dom kunna utsträckas till att avse under prövofiden begångna brott. Utrymmet för villkorlig dom synes ändå kunna ökas. Så kan ske genom att påföljden i större utsträckning kombineras med böter, men framför allt genom alt man släller mindre stränga krav på den tilltalades sociala situation än f. n.

Sveriges advokatsamfund finner det värdefullt att villkorlig dom kan användas även vid klar återfallsrisk under föratsättning alt den dömde underkastar sig frivillig vård mot narkotikamissbmk m. m.

Föreningen Sveriges åklagare anser att villkorlig dom i den utformning som finns i dag bör bibehållas. Däremot avstyrker föreningen införandet av de två andra formerna. Detta som en konsekvens av att föreningen anser att påföljden skyddstillsyn bör bibehållas.

Prop. 1978/79:212 v;, 207

Moderata ungdomsförbundet anser atl den villkorliga domen f. n. är en enkel och billig päföljdsform. Att ändra den till att i stort sett bli den gamla skyddstillsynen är inte bra. Förslaget om villkoriig dom med stödåtgärder bör kunna inpassas i tillsynsdomen.

4.] Villkorlig dom med stödåtgärder

JK anför alt utredningen anger som föratsättning för all uppdrag skall lämnas till skyddskonsulenten att den tilltalade skall ha behov av stödåtgärder. Delta återspeglas emellertid inte i lagtexten, där det bara förutsätts att den tilltalade genom skyddskonsulentens försorg kan beredas personligt slöd och hjälp. Enligl JK:s mening bör det även av lagtexten framgå att behov av stödåtgärder skall föreligga. Av utredningens uttalanden framgår att bedömningen av frågan om etl hjälpbehov kvarstår helt ankommer på skyddskonsulenten och alt denne, när han anser sig ha fullgjort det av rätten lämnade uppdraget, skall avskriva ärendet och entlediga en eventuellt förordnad förtroendeman. JK ställer sig en smula tveksam till en sådan ordning. Man kan t. ex. fråga sig vad som händer om skyddskonsulenten inle alls delar rättens uppfattning i fråga om behovet av stödåtgärder. Kan skyddskonsulenten då helt sätta sig över innehållet i rättens domslut? Vidare skall skyddskonsulenten enligt utredningen kunna avskriva ärendel om ändamålsenligt samarbele med den dömde inte kan komma till stånd eller upprätthällas. Man frågar sig dä vad som skall hända med den dömde. Borde det t. ex. inle finnas en möjlighet att undanröja domen, som s. a. s. har meddelats under oriktiga föratsättningar, och döma lill annan påföljd. Visserligen föreskrivs i 37 kap. 10 8 2 st. att avskrivningsbeslutet får överklagas av den dömde men JK har svårt att tänka sig att denna möjlighet kommer all utnyttjas i en situation sådan som den nu aktuella.

Som moliv för införande av påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder anför utredningen enligl RÅ att skyddstillsyn i den nuvarande rättstillämpningen ofta används enbart för atl den dömde genom övervakningen skall komma i åtnjutande av det sociala stöd frivärden kan erbjuda och inle för atl han skall underkastas den kontroll som övervakningen också skall innefatta. Några skäl till varför del behov av råd, stöd och hjälp som en villkorligt dömd må kunna ha i första hand skall tillgodoses genom frivårdens organ och ej inom ramen för den allmänna sociala omsorgen har ej förebragts. Som RÅ ser det är den enda grunden som kunde motivera införandet av ifrågavarande påföljdsform en önskan att öka antalet steg i "påföljdstrappan". Något behov härav synes RÅ emellertid ej föreligga. Sammanfattningsvis avstyrker RÅ påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder. I sammanhanget anmärker RÅ alt det även utan särskild lagstiftning torde ankomma på frivårdens organ att bistå den som ädömts villkorlig dom med personligt slöd och hjälp i den män behov därav föreligger.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt är tveksam lill värdet av stödåtgärder inom en brottspåföljd utan samband med övervakning. Den sociala verksamheten i Sverige är tämligen väl utbyggd och för den som önskar komma i kontakt med någol hjälporgan torde några nämnvärda svårigheter inle föreligga. Del visar sig all lagöverträdarens intresse för sociala ålgärder ofta är störst under den tid det rättsliga förfarandet pågår och det är ej ovanligt att han då självmant tar kontakt med sociala myndigheter och andra inrättningar med olika rehabiliteringsprogram. Samtidigt kan del konstaleras att delta intresse ofta snabbt avklingar efter det alt dom fallit. Dessa överväganden gör alt överåklagaren ej anser att denna

Prop. 1978/79: 212 208

päföljdsform bör återfinnas i en kommande lagstiftning. Det av utredningen fiamförda påståendet om en upptrappningseffekt framslår ej hellei som övertygande.

Några väsentliga skillnader mellan villkorlig dom med stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning torde enligl överåklagaren i Göieshorgs åklagardistrikt i praktiken knappast komma att kunna urskiljas även om den senare formellt sett har såväl en kontrollfunktion som sanklionsregler, I båda fallen är tanken att den dömde skall erhålla personligt stöd. Då den föreslagna konstruktionen villkorlig dom med stödåtgärder bygger på frivillig medverkan av den dömde och hänför sig lill dennes behov av socialt stöd ifrågasätter överåklagaren emellertid om inte dessa behov hör kunna tillgodoses ulanför kriminalvården. En sådan tankegång är också väl förenlig med den grundsats som kommer lill uttryck i den genomförda kriminalvårdsreformen. Skulle det anses att behovel av förtroendeman ändock bör lillgodoses i kriminalvårdens regi och domstolen i del enskilda fallel skidle finna förordnande härom lämpligt vore en tänkbar lösning att domstolen i samband med att personen i fråga döms till villkorlig dom genom brev till skyddskonsulenlen meddelar förhållandel. Skyddskonsulenlen kan sedan pä vanligt sätt förordna en förtroendeman. Genom del nu beskrivna förfarandet torde man undgå införandet av ytterligare en frivärdspäföljd vilket får anses värdefullt.

Vänersborgs lingsräii har den erfarenheten atl det bland de personer med god prognos som i och för sig enligt nuvarande lagstiftning bör erhålla villkorlig dom ibland förekommer sådana som visserligen inle behöver övervakning men som är i behov av mer eller mindre kortvarig hjälp att ordna upp något akut problem. Del kan t.ex. gälla bostad, äktenskaplig konfliki eller trasslig ekonomi. När sädan person kan antas sakna förmåga alt själv ta kontakt med de samhälleliga organ som skulle kunna hjälpa honom har tingsrätten ibland funnit det lämpligt att döma till skyddstillsyn i stället för villkorlig dom för att ge den dömde hjälp och slöd i form av övervakare. Frän andra synpunkter kan påföljden därvid synas onödigt ingripande. Tingsrätten har i dessa fall efterlyst möjligheter all förena en villkorlig dom med skyldighet för frivården att ge den dömde tillfälligt stöd och hjälp utan att övervakning ordnas. Uiredningens förslag att förena villkorlig dom med stödåtgärder ligger i linje med denna tankegång. Tingsrätten vill därför tillstyrka förslagel i den delen.

Det förefaller kriminalvårdsstyrelsen som om innehållet i den av utredningen skisserade påföljden villkoriig dom med stödåtgärder likaväl skulle kunna täckas genom användande av den nuvarande villkorliga domen jämte enkla anvisningar - eventuellt genom skyddskonsulenten - om de stödåtgärder som socialvården och andra samhällsorgan erbjuder. I detta sammanhang vill kriminalvårdsstyrelsen erinra om kriminalvärdsberedningens slarka understrykande av det förhållandet att varje intagen och envar frigiven - vare sig han slår under övervakning eller ej - äger samma rätt som varje annan medborgare att komma i åtnjutande av samhällsorganens olika stödåtgärder (jfr SOU 1972:64, 5 8 kriminalvårdslagen).

Varianten villkoriig dom med stödåtgärder skulle enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna med fördel kunna ersättas av en rad i den underrättelse om domen som skall tillställas den dömde. Där skulle förslagsvis kunna stå: Önskar ni socialt stöd bör ni kontakta skyddskonsulenlen. Skälen för denna slåndpunkt är flera. Mottagandet av stödet är helt frivilligt, slödet anses böra sättas in redan före domen och anses kunna upphöra ganska kort tid efter domen. Varför domstolen under dessa förhållanden alls skall befatta sig med hela saken är enligt nämnden svårt all inse.

Prop. 1978/79:212 f '> 209

Övervakningsnämnden i Kristinehamn ifrågasätter om inte påföljden villkorlig dom med stödåtgärder kan undvaras. Utredningens motiv för all stöd och hjälp i anslutning till en villkorlig dom skall lämnas genom skyddskonsulentens försorg är att denne i samband med personutredningen kan ha fält kännedom om den åtalades personliga situation och utifrån dessa kunskaper kan hänvisa denne till olika samhällsorgan för stödinsatser. Enligt socialuiredningen åligger det samhällets socialtjänst att ge enskild person bistånd till hans försörjning och livsföring i övrigt om hans behov ej kan tillgodoses på annat säll (SOU 1977:40 s. 122). Enligt nämndens mening bör skyddskonsulenten om det i samband med personutredningen uppmärksammas atl vederbörande behöver samhällets stödåtgärder omedelbart vidta erforderliga åtgärder. Den åtalade bör sålunda få samhällets stöd oberoende av fällande dom. Den föreslagna påföljden avses inte heller vara förenad med några tvångsmedel. Straffsystemet bör vara klarl och enkelt och utrustat med så få påföljder som möjligl. Nämnden anser att utredningen inte lagl fram tillräckliga motiv för den föreslagna påföljden.

Enligl riksrevisionsverkel torde frivården normalt ha bättre föratsättningar än domstolen att bedöma den dömdes behov av stödåtgärder. Del synes därför lämpligt att domstolen inte tar ställning till sådant behov i samband med domen. Eftersom det dessutom föreslås av utredningen att alla villkorligt dömda skall få viss tillgång till frivårdens service synes det enligt riksrevisionsverkels mening inte finnas behov av att införa den särskilda påföljden villkorlig dom med stödåtgärder.

JO biträder utredningens förslag om införande av konstruktionen villkorlig dom med stödåtgärder med den reservationen att principen om fri-villighel bör upprätthållas fullt ut vid denna påföljd. Stödet bör anvisas av domstolen där del finnes behövligt men del bör vara den dömdes sak huravida och i vad män han vill ta den erbjudna hjälpen i anspråk. Att frivillig-helsprincipen enligt JO:s mening bör upprätthållas vid villkorlig dom sammanhänger med den principiella syn JO har på denna påföljd. JO anser att del ligger elt psykologiskt värde i atl den villkorliga domen för den dömde framstår som ett förtroendebevis. Varken från domstolens eller senare skyddskonsulentens sida bör förekomma något som kan uppfattas som påtryckningar. Härför talar också rättssäkerhetsskäl. Tidigare har i svensk rätt inte uppställts krav på den tilltalades samtycke för att anordna kriminalvård i frihet och härför har bl. a. anförts det skälet att alltför stor vikt ej bör sättas vid uttalanden av den tilltalade inför rätta (jfr brottsbalkskom-mentaren vid 28 kap. I 8). JO anser att denna inställning har fog för sig. Om emellertid samtycket skall tillmätas vikt synes frågan därom böra regleras i lagen. Uiredningens motiv lämnar öppet hur domstolen skall förfara om den tilltalade motsätter sig att samarbeta med skyddskonsulenten.

Belräffande förslaget till förändrad villkorlig dom anser TCO att speciellt påföljdsformen villkoriig dom med stödåtgärder är att betrakta som en form av social service som lämpligen hör hemma hos den kommunala socialvården. Det finns anledning till stor återhållsamhet med reformer av denna art i avvaktan på en nödvändig genomgripande diskussion av rollfördelningen mellan kriminalvård och socialvård.

Sveriges socionomers riksförbund avstyrker förslaget om villkorlig dom med stödåtgärder. Under personundersökningstiden skall frivården stå till ijänst med rådgivning och eventuell förtroendeman om klienten så önskar och behöver. Givetvis avvisas inte en klient som återkommer i något ärende. Principiellt är det dock socialvårdens sak att ta emot denna typ av hjälpsökande. Den föreslagna skyldigheten aU genomföra planeringssam-14 Riksdagen 1978179. I saml Nr 212

Prop. 1978/79:212 210

tal utan fortsatta krav på kontakt är en egendomlig konstruktion. Del förefaller också betänkligt all den dömde inte kan avsäga sig kontakten ulan måste "maska" sig ur den. Behovet av stöd och hjälp blir också beroende av kommunal standard.

När del gäller den föreslagna påföljden villkorlig dom med stödåtgärder anser Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman det felaktigt att på frivärden lägga behandlingsansvaret för de kategorier dömda som ej står under övervakning eller är föremål för frivårdens ulredning i samband med personundersökning. Utredningens förslag skulle på en olyckligt sätt sudda ut gränserna mellan kriminalvärdens och övriga myndigheters ansvarsområde i della avseende. Del slöd frivården enligl ulredningen skulle ge inom ramen för villkorlig dom med stödåtgärder skulle vara helt frivilligt från den dömdes sida. Föreningen anser all ansvarel för denna kategori dömda icke skall åvila kriminalvården ulan i slället naturligt bör ingå i de socialvårdande myndigheiernas uppgifier.

Enligt moderata ungdomsjörhundel bör förslaget om villkorlig dom med stödåtgärder kunna inpassas i tillsynsdomen.

4.2 Villkorlig dom med övervakning

JK anför att den omständigheten alt övervakningen upphör enligl utredningen inte innebär att den dömde står utan det stöd som kontakten med frivården kan ge. Med hänvisning till 27 kap. 11 8 i lagförslaget sägs det nämligen atl de bestämmelser som gäller för villkorlig dom med stödåtgärder blir omedelbart tillämpliga. Del bör dock uppmärksammas att det i denna paragraf föreskrivs all vad som stadgas om stödåtgärder även skall gälla när förordnande om övervakning enligt 4 8 meddelats. Om avsikten är atl beslut om övervakning också skall innefatta beslut om stödåtgärder bör detla enligl JK:s mening klargöras bättre i lagtexten. Enligt 27 kap. 8 8 första st. fortgår övervakningen under en tid av ett år. Övervakningsnämnd får dock efter framställning av den dömde eller skyddskonsulenlen förordna att övervakningen skall upphöra innan ett år förflutit. Det anges dock inle under vilka förutsättningar ett sådant förordnande fär ges, vilket JK anser vara en brisl. I samma stycke sägs att nämnden när särskilda skäl föreligger får förlänga övervakningstiden och att lalan om förlängning skall väckas innan liden för övervakningen gått till ända. JK saknar i detta sammanhang bestämmelser om hur och av vem sådan lalan skall väckas. Någol förslag lill föreskrifter om överklagande av åklagares beslut enligt 27 kap. 10 8 första st. ges inle. Enligt samma paragrafs andra st. skall skyddskonsulenlen ha rätt alt inhibera verkställigheten av ett beslut om omhänderlagande. Det framgår inte klart om detta skall kunna ske även när åklagaren har beslutat om omhändertagande något som enligt JK:s mening är tveksamt.

RÅ har i och för sig inte något att erinra mot att tillämpningsområdet för den villkorliga domen vidgas genom att denna kan förenas med övervakning. Enligl 27 kap. 8 8 3 st. i lagförslaget åligger det den som ställs under övervakning atl fortlöpande hålla kontakt med övervakare och på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten. Denna övervakningens närmare innebörd får anses vara angiven med tillräcklig grad av tydlighet. Ifrågavarande bestämmelse bör emellerlid för att klarare markera det särskilda institutet villkoriig dom med övervakning införas under 27 kap. 4 8- För att ej i alltför hög grad uttunna övervakningsinnehållet bör så korta övervaknings-

Prop. 1978/79:212 " 211

lider som möjligt eftersträvas. Mot bakgrund härav ifrågasätter RA om inle en övervakning av ell år i normalfallet är alltför lång. Enligt RÅ är det vidare endasi ägnat atl skapa oklarhet i påföljdssystemel om övergång från en påföljd till en annan skall kunna ske utan mellankommande dom i anledning av återfall i brott. RÅ avstyrker därför uiredningens förslag härom i 27 kap. 9 8.

Den kontrollfunktion som övervakningen fullgör är enligt överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt det primära innehållel såväl i skyddstillsyn som i den föreslagna villkoriiga domen med övervakning, när det gäller att härigenom försöka förhindra återfall i brott. De sanktionerade föreskrifter som för atl främja den dömdes anpassning kan meddelas vid skyddstillsyn förväntas givetvis ha samma verkan. Utredningens förslag om stödåtgärder, till vilka hela frivärdsklientelet skall ha tillgång, lägger emellertid avgörandet hos den dömde som fritt äger atl antaga eller förkasta det förslag som läggs fram för honom. Detta ulgör enligl överåklagarens uppfattning en allvariig brist hos förslagen. Överåklagaren anser sålunda atl i huvudsaklig överensstämmelse med gällande ordning en möjlighet bör finnas att vid villkorlig dom med övervakning meddela sanktionerade föreskrifter om nykterhelsvärd, vistelseort, skadeståndsbetalning m. m. Ej heller finns det någon anledning att frångå det allmänna skölsamhetskravet. Överåklagaren finner alt hans invändningar väl låter sig förenas med kravet att villkorlig dom med övervakning skall framstå som en mindre ingripande påföljd än tillsynsdom. Med hänsyn till att övervakningen är det centrala innehållet i en villkorlig dom med övervakning är del väsenfligt att framhäva vikten av att den dömde iakttager sina skyldigheter i samband med övervakningen. Hotel om tillsynsdom är del tvångjmedel som ytterst ligger bakom övervakningen vid villkorlig dom, men detta höt torde med den utformning 27 kap. 9 8 fått sällan komma att förverkligas. Det bör därför övervägas om inte domstolen vid undanröjande enligl detta lagrum av villkorlig dom med övervakning skall ha möjlighet att välja annan påföljd än skyddsiillsyn. Överåklagaren anser sig kunna tillstyrka förslaget när det gäller prövotidens längd och riden för övervakning men finner att det icke skall behöva föreligga särskilda skäl för att fatta beslut om förlängning av prövotiden.

Någon mera påtaglig skillnad mellan nuvarande skyddstillsyn och villkorlig dom med övervakning föreligger enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt inte. Utredningen har ocksä framhållit att skillnaden mer kommer att få formell än praktisk betydelse. En olikhet som enligt överåklagaren dock ej bör förbises är att det yttersta tvångsmedlet vid villkorlig dom med övervakning utgörs av en möjlighet att undanröja den villkorliga domen och i stället meddela tillsynsdom. Härvid bör då uppmärksammas att domstolen ej omedelbart äger förordna om intagning i anstalt. Någon möjlighet till fängelsestraff eller förordnande om anslallsbehandling föreslås således ej finnas. Det kan starkt ifrågasättas om ej domstolen vid uppkommen fråga om undanröjande av villkorlig dom bör ha fritt påföljdsval. Den begränsning som föreslås bör alltså utgå. Vad utredningen i övrigt föreslagit bl.a. angående övervakningsnämnderna, kortvariga omhändertaganden, m. m. ger ej överåklagaren skäl till invändning. Del kan dock antas atl skyddskonsulentens benägenhet atl göra framställning till åklagare om att inleda förfarande för att undanröja en villkorlig dom torde bli tämligen låg. Vid en närmare granskning av påföljden villkorlig dom med övervakning kan konstateras att någon mer markant skillnad inte kommer att föreligga mellan denna påföljd och nuvarande skyddstillsyn. En fråga som

Prop. 1978/79:212 212

då inställer sig är vad som skiljer förslagel i denna del från förslagel om tillsynsdom. Det synes som om ulredningen här haft påtagliga svårigheier all finna en konstruktion som lill sitt innehåll de facto utgör en olikhet. Man har stannat för alt den för tillsynsdomen utmärkande regelbundna kontaktskyldighelen vid villkorlig dom med övervakning skall anges som en fortlöpande kontaktskyldighet. Denna formella olikhet kommer med all säkerhet inle kunna urskiljas varken av den dömde eller av vederbörande övervakare. Med hänsyn bl.a. härtill förordar överåklagaren som lämpligt atl underlåta införa denna nya frivärdspäföljd. I stället bör den nuvarande skyddsfillsynen bibehållas, dock med vissa ändringar.

Hovrätten för Övre Norrland vill framhålla alt gränsen mellan de föreslagna påföljderna villkorlig dom med slödålgärder och villkorlig dom med övervakning är oklar. Denna oklarhet kan medföra alt övervakningspåföljden tillgrips i andra och fier fall än utredningen har tänkt sig. Den antydda oklarheten skulle kunna undvikas om det i 27 kap. 4 8 angavs atl övervakning skall anordnas främsi när tidigare brottslighet gör att man kan befara återfall i brottet.

Göleborgs lingsräii konslaterar att utredningen angivit atl det för alt villkorlig dom skall kunna undanröjas och ersättas med tillsynsdom måste krävas att den brottslighet som avselts med den villkorliga domen varit av tillräckligt allvarlig beskaffenhet för att motivera en tillsynsdom. Detta krav framgår enligt tingsrätten inte av lagtexten.

Vänersborgs tingsrätt avstyrker förslagel all förena villkorlig dom med övervakning och förordar att skyddstillsynen kvarstår, dock med bl. a. mer effektiv övervakning.

Konstraktionen villkorlig dom med övervakning är enligl kriminalvårdsstyrelsens bedömande otillfredsställande underbyggt. Om man såsom slyrelsen förordar behåller påföljden skyddsiillsyn framstår den nya påföljden som en överflödig utbyggnad av straffsystemet. Även i betänkandet konstateras det att skillnaden mellan skyddstillsyn och villkorlig dom med övervakning får mer formell än praktisk betydelse.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser del olämpligt atl rätten är kringgärdad av begränsningar vid undanröjande av påföljden villkorlig dom med övervakning. Nämnden kan vidare inle tillråda att skyddskonsulent skall kunna föreskriva all övervakningsnämnds och åklagares beslul om omhändertagande ej skall gä i verkställighet. Det kunde däremot vara rimligt att skyddskonsulenlen kunde förordna om inhibition i avbidan på förnyat ställningstagande från beslutsfattande organ.

Övervakningsnämnden i Malmö, försia avdelningen anser det icke lämpligt att intensiv övervakning skall bero på särskili beslut av rätlen. Inte heller bör rätten då villkorlig dom (skyddstillsyn) undanröjes vara begränsad i sitt påföljdsval. Om den anmärkning som riktas mot den dömde består däri att han med stor skicklighet gör sig oanträffbar för de övervakande organen är det svårt aU förstå vad man vinner på att byta ut den villkorliga domen med en tillsynsdom. Någol behov av den behörighel som tillagts skyddskonsuleni atl inhibera verkställigheten av beslut om omhändertagande finns inte. Del naluriiga är all del organ som meddelar elt beslut också återkallar det. Därigenom undvikes missförstånd och oklarheter. Ordföranden i övervakningsnämnd eller ersättare för denne finns alltid anträffbar och beslut kan alltid erhållas utan tidsuldräkt.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att domstolen i fråga om undanröjande av villkorlig dom bör ha fritl påföljdsval.

JO anser att eftersom skillnaderna mellan den nuvarande skyddstillsy-

Prop. 1978/79:212 213

nen och utredningens villkorliga dom med övervakning är av sä ringa praktisk betydelse man måste ifrågasätta den av utredningen valda terminologin. Innebörden av termen skyddstillsyn är känd av allmänheten och redan detta kan vara skäl nog all behälla den. Men lika sä välkänd är innebörden av villkorlig dom. Atl utsträcka den senare termen till atl avse en mera ingripande påföljd är ägnat alt leda till begreppsförvirring. Ur systematisk synpunkl finns del större anledning atl betona sambandei mellan å ena sidan de frivårdspäföljder som har ell mer eller mindre slarkl inslag av tvång och kontroll och å andra sidan de som har karaklär av straff varning. Slörsi pedagogiskt värde skulle en sådan terminologi ha som anslöt sig lill "trappstegs"-resonemanget. JO förordar alt termen skyddsiillsyn bibehålles. De ändringar ulredningen föreslår med avseende på den nuvarande påföljden skyddsiillsyn har lill övervägande del formell karaktär och syftar lill atl markera gränsen mol den föreslagna lillsynsdomen. Med hänsyn lill det sätt varpå skyddstillsynen f n. gestailar sig i prakliken mäste förändringarna anses vara mindre ingripande. Man kan visseriigen utifrån principiella synpunkter hysa betänkligheter mol den föreslagna begränsningen i fråga om domstolens möjligheter atl i händelse av misskölsamhet fritt välja annan påföljd för den lill skyddstillsyn dömde. Påföljden skall endast kunna omvandlas till tillsynsdom. JO menar emellertid atl sistnämnda påföljd bör rymma tillräckliga reaktionsmöjligheler såvitt avser skötsamhel som inte yttrat sig i ny brottslighet. Med hänsyn dessutom till att i förevarande situalion skyddslillsynens undanröjande f. n. utverkas i endasi elt myckel ringa anlal fall anser JO alt del saknas starkare skäl atl motsätta sig förslaget i den delen. Även om det genom den föreslagna påföljden lillsynsdom tillskapas en övervakningsform som bättre än skyddsiillsynen tillgodoser kravet på kontroll av den dömde torde del finnas elt betydande utrymme för effektivisering av denna påföljd. Erfarenheten tycks visa att sanktionsmekanismer inte utnyttjas i erforderlig omfattning. Därför bör övervägas lagstiftningsåtgärder varigenom övervakningens intensitet och formerna för anmälningsskyldighet m. m. regleras mera utförligt på ungefärligen samma sätt som vid lillsynsdom.

Sveriges socionomers riksförbund påpekar all villkorlig dom med övervakning molsvarar i slort den nuvarande skyddstillsynen. Den "uttunning" som skett i förslaget om villkorlig dom med övervakning (påföljden kan ej undanröjas på grund av misskölsamhet, anstaltsbehandling ingår ej) bör enligt förbundets mening inte komma i fråga. Konsekvenserna av en sådan uttunning kan lätt bli att domstolarna lar till korta fängelsestraff eller tillsynsdom i stället för skyddstillsyn (villkorlig dom med övervakning) samt atl en del av nuvarande villkorligt dömda i fortsättningen får villkorlig dom med övervakning. Förbundet vill i stället hävda att skyddsiillsynen -med vissa klarlägganden och en uppstramning av praxis i domslolarna — är en lillräckligt ingripande påföljd för atl ge fri vården ett reellt innehåll. Det kan dock diskuleras om den bör byta namn och i fortsätiningen kallas villkorlig dom med övervakning.

Mot bakgrund av utredningens grundsyn på sambandet mellan brott och straff, vilken Sveriges advokatsamfund delar, är den föreslagna påföljden i 27 kap. 9 8 enligt samfundet tveksam och bör utgå. Detla gäller även undanröjande av villkorlig dom utan nytt brott.

Moderata ungdomsförbundet förordar att domstolen ges frihet vid valet av alternativ påföljd då villkoriig dom undanröjs.

KRUM finner del ur rättssäkerhetssynpunkt inte tillfredsställande all en av domstol utdömd påföljd skall kunna ändras till en strängare påföljd utan

Prop. 1978/79:212 214

lagföring för nya brotl. Visserligen har utredningen föreslagit all ett nytt domstolsbeslut måste ligga lill grund för slraffskärpningen men KRUM anser inle alt det kan finnas tillräckliga andra skäl att ändra en villkorlig dom med övervakning till tillsynsdom. KRUM motsätter sig bestämt att straffskärpning skall kunna ske ulan dokumenterad ny brottslighet och påyrkar ändring av 27 kap. 9 8.

4.3 Reaktionen vid återfall i brott

Sveriges socionomers riksjörbund anser det vara ett välkommet förslag au villkoriig dom inte skall kunna undanröjas i mål där åtal skett efter prövotidens utgång.

5 Fängelse för ungdomar

5.1 Påföljdsvalel

JK kan ansluta sig till förslaget att begränsa möjligheterna att ådöma personer under 21 år fängelse.

RÅ anför att vad först gäller de allra yngsta lagöverträdarna, de som ännu ej fyllt 18 år, utdömes enligt fast praxis fängelse endast när fråga är om mycket grov brottslighet, företrädesvis våldsbrott. Då någon alternativ päföljd som tillgodoser de krav på kännbar reaktion som gör sig gällande vid sådan brottslighet ej står till buds och då man torde kunna utgå från alt hittillsvarande mycket restriktiva praxis kommer att bestå ansluter RÅ sig till utredningens bedömning atl föratsättningar saknas att helt avskaffa möjligheterna att döma denna ålderskategori till fängelse. Utredningen föreslår att fängelsestraff skall få ådömas ungdomar i åldem 18-20 år endast när det med hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande och annan påföljd ej finnes lämpligare. Med det sist angivna rekvisitet avser utredningen enligt motivuttalanden att markera att tillsynsdom med intagning i anstalt i regel skall ha företräde framför fängelse när frihetsberövande påföljd anses böra utdömas. RÅ ansluler sig i och för sig lill utredningens bedömning att fängelsestraffets Ullämplighet för berörd ålderskategori ytterligare bör begränsas. Beaktas bör emellertid att det stora flertalet av dem som i denna åldersgrupp ådömes fängelse har gjort sig skyldiga till s. k. taxebrott, t. ex. rattfylleri och icke ringa misshandel, som anses kräva frihetsberövande. Beträffande denna kategori lagöverträdare gäller att den generellt sett ej är i behov av övervakning. Att för denna grapp förorda tillsynsdom med intagning i anstalt synes sälunda mindre lämpligt.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför att flertalet lagöverträdare i åldern 18-20 år som ådöms ett fängelsestraff utan atl deras ungdom i högre grad beaktas vid påföljdsvalet har gjort sig skyldiga till brolt där enligt praxis ett kortare fängelsestraff är den normala påföljden (t. ex. rattfylleri och våld mot tjänsteman), narkotikabrott och grövre våldsbrott. Endast en mindre del har ådömts fängelse för grov stöld, stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel, dvs. den brottslighet som återfinns hos majoriteten av dem som dömts till ungdomsfängelse. För denna grupp torde införandet av tillsynsdom minska bruket av fängelse samtidigt som ung-

Prop. 1978/79:212 215

domsfängelse försvinner. Del saknas anledning atl i övriga beskrivna fall särbehandla åldersgruppen i vidare mån än nu är fallel vid val av påföljd. Brotlsulvecklingen är ogynnsam och bruket av frihetsberövande påföljd har minskat samtidigt som strafftiderna avkortats. I den siluationen kan en ytterligare inskränkning av möjligheten all vid behov ingripa med fängelsestraff icke vara tillrådlig. Särskilt beträffande de brollslyper där elt korlare fängelsestraff är den normala påföljden kan den föreslagna utformningen av 26 kap. 3 S andra stycket antagas komma all innebära en långtgående och ej önskvärd liberalisering. Överåklagaren vill därför ifrågasätta om anledning finns atl frångå bestämmelsens nuvarande lydelse.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt hävdar atl det saknas anledning att som ytterligare en fömtsättning för att döma en person mellan 18 och 21 år till fängelse införa del skärpande rekvisitet särskilda skäl. Den presumtion som redan finns i syfte all söka undvika döma denna kategori till fängelse får anses fullt tillräcklig.

Göta hovrätt tillstyrker utredningens förslag att fängelse skall få ädömas ungdomar i åldern 18-20 år endasi om det av hänsyn lill allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Däremoi kan hovrätten icke lillslyrka prioriteringen av frivärdspåföljderna för ungdomar i den akluella ålderskategorin. Den av ulredningen föreslagna ulformningen av lagtexten i 26 kap. 3 8 2 st. medför att kriminalvård i frihet skall lillämpas i första hand även vid sådana brottstyper där kortare frihetsstraff regelmässigt utdömes. En sådan ordning är enligt hovrätten mindre lämplig. Hovrätten vill därför förorda att uttrycket "och annan päföljd ej finnes lämpligare" i den föreslagna lydelsen av lagtexten utgår.

Såsom en följd av att ungdomsfängelse avskaffas synes del Stockholms tingsrätt lämpligt atl BrB ger klart uttryck för att frihetsberövande skall till-lämpas med siörre restriktivitet i fråga om ungdomar under 21 år än när del gäller äldre. Tingsrätten tillstyrker därför - oavsett huruvida tillsynsdom införs eller ej och oberoende av om socialutredningens förslag angående överflyttat ansvar för ungdomar över 18 år blir genomfört - all fängelsestraff för ungdomar mellan 18 och 21 år får förekomma endasi när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande och annan påföljd ej finnes lämpligare. I detta sammanhang vill tingsrätten peka på de svårigheter som är förenade med att ungdomar i brottsbalkens system hänförs till olika slags klientel genom fixa åldersgränser. Domstolen känner ofta ett behov av att ha möjlighet atl vid straffmälning kunna la hänsyn lill den brottsliges personliga utveckling och sociala bakgrund utan beaktande av på vilken sida om 18-årsgränsen han befinner sig. Särskilt påtagliga framstår svårigheterna när flera ungdomar i olika åldrar lagfors för samma brottsliga aktiviteter.

Utredningens förslag om ytterligare begränsning av tillämpningen av frihetsstraff beträffande ungdomar är helt i linje med de kriminalpolitiska överväganden som Göteborgs tingsrätt instämmer i. Som ulredningen anfört bör enligl tingsrätten fängelsestraff för ungdom - förutom vid vissa särskilda brottstyper - komma i fråga endast när brottsligheten varit särskilt svår eller omfattande eller ock annan påföljd är utesluten på grund av tidigare upprepade återfall i grova brott. När det gäller ungdomsklienlelel innebär delta att fängelsestraffet i princip förbehålls den svårast belastade delen av det klientel som nu blir föremål för ungdomsfängelse. Detta stämmer väl överens med tingsrättens åsikter.

Vänersborgs tingsrätt tillstyrker förslaget att höja åldersgränsen i 26 kap. 4 § BrB.

Prop. 1978/79: 212 216

Domstolsverket lillstyrker alt fängelsestraffets lillämplighei begränsas för ungdomar i åldern 18-20 år.

Övervakningsnämnden i Slockholm, andra avdelningen instämmer i utredningens förslag om atl ytterligare inskränka möjligheten atl döma unga lagöverträdare lill fängelse.

Övervakningsnämnden I Eskilstuna anser atl del föreslagna stadgandet i 26 kap. 3 8 inte lar hänsyn lill att del kan vara påkallat all för en lid oskadliggöra även en ung brottsling. Molsvarande stadgande i nuvarande 26 kap. 4 8 är enligl nämnden att föredraga.

Juridiska fakulietsnämnden vid Lunds universitet anser att det förefaller högst tveksamt om möjligheten att utdöma fängelsestraff bör inskränkas på sätt utredningen föreslår även för den kategori brottslingar som ålders-mässigt ligger mellan 18 och 21 år. Man bör räkna med atl det blir nödvändigl att efter avskaffandet av ungdomsfängelse döma en del av det genomgående svårt kriminellt belastade ungdomsklientelet till fängelse.

Svenska kommunförbundet vill understryka angelägenheten av alt de föreslagna frivårdsålgärderna, främsi då lillsynsdomen, får ell så pass vitt tillämpningsområde i rättstillämpningen att inte ungdomar i åldern 18-20 år framdeles i ökad omfattning kommer att dömas lill fängelsestraff. Utredningens förslag om all frihetsstraff skall kunna ådömas ungdomar enbart när del föreligger särskilda skäl framstår därför som särskilt beaktansvärt.

Sveriges socionomers riksförbund lillstyrker de föreslagna ändringarna som syftar till att begränsa användandet av påföljden fängelse för åldersgruppen 18-21 år. Förbundet ifrågasätter om inte åldersgränsen kunde höjas till 23 år.

Sveriges domareförbund ansluter sig till utredningens förslag om ylterligare begränsning av tillämpningen av frihetsstraff beträffande ungdomar. Som ulredningen har anfört bör fängelsestraff för ungdom - föratom vid vissa särskilda brottstyper - komma i fråga endast när brottsligheten varit särskilt svår eller omfattande eller om annan påföljd är utesluten på grund av tidigare upprepade återfall i grova brott.

Föreningen Sveriges statsåklagare anser att någon ändring av nuvarande 26 kap. 4 8 ej bör genomföras i avvaktan på ytterligare utredning.

Föreningen Sveriges åklagare avstyrker den förslagna ändringen i 26 kap. 4 S 2 st. i dess nuvarande lydelse. De begränsningar som redan nu finns intagna i lagrammet är enligt föreningens mening tillräckliga. Erforderiig restriktivitet iakttas också i praxis.

När det gäller det nuvarande ungdomsfängelseklientelet - dvs. ungdomar mellan 18-22 år som gjort sig skyldiga till upprepad grov kriminalitet - delar Föreningen Sveriges frivårdstjänsleman utredningens uppfattning atl därest ungdomsfängelsepåföljden avskaffas utan att ändringar sker i det nuvarande påföljdssystemet skulle i många fall i stället för ungdomsfängelse komma atl utömas långa fängelsestraff vilket inle vore lyckligt. Föreningen tillstyrker därför utredningens förslag att sådana ändringar görs i BrB alt domstolarna för dessa kategorier ges möjlighet att i siörre utsträckning än när det gäller äldre lagöverträdare undvika fängelse och i stället välja andra påföljder.

KRUM anför att dess ställningstagande - KRUM ansluter sig i princip lill utredningens resonemang och överväganden - baserar sig på den förutsättningen att åldersgränsen i brottsbalkens nuvarande 26 kap. 4 8 ändras i enlighel med utredningens förslag.

Prop. 1978/79: 212 217

5.2 Straffmälningen

JK ansluter sig vad gäller utredningens överväganden belräffande fängelsestraffet till förslagel alt begränsa möjlighelerna atl ådöma personer under 21 år till fängelse.

En höjning av åldersgränsen i 33 kap. 4 8 I st. för underskridande av straffminimum kommer enligl RÅ främsi alt beröra den slora del av ungdomsfängelseklienlelel som känneiecknas av hög brotlsbenägenhet och snara återfall. Givetvis medför en höjning av åldersgränsen lättnader även för den grupp som vid ett oförändrat påföljdssystem skulle ha dömts till tidsbestämt fängelsestraff Detla behöver emellertid ej utgöra något hinder mot atl bestämma generella åldersgränser. För atl undvika att åstadkomma beaktansvärda förlängningar av anslallsliderna för den beiydande del av ungdomsfängelseklienlelel som fyllt 21 år vill RÅ förorda all ifrågavarande åldersgräns höjes lill 23 år. Vad gäller underskridanden av straffminimum bör - såsom utredningen framhållit - mera väsentliga sådana förbehållas de yngre inom åldersgruppen. Förslagel alt höja åldersgränsen för ådömande av fängelse pä livslid tillstyrkes av RÅ.

Länsåklagaren i Värmlands län konstaterar atl ulredningen finner atl del kan ifrågasällas om inle åldersgränsen i 33 kap. 4 8 1 st. borde höjas till 25 år. Utredningen anför atl en sådan höjning skulle leda till att beslämmelsen emellerlid fick karaklär av huvudregel i stället för all vara en undantagsbestämmelse. Länsåklagaren anser att det anförda inte är tillräckligt skäl emot en höjning. Del är önskvärt att möjlighet ges att gå under slraffminimum för myckel grova brott, exempelvis mord, då det gäller personer upp till 25 år. Låt vara att bestämmelsen i 33 kap. 4 8 2 st. ger sådan möjlighet. Det bör enligt länsåklagaren ändå klarare utsägas att gärningsmannens ungdom ulgör en straffminskningsgrund.

Överåklagaren I Stockholms åklagardistrikt anför att mot utredningens argumentation för en höjning av åldersgränsen i 33 kap. 4 8 1 st. stär all en sådan höjning med stor säkerhet kommer alt få till följd en generell sänkning'av straffnivån för lagöverträdare i åldern 18-20 år. En sådan vittgående konsekvens ter sig enligt överåklagaren i nuläget föga lämplig. En annan följd är att iröskeleffeklerna, som uppslår oavsett vilken åldersgräns som gäller, kan medföra slötande och orättvisa resultat vilket kan vara svårare att acceptera om man väljer den högre åldersgränsen.

Göta hovrätt instämmer i utredningens förslag om en höjning av åldersgränsen i 33 kap. 4 8 I st. lill 21 år. Även överåklagaren i Göleborgs åklagardistrikt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Vänersborgs lingsräii, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, juridiska fakullelsnämnderna vid Uppsala och Lunds universitet. Svenska kommunförbundet, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare samt Föreningen Sveriges frivårdsljänstemän tillstyrker förslaget.

Stockholms tingsrätt tillstyrker förslaget alt den lägsta ålder vid vilken livstidsfängelse skall kunna tillämpas höjs till 21 år. Detsamma göryHrif//i-ka fakultetsnämnden vid Uppsala universiiei och Föreningen Sveriges statsåklagare.

Enligt ungdomsfängelsenämndens uppfattning kommer beträffande del klientel som nu döms till ungdomsfängelse vanligt fängelsestraff i större omfattning än hittills all behöva tillgripas. Nämnden har dock den uppfattningen atl man beträffande yngre lagbrytare - även om de dömes för allvarliga brott - bör eftersträva en sä kort anstaltstid som möjligt. Enligl nämndens uppfattning är många ungdomsfängelselever med grov kriminell

Prop. 1978/79:212 218

belastning psykiskt och socialt omogna även vid högre ålder än 21 år. För att inte sådana elever i framliden skall bli dömda lill långvariga fängelsestraff föreslår ungdomsfängelsenämnden alt åldersgränsen för straffnedsällning skall bestämmas till i vart fall 23 är.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna delar uppfattningen att avskaffande av ungdomsfängelse bör medföra all åldersgränsen i 33 kap. 4 8 1 st. höjs lill 21 är. Utredningen trycker i sammanhanget på alt della är nödvändigl för att nyordningen inte med tanke på den höga brotisfrekvensen skall bli till nackdel för det berörda klientelet. Detta må föranleda refleklionen säger nämnden att den befarade konsekvensen inte självklart är till nackdel ur allmän synpunkt. Visar erfarenheten atl nu förekommande korta an-stallsvistelser inle förhindrar en hög brollsfrekvens hos vissa individer kan detla ju vara en anledning atl i dessa fall acceptera längre strafftider. Sådana i kombination med förnuftig användning av möjligheterna till verkställighet ulom anstalt kan renl av i vissa fall vara elt myckel bra påföljdsalternaliv.

Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker förslaget till ändring av 33 kap. 4 8 I st. men ifrågasätter om inle åldersgränsen kunde höjas till 23 år.

Föreningen Sveriges åklagare anser att risk föreligger för atl ungdomsfängelsepåföljdens avskaffande kan komma alt medföra all vissa starkl brottsbelastade ungdomar i ålerfallssituationer får undergå frihetsberövande under sammanlagt längre tid än de skulle ha fått enligt nuvarande system. Det är här fråga om ungdomar som fyllt 21 år och som måste dömas till fängelse i stället för till ungdomsfängelse. Farhågorna grundar sig främst på den i betänkandet intagna uppgiften att i fler än vart tredje av de fall dä beslul om åtalsunderlälelse meddelats med tillämpning av 20 kap. 7 8 2 rättegångsbalken med avseende ä personer som undergår ungdomsfängelse har det med beslulet avsedda brottet begåtts efter det atl den dömde fyllt 21 år. Möjligheten enligt 33 kap. 4 S 2 st. alt om synnerliga skäl föreligger döma till lindrigare straff än som är stadgat för brottet och det fr. o. m. I april 1976 genomförda slraffnivåsänkande ändringarna i brottsbalken kommer enligt föreningens bedömning knappast atl medföra att frihetsberövandets sammanlagda längd i alla situationer utjämnas mellan de båda systemen. Elt avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden bör sålunda ske med ögonen öppna för den risk som föreningen påtalat.

5.3 Verkställigheten

Ungdomsjängelsenämnden konslaterar att genom lagen om kriminalvård i anstalt, som trädde i kraft den I juli 1974, försvann ungdomsanstalterna och med dem de möjligheter som där fanns för ungdomsfängelseeleverna atl få särskild fostran och utbildning. Numera placeras de som dömts till ungdomsfängelse på samma anstalter som såväl det äldre fängel-seklienlelet som interneringsklientelet och någon särbehandling av det yngre klientelet kommer icke i fråga. Nämnden ifrågasätter om man inte återigen bör inrätta för det unga klientelet speciellt avsedda anstalter som kan tillgodose kraven på de ungas fostran och utbildning.

Socialstyrelsen anför att utöver ungdomsfängelsets tidsobeslämda karaktär anför ulredningen dessutom som argument för att påföljden avskaffas alt skillnaderna på verkställighetsplanet blivit så små att det inle längre är motiverat att ha kvar olika påföljder. Styrelsen anser att detta förhållande emellertid inle utgör något skäl för att avskaffa ungdomsfängelse. Enligt styrelsens uppfattning bör det nuvarande tillståndet inte tas som självklart.

Prop. 1978/79:212 , 219

Även om alla straffade bör ges en god behandling talar bl.a. humanitära skäl för atl ungdomar skall särbehandlas både inom anstalts- och fiivår-den. Enligl styrelsens mening leder ett avskaffande av ungdomsfängelse till atl frågan om straffverkställighet för unga lagöverträdare sätts mer i förgrunden än lidigare. Styrelsen anser att vid verkslällighel av det straff som sätts i slället för ungdomsfängelse skall hänsyn ovillkorligen las till den dömdes ungdom. Det fär inte komma i fräga att de fördelar som ändå är förknippade med nuvarande ordning försvinner i ett kommande system. Utöver de aspekter som utredningen nämnt i fråga om förmånligare behandling i verkställighetshänseende för det yngre klientelet är personalens ulbildning och personaltätheten myckel belydelsefulla fakiorer i della sammanhang. Verkställighetsfrågorna är enligt styrelsens mening sä viktiga atl man bör överväga om inle lagstiftningen på områdei skall göras mera omfattande.

Om ungdomsfängelset skall avskaffas och ersättas med tillsynsdom tror styrelsen för Bärby yrkesskola att det ändå blir oundvikligt med viss överströmning av de som annars skulle dömas till ungdomsfängelse till fängelse. Framför allt för elever i åldersgrappen 18-20 år som kommer från ungdomsvårdsskola. Dessa ungdomar skall placeras ut på olika anstalter och del blir förmodligen till en början slutna sådana. Styrelsen anser del olämpligt att blanda denna ungdomsgrupp med äldre till fängelse dömda. Ungdomsanstalterna bör behållas för att taga hand om ungdomar som dömts lill fängelse men även de ungdomar som dömts till tillsynsdom och måste intas på anstalt skall kunna beredas plats på ungdomsanstalierna. Personella resurser skall koncentreras fill dess anstalter. Styrelsen vet av erfarenhet att ungdomar kräver stora personella insatser såväl bland vårdpersonal som bland s. k. expertis som assistenter, psykologer m. fi.

Isoleringsutredningen anför att i betänkandet inte närmare behandlas frågor rörande verkställigheten av frihetsstraff med hänvisning lill alt kriminalvårdsreformen ännu ej helt genomförts. Det sägs dock att det formellt sett inte föreligger någon skillnad mellan olika ålderskategorier vad gäller behandlingsinnehållet. Så är emellertid fallet beträffande regelbundna permissioner där kortare kvalifikationstider gäller för ungdomsfängelseklientelet än för fängelseklientelet. Ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden bör inte leda till försämrade möjligheter för det yngre anstallskli-entelet att erhålla regelbundna permissioner. Samtidigt bör då också den i departementspromemorian Permissioner inom kriminalvården (Ds Ju 1977:13) föreslagna allmänna förkortningen av kvalifikationstiderna för intagna i lokalanstalter och öppna riksanstalter genomföras. Även för ungdomar intagna i slutna riksanstalter bör en kvalifikationstid av tre månader gälla.

SAK uttalar att i 8 8 lagen om kriminalvård i anstalt förordas all ungdomar under 21 år skall särbehandlas. För övrigt ansåg inte kriminalvårdsberedningen något behov av differentiering av klientelet föreligga. I dag går tendensen ät motsatt håll. Det finns och är under uppbyggnad specialavdelningar/anstalter för intagna med olika behov t. ex. rymningsbenägna, narkomaner, icke narkomaner osv. Ovedersägligt måste gruppen ungdomar anses ha särskilda behov. Kriminalvårdare med erfarenhel från ungdomsfängelser kan vitsorda att dessa ungdomar är sent mogna, inte på något sätt kan betraktas som vuxna, en effekt av institutionernas infanlilise-ring. För denna grupp bör därför enligt SAK:s uppfattning inrättas särskilda enheter vilka bör vara små och personalintensiva och ha varierande grad av kontrollfunktioner. Personalen där bör vara specialutbildad för ar-

Prop. 1978/79: 212 220

bele med ungdomsklienlelel- Del är ytterst otillfredsställande atl som hittills placera de mesl rymningsbenägna ungdomarna på anstalter av typ Kumla. Samhället mäste hitta andra vägar. Särbehandling bör således ske inom ramen för verkställigheten.

6 Förtida frigivning

6.1 Verkställighet utom anstalt

JK anser att den föreslagna lagtexten inle ger nägot riktigt klarl besked om när den ena och den andra formen av förlida frigivning, verkställighet utom anstalt och villkorlig frigivning, skall lillämpas. Vad angår de föreslagna lagbestämmelserna i 26 kap. 5-7 88 har JK ingen erinran mot 5 8. 1 6 S föreskrivs alt verkställighet ulom anstalt får ske för att "molverka skadliga följder av straffet". Del som åsyftas lorde enligt JK vara skadliga följder av själva frihetsberövandet. Vidare medför det sätl på vilket begränsningen av möjligheterna atl medge verkställighet ulom anslall vid kortvariga straff och livstidsstraff ha uttryckts att lagtexten blir svårförståelig.

RÅ lillstyrker i sak uiredningens förslag i 26 kap. 5 8. Uiredningens förslag all verkställighet ulom anstalt skall få medgivas när det synes lämpligt till förberedande av nära föreslående frigivning motsvaras närmast av institutet frigivningspermission enligt 33 8 lagen om kriminalvård i anstalt och föranleder inte någon erinran från RÅ:s sida. Däremot anser RÅ sig inle kunna tillstyrka atl medgivande lill verkställighet utom anstalt däratöver skall kunna lämnas, nämligen "om del för att underiätla den dömdes anpassning i samhällel och molverka skadliga följder av straffet kan antagas få särskild betydelse atl frihetsberövandet till mera väsentlig del ersattes med en intensiv övervakning". Fängelse bör vara den påföljd som har den starkaste allmänprevenliva funktionen. Det bör därför ej komma i fråga att belaga fängelsepåföljden denna dess karaktär genom att öppna vägen för så långtgående lättnader i straffverkställigheten. Härtill kommer atl den föreslagna åtgärden skulle innefatta beiydande risker för en oenhetlig tilllämpning.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför atl i 26 kap. 5 8 i lagförslaget finns regeln om den vistelse ulom anstalt som nu finns beskriven i 34 S lagen om kriminalvård i anstalt. Även om denna senare bestämmelse är ganska ny anser överåklagaren att det finns anledning atl framföra invändningar då det nu ifrågasätts all utan större ändringar av lydelsen överföra bestämmelsen till BrB. Samtidigt som man i högre grad än hittills framhäver allmänpreventiva synpunkter på påföljdsbestämmelsernas utformning finns del anledning atl resa anspråk på större konsekvens på verkställighetsplanet. De individuella variationerna i samband med verkställighelen kan på ell uppenbarligen tämligen slumpartal sätl bli avsevärda vilket överåklagaren uppfattar som betänkligt ur flera synpunkter. Överåklagaren anser sålunda att det föreslagna lagrummet bör ändras på så sätl atl den beslutande myndigheten åläggs en avsevärd högre grad av restriktivitet vid medgivande av verkställighet utom anstalt jämlikt detla lagrum. Den nuvarande villkorliga frigivningen är förenad med övervakning under prövotiden. Att övervakningen ofta är av närmasl formell karaktär är självfallel icke ägnat alt taga tillvara resultatet av det arbete som trots kritiska uppgifter om motsatsen läggs ned på att skapa en gynnsam frigiv-

Prop. 1978/79:212 221

ningssitualion. För att i en del särskilt angelägna fall under hårdare kontroll åsiadkomma en säkrare övergång från vistelsen i anstalt lill en tillvaro utanför anstalt förefaller 26 kap. 6 § i lagförslaget ha fått en lämplig utformning. I överensslämmelse med sin uppfattning beträffande villkorlig frigivning anser överåklagaren emellerlid alt den minsta tid som skall ha förflutit innan verkställighet utom anstalt enligt 26 kap. 6 8 I st. kan ske bör sältas lill fyra månader. Elt medgivande av verkställighet ulom anstalt ulgör en förmån och stora krav bör därför kunna ställas pä den dömde. Reaktionen vid underiåtenhet från dennes sida alt iakttaga givna föreskrifter bör regelmässigt vara ålerintagning i anstalt, om försummelsen ej är av helt baga-tellartad beskaffenhet. Överåklagaren anser att 26 kap. 7 8 I st. bör fä en lydelse som motsvarar en sådan uppfattning.

Göta hovrätt påpekar alt reglerna om verkställighet ulom anstalt inte bör införas i BrB. Den föreslagna lösningen bryier nämligen systematiken i balken. Hovrätten konstaierar vidare atl verkställighet ulom anstalt enligl förslaget kan ske om hinder ej möter av hänsyn till allmän laglydnad eller det av särskild anledning finns skäl anta atl den dömde ej skall avhålla sig från fortsatt brottslig verksamhet eller slälla sig lill efterrättelse föreskrivna villkor. Innebörden av de föreslagna reglerna kan sägas vara att frågan i vad mån etl av domstol utmätt fängelsestraff verkligen skall avtjänas är beroende av en prövning från de verkställande organens sida. En sådan ordning vill hovrätten bestämt motsätta sig. Särskilt betänkligt är alt de verkställande myndigheiernas prövning innefattar en bedömning av risk för återfall. En sådan bedömning ger ulrymme för betydande osäkerhet. I själva verket innebär förslaget att fängelsestraffet inom ramen för den av domstolen bestämda längsta liden blir till liden hell obestämt. Den i olika sammanhang — och även av ulredningen - framförda kritiken mot tidsobestämda straff drabbar alltså utredningens egel förslag.

Stockholms tingsrätt anser inte - oavsell om förslagel om lillsynsdom
blir antaget eller ej - att utredningens argumentation för ändring i reglerna
om verkställighet utom anstalt är övertygande. Ulredningen har anfört alt
ett införande av tillsynsdomen ger anledning att överväga vilket slags fri
värd som skall tillämpas efter förtida frigivning från fängelse. Det är up
penbarligen i huvudsak endast mol bakgrund av sådana överväganden för
slagen om förändringar av reglerna om verkställighet utom anstalt har
kommit till. Den kritik som har anförts mot det nuvarande systemet är ej
av den styrkan alt det f n. finns anledning alt genomföra några ändringar i
angivna hänseenden. Så bör f ö. ej heller ske förrän resultalel av 1973 års
kriminalvårdsreform har hunnil utvärderas. .

Göteborgs tingsrätt finner att frågan om utformningen av reglerna om verkslällighel utom anstalt är intimt förknippad med frågan huruvida den villkoriiga frigivningen skall bibehållas och i så fall i vilken form sådan frigivning skall ske. De båda frågoma bör alltså lösas i ett sammanhang. De behöver emellertid utredas närmare varför fingsrätten avstyrker lagändring i förevarande sammanhang. Liknande synpunkter framförs av Sveriges domareförbund.

Vänersborgs tingsrätt finner inte tillräcklig anledning att, som utredningen föreslagit, i brottsbalken införa regler om vistelse utom anstalt. De föreslagna bestämmelserna synes f. ö. tillkrånglade och svåröverskådliga. Tingsrätten, som inte tillstyrker förslaget om införande av påföljden lillsynsdom, anser sig inte heller kunna ansluta sig till förslaget om ändrade regler för s.k. verkställighet utom anstalt. Däremot anser tingsrätten att den hittillsvarande tillämpningen av 34 8 lagen om kriminalvård i anstalt

Prop. 1978/79:212 222

bör undersökas och redovisas samt, om anledning därtill då visas förekomma, göras till föremål för en översyn. Tingsrätten har nämligen erhållit uppfattningen att beslämmelsen på vissa håll tillämpats med större generositet än som varit avsedd vid dess tillkomst vilket kan ha lett fill orättvisor. Som exempel kan nämnas vistelse utom anstalt för dellagande i repetitionsövning.

Domstolsverket delar uiredningens uppfattning att möjligheterna till vistelse utom anstalt enligl 34 8 lagen om kriminalvård i anstalt samt lill frigivningspermission enligl 33 8 samma lag bör behållas. Förslaget om en successiv nedtrappning av fängelsestraffet genom att en del av straffet ersätts med inlensivövervakning torde vara dikterat av önskemål om att göra fängelsepåföljden mer anpassad för de ungdomsfängelseelever som nu intas i anslall för relativt korta perioder, särskilt efter återfall i brott under frigivningspermission och vård utom anstalt. Domstolsverket avvisar delta förslag mol bakgrund av elt önskemål om att minska de tidsobestämda momenten i fängelsepåföljden. Syftel med utredningens förslag torde bättre kunna uppnås genom att den generella straffnivån för yngre lagöverträdare sänks.

Rikspolisstyrelsen som delar utredningens åsikter om verkställighet utom anstalt vill samtidigt understryka viklen av atl permissioner från anstalt bör planeras med stor omsorg. En grandföratsättning för att en permission skall utfalla väl och inte resultera i återfall i brott torde vara att permittenten har medel till sitt uppehälle och kan beredas vistelse i lämplig miljö.

Juridiska fakulteisnämnden vid Uppsala universiiei har inget att erinra mot att 33-35 SS lagen om kriminalvård i anstalt överförs till BrB på det sätl och med de ändringar som utredningen föreslår. I utredningens redaktion av 26 kap. 5 och 6 88 synes dock "bör" lämpligare som modalt verb än "må".

TCO avvisar utredningens förslag om verkställighet utom anstalt. 33 och 34 88 lagen om kriminalvård i anstalt läcker väl de fall av förtida frigivning som kan komma i fråga.

Sveriges socionomers riksförbund anser att reglema för verkställighet utom anstalt och villkoriig frigivning och deras övergång i varann är svåröverskådliga och inbjuder till missförstånd. De bör överarbetas. Förslaget att misskölsamhet under anstaltstiden skall kunna föranleda verkställighet ulom anstalt i stället för villkorlig frigivning är dubiöst - del kan leda till skiftande tolkning och rättsosäkerhet. För övrigt är emellertid verkställighet utom anstalt enligt förbundels mening den verkställighetsform som kriminalvården bör satsa stort på. Det kan diskuteras om den bör bindas upp i fullt så snäva regler som de föreslagna. Ä andra sidan bör den få en klarare ställning än nuvarande 33 och 34 88 lagen om kriminalvård i anstalt. Den måste bli ett viktigt alternativ till verkställigheten i anstalt. Utbyggd familjevård och andra behandlingsenheter bör bli tillgängliga för en betydligt större del av fängelseklientelet än nu.

Föreningen Sveriges åklagare tillstyrker de föreslagna ändringarna.

6,2 Villkorlig frigivning

JK konstaterar att utredningen föreslår att förtida frigivning från fängelse skall kunna ske i två former, nämligen verkställighet utom anstalt och villkoriig frigivning. Rent allmänt vill JK ifrågasätta om det verkligen finns behov av båda de föreslagna formerna. Om man bortser från möjlighelema

Prop. 1978/79:212 223

alt den villkoriigt medgivna friheten förklaras förverkad innebär nämligen i vart fall sädan villkoriig frigivning som sker efter 2/3 av strafftiden i realiteten ingenting annal än avkortning av det straff som domstolen har utmätt - en åtgärd som sker helt ulan domstolens medverkan. Vid sådant förhällande synes avkortningen lika gäma kunna göras av domstolen själv i samband med straffmätningen.

RÅ menar atl institutet villkoriig frigivning på sikt bör kunna avskaffas. Detta förutsätter givetvis en allmän avkortning av frihetsstraffens längd. Om den villkoriiga frigivningen anses skola behållas bör presumtionen för sådan frigivning så snart viss kvotdel av straffet avtjänats stärkas. I nordiskl sammanhang övervägs bl. a. frågan om vilken kvotdelsregel som skall gälla fortsättningsvis. Utredningen föreslår i detta hänseende ingen ändring i förhållande till gällande ordning. I detta läge föranleder det framlagda förslaget i 26 kap. 8 8 ej något särskilt uttalande från RÅ:s sida. För att underlätta den villkorligt frigivnes anpassning i samhället bör han, såvida ej della av särskilda skäl kan anses obehövligt, under en prövolid stå under övervakning. Erfarenheten av inom vilken tidsperiod återfallen efter villkorlig frigivning inträffar talar med styrka mot mycket långa prövo- och övervakningstider. Med hänsyn härtill har RÅ ej någon erinran mol alt den nuvarande övre gränsen för prövoUdens längd nerbringas. Enligt RÅ:s mening talar övervägande skäl för att behålla presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet när, med tillämpning av 34 kap. 1 8 2, dömes till fängelse. För att etl avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden ej skall leda till längre anstaltsvistelse för den kategori lagöverträdare som beröres av reformen kunde emellertid övervägas att göra ifrågavarande presumtionsregel tillämplig endast beträffande lagöverträdare över en viss ålder, förslagsvis 23 år. Förslaget att införa möjlighet att endast fill en del förverka reststraffet föranleder ej någon erinran från RÅ:s sida.

Beträffande de nya reglerna om villkorlig frigivning finner överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt att dessa fått en lämplig utformning när det gäller de förutsättningar som skall gälla vid sådan frigivning. Däremoi motsätter sig överåklagaren förslaget att den minsta tid som skall förflyta innan frigivning kan ske föreslås sänkt från fyra till tre månader. Eftersom det också föreslås att den frigivne ej skall vara föremål för övervakning eller kunna meddelas särskilda föreskrifter blir den villkorliga frigivningen en ren straffavkortning. Sålunda kommer endast de som medges verkställighet utom anstalt att bli föremål för övervakning då de lämnar anstalten. Visseriigen lorde dessa utgöra den del av klientelet som främst bör bli föremål för sådan kontroll men även för deras vidkommande upphör övervakningen vid den villkorliga frigivningen. Enligl överåklagarens uppfattning är det alltför lättvindigt att överge den nuvarande ordningen med övervakning i samband med villkorlig frigivning. Övervakningen utgör, om kravet på kontakt mellan övervakaren och den dömde upprätthålles, en möjlighet alt iakttaga sådana förändringar i den dömdes förhållanden som normalt anses öka risken för återfall i brott. I konsekvens med denna uppfattning anser överåklagaren att bestämmelserna i 26 kap. 13-19 88 bör bibehållas med i huvudsak samma utformning som nu. Det främsta villkoret som gäller vid villkorligt medgiven frihet är att den dömde ej begår brott under prövotiden. Utredningens förslag om borttagande av presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet då det med tillämpning av 34 kap. I 8 2 döms till fängelse viss tid riskerar att leda till en betänklig brist på enhetlighet i domstolarnas praxis i detta avseende Innefatlar del nya brottet en så allvariig överträdelse av kravet på brottsfrihet att domstolen finner

Prop. 1978/79:212 224

påföljden böra bestämmas till fängelse, skall den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad, dock med elt bibehållande av gällande och fullt tillräckliga möjligheteratt underlåta sådan förklaring. En svårighet vid lill-lämpningen är de fall då den återstående strafflid del är fråga om att förverka är förhållandevis lång, något som kan förmå domstolen att ibland på skäligen lösa grunder avstå från elt förverkande. Därför lillstyrker överåklagaren förslagel om införande av en möjlighet för domstolen till partiellt förverkande av villkorligt medgiven frihet, med den inskränkningen att överåklagaren anser att det skall föreligga särskilda skäl, om blolt en del av den villkorligt medgivna friheten skall förklaras förverkad. Den i förslaget angivna förutsättningen för förverkande av villkorligt medgiven frihel, alt del nya brottet skall ha begåtts under prövotiden, utgör enligt överåklagarens uppfattning en riktig precisering av lagrammet.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser att om villkorlig frigivning bibehålles saknas bärande skäl atl avskaffa presumtionsregeln om förverkande av sådan frihet vid återfall i brott. Möjligen skulle man kunna tänka sig alt utredningsförslagel i denna del fick gälla enbart för personer under 21 år. Härigenom kan alltför negativa effekter av frihetsberövande slag undvikas vid återfall. Mol förslaget om möjlighet till delförverkande finns dock i och för sig inget all invända.

Stockholms tingsrätt anser inle - oavsett om förslaget om lillsynsdom blir antaget eller ej - att utredningens argumentation för ändringar i reglerna för villkorlig frigivning är övertygande. Utredningen har anfört atl elt införande av tillsynsdomen ger anledning att överväga vilket slags frivård som skall tillämpas efter förtida frigivning från fängelse. Det är uppenbariigen i huvudsak endasi mol bakgrand av sådana överväganden förslagen om förändringar om reglerna om villkorlig frigivning har kommit lill. Reglerna om villkorlig frigivning hör enligt tingsrättens mening inte hemma i BrB utan i verkställighetslagen. Utredningens förslag om ändrade regler för förverkande av villkorligt medgiven frihet är ägnade att undanröja olägenheter i form av alltför långa frihetsberövanden som kan bli en följd bl. a. av att ungdomsfängelse avskaffas. Tingsrätten ansluter sig därför lill utredningens förslag i dessa delar.

Vänersborgs lingsräii finner inte tillräckliga skäl föreligga att vidtaga de vittgående ändringar i institutet villkorlig frigivning som förslagits, såvida inte institutet helt avskaffas. 1 allt fall kan tingsrätten inte tillstyrka förslaget att göra det möjligt med förverkande av endast en del av reststraffet. En sådan möjlighet kan antas medföra rättsolikhet och rättsosäkerhet. Tingsrätten vill dock tillstyrka utredningens förslag atl borttaga presumlio-ner för förverkande men borttagandet bör gälla endast åldrarna under 21 år. Också förslagel att tillåta villkoriig frigivning redan efter tre månader kan tillstyrkas. Under alla omständigheter bör någon ändring av reglerna om villkorlig frigivning inte ske utan att nordisk rättslikhet uppnås. Tings-rätlen tillstyrker förslaget att förverkande av villkoriig frigivning på grund av nytt brott skall kunna ske endast när brottet begåtts under prövotiden.

Enligt domstolsverket bör huvudregeln om villkoriig frigivning i anslutning fill dagen för avtjänande av 2/3 av strafftiden behållas. Någon senareläggning av frigivningen på den gmnd att den dömde skulle vara i behov av intensiv övervakning efter anstaltstiden bör inte accepteras. Uiredningens förslag i denna del leder till att fängelsepåföljden blir än mer tidsobestämd än f n. Den kritik som riktats mot det tidsobestämda ungdomsfängelset kan därför också riktas mol utredningens förslag härvidlag. Övervakning under prövotiden bör anordnas enligt nu gällande regler. Övervaknings-

Prop. 1978/79:212 225

nämnden har enligt dessa möjlighet all beslula all övervakning inle skall vara anordnad. Detla torde tillgodose behovel av flexibilitet. Uiredningens förslag om brytande av presumtionen för förverkande av straffäterslod vid återfall i brott under prövotiden saml möjligheten att förverka del av straff-återstod tillstyrkes av domstolsverket. .Som påpekats i belänkandel är del väsentligt all det sammanlagda fängel se st raffel vid äleriall i brott genom förslagel kan minskas väsentligt.

Rikspolisstyrelsen delar de åsikter som ulredningen framfört angäende villkorlig frigivning.

Om risken för dubbelbestraffning elimineras ansluter sig kriminalvurd.s-siyrelsen lill förslaget atl den intagnes förhållanden under anstallstiden pä nytt bör ges betydelse för bedömningen av villkorlig frigivning. En översyn av reglerna i kriminalvårdslagen om disciplinär bestraffning mäste dock komma till stånd. Styrelsen ställersig tveksam lill inredningens resonemang kring frågan om en klient efter villkorlig frigivning hör ställas tmder övervakning eller om stödåtgärder är tillfyllest. Slyrelsen förordar ett bibehållande av nuvarande ordning i denna del.

Enligt övervakningsnämnden i Malmö, försia avdelningen föreskriver, noga läst, den föreslagna beslämmelsen i 26 kap. 8 8 3 st. atl i vissa fall beslut om villkorlig frigivning får lättas sedan halva straffet, dock minst tre månader, har avtjänats. Meningen måste emellertid vara alt frigivning kan få ske tidigast vid den angivna tidpunkten. Något hinder att besluta om detta lidigare kan inle vara avsett. Nämnden kan icke finna att tillräckliga skäl har anföns för att avveckla de nuvarande reglerna i 26 kap. 15-20 SS. Även om de efter hand har kommit att användas i minskad omfattning föreligger behov av dem i de fall då de används. Etl exempel härpå är alt del i enstaka fall med långa mellanrum framkommer genom brottets art och den dömdes aktuella inställning att hans frigivande kan innebära en viss fara för annan person. Lagens bestämmelser bör icke vara sädana att övervakningsnämnd är utestängd från att ge de föreskrifter om vistelseort som kan tänkas vara till någon nytta i elt dylikt fall och alt uppfyllandet därav också kontrolleras genom övervakning. Villkorlig frigivning bör alltså som regel medföra övervakning och i allvarligare fäll av misskölsamhet bör övervakningsnämnd kunna besluta om förverkande. Om möjlighet införes att vid nytt brott under prövotiden förverka endasi del av villkorligt medgiven frihel - vartill även enligt nämndens mening skäl kan finnas -uppkommer frägan om därefter i en senare dom för ytterligare brotl under prövotiden återstoden eller del därav kan förverkas. Motiven är inte hell klara på denna punkl.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att prövotiden bör bestämmas med hänsyn till samtliga omständigheter, att den villkorligt frigivne skall ha övervakare och atl det skall vara möjligt att vid allvariig misskölsamhet förverka den villkorligt medgivna frihelen.

Riksrevisionsverket anför atl lill fängelse dömda i princip utgör kriminalvårdens mest belastade klienter vilka lorde vara i behov av såväl kontroll som slöd särskilt under den första tiden efter frigivningen. Under denna omslällningsperiod är risken för återfall störst och övervakning synes därför enligt verkets mening väl befogad - åtminstone under en korlare lid.

I likhet med ulredningen anser juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet all reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet i 34 kap. 4 8 bör ändras.

Förslaget att villkorlig frigivning skall kunna förläggas efter 2/3-dagen om det finns särskild anledning atl befara återfall i brottslig verksamhet in-15 Riksdagen 1978179. t saml. Nr 212

Prop. 1978/79: 212 226

nebär enligt isoleringsulredningen en återgång till den ordning som gällde före kriminalvårdsreformen men då avskaffades på grund av risken för dubbelbestraffningar, rätlsosäkerhel och brislande samband mellan miss-skölsamhelen och påföljden. Förarbelena lill kriminalvårdsreformen lalar om alt omfattande misskölsamhet skall kunna påverka liden för villkorlig frigivning. Bestämmelserna har emellerlid inle kommit att tillämpas så. Misskölsamhet under anstallstiden påverkar nu endast bedömningen av den iniagnes person och de krav som med hänsyn härtill bör slällas på fri-givningssiluationen. Bedömningen i betänkandet atl frågan om risken för dubbelbestraffningar elc. är av underordnad betydelse, eftersom fråga endast skulle vara om vilken slags frivård som skall anordnas, är inle hållbar. Som det framhålls i betänkandet är frivård i form av verkställighet utom anslall väsentligt mer ingripande än frivård i form av villkorlig frigivning och jämförbar med ett icke kortvarigt frihetsstraff Den i betänkandet föreslagna ordningen skulle medföra just de nackdelar som föranledde ändringarna i samband med kriminalvårdsreformen. Dessa skulle upplevas negativt av de intagna och påverka klimatet i anstalterna i ogynnsam riktning. Isoleringsutredningen anser därför atl eventuell misskölsamhet under ansialisvistelsen ej bör påverka tidpunkten för villkoriig frigivning i vidare mån än f n.

JO utlalar att vad utredningen anfört om utformningen av reglerna för villkorlig frigivning är väl förenligt med de synpunkler som JO anlägger. Dock bör enligl JO:s mening de materiella förutsättningarna för fortsatt frihetsberövande komma till tydligt uttryck i lagtexten vilket knappast kan sägas vara fallel med den av ulredningen föreslagna lydelsen av 26 kap. 8 8. 1 paragrafen bör sålunda förslagsvis anges att vid prövningen huruvida forlsalt frihetsberövande erfordras särskilt skall beaktas den dömdes förhållande under anstaltstiden och den situalion vari han skulle komma atl försättas efter frigivningen. JO påpekar atl det av utredningen särskilt omnämnda fallel att den dömde själv önskar avtjäna hela del utmätta straffet i anslall ej väl låter sig inordnas under den föreslagna lydelsen av lagtexten. I 26 kap. 8 8 har begagnats samma uttryck, brottslig verksamhet, som återfinns i 28 kap. I 8, där det enligt motiven avser alt beteckna att brottet närmasl utgjort elt led i en kriminell livsföring. Motiven lämnar i viss mån öppet om avsikten varit att i fråga om den villkorliga frigivningen uppställa elt så kvalificerat krav på arten av den befarade brottsligheten. Möjligen rör det sig bara om en språklig inadveriens. JO anser atl övervägande skäl talar för bibehållandet av presumtionsregeln i 34 kap. 4 8 om atl återstående strafftid skall förverkas då nytt fängelsestraff utmäles. Ulredningen motiverar den föreslagna ändringen av lagrummet med hänvisning lill regelns verkningar beträffande den ungdomskalegori som beröres av ungdomsfängelsets avskaffande. I och för sig anser JO alt den dömdes ålder skall kunna beakias vid prövningen huruvida särskilda skäl lalar för alt underlåta förverkandet. Om möjligheten införes att endast till en del förverka reststraffet - vilket JO inle molsäller sig - leder delta till ökade möjligheler all nyansera bedömningen. Emedan den dömdes ålder beaktats av domstolen vid dess straffmätning finns dock inte från principiell synpunkt anledning atl bedöma frågan om förverkande av reststraffet annorlunda för de yngre lagbrytarnas del. Skulle en särskild reglering för yngre åldersgrupper te sig motiverad vill JO peka på möjligheten all uiforma lagrummet i enlighet därmed.

TCO anser alt institutet villkoriig frigivning lills vidare bör beslå med nuvarande utformning. Det finns dock enligl TCO anledning betona den

Prop. 1978/79:212 227

rättsosäkerhetsfaktor som består i atl faktisk strafftid vid längre straff alltid skiljer sig från den av domstolen utdömda. Å andra sidan kan också övervakningen ha stor betydelse för dem som kommer ul från anstalt och tillhörde mest utslagna i samhället. Denna problemalik bör bli föremål för ytterligare övervägande.

Sveriges socionomers riksförbund anser atl det i och för sig skulle kunna diskuteras om den villkorliga frigivningen har någon väsentlig funktion atl fylla vid jämförelse med verkställighet ulom anstalt. Förbundet anser emellertid att den villkorliga frigivningen bör bestå under en övergångslid till dess man hunnit få erfarenhet av en eventuell utbyggd verksamhet med verkställighet utom anstalt. Det kommer under relativt lång tid att finnas intagna som inte kan komma i åtnjutande av denna typ av utslussning. För dem innebär den villkorliga frigivningen en möjlighet till tidigare start och en rättighet lill stöd av övervakare och frivårdsorganisationer som tills vidare bör bestå. Med kännedom om den kontaklslöshet och de prakliska svårigheier som mänga frigivna kämpar med är enbart stödåtgärder pä den frigivnes eget initiativ knappast lill fyllest. Förbundet tillstyrker den föreslagna ändringen av 34 kap. 4 8.

Föreningen Sveriges statsåklagare anser atl den som komplement till slraffnedsättningsregeln i 33 kap. 4 8 föreslagna ändringen av stadgandet om förverkande av villkorligt medgiven frihel bör komma lill stånd.

Föreningen Sveriges åklagare anser alt presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihel bör kvarstå saml all prövotiden vid villkorlig frigivning bör bestämmas med hänsyn till samtliga omständigheter. Likaså anser föreningen all del skall vara möjligl att vid allvarlig misskölsamhet förverka den villkorligt medgivna friheten.

Moderata ungdomsförbundet förordar att villkorligt frigiven regelmässigt skall tilldelas övervakare. Vid misskölsamhet skall möjlighet finnas att förklara den villkorliga frigivningen förverkad.

6.3 Organisations- och handläggningsfrågor

Kammarrätten i Jönköping anmärker att uiredningens förslag i vissa delar leder till invecklade besvärsregler. Utredningen föreslår sålunda atl permission enligt 33 8 och vistelse utom anstalt enligt 34 8 lagen om kriminalvård i anstalt skall överföras till frivårdssidan och kallas för verkslällighel utom anstalt. Tiden för sådan verkställighet skall avräknas från strafftiden. Vid misskölsamhet skall övervakningsnämnd och i andra instans kriminalvårdsnämnden kunna förklara att viss tid inle skall inräknas i strafftiden. Om en ordinär permission från anstalt inle sköts ankommer samma förklaring på anstaltens styresman, kriminalvårdsstyrelsen, kammarrätten och i högsta instans regeringsrätten. Det kan ifrågasättas om en sådan uppdelning av besvärsgången är lämplig. Kammarrätten finner del angelägel all besvärsreglerna i fråga om anstalts- och frivårdsåtgärder ses över och samordnas. Översynen kan lämpligen göras i samband med översynen av verksamhetsområde och organisation för kriminalvårdens nämnder. Del bör härvid övervägas om del är möjligt atl överföra huvuddelen av frågorna lill nämndorganisationen.

Domstolsverket konstaterar alt ulredningen i förhållande lill gällande rätt föreslår den förändringen att det beslut som övervakningsnämnd har atl falla i vissa fall skall fattas av "anstaUsnämnden" och i vissa fall av "hemorlsnämnden". Till skillnad mot ulredningen anser domstolsverket all fråga om villkorlig frigivning skall prövas av anstaltsnämnden även när

Prop. 1978/79: 212 228

den dömde är föremål för verkställighet ulom anstalt. Denna nämnd torde ha erhållit den bästa kännedomen om den dömdes förhållanden och bör därför vara behörig ända tills dess att beslut om villkorlig frigivning fattas. En sädan ordning gäller f n. och synes fungera utan anmärkning.

Förslagel i 26 kap. 12 S att övervakningsnämnd självmant skall upplaga vissa frigivningsfrägor är enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna olämpligt. Grunden härför är särskilt de täta flyttningarna mellan anställer som gör del svårt att hålla reda på vilka fall som är aktuella. Att övervakningsnämnden skall syssla härmed är lill yttermera visso alldeles onödigt. Det saknas anledning lill antagande att inte handläggande tjänsteman på anstalten som etl led i sill arbeie skall kunna se till atl frågor tas upp i tid. Nämnden har på alla år inte stött på ett enda fall då så inte skelt. Ansvarel bör kort och gott läggas där det är lättast och naturligast att laga del.

Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen utlalar att utredningen betr. behörigheten att besluta i frägor om verkställighet utom an-stall, ålerkallelse av medgivande därtill och om villkorlig frigivning delar upp ansvarel mellan "anstaltsnämnd" och "hemorlsnämnd" pä etl sätt som är hell opraktiskt i varje fall för Malmö, där del finns tvä övervakningsnämnder och fyra skyddskonsulenldistrikt. Del kommer atl leda lill många förväxlingar och missförstånd och den osäkra ansvarsfördelningen kommer att underiätla för den permilterade att hålla sig undan. Det måste observeras att frågan inte bara gäller vem som äger beslula i ett givet ögonblick. Del gäller framför alll den prakliska frågan var akten i ärendet skall finnas och var detla bevakas så att erforderliga åtgärder icke försummas. Härtill kommer atl eventuella motsättningar i uppfattningen mellan tvä övervakningsnämnder eller två skyddskonsulenter skulle kunna leda lill sakligl motstridiga beslul som starkl minskar tilltron lill kriminalvården. Förslaget avstyrkes därför besläml. Ansvaret för vistelse ulanför anslall och för frigivningspermission bör ligga kvar hos samma övervakningsnämnd och skyddskonsuleni. Först när ell beslul meddelats om villkorlig frigivning och sålunda en mera permanent frivård inrältas bör ansvarel överfiyttas till annan nämnd och annan skyddskonsuleni, något som bör framgå av beslutet.

Riksrevisionsverket anför alt förslagel om verkställighet ulom anslall innebär alt den dömde även i formellt hänseende är utskriven frän anstalt. Ansvaret för verkställigheten överförs därmed till frivården. Därigenom minskas förmodligen etl problem som sammanhänger med betalningsansvaret för olika behandlingsåtgärder. Frivärdsklienter äger samma rätt alt ta del av samhällets sociala resurser som övriga medborgare. Verket tillstyrker därför förslagel i princip. Del huvudsakliga ansvarel för planeringen av verkställighet ulom anslall kommer enligt förslaget atl åvila skyddskonsulenten. Detla kräver ett nära samarbete mellan anstalt och frivård eftersom denna planering ofta måste göras under anstallstiden. Redan i förarbelena till lagen om kriminalvård i anstalt framhålls vikten av ett nära samarbele mellan anstalt och frivård för all uppnå lagsfiflarens intentioner. Under verkels uppföljning av lidigare revision inom kriminalvården har emellerlid observerats atl bl. a. länga avstånd mellan anstalter och fri-vårdsexpedilioner ofta försvårar elt nära samarbete. Detta förhållande är enligt verket elt skäl alt närmare undersöka de prakliska förutsättningarna för alt överallt genomföra den föreslagna ansvarsfördelningen.

Prop. 1978/79: 212 229

7 Internering

Utredningens uttalande alt den föreslagna hänvisningen i 30 kap. 10 8 till reglerna för tillsynsdom i 28 kap. 5 8 och 9-13 SS enligt sakens natur inte avser möjligheten all säsom sanktion förordna om elt kortvarigt omhänderlagande är enligl hovrätten för Övre Norriand inte så solklart som utredningen synes mena. Lagtexten måste antas leda till missförstånd. Om den avsedda begränsningen skall gälla mäste den kunna läsas ut av lagtexten.

Interneringsnämnden anför atl ulredningen tänker sig atl vården i anslall för till internering dömda skall kunna upphöra före utgången av minsta tiden. Förslaget sammanhänger med vad ulredningen föreslår i fråga om verkställighet av fängelse utom anstalt. För interneringspåföljdens del har avsikten tydligen varit att beslämmelserna om frigivningspermission skall ersättas av del sladgande som upptages i 26 kap. 6 8. Den bestämmelse som skulle reglera denna fråga, andra stycket i 30 kap. 5 S. hänvisar emellertid inte till 26 kap. 6 8. Följden blir alt möjlighet till "frigivningspermission" inte längre kommer att slå öppen för internerade. Öm denna möjlighet såsom utredningen måste ha avsett - alltjämt skall finnas får nämnden anmäla tveksamhet inför den lösning uiredningens moliv anlyder. En avkortning av anslaltsvården som skulle kunna ske genom att minsta tidens ulgång ej behövde avvaktas bör ej genomföras utan samband med en genomgripande översyn av inlerneringspåföljden. Det av utredningen föreslagna siadgandel i 26 kap. 5 8 är avsett alt ersätla vistelse utanför anstalt enligt 34 8 lagen om kriminalvård i anstalt. Enligt förslaget skall för de internerades del anslaltsvården kunna upphöra om skäl som anges i 26 kap. 5 8 föreligger (30 kap. 5 8 2 st.). Konstruktionen synes tveksam. Såsom enligl 26 kap. 5 8 bör medgivande kunna begränsas till viss lid. Värden i anstalt börda inte avslutas. Tidsbegränsade medgivanden som innebär ett kort avbrott i anstaltsvården lämnas f n. enligt 34 S lagen om kriminalvård i anstalt i viss omfattning. Vidare bör för denna form av vistelse ulanför anstalt kunna uppställas särskilda villkor såsom föreslås i 26 kap. 5 8. Del kan inle vara tillfyllest att för de internerades del lila till de bestämmelser för övervakningen som utredningen föreslår i 30 kap. 10 S. Uiredningens förslag angäende vården utom anstalt innebär att de föreslagna reglerna för villkorlig dom och tillsynsdom skall tillämpas. Interneringsnämnden är tveksam till utredningens förslag om lillsynsdom och villkorlig dom. När det gäller internering avstyrker nämnden förslaget. Vården ulom anstalt bör anordnas efter i huvudsak de regler som gäller f n. Genomföres förslagel bör del i varje fall ankomma pä interneringsnämnden att beslula om erforderliga åtgärder beträffande den för vilken anslaltsvården upphör före minsta lidens utgång, med möjlighet för interneringsnämnden all delegera lill övervakningsnämnd.

8 Genomförande av förslagen

8.1 Resursfrågor

Kammarrätten i Jönköping betvivlar atl utredningens bedömning av resursbehovet är riktigt. De ungdomar som f n. döms till fängelse och ungdomsfängelse är i allmänhet myckel broltsakliva och svårpåverkbara och har dessulom ofta stora alkohol- och narkotikaproblem. Med hänsyn här-

Prop. 1978/79:212 230

till finns del anledning atl anta atl endast en mycket intensiv och såväl tidsmässigt som geografiskt heltäckande övervakning har någon nämnvärd brottshindrande effekt. Även om det beräknade antalet samtidiga intensivövervakningar, 700, inte skulle visa sig vara för lågt finns enligt kammarrättens mening en påtaglig risk för att intensiteten i övervakningen blir för låg. Detta kan få till följd alt domstolarna tillgriper frihetsstraff i stället för de föreslagna påföljderna. Vid förstärkningen av frivärdsorganisalionen är det nödvändigt alt tillse dels all möjlighet finns för jourverksamhei, dels atl tillräckliga resurser finns även utanför de större städerna. Enligt kammarrättens mening skulle det vara olämpligl all genomföra reformen utan alt samtidigt förstärka resurserna.

Uiredningens bedömning atl reformen ej kräver någon ökning av lillgängliga resurser för frivärdsorganisalionen synes Stockholms tingsrätt verkligen optimistisk. Med tingsrättens erfarenheter av hur tillsynen vid kriminalvård i frihet fungerar nu vill tingsrätten slarkl betona atl etl genomförande av förslagel i dess helhet kräver en mycket kraftig utbyggnad av frivärdsorganisalionen i fråga om institutioner, nya tjänster och inte minst Ulbildning. Om resurserna koncentreras på tillsynsdomens särskilda verkställighetsformer är också risken uppenbar att medel ej återstår till andra lika betydelsefulla uppgifter inom frivården.

Rikspolisstyrelsen vill framhålla alt kostnaden och övriga konsekvenser av förslagen för en effektiv frivård bör ulredas och ingå som en oskiljaktig del i etl framtida beslut om ändrade påföljder. Det får inte bli så att samhällets bristande resurser på kriminalvårdens område går ul över enskilda medborgare som i ännu högre grad än vad som nu är fallet utsätts för brottsliga gärningar av det klientel varom här är fräga.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens bedömning skulle förslagets realiserande komma atl framtvinga personalförslärkningar inom skyddskonsulenlorga-nisationen till följd av den ökning av frivårdstjänstemännens arbetsvolym som ter sig ofrånkomlig. Det torde inte vara orealistiskt alt räkna med atl domslolarna i många fall skulle komma att preferera de mer ingripande av de föreslagna frivårdspåföljdema framför de enklare. Ell avsevärt större antal lekmän måste också della i övervakningsproceduren. Vidare vill styrelsen undersiryka behovet av resursförstärkning för det svårbehandlade ungdomsklientel som vid ell genomförande av förslagel även fortsättningsvis kommer atl ådömas frihetsberövande påföljder.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn konslaterar att den intensiva övervakningen ställer krav på all jourverksamhei inrättas. Enligl nämndens uppfattning kan del bli svårt att få kvalificerad personal för sådan verksamhei och denna kommer alt bli mycket kostnadskrävande. Nämnden ifrågasätter om inle ulredningen överskattar de resurser som kan finnas lill förfogande för verkställighet av intensiv övervakning. Frågan om jourverksamhet torde kräva ingående överväganden innan förslaget om lillsynsdom kan genomföras. Såsom utredningen har föratskickat kommer förslaget om frivårdshem alt kräva nya resurser. Det kan nämnas alt socialutredningen föreslagit inslitutionsplanering för varje län och alt förstudier inför ett gemensamt utredningsarbete om samverkan bedrivs av kommunförbundet, socialstyrelsen och SPRI. Del synes nämnden naturiigt att frågan om frivårdshem beaktas i del sammanhanget.

Enligt Statskontorets mening bör reformen kunna genomföras inom ramen för kiminalvårdens nuvarande resurser. Enligt verket är det angeläget atl uppmärksamma de resursmässiga konsekvenserna för anstaltsorganisa-lionen. Den samlade effeklen av de olika förslagen blir enligt utredningens

Prop. 1978/79:212 231

beräkningar atl den genomsnittliga beläggningen vid anstalterna minskar med 350-00 personer. Det får ankomma på kriminalvärdsverket att vid ett genomförande av reformen - och sedan erfarenheter vunnits - redovisa det samlade behovel av resurser som särskilt följer av utredningens förslag till ändringar i päföljdssystemet. Kriminalvärdsverket bör härvid redovisa de besparingar som görs inom anslaltsorganisationen och vilka rationaliseringar som är möjliga inom denna organisation till följd av etl minskal behov av anstaltsplatser. Statskontoret föresätter i övrigt att utredningen om kriminalvårdsstyrelsens organisation m. m. (Ju 1976:06) i silt fortsatta arbete beaktar de administrativa och organisatoriska konsekvenser som kan följa för kriminalvårdsstyrelsens cenirala och regionala organisation vid ett genomförande av reformen.

Riksrevisionsverkel förmodar att en sådan förskjutning som ulredningen anför kommer att ske från fängelse lill tillsynsdom även kommer att ske frän skyddstillsyn lill tillsynsdom. Ulredningen har beräknat att I 100 personer per år skall dömas till tillsynsdom. I betänkandet anges inte hur beräkningarna har gjorts. Enligl riksrevisionsverkels mening synes dock antalet lilet. Del finns därför enligt verkets mening anledning överväga alt beräkna kostnadskonsekvenserna även vid några alternativa antaganden om anlalel tillsynsdömda. Enligt utredningens beräkningar skulle beläggningen på riksanstaller för yngre och på öppna lokalanstaller minska med 350-400 personer. Utredningen föreslår alt denna minskning av behovet av anslallsplatser används för all öka marginalen för att möta variationer i beläggningen. Härutöver menar man all besparingar kan uppkomma genom minskat resursbehov. Riksrevisionsverket vill i delta sammanhang nämna atl verkel i en revisionsrapport ställd lill kriminalvårdsstyrelsen pekat på olika ålgärder för alt komma till rälla med en ojämn beläggning pä anstalterna. Genom att utnyttja dessa möjligheter skulle marginalen för alt möta beläggningsvariationerna öka ytterligare. En minskning av beläggningen bör därför enligt riksrevisionsverkels mening direkl leda till molsvarande reducering av anslaltsbeståndel.

Om tillsynsdom skall kunna ersätta ungdomsfängelse och vissa andra frihetsberövanden med etl från allmän - och individualpreventiv synpunkt godtagbart resultat fordras enligt länsslyrelsen i Jönköpings län stora resurser i form av kvalificerad övervakningspersonal. Uiredningens resursberäkning härvidlag synes väl optimistisk.

TCO utlalar tveksamhet inför de beräkningar som utredningen gör av antalet klienter som kommer all undergå olika påföljder. Delta bl. a. dä en förslärkning av del allmänpreventiva elementet i en ny frivärdspäföljd som tillsynsdom antagligen skulle locka många domstolar all utdöma tillsynsdom lill förfång för andra frivårdspäföljder.

Sveriges socionomers riksjörbund ifrågasäller realismen i utredningens beräkningar av anlalel tillsynsdömda, villkorligt dömda etc. Samlliga grupper kan förväntas bli siörre inte minst omedelbart efter en eventuell lagändring då man kanske är optimistisk beträffande den nya lillsynsdomen men ändå inte vill "släppa" de gamla skyddstillsynsärendena. Risk föreligger också att villkoriig dom med stödåtgärder kan dra till sig en del av nuvarande villkorlig doms klientel. Besparingama genom avkortad övervakningstid kan vara en kortsiktig vinst. Vid återfall ärdel troligl alt villkoriig dom med övervakning avlöses av tillsynsdom i mänga fall där man nu skulle utdöma en andra skyddstillsynsdom. Uiredningens antagande alt frivårdens nuvarande personalresurser räcker lill är illa underbyggt. Den administrativa apparaten sväller kraftigt i samband med kontroll och sanktio-

Prop. 1978/79:212 232

ner. De nya arbelsuppgifierna vid domstolsförhandlingar, permissioner elc. blir mycket tidskrävande. Till detta kommer en stark förslitning av personalen pä grund av koncentrerat arbeie med de tyngsta ärendena. Det förefaller också orealistiskt att tro att det endast krävs "begränsade resurser" för att bygga lU frivårdshem. Om inte denna boendeform enbart skall bli ett slags förvaring långt borta från hemorten måste del göras avsevärda satsningar.

Svenska arbetsgivareföreningen betonar att de utökade möjligheterna till kriminalvård i frihet förutsätter all lillräckliga resurser ställs till övervakningsmyndigheternas förfogande.

Folkpartiets ungdomsförbund anser att det finns ytterligare en faktor, som utredningen inte tagit hänsyn till. vid resursberäkningarna. Det är nämligen sä att den tyngsta biten av en övervakning är den första tiden. Det är dä kontakt skall tagas. Redan i dag finns det krav på hembesök inom en månad vilket frivårdspersonalen har stora svårigheter att klara av. Det är ocksä då behandlingsplan skall göras upp efter en kartläggning av ekonomi, bostadsförhållanden, arbetsförhållanden, sociala kontakter osv. Kanske innebar den försia kontakten att en frigivning skall förberedas. Det är föga meningsfullt atl genomföra förslag innan tillräckliga resurser garanteras. Uiredningens resonemang inger betänkligheter på denna punkt.

Moderata ungdomsförbundet framhåller belräffande frivårdens resursfrågor atl om den kommunala socialvärden lar hand om de enklare övervakningsfallen kan frivårdens resurser användas på ett effektivare sätl. Skyddskonsulentema och deras medhjälpare kan dä inrikta sig pä de svårare fallen.

8.2 Följdlagstiftning

JK har inle funnil anledning till annat än en översiktlig genomgång av syslemet i den föreslagna frivårdsförordningen. JK:s allmänna intryck av förslaget är att det är överambitiöst och kommer att medföra alltför mycket byråkrati. Utredningen redovisar etl förslag lill ändring i lagen om ersättning vid frihetsinskränkning som är påkallat av hänsyn till alt tillsynsdom skall gå i omedelbar verkställighet. Enligt sin ordalydelse omfaltar detla förslag alla former av tillsynsdom, alltså även sådan tillsynsdom som innefatlar enbart intensivövervakning. Om delta också är uiredningens mening vill JK anmäla alt han är av annan uppfattning än utredningen. Bara sådan tillsynsdom som har inneburit intagning i anstalt bör kunna medföra rätt till ersättning.

Stockholms tingsrätt tar avstånd frän den av utredningen framförda tanken alt en häktad skall få lämna häkteslokalen för utredningen i påföljdsfrågan (förslagel till lag om ändring i 13 8 häkleslagen). För del klientel som häktas är jusl frihetsberövandel i del skedet av rättegången nödvändig. Om förutsältningar finns att den misstänkte kan lämna häkleslokalen skall han inte längre vara häktad.

Prop. 1978/79:212 233

Utdrag
LAGRÄDE1 PROTOKOLL

vid sammanträde 1979-04-03

Närvarande: justilierädet Hesser, regeringsrådet Hamdahl. justilierädel Höglund, justitierådet Hessler.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 1979 har regeringen pä hemställan av statsrådet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken.

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

3. lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätlen atl utbekomma allmänna handlingar.

4. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark. Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregisler,

6. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare,

7. lag om ändring i lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet,

8. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,

9. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m..

10. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

11. lag om ändring i rätlshjälpslagen (1972: 429),

12. lag om ändring i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän.

13. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkningav strafftid m.m..

14. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

15. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning,

16. lag om ändring i passlagen (1978: 302),

17. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Axel Lundqvist. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1978/79:212 234

Uldrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1979-04-05

Närvarande: statsministern Ullslen. ordförande, och statsråden Sven Romanus. Mundebo, Wikström. Friggebo. Huss, Rodhe, Wahlberg. Hansson. Enlund. Lindahl. Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus. Tham, Bondeslam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Proposition om ändring i brottsbalken, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

3. lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätlen att utbekomma allmänna handlingar,

4. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbele med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

5. lag om ändring i lagen (l%3: 197) om allmänt kriminalregister.

6. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

7. lag om ändring i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfariig asocialitet,

8. lagom ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,

9. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m..

10. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykia
trisk vård i vissa fall,

lagom ändring i rättshjälpslagen (1972:429), lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän, lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m., lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anslall, lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 mars 1979.

Prop. 1978/79: 212 236

Innehåll Sid.

Propositionen..................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................... ...... I

Lagförslag.......................................................................... 2

1. Förslag lill lag om ändring i brottsbalken .................... 2

2. Förslag lill lag om ändring i rättegångsbalken.............. 19

3. Förslag lill lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätlen att utbekomma allmänna handlingar..................................................................................... 21

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m.m................................................................. 22

5. Förslag lill lagom ändring i lagen (1963: 197) om allmänl kriminalregister 24

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 26

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 450) om ålgärder vid samhällsfariig asocialitet 27

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål 28

9. Förslag lill lagom ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m.m. 29

10. Förslag till lagom ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 30

11. Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 31

12. Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän 33

13. Förslag lill lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m 33

14. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 37

15. Förslag till lagom ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning 40

16. Förslag till lag om ändring i passlagen (1978: 302)...... .. 41

17. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ...................................................................................... 41

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 1979 .... 43

1 Inledning........................................................................ 43

2 Påföljdssystemet i omvandling....................................... .. 44

3 Ungdomsfängelse ......................................................... 46

4 Kriminalvård i frihel......................................................... 49

4.1 Tillsynsdom............................................................... 49

4.2 SkyddsUllsyn............................................................ 51

5 Fängelse ....................................................................... 60

5.1 Ungdomsfängelseulredningen.................................. 60

5.2 Påföljdsval och straffmälning för unga lagöverträdare 62

5.3 Villkorlig frigivning..................................................... 65

6 Kostnadsfrågor m.m....................................................... .. 69

7 Upprättade lagförslag.................................................... 69

8 Specialmotivering........................................................... .. 70

8.1 Förslagel lill lag om ändring i brottsbalken............... .. 70

8.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken...... 86

Prop. 1978/79:212 237

8.3 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregisler 88

8.4 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m 88

8.5 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) .... 89

8.6 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning

av strafftid m.m........................................................ .. 89

8.7........................................................................... Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminal
vård i anslall............................................................. .. 90

8.8 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978: 302) 90

9 Hemställan.................................................................... .. 91

10 Beslut ........................................................................ .. 91

Bilaga I

Ungdomsfängelseutredningens sammanfattning av betänkandet (SOU

1977: 83) Tillsynsdom....................................................... .. 92

Bilaga 2

Ungdomsfängelseulredningens förslag till lag om ändring i brotts
balken ............................................................................... 108

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena ............................ 138

Remissinstanser................................................................ 138

1 .Avskaffandet av ungdomsfängelse.............................. 138

2 Utredningens förslag i stort.......................................... 140

3 Tillsynsdom allmänl ....................................................... 167

3.1 Tillsynsdomens tillämpningsområde......................... 180

3.2 Föreskrift om frivårdshem........................................ 181

3.3 Intagning i anstalt................................................... 186

3.4 Påföljdstiden m.m.................................................... 188

3.5 Verkställighetens organisation................................. 191

3.6 Tillsynsdomens hjälpfunktion .................................. 197

3.7 Tillsynsdomens kontrollfunktion............................... 199

3.8 Sanktioner vid villkorsöverträdelser ....................... 200

4 Villkorlig dom allmänl ..................................................... 204

4.1 Villkorlig dom med stödåtgärder.............................. 207

4.2 Villkorlig dom med övervakning................................ 210

4.3 Reaktionen vid återtall i brott ................................ 214

5 Fängelse för ungdomar................................................. 214

5.1 Påföljdsvalet............................................................ 214

5.2 Straffmälningen ...................................................... 217

5.3 Verkställigheten....................................................... 218

6 Förlida frigivning............................................................ 220

6.1 Verkställighet utom anstalt .................................... 220

6.2 Villkorlig frigivning.................................................... 222

6.3 Organisations- och handläggningsfrågor ................ 227

7 Internering ................................................................... 229

8 Genomförandet av förslagen......................................... 229

8.1 Resursfrågor...................................................... !... 229

8.2 Följdlagstiftning....................................................... 232

Utdrag av lagrådets protokoll den 3 april 1979................. 233

Uldrag av protokoll vid regeringssammanträde den 5 april 1979 234