Prop. 1978/79:13

Regeringens proposition

1978/79:13

om ändringar 1 lagen (1944: 219) om djurskydd, m. m.;

beslutad den 21 september 1978.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

ANDERS DAHLGREN

Propositionens huvudsakliga innehåU

I propositionen föreslås åtgärder på djurskyddets område. Förslagen innebär ändringar i lagen (1944: 219) om djurskydd, m. m.

I fråga om djurförsök läggs fram förslag som syftar tUl att begränsa och kontroUera sådana försök. I princip skaU endast sådana djur som har fötts upp till försöksdjur få användas för vetenskapligt ändamål av den som har erhållit lantbruksstyrelsens tUlstånd tUl uppfödning (desti-nationsuppfödning). Avsikten är att en etisk nämnd för djurförsök skall inrättas i varje högskoleregion. Nämnderna skall pröva djurförsöken från etisk synpunkt. Lokaler för försöksdjur skall godkännas av lantbruksstyrelsen innan de får tas i bruk.

En central nämnd för försöksdjursfrågor föreslås inrättad med uppgift att vara ett samordnande och rådgivande organ inom försöksdjursverksamheten. Nämnden skall verka för en minskad användning av försöksdjur, bl. a. genom stöd tUl alternativa och kompletterande metoder tiU djurförsök.

I propositionen föreslås vidare att regeringen får bemyndigande att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet för den som yrkesmässigt hyr ut hästar eller använder hästar i ridskoleverksamhet. Bestämmelsen om undantag från skyldighet att i vissa faU anlita veterinär för att bota sjukt eller skadat djur, om anlitandet skulle medföra oskälig kostnad föreslås utgå. Vidare föreslås bl. a. regler som gör det möjligt för polismyndighet att tillfälligt omhänderta djur som otillbörligt utsätts för lidande.

Slutligen föreslås att bestämmelser införs som gör det möjligt att reglera de nya former för avelsarbete som innebär överföring av ägg mellan hondjur.

1 Riksdagen 1978179.1 saml. Nr 13

Djur må ej utan lantbmkssty-relsens tUlstånd användas för vetenskaplig forskning eUer undervisning, sjukdomsdiagnos, framstäUning av läkemedel eller annat härmed jämförligt ändamål, därest användiungen är förenad med operativt ingrepp, inspratning eller blodavtappning eller ock eljest medför ångest eUer armat lidande för djuret. Konungen äger medgiva undantag från vad nu sagts med avseende å viss institution eller inrättning.

Närmare bestämmelser angående tillstånd som avses i första stycket meddelas av Konungen.

Djur får ej utan lantbmkssty-relsens tUlstånd användas för vetenskaplig forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel eUer annat härmed jämförligt ändamål, om användningen är förenad med operativt ingrepp, inspmtning eller blodavtappning eller eljest medför ångest eUer annat lidande för djuret.

Vid verksamhet som avses i första stycket får användas endast djur som har fötts upp till verksamheten.

Uppfödning som avses i andra stycket får ej ske utan tillstånd av lantbruksstyrelsen.

2 mom. Åsidosätter någon vad i 2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i den mån ej särskilda bestämmelser äro gällande, meddela erforderlig föreskrift om vad han jämlikt nämnda paragrafer har att iakttaga. Nämnden äger ock i sådant fall stadga vite. Underlåter någon att vidtaga föreskriven åtgärd, äger nämnden, där det anses nödigt, verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. Nämnden äger förordna, att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse. Den som är missnöjd med nämndens beslut äger däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

2 mom. Hälsovårdsnämnden kan, om ej annat är särskilt föreskrivet, meddela föreläggande eller förbud som behövs för att bestämmelserna i 2—6 § eller 8 b § skall efterlevas. Sådan föreskrift kan avse förbud att hålla djur i visst förvaringsrum eller inom visst område. I beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden utsätta vite. Underlåter någon att vidtaga föreskriven åtgärd, kan nämnden låta verkställa åtgärden på hans bekostnad. Nämnden fär förordna, att dess beslut skall lända till efterrättelse omedelbart.

Prop. 1978/79:13

Nuvarande lydelse

Underlåter någon att efterkomma av hälsovårdsnämnd eller lånsstyrelse meddelad föreskrift, som avses i 2 mom. första stycket och som är av väsentiig betydelse från djurskyddssynpunkt, eller föreligger i annat fall missförhåUan-de av allvarlig natur i fråga om djurs vård eUer behandling, 'äger länsstyrelsen meddela den försumlige förbud att handhava djur eller visst slag av djur. Är den försumlige ägare av djuret eller djuren, äger länsstyrelsen dessutom meddela honom åläggande att avhända sig djuret eller djuren och förbud att anskaffa djur eller visst slag av djur. Förbud enligt detta stycke skall avse viss tid eller gäUa tiUs vidare.

Föreslagen lydelse

Underlåter någon att följa beslut som hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse meddelat enligt 2 mom. och som är av väsentiig betydelse från djiu-skyddssynpimkt eller föreligger annat missförhållande av allvarlig natur i fråga om djurs vård eUer behandling, får länsstyrelsen meddela den försumlige förbud att handha djur eUer visst slag av djur. Ar den försumlige ägare av djuret eller djuren, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att avhända sig djuret eUer djuren och förbjuda honom att anskaffa djur eUer visst slag av djur. Förbud enligt detta stycke skall avse viss tid eUer gälla tUls vidare.

Nuvarande lydelse

Det ankommer på polismyndigheten att efter värdering låta sälja eller döda djur som omhändertagits. I fall som avses i första stycket första punkten må polismyndigheten i stället föranstalta om vård av djuret tills vidare.

Närmare bestämmelser angående förfarandet, när djur omhän-dertages, meddelas av Konungen.

Föreslagen lydelse

Länsstyrelsen får även förordna att djur skall omhändertagas genom polismyndighetens försorg, om dfurägaren ej iakttager föreläggande enligt 14 § 4 mom. att avhända sig djur eller förbud att anskaffa djur eller förbud enligt 14 § 2 mom. att hålla djur i visst förvaringsrum eller inom visst område.

Om det är påkallat från djurskyddssynpunkt, får länsstyrelsen eller poUsmyndigheten förordna att djur skall omhändertagas genom polismyndighetens försorg i avvaktan på beslut varigenom länsstyrelsen avgör ärendet. Meddelar polismyndigheten sådant beslut, skall det underställas länsstyrelsen som har att snarast avgöra om beslutet skall bestå eller ej.

Beslut som avses i första, andra eller tredje stycket skall omedelbart lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Nuvarande lydelse

punkten skall kostnaden återgäldas av den åläggandet eller förbudet gäller. 1 övrigt skall kostnaden stanna å statsverket.

Har omhändertaget djur sålts genom poUsmyndighetens försorg, må kostnad, som skaU återgäldas av ägaren, uttagas ur köpeskillingen. Är i fall som avses i 17 § första stycket första punkten åtal för djurplågeriet väckt mot ägaren, när köpeskillingen inflyter, skall polismyndigheten, i avbidan på domstolens prövning i ansvarsfrågan, av köpeskillingen innehålla ett belopp som svarar mot kostnaden.

Föreslagen lydelse

Har omhändertaget djur sålts genom polismyndighetens försorg, får kostnad som skall återbetalas av ägaren uttagas ur köpesumman.

Prop. 1978/79:13 7

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-09-21

Närvarande: statsministem FäUdin, ordförande, och statsråden Bohman, UUsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Proposition om ändringar i lagen (1944:219) om djurskydd, m. m.

1 Inledning

Under de senaste åren har på olika sätt en rad frågor aktualiserats på djurskyddets område.

Ar 1972 tUlkallade dåvarande chefen för industridepartementet en sakkunnig med uppdrag att utreda den framtida försörjningen med försöksdjur för vetenskapliga ändamål m. m. Den sakkunnige, som antog namnet 1972 års försöksdjursutredning (I 1972: 06) avlämnade i september 1975 betänkandet (Ds I 1975: 4) Framtida försörjning med försöksdjur m. m. En sammanfattning av betänkandet bör fogas tUl protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försvarets forskningsanstalt (FOA), försvarets hundskola, socialstyrelsen, nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande, statens bakteriologiska laboratorium, statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), förutvarande universitetskanslersämbetet (UKA), utrustningsnänmden för universitet och högskolor, statens medicinska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, lantbruksstyrelsen, styrelsen för jordbrukets högskolor och statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, statens råd för skogs- och jord-bmksforskning, arbetarskyddsstyrelsen, förenade fabriksverken (FFV), länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, samarbetsnämnden för lokal-och utrustningsprogramkommittéerna för universitet och högskolor (Lup-nämnden). Centralorganisationen SACO/SR, Föreningarna djurens vänners riksorganisation, Landstingsförbundet, Läkemedelsindustriförening-

Prop. 1978/79:13 8

en (LIF), Nordiska samfundet mot jilågsamma djurförsök, Scandinavian federation for laboratory animal sience (Scand-LAS), statiiga läkemedelsproduktionens forskiungsnämnd. Statsanställdas förbund. Statsanställdas förbund, avd. 2108 Åker, Stockhohns försöksdjursteknikers förening. Svenska djurskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet. Svenska ken-nelklubben. Svenska kommunförbundet, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt Västsve-riges försöksdjurstekniker.

En sammanfattning av remissyttrandena över 1972 års försölcsdjurs-utrednings betänkande bör fogas lUI protokollet i detta ärende som bilaga 2.

I september 1976 tillkaUade dåvarande chefen för jordbmksdeparte-mentet en arbetsgrupp för att bl. a. planera och lägga fram förslag till en utökad produktion av försöksdjur i Åker. Arbetsgruppens uppdrag utökades i januari 1977 tUl att även omfatta en utredning av fömtsättningama att förlägga uppfödning av försökshundar till försvarets hundskola i SoUefteå. Arbetsgmppen som antog nairmet Akergruppen har i juni 1977 avlämnat promemorian (Ds Jo 1977: 5) Uppfödning av försöksdjur i Åker och Sollefteå. En sammanfattning av promemorian bör fogas tUl protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av FOA, försvarets hundskola, socialstyrelsen, nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande, arbetarskyddsstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), utrustningsnämnden för universitet och högskolor, Lup-nämnden, lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, FFV, medicinska forskr.ingsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges lantbmksuniversitet (SLU), länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västerbottens samt Västemorrlands län. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, LIF, Scand-LAS, Stockholms försöksdjursteknikers förening, Västsveriges försöksdjurstekniker. Svenska jägareförbundet. Svenska djurskyddsföreningen, Sveriges djurskyddsföreiungars riksförbund. Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, TCO samt SACO/SR.

En sammanfattning av remissyttrandena över Akergmppens promemoria bör fogas till protokoUet i detta ärende som bilaga 4.

I slcrivelse till regeringen den 24 november 1976 anmälde riksdagen sina beslut med anledning av mol;ioner om försöksdjursverksamheten m. m. (mot. 1975/76: 242, 432, 1636, 1650 och 1658, JoU 1976/77: 2, rskr 1976/77: 23). I besluten uttalade riksdagen bl. a. att skäl förelåg att närmare se över möjligheterna tUl ökad kontroU på lokal nivå av försöksdjursverksamheten. Det var enligt riksdagen angeläget att den lokala kontroUen av djurförsök på ett naturligt sätt infogades i den nu-

Prop. 1978/79:13 9

varande organisationen för djurskyddstUlsyn. Det var av väsentlig betydelse att kontrollverksamhetens inriktning på en etisk prövning av djurförsöken, inte minst på planeringsstadiet, klart angavs. Riksdagen framhöll vidare det angelägna i att spörsmålet om alternativa och kompletterande metoder till djurförsöken beaktades inom forskningen.

I december 1976 uppdrog regeringen åt lantbmksstyrelsen att i enlighet med riksdagens beslut skyndsamt utreda dels åtgärder för ökad kontroU av försöksdjursverksamheten, dels altemativa och kompletterande metoder tiU djurförsök.

I februari 1977 överlämnade lantbruksstyrelsen tUI regeringen en promemoria med förslag tiU åtgärder för ökad kontroU av försöksdjursverksamheten m. m. Promemorian bör fogas tUI protokollet i detta ärende som bilaga 5.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av försvarets sjukvårdsstyrelse, FOA, socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium, statskontoret, RRV, UHÄ, medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, styrelsen för jordbrukets högskolor och SVA, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, statens råd för skogs- och jordbmksforskning, arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, SACO/SR, Föreningarna djurens vänners riksorganisation, Landstingsförbundet, LIF, Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, Scand-LAS, statliga läkemedelsproduktionens forskningsnämnd, StatsanstäUdas förbund. Svenska djurskyddsföreningen. Svenska kommunförbundet, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund samt Biologsamfundet.

En sammanfattning av remissyttrandena över lantbruksstyrelsens förslag tUl åtgärder för ökad kontroll av försöksdjursverksamheten bör fogas tiU protokoUet i detta ärende som bilaga 6.

I aprU 1977 överlämnade lantbruksstyrelsen tUl regeringen en skrivelse och fyra separata promemorior med synpunkter på frågan om användande av altemativa och kompletterande metoder tUl djurförsök. Promemoriorna hade utarbetats av fem forskare med erfarenheter på detta område. I skrivelsen sammanfattar lantbmksstyrelsen forskarnas synpunkter, tUl vUka styrelsen i alla delar ansluter sig. Lantbruksstyrelsens skrivelse bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen och promemoriorna avgetts av statskontoret, RRV, FOA, försvarets sjukvårdsstyrelse, statens bakteriologiska laboratorium, UHÄ, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, SLU, medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, statens råd för skogs- och jordbmksforskning, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, LIF, statliga läkemedelsproduktionens forskningsnämnd,

Prop. 1978/79:13 10

Scand-LAS, Svenska djurskyddsföreningen, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Föreningarna djurens vänners riksorganisation. Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och SACO/SR.

En sammanfattning av remissyttrandena över lantbruksstyrelsens skrivelse om alternativa och kompletterande metoder till djurförsök bör fogas tiU protokoUet i detta ärende som bilaga 8.

Lantbruksstyrelsen föreslog i april 1976 regeringen sådana ändringar i lagen om djurskydd att uthyrning eller annan upplåtelse av hästar för ridning inte längre skaU få ske yrkesmässigt eUer annars i större omfattning utan tUlstånd av myndighet.

Efter remiss har yttranden över lantbmksstyrelsens förslag avgetts av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, styrelsen för jordbrukets högskolor och SVA, statens natmrårdsverk, länsstyrelsema i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Västemorrlands samt Norrbottens län, länsstyrelsernas organisationsnämnd, Jordbmkets försäkringsbolag. Lantbrukamas riksförbund (LRF), Ridfrämjandet. Ridskolornas riksorganisation. Svenska djurskyddsföreningen. Svenska fjordhästföreningen. Svenska kommunförbundet. Svenska lantarbetareförbundet. Svenska ridlägerarrangörers riksförbund. Svenska ridsportens centralförbund, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbimd och Sveriges veterinärförbund.

Lantbmksstyrelsen föreslog i april 1976 regeringen att den föreskrift upphävs som medger undantag frän skyldigheten att anlita veterinär om artiitandet skulle medföra oskäUg kostnad.

Efter remiss har yttranden över lantbmksstyrelsens förslag avgetts av LRF, Sveriges djurskyddsföreningan: riksförbund och Sveriges veterinärförbund.

I en framställning i maj 1978 fö)-eslår lantbruksstyrelsen vissa ytterligare ändringar i djurskyddslagen (1944:219). Sålunda föreslås bl. a. att bestämmelser införs om krav på tUlståndstvång för yrkesmässig kattuppfödning. Vidare föreslås ändringar av 14, 17 och 18 §§ för att söka effektivisera tUlsynsverksamheten oc;h komma tUl rätta med problemen kring de långa handläggningstiderna m. m. i samband med förbud att handha djur och vid omhändertagande av djur.

Efter remiss har yttranden över Imtbmksstyrelsens framställning avgetts av Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands samt Västerbottens län, SLU, UHÄ, Sveriges veterinärförbund. Svenska kommunförbundet, LRF, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Svenska djurskyddsföreningen, Sveriges raskattklubbars riksförbund, Zoobran-schens riksförbund och Föreningarna, djurens vänners riksorganisation.

I en framställning i mars 1978 lämnade lantbruksstyrelsen ett förslag till ny lagstiftning om överföring av ägg mellan hondjur för avel av husdjur.

Prop. 1978/79:13 11

Efter remiss har yttranden över framstäUiungen avgetts av SLU, medicinska forskningsrådet, LRF, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Svenska lantarbetareförbundet, TCO och Sveriges veterinärförbund.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Nuvarande förhållanden i huvuddrag

Behandlingen av husdjur och andra djur i fångenskap regleras i lagen (1944: 219) om djurskydd (ändrad senast 1977: 201). Djurskyddslagens gmndtanke är att djuren skaU behandlas väl och såvitt möjUgt skyddas mot lidande. Hälsovårdsnämnder, länsstyrelser och lantbmksstyrelsen är tUlsynsmyndigheter.

Enligt 12 § djurskyddslagen, som reglerar användningen av djur för vetenskapligt ändamål m. m., får djur inte utan lantbmksstyrelsens tUlstånd användas för försöksdjursverksamhet, dvs. för vetenskaplig forskning eUer undervisning, sjukdomsdiagnos, framställiung av läkemedel eller annat härmed jämförligt ändamål, om användningen är förenad med operativt ingrepp, inspmtning eller blodavtappning eUer på annat sätt medför ångest eller annat Udande för djuret. Undantag kan dock medges från kravet på tUlståndstvång för djurförsök. Under vissa förutsättningar behövs således inte sådant tillstånd för bl. a. universitet, högskolor, forskningsinstitut samt laboratorier och vissa sjukhus.

I 13 § djurskyddslagen föreskrivs att försöksdjur inte får tUIfogas större Udande än som är oundgängligt. Kan det antas att avsevärt lidande åsamkas djuret även sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, skall djuret därefter dödas snarast möjligt.

Närmare bestämmelser om försöksdjursverksamheten finns i kimgö-relsen (1944: 771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.

De institutioner m. m. som använder försöksdjur anskaffar vanligtvis dessa genom inköp från inhemska uppfödare. En uppfödning av försöksdjur för eget bruk sker vid en del institutioner. Viss import förekommer även och i någon utsträckning används vUda djur som infångats för ändamålet. I mindre utsträckning kan köp förekomma från icke kontrollerade uppfödare som säljer djur av okänd kvalitet. Inköpskostnaderna för försöksdjur uppgick år 1974 tUl ca 11,5 mUj. kr.

Skötsel och vård av försöksdjur under såväl uppfödnings- som användningstiden är känsliga och krävande verksamheter som kräver tUlgång till specialkunskaper. För att tUlgodose detta behov finns vid UHÄ en försöksdjurskonsulent och vid SVA en konsulent för sjukdomar hos försöksdjur. Vid fyra av landets universitet fiims vidare försöksdjursassistenter. På det byggnadstekniska området har betydande insatser

Prop. 1978/79:13 12

gjorts av Lup-nämndens djurhusgrapp och byggnadsstyrelsen. Såväl forskare som tekiusk personal vid djurhållande institutioner utbUdas i försöksdjurshantering. ForskarutbUdningen sker delvis i form av nordiska forskarkurser och doktorandkurser vid olika högskoleenheter. Vidare finns vid medicinska forskningsrådet en försöksdjursnämnd som bevakar frågor rörande vetenskaplig försöksdjursverksamhet. Läkemedelsindustrin har härjämte ofta specialutbildad personal för försöksdjursfrågor. De intemationella kontakterna på försöksdjursområdet upprätthålls bl. a. genom svenskt deltagande i europeiska och nordiska samarbetsorgan med inriktning på försöksdjursfrågor.

2.2 Utredningar och framställningar in. m. på försöksdjursområdet

2.2.1 1972 års försöksdjursutredning

1972 års försöksdjursutredning anger i sitt betänkande (Ds I 1975: 4) Framtida försörjning med försöksdjur m. m. de vetenskapliga och andra ändamål som motiverar att försöksdjur används. Utredningens slutsats är att möjlighetema att utnyttja alternativa och kompletterande metoder f. n. är begränsade, men att man av bl. a. etiska skäl bör följa utvecklingen på området. Det framtida behovet av försöksdjur är enligt utredningen svårt att bedöma. Nya och utökade verksamhetsområden för försöksdjursanvändning kan förvänta:?, samtidigt som en ökad användning av högkvalUativa försöksdjur biir kunna bidra tUl att behovet av försöksdjur minskas.

För att förhindra okontrollerad produktion och handel med försöksdjur föreslår utredningen att djurskyddslagen kompletteras med bestämmelser som innebär att endast djur som fötts upp i syfte att användas för vetenskaplig försöksverksamhet får användas — s. k. destinations-uppfödning. Undantag från kravet på destinationsuppfödning skall dock kunna medges enUgt utredningen.

Utredningen föreslår vidare att ett särskUt organ för försöksdjurs-frågor inrättas, benämnt statens försöksdjursinstitut och underställt jordbruksdepartementet. Institutet föreslås organiserat på en central enhet förlagd tUl Uppsala, regional representation samt en produktionsenhet. Institutets styrelse föreslås sammansatt av företrädare för producenter, avnämare, berörda myndigheter samt djurskyddsorganisationer. Vidare föreslås att UKÄ:s och SVA:s försöksdjurskonsulenter förs över tUl institutet.

Huvuduppgifter för försöksdjursinstitutets centralenhet föreslås bli marknadsbevakning inkl. prognoser, förmedling av försöksdjur, information och rådgivning, kvalitetsklassificering, handläggning av ekonomiskt stöd till försöksdjursproducenter samt viss internationell samverkan och representation. Den regionala representationen föreslås bestå

Prop. 1978/79:13 13

av fyra, eventuellt sex, försöksdjursveterinärer samt av försöksdjurs-assistenterna inom de oUka högskoleregionerna. Produktionsenheten föreslås ta över uppfödiungen av försöksdjur vid Åkers krutbmk (kanin, marsvin) och i Kungälvs Ytterby (katt).

Mot bakgmnd av de ökade krav som ställs på producentema i samband med den föreslagna destinationsuppfödningen anser utredningen vidare att institutet bör ges möjUghet att lämna ett ekonomiskt stöd tiU försöksdjursproducentemas investeringar. Enligt utredningen betalar UKA och statens medicinska forskningsråd vissa bidrag tUl forskare som köper djur av högre kvalitet från kontraktsuppfödare. Utredningen föreslår att dessa uppgifter överförs tUl institutet.

Enligt utredningen föreligger behov av en ökad forskarutbUdning i försöksdjursteknik. Undervisningen i detta ämne borde därför utvidgas vid i första hand veterinärhögskolan.

2.2.2 Åkergruppens promemoria

I Akergmppens promemoria (Ds Jo 1977; 5) Uppfödning av försöksdjur i Åker och Sollefteå redovisas produktionskostnadskalkyler för en statlig uppfödning av försöksdjur på dessa båda platser. I Åker fömtsätts att kanin- och marsvinsuppfödningen kraftigt utökas och att uppfödning av katt igångsätts. Gmppen föreslår vidare att hunduppfödning startas i SoUefteå. Totalt beräknas investeringskostnaderna på dessa båda platser uppgå tUl 22 resp. 7 mUj. kr. i 1977 års kostnadsläge. Den katlavel som sker i Kungälvs Ytterby och i Lund föreslås utvidgad. Äkergmppen framhåUer att resurserna för samordning av försöksdjursverksamheten är för små och föreslår mot denna bakgrand bl. a. att en särskUd ledningsgrupp tillsätts.

2.2.3 Lantbruksstyrelsens promemoria om alternativa och kompletteran
de metoder i stället för djurförsök

Lantbruksstyrelsen har på uppdrag av regeringen undersökt möjligheterna att utnyttja altemativa och kompletterande metoder i stället för djurförsök. Styrelsen framhåUer att forskarna av såväl kostnadsskäl som etiska skäl utnyttjar försöksdjur endast i de fall det inte är möjligt att nå resultat med altemativa metoder. Studier på isolerade organ eller celler är mycket betydelsefulla inom medicinsk och biologisk forskning, men utgör ofta inget altemativ utan endast ett komplement till djurförsök. Användningsområdet för alternativa eller kompletterande metoder bör enligt lantbmksstyrelsen så långt möjligt utvidgas, bl. a. genom att forskningsmedel stäUs till förfogande i form av tilläggsanslag tUl forskningsråden. Behovet av försöksdjur kan även minskas genom att deras kvalitet förbättras.

Prop. 1978/79:13 14

2.2.4 Lantbruksstyrelsens förslag om en etisk förprövning av djurförsök

Lantbruksstyrelsen har på uppdrag av regeringen övervägt vUka åtgärder som kan vidtas för att uppnå en ökad kontroU över försöksdjursverksamheten. Styrelsen föreslår att i lagen om djurskydd skaU införas bestämmelser innebärande att i varje högskoleregion skaU inrättas s. k. djurförsöksetiska nämnder. Deras uppgift skaU vara att innan djur används för vetenskapligt ändamål företa en förprövning av försöken från etisk synpunkt.

Enligt styrelsen iimebär konstaterandet att djurförsök är nödvändiga för medicinsk och biologisk forskning inte att man tagit ställning tUl alla med djurförsök förknippade etiska problem. Vid varje nytt projekt med djurförsök måste man väga graden av lidande som konmier att tiUfogas djuret mot de framsteg i diagnostik eUer terapi eUer andra värden som försöken väntas ge.

Vid den etiska förprövningen skall bl. a. bedömas forskningsprojektets ändamål, uppläggning och förväntade vetenskapliga värde, om försöket har skett tidigare samt möjlighetema att lösa uppgiftema med alternativa metoder eller modifiera metodiken så att djurens lidanden lindras.

Lantbruksstyrelsen framhåUer att kontakten meUan lekman och forskare i de etiska nämnderna på sikt borde kuima medföra ökad förståelse såväl för nödvändigheten av djurförsök som för önskemålen om återhållsamhet i fråga om försöksdjursanvändningen.

Nämnderna skaU enligt förslaget bestå av forskare, försöksdjurspersonal och lekmän med ett Uka stort antal representanter från var och en av dessa kategorier. Av lekmarmarepresentantema skaU minst halva antalet utgöras av företrädare för djurslcyddsorganisationer.

De djurförsöksetiska nämnderna föreslås få endast en rådgivande funktion, men lantbruksstyrelsen förutsätter att försöksledama kommer att följa nämndemas utlåtanden. Lantbruksstyrelsen skall vara huvudman för verksamheten. Detta innebär bl. a. att styrelsen skaU utse ledamöter i nämnderna. Representanter för hälsovårdsnämnden i den kommim där djurförsöket är avsett att äga rum skall få rätt att närvara och yttra sig vid sammanträden med djurförsöksetisk nänmd. Hälsovårdsnämnden skall vidare fortlöpande håUas informerad om nämndens stäUningstaganden.

2.3 Försöksdjursfrågor

2.3.1 Allmänna utgångspunkter

Djurskydd är en fråga som rör samspelet mellan människan och de djur som hon har tagit i sin tjänst eUer utnyttjar på annat sätt, t. ex. som säUskapsdjur, för livsmedelspioduktion eUer inom vetenskapUg forskning. Utnyttjade för dessa syften representerar djuren ett stort

Prop. 1978/79:13 15

värde för människan. Jag finner emeUertid det vara angeläget att understryka att djuren som levande varelser har ett egenvärde som vi måste ta tiUbörlig hänsyn tiU. Användningen av djur för olika ändamål fömtsätter att en omsorgsfuU avvägning sker meUan det intresse som påkallar viss åtgärd och vad åtgärden innebär för djuret. Varje ingrepp i djurens liv bör därför kräva eftertanke.

Människor som särskUt starkt upplever ansvaret för djuren har sam-manslutit sig i djurskyddsföreningar. Enligt min mening har dessa organisationer positivt medverkat tUI att väcka opinionen och att öka ansvarskänslan gentemot djuren. Ansvaret för att djurskyddets krav tiUgodoses Ugger dock ytterst på det aUmänna. En samordning av samhäUets insatser på detta område måste eftersträvas.

Ett realistiskt djurskyddsarbete måste grandas på en rimlig awägniog mellan behovet att kunna utnyttja djuren å ena sidan och vårt ansvar mot djuren å den andra. Det blir samhäUets sak att göra denna avvägning genom att ställa upp regler för djurhåUningen.

F. n. används försöksdjur inom en rad olika områden. De totala kostnadema för inköp av försöksdjur fördelar sig på olika användarkategorier eldigt följande:

%
UHÄ-sektorn 54

Läkemedelsindustrin 26

Övriga 20

Som framgått av det material m.m. som jag tidigare har redovisat är djurförsöken ofta oumbärliga inom den vetenskapliga forskningen, främst på det medicinska området. Användningen av försöksdjur inom kosmetikaindustrin har särskUt starkt kritiserats. Jag vill understryka att några sådana djurförsök inte sker i Sverige.

Den framtida förbrukningen av försöksdjur är svår att förutse. Samtliga experter på försöksdjursfrågor är dock ense om att det under överskådlig tid kommer att föreligga ett behov av att utnyttja försöksdjur, inte minst inom den medicinska forskningen. Även om djurförsök aUtså f. n. inte kan undvaras vUl jag understryka att de bör tUlåtas endast när likvärdiga altemativa metoder saknas. I de faU djurförsök inte kan undvaras måste samhäUet se tUl att försöksdjuren inte tillfogas onödigt lidande.

Från samhäUets sida krävs samordnade åtgärder på försöksdjursområdet i form av både tUlsyn, rådgivning och stöd. De åtgärder som bör genomföras för att tUlgodose de etiska krav som föreligger och för att förbättra hanteringen av försöksdjuren kan sammanfattas i följande plan om fem punkter.

1. Ökade ansträngningar görs för att nedbringa användningen av försöksdjur genom att i stället så långt möjligt utnyttja altemativa och kompletterande metoder.

Prop. 1978/79:13 16

2. Försöksdjurens kvalitet förbättras i produktionsledet genom be-stänunelser om destinationsuppfödning som kan kombineras med rådgivning i djurhälsofrågor. Produktionen anpassas tiU förbmkningen.

3. Försöksdjursanvändarnas resun;er förbättras genom att forskningsinstitutionerna får ökad tiUgång tUl veterinärmedicinsk sakkunskap, centralt och regionalt. Försöksdjurens miljö förbättras genom regler om godkännande av försöksdjurslokaler.

4. Etiska nämnder för försöksdjursfrågor inrättas för att förstärka tUlsyn och kontroll av djurförsöken.

5. En central nämnd för försöksdjursfrågor inrättas med uppgift att samordna verksamheten inom försöksdjursområdet.

I det följande kommer jag att redogöra för de organisatoriska åtgärder och resurser som jag bedömer nödvändiga.

2.3.2 Alternativa och kompletterande metoder

Enligt såväl 1972 års försöksdjursutrednings mer översiktUga bedömningar som den undersökning som lantbruksstyrelsen företagit är de s. k. alternativa och kompletterande metoderna f. n. i regel mer ett komplement än ett altemativ tiU djurförsök. Utvecklingen på området bör dock enligt lantbraksstyrelsen följas och en övergång tiU andra forskningsmetoder än djurförsök bör stimiUeras;. Remissinstansema har i aUmänhet instämt i de bedömningar som gjorts och tiUstyrkt vad som föreslagits. Vissa djurskyddsföreningar har dock menat att möjUgheterna att använda alternativa och kompletterande metoder har underskattats.

Frågan om altemativa och kompletterande metoder har även uppmärksammats i olika internationella organ. Inom Europarådet arbetar sålunda en expertgrupp för djurskydd med bl. a. detta spörsmål. Vidare kan nämnas att till Nordiska Rådet överlämnats ett medlemsförslag om åtgärder för begränsning av djurförsök genom att ersätta sådana med andra försöksmetoder.

För egen del vill jag framhålla atl ett ökat utnyttjande av altemativa och kompletterande metoder måste inta en central plats i strävandena alt begränsa användningen av försöksdjur. För att förverkliga dessa strävanden krävs åtgärder på en rad områden där olika intressenter bereds möjlighet att medverka. Även om det, som flertalet experter framhåUer, inte synes möjUgt att pii kort sikt mer avsevärt nedbringa antalet djurförsök är det angeläget att öka ansträngningama att finna alternativ tUl djurförsöken. Jag vUl i detta sammanhang särskUt nämna möjlighetema att använda olika vävnadsodlingssystem. Det är vidare angeläget att de kunskaper om alternativa metoder som finns på olika håll i världen kan utnyttjas.

Som jag senare närmare skall nsdovisa föreslår jag att en central försöksdjursnämnd inrättas. Deima laämnd skaU i första hand vara ett rådgivande organ inom försöksdjursområdet och skall vidare genom

Prop. 1978/79:13 17

bl. a. ekonomiskt stöd främja utvecklingen av alternativa och kompletterande metoder.

För att främja utvecklingen mot en minskad försöksdjursanvändning genom alternativa och kompletterande metoder bör nämnden kunna disponera särskilda medel. I höstens budgetarbete kommer jag att föreslå att 1 mUj. kr. avsätts för detta ändamål.

2.3.3 Destinationsuppfödning och vissa andra produktionsfrågor

F. n. gäller att djur inte får användas som försöksdjur utan lantbruksstyrelsens tiUstånd. Regeringen kan dock medge undantag från detta krav för viss institution eller inrättning.

I sitt betänkande har 1972 års försöksdjursutredning lagt fram förslag om s. k. destinationsuppfödning av försöksdjur. Förslaget innebär att i princip endast sådana djur skall få användas i försöksdjursverksamhet, vUka för ändamålet fötts upp av den som erhållit tUlstånd tiU sådan uppfödning. Fråga om tillstånd bör prövas av lantbruksstyrelsen. För att tillstånd skall kunna erhåUas skall enligt utredningen vissa krav uppfyUas beträffande bl. a. utfodring, vård, förvaring och tillsyn. Utredningen har vidare föreslagit att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, förvaltningsmyndighet skall kunna föreskriva undantag från detta krav.

Försöksdjursutredningens förslag om destinationsuppfödning tillstyrks eller läirmas utan erinran av flertalet remissinstanser. Även jag kan i stort ansluta mig till förslaget. Ett genomförande av detta kommer att leda till förbättringar från djurskyddssynpunkt. Dessutom kommer försöksdjurens kvalitet att förbättras, vUket bl. a. kan bidra tUl att minska behovet av försöksdjur. Destinationsuppfödningen bör också göra det möjligt för lantbruksstyrelsen, bl. a. genom kontakter med centrala försöksdjursnämnden, att anpassa tUlståndsgivningen efter behovet av försöksdjur.

En förbättring av försöksdjurens kvalitet kan vidare åstadkommas genom djurhälsokontroll och rådgivning åt djurhållama i hälsovårdande och sjukdomsförebyggande syfte rörande bl. a. djurens skötsel och utfodring.

Med hänvisning tUl del nu anförda förordar jag att bestämmelsen i 12 § djurskyddslagen om tUlståndsplikt för den som vUl bedriva försöks-djursverksamhel kompletteras med en bestämmelse om destinationsuppfödning. Inga andra djur bör således få användas som försöksdjur än sådana som har fötts upp för detta ändamål. För uppfödning bör krävas tUlstånd av lantbruksstyrelsen. Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1979. Vissa undantag från kravet på destinationsuppfödning bör kunna medges.

Under senare år har en viss statlig produktion av försöksdjur ägt ram, främst i Åker, där den har skett i FFV:s regi. Vid några uni-

2 Riksdagen 1978/79, I saml. Nr 13

Prop. 1978/79:13 18

versitet förekommer även en djurproduktion i mindre skala, t. ex. kattuppfödning i Göteborg (Kungälvs Ytterby) och i Lund.

Både 1972 års försöksdjursutredning och Åkergruppen föreslår en utökning av den statliga försöksdjursproduktionen. Flera av remissinstansema tillstyrker förslaget, men visisa av dem är kritiska mot en sådan utökning. En allmän uppfattning är att det material som läggs fram är alltför knapphändigt för att kunna liiggas tUl grund för ett beslut.

Lantbruksstyrelsen framhåUer att lokalförhållandena i Åker inte medger att verksamheten kan drivas på ett rationellt sätt. Enligt styrelsen bör en viss del av försöksdjursproduktionen i landet ske i form av en central statlig uppfödning, som i första hand bör inriktas på hög-kvalitetsdjur. En sådan central uppfödning bör även möjUggöra ett bevarande av vissa särskilt värdefuUa avelslinjer inom olika djurslag. Styrelsen anser att de ekonomiska förutsättningama för en statiig produktion av försöksdjur ytterligare bör utredas, varvid även läkemedelsindustrins intresse av att delta i en högkvalitativ avelsuppfödning bör beaktas.

För egen del är jag inte beredd förorda att det statliga engagemanget inom försöksdjursproduktionen utvidgas. De statiiga insatserna härvidlag bör tills vidare begränsas tUl att ta fram och vidmakthålla avels-kärnor för vissa arter av försöksdjur.

I höstens budgetarbete kommer jag att föreslå att 0,4 milj. kr. förs upp för detta ändamål. Det får i övrigt ankomma på centrala försöksdjursnämnden att uppmärksamt följa frågan om försörjning med försöksdjur.

2.3.4 Djurförsöksetiska nämnder

Av nu gällande lagstiftning följer att det ankommer på vederbörande forskare att ensam bedöma om nyttan av ett djurförsök är så stor att den kan motivera att man gör undantag från principen att djur inte skaU tillfogas Udande.

Under senare år har en aUt starkare opinion mot djurförsök vuxit fram. Man har hävdat att dessa i många fall innebär ett onödigt lidande för djuren. Krav har därför förts fram på en ökad insyn i och kontroU av försöksdjursverksamheten från det aUmännas sida. Forskarna har varit lyhörda för dessa krav. Medicinska forskningsrådets försöksdjursnämnd har länge fungerat som en central försöksdjursetisk kommitté för bedömning bl. a. av djurförsök i sådana forskningsprojekt för vilka statsbidrag söks. Under senare år har vidare i Uppsala, Linköping och Göteborg tillskapats särskilda kommittéer med uppgift alt pröva bl. a. planerade djurförsök från etisk synpunkt. Krav har emellertid rests på en generell etisk prövning av alla djurförsök, vid vilken — liksom i vissa befintiiga kommittéer — lekmän borde ges möjlighet att medverka.

Lantbruksstyrelsens förslag om en etisk prövning av djurförsök har

Prop. 1978/79:13 19

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Även jag tUlstyrker principen om en etisk förprövning av djurförsök och ansluter mig i allt väsentligt till de överväganden som ligger bakom förslaget. Enligt min uppfattning tiUgodoser förslaget de allt starkare kraven som man bar anledning att ställa på en ökad information om och insyn i försöksdjursverksamhelen.

Jag förordar således att i lagen om djurskydd införs ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om prövning från etisk synpunkt innan djur används för vetenskapligt ändamål. Den föreslagna bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juli 1979.

För riksdagens information viU jag i korthet ange hur jag anser att den etiska förprövningen av djurförsöken lämpligen bör utformas.

Bedömningen av djurförsök bör sättas in redan på planeringsstadiet. I princip bör inget ingrepp tUlåtas utan välgrundad motivering. Vid prövningen skall hänsyn tas till angelägenheten av försöken liksom den grad av lidande som djuren kan tillfogas.

För den etiska prövningen bör såsom lantbruksstyrelsen föreslagit inrättas sex regionala djurförsöksetiska nämnder. Det ankommer på regeringen alt besluta om sammansättningen av dessa nämnder. Nämnderna skall ha en rådgivande funktion. Det förutsätts dock att försöksledama kommer att följa nämndens utlåtanden. Vederbörande hälsovårdsnämnd skall fortlöpande hållas informerad om den etiska nämndens ställningstaganden och kan, om så erfordras, med stöd av 14 § djurskyddslagen vidta åtgärder till förhindrande av att försöksdjuren utsätts för onödigt lidande. Den föreslagna anknytningen av nämnderna till hälsovårdsnämnd bör enligt min mening tillgodose kraven på lokal kontroll.

Lantbruksstyrelsen har föreslagits såsom huvudman för verksambeten. Vissa remissinstanser har uttalat sig mot detta förslag och hävdat atl annan myndighet bör ges nämnda ansvar. Från något håll har föreslagits att lokala högskolemyndigheter bör bli huvudmän. Vissa andra instanser är av den uppfattningen att medicinska forskningsrådet bör tUldelas denna uppgift. För egen del vill jag framhåUa att riksdagen understrukit att kontroUen av djurförsök på ett naturligt sätt bör infogas i den nuvarande organisationen för djurskyddstillsyn. Jag anser med hänsyn till riksdagens uttalande och vikten av att undvika en splittrad organisation på området att lantbruksstyrelsen bör bli huvudman för verksamheten.

2.3.5 Godkännande av försöksdjurslokaler

Som jag i det föregående har framhållit kommer försöksdjuren genom bestämmelser om destinationsuppfödning att bli föremål för viss hälsotUlsyn. Försöksdjuren bör emellertid också erbjudas bästa möjliga

Prop. 1978/79:13 20

miljö på de institutioner och liknande inrättningar där de skall användas. Detta är angeläget från främst djurskyddssynpunkt men har också betydelse för försöksresultaten. En god miljö kan således förväntas bidra tUl att minska behovet av försöksdjur.

Enligt 2 § djurskyddslagen bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela bestämmelser om förprövnings-skyldighet i fråga om staU eller annat förvaringsram för djur. Jag vill för riksdagens information meddela att jag har för avsikt att föreslå regeringen att med stöd av detta bemyndigande regler införs som innebär att lokaler för försöksdjur vid ny- eller ombyggnad skall godkännas från djurskyddssynpunkt av lantbraksstyrelsen. Vid den granskning av försöksdjurslokalerna som lantbruksstyrelsen därvid bör företa bör den liksom hittills kunna utnyttja d(!n expertis som finns företrädd inom den nuvarande Lup-nämndens djurhusgrapp. En sådan kontroll av försöksdjurslokaler utgör enligt min mening en viktig komplettering tUl övriga föreslagna åtgärder för en ökad kontroll av försöksdjurs verksamheten.

2.3.6 Försöksdjursverksamhetens organisation och resursbehov

De resurser som staten f. n. ställer till förfogande på försöksdjursverksamhetens område är centralt uppdelade på SVA och UHÄ. Dessa myndigheter har vardera en försöksdjurskonsulent. Dessutom finns försöksdjursassistenter placerade inom fyra av de sex högskoleregionerna. Något centralt och samordnande organ finns inte formellt sett. I praktiken har emellertid denna uppgift i viss omfattning kommit atl falla på den försöksdjursnämnd som år 1965 inrättades vid dåvarande statens medicinska forskningsråd. Försöksdjursnämnden, liksom också UKA/ UHÄ, har lagt ned ett betydande arbete inte minst i fråga om utbUdning av olika personalkategorier som handhar försöksdjur.

Både 1972 års försöksdjursutrediiing och Akergruppen understryker att en sammanhållen central organisation behövs för handläggning av försöksdjursfrågorna. Denna uppfattning delas av samtliga remissinstanser. Försöksdjursutredningens förslag att inrätta ett fristående statligt organ för detta ändamål avstyrks dock eUer ifrågasätts av flertalet remissinstanser, bl. a. av kostnadsskäl. I stället föreslås att försöksdjursverksamheten knyts till någon befintlig organisation, t. ex. till en särskild försöksdjursavdelning vid jordbrukets högskolor och SVA. En sådan avdelning skulle dels kunna förse verksamheten med erforderlig administrativ och annan service, dels bedriva vetenskaplig verksamhet inom områden som är av betydelse för försöksdjursverksamheten.

Jag delar uppfattningen att det är angeläget att en samordning på försöksdjursområdet kan genomföras bl. a. som en följd av de nya regler för försöksdjursuppfödning och etisk prövning som jag nu föreslår. Jag föreslår därför inrättandet av en central försöksdjursnämnd. Nämn-

Prop. 1978/79:13 21

den, som skall ha en rådgivande funktion, skall vara ett samordnings-och planeringsorgan för försöksdjursfrågor och skall verka för att kontakter skapas mellan olika intressenter inom försöksdjursområdet. Nämnden bör ges ansvaret för den långsiktiga planeringen av försöksdjursverksamheten i landet ocb därvid särskilt beakta möjligheterna att minska användningen av försöksdjur genom att främja utvecklingen av alternativa och kompletterande metoder. Inte minst viktigt för nämnden blir att upprätthålla internationella kontakter. En annan viktig uppgifi för nämnden blir att fortlöpande följa bedömningarna i de regionala etiska nämnderna. Den centrala nämndens ledamöter kommer att utses av regeringen. Som jag anfört i det föregående avses nämnden kunna disponera särskilda medel för att främja utvecklingen mot en minskad försöksdjursanvändning. Medlen bör fördelas efter samråd med bl. a. medicinska forskningsrådet.

Förslaget från 1972 års försöksdjursutredning att inrätta ett särskilt statens försöksdjursinstitut kan jag inte biträda. Ett sådant institut skulle bli mycket kostnadskrävande. Som flertalet remissinstanser framhållit är det mer rationellt att utnyttja befintliga resurser i fråga om administration, laboratorieverksamhet, sjukdomsdiagnostik samt forsknings-och utvecklingsarbete vid SVA och universiteten. En sådan lösning ger enligt min mening goda möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt bygga vidare på nuvarande organisation under det samordnande ansvar som föreslås falla på den centrala försöksdjursnämnden.

I enlighet med denna principiella uppfattning förordar jag att ytterligare en tiänst som försöksdjurskonsulent inrättas vid SVA. Jag förordar vidare efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet att den verksamhet som i dag bedrivs med biträde av försöksdjurskonsulenten på UHÄ tills vidare bibehålls med sitt nuvarande huvudmannaskap. Genom konsulenttjänsten kan UHÄ:s ocb nuvarande Lup-nämndens organisation och kontaktnät utnyttjas i olika försöksdjursfrågor.

Jag vUl framhålla att ett nära samarbete givetvis måste bedrivas mellan SVA och UHÄ. Försöksdjurskonsulenterna bör också medverka i den undervisning i försöksdjurskunskap som bedrivs vid främst veterinärlinjen vid lantbruksuniversitetet och vid övriga universitet och högskolor. En annan viktig arbetsuppgift för samtliga centralt placerade försöksdjurskonsulenter blir att som föredragande och experter biträda den centrala försöksdjursnämnden.

Vad avser det regionala behovet av resurser inom försöksdjursområdet förordar jag, efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet, följande. Nuvarande fyra försöksdjursassistenter bör bibehållas med oförändrat huvudmannaskap och med i stort samma arbetsuppgifter som f. n. Vidare är det angeläget att ökad veterinärmedicinsk sakkunskap knyts direkt till vissa högskoleenheter. Jag har erfarit att chefen för utbUdningsdepartementet i höstens budgetarbete därför kommer att

Prop. 1978/79:13 22

föreslå att medel anvisas för två tjänster som försöksdjurskonsulent. Den fortsatta uppbyggnaden av denna organisation får prövas i budgetarbetet de närmaste åren. Målet bör vara att i princip en konsulent ställs till förfogande för behoven inom var och en av högskoleregionerna.

Kostnadema för de av mig i det föregående föreslagna åtgärderna på försöksdjursområdet avser jag att återkomma till i höstens budgetarbete.

2.4 Övriga djurskyddsfrågor

2.4.1 Yrkesmässig uthyrning av hästar, m. m.

Enligt gällande ordning krävs inte tillstånd för uthyrning av hästar. Lantbruksstyrelsen har i april 1976 i skrivelse tUl regeringen föreslagit att yrkesmässig uthyrning eller annan upplåtelse av hästar för ridning inte längre skall få ske utan särskUt tillstånd.

Det finns f. n. ca 45 000 ridhästar i Sverige. Av dessa finns 10 000— 15 000 i organisationsanslutna ridskolor och andra ridanläggningar. Av en enkät som genomfördes våren 1975 framgår att det då fanns 466 ridanläggningar i landet. På 77 anläggningar fanns 1—9 hästar, 299 hade 10—29 hästar och 90 hade över 30 hästar.

Lantbruksstyrelsen framhåller att många ridanläggningar har brister i mUjön som återverkar menligt på hästarnas hälsa och trivsel. Styrelsen åberopar vidare att den personal sorn är ansvarig för eller leder undervisning i ridning och skötsel av hästar i många fall inte är kvalificerad för uppgiften. Detta får till följd alt hästarna i många fall utsätts för lidande, bl. a. därför att personalen saknar förmåga att upptäcka och bedöma skador-

Mot denna bakgrund är det enligt lantbraksstyrelsen påkallat från djurskyddssynpunkt att i lagen om djurskydd införa krav på tUlstånd för yrkesmässig uthyrning av hästar för ridning eller annan upplåtelse av hästar i större omfattning.

Jag delar lantbruksstyrelsens och remissinstansernas uppfattning att det finns ett behov av att från djurskyddssynpunkt kontrollera den numera vanligt förekommande användningen av hästar för ridskoleverksamhet och liknande ändamål.

Enligt min mening bör detta behov kunna tUlgodoses genom att regeringen får bemyndigande att ålägga den som yrkesmässigt eller annars i större omfattning hyr ut hästar eller använder hästar i ridskoleverksamhet att göra anmälan om sin verksamhet till hälsovårdsnämnden. Ett anmälningsförfarande underlättar för hälsovårdsnämnderna att få kännedom om var och i vilken omfattning sådan verksamhet bedrivs och ger dem möjlighet att vid behov ingripa med stöd av djurskyddslagens tillsynsbestämmelser. Ett sådant anmälningsförfarande torde ock-

Prop. 1978/79:13 23

så från administrativ synpunkt bli mindre betungande än om tillståndstvång införs.

Jag förordar således att i djurskyddslagen i avsnittet om tillsyn förs in en ny paragraf, 16 a §, som ger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet för den som yrkesmässigt eller eljest i större omfattning upplåter hästar eller använder hästar i ridskoleverksamhet.

2.4.2 Skyldighet att anlita veterinär

Enligt 11 § första stycket lagen om djurskydd skall veterinär anlitas för sådan behandling av djur som syftar tUl att bota sjukdom eller skada, om behandlingen är förenad med operativt ingrepp av någon betydelse eller avsevärt lidande för djuret. Enligt andra stycket i paragrafen föreligger dock inte skyldighet att anlita veterinär om detta skulle medföra oskälig kostnad eller vålla tidsutdräkt som äventyrar ändamålet med behandlingen.

Lantbruksstyrelsen har i skrivelse tiU regeringen föreslagit upphävande av föreskriften om undantag från skyldigheten att anlita veterinär i det fall anUtandet skuUe medföra oskälig kostnad. Enligt lantbruksstyrelsen blir kostnaderna numera knappast någonsin oskäliga, eftersom djur-ägarna kan få lindring i kostnaderna för veterinärvård enligt veterinär-taxeförordningen.

Samtliga remissinstanser tUlstyrker lantbruksstyrelsens förslag. Även jag ansluter mig till förslaget. Jag förordar således att angivna bestämmelse i djurskyddslagen, innebärande att veterinär av kostnadsskäl inte behöver anlitas för att i vissa fall bota sjukdom eller skada hos djur, skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1979.

2.4.3 Omhändertagande av djur, m. m.

Bestämmelser om rätt att omhänderta djur finns i 17—19 §§ djurskyddslagen. Enligt 17 § kan djur omhändertas genom polismyndighetens försorg, om de är utsatta för djurplågeri och rättelse inte sker på tillsägelse av polismyndigheten, hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen. Beslut om omhändertagande meddelas av länsstyrelsen. Sådant beslut kan också meddelas, om djurägare inte iakttar enligt 14 § 4 mom. meddelat föreläggande att avhända sig djur eller förbud att anskaffa djur. Sedan djur omhändertagits får ägaren inte förfoga över det utan polismyndighetens tillstånd (18 §). Polismyndigheten skall efter värdering låta sälja eller avliva djur som omhändertagits. Kostnaderna för förfarandet förskolleras av allmänna medel men skall återbetalas av den försumlige, bl. a. om denne döms för djurplågeri. Närmare bestämmelser om förfarandet finns i kungörelsen (1968: 736) om omhändertagande av djur m. m.

Bl. a. i motioner i riksdagen har påtalats vissa brister i djurskydds-

Prop. 1978/79:13 24

lagen, främst då det gäller ärenden angående omhändertagande av djur och förbud att handha djur. Med aiiledning härav har lantbraksstyrelsen låtit undersöka dessa förhållanden, bl. a. genom en enkät till länsstyrelserna.

Lantbruksstyrelsen anför att flera länsstyrelser på grund av nu gällande lydelse av 17 § djurskyddslagen anser sig förhindrade att förordna om omhändertagande, innan ärendet har prövats av domstol och denna fastställt att djurplågeri föreligger. I avvaktan på att så sker, vUket kan dröja mycket länge, händer som regel inget som förbättrar djurens förhållanden. Det finns alltså ett uppenbart behov av preciseringar när det gäller skälen för ett omhändertagande för att underlätta bedömningen för aUa parter. Enligt lantbruksstyrelsen finns det också exempel på att djur under ett långt utredningsarbete har utsatts för lidande och vanvård.

Lantbruksstyrelsen föreslår därför att ordet "djurplågeri" i 17 § första stycket första punkten utgår och ersätts med orden "lidande genom misshandel, överansträngning, vanvård eller på liknande sätt".

Enligt lantbruksstyrelsen bör vidare i djurskyddslagen införas bestämmelser som gör det möjligt att tUlfälligt omhänderta djur. Denna möjUghet bör enligt lantbruksstyrelsen kunna utnyttjas under handlägg-ningstiden, tUls länsstyrelsen har fattat sitt slutliga beslut, när t. ex. djuret uppenbarligen har vanvårdats eller skadats genom misshandel och omedelbart behöver komma under vård. Beslut om tillfälligt omhändertagande bör kunna meddelas av länsstyrelsen eUer polismyndigheten.

F. n. gäller att polismyndighetens; kostnader vid omhändertagande av djur förskotteras av allmäima medi;l och att djurägaren i princip skall återbetala kostnaderna. Om djuren tas om hand på grund av misshandel, vanvård e. d. och vederbörande inte blir dömd för djurplågeri, är han emeUertid inte återbetalningsskyldig. Enligt lantbruksstyrelsen bör återbetalningsskyldighet föreligga för djurägaren även om omhändertagandet inte leder tiU fällande dom för djurplågeri, under föratsätming att det inte ter sig orättvist att kräva tillbaka kostnadema av den enskilde.

Lantbraksstyrelsen föreslår vidare en ändring av 14 § 2 mom. djurskyddslagen i förtydligande syfte. Enligt detta moment kan hälsovårdsnämnden meddela föreskrifter och förelägga vite, om någon åsidosätter vad som föreskrivs i 2—6 §§ eUer 8 b §. Med stöd av denna bestämmelse har vissa hälsovårdsnämnder vid vite förbjudit djurhållning i viss byggnad. I några fall har emeUertid hälsovårdsnämndernas beslut senare upphävts av länsstyrelsen, eftersom besluten med lagens nuvarande utformning har ansetts sakna laglig grand. Men det finns även exempel på att hälsovårdsnämndens beslut i samma fråga inte har ändrats. Rättsläget måste därför anses ovisst när det gäller hälsovårdsnämnds befogenhet att förbjuda djurhåUning i undermålig byggnad. Enligt lantbruksstyrelsen är det angeläget att det kommer till klart ut-

Prop. 1978/79; 13 25

tryck i djurskyddslagen att hälsovårdsnämnden äger befogenhet att vid vite förbjuda djurhållning på viss fastighet, i viss byggnad eller lokal eller i visst utrymme. Ett sådant förtydUgande skulle förbättra möjligheterna för tillsynsmyndigheterna att på ett tidigare skede än f. n. förhindra att djur hålls under förhållanden som inte kan accepteras från djurskyddssynpunkt.

Lantbraksstyrelsens förslag tUlstyrks i huvudsak av remissinstanserna eller lämnas utan erinran. Några remissinstanser ifrågasätter emeUertid om den föreslagna preciseringen av begreppet djurplågeri — lidande genom misshandel, överansträngning, vanvård eller på annat sätt — kommer att förenkla lagens tUlämpning, eftersom begreppet lidande är svårt att bestämma.

Göta hovrätt anser det lämpligt att som lantbraksstyrelsen föreslagit i 17 § ersätta ordet "djurplågeri" med den i 16 kap. 13 § brottsbalken gjorda beskrivningen av djurplågeri. Jämfört med tidigare regler uppstår därvid den skillnaden att något ställningstagande till om handlingen företagits med uppsåt eller grov oaktsamhet inte behöver göras vid beslut om omhändertagande. Detta bör enligt hovrättens mening underlätta den veterinära bedömningen och handläggningen i övrigt i samband med beslut om omhändertagande. Hovrätten ifrågasätter dock om det inte av paragrafen bör framgå att endast ett otillbörligt utsättande för lidande kan föranleda omhändertagande.

Hovrätten delar lantbruksstyrelsens mening att skyldigheten för djurägaren att återbetala kostnaderna för omhändertagande inte med nödvändighet behöver bero av utgången i ett eventuellt djurplågerimål. Hovrätten anser dock att den föreslagna ändringen av 19 § andra stycket är olämpligt utformad. Det föreligger enligt hovrättens mening ingen anledning att frångå nu gällande ordning, som innebär att domstol i djurplågerifallen — låt vara indirekt — har avgörandet beträffande återbetalningsskyldigheten. För att erhålla underlag för verkställighet gentemot den som inte godvHligt fuUgör den återbetalningsskyldighet som enligt lagen åvilar honom är det dessutom i alla fall erforderligt att anställa civil talan. Det förefaller enligt hovrätten inte innebära någon nackdel att behålla denna ordning samtidigt som domstolen tilläggs rätt att alltid pröva huruvida särskUda skäl föreligger att befria från återbetalningsskyldighet.

I likhet med remissinstanserna anser jag att de framlagda förslagen är ägnade att förbättra samhällets möjligheter att omhänderta djur och härigenom tUlgodose djurskyddslagens huvudsyfte att skydda djur mot lidande. Jag förordar således att i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag i 17 § djurskyddslagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt för länsstyrelsen eller polismyndigheten att omhänderta djur i avvaktan på att ett ärende om omhändertagande slutgihigt avgörs. Polismyndighets beslut att tUlfälligt omhänderta djur bör underställas länsstyrelsen.

Prop. 1978/79:13 26

Vidare bör begreppet djurplågeri i 17 § första stycket djurskyddslagen förtydligas på sätt lantbraksstyrelsen föreslagit. Som anförts vid remissbehandlingen bör dock markeras att paragrafens tlUämpningsområde är begränsat tUl fall då djur otillböriigen utsätts för lidande.

I fråga om ansvaret för kostnadema för åtgärder i samband med omhändertagande delar jag lantbraksstyrelsens mening att dessa kostnader i princip bör bäras av den mot vUkeii åtgärden riktas. Kostnadema bör dock alltid förskotteras av allmänna medel. Om den mot vilken återbetalningsskyldigheten slutligen riktas vägrar att betala bör frågan liksom f. n. prövas av domstol. Samtidigt bör domstolen ges rätt befria från återbetalningsskyldighet om särsldlda skäl föreligger.

Jag ansluter mig tiU lantbraksstyrelsens förslag att förtydliga bestämmelsen i 14 § 2 mom. första stycket så att det klart framgår att föreskrift som hälsovårdsnämnd har befogenhet att meddela med stöd av bestämmelsen också avser förbud att håUa djur i visst förvaringsrum eller inom visst område. I samband därmed bör vissa redaktionella ändringar göras i lagtexten.

Föratom de ändringar i djurskyddslagen som föranleds av de nya bestämmelser som jag har förordat bör även vissa ändringar av huvudsakligen formell natur göras i lagen. Sålunda bör bestämmelserna i 17 § andra och tredje stycket om förfarandet när djur omhändertas lämpligen flyttas tUl 18 § som ett andra och tredje stycke. I 17 § tredje stycket bör i StäUet bestämmelsema om tillfälligt omhändertagande av djur tas in.

Lantbruksstyrelsen har vidare föreslagit att i likhet med vad som gäller för hundar tillståndstvång skall införas också för uppfödning eller försäljning av katter eller mottagande av katter till förvaring och utfodring. Styrelsen anför att yrkesmässig katthållning av mer betydande omfattning i många fall avser uppfödning av försöksdjur. Styrelsen anför vidare att en god uppfödningsmiljö självfallet är viktig även vid uppfödning av sällskapskatter. I fråga, om inackordering av katter skulle tUlståndstvånget utgöra en viss garanti bl. a. för att förvaringsulrymmen och skötsel får en godtagbar standard.

Remissinstanserna tUlstyrker förslaget att de former av hantering av katter som lantbruksstyrelsen åsyftar blir föremål för offentlig reglering. Flera remissinstanser framhåller dock att omfattningen av katthållning av den art som avses är ringa.

För egen del får jag framhåUa följande. Under det avsnitt som behandlar försöksdjursfrågor har jag förordat bestämmelser om destinationsuppfödning som innebär att det krävs tUlstånd av lantbruksstyrelsen för uppfödning av försöksdjur. Yrkesmässig kattuppfödning av mer betydande omfattning avser, som såväl lantbruksstyrelsen som flera remissinstanser framhåUit, huvudsakligen uppfödning av försökskatter. Genom bestämmelserna om destinationsuppfödning kommer följaktli-

Prop. 1978/79: 13 27

gen merparten av den yrkesmässiga katluppfödningen att bli föremål för tillståndsprövning av lanlbruksstyrelsen. Det torde därför inte finnas något större behov av ytterligare regler om yrkesmässig katthåUning. Dessutom ger de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen hälsovårdsnämnderna möjligheter att i sin tillsynsverksamhet ingripa i sådana fall då katter inte tas om hand på ett från djurskyddssynpunkt godtagbart sätt. Jag kan därför f. n. inte tillstyrka förslaget i denna del.

2.5 Överföring av ägg meUan hondjur för avel av husdjur

I en framställning till regeringen i mars 1978 har lanlbruksstyrelsen lagt fram förslag tUl lagstiftning om överföring av ägg mellan hondjur för avel av husdjur.

Lantbruksstyrelsen anför att enstaka tillämpningar av äggtransplanta-tion på nötkreatur sannolikt ganska snart blir önskvärda i vårt land. Äggtransplantationer har företagits främst i USA och Kanada. Endast hos nötkreatur har metoden hittills kommit tUl användning men den kan i princip användas också på t. ex. häst och svin. Metodiken är ännu inte färdigutvecklad. Den måste betraktas som exklusiv och kostsam. Ändamålet med äggtransplantationen är atl utnyttja arvsanlag från särskUt värdefulla enskUda hondjur i större utsträckning än vad som annars är möjligt. Härvid kan hondjur med mindre framstående arvsegenskaper utnyttjas som fostermödrar. Äggöverföring kan ske genom kirurgiskt ingrepp. Numera finns också en oblodig teknik. Sistnämnda metod ger inte tUlfredsställande resultat, men forskningen anses stå nära en praktisk lösning som gör den likvärdig med den kirurgiska.

Lantbruksstyrelsen framhåller att äggtransplantation innebär ett viktigt principiellt steg mot alltmer avancerat utnyttjande av våra husdjur men innebär samtidigt en diskutabel manipulering av djuren. Metoden bör därför bedömas inte bara från lönsamhetssynpunkl ulan också från etisk synpunkt och djurskyddssynpunkt. Del gäller särskilt om operativa ingrepp ingår i metodiken.

I fråga om tekniken för iransplantalion anser styrelsen atl endast den oblodiga skall tillåtas. Eftersom denna teknik, ehuru inte färdigutvecklad, är möjlig att använda finns av djurskyddshänsyn inte anledning tillåta den kirurgiska metoden.

Enligt lantbruksstyrelsens mening talar arvsbiologiska, hygieniska och djurskyddsmässiga skäl för all föreskriva regler för tillämpningen av äggtransplantation. Arvsanlag från enskilda individer mångfaldigas i icke naturlig omfattning och därför måste särskilda kvalitetskrav finnas och äggens ursprung m. m. måste säkerställas. Vidare måste verksamheten stå under fortlöpande veterinär kontroll. Överhuvudlaget måste enligt lantbruksstyrelsens mening stor försiktighet iakttas vid tiUämpningen av den nya metoden för äggtransplantation.

PH»p. 1978/79:13 28

Vidare anser styrelsen det nödvändigt att föreskriva tillståndstvång i varje enskUt fall tUls större erfarenhet vunnits av äggtransplantation. Det får senare övervägas om det kan bli möjligt att övergå tUl enbart anmälningsskyldighet tUl styrelsen i likhet med vad som nu gäller för seminverksamhet.

Lantbraksstyrelsen föreslår därför en lag som bemyndigar regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om överföring av ägg mellan hondjur för avel. Vidare föreslår lantbruksstyrelsen att bestämmelser införs som reglerar införseln av befruktade ägg. Detta bör ske genom att vissa tiillägg görs i kungörelsen (1951: 637) angående införsel av djursperma.

Remissinstansema delar lantbruksstyrelsens uppfattning om behovet av en lagstiftning som gör det möjligt att reglera villkoren för äggöverföringen. Flertalet av dem tUlstyrker i huvudsak styrelsens förslag att regeringen i en särskUd lag får bemyndigande att meddela föreskrifter om sådan överföring av ägg. Enda undantag är Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, som framhiiller att en eventuell lagstiftning bör utformas som en förbudslagstiftning, där endast efter särskilda regler och efter noggrann prövning i vaije enskUt faU dispens skall kunna medges.

Även jag anser det vara angeläget att samhället främst från djurskyddssynpunkt genom lagstiftning får kontroU över de nya metoder för avelsarbetet genom överföring av ägg mellan hondjur som nu börjar användas. Enligt lantbraksstyrelsen bör endast den s. k. oblodiga metoden tUlåtas. Jag föreslår därför en lagstiftning som bör utformas på så sätt att regeringen bemyndigas att förbjuda eller föreskriva vUlkor för överföring av ägg meUan hondjur för avel av husdjur. Regeringen bör också ges möjligheter att delegera frågor härom till myndighet. Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1979.

Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om import av befruktade ägg.

3 Hemställan

Med hänvisning tUl vad jag nu har anfört hemstäUer jag att regeringen föreslår riksdagen att

dels antaga inom jordbruksdepartementet upprättade förslag tUl

1. lag om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd,

2. lag om överföring av ägg mellan hondjur för avel av husdjur, dels

3. godkänna de allmänna riktlinjer för försöksdjursverksamheten
som jag har angett i det föregående.

Prop. 1978/79:13 30

Bilaga I

Sammanfattning av 1972 års försöksdjursutrednings betänkande (Ds 11975:4) Framtida försörjning med försöksdjur m. m.

1.1 Direktiven

I direktiven till utredningen' angavs att dess viktigaste uppgift var att med utgångspunkt från bedömningar av det framtida behovet av försöksdjur söka finna en mer ändamålsenlig och samordnad organisation av för-söksdjursförsöijningen. Bland de alternativ som härvid kunde övervägas var ett centralt statligt organ för uppfödning resp. kontraktsbunden uppfödning vid olika institutioner eller av enskilda uppfödare. Om ett centralt organ valdes for uppfödning borde särskilt granskas föratsättningama för en fortsatt drift i Åker.

1.2 Nuvarande försörjning med försöksdjur

Djur används för vetenskapliga försök av ett flertal myndigheter, en rad institutioner vid universitet och högskolor, vid sjukhus samt av läkemedelsindustrin och den kemiska industrin.

Användningen av försöksdjur ökade från 170 000 år 1956 till ca 900 000 år 1970, då förbrakningen synes ha kulmineral. Under år 1974 uppgick antalet använda försöksdjur tiU 700000 Inköpskostnadema för försöksdjur uppgick år 1960 tUl 2,5 milj. kr. och ökade fram till år 1970 tiU 9,5 milj. kr. Ar 1974 uppgick dessa kostnader tiU ca II milj. kr. Huvuddelen av de använda försöksdjuren tillhör arter som traditionellt benämns laboratoriedjur, nämligen apa, groda, hamster, hund, kanin, katt, marsvin, mus och råtta. De här nämnda arterna representerar 90-95 % av de totala inköpskostnaderna.

Behovet av djur täcks i dag genom produktion av försöksdjur inom landet samt genom viss import. En del användare föder upp djur i egen regi medan andra köper djur eller färdiga tester gjorda på försöksdjur från uppfödare eller andra institutioner inom eUer utom landet. I mindre utsträckning sker sådana köp från icke kontroUerade uppfödare, som säljer djur av okänd kvalitet. Viss export av djur som produceras i Sverige förekommer, dock endast i mindre omfattning.

I syfte att samordna och rationalisera anskaffandet av djur för vetenskapliga försök påböljades år 1969 en försöksmässig uppfödning av laboratoriedjur i statlig regi. Denna uppfödning ombesöijs av förenade fabriksverken (FFV) vid Åkers krutbmk. Verksamheten avser uppfödning av kanin och marsvin av hög kvalitet samt en begränsad testverksamhet baserad på den egna djurproduktionen. Bl.a. beroende på att verksamheten inte sker i full skala har driften i Åker hittills varit föriuslbringande.

Försöksdjursproduklionen äger rum under mycket varierande former. För vissa begränsade ändamål produceras och håUes djur i absolut slutna rumsenheter bakom s. k. barriär, dvs. uppfödningen sker helt sterilt. Lo-kalema forses med sterilfiltrerad luft. Fodret har underkastats viss process i syfte att eliminera sjukdomsalstrande mikroorganismer. Däratöver fmns

' Som utredningsman tillkallades f. d. landshövdingen Hjalmar Nilsson. Sedan Nilsson avlidit förordnades länsveterinären Bcngt Tidblad att slutföra utredningsuppdraget.

Prop. 1978/79:13 31

en produktion av försöksdjur med enklare hälsokontroU och sjukdomsförebyggande åtgärder.

Djur av helt okontrollerad uppfödning kan också förekomma liksom vissa vilda djur, t. ex. grodor, vissa fiskarter samt kräftor. Av exotiska djur kan nämnas apor.

Den seriösa försöksdjursproduktionen är en känslig och krävande verksamhet. Utöver den enskUde producentens eUer forskarens kunskaper och insatser fordras ofta expertis för att läcka frågeställningar utöver mtinen. Det kan gäUa försöksdjursartemas utfodrings-, närings- och sjukdomslära samt specialiserade byggnadstekniska frågor. För att i viss mån tillgodose dessa behov har en försöksdjurskonsulenl varit knuten tiU universitets-kanslersämbetel (UKÄ) sedan 1965. Vidare har fr. o. m. år 1967 en konsulent för sjukdomar hos försöksdjur varit placerad vid statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Tjänster med benämningen försöksdjursassislen-ter har inrättats vid fyra av landets universitet.

Den av statens medicinska forskningsråd och universitetskanslersämbetets försöksdjurskonsulent initierade utbildningen av forskare har rönt intemalionell uppmärksamhet. På det byggnadstekniska området och i fråga om djurlaboratoriemas arbetsplanering har vidare betydande insatser gjorts av LUP-nämndens' djurhusgrapp och byggnadsstyrelsen.

1.3 Utredningens överväganden och forslag

Enligt utredningen är användandet av försöksdjur en nödvändighet för ett stort antal forsknings-, utvecklings- och kontroUfunktioner. Möjligheterna all i stället använda vad som kallas alternativa och kompletterande metoder är enligt utredningens bedömningar f. n. begränsade, men av bl. a. etiska skäl rekommenderas att man följer utvecklingen på området.

Den framtida förbrukningen av försöksdjur är enligt utredningen svår att beräkna. Nya och utökade verksamhetsområden för forsöksdjursanvänd-ning kan förväntas. Betydelsefulla torde härvidlag bli lagbestämmelserna i fråga om miljövård samt produkt- och livsmedelskontroll. Samtidigt föreligger även faktorer som kan komma all begränsa eller reducera behoven av försöksdjur. En ökad användning av högkvalitativa försöksdjur bör således, liksom en eventuell utveckling av altemativa och kompletterande metoder, kunna bidra till att behovet av försöksdjur minskas.

Utredningens förslag och rekommendationer rörande försörjningen med försöksdjur för vetenskapligt ändamål har inte begränsats enbart till produktionen av försöksdjur och därmed sammanhängande försöksdjursmarknad utan berör hela kedjan uppfödning, distribution och användning av försöksdjur.

I syfte att förbättra marknadssituationen för seriösa producenter av försöksdjur och förhindra okontrollerad produktion föreslår utredningen att djurskyddslagen kompletteras med ytterligare bestämmelser angående försöksdjur, innebärande att enbart djur som uppförts i syfte att användas tUl vetenskaplig försöksverksamhet får användas för ändamålet - s. k. destinationsuppfödning. Undantag från kravet på destinationsuppfödning skall kunna medges. Även i fortsättningen bör lantbruksstyrelsen förbli högsta tillsynsmyndighet samt handha tiUslåndsgivningen. TiU de krav som skaU uppfyllas för erhållande av tillstånd räknar utredningen bl. a. barriäranord-

' Samarbetsnämnden för lokal- och utmstningsprogramkommittéeraa för universitet och högskolor.

Prop. 1978/79:13 32

ningar för sjukdomsskydd samt att utfodring, vård, förvaring och tUlsyn anpassas tiU och i princip efterliknar den kommande laboratoriemUjön.

Vad beträffar forsöksdjursfrågoma i övrigt föreslås att nuvarande relativt splittrade handläggning centraliseras till ett särskilt statens försöksdjursinstitut (SFI), understäUt jordbruksdepartementet. Institutet föreslås organiserat på en central enhet förlagd tiU Uppsala, en regional representation samt en enhet som omhänderhar viss produktion. Institutets styrelse föreslås sammansatt av företrädare för producenter, avnämare, berörda myndigheter samt de ideella djurskyddsrörelsema. Till SFI föreslås överförda UKÄ:s och SVä:s försöksdjurskonsulenter.

SFl:s centralenhet föreslås få följande huvuduppgifter, nämligen marknadsbevakning inkl. prognoser, fömiedling av försöksdjur, information och rådgivning, kvalitetsklassificering, handläggning av ekonomiskt stöd tiU uppfödare av försöksdjur samt internationell samverkan och representation.

SFI:s regionala representation föreslås bestå av fyra, eventuellt sex försöksdjursveterinärer samt av försöksdjursassistentema i de olika universi-telsregionerna.

SFI:s produktionsenhet föreslås överta den statliga uppfödningen av försöksdjur vid Åkers krutbrak (kanin, marsvin) och Kungälvs Ytterby (katt).

Bl. a. i syfte att skapa fömtsättningar för en bättre anpassning av produktionen lill efterfrågan av olika djurslag och kvaliteter föreslås SFI få i uppdrag alt arbeta fram normer för en kv;ilitetsklassificering av försöksdjuren samt även handlägga tUlämpningen av denna klassificering. Liknande klassificeringssystem finns i andra länder och i den intemationella handeln med försöksdjur. Framför allt bör anges härstamning, uppfödningsförhållanden, näringsstandard, ålder, kroppsstorlek o. d.

Ulredningen föreslår även en ökad nordisk och annan internationell samverkan på försöksdjursområdet, t.ex. i fråga om djurproduktion. I bl.a. Storbritannien och Nederländerna finns kunskaper i försöksdjurshantering som bör kunna tiäna som ett föredöme för Sverige. Anskaffningen av apor är en fråga som bör lösas genom gemensamma intemationella satsningar. Ett nordiskt samarbete i fråga om produktion av insekter för teständamål kan också tänkas lämpligt. Detsamma gäller produktionen av embryonerade ägg. Samarbete med specialiserade institutioner i andra länder kommer att krävas i fråga om mikrobiologisk och annan sjukdomsdiagnostik hos försöksdjur, liksom när del gäUer utbyte av avelsdjur.

För de vanligaste djurslagen föreslås följande åtgärder för all tillgodose den framtida försöksdjursförsörjningen.

För hund föreslås att nuvarande koittraktsuppfödning bibehålls. De önskemål om åtgärder för att främja hederlighet i åtkomslsättel av de hundar som salubjuds anser utredningen ha lillgodosetts genom införandet av des-tinationsuppfödningsprincipen. BehoNcl av avelshundar har befunnits vara så lågt all kostnaden per djur blir mycket hög vid inhemsk inslilutionsupp-födning. Därför föreslås all avelsmalerialet anskaffas exempelvis i Storbritannien och anvisas uppfödama genoin SFI:s försorg.

För katt rekommenderas en successiv övergång tUl högkvaliletsdjur er-håUna genom en kejsarsnittsförlöst och barriärskyddad uppfödning, eftersom en sådan inte blir dyrare än ansilaltsuppfödning. Denna uppfödning skulle delvis kunna ske i slallig regi vid dels Kungälvs Ytterby, där f. n. kattuppfödning sker för Göteborgs universitet, dels vid Åkers krutbruk. SFI föreslås överta dessa anläggningar.

Prop. 1978/79:13 33

När det gäller kanin föreligger enligt utredningen behov av en ökad kva-litetsdeklarerad uppfödning i kontroUerade anläggningar.

I fråga om marsvin bör Åkers kratbruk även i fortsättningen utgöra kärnan för den högkvalilativa produktionen i landet.

Beträffande mus och råtta föreslås inga ändringar av nuvarande försörjningsformer, utöver vad som följer genom införandel av destinationsuppfödning och kvaliletsklassificering.

En ökad nordisk och annan intemationeU samverkan föreslås i fråga om anskaffningen av apor.

Av de övriga s. k. udda djurslagen är många inslitutionsuppfodda eller importerade. SFI föreslås få i uppgift att inom ramen för sin djurförmedling bistå vid anskaffandet av dessa djur. IntemationeU samverkan kan behövas.

Utredningen framhåller att viss standardiserad testverksamhet med fördel bör kunna kombineras med kvalificerad försöksdjursproduktion. 1 den mån efterfrågan anmäler sig bör därför den nuvarande testverksamheten vid Åkers kratbrak utökas volymmässigt även med anlitande av andra arter än kanin ur den egna produktionen.

Utredningen behandlar även undervisningsområdets försöksdjurshantering och avger rekommendationer om centraliserad försöksdjurshantering, djurdepåer, konditionering och utbUdning.

En centraliserad forsöksdjurshantering anges medföra fördelar av olika slag, såsom bättre möjligheter att få djur av lämplig kvalitet, minskat arbetsbehov, förbättrad karantänsvård och hälsokontroll m. m.

Enligt utredningen kan s. k. djurdepåer vara en metod för atl utiämna brister i anpassningen av utbud och efterfrågan på försöksdjur. Sådana depåer bör om möjligt föriäggas tiU produktionsplatsen. En försöksverksamhet i SFl:s regi föreslås ske i Åker. Importerade apor bör liksom hittUls depåförvaras av statens bakteriologiska laboratorium som har erforderiiga erfarenheter.

Konditionering, dvs. försöksdjurens tillvänjning tiU den miljö där djurförsöken utförs, är en fråga av stor belydelse. Forskarna rekommenderas att samråda med SFI i denna fråga.

Behov föreligger av en utökad forskarutbildning i försöksdjursteknik. Undervisningen i detta ämne bör utvidgas vid veterinärhögskolan och eventueUt även vid lantbrukshögskolan. Sådan postgraduell undervisning bör kunna förmedlas av befattningshavarna vid SFI. Krav bör ställas på institutionschefer och chefer för centrala djuravdelningar att de genomgått särskilda kurser.

Mot bakgrand av de ökade krav som ställs på producenterna i samband med den föreslagna destinationsuppfödningen föreslår ulredningen att SFI ges möjlighet att lämna ett ekonomiskt stöd lill försöksdjursproducenternas investeringar. Under sitt första verksamhetsår bör SFI därför försöksvis tilldelas 250000 kr. för avskrivningslån och 1,5 milj. kr. tiU garantilån.

Ulredningen anser att möjligheten att undanta försökshundar från hundskatt bör studeras av SFI.

Enligt utredningen utbetalar UKÄ och statens medicinska forskningsråd stödmedel till forskare som köper djur av högre kvalitet från kontraklsupp-födare. För budgetåret 1976/77 begärdes 1 milj. kr. för detta ändamål. SFI föreslås överta dessa uppgifter från UKÄ och medicinska forskningsrådet liU dess att djurskyddslagen ändrats och behovet av sådana medel upphör.

Utredningen beräknar kostnadema för de åtgärder som föreslås till ca 3

3 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 13

Prop. 1978/79:13 35

Bilaga 2

Sammanfattning av remissyttrandena över l)etänkandet (Ds Jo 1975:4) Framtida försörjning med försöltsdjur

Allmänna synpunkter. Flera instanser framhåller att utredningen nedlagt ett förtjänstfullt arbete med atl kartlägga försöksdjursanvändningens omfattning och belysa en rad betydelsefulla problemställningar inom detla område. Samtidigt ifrågasätts om utredningen drivit den ekonomiska analysen tillräckligt långt och gett tillräckligt underlag för de organisatoriska lösningar som föreslagits. Dåvarande UKÄ understryker utredningens uppfattning att samhället nu måste ta på sig ett ökat ansvar inom detta fält och framhåller att ökade samhälleliga insatser är av nöden.

Alternativa och kompletterande metoder. Många av remissinstanserna har kommenterat utredningens bedömning av behovet av försöksdjur och möjligheterna att ersätta djurförsök med altemativa och kompletterande metoder. I stort sett delar man utredningens uppfattning att sådana metoder inte i någon betydande grad kan minska försöksdjursanvändningen inom den närmaste framtiden, men atl utarbetandet av sådana metoder bör stimuleras. Många av de remissinstanser som själva har erfarenheter från djurförsök understryker djurförsökens nödvändighet i ett stort antal sammanhang. SärskUt djurskyddsorganisationema framhåller dock viklen av alt en satsning sker på att utveckla alternativa metoder.

Statens naturvårdsverk framför atl del skulle ha varit av värde om utredningen i vissa fall mer i detalj gått in på möjlighetema till att använda alternativa metoder, t. ex. när del gäller frågor som rör den toxikologiska testverksamheten. Eftersom så inte skett blir framtidsprognosema vad beträffar försöksdjursanvändning, kostnadsberäkningar för ett centralt uppfödningsorgan etc. ytterst osäkra.

Destinationsuppfödning. Utredningens förslag om destinationsuppfödning tillstyrks eller lämnas ulan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Endast socialstyrelsen och statens naturvårdsverk avstyrker förslaget. Socialstyrelsen understryker att utnyttjandet av försöksdjur är en absolut nödvändighet i många sammanhang. Åtgärder som försvårar eller fördyrar användningen av försöksdjur bör därför inte genomföras. Statens naturvårdsverk anför bl. a. att förslaget om destinationsuppfödning är dåligt underbyggt.

Flera remissinstanser framhåUer att del inte är nödvändigt all kräva tillståndstvång för samtiiga djurslag. Lantbruksstyrelsen anför att i kungörelsen (1944:771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m. bör anges vilka djurslag tUlståndstvånget skall omfatta, all tillstånd meddelas av lanlbruksstyrelsen och att styrelsen äger medge vissa undantag samt utfärda närmare föreskrifier för försöksdjursuppfödningen.

Några remissinstanser påpekar all kravet på destinationsuppfödning kommer all öka kostnaderna för inköp av försöksdjur. Statens medicinska forskningsråd framhåUer atl dessa kostnader måste täckas antingen genom subventioner tiU uppfödama eller ökning av anslagen till förbmkarna.

Central organisation. Utredningens bedömning atl en sammanhållen central organisation behövs för handläggning av forsöksdjursfrågoma delas av samtliga remissinstanser. I fråga om utredningens förslag att inrätta

Prop. 1978/79:13 36

ell frislående statligt organ för delta ändamål, benämnt statens försöksdjursinstitut (SFI), råder däremot delade meningar. Flertalet remissinstanser avstyrker inrättandet av ett sådant statiigt institut eller ställer sig av olika skäl avvaktande. Socialstyrelsen anför att flertalet frågor kring försöks-djurstillgång och -kvalitet redan är tillfredsstäUande lösta. Bl. a. UKÄ saml jordbrukets högskolor och SVA framhåller all ett självständigt forskningsinstitut skulle bli mycket dyrbart. Enligt sistnämnda remissinstans bör försöksdjursverksamheten i stället knytas lill någon befindig organisation som dels kan förse verksamheten med erforderlig administrativ och annan service, dels bedriver vetenskaplig forskning inom områden som är av belydelse för försöksdjursverksamhelen.

Statskontoret föreslår alt del föreslagna organet inordnas under jordbrukels högskolor och SVA. Genom en sådan lösning skapas enligt statskontoret bättre förutsättningar for ett sambruk av såväl specialislfunktioner som administrativa servicefunktioner inom Ultunaområdel. Personalbehovet bör med en sådan lösning kunna minskas jämfört med utredningens förslag. Jordbrukets högskolor och SVA föreslår atl en försöksdjursavdelning inrättas vid SVA och framhåller viklen av all förbrukarna av försöksdjur får ell väsentligt inflytande över verksamheten vid försöksdjursenhe-len. Även lantbruksstyrelsen föreslår en sådan avdelning. En viktig uppgift för en sådan nämnd är all utarbeta budget och program för verksamheten. 1 nämnden föreslås även ingå representanter från övriga avnämare av försöksdjur, bl. a. från landslingen, övriga statiiga myndigheter och läkemedelsindustriföreningen. Vidare bör det ingå representanter från producent-sidan samt från djurskyddet.

Flertalet övriga remissinstanser som avvisat förslaget om ett statligt för-söksdjursinslilut, föreslår liknande organisatoriska lösningar för den centrala försöksdjursorganisalionen.

Riksrevisionsverket (RRV) och försvarets forskningsanstalt (FOA) finner det principiellt otillfredsställande att det påtänkta institutet skulle ulöva funktioner av myndighetskaraktär, t.ex. bevilja lån, i förhållande lill uppfödare som institutet samtidigt skulle konkurrera med.

Samtliga remissinstanser som berört utredningsförslaget om den regionala organisationen för försöksdjursverksamhelen tillstyrker den av utredningen föreslagna utbyggnaden. Flera instanser framhåller all den regionala satsningen bör prioriteras och all samtiiga sex högskoleregioner bör ges resurser. De remissinstanser som avstyrker ett SFI föreslår att universiteten blir huvudman för den regionala verksamheten.

Den framtida försöksdjursförsörjningen. Utredningens förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser. Lantbruksstyrelsen, som delar utredningens uppfattning atl en viss del av försök;ädjursproduktionen i landet bör ske i form av en central statlig uppfödning, framhåller bl.a. alt denna produktion i första hand bör inriktas på högkvaliletsdjur av typen barriäruppfödda djur. En sådan central uppfödning bör även möjliggöra ett bevarande av vissa särskilt värdefulla avelslinjer inom olika djurslag. Lanlbruksstyrelsen anser vidare att de ekonomiska förutsättningama för en statlig produktion av försöksdjur ytterligare bör utredas, varvid även läkemedelsindustrins intresse av att delta i en centraliserad uppfödning bör beaktas.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör tyngdpunkten av uppfödningen utgöras av icke centraliserad uppfödning, eftersom den hittillsvarande centrala uppfödningen visat sig medföra för höga priser på försöksdjuren. Länsstyrelsen säger sig ha inhämtat all man endast i mindre omfattning är i behov av en mer högklassig kvalitet på djurmaterialel.

Prop. 1978/79:13 37

Läkemedelsindustriföreningen (LIF) och Scandinavian federation for laboratory animal science (Scand-LAS) är kritiska mot förslagen rörande en statlig produktionsenhet. LIF anför att föreslagen kapacitet är otillräcklig, speciellt beträffande kalt, men även beträffande hund. LIF finner förslagen mindre väl underbyggda och föreslår därför alt försöksdjursuppfödningens organisation och lokalisering utreds ytterligare. Scand-LAS finner utredningens analyser bristfälliga och efteriyser därför kompletterande analyser av den statliga uppfödningen av katt, marsvin och kanin.

Byggnadsstyrelsen samtjordbrukets högskolor och SVA anser all frågan om katluppfödning i Kungälvs Ytterby, som f n. bedrivs i Göteborgs universitets regi, behöver ytterligare utredas.

Svenska kennelklubben understryker sin tidigare framförda åsikt all all försöksdjursproduklion i princip bör ske i statlig regi. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför samma krav när det gäller hundar lill försöksändamål och framhåller att försvarets hundskola i Sollefteå bör vara en lämplig institution i detta sammanhang. Förutsättningarna härför föreslås därför bli undersökta. Försvarets hundskola anser atl ulredningen borde ha redovisat all det finns en slallig myndighet (hundskolan) som förfogar över vissa resurser för försöksdjursuppfödning.

Produktionen i Åker och Kungälvs Ytterby. När det gäller frågan om ett eventuellt utökat statligt engagemang inom produktionen av försöksdjur vid Åkers krutbruk och Kungälvs Ytterby anser flertalet remissinstanser atl del av utredningen framtagna materialet är alltför bristfälligt för all läggas till grund för ell ställningstagande. Några instanser biiräder dock utredningens förslag.

Lantbruksstyrelsen framhåller all lokalförhållandena i Åker enligt styrelsens bedömning inte medger att verksamheten kan drivas på ett rationellt sätt. Med hänsyn härtill föreslår styrelsen atl hela den statiiga försöksdjursproduktionen flyttas från Åkers krutbruk och Kungälvs Ytterby till Uppsalaområdet, i första hand lill Lövsla. Lanlbruksstyrelsen bedömer del vidare som myckel angelägel all del värdefulla avelsmaterial som i dag finns i Åkers krutbruk (marsvin och kanin) resp. Kungälvs Ytterby (kall) överförs till den nya produktionsenheten. Flera andra instanser förordar en flyttning av den statliga försöksdjursproduklionen. En sådan flyttning ger, såsom bl.a. statens medicinska forskningsråds försöksdjursnåmnd framhåller, uppfödningsenheten närhet till all länkbar expertis i landet i form av djuranvändande institutioner vid Uppsala universitet, livsmedelsverket, socialstyrelsens läkemedelsavdelning saml jordbrukels högskolor och SVA.

Kvalitetsklassificering. Utredningens förslag om alt förbättra försöksdjurens kvalitet genom atl införa en kvaliletsklassificering tillstyrks av RRV, LUP-nämnden, livsmedelsverket, LIF och Scand-LAS. Socialstyrelsen framhåller att en hög kvalitet på försöksdjuren många gånger kan vara mycket betydelsefull, men att vid en mängd undersökningar s. k. lågkvali-taiiva djur kan vara tillfyllest. I det senare fallet skulle användandet av djur som kanske betingar flerdubbla produktionskostnader vara ell meningslöst slöseri. Del är enligt socialstyrelsen beklagligt, all försöksdjursutredningen inte belyst problemet mera inträngande och i kvantitativa termer redogjort grupp för grupp för olika experimenllyper och för vilka kvalitetskrav som forskarna har. Liknande kritiska synpunkter redovisas även av statens naturvårdsverk, naturvetenskapUga forskningsrådet och länsstyrelsen i Malmöhus lån.

IntemationeU samverkan. Utredningens förslag om en ökad inlernalio-

Prop. 1978/79:13 38

nell samverkan i försöksdjursfrågor berörs kortfattat av ett fåtal remissinstanser (statens bakteriologiska laboratorium (SEL), livsmedelsverket, Scand-LAS), vilka alla är positiva till utredningens förslag.

Testverksamhet. Utredningens förslag att viss enklare testverksamhet skulle kunna ske i kombination med den statliga försöksdjursuppfödningen tillstyrks av arbetarskyddsstyrelsen, livsmedelsverket och Scand-LAS. FOA avvisar denna tanke, efiersom en sådan testverksamhet skulle kräva en betydligt större kompelens än vad som skisserats av ulredningen. Livsmedelsverket anser atl någon testverksamhet inte bör sammanföras med försöksdjursproduktionen annat än i undantagsfaU, t.ex. enklare test såsom pyrogentest.

Statligt stöd. Utredningens förslag alt kontraktsuppfödare av försöksdjur skall kunna erhålla statligt stöd tUlstyrks av de remissinstanser som berört förslaget, nämligen SBL, UHÄ, lantbruksstyrelsen, jordbrukets högskolor och SVA, länsstyrelsen i Malmöhus län, LIF och Stockholms försöksdjursteknikers förening. Lantbraksstyrelsen ifrågasätter dock behovet av statsbidrag samt kravet på att stöd enbart skall utgå till producenter som tillämpar s. k. barriäruppfödning. Sådan uppfödning lorde enligt styrelsen främst passa för central statlig uppfödning.

Det underskott som enligt ulredningen beräknas uppkomma vid den statliga försöksdjursuppfödningen kommenteras av bl. a. lantbruksstyrelsen som anser att en full kostnadstäckning vid den statliga uppfödningen bör eftersträvas. Undantag kan dock göras beträffande avels- och utvecklingskostnader. Detta är ett viUkor för att inte konkurrensen med privata uppfödare skall ske på orättvisa villkor. Detta kommer atl fördyra användarnas kostnader för djuranskaffning. Liknande synpunkter framförs av RRV och länsstyrelsen i Stockholms län.

Utbildning och forskning. Remissinstansema understryker genomgående utredningens uppfattning atl utbildningen och forskningen inom försöksdjursområdet bör bli föremål för statsmaktemas särskilda intresse och åtgärder och att utbildningen bör rikta sig till aUa personalkategorier som kan komma att vara verksamma med uppfödning och användning av försöksdjur. Lantbruksstyrelsen framhåller att brist på personal med speciell sakkunskap i försöksdjursfrågor gör att utbyggnaden av den regionala verksamheten måste ske successivt. Även forskare och försöksdjurstekniker måsle utbildas - dels vid SVA, dels av de regionala försöksdjursveterinärerna. UKÄ understryker all tillräckliga fortbildningskurser inom landet i dag saknas beträffande utbildning av de ledande personema inom försöksdjurshanteringen. Påbörjade diskussioner om möjligheterna till en samordnad sådan utbildning inom Europa bör därför fortsättas. Sverige skulle i sådant fall kunna svara för något eller några specialområden. Behovet av internationell verksamhei på delta fält framhålls även av lantbruksstyrelsen, statens medicinska forskningsråd och Scand-LAS,

Prop. 1978/79:13 39

Bilaga 3

Sammanfattning av Åkergruppens promemoria (Ds Jo 1977:5) Uppfödning av försöksdjur i Åker och Sollefteå

Inledningsvis redovisar Äkergmppen' kortfattat 1972 års försöksdjursutrednings förslag, delar av remissinslansemas synpunkter på denna utredning samt lämnar en översikt över den beräknade försörjningen av försöksdjur under år 1977.1 bilaga redovisas en reserapport från en studieresa tiU Schweiz, Västtyskland och Holland, i vilka länder gruppen har studerat modem försöksdjursuppfödning.

Av promemorian framgår att den nuvarande produktionen av försöksdjur i statlig regi sker i Åker (kanin, marsvin), i Kungälvs Ytterby (katt) och i Lund (katt). Av kanin anges förbmkningen uppgå tiU ca 20000 djur under år 1977, varav omkring 3 000 produceras i Åker. Sistnämnda djur är av hög kvalitet, men antalet täcker inte det behov av kvalitetsdjur som finns. Förbrakningen av marsvin beräknas tiU 60000 under år 1977, varav ca 3 000 utgör kvalilelsdjur från Åker. Beträffande katt anger gruppen en beräknad förbrukning om ca 5 000 djur år 1977, varav 300-400 djur från statlig uppfödning i Kungälvs Ytterby och Lund. Av hund förbrakades samma år ca 2 200 djur.

Åkergrappen redovisar kalkyler för en utbyggnad av försöksdjursproduktionen i Åker. Produktionen av kanin förutsätts bli utökad från 3 000 till 8000 djur per år och produktionen av marsvin från 3000 till 20000 djur. Vidare föreslås nyetablering av en kattuppfödning omfattande 1 000 djur per år. Samtliga tre djurarter föratsätts bli uppfödda under strikta barriärförhållanden i enlighet med både nationell och intemationeU erfarenhet. En heltidsanstäUd veterinär eller motsvarande föratsätts behöva knytas till produktionsenheten. Kalkylema avser ett beräknat kostnadsläge i februari 1977 (lönekostnader dock i 1976 års löneläge). Den tid som beräknas åtgå från beslut tUl de första djurleveransema anges till ca fyra år.

Investeringskostnaderna för den kalkylerade utbyggnaden av en statlig försöksdjursproduktion i Åker beräknas till 22,1 milj. kr. Kapitalkostnaderna har beräknats genom att lokaler fömtsätts avskrivna på 30 år och inventarier m. m. på 15 år. Räntekostnaderna har upptagits lill 8%. Kostnadema har fördelats på resp. djurart i förhållande tUl den yta och de resurser som skall disponeras. Personalkostnaderna anges tiU 1,7 milj. kr./år.

För första verksamhetsåret erhåUs följande kostnader, kr. per djur:

	Totalt	Exkl. kapitalkostnad
Kanin	297	164
KaU	1150	630
Marsvin	93	57

Åkergruppen framhåller att om nyinvesteringen betraktas som ett en-gångsanslag, vilkel anges vara väl motiverat från samhällets synpunkt, kan man bortse från kapitalkostnaden.

' Äkergruppens ledamöter har utgjorts av departementsrådet Rune Henriksson, ordförande, departementssekreteraren Per Tegnér, avdelningsdirektören Åke Forssman, försöksdjurskonsulenten Lars Wass, professorn Carl-Rune Salenstedt, statsveterinären Karl-Erik Kull, överingenjören Rolf Juhiin och tjänstemannen Karl-Åke Borg.

Prop. 1978/79:13 40

Äkergruppens kalkylerade kostnader för en uppfödning av hundar för försöksändamål vid försvarels hundskola i Sollefteå avser en årsproduktion av 1 000 djur. Med samma antaganden beträffande kostnadsläge m. m. som för Åker redovisas ett totalt investeringsbehov av 7,1 milj. kr., årliga lönekostnader av 0,7 milj. kr. och en kostnad per djur om totalt 1982 kr., eller 1 200 kr. exkl. kapitalkostnader.

Den katlavel som sker i Kungälvs Ytterby och i Lund bör enUgt grappens förslag befästas och utvecklas mot en större produktion.

Akergruppen berör även frågan hur den föreslagna utvidgade statiiga uppfödningen av försöksdjur bör samordnas med försöksdjursverksamhelen i övrigi. Enligt gruppen är de ntivarande resurserna för samordning alltför små. En utökad produktion innebär därför om inga åtgärder företas en uppenbar risk för att anpassningen av utbudet till efterfrågan på försöksdjur av olika arter och kvalilelsklasser kan bli otillfredsställande. Gruppen föreslår mot denna bakgrund bl. a. att en ledningsgrupp tillsätts, omfattande två representanter från vardera Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), socialstyrelsen. Universitets och högskoleämbetet (UHÄ) och LIF saml två riksdagsledamöter.

Prop. 1978/79:13 41

Bilaga 4

Sammanfattning av remissyttrandena över promemorian (Ds Jo 1977:5) Uppfödning av försöksdjur i Åker och Sollefteå

Central organisation. Akergmppens förslag rörande den centrala organisationen av försöksdjursverksamheten, särskilt samordningen mellan den föreslagna utökningen av en försöksdjursproduktion i statlig regi och övriga aktiviteter på detta område, tas upp av flera remissinstanser. Samtliga remissinstanser som berört denna fråga understryker behovet av en förbättrad styrning och samordning av försöksdjurshanteringen. Den av Åkergrappen föreslagna centrala organisationen tillstyrks av SLU, länsstyrelsen i Uppsala lån och Scand-LAS.

FOA framhåller all innan en försöksdjursuppfödning eller annan verksamhet startas är det väsentligt att man tillskapat en central samordnande instans på försöksdjursområdet och faststäUt dess arbetsuppgifter och befogenheter.

Statskontoret avstyrker Akergmppens förslag till en ledningsgrapp eftersom ansvarsfördelningen mellan UHÄ och SVA som båda skulle ingå i denna grapp blir oklar. I stället föreslås att det centrala ansvaret läggs på SVA och att organisation, personalbehov m. m. utreds närmare.

Även UHÄ understryker att en samlad lösning bör eftersträvas beträffande den centrala organisationen och det regionala huvudmannaskapet för verksamheten m. m. Vikten av att en samordning sker betonas även av statens livsmedelsverk och statens medicinska forskningsråd.

Dimensionering av den statliga försöksdjursproduktionen. Den dimensionering som Åkergrappen föreslår av den statliga försöksdjursproduktionen i Åker och Sollefteå tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser är dock kritiska.

Statskontoret anför alt Åkergrappen inte redovisat några motiv för den föreslagna dimensioneringen av statlig uppfödning. Inte heller anges några kostnader för privat destinationsuppfödning som sannolikt är billigare. Den inhemska produktionen bör enligt statskontoret dimensioneras så att smittoriskerna vid import om möjligt elimineras. Den centrala statliga uppfödningen av försöksdjur bör av kostnadsskäl begränsas till alt håUa genetiskt definierade stammar, atl förse destinationsuppfödare med avelsdjur samt alt svara för den produktion som kräver s. k. barriärskydd i de fall sådan produktion inte kan ske hos destinationsuppfödare.

Även UHÄ berör denna fråga och beklagar att utredningsdirektiven inte gjort del möjligt att sälta in förslagen i ett vidare perspektiv, dvs. ta stäUning till hur hela försöksdjursproduktionen skaU avvägas mellan destinationsuppfödning hos privata uppfödare, institutionsuppfödning och annan statiig uppfödning.

Svenska djurskyddsföreningen konstaterar med tiUfredsställelse atl Akergmppens förslag om en utökad statlig försöksdjursproduktion är ett led i strävandena att minska antalet försöksdjur. Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök anser däremot att ett ökat statligt engagemang i uppfödningen av försöksdjur inte kommer alt minska användningen.

Utbyggnaden i Åker. Den av Åkergruppen föreslagna utbyggnaden av försöksdjursproduktionen i Åker tillstyrks eller lämnas utan erinran av något mer än hälften av remissinstansema. Ungefär en tredjedel av instanserna anför att en utbyggnad av den statliga försöksdjursproduktionen hellre

Prop. 1978/79:13 42

borde ske i Uppsalaområdet än i Åkei. RRV anför atl man bör överväga en anknytning av den centrala produktionsenheten för högkvalitativa försöksdjur tUl lanlbmksuniversitetets enhet i Lövsta, eftersom en rationell försöksdjursproduktion i Åker kräver omfattande nybyggnader och lokalbehovet endast i margineU utsträckning kan tillgodoses genom ombyggnader. Mot bakgrand av atl en central produktionsenhet kommer att kräva nybyggnader, oavsett var den placeras, anser RRV att de relativa fördelarna med Lövsta i fråga om t. ex. veterinärmedicinsk och övrig vetenskaplig expertis, laboratorier samt dataanläggning blir än mer framträdande. RRV anser således all möjlighetema att föriägga den centrala försöksdjursuppfödningen till Lövsta bör övervägas närmare. Därvid bör prövas i vilken omfattning produktionsresurserna i Åker, Kungälvs Ytterby och Lund kan användas för kompletterande destinationsuppfödning.

Lantbruksstyrelsen redovisar liksom RRV de fördelar som en förläggning av statlig produktion av försöksdjur till Uppsalaområdet innebär i jämförelse med Åker och tillfogar att i en fråga av det här slaget bör de funktionsmässiga fördelama väga tyngre än de rent sysselsättningspolilis-ka.

1'tbyggiiaden i SoUefteå. Förslaget att starta en hunduppfödning vid Statens hundskola i Sollefteå tUlstyrks av samtliga remissinstanser. Några av dem föreslår även en viss kattuppfödning lokaliserad tiU SoUefteå.

Synpunkter på kostnaderna. Omkring en Qärdedel av remissinstansema kommenterar de höga produktionskostnaderna per djur som redovisas av Åkergrappen. Några av dem, t.ex. byggnadsstyrelsen och SLU, anför atl ett tillräckUgt underlag för en bedömning av kostnadskalkylerna inte har redovisats. FOA, som stöder tanken att tillgången på försöksdjur av hög kvalitet bör förbättras, anser emellertid att den föreslagna plötsliga igångsättningen av en stor produktion kan leda till betydande svårigheter. En långsammare utvecklingstakt skulle ge en bättre marknadsanpassning och större förutsättningar för en framgångsrik uppfödning. Socialstyrelsen framhåller att avnämarnas försöksdjursbehov i kvalitativt hänseende behöver inventeras, behov av lägre kvaliteter fmns även. Enligt länsstyrelsen i Uppsala lån innebär de höga kostnaderna som redovisats risk för alt forskarna köper sämre djur.

Statens medicinska forskningsråd understyrker atl de höga försöks-djurskostnadema kräver större anslag till forskningsråden eller subventioner i produklionsledel. Bl. a. RRV anför att djurprisema inte bör subventioneras, i så fall kan ett överutnyttiande av högkvalitativa djur bli följden.

Prop. 1978/79:13 43

Bilaga 5

Lantbruksstyrelsens förslag om en etisk förprövning av djurförsök

Regeringen uppdrog i december 1976 åt lantbraksstyrelsen att utreda och föreslå åtgärder för ökad kontroll av försöksdjursverksamhelen. Uppdraget har av styrelsen delegerats till en särskild arbetsgrapp vars promemoria med förslag till åtgärder dalerad den 18 februari 1977 i sin helhet redovisas i del följande. Promemorian benämns underbilaga 5:1.

Lanlbruksstyrelsen delar arbetsgruppens uppfattning all det för ökad kontroll av försöksdjursverksamheten bör inrättas nämnder för etisk bedömning av djurförsök redan på planeringsstadiet. Styrelsen ansluter sig härvid lill den av arbetsgruppen förordade uppläggningen av den etiska förprövningen.

Lanlbruksstyrelsen framhåller atl en förutsättning för atl styrelsen skall kunna åta sig huvudmannaskapet för de försöksdjurseliska nämnderna är alt styrelsen får tillräckliga personella resurser härför. Styrelsen får i detla sammanhang hänvisa lill sitt yttrande den 2 mars 1976 över 1972 års för-söksdjursulrednings belänkande (Ds 1 1975:4), vari styrelsen bl. a. föreslog att vid lantbruksstyrelsen skulle inrättas en tjänst med placering vid den enhet inom styrelsen som handlägger försöksdjursfrågor. Det torde vara lämpligt atl de centrala administrativa arbetsuppgifter som den etiska förprövningen kommer att medföra handläggs av samma person som svarar för frågor sammanhängande med en eventuell tillståndsgivning för försöksdjursuppfödning.

Arbetsgruppen anför att enligt 16 § djurskyddslagen skall vad som stadgas i 14 och 15 §§ ej gälla med avseende på djur som används inom försvarsväsendet. Dessa djur är således undantagna från lantbraksstyrelsens, länsstyrelsens och hälsovårdsnämndens tillsyn. Arbetsgruppen har därför inte behandlat frågan om etisk prövning av djurförsök inom försvarsväsen-del. Underhandskontakt har emellertid tagits med försvarets sjukvårdsstyrelse (försvarsöverveterinären) som har tiUsynen över djur som används inom försvarsväsendet. Arbetsgruppen har därvid framhållit att det är angeläget all del även inom försvarsväsendet tillsätts en nämnd med lek-mannainslag för prövning av djurförsök från etisk synpunki. Arbetsgruppen anser att det bör ankomma på försvarets sjukvårdsstyrelse (försvarsöverveterinären) atl närmare utreda denna fråga.

Underbilaga 5:1

PM med förslag till åtgärder för ökad kontroll av försöksdjursverksamheten m. m.

1 Etisk prövning av djurförsök

1.1 Bakgrund

I förarbetena till nu gällande 1944 års djurskyddslag utgick man beträffande användning av djur för vetenskapligt ändamål från att den ende som kunde och borde bedöma nödvändigheten av djurförsök var forskaren. Det

Prop. 1978/79:13 44

lämnades vidare helt åt forskaren att avgöra, om nyttan av ett djurförsök var så stor, att den kunde motivera undantag från grandprincipen att djur inte skulle tillfogas lidande. I den livliga offentiiga debatt om djurförsök som förts sedan djurskyddslagens tillkomst har denna uppfattning alltmer ifrågasatts. Krav har framförts på ökad information om och insyn i försöksdjursverksamheten och på etisk bedömning av djurförsöken, varvid även lekmän skulle ges möjlighet medverka. En sådan etisk bedömning borde på samma sätl som forskarens egen bedömning avse nyttan och nödvändigheten av försöken samt i vilken utsträckning avsteg från föreskriftema om bedövning, smärtstillande medel etc. kan tillåtas. Härav följer att bedömningen för atl få bästa effekt borde sättas in redan på planeringsstadiet.

Mest lyhörda för dessa krav och önskemål har varit forskarna själva. Medicinska forskningsrådets försöksdjursnämnd har under flera år flinge-rat som en central försöksdjursetisk kommitté för bedömning bl. a. av djurförsök i sådana forskningsprojekt för vilka statsbidrag sökts. Vid medicinska fakulteten i Uppsala har vidart; nyligen försöksvis inrättats en lokal ed sk kommitté för bedömning av djuiförsök.

1.2 Innebörden av etisk prövning

Samhället har konstaterat att djurförsök är nödvändiga för medicinsk och biologisk forskning men har därmed inte tagit ställning till alla med djurförsök förknippade etiska problem. Varje nytt projekt med djurförsök nödvändiggör på nytt ett ställningstagande ur etisk synpunkt. Det är nämligen två aspekter som måste sammanvägas: graden av lidande som kommer att tillfogas djuret och de framsteg i diagnostik eller terapi eller andra värden som försöken väntas ge. Ju mer påfrestande ett försök är för djuret, desto mer övertygade måste vi vara cm att det är nödvändigt. Detta innebär att varje etisk bedömning är ett övervägande som inte kan kodifieras i enkla listor över vad för slags försök som får göras eller inte får göras. I princip bör inte ens det enklaste ingrepp vara tillåtet utan en välgrundad motivering. Samtidigt måste för djuren svåra försök ibland få utföras, om det är enda vägen alt finna svaret på en angelägen fråga.

Som redan påpekats har denna bedömning hittills lämnats åt forskaren själv. Arbetsgrappen är av den uppfattningen att detla förtroende inte missbrukats. Inte minst från forskariiåll har emeUertid framhållits risken av att vaije yrkesutövare blir blind för de dagliga problemen och atl detta kan innebära en fara från djurskyddssynpunkt. Som mest angeläget framstår därvid att forskaren frågar någon till råds innan nya försök påbörjas.

Skapandet av den tidigare nämnda lokala etiska kommittén i Uppsala är ett försök att ge fastare form åt det önskade samrådet och samtidigt tillmötesgå allmänhetens berättigade krav på insyn. Verksamheten har varit upplagd enligt de linjer som angivits ovan. Strävan har varit att utan onödig byråkrati och tidsförlust kunna ge forskaren råd och handledning för djurförsöken. Något absolut tvång för forskaren att söka eller följa råden har dock inte funnits, utan det hela har byggt på ett "gentiemen's agree-ment" att så sker. Även om det kunde varit värdefullt med en längre försöksverksamhet i Uppsala att bygga på, har arbetsgrappen funnit det nödvändigt och möjligt att redan nu skapa fastare regler för försöksdjursverksamheten i hela riket med tillvaratagande av hittills vunna erfarenheter från Uppsalaförsöket.

Prop. 1978/79:13 45

1.3 Försöksdjursetiska nämnder

Enighet råder inom arbetsgrappen om all ett organ med lekmannainslag bör inrättas för etisk bedömning av djurförsök. Grappen har vall all kalla delta organ försöksdjursetisk nämnd. Som framgår av vad som sägs i fortsättningen om nämndens arbetssätt m. m. avser gruppen härvid inte nämnd i exempelvis inom kommunallagstiftningen vedertagen mening. Av skäl som vidare utvecklas under 1.7 har arbetsgrappen funnU del nödvändigt med statligt huvudmannaskap för nämnderna.

Utöver den eliska bedömningen och därav föranledd rådgivning lill fors-kama skall nämnderna sträva efter att skaffa sig överblick över samtiiga djurförsök inom sitt verksamhetsområde. Den etiska bedömningen skall ske redan på planeringsstadiet (förprövning).

Vid förprövningen skall bl.a. följande punkter och frågeställningar beaktas.

a) Forskningsprojektets ändamål

b) Vad nytt avses att vinnas med ifrågavarande försök?

c) Försöksplanen

d) Finns andra möjligheter all lösa frågeställningen?

e) Kan metodiken modifieras för atl lindra djurens lidande?

f) Har försök av samma typ gjorts tidigare?

Genom den ökade kontakten i de försöksdjursetiska nämnderna mellan lekmän och forskare borde på sikt ökad förståelse såväl för nödvändigheten av djurförsök som för önskemålen om återhållsamhet i fråga om försöksdjursanvändningen kunna uppnås.

1.4 Förankring i lagstiftning

Del är ofrånkomligt atl såväl inrättandet av försöksdjurseliska nämnder som reglering av deras verksamhet och forskarnas skyldighet alt underställa nämnderna planerade djurförsök för etisk bedömning måsle förankras i gäUande lagstiftning. Detla synes lämpligast ske genom införande av en ny 12 a § jämte viss ändring i 14§ 2 mom. djurskyddslagen (1944:219) samt införande av en ny 2 a§ i Kungl. Maj:ts kungörelse (1944:771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål

1.5 Nämndernas antal och placering

Ell hela landet omfattande system av försöksdjursetiska nämnder lorde inte medge inrättandet av sådana nämnder i varje kommun och ännu mindre vid varje institution som bedriver djurförsök. Arbetsgrappen har därför ansett det vara mer realistiskt alt föreslå inrättandet av tills vidare sex regionala nämnder, en i vaije högskoleregion. Allteftersom erfarenhet vinnes kan antalet nämnder utökas, om så skulle visa sig ändamålsenligt.

Del är önskvärt att bedömningen i nämndema blir så likformig som möjligt. Detta kan åstadkommas exempelvis genom att företrädare för nämndema med viss regelbundenhet sammankaUas för diskussion av verksamheten.

Prop. 1978/79:13 46

1.6 Nämndernas sammansättning

De försöksdjursetiska nämndema skaU vara sammansatta av forskare, försöksdjurspersonal och lekmän, varvid de tre kategoriema bör ha lika många representanter vardera. Antalet ledamöter bör anpassas till försöksdjursverksamhetens omfattning i resp. region men bör inte undersliga 15. Inom varje kategori skall en så mångsidig sammansättning som möjligt eftersträvas. Bland forskarna skall således olika ämnesområden vara företrädda. Försöksdjurspersonalen bör :»om representanter ha såväl djurvårdare som laboratoriepersonal. Lekmannarepresentanterna skall till minst halva antalet utgöras av företrädare för djurskyddsorganisationer.

1 nämnderna skaH finnas ordförande och vice ordförande.

Ordföranden sammankallar lill och leder plenarsammanträdena samt svarar för att nämndens arbete löper så smidigt som möjligt.

Erforderliga sekrelariatstiänsler torde kunna köpas inom regionen.

1.7 Tillsättning av nämnderna

Med hänsyn till att de försöksdjursetiska nämndemas verksamhet kommer atl omfatta ell flertal kommuner inom flera län och att ledamötema representerar ett flertal olika kategorier måste det finnas ett lämpligt övergripande organ som har all utse ledamötema (huvudman). Efiersom huvudmannen dessutom bl.a. måsle ta på sig kostnader i form av arvoden, rese- och irakiamentsersällningar, ersättning for förlorad arbetsförtjänst, kostnader för sekreterartjänster, blanketter, kontorsmaterial osv., finner arbetsgruppen det nödvändigt att lanlbruksstyrelsen utser ledamöterna. Detta bör i fråga om forskare och försöksdjurspersonal ske efter förslag från högskoleregionstyrelserna. Dessa förutsätts härvid samråda med inom regionen befintliga forskningsinstitutioner, läkemedelsindustrier, sjukvårdsinrättningar m. m. och i fråga om försöksdjurspersonal med deras personalorganisationer. Vad lekmännen beträffar bör, med tanke på nödvändigheten av all erhålla ett tillräckligt stort antal för ändamålet särskilt lämpade personer, djurskyddsrepresentanterna föreslås av Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Svenska djurskyddsföreningen och Föreningarna djurens vänners riksorganisation. Övriga lekmannaledamö-ter, varav en om möjligt bör vara etiker, föreslås av regionstyrelsen. Vid tillsättningen bör i möjligaste mån tillses atl ledamöter av de olika kategorierna i nödvändig omfattning finns tillgängliga på orter, där institutioner, läkemedelsfabriker etc. bedriver djurförsök i siörre omfattning.

Ledamöterna bör lämpligen utses för en mandattid av fyra år. Första gången utses dock halva nämnden för en mandattid av två år. Härigenom kommer halva nämnden atl vartannat år utses på nytt.

Ordförande i försöksdjursetisk nämnd utses av lanlbruksstyrelsen efter förslag från regionstyrelsen. Vice ordförande utses inom nämnden.

1.8 Nämndernas arbetssätt

1.8,1 Ansökningsblankett

Ansökan om förprövning av nytt projekt eller avsevärd förändring av redan pågående sådani skall inges till vederbörande regionala nämnd. Det är viktigt att ansökan inges i god tid, särskUt i fråga om projekt för vilka anslag söks hos Medicinska forskningsrådet eller andra forskningsfonder, där anhopning av ansökningar kan befaras. Ansökan skall ske på särskild

Prop. 1978/79:13 47

blankett, som avses utformas i ett set om tre blanketter, varav ett exemplar för försöksdjursetiska nämnden, ett exemplar för försöksledaren och ett exemplar för hälsovårdsnämnden. Arbetsgrappen vill betona vikten av atl i ansökningsblanketten används uttryck och formuleringar som i största möjliga utsträckning kan förstås av lekmännen.

Vid förprövningen tas bl. a. hänsyn till vilken typ av försök del är fråga om med avseende på det lidande som djuren kan tUlfogas. Härvid används som hjälp en s. k. kategorikatalog. Denna kategorikatalog grandar sig på de normer för klassificering av djurförsök som antagits av medicinska forskningsrådet. Djurförsöken är i katalogen uppdelade på sex kategorier, varvid kategori 1 avser ingrepp av föga smärtsam karaktär eller inga ingrepp alls, och övriga kategorier avser försök som i stigande grad innebär risk för all lidande skall förorsakas djuren.

Med hänsyn till den mångfald forskningsprojekt som förekommer bedömer arbetsgrappen det som orealistiskt att kräva, att aUa planerade försök, oberoende av kategoritillhörighet, skall genomgå en etisk förprövning. Preliminära erfarenheter från försöksverksamheten i Uppsala tyder på atl den övervägande delen (uppskattningsvis ca 85 %) av alla djurförsök tillhör kategorierna 1, 2 och 3, vilka inte bedöms förorsaka djuren någon smärta av betydande omfattning.

Arbetsgrappen föreslår därför alt ansökan om etisk förprövning tills vidare begränsas tUl att omfatta försök tiUhöriga kategoriema 4, 5 och 6, där del måsle anses som synnerligen önskvärt att de försöksdjursetiska nämnderna noggrant prövar, om inte försökets uppläggning kan modifieras för att lindra djurens lidande. I de fall det vid planeringen av ett försök råder tveksamhet huruvida försöket skall hänföras till kategori 3 eUer 4 bör ansökan om förprövning ske. Likaså bör prövning komma tiU stånd när ett projekt förändras till en prövningspliktig kategori.

Tryckning av ansökningsblankett och kategorikatalog görs hos lantbraksstyrelsen. Styrelsen distribuerar blankettema tUl de sex regionala nämndema, varifrån forskarna får rekvirera dem.

1.8.2. Sekretessfrågor

Ansökan om förprövning måste kunna sekretesskyddas. I vissa fall kan nämligen uppgiftema i ansökningshandlingarna röja yrkeshemlighet eller forskningsresultat, vilkas offendiggörande kan vara till men för vederbörande person eller företag. Sekretesskungörelsen (1939:7) måsle därför kompletteras i detta avseende. Del får ankomma på vederbörande sökande att vid ansökans ingivande begära sekretesskydd och att ange motiven härför.

1.8.3 Ansökningarnas närmare behandUng

Nedan angivna rutiner avser normalfallet, då försöksledaren ingivit ansökan innan försök påbörjas. Om det i något fall under pågående försök skulle inträffa en akutsiluation, som kanske innebär en kategoriförändring, kan del bli nödvändigt att göra avsteg från rutinen. Försöksledaren får i sådana fall handla efter egen bedömning och snarast möjligt i efterhand un-dersläUa fallet nämndens prövning.

1.8.3.1 Försöksledare - tre ledamöter

Ansökningsblanketten skaU av försöksledaren, om möjligt vid personlig kontakt, för prövning underställas minsl tre ledamöter i försöksdjursetiska nämnden, varvid samtliga tre i nämnden ingående kategorier skall vara

Prop. 1978/79:13 48

representerade. 1 fråga om forskarna är det naturligt och lämpligt att ansökan om möjligt underställes forskare inom det ämnesområde projektet avser. I övrigt bör tiUses att ansökningama fördelas så jämnt som möjligt mellan ledamöterna.

De tre ledamötema skall efter genomförd prövning avge utlåtandet "godtagbart" eller "ej godtagbart" och bekräfta detta med sina underskrifter. Vid behov står det ledamötema fritt att ta kontakt med andra av nämndens ledamöter, och dessa kan härvid genom underskrift på utiåtan-det ge sin mening till känna. Det fömtsattes också att de av 1972 års försöksdjursutredning föreslagna försöksdjursveterinärema framdeles kan stå till ledamötemas förfogande för alt besvara tekniska frågor (exempelvis rörande olika ingrepps innebörd ni. m.) som kan uppkomma i samband med bedömningen.

1.8.3.2 Utiåtande: "godtagbart"

Är de tre ledamötema eniga om utlåtandet "godtagbart", får försöksledaren omedelbart igångsätta försöket,

1.8.3.3 De tre ledamöterna oeniga

Är de tre ledamötema inte eniga, skaU ärendet hänskjutas till nämnden för avgörande snarast möjligt.

1.8.3.4 Utlåtande: "ej godtagbart"

Är de tre ledamöterna eniga om uttalandet "ej godtagbart", men försöksledaren inte låter sig nöja med detta, skall ärendet hänskjutas till nämnden för avgörande.

Om försöksledaren accepterar de tre ledamöternas utiåtande och förklarar sig ämna avstå från försöket, behöver ärendet inte hänskjutas till nämnden. Hälsovårdsnämnden skall dock underrättas på sätt som föreskrivs i 1.8.3.5.

1.8.3.5 Delgivning av utlåtande

Sedan försöksledaren tagit del av utlåtande från de tre ledamöterna eller från nämnden och genom påtecknande bekräftat detta, skall, sedan försöksledarens eget exemplar avskiljts, övriga exemplar utan dröjsmål översändas till nämndens sekreterare, vilken i sin tur svarar för att ett exemplar utan dröjsmål översändes till berörd hälsovårdsnämnd. Vid utiåtande "ej godtagbart" skall även den för djurförsöken vid institutionen (motsvarande) ansvarige underrättas.

1.8.3.6 Plenarsammanträden

Den försöksdjursetiska nämnden håller urtima sammanträde när så erfordras enligt 1.8.3.3. och 1.8.3.4. Däratöver hålls lagtima sammaniräden två gånger om året.

Till plenarsammanträde kan vid behov kallas särskilda sakkunniga.

Senast fjorton dagar före laglima sammanträde skall sekreteraren tillse att samtiiga ledamöter erhåller kopior på de ansökningar som prövats sedan föregående sammanträde.

Ansökningar som inkommit de sista två veckorna före sammanträdel kan också upptas till behandling trots att de föreläggs ledamöterna först vid sammanträdet.

Vid sammanträdena skall föras protokoll utvisande vilka ansökningar som behandlats och vilka utlåtanden som avgivits. Kopia av protokoll

Prop. 1978/79:13 49

skall för kännedom översändas till berörda försöksledare och hälsovårdsnämnder.

Vid sammanträdena skall sådana ärenden, mol vilka någon av ledamötema haft erinran, ägnas särskild behandling. Om nämnden härvid ändrar ett utlåtande till "ej godtagbart" skall protokoUsutdrag även sändas till den för djurförsöken vid institutionen (motsvarande) ansvarige. Då försöket emellertid vid förprövningen bedömts som godtagbart anser arbetsgrappen atl ifrågavarande försök inte skall behöva avbrytas. TUl ledning vid bedömningen av likartade försök i framtiden skall övriga försöksdjursetiska nämnder för kännedom tillställas nämnda protokollsutdrag.

Nämndens beslut fattas med enkel majoritet. Vid lika röstetal skall nämndens utlåtande bli "ej godtagbart". Nämnden är beslutsmässig när minsl hälften av ledamötema är närvarande eller i annat fall om minsl en Qärdedel av nämndens samtiiga ledamöter är eniga om beslutet.

Hälsovårdsnämnd i kommun där försöksdjursverksamhet förekommer skall underrättas om tid och plats för plenarsammanträden. Representant för sådan hälsovårdsnämnd äger närvara vid sammanträdena och har därvid yttranderätt men inte rösträtt.

1.9 Kostnadsfrågor

Arbetsgrappen föreslår att årsarvode utgår till ordförande i försöksdjursetisk nämnd med I 000 kr. och till övrig ledamol med 500 kr. Summan av dessa arvoden torde inte komma att översliga 100000 kr. Däratöver utgår vid plenarsammanträden rese- och traktamenlsersältning saml ersättning för styrkt förlorad arbetsförtiänst. Då antalet urtima sammanträden är omöjligt att uppskatta är det svårt att göra någon beräkning av hur stora dessa kostnader blir. Eftersom del övervägande antalet ledamöter kan förväntas vara bosatta på platsen för sammanträdena torde kostnaderna uppskattningsvis komma att uppgå till högst 100000 kr. Utöver ovan angivna kostnader tillkommer kostnader för sekreterartjänster (beräknad kostnad för sex halvlidstiänsler ca 210000 kr.) samt blanketter och diverse kontorsmaterial (uppskattningsvis ca 20000 kr.). De sammanlagda kostnaderna kommer sålunda att uppgå till ca 500 000 kr.

1.10 Hälsovårdsnämndernas behandUng av de förprövade djurförsöken

Som framgår av ovanstående har de försöksdjursetiska nämnderna endast en rådgivande funktion. Arbetsgruppen förutsätter dock att försöksledama kommer att följa nämndens uttalanden.

Hälsovårdsnämnderna skall som framgår av 1.8.3.5 fortlöpande hållas informerade om den etiska nämndens ställningstaganden. Etiska nämndens utiåtanden och protokoll saml de iakttagelser hälsovårdsnämnden själv kan ha gjort vid sina inspektioner utgör beslutsunderlag för de åtgärder enligt 14 § djurskyddslagen, som hälsovårdsnämnden anser sig böra vidta lill förhindrande av att försöksdjuren utsätts för onödigt lidande.

Tillkomsten av de försöksdjursetiska nämndema medför ingen utökning av den liUsynsverksamhet som åvilar hälsovårdsnämnderna. Den etiska förprövningen kommer alt utgöra ett stöd för hälsovårdsnämndema vid deras tillsynsverksamhet. Genom att jämföra uppgifterna i försöksdjurs-journaler och ansökningshandlingar om etisk förprövning kan hälsovårdsnämndema kontrollera alt typen av försök inte har ändrats eller att avsteg från övriga lämnade uppgifter - exempelvis åtgärder för att reducera djurens lidande - inte har gjorts.

4 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 13

Prop. 1978/79:13 51

Bilaga 6

Sammanfattning av remissyttrandena över lantbruksstyrelsens förslag om en etisk forprövning av djurförsök

Förslaget om förprövning från etisk synpunkt av djurförsök tiUstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Endast ett fätal ställer sig helt avvisande. Några vill avvakta med genomförandet tiU dess viss försöksverksamhet har avslutats.

Från en del håll föreslås vissa ändringar i arbetsgruppens förslag. Sålunda anser statskontoret att de lokala högskolemyndigheterna bör vara huvudman för verksamheten. Statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Malmöhus län och statliga läkemedelsproduktionens forskningsnämnd är av den uppfattningen att statens medicinska forskningsråd bör bli huvudman. I fråga om sammansättningen av de föreslagna försöksdjursetiska nämndema anser jordbrukets högskolor och SVA, länsstyrelsen i Malmöhus län samt statUga läkemedelsproduktionens forskningsnämnd all forskarna bör tillförsäkras majoriteten. Dessa remissinstanser ansluter sig därvid tiU den uppfattning som framförs av en reservant inom arbetsgruppen. Denne framhåller alt föreställningen all lekmannainslag skulle vara den bästa garantin för att förhindra omotiverade djurförsök är felaktig. 1 stället torde forskarrepresentantema vara de som har de största förutsättningarna att vara kritiska. En etisk bedömning av ett djurförsök innebär nämligen, enligt reservanten, att graden av djurets lidande ställs i relation till försökets vikt, vUkel fordrar i hög grad expertkunnande. Länsstyrelsen i Östergötlands lån och Föreningarna djurens vänners riksorganisation framhåller alt försöksdjurspersonalen torde dela forskamas åsikter i fråga om djurförsök. För atl inte lekmännen skall komma i underläge i de eliska nämndema bör därför, enligt sistnämnda instanser, forskare och försöksdjurspersonal inte ha flera representanter i nämndema sammantaget än lekman-nasidan. Utöver nu angivna kategorier föreslår dessa instanser all i varje nämnd skall ingå en "neutral" ledamot som helt bör vara sakkunnig i veterinärmedicinska frågor.

Prop. 1978/79:13 52

Bilaga 7

Lantbruksstyrelsens undersökning av möjligheterna att uttnyttja alternativa och kompletterande metoder i stället för djurförsök

Regeringen uppdrog i december 1976 åt lantbraksstyrelsen att undersöka möjligheterna att ulnyttia alternativa och kompletterande metoder i stället för djurförsök. Uppdraget delegerades av styrelsen tiU en särskild arbetsgrupp vars rapport redovisas i det följande. Lantbruksstyrelsen, som i aprU 1977 överlämnat rapporten tiU regeringen, ansluter sig i alla delar till de av arbetsgruppen framförda synpunkterna.

Arbetsgrappen framhåUer att frågan om s. k. altemativa och kompletterande metoder är så stor och komplicerad, att arbetsgrappen inte ansett sig ensam kunna ta ställning därtill. Frågan torde inte kunna lösas utan övergripande intemationella insatser. Gruppen framhåller i det sammanhanget att ifrågavarande metoder är föremål för uppmärksamhet inom en expertgrupp som tillsatts av Europarådet, ybetsgrappen bedömde det emellertid nödvändigt atl i första hand få utrett begreppen "altemativa och kompletterande metoder" samt få belyst i vUken utsträckning sådana metoder i dagens läge kommer till användning och om nya användningsområden kan tänkas för sådana metoder. Grappen uppdrog därför åt några forskare att utarbeta promemorior härom.

Professorema Karl-Johan Öbrink och Jan Pontén vid Uppsala universitet har i PM "Altemativa metoder till djurförsök" lämnat aUmänna synpunkter på frågan. Professor Claes Ramel vid Stockholms universitet har rubricerat sin PM "Några synpunkter rörande in vitro och in vivo metoder vid testning för mutagenicitet". (Med in vitro = i reagensglaset, avses här andra metoder än djurförsök och med in vivo = i livet, avses djurförsök). Docentema Rolf Öhman och Erik Lycke vid Göteborgs universitet har behandlat "Vävnadsodlingssystem som altemativ tiU djurexperimentella försöksmodeller — neurofarmakologiska synpunkter" resp. "Användning av djur i mikrobiologi". Arbetsutskottet har den 4 mars 1977 vid överläggning med Ramel, Öbrink och Öhman diskuterat såväl promemoriorna som frågeställningen i dess helhet. Som en sammanfattning av vad därvid framkommit får utskottet med överlämnande av promemoriorna jmföra följande.

Såväl lanlbruksstyrelsen som tidigare veterinärstyrelsen har under en följd av år i yttranden över riksdagsmotioner och andra förslag om s. k. altemativa metoder till djurförsök anfört att olägenheterna med försöksdjur - anskaffningskostnaderna, svårighetema att få friska och genetiskt fullgoda djur, alt få goda djurstallar och välutbildad personal etc. - är så stora all ingen forskare skulle använda försöksdjur, om det gick att nå samma resultat med andra testmetoder. Foi-skama vitsordar denna uppfattning och framhåller dessutom som självkUirt att ingen forskare i onödan viU utföra djurförsök, allra minst sådana, som kan förorsaka djuren lidande.

Studier på isolerade organ eller celler utgör ett utomordentligt viktigt fält inom den biologiska och medicinska forskningen. Resultaten från dessa försök är oumbärliga. Metodema i fräga kan dock endasl inom vissa forskningssektorer och för begränsade syften (exempelvis viss diagnostik, biologisk analys och vaccinproduktion) sägas vara verkligt altemativa, dvs. göra djurförsök obehövliga. I det allt övervägande antalet fall blir dessa andra metoder endasl komplement tiU djurförsöken. Del är givetvis önsk-

Prop. 1978/79:13 53

värt att användningsområdet för sådana metoder utvidgas i all tänkbar utsttäckning. Det är därför nödvändigt att forskningsmedel ställs till förfogande för forskningsprojekt där andra testmetoder än djurförsök används och för atl experiment med försöksdjur, isolerade organ, isolerade celler, cellodling och subcellulära studier skall kunna bedrivas parallellt.

Arbetsutskottet vill i detta sammanhang framhålla att behovet av försöksdjur kan minskas på andra vägar än genom övergång tUl andra testmetoder. En sådan väg är att ställa högre krav på kvaliteten hos försöksdjuren, varigenom antalet kontrollförsök kan nedbringas. En annan väg är atl förbättra djurens närmiljö (burar, klimatologiska förhållanden m. m.) samt deras vård och eftervård.

Förslag har vid flera tillfällen framförts om skapande av ett särskilt forskningsinstitut för utvecklande av "alternativa" metoder till djurförsök. Detta avvisas dock av forskarna, som hävdar att all forskning måste utgå från en viss problemställning och inte enbart inriktas på att få fram en viss teknik. Kostnaderna för ett dylikt institut skulle säkerligen inte stå i rimlig proportion till de resultat som där kan uppnås.

Arbetsutskottet ansluter sig tUl de synpunkter som framkom vid överläggningarna med Ramel, Öbrink och Öhman atl den önskade utvecklingen av andra testmetoder än djurförsök bör främjas på så sätt att forskningsråden ges särskilda tilläggsanslag för ändamålet. Råden skulle härvid kunna främja sådana projekt, där vid problemets lösande annan testmetod än djurförsök kommer tiU användning, antingen enbart eller paralleUt med dittills brukliga djurförsök.

5 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 13

Prop. 1978/79:13 54

Bilaga 8

Sammanfattning av remissyttrandena över lantbruksstyrelsens undersökning av möjligheterna att utnyttja alternativa och kompletterande metoder i stäUet för djurförsök

Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningsförslaget. Statens medicinskaforskningsråd framhåller bl.a. att det förhållandel all cellbiologisk teknik under de senaste åren alltmer böljat tiUämpas inom andra forskningsområden också kan förväntas resultera i ökade möjligheter att partiellt ersätta djurförsök. Enligt rådels uppfattning stöds bäst den av alla önskade utvecklingen av alternativa och kompletterande metoder till djurförsök genom att rådet tillförs ökade resurser som möjliggör en bred satsning på en rad forskningsfält inom rådels ansvarsområde. Samtidigt ligger det i rådets intresse att mer specifikt stimulera denna utveckling, vilket kan ske genom att vid avvägning mellan olika projekt ge projekt inriktade på utveckling och prövning av alternativa och kompletterande metoder ett företräde framför andra projekt som inte är helt relaterade lill den inomvetenskapliga (intema) prioriteringen. Rådet har en betydande erfarenhet som visar atl delta tillvägagångssätt atl inväga en exlem prioritering för vissa projekt är mer framgångsrikt och leder tiU snabbare resultat än ett system som är byggt på öronmärkning av resurser för specifika ändamål.

Några av remissinstansema framför en begränsad kritik emot förslaget.

Universiteten i Lund och Göteborg, vUkas synpunkter inhämtats av UHÄ, samt SACOISR, finner del mindre lämpligt att forskningsrådens medel till viss del skulle reserveras för forskning med metoder som utgör altemativ till djurförsök. Forskningsrådens uppgifi bör således vara att främja forskning på basis av projektets innehåll och värde och inte på grand av särskild metodologi.

RRV anser kostnadema för alt utveckla alternativa testmetoder bör prövas av berörda forskningsråd inom ramen för befintliga medel. Tilläggsanslag bör således inte anvisas.

Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län framhåller att en central instans bör tillskapas som insamlar och förmedlar kunskaper angående alternativa försöksmetoder.

Följande tre remissinstanser ställer sig starkt kritiska gentemot förslagen.

Svenska kommunförbundet anser atl framtaget material inte ger den aU-sidiga information om nuläget som krävs för en omorganisation av samhällets regler för djurexperiment. Innan stäUning tas till frågan om ett särskUt forskningsinstitut för utveckling av altemativa metoder, resp. en bedömning sker av behovet av särskilda tilläggsanslag, bör en kartläggning göras av hur försöksdjuren används under 1978: Djurexperimentens syfte, metoder och - i förekommande fall - antalet plågsamma försök.

Föreningarna djurens vänners riksorganisation anser att traditioneUa försöksdjurssynpunkter tillåtits dominera utan några ansatser all inhämta internationelii kunnande. Lanlbruksstyrelsen har inte kritiskt granskat framkomna uppgifter och dess slutsatser är därför brislfäUiga. Föreningen föreslår bl.a. alt ett statligt institut inrättas för altemativa metoder med uppgift alt bedriva forskning, utbildning saml dokumentation-information. Enligt Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök har lantbrukssty-

Prop. 1978/79:13 55

relsen inte fullföljt sitt uppdrag att framlägga förslag tUl alternativa och kompletterande metoder till djurförsök, eftersom samtliga altemativ till djurförsök inte behandlats. Ett flertal sådana finns och de befinner sig under stark utveckling, vilken dock bromsas upp av brist på anslag och intresse från traditionellt inriktade forskares sida.

Samfundet ifrågasätter vidare om det är lämpligt all behandla sjukdomar med en ökad produktion och användning av läkemedel. Altemativa metoder är nödvändiga av främst djuretiska skäl. De är samtidigt motiverade även från strikt vetenskapliga utgångspunkter.

Nordiska samfundet föreslår att ett statiigt institut inrättas för utveckling av altemativa forskningsmetoder. Slutligen kräver samfundet förbud mot alla plågsamma djurförsök enligt lag saml en rad åtgärder i syfte alt minska djurförsökens omfattning.

Prop. 1978/79:13 56

Innehåll

Propositionen ................................................... ..... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... ..... I

Förslag till lag om ändring i lagen (1944: 219) om djurskydd .... 2
Förslag tiU lag om överföring av ägg mellan hondjur för avel av

husdjur............................................................ .... 6

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 21 september

1978 ............................................................ .... 7

1 Inledning ........................................................ .... 7

2 Föredragandens överväganden ........................... .. 11

2.1 Nuvarande förhållanden i huvuddrag.................. .. 11

2.2 Utredningar och framställningar m. m. på försöksdjursområdet 12

2.2.1 1972 års försöksdjursutredning.................. 12

2.2.2 Akergmppens promemoria ...................... .. 13

2.2.3 Lantbruksstyrelsens promemoria om alternativa och kompletterande metoder i stället för djurförsök.............................................. .. 13

2.2.4 Lantbruksstyrelsens förslag om en etisk förprövning av djurförsök 14

2.3 Försöksdjursfrågor ...................................... .. 14

2.3.1 Allmänna utgångspunkter.......................... 14

2.3.2 Alternativa och kompletterande metoder ... 16

2.3.3 Destinationsuppfödning och vissa andra produktionsfrågor 17

2.3.4 Djurförsöksetiska nämnder ..................... .. 18

2.3.5 Godkännande av försöksdjurslokaler ........... .. 19

2.3.6 Försöksdjursverksamhetens organisation och resursbehov 20

2.4 övriga djurskyddsfrågor.................................. 22

2.4.1 Yrkesmässig uthyrning av hästar, m. m....... 22

2.4.2 Skyldighet att anlita veterinär .................. 23

2.4.3 Omhändertagande av .. 23

2.5 överföring av ägg meUan hondjur för avel av husdjur .... 27

3 Hemställan........................................................ 28

4 Beslut ....................................................... 29

Bilagor

1. Sammanfattning av 1972 års försöksdjursutrednings betänkande (Ds I 1975: 4) Framtida försörjning med försöksdjur m. m.

2. Sammanfattning av remissyttrandena över betänkandet (Ds I 1975: 4) Framtida försörjning med försölisdjur m. m.

3. Sammanfattning av Äkergruppens promemoria (Ds Jo 1977: 5) Uppfödning av försöksdjur i Åker och Sollefteå

4. Sammanfattning av remissyttrandena över promemorian (Ds Jo 1975: 5) Uppfödning av försöksdjur i Äker och Sollefteå

5. Lantbruksstyrelsens förslag om en etisk förprövning av djurförsök

6. Sammanfattning av remissyttrandena över lantbruksstyrelsens förslag om en etisk förprövning av djurförsök