Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1978/79:105

Regeringens proposition

1978/79:105

med förslag till ändring i konkurslagen (1921:225), m.m.;

beslutad den 8 februari 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås genomgripande ändringar av bestämmelsema om konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvaltning. Även i reglema om konkursgäldenärens rörelsefrihet m.m. föreslås ändringar. Reformen är ett led i den fortgående revisionen av konkurslagstiftningen.

1 fråga om ordinär konkurs är syftet med förslaget att åstadkomma en ordning för förvaltning och tillsyn som är effektivare och samtidigt bättre anpassad till nutida samhällsförhållanden än gällande ordning. Förvalt­ningen skall handhas av specialister, i första hand advokater. Förvaltaren får en i huvudsak självständig ställning i förhållande till tillsynsorgan och borgenärskollektiv. Han skall dock i viktigare förvaltningsfrågor samråda med särskilt berörda borgenärer. 1 större och meia komplicerade konkurser skall förvaltaren kunna få hjälp av en rådgivare som utses av konkursdomaren.

Rättens ombudsman skall inte finnas kvar i ordinär konkurs. Tillsynen skall i stället åvila kronofogdemyndighet. Avsikten är att i princip en kronofogdemyndighet i vatje län skall utses att fungera som tillsyns­myndighet i konkurs. Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvalt­ningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och därvid bl.a. se till att avveck­lingen inte fördröjs i onödan.

Konkursdomaren skall inte ha någon tillsyn över förvaltarens verksam­het. Däremot för han till uppgift att svara för förlikningsverksamheten i ordinär konkurs. Han skall bl.a. vara ordförande vid förlikningssamman­träde. När tvistefrågorna är komplicerade skall konkursdomaren kunna uppdra åt lämplig person att biträda i förlikningsarbetet.

1 propositionen föreslås vidare att det nuvarande systemet med s.k. I    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105.


 


Prop. 1978/79:105                                                                  2

fatligkonkurs ersätls av en ny ordning för handläggning av mindre konkurs. Denna handläggningsform skall dessutom tillämpas i åtskilliga fall som nu följer reglerna om ordinär konkurs. Förslaget syftar främst till att komma till rätta med de brister som är förenade med nuvarande fattig­konkurser och att åstadkomma en effektivare konkursförvaltning.

En viktig nyhet är att förvaltare skall förordnas i alla mindre konkurser. Förvaltaren skall i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Detta innebär att advokater i allmänhet kommer i fråga för förvaltaruppdragen även i de mindre konkurserna. Förvaltaren skall utreda orsakerna lill obeståndet samt undersöka om det finns återvinnings­möjligheter och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Till för­valtarens uppgifter hör också atl utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen.

Om det inte ftnns tillgångar i boet som täcker konkurskostnadema och boets andra skulder, skall konkursen avskrivas i anslutning till att gälde­nären beedigar bouppteckningen.

Finns det egendom i boet, skall förvaltaren sälja den och upprätta ett utdelningsförslag. Borgenärerna behöver inte bevaka sina fordringar. Uldelningsförslaget prövas av konkursdomaren efter ett kungörelseför­farande.

Tillsynen över förvaltningen i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs utövas av kronofogdemyndighet i egenskap av tillsynsmyndighet.

Om den mindre konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kostnaderna inte kan tas ut ur boet, skall borgenären svara för dessa inlill ett belopp motsvarande en tiondel av basbeloppet. Staten skall stå för de kostnader som inte kan betalas av boet eller ansvarig borgenär.

Skärpningar föreslås i bestämmelsema om konkursgäldenärs rörelsefrihet och om tvångsmedel mot denne. Möjlighetema att hämta eller häkta honom utvidgas. Gäldenären skall vidare kunna åläggas att lämna ifrån sig sitt pass. Enligt förslaget skall ingripande i form av rese­förbud och ytterst häktning kunna ske mot gäldenär redan innan konkurs­ansökan har prövats. Om gäldenären är juridisk person, skall även fömt­varande ställföreträdare i vissa fall vara underkastad de inskränkningar i rörelsefriheten som gäller för gäldenären. Genom förslaget öppnas också möjlighet för borgenär att innan konkursansökan har prövats få kvarstad eller skingringsförbud beträffande gäldenärens egendom.

Reformen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980.


 


Prop. 1978/79:105

1    Förslag tiil

Lag om ändring i konkursiagen (1921:225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921: 225)

dels atl 64, 65, 69, 72, 79, 87, 90, 112, 175-184, 197, 199, 205, 207, 214 och 218 §§' skall upphöra att gälla,

dels att rubriken till 8 kap. skall utgå,

dels att 13, 19, 25, 27, 40 b, 41-63, 66, 67, 70, 71, 76-78, 80-86 a, 88, 89,91-96,98,99,102,103,107,108,111,113, 118, 120, 123, 126-130, 132, 137, 140. 144, 145 a, 146, 148, 149, 152, 185-191, 200, 202, 203, 206, 209-211 och 219 §S samt rubrikerna lill 3, 4 och 9 kap. skall ha nedan an­givna lydelse,

dels att i lagen skall införas tjugotre nya paragrafer, 14 a-14 c, 18 a, 25 a, 50 a, 51 a, 88 a, 95 a, 159, 185 a-185 h, 193, 208, 210 a, 210 b och 211 a §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

13 § Upptages borgenärs konkursansökan, skall konkursdomaren genasl förelägga gäldenären att inkomma med förklaring inom viss tid, högsl en vecka, från det han fåll del av ansökningshandlingarna. Om det behövs för att gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden utsträckas till högst en månad.

År anledning därtill, får jöreläg-gande enhgt jörsta stycket åven in­nehålla att gäldenären, jör det fäll att han medger ansökningen, skall inkomma  med  upplysningar .som äro av betydelse för frågan 1 vilken form konkursen skall handläggas. Ansökningshandlingarna och föreläggandet skola delges gäldenären. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om an­ledning förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när gäl­denären vistas på känd ort utom riket, om delgivning eljest ej kan ske här i riket och konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det icke skäligen böra krävas att delgivningen verkställes utom rikel.

Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall konkursdomaren tillse, all gäldenärens egendom sättes under säker vård. Kostnaden därför skall betalas av borgenären.

' Senaste lydelse av 79 § 1946:809 176 § 1977:675 183 § 1970:848 199 § 1975:244 214 § 1942:384. 2 Senaste lydelse 1975:244.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

14 a §

Föreligga sannolika skäl jör bi­fall lill konkursunsökun och kan det skäligen befaras att gäldenären un­dandrager egendom, får konkurs­domaren eller rälien, om särskild anledning jörekommer. jörordna om kvarslad eller skingrlngsjörbnd på gäldenärens egendom i avvaktan på prövning av ansökningen. Där­vid skall vad som enligt 15 kap. rät­tegångsbalken gäller om kvarstad och skingringsförbud äga motsva­rande tillämpning, om ej annal föl­jer av denna lag. Konkursdomaren eller rätten får medgiva undantag från beviljad säkerhetsåtgärd.

14 b §

Föreligga sannolika skål för bi-full till konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären ge­nom att begiva sig från riket un­dandrager sig skyldighet eller över­träder förbud som enligt denna lag gäller i konkurs, får konkursdoma­ren eller rätten, om särskild anled­ning förekommer, förbjuda gälde­nären att i avvaktan på prövning av ansökningen begiva sig jrån riket. Meddelas sådant reseförbud, Jår i samband därmed eller senare gäl­denären åläggas alt lämna ifrån sig sitt pass lill kronojögdemyndighet som konkursdomaren eller rätten bestämmer. Är resejörbud uppen­bart otillräckligt, jår gäldenären häktas.

Om gäldenären är juridisk per­son, äger första stycket tillämpning även på styrelseledamot, verkstäl­lande direktör och likvidator som avgått eller entledigats senare ån ett år före dagen då konkursansö­kan kom in till konkursdomaren.

Beträffande säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf äga be­stämmelserna om reseförbud i 15 kap. rättegångsbalken motsvaran­de tUlämpning. om ej annat följer av denna lag. Säkerhetsåtgärd kan


 


Prop. 1978/79:105

Nuvurande lydelse


Föreslagen lydelse

ej hindras av att päiil eller borgen ställes. Ej heller kan beviljad säker­hetsåtgärd hävas av sådan anled­ning. Kostnaden jör häktning skall betalas av allmänna medel.


14 c fi

Fråga om beviljunde av säker­hetsåtgärd enligt 14 a eller 14 b § tages upp på begäran av borgenär. Innan konkursdomaren eller rätten meddelar beslut i frågan, skall gäl­denären beredas tiUfälle alt yttra sig, om det lämpligen kan ske. Konkursdomaren eller rätten får hålla förhandling förfrågans pröv­ning.

Beslut om reseförbud eUer skyl­dighet för gäldenären att lämna ijrån sig sitt pass skall delges gäl­denären.

18 a P

Meddelas beslut om konkurs, skall konkursdomaren genasl be­stämma, om konkursen skall hand­läggas 1 enlighet med vad som i all­mänhet är jöreskrivet i jråga om konkurs eller om den enligt 185 i) jörsta stycket skall handläggas som mindre konkurs. Konkursdo­maren skall därjämte bestämma den eller de ortstidningar 1 vilka kungörelser om konkursen skola in-jöras.

Konkursbeslutet jämte vad kon­kursdomaren besläml enligt jörsta stycket kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.


19 §


Meddelas beslut om konkurs skall konkursdomaren genast utsät­ta första borgenärssammanträdet alt hållas inför konkursdomaren ti­digast tre och senast fem veckor från   dagen   för   konkursbeslulet.


Beslutas att konkursen skall handläggas i enlighel med vad som 1 allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall konkursdomaren genast utsätta första borgenärssam-manlrädet att hållas inför konkurs-


' Förutvarande 18 a § upphävd genom 1975:244. < Senaste lydelse 1977:675.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

Sammanträdel får dock hållas sena­re än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till kon­kursboels omfallning och beskaf­fenhet. Konkursdomaren skall även besiämma den tid, minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet, inom vilken be­vakning av fordran skall äga rum. Han skall därjämte bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungö­relser om konkursen skola införas.

Konkursbeslutel jämte vad kon­kursdomaren bestämt enligt första stycket kungöres i Post- och Inri­kes Tidningar och ortstidning.

Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanlrädet och därvid erinras om sin skyldighet enligt 92 § alt vid sammanträdel avlägga ho-uppieckningsed. 1 fråga om delgiv­ning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i tviste­mål.


Föreslagen lydelse

domaren tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbe­slutel. Sammanträdet får dock hål­las senare än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och be­skaffenhet. Konkursdomaren skall även bestämma den tid, minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet, inom vilken be­vakning av fordran skall äga rum.

Vad konkursdomaren har be­stämt enligt första stycket skaU in­tagas i kungörelse som avses i 18 a § andra stycket.

Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanträdet och därvid erinras om att han enligt 88 § ej får lämna riket utan samtycke av kon­kursdomaren innan bouppteck­ningsed enhgt 91 § avlagts och att han är skyldig enligt 92 § atl vid sammanträdel avlägga sådan ed. 1 fråga om delgivning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i tvistemål.


25 §»


Beslut om konkurs går i verkstäl­lighet utan hinder av att ändring i beslutet sökes.


Beslut om konkurs går i verkstäl­lighet utan hinder av att ändring i beslutet sökes. Detsamma gäller beslut om formen för konkursens handläggning.


Vill annan än gäldenären klaga över att konkursansökan bifallits, räknas besvärstiden från den dag då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

25 a §

Beslutar högre rätl

I. att konkurs, beträffande vilken bestämts att den skall handläggas i enUghet med vad som i aUmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, 1 StäUet skaU handläggas som mind­re konkurs, eller

 Senaste lydelse 1975:244.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

■2. att konkurs, beträffande vilken beslämls atl den skall handläggas som mindre konkurs, i stället skall handläggas i enlighel med vad som i allmänhet är jöreskrivet i jråga om konkurs,

skall konkursdomaren genast tå-ta kungöra den högre rättens be­slul.

Konkursdomaren skall vidtaga de åtgärder som ärojöreskrivnajör den handläggningsform som skall tillämpas enligt den högre rällens beslut. I jall som avses i jörsta stycket 2 skola de tider, som enligi 19 § första stycket skola räknas från det beslutet om konkurs med­delades, i slället räknas jrån dagen Jör iiljärdandel av kungörelsen. Vad konkursdomaren bestämmer enUgt 19 § Jörsta stycket skall inta­gas i kungörelsen.


27 §«

Till konkursbo räknas, i den mån ej annal följer av 21 §, all egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas. Till konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning.

Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som inne-står vid konkursens början och arbetsinkomst som gäldenären därefter för­värvar får dock behållas av honom, i den mån den ej, sedan skatteavdrag skett enligt vad därom är föreskrivet, uppenban överstiger vad som åtgår för hans och hans familjs försörjning saml till fullgörande av underhålls­skyldighet som i övrigt åvilar honom. Vad som sagls om avlöning äger motsvarande tillämpning i fråga om periodiskt utgående vederlag för ut­nyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och beträffande belopp vilka utgå som pension eller livränta. Om rättigheten till pension eller livränta är av beskaffenhet alt kunna utmätas, får dock konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om inkomsi som avses i andra siycket. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsien, skall han därom underrätta arbetsgivare eller annan som skall utgiva förmånen. Innan så­dan underrättelse lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.


Tvisl huruvida någon del av in­komsten skall tillkomma konkurs­boet, prövas av rälten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenä-


Tvist huruvida någon del av in­komsten skall tillkomma konkurs­boet prövas av tillsynsmyndigheten på ansökan av förvaltaren, borge-


' Senaste lydelse 1975:244.


 


Prop. 1978/79:105


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


 


ren eller underhållsberättigad. Konkur.sdomaren skall inhämta ytt­rande av rättens ombudsman och, om förvaltaren ej är sökande, av denne saml skynd.samt utsätta tid och plats för rättens .sammaniräde och om della underrätta gäldenä­ren, förvidiuren och rånens om­budsman saml, om borgenär eller underhållsherälllgud är sökande, denne. Rättens beslul länder till ef­terrättelse, även om talan föres där­emot. Beslutet skall på ansökan ändras, om senare upplysta om­ständigheter eller ändrade förhål­landen föranleder det.


när, gäldenären eller underhållsbe­rättigad. Myndigheien skall därvid Inhämta yttranden i den omfallning som behövs för prövningen. Myn­dighetens beslut länder till efterrät­telse, även om lalan föres däremoi. Beslutet skall på ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranle­der det.

Mot lillsynsmyndigheiens beslut i ärende som avses 1 fjärde stycket får den vars rätt beröres av beslutet föra talan genom besvär. I frågu om sådan besvärstalan äga be­stänimelserna / utsökningslagen (1877:31 s. 1) om klagan över ut­mätning av avlöning molsvarande tillämpning.


 


40 b §'

Återvinning påkallas av förvalta­ren genom väckande av talan vid allmän domstol, genom anmärk­ning mot bevakning eller genom in­vändning mot annat yrkande som framställes mot konkursboet. Om förvaltaren icke vill påkalla återvin­ning och ej heller ingår förlikning i saken, får borgenär .s


Återvinning påkallas av förvalta­ren genom väckande av talan vid allmän domstol, genom anmärk­ning mot bevakning eller genom in­vändning mot annat yrkande som framställes mot konkursboet. Om förvaltaren icke vill påkalla återvin­ning och ej heller ingår förlikning i saken, får borgenär påkalla återvin­ning genom väckande av talan vid allmän domstol. För återgång av förmånsrätt som vunnits genom ut­mätning eller genom betalningssäk­ring är särskild åtgärd ej behövlig.


Talan vid allmän domsiol väckes inom ett år från fristdagen. Dock får ta­lan väckas inom tre månader från del atl anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är fråga om återgång av bodelning, kan talan även väckas inom tre månader från den dag då lagfart sökles eller bodelningshandlingen ingavs till rätten.

Borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt atl få ersättning därför av boel, i den mån kosinaden täckes av vad som kommit boet till godo genom rättegången.

■ Senaste lydelse 1978:892.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydcls,


3 kap.  .
Förvaltning av egendom som in-
   Förvallning och lillsyn

går i konkurs


41 §

Gäldenärs lill konkurs avträdda bo skaU omhänderhavas av en eller flere förvaltare, som utses 1 den ordning nedan stadgas. Antalet förvaltare bestämmes av konkurs­domaren. Ej må mer än en förvalta­re finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn lill boets omfattning och beskaffenhet anser förvaltning­en oundgängligen höra delas eller del eljesl i .särskilt jålt varu ound­gängligen nödvändigi, all mer ån en förvaltare utses.

Då fråga är om utseende av för­valtare enligt 45 eller'c? .

44 §»

Konkursdomaren skall ock så snarl ske kon efier del beslutet om konkurs meddelats förordna en år­Ug och förståndig man att i konkur­sen vura rättens ombudsman med den befogenhei, som i denna lag sägs. Vid befattningens tillsäiiande skall iakttagas, att densamma icke anjöriros annan ån den, som äger ej mindre erjbrderllg insikl i gällan­de lagfor bedömande av de frågor UV rälislig innebörd, som ankomma på ombiidsniannens prövning, än ock nödig erfarenhet och sakkun­skap för fyllande av de åligganden beträffande tillsyn över konkursut­redningen och avgörande av för­valtningsfrågor, som tillhöra be­fattningen.

Den som är anställd vid domstol må ej förordnas lill rällens om­budsmun.


Konkursbo skall förvallas av en eller Jlera förvaltare. Antalet för­valtare bestämmes av konkursdo­maren. Ej må mer än en förvaltare finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn lill boets omfattning och be­skaffenhet anser del erförderUgt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare.

Då fråga är om utseende av för­valtare enligt 46 eller 47 §, må kon­kursdomaren ej falla beslut rörande antalet förvaltare innan tillsyns­myndigheten och borgenärerna er­hållit tillfälle atl yttra sig därom.

42 §

FörvaUning av konkursbo skall stå under tillsyn av tillsynsmyndig­het.

Regeringen utser vissa kronojög-demyndigheter att vara tillsyns­myndigheter.

Kronofogdemyndighet, som år tillsynsmyndighet, får enligt be­stämmelser som regeringen med­delar förordna annan kronofogde­myndighet att handlägga tillsyns-iiPPgift i konkursen.

För tillsynen skall ersättning lill staten utgå ur konkursboet enligt bestämnielser som regeringen meddelar.


' Senaste lydelse 1975:244. ' Senaste lydelse 1975:244.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

Har den, som lill ombudsman förordnas, ej förul avlagt domare-ed, gånge sådan ed inför konkurs­domaren, innan han tillträder be­fattningen.

På konkursdomaren ankomme an, när så skäligt prövas, entlediga ombudsmannen och förordna an­nan i hans slälle.

Uppslår jör ombudsmannen laga förfall, äge konkiirsdomuren för­ordna annan, ull under den tldföi-Jdllel varar uppehålla bejultning-en.


Föreslagen lydelse


10


 


46 §

Sedan förvaltarevatet ägt rum, skola borgenärerna å försia borge-närssammanirädei, såframl någon av dem gör framställning därom, välja granskningsmän atl med den bejögenhet i denna lag sägs å bor­genärernas vägnar övervaka för­valtningen. Granskningsmännens antal bestämmes av konkursdoma­ren. Valet skall ske så, all en varav de närvarande borgenärerna röstar å en granskningsman. Till gransk­ningsmän anses valde, i försia rummet den, om vilken borgenärer, vilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, förenal sig, och därefter den eller de, som ejler huvudtalet erhålUt de Jlesia rösterna.

För varje gronskningsman äge de borgenärer, med vilkas rösler han valts, utse en suppleant. Rös­terna beräknas vid val av suppleant för den i försia rummet utsedde granskningsmannen efter ford-ringsbdoppen och vid val av supp­leant för annan grunskningsmun efier hiiviidtcilet.

Erhålla vid val, .som i dennu pa­ragraf sägs, två eller jlere lika rös­tetal, skilje lotten dem emellan.

Har val av grunskningsmån ej skett (I första borgenärssamman­trädet och utses därefter förvalture jänilikt 48 eller 49 H, må å det .sani-


43 <)

På begäran av borgenär skall konkursdomaren förordna gransk­ningsman att med de befogenheter som angivas i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens väg­nar, lill granskningsnian skull in­ses den som borgenären jörcslår, om han är lämplig.

Om det begäres. skall även er­sättare Jör grunskningsmunnen ut­ses. Bestämmelserna om gransk­ningsman gällu även Jör ersättare.

Granskningsmun skull entledi­gas, om han eller borgenären gör framställning därom eller han fin­nes icke vara lämplig.

Ersättning till granskningsnian skall betalas uv borgenären.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

maniräde, å vilkel jörvallare liU­salles, vul UV gruiiskningsmön r(j;(i /•(//)( ('/(('/• ly ovan är siadgal.

42§"'

I Jråga om utseende av konkurs­förvaltare gälle, atl den eller de. al vilku förvaltningen aujörlros, skola äga sådan insikt och erjarenliel. som med hänsyn lill boets omfatt­ning och heskajfenhel erfordras för Jörvaltnlngens behöriga handha­vande.

Konkiirsförvaliure må ej den va­ru. som Slår under förmynderskap eller är i koiikursliUslånd: ej den, som är förklarad ovärdig all vidure nyiijus I rikels ijänsl eller eljesl fni grund av honom ådömd slniffinj-Jöljd Icke nu) inöva ullman befall­ning: ej den. som genom utslag, vil­kel ännu icke vunnil lugn krafl, är dömd lill slrujjpåföljd, varom sisl förmäles, eller s(nn är under fram­liden sliilld jör brott, vilket kun medföra sådan påföljd: ej heller den, .som hlivil dömd ovärdig all föru annuns lulan inför rätta.

Den som är anslälld vid domstol må ej förordnas till konkursförval­tare.

43 S

Då konkurs uppstått, skall kon­kursdomaren utan dröjsmål utse förvaltare att omhånderhava boet till dess vid första borgenärssam­manlrädet förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt be­fallningen.

45 §

Vid första borgenärssammanträ­det välje borgenärerna förvaltare att i StäUet Jör den enligt 43 § ut­sedde förvalturen omhånderhava konkursboet. Har konkursdomaren efter vad i 52 § är stadgat förord­nat, att  konkursboets förvaltning


11

Föreslagen lyddse

44 S

Konkursjörvaliure skall ha den särskilda Insikl och erfarenhet .som uppdraget kräver, åtnjuta borgenä­rernas Jörlroende sann även i öv­rigt vara lämplig för uppdragei.

Den som är anslälld vid domstol ./(//• ej vara förvaltare.

45 §

Då konkurs uppstått, skall kon­kursdomaren utan dröjsmål, efter hörande av tillsynsmyndigheten, ulse förvaltare att handha förvalt­ningen av boet till dess vid första borgenärssammanträdet förvaltare utsetts och, där annan utsetts, den­ne tillträtt befattningen.

46 §

Vid första borgenärssammanträ­det skaU konkursdomaren, sedan han hört tiUsynsmyndigheten och närvarande borgenärer, utse för­valtare att i fortsättningen handha förvaltningen av konkursboet. Har konkursdomaren efter vad i 50 lär


•' Senaste lydelse 1970:848.


 


Prop. 1978/79:105


12


 


Nuvarande lydelse

skall vara delad, skall förvaltare väljus särskilt för varje del av för­valtningen. Såsom borgenärernas beslul gälle den mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas jordringar sam­manräknade uigöra Slörsla belop­pet, såframl dessa borgenärer där­jämle uigöni minsl en tredjedel av de röstande. Kun beslut på sådant sätt ej åstadkommus, gälle den me­ning konkiir.sdomaren biiräder.

Konkursdomaren skall lillse, all icke någon, på vilken borgenärer­nas val fallil, är obehörig ull vara Jörvallare jämlikl 42 ti andra eller Iredje slyckel eller i saknad av så­dun insikl och erfurenhei, som av­ses i 42 HJÖrsla stycket, eller eljest icke lämplig an handhuva JÖrvalt-ningen. Där .sådani faU föreligger, åligge det konkiir.sdomaren att utse unnan förvaltare i slället för den av bolgenärenw valde.

Kommer icke någon borgenär lillsiädes, varde förvaltare tillsatt UV konkiirsdomuren.


Föreslagen lydelse

stadgat förordnat, att konkursboets förvaUning skall vara delad, skall förvaltare utses särskilt för varje del av förvaltningen.


 


47 §

Borgenär, som utsetts lill förval­tare eller granskningsman, må ej man giltigt skäl undandraga sig iippdnigel.

48 §

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet er­forderligt, att antalet förvaltare ökas, skola borgenärerna av kon­kursdomaren kallas att sammanträ­da inför honomför all ulse det an­tal förvaltare, som ytterligare er­fordras; och skall därvid vad i 45 S är stadgat äga motsvarande lillämp­ning.

Rättens ombudsman, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra fram­ställning om ökning av antalet för­valtare.


47 §

Finner konkursdomaren efter försia borgenärssammanträdet er­forderligt, att antalet förvaltare ökas, skola borgenärerna av kon­kursdomaren kallas alt sammanträ­da inför honom. Vid sammanträdet skall konkursdomaren utse det an­tal förvaltare, som ytterligare er­fordras; och skall därvid vad i 46 S är stadgat äga motsvarande tillämp­ning.

Tillsynsmyndigheten, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra fram­ställning om ökning av antalet för­valtare.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

49 §

Avgår förvaltare efter första bor­genärssammanlrädet eller avgår grunskningsmån, JÖr vilken supp­leunt ej finnes, skall konkursdoma­ren kalla borgenärerna alt samman­träda inför honom för att utse ef­terträdare till den avgångne, och skola därvid 1 fråga om val av för­valtare bestämmelserna i 45 § och I Jråga om val av granskningsnian bestämmelserna i 46 S om val av suppleant för granskningsman äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare eller gransk­ningsmän äro och någon av dem avgår saml konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande fin­ner det ej vara nödigt, att annan ut­ses i den avgångnes slälle.

50 §

Har förvaltare avgått och skall efterträdare ål honom ulses, äge konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befattningens upprätt­hållande tills nytt val ägt rum.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 § tredje stycket stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren utse annan att un­der tiden fullgöra hans åligganden.

52 §

Där konkursdomaren finner del­ning av konkursboets förvaltning emellan flere förvaltare böra äga rum, ankomme på honom att där­om förordna; och bestämme kon­kursdomaren därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske. Rättens   ombudsman,   förvaltare.


13

Föreslagen lydelse

48 S

Avgår förvaltare efter första bor­genärssammanträdet, skall kon­kursdomaren kalla borgenärerna att sammanträda inför honom. Vid .sammanträdet skall efterträdare lill den avgångne utses, och skola däi­vid bestämmelsema i 46 § äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare äro och nä­gon av dem avgår samt konkursdo­maren efter tillsynsmyndigheiens hörande finner det ej vara nödigt all utse annan i den avgångnes stäl­le.

Avgår förvallare sedan fråga uppkommil om avskrivning av kon­kursen enligt 186 H, skall borge-närssanimanträde som uvses första stycket ej utsättas, så långe frågan år under prövning.

49       §

Har förvaltare avgått efter första borgenärssammanlrädet och skall efterträdare åt honom ulses, äge konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befattningens upprätt­hållande tills ny jörvallare ittsetts enligt 48 S.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 § andra stycket stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren ulse annan att un­der tiden fullgöra hans åligganden.

50       §

Där konkursdomaren finner del­ning av konkursboets förvaltning emellan flere förvaltare böra äga rum, ankomme på honom att där­om förordna; och bestämme kon­kursdomaren därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske. Tillsynsmyndigheien.      förvaltare.


 


Prop. 1978/79:105


14


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra fram­ställning om delning av förvaltning­en.

Hava flere förvallare förvaltning­en odelad, må de ej annorledes än samfälll avhända boel någon rättig­het eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliktel­se.

Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller be­slut, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hän­skjutas till ombudsmannen, och gälle den mening han biträder.

Då flere förvallare utsetts, skola de bland sig välja en atl i fall, som avses i denna lag, mollaga medde­landen eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom för­vara handlingar, som böra hållas lillgängliga. Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och om­budsmannen underrättas.


granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra fram­ställning om delning av förvaltning­en.

Hava flere förtaltare förvaltning­en odelad, må de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättig-hel eller vidlaga,.åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliklel­se.

Äro förvaltarne tvä och kunna de ej enas beiräffande ålgärd eller be­slul, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hän­skjutas till iiU.synsniyndigheten, och gälle den mening denna biträ­der.

Då flere förvaltare ulsells, skola de bland sig välja en att i fall, som avses i denna lag, mottaga medde­landen eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom för­vara handlingar, som böra hållas tillgängliga. Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och tillsyns­myndigheten underrättas.


50 a §

Om konkursdomaren av särskil­da skäl finner det erforderligt, får han efter tillsynsmyndighetens hö­rande uppdraga åt lämplig person atl biträda förvaltaren med råd vid konkiirsförvaltningen eller att som förlikningsman biträda konkursdo­maren med utredning och förlik­ning i tvistefråga som uppkommit genom anmärkning mot bevakning eller ail fullgöru båda dessa upp­gifter.

Den som är anställd vid domstol får ej inneha uppdrag som avses i första stycket.

När uppdraget är slutfört, skall anmälan genast göras lill konkurs­domaren. Vid denna anmälan skall .lögas en redogörelse för det arbete uppdraget medfört.

Konkiirsdonuiren skall återkalla


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


15


meddelat uppdrag, när anmälan enligi tredje stycket har Inkommit eller det i annat fall finns skäl till återkallelse.

Den som har fullgjort uppdrag enligt denna paragraf är berättigad till arvode av konkursboet. Arvodet bestämmes av konkursdomaren ej­ler tillsynsmyndighetens och för­valtarens hörande. I fråga om ar­vode äga 82 § andra och tredje styckena samt 83 § motsvarande tillämpning.


51 S

För förvallare skall förordnande ulfärdas av konkursdomaren.

53 §

Förvaltaren åligge att med iaktta­gande av de i denna lag meddelade bestämmelser besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemen­samma rätt och bästa, samt vidtaga alla ålgärder, som främja en för­månlig och snabb utredning av boet.


51 §

Förvaltaren åligge att med iaktta­gande av de i denna lag meddelade bestämmelser besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemen­samma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en för­månlig och snabb utredning av boet.


51 a §

I viktigare frågor skaU förvalta­ren höra särskUt berörda borgenä­rer, om det ej finns hinder häremot. Förvaltaren skall i sådana frågor även höra gäldenären, om det lämpligen kan ske.

52 §

Om förvaltaren finner det nöd­vändigt, får han anlita sakkunnigt bilräde för viss förvultningsåtgård.


54 §"

Den enligt 43 § utsedde förvalta­ren skall så snart ske kan ej mindre omhändertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra boet, saml, där gäldenä­ren är eller under del senasle året före     konkursansökningen     varit


53 §

Den enligt 45 § utsedde förvalta­ren skall så snarl ske kan omhän­dertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra boet, samt, där gäldenären är eller under del senasle året före konkursansökningen   varil   bokfö-


Senaste lydelse 1975:244.


 


Prop. 1978/79:105


16


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


bokföringsskyldig, i hans handels-böcker å lämpligt ställe göra an­teckning om dagen för omhänderta­gandet, än även lörrätta uppteck­ning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, .v(( (;cA å nämnda böcker och hand­lingar Dör så befinnes nödigi, må förvullcrrn Jör bouppleckningsför-räilnlngcn anlila sakkunnigl bilrä­de. 1 bouppteckningen skola till­gångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskatt­ning prövas äga. Vid bouppleck-ningsförrällningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsför­pliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären under edsför­pliktelse underskriven bouppteck­ning förut ingivits till konkursdo­maren och finner förvaltaren den­samma tillförlitlig, vare upprättan­de av ny bouppteckning ej av nö­den.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ell exemplar där­av tillställas konkursdomaren inom en vecka från del beslutet om kon­kurs meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren all inom nämnda lid tillställa konkurs­domaren förteckning å borgenärer­na, upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt all därefier så snarl ske kan inkomma med bouppieckningen. Godkänner förvallaren lill konkurs­domaren förut ingiven bouppteck­ning, göre anmälan därom inom lid, som nyss sagls.


ringsskyldig, i omhändertaget rö-kenskupsmaicrial å lämpligt ställe göra anteckning om dagen för om­händertagandet. Förvalluren skull även förrätta uppteckning av till­gångar och skulder i boet med upp­gift å varje borgenärs namn, bo­ningsort och postadress sumt å nämnda böcker och handlingar. 1 bouppieckningen skola tillgångarna upplagas till de värden, som de ef­ter noggrann uppskattning prövas äga, och belräjfunde skulderna angivas, i vad män de avse lön eller pension. Vid bouppieckningsför-rättningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. År gäldenä­ren juridisk person och finnas Jle­ra ställjöreträdare, giiUer åcnnu skyldighet dock icke för sådan ställföreträdare vars närvaro Jör-valtaren anser sakna betydelse for boulredningen. Har av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits till konkursdomaren och finner förval­taren densamma tillförlitlig, vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar där­av tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten inom en vecka från det beslutet om konkurs med­delades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren alt inom nämnda tid tillställa konkursdoma­ren och tillsynsmyndigheten för­teckning å borgenärerna, upptagan­de varje borgenärs namn, bonings­ort och postadress samt att därefter så snart ske kan inkomma med bo­uppteckningen. Godkänner förval­taren till konkursdomaren förut ingiven bouppteckning, göre anmä­lan därom inom tid, som nyss sagts.


54 §

Förvaltaren Jår. om det behövs, påkalla   handräckning   av   kroiio-


 


Prop. 1978/79:105


17


 


Nuvurunde Ivddse


Forcslugeii lydelse


jdgdeniyndiglwleh; lör an kiiiniu omhånderlugu eller annars jå lUI­gång lill gäldenärens ho med de böcker och andru handlingar som röra boel. Kronofogdemyndig-hclen får härvid genomsöka hus. rum eller förvarlngsslällc och. om lilllrädc behövs lill ulrymme som är tillslutet, läla öppna lås eller bere­da sig lilllrädc på annal sött. Kro-nojögdcmyndighclcn Jår även i öv­rigt använda Ivång i den mån del behövs för del avsedda ändaniålcl och det kan anses befogat med hänsyn till omsländighelerna. Våld mol person får dock brukas endasl om knniofogdemyndlgheten möter motstånd och i den mun det med hänsyn lill åndamålel med ingri­pandet kan anses försvarligt.

I Jråga om klagan över kronojög-demyndighels beslut dier åtgärd enligt första stycket äga bestäni­melserna i ulsökningslagen (1877:31 s. 1) om klagan över ut­mätning i allmänhet motsvarande lillänipning.


55 §'


Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsaker­na till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. 1 berättelsen skall upplagas en översikt över till­gångar och gäld av olika slag även­som särskilt anmärkas, huruvida skälig anledning förefinnes lill anta­gande, att gäldenären gjort sig skyl­dig lill brotisligi Jörhållunde mot si­na borgenärer. Förefinnes anled­ning lill antagande, som nyss sagls. skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senas­te året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i be­rättelsen tillika anmärkt, \i7A(/ luin-ddsböcker han hållii och huru de


Förvaltiiren skall så snarl ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsaker­na till gäldenärens obestånd, sä vitl de kunnai utrönas. 1 berättelsen skall upplagas en översikt över till­gångar och gäld av olika slag även­som särskilt anmärkas, huruvida förhällande har förekommii som kan föranleda återvinning till kon­kursboet och huruvida skälig an­ledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig lill gäldenärsbroii. Förefinnes anled­ning lill antagande, som nyss sagls. skali grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under del senas­te året före konkursansökningen varil bokföringsskyldig, varde i be­rättelsen tillika anmärkt, vilkel bok-


" Senaste lydelse 1975:244.

2   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105


Nuvurunde lyddse

blivii förda: och skall i sådani fall vid berätielsen fogas den av gälde­nären senast uppgjorda balansräk­ningen. Beräiidsen skall underskri­vas av förvallaren.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdoma­ren ävensom hållas tillgånglig för borgenärer, som vilja lugu dd av densamma: och äge varje borge­när, som det begär, aii mol ersän­ning Jör kosinaden Jå avskrifi av beräiidsen sig tillsänd.


Föreslagen lydelse

Jörliigssystcm litni hur lilltimpul och hur bokföringsskyldighelcn hur fullgjorts: och skall i sådani lall \id berättelsen logtis den av gäldeniiien senast uppgjorda balansräkningen.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdoma­ren och tiUsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär.

Om förvaltaren finner att gälde­nären kan misstänkas Jör gälde­närsbrott, skall han omedelbart un­derrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden Jör misstanken.


56 §'

Är konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter försia borge­närssammanlrädet infallande juni eller december månad, skall förval­laren inom fjorton dugar därefter till rättens ombudsman avlämna berättelse, vari alla de ålgärder noggrant angivas, som vidlagils för förvaltningens bringande lill slul; åliggande del förvaltaren att seder­mera under konkursens fortgång jör varje halvår inomjjorton dagar från utgången därav avgiva sådan berättelse. Har, då berättelse avgi-ves, mer än ett år förflutit från det beslutet om konkurs meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsaker­na till all konkursen icke avslutals.

Berättelsen skaU av ombudsman­nen granskas och inom ivå veckor .från moiiagandet ingivas till kon­kiir.sdomaren jämie de anmärk­ningar, till vilka ombudsmannen må hava funnit fog.

Är konkursen icke avslutad vid uigången av näst efter försia borge­närssammanlrädet infallande mars eller september månad, skall för­valtaren inom två veckor därefter till tillsynsmyndigheten avlämna berättelse, vari alla de åtgärder noggrant angivas, som vidtagits för förvaltningens bringande lill slul; åliggande det förvallaren att seder­mera under konkursens fortgång inom två veckor från utgången av varje mars och september månad avgiva sådan berättelse Jör det dessförinnan förflutna halvåret. Har. då berättelse avgives, mer än ett år förflutit från det beslutet om konkurs meddelades, skall berättel­sen tillika innehålla fullständig upp­lysning om orsakerna till all kon­kursen icke avslutats.

Förvaltaren skall utan dröjsmål lämna konkursdomaren avskrifi av berättelsen.


" Senaste lydelse 1975: 244.


 


Prop. 1978/79:105


19


 


Nuvarande lydelse


Föres lugen lyde Ise


57 S

Förvallaren skall jÖra bok, vari boets inkomsler och utgifter 1 pen­ningar dag efter dag antecknas.

Vad .sålimda är stadgat må ej lända lill inskränkning i den bokfö­ringsskyldighet, som särskih kan vara föreskriven.

Förvalluren skall, oavsett vad som gäller i fråga om bokförings­skyldighet för gäldenären, löpande bokföra in- och inbetalningar, om ej med hänsyn till särskilda jÖrhål-laiiden god redovisningssed på­kallar att bokföringen sker pä an­nat sätt.

Förvaltaren skall bevara räken­skapsmaterialet under minsl tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I öv­rigt tillämpas 22 fi bokföringslagen (1976:125).

Första stycket medför ej in­skränkning i den bokföringsskyldig­het som kan vara sär.skiU föreskri­ven för att möjUggöra kontroll över viss verksamhet.

Beträffande skyldighet alt .sörja för underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighet och för kontroll därav finnas särskilda besiämmel­ser.


58 §'


Penningar, som inflyta under för­valtningen av konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets räkning mot ränta insättas i bank, som av rättens ombudsman godkännes. TiU bestridande av löpande utgifter må ej mer Innehållas än av om­budsmannen medgives.


Penningar, som inflyta under för­valtningen av konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets räkning mot ränta insättas i bank.


Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta influtna medel, vare han skyldig alt å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den dag insättning bort ske.


Så länge konkursen pågår, av-lämne förvallaren inom en vecka från uigången av mars, juni, sep­tember och december månader var­je år till ombudsmannen räkning över boets inkomsler och utgifter i


Så länge konkursen pågår, av-lämne förvaltaren inom ivå veckor från utgången av mars, juni, sep­tember och december månader var­je är lill tlllsynsniyndighcien räk­ning över boets inkomsler och ut-


' Senaste lydelse 1973:646.


 


Prop. 1978/79:105


20


 


Nuvurunde lydelse


FJireslagen lydelse


 


penningar under det gångna kvarta­let. Hur under någon del av kvarta­let penningar innestätt i bank. skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift å de in­sättningar och utlagningar, som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsman­nen griinskas ävensom hållas lill­gängliga för borgenärerna och gäl­denären.

Även efter konkursens avslutan­de skall förvaltaren hava boets me­del insatta i bank, lill dess lyftning påkallas av därtill berättigad borge­när. Förvallaren skall underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen innestå. och inom en vecka från utgången av varje kalenderår till rättens ombudsman för gransk­ning avgiva redovisning som i tred­je stycket sägs. När medel ej vidare finnas atl lyfta, skall ombudsman­nen göra anmälan därom hos kon­kursdomaren.


gifter i penningar under del gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar inneståll i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgifi å de insättningar och utlag­ningar, som må hava under kvarta­let förekommit. Förvaltaren skall lämna avskrift av räkningen till konkursdomaren.

Även efter konkursens avslutan­de skall förvaltaren hava boets medel insalta i bank, till dess lyft­ning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvallaren skall under­rätta tillsynsmyndigheten, i vilken bank medlen innestå, och inom två veckor från uigången av varje ka­lenderår till myndigheten för granskning avgiva redovisning som i iredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas atl lyfta, skall/örrw/-taren göra anmälan därom hos till­synsmyndigheten .


 


59 S

Rättens ombudsman skall göru sig noga tinderrällad om boets till­stånd samt under konkursen hålla noggiann uppsikt över förvalining­en. När helsl han finner del lämp­ligt, äge han verkslälla invenlering UV boeis kassa och övriga tillgångar ävensom fordra redovisning av för­vallaren.


59 §

Tillsynsmyndigheten skall över­vaka att förvaltningen bedrives på ett ändamålsenligt sätt i överens­stämmelse med denna lag och and­ra författningar. Därvid skall sär­skilt tiUses att avvecklingen av kon­kursen icke fördröjes i onödan. När myndigheten finner det lämpligt. får den inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter för­anleda det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för gransk­ning av boets räkenskaper och för­valtningen i övrigt.


 


Rättens ombudsman ävensom granskningsman skall hava tillgång lill böcker och andra handlingar, som röra boet; äge ock av förvalta­ren på begäran erhålla upplysningar om boel och dess förvallning.


60 §

Tillsynsmyndigheten ävensom granskningsman skall hava tillgång till böcker och andra handlingar, som röra boet; äge ock av förvalta­ren på begäran erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.


 


Prop. 1978/79:105


Nuvarande lydelse

Av redovisningshandlingar, som förvaltaren Ingivit till rät lens om­budsman, äge borgenär, så ock gäldenären taga dd.

Rätlens ombudsman och förval­tare vare skyldiga all meddela upp­lysningar om boel och dess förvalt­ning ej mindre då konkursdomaren del begär än även på begäran av borgenär eller gäldenären.


Föreslagen lydelse

Tillsynsmyndigheten och förval­tare vare skyldiga att på begäran meddela upplysningar om boet och dess förvaltning //// konkursdoma­ren, borgenär eller gäldenären. Till­synsmyndigheten är vidare skyldig att på begäran meddela sådana upplysningar till granskningsman.


 


60 S

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren efier gäldenärens hö­rande låta den rörelse, där sådani enligt lag kan ske. fortsättas för konkursboels räkning i den mån det (/;• nödvändigt för en ändamålsen­lig inredning av boel: inhämie dock rullens ombudsmans samtycke till rörelsens fört.sät lande. Samma lag vare, där förvaltaren sedan rörel­sen nedlagts vill ånyo öppna den­samma. Vägrar ombudsmannen sin samtycke eller yrkar någon bor­genär eller gäldenären, att rörelse, simi med ombudsmannens samtyc­ke fortgår, skull nedläggas, skola borgenärerna kallas till samman­iräde för atl besluta i ärendet. Ej må rörelsen fortsättas längre tid än ett är från försia borgenärssam­manträdet, där ej borgenärer, vil­kas Jbrdringar uppgå till minsl Jyra jennedekir uv de i ärendels pröv­ning dellugande borgenärernas fordringar, därom äro ense sann dessu borgenärer därjämle uigöra minsl en fjärdedel av de röstande.


61  S

Har gäldenär idkat rörelse, äge förvaltaren låta den rörelse, där så­dant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboets räkning i den mån det befinnes ändamålsenligi. Sam­ma lag vare, där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Ej må rörelsen fortsät­tas längre tid än ell år från första borgenärssammanträdet, där ej sär­skilda skäl föreligga.


61 §

Före första borgenärssamman­trädet må ej Jörsäljning av egen­dom 1 boet äga rum utöver vad av bestämmelserna 1 23, 24, 60 och 73 §§ kan föranledas.

Vad sålunda stadgas äge dock ej tUlämpning beträffande lös egen­dom, som är utsatt för förskämning


 


Prop. 1978/79:105                                                                 22

Nuvurande lydelse                       Föresliigcn lydelse

dier snar jörstördse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar allt för kostsam vård. Saknas medel till bestridande av utgifter jör boel, må ock under lid, som avses i försia stycket, Jörsäljning av annan lös egenåom äga rum, dock ej utöver vad Jör ändamålet prövas nödigt: och bör, om gäldenären därtill an­visar viss egendom, den egendom i främsta rummet uttagas, såvitt det lämpUgen kan ske.

IIU försäljning, varom i andra Slyckel förmäles, inhämie förvallu­ren samtycke uv ruttens ombuds­man, som ock äge besiämma, om försäljningen skall ske å auktion el­ler under hand. Innun ombudsman­nen meddelar sill beslul, skall han höra gäldenären, där del lämpligen kan ske.

62                                               §'

EJier förslå  hoigenärssammun- Boeis   egendom   skall   säljas  så

irädet skall hoels egendom säljas snarl del lämpligen kan ske, där ej

så snart ske kan, där ej annat föran- annat föranledes av beslämmelser-

ledes av bestämmelserna i 60. 63, na i 61, 63 och 66 SS, 70 S andra

64 och 66 S§. 70 S andia stycket, stycket,  71 S  femle stycket  samt

71 S femte stycket samt 149 S andia         149 S andra slyckel.
siycket.

63 § Har gäldenär i hovrätten anfört besvär över beslut, varigenom han för­satts i konkurs, må ej mot hans bestridande försäljning av egendom i boet äga rum förrän hovrätten utiålit sig i anledning av besvären.

Utan hinder av första stycket får Jörsäljning av egendom i boet äga rum, om det Jöranledes av bestäm­melserna 1 23, 24, 61 och 73 §§. Vidare får lös egendom säljas, om den är utsatt för förskämning eller snar jörstördse eller hastigt faller i värde eller kräver allt för kostsam vård. I den mån medel saknas till betalning av utgifter för boet, får även annan lös egendom säljas.

'= Senaste lydelse 1955:236.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


23


 


66 §'

Inkommer gäldenären med äc­kordsförslag. må egendomen i boet ej säljas ulan rällens omhudsmiins sumiycke, innan ackordsfrågan bli­vit avgjord. Vad som sagts nu utgör ej hinder mol försäljning, om sådan är förenlig med ackordsförslaget el­ler behövs för ändamål som angives i 171 S.


Inkommer gäldenären med ac­kordsförslag, må egendomen i boet ej säljas, innan ackordsfrågan blivit avgjord. Vad som sagts nu utgör ej hinder mot försäljning, om sådan är förenlig med ackordsförslaget eller föranledes uv skål som sägs i 63 § andra siycket första och andra me­ningarna eller behövs för ändamål som angives i 171 § eller .särskilda skäl annars föreligga.


 


67 §'

Vad 1 63, 64 och 66 Ha är siadgal om uppskov med försäljning av egendom 1 hoel iitgöre ej hinder för Sudan försäljning, som enligi 61 fi mä äga rum jämväl före JörsUi bor­genär ssammanl rädel.

Påyrkar inleckningshavare eller annan borgenär, som för sin ford­ran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrät­ten gäller, skall säljas genom för­valtarens försorg, och har hans rätl till betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnals obestridd eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, må an­stånd med försäljning äga rum en­dasl om rällens ombudsman och förvaltaren anse detta nödvändigt för atl förhindra att avsevärd för­lust vållas konkursboet eller ge­nomförandet av ackord väsentligt försvåras samt anstånd ej är obilligt mot borgenären.


Påyrkar inleckningshavare eller annan borgenär, som för sin ford­ran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrät­ten gäller, skall säljas genom för­valtarens försorg, och har hans räll lill belalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, må an­slånd med försäljning äga rum en­dasl om förvaltaren anser della nödvändigt för atl förhindra att av­sevärd förlust vällas konkursboet eller genomförandet av ackord vä­sentligt försvåras samt anstånd ej är obilligt mot borgenären.


 


70 §'

Finnes i boet fast egendom, äge förvallaren hos vederbörande myn­dighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt förvallaren finner del för boet fördelaktigare och rällens onibuds-

" Senaste lydelse 1970: 848. " Senaste lydelse 1970: 848. ■» Senaste lydelse 1971:1045.


Finnes i boel fast egendom, äge förvallaren hos vederbörande myn­dighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt förvaltaren finner det för boet fördelaktigare.


 


Prop. 1978/79:105


24


 


Nuvarande Ivddse


Föreslagen lydelse


 


iniiii lilljörsöljniiigen lönuuir bljtiU: \iigr(ir htm bljull. bcgäre förvidiu­ren horgeiuirenuis siiiinycke. Nör del lömidigen kan ske. skall förvul-itircii inhämiti gäldenärens mening helrulfiindc försöijningen.

Hai auktion å fast egendom, som hör till boel. hållits i den ordning som gäller lor utmätt sädan egen­dom Ulan att försäljning kommit till stånd, må löivaltaien underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auk­tion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger anledning till tintiigande. att sådan auktion ej kommer att leda lill försäljning, äge förvaltaren med samlycke av oin-budsniaiincn underlåta att föran­stalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer som i konkursen bevakat fordringar, vilka skola utgå med särskild förmånsrätt ur egen­domen, samlycka därtill.


Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ordning som gäller för utmätt sådan egen­dom utan att försäljning kommii lill stånd, må förvaltaren underlåta atl vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auk­tion i nyssnämnda ordning ej ägl rum, men föreligger anledning lill antagande, all sådan auktion ej kommer au leda lill försäljning, äge förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, där de borgenärer som i konkursen beva­kat fordringar, vilka skola utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen, samtycka därtill.


Varder auktion å boets fasta egendom utsatt all hållas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom, åligge del förvallaren all före bevak­ningssammanträdet avlämna behållning, som under konkursen av egendo­men uppkommit. Behållning som ej avlämnas före bevakningssammanträ­det skall, om egendomen säljes, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan slutuidelning i konkursen sker.

Förvallaren skall även senast vid bevakningssammanträde för auktion på fast egendom anmäla arvode, annan kostnad och i konkursen bevakade fordringar som böra beaktas vid egendomens försäljning. Förvallaren skall genom brev underrätta borgenär om anmälan som han gör pä dennes väg­nar.


71 §'

Försäljning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, skall äga rum pä auktion eller I annan ordning ef­ier vad förvallaren jinner vara mesi fördekikiigi för hoel.

Vill förvallincn ejler förslå bor-genärssainnuinirädel läm försälj­ning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, äga rum annorledes än å auktion, hegäre samlycke dänill av rällens ombudsnuin eller, om han vägrar, av borgenärerna. Innan omhudsinannen nicddeUir sill be­slul, skall han höra gäldenären, där del lämpligen kan ske.

>» Senaste lydelse 1975:1251.


 


Prop. 1978/79:105                                                                 25

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmåns­rätt, må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende.

Samlycke som avses i första och Samtycke   som   avses   i   andra

andra styckena   fordras  icke.  när slyckel lordras icke, när förvalla-

förvaltaren   vill   genom   fondkom- ren vill genom fondkommissionär

missionär sälja på fondbörs noterat sälja på fondbörs noterat värdepap-

värdepapper till gällande börspris. per till gällande börspris eller när

Samtycke enligt undru slyckel jord- .fruga är orn försäljning av lös egen-

ras ej heller för försäljning av lös dom genom fortsättande av gälde-

egendom   genom   fortsättande   av                närens rörelse,
gäldenärens rörelse.

Skall tarlyg, som ej är infört i skeppsregistret eller i molsvarande ul­ländska register, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, äge förvaltaren, där egendomen finnes inom riket, begära försäljning i den ordning som gäl­ler för ulmätt sådtin egendom.

Är fråga om försäljning av registrerat skepp, av luftfartyg eller av inteck­nade reservdelar till luftfartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 70 S första och andra styckena sägs äga motsvarande lillämpning.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, late för­valtaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske ;iv inteckningshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren pliktig att, där ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas frän ansvarighet.

Bestämmelserna i 70 S sista stycket äga motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ord­ning som gäller för utmätt sådan egendom. I sådant fall skall förvaltaren dessulom, i den mån det är påkallat, i äiendet föra lalan för borgenärer som ha förmånsrätt enligt 10 S förmånsrättslagen (1970:979) samt genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på dennes väg­nar.

76                                             §»

Finner Jörvullarcn del i 74 Sjöre- Förvaltaren  jår,   när   egendom

skrivna   kiingördsesätt   icke   vuru skall säljus på auklion genom huns

ägnal att bereda kungörelsen nödig Jörsorg. låta kungöra aitklioueu  i

ojjenillghel.  ankomme på  honom mindre utsträckning än stmi följer

alt vidiagu de ytterligare åtgärder, av 74 H Jörsta stycket, om han an-

som må anses erforderliga. Skulle ser det  tillfyllest.   Inskränkning   i

han i nugot juli anse tillfyllest, att fråga om kungörande av auktion å

auktionen  kiingörcs   i   mindre  ut- fasl   egendom,   regislreral   skepp,

sträckning än / nämnda paragraf Itifllarlyg eller inlecknade reserv-

sladgas, bcgärc samtycke dänill av delar till luftfartyg må dock icke

 Senaste lydelse l'73:1132 (jfr 1975:918).


 


Prop. 1978/79:105


26


 


Nuvarande Ivdelsi


Föreslagen lydds


 


rättens ombudsman. Inskränkning i fråga om kungörande av auklion å last egendom, registrerat skepp, iiiflfarlyg eller intecknade reserv-dfc ar lill luftfartyg må dock icke äga rum utan gäldenärens samtyc­ke; ej heller må sådan inskränkning ske beträffande kungörande av auktion å annan lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, som avses i förmånsrättslagen (1970:979). med mindre den borgenär samtycker därtill.


äga rum utan gäldenärens samtyc­ke; ej heller må sådan inskränkning ske beträffande kungörande av auktion å annan lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild lörmänsrätt, som avses i lörmånsrättslagen (1970; 979). med mindre den borgenär samtyckei därtill.


77 S==


Förvaltaren vare pUkiig atl så snart ske kan vidtaga nödiga åtgär­der för indrivning av uteslående fordringar; dock må i den ordning, som i 64 fi är stadgud beträffande uppskov med försäljning ov boeis egendom, besluias uppskov med indrivning av boeis fordringar, och skall, om sådani uppskov beslullls, vad 1 65 fi Jör där avsell fäll före­skrives äga molsvarande lillämp­ning. Kan fordran ej indrivas ulan on rällegång eller lagsökning eller mål om beuilningsfineläggande anhängiggöres eller skiljedom på­kallas, gälle vad 1 79 fi Jlnnes stad­gal. Anhängiggöres ej rättegång el­ler lagsökning eller mål om betal­ningsföreläggande eller påkallas ej skiljedom och kommer ej heller för­likning till stånd på sätt nedan sägs, må fordringen förytlras såsom an­nan lös egendom.


Förvaltaren skall så snart det lämpligen kan ske vidtaga nödiga åtgärder för indrivning av uteståen­de fordringar. Anhängiggöres ej rättegång eller lagsökning eller mål om betalningsföreläggande eller på­kallas ej skiljedom och kommer ej heller förlikning lill stånd på sätt nedan sägs, må fordringen föryttras såsom annan lös egendom.


 


78 §"


Har förlikningsanbud gjorts an­gående osäker eller tvistig lillgång och Jinner JÖrvuliaren fördelaktigt för konkursboet alt anbudet anta­ges. skall hon inhämta samtycke dörlill av borgenärerna, när tUl­gången utgöres UV fast egendom, och eljest av rät lens ombudsman.


Har förlikningsanbud gjorts an­gående osäker eller tvistig tillgäng, furförvaharen aniaga anbudet, om hun ftnner det fördelakligl för kon­kursboet. Ställer gäldenären säker­het för vad som bjudes genom Jör-Ukningen, har han rätt alt själv ul­föra tvisten.


" Senaste lydelse 1946:809. " Senaste lydelse 1971:498.


 


Prop. 1978/79:105


27


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


Godkänner denne ej anbiidel, äger förvallaren hänskjiila frågan lill borgenärerna. När del lämpligen kan ske. skull förvuluiren inhämta gäldenärens mening innan jörlik-ning ingås. Motsätter sig gäldenä­ren förlikningen och släller/;«« sä­kerhet för vad som bjudes genom den, har han rätl att själv ulföra tvisten.

80 Visar förvallare motvilja, oskick­lighet eUer försummelse vid fullgö­randet av sitt uppdrag, må rät­tens ombudsman, gransknings­man, borgenär eUer gäldenären hos konkursdomaren göra anmälan om förhållandet.

Göres sådan anmälan eller Jin­ner konkursdomaren eljest anled­ning lill anmärkning mol förvalla­re, äge konkursdomaren ejler om­sländighelerna tlllhållu honom att fiiUgöra sina åligganden eller skilja honom från befallningen.

Innan Jörvallare må skiljus från befallningen, inhämie konkursdo­maren, där ej anmälan, som ovan sägs, gjorts av ombudsmunnen, yllrande Jrån denne. Efter första borgenärssammanträdet må förval­tare ej entledigas förrän borgenä­rerna vid sammaniräde, som av konkursdomaren utlysts, erhållit tillfälle att inför honom yttra sig i ärendet. Konkursdomaren äge lik­väl, om han finner skäl därtill, i av­bidan på borgenärernas yllrande försälta förvaltare ur tjänstgöring; dock må del ej ske innan yttrande frun ombudsmunnen, där sädanl skall avgivas, inkommit till kon­kursdomaren.


S

Förvaltare skall på egen begäran entledigas av konkursdomaren, om han visar skäl lill det. Förvaltare som finnes icke vara lämplig eller av annan orsak bör skiljus jrån uppdragei skall av konkursdoma­ren entledigas ejler jruinslällning (IV tillsynsmyndigheten, gransk­ningsman, borgenär eller gäldenä­ren .

Förvaltare må ej entledigas utan att tillsynsmyndigheten erhållit till-Jålle ull yllra sig. Efter försia bor-genärssammanirädel må förvaltare ej entledigas förrän borgenärerna vid sammanträde, som av konkurs­domaren utlysts, erhållil lillfälle all inför honom yllra sig i ärendei. Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på borgenärernas yttrande försälla förvaltare ur tjänstgöring; dock må det ej ske innan lillsynsmyndighe­ien erhållil lillfälle atl yttra sig.


81 §"

Finnes i boet egendom, vari sär­skild förmånsrätt äger rum, skall.

Finnes i boet egendom, vari sär­skild förmånsrätt äger rum, skall. " Senaste lydelse 1967:229.


 


Prop. 1978/79:105


28


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lyddse


 


så vitt det inverkar på de borgenä­rers lätt, som icke i den egendom hava sådan lormånsiiitt, ;iv egendo­mens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom det arvode //// rällcns ombudsman och förvalKirc, som enligt vad 1 82 och 83 SS stadgas skall utgå för egendo­men.


så vitt det inverkar pä de borgenä­rers rått. som icke i den egendom havii sädiin förmånsrätt, av egendo­mens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens våld och försäljning ävensom det arvode som enligt 50 a fi femte siyckei sann 82 och 83 SS skall utgå för egendomen.


Då särskild lormånsrält äger rum i boet lillhörig egendom, må ej till för­fång för någon, som äger sådan förmånsrätt eller förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas annan konkurskostnad än ovan sagls; dock atl, där den särskilda förmånsrätten grundar sig på loretagsinleckning, av egendomen må bestri­das jämväl övriga konkiirskosinader, i den mån boet eljest ej lämnar lill­gång därtill.


82 S

Arvode till rättens ombudsman och lill förvaltare bestämmes av rälten; äro flere förvaltare, skall för envar bestämmas särskilt arvode.


Arvode till förvallare bestämmes av rätten; äro flere förvaltare, skall för envar bestämmas särskilt arvo­de.


Sådani arvode mä icke sättas till högre belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed del ul­förls, saml boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för uppdra­get.

Ej må arvode efter lid räknas.


83 S

Arvode lill rällens ombudsman ävensom arvode lill förvaltare skall bestämmas lill visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 81 S må anses erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, beräk­nas särskilt arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas innan arvodesfrågan i övrigt avgöres.


Arvode till förvaltare skall be­stämmas till visst belopp i ell för alli, utan så är atl jämlikt 81 S må anses erforderligl, all för egendom, som avses i sagda paragraf, beräk­nas särskilt arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas innan arvodesfrågan i övrigt avgöres.


Vid bestämmandet av särskilt arvode, som ovan sägs. skall vad i 82 S stadgas om de grunder, efter vilka arvode skall beräknas, äga molsvarande tillämpning.


84 S


Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode


Arvode till förvaltare bestämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till ar­vode berättigade; och bör, där del


 


Prop. 1978/79:105


29


 


Nuvurunde lydelse


Föreslåi>en Ivddse


 


berättigade; och bör. där det lämp­ligen kan ske. arvode på en gång bestämmas för samtliga därtill be­rättigade. Framställning, som nyss sagts, skall angiva del belopp, som i arvode fordras, och, där besläm­mande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl det belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fo­gas ej mindre redogörelse för det arbele uppdraget medfört än även specificerad räkning, ulvisande det fordrade beloppets föidelning på de olika förvaltningsätgärderna. Har förvaltare fin- viss förvalinlugsui-gärd, susoni förrältiinde av boupp­leckning. Ulförande uv rällegång. Iiullundc UV auklion dier dylikl. an­litat (;;;/;(/) och har gottgörelse där­för lillgodolörts denne eller har er­sättning för utgifter tillgodoförts rällcns ombudsman eller förvalta­re, skall sådant angivas i redogörel­sen.


lämpligen kan ske. arvode på en gång bestämmas för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts, skall angiva det belopp, som i arvode fordras, och, där be­stämmande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl det belopp, som i sådant av­seende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre redogörelse för det arbete uppdraget medfört än även specificerad räkning, utvisan­de det fordrade beloppets fördel­ning på de olika löivaltningsåtgär-derna. Har förvaltare anlitat bilrä­de som avses i 52 fi och har gottgö­relse därför lillgodolörts bilrädel eller har ersättning för utgifter lill­godolörts förvaltaie. skall sådant angivas i redogörelsen.


Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss egen­dom, åligge förvaltaren all tillhandahålla konkursdomaren förteckning över kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

85 S" Då framställning om bestämmande av arvode inkommii. utsatte kon­kursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Avser "framställ­ning allenast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, äge dock konkursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga fiågan därom innan ar­vode i övrigt bestämmes må anses föreligga.


Sedan dag för ärendets handlägg­ning vid rälten blivit utsatt, skall konkursdomaren genom kungörel­se, som minsl lio dagar före den ut­satta dagen införes en gång i Posi-och Inrikes Tidningar och den eller de orislldnlngar, som beslämts för ojfeulllggörande av kungörelser om konkursen, ulfärda kallelse å vederbörande rättsägare un vid rullen utföra sin talan: och skall därjämle .särskild kallelse medde-


Sedan dag för ärendets handlägg­ning vid rätten blivit utsatt, skall konkursdomaren / god tid före den utsatta dagen till borgenär, som hos konkiir.sdomaren begärt all bli underräiiad, sumt lill den, för vil­ken arvode skall beslämmas, och gäldenären sända underräiielse om lid och plats för handläggningen vid rälien. Underräiielse skall in­nehålla uppgifi om belopp, som i arvode fordras. 1 fall, som omför-


" Senaste lydelse 1977:675.


 


Prop. 1978/79:105


30


 


Nuvarande Ivdclst


Föreslagen lydelse


 


lus den, för vilken arvode skall be­slämmas, .sy; ock gäldenären. Kal­lelse skall innehålla underräiielse om belopp, som i arvode fordras. 1 fall. som omförmäles i 84 S andra stycket, äge den, som har panträtt i den egendom, varom Jråga är, föra talan i ärendet, ändå att han ej i konkursen bevakat sin Jördran: skolande konkursdomaren i god lid till envar, som har särskild för­månsrätt i egendomen och vars ad­ress är känd, översända kallelse, som nyss sagls. År sådant fall för handen, all frågan om arvode ej in­verkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse, varom ovan stadgats, ej ulfärdas, men varde särskild kal­lelse meddelad den, Jör vilken arvo­de skall bestämmas, så ock gälde­nären.

Då fråga är om bestäninuinde av arvode lill förvaltare, skall kon­kursdomaren inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.


mäles i 84 § andra stycket, skaU konkursdomaren i god lid lill en­var, som har särskild förmånsräll i egendomen och vars adress är känd,översända underrättelse, som nyss sagls.

Konkursdomaren skall inhämta yttrande i ärendet av tillsynsmyn­digheten.


86 §


Rättens ombudsman äge ej upp­bära arvode fönän slutredovisning ovgiviis i konkursen, utan så är att han därförinnan avgår: och må ej arvode uppbäras av förvallare förr­än han avgivit slutredovisning för sin förvallning.


Förvalture fur ej uppbära arvode förrän han avgivit slutredovisning för sin förvallning.


 


86 a Ulan hinder av vad i 82-86 §S finnes stadgat häremot stridande må rättens ombudsman och förval­tare, om del med hänsyn lill omfatt­ningen av del arbele uppdragei medfört, den tid under vilken kon­kursen varat och ytterligare beräk­nas pågå saml övriga förhållanden finnes påkallat av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp all utgå i avbidan pä att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva


Ulan hinder av vad i 82-86 SS finnes stadgal häremot stridande må förvaltare, om det med hänsyn till omfattningen av del arbele upp­draget medfört, den lid under vil­ken konkursen varat och ytterligare beräknas pågå saml övriga förhål­landen finnes påkallal av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkän­nas skäligt belopp atl utgå i avbidan på all arvode slulligen bestämmes. Framställning därom skall angiva det belopp som fordras ävensom de


" Senaste lydelse 1959:181.


 


Prop. 1978/79:105


31


 


Nuvarande lydelse

det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av sådan betalning. Vid framställ­ningen skall fogas redogörelse för del arbele uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställ­ning. Över frainslällnlng, som gforis UV förvallare, skall konkurs­domaren inhämta yttrande av räl­lens ombudsnuin.


Föreslagen lydelse

skäl Vilka åberopas för erhållande av sådan belalning. Vid framställ­ningen skall fogas redogörelse för del arbete uppdraget medfört saml uppgift om boets ekonomiska ställ­ning. Konkursdomaren skall in­hämta yttrande / ärendei av tiU­synsmyndigheten.


4 kap.
Om gäldenärs skyldigheter under
Gäldenärens skyldigheter m.m.

konkursen samt räll till underhåll, så ock om bouppteckningsed av an­nan än gäldenären.


88 S

Gäldenär må ej efter det beslut om hans försällande i konkurs meddelals och innan han avlagi den i 91 § föreskrivna bouppteck­ningsed utan samtycke av rättens ombudsman begiva sig från den ort, där han är bosatt. Senare un­der konkursen må gäldenären ej utan samtycke av ombudsmannen begiva sig längre bort än alt han kan en vecka efter kaUelse personli­gen infinna sig inom rättens dom­saga å ort, där hans närvaro påkal­las: vare ock gäldenären skyldig att Jör ombudsmannen och förvaltaren uppgiva stället, där han vislas, och, om del är utom domsagan, viss däri nom bosalt person, till vil­ken kallelse å honom må lämnas.


Gäldenären får ej efier del beslul om hans försällande i konkurs meddelats och innan ed enligt 91 § har avlagts begiva sig från riket utan samtycke av konkursdoma­ren. Om det senare under konkur­sen skäligen kan befaras att gälde­nären genom att begiva sig från ri­ket undandrager sig skyldighet som föreskrives i denna lag, Jår förbud meddelas honom att lämna riket.

Kan det skäligen befaras att gäl­denären åsidosätter förbud att be­giva sig Jrån riket, får han åläggas att lämna ijrån sig sill pass lill till­synsmyndigheten .

Kan del skäligen befaras att gäl­denären genom atl begiva sig från den ort där han är bosatt undan­drager sig skyldighet som föreskri­ves i denna lag. får förbud medde­las honom atl lämna orlen.

Beslut om reseförbud eller om åläggande Jör gäldenären att läm­na ijrån sig pass meddelas av kon­kursdomaren på begäran av förval­taren eUer tiUsynsmyndigheten. När skål för sådani beslut ej längre föreUgger. skall beslutet omedel­bart hävas.

Innan beslut meddelas i Jråga som avses 1 denna paragraf, skall konkursdomaren  bereda  gäldenä-


 


Prop. 1978/79:105


32


 


Nuvurunde Ivdelse


Foreslagen lydelse


ren. Jörvullarcn och lillsynsmyn­digheien lilljälic all yllra sig. om det läinf>ligen kun ske och del ej Jlnnes vura ulan belydelse. Kon­kursdomaren får också hålla jör-hundling i frågan.

Byter gäldenären vistdseori, skall han meddela jörvallarcn var han vislas.

88 a §

Har gäldenären enligt 14 b § lämnat ijrån sig sitt pass. skall kon­kursdomaren omedelbart efter kon­kursbeslutet pröva om gäldenären skall återfå passet. Kan del skall-gen befaras all gäldenären åsido-säller JÖrbud att begiva sig från ri­ket, har han ej rätl att återfå pas­set.


89 S


Gäldenär vare pliktig giva kon­kursdomaren, rättens ombudsman, förvaltare och granskningsman ävensom, vid borgenärssumnuin-iräde, borgenärerna de upplysning­ar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan alt sådant hin­der föreligger, från sammanträde utebliva, läge konkursdomarens c/-ler, om samnianlrädel skall hållas liljor rönens ombudsmun, dennes samtycke därtill. Utebliver gälde­nären från sammanträde, vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola före­komma.


Gäldenären skull lämna kon­kursdomaren , lillsynsmyndigheien. förvallare och granskningsman de upplysningar om boet, som de be­gära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären. utan att sådant hin­der föreligger, från sammaniräde utebliva, läge konkursdomarens samlycke därtill. Utebliver gälde­nären från sammaniräde, vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden, som där skola före­komma.


 


91

Gäldenär vare pliktig atl inför konkursdomaren med ed fästa den / anledning av konkursen upprätta­de bouppteckningens riktighet. Då eden skall avläggas, göre gäldenä­ren först de tillägg till bouppteck­ningen eller p ändringar (/än, som han mä finna påkallade, och betyge


Gäldenären skall inför konkurs­domaren avlägga boupptecknings­ed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringar / den med anled­ning av konkursen upprättade bo­uppteckningen som han jinner på­kallade och med ed beiyga all bo­uppieckningen med gjorda lillägg


 


Prop. 1978/79:105

Niivuniiide lyddse

därefier med ed. all bouppteck­ningen (med (/(//■;' UV hononi gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att honom veterligen icke någon tillgång eller skuld uidäninais. ej heller någon lillgång eller skuld, som ej hör lill boet. upplugils.


33

Föres hl gen lydelse

eller ändringar är riklig, så atl del ej honom veterligen har orikligt ute­lämnats eller upptagits nägon till­gång eller skuld.

År gäldenären juridisk person och Jinnas Jlera ställföreträdare, behöver bouppieckningsed ej av-läggus av sådan ställföreträdare vars edgång förvallaren anser sak­na belydelse för boulredningen.


 


92 §


Den i 91 S föreskrivna boupp­ieckningsed skall avläggas vid första borgenärssammanlrädet. Är gäldenären av laga förfall hindrad alt dä avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter boupp­teckningen då ännu ej till konkurs­domaren inkommen, kalle konkurs­domaren, sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, så snarl ske kan gäldenären all in­finna sig för edgångens fullgörande; och varde rättens ombudsman och förvallaren underrättade därom.

Ar gäldenären häktad eller av­lägsel boende, må konkursdoma­ren illlåiti honom utt JliUgöra ed-gängen inför den domsiol eller kon-kursdomure, som är närmasi; är gäldenären sjuk, äge konkursdoma­ren låtu honom hemma i sin boslad avlägga eden.


Den i 91 S föreskrivna boupp­ieckningsed skall avläggas vid första borgenärssammanträdet. Är gäldenären av laga förfall hindrad all då avlägga eden eller är lill följd av särskilda omständigheter boupp­teckningen då ännu ej tili konkurs­domaren inkommen, kalle konkurs­domaren, sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, så snarl ske kan gäldenären alt in­finna sig för edgångens fullgörande; och varde tillsynsmyndigheten och förvaltaren underrättade därom.

När anledning förekommer, får konkursdomaren tillåta gäldenären att avlägga eden inför annan kon­kursdomare. År gäldenären sjuk, fur eden avläggas där han vistas.


 


93 §*

1 fall, då det äligger förmyndare att avlägga sådan ed. som omför­mäles i 91 fi. vare jämväl den omyndige, om han fyllt femton år, pliktig att avlägga eden, så framt förvallaren eller borgenär del yrkar samt ej sådana särskilda omstän­digheter föreligga, att anledning lill edgången saknas. År gäldenär gift åligge summa skyldighet hans ma­ke.

Gäldenärs barn eUer, där gälde­nären  år död,  hans  stärbhiisdd-

" Senaste lydelse 1971:878.

3   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105


1 fall, då det åligger förmyndare att avlägga bouppieckningsed, vare jämväl den omyndige, om han fyllt femton år, pliktig att avlägga eden, så framt förvaltaren eller borgenär det yrkar samt ej sådana särskilda omständigheter föreligga, att anled­ning lill edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig atl på yrkande av förvaltaren eller


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

ägare, sä ock gäldenärens hu.sjölk och ijönare vare. om det kan anta­gas, alt de ägd kunskap om boel, pllkilge alt på yrkande av förvalla­ren eller borgenär avlägga ed, som nyss nämnts. Har någon haft egen­dom, som hör till boel. om händer, vare han pliktig atl uppgiva vod han omhänderhafl och med ed fäs-lii uppgifien, så Jraml förvallaren eller borgenär del yrkar.

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådani yrkande framslällls, kalle konkurs­domaren den, av vilken edgång äs­kas, att infinna sig inför konkursdo­maren å tid och ställe, som av ho­nom beslämmas; underrätte ock därom rättens ombudsman och för­valtaren saml, där edgångsyrkan­det framslällls av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske, edgången genasl fullgjord; kan det ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren beslut om lid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten lill rälien; och va­re, där rälien bifaller edgångsyr-kandei, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestämmelserna i 92 S andra slyckel skola i fall, varom hiir är fråga, äga motsvarande till­lämpning.


34

Föreslagen lydelse

borgenär avlägga boupptecknings-ed eller beediga viss uppgifi i bo­uppteckningen, om det kan antagas alt sådun edgång är av betydelse för boulredningen.

Edgångsyrkande, som ovan i denna paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådani yrkande framslällls, kalle konkurs­domaren den, av vilken edgång äs­kas, all infinna sig inför konkursdo­maren å lid och ställe, som av ho­nom beslämmas; underrätte ock därom tillsynsmyndigheten och för­valtaren samt, där edgångsyrkan­det framställts av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om del kan ske, edgången genast fullgjord; kan del ej ske vid tillfället, meddele konkursdomaren beslut om lid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten lill rälien; och va­re, där rälien bifaller edgångsyr-kandet, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagls. Bestämmelserna i 92 S andra stycket skola i fall, varom här är fråga, äga motsvarande till­lämpning.


 


94 S


Undandrager sig gäldenär alt fullgöra vad honom enligt 54, 88, 89, 91 eller 93 § åligger eller över­träder gäldenär förbud, varom stadgas i 88 §, må han efter omstän­digheterna hämtas eller genom häk­te tillhållas all fullgöra sin skyldig­het.


Undandrager sig gäldenären att fullgöra vad honom enligt 53, 88, 89, 91 eller 93 § åligger eller över­träder han reseförbud, varom stad­gas i 88 §, må han efter omständig­heterna hämtas eller genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller, om det skåUgen kan befaras att gäldenären undan­drager sig skyldighet eller överträ­der förbud som nu har angetts och, beträffande häktning, särskild an­ledning förekommer.


 


Prop. 1978/79:105


35


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Undandrager sig annan atl fullgöra edgång, som blivit hönbrii enligt 93 S förelagd, varde hämtad eller genom föreläggande av vite eller genom häkte tillhållen att fullgöra sin skyldighet.

Varder någon efter ty nu är siadgal hållen i häkle, skall kosinaden härför gäldas av allmänna medel.


95 Pu konkursdomaren ankomme atl föiordna om vidtagande av åt­gärd enligt 94 S och att utdöma förelagt vile. Har någon /(i/- tredska insatts i häkte, skall konkursdoma­ren, då anledning till hans kvarhål­lande ej längre är för handen, ge­nast förordna om hans lösgivande. Den, som insatts i häkte, skall se­nast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.


§27

Del ankommer på konkursdoma­ren alt pä begäran uv förvallaren eller lillsynsmyndigheien förordna om vidtagande av ålgärd enligt 94 S och all utdöma förelagt vite.

Har någon insatts i häkle, skall konkursdomaren, då anledning lill hans kvarhållande ej längre är för handen, genast förordna om hans lösgivande. Den, som insatts i häk­te, skall senasi var fjortonde dag in­ställas för konkursdomaren. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

Innan beslut medddas i fråga som avses i denna paragraf, skall konkursdomaren bereda gäldenä­ren, förvaltaren och tillsynsmyn­digheien tllljälle atl yttra sig, om det lämpUgen kan ske och det ej finnes vara ulan belydelse. Kon­kursdomaren Jår också hålla Jör-hanållng i frågan.


95 a S

Är gäldenären häktad med stöd av 14 b §, skall konkursdomaren eller, I jall då konkursansökningen prövas av rätten, denna i samband med konkursbeslutel pröva om gäl­denären fortjarande skall vara häk­tad. FöreUgga skäl IiU häktning en­Ugt 94 §, skall häktningen bestå.


»' Senaste lydelse 1946: 809.


% §

Hur resejörbud meddelats gälde­när, jÖrfaUe förbudet, så snart gäl­denären avlagt den i 91  föreskriv-nu bouppieckningsed.

Om gäldenären är juridisk per­son, äga 88 §, 88 a§, 89 § första stycket, 94 § första och tredje styc­kena, 95 § samt 95 a § tillämpning åven på styrelseledamot, verkstäl­lande direktör och Ukvidator som avgått eller entledigats senare än ett år jöre dagen då konkursansö­kan kom in till konkursdomaren.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


36


 


98 P

Förvaltaren skall / samråd med rönens ombudsman handlägga frå­ga om vad som får utgå enligt 97 S. Uppkommer tvist, äger 27 § fjärde slyckel molsvarande tillämpning.


Förvaltaren skall handlägga fråga om vad som får utgä enligt 97 S. Uppkommer tvisl, äga 27 S fjärde och fenne slyckena motsvarande lillämpning.


 


99 S

Gäldenär vare beräiligad all av konkursboel erhålla vad som er­fordras för resa och uppehälle, när han enligi vad i denna lag sladgas har att inslälla sig hos konkursdo­maren eller annorstädes, dock ej mera, om han vistas ulom rällens domsaga, än som tarvades, om han uppehölle sig därinom å orl, där han sisl vistades.


Gäldenär vare berättigad atl av konkursboel erhålla vad som er­fordras för resa och uppehälle, när han enligt vad i denna lag sladgas har all inslälla sig hos konkursdo­maren eller annorstädes, dock ej mera, om han vistas ulom rättens domsaga, än som tarvades, om han uppehölle sig därinom å ort, där han sisl vistades. Vad nu sagts gäl­ler även beträffande sådan förut­varande ställföreträdare som avses i96§.


Angående ersältning till gäldenären för inslällelse vid sammaniräde i an­ledning av anmärkning mol eflerbevakning sladgas i 111 S.

Annan än den som avses 1 första Slyckel är berättigad att av kon­kursboet erhåUa ersättning för In­ställelse enligt 93 § andra stycket ejler vad konkursdomaren prövar skäligt.


102 S


Sä snart bevakningstiden gått till ända, överlämne konkursdomaren det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna lill rättens ombudsman, som har all skynd­samt upprälla en förteckning, ulvi­sande för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsrätt yrkats, den åberopade grunden där­för samt den plats i förmånsrätts-ordningen, som enligt det framställ­da yrkandet skulle tillkomma ford­ringen. Förteckningen skall uppräl­tas i två exemplar, av vilka det ena skall biläggas de till ombudsman­nen överlämnade bevakningshand-


Så snart bevakningstiden gåtl till ända, överlämne konkursdomaren det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna lill förval­taren, som har all skyndsaml upp­rälla en förteckning, utvisande för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsräll yrkats, den åberopade grunden därför saml den plals i förmånsrältsordningen, som enligi del framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen. För­teckningen skall upprättas i två ex­emplar, av vilka del ena skall biläg­gas de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna   och   del


" Senaste lydelse 1968:625.


 


Prop. 1978/79:105


37


 


Nuvurande lydelse

lingarna och del andra tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av handlingarna vaiii att tillgå hos honom.

103 Efter bevakningslidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med rättens ombudsman och förvallaren ej mindre viss tid, inom vilken an­märkningar må framställas mol de bevakade fordringarna, och ställe, varesi de till ombudsmannen över­lämnade bevakningshandlingarna skola hållas lillgängliga för gransk­ning, än även lid och ställe för det borgenärssammanträde, som enligt 108 S skall hållas inför ombuds­mannen, därest anmärkningar framställas.

Änmärkningstiden skall besläm­mas till minsl två, högst fyra vec­kor från bevakningstidens utgång; dock må konkursdomaren, där del prövas oundgängligen nödigt, jåst-ställa längre anmärkningstid än nu sagts. Del i 108 S omförmälda sam­manträde må icke hållas lidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde, å vil­ken, därest Jörlikning ej träffas, målet angående de tvistiga Jord-ringarna skall vid rälien förekom­ma. Där det i särskili Jall bejlnnes nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

De avgöranden som avses i försia och tredje styckena fär träf­fas före utgången av bevakningsti­den, om det lämpligen kan ske.


Föreslagen lydelse

andra tillställas konkursdomaren för alt jämte det andra exemplaret av handlingarna vara att tillgå hos honom.

Efter bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med förval­laren ej mindre viss lid, inom vil­ken anmärkningar må framställas mol de bevakade fordringama, och ställe, varesi de lill Jörvaltaren överlämnade bevakningshandling­arna skola hållas lillgängliga för granskning, än även lid och slälle för det borgenärssammanlräde, som enligi 108 S skall hållas inför konkursdomaren, därest anmärk­ningar framslällas. Avgörandel får träffas före utgången av beviik-ningsliden, om del lämpligen kan ske.

Änmärkningstiden skall bestäm­mas till minst två, högst fyra vec­kor från bevakningstidens utgång. Om del med hänsyn till JÖrhållan-dena i konkursen är erforderligl, får dock längre anmärkningstid fästs t allas. Del i 108 S omförmälda sammaniräde må icke hållas tidiga­re än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningsti­den.


" Senaste lydelse 1975:244.


 


Prop. 1978/79:105


38


 


Nuvtirtiudc lydelse


Föreslagen lydelse


 


107 S

Efter anmärkningstidens utgång varde, där iinnuirknlng gjorls, del ena e.xempltirel av anmtirknings-skrijten geniisl av konkiirsdonuiren överlämnul rill rättens ombuds­nuin: och skall ombudsmannen ofördröjligen till varje borgenär, mot vars bevakning anmärkning är framställd och vars adress är känd, med poslen översända avskrifi av anmärkningsskriften i vad den rör hans bevakning med erinran om tid och ställe för det i 108 S omförmäl­da borgenärssammanlräde.


Efter anmärkningstidens utgång skall konkursdomaren ofördröjli­gen till varje borgenär, mot vars be­vakning anmärkning är framställd och vars adress är känd, med pos­ten översända avskrift av anmärk-ningsskriflen i vad den rör hans be­vakning med erinran om lid och ställe för det i 108 § omförmälda borgenärssammanlräde.


108 §»

De ivislefrågor, som uppkommil därigenom all anmärkningar fram­ställts, skola förelagas till hand­läggning vid borgenärsssammanirä-de inför rånens ombudsman. Där­vid äga förvallaren, borgenärerna och gäldenären föra talan; och böra de borgenärer, mot vilkas bevak­ningar anmärkning gjorts, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka deras talan.

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom atl anmärkningar fram­ställts och som ej blivit förUkta ge­nom medverkan av förlikningsman som avses i 50 a § eller på annat sätt, skola förelagas till handlägg­ning vid borgenärssammanträde in­för konkursdomaren. Därvid äga förvallaren, borgenärerna och gäl­denären föra talan; och böra de borgenärer, mot vilkas bevakningar anmärkning gjorts, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka deras lalan.

Förvallaren skall vara tillslädes vid sammanträdet, så framt han ej har laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendels handläggning.


På ombudsmannen ankomme all söka genom JÖrhör med de närva­rande uireda ivislefrågorna och däri åstadkomma förlikning. Med­giva samtliga närvarande, att an­märkning må JÖrJätla, eller in­skränka de densamma, äge ej den, sotn uteblivit, därå tala.


Konkursdomaren skall vid sam­manträdet uireda ivislefrågorna och söka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medgiva att anmärkning förfaller eller inskrän­ka den eller uppdraga åt förvaha­ren att sluta förlikning med borge­när mot vars bevakning anmärk­ning gjorts, gäller det åven för den som uteblivit. Åro både borgenär och borgensman eller annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens Jördran närvarande och kunna de icke enas. gäller bor-


™ Senaste lydelse 1957:97.


 


Prop. 1978/79:105


39


 


Nuvarande Ivdelse

Finnes anmärkning, varom för­likning ej blivit träffad, skall frågan hänskjulas till rälien.

Efter borgenärssamnuinlrädet tillställe omhiidsnuinnen så snarl ske kan konkursdomaren prolokoll över sammanträdel. Innehållande om och i vad mån jörlikning skell och vilku anspråk såsom slridiga ålerslä. Vid protokoUet skola fogas å sammanirildel ingivna handling­ar.


Föreslagen lydelse

genärens mening, om ej de andra lösa ul hononi eller slälla betryg­gande säkerhet för fordringen.

Finnes anmärkning, varom för­likning ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas lill rälien. Konkursdo­maren skall vid sammanträdcls slul bestämma när rättens handlägg­ning av ivislefrågorna skall äga rum. Om del är möjligl, skall hand­läggningen ske omedelbarl I an­slutning till sammanträdet. Tviste-jrågor som ej behandlas omedel­barl av rälten skull .sällas ul all förekomma viss dag inom fyru vec­kor efter sammanträdet eller, om särskilda skäl fördiggu, senare dag.


 


111  S'' Vill borgenär efier uigången av den för bevakning av fordringar ulsalla lid anmäla fordran, må del ske i den ordning, som i 101 S är sladgad angå­ende bevakning.

Då eflerbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av be­vakningshandlingarna lill rånens ombudsman: låle ock en gång i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som be­stämts för offentliggörande av kun­görelser om konkursen, kungöra, alt eflerbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar må framslällas mol bevakningen, ställe, varesi de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandling­arna skola hållas tillgängliga för granskning, lid och ställe för sam-


Då eflerbevakning sålunda gjorls, överlämne konkursdomaren genasl del ena exemplaret av be­vakningshandlingarna till förvalta­ren; låle ock en gång i Post- och In­rikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som beslämls för of­fentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, atl eflerbe­vakning skett, så ock viss lid, inom vilken anmärkningar må framstäl­las mot bevakningen, ställe, varesi de tiW förvaltaren överlämnade be­vakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning samt lid och  slälle för sammaniräde inför


" Senaste lydelse 1977:675.


 


Prop. 1978/79:105


40


 


Nuvarande lydelse

maniräde inför ombudsmannen, däresi i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderligt, samt viss dag, å vilken, om förlik­ning ej Iräjfas, målet angående den tvistiga fordringen skall vid rätten förekomma.

Anmärkningstiden må ej uigöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Post- och In­rikes Tidningar. Sammanträdel in­för omhudsinannen skall hållas inom fyra veckor från anmärk­ningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen ålig­ge konkursdomaren att med posten avsända meddelande lill gäldenären och, där den efterbevakandes adress är känd, lill denne ävensom särskili underrätla ombudsmannen och förvaltaren.


Föreslagen lydelse

konkiir.sdomaren, därest i anled­ning av anmärkning sammanträde varder erforderligt.

Änmärkningstiden må ej uigöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Posl- och In­rikes Tidningar. Sammanträdet in­för konkursdomaren skall hållas inom fyra veckor från anmärk-ningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen ålig­ge konkursdomaren att med poslen avsända meddelande till gäldenären och. där den efterbevakandes adress är känd, lill denne ävensom särskilt underrätta förvaltaren.


I övrigi lände beträffande eflerbevakning i tillämpliga delar till eflerältel-se vad ovan stadgats om bevakning.

Hava flere efterbevakningar gjorts, skola de, såviti ske kan, handläggas gemensamt.


Ersättning till rättens ombuds­man, förvaltare och gäldenären för inställelse vid sammanträde i anled­ning av anmärkning mol eflerbe­vakning skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevakningen; och vare borgenären jämväl skyldig att gottgöra kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efter­bevakningen. Hava flere borgenä­rer gjort eflerbevakning, svare de en för alla och alla för en för kosi­nad, som är gemensam för eflerbe-vakningarna.


Ersättning lill förvaltare och gäl­denären för inställelse vid samman­träde i anledning av anmärkning mol eflerbevakning skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevak­ningen; och vare borgenären jäm­väl skyldig atl gottgöra kostnaden för kungörelse och annan underrät­telse om efterbevakningen. Hava flere borgenärer gjort eflerbevak­ning. svare de en för alla och alla för en för kostnad, som är gemen­sam för eflerbevakningarna.


113 §

Talan mol dom, varigenom an­märkning mot bevakning ogillats, må fullföljas ej mindre av förvalta­ren än av borgenär och gäldenären.

Talan mot dom, varigenom an­märkning mol bevakning ogillats, må fullföljas ej mindre av förvalla­ren än av borgenär och gäldenären. I fråga om sådan lalans fullföljan­de av förvaharen skall vad 1 79 § för där avsedda fall sladgas äga mois varande tillämpning.


 


Prop. 1978/79:105


41


 


Nuvurunde Ivdelst


Föreslagen lydelse


 


118 S

Då edgångsföreläggande, som avses i 117 S, blivii meddelal, skall konkursdomaren ofördröjligen un­derrätta rättens ombudsman och förvallaren därom.

Bevis, att borgenär fullgjort ho­nom förelagd edgång, skall så snarl del inkommit till konkursdomaren av honom överlämnas till ombuds­mannen. Har edgångsbevis inkom­mit till konkursdomaren i fall, som avses i 116S andra stycket, varde ock del bevis överlämnat lill om-biidsmaiinen.


Då edgångsföreläggande, som avses i 117 S, blivit meddelal, skall konkursdomaren ofördröjligen un­derrätla förvallaren därom.

Bevis, alt borgenär fullgjort ho­nom förelagd edgång, skall så snart det inkommit till konkursdomaren av honom överlämnas till/ön'a//«-ren. Har edgångsbevis inkommii till konkursdomaren i fall, som av­ses i 116 § andra stycket, varde ock det bevis överlämnat lill förvaha­ren.


120 S Försummar borgenär alt inom föreskriven tid lill konkursdomaren in­komma med bevis, atl borgenären fullgjort honom förelagd edgång, må in­nan sådani bevis inkommii fordringen ej komma i betraktande såsom beva­kad i konkursen; dock varde, där anmärkning mot bevakningen är gjord, tvistefrågan prövad i laga ordning, och gälle om utdelning för fordringen vad därom är i 6 kap. stadgat.

A borgenärssammanträde, som hålles inför rättens ombudsman ef­ier uigången uv den för ingivande av edgångsbevis föreskrivna tid, må fordringen icke komma 1 be-irakiiinde, med mindre edgångsbe-visel genom konkursdomarens för­sorg kommii ombudsmannen till­handa eller borgenären hos om-hudsmunnen styrkt, att bevisel till-st ällls konkursdomaren.

123 §»2 Borgenär, som till säkerhei för fordran har panirält i fasl eller lös egen­dom, vare för lillgodonjuiande av räll lill belalning ur den egendom, som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig atl bevaka fordringen i konkur­sen.


Borgenär, varom i första stycket förmäles. vare, där det äskas, plik­tig att fästa sin fordran med sådan ed, som i 116 S sägs. Å edgången skola föreskrifterna i 116-119SS äga motsvarande tillämpning; dock skall beträffande tiden för edgångs-


Borgenär, varom i första stycket förmäles, vare, där det äskas, plik­tig all fästa sin fordran med sådan ed, som i 116 § sägs. Å edgången skola föreskrifierna i 116-119§§ äga molsvarande tillämpning; dock skall beiräffande tiden för edgångs-


" Senaste lydelse 1970:444.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

yrkandes framställande gälla, att det må väckas inlill dess borgenä­ren uppburii belalning för sin foid-ran. och må delgivning av edgångs­föreläggande ej ske enligt 15 S del­givningslagen. Edgångsyrkandel vare förfallet, där ej underrättelse, som i 1 l.j S första stycket sägs, el­ler annat bevis, atl edgångsföreläg­gande meddelats, kommit rällens ombudsman lillhanda innan kungö­relse om framläggande av slululdel-ningsförslag utfärdals.


42

Föreslagen lydelse

yrkandes framställande gälla, att del må väckas inlill dess borgenä­ren uppburii belalning för sin ford­ran, och må delgivning av edgångs­föreläggande ej ske enligt 15 S del­givningslagen. Edgångsyrkandet vare förfallet, där ej underrattel.se. som i 118 S första siycket sägs, el­ler annat bevis, att edgångsföreläg­gande meddelats, kommii JÖrvaliu-ren tillhanda innan kungörelse om framläggande av slututdelnings-förslag utfärdats.


Försummar borgenären alt inom föreskriven lid lill konkursdomaren in­komma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, varde den egendom, vari panlrällen äger rum, såsom annan konkursboels egen­dom av förvallaren omhändertagen; och gälle angående borgenärens rält lill betalning vad därom är i 6 kap. stadgal.

126 §3=" På förvallaren ankomme all besiämma, när utdelning skall äga rum.


Finnes lillgång lill gäldande av lio för hundra av bevakade ford­ringar, som ej utgå med förmåns­rätt, må dock förvaltaren ej låla med utdelning för dessa fordringar anstå, med mindre rällens ombuds­man samtycker därtill.


Finnes tillgång till gäldande av tio för hundra av bevakade ford­ringar, som ej utgå med förmåns­räll. må dock förvaltaren ej låta med utdelning för dessa fordringar anstå, med mindre särskilda skäl föreligga.


Kan utdelning lill borgenärer, som hava förmånsrätt och icke jämlikt 143 S lyft betalning för sina fordringar, lämpligen äga rum, må sådan utdel­ning ej uppskjulas i avbidan på utdelning till andra borgenärer.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blivit förvandlad i penning­ar, skall slututdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan utdelning ut­färdas före utgången av lid, inom vilken borgenär har all ingiva bevis där­om all honom förelagd edgång, som i 116 eller 123 S sägs, blivit fullgjord. 1 fall, varom i 70 S andra stycket eller 71 § femte stycket förmäles, utgöre den omständighelen, atl där avsedd egendom icke blivit försåld, ej hinder för slutuidelning.


127 P


Är ackordsförslag beroende på prövning, kan förvaltaren, i den mån del föranledes av förslaget, med samlycke av rättens ombuds­man låla anslå med utdelning till dess ackordsfrågan blivit avgjord.

Sä Senaste lydelse 1955:236. *• Senaste lydelse 1970: 848.


Är äckordsförslag beroende på prövning, kan förvaltaren, i den mån del föranledes av förslaget, lå­ta anslå med utdelning till dess ac­kordsfrågan blivit avgjord.


 


Prop. 1978/79:105


43


 


Nuvurande lydelse


Föreslagen lydelse


128 S

Då utdelning skall ske, åligge för­vallaren atl uppgöra utdelnings­förslag.

Då utdelning skall ske, åligge för­valtaren all / samråd med rällens ombudsman uppgöra utdelnings-förslag. Uppslå därvid skiljitkliga meningar emellan ombudsmannen och förvallaren, varde förslugel upprällul ejler ombudsmannens mening.


Utdelningsförslag skall för varje däri upptagen borgenär angiva beloppet av hans fordran med den ränta, varå utdelning må vara atl beräkna, den förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt den utdelning, som belöper på fordringen. Föreligger omsländighel, som jämlikt 141 § andra siycket medför inskränkning i borgenärs räll atl lyfta på hans ford­ran belöpande utdelning, eller har borgenär enligt 143 S uppburit belalning, varde det ock anmärkt i förslaget.

Uidelningsförslag skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen av egendom, för vilken till utdelning avsedda medel influtit. Äv redogörelsen skall framgå, huru myckel genom försäljning eller annorledes influlit för egendomen, saml, där ej hela della belopp enligt förslaget utdelas, för vil­ka andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Hava medel, som avses i för­slaget, influtit för egendom, vari särskild förmånsräll funnits, skola nu fö­reskrivna uppgifter lämnas särskilt för den egendom.


129 §

Sedan utdelningsförslag upprät­tals, skal) förslaget med därtill hö­rande förvallningsredogörelse hål­las tillgängligt för granskning å stäl­le, som bestämmes av rällens om­budsman efter samråd med förval-luren. Ombudsmannen låle en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som be­slämls för offentliggörande av kun­görelser om konkursen, kungöra, atl utdelningsförslag upprättats, så ock från och med vilken dag samt var del kommer alt hållas tillgäng­ligt. 1 kungörelsen skall ock näm­nas, all den, som vill klandra för­slaget, har atl anmäla sill klander på säll och inom lid, som sladgas i 130 §.

Del åligger ombudsmannen  alt ofördröjligen efter utfärdandet av


Sedan uidelningsförslag upprät­tats, skall förslaget med därtill hö­rande förvallningsredogörelse hål­las lillgängligl för granskning å lid och slälle som beslämmes ay för­vaharen. Når Jråga är om Jörslag lill slutuidelning. skall förvaltaren bestämma tid och ställe efier sam­råd med tillsynsmyndigheten. För­valtaren låle en gäng i Post- och In­rikes Tidningar och den eller de orlslidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att utdel­ningsförslag upprättats, så ock från och med vilken dag saml var det kommer alt hållas tillgängligt. 1 kungörelsen skall ock nämnas, all den, som vill klandra förslaget, har atl anmäla sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas i 130 S.

Det äligger förvaltaren alt oför­dröjligen efter utfärdandet av ovan-


» Senaste lydelse 1977:675.


 


Prop. 1978/79:105


44


 


Nuvarande lyddse

ovannämnda kungörelse dels till­ställa konkursdomaren ell exem­plar av utdelningsförslaget och för­valtningsredogörelsen, dels ock till gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, med posten översända med­delande om innehållet i kungörel­sen; och varde borgenär tillika un­derrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

Ombudsmannen har därjämte att sä snart ske kan tillställa konkurs­domaren ett exemplar av de tid­ningar, i vilka kungörelsen varil in­förd.

Då kungörelse om slutuidelning ulfärdas, skall underräiielse därom samiidigi meddelas konkursdoma­ren.


Föreslagen lydelse

nämnda kungörelse dels lillslälla konkursdomaren och tillsynsmyn­digheten ett exemplar av uldel­ningsförslaget och förvaltningsre­dogörelsen, dels ock lill gäldenären och varje i förslaget upplagen bor­genär, vars adress är känd, med poslen översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräk­nad i förslaget.

Förvaltaren har därjämle alt så snarl ske kan lillslälla konkursdo­maren och tillsynsmyndigheten ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varil införd.

Då kungörelse om slutuidelning ulfärdas, skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdoma­ren och tillsynsmyndigheten.


130 §'» Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdo­maren inom trellio dagar från den dag, då förslagei enligt kungörelsen där­om först varit tillgängligt för granskning. 1 klanderskriften skall angivas, i vilkel avseende ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget, må kland­ret ej upplagas.


Varder klander upptaget, utsatte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rälien saml late den utsatta dagen minst lio dagar förut kungöras en gång i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för of­fentliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte ock särskilt rällens ombudsman, förvallaren och den, som anmält klandret, samt. där klandret avser utdelning lill viss borgenär, som icke anmält klandret, denne.

Vid målets handläggning böra ombudsnuinnen och förvallaren va­ra tillslädes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom ombuds­mannens försorg tillställas kon­kursdomaren för all tillhandahållas rätten.


Varder klander upptaget, utsatte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rätlen samt låle den utsatta dagen minsl tio dagar förut kungöras en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för of­fentliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte ock särskilt tillsynsmyndigheten, förvaltaren och den, som anmält klandret, samt, där klandret avser utdelning lill viss borgenär, som icke anmält klandret, denne.

Vid målets handläggning bör för­vallaren vara tillslädes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom förvalta­rens försorg tillställas konkursdo­maren för att tillhandahållas rätten.


" Senaste lydelse 1977:675.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvurunde lydelse


Föreslagen lydelse


45


 


132 S.

Har borgenär bevakat fordran ef­ter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, skall ut­delning för den fordran beräknas i utdelningsförslag, om vars framläg­gande kungörelse ulfärdas sedan bevakningsinlagan genom konkurs­domarens försorg kommii rättens ombudsman tillhanda eller borge­nären hos ombudsmannen visat, att bevakning skett.


Har borgenär bevakat fordran ef­ter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, skall ut­delning för den fordran beräknas i uidelningsförslag, om vars framläg­gande kungörelse ulfärdas sedan bevakningsinlagan genom konkurs­domarens försorg kommit förvalla­ren tillhanda eller borgenären hos denne visat, att bevakning skett.


Äv medel, som ej äro upptagna i äldre utdelningsförslag än i försia styc­ket avses, varde först, såvitt de förslå, tilldelat borgenären så mycket, som skulle hava lillagls honom, därest han bevakal sin fordran inom den utsatta bevakningstiden; och tage han därefter med övriga borgenärer del i vad som kan återstå.


137 S


Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 § sägs, skall, ändå atl edgången ej full­gjorts, beräknas i uidelningsför­slag, som ej avser slutuidelning i konkursen. Då slutuidelning förela­ges, må sådan fordran ej komma i betraktande, med mindre innan kungörelse om framläggande av ul­delningsförslaget utfärdals bevis, all eden avlagts, genom konkursdo­marens försorg kommit rällens om­budsman tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen styrkt, att så­dant bevis tillställts konkursdoma­ren; och skall, där fordringen enligt vad nu sagts icke må komma i be­traktande, vad vid tidigare utdel­ning må hava beräknats för ford­ringen gå lill fördelning emellan andra borgenärer.


Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång, som i 116 eller 123 S sägs, skall, ändå alt edgången ej full­gjorts, beräknas i utdelningsför­slag, som ej avser slututdelning i konkursen. Då slututdelning företa­ges, må sådan fordran ej komma i betraktande, med mindre innan kungörelse om framläggande av ul­delningsförslaget utfärdats bevis, alt eden avlagts, genom konkursdo­marens försorg kommii förvallaren tillhanda eller borgenären hos den­ne styrkt, att sådant bevis tillställts konkursdomaren; och skall, där fordringen enligt vad nu sagls icke må komma i betraktande, vad vid lidigare utdelning må hava beräk­nats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.


Har i fall, då edgångsföreläggande meddelals borgenär, som lill säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom, borgenären föranstaltat om egendomens försäljning, äge han ej uppbära betalning ur egendomen, innan föreläggandet fullgjorts; och skall förty vad av köpeskillingen å bor­genärens fordran belöper intill dess föreläggandel fullgjorts eller den därför föreskrivna lid lilländagått insättas i riksbanken eller annan bank, varom borgenären och förvaltaren enas.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


46


140 S Varder gäldenär, som i konkurs erhållit ackord, ånyo försatt i konkurs innan ackordet fullgjorts, vare borgenär, vars fordran nedsatts genom ack­ordet, berättigad till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag av vad han redan må hava uppburit; dock äge han icke uppbä­ra mer än vad enligt ackordet lillkommer honom.


Vad sålunda stadgats skall äga molsvarande tillämpning,där gälde­nären erhållil ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan kon­kurs.


Vad sålunda sladgals skall äga molsvarande tillämpning, där gälde­nären erhållil ackord enligt ack­ordslagen (1970:847).


 


144 §


Lyftning enligt 143 § må ej med­givas borgenär, med mindre han bevakal sin fordran i konkursen, där del enligt denna lag åligger ho­nom, ävensom släller borgen för alt medlen återbäras i händelse han finnes ej vara beräiligad all i utdel­ning behålla vad han fåll lyfla. För­vallaren må dock med samtycke av rättens ombudsman eftergiva bor­gen, om skäl därtill finnas; och vare kronan ej skyldig alt ställa borgen.


Lyftning enligt 143 S må ej med­givas borgenär, med mindre han bevakal sin fordran i konkursen, där det enligt denna lag åligger ho­nom, ävensom ställer borgen för all medlen ålerbäras i händelse han finnes ej vara beräiligad all i uldel-ning behålla vad han fåll lyfla. För­valtaren må dock eftergiva borgen, om skäl därtill finnas; och vare kro­nan ej skyldig atl slälla borgen.


 


Vad i 141 § tredje slyckel är siadgal om skyldighei alt gälda ränla å me­del, som ålerbäras, skall äga molsvarande tillämpning vid återbäring av medel, som borgenär enligt 143 § fått lyfta.

145 a §"

Har belalning utfallit på kapital­beloppet av fordran, lill säkerhei för vilken företagsinleckning med­delals, skall rättens ombudsman, sedan tiden för klander mot fram­lagt utdelningsförslag gåll till ända eller väckt klander avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsdo­maren och därvid insända uldel­ningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan det antagas alt ytterligare belalning kommeratt lilläggas inteckningsha-varen, skall dock med anmälan an­stå till dess det blivii avgjort, om sådan betalning skall uigå.


Har betalning utfallit på kapital­beloppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinteckning med­delats, skall förvaltaren, sedan ti­den för klander mot framlagt utdel­ningsförslag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom be­slut som vunnit laga kraft, göra an­mälan därom till inskrivningsmyn­digheten och därvid insända uldel­ningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan det antagas att ytterligare betalning kommer alt tilläggas inteckningsha-varen, skall dock med anmälan an­stå till dess det blivit avgjort, om sådan betalning skall utgå.


='Senaste lydelse 1967:144.


 


Prop. 1978/79:105


47


 


Nuvurunde Ivddse


Föreslagen lydelse


När innehavare av inteckning som avses i första stycket lyfter belalning, skall anteckning härom göras på inleckningshandlingen.


146 §3


Då förslag till slutuidelning enligt utfärdad kungörelse försl är att till­gå för granskning, anses konkursen avslutad, ändå all ivisl om bevakad fordran eller fråga om underhåll ål gäldenären eller om arvode lill räl­lens ombudsman eller förvallare ännu ej är slutligen avgjord eller nå­gon ytterligare lillgång, i följd av rättegång eller annorledes, seder­mera kan uppkomma för konkurs­boet.


Då förslag lill slutuidelning enligt utfärdad kungörelse först är atl till­gå för granskning, anses konkursen avslutad, ändå att tvisl om bevakad fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode till för­vallare ännu ej är slutligen avgjord eller någon yUeriigare tillgång, i följd av rättegång eller annorledes, sedermera kan uppkomma för kon­kursboel.


Utan hinder av att konkursen avslutats må ackordsförslag som ingivits tidigare prövas enligt vad som sladgas i 7 kap.


148 §


Varda efter konkursens avslutan­de medel lillgängliga för utdelning, åligge förvaltaren all utdela dem lill borgenärerna, så ock all avgiva re­dovisning för förvaliningen av med­len; skolande därvid de i denna lag om uidelning ävensom om redovis­ning vid slululdelning givna slad-ganden lända lill efterrättelse. Efter framställning av tältens ombuds­mun och förvallaren äge dock kon­kursdomaren, om han med hänsyn lill de med en utdelning förenade koslnadema finner sådan icke lämpligen böra äga rum, förordna, atl medlen i slället för att utdelas skola överlämnas lill gäldenären.


Varda efter konkursens avslulan-de medel lillgängliga för uidelning, åligge förvallaren atl uldela dem lill borgenärerna, så ock all avgiva re­dovisning för förvaliningen av med­len; skolande därvid de i denna lag om uidelning ävensom om redovis­ning vid slututdelning givna stad­ganden lända Ull efterrättelse. Efter framställning av förvaltaren äge dock konkursdomaren, om han med hänsyn till de med en utdel­ning förenade kostnaderna finner sådan icke lämpligen böra äga rum, förordna, att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas till gälde­nären.


 


149 S'

Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skrifilig överens­kommelse med alla borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, eller har han andra bevis, att nämn­da borgenärer blivit förnöjda, var­de, sedan den för bevakning av fordringar utsatta tid gått till ända.


Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skriftlig överens­kommelse med alla borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, eller har han andra bevis, att nämn­da borgenärer blivit fömöjda, var­de, sedan den för bevakning av fordringar utsatta tid gått till ända.


" Senaste lydelse 1970: 848. ä' Senasle lydelse 1977:675.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

konkursen nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkurs­domaren. Innan konkursdomaren meddelar beslul i anledning av an­sökningen, skall han höra rättens ombudsman och förvallaren.

Är sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner skäl därtill, förordna, all medan an­sökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas, så vitt det ej påkallas av anledning, som avses i 61 § andra stycket.


48

Föreslagen lydelse

konkursen nedlagd, om gäldenären gör ansökning därom hos konkurs­domaren. Innan konkursdomaren meddelar beslut i anledning av an­sökningen, skall han höra förvalta­ren.

Är sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner skäl därtill, förordna, atl medan an­sökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas, så vitt det ej påkallas av anledning, som avses i 63 § andra stycket andra och tredje meningarna.


Varder konkursen nedlagd, låle konkursdomaren införa tillkännagivan­de därom en gång i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de orlslid­ningar, som bestämis för offentliggörande av kungörelser om konkursen.


152 §

Ingives ackordsförslag i räll lid, skall konkursdomaren inhämta ytt­rande av rättens ombudsman och förvallaren huruvida förslaget bör föreläggas borgenärerna. Avstyrka de att så sker, må förslaget uppta­gas endasl om konkursdomaren fin­ner synnerliga skäl därtill.


Ingives ackordsförslag i rält lid, skall konkursdomaren inhämta ytt­rande av förvaltaren huruvida för­slaget bör föreläggas borgenärerna. Avstyrker denne all så sker, må för­slaget upplagas endast om konkurs­domaren finner synnerliga skäl där­till.


159 §*'

Om både borgenär och borgens­man eller annan som förutom gäl­denären ansvarar för borgenårens fordran vilja rösta för denna i ack­ordsfrågan, ha de tiUsammans en röst. vilken beräknas efter borge­närens fordran. Kunna de icke enas, gäller borgenärens mening, om ej de andra lösa ut honom eller ställa betryggande säkerhet för fordringen.

9 kap.
Huru förjåras skaU, då konkurs-
   Handläggning  av   mindre   kon-

bo ej förslår till bestridande av kon-     kurs, m. m. kurskostnaderna.

*" Senaste lydelse 1970: 848.

■" Förutvarande 159 § upphävd genom 1970:848.


 


Prop. 1978/79:105


49


 


Nuvurande lydelse


Föreslagen lyddse


 


185 S'

Finner konkursdomaren, dä be­slul om konkurs meddelas, anled­ning lill (innigaiide, ull gätdcnö-reiis bo icke förslår lill besiridtuidc av konkurskosinaderna, och siälles ej genasl stil erliel för sugdo kosl­nader, skull vad förin 1 dennu lug är siadgal om vidUigunde uv ålgärder du konkurs uppslån icke ägu I ill­lämpning. 111 un gälle vud här nedan Jineskrives:

I) Konkursbeslulel   kungöres Posl-   och   Inrikes   Tidningar  och ortstidning. I kungörelsen skall an­märkas att anledning finnes lill så­dani antagande, som ovan sagts.


Konkurs skall handläggas som mindre kimkurs. om del finns an­ledning aniaga

1.    ull gäldenärens ho ej räcker lill betalning av de konkiirskosina­der som tinnars skulle följa, eller

2.    all boel med hänsyn lill dess omftiiiiilng och övrigu förhulUin-den är uv enkel beskaffenhei och ull konkursen med fördel kun ge­nomföras Ulan ull bcvakningsförjä-runde enligi 5 kap. anordnas.

När konkurs luindlögges som mindre konkurs, tillämpas före­skrifierna i 3 och 5-7 kap. om handläggning av konkurs endasl


 


2) Konkiirsdomuren skall, där del prövas erforderligl. förordna en god man an taga vård om gäldenä­rens bo. Har icke till konkursdoma­ren ingivils av gäldenären under edsJÖrplikldse underskriven för­teckning över hans lillgångar och skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och posladrcss, dels i vad mån skuld avser lön eller pension och dels de böcker orh undra handlingar, som röra boel, skull god nian alllid förordnus. Del åligger i sådani fåll gode mannen an ofördröjligen upprälla och till konkiirsdonuiren inkomma med förleckning, som nyss .sagls, saml an så snarl kunskap vunnils om lö­ne- eller pensionsskuld genasl an­mäla delta till kronojögdemyndlg-heten 1 gäldenärens hemortskom­mun. Finnes ej löne- eller pensions­skuld skall detta anmärkas i för­teckningen. Vid boupptecknings-förrättningen skall gäldenären vara tillslädes och under edsJÖrpUkidse redligen uppgiva boet.


185 a fi

Beslutas an konkursen skall handläggas som mindre konkurs, skall konkursdomaren efter höran­de av tillsynsmyndigheten genast utse en förvaltare alt handha för­valtningen av hoel. Ifråga om för­valtare gäller 44 §.

År gäldenären dödsbo, behöver förvaltare utses endast om boupp­teckning enligt 20 kap. årvdahiilken ej har upprällais eller annars sär-s k lida sk öl jördiggd.

Beträffande tillsyn över förvull-ningen äga 42. 59 och 60 f>§ mol­svarande lillämpning.

I fråga om enlledlgande av för­vallare gäller 80 fi 1 lilliimpliga de­lar. Avgår förviduiren innan kon­kursen avskrives, skall redovisning för förvaltningen snarast avges till tlUsynsmyndlgheien. Avskrift av re­dovisningen skall lämnas lill kon­kursdomaren.


« Senaste lydelse 1977:675.

4   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                              50

Nuvarande lydelse                        löreshigcn lydelse

185 b fi

1 fruga om förvuluirens allmänna åligganden äga 51. 51 a och 52 H, 53 fi Jörsta slyckel, 57 §, 58 §Jörsla och andra styckena samt 60  und­ra sty(ket motsvarande tillämp­ning. Vidure äger 54 § motsvaran­de tillämpning.

Förvaltaren skall lämna konkurs­domaren och lillsynsmyndigheien skrijilig uppgifi om orsakerna till gäldenärens ohesiånd, såviti de kunnai utrönas. Samiidigi skall an­märkas, om del har JÖrekoinniit Jörliållande som kan Jöranleda älervinning till konkursboet och om det Jlnns skälig anledning antaga ull gäldenären gjort sig skyldig IiU gäldenärsbrott. Finns anledning till sådani anlagande, skall grun­den därför angivas. Om gäldenä­ren är eller under del senasle årei Jöre konkursansökningen varit bok-jöringsskyldig, skall vidare anmär­kas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur bokförings­skyldigheten har fullgjorts. I så­dant fall skall samtidigt den av gäl­denären senasi uppgjorda balans­räkningen ingivas.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skall för­valtaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tviste­mål som angå gäld i allmänhei. Finns ej löne- eller pensionsskuld, skall förvallaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte uppgifier enligt andra stycket till­ställas konkursdomaren och till­synsmyndigheten snarasi och se­nast en månad från konkursbeslu­tel. När särskilda omständigheter Jördigga, får konkursdomaren be­vilja uppskov.

Om förvaltaren finner atl gälde­nären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig lill gäldenärsbrott, skall  han   omedelbart  underrätta


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


51


 


3)    Frumgår ej av bouppteck­
ningen, atl lillgång Jlnnes lill be­
stridande av konkurskostnaderna,
kulle konkursdomaren genast gäl­
denären alt inslälla sig för att fästa
bouppteckningens riktighet med
sådun ed, som i 91 § sägs. Edgång­
en må ej ulsållas alt äga rum tidi­
gare än en vecka efter det beslutet
imi konkurs meddelades. Har kon­
kursansökningen gjorts av borge­
när, varde underrättelse om liden
för edgången med poslen översänd
till honom.

Edgångsyrkande, varom sladgas i 93 §. må jämväl i Jall, varom nu är Jråga, av borgenär framställas.

Vad 4 kap. i övrigi föreskriver i avseende å edgång likasom ock vad 1 samma kapitel stadgas om påföljd för gäldenär av iredska alt vid boiipptecknlng.sförräitning vara lillsiädes och uppgiva boet skall I fall, som här avses, äga molsva­rande lillämpning.

4)    Varder ej genoin tiUägg vid
bouppieckningens beedigande eller
eljesl ådagalagi, all lillgång Jlnnes


allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misslanken.

185 c fi

Om ej annal är föreskrivet, skall egendom som jlnns 1 boet säljas så snarl del lämpligen kan ske.

Beträffande försäljning av egen­dom, förlsätlande eller återuppta­gande av rörelse, indrivning av fordringar och förlikning angående osäker eUer tvistig tiUgång under konkursen gälla 61. 63, 67, 70, 71 och 73—78 fifi i tillämpUga delar. Fordran som kun göras gällande i konkursen skull anses som bevakad fordran. Den tid uv fyra veckor som enligi 73 fi jörsta siycket skall räk­nas från första borgenärssamman­lrädet skall i Slället räknas från konkursbeslulet.

185 d fi

Så snarl bouppleckning har lill­ställis konkursdomaren skall denne kalla gäldenären att Inslälla sig för atl avlägga sädan ed .som avses i 91 §. År gäldenären dödsbo och har förvaltare ej utsetts, skall vad som i 91 § andra stycket sågs om jörvaltaren i stället gälla konkurs­domaren. Edgången fär ej äga rum lidigare än en vecka från konkurs-beslutet.

Finner konkursdomaren, sedan bouppteckningen har beedigats, ef­ter förvaltarens  hörande  att   till-


 


Prop. 1978/79:105


52


 


Nuvarande lydelse

lill bestridande in- konkurskoslnu-dernii, och snilles ej heller säkerhei Jör sagda koslnader, meddele kon­kursdomaren beslul om avskriv-niiig av konkursen. Innun gäldenä­ren beedigat bouppteckningen eller annan Jiillgjorl edgång, som må huva Jördugis honom, må konkur­sen ej avskrivas, där ej hinder före­ligger jör edgångs fullgörande inoni skälig lid och konkursdoma­ren finner anledning saknas lill an­tagande, atl genom edgången lill­gång lill koslnadernus bestridande skulle yppas.


Föreslagen lydelse

gångarna ej rucka lill belalning av konkurskoslniidernii och annan skuld som boel har ådragit sig, skall han beslula om avskrivning uv konkursen. Sådani beslul fär dock ej meddelas förrän förvallaren liar jiillgjorl vud som åligger hononi enligi 185 b fi undra slyckel. Av­skrives konkursen, skall JÖrvuliaren snarasi avge redovisning för för­valiningen lill lillsynsmyndlglielen. Avskrift av redovisningen skall lämnas till konkursdomaren.

Föreligger hinder nioi atl boupp­ieckningsed avlägges av gäldenä­ren eller annun inom skälig lid och saknas anledning aniaga all ge­nom sådan edgång skulle yppas tillgång lill belalning av konkur.s-kosinaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, äger försia stycket motsvarande lillämpning trots att edgång icke hur fuUgjorls.

Innan egendomen i boel återstäl-les till gäldenären, skall förvaltaren av egendomen, såvitt den förslår, betala konkurskostnaderna och an­nan skuld som boet har ådragit sig.


185 e fi

Avskrives ej konkursen enligt 185 d § skall boets medel, sedan all tillgänglig egendom har förvand­lats lill pengar, delas ut till borge­närerna i den män medlen ej behö­vas Jör betalning av konkurskosi­naderna och annan skuld som boel har ådragit sig. Utdelningen skall äga rum i enlighet med den rätl till betalning som lillkommer borgenä­rerna. I Jall som avses 1 70 § andra siycket eller 71 § femle stycket ut­gör den omsländigheten att där av­sedd egendom icke har blivit såld ej hinder jör utdelning.

Förslag lill utdelning upprättas av förvaltaren. Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange


 


Prop. 1978/79:105                                                             53

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

belo[)pel a\- hans jördran med den ränla varpå utdelning skall beräk­nas, den förmånsräll som JÖljer med fördringen och den indelning som belöper på denna. Vid försla­gei skall jögas sådan förvallnings­redogörelse som angives i 128 fi Iredje stycket.

Vid tillämpning av 138 eller 139 § skall vad som .sägs där om den dag, från vilken tiden jör klander mol ui­delningsförslag är all räkna, i siäl­lei avse dagen för titdelningsförsla-gels upprättande.

185 ffi

Förvaltaren skall genast lillslälla
konkursdomaren och lillsynsmyn­
digheien utdetningsförslugel och
förvaltningsredogörelsen.
   Hun

skall samtidigt avge redovisning Jör förvaliningen till tillsynsmyn­digheten och därvid bifoga de handlingar som kunna vara av be­tydelse för kontroll av redovisning­en. Avskrifter av redovisningen jämte bifogade handlingar skola lämnas till konkursdomaren.

Konkursdomaren skall genast i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som be­stämts för offentliggörande av kun­görelser om konkursen, kungöra att utdelningsförslag har upprät­tats. Den som vill framställa in­vändning mot utdelningsförslaget skall göra detta hos konkursdoma­ren senast två veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Erinran härom skall intagas i kungörelsen.

Sedan tiden för invändning mot utdelningsförslaget har gått ut, skall konkursdomaren fastställa utdelning i konkursen enligt för­slaget, om det ej genom invändning eller på annat sätt framgår att fd eller brist som inverkat på någons rätt föreligger. Finner konkursdo­maren sig icke böra fastställa ut­delning enUgt förslaget, skaU han


 


Prop. 1978/79:105                                                              54

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

anlingen göra behövliga ändringar i del och fastställa uidelning enligt del sålunda ändrade förslaget eller äterjÖrvisa ärendei lill JÖrvuliaren. Mol beslul om älerförvisning får lalan ej föras. Att nytt iitddnings-försliig har upprällais skall kiingö-rus endast om det finns skäl till det. När beslul omjäslställelse av ut­delning meddelas, anses konkursen avslutad.

185 g §

Sedan beslul om fasiställdse av utdelning i konkursen har vunnit la­ga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som tillkomma denne. Detta gäller dock ej beträffande fordran som är be­roende av villkor, som avses i 136 §, eller .som är föremål Jör rätte­gång. Borgenär är berättigad till den ränla som har upplupil på medlen från dagen jör utdelnings-förslagets upprättande. När med­len ha tillstäUts borgenärerna, skall jörvaltaren anmäla det hos kon­kursdomaren och tillsynsmyndig­heten. Har belalning uljällil på ka­pitalbeloppet av fordran, till säker­het för vilken företagsinleckning meddelats, gäller 145 a .■?.

BU medel tillgängUga för utåel-ning sedan konkursen avslutats, skall jörvaltaren utdela dem till borgenärerna och avge redovisning för förvaliningen av medlen. Be­stämmelserna i 185 e och 185 f§§ om utdelning och redovisning skola därvid tillämpas. Att nytt utdel­ningsförslag har upprällais skall kungöras endast om det finns skäl till det. Om konkursdomaren med hänsyn till de med en utdelning för­enade kostnaderna Jinner att sådan icke lämpligen bör ske, äger han ef­ter framställning av förvaltaren förordna att medlen 1 stäUet för att utdelas skola överlämnas till gälde­nären .


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande Ivdelse


Föres lugen lyddse


55


 


5) Finnes boet förslå till kon-kurskoslnadernas beslrldcinde eller snilles säkerhet för desamma, skall konkur.sdomaren iakllaga vud som omJÖrmöles i 19 fi, därvid likväl de tider, som enligi sagda paragraf skola räknas från del beslutet om konkurs meddelades, i stället skola räknas från dagen för utfärdandet av kungörelse enligi paragrafen. Med konkursen skaU jämväl i öv­rigt så förhållas som i allmänhet är beiräffande konkurser föreskrivet; dock alt, där binippleckningsed re­dun uvlugis, del ej åligger gäldenä­ren eller annan, som gått eden, att ånyo fullgöra sådan edgång.


185 11 fi

Om JÖrvulliiren i konkurs som htindlägges som mindre konkurs finner all 1 185 fi förslu slyckel 2. angivna förulsäiiningur för sodan handläggning icke fördiggu sann atl boel räcker llll belalning uv dels de konkurskoslnoder som följu med all konkursen handlägges 1 enlighel med vud som i allniänliel är före­skrivel ifråga om konkurs, dels an­nan boets skuld, skall han genasl anmäla dellu lill konkursdomaren.

Om konkursdomaren. ejler lill-synsinyndighelens hörande. 1 an­ledning av anmälningen eller eljesl jinner all konkursen bör handläg­gas 1 enlighel med vad som 1 all­niänliel är föreskrivel i Jråga om konkurs, skall konkursdomaren beslula all konkursen skall hand­läggas i denna ordning. Medddas sädanl beslut, äga 19 fi förslu och iredje slyckena molsvarande lill-lämpning.

Beslutet jäinie vad konkursdo­maren har bestämt enligi 19 fi Jörsta stycket skall kungöras 1 Posl-och Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar som beslämls för ojfenlliggörande av kungörelser om konkursen. De tider som enligi 19 fi Jörsta stycket skola räknas från det beslutet om konkurs med­delades skola i stället räknas från dagen för utfärdandet av kungörel-s en.

Meddelas beslul enligi andra slyckel, skall förvaltaren unses vara insedd enligt 45 fi. Bouppleck­ning som angives 1 53 § behöver icke upprällas på nyll. Ej heller behöver gäldenären eller annan behöver gäldenären eller annan som avlagt bouppieckningsed eller beedigat \lss uppgift i bouppteck­ningen åter fullgöra sådan edgång.


 


Prop. 1978/79:105


56


 


Nuvarande Ivddse


Föreslagen lydelse


 


186 S

Varder ejler iitfördandet av den i 19 fi onijÖrmälda kungörelsen up­penbarl, all lillgång ej Jhines lill bcsiridunde av konkurskosinader­na, ällgge JÖrvuliaren all ulan dröjsmål görti anmäliin därom hos konkur.sdomaren. Vid sädan anmä­lan skall fogas redovisning för för­valtningen.

Finner konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande an­mälningen vara befogad, låle han kungöra densamma en gång i Post­och Inrikes Tidningar och den eller de orlslidningar, som beslämts för offentliggörande av kungörelserom konkursen. Ställes inom ireilio dugar Jrån det kungörelsen Injör-des i Post- och Inrikes Fidningar säkerhei för konkurskosinaderna, vare anmälningen föijällen. Vill borgenär eller gäldenären annorie­des visa, att tillgång ///7/«'j till be­stridande av sagda kostnader, göre anmälan därom hos konkursdoma­ren inom lid, som nyss nämnls, och äge konkiirsdoniuren giva honom del rådrum, som prövas nödigi. Där säkerhei ej siälles eller anmälan, som sisl sagts, ej föranleder till an­tagande, all medel lill gäldande uv nämnda koslnader finnas, meddele ktmkiirsdomaren beslul om av­skrivning av konkursen.


Om förvallare som har ulsells enligt 46 fi Jinner anledning aniaga all lillgängiirnu i boel ej räcka llll betalning av konkurskoslnaderiHi och annan skuld som boel har ådragit sig, skall han genasl anmä­la della llll konkursdomaren. Han skall sanilidigl avge redovisning för förvaltningen //// lillsynsmyn­digheien. Vid anmälan som har av­ses skall Jogas avskrifi av redovis­ningen.

Om konkursdomaren, efter till­synsmyndighetens hörande. / an­ledning av anmälningen eller eljest Fel! Ogiltig hyperlänkreferens. grund Jör antagande att till­gångarna åro så olillräckliga som sägs i Jörsta stycket, skall han kungöra detla i Posl- och Inrikes Tidningar och den eller de orlslid­ningar, som beslämts för offentlig­görande av kungörelser om konkur­sen. Vill borgenär eller gäldenären visa atl tillgäng finns till betalning av nämnda kostnader och skuld, skall han anmäla detta hos kon­kursdomaren inom en månad från den dag då kungörelsen var införd 1 Posl- och Inrikes Tidningar. Kon­kursdomaren äger ge borgenären eller gäldenären behövligi rådrum. Föranleder anmälan som nu har angivils eller annan iniräfjäd om­sländighel ej anlagande ull lill­gång Jlnns till betalning av kon­kurskostnaderna och annan skuld som boel har ådragit sig, skall kon­kiirsdonuiren besluta om avskriv­ning av konkursen. Hur förvaltaren icke avgivit redovisning för förvalt­ningen, skall han göra detta innan beslul om avskrivning meddelas.


 


187 S

Avgår Jörvallare eller gransk­ningsman sedan jörnlikt 186 S an­mälan skett därom att lillgång ej finnes lill bestridande av konkurs-


Avskriv es konkursen enligt 185 d eller 186 § eller avslutas konkursen enligt 185 f§, skall konkursdoma­ren efter hörande av tillsynsmyn-


" Senaste lydelse 1977:675.


 


Prop. 1978/79:105


57


 


Nuvarande lydelse

kosinaderna, skall borgenärssam­manlräde, som omförmäles i 49 fi, ej ulsållas, sä länge anmälningen är beroende på prövning.


Föreslagen lydelse

dighelen bestämma arvode lill för­vallaren och ersältning för kostnad som uppdraget har medfört. 1 fråga om arvode äga 82 och 83 §§, 84 § Jörsia stycket samt 86  motsva­rande lillänipning.

Finns i boet egendom, vari sär­skild förniånsrält äger rum. gäller 81 fi.

Regeringen eller myndighei som regeringen besiämmer Jästställer ta.va simi skall tillämpas vid be­stämmande av arvode liU förvalla­ren. när konkurs uvskrlves enligi 185 d fi.


 


188 §

Vurder konkurs, .som uppslån ef­ter ansökning av borgenär, avskri­ven jämlikt 185 S, vare borgenären plikilg alt vidkännas de av Jöifa-randet föranledda kostnaderna, däri Inbegripen gottgörelse, efter konkursdomarens beprövande, llll god man, som omjörmäles i nämn­da paragraf under 2). Beslutet om konkursens avskrivande skall inne­hålla åläggande Jör borgenären att gälda nämnda kostnader, därvid varje kostnadsbelopp skall särskilt angivas.

Har konkurs upphört annorledes än genom shitulddning, äge kon­kursdomaren, i den mån konkurs­boet ej lämnar tillgång till gäldan­de UV vad konkursdomaren Jörskju-lit för kungörelser, kaUelser och underrälldser, sotn bort gäldas av boel, och kosinaderna ej heller kunnai tillagas av borgenär, vilken jämlikl försia stycket är ansvarig för desamma, att av aUmänna me­del undfå ersältning för vad .sålun­da förskjutits.


Kostnaderna för konkurs som har avskrivils enligi 185 d fi skola utgå ur konkursboet framjör annan skuld som boel har ådragit sig. Har konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kun­na konkurskostnaderna ej utlagas ur boel, skall borgenären belala dessa, dock högsl ell belopp som motsvarar en tiondel av det vid ti­den för konkursbeslutel gällande basbeloppet enligi lagen 11962: 381) om allmän JÖrsäkring. Åro Jle­ra borgenärer betalningsskyldiga, svara de solidariskt. Beslutet om avskrivning skall. 1 den mån boel befinnes otillräckligt, innehålla åläggande för ansvarig borgenär alt betala kostnaderna med angiv­na begränsning. Kunna konkurs-kostnaderna ej intagas ur boet eller av borgenåren, skola de utgå av allmänna medel.

Kostnaderna JÖr konkurs som har avskrivils enligi 186 § skola ut­gå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Kunna konkurskostnaderna ej utta­gas ur boet, skola de utgå av all­männa medel.

Har konkurs upphön på annal säll än .som har angivits i försia el­ler andra stycket, äger andra slyc­kel molsvarande tillämpning.


 


Prop. 1978/79:105


58


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


189 r


Avgår förvaltare före konkursens avslutande, skall redovisning för förvaltningen, evad denna hand­hafts av den avgående ensam eller av honom jämte annan, ofördröjli­gen avgivas. Har förvaltningen va­rit delad, såsom i 52 fi första styc­ket är stadgat, skall redovisningen avse allenast den del av förvalt­ningen, som varit åt den avgående förvaltaren uppdragen.

Då förslag till slututdelning fram­lägges eller, där ackord kommit till stånd, egendomen i boet ålerslälles till gäldenären, skall ock redovis­ning för förvaltningen av boet avgi­vas.

Rällens ombudsnuin har all granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva utlå­tande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas till­gängliga för dem. som önska laga del av handlingarna. Avgives redo­visning i sammanhang med fram­läggande av förslag till slutuidel­ning, skola redovisningshandlingar­na vara atl tillgå för granskning från och med samma dag och å samma ställe som uldelningsförslaget; och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 S- Då redovisning eljest avgi­ves, äge ombudsmannen efter sam­råd med förvaltaren besiämma släl­le, där redovisningshandlingarna skola hållas lillgängliga; låle ock en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungö­ra, från och med vilken dag samt var handlingarna komma att hållas lillgängliga.


Avgår förvallare som har ulsells enligi 45 elter 46 fi före konkursens avslutande, skall redovisning för förvaltningen, evad denna hand­hafts av den avgående ensam eller av honom jämte annan, ofördröjli­gen avgivas //// tillsynsmyndighe­ten. Har förvaltningen varit delad, såsom i 50  försia slyckel är siad­gal. skall redovisningen avse alle­nast den del av förvaltningen, som varit åt den avgående förvaltaren ti ppd rågen.

Då lorslag till slutuidelning fram­lägges enligi 129 fi eller, där ackord kommit till stånd, egendomen i boet ålerslälles till gäldenären, skall ock redovisning för förvalt­ningen av boet avgivas //// lillsyns-myndlgheten.

Tillsynsmyndigheien har all granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva utlå­tande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas till­gängliga för dem, som önska laga del av handlingarna. Avgives redo­visning i sammanhang med fram­läggande av förslag till slututdel­ning, skola redovisningshandlingar­na vara alt tillgå för granskning frän och med samma dag och å samma ställe som utdelningsförslaget; och varde underrättelse därom inlagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 S. Då redovisning eljest avgi­ves, äge tillsynsmyndigheien efter samråd med förvaltaren besiämma ställe, där redovisningshandlingar­na skola hållas lillgängliga; låle ock en gång i Posl- och Inrikes Tidning­ar och den eller de orlslidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag samt var handlingarna komma atl hållas tillgängliga.


" Senaste lydelse 1977:675.


 


Prop. 1918fl9:105


59


 


Nuvarande Ivddse


Föreslagen lyddse


1 kungörelse angående redovisnings frätnläggande skall Ock nämntis, att den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra sin talan på sätt och inom tid, som stadgas i 191 S.


Då kungörelse, som ovan sägs, utfärdas, skola redovisningshand­lingarna i styrkt avskrift genom om-hudsmannens försorg tillställas konkursdomaren för atl hos honom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogats re­dovisningen, av vidlyftigare be­skaffenhet, vare dock ej nödigt, att avskrifter därav överlämnas. Del åligger därjämte ombudsmannen alt ofördröjligen efier kungörelsens utfärdande lill gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakat fordrtin men icke erhållil full betal­ning och vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen; dock all, där ackord kommii till stånd, dylikt meddelan­de ej skall avsändas till borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger förmånsrätt.


Då kungörelse, som ovan sägs, utfärdas, skola redovisningshand­lingarna i siyrkt avskrifi genom till­synsmyndighetens försorg tillstäl­las konkursdomaren för all hos ho­nom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifo­gals redovisningen, av vidlyftigare beskaffenhei. vare dock ej nödigt, att avskrifter därtiv överlämnas. Det åligger därjämle illlsynsinyn-digheten att ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande lill gälde­nären och varje borgenär, som i konkursen bevakal fordran men icke erhållil full betalning och vars adress är känd, med poslen över­sända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisning­en; dock alt, där ackord kommii lill stånd, dylikt meddelande ej skall avsändas till borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger för­månsrätt.


 


190 P

Varder beslul om konkurs upp­hävt av högre räll eller varder kon­kurs avskriven jämlikl 124 S eller nedlagd jämlikt 149 S, skall förval­taren ofördröjligen till gäldenären avgiva redovisning för förvaltning­en av boet. Har konkursdomaren jämlikt 148 S förordnai, alt kon­kursboel tillhöriga medel skola överlämnas till gäldenären, skall ock redovisning ofördröjligen avgi­vas till honom.


Varder beslut om konkurs upp­hävt av högre räll eller varder kon­kurs avskriven jämlikl 124 § eller nedlagd jämlikl 149 S, skall förval­laren ofördröjligen lill gäldenären och tillsynsmyndigheten avgiva re­dovisning för förvaltningen av boel. Har konkursdomaren jämlikt 148 S eller 185 g fi andra stycket förordnai, alt konkursboel tillhöri­ga medel skola överlämnas lill gäl­denären, skall ock redovisning ofördcöjligen avgivas lill honom och tlUsynsniyndlgheten.

Redovisning som skall avgivas av förvaltaren enligi 185 a, 185 d, 185 f eller 185 g § gäller som slutre­dovisning.


« Senaste lydelse 1975:244.


 


Prop. 1978/79:105


60


 


Nuvarande Ivddse


Föreslagen lyddse


Avskrives konkurs enligt 186 S, gälle den redovisning, som enligt sam­ma paiiigiaf skall tivgivas av förvaltaren, såsom slutredovisning.


191  S

Vill giildeniiren khinditi redovis­ning, varom stadgas i 189 eller 190 S. eller vill i fall, som avses i 189 §, borgenär, vars räll kan vara beroende av redovisningen, kland­ra densamma, skall talan instäm­mas till den rätl, där konkursen är eller varil anhängig, inom tre måna­der, räknat i fall, som avses i 189 S, från den dag, då redovisningen en­ligt vad kungjort blivit först varil för granskning lillgänglig, ifall, som avses i 190 § försia stycket, från det redovisningen tillställdes gälde­nären och i fall, som i 190 S andra stycket sägs, från del beslutet om avskrivning av konkursen vann la­ga krafl.


Vill gäldenären klandra redovis­ning, varom sladgas i 189 eller 190 S, eller vill i fall, som avses i 189 § eller 190 § andra eller tredje stycket, borgenär, vars rätt kan va­ra beroende av redovisningen, klandra densamma, skall talan in­stämmas till den räll, där konkur­sen är eller varit anhängig, inom tre månader, räknat i fall, som avses i

189      S, från den dag, då redovisning­
en enligt vad kungjort blivit först va­
ril för granskning tillgänglig, i fall,
som avses i 190 § första stycket,
från det redovisningen tillställdes
gäldenären, i fall, somaväej i 190 §
andra stycket, från det redovis­
ningen inkom tiU konkursdomaren
och i fall, som avses 1 190 § tredje
stycket, från det beslutet om av­
skrivning av konkursen vann laga
kraft.

Tillsynsmyndigheten får klandra redovisning som avses i 189 eller

190      fi. Härvid äga bestämmelserna
i Jörsta stycket om gäldenärens
klandertalan molsvarande lillämp­
ning. I Jall som avses i 190 § jörsta
stycket skall dock klandertiden räk­
nas Jrån det redovisningen tillställ­
des tillsynsmyndigheten.


193 §'

Konkursbo, som är på obestånd, kan försättas i konkurs. Vad som är Jöreskrivet i denna lag om gäldenär skaU i sådant fall gälla konkurs­boet.


200 §

Vad i denna lag stadgas därom all förvaltningsåtgärd ej må vidta­gas, med mindre gäldenären lämnat sitt samlycke, skall icke äga till­lämpning, då gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas med kallelse.

Vad i denna lag sladgas därom all förvaltningsåtgärd ej må vidta­gas, med mindre gäldenären lämnal sitt samlycke eller fått tillfälle att yllra sig, skall icke äga lillämpning, då gäldenären rymt eller eljesl ej kan anträffas med kallelse. " Förutvarande 193 § upphävd genom 1975:244.


 


Prop. 1978/79:105                                                                 61

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lydelse

202                                            S"
Erfordras under konkursen änd-
  Erfordras under konkursen änd­
rad föreskrift, i vilken eller vilka
   rad föreskrifi, i vilken eller vilka
ortstidningar kungörelser angående
ortstidningar kungörelser angående
konkursen skola införas, ankomme
konkursen skola införas, ankomme
på konkursdomaren att meddela
pä konkursdomaren all meddela
och låta kungöra sådan föreskrifi;
    och låla kungöra sådan föreskrift;
underrätte ock ofördröjligen räi-
  underrätte ock ofördröjligen lill-
lens ombudsman därom.
            synsmyndighelen   och   förvaharen

därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om konkursen i viss ortstid­ning, skall kungörelsen anses behörigen offentliggjord, ändå atl den ej inta­gils i den tidning.

Kungörelse om konkursmåls handläggning vid rälien må ulan hinder av föreskrifi, all densamma skall införas i ortslidning minst lio dagar före den, som utsatts för handläggningen, i sådan tidning införas senare, om kon­kursdomaren finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

203 S 1 stället för atl i enlighel med vad fömt i denna lag finnes stadgal genom kungörelse kalla borgenärer till rälien, då konkursmål skall där handläg­gas, ber konkursdomaren tillämpa annat kallelsesäli, om del kan ske ulan ökning av kallelsekoslnaden. Kungörelse må dock ej utbytas mot särskilda kallelser, så framt ej alla borgenärer, som i målel äga lalan, underrällas så lidigt, au de kunna själva eller genom ombud infinna sig. Där kallelse sist tio dagar före den för handläggningen utsatta dagen med posten avsänts lill borgenär, vars adress är känd, skall den borgenär anses behörigen under­rättad.

A kallelse till borgenärssamman­lräde, som hålles efter bevaknings­lidens utgång och icke avser pröv­ning av ackordsförslag, skall vad i första Slyckel stadgas äga motsva­rande lillämpning.

206                                             S

Där ej av bestämmelserna i den- Föreligger vid konkursens uvslu-

na lag annat föranledes, skola till lande hinder mot att de böcker och

rättens ombudsman  överlämnade andra handlingar rörande boet, vil-

handlingar rörande konkursen så ka förvallaren tagit hand om, åter-

snart lämpligen kan ske tillställas ställas   till  gäldenären,   skola   de

förvaltaren för att av honom för- överlämnas   till   liUsynsmyndighe-

varas. Behöver förvaharen lillgång ten, om ej förvaltaren anseratt hun

lill handling, som av ombudsman- bör   bevara   dem.   Handlingarna

nen innehaves, ombesörje ombuds- skola bevaras I enlighel med vad

mannen avskrifi därav för förvalla- som i varje särskili fäll gäller om

rens räkning.                                                              arkivering.

" Senaste lydelse 1977: 675.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


62


208 §*

I Jråga om jäv nioi ijänslemän vid tillsynsmyndigheten gäller ut­över vad som JÖljer av 4 fi förvalt­ningslagen (1971:290) att den som i mål om intagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel har lagil befattning med in­drivning av fordran som göres gäl­lande i konkursen elter vidtagit exe­kutiv ålgärd för tillagande av .sfi-dan fordran ej får fullgöra lillsyns­uppgifl i konkursen.


209 Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela de beslul el­ler vidtaga de åtgärder, som om-förmälas i 6 ff Iredje stycket, 7 och 10fi§, 12 § andra stycket .samt 13, 15, 19 och 201 §§: finner konkurs­domaren, då konkurs uppstått, an­ledning till antagande, att gäldenä­rens bo icke förslår tUl bestridande av konkurskostnaderna, äge hun ock, utan hinder av jäv, vidtaga de ålgärder, som för sådani faU före­skrivas i 185 fi under 1) och 2). År konkursdomaren av jäv hindrad ull ul.se konkursförvaltare enligi 43 §, skall han uppdraga ål lämplig per­son att taga vård om boet intill dess förvaltare varder av ojävig domare utsedd.


Mol tillsynsmyndighetens heslut enligt denna lag fär talan ej föras i andra fall än sorn avses i 27 eller 98 fi.


 


210 §° Över beslul, som konkursdoma-     Över beslul, som konkursdomaren


ren meddelal i fall, där sådani enligi denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrällen; dock må ej klagas däröver alt rättens ombuds­man entledigats eller att förvaltare tillhållits atl fullgöra sina åliggan­den.


meddelat i fall, där sådant enligt denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten.


Vill någon klaga däröver atl konkurs blivit nedlagd jämlikl 149 §, varde liden för besvärs anförande räknad från del kungörelsen om konkursens nedläggande infördes i Posl- och Inrikes Tidningar.

*' Förutvarande 208 § upphävd genom 1975: 244. " Senaste lydelse 1975:244. "Senaste lydelse 1977:675.


 


Prop. 1978/79:105                                                                 63

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

Beslul av konkursdomaren i frå- Beslul av konkursdomaren it/e/i«/(-
gor, som omförmäles i 3, 4 eller 6 seenden som avses i 3, 4 eller 6
kap. eller om förordnade eller enl- kap. ellerom förordnande eller ent­
ledigande av tillsynsman enligt ledigande av tillsynsman enligt
171 b S länder omedelbart till efter- 171 b S eller om uiseende eller eni-
rättelse, om ej annat förordnas; ledigande av förvallare enligt
dock att vad sålunda sladgals icke 185 a § länder omedelbarl lill efler-
skall äga lillämpning å beslut, var- rättelse, om ej annat förordnas;
igenom förelagt vite utdömts.
     dock att vad sålunda stadgats icke

skall äga lillämpning å beslut, var­igenom förelagt vite utdömts.

210 a §

Talan mol konkursdomarens be­slut får föras även av tillsynsmyn­digheten,  om beslutet rör formen Jör konkursens handläggning, utse­ende eller enlledlgande av förvalla­re, anialei förvallare,  delning av förvaliningen mellan flera förvalta­re,   uppdrag   eller   arvode   enligi 50 a fi, förskoll enligi 86 a § llll för­vallare, reseförbud eller skyldighei för gäldenären an lämna ifrån sig pass,    hämlning    eller   häklning, föreläggande eUer utdömande  av vile, avskrivning av konkursen en­ligi  186 § eller arvode eller kosl-nadsersällning liU förvallare enligi 187 § Jörsia Slyckel.

210 b §

Om borgenär anser all beslul av borgenärerna i fråga som avses i 108 § iredje slyckel andra mening­en icke har lillkommil på lagllgl sålt, får han anföra besvär där­över.

Anser borgenär eller gäldenären alt beslut varigenom ackordsför­slag förkastats av borgenärerna icke har tiUkommit på lagligt sätt, får besvär anföras mot beslutet, av gäldenären dock endast om hans rön kan vara beroende därav.

I fråga om besvär enligt denna paragraf  äga   bestämmelserna 210 § om klagan över konkursdo­marens   beslul   motsvarande   lill-länipning.


 


Prop. 1978/79:105


64


 


.Nuvarande Ivddse


Föreslagen lydds


III   S'

Mål, som avses i 16. 85, 93 eller 164 S. skall utan förberedelse före­tagas till huvudförhandling. Utsat­tes målet till fortsatt eller ny huvud­förhandling, äge rätten, om del er­fordras för alt målet vid denna skall kunna slutförtis, förordna, att för­beredelse skall äga rum, samt med­dela erforderliga föreskrifter där­om.

Mål. som avses i 16, 27. 85, 93, 98. 164 eller 183 fi, skall utan förbe­redelse företagas till huvudförhand­ling. Utsattes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, iige rätlen, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förord­na, alt förberedelse skall äga rum, saml meddela erfotderliga före­skrifier därom. Vid hiivudjörhand-llng i mål som avses I 16 § eller 85 fi är rätten domför med en lagfaren domare.

I mäl, som avses i 109 eller 1.30 S, skall huvudförhandling föregås av förberedelse, om del behovs. Hål­les sammaniräde för munllig förbe­redelse och lämna samtliga närva­rande sitt samtycke därtill eller fin­nes saken uppenbar, må huvudför­handlingen hållas i omedelbart samband med förberedelsen.

Mål, som avses i 109 eller 130 S. må ej förelagas lill huvudförhand­ling, med mindre sammanträde för muntlig förberedelse hållits. Läm­na samtliga närvarande sitt samlyc­ke därtill eller finnes saken uppen­bar, må huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med förbere­delsen. HåUes ej huvudförhand­lingen i omedelbarl samband med förberedelsen, skull envar som när­varit och vars adress är känd erhål­la särskild underrättelse om tid och slälle för huvudförhundllngen. så framt ej besked därom lämnats un­der förberedelsen .

Vid huvudförhandling 1 mål som avses i denna paragraf är lalten domför med en lagfaren domare.

Uteblir i mål, som avses i denna paragraf, part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre del ej hinder för målels handlägg­ning och avgörande, om ej annat är stadgal.


Beträffande lalan mol avgörande i mål, som nu sagts, gälle vad i rät­tegångsbalken är stadgat om talan mol beslut i mål. som väckts vid underrätt. Över underrälls eller hovrätts heslut, varigenom .sådan av gäldenären förd lalan, som av­ses i 183 # iredje stycket andra punkten, blivit bijällen, må klagan ejjoras.


Beiräffande lalan mot avgörande i mål, som nu sagts, gälle vad i räl­legångsbalken är stadgat om talan mol beslul i mål, som väckis vid underrätt.


=' Senaste lydelse 1973:243.


 


Prop. 1978/79:105                                                                 65

Nuvurunde lydeLse                      Föreslagen lyddse

211 a i

I (dun mol avgörande 1 mäl som avses 1 85 fi får JÖras även uv lill­synsmyndigheien.

219 S*'

Åtal mol gäldenär för brottsligt Åtal mot gäldenär för gäldenärs-

JÖrhållande mot borgenärer, så ock • brott,  så ock åtal för förbrytelse,

åtal lör förbrytelse, som omforma- som omförmäles i 213 S, må väckas

les 1213 eller 214 fi. må väckas vid vid den rätt, där konkursen är eller

den rält, där konkursen är eller va-                   varit anhängig.
rit anhängig.

Talan, som avses i 216 §, skall anhängiggöras vid den rält, dit målet om gäldenärens försättande i konkurs hänskjutits eller skolat hänskjutas, och må i nämnda mål ulan stämning väckas, ändå all den, mol vilken sådan la­lan föres, är tillstädes genom ombud.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

2.    Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om konkurs, i vilken konkursbeslulel meddelats före ikraftträdandet.

3.    Förekommer i annan lag eller författning bestämmelse om atl åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkurs el­ler att viss rättsverkan skall inträda viss lid efter detta sammanträde skall, om konkursen handlägges som mindre konkurs, frislen i slället räknas från lidpunkten för konkursbeslutet.

4.    Åtgärd som enligt föreskrift i lag eller annan författning ankommer pä rällens ombudsman skall i stället vidtagas av förvallaren.

5.    Förekommer i lag eller annan författning hänvisning lill föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, lillämpas i stället den nya be­stämmelsen.

" Senaste lydelse 1957: 97.

5   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                              66

2    Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs atl 12 kap. 31 S jordabalken' skall ha nedan angiv­na lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

12 kap.

31                                                                                            S
Försattes hyresgästen i konkurs.
Försattes hyresgästen i konkurs,
får konkursboet uppsäga avtalet.
får konkursboel uppsäga avtalet.
Beträffiinde bostadslägenhet förd-
Beträffande bostadslägenhet ford­
ras dock atl gäldenären samiycker
ras dock all gäldenären samiycker
till uppsägningen eUer att rättens
                      lill uppsägningen.
ombudsman godkänner denna.

Har lägenheten ej lilllrätts när konkursen inträffar och har ej hyresvär­den säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet om han ej erhåller sådan säkerhei inom en vecka efter anfordran.

Inträffar i fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet konkursen efter tillträdet och har ej hyresvärden säkerhet för avtalets fullgörande med vil­ken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet, om ej sådan säkerhet ställes inom en månad efter anfordran eller inom samma tid kon­kursboet förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hy­restiden eller, när hyresrätten får överlåtas, överlåtelse sker i enlighet med avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första-tredje slyckel, har hyresvärden rält lill ersättning för skada.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1980.

12 kap. jordabalken omtryckt 1974:1083.


 


Prop, 1978/79:105


67


3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1921:244) om utmätningsed

Härigenom föreskrivs alt 13 S lagen (1921:244) om utmätningsed skall h;i nedan angivnti lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lyddse


13 S Har gäldenär avlagt utmälningsed, vare han ej pliktig atl innan ire år för­flulit ånyo avlägga sådan ed, där del ej göres sannolikt, all ny lillgång efier edgången lillfallil honom.


Samma lag vare, då gäldenären avlagi bouppieckningsed i konkurs, som avskrivits jämlikt 185 eller 186 § konkursiagen eller avslutats genom slutuidelning ulan all icke förmånsberättigade borgenärer er­hållit full betalning. 1 nu sagda fall skall tiden räknas från det konkur­sen upphörde.


Samma lag vare, då gäldenären avlagt bouppteckningsed i konkurs, som avskrivits jämlikt 185 d eller 186 S konkurslagen (/92/.-225J eller avslutats p« annat säll ulan atl icke förmånsberättigade borgenärer er­hållil full belalning. 1 nu sagda fall skall tiden räknas från del konkur­sen upphörde.


Denna lag träder i krafi den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutel meddelals före ikraftträdandet.


 


Prop. 1978/79:105


68


4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars

konkurs

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1956: 217) om vissa kredilinräll-ningars konkurs dels all 4 8 skall upphöra alt gälla, dels alt 3 S skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3 S' Konkursdomaren äger att utan hinder av vad som stadgats i 19 fi konkurslagen bestämma utt kungö­relser angående konkursen skola införas i flera än två tidningar i den ort, varesi kredltinrätlnlngens sty­relse har sitt säte, samt en eller fte­ra tidningar på annan ort, där den har kontor.

Förvaltarna åligger all upprälla förteckning över de borgenärer, vilka enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen på gmnd av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen skall för varje borgenär upplaga beloppet av hans fordran. Är ränta på fordringen ulfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken ränian är ogul­den, jämte räntefoten.


Förteckningen skall i huvudskrifl av förvallarna så forl ske kan ingi­vas lill konkursdomaren. Vid hu­vudskriften bör fogas avskrifter lill det antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifter­nas överensstämmelse med hu­vudskriften blivit av konkursdoma­ren bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envar, som vill ta­ga del av densamma, hållas till­gänglig hos konkursdomaren, hos rättens ombudsman samt vid vart och ett av kreditinrättningens kon­tor.


Förteckningen skall i huvudskrift av förvallarna så forl ske kan ingi­vas till konkursdomaren. Vid hu-vudskriflen bör fogas avskrifter lill del antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifter­nas överensstämmelse med hu­vudskriften blivit av konkursdoma­ren bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envar, som vill ta­ga del av densamma, hållas till­gänglig hos konkursdomaren, hos förvaltarna samt vid vart och ell av kreditinrättningens kontor.


Senaste lydelse 1970:855.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


69


Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för fordringars bevakning ulsalla liden.


7)7/ borgenärer, varom ovan i denna paragraf förmäles, skola kallelsebrev enligi 20 fi konkursla­gen icke insändas. Erinran därom skall Inlagas 1 kungörelse, som sägs i 19 § samma lag. Meddelan­den enligt 103 fi konkursiagen skola ej heller utsändas till sådana bor­genärer, utan skall i stället vad konkursdomaren enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i allmänna tidningarna och den el­ler de ortstidningar, som bestämis för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Ulan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 §S konkurs­lagen föreskrives om utsändande av meddelanden saml avskrifter av ackordsförslag och yllranden må innehållei i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren besläm­mes efier samråd med rättens om­budsman och förvaltama, bringas lill ifrågavarande borgenärers kän­nedom. Underräiielse om vad så­lunda bestämis skall genom rättens ombudsmans försorg kungöras i de lidningar, som nyss sagts.


Vad konkursdomaren bestämt enligt 103 S konkurslagen (1921: 225) skall kungöras en gång i Post­och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som beslämls för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 §S konkursla­gen föreskrives om utsändande av meddelanden saml avskrifter av ac­kordsförslag och yllranden må in­nehållei i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren besläm­mes efier samråd, när 189 § kon­kurslagen är tillämplig med tiU­synsmyndigheten i konkursen och eljest med förvaltama bringas till ifrågavarande borgenärers känne­dom. Underrättelse om vad sålun­da bestämts skall kungöras i de lid­ningar, som nyss sagls, av tillsyns­myndigheten när avsteg gjorts från föreskrifierna i 189 § och 1 övriga fall av förvaltarna.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutel meddelats före ikraftträdandet.


 


Prop. 1978/79:105


70


5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid kon­kurs

Härigenom föreskrivs all 2, 6-8 och 11 SS lagen (1970: 74 Dom statlig lö­negaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


S'

Belalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan er­sättning som har förmånsrätt enligt 12 S förmånsrättslagen (1970: 979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 S samma lag.


Har någon pä gmnd av fordran som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försällande i kon­kurs, ulgår betalning även för kost­naden härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkursla­gen (1921:225), för kostnad som han ålagts att utge enligt 188 S sam­ma lag.


Har någon på grund av fordran som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försättande i kon­kurs, ulgår betalning även för kost­naden härför och, om konkursen avskrivils enligt 185 d § konkursla­gen (1921:225), för kostnad som han ålagts att ulge enligt 188 § sam­ma lag.


Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som molsvarar tolv gånger det vid liden för konkursbeslutel gällande basbeloppel enligt 1 kap. 6 S la­gen (1962:381) om allmän försäkring. Betalning ulgår därvid för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran.


6 § =

Konkursförvalluren skall snarast efter konkursbeslulet underrätta myndighei som avses i 5 S om ford­ran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. I övrigi skall underrättelse lämnas ulan dröjsmål när fordran som omfattas av garan­tin efter bevakning blivit uldel-ningsgill.


FörvaUare i konkurs, som hand­lägges i enlighel med vad som 1 all­mänhet är föreskrivet i fråga om konkurs, skall snarasi efter kon­kursbeslulet underrätla myndighet som avses i 5 § om fordran på lön för uppsägningstid i den mån ford­ringen enligt förvaltarens bedöman­de är klar. Underräiielse bör läm­nas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förulsäiining. I övrigi skall under­rättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garantin efter bevakning blivit utdelnings-gill.


Senaste lydelse 1975:1250. = Senaste lydelse 1975:1261.


 


Prop. 1978/79:105


71


 


Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


Underrättelse som avses i första stycket behöver icke lämnas i den mån arbetstagaren får lyfla belalning för sin fordran enligt 143 S konkurslagen (1921:225), beträffande fordran på lön för uppsägningstid pä fordringens förfalkxJag och beträffande annan fordian ulan dröjsmål sedan fordringen blivit uldelningsgill.

När underrättelse lämnas enligt försia stycket första eller andra mening­en skall konkursförvaltaren samtidigt för arbetslagarens räkning bevaka fordran som avses med underrättelsen. Bevakning sker genom att förvalta­ren tillställer konkursdomaren två kopior av underrättelsen med angivande av atl denna avser bevakning. Förvallaren skall i sådani fall genasl under­rätta iirbelslagaren om bevakningen.


7 S =


Handlägges konkurs enligt 185 fi konkurslagen (1921: 225) och finnes anledning aniaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gäl­lande, skall konkursdomaren ge­nast sända underrättelse därom till kronofogdemyndigheten i gäldenä­rens hemortskomniiin. Sedan tid för gäldenärens edgång har be­slämls, skall myndigheien under­rättas därom. Myndigheten har be­hörighel som borgenär, även om slalen icke innehar fordran hos gäl­denären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren motta­git anmälan som avses i 186 S kon­kurslagen (1921:225) utan att un­derrättelse som avses i 6 S lämnats dessförinnan.


Handlägges konkurs som mindre ktmkiirs enligt konkurslagen (1921: 225) och finnes anledning an­taga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdomaren genasl siinda un­derrättelse därom lill kronofogde­myndigheten i den on, där gälde­nären bör svara 1 tvistemål som angår gäld 1 aUmänhet. Sedan tid för gäldenärens edgång har be­slämts, skall myndigheten under­rättas därom. Myndigheten har be­hörighet som borgenär, även om slalen icke innehar fordran hos gäl­denären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren från konkursförvaUaren mottagit anmä­ lan som avses i 186 S konkurslagen eUer fråga på annal sätt uppkom­mil om uvskrivning av konkursen enligi nämnda paragraf ulan att underrättelse som avses i 6 S läm­nals dessförinnan.


 


8 S

Del åligger kronofogdemyndig­het som får underrättelse enligt 7 S atl skyndsamt pröva i vad mån be­lalning enligt garantin skall utgå för fordran i konkursen. Della gäller även när fordran i konkursen på an­nal säll blir känd för myndigheien.


Det åligger kronofogdemyndig­hel som får underrättelse enligt 7 § eller anmälan enligt 185 b fi kon­kurslagen (1921:225) alt skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt ga­rantin skall utgå för fordran i kon­kursen. Detla gäller även när ford­ran i konkursen på annat sätl blir känd för myndigheien.


' Senaste lydelse 1975:1261. " Senaste lydelse 1975:1261.


 


Prop. 1978/79:105

Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


72


Arbetsgivare är skyldig atl vid kronofogdemyndighetens prövning enligt första slyckel på anfordran lämna uppgift om arbetstagares anställnings-och avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden. Undandrager sig ar­betsgivaren atl fullgöra della, kan han efter omsländighelerna hämtas eller

häktas.


Beslul om hämtning eller häkl­ning meddelas av konkursdomaren efter framställning från kronofog­demyndigheten. Kostnaden för hämtning eller häklning ulgår av allmänna medel. 1 övrigt gäller be­träffande sådan åtgärd 95 S kon­kurslagen (1921:225) i tillämpliga delar.


Beslul om hämlning eller häkl­ning meddelas av konkursdomaren efter framställning från kronofog­demyndigheten. Kosinaden för hämlning eller häktning ulgår av allmänna medel. 1 övrigt gäller be­iriiffande sådan ålgärd 95 S kon­kurslagen i tillämpliga delar.


Kronofogdemyndigheten skall ulan dröjsmål underrätta den i 5 § avsed­da myndigheten angående fordran som vid prövning enligt försli stycket funnits vara betalningsgrundande. Förekommer anledning därtill för kro­nofogdemyndigheten åierkalla sill beslut, om del sker innan utbetalning har ägt rum.

11 S'* Överlåtes fordran, har förvärvaren rält till garantibelopp enligt denna lag endast om förvärvet avsett av arbetsgivaren innehållet, ej utbetalt mät­ningsarvode eller därmed jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift eller förvärvet skell sedan konkursbeslulel meddelals och förvärvaren är ar­betstagarorganisation i vilken överlålaren är medlem eller fond i vars för­valtning organisationen deliar.


Räll till garanlibelopp enligt la­gen lillkommer underhållsberätti­gad för underhållsbidrag som har innehållits genom införsel. Sådan rätt tillkommer dock ej kommun som har utgivit bidragsförskott för underhållsbidrag.


Rätt tiil garantibelopp enligt la­gen tillkommer underhållsberätti­gad för underhållsbidrag som har innehållils genom införsel. Sådan rält lillkommer dock ej allmän för­säkringskassa som har utgivit bi­dragsförskou för underhållsbidrag.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser i 2 och 6-8 SS gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före nämnda dag.

=■ Senaste lydelse 1975:1261.


 


Prop. 1978/79:105                                                             73

6    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast

egendom

Härigenom föreskrivs att 13 S lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall hti nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


13 S


Hör fastigheten lill konkursbo, kan borgenär som / konkursen be­vakal fordran med panträtt eller bälire förmånsrätt i fastigheten be­gära att fastigheten säljes för hans fordran, om hans rätt till betalning ur fastigheten är oslridig eller styr­kes.


Hör fastigheten till konkursbo, kan borgenär som har fordran med panträtt eller bättre förmånsrätt i fasligheten begära att fastigheten säljes för hans fordran, om hans rält till betalning ur fasligheten är ostridig eller styrkes.


Borgenär som vill ansluta sig enligt första stycket skall anmäla detta hos öveiexekuior senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Bestämmelserna i 12 S äger molsvarande lillämpning i fråga om lält alt ullösa den som anslutit sig enligt första stycket.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1980.

7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luft­fartyg m.m.

Härigenom föreskrivs atl 5 § lagen (1971:500) om exekuiiv försäljning av luftfartyg m. m. skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


 


5 S'

Hör egendomen lill konkursbo, kan borgenär, som / konkursen be­vakal fordran varmed är förenad luftpanlrätl eller för vilken egendo­men svarar på grund av inteckning eller varmed är förenad relenlions-rätt eller förmånsrätt enligt 10 S förmånsrättslagen (1970:979), be­gära all egendomen säljes för hans


Hör egendomen till konkursbo, kan borgenär, som har fordran var­med är förenad luftpanträll eller för vilken egendomen svarar på grund av inleckning eller varmed är för­enad relenlionsrätl eller förmåns­räll enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979), begära att egendomen säljes för hans fordran, om hans


Senaste lydelse 1975:1252.


 


Prop. 1978/79:105                                                                 74

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

fordran, om hans rätt till betalning      rält till betalning ur egendomen är

ur egendomen är ostridig eller styr-      oslridig eller styrkes.

kes.

Bestämmelserna i 4 S äger motsvarande lillämpning i fråga om rätl att ut­lösa den som iinsltitil sig enligt första stycket.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1980.

8    Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 10 S rällshjälpslagen (1972: 429) skall ha nedan angivna lydelse.

Niivarunde lydelse'                       Föreslagen lydelse

10                                              S
Skall den som beviljals allmän
   Skall den som beviljals allmän
rällshjälp slälla säkerhet för att få
  rällshjälp ställa säkerhei för alt få
till stånd kvarstad, skingringsför-
   till stånd kvarslad, skingringsför­
bud eller annan handräckning enligt
   bud eller annan handräckning enligt
rällegångsbalken eller utsöknings-
      rällegångsbalken, utsökningslagen
lagen (1877:31 s. 1), får rättshjälps-
  (1877:31 s. \) eller konkurslagen
nämnden ulfärda ansvarsförbindel-
     (1921:225), får rättshjälpsnämnden
se på statens vägnar.
               utfärda ansvarsförbindelse på sta­
tens vägnar.

Första stycket äger molsvarande lillämpning i fråga om verkslällighel enligt 41 eller 42 S utsökningslagen, om allmän rättshjälp beviljals i verk­ställighetsärendel.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses uigiften såsom kosinad för rättshjälpen.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1980.

' Lydelse enligt förslag i prop. 1978/79:90.


 


Prop. 1978/79:105                                                   75

Utdrag
lUSTITIEDEPARTEMENTET
       PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-09-28

Närvarande: statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Romanus, Turesson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Ås­ling, Mundebo, Krönmark, Wikström, Johansson, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag tili ändring i konkurslagen (1921:225), m.m.

1 Inledning

Sedan några år pågår en genomgripande revision av konkurslagstift­ningen. Ett första steg i reformarbetet togs år 1975. Då beslöt riksdagen (prop. 1975:6, LU 1975:12, rskr 1975:91) om viktiga ändringar i den materiella konkursrätten, bl.a. i reglerna om konkursgmnder och om åter­vinning till konkursbo. Samtidigt tillkom nya regler om förfarandet i samband med prövning av konkursansökan. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1975 (SFS 1975: 244-255).

Den nu nämnda reformen gmndade sig på förslag av lagberedningen (SOU 1970:75). År 1971 tillsattes konkurslagskommittén (Ju 1971:06) med uppgift att göra en allmän översyn av konkursförfarandet. I delbetän­kandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. föreslog kommittén en ny och enklare form för handläggning av mindre konkurser. Betänkandet innehöll också förslag till nya regler om ansvaret för konkurskostnadema samt om konkursförvaltares kvalifikationer och utseende av förvaltare i större konkurser.

KommiUéns förslag togs i huvudsak upp i prop. 1975/76:210. Proposi­tionsförslaget avvek dock på vissa punkter från kommitténs förslag. Medan kommittén hade ansett att i allmänhet advokater skulle utses till förvaltare i de mindre konkurserna skulle enligt propositionen som regel kronofogdemyndighetema anlitas som förvaltare i dessa konkurser. Vidare föreslogs i propositionen att konkursdomaren i tveksamma fall skulle kunna dröja med att besluta om handläggningsform och därvid vid


 


Prop. 1978/79:105                                                                 76

behov kunna uppdra åt kronofogdemyndighet att utreda hur konkursen skulle handläggas.

I sitt betänkande med anledning av proposilionen (LU 1976/77:11) anförde lagutskoitei atl det hade inhämtat att konkurslagskommittén avsåg alt senast under våren 1977 lägga fram förslag angående förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. Förslaget skulle bl.a. innebära alt tillsyns­funktionerna i ordinära konkurser skulle åvila kronofogdemyndighel. Lag­utskottet ansåg atl det mot bakgmnd av vad som upplysts om kommitténs tillämnade förslag var tveksamt om kronofogdemyndighet som regel borde förordnas till förvallare i mindre konkurser. Ulskollei fann även andra skäl lata mot förslaget i propositionen. De av utskottet anförda skälen talade enligt utskottets mening starkt för att frågorna om förvallnings- och lillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser borde las upp och lösas i ell sammanhang. Ulskollei hemställde därför alt riksdagen skulle avslå propositionen i sin helhet. Riksdagen biföll uiskoileis hemslällan (rskr 1976/77:63).

Med anledning av riksdagens beslul gav regeringen konkurslagskom­mittén i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser med beaktande av vad lagutskottet hade anfört (Dir. 1977:09).

Kommittén' har i juli 1977 avlämnat delbetänkandel (SOU 1977:29) Konkursförvaltning. Kommittén föreslår häri nya regler om förvaltning och tillsyn i både mindre och ordinära konkurser. I sitt förslag har kommit­tén arbetat in åtskilliga av de bestämmelser som föreslogs i prop. 1975/76:210, bl.a. när det gäller förvaltningen i mindre konkurser. Kommitténs lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Över det nyssnämnda betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms, Göteborgs, Borås, Västerås och Umeå tingsrätter, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), bokföringsnämnden, bankinspektionen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), riksarkivet, kommers­kollegium, arbetsdomstolen (AD), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk, länsstyrelsema i Södermanlands, Kalmar samt Göteborgs och Bohus län, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen (USS), företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03, FOK), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges kronofogdar. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),    Centralorganisationen    SACO/SR,    Svenska   arbetsgivareför-

' Ledamöier hovrättslagmannen Bengt Rydin, ordförande, expeditionschefen/rätts­chefen Edmund Gabrielsson, verkställande direktören i Ackordscentralen Stockholm Sven Åvall samt advokaten Anders R. Öhman.


 


Prop, 1978/79:105                                                   77

eningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisalion (SHIO), Lanibrukarnas riksförbund (LRF), Familjeförelagens förening, Sveriges ackordscentral. Svenska handelskammarförbundet. Svenska fö­retagares riksförbund. Företagareföreningamas förbund. Föreningen auk­toriserade revisorer och Svenska revisorsamfundet. Sveriges köpmanna­förbund och SHIO har avgett eti gemensamt remissyUrande.

Remissinstanserna har bifogat yttranden,

RÅ från överåklagama i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagar­distrikt saml från chefema för länsåklagarmyndighetema i Stockholms län och Gotlands län, i Blekinge Vän och Kronobergs län saml i Malmöhus län,

RSV från kronofogdemyndighetema i Stockholm, Göteborg, Malmö, Borås, Kristianstad, Umeå, Västervik, Örnsköldsvik och Östersund.

Yllrande har även inkommit från lokala skattemyndigheten i Stockholm.

Flera remissinstanser har begränsat sina yttranden till att avse vissa särskilda frågor.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Gällande rätt m.m.

2.1 AUmänt om konkursinstitutet

Fullgörandet av en betalningsskyldighet garanteras ytterst av att gälde­närens egendom kan tas i anspråk tvångsvis för att tillgodose fordrings­ägarens krav. Det sker genom att samhället medverkar till att någon form av exekutiv åtgärd vidtas beträffande egendomen. Exekutionen kan vara inriktad på aU tillgodose en enstaka borgenärs fordran genom att endast så stor del av gäldenärens egendom tas i anspråk som svarar mot fordringen. Detta är fallet vid utmätning och införsel. Frågor av det slaget regleras i utsökningslagen (1877:31 s. 1), UL, och till denna anslutande förfaUningar. Exekutionen kan emellertid också syfta till aU dra in all gäldenärens egendom i förfarandet. Detta blir fallet när gäldenären är insolvent, dvs. är ur stånd att betala sina skulder allt eftersom de förfaller. 1 sådant fall träder reglema om konkurs i funktion. Dessa regler finns huvudsakligen i konkurslagen (1921:225), KL. Till KL ansluter numera en av regeringen utfärdad konkursförordning (1975:256), KF. I den upptas vissa administra­tiva föreskrifter angående förfarandet hos främst konkursdomaren.

Konkursreglema utgår från att när flera borgenärer inte kan fä full täckning för sina fordringar förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande till storieken av vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är därför att tillhandahålla en ordning för att tvångsvis och efter visst inbördes företräde tillgodose konkurrerande betalningsanspråk vid gäldenärens insolvens.


 


Prop. 1978/79:105                                                   78

Till konkursbo räknas i princip all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslut meddelas eller som tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet atl kunna utmätas. Härutöver kan boel med stöd av reglerna om återvinning i 28-40 c §S KL tillföras egendom som har frångått gäldenären genom vissa typer av rättshandlingar som har företagits före konkursutbroUet. Hur än konkursen upphör kvarstår i princip de fordringar mol gäldenären som inte blir betalda ur konkursboet eller som inte blir föremål för ackord.

En konkurs får rättsverkningar i flera olika hänseenden. Sålunda kan beslut om konkurs grunda rätt för arbetstagare att med tillämpning av sysiemel med slallig lönegaranti från staten få ut betalning för lön som innestår hos gäldenären. Regler härom finns främst i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantilagen), se avsnitt 2.6.3. Konkurs kan vidare befria enskild dödsbodelägare från personligt betal­ningsansvar för den avlidnes skulder, se 21 kap. ärvdabalken (ÄB). Konkurs kan dessutom få verkningar på gäldenärens möjligheter att inneha tjänst eller uppdrag (se bl.a. 199 § KL). Även i andra hänseenden medför konkurs inskränkningar i gäldenärens rätt att utöva verksamhet, t.ex. i fråga om möjligheten att bilda aktiebolag. Konkurs leder vidare normalt till att aktiebolag och andra slag av juridiska personer upplöses, se 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385), 94 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar samt 29 och 37 §§ lagen (1895:64 s. 1) om handels­bolag och enkla bolag.

Konkurs utgör inte något formellt villkor för att ansvar för gälde­närsbrott skall kunna ådömas. Bokföringsbrott får likväl åtalas endast under förutsättning atl gäldenären har försatts i konkurs eller har fått eller erbjudits ackord eller inställt sina betalningar (11 kap. 8 § brottsbalken, BrB).

Konkursinstitutet lillämpas oavsett hur stora gäldenärens tillgångar är. KL är uppbyggd så att reglerna i första hand tar sikte på de fall då boet kan antas förslå till utdelning åt borgenärerna eller vissa av dem. Förfarandet brukar då kallas ordinär konkurs, tillgångskonkurs, förvaltarkonkurs e.d. Om boet däremot inte kan antas räcka lill att betala kostnaderna för en ordinär konkurs och säkerhet inte heller ställs för dem, används i stället ett förenklat förfarande som brukar kallas fattigkonkurs.

En konkurs anhängiggörs alltid vid allmän underrätt som konkurs­domstol (6 § KL). Det gäller oavsett vilket slag av konkurs det är fråga om. Åtskilliga frågor handläggs i rättens ställe av den konkursdomare som är knuten till domstolen. Den närmare regleringen av förfarandet fram till dess att konkurs har beslutats fmns huvudsakligen i 1 kap. KL. 1 denna del kan hänvisas till redogörelsen i prop. 1975:6.

Bestämmelserna om konkursförfarandet finns i KL. Särskilda före­skrifter vid sidan av KL skall dock tillämpas när bank eller försäkrings­bolag har gått i konkurs.


 


Prop. 1978/79:105                                                             79

2.2 Förfarandet vid ordinär konkurs

2.2.1 Förvaltnings- och tillsynsorgan

1 3 kap. (41-87 §§) KL finns regler om förvaltningen av egendom som ingår i konkurs. Förvaltningen av konkursboet handhas av en eller flera förvaltare (41 §). Flera förvaltare kan utöva förvaltningen odelad men konkursdomaren kan enligt 52 S också förordna att förvaltningen av boet skall delas mellan dem. Mer än en förvaltare förekommer i ytterst få kon­kurser.

De grundläggande bestämmelsema om förvaltares kvalifikationer finns i 42 §. Enligt denna paragraf skall förvallare äga sådan insikt och erfarenhet som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet fordras för förvalt­ningens behöriga handhavande. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara förvaltare. Den som är anställd vid domstol - såsom domare eller eljest - får inte heller vara konkursförvaltare. Något krav på att för­valtaren skall vara jurist har inte ställts upp i lagen. I praktiken utses dock regelmässigt advokat eller annan jurist till förvaltare.

Enligt 43 § skall konkursdomaren när konkurs har uppstått utan dröjsmål utse förvaltare att provisoriskt ha hand om boet. Sådan förvaltare brukar kallas interimsförvaltare. Hans förordnande gäller till dess slutlig förvaltare har utsetts och trätt i funktion.

Enligt 45 § första stycket skall borgenärema vid ett särskilt samman­träde, första borgenärssammanträdet, som normalt hålls tre-fem veckor efter konkursutbrottet välja förvaltare att ha hand om boet i stället för interimsförvaltaren. Som borgenäremas beslut gäller den mening som företräds av dem som tillsammans har att fordra mest i konkursen. Dessutom krävs att dessa borgenärer utgör minst en tredjedel av de röstande. Om beslut inte kan åstadkommas på detta sätt, gäller den mening som konkursdomaren biträder. Konkursdomaren skall enligt 45 § andra stycket se lill att behörighets- och lämplighetsvillkoren för förvaltare är uppfyllda. Finner konkursdomaren att den som borgenärerna har valt är obehörig eller saknar erforderlig insikt och erfarenhet eller eljest är olämplig, skall han utse annan förvaltare. Om inte någon borgenär kommer tillstädes, skall konkursdomaren enligt 45 § tredje stycket utse förvaltare. Motsvarande ordning tillämpas när tillsättande av förvaltare blir aktuellt senare under konkursen, 48 och 49 §§.

I praktiken utses i regel interimsförvaltaren till slutlig förvaltare. Beslut om tillsättande av interimsförvaltare eller slutlig förvaltare kan överklagas genom besvär.

Förvaltare är berättigad till arvode ur konkursboets egendom (82-83 §§).

Konkursdomaren skall enligt 44 § så snart ske kan utse en rättens ombudsman i konkursen. Denne skall enligt lagrummet vara ärlig och för­ståndig samt ha erforderiig insikt i gällande lag. Han skall också ha nödig


 


Prop. 1978/79:105                                                                  80

erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter och har till huvudsaklig uppgift att kontrollera förvaltningen. I kontrolluppgiften ingår bl.a. att granska halvårsberältelser (56 §), kvartalsräkningar (58 §) och annan redo­visning från förvaltaren (59 och 189 S§). Det är vidare förutsatt att rättens ombudsman vid behov skall bistå förvaltaren med råd. Ett flertal viktigare förvaltningsåigärder kräver samtycke av rättens ombudsman. I vissa frågor har denne självständig beslutanderätt. En annan uppgift för rättens ombudsman är all som ordförande vid borgenärssammanlräde för föriikning av tvistiga fordringar (föriikningssammanträde) söka åstad­komma förlikning, om bevakade fordringar har blivit föremål för tvist. Vanligen anlitas vid vaije särskild domstol en och samma person eller några få personer. Oftast utses advokater. Liksom förvaltaren har rätlens ombudsman rätl lill arvode ur konkursboets egendom (82-83 §§).

Enligt 46 § skall granskningsmän tillsältas, om borgenär begär det. De väljs vid första borgenärssammanträdet av borgenärerna och har till uppgift att på deras vägnar i viss utsträckning övervaka förvaltningen. Granskningsmän kan väljas senare under konkursen endast i samband med att ny förvaltare utses. Granskningsmän utses ytterst sällan. Uppdragei som granskningsman medför inte rätt till arvode ur konkurs­boel.

Den yttersta tillsynen över förvaltningen i dess helhet utövas av konkursdomaren. Visar förvaltare motvilja, oskicklighet eller för­summelse vid fullgörandet av sitt uppdrag, kan konkursdomaren enligt 80 § - efter gjord anmälan eller självmant - tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från uppdraget. På konkursdomaren ankommer också enligt 44 § att, när så prövas skäligt, entlediga rättens ombudsman.

2.2.2 Borgenärernas och gäldenärens inflytande på konkursförfarandet

Borgenärema har enligt KL samfällt rätt att avgöra vissa förvaltnings­frågor. Befogenheten att tillsätta slutlig förvaltare och granskningsmän har redan berörts. Härutöver kan en del frågor i vissa lägen hänskjutas till avgörande av borgenärskollektivet. Detta gäller bl.a. frågor om fort­sättande av gäldenärens rörelse, försäljning av egendom, indrivning av fordringar och föriikning angående osäker eller tvistig tillgång. Under borgenäremas samfällda beslutanderätt faller också inskränkning av anmärkning mot bevakad fordran m.m. (108 § KL) och antagande av ackordsförslag (154 § KL).

Borgenäremas beslut fattas vid borgenärssammanträde. Allmänna regler om borgenärssammanträde finns i 8 kap. KL. Där regleras bl.a. frågor om rösträtt och omröstning vid sådant sammanträde.

Yttranderätt för borgenärskollektivet föreligger när fråga har uppkommit om att entlediga förvaltare (80 §). Även denna yttranderätt utövas vid borgenärssammanträde.


 


Prop. 1978/79:105                                                                 81

I praktiken förekommer sällan andra borgenärssammanträden än första borgenärssammanträdet och förlikningssammanträde.

Enskild borgenär kan i princip påverka förfarandet genom rätt att påfordra beslut och fullfölja talan mot vissa beslut. För vissa åtgärder med avseende på särskild egendom fordras medgivande av borgenär med särskild förmånsrätt i egendomen.

Vissa förvaltningsåigärder kräver gäldenärens hörande eller samlycke. Detta gäller framför allt olika frågor om försäljning. Gäldenären har även rält atl överklaga vissa beslut under förfarandet.

2.2.3 Förvaltningens bedrivande

Konkursförvaltaren företräder boet utåt. Förvaltarens uppgift beskrivs allmänt i 53 S så, att han "skall besörja de ärenden, som röra borge­närernas gemensamma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig och snabb utredning av boet".

I konkursens inledningsskede handhas förvaltningen av interimsför­valtaren. Han skall enligt 54 § så snart ske kan ta hand om gäldenärens egendom jämte böcker och andra handlingar som rör boet. Samtidigt skall han vidta olika åtgärder för att bereda sig själv och borgenärema överblick över boets ställning. Bl.a. skall han förrätta bouppteckning. Därvid skall gäldenären vara närvarande och uppge boet under ed. För förrättningen får förvaltaren anlita sakkunnigt biträde, om det behövs. Bouppteckningen skall ges in till konkursdomaren inom en vecka från konkursbeslutet. Möter hinder häremot, skall förvaltaren i stället ge in en borgenärsför­teckning och därefter så snart ske kan komma in med bouppteckningen. Om av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut har getts in och förvaltaren finner den tillförlitlig, krävs inte någon ny bouppteckning.

Enligt 55 § skall förvaltaren under inseende av rättens ombudsman så snart ske kan upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakema till obeståndet, om de kunnat utrönas. Berättelsen skall innehålla en översikt över tillgångar och skulder av olika slag. Särskilt skall anmärkas, om det finns skälig anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Föreligger misstanke om brott, skall grunden härför anges. Uppges misstanke om brott föreligga, skall konkursdomaren enligt 218 § KL underrätta åklagaren. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokförings­skyldig, skall förvaltaren ange vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit förda samt till berättelsen foga den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Avskrift av berättelsen med eventuellt bifogad balansräkning skall utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och även hållas tillgänglig för borgenärema.

Har gäldenären idkat rörelse, kan denna enligt 60 § drivas vidare for 6   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                                 82

konkursboets räkning, om det är nödvändigt för en ändamålsenlig utredning av boet och fortsatt drifl får ske enligt lag. Om förvallaren efter gäldenärens hörande finner att rörelsen bör fortsättas, skall han inhämta rättens ombudsmans medgivande. Vägrar rätlens ombudsman all lämna samtycke eller yrkar borgenär eller gäldenären atl rörelse som fortsätter med rättens ombudsmans samtycke skall läggas ned, skall frågan hän­skjutas till borgenärerna för atl avgöras av dem vid borgenärssamman­träde. Borgenärernas samtycke skall under alla förhållanden inhämtas, om rörelsen skall fortsättas längre än ett år från första borgenärssamman­trädet. Det fordras härvid att en kvalificerad majorilel bland borgenärerna röstar för att rörelsen skall fortsätta.

I 58 § föreskrivs att förvaltaren skall sätta in influtna pengar mot ränta på konkursboets räkning i bank, i den mån de inte behövs till löpande utgifter. Banken skall godkännas av rättens ombudsman. Insättningen skall göras inom en vecka från det de influtit. Till betalning av löpande utgifter får inte av förvaltaren hållas inne mer än vad ombudsmannen medger. Försummar förvaltaren att sätta in influtna medel, skall han till boet betala ränta bestämd enligt 6 8 räntelagen (1975:635) på det som obe­hörigen hållits inne. Även efter konkursens slut skall förvaltaren ha boets medel insatta på bank till dess utdelningsberättigad borgenär påkallar lyftning.

Äv förvaltarens allmänna behörighet att företräda boet följer att det är han som säljer boets tillgångar och driver in dess fordringar. Han har dock inte fria händer alt bestämma när och hur realisationen skall ske utan är bunden av ett flertal detaljerade bestämmelser i KL. I olika hänseenden måste han inhämta samtycke av rättens ombudsman eller borgenärskol-lektivel. Även gäldenären är lillförsäkrad visst inflytande. I vissa fall skall försäljning av konkursboets egendom ske genom annan än förvaltaren. Om ett utmätningsförfarande inleds eller fortgår under konkurs (se 23 § andra stycket och 24 § KL), sker försäljning genom exekutiv myndighets försorg. Exekutiv försäljning av fast egendom, registrerat skepp och luftfartyg m.m. kan även ske utan samband med utmätning på begäran av konkurs­förvaltaren. En panthavare har rätt att under vissa förutsättningar själv sälja lös egendom som han har som pant eller "eljest under panträtt i handom" (73 S).

Boets egendom får enligt 61 § första stycket inte säljas före första borge­närssammanträdet. Della är en huvudregel från vilken vissa undantag är föreskrivna. Försäljning före nämnda sammanträde kan sålunda äga mm i samband med utmätning eller fortsaU drift av gäldenärens rörelse. Handpanthavare som själv får sälja panten kan också tänkas göra bruk av denna sin rätt före första borgenärssammanträdet. Vidare får enligt 61 § andra stycket försäljning av lös egendom ske före sammanträdet, när det är nödvändigt för att undvika hastig värdeminskning och liknande. Lös egendom kan också säljas, om medel behövs till betalning av utgifter för


 


Prop. 1978/79:105                                                                83

boet. 1 fall som avses i 61 § andra slyckel krävs tillstånd till försäljningen av rättens ombudsman. Denne, som skall höra gäldenären när del lämpligen kan ske, får besiämma om försäljningen skall ske på auktion eller under hand.

Efter försia borgenärssammanlrädel skall enligt 62 § boets egendom som regel säljas så snart som möjligl. Enligt 69 S skall förvaltaren under­rätta rättens ombudsman innan han vidtar åtgärd för försäljning. Även från regeln i 62 S gäller vissa undantag.

Enligt 64 S kan sålunda förvaltaren och rättens ombudsman gemensamt beslula om uppskov med försäljning under viss tid, dock högst sex månader från försia borgenärssammanträdel. Kan förvaltaren och rättens ombudsman inte enas i frågan eller är borgenär eller gäldenären missnöjd med deras beslul eller önskas längre uppskov än sex månader, skall av­görandet hänskjulas till borgenärssammanträde. För uppskov längre än ett år fordras beslut av en kvalificerad majoritet bland borgenärema. Rättens ombudsman kan förordna att försäljning skall anstå i avvaktan på att uppskovsfrågan avgörs. Om borgenärema har beslutat om uppskov men nya omständigheter påkallar försäljning före anståndstidens utgång, skall enligt 65 S frågan åter underställas borgenärerna.

1 63 och 66 S§ ges regler om uppskov med försäljning av egendom i sådana fall då gäldenären överklagat konkursbeslutet till hovrätten resp. lagt fram ackordsförslag.

Uppskovsreglema i 63, 64 och 66 S§ utgör enligt 67 § första stycket inte hinder mot sådan försäljning som enligt 61 § får ske före första borgenärs­sammanträdet. En särskild anslåndsregel i 67 S andra stycket avser del fallet all borgenär, som har förmånsrätt i viss egendom, yrkar alt för­valtaren skall sälja egendomen i fråga och borgenärens rätt till betalning ur denna efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom lagakraftvunnen dom.

I 70-76 §§ ges regler om hur försäljning av boets egendom skall ske. De är olika beträffande fast och lös egendom.

Den huvudsakliga regleringen i fråga om fast egendom finns i 70 §. För­valtaren får hos vederbörande myndighet begära försäljning av sådan egendom i den ordning som gäller för utmätt fast egendom. Sådan för­säljning sker normalt på exekutiv auktion men kan också ske under hand. Om förvaltaren anser det vara fördelaktigare för konkursboet att egendomen säljs genom hans egen försorg, kan detta ske. Samtycke krävs då av rättens ombudsman eller, om han motsätter sig, av borgenärema. Försäljning i förvaltarens regi kan ske under hand eller på auktion. Om det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening beträf­fande försäljningen.

Har exekutiv auktion på fast egendom hållits utan att försäljning kommit till stånd, får förvaltaren underlåta att vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Om det utan att exekutiv auktion hållits finns


 


Prop. 1978/79:105                                                   84

anledning att anta att sådan auktion inte kommer att leda till försäljning, kan förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande. Härför krävs dock samtycke både av rättens ombudsman och av de borge­närer som i konkursen bevakat fordringar med särskild förmånsrätt i egen­domen.

Enligt 70 § fjärde stycket skall förvaltaren senast vid bevaknings­sammanträde för auktion på fast egendom anmäla arvode, annan kosinad och i konkursen bevakade fordringar som bör beaktas vid egendomens för­säljning.

I 71 § meddelas bestämmelser om försäljning av lös egendom. Sådan egendom skall förvaltaren sälja på auktion eller under hand. För den senare försäljningsformen krävs samtycke av rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärema. Rättens ombudsman skall höra gälde­nären, när det lämpligen kan ske. Beträffande lös egendom som belastas av särskild förmånsrätt gäller dessulom att den inte får säljas under hand utan samtycke av den förmånsberättigade borgenären, om hans rätt är beroende av försäljningen. För försäljning av lös egendom i samband med att gäldenärens rörelse drivs vidare krävs inga samtycken. Beträffande för­säljning av aktier m.m. gäller särskilda regler.

1 fråga om försäljning av registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg skall, om egendomen finns inom riket, reglema om försäljning av fast egendom i huvudsak ha motsvarande tillämpning. Skall fartyg, som inte är registrerat, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, får förvaltaren begära exekutiv försäljning, om egendomen finns inom landet.

Bestämmelserna i 70 § Qärde stycket har molsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom skall säljas under konkursen i exekutiv ordning. I sådant fall skall förvaltaren dessutom vid behov föra talan för borgenärer med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979).

Om rättens ombudsman eller borgenärema samtycker till underhands­försäljning av fast eller lös egendom, skall enligt 72 § - när inte visst anbud föreligger och antas - även meddelas föreskrifter till före­kommande av försäljning till underpris.

Som berörts tidigare kan handpanthavare själv sälja panten. Detta skall enligt 73 § ske på auktion. Panthavaren måste dock först hembjuda panten åt konkursboet. Vill panthavaren inte föranstalta om försäljningen, får för­valtaren ombesörja denna.

I 74-76 §§ finns föreskrifter om kungörelser och underrättelser, när för­valtaren skall sälja konkursboets egendom på auktion.

I 77 § ges särskilda regler om indrivning av utestående fordringar. Dessa skall drivas in av förvaltaren så snart som möjligt. Uppskov kan dock beslutas under samma förutsättningar som enligt 64 § gäller beträffande försäljning. I vissa fall får fordran avyttras som annan lös egendom.

Förvaltarens  rätt att träffa förlikning angående osäker eller tvistig


 


Prop. 1978/79:105                                                                 85

tillgång regleras i 78 §. Om förvallaren finner det fördelaktigt för boel alt föriikningsanbud antas, skall han inhämta samtycke därtill av borge­närerna i fråga om fast egendom och i övrigt av rättens ombudsman. Godkänner inte denne anbudet, får förvaltaren hänskjuta frågan till borge­näremas prövning. När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening innan förlikning ingås. Motsätter sig gäldenären förlik­ningen och ställer han säkerhet för vad som bjuds genom den, har han rätt att själv utföra tvisten.

Förvaltaren är behörig ställföreträdare för boet som part i rättegång. Enligt 79 § får han dock inte väcka eller föra lalan i rättegång för konkurs­boets räkning utan samtycke av rättens ombudsman. Detsamma gäller beträffande lagsökning, belalningsföreläggande och skiljeförfarande. Underiåter förvaltaren att inhämta erforderligt samlycke, har detla ingen verkan i målet. Förvaltaren ansvarar emellertid för skada som kan uppkomma för boet genom rättegången.

2.2.4 TiUsynen över förvaltningen

Är konkursen inte avslutad vid utgången av näsl efter första borgenärs­sammanträdet infallande juni eller december, skall förvaltaren enligt 56 § inom fjorton dagar därefter lill rättens ombudsman avlämna berättelse, vari alla åtgärder som vidtagits för att få förvaltningen bringad till slut noggrant anges. Senare under konkursens gång skall sådan berättelse avges vaije halvår. Om det gått mer än ett år från konkursbeslutet, skall beräUelsen också innehålla fullständig upplysing om orsakema till att konkursen inte avslutats. Berättelsen skall granskas av rättens ombuds­man, som därefter skall ge in den till konkursdomaren med eventuella anmärkningar.

Enligt 57 § är förvaltaren skyldig att föra bok, vari boets inkomster och utgifter dag efter dag antecknas. Härav följer enligt paragrafen dock inte någon inskränkning i den bokföringsskyldighet, som kan vara särskilt före­skriven.

Så länge konkursen pågår skall förvaltaren enligt 58 § tredje stycket inom en vecka efter utgången av varje kvartal till rättens ombudsman lämna räkning över boets inkomster och utgifter under det gångna kvarta­let. Vid sådan kvartalsräkning skall i förekommande fall fogas kontoutdrag från bank. Kvartalsräkningarna skall granskas av rättens ombudsman och hållas tillgängliga för borgenärema och gäldenären.

Förvaltare är skyldig att avge slutredovisning för sin förvaltning. Bestämmelser härom finns i 10 kap. KL. Rättens ombudsman skall granska redovisningen. Kungörelse om den skall utfärdas. Redovisningen kan klandras hos rätten.

Det är rättens ombudsman som utövar den närmare tillsynen över förvaltningen. Hans åligganden i detta hänseende anges allmänt i 59 §,


 


Prop. 1978/79:105                                                                  86

enligt vilken han skall göra sig noga underrättad om boets tillstånd och hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.

Till grund för lillsynen ligger inte bara halvårsberättelser och kvartals­räkningar. Rättens ombudsman har dessutom befogenhet att, när han finner del lämpligt, inventera boets kassa och övriga tillgångar samt fordra redovisning av förvallaren.

Rällens ombudsman skall också ha tillgång till böcker och andra hand­lingar rörande boel saml äger av förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess förvallning. Samma befogenheter tillkommer granskningsman.

Borgenär och gäldenären får ta del av redovisningshandlingar som för­vallaren gett in lill rättens ombudsman. De har också rätt att av ombuds­mannen och förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess för­valtning.

Konkursdomaren fullgör sin tillsynsuppgift i första hand genom gransk­ning av de berättelser som förvaltaren skall upprätta. Härutöver kan konkursdomaren begära upplysningar om boet av rättens ombudsman och förvaltaren.

2.2.5 Bevaknings- och utdelningsförfarandet m.m.

I 5 kap. KL (100- 124 §§) ges regler om vilka fordringar som får göras gällande i konkurs samt om bevakning av fordringar och anmärkning mot bevakning.

I konkurs får enligt 100 § inte göras gällande andra fordringar än de som har uppkommit före konkursbeslutet. Borgenär som önskar utdelning i konkurs skall hos konkursdomaren bevaka sin fordran. Gör han anspråk på förmånsrätt för bevakat belopp skall han yrka detta vid sin bevakning (101 § första stycket). Vissa borgenärer behöver inte bevaka för att få utdelning. Panthavare behöver sålunda inte bevaka sin fordran för att få betalt ur panten (123 § första stycket). Även borgenär som står i skuld till gäldenären och vil! kvitta sin fordran är befriad från kravet på bevakning (121 a § andra stycket). Även andra fall förekommer där borgenär ej behöver bevaka.

Bevakning görs skriftligen hos konkursdomaren inom viss tid som denne bestämmer. Bevakningstiden skall enligt 19 § första stycket KL vara minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet.

Speciella regler gäller om fordran som omfattas av den statliga löne­garantin. När förvaltare lämnar underrättelse till länsstyrelsen om klar fordran enligt 6 § första stycket lönegarantilagen, åligger det honom att samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordringen. Bevakning sker ge­nom att förvaltaren tillställer konkursdomaren två kopior av underrättel­sen med angivande av att denna avser bevakning (jfr 101 § fjärde stycket).

Borgenär förlorar ej rätten till utdelning genom att försitta bevaknings-


 


Prop. 1978/79:105                                                   87

tiden. Enligt 111 § är nämligen eflerbevakning tillåten. Borgenär som efter-bevakar fordran är i vissa avseenden sämre ställd än den som bevakat inom utsatt tid. Förfarandet vid eflerbevakning är i huvudsak detsamma som vid vanlig bevakning.

Den som vill angripa gjord bevakning kan framställa anmärkning däremoi hos konkursdomaren. Rätt atl göra anmärkning tillkommer för­valtaren, borgenär som bevakat fordran i konkursen och gäldenären. För­valtaren är skyldig att granska bevakningama och, när anledning finns, framställa anmärkningar mot yrkade betalnings- och förmånsrättsanspråk (104 § första och andra styckena). Gjord anmärkning gäller enligt 105 § till förmån för övriga anmärkningsberättigade.

Änmärkningstiden fastställs av konkursdomaren. Den skall enligt 103 S andra stycket bestämmas till minst två och högst fyra veckor från bevak­ningstidens utgång. När det prövas oundgängligen nödvändigt, får dock längre anmärkningstid bestämmas.

Borgenär mot vars bevakning anmärkning ej har framställts i föreskriven ordning skall enligt 106 S åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt han har yrkat. Denna regel har dock två undantag. Underlåtenhet att anmärka får ej gå ul över borgenär med särskild förmånsrätt. Vidare skall förmåns­rättsyrkande som ej avser någon i lag föreskriven förmånsrätt vara utan verkan, även om anmärkning inte görs.

Tvistefråga som har uppkommit genom att anmärkning framställts mot gjord bevakning skall enligt 108 § handläggas vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. Som framgår av det tidigare sagda brukar della benämnas förlikningssammanlräde. Detta hålls enligt 103 § andra stycket tidigast två och senast fyra veckor efter anmärkningstidens utgång. Vid förlikningssammanträdet får förvaltaren, borgenärema och gäldenären föra talan. Förvaltaren skall vara närvarande vid sammanträdet men hans utevaro hindrar inte ärendets handläggning.

Rätlens ombudsman skall genom förhör med de närvarande försöka utreda tvistefrågorna och åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medger att anmärkning förfaller eller inskränker denna, får den som uteblivit inte föra talan däremot. Närvarande rättsägare kan överklaga beslutet enligt allmänna regler om fullföljd mot beslut vid borgenärs­sammanträde Ofr 183 § KL).

Om föriikning inte kan träffas, skall tvistefrågan hänskjutas till rätten (108 § fjärde stycket). Denna skall pröva kvarvarande tvistefrågor i s.k. jävsprocess.

Mål om tvistiga fordringar skall enligt 103 § tredje stycket av konkurs­domaren sättas ut till viss dag inom fjorton dagar från förlikningssamman­trädet. Om det i särskilt fall anses nödvändigt, får handläggningen ske senare. Tvistefrågorna skall enligt 109 § såvitt möjligt avgöras i ett sammanhang. Behövs ytterligare tid för utredning av vissa fordringar, skall dock rätten döma särskilt över de tvistefrågor som kan avgöras tidigare.


 


Prop. 1978/79: 105                                                  88

Handläggningen skall ske skyndsamt. 1 övrigi finns regler om handlägg­ning i 211 § KL. Munllig förberedelse är obligatorisk. Om samtliga när­varande samtycker eller saken befinns uppenbar, får huvudförhandling hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Föreligger ej någon av dessa förutsättningar, skall rälten sälta ut särskild huvudförhandling. Uteblir part eller annan som får komma tillstädes, utgör del ej hinder mol målets handläggning och avgörande.

Konkursdomarens beslul i fråga om anmärkningstid och tid och plats för förlikningssammanlrädet skall fattas utan dröjsmål efter bevaknings­tidens utgång samt efter samråd med förvaltaren och rättens ombudsman (103 § första stycket). Om det lämpligen kan ske, får beslut i dessa frågor och i fråga om dag för sammanträde för prövning av tvistiga bevakningar fattas redan innan bevakningstiden gått ut.

Äv 115 S följer att en dom i jävsprocess har begränsad rättsverkan. Genom sådan dom avgörs endast vilken rätt den ifrågavarande fordringen har i konkursen.

Enligt särskild föreskrift i 110 § kan förlikning om anmärkning mot bevakad fordran ej ingås på annat säu än som anges i 108 §, om inte alla vilkas rätt är beroende av förlikningen samtycker därtill.

Även arbetsrättsliga fordringar kan prövas i jävsprocess. Lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall visseriigen tillämpas i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, s.k. arbetstvister (1 kap. 1 § nämnda lag). Enligt särskild bestämmelse i I kap. 2 § första stycket 2 samma lag gäller denna emellertid inte beträffande mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av KL. En sak för sig är att, om partema vill få en full­ständigare prövning av tvistig fordran i den ordning som föreskrivs i lagen om rättegången i arbetstvister, de kan inleda särskild rättegång om ford­ringen enligt den lagen. 1 jävsprocessen skall fordringen då till följd av 109 § KL fastställas till det belopp som kan komma att bestämmas i den särskilda rättegången.

Regler om utdelning finns i 6 kap. KL (125-148 a §§). Boets penning­medel skall, i den mån de ej åtgår till bestridande av konkurskostnadema och till betalning av boets egna skulder, delas ut till borgenärema. Utdelning får ske sedan anmärkningstiden har gått ut och, i de fall anmärk­ning gjorts, förlikningssammanträdet har hållits (125 §).

Fördelningen av medlen sker genom ett utdelningsförslag som upprättas av förvaltaren i samråd med rättens ombudsman (128 §). När all boets egendom har förvandlats i pengar, skall slututdelning ske. Viss utdelning kan dock ske redan dessförinnan (126 §). Kungörelse om utdelningsförslag skall utfärdas och varje borgenär som har tillerkänts utdelning genom förslaget särskilt underrättas (129 §). Klander mol förslaget får anmälas inom viss tid hos konkursdomaren (130 §). Klandertalan prövas av rätten.

Utdelning sker i första hand till de borgenärer som är förmånsberätti-


 


Prop. 1978/79:105                                                                 89

gade (prioriterade). 1 förmånsrättslagen (1970:979) anges vilka fordringar som åtnjuter förmånsrätt och den inbördes företrädesordningen mellan fordringar med förmånsräll. De medel som återstår sedan de prioriterade borgenärerna blivit tillgodosedda fördelas mellan de opriorilerade borge­närerna, varvid varje borgenär får betalt i förhållande till beloppet av sin fordran.

När förslag till slutuidelning läggs fram enligt därom utfärdad kun­görelse, anses konkursen avslutad (146 S). Efteruldelning skall ske, om medel efter konkursens slul blir lillgängliga för utdelning. Under vissa förutsättningar får konkursdomaren dock förordna, att medlen i stället skall överiämnas till gäldenären (148 §).

De flesta ordinära konkurser avslutas genom slututdelning. Andra former för avslutning av ordinär konkurs är ackord och föriikning. Bestäm­melser härom finns i 7 kap. KL.

En ordinär konkurs kan avskrivas, om det visar sig att boet inte räcker till belalning av konkurskostnader och boets skulder (186 § KL). Förfaran­det vid sådan avskrivning brukar betecknas som efterföljande fattig­konkurs. Se vidare under avsnitt 2.3. Avskrivning skall också ske, om inte någon fordran har bevakats inom föreskriven tid (124 §).

2.3 Förfarandet vid fattigkonkurs

De grundläggande bestämmelserna om fattigkonkurs finns i 9 kap. KL (185-188 §§). Sådan konkurs kan vara antingen s.k. urspmnglig fattig­konkurs (185 §), vilken ärden form man i allmänhet syftar på när man talar om fattigkonkurs, eller s. k. efterföljande fattigkonkurs (186 §).

Vad gäller ursprunglig Jättigkonkurs föreskrivs i 185 § inledningsvis att om konkursdomaren, när konkurs beslutas, finner anledning anta att gäldenärens bo inte räcker lill betalning av konkurskostnadema och om det inte genasl ställs säkerhet för dessa kostnader, KL:s ordinära regler om vidtagande av ålgärder efter konkursbeslutet inte skall tillämpas. För­farandet skall i stället följa bestämmelsema i de fem särskilda punkter som ingår i paragrafen.

Enligt punkt 1 kungöres konkursbeslutel i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. 1 kungörelsen skall anmärkas att anledning finns till antagande alt boet inte förslår till bestridande av konkurskostnadema.

Enligt punkt 2 skall konkursdomaren, om del anses behövligt, förordna en god man att ta vård om gäldenärens bo. I praktiken ulses god man i mer än 90% av samtliga fall. God man skall alltid förordnas, om inte till konkursdomaren har getts in en av gäldenären under edsförpliktelse underskriven förteckning över dennes tillgångar och skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och postadress, dels i vad mån skuld avser lön eller pension, samt de böcker och andra handlingar som rör boet. Gode mannen skall då ofördröjligen upprätta sådan bouppteckning och


 


Prop. 1978/79:105                                                   90

lämna in den lill konkursdomaren. Vidare skall gode mannen så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld anmäla detta till krono­fogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun.

Hur långt gode mannens befogenheter sträcker sig är oklart i flera viktiga hänseenden. Han får givetvis vidta åtgärder, som är föranledda av gäldenärens rådighetsförlust och avser att motverka värdeförstöring. Han får också vara verksam för att undersöka, om övergång till ordinär konkurs bör äga rum. Vad han närmare bestämt får göra i sådant avseende är emellertid tveksamt. Gode mannen torde kunna ta emot betalning av skuld till gäldenären. Han kan däremot inte föra talan om återvinning. Inte heller är han i princip berättigad atl realisera egendom i andra fall än för att hindra hastig värdeförstöring eller liknande (jfr 61 § andra stycket KL). Realisation i syfte alt borgenärema skall få betalt blir f.ö. normall inte aktuell, efiersom något utdelningsförfarande inte förekommer i fattig­konkurs.

Framgår inte av bouppteckningen att det finns tillgång till betalning av konkurskostnaderna, skall konkursdomaren enligt punkt 3 i 185 § genast kalla gäldenären alt inställa sig för att avlägga bouppteckningsed. Om sådan edgång gäller i huvudsak detsamma som om edgång i ordinär konkurs.

Om det inte genom tillägg vid edgången eller på annat sätt kommer fram atl del finns lillgång lill betalning av konkurskostnaderna och om inte heller säkerhei ställs för dessa kostnader, skall konkursdomaren enligt punkt 4 besluta om avskrivning av konkursen. Innan ed har avlagts får konkursen i princip inte avskrivas. Avskrivning får dock ske, om hinder föreligger för fullgörande av edgång inom skälig tid och konkursdomaren finner anledning saknas till antagande att det genom edgången skulle komma fram tillgång till betalning av konkurskostnadema.

Punkl 5 innehåller bestämmelser för det fallet att under konkursens gång boel befinns räcka lill konkurskostnadema eller att säkerhet ställs för dem. Konkursdomaren skall då utfärda sådan kungörelse om konkursen som föreskrivs vid ordinär konkurs (se 19 § KL). Konkursen skall sedan handläggas som ordinär konkurs. Ny bouppteckningsed behöver dock inte avläggas. Säkerhet kan ställas även av annan än sökanden. Om säkerhet har ställts, skall konkursdomaren föranstalta om ordinär konkurs även om han anser att ett sådant förfarande i själva verket är opåkallat i det aktuella fallet. Del kan finnas olika skäl till att någon vill få ett ordinärt förfarande till stånd. En borgenär kan t.ex. hysa förhoppningen att boet skall tillföras egendom genom återvinning. Han kan också vilja genom förvaltarberät-telse enligt 55 § KL få utrett, om gäldenären har gjort sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken.

I 186 § finns bestämmelser om efterföljande fattigkonkurs. Om det efter utfärdandet av kungörelse om ordinär konkurs enligt 19 § blir uppenbart att det saknas tillgång till betalning av konkurskostnadema, skall för-


 


Prop. 1978/79:105                                                                91

valtaren ulan dröjsmål anmäla det till konkursdomaren. Han skall samiidigi lämna redovisning för förvaltningen. Om konkursdomaren efter att ha hört rällens ombudsman finner anmälningen vara befogad, skall han låta kungöra den i bl.a. Post- och Inrikes Tidningar. Ifall det inom 30 dagar sedan kungörelsen var införd i nämnda tidning ställs säkerhei för konkurs­kostnadema, förfaller anmälningen och konkursen fortsätler i vanlig ordning. Vill borgenär eller gäldenären visa att tillgångarna räcker till belalning av konkurskosinaderna, skall han inom samma tid meddela det lill konkursdomaren. Denne kan bevilja nödigi rådrum. Om säkerhei inte ställs eller meddelande från borgenär eller gäldenären inte ger anledning anta att det finns medel till belalning av kostnaderna, skall konkursen av­skrivas.

Den redovisning som förvaltaren skall avge enligt 186 § gäller som slutredovisning (se 190 S andra stycket).

Om förvaltare eller granskningsman avgår sedan anmälan har gjorts enligt 186 S att tillgång saknas till belalning av konkurskostnadema. skall enligt 187 § borgenärssammanträde för val av efterträdare inte sättas ul så länge anmälningen är beroende på prövning.

I rättstillämpningen förekommer det all små och enkla konkurser handläggs och avskrivs som fattigkonkurser, trots att det i boet finns medel som i och för sig antagligen hade räckt lill kostnaderna för ett ordinärt förfarande. 1 sådana fall brukar gode mannen med gäldenärens samtycke betala dessa medel till den eller de borgenärer som har bästa förmånsrätt.

Det kan tilläggas att staten inte är befriad från skyldigheten att ställa sådan säkerhet som avses i 185 eller 186 S KL.

2.4 Konkursgäldenärs skyldigheter, m.m.

1 4 kap. (88-99 §§) KL ges bestämmelser om gäldenärens skyldigheter under konkursen, om hans rätt till underhåll och om bouppteckningsed av annan än gäldenären. Bestämmelsema har vad gäller edgång motsvarande tillämpning vid ursprunglig fattigkonkurs (185 § 3).

Gäldenären är under tiden mellan konkursansökningen och konkurs­beslutet enligt KL inte underkastad några inskränkningar i sin personliga rörelsefrihet. Inte heller gäller några begränsningar i gäldenärens rådighet över sin egendom.

När konkurs beslutats, begränsas enligt 88 § gäldenärens personliga rörelsefrihet i vissa hänseenden. Under tiden fram till dess att han avlagt bouppteckningsed får han inte utan samtycke av rättens ombudsman lämna den ort där han är bosatt. Senare under konkursen får han inte utan ombudsmannens medgivande bege sig längre bort från denna ort än att han inom en vecka efter kallelse kan infinna sig inom rättens domsaga. Han skall dessutom hålla ombudsmannen och förvaltaren underrättade om


 


Prop. 1978/79:105                                                                 92

sin vistelseort och. ifall denna ligger utom domsagan, den person inom domsagan som kan ta emot kallelse för gäldenärens räkning.

I och med beslutet om konkurs förlorar gäldenären rådigheten över egendom som hör lill konkursboet (20 § KL).

Enligt 89 S första slyckel har gäldenären en allmän skyldighet alt lämna konkursdomaren, rällens ombudsman, förvaltaren och granskningsman samt, vid borgenärssammanlräde, borgenärerna upplysningar om boet.

Gäldenären skall enligt 89 § andra stycket vara närvarande vid borge­närssammanträde. Om han vill utebli från sammanträde, skall han inhämta samtycke av konkursdomaren eller, i fråga om sammanträde inför rättens ombudsman, av denne. Gäldenärens utevaro från borgenärssammanträde utgör inte hinder för handläggningen av ärenden som skall förekomma där.

Innan rättens ombudsman meddelar beslut i fall som avses i 88 och 89 §§, skall han höra förvaltaren. Är förvaltaren eller gäldenären missnöjd med rättens ombudsmans beslut, får frågan enligt 90 § hänskjutas till konkursdomarens prövning.

Gäldenären skall närvara vid bouppteckningsförrättningen och uppge boet under ed. Enligt 91 S är han skyldig att beediga bouppieckningen inför konkursdomaren. Bouppteckningseden skall enligt 92 § normalt avläggas vid första borgenärssammanträdet. Om gäldenären har laga förfall eller bouppteckningen ännu ej kommit in till konkursdomaren, får eden avläggas senare. I speciella fall kan eden avläggas vid annan domstol än konkursdomstolen eller i hemmet. I fråga om edens avfattning gäller 36 kap. 11 § rättegångsbalken. Gäldenär som har lämnat oriktiga uppgifter kan ådra sig ansvar enligt brottsbalken.

93 § innehåller bestämmelser om bouppteckningsed av omyndig gälde­när som fyllt 15 år och av annan än gäldenären. Gemensamt för bestäm­melsema är att edgång förutsätter yrkande av förvaltaren eller borgenär. Bland dem som kan åläggas bouppteckningsed märks i första hand gälde­närens make. Samma skyldighet åvilar även gäldenärens bam samt hans "husfolk och tjänare" under förutsättning att de kan antas äga kunskap om boet. Är gäldenären död, skall ed avläggas av dödsbodelägama. Om någon utanför den krets av personer som nu nämnts har haft hand om egendom som hör till konkursboet, är han enligt 93 § på yrkande skyldig att uppge vad han omhänderhafl och bekräfta uppgiften mot ed.

I 93 § finns också regler om förfarandet när yrkande framställts om edgång av omyndig gäldenär eller annan än gäldenären.

I 94 § finns föreskrifter om tvångsmedel mot gäldenären. Gäldenär som undandrar sig att närvara vid bouppteckningsförrättning och där uppge boet (54 § KL), att underrätta ombudsmannen om sin vistelseort (88 §), att lämna upplysningar om boet (89 § första stycket), att närvara vid borge­närssammanträde (89 § andra stycket) eller att beediga bouppteckningen (91 § och 93 § första stycket första meningen kan efter omständigheterna


 


Prop. 1978/79:105                                                   93

hämtas eller genom häktning tillhållas alt fullgöra sin skyldighet. Delsamma gäller beträffande gäldenär som överträder reseförbudet enligt KL (88 8). Om annan än gäldenären undandrar sig edgång, kan fömtom hämlning och häktning även vitesföreläggande komma i fråga. Kostnaden i samband med häktning betalas av allmänna medel.

Enligt 95 8 skall konkursdomaren besluta om tvångsmedel och döma ut vite. Den som har häktats skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

Ingripande mot konkursgäldenär genom hämtning eller häktning kan också ske på grund av bestämmelser i 8 8 lönegarantilagen.

Har reseförbud före konkursen meddelats gäldenär, förfaller detta enligt 96 § så snart han avlagt bouppteckningsed i konkursen.

I 97 och 98 88 finns bestämmelser om beneficium och underhåll. Principen är att gäldenären äger av konkursboet få ut egendom som enligt 65 8 utsökningslagen inte är utmätningsbar. 1 fråga om underhåll gäller att, när annan möjlighet till försörjning saknas, nödigt underhåll får utgå till gäldenären och vissa närstående personer under en månad efter konkurs­utbrottet eller, om synnerliga skäl föreligger, under längre tid. I dödsbos konkurs tillkommer förmånema den dödes efterlevande familj. För­vallaren skall i samråd med rättens ombudsman bestämma vad som får utgå av boet. Tvist prövas av rätten enligt de regler som finns i 27 § KL om tvist mellan gäldenären och konkursboet rörande gäldenärens arbets­inkomst m.m.

2.5 Konkurskostnader

Enligt 125 § KL skall i ordinär konkurs konkurskostnadema betalas ur boel framför konkursborgenäremas fordringar. En annan betalnings­ordning kan dock i undantagsfall föranledas av vissa regler i 81 8 KL angående fördelning av konkurskostnader på olika slags egendom i konkursboet. Kategorien konkurskostnader omfattar vid ordinär konkurs främst arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman. Hit hör vidare utlägg som konkursdomaren, förvaltaren eller rättens ombudsman gjort för boets räkning (t.ex. för kungörelser). Även boets egna kostnader för t.ex. rättegång hänförs till konkurskostnadema.

Bestämmelser om arvoden till rättens ombudsman och förvaltaren finns i 82-86 a S§. Arvodena bestäms enligt 82 § av rätten. Arvode får inte sättas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Arvode får inte beräknas efter tid.

Arvode skall enligt 83 § bestämmas till visst belopp i ett för allt, om inte reglema i 81 8 föranleder a« särskilt arvode skall bestämmas för viss


 


Prop. 1978/79:105                                                                 94

egendom. Sådani särskilt arvode kan fastställas innan arvodesfrågan i övrigi avgörs.

Arvode bestäms efter framställning till konkursdomaren från den arvodesberättigade, 84 8. När det lämpligen kan ske, bör arvode bestämmas samtidigt för alla som är berättigade. Vid arvodesframställ­ningen skall fogas redogörelse för det arbete som uppdragei har medfört och specifikation av hur det yrkade beloppet fördelar sig på olika förvalt­ningsåtgärder. Har förvaltare anlitat annan för viss förvaltningsåtgärd och ersättning därför tillgodoförts denne eller har den arvodesberättigade tillgodogjort sig ersältning för utgifter, skall detla uppges i redogörelsen.

När framställning om arvode kommit in, skall konkursdomaren enligt 85 8 sätta ut tid för rättens handläggning av ärendet. Han skall genom kungö­relse utfärda kallelse på rättsägarna all utföra sin talan. Särskilda kallelser förekommer också. Om arvodesfrågan ej inverkar på borgenärernas rätt, behöver kungörelse inte utfärdas.

I 86 8 föreskrivs att rättens ombudsman inte får uppbära arvode förrän slutredovisning har avgetts i konkursen, om han inte avgår dessförinnan. Förvallaren får inte la ut arvode innan han har avgetl slutredovisning för sin förvallning.

Genom bestämmelser i 86 a 8 ges möjlighet för rällens ombudsman och förvaltare att i undanlagsfall erhålla förskott på arvode. Sådant förskott beslutas av konkursdomaren.

Bestämmelsen i 125 § räknar även med en andra huvudkategori av skulder som i princip skall betalas ur bomassan innan eventuell utdelning sker till borgenärema, nämligen s.k. massaskulder eller - sett från borge­närssynpunkt - massafordringar. Dessa fordringar tillkommer andra personer än konkursfunktionärema och riktar sig mot konkursboet som en särskild juridisk person. De kan vara av skilda slag. Som exempel kan nämnas fordran som har uppkommit på grund av att boet har trätt in i ett av gäldenären tidigare ingånget ömsesidigt förpliktande avtal. Massaford­ringar behöver emellertid inte grunda sig på avtal utan kan t.ex. utgöra krav på rättegångskostnader som boet har förpliktats utge. 1 regel är det inte svårt att skilja massafordringama från konkurskostnadema, även om tveksamma gränsfall undantagsvis kan förekomma.

Det kan inträffa att tillgångarna i ett konkursbo inte räcker till full betalning av konkurskostnadema och förekommande massafordringar. Frågan är då vilken företrädesordning till betalning ur boet som gäller mellan de båda gruppema konkurskostnader och massafordringar. Även mellan konkurskostnader inbördes och mellan massafordringar inbördes kan konkurrens uppkomma. KL innehåller inte några regler om hur dessa konkurrensfrågor skall lösas. Inte heller förarbetena ger någon vägledning. Olika uppfattningar i saken har kommit till uttryck i den juridiska littera­turen (se SvJT 1977 s. 298-300).

För fattigkonkursernas  del  ftnns  vissa bestämmelser om  konkurs-


 


Prop. 1978/79:105                                                                 95

kostnader i 188 S KL. Första slyckel avser del fallel att borgenär har ansökt om konkurs och konkursen avskrivs som ursprunglig fattigkonkurs (185 8 KL). Konkurskosinaderna, främsi sådan ersättning till god man som har beslämts av konkursdomaren, skall i sådant fall betalas av borgenären. Andra siycket gäller fall då konkurs har upphört på annat sätt än genom slutuidelning (alltså både ursprunglig och efterföljande fattigkonkurs) och rör ansvarei för koslnader som har förskotterats av konkursdomaren. I den mån konkursboet då inte räcker till betalning av vad konkursdomaren har förskotterat för kungörelser och annal, som bort betalas av boet, samt kostnaderna inie heller kan tas ul av ansvarig borgenär, har konkurs­domaren rätt till ersättning av allmänna medel för vad han har förskotterat.

Med undantag för angivna förskott framgår inte av KL att konkursboets tillgångar får användas till belalning av konkurskostnaderna vid avskriv­ning av ursprunglig fattigkonkurs. Det är därför inte givet att boets medel enligt gällande rätt får tas i anspråk för konkurskostnadema mot gälde­närens bestridande. Skäl kan emellertid anföras till stöd för att det får ske. Det skulle stå i överensstämmelse med den allmänna exekutionsrättsliga principen atl kostnaderna för förfarandet i första hand skall betalas ur det angripna objektet (se t.ex. 198 8 utsökningslagen, jfr 125 8 KL). Klart är emellertid aU kostnadema - med undantag för nämnda förskott - aldrig kan tas ut av allmänna medel. Som har nämnts nyss skall däremot borgenär svara för kostnaderna, om konkursen har tillkommit på hans ansökan. Om staten i egenskap av borgenär genom vederbörligt organ har sökt gäldenären i konkurs, svarar staten för kostnaderna enligt de regler som gäller om sökande borgenärs kostnadsansvar i allmänhet.

En följd av den angivna regleringen i KL är att en god man kan bli helt eller delvis utan ersättning för arbete och omkostnader. Detta blir under alla omständigheter fallet, om gäldenären själv har sökt sig i konkurs och boet inte ger täckning för kostnadema samt om konkursen har uppstått på borgenärs ansökan men boet är otillräckligt och borgenären insolvent. Det kan i detta sammanhang nämnas att enligt 4 8 instruktionen (1973:249) för de allmänna advokalbyråema tjänsteman vid sådan byrå bör åta sig uppdrag bl.a. som god man vid fattigkonkurs, om nödvändiga åtgärder annars inte skulle vidtas på grund av att ersättning för uppdraget inte kan påräknas (se prop. 1972:4 s. 281).

Efterföljande fattigkonkurs (186 § KL) utgör som har nämnts tidigare en form för avskrivning av ordinär konkurs, när boet inte ger täckning för konkurskostnadema. Bortsett från regeln i 188 8 andra stycket om ersäu­ning av allmänna medel för vissa förskott för kungörelser m.m. finns i KL inte några allmänna bestämmelser om vilka medel som skall användas till betalning av konkurskostnaderna i sådant fall. Den förut berörda principen att exekutionskostnader i första hand skall tas ut ur föremålet för exekutionen torde emellertid gälla även här. Detta innebär att kostna­dema, däribland arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman, skall


 


Prop. 1978/79:105                                                                  96

belalas av konkursboets tillgångar så långt de räcker. Om säkerhet har ställts för kostnadema, får denna tas i anspråk för vad som inte kan utgå ur boet. Utöver vad som följer av 188 8 andra siycket iräder det allmänna inte in.

Borgenär som har gjort konkursansökan svarar inte för konkurs-kostnader vid avskrivning enligt 186 8. En annan sak är att han enligt gällande lag frivilligt kan ta på sig ansvaret genom alt ställa säkerhei för de kostnader som en ordinär konkurs medför.

Förvaltaren och rättens ombudsman kan bli helt eller delvis utan ersätt­ning för arbete och ulgifter, när konkurs avskrivs enligt 186 8. Detla är fallel, om tillgängama i konkursboet inte räcker till och säkerhei inte har ställts.

2.6 Närliggande rättsområden

2.6./  Utmätning och utmälningsed

Om en gäldenär inte frivilligt betalar sin skuld, kan borgenären under förutsättning att han har exekutionstitel söka utmätning i gäldenärens egendom. Utmätning är i princip en enklare, billigare och mindre in­gripande exekutionsform än konkurs. Utmätningsförfarandet är dock inte alltid tillräckligt. Bl.a. finns endast begränsade möjligheter att i ett utmät­ningsmål få fram uppgifter om gäldenärens tillgångar. En gäldenär är nämligen enligt gällande lag inte skyldig att vid utmätning lämna upplys­ningar om sina tillgångar. Han kan i princip utan påföljd vara helt passiv och t.o.m. avsiktligt lämna felaktiga uppgifter.

En borgenär som endast vill förvissa sig om humvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar eller inte kan välja mellan två vägar. Om konkursgrund föreligger, kan han utverka konkurs varmed följer skyldig­het för gäldenären att uppge alla sina tillgångar och bekräfta uppgiften med ed. 1 allmänhet kommer en konkurs i här avsedda fall att handläggas summariskt som fattigkonkurs enligt 185 § KL. Denna utväg kan ställa sig relativt dyr för borgenären med hänsyn till det kostnadsansvar som åvilar honom enligt 188 § första stycket KL.

Borgenären kan emellertid i stället påkalla tillämpning av lagen (1921:244) om utmätningsed, vilket i regel är enklare och billigare. Enligt denna lag är en gäldenär skyldig alt på yrkande av borgenär upprätta för­teckning över sina tillgångar och beediga förteckningen. Ansökan om utmätningsed görs hos konkursdomaren och eden avläggs inför denne. Skyldighet för gäldenären att avlägga utmätningsed förutsäUer att utmät­ningsförrättning, som inte lett till full betalning, har ägt rum inom sex månader innan ansökan om utmätningsed gjordes. Det är straffbart att lämna oriktig uppgift i förteckning till utmätningsed (se 11 kap. 1 8 andra stycket och 3 § andra stycket BrB).


 


Prop. 1978/79:105                                                   97

Konkursansökningar från statens sida torde regelmässigt grundas på skatte- eller avgiftsfordringar. Ursprungligen antogs alt utmälningsed skulle komma till användning i stället för fattigkonkurs särskilt när gälde­nären befunnits sakna tillgångar vid utmätning för skattefordringar. Dessa antaganden har emellertid endast delvis besannats. Sedan några år är antalet ärenden om utmätningsed i sjunkande.

I lagrådsremiss den 16 mars 1978 har regeringen lagt fram förslag till ulsökningsbalk som skall ersätta nuvarande UL. Förslaget innehåller bl.a. bestämmelser om upplysningsplikt för gäldenär i utmälningsmål. Utmät-ningsgäldenär är enligt förslaget skyldig att lämna de uppgifter om sina till­gångar som kronofogdemyndigheten behöver (4 kap. 14 8 i förslaget). Upplysningsplikten avser även behövliga uppgifter om var tillgångarna finns och rörande omständigheter som är av betydelse för att precisera dem.

Förslaget i lagrådsremissen innebär vidare att kronofogdemyndigheten kan tvinga fram uppgifter om gäldenärens tillgångar. Som tvångsmedel kan användas vite och ytterst häktning. Vid behov kan gäldenären enligt 2 kap. 10 8 i förslaget åläggas inställelse till förhör inför kronofogdemyn­digheten. Gäldenären kan vid vite föreläggas att infinna sig vid förhör. Gäldenären är skyldig att på begäran av myndigheten ge in förteckning över sina tillgångar. Vid behov kan lämplig person förordnas att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen. Gäldenären kan åläggas att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning.

Enligt lagrådsremissen medför den nya regleringen att bestämmelsema i lagen om utmätningsed inte längre behövs. I remissen förordas därför att lagen utmönstras i samband med utsökningsbalkens ikraftträdande. Planerad tidpunkt härför är den I januari 1981.

2.6.2 Ackord

Ackord utgör liksom konkurs men till skillnad från utmätning en form för generaluppgörelse mellan insolvent gäldenär och hans borgenärer. Ackordsuppgörelse kan träffas vid ett fristående ackordsförfarande utan samband med konkurs. Man kan säga att huvudsyftet med ackordsinstitu­tet är att rädda en gäldenär från konkurs. Betydelsen härav belyses av att betydande värdeförstöring och stora avvecklingskostnader ofta följer med en konkurs.

Ackord förekommer i två huvudformer, underhandsackord och offent­ligt ackord, även kallat tvångsackord. Underhandsackord träffas frivilligt utan offentlig insyn och kräver samtycke av alla borgenärer. Offentligt ackord kan däremot genomföras mot en borgenärsminoritets bestridande och kommer till stånd genom en förhandling som äger rum i vissa lag­bestämda former. 7   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                   98

Ackord förutsätter att förmånsberättigade borgenärer får full täckning för sina fordringar och innebär i allmänhet att oprioriterade fordringar sätts ned till viss procent av det ursprungliga fordringsbeloppet (ackordspro­centen), varvid särskilda föreskrifter ges om betalningstiden. 1 princip berörs alltså endast oprioriterade borgenärer. Genom offentligt ackord bortfaller de skulder som omfattas av ackordet till den del de överstiger ackordsprocenten.

Bestämmelser om offentligt ackord utom konkurs finns i ackordslagen (1970:847). Enligt denna lag sker ackordsförfarandet under medverkan av en god man. Förfarandet inleds med att en god man på gäldenärens ansökan förordnas av konkursdomaren. Ett sådant förordnande medför vissa inskränkningar i borgenäremas möjligheter att få utmätning genomförd i gäldenärens egendom eller söka honom i konkurs. Syftet härmed är att förhandlingama om en uppgörelse skall kunna föras i lugn och ro.

Inledningsskedet av ackordsförfarandet är inte underkastat någon offentlig tillsyn. Gäldenären behåller i princip rådigheten över sin egendom men är skyldig att samråda med gode mannen. Denne skall se till att borgenärernas bästa iakttas.

Om ackordsuppgörelse med borgenärema uppnås under inlednings­stadiet återkallas godmansförordnandet. Om någon uppgörelse inte träffas, kan ackordsförhandlingen övergå i ett andra skede, kallat för­handling om offentligt ackord. Ansökan om sådan förhandling måste göras inom två månader efter godmansförordnandet. Görs inte någon ansökan, förfaller godmansförordnandet.

Ansökan om offentlig ackordsförhandling skall åtföljas bl. a. av ackordsförslag och en av gode mannen upprättad bouppteckning. Tas ansökningen upp, skall gäldenären beediga bouppteckningen. När detta har skett, skall konkursdomaren meddela beslut om förhandling om offent­ligt ackord. Härefter skall de i förhandlingen deltagande borgenärema vid borgenärssammanträde ta ställning till ackordsförslaget. Godtar de för­slaget, skall konkursdomaren fastställa ackordet. Därmed är förfarandet avslutat. Undantagsvis hänskjuts ackordsförslaget till rättens prövning.

Även under den offentliga ackordsförhandlingen är gäldenären bi­behållen vid rådigheten över sin egendom. Borgenäremas befogenheter att få till stånd utmätning eller konkurs inskränks ytterligare under detta skede.

Återvinning kan äga rum vid offentligt ackord med tillämpning av de regler som finns om återvinning i konkurs. Talan om återvinning får föras av borgenär vars fordran skulle omfattas av ackordet.

Ett offentligt ackord får i regel ej innefatta mindre ackordsprocent än 25 procent (minstadividenden).

Ackordsförfarandet enligt ackordslagen spelar i praktiken en ej oviktig roll. Antalet godmansförordnanden har varit i stigande alltsedan ackords-


 


Prop. 1978/79:105                                                   99

lagen trädde i kraft den 1 januari 1971. År 1977 meddelades enligt prelimi­nära uppgifter 125 godmansförordnanden.

Ackord - både underhands- och offentliga ackord - kommer i stor utsträckning till stånd genom medverkan av ett särskilt organ, Sveriges ackordscentral. Denna bedriver sin verksamhet i tre avdelningar, en i Stockholm for mellersta och norra Sverige, en i Göteborg för västra Sverige och en i Malmö för södra Sverige. Avdelningarna har ombud på större orter.

2.6.3 StatUg lönegaranti

Enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti, lönegarantilagen, svarar staten för betalning av arbetstagares fordringar hos arbetsgivare som har försatts i konkurs. De fordringar som omfattas av lönegarantin är löneford­ringar och andra ersättningar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrätts­lagen (1970:979), pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 12 eller 13 8 samma lag, arbetstagares kostnader för konkursansökan mot arbets­givaren och kostnad som arbetstagare har ålagts att utge enligt 188 8 första stycket KL. Beträffande fordringar med förmånsrätt enligt 12 8 förmåns­rättslagen är garantin maximerad till ett belopp som motsvarar tolv bas­belopp. Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter. Garanti­belopp utbetalas av länsstyrelsen. Tillämpningsföreskrifter till lönegaranti­lagen finns i kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs.

Vad gäller de formella förutsättningama för att betalning skall utgå enligt lönegarantin gäller olika system för ordinära konkurser och fattig­konkurser.

I ordinär konkurs utgår betalning endast för fordran som bevakats i kon­kursen. Betalning kan utgå redan innan fordringen efter bevakning blir utdelningsgill. Konkursförvaltaren skall nämligen snarast efter konkurs­beslutet underrätta länsstyrelsen om fordran på lön under uppsägningstid om fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör under samma fömtsättning lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin. I övrigt skall underrättelse lämnas när fordran har blivit utdel­ningsgill. Som nämnts i avsnitt 2.2.5 skall förvaltaren samtidigt som han lämnar underrättelse till länsstyrelsen om klar fordran bevaka fordringen för arbetstagarens räkning.

Staten inträder i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären i fråga om utbetalat garantibelopp. Utdelning i konkursen för arbetstagarens ford­ringar som omfattas av garantin tillfaller staten intill detta belopp.

I fattigkonkurserna ankommer det på kronofogdemyndighet att utreda och pröva lönegarantianspråk. Den gode mannen skall enligt den tidigare (avsnitt 2.3) berörda föreskriften i 185 § KL så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld anmäla detta till vederbörande krono­fogdemyndighet.  För konkursdomaren föreligger skyldighet att sända


 


Prop. 1978/79:105                                                  100

underrättelse till kronofogdemyndighet om det finns anledning anta att fordran som omfattas av garantin kan göras gäUande (7 § lönegaranti­lagen).

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighets prövning lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhållanden. Undan­drager sig arbetsgivaren detta, riskerar han hämtning eller häktning. Beslut härom meddelas av konkursdomaren efter framställning av krono­fogdemyndigheten. Kostnader för hämtning och häktning utgår av allmänna medel.

Om kronofogdemyndigheten finner att en fordran som görs gällande inte omfattas av garantin får beslutet överklagas genom besvär.

2.7 Statistiska uppgifter

För att få underiag för bedömningen av frågan hur ett summariskt konkursförfarande bör utformas och avgränsas har konkurslagskommittén i den första etappen av sitt arbete utfört en statistisk undersökning av fattigkonkurser och även av ordinära konkurser i vissa hänseenden. Undersökningen avser de konkurser som har avslutats under åren 1970 och 1971 och omfattar femton tingsrätter, däribland de ire största. Under­sökningen redovisas som bilaga 1 till kommitténs betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m.

I arbetet på en reform av förfarandet i ordinära konkurser har kommit­tén gjort en statistisk undersökning av alla ordinära konkurser som har avslutats år 1974. E>enna undersökning finns redovisad i bilaga 1 till kom­mitténs senaste betänkande (SOU 1977:29) Konkursförvaltning.

Statistiska uppgifter rörande konkurs föreligger också i de studier angående insolvenla företag som universitetslektorn Gösta Kedner har företagit på uppdrag av delegationen för de mindre och medelstora företagen år 1972-1975. Studiema har presenterats i rapportema "Konkurs och ackord" från år 1972, "Konkursföretagets förvaltning och ekonomi" (SIND 3:1974) och "Företagskonkurser" (SIND 1975:2).

Uppgifter om antalet beslutade och avslutade konkurser i landet och konkursemas fördelning på olika handläggningsformer m. m. lämnas i statistiska centralbyråns publikation Rättsstatistisk årsbok. Motsvarande uppgifter fanns tidigare (t.o.m. år 1973) i publikationen Domstolama. Beträffande utvecklingen under 1977 och 1978 föreligger än så länge endast preliminära uppgifter.

För att belysa de olika frågor som nu föreligger till bedömande redovisas i detta avsnitt översiktligt vissa gmndläggande uppgifter som hämtats från det sålunda föreliggande statistiska materialet. I övrigt får hänvisas till de angivna källorna.


 


Prop. 1978/79:105                                                                101

Kimkursutvecklingen i stort

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet ökade antalet konkurser kraftigt. Kulmen nåddes åren 1973-74. Belysande är att antalet avslutade konkurser ökade från 1.306 år 1965 till 4.566 år 1974, vilket innebar en procentuell ökning på 250%. Ökningen låg i väsentlig mån på falligkonkurserna. Dessas antal femdubblades underdenna tid.

Totala antalet beslutade konkurser vari gäldenären var aktiebolag ökade från 352 (24% av alla konkurser) år 1964 till 2.497 (59%) år 1974. Detta visar all stegringen av antalet fattigkonkurser till mycket stor del motsvaras av en stegring av antalet aktiebolagskonkurser.

Under åren 1975-77 synes ökningen av antalet avslutade konkurser ha stannat upp. I stället har det noterats en viss minskning både vad gäller det totala antalet och antalet fattigkonkurser. Ser man på antalet nytillkomna konkurser har tendensen varil densamma men en viss ökning har ägt rum år 1977. Antalet konkurser som avslutats under första halvåret 1978 är i stort sett oförändrat i jämförelse med motsvarande tid år 1977. Däremot synes ökningen av de nytillkomna konkurserna fortsätta. Av antalet år 1977 avslutade konkurser, 3.576, svarade fattigkonkurserna för 2.618 stycken eller cirka 73 %.

Andelen fattigkonkurser är särskilt stor i storstadsområdena. Vid Stock­holms tingsrätt t.ex. utgjorde fattigkonkurserna år 1976 88% av alla avslutade konkurser. Vid de 3 största tingsrätterna avslutades år 1976 44 % av samtliga fattigkonkurser i landet.

Internationellt sett är antalet konkurser i Sverige högt. Som exempel kan nämnas att antalet beslutade konkurser i Norge var 657 år 1974 och i Finland 1.003 år 1973. Antalet avslutade konkurser i Danmark var år 1973 327.1 Västtyskland och Storbritannien beslutades år 1974 7.352 resp. 5.278 konkurser.

Som en jämförelse kan nämnas att antalet slutligt handlagda utmät­ningseder år 1967 var 3.537 och år 1977 2.260.

Ordinära konkurser

Här avses, om inte annat sägs, konkurser avslutade år 1974.

Konkurser avslutade efter slututdelning (146 8-konkurser) utgjorde cirka 90% av alla ordinära konkurser. 146 8-konkursema hade en genomsnittlig varaktighet på 21 månader och 6 dagar.

Mer än en förvaltare förekom i ytterst fö ordinära konkurser, 0,5 %. I 82,2% av alla ordinära konkurser var förvaltaren advokat, i 14,4% jur.kand. Rättens ombudsman var advokat i 73,7% av konkurserna. I större delen av de återstående konkurserna anlitades pensionerade stats­tjänstemän som ombudsman. 1 60,6% av konkurserna var både förvaltaren och rättens ombudsman advokat. Granskningsmän förekom i endast 2,6%


 


Prop. 1978/79:105                                                   102

av konkurserna, i huvudsak i Södermanlands län. Det genomsnittliga arvodet i 146 §-konkursema var 16.251 kr. till förvaltaren och 4.346 kr. till rättens ombudsman. Dessa arvoden motsvarar 6,6% resp. 1,8% av det genomsniuliga utdelningsbeloppet (244.547 kr.) i 146 §-konkurserna.

Uppgifter om tillgångarnas storlek finns redovisade blott beträffande de 146 8-konkurser som avslutades år 1971 i de 15 tingsrätter som omfattades av kommitténs första undersökning. Uppgifterna bygger på konkurs­bouppteckningarna. Tillgångarna uppgick till högst 50.000 kr. i 49,8% , till 50.001-100.000 kr. i 15,1%, till 100.001-150.000 kr. i 6,9%, till 150.001-200.000 kr. i 4,3% samt till högre belopp i 24,0% av kon-kursema. I nästan hälften av konkurserna uppgick tillgångarna alltså till högst 50.000 kr. Huvuddelen av dessa redovisade tillgångar på högst 20.000 kr.

Utdelningen uppgick i 146 8-konkurserna till högst 30.000 kr. i 41,1 %, däröver men högst 50.000 kr. i 12,3%, däröver men högst 100.000 kr. i 14% och över 100.000 kr. i 24,8%- av konkurserna.

Den genomsnittliga utdelningen till borgenärer utan förmånsrätt uppgick till 11.303 kr. Utdelning till sådana borgenärer förekom endast i 15,0% av dessa konkurser. Utdelningsprocenten för denna gmpp av borgenärer var mindre än 20% i 59,1% av 146 8-konkurserna. Genom­snittlig utdelningsprocent var endast 3,5.

Antalet borgenärer som fick utdelning i en genomsnittlig 146 §-konkurs var 14 vilket skall jämföras med antalet borgenärer enligt bouppteckning i en sådan konkurs, 56. I 41,3% av 146 §-konkursema fick högst 3 borge­närer utdelning.

Fattigkonkurser

Undersökningen vid de 15 tingsrättema visar att konkursansökningen hade gjorts av gäldenären själv i mer än 20% av fallen, av staten i mer än 70% av fallen och av annan borgenär i omkring 5 % av fallen.

I den genomsnittliga (ursprungliga) fattigkonkursen fanns under år 1971 2,857 kr. i tillgångar och 69.424 kr. i skulder. Av skulderna var 34.594 kr. skatteskulder och 34.830 kr. skulder av annat slag. Tillgångar saknades i nästan hälften (48,2%) av dessa konkurser. Medelvärdet av tillgångarna var 2.857 kr.

Skatteskulderna representerar som framgår av det nyss sagda ungefär hälften av samtliga skulder vid ursprunglig fattigkonkurs. 1 det över­vägande antalet fattigkonkurser - omkring 60% - förelåg konkurrens mellan skatteskulder och andra slag av skulder. Enbart skatteskulder förekom i drygt 30% av konkurserna, medan antalet konkurser med ute­slutande andra slags fordringar understiger 10%.

Den genomsnittliga handläggningstiden för samtliga ursprungliga fattig­konkurser som avskrevs under åren 1970 och 1971 vid de av kommittén


 


Prop. 1978/79:105                                                  103

undersökta 15 tingsrätterna var omkring tre resp. fyra månader (beträf­fande år 1971 har viss förlängning förorsakats av en arbetskonflikt).

God man förordnades i nästan samtliga (93,1 %) av de konkurser som avslutades år 1971. Gode mannen var advokat i de flesta fall (82,4%).

Det genomsnittliga arvodet (inkl. kostnadsersättning) till gode mannen i de fattigkonkurser som avskrevs under år 1971 i de 15 undersökta tings­rättema uppgick till 347 kr. F. n. (1978) synes enligt inhämtade upplys­ningar genomsnittsarvodet hålla sig omkring 600-700 kr.

3 Prop. 1975/76:210 om ändring i konkurslagen m. m.

I prop. 1975/76:210 föreslogs i huvudsak på grundval av konkurs­lagskommitténs betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m. att systemet med de nuvarande fatligkonkurserna skulle ersältas med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Denna handlägg­ningsform skulle dessutom användas i åtskilliga fall som nu följer reglema om ordinär konkurs. Förslaget syftade främst till att komma till rätta med vissa brister som är förenade med fattigkonkurserna. Den nya handlägg­ningsformen beräknades bli tillämplig i närmare 80% av alla konkurser.

Förslaget innebar i denna del huvudsakligen följande.

Det nya handläggningssystemet skall tillämpas, om det finns anledning att anta antingen att gäldenärens bo inte räcker till betalning av de konkurskostnader som skulle följa med ordinär handläggning eller att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och konkursen med fördel kan genomföras utan att bevak­ningsförfarande anordnas.

Konkursdomaren skall i samband med att konkursbeslutet meddelas pröva hur konkursen skall handläggas. Behövs ytterligare utredning för denna prövning, kan konkursdomaren uppdra åt kronofogdemyndigheten att inom viss kortare tid, i regel en vecka, komma in med sådan utredning. Någon möjlighet för borgenär att genom ställande av säkerhet få konkursen handlagd som ordinär konkurs finns inte. Övergång från mindre till ordinär konkurs kan inte äga rum.

I de mindre konkursema - med undantag för en del dödsbokonkurser - skall en förvaltare alltid utses. Kronofogdemyndigheten skall som regel vara förvaltare. Om det av särskild anledning är olämpligt att förvalt­ningen utövas av myndigheten kan emellertid annan förordnas av konkurs­domaren.

Förvaltaren, som står under lillsyn av konkursdomaren, skall i viktigare frågor samråda med borgenär som särskilt berörs. I övrigt stämmer för­valtarens åligganden i mindre konkurs i stora drag överens med vad som f.n. gäller beträffande förvaltare i ordinär konkurs. Bl.a. skall förvaltaren undersöka om det finns förutsättning för återvinning och om anledning att


 


Prop. 1978/79:105                                                  104

misstänka gäldenärsbrott föreligger. Både förvaltaren och tiorgenär skall kunna föra lalan om återvinning i samband med mindre konkurs.

Någon rättens ombudsman skall inte finnas i mindre konkurs utan förvaltningen - vare sig den ulövas av kronofogdemyndighet eller av annan - skall slå under lillsyn av konkursdomaren. Förvaltaren är skyldig all lämna upplysningar till konkursdomaren, borgenär och gäldenären. Borgenärssammanträden förekommer ej i mindre konkurs. Förvaltaren har en allmän skyldighet att i viktigare frågor samråda med borgenärer som berörs av förvaltningen.

Förvaltaren skall inom en månad från konkursbeslutet upprätta och till­ställa konkursdomaren bouppteckning. Om det inte finns tillgångar som räcker till betalning av konkurskostnader och massaskulder, skall konkursen på samma sätt som en fattigkonkurs avskrivas i anslutning till att bouppteckningsed avläggs.

Förvaltaren skall liksom i ordinär konkurs utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Någon bevaknings- och anmärknings­procedur skall dock inte förekomma i mindre konkurs.

När det finns egendom i boet skall förvaltaren normalt sälja denna så snart som möjligt. Sedan all egendom har förvandlats i pengar, skall han upprätta utdelningsförslag. Förslaget skall jämte förvaltningsredogörelse ges in till konkursdomaren. Denne prövar förslaget och fastställer utdel­ningen i konkursen efter ett kungörelseförfarande. Förvaltaren skall självmant tillställa borgenärema deras utdelning i konkursen.

1 vissa fall kan kronofogdemyndigheten på egen begäran bytas ut mot annan förvaltare. Konkursdomaren får entlediga annan förvaltare än kronofogdemyndighet, om denne är olämplig eller av annan orsak bör skiljas från sitt uppdrag. När konkursen avskrivs, skall förvaltaren avge redovisning till konkursdomaren. Redovisning skall även lämnas när för­valtaren avgår före konkursens slut. Redovisningen kan klandras på samma sätt som slutredovisning i ordinär konkurs.

Konkurskostnadema skall såvitt möjligt tas ut ur boet. Om boet inte räcker, skall annan borgenär än staten på vars ansökan gäldenären har försatts i konkurs stå för kostnadema intill ett belopp som motsvarar en tiondel av basbeloppet. Kostnad som inte kan tas ut ur boet eller av borgenär skall betalas av staten. Konkurskostnadema skall utgå ur boet före massafordringar.

Prop. 1975/76:210 upptog också vissa förslag rörande förvaltningen i ordinära konkurser. En viss skärpning av kvalifikationskraven för för­valtare föreslogs sålunda. De nya kraven kom till uttryck i motivutta­landen och innebar att förvaltaruppdragen i allmänhet skulle anförtros advokat eller annan som specialiserat sig på konkursförvaltning. Vidare föreslogs att borgenärema inte längre skulle välja slutlig förvaltare utan att denne alltid skulle tillsättas av konkursdomaren efter borgenäremas hörande.


 


Prop. 1978/79:105                                                  105

Beträffande enskildhetema i propositionsförslaget hänvisas till projwsi-tionen.

4 Konkurslagskommitténs  betänkande  (SOU   1977:29)  Konkurs-förvaltning

4.1 Kommitténs förslag i sammandrag

Kommittén lägger i betänkandet bl.a. fram förslag till nya regler om konkursförvaltning och tillsynen över denna. Reglema berör såväl ordinära som mindre konkurser.

Förslaget innebär sammanfattningsvis i fråga om de ordinära kon­ kurserna följande: Konkursboet skall liksom f.n. förvaltas av en eller, undantagsvis, flera förvaltare. Institutet rättens ombudsman avskaffas. Som nytt tillsynsorgan inträder kronofogdemyndigheten, vilken i sådan funktion kallas tillsynsmyndigheten. Konkursdomaren skall inte längre utöva någon kontroll över konkursförvaltningen. Varje borgenär i en ordinär konkurs skall ha rätt att få en granskningsman utsedd.

I företagskonkurser skall vid behov ett allmänt ombud kunna förordnas med uppgift att bevaka arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen.

Konkursdomaren övertar rättens ombudsmans nuvarande uppgift att tjänstgöra som ordförande vid förlikningssammanträde.

Förvaltaren skall i princip på eget ansvar besluta om olika åtgärder utan att vara bunden av krav på samtycke eller andra inskränkningar i hand­lingsfriheten. Förvaltaren skall dock i viktigare frågor höra tillsynsmyndig­heten och de borgenärer som särskilt berörs. Om allmänt ombud har förordnats, skall förvaltaren höra honom i arbetsmarknads- och regional­politiska frågor.

Särskilda regler om skyldighet för förvaltaren att samråda med och informera arbetstagama i ett företag som gått i konkurs införs.

Förvaltaren får ökade befogenheter att använda tvång mot gäldenär, bl.a. för att kunna ta hand om egendom. Nya regler föreslås om för­valtarens bokföringsskyldighet och om arkivering av gäldenärens bok­föring.

Vissa ändringar i bevaknings- och anmärkningsproceduren föreslås. De har till syfte att ge förvaltaren ökade möjligheter att åstadkomma för­likning, när bevakad fordran blivit föremål för tvist.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med KL och andra författ­ningar. Myndigheten skall lägga särskild vikt vid att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Revisor skall kunna utses av tillsyns­myndigheten för granskning av förvaltarens verksamhet.

Tillsynsmyndigheten skall genom råd och upplysningar främja en riktig


 


Prop. 1978/79:105                                                   106

och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter som rör konkursförvalt­ning.

De i prop. 1975/76:210 upptagna nya reglerna om konkursförvaltares kvalifikationer och om tillsättande av förvaltare i ordinära konkurser har i oförändrat skick förts över till kommittéförslaget.

Kommittén har i sitt lagförslag beträffande de mindre konkurserna utan ändring tagit in stora delar av det förslag till ändring av KL som lades fram i prop. 1975/76:210. Sålunda är utformningen av förfarandet i mindre konkurs i huvudsak densamma som i propositionsförslaget. Även i fråga om förutsättningama för att mindre konkurs skall få anordnas överens­stämmer förslagen. Vidare återkommer i kommittéförslaget den i proposi­tionen föreslagna regleringen i fråga om konkurskostnader och om före­trädesordning mellan sådana kostnader och massaskulder. När kommit­téns förslag avviker från propositionsförslaget beror detta på den ytter­ligare prövning av förvaltningen i mindre konkurs kommittén företagit i enlighet med regeringens tilläggsdirektiv den 3 februari 1977 eller på den nya ordning i fråga om förvaltning och tillsyn i ordinär konkurs som kommittén föreslår. Bl. a. föreslår kommittén atl advokat eller likställd skall vara förvaltare i mindre konkurs. Konkursdomarens prövning av frågan om handläggningsform skall enligt kommitténs förslag alltid ske i samband med konkursbeslutet och utan något särskilt utredningsför­farande. Förvaltarens verksamhet skall - liksom i ordinär konkurs - stå under tillsyn av kronofogdemyndigheten.

Utöver förvaltning och tillsyn berör kommitténs förslag reglema om gäldenärens skyldigheter. Kommittén föreslår här vissa skärpningar i för­hållande till gällande rätt. Under konkursen skall gälla förbud för gälde­nären att lämna landet utan tillstånd och hans pass skall kunna tas ifrån honom. Förbud att resa inom landet kan vid behov också åläggas honom. Vidare utvidgas möjlighetema att hämta eller häkta gäldenären.

I kvalificerade fall skall gäldenären redan när konkursansökan har gjorts kunna förbjudas att lämna landet och fråntas sitt pass eller, ytterst, häktas.

Om gäldenären är juridisk person, skall även förutvarande ställföre­trädare i vissa fall vara underkastade bestämmelsema som rör gäldenärens skyldigheter.

Kommittén erinrar i inledningen till sitt betänkande om att kommittén vid sin översyn av konkursförfarandet haft att inrikta sig på sådana frågor där det finns ett påtagligt reformbehov.


 


Prop. 1978/79:105                                                               107

4.2 Huvudgrunder för kommitténs lagförslag i fråga om förvaltningen i ordinär konkurs

4.2.1    Reformens inriktning

Kommittén betecknar reformbehovet i fråga om konkursförvaltning och tillsyn över förvaltningen i ordinär konkurs som angeläget. Kommittén konstalerar att den nuvarande ordningen har gällt väsentligen oförändrad sedan KL:s ikraftträdande år 1922. Förfarandet uppfyller i många hän­seenden inte de krav som kan ställas i dagens samhälle. En brist är att avvecklingen ofta inte sker så snabbt och rationellt som är önskvärt. Kommittén hänvisar till att det vid dess undersökning av år 1974 avslutade konkurser redovisades mycket höga tal både i fråga om avvecklingstid och arvoden. Det är därför viktigt att möjlighetema till förenkling och effektivi­sering av förvallningsförfarandet tillvaratas. Bl. a. bör förfarandel göras mindre formbundet. Genom åtgärder i sådan riktning bör avvecklings­tiderna kunna förkortas och kostnadema hållas nere. Detta är inte bara till fördel för borgenärema och gäldenären själv. Även från samhällelig synpunki är det enligt kommittén ett intresse att konkursema inte blir onödigt långdragna och kostsamma.

Kommiuén har i sill förslag ulan ändring fört in de i prop. 1975/76:210 föreslagna nya bestämmelserna om förvaltares kvalifikationer och om uiseende av förvallare i ordinär konkurs. Kommittén erinrar om att den nya regleringen kommer alt medföra att specialister, företrädesvis advoka­ter, i allmänhet skall anlitas som förvallare. De nya reglerna ökar enligt kommittén förutsättningarna att frigöra förvallaren från den skyldighei alt inhämla medgivanden lill olika ålgärder som han f.n. är underkastad.

Även bortsett från den nu nämnda nya regleringen kan nuvarande förvallningssyslem enligi kommitténs mening göras smidigare och effek­livare ulan atl rällssäkerhelen blir lidande. Det är dock enligt kommittén viktigt all lillsynen över förvaltarens verksamhet ordnas på ett ändamåls­enligt sätt. Samtidigt bör borgenärer och anställda genom regler om samråd och information ges insyn i förvaltningen. Arbetsmarknads- och regionalpolitiska synpunkier bör också beaktas inom konkursförfarandets ram. Kommittén framhåller att tillgodoseendet av sådana intressen inte får medföra all borgenärernas siällning försämras.

4.2.2    Samråd och information

Nuvarande ordning innebär att förvaltaren enligi KL i en rad hän­seenden skall inhämta samtycke av eller fatta beslut gemensami med lillsynsorganet i konkursen, dvs. f n. rättens ombudsman. Detta är fallel bl.a. i frågor om fortsättande av gäldenärens rörelse och försäljning av boets egendom. Kommittén, som föreslår att ett särskilt tillsynsorgan skall finnas även i fortsättningen, anser att förvaltaren bör få ta ställning till och


 


Prop. 1978/79:105                                                  108

besluta i förvaltningsfrågor utan att behöva utverka samtycke av tillsyns-organet (tillsynsmyndigheten). Däremot bör förvaltaren enligt kommitténs mening vara skyldig atl inhämla organels mening i viktigare förvaltnings­frågor. Kommittén anser del vara en fördel för förvaltaren när denne ställs inför svåra avgöranden att få del av tillsynsorganets erfarenheter och syn­punkter.

Kommittén framhåller all nuvarande krav på samtycke eller beslul av borgenärskollektivet i vissa frågor gör förfarandel tungrott och många gånger motverkar en ändamålsenlig avveckling. Inte sällan visar borge­närerna ringa intresse för förvaltningens närmare bedrivande. Detta kan delvis förklaras av nuvarande otympliga former för borgenäremas med­verkan. Kommittén framhåller atl gällande regler om borgenärernas samlycke sällan aktualiseras i verkligheten. Kommitténs slutsats är att reglerna kan undvaras.

Kommittén föreslår att i stället införs en skyldighet för förvaltaren att i viktigare frågor höra sådana borgenärer som särskilt berörs av den aktuella frågan. Redan med nu gällande ordning är det enligt kommittén i praktiken vanligt att förvaltaren i viktigare angelägenheter under hand samråder med särskilt berörda borgenärer. Kommittén erinrar också om att en mot­svarande skyldighet för förvaltaren att samråda med borgenärer har före­skrivits i propositionsförslaget om mindre konkurser. Kommittén menar att den föreslagna samrådsskyldigheten ger borgenärema insyn och in­flytande på de frågor som är väsentliga för dem.

Vissa bestämmelser i KL ställer upp krav på att speciella grupper av borgenärer skall ge sitt medgivande till vissa åtgärder. Bl.a. får lös egendom vari borgenär har panträtt inte utan panthavarens samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljning. Kommittén ser borgenärens bestämmanderätt i dessa fall som ett moment i panträtten och finner att kraven på medgivande inte bör upphävas.

Som exempel på sådana "viktigare" frågor som det föreslagna samrådet med tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer skall omfatta nämner kommittén den vidare driften av gäldenärens rörelse, för­säljning av värdefull egendom eller väckande av talan. Några särskilda föreskrifter om formema för samrådet är enligt kommittén inte behövliga.

Kommittén understryker att den föreslagna regleringen om samråd inte innebär att förvaltaren kan undandra sig ansvaret för avgörandet av förvaltningsfrågorna. Beslutanderätten ligger sålunda hos förvaltaren. Samrådet ger emellertid honom ett bredare och säkrare underlag för bedömningen.

Enligt KL har gäldenären inflytande i vissa förvaltningsfrågor. Bestäm­melser finns sålunda om att gäldenären skall höras i vissa fall, när det lämpligen kan ske. Detta gäller t. ex. frågor om försäljning och förlikning. Kommittén finner det vara naturligt och lämpligt att förvaltaren i viktigare frågor rådgör med gäldenären om denne inte är ovillig att samarbeta eller


 


Prop. 1978/79:105                                                  109

svår att nå. Så torde enligt kommittén också ske i stor utsträckning i prak­tiken. Kommittén föreslår en generell regel av innebörd att förvaltaren i viktigare frågor bör inhämta gäldenärens mening, när det lämpligen kan ske. F.n. har gäldenären även beslutanderätt i vissa frågor, t. ex. i fråga om försäljning när gäldenären överklagat konkursbeslutel. Denna reglering bör kvarstå enligt kommitténs mening.

Kommittén föreslår att möjlighet skapas atl tillsätta ett allmänt ombud i en konkurs. Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren vara skyldig att höra det allmänna ombudet i frågor som har samband med arbets­marknads- och regionalpolitiska intressen.

Kommittén framhåller att det när ett företag har gåtl i konkurs är viktigt att förvaltningen bedrivs i nära samråd med arbetstagarna och deras fackliga organisationer. Enligt kommittén torde den föreslagna skyldig­heten för förvaltaren att samråda med särskilt berörda borgenärer ofta komma att sakna aktualitet beträffande arbetstagare med hänsyn till att dessa i regel får sina fordringar betalda genom lönegarantin.

Kommittén anser att åtskilliga förvaltningsåtgärder kan vara av betydelse för arbetstagare som är anställda i gäldenärens rörelse även om fordringsanspråken är tryggade. Kommittén pekar här särskilt på frågan om vad som skall hända med gäldenärens rörelse.

Frågan om man i KL bör tillgodose arbetstagarnas intresse av samråd och information i nämnda frågor måste enligt kommittén bedömas mot bakgmnd av lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (med­bestämmandelagen). Kommittén finner att reglerna i denna lag om arbets­givares förhandlings- och informationsskyldighet i princip skall tillämpas vid konkurs och att skyldigheten då åvilar konkursförvaltaren. Kommittén ställer frågan om inte arbetstagamas behov av samråd och information är tillräckligt tillgodosett genom medbestämmandelagen. Kommittén pekar dock på vissa begränsningar av medbestämmandelagens tillämplighets­område. Rättigheterna enligt lagen är i huvudsak förbehållna arbetstagar­organisation i förhållande till vilken arbetsgivare är bunden av kollek­tivavtal. Den enskilde arbetstagaren har således inte rätt till förhandling eller information. Vidare gäller vissa undantag från förhandlingsskyldig­heten enligt medbestämmandelagen. Kommittén menar att konkurssitua­tionen har en så speciell och ingripande betydelse för arbetstagarna att en särskild reglering om samråd och information i KL är motiverad.

Den av kommittén föreslagna regleringen i fråga om samråd med och information till arbetstagare som är anställda hos gäldenären innebär följande.

Förvaltaren skall alltid höra vederbörande arbetstagarorganisation innan han vidtar förvaltningsåtgärd som väsentligt inverkar på medlems anställning. Om det finns lokal arbetstagarorganisation, skall förvaltaren fullgöra sin skyldighet mot denna. Det skall härvid inte ha någon betydelse om den i konkurs försatte arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal med


 


Prop. 1978/79:105                                                                HO

organisationen eller ej. Enskild arbetstagare - vare sig han är organiserad eller ej - behöver inte höras annat än i den mån han har ställning som borgenär. Däremoi skall han informeras av förvaltaren innan denne vidtar ålgärd som väsentligt inverkar på arbetstagarens anställning.

Regleringen skall ses som ett komplement till medbestämmandelagens regelsystem. Medbestämmandelagen och KL skall således tillämpas sida vid sida i konkursfallet.

4.2.3 Övriga frågor angående förvaltningen

Enligt nuvarande ordning är möjligheterna att utse flera förvaltare mycket begränsade. Sålunda får inte mer än en förvaltare tillsättas, om det inte med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet eller eljest framstår som oundgängligen nödvändigi (41 8 KL). Kommittén konstaterar att KL:s restriktiva hållning återspeglas i rättstillämpningen.

Kommittén anser att det liksom nu i regel bör utses endast en förvaltare i en konkurs. Härför talar framför allt kostnadsskäl. En viss uppmjukning av de i 41 8 KL föreskrivna villkoren för att flera förvaltare skall få utses förordas dock. Kommitténs förslag innebär att mer än en förvaltare inte får ulses, om inte konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser det erforderiigt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare. Meningen med förslaget är att flera förvaltare som regel skall utses endast i verkligt omfattande och samtidigt komplicerade konkurser. Kommittén påpekar att flera förvaltare inte får utses enbart av den anledningen att de skall kunna företräda stridande borgenärsgruppers intressen. Detta överensstämmer med vad som gäller fn.

I anslutning till frågan om antalet förvaltare uppmärksammar kommittén frågan om det föreligger behov att lagreglera användningen av s. k. kommissionärsbolag i samband med konkursförvaltning. Med kommis­sionärsbolag avses i detta sammanhang aktiebolag som bildats att driva konkursgäldenärens rörelse vidare. Sådana kommissionärsbolag har enligt en av kommittén företagen enkät hos landets konkursdomare förekommit i synnerligen begränsad omfattning. Enligt kommittén finns inget behov av särskild lagreglering beträffande dessa bolag.

F.n. finns i KL vissa regler om när försäljning av egendom i konkurs­boet får ske. Som huvudprincip gäller att egendomen inte får säljas före första borgenärssammanträdet men att försäljning därefter skall ske så snart som möjligt. Bl.a. med hänsyn till intresset av en snabb avveckling av boet bör enligt kommitténs mening som princip gälla att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. En regel med denna innebörd föreslås. I vad mån uppskov med försäljningen i vissa fall kan vara motiverat får bedömas av förvaltaren.

Även i fråga om sättet för försäljning av lös egendom som inte sker


 


Prop. 1978/79:105                                                  111

genom fortsättande av gäldenärens rörelse bör förvaltaren enligt kommit­téns mening vara obunden. Nuvarande krav på samtycke till under­handsförsäljning föreslås upphävt. I stället skall försäljning äga rum på offentlig auktion eller i annan ordning efter vad förvaltaren finner vara mest fördelaktigt för boet.

Kommittén påpekar att förvaltaren kan ha anledning att höra tillsyns­organet och särskilt berörda borgenärer angående det lämpligaste försälj­ningssättet.

Kommittén konstaterar att förvaltaren enligt gällande rätt har mycket begränsade befogenheter att själv använda tvång gentemot gäldenären när denne inte vill frånhända sig besittningen av sin egendom eller i andra fall när förvaltaren behöver få tillgång till egendomen. I stället får för­valtaren f n. påkalla biträde av myndighet, t. ex. begära handräckning hos överexekutor. Enligt vad som uppgetts kan förvaltares bristande befogen­het i detta avseende medföra förlustbringande dröjsmål och enligt kommit­tén bör man kunna tillerkänna förvaltaren rätt att begagna tvångsmedel i viss utsträckning. Kommittén föreslår därför att förvaltaren skall få använda tvång för att ta hand om eller eljest ta befattning med gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet, i den mån det med hänsyn till omständighetema framstår som befogat. Enligt kommittén bör själva existensen av en klar befogenhet för förvaltaren att använda tvång ha en preventiv verkan.

Kommittén erinrar om att det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen (1972:207) f. n. inte omfattar fel eller försummelse i konkursförvaltares verksamhet. Skälet härtill är att denna verksamhet ej kan anses hänförlig till myndighetsutövning i denna lags mening. Emel­lertid anser kommittén att förvaltarens utnyttjande av tvångsmedel med stöd av den föreslagna regeln bör betraktas som myndighetsutövning och sålunda kunna ge upphov till skadeståndsansvar för det allmänna. Även straffansvar enligt 20 kap. 1 8 brottsbalken kan komma i fråga i detta fall.

Konkursförvaltarens befogenheter att använda tvång bör enligt kom­mittén kompletteras med en bestämmelse om straff för den som vägrar för­valtaren tillträde som han äger fordra enligt KL.

Kommittén anser att förvaltarens nuvarande möjligheter att anUta sak­kunnigt biträde för förvaltningen är för begränsade. F. n. får biträde anlitas endast för bouppteckningsförrättningen (54 8 KL). Kommittén menar att sakkunnigt biträde ibland kan behövas för andra uppgifter. Som exempel nämns bl.a. att en revisor kan behöva granska gäldenärens bokföring eller att försäljning av viss egendom kan behöva anförtros åt fackman eller att hjälp av sakkunnig är påkallad vid fortsättande av gälde­närens rörelse.

Kommittén föreslår en generell bestämmelse som ger förvaltaren rätt att för viss förvaltningsåtgärd anlita biträde av sakkunnig, om han finner det nödvändigt.


 


Prop. 1978/79:105                                                   112

Frågan om konkursförvaltares bokföringsskyldighet behandlas ingående av kommittén som föreslår en ny regel i ämnet. Kommittén konstaterar att den nuvarande regeln i 57 8 KL ej uppställer krav på annat än mycket enkel bokföring; i de allra flesta fall torde regleringen i bokfö­ringslagen (1976:125) dock vara tillämplig.

Enligt kommitténs mening gör sig de ändamålssynpunkter som ligger till gmnd för bokföringslagstiftningen inte gällande med samma styrka vid konkursförvaltning som vid driften av ett i gång varande företag. Det rör sig vid konkurs om en avvecklingsredovisning och inte om en resultatredo­visning. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det endast i undan­tagsfall att konkursbo tillämpar bokföringslagens regler. Några olägen­heter av denna praxis är inte bekanta för kommittén. Inte heller hänsyn till skatteintressena påkallar enligt kommittén bokföringsplikt enligt bok­föringslagen.

Kommittén anser att frågan om förvaltarens bokföringsplikt bör kunna lösas helt med utgångspunkt i vad som är mest ändamålsenligt från konkursrättslig synpunkt. Bokföringen bör framför allt möjliggöra en effektiv kontroll av konkursförvaltningen. Samtidigt bör konkursför­farandet inte belastas med onödiga kostnader. Enligt kommitténs mening bör redovisning enligt kontantmetoden vara tillräcklig i konkursfallet.

Kommiuén föreslår som en grundläggande regel att förvaltaren skall på sätt som överensstämmer med god redovisningssed löpande bokföra boets inkomster och utgifter så att erforderlig kontroll över förvaltningen möjlig­görs. Förvaltaren skall vidare vara skyldig att arkivera boets räkenskaps-material under minst tio år räknat från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

Kommittén anser det lämpligt att bokföringsnämnden, som har till uppgift bl.a. att främja utvecklingen av god redovisningssed, får utarbeta rekommendationer samt lämna råd och anvisningar beträffande bokföring i konkurs.

Kommittén framhåller att den föreslagna regleringen i viss mån har försökskaraktär och att den praktiska tillämpningen får följas med uppmärksamhet.

Kommittén lägger också fram förslag i fråga om arkivering av gälde­närens räkenskapsmaterial. Kommittén konstaterar att gäldenären enligt gällande rätt i princip har rätt att från förvaltaren efter konkursens slut få tillbaka de böcker och andra handlingar som omhändertagits i konkursens början. En förutsättning härför torde enligt kommittén vara att hand­lingama inte är underkastade beslag. Undantag från principen kan för­anledas av att materialet har betydelse för någon konkursåtgärd efter kon­kursens slut.

Kommittén framhåller att det omhändertagna materialet i vissa fall inte kan återställas till gäldenären, trots att något formellt hinder inte finns. Bl.a. nämns det fallet att konkursgäldenären är en juridisk person som har


 


Prop. 1978/79:105                                                               113

upphört att existera i och med konkursens avslutande. Även fall då gälde­nären inte är anträffbar eller vägrar återta sina handlingar kan tänkas. I nu angivna fall är förvaltaren enligt kommittén f. n. skyldig att på boets bekostnad bevara räkenskapsmaterialet under den tid som föreskrivs i bokföringslagstiftningen eller annan lagstiftning. Detta medför problem med hänsyn till all malerialel ofta är mycket omfattande och förvaringen drar dryga kostnader.

Kommittén förordar att frågan hur man vid konkursens slut skall förfara med gäldenärens räkenskapsmaterial när hinder föreligger mot att återlämna det till gäldenären får en uttrycklig reglering i KL.

Frågan om vem som skall handha arkiveringen bör avgöras efter vad som är mest praktiskt. Tillsynsmyndigheten har i allmänhet större möjlig­heter än en enskild förvaltare att anordna en rationell och inte så dyrbar förvaring. Emellertid kan förhållandena vara sådana att det är lämpligast att förvaltaren behåller räkenskapsmaterialet eller delar därav hos sig under kortare eller längre tid. Det kan tänkas att viss handling har belydelse i samband med någon konkursåtgärd. Läget kan också vara det att förvallaren vid fullgörandet av konkursboets bokföringsskyldighet har fortsatt redovisningen av affärshändelserna i gäldenärens bokföring. Att i dessa fall åtskilja gäldenärens och konkursboets bokföringsmaterial kan vara mindre lämpligt, varför gäldenärens bokföring bör förvaras hos för­valtaren. Enligt kommitténs mening bör det kunna överlåtas åt denne att avgöra om han själv eller tillsynsmyndigheten bör svara för förvaringen. Denna skall - oavsett vem den åvilar - följa vanliga regler om arkivering i bokförings- och taxeringslagstiftningen.

I fråga om prövningen av förvaltarens arvode i ordinär konkurs anser kommittén att den liksom f.n. bör företas av rätten efter särskild för­handling. Däremot förordas att systemet med att kalla vederbörande rätts­ägare med kungörelse slopas. Endast borgenär som hos konkursdomaren särskilt begärt att bli underrättad om handläggningen av arvodesfrågan skall få underrättelse. Tillsynsorganet skall höras beträffande förvaltarens arvodesanspråk.

Nuvarande ordning innebär att förvaltarens kostnader i ordinär konkurs tas upp i slutredovisningen och prövas endast efter eventuellt klander av denna. Kommittén tar upp frågan om inte förvaltarens omkostnader vid konkurs i linje med vad som föreslagits i prop. 1975/76:210 beträffande om­kostnader i mindre konkurs bör prövas av rätten i anslutning till arvodes­prövningen. Kommittén anser dock att det ej finns tillräckliga praktiska skäl att frångå den gällande ordningen.

8   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                  114

4.3 Huvudgrunder för kommitténs lagförslag i fråga om tillsynen i ordinär konkurs

4.3.1 Tillsynen i stort

Vid sina överväganden utgår kommittén från att konkursförvaltningen fortfarande måste stå under tillsyn och att tillsynen bör omfatta såväl den formella som den materiella sidan av förvaltningen.

Kommittén erinrar om att den yttersta kontrollen över konkursförvalt­ningen f.n. utövas av konkursdomstolen (konkursdomaren) medan den närmare tillsynen ankommer på ett särskilt organ, rättens ombudsman. Enligt kommitténs mening bör ett särskilt tillsynsorgan fortfarande fmnas. För att dubbelarbete skall kunna undvikas bör dock domstolen befrias helt från kontrollerande uppgifter. Att utöva tillsyn över konkursförvaltning passar enligt kommitténs mening f.ö. inte så väl för domarverksamheten.

Konkursdomstolen, inbegripet konkursdomaren, bör dock enligt kom­mitténs mening ha åtskilliga uppgifter i konkursförfarandet. Domstolens befattning med judiciella frågor bör sålunda inte inskränkas. Vidare bör konkursdomaren ha till uppgift att utse förvaltare. På konkursdomaren bör också ankomma att entlediga försumlig förvaltare men inte att självmant ingripa mot sådan förvaltare. Till domstolens arbetsområde bör dessutom höra arvodesprövningen.

Det särskilda tillsynsorganets huvuduppgift bör vara att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och andra författningar. Häri ligger t.ex. att kontrollera att förvaltaren iakttar reglerna om samråd och information. Bland andra författningar än KL vilkas efterlevnad bör övervakas framhåller kommittén särskilt dem som hör till arbetslivets och skattelagstiftningens områden. Tillsyns­organet bör enligt kommittén särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan.

En viktig uppgift för tillsynsorganet bör vara att genom råd och upplys­ningar främja en riktig och enhetlig rättstillämpning. Detta kan ske genom att tillsynsorganet genom information och andra lämpliga åtgärder verkar för att förvaltningen blir effektiv och rationell. Genom den förordade ordningen kan förvaltarberättelsema göras mer enhetliga än f.n. Tillsyns­organets verksamhet bör också syfta till att underlätta förvaltarens arbete bl.a. genom att medverka när förvaltaren behöver ta kontakt och överlägga med myndigheter och organisaiioner av skilda slag. Praktiskt betydelsefullt är enligt kommittén att blanketter och formulär kan ut­arbetas.

Till tillsynsorganets uppgifter skall också höra att ge råd till förvaltaren när denne enligt kommitténs förslag påkallar samråd i viktigare förvalt­ningsangelägenheter.

Tillsynsorganet bör enligt kommittén i stort sett ha samma insyn som rättens ombudsman i förvaltarens löpande verksamhet. Förvaltaren skall


 


Prop. 1978/79:105                                                  115

sålunda bl.a. vara skyldig alt till organet på begäran lämna upplysningar om förvaltningen. Det skall också ankomma på förvaltaren att under kon­kursens gång till tillsynsorganet fortlöpande lämna redovisning genom berättelser och kvartalsräkningar.

Borgenär eller annan rättsägare som anser atl förvaltaren handlar felaktigt eller olämpligt bör enligt kommittén kunna vända sig lill tillsyns­organet. Detta får undersöka saken och vid behov ingripa. Normall bör det räcka med en anmaning till förvaltaren men i mera kvalificerade fall kan tillsynsorganet göra framställning hos konkursdomaren om ent­ledigande av förvaltaren.

I tillsynsorganets uppgifter bör slulligen ingå att yttra sig i olika frågor till konkursdomaren, bl.a. i fråga om tillsättande av slutlig förvallare och om förvaltarens arvodesanspråk.

4.3.2 Rättens ombudsman

Kommittén framhåller att rättens ombudsman fyller många funktioner i det nuvarande systemet. Fömtom att övervaka förvaltarens verksamhet skall rättens ombudsman della i förvaltningen genom all ge samtycke lill vissa åtgärder. I en del fall har rättens ombudsman självständig beslu­tanderätt. Dessutom skall rättens ombudsman bistå förvallaren i olika juridiska och affärsmässiga frågor. Kommiuén påpekar att ombuds­mannen många gånger kan sägas ha ställning av medförvaltare. Vid sidan av de nämnda uppgifterna skall rättens ombudsman vid förliknings­sammanträde söka utreda och förlika tvistefrågor angående bevakade fordringar.

I tre fjärdedelar av alla ordinära konkurser tas advokaler i anspråk för uppdraget som rättens ombudsman. Enligt kommitténs bedömning är de advokater som sålunda fullgör uppdrag som rättens ombudsman väl kvali­ficerade. Kommittén konstaterar atl i drygt 60% av alla konkurser är både rätlens ombudsman och förvaltaren advokater.

Kommittén uppmärksammar ett uttalande av justitiekanslern (JK) vid en inspektion av en tingsrätt om att det kunde vara ägnat att minska ombudsmannainstitutionens effektivitet som kontrollorgan, om advokat hade uppgiften att öva tillsyn över en kollegas förvaltarskap. I anledning av detta uttalande framhåller kommittén atl det med nuvarande system inte är onaturligt att advokater i stor utsträckning anlitas som rätlens ombudsman, även när förvaltaren är advokat. Det är nämligen enligt kommittén svårt att utanför advokatkåren hitta tillräckligt antal kompe-lenla personer. Kommittén anser emellertid att del i linje med JK:s uttalande kan riktas invändningar av principiell art mot en ordning enligt vilken både förvaltare och den som skall kontrollera hans verksamhei är advokat.

I frågan om rättens ombudsman bör finnas kvar hänvisar kommiuén


 


Prop. 1978/79:105                                                  116

även till del nya förvaltningssystem som innefattas i kommitténs förslag. Genom det nya regelsystemet ökas fömtsättningama för att endast väl kvalificerade förvallare ulses. Kommittén nämner vidare att mer än en för­vallare skall kunna utses om konkursdomaren anser del behövligt och att förvaltarens allmänna ställning blir mer självsiändig än f n. Reglerna om samråd med lillsynsorganel och särskili berörda borgenärer saml om befogenhelen alt anlita sakkunnigt biträde nämns också av kommittén. Dessa omständigheter utgör enligi kommittén skäl mol att ha kvar det nuvarande institutet rättens ombudsman. Därtill kommer att det behövs ell permanent och mera utbyggt kontrollorgan, som har resurser att utöva tillsynen effektivt och ändamålsenligt efter de riktlinjer för tillsynen som kommittén föreslår.

Kommittén anser alltså att tillsynen och därmed besläktade uppgifter bör anförtros åt annat organ än rättens ombudsman. Frågan är då enligt kommittén om man vid sidan av ell nyll lillsynsorgan bör ha kvar rättens ombudsman för fullgörande av föriikningsuppgifter. Kommittén anser att rättens ombudsman har en viktig funktion i detta avseende och att nuvarande system allmänt sett fungerar väl. Att behålla rättens ombudsman med enda uppgift att leda förlikningssammanträdet betecknas dock som en överorganisation. Enligt kommitténs mening kan ombuds­mannens roll som förlikningsorgan övertas av konkursdomaren.

4.3.3 Nytt tillsynsorgan

Valet av lämpligt tillsynsorgan måste enligt kommittén gmndas på de uppgifter som föreslås ankomma på ett tillsynsorgan. Kommittén under­stryker vikten av att tillsynen stadigvarande får ankomma på ett och samma organ eller en krets av likartade organ. Uppgiftema är av så speciellt slag och förekommer i så begränsad omfattning att de inte bör fördelas på organ med skiftande kompetens och utan inbördes samband. Om tillsynen läggs på ett permanent organ eller i vart fall på en viss typ av organ, kan detta samla de erfarenheter som behövs för att tillsynen skall utövas på bästa sätt.

Kommittén framhåller vidare att det allmänna med hänsyn till sam­hällets alltmer ökade intresse av insyn i konkursförfarandet fortfarande bör svara för kontrollen. Ett statligt organ har också möjligheter att skaffa .sig de resurser som behövs för en effektiv tillsyn.

Kommittén inskjuter att det ligger i sakens natur att i tillsynsorganets uppgifter ingår att bevaka att arbetsmarknads- och regionalpoliliska intressen beaktas i konkursen. I linje härmed bör tillsynsorganet ha uppsikt över att allmänt ombud förordnas när anledning till det före­kommer.

1 första hand bör man enligt kommittén undersöka om man som tillsyns­organ kan utnyttja ett redan existerande samhällsorgan, vars verksamhet har anknytning till konkursförfarandét.


 


Prop. 1978/79:105                                                  117

Tillsynsorganels tilltänkta uppgifier förutsätter enligt kommittén ett lokalt samband mellan förvaltaren och tillsynsorganet: Förvaltare och företrädare för lillsynsorganel bör utan större besvär kunna komma i personlig kontakt med varandra. Detta innebär alt tillsynen inte bör förläggas centralt till ett enda organ för hela landet. Redan på gmnd härav bör domstolsverket som i kommitténs direktiv nämnts som ett tänkbart organ inte komma i fråga. En möjlighel vore att tillsynen i varje konkurs fick ankomma på länsstyrelsen. Mot denna talar dock dess ringa anknyt­ning lill konkursförvaltning. Med hänsyn till länsstyrelsens ordinarie verksamhet ter det sig också främmande alt lägga tillsynen på denna myndighet. På det lokala planet däremot finns det enligt kommittén ett slatligt organ som i sin vanliga verksamhet har nära anknytning till konkursförvallning, nämligen kronofogdemyndigheten.

Till förmån för kronofogdemyndigheten talar enligt kommittén fömtom atl den har uppgifter som nära anknyter till konkursförvaltning att myndigheien har den lokala förankring som är erforderlig. Mellan för­vallare och myndigheten bör ett väl fungerande samspel sålunda kunna ut­vecklas.

Kronofogdemyndighetens lokala förankring är enligt kommittén särskilt markant i gällande indelning i kronofogdedistrikl. Kommittén fömtskickar dock att antalet kronofogdedistrikt kan komma att minskas från nuvarande 81 till 65 på gmnd av ett väntat förslag av kronofogdemyndighets­utredningen (Kn 1974:03). En sådan minskning skulle inte komma att rubba kronofogdemyndighetemas lokala förankring i någon högre grad. En ombildning till större distrikt skulle vara till fördel från effektivitets­synpunkt. Kommittén påpekar att kronofogdemyndighetsutredningens förslag ulgår från nuvarande arbetsuppgifter för kronofogdemyndigheterna men att den tänkta distriktsindelningen enligt uppgift inte behöver påverkas av alt kronofogdemyndighetema tillförs uppgiften att vara tillsynsorgan i konkurser.

En särskild fördel med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är enligt kommittén att riksskatteverkets resurser står till dess förfogande. Verket lorde kunna biträda kronofogdemyndighetema med betydande service och informaiion för fullgörandet av tillsynsuppgiftema. Genom riksskatte­verkets medverkan skapas också förulsältningar för en likformig tillsyn över hela landet. Bl.a. kan siörre enheUighet i bedömningen av arvodes­frågor åstadkommas.

En ytterligare fördel med kronofogdemyndighetema som tillsynsorgan är att dessa är särskilt lämpliga att ingå i ett framtida ADB-system. Under nuvarande förhållanden är dock de praktiska möjlighetema att utnyttja ADB vid tillsynen små. Vidare bör den revisionstekniska expertis som finns på länsstyrelsema kunna ställas till kronofogdemyndighetemas för­fogande vid tillsynen.

Enligt kommittén är det svårt att närmare bedöma vilka verkningar ett


 


Prop. 1978/79:105                                                  118

akernativ med kronofogdemyndighel som tillsynsorgan skulle få i koslnadshänseende. Kommittén räknar med alt del nya lillsynssystemel ställer större krav på arbetsinsatser än nuvarande lillsyn. Samtidigt måsle dock beaktas de möjligheter lill rationalisering som finns hos kronofogde­myndighetema. Kostnaderna för en ordning med kronofogdemyndighel som tillsynsorgan bör kunna hålla sig på ungefär samma nivå som nuvarande kostnader för konkursdomamas och rättens ombudsmäns tillsynsverksamhet. En viss kostnadsökning kan inte uteslutas men bör enligt kommittén kunna godtas med hänsyn lill de fördelar som är för­knippade med altemativet med kronofogdemyndighet som tillsynsmyndig­het.

Kommittén anser sålunda goda skäl tala för atl kronofogdemyndighel anlitas som tillsynsorgan i ordinär konkurs.

Kommittén diskuterar om ett system med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är förenligt med myndighetens ställning som företrädare för staten i egenskap av borgenär i konkurs. Kommittén erinrar om all kom­mittémajoriteten i kommitténs föregående betänkande avvisade en lösning enligt vilken kronofogdemyndighet skulle tjänstgöra som förvaltare i mindre konkurs och att ett gmndläggande skäl för detta slällningslagande var atl det mötte principiella betänkligheter att låta myndigheten i samma konkurs uppträda både som förvaltare och som företrädare för statens borgenärsintressen i konkursen.

Enligt kommitténs uppfattning är läget när det gäller att pröva lämplig­heten av att kronofogdemyndigheten är tillsynsorgan i konkurs ett annat än beträffande förvaltarskapet i mindre konkurs. Det är inte tillsyns­organet utan förvaltaren som skall pröva vilka fordringar som skall ge utdelning i konkursen. Föreligger tvistiga anspråk är del förvaltaren som skall verka för uppgörelse. Vid behov skall förlikningsfrågan tas upp vid förvaltningssammanträde där konkursdomaren enligt kommitténs förslag skall vara ordförande. Det är vidare förvaltaren som har ansvaret för för­säljning av egendom, fortsättande av rörelse och andra förvaltningsfrågor. På förvaltaren ankommer också att utreda orsakerna till gäldenärens in­solvens, återvinningsmöjligheter och att undersöka om misstanke om eventuella gäldenärsbrott föreligger. Förvaltaren skall sköta kontakten med borgenärerna och gäldenären. Kommittén påpekar också att tillsyns­organet inte skall ha någon beslutanderätt rörande förvaltningens be­drivande.

Kommittén medger att det trots vad som anförts om tillsynsorganets och förvaltarens uppgifter finns ett visst utrymme för principiella invänd­ningar mot kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan. Kommittén anser dock att det inte föreligger några avgörande hinder mot en sådan lösning. Kommittén faster här avseende vid att kronofogdemyndigheten har angetts som tänkbart tillsynsorgan i kommitténs direktiv och vid att det av uttalanden vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:210 kan dras den


 


Prop. 1978/79:105                                                                119

slutsatsen att riksdagen inte har ansett några principiella hinder föreligga mot att tillsynen läggs på kronofogdemyndigheten. I della sammanhang erinrar kommittén också om all borgenär enligt kommilléförslagel har möjlighel att få granskningsman utsedd i konkursen (se avsniii 4.3.6).

Kommittén finner inte all en ordning med kronofogdemyndighel som tillsynsorgan i konkurs behöver föranleda inskränkningar i myndighetens befogenheler alt företräda staten som borgenär. Del synes dock lämpligt att tillsynsuppgiftema inte handläggs av samma tjänstemän som sköter indrivningsuppgiflerna, inbegripet lillvaralagande av stålens rätt i samband med konkurs. Kommiuén förordar att det hos varje kronofogde­myndighet om möjligl inrättas en särskild enhel eller liknande för tillsyns­uppgifter.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén atl kronofogdemyndighet skall vara lillsynsorgan i ordinär konkurs. Härvid skall kronofogdemyndigheten i den orl, där gäldenären har all svara i ivistemål som angår gäld i allmän­het, komma i fråga.

En av kommitténs ledamöier, advokaten Öhman, gör ett sårskilt uttalande i frågan om lillsynen i ordinär konkurs. Öhman anser det vara mest ändamålsenligt att bibehålla rättens ombudsmannafunktion i dess nuvarande form. Det nuvarande systemet har enligt Öhman visat sig fungera tillfredsställande. Med en ordning med myndighet som tillsyns­organ finns, framhåller Öhman, risk för att en del av den smidighet och snabbhet som i många konkurser är av icke oväsentlig betydelse går förlorad.

Öhman biträder emellertid den helhetslösning kommittén framlagt av två skäl. För det första har kommittén fått sig förelagd uppgiften alt utreda andra alternativ i fråga om tillsynen och riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:210 ger enligt Öhman uitryck för atl det nuvarande systemet med rättens ombudsman anses lämpligen böra ersättas med en annan form av tillsyn. För det andra innebär kommitténs förslag till omorganisation som ger förvaltaren en betydligt mer aktiv och stark roll än tidigare, att de negaliva effekter, som ell avskaffande av rättens ombudsman kan förväntas medföra, i någon mån kompenseras. De principiella invänd­ningar som enligt kommitlémajoritetens mening omöjliggjorde tanken på kronofogdemyndigheten som förvaltare i mindre konkurs står visserligen kvar, men gör sig enligt Öhmans uppfattning i mindre grad gällande när myndigheten fungerar som tillsynsmyndighet. Även om lösningen inte är idealisk - också därför att praktiska och affärsmässiga skäl lalar för att uppdraget inte bör knytas till en myndighet - bedömer Öhman de andra alternativ som förutom del nuvarande institutet rättens ombudsman står till buds för utövande av kontrollfunktionen som ännu mindre lämpliga inte minsl ur praktisk synvinkel.

Avslutningsvis uttalar Öhman att han - även om han helsl skulle se att kontrollfunktionen överlämnas till person, som oavsett yrke bedöms ha de


 


Prop. 1978/79:105                                                                120

kvalifikationer vilka gör honom särskilt lämplig alt fullgöra uppgifterna -finner det kontrollsystem som kommitténs ledamöter enats om, rätt hanterat, böra kunna fungera tillfredsställande.

4.3.4 Vissa spörsmål vid en ordning med kronofogdemyndighet som lillsynsorgan

Kommittén tar upp olika följdfrågor i anledning av förslaget att krono­fogdemyndighet skall vara tillsynsmyndighet i konkurs.

En sådan fråga gäller skadeståndsansvar vid fel eller försummelse vid utövande av tillsyn över konkursförvaltning. Kommittén konstaterar att staten enligt gällande rätt ansvarar för skada som uppkommer genom fel eller försummelse av konkursdomaren eller rättens ombudsman. Detta följer av 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Samma ansvar kommer enligt kommittén att föreligga vid kronofogdemyndighetens tillsyn. Det allmännas ansvar för brister i tillsynen över konkursförvaltning får enligt kommittén även i fortsättningen följa de principer som i allmänhet gäller beträffande statens ansvar vid kontrollverksamhet. Särskild betydelse i delta sammanhang har den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 § skadestånds­lagen. Kommittén finner med ledning av förarbetena till regeln atl den generellt selt leder till alt det allmännas ansvar för kontrollverksamhet är mer begränsat än för myndighetsutövning av annat slag. Kommittén anser dock i linje med den praxis som enligt kommittén hade utvecklats före skadeståndslagens tillkomst all tämligen stränga krav på effektivitet bör ställas på kontrollen över konkursförvaltning.

En särskild fråga är i vad mån skadeståndsansvar för det allmänna kan uppkomma när förvaltaren vidtagit felaktig förvaltningsåtgärd men detta skett i överensstämmelse med råd han erhållit vid samråd med krono­fogdemyndigheten i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Enligt kom­mitténs mening kan det inte uteslutas att skadeståndsansvar för det allmänna kan uppstå - eventuellt i förening med skadeståndsansvar för förvallaren - i detta fall. Omständigheterna i det särskilda fallet får vara avgörande.

Kommittén erinrar om att kronofogdemyndighetemas tjänstemän vid åsidosättande av de regler som gäller för tillsyn under vissa fömtsätt­ningar kan ådra sig ansvar för brott enligt 20 kap. I 8 brottsbalken. Dessa tjänstemän är också underkastade disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Förslaget att göra kronofogdemyndighet till tillsynsorgan aktualiserar också frågan om fullföljd mot myndighetens beslut i tillsynsfrågor, liksom frågan om myndigheten bör ha rätt att överklaga eller på annat sätt angripa avgöranden av andra organ under konkursförfarandet. I den första frågan hänvisar kommittén i huvudsak till de effektivitetsskäl som i prop. 1975/76:210  åberopades  för  att  inte  tillåta   överklagande  av   krono-


 


Prop. 1978/79:105                                                  121

fogdemyndighets beslul i samband med förvaltning av mindre konkurs. Samma hänsyn talar enligt kommittén för all tillsynsmyndighetens beslut i samband med tillsynen inte skall få överklagas.

Kommittén finner vidare att tillsynsmyndighetens rält att själv fullfölja talan mot beslut av konkursdomaren eller rätlen bör begränsas lill undan­lagsfall. De frågor där fullföljdsrätl bör finnas gäller främsi utseende av förvaltare och förvallararvoden.

Tillsynsmyndigheten bör ej ha räll all klandra uidelningsförslag. Frågan om klander är enligt kommittén mer iveksam beiräffande slutredovis­ningen. Med hänsyn särskilt till inlresset att få omkostnaderna för förvalt­ningen prövade anser kommittén del vara motiverat att ge tillsynsmyndig­heten behörighel att klandra slutredovisning i ordinär konkurs.

I fråga om behovet av sekretess i samband med tillsynsmyndighetens verksamhet konstaterar kommittén först alt f.n. gäller att handlingar som stannar hos rättens ombudsman, t. ex. kvartalsräkningar, inte anses som allmänna handlingar. Enligt föreskrift i KL är dock borgenär och gälde­nären tillförsäkrade rätt att ta del av redovisningshandlingar som getts in till rättens ombudsman. Handlingar som ges in till konkursdomaren är allmänna.

I del nya systemet kommer även de handlingar som ges in lill tillsyns­myndigheten att vara allmänna. Var och en som vill ta del av sådan handling har således gmndlagsenlig rätt lill detta såvida inte inskränk­ningar i denna rätt är särskilt föreskrivna. Frågan om sådana inskränk­ningar är motiverade är enligt kommittén av praktisk betydelse särskilt med tanke på att samrådet mellan förvaltare och tillsynsmyndigheten kan leda till att olika affärshandlingarges in till myndigheten.

Kommittén erinrar om att frågan om offentlighetsprincipens tillämpning i konkursärenden berördes i prop. 1975/76:210. Det gällde då handlingar som hade samband med kronofogdemyndighets förvaltning i mindre kon­kurs. I propositionen fastslogs som en gmndprincip att sådana handlingar måste vara offentliga. Enligt propositionen kunde dock vissa uppgifter vara sådana att de inte borde komma lill utomståendes kännedom. I propositionen lades inte fram något förslag till reglering av sekretess­frågan.

Kommittén anser att frågan om offentlighet och sekretess hos krono­fogdemyndigheten som tillsynsmyndighet bör lösas i samband med ett allmänt ställningstagande till sekretessfrågoma. Kommittén lägger därför inte fram något förslag på denna punkt men anmärker att skälen för sekretess synes vara starkare beträffande handlingar i ärende angående tillsyn över konkursförvaltning än beträffande handlingar om utmätning. Handlingar rörande försäljning av ett konkursföretag och liknande trans­aktioner kan således enligt kommittén vara känsliga från konkurrens­synpunkt.

En annan fråga som kommittén tar upp är huruvida förvaltningslagen


 


Prop. 1978/79:105                                                  122

(1971:290) är tillämplig på kronofogdemyndighetens tillsynsverksamhet. Kommittén diskuterar frågan med utgångspunkt från 2 8 tredje punkten förvaltningslagen enligt vilken lagen inte gäller ärende hos överexekutor eller utmätningsman, om ärendei avser myndighelens exekuliva verksam­het. Kommittén finner all tillsynsverksamhelen knappast kan hänföras till exekuiiv verksamhei. Del ligger därför enligt kommittén nära till hands att anse förvallningslagen principielh lillämplig på lillsynen. Dock torde de särskilda förfarandereglerna i KL i allt väsentligt träda i stället för mot­svarande bestämmelser i förvaltningslagen, varför några praktiska problem inte behöver befaras. Skall förvallningslagen inte vara tillämplig på tillsynsverksamhelen kräver delta enligt kommiuén en föreskrifi.

Vad gäller frågan om vilka7Ä\' som bör gälla för ijänslemän vid krono­fogdemyndighel såviu angår deras befattning med tillsynen anser kom­mittén atl frågan kan lösas efter samma linjer som föreslogs i prop. 1975/76:210 i fråga om myndighetens uppgifter som förvaltare i mindre konkurs. Della innebär atl samma jäv skall gälla som i fråga om domare. Jäv skall dock inte anses föreligga därför alt tjänsteman på tjänstens vägnar förut vidtagit exekutiv ålgärd eller tagit befallning med indrivning hos konkursgäldenären eller därför atl gärning har förövats mot honom i ellerför hans tjänst.

En ytterligare fråga som kommittén tar upp gäller vilket organ som i det nya systemet bör pröva frågor om konkursboets rätt att få del i gälde­närens arbetsinkomst och om dennes beneficium m.m. (21, 97 och 98 86 KL). Tvisl i dessa frågor prövas f.n. av rätten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenären eller underhållsberättigad. Frågorna har enligt kommittén direkta motsvarigheter vid utmätning och införsel. Prövningen är därvid förlagd till kronofogdemyndigheten. Enligt kommittén är frågor om gäldenärens beneficium m.m. ganska främmande för domstolarna och deras dömande verksamhet. Det synes därför kommittén naturiigt att när kronofogdemyndigheten görs till tillsynsorgan i konkurs utnyttja dess sak­kunskap på områdel även vid konkurs. En annan fördel med en sådan lösning är enligt kommittén att fömtsättningar kan skapas för en enhetlig bedömning av existensminimum över hela del exekutiva fältet.

Detta förslag aktualiserar, anser kommittén, en omprövning av för­farandet i övrigt. Förutsättningen för att kronofogdemyndigheten skall kopplas in bör inte vara att tvist uppkommit. Systemet bör i stället utformas så att konkursboet inte kan få del i gäldenärens arbetsinkomster (27 § KL) utan beslut av kronofogdemyndigheten. Motsvarande bör gälla beiräffande gäldenärens rätt till beneficium eller underhåll (97 och 98 88). Beslut bör få meddelas på begäran av förvaltaren men ej borgenär i det förra fallet och av gäldenären eller underhållsberättigad i det senare fallet. Kommittén anser att tillsynsmyndighetens beslut i här avsedda frågor liksom f.n. rättens beslut bör kunna överklagas. Besvären bör enligt kommittén föras i exekutiv ordning. Den vars rält berörs av beslutet skall ha besvärsrätt.


 


Prop. 1978/79:105                                                  123

4.3.5 Organisationsfrågor m.m.

Kronofogdemyndigheterna bör enligt kommittén på gmnd av effek­tivitetsskäl vara organiserade så att tillsynsuppgiften får ankomma på en enda enhel eller gmpp av ijänslemän. I myndighetema i Siockholm, Göteborg och Malmö bör det vara möjligt att inrätta särskilda tillsyns-enheter. Kommittén tror inte att detta är möjligt beträffande övriga myndigheter. 1 möjligaste mån bör dock ordnas så att tillsynsuppgiflen fullgörs av en och samma grupp av tjänstemän och att dessa inte samtidigt har hand om borgenärsfunktionema. Kommittén understryker att tillsyns­uppgifter bör ankomma på juridiskt utbildade tjänstemän. Detta innebär all kronofogdepersonalen i princip bör handlägga dessa uppgifter.

Organisationen vid riksskatteverket påverkas enligt kommittén i viss mån av den föreslagna ordningen med kronofogdemyndighet som tillsyns­myndighet. Della sammanhänger med att riksskatteverket skall i egenskap av centralorgan för adminislralionen av exekutionsväsendet bistå krono­fogdemyndigheterna även i deras uppgift som tillsynsorgan. På verket ankommer all ulfärda föreskrifter och anvisningar och fastställa formulär saml svara för utbildning av tjänstemän vid kronofogdemyndighetema. En viktig uppgifi för verket blir också att svara för informationen till krono­fogdemyndigheterna. Del bör enligt kommittén vara ganska enkelt att inom verkei bygga ul verksamheien så att den omfattar även konkurs.

Kommittén räknar med att de nya tillsynsuppgiftema kommer atl kräva förstärkningar av kronofogdemyndighetemas resurser. Kommittén har inte anseit det ändamålsenligt eller nödvändigt att lägga fram några egna beräkningar rörande personalbehovet.

Även hos riksskatteverket föranleder förslaget enligt kommitténs bedömning visst behov av personella förstärkningar. Sålunda behövs personal för verkets service-, informations- och utbildningsverksamhet med anledning av att tillsynen anförtros kronofogdemyndigheten. Inte heller på denna punkt lägger kommittén fram några beräkningar.

Kostnaderna för tillsynen över konkursförvaltningen skall enligt kom­mitténs förslag las ut ur konkursbona såsom konkurskostnader. Tillsyns­kostnaderna bör inte prövas av konkursdomaren eller rätten. Dessa skall i stället fastställas i annan ordning. Anmälan om tillsynskostnadema skall alltid ske hos konkursdomaren och, i vissa fall, hos förvaltaren.

Enligt kommittén bör regeringen meddela bestämmelser om hur ersätt­ningen lill staten för kostnadema hos tillsynsmyndigheten skall be­slämmas. Kommittén utgår från att kostnaderna skall bestämmas efter vissa schabloner. Kommittén fömtsätter att ersättningsfrågorna blir föremål för prövning i anslutning till att det nya sysiemel sätts i kraft.


 


Prop. 1978/79:105                                                  124

4.3.6 Granskningsmän

Granskningsmän ulses myckel sällan i praktiken. Kommiuén erinrar om att nuvarande bestämmelser om granskningsmän syftar lill alt ge borgenärsminoritel, som blivit besegrad i förvallarvalet, möjlighet alt bli företrädd av granskningsman. Om konkursdomaren som kommittén i överensstämmelse med förslaget i prop. 1975/76:210 föreslår övertar borgenäremas uppgifi all tillsätta slutlig förvallare, ändras enligt kom­mittén i viss mån gmnden för granskningsmännens funktion.

Kommittén anser att det mot bakgrunden av kommitténs förslag om samråd och information, om inrättande av en tillsynsmyndighet och om allmänt ombud kan ifrågasättas om behov av granskningsmän finns i fortsättningen. Kommittén pekar dock på atl borgenärerna, som enligt kommittéförslaget inte skall ha kvar någon samfälld beslutanderätt, kan vilja ha möjlighet till den insyn i och ytteriigare kontroll som kan åstad­kommas genom granskningsmän. Ett altemativ till att behålla gransk­ningsmän vore enligt kommittén atl den enskilde borgenären ges rätl all själv i obegränsad omfattning få tillgång till alla handlingar rörande boet. En sådan utvidgning av borgenärs befogenheter leder dock enligt kom­mittén för långt. Kommittén stannar därför vid att föreslå att gransk­ningsmän fortfarande skall kunna utses.

Systemet med granskningsmän måste utformas så att del inte i onödan tynger förfarandet. Det bör enligt kommittén slå varje borgenär fritt atl hos konkursdomaren begära alt granskningsman ulses all med samma befogenheter som f.n. tillkommer granskningsman övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Borgenären har en obetingad rätt att få gransk­ningsman utsedd och konkursdomarens prövning skall inskränka sig till om den av borgenären föreslagna personen är lämplig.

Granskningsman skall enligt kommitténs mening kunna tillsättas när som helst under konkursen, sålunda inte endasl - som nu - i samband med tillsättande av slutlig förvaltare. Kommittén anser all konkurskostna­derna skulle kunna bli oskäligt höga om granskningsmannen skulle ges rätt till ersättning ur boet. I stället bör föreskrivas att granskningsmannen har rätt till arvode och annan ersättning av den borgenär som ansökt om hans tillsättande.

4.4 Arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen vid konkurs

4.4.1 Bakgrund

Kommittén konstaterar att en rad olika samhällsintressen kan göra sig gällande i en företagskonkurs. Det viktigaste samhällsintresset när ett företag med många anställda gått i konkurs är att bereda arbetstagarna fortsatt sysselsättning. Detta intresse är främst av social natur. Kom-


 


Prop. 1978/79:105                                                  125

mitten anser dock all del inrymmer en ekonomisk sida med tanke på de kostnader som kan uppkomma för det allmänna vid företagsnedläggelse.

Kommittén lämnar en ingående redogörelse för de olika arbets­marknadspolitiska medel som kan utnyttjas vid en akiualiserad ned­läggning. Kommittén ger också en översikl över förekommande regional­politiska stödåtgärder och olika former av kreditstöd.

När det gäller uppföljning och bevakning av ställiga fordringar hos stöd-förelag framhåller kommittén all principerna för slällande av säkerhet vid slallig slödverksamhei inte sällan medför ett långlgående risktagande från stålens sida. Även om någon draslisk ökning av anialei misslyckanden inte har skell har dock enligt kommittén statens förluster ökal på senare tid i absoluta tal i takt med den kraftiga uibyggnaden av framför allt det regionalpoliliska siödet.

Kommittén omtalar att en försöksverksamhet med syfte atl förbättra uppföljningen och bevakningen av statens inlressen hos slödföretagen pågår sedan år 1973. Försöksverksamhelen bedrivs cenlralt av en expert­grupp inom regeringskansliel - expertgmppen för samordnings- och uppföljningsärenden (EFSU). Expertgmppen har lill uppgift att centralt samordna uppföljningen och bevakningen hos stödföretagen samt att arbela fram förslag i enskilda ärenden. Ansvaret för den regionala uppfölj­nings- och bevakningsverksamhelen ligger hos länsstyrelsema biträdda av företagarföreningarna.

Kommittén redogör för direktiven för företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03). Denna kommitté (FOK) har till uppgift alt utreda ett permanent syslem för all samordna uppföljning och bevakning av de statliga intres­sena vid företags obestånd. FOK skall härvid pröva om EFSU:s uppgifter kan samordnas med bevakningen av skatte- och avgiftsfordringar. Enligt sina direktiv bör FOK också överväga om och i vad mån man vid samord­ningen på eu aktivt sätt kan verka för att arbetsmarknads- och regional­politiska intressen tillvaratas.

Kommittén erinrar om att det på senare tid från olika håll hävdats att staten bör få siörre inflytande över och insyn i själva förvaltningen i företagskonkurser. Bl.a. har saken tagils upp vid flera lillfällen i riksdagen.

4.4.2 Kommitténs förslag

Enligt kommittén är det från samhällssynpunkt av stor betydelse att stödåtgärder och liknande ingripanden från det allmänna kan ske redan innan ett företag har gått i konkurs. När konkursen är ett faktum, är det ofta svårt att rädda företaget. Kommittén anser därför det vara viktigt att samhällets organ genom en effektiv uppföljning kan få kännedom om att företag har kommit i svårigheter. Kommittén begränsar emellertid sina överväganden till frågan hur de samhälleliga intressena kan göras gällande i konkurssituationen. I första hand beaktas härvid de samhällsintressen


 


Prop. 1978/79:105                                                  126

som inie direkt är beroende av alt del allmänna har fordringar att bevaka i konkursen.

Kommittén framhåller att det kan finnas möjligheter att fortsätta verksamheten genom någon form av rekonslmktion även när det går så långt som lill konkurs. Företaget kan ha lillfälliga svårigheter men kan bedömas ha livskraft på längre sikt. Från samhällets synpunkt är fortsatt drift den bästa lösningen. En rekonstruktion kan dock fömtsätta att det allmänna - i första hand staten - vidtar särskilda åtgärder, t.ex. någon form av stödåtgärder. Under den tid som behövs för att undersöka rekon-slruklionsmöjlighetema kan också tillfälliga arbetsmarknadspolitiska insaiser behövas. Enligt kommitténs uppfattning torde en rekonslmktion i allmänhet även från borgenärssynpunkl vara att föredra framför en ren avveckling.

När en avveckling är oundviklig, är det enligt kommittén angeläget att nedläggningen sker i sådan laki att samordning med arbetsmarknads­politiska och andra sociala ålgärder hinner äga rum. Även i delta fall kan driften behöva hållas i gång, eventuellt med slatligt stöd. Arbets-marknadsmyndighetema kan ställas inför svårigheter i synnerhet när många arbetstagare berörs eller när företaget är det enda eller domine­rande på sin orl. Ell fördröjande av en företagsnedläggning med hänsyn till sociala skäl kan dock gå ul över borgenäremas intresse av att ytteriigare värdeförstöring undviks.

Kommittén menar alt de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intres­sena i de flesta fall torde tillvaratas av de myndigheter som i före­kommande fall bevakar samhällets borgenärsintressen. Man kan också räkna med alt konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten bevakar samhällsintressena och fortlöpande samråder med de organ som företräder dessa intressen. Trots detta torde det enligt kommitténs mening i en del konkurser vara värdefullt om de arbetsmarknads- och regionalpoliliska intressena kan få en särskild företrädare i konkursförfarandet. Kommittén anser därför att en särskild funktionär med uppgift att i konkurser tillvarata nämnda intressen vid behov skall kunna tillsättas.

Del nya organet bör enligt kommittén lämpligen benämnas allmänt ombud. Del är enligt kommittén inte omöjligt atl allmänt ombud kan behövas i konkurser även med ett fåtal arbetstagare berörda. Att inskränka möjlighetema att utse allmänt ombud till företag med ett visst minimiantal anställda bör därför inte komma i fråga. Enligt kommittén kan man dock räkna med att allmänt ombud kommer att behöva tillsättas i ett mycket begränsat antal konkurser.

Det allmänna ombudet skall med hänsyn till syftet med sin verksamhet inte ha till uppgift att tillvarata det allmännas borgenärsinlressen. Att staten har stora fordringar i konkursen är således enligt kommittén inte i och för sig skäl atl utse allmänt ombud.

Uppgiften att ulse allmänt ombud bör anförtros åt ett organ vid sidan av


 


Prop. 1978/79:105                                                  127

det egentliga konkursförfarandét. Kommittén länker sig här en statlig myndighet med särskilda fömtsättningar att pröva behovet av allmänt ombud och alt finna lämplig person. Allmänt ombud bör kunna utses när som helsl under konkursen men bör i regel tillsättas snarasi möjligt efter konkursbeslutet.

Ombudet skall inte förelräda konkursboet eller eljesl ha förvaltarupp-gifter. Han bör dock utrustas med befogenheter av skilda slag. Kommittén anser att ombudet bör ges samma rätiigheier som en granskningsman att skaffa sig insyn i förvaltningen. Ombudets ställning skiljer sig från gransk­ningsmannens därigenom att förvaltaren skall vara skyldig atl samråda med ombudet. Initiativ till samrådet kan enligt kommittén också tas av ombudet.

Vid behov bör ombudet vid sina överiäggningar med förvallaren lägga fram förslag till allernaliva lösningar. Förvallaren får bedöma förslagen och falla beslut. Som den viktigaste uppgifien för ombudel belecknas uppgiften atl ge förvaltaren underlag för dennes ställningstaganden. Han bör upplysa förvaltaren om vilka problem som är aktuella i fråga om arbetsmarknadsläget. Han kan också behöva informera förvallaren om vilka möjligheter till statliga hjälpinsatser som slår lill buds och vid behov förmedla dessa insatser.

Kommittén understryker att det gmndläggande syftei med en konkurs är alt bereda en insolvent gäldenärs samiliga borgenärer möjlighel all få betalt ur hans egendom (jfr 53 6 KL). Även del allmänna ombudel måsle ha detta konkursens syfte för ögonen. Del måsle enligt kommittén vid behov genom tillskott av statliga medel tillses att borgenärerna inte får sin utdelning nedsatt till följd av att arbetsmarknads- eller regionalpoliliska inlressen tillgodoses. Enligt kommitténs bedömning är kostnaderna för sådani tillskott av underordnad belydelse i jämförelse med de besparingar staten kan göra genom att andra insatser inte behövs.

Det allmänna ombudet bör inte omfattas av det kontrollsystem som gäller för förvaltaren utan stå under tillsyn av den myndighet som har tillsatt honom. Kostnaderna för del allmänna ombudets verksamhet bör inte belasta konkursboel utan belalas av staten.

4.5 Tvistiga fordringar I ordinär konkurs

4.5.1 Allmänna synpunkter

Kommitténs förslag i fråga om förvaltning och lillsyn i ordinär konkurs föranleder följdändringar i reglema i 5 kap. KL. Dessa ändringar tar främst sikte på förlikningsverksamhelen. Kommittén framhåller alt denna verksamhei har en betydelsefull funktion i konkursförfarandét.

Kommittén har gjort en särskild undersökning av bevaknings- och anmärkningsförfarandet i de ordinära konkurser som år 1974 avslutades


 


Prop. 1978/79:105                                                                128

vid Stockholms, Göleborgs och Malmö tingsrätter. Enligt denna under­sökning förekom vid dessa tre tingsrätter 7.158 bevakningar. Av dessa blev 15.9% föremål för anmärkning. De bevakningar som återkallades efter anmärkning eller beiräffande vilka anmärkning godkändes utgjorde 6,9%. Andelen bevakningar beiräffande vilka gjorda anmärkningar åter­kallades var 3,4%. Resterande bevakningar handlades som tvistig fordran vid föriikningssammanträde. 3,3% förliktes vid sammanträdet medan 2,3% hänsköts lill rällens prövning. Om man utgår från de gjorda anmärk­ningarna, gäller all 7,3% av dessa förföll på grund av atl bevakningen återkallats. 21,2% återkallades, 35,9% godkändes, 20,8% föriiktes och 14,8% hänsköts lill rälten. Kommittén påpekar att de fall då anmärkning godkänts eller då bevakning och anmärkning återkallats i verkligheten ofta lorde vara ett resultat av förlikningsverksamheten.

Kommittén underslryker det angelägna i att tvistefrågoma i en konkurs kan lösas genom uppgörelse. Man bör enligt kommittén sträva efter att öka förutsättningarna för föriikning, i första hand genom att underlätta för för­valtaren atl klarlägga fordringsbilden och att träffa uppgörelse med berörda borgenärer. DeUa gäller så mycket mera som någon rätlens ombudsman inte skall finnas kvar enligt kommitténs förslag.

4.5.2 Längre anmärkningslid och ökade befogenheter för förvaltaren

Änmärkningstiden, dvs. den tid inom vilken förvaltaren och annan anmärkningsberälUgad skall framställa anmärkning mot bevakade ford­ringar bestäms av konkursdomaren. Tiden skall f.n. fastställas lill minsl två och högsl fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det är ound­gängligen nödvändigt, får längre anmärkningstid fastställas. Kommittén anser att det i omfatlande eller invecklade konkurser ibland kan vara en fördel om änmärkningstiden är längre än fyra veckor. Om förvaltaren hinner uireda fordringsförhållandena mera grundligt, kan kanske en del anmärkningar undvikas. Tänkbart är också att borgenär efter kontakter med förvaltaren vill ta tillbaka sin bevakning eller inskränka denna. En någoi längre anmärkningstid kan därför enligt kommittén vara gynnsam från föriikningssynpunkt. En noggrannare utredning är värdefull även om någon förlikning inte kommer till stånd.

Kommittén föreslår en viss uppmjukning av bestämmelsema på så sätt att en längre anmärkningstid än fyra veckor får fastställas när det är erfor­derligt med hänsyn till förhållandena i konkursen. Möjlighetema till för­längning bör dock utnyttjas endast i de fall det verkligen föranleds av omständighetema.

Enligt KL gäller att, om alla närvarande vid förlikningssammanträde medger att anmärkning får förfalla eller att den inskränks, detta binder den som är frånvarande. Förlikning efter förlikningssammanlrädet kräver däremot samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen.


 


Prop. 1978/79:105                                                  129

Kommittén erinrar här om reglema om förlikning i ackordslagen. Enligt dessa får de närvarande vid förlikningssammanträde med bindande verkan mot dem som uteblivit uppdra åt gode mannen att sluta förlikning med borgenär vars rösträtt är tvistig. Motsvarande ordning gäller också beträf­fande ackord i konkurs.

Kommittén anser att konkursförvaltare bör ges ökade möjligheter att sluta förlikning på borgenäremas vägnar och att man bör kunna tillämpa samma ordning som vid ackord. Det föreslås alltså att uppdrag att sluta föriikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts skall kunna lämnas förvaltaren vid förlikningssammanlrädet och att ett sådant uppdrag på samma sätt som ett beslul att medgiva atl anmärkning förfaller eller inskränks skall gälla även för den som har uteblivit från sammanträ­det.

4.5.3 Förlikningsorgan

F. n. ankommer det på rättens ombudsman att såsom ordförande vid förlikningssammanlrädet söka utreda förekommande tvistefrågor och åstadkomma förlikning. När det gäller frågan om vilket organ som skall ersätta rättens ombudsman som ordförande vid förlikningssammanträdet anser kommittén att förvallaren, framför allt med hänsyn till att han i regel som anmärkande är part i saken, inte kan komma i fråga. Vad gäller tillsynsmyndigheten ligger det inte i linje med myndighelens uppgifter i för­farandet i övrigt att utöva förlikningsverksamhet. Det enda altemativ som återstår är därmed att anförtro förlikningsuppgiften vid sammanträdet åt konkursdomaren.

Kommittén anser att det principiellt sett inte är någon nyhet atl förlägga föriikningsuppgifter till domstol. 1 42 kap. 17 § rättegångsbalken föreskrivs sålunda beträffande tvistemål atl rälten, om det befinns ändamålsenligt, under förberedelsen bör söka förlika partema i fråga varom förlikning är tillålen. Kommittén betonar särskilt att rättens förlikningsverksamhet tillmätts stor betydelse i tvistemål som enligt lagen (1974:8) om rätte­gången i tvistemål om mindre värden handläggs i enklare ordning än tvisiemål i allmänhet. Det förenklade förfarandet i dessa mål skall inriktas på förlikning i högre grad än de vanliga tvistemålen. I praktiken torde föriikningsinstitutel spela en framträdande roll i de mindre tvistemålen. Kommittén nämner också att vissa förlikningsuppgifter har lagts på konkursdomaren vid offentlig ackordsförhandling.

Kommittén erinrar om att möjligheten att låta konkursdomaren leda förlikningssammanträdet diskuterades under förarbetena till KL. Som ett av de viktigaste skälen mot en sådan ordning angavs risken för att den opartiska ställning som konkursdomaren borde inta vid prövning av tvistiga fordringar skulle kunna sättas i fråga. Saken kom upp till fömyad diskussion i ett lagstiftningsärende år 1957. Även vid detta tillfälle 9   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                                130

avvisades tanken på au lägga förlikningsuppgiften hos konkursdomaren. Bl.a. anfördes att rätlens ombudsman - genom all han aldrig kom i den ställningen att han i rätten skulle bedöma den föreliggande tvistefrågan -hade andra möjligheter än konkursdomaren alt åstadkomma förlikning och därigenom minska rätlens arbele och påskynda konkursulredningen.

Kommittén påpekar alt de tidigare framförda farhågoma grundades på att konkursdomaren, om förlikningsförsöket misslyckades, sedermera deltar i rättens handläggning av de ivistiga fordringarna. Kommittén anser dock för sin del en sådan ordning vara ofrånkomlig med lanke på de praktiska fördelama. Kommittén anser inte att konkursdomarens möjlig­heter att åsiadkomma förlikning nämnvärt minskas genom all han kan komma att delta i en eventuell handläggning i rätlen. För ett system med konkursdomare som förlikningsorgan kan bl.a. åberopas den utveckling som har ägt rum i fråga om tvistemålsprocessen och ackordsförfarandet. Kommittén anser också att den mer officiella prägel som föriiknings-verksamheten får, när den sker inför konkursdomaren, i åtskilliga fall kan inverka fördelaktigt på förlikningsmöjlighelerna.

Konkursdomarens förlikningsverksamhel bör sträcka sig längre än vad som följer av allmänna regler i rättegångsbalken om rättens medverkan till förlikning. 1 stort sett bör samma principer få råda som i tvisiemål om mindre värden. Enligt förarbetena till denna lag är domaren oförhindrad att lägga fram konkrela förlikningsförslag. För den mera viltgående förlik­ningsverksamheten talar bl.a. enligt kommittén att prövningsförfarandet i konkurser är tämligen summariskt och att den dom som förfarandel utmynnar i saknar rättskraft utanför konkursen.

Kommittén framhåller att förlikningsverksamheten kräver omdöme, kunskaper och erfarenhet och betonar vikten av alt konkursdomaren har tillräckliga kvalifikationer för sin uppgifi.

4.5.4 Rättens handläggning av hänskjutna tvister, m. m.

Kommittén anser att nuvarande ordning enligt vilken rättens prövning av tvistiga fordringar i regel skall ske inom Ijorton dagar från förlik­ningssammanträdet av flera skäl inte är ändamålsenlig. När förliknings­sammanträdet avslutas, kan det enligt kommittén ofta stå klart att kvar­varande tvistefrågor eller en del av dem är tämligen enkla och inte kräver ytteriigare utredning. Läget kan också vara det att fömtsättningar för för­likning saknas. Det är enligt kommittén inte praktiskt att vänta med rättens handläggning i sådana fall. För atl göra förfarandet snabbare och bespara berörda rättsägare onödigt besvär föreslår kommiuén att rättens samman­träde för handläggning av tvistiga fordringar, när det är möjligt, skall hållas i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet. Möjlighet skall dock finnas att behandla tvistefrågoma eller en del av dem vid ett särskilt sammanträde senare.


 


Prop. 1978/79:105                                                  131

Fjortondagarsfrislen kan enligt kommittén i vissa lägen vara för kort med tanke på de utvidgade befogenheter att träffa förlikning som skall anförtros förvallaren. Kommittén föreslår alt rällens prövning, när sådan aklualiseras, normall skall ske inom fyra veckor från förlikningssamman-irädel. Avsikten är inte att åsiadkomma en allmän senareläggning av rällens sammaniräden, i den mån särskilda sådana behöver hållas. Möjlig­helen att dröja med rätlens handläggning skall alltså utnyttjas endast när förvaltaren behöver exlra lid för alt få lill stånd förlikning i kvarstående ivislefrågor. Enligi kommittén kan del å andra sidan i speciella fall -främsi i siörre konkurser med slorl anial ivislefrågor - finnas skäl att föriägga prövningen lill en senare lidpunki än fyra veckor efter förlik­ningssammanlrädet. Enligi kommitténs förslag skall möjlighet därtill finnas, om särskilda skäl föreligger.

Av förslaget all rättens prövning skall kunna ske i omedelbar anslutning till föriikningssammanlrädel följer alt konkursdomaren inte som nu kan bestämma tid för rällens sammanträde redan vid bevakningslidens utgång eller ännu lidigare (103 8)- Konkursdomarens avgörande i frågan bör enligt kommittén Iräffas vid föriikningssammanträdels slut.

Muntlig förberedelse måste f.n. alllid äga rum i mål om ivistiga ford­ringar liksom i mål om klander mol uidelningsförslag. Förslagei all rättens handläggning av mål om ivisliga fordringar skall kunna äga rum i omedel­barl samband med förlikningssammanlrädet aklualiserar frågan om för­beredelse alllid är nödvändig.

Nuvarande regel om förberedelse infördes genom lagändring år 1957. Vid della lillfälle diskuterades enligt kommittén möjlighelen alt införa fakuliaiiv förberedelse i mål om Ivisliga fordringar. Tanken förkastades dock med hänsyn till atl konkursdomaren senasi vid bevakningstidens utgång, dvs. innan behovet av förberedelse kunde bedömas, skulle fast­ställa dagen för målets handläggning. Man valde därför obligatorisk förbe­redelse. Samtidigt infördes möjlighel till huvudförhandling i omedelbarl sammanhang med förberedelse.

Kommittén anser atl något behov av muntlig förberedelse inte föreligger i de fall tvistefrågor i enlighet med kommilléförslagel handläggs omedel­barl efter förlikningssammanlrädet. Huvudförhandling kan då hållas direkl. Även när rällens sammaniräde äger rum senare kan förberedelse ibland vara obehövlig. Detta gäller även mål om klander mot utdelnings­förslag. Kommittén förordar därför att muntlig förberedelse skall hållas i här avsedda mål endast om det behövs. Muntlig förberedelse skall alltså vara fakultativ. Det tidigare åberopade hindret mot fakultativ förberedelse föreligger enligt kommittén ej i och med att tidpunkten för rättens hand­läggning enligt kommittéförslaget skall bestämmas försl vid föriiknings­sammanträdels slut.

Förslaget om fakultativ förberedelse medför att reglerna om rättens sammansättning i konkursmål måste ses över. I den mån mål om tvistiga


 


Prop. 1978/79:105                                                  132

fordringar och om utdelningsklander med stöd av kommittéförslaget företas till huvudförhandling utan förberedelse, följer av rättegångsbalkens regler att rätten i sådant fall skall bestå av tre ledamöter (I kap. 3 8 och 42 kap. 20 6 andra stycket RB). Detta skulle dock enligt kommittén stå i slrid med syftet att skapa ett snabbare och smidigare konkursförfarande.

Kommittén erinrar om att övriga konkursmål alltid skall avgöras vid huvudförhandling utan föregående förberedelse men att rätten i två fall - i mål om försättande i konkurs och arvodesmål — till följd av särskild före­skrift (211 § första stycket tredje meningen KL) är domför med en lagfaren domare.

Kommittén förordar att rätten skall vara domför med en domare i mål om Ivisliga fordringar och utdelningsklander. En sådan ordning kan enligt kommitténs mening utsträckas till de övriga konkursmål som fortfarande måste handläggas med tre domare, nämligen mål om fakultativ edgång (93 6 KL) och ackord (164 8 KL). Kommittén föreslår alltså att rätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling i samtliga konkurs­mål.

4.6 Avskaffande av borgenärssammanträden

Borgenäremas beslutande- eller yttranderätt utövas enligt KL vid borgenärssammanträden. Om dessa finns i 8 kap. KL allmänna regler.

Kommittéförslaget innebär att borgenärskollektivet inte längre skall ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor. Det behövs därför inga borge­närssammanträden i nuvarande mening för behandling av sådana frågor. Detta medför enligt kommittén att huvuddelen av bestämmelserna i 8 kap. kan utmönstras.

I det föreslagna systemet kommer borgenärerna samfällt att ha formlig beslutanderätt endasl i de frågor som kommer upp vid förlikningssamman­lrädet och om antagande av ackordsförslag. Enligt KL och även enligt förslaget har vidare borgenärema yttranderätt i vissa frågor bl.a. i fråga om utseende eller entledigande av förvaltare. I de fall borgenärerna samfällt skall besluta eller yttra sig i en fråga krävs alltså borgenärs­sammanträde. Härav följer enligt kommittén att en del av föreskriftema i 8 kap. fortfarande behövs. Enligt kommitténs mening bör dessa återstående föreskrifter dock föras över till andra delar av regelsystemet. Med denna lösning utmönstras 8 kap. KL i kommitténs förslag.

De bestämmelser om borgenärssammanträden som enligt kommitténs förslag fortfarande har aktualitet rör rösträtt för borgensmän och likställda samt besvär över beslut vid borgenärssammanträde. Enligt kommittén har regleringen (182 och 183 8§ KL) alltjämt betydelse för föHikningssamman-träden och för borgenärssammanträden i samband med ackord. I kom­mitténs förslag återfinns motsvarande regler i 108 a, 159 och 207 §§.


 


Prop. 1978/79:105                                                                133

4.7 Huvudgrunder för kommitténs förslag i fråga om mindre konkurs

4.7.1    Allmänt

Som framgått tidigare utgör kommitténs förslag i fråga om de mindre konkursema resultatet av en överarbetning av de förslag som lades fram i prop. 1975/76:210 i fråga om 9 kap. KL. En utgångspunkt för denna omarbetning har varit att förvaltningen även i mindre konkurs i princip skall ankomma på advokat eller motsvarande.

4.7.2    Gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs

Enligt förslaget i prop. 1975/76:210 skall en konkurs handläggas som mindre konkurs, om det finns anledning anta 1. all gäldenärens bo inte räcker till betalning av kostnadema för en ordinär konkurs eller 2. att boel med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och atl konkursen med fördel kan genomföras ulan bevak­ningsförfarande.

Kommittén påpekar att dess förslag bl.a. innebär alt förvaliningen och tillsynen över denna skall ligga hos samma organ och all denna verk­samhet i grova drag skall bedrivas på samma sätt i de båda konkurs-formema. Kommittén framhåller dock alt åtskilliga olikheter mellan mindre och ordinär konkurs kommer att finnas även med kommitténs förslag. Skillnadema är enligt kommittén betingade av alt de ordinära kon­kursema är avsedda för större förhållanden. De skillnader mellan konkurs-formema som kommittén redovisar rör bl. a. ordningen för tillsättande av förvallare, möjligheten all utse flera förvaltare och att tillsätta gransk­ningsman, förvaltarens redovisningsskyldighet, arvodesprövningen, utredningen av vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen och formerna för utdelning.

Kommittén anser atl dess förslag i fråga om förvaltning och lillsyn inte bör medföra att den i prop. 1975/76:210 föreslagna gränsdragningen mellan ordinär och mindre konkurs ändras.

4.7.3   Förvaltningsorgan

Kommittén redogör för riksdagens ställningstagande till prop. 1975/76:210 och vad som därvid uttalades i fråga om förvaltningsorgan i mindre konkurs. Kommittén erinrar även om att departementschefen i denna fråga i tilläggsdirektiven för kommittén sagt sig dela riksdagens mening att det från skilda utgångspunkter föreligger betänkligheter mot att anlita kronofogdemyndigheten som förvaltare i mindre konkurs såsom föreslogs i prop. 1975/76:210.

Kommitténs ståndpunkt i denna fråga innebär att kommittén på gmndval  av  riksdagens  ställningstagande och  den  principiella stånd-


 


Prop. 1978/79:105                                                                134

punklen i lilläggsdirekliven föreslår atl till förvallare i mindre konkurs skall utses någon som uppfyller de kvalifikations- och behörighetskrav som enligt kommittéförslaget skall gälla för förvallare i ordinär konkurs. Dessa krav medför att advokaler med speciell inrikining på ekonomiska frågor och konkursförvallning skall anlitas. Enligt kommitténs mening bör dock allmänpraktiserande jurister kunna anlitas som förvallare i konkurser där tillgångarna kan antas inte räcka lill belalning av konkurskostnaderna under föruisättning alt det skulle medföra oproporlioneriigt stora koslnader för resor all anlila en specialisl från annan ort. I den mån allmänpraktiserande jurister anlitas som förvallare bör enligt kommittén också de allmänna advokatbyråerna komma i fråga.

Kommitténs förslag innebär atl förvallare skall utses i alla mindre konkurser med undantag för vissa dödsbokonkurser. Kommittén lar emel­lertid till diskussion upp frågan om förvaltare behöver utses i alla mindre konkurser.

Kommittén framhåller atl förvaltarens uppgifter i de konkurser där lill­gångar hell saknas normall beslår i all förrätta bouppleckning saml all utreda frågor om ålervinning och gäldenärsbrott. Del kan enligt kommittén diskuteras, om särskild förvaltare kan avvaras i de uppenbarl tillgångslösa konkurserna. Kommittén erinrar om atl gällande räll inte innehåller något ovillkorligt krav på alt god man skall ulses i fatligkonkurs. Enligt danska och norska förslag till ny konkurslagsliflning finns också möjlighel att i vissa enklare fall underlåta atl utse förvallare. I dessa fall ankommer för-vallaruppgiflerna på skifteretten, som annars ulövar lillsynsfunktionerna i konkursen.

Kommittén anser all man kan överväga om det inte går att överlåta ål tillsynsmyndigheten atl i de tillgångslösa konkurserna fullgöra de ålig­ganden som ankommer på förvallaren. All kronofogdemyndighel i egenskap av tillsynsmyndighet handhar vissa begränsade förvaltar-uppgifter kan enligt kommittén medföra vissa prakliska och kostnads­mässiga fördelar särskilt i fall där ett resullallösi utmäiningsförfarande har föregått konkursen.

Kommittén anför att principiella betänkligheter sammanhängande med kronofogdemyndighets ställning som företrädare för statens borgenärs­intressen kan göra sig gällande även beträffande nu avsedda konkurser. Saken skulle emellertid kunna ordnas så, att möjlighet att utse särskild förvaltare fanns både vid konkursens början och senare under konkursens gång om t.ex. risk för intressekonflikt visar sig föreligga.

Ett altemativ med den ifrågasatta innebörden skulle enligt kommittén kunna utformas så att förvaltare inte skall behöva utses, om det är uppenbart att gäldenärens bo saknar tillgångar. Om särskild anledning föreligger skall dock förvaltare utses. När förvaltare ej utses, skall enligt detla altemativ tillsynsmyndigheten fullgöra förvaltamppgifterna. Uppkommer senare under konkursen särskild anledning, får konkurs-


 


Prop. 1978/79:105                                                  135

domaren på begäran av kronofogdemyndigheten eller borgenär utse för­valtare.

Kommittén anser emellertid att det även kan göras invändningar mot det skisserade altemativet. Skulle förvaltare utses senare i konkursen kan problem uppstå med hänsyn till att tillsynsmyndigheten vid sin kontroll kan få ta ställning till sina egna lidigare förvaltningsåigärder.

En annan invändning som kan riktas mot den alternativa lösningen är atl den med hänsyn till den höga frekvensen av tillgångslösa konkurser skulle motverka möjlighetema att upprätthålla en kår av advokater och andra personer med speciell inriktning på konkursförvaltning.

En lösning med tillsynsmyndighet som handläggare av förvaltar-uppgifter i vissa konkurser skulle vidare komplicera regelsystemet. Man skulle få tre slags konkurser: mindre konkurs utan förvaltare, mindre konkurs med förvallare och ordinär konkurs. Kommittén anser också att den antydda ordningen skulle stå i motsats till ett av lagutskottet vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:210 uttalat önskemål om att för-farandereglema beiräffande mindre och ordinär konkurs blir så enhetliga som möjligl.

Kommittén påpekar att en lösning enligt vilken tillsynsmyndigheten handhar förvaltaruppgifterna i uppenbart tillgångslösa konkurser emel­lertid är tekniskt möjlig. Kommittén framhåller vidare alt den utan närmare slällningslagande redovisar denna lösning som ett altemativ till förslaget all förvallare skall tillsättas i alla mindre konkurser (utom beträf­fande vissa dödsbokonkurser).

Vad gäller ställningstagandet till den alternativa lösningen har ledamoten Gabrielsson med instämmande av två av kommitténs experter gjort ell särskilt uttalande. Gabrielsson anser att de praktiska och kostnadsmässiga fördelarna med altemativet klart väger över de invänd­ningar som kan göras. Eftersom kommittén emellertid lämnat frågan öppen anser Gabrielsson sig kunna godta vad kommittén anfört på denna punkl.

4.7.4 Bestämmande av handläggningsform

Kommittén erinrar om atl förslaget i prop. 1975/76:210 innebar att konkursdomarens ställningstagande till lämplig handläggningsform kunde skjutas upp en kort tid, när ovisshet råder om en konkurs skall handläggas som ordinär eller mindre konkurs. Enligt detta förslag skulle konkurs­domaren vid behov kunna i samband med konkursbeslutet uppdra åt kronofogdemyndigheten att inom viss kortare tid, i regel en vecka, utreda frågan om hur konkursen skall handläggas. Kronofogdemyndigheten fick under utredningstiden vidta förvaltningsåtgärd som inte kan skjutas upp utan allvarlig olägenhet.

Kommittén fick genom tilläggsdirektiven i uppdrag att undersöka andra


 


Prop. 1978/79:105                                                   136

möjligheter att ge konkursdomaren ett tillfredsställande underlag för valel av handläggningsform i tveksamma fall. Enligt nämnda direktiv skulle kommittén även överväga om möjlighel bör finnas till övergång från mindre lill ordinär konkurs.

Kommittén anser del inte vara lämpligt alt förena eti ulredningsför-farande genom kronofogdemyndigheten med ett syslem där myndigheten inte är förvaltare. Enligt kommittén är fö. värdel av en särskild uired-ningsprocedur tveksamt oberoende av vem som är utredare. Att konkurs­domarens beslul om handläggningsform dröjer kan vara ofördelaktigt i de fall förvaltningen bör komma i gång genast. Utredningstiden måste nalur­ligen vara kort men detta kan medföra att utredningen av boet inte blir tillförlitlig. Vidare kan nya omständigheter inträffa som gör alt den rekom­menderade enklare handläggningsformen inte längre är lämplig. Kom­mitténs slutsats är att man bör begagna sig av andra medel än ell om­ständligt utredningsförfarande för att förbättra konkursdomarens pröv­ningsunderlag.

Kommittén påpekar att kronofogdemyndighet i många fall har goda förhandskunskaper om gäldenärens ekonomi. Det gäller framför allt när myndigheten själv gjort konkursansökningen. Man kan enligt kommittén räkna med att myndigheten kommer alt vara konkurssökande i minst hälften av de mindre konkursema. Kommittén förordar därför all krono­fogdemyndigheten i sin konkursansökan skall lämna uppgifter om för­hållande som kan antas vara av betydelse för konkursdomarens val av handläggningsform. En föreskrifi härom bör meddelas i lämplig för­fattning.

Även när kronofogdemyndigheten inte är sökande bör denna myndighei kunna lämna upplysningar av belydelse för valet av handläggningsform. Enligt kommittén bör konkursdomaren därför, om det behövs och lämpligen kan ske, rådfråga vederbörande kronofogdemyndighet innan han fattar sitt beslut. En föreskrift härom i KF förordas. Rådfrågningen bör kunna göras per lelefon, om det är lämpligt. Om tiden medger det, bör konkursdomaren införskaffa upplysningar även från andra.

Kommittén föreslår också en föreskrift i KL enligt vilken gäldenären skall kunna föreläggas att i samband med förklaring över borgenärs konkursansökan lämna en kortfattad redogörelse för sin ekonomi. Kom­mittén erinrar vidare om att gäldenär, som själv gör konkursansökan, enligt gällande rätl är skyldig att bifoga förteckning över boets tillgångar och skulder med närmare uppgifter om borgenärema. I denna regel föreslås ingen ändring.

Kommittén anser att de av kommittén angivna möjlighetema för konkursdomaren att skaffa sig upplysningar medför att antalet konkurser där tvekan kan råda om handläggningsformen blir tämligen begränsat. Kommittén föreslår med hänvisning till vad den sålunda anfört en ordning som  innebär atl  konkursdomaren  skall  bestämma handläggningsform


 


Prop. 1978/79:105                                                                137

liksom f.n. i samband med konkursbeslutet men att i gengäld övergång från mindre lill ordinär konkurs vid behov skall kunna äga mm. Övergång i omvänd riklning bör inie vara möjlig. Liksom f. n. får en ordinär konkurs där del visar sig all tillgångarna inie förslår till all bekosla förfarandel avskrivas efter ell enkell anmälningsförfarande.

Enligi kommitténs uppfattning bör konkursdomaren i tveksamma fall som princip välja handläggningsformen mindre konkurs. Kommittén menar all olägenhelen av all senare eventuellt behöva gå över lill ordinär konkurs i flertalet fall är ulan siörre betydelse. Del inledande skedet i en mindre konkurs kan i förekommande fall ses som ett i konkursen inbyggt ulredningsstadium. Vad som i första hand kan föranleda övergång till ordinär konkurs är atl utdelning visar sig kunna ske till så många borge­närer all bevakningsförfarande bör anordnas. Även andra omständigheter kan motivera övergång till ordinär konkurs. Kommittén framhåller dock all sådan övergång inie behöver aktualiseras så ofta med lanke på det väl utbyggda förvallnings- och lillsynssystemel även i mindre konkurs. Enligt kommittén är del närmasi förvallarens och tillsynsmyndighetens sak alt vara uppmärksamma på om del finns anledning all gå över lill ordinär konkurs. Förvallaren är enligt kommilléförslagel skyldig alt ta initiativ till övergång, när förutsättningar för den enklare handläggningsformen brister. Vad gäller tillsynsmyndigheten ligger i dennas allmänna skyldighet att lillse all förvaliningen bedrivs på ett ändamålsenligi sätt också en skyldighet att ge akt på om övergång behöver ske.

4.7.5 Förvaltning och tillsyn

Del i prop. 1975/76:210 föreslagna förvaltningssystemet i mindre konkurs behålls i stora delar i kommilléförslagel.

Den nya ordning som kommittén föreslår för ordinära konkurser får dock återverkningar på de mindre konkurserna. Sålunda skall enligt kommitténs förslag förvaltarens vidgade befogenhet all anlila sakkunnigt biträde och hans räll att använda tvång för att ta hand om gäldenärens bo gälla också i mindre konkurs. Motsvarande gäller beträffande bokförings-och arkiveringsskyldighet. Förvaltaren i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs vara skyldig alt i viktigare frågor höra bl.a. tillsyns­myndigheten, särskilda berörda borgenärer och gäldenären. Möjligheten att tillsätta allmänt ombud föreslås gälla även i mindre konkurs. Enligt kommittén är dock det praktiska behovet av allmänt ombud begränsat i dessa konkurser, eftersom de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena inte så ofta gör sig gällande i dessa.

Enligt kommitténs förslag skall konkursdomaren vara befriad från tillsynsuppgifter även i mindre konkurs. Konkursdomaren skall dock kunna på yrkande entlediga försumlig förvaltare. Han skall också pröva förvaltarens ersättningsanspråk.


 


Prop. 1978/79:105                                                   138

Enligt kommitténs förslag skall samma ordning för tillsyn gälla i mindre som i ordinär konkurs. Kronofogdemyndigheten skall alltså tjänstgöra som tillsynsmyndighet även i de mindre konkurserna. Tillsynen skall utövas på ungefär samma sätt som i ordinär konkurs. Kvartalsräkningar och halvårsberättelser behöver dock inte upprättas av förvallaren. Redo­visning skall avges till tillsynsmyndigheten. Det är enligt kommittén en fördel för berörda rättsägare all redovisningen finns tillgänglig även hos konkursdomaren. Kommittén förordar därför atl förvaltaren lämnar sin redovisning även till konkursdomaren. Denne skall dock inte granska redovisningen i kontrollsyfte. Även övriga konkurshandlingar, bl.a. bouppteckningen, skall enligt kommiltéförslaget ges in till såväl tillsyns­myndigheten som konkursdomaren.

De av kommittén förordade nya reglerna om konkursgäldenärs rörelse­frihet, om edgång och om tvångsmedel mot gäldenären skall enligt kom­mitténs förslag gälla även när konkursen handläggs som mindre konkurs.

4.7.6 Taxesättning av förvallararvoden

Kommittén tar med anledning av uttalanden i tilläggsdirektiven upp frågan om förvallararvoden i mindre konkurs skall kunna beslämmas efter en taxa. Kommittén påpekaratt konkursdomaren enligt kommittéförslaget efter tillsynsmyndighetens hörande skall bestämma sådant arvode. Denna ordning är enligt kommittén en spärr mot oskäliga arvoden. Kommittén anser dock att även andra vägar bör sökas till att hålla kostnaderna nere. En metod är atl tillskapa ett taxesyslem. Ett sådant skulle dessutom enligt kommittén underlätta konkursdomarens hantering av arvodesfrågan.

Inom den kategori av mindre konkurser som avskrivs på gmnd av att tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnadema, dvs. i huvudsak nuvarande fattigkonkurser, är enligt kommittén förvaltarens arbetsuppgifter sällan invecklade och kan i grova drag fömtses. Upp­gifterna torde också ofta kräva en tidsmässigt begränsad och på förhand någoriunda fömlsebar arbetsinsats. Ell taxesystem i dessa fall bör enligt kommittén utformas så att man bestämmer ett normalt arvode, varifrån avvikelse får ske endast om förvaltaren kan visa att den aktuella konkursen medfört väsentligt mer arbete än normalt eller varit särskih komplicerad. Kommittén förordar att ett taxesystem införs för bestäm­mande av arvode i nu avsedda konkurser. En taxa för arvoden bör enligt kommittén bestämmas med utgångspunkt i den arbetstid som en förvaltare har att lägga ned på en genomsnittskonkurs. Denna arbetstid torde få beräknas med hjälp av särskilda undersökningar. När skälig timersättning bestäms får man enligt kommittén utgå från den genomsnittliga kostnaden för timme för advokatverksamheten.

När det gäller övriga mindre konkurser, dvs. de som normalt leder fram till utdelning, diskuterar kommittén om någon form av partiell taxe-


 


Prop. 1978/79:105                                                  139

sättning, omfatlande de vanligaste förvaltningsuppgifterna, är möjlig. Ell sådani syslem skulle dock enligt kommittén medföra svårigheler och avvisas därför.

4.8 Gäldenärens skyldigheter m.m.

4.8.1   Tillämpning av bestämmelserna när konkursgäldenären år juridisk
person

Kommittén påpekar att aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar innehåller regler om vem som skall företräda ett aktiebolag resp. en ekonomisk förening under konkurs. Se 13 kap. 20 § andra stycket aktiebolagslagen och 93 8 föreningslagen. Av dessa regler följer alt samtliga styrelseledamöter i ell aktiebolag eller ekonomisk förening - i akiiebolag även verkställande direktören - rätteligen är underkastade KL:s bestämmelserom gäldenärens skyldigheter.

Kommittén anser att det inte är påkallat eller lämpligt all ge särskilda föreskrifter i konkurslagsliftningen om vilken av flera ställföreträdare som skall fullgöra gäldenärens skyldigheter i olika hänseenden. Man bör enligt kommittén fortfarande hålla fast vid att alla slällförelrädare i konkursen i princip omfattas av bestämmelserna om konkursgäldenärs skyldigheter. Kommittén anser dock alt en oinskränkt tillämpning av denna princip kan leda för långl. På en punkl - i fråga om medverkan vid bouppieck-ningsförrättning och bouppieckningsed - anser kommittén prakliska skäl tala för ell undantag i KL från principen (avsnitt 4.8.4). I övrigt bör man enligt kommittén kunna liksom f.n. överlåta ål de tillämpande organen atl, när sakliga skäl talar för det, modifiera principen t.ex. i fråga om inskränk­ningar i gäldenärens rörelsefrihet.

4.8.2   Gäldenärens rörelsefrihet under konkursen

Kommittén påpekar att gäldenären enligt gällande rält är underkastad legalt reseförbud som är strängare under tiden före avläggandet av boupp­teckningseden än under tiden därefter. Före edgången får gäldenären inte utan tillstånd av rättens ombudsman lämna bostadsorten. Därefter får gäldenären inte utan tillstånd bege sig längre från nämnda ort än att han inom en vecka kan inställa sig inom rättens domsaga. Detta innebär enligt kommittén att gäldenären efter bouppteckningseden inte kan förbjudas alt resa utomlands.

Kommittén framhåller att bestämmelser som inskränker gäldenärens rörelsefrihet under konkursen är nödvändiga. Kommittén anser dock att den nuvarande ordningen inte är tidsenligt utformad och att den är onödigt sträng mot gäldenären i konkursens första skede men ger denne för stor frihel därefter.


 


Prop. 1978/79:105                                                   140

En reform bör enligt kommitténs mening i första hand inriktas på att minska risken för att gäldenären avviker utomlands. Gäldenären bör underkaslas ell generellt förbud alt ulan särskilt tillstånd lämna landet och detla förbud bör i princip gälla under hela konkursen. Intresset att hindra gäldenären all avvika är visserligen starkasl före edsavläggelsen. Med hänsyn lill alt gäldenären normall bör slå lill förfogande för upplysningar m.m. även efter edgången anser kommittén att förbudel bör gälla under hela konkursen. Angelägenheten av all hålla kvar gäldenären i landet får bedömas vid lillslåndsprövningen i del enskilda fallet med beaktande av de föreliggande omsländighelerna.

När del gäller gäldenärens rörelsefrihet inom landet finns det enligt kommittén inie anledning till samma ålerhållsamhel. Här bör del enligt kommittén räcka med all gäldenären i speciella situationer skall kunna förbjudas att lämna den ort där han är bosatt.

Kommittén påpekar att det i prop. 1975/76:210 föreslagits atl förvaltaren skall besluta i fråga om gäldenärens rörelsefrihet. Även i det system kom­mittén förordar bör förvaltaren få besiämma i första hand. På förvaltaren skall sålunda ankomma att på begäran av gäldenären pröva om denne skall få resa utomlands och atl i förekommande fall förbjuda gäldenären att lämna sin bostadsorl. Gäldenär som är missnöjd med förvaltarens beslul kan få frågan prövad av konkursdomaren.

Inskränkningarna i rörelsefriheten bör enligt kommittén i linje med vad som gäller nu kombineras med regler om hämtning och häktning. Kom­mittén påpekar vidare att del från olika håll betecknats som en brist i gällande lagstiftning alt möjlighet inie finns att ta hand om gäldenärens pass för alt hindra denne att lämna landet. Enligt kommitténs mening bör man så långt möjligt begränsa gäldenärens möjligheter att i strid mol det föreslagna reseförbudel i KL lämna landet. Kommittén inskjuter atl en konkursgäldenär. som lämnat landet trois reseförbud, kan utlämnas till Sverige enbart om han misslänks för broll av viss svårhetsgrad. Kom­mittén föreslår atl en rätt all la hand om gäldenärens pass under konkursen införs. Som föruisättning för ett omhändertagande bör krävas atl det skäligen kan befaras att gäldenären utan samtycke lämnar landet. Det bör ankomma på förvaltaren att ta hand om gäldenärens pass. Kommittén ser detta som en naturlig följd av att det är förvaltaren som i första hand skall avgöra frågoma om gäldenärens rörelsefrihet. Även förvaltarens åtgärd att ta hand om gäldenärens pass skall kunna föras under konkursdomarens prövning.

Kommittén anser att det i vissa fall kan vara av värde att fömtvarande ställföreträdare för gäldenären medverkar vid utredningen av boet. De föreslagna möjlighetema att inskränka gäldenärens rörelsefrihet bör därför enligt kommittén i viss omfattning göras tillämpliga även på sådana ställ­företrädare. Kretsen bör begränsas till styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan inkom till konkursdomaren.


 


Prop. 1978/79:105                                                  141

4.8.3 Gäldenärens rörelsefrihet under tiden för prövning av konkurs­ansökan, m.m.

Kommittén framhåller inledningsvis att gällande KL inte ger möjlighet atl redan före konkursen inskränka gäldenärens rörelsefrihet. Detta gäller både på det personliga och ekonomiska planet. Kommittén nämner att lagberedningen i betänkandet Utsökningsrätt X föreslagit att gäldenärens rådighet i ekonomiskt avseende skall kunna inskränkas redan när konkurs­ansökningen gjorts. Enligt det förslaget skall inskränkningen i delta fall fömtsätta särskilda skäl och ha formen av skingringsförbud.

Kommittén tar i sitt förslag utan saklig prövning upp den av lagbered­ningen föreslagna bestämmelsen om skingringsförbud, sedan konkurs­ansökan har gjorts, på gäldenärens egendom. Ett förordnande om sådant skingringsförbud fömtsätter enligt bestämmelsen begäran av borgenär.

I frågan om gäldenärens personliga rörelsefrihet under konkursansök­ningstiden påpekar kommittén att handläggningen av en konkursansökan som har gjorts av en borgenär ibland kan dra ut på tiden. 1 vissa lägen kan del enligt kommittén befaras att gäldenären avviker utomlands. I syfte att säkerställa gäldenärens medverkan i ett kommande konkursförfarande föreslår kommittén att möjlighet skall finnas redan när konkursansökan har gjorts att förbjuda gäldenären att lämna landet eller i yttersta fall häkta honom. Kommittén är medveten om att gäldenärer som har för avsikt att bege sig från landet ofta kan misstänkas för brott och att man då i stället kan inskrida med straffprocessuella tvångsmedel. Kommittén anmärker dock all brottsmisstanken inte sällan kan underbyggas först i samband med konkursutredningen.

Förutsättningar för reseförbud eller häktning under konkursansöknings­tiden bör vara att det är sannolikt att gäldenären under en konkurs kommer att undandra sig skyldighet eller överträda förbud som föreskrivs i KL och att särskilda skäl för åtgärden föreligger. För häktning uppställer kom­mittén det ytterligare villkoret att reseförbud finnes vara uppenbart otill­räckligt för att hindra gäldenären att avvika. Kommittén framhåller att det av denna reglering följer att häktning får tillgripas bara i verkligt kvali­ficerade fall.

Enligt kommitténs förslag skall det ankomma på konkursdomaren eller rälien att på begäran av borgenär meddela reseförbud eller besluta om häktning. Del krävs ej att borgenären själv gjort konkursansökan. I samband med reseförbud får utan särskild ansökan av borgenär förordnas att gäldenären skall lämna ifrån sig sitt pass. I fråga om de nännare förut­sättningama för de föreslagna åtgärdema hänvisar förslaget i huvudsak till de allmänna reglema om handräckning i RB.

Kommittén utvecklar närmare innebörden i kravet på att särskilda skäl skall föreligga för reseförbud eller häktning. Häri sägs ligga att gäldenärens medverkan i den kommande konkursen skall framstå som speciellt viktig


 


Prop. 1978/79:105                                                  142

t.ex. därför att betydande värden slår på spel. Av kravet på särskilda skäl följer också att det måste kunna antas atl konkursansökningen leder lill bifall och alt påtaglig risk för att gäldenären lämnar landet föreligger.

Enligt kommittén bör de fömtvarande ställföreträdare som enligt kom­milléförslagel skall vara underkastade bestämmelserna om reseförbud och tvångsmedel under konkursen (se avsniii 4.8.2) omfattas av reglerna om reseförbud och häktning under konkursansökningsstadiet.

4.8.4 Bouppteckningsed

I fråga om den obUgatoriska edgången i konkurs, dvs. den edgång som oberoende av yrkande alltid skall äga rum (91 6 KL) tar kommittén upp frågan om vem som skall avlägga eden när gäldenären är en juridisk person Gfr avsnitt 4.8.1). Kommittén framhåller alt gäldenärens skyldig­heter i princip skall fullgöras av den som är behörig ställföreträdare. Enligt kommittén har del antagits atl denna princip även gäller beträffande den obligatoriska edgången.

Kommittén påpekar alt principen vad gäller aktiebolag och andra särskilt bildade juridiska personer leder till atl edgångsskyldighel åvilar var och en som ensam eller jämte annan är ställföreträdare för den juridiska personen. I ett aktiebolag är alllså samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören skyldiga atl avlägga ed. Detta synes kommiuén vara en opraktisk ordning. Vid en enkät som kommittén gjort hos landets konkursdomare har också framgått att de flesta konkursdomare gör avsteg från den angivna principen i aktiebolags konkurs. Praxis varierar dock.

I fråga om edgångsskyldigheten när gäldenären är ett dödsbo ligger det f n. enligt kommittén måhända närmast till hands att anta att samtliga dödsbodelägare är skyldiga alt avlägga ed. Saken är emellertid tveksam. Av kommitténs enkät framgår att praxis även här varierar. Klart vanligast är dock att konkursdomaren begär edgång endast av den som har uppgett boet.

Kommittén finner det beträffande edgång i juridisk persons konkurs vara motiverat med en regel som är mer anpassad till nuvarande praxis. Regleringen bör utgå från att alla ställföreträdare i princip är skyldiga att avlägga ed men samtidigt ge möjlighet till undantag. En lämplig ordning är enligt kommittén att förvaltaren får befria den eller de ställföreträdare vilkas edgång saknar betydelse för boulredningen från edgångsskyldighet. Genom en reglering av detta innehåll ges enligt kommittén lagligt stöd åt bmkel att frän edgång befria ställföreträdare som inte är närmare insatt i den juridiska personens verksamhet. Vad angår dödsbo torde det förordade systemet enligt kommittén i allmänhet medföra att endast den som har uppgett boet behöver avlägga ed.

Med den föreslagna regleringen avses inte att befria samtliga ställföre­trädare för gäldenären från den obligatoriska edgången.


 


Prop. 1978/79:105                                                  143

Kommittén framhåller att frågan om gäldenärs skyldighet att avlägga obligatorisk bouppteckningsed har nära samband med hans skyldighet atl medverka vid bouppieckningsförrällningen och därvid uppge boel under edsförpliktelse. Det synes konsekvent och lämpligt all ge föreskrifter även i fråga om vilka ställföreträdare för en juridisk person som skall medverka vid bouppieckningen. Kommittén förordar en beslämmelse som är ulformad i överenssiämmelse med vad kommittén föreslår i fråga om bouppieckningsed.

Nuvarande regel om fakultativ edgångsskyldighet (93 8 KL) har enligi kommittén vissa brisler.

Regeln, som främsi lar sikle på andra personer än gäldenären, innebär bl.a. atl den som har haft hand om egendom som ingår i boel är skyldig alt på yrkande uppge vad han haft hand om och beediga denna uppgift. Det är här inte fråga om all beediga bouppieckningen. I ett rättsfall har uppgifls-och edgångsskyldighet i nu akluelll hänseende ansetts åligga styrelse­ledamot i akiiebolag som har avgått kort före konkursen, oberoende av om han dellagil i förvaliningen av bolagels angelägenheler eller ej. I rättsfallet påtalades all del var olillfredsställande atl en styrelseledamot genom att avgå strax före konkursutbroUet kunde undgå den mera omfattande obligatoriska edgångsskyldigheten. I de fall ett bolag haft en enda styrelse­ledamot ledde denna ordning lill all bouppteckningens riktighet aldrig blir bestyrkt genom ed.

Enligt kommittén bör reglerna om edgångsskyldighet för annan än gälde­nären göras mera vidsträckta och flexibla än f n. Annan än gäldenären bör vara skyldig atl på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga boupp­ieckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas alt sådan egdång är av betydelse för utredningen. Något krav på atl veder­börande har haft hand om egendom som ingår i konkursboet bör inte upp­ställas. Till kategorin annan än gäldenären räknar kommittén bl.a. förut­varande slällförelrädare för juridisk person. Särskilt beträffande den som nyligen har avgått kan det ofta förutsättas att hans edgång är av betydelse för boulredningen. I övrigi kommer framför allt edgång av anställda att kunna bli aktuell till följd av den nya bestämmelsen. Även edgång av förut­varande boutredningsman och bouppgivare, vilka inte faller under den obligatoriska edgångsskyldigheten, kan ibland vara påkallad.

4.8.5 Tvångsmedel mot gäldenären

Enligt gällande ordning (94 8 KL) kan gäldenären om han överträder föreskriftema om bl.a. reseförbud och edgångsskyldighel hämtas eller häktas. Kommittén har i sin enkät hos konkursdomama frågat om tillämp­ningen av reglerna om tvångsmedel. Av svaren framgår att hämtning före­kommer i viss, om än begränsad utsträckning medan häklning var sällsynt. En allmän uppfaUning hos konkursdomarna var att reglema var behövliga som påtryckningsmedel.


 


Prop. 1978/79:105                                                   144

Kommittén omtalar atl del på senare tid har framförts önskemål om effektivare ingripanden mot konkursgäldenär som motarbetar konkursför­farandét. Kommittén anser alt dess förslag i fråga om gäldenärens rörelse­frihet under konkursansökningsstadiet och under själva konkursen i viss mån lillgodoser önskemålen. Även förvaltarens utvidgade befogenhet att använda tvång mol gäldenären nämns här. Dessa förslag ligger i linje med önskemålen om effektivare ålgärder mot tredskande konkursgäldenärer. Kommittén anser dock att del krävs ytterligare skärpningar, särskilt i fråga om möjligheter alt hämta gäldenären under konkursen.

Svaren vid enkäten lyder enligt kommittén på atl i KL föreskrivna möjligheler att hämta gäldenären inte utnyttjas i tillräcklig omfattning. Enligt kommitténs mening kan effeklivare ingripanden mol tredskande gäldenärer göras redan genom ändamålsenlig tillämpning av gällande regler.

Kommittén anför dock att det hämtöver är nödvändigt att ge möjlighet till lidigare ingripanden än vad som nu är möjligt. För atl t.ex. hämtning skall få tillgripas krävs f.n. att gäldenären undandrar sig sina plikter. En presumerad fara för sådant undandragande är således inte tillräcklig. Detta kan medföra att tvångsåtgärden sätts in för sent och blir verk­ningslös. Beslut om hämtning eller häktning av en gäldenär är inte verk­ställbart utomlands. Enligt kommitténs mening bör det vara möjligt att förordna om hämtning eller häklning under konkurs redan då del framstår som sannolikt att gäldenären kommer att undandra sig sina skyldigheter eller överträda förbud som gäller mot honom. En ytterligare fömtsättning bör vara all särskilda skäl för åtgärden föreligger. Som exempel på situa­tioner där ingripanden kan vara motiverade nämner kommittén fall där gäldenären, ehuru belydande värden står på spel i konkursen och trots att gäldenärens uppgifter är av avgörande betydelse i konkursen, notoriskt underlåter att fullgöra vad som åligger honom eller har gjort förberedelser för atl avvika från landet.

Kommittén framhåller att gäldenären i regel bör få tillfälle att yttra sig över fråga om hämtning eller häktning. När det är fråga om gäldenär som befaras ämna undandra sig sina skyldigheter ligger det dock enligt kom­mittén i sakens natur att gäldenären normalt inte behöver höras.

När det gäller tvångsmedel mot annan än gäldenären påpekar kommittén atl tvångsmedel redan nu kan tillgripas mot den som undandrar sig edgång enligt 93 § KL. Enligt kommitténs förslag (avsnitt 4.8.2 och 4.8.3) skall vissa fömtvarande ställföreträdare vara underkastade samma regler om reseförbud och upplysningsplikt som gäller för gäldenären. De av kom­mittén förordade nya bestämmelsema om tvångsmedel bör i tillämpliga delar gälla även för nu åsyftade ställföreträdare.

Gällande lag föreskriver inte någon maximitid för gäldenärens kvar­hållande i häkte. Enligt kommitténs mening bör häktningstiden i konkurs begränsas på samma sätt som gäller i fråga om häktat vittne. Kommittén


 


Prop. 1978/79:105                                                  145

förordar därför att häktningstiden i konkurs får uppgå till högst tre månader.

4.8.6 Ersältning för inställelse

Enligt gällande KL är gäldenären berättigad att av konkursboet erhålla ersättning för resa och uppehälle i samband med inställelse hos konkurs­domaren eller annorstädes. Ersättningen är dock på vissl säll begränsad.

Genom kommitténs förslag ges annan än gäldenären rätl till skälig ersättning av konkursboet för inställelse till edgång. Ersättningen skall bestämmas av konkursdomaren. Fömtvarande ställföreträdare som enligt förslaget är skyldig att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes ges samma rält lill ersältning som f n. tillkommer gäldenären.

4.9 Kostnader för reformen

Som framgåti tidigare räknar kommittén med atl de nya tillsynsupp­gifterna kommer alt kräva förstärkningar av kronofogdemyndigheternas resurser. Någon beräkning av koslnadema görs inte av kommittén som dock till ledning för kommande resursberäkningar har ställt samman de arbetsuppgifter som skall ankomma på tillsynsmyndigheten i en bilaga till betänkandet. Enligt kommittén måsle man vid beräkningama även beakta den ökade belastning på kronofogdemyndigheterna som lönegarantipröv­ningen medför i de konkurser som nu handläggs i ordinär form men som enligt förslaget skall handläggas enligt den enklare ordningen.

Kommittén anser att det behövs resursförstärkningar även hos riks­skatteverket lill följd av den nya ordningen för tillsyn.

Enligt kommittén kan det antas alt kostnadema för den nya tillsynen i slorl sett kommer att motsvara nuvarande kostnader för tillsyn, dvs. kostnadema för konkursdomamas och rätlens ombudsmäns tillsyns­verksamhet. Kommittén anser inte att någon kostnadsbesparing på konkursdomarsidan är möjlig med hänsyn lill att konkursdomama enligt förslaget skall överta förlikningsuppgiftema i ordinär konkurs.

Kommittén uppskattar nuvarande kostnader för rättens ombudsmän till omkring 4,2 miljoner kr. med utgångspunkt från förhållandena år 1974. För alt få en rättvisande bild av kostnadema måste man dock enligt kommittén beakta att åtskilliga ordinära konkurser kommer att falla bort till följd av den nya förvaltningsordningen i mindre konkurser. Bortfallet anges av kommittén i överensstämmelse med en uppskattning*i prop. 1975/76:210 till en tredjedel.

Som nämnts tidigare (avsnitt 4.3.5) föreslår kommittén att statens kostnader för tillsyn skall beräknas efter schabloner och - i likhet med nuvarande kostnader för rättens ombudsmän - tas ut ur konkursbona. Kommittén räknar med att staten på detta sätt i allt väsentligt får läckning 10   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                   146

för sina tillsynskostnader. Kommittén anser därför all tillsynsreformen ur slatsfinansiell synpunki inte har nämnvärd betydelse. Detla förutsätier dock alt de berörda schablonbeloppen bedöms med utgångspunkt i atl staten skall få full kostnadsläckning.

När det gäller lillsynsreformens belydelse för borgenärerna behöver man enligt kommittén inte räkna med någon siörre ökning av belastningen på konkurserna. En annan sak är enligt kommittén att den förstärkta ställning och de vidgade uppgifier som förslaget medför för förvaltaren kan föranleda ökade förvaltningskostnader.

Kostnaderna för det av kommittén föreslagna allmänna ombudet som enligt kommitténs förslag skall betalas av staten torde enligt kommittén bli förhållandevis obelydliga. Kommittén påpekar att särskild ersättning till allmänt ombud blir akluell företrädesvis i de fall uppdraget utövats fri­stående från statlig Ijänsl eller innehas av annan än slalstjänsleman. Kom­mittén räknar med atl som ombud i första hand anlitas statliga tjänstemän.

Kosinaderna för den del av reformen som avser mindre konkurser berörs inie särskilt av kommittén, om man bortser från kostnaderna för tillsynsorgan och allmänt ombud i sådana konkurser.

5 Föredraganden

5.1 Allmänna utgångspunkter

Fullgörandet av en betalningsskyldighet garanteras ytterst av att gälde­närens egendom kan tas i anspråk tvångsvis — genom exekution — för att tillgodose fordringsägarens krav. Exekutionen kan ha till syfte att till­godose i princip endast en borgenärs intresse och kan då begränsas till så stor del av gäldenärens egendom som svarar mot fordringen. Det blir då fråga om en s.k. specialexekulion, som verkställs genom ett utsökningsför-farande. Detta är anförtrott åt ett statligt organ, kronofogdemyndigheten, och regleras i första hand i utsökningslagen (1877:31 s. 1). En reformering av utsökningsförfarandet har föreslagits i en lagrådsremiss, som av­lämnades tidigare i år. Förslaget innebär att en ulsökningsbalk ersätter den nuvarande utsökningslagen och därtill anslutande lagar.

Exekutionen kan också ha karaktären av generalexekution, varvid all gäldenärens egendom tas i anspråk och alla hans fordringsägare omfattas. Denna exekutionsform benämns konkurs och förutsätter att gäldenären är insolvent, dvs. ur stånd att betala sina skulder allteftersom de förfaller. Konkursinstitutel regleras i huvudsak i konkurslagen (1921:225, KL). Konkursförfarandet åvilar inte något samhällsorgan men står under viss offentlig tillsyn.

KL bygger på principen att borgenärema, då de inte alla kan få full betalning för sina fordringar, skall vara jämställda och bära förlusten proportionellt  i  förhållande  till  storleken  av   vars  och  ens  fordran.


 


Prop. 1978/79:105                                                  147

Principen om proportionell fördelning är dock i väsentlig grad genom­bruten genom att vissa fordringar är förenade med förmånsrätt; dvs. ford­ringarna äger vid fördelningen företräde framför andra fordringar enligt särskilda regler i förmånsrättslagen (1970:979). Med konkursen är förenat ett tvång som riktar sig såväl mot gäldenären som mot borgenärerna. Gäldenären fråntas rådigheten över sin egendom. För en borgenär innebär konkursen i princip att han förlorar möjligheten att skaffa sig företräde framför annan borgenär t.ex. genom säraklioner av olika slag. På detta sätt förhindras den kapplöpning mellan borgenärerna som annars lätt skulle ytterligare försämra gäldenärens ekonomiska ställning. Genom konkurs­institutet skapas också en trygghet för borgenärema, vilket i sin lur är en förutsättning för ett väl fungerande kreditväsen. Konkursinstitutet är därför av stor belydelse i det ekonomiska livet.

Konkurs är inte den enda ordning varigenom konkurrerande borge­närers anspråk mot en insolvent gäldenär kan tillgodoses. Även genom ackord kan en insolvent gäldenärs egendom las i anspråk i dess helhet för att bereda samtliga borgenärer betalning. Ett ackord innebär atl gälde­nären och hans borgenärer Iräffar en uppgörelse, som oftast innebär att borgenärema till viss del efterger sina anspråk. Till skillnad från vad som är typiskt för konkurs är ackord avhängigt av gäldenärens initiativ och medverkan. Ackord kan förekomma i samband med konkurs men har sin väsentliga betydelse utanför konkurs. Ackord erbjuder många gånger de inblandade intressentema mer tillfredsställande lösningar än konkurs. Bl.a. är möjligheterna för ett fortbestånd av gäldenärens verksamhet större. Reglema om offentligt ackord reviderades år 1970 då en ny ackordslag (1970:847) tillkom. Ackord har genom den nya lagen blivit ett mera användbart medel än tidigare för att i kritiska situationer åstadkomma upp­görelser mellan gäldenären och borgenärema.

Även andra betydelsefulla reformer på rättsområden som gränsar till konkursrätten har genomförts på senare lid. Jag syftar härvid främst på lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegaranlilagen) och den nyss berörda förmånsrättslagen (1970:979).

KL innehåller grovt sett två huvudkategorier av regler, nämligen om den materiella konkursrätten och om förfarandet för förvaltning och av­veckling av ett konkursbo.

Till de materiella reglema hör främst regler om fömtsättningama för att en gäldenär skall få försättas i konkurs, om konkursgäldenärs rådighet över sin egendom och om återvinning av egendom till konkursbo. Den materiella konkursrätten har nyligen varit föremål för en revision. Härvid har framför allt bestämmelsema om återvinning arbetats om på ett genom­gripande sätt. Reformen trädde i kraft den I juli 1975 (prop. 1975:6, LU 1975:12, rskr 1975:91). En huvudtanke bakom reformen var att så långt som möjligt motverka otillbörliga transaktioner av gäldenären eller borgenär i samband med en förestående konkurs. Översynen syftade i


 


Prop. 1978/79:105                                                                148

övrigt till att förenkla och modemisera regelsystemet.

Själva förfarandet vid konkurs berördes av 1975 års reform endast såvitt gällde handläggning av konkursansökan. Reglema om förvaltningen av konkursboets egendom, om tillsynen över förvaltningen och om bevakning och utdelning samt övriga förfaranderegler påverkades alltså inte. 1 stort sett har konkursförfarandet inte ändrats sedan KL:s ikraftträdande år 1922.

En konkurs handläggs f n. antingen enligt de regler som KL uppställer för förfarandet i allmänhet eller, om boets tillgångar inte förslår till kostna­dema för en sådan handläggning, med tillämpning av speciella regler. Man brukar tala om att konkursen i det förra fallet handläggs som ordinär konkurs och i det senare som fattigkonkurs. Konkursdomaren besiämmer i samband med konkursbeslutet i vilken form konkursen skall handläggas.

För handläggningen av en ordinär konkurs tillämpas ett omfattande och tämligen invecklat regelsystem. Kännetecknande för denna handlägg­ningsform är bl.a. att förvaltningen och avvecklingen av boet handhas av en eller flera förvaltare, som också företräder boet utåt. Konkursdomaren tillsätter omedelbart efter konkursbeslutet en interimsförvaltare som är verksam under tiden fram till det s.k. första borgenärssammanträdet. Vid detta ankommer det på borgenärskollektivet att välja en slutlig förvaltare. Förvaltaren har i huvudsak en självständig ställning i förhåUande till borge­närerna. Dessa har samfälld beslutanderätt endast i ett fåtal frågor. Till förvaltare anlitas vanligtvis advokater.

Förvaltarens verksamhet i en ordinär konkurs står under tillsyn närmast av en rättens ombudsman, vanligen en advokat, som utses av konkurs­domaren. Rättens ombudsman utövar sin tillsyn bl.a. genom granskning av vissa rapporter och berättelser som förvaltaren är skyldig att fort­löpande avlämna. Vid sidan av den rena kontrolluppgiften har rättens ombudsman andra viktiga uppgifter. Bl.a. deltar han i viss mån i själva förvaltningen. Avgörandet av vissa viktigare förvaltningsfrågor ligger sålunda hos rättens ombudsman. Han skall också bistå förvaltaren med råd. Förvaltaren och rättens ombudsman sfår under tillsyn av konkurs­domaren. Förvaltningen kan också övervakas av granskningsmän, om sådana har valts av borgenärema.

Förvaltaren skall i konkursens inledningsskede utreda boet. Till utred­ningen hör att upprätta bouppteckning samt en skriftlig berättelse över boets tillstånd och orsakema till obeståndet. I denna berättelse, s.k. för-valtarberättelse, skall förvaltaren också ange i vad mån fömtsättningar för återvinning finns. Förvaltaren är vidare skyldig att undersöka om anledning finns att misstänka att gäldenären begått gäldenärsbrott. An­märkning i detta hänseende skall tas in i förvaltarberättelsen.

Förvaltaren skall genom realisation av tillgängama förvandla boets förmögenhetsmassa till penningmedel som skall fördelas mellan borge­närema. Realisation av boets tillgångar skall i princip ske så snart som


 


Prop. 1978/79:105                                                                149

möjligt efter första borgenärssammanträdet. Innan utdelning till borge­närerna får ske skall konkurskostnadema — i första hand arvoden till för­valtare och rättens ombudsman — betalas.

För atl en borgenär skall få utdelning krävs i allmänhet atl han bevakar sin fordran. Bevakningama granskas av förvaltaren. Denne skall framställa anmärkning mol bevakning som han finner obefogad. Uppkommen tviste­fråga prövas i försia hand vid ett särskilt sammanträde inför rättens ombudsman, det s.k. förlikningssammanträdet. Vid detla skall rättens ombudsman söka få till stånd föriikning. Åstadkoms inte förlikning, går tvisten till rätten för prövning i särskilt angiven ordning. Rättens avgörande har rättskraft endast i konkursen.

En ordinär konkurs avslutas i regel genom slututdelning. Visar det sig under förfarandets gång att tillgängama inte förslår till kostnaderna, skall konkursen dock avskrivas efter en procedur som bmkar benämnas efter­följande fatligkonkurs.

Förfarandet vid fattigkonkurs skiljer sig i väsentliga avseenden från pro­ceduren vid ordinär konkurs. Fattigkonkurs kommer till stånd när det finns anledning anta alt gäldenärens bo inte läcker kostnaderna för en ordi­när konkurs. Förfarandet är i sådani fall inte inriktat på atl åsiadkomma någon avveckling av boel eller utdelning till borgenärema. Fattigkonkurs syftar i stället lill att med bibehållande av konkursens verkningar hindra att del i mindre konkurser uppstår kostnader som inte står i rimligt för­hållande till boets omfattning. Meningen med förfarandet är främst att utreda om det finns förutsättningar för ordinär konkurs. Bevakning av ford­ringar förekommer ej. Möjlighet alt återvinna egendom till konkursboet finns inte. Någon egentlig förvallning av konkursboet kommer inte heller till stånd utan konkursdomaren förordnar en god man att ta vård om gälde­närens bo. Den gode mannen har mycket begränsade befogenheter och har inte någon skyldighet att utreda om gäldenären gjort sig skyldig till brott eller ej. En fattigkonkurs avskrivs normalt när gäldenären har gått ed på riktigheten av en av den gode mannen uppprättad bouppteckning.

År 1965 avslutades 1.306 konkurser i landet. Av dessa var 590 (45%) fattigkonkurser. Antalet konkurser ökade därefter kraftigt fram till år 1974. Ökningen gällde i särskih hög grad fattigkonkurserna. År 1974 var antalet avslutade konkurser 4.566, varav 70% fattigkonkurser. Under de följande åren minskade antalet konkurser. Antalet avslutade konkurser har sålunda sjunkit med 22% fr.o.m. år 1974 t.o.m. år 1977. Fattigkon-kursemas andel av totala antalet konkurser är fn. omkring 75%. Upp­gifterna om antalet konkurser som inletts år 1977 och under första halvåret 1978 tyder på en något ökad konkursfrekvens.

Vid en jämförelse med andra länder är antalet konkurser i Sverige relativt sett mycket högt. Den höga svenska konkursfrekvensen får ses bl.a. mot bakgrund av den etableringsfrihet som sedan gammalt råder i Sverige. Ett direkt samband kan konstateras mellan fattigkonkursernas


 


Prop. 1978/79:105                                                                150

växande antal och den siora nybildning av små akiiebolag som kulminera­de i början på 1970-lalet inom ramen för då ännu gällande liberala regler om nybildning av aktiebolag, vilka lilläl akiiebolag med myckel lilet aktie­kapital, s.k. 5.000-kronorsbolag. Dessa bolag etablerades sannolikt i stor ulsiräckning av skalletekniska skäl. Gällande konkurs- och bolagslagstifl-ning torde ha bidragit till att en del bolag bildals för mindre seriösa syften. Härpå tyder inte minst den myckel korta livslängden hos åtskilliga 5.000-kronorsbolag. Tillgänglig slatislik visar att antalet beslutade konkurser vari gäldenären är akiiebolag ökal kraftigt både i absoluta och relativa tal.

Även andra förklaringar finns lill att fattigkonkursemas antal har stigit så kraftigt. Hot om konkurs kan begagnas som ett effektivt påtrycknings­medel mot betalningsförsumliga gäldenärer. Detta medel används i stor omfattning av kronofogdemyndighetema i deras indrivningsverksamhet. Även om dessa myndigheler många gånger återkallar konkursansökningar­na, fullföljs ansökan i flertalet fall. Ell annal skäl för kronofogdemyndighe­terna all begära en gäldenär ulan tillgångar i konkurs är önskemålet att hindra gäldenären atl belasta sig med ytterligare skulder eller fortsälla med sin rörelse. Della sammanhänger med att aktiebolag enligt 13 kap. 19 8 aktiebolagslagen (1975:1385) upplöses tvångsvis genom konkurs.

Konkursutvecklingen påverkas även av andra faktorer. Gränsen för lägsia tillåtna aktiekapital är sedan år 1973 höjd från 5.000 till 50.000 kr (SFS 1973:303). Vidare kan i anledning av betänkandet (SOU 1978:66) An­delsbolag en ny bolagsform för mindre företag komma att införas. Vilken belydelse dessa förhållanden kan komma att få på konkursfrekvensen går nu inte att bedöma.

När en borgenär endast vill förvissa sig om humvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar eller ej, kan han f n. i stället för konkurs välja att begära att gäldenären avlägger utmätningsed enligt lagen (1921:244) om utmätningsed. Denna möjlighet utnyttjas i åtskilliga fall. Lagen avses dock bli avskaffad till följd av det förslag till ulsökningsbalk som har remitterats till lagrådet. Förslaget innehåller bl.a. regler om skyldighet för gäldenären att lämna uppgifter vid utmätning. Vilken betydelse denna reform kommer atl få på konkursfrekvensen är svårt att ange. Det bör beaktas att den före­slagna uppgiftsskyldigheten endast rör tillgångarna. Någon återvinning skall inte heller i fortsättningen vara möjlig i samband med utmätning. Det bör i sammanhanget också erinras om att betalning enligt den statliga löne­garantin endast kan utgå vid konkurs.

Frågan om den fortsatta konkursfrekvensen är naturligtvis också i hög grad beroende av hur man utformar reglerna om handläggning av de konkurser som i dag följer reglema för fattigkonkurs. Görs dessa effek­tivare än f n. t.ex. genom att möjlighet till återvinning införs, kan intresset att begära en gäldenär i konkurs bli större.

Sammanfattningsvis anser jag det svårt att göra säkra uttalanden om konkursutvecklingen i ett längre perspektiv. Tydligt är dock att det inte


 


Prop. 1978/79:105                                                  151

finns anledning att räkna med någon större förändring under de närmaste åren.

Sedan KL trädde i kraft år 1922 har betydelsefulla förändringar ägt rum både i näringslivet och samhället i övrigi utan att detta har återverkat på konkursförfarandét. Sedan länge har del stått klart atl regelsystemet bör revideras för atl tillgodose de nya kraven. Särskilt bristfälligt är det nuvarande systemet med fattigkonkurser. Arbetet på att revidera reglerna om själva förfarandet i konkurs inleddes år 1971 och har i första hand varit anförtrott åt konkurslagskommittén (Ju 1971:06). Denna har i uppdrag att göra en allmän översyn av förfarandet och föreslå ändringar på de punkter där reformer framstår som angelägna. Konkurslagskommittén lade år 1974 fram delbetänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. Betänkandet innehöll förslag till ett nytt förfarande för mindre konkurser. Detla skulle träda i stället för systemet med faltigkonkurser och dessulom tillämpas i en del av de konkurser som enligt nuvarande regler skall handläggas som ordinär konkurs.

På gmndval av kommittéförslaget lade den dåvarande regeringen år 1976 fram förslag till en ny ordning för handläggning av mindre konkurser (prop. 1975/76:210). I propositionen beräknades att den nya ordningen skulle kunna tillämpas i omkring 80% av alla konkurser. Syftet med försla­get var bl.a. att komma till rätta med de brister som är förenade med fatlig­konkurserna. Genom förslaget gavs möjlighet att återvinna egendom till konkursbo även i mindre konkurser. Vidare föreslogs att man även i sådana konkurser skulle utreda förekomsten av eventuella gäldenärsbrott. Den föreslagna handläggningsformen skulle tillämpas om det fanns anledning anta antingen att gäldenärens bo inte räckte till betalning av de konkurskostnader som skulle följa med en ordinär konkurs eller att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden var av enkel beskaffenhei och konkursen med fördel kunde genomföras utan bevak­ningsförfarande. Enligt förslaget ankom det på konkursdomaren att pröva hur konkursen skulle handläggas. Vid behov fick konkursdomaren skjuta upp beslutet i denna fråga en kort tid och i samband härmed uppdra åt kronofogdemyndigheten att verkställa utredning i saken.

I propositionen föreslogs att förvaltare skulle förordnas i alla mindre konkurser och — med avvikelse från kommittéförslaget — att till förvaltare som regel skulle utses kronofogdemyndighet.

Del nya förfarandet skilde sig från ordinär konkurs i första hand genom all någon bevaknings- och anmärkningsprocedur inte skulle förekomma. I de mindre konkurser som gav medel till utdelning ankom det på för­valtaren att på egen hand utreda vilka fordringar som kunde göras gällande i konkursen och att upprätta utdelningsförslag. Förslaget skulle prövas av konkursdomaren. Denne skulle utöva en viss tillsyn över förvaltarens verksamhet.

Propositionen innehöll ocksä förslag till nya regler om ansvaret för


 


Prop. 1978/79:105                                                                152

konkurskostnadema. Enligt förslaget skulle konkursdomaren bestämma ersättning till förvaltaren i mindre konkurs. Om konkurskostnadema inte kunde las ul av boet skulle de betalas av den borgenär som sökt gälde­nären i konkurs, intill ell vissl belopp, eller i sisla hand av staten. Vidare föreslogs atl kraven på konkursförvaltarens kvalifikationer skulle höjas och att förvaltare i ordinär konkurs skulle utses av konkursdomaren.

I sitt betänkande (LU 1976/77:11) med anledning av propositionen intog lagutskottet den ståndpunkten att frågoma om förvaltnings- och tillsyns­organ i såväl mindre som ordinära konkurser borde lösas i ett samman­hang. Utskottei uttalade även bl.a. att del var mindre lämpligt att krono­fogdemyndighet skulle handha konkursförvaltningen. Utskottet hem­ställde om avslag på propositionen och riksdagen beslöt i enlighet med ut­skottets förslag (rskr 1976/77:63). En minoritet i utskottet och i riksdagen ansåg dock atl propositionsförslaget borde bifallas.

Med anledning av riksdagens beslut utfärdade regeringen tilläggsdirektiv varigenom konkurslagskommittén fick i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser. I direktiven angavs vissa rikt­linjer för kommitténs överväganden i den delen.

Kommittén avlämnade i juli 1977 delbetänkandet (SOU 1977:29) Konkursförvallning. Betänkandet innehåller förslag till nya regler för förvaltning och tillsyn i både ordinära och mindre konkurser.

När det gäller de ordinära konkursema anser kommittén att man bör eftersträva en mindre formbunden förvaltning som medger en snabb och rationell avveckling av konkursboel och att tillsynen över förvaltningen bör göras effektivare. Enligt kommittén bör i ett nytt förvaltnings- och tillsynssystem borgenärer och arbetstagare ges bättre möjligheter att komma till tals i viktigare frågor. Kommittén anser också att arbets­marknads- och regionalpolitiska synpunkter i viss omfattning bör tillgodo­ses inom konkursens ram. Enligt kommittén är reformbehovet i de angivna hänseendena angeläget.

1 enlighel med vad som föreslogs i prop. 1975/76:210 anser kommittén att kraven på konkursförvaltares kompetens skall skärpas och att konkurs­domaren skall utse förvaltare i ordinär konkurs. Enligt kommittén bör endast specialister i fortsättningen anlitas som förvaltare. Kommitténs förslag innebär vidare att förvaltaren får en självständigare ställning i för­hållande till tillsynsorgan och borgenärskollektiv. Rättens ombudsman föreslås bli avskaffad och tillsynen i stället anförtrodd åt kronofogdemyn­digheten. Konkursdomaren skall inte längre utöva tillsyn över konkursen. Förvaltaren skall vid sin förvaltning samråda med tillsynsorgan och de borgenärer som särskilt berörs. Tillsynsorganets huvuduppgift blir enligt kommittén att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med KL och annan lagstiftning. Särskild vikt skall härvid läggas vid att tillse att avvecklingen inte fördröjs i onödan. Konkursdomaren skall överta rättens ombudsmans nuvarande uppgift att


 


Prop. 1978/79:105                                                                153

söka åstadkomma förlikning av tvistiga fordringar.

Kommittén föreslår vidare all ett allmänt ombud skall kunna utses i konkurs med uppgift att verka för att bl.a. arbetsmarknadspolitiska inlressen beaktas. Särskilda regler om samråd med och information lill de anställda i ett konkursdrabbat företag föreslås ocksä. Konkursförvaltaren föreslås få rätt att tillgripa tvång gentemot tredskande gäldenär i vissa fall.

Det förslag kommittén har lagt fram i fråga om de mindre konkursema innefattar en överarbetning av förslaget i prop. 1975/76:210. Enligt kom­mitténs förslag skall förvaltare i mindre konkurser i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs, vilket innebär att i allmänhet advokat skall utses. Förvaltningen skall stå under tillsyn av kronofogdemyndigheten. Förvaltaren skall samråda med tillsynsorganet och särskilt berörda borgenärer i viktigare frågor.

Enligt vad kommittén föreslår skall konkursdomaren alltid bestämma handläggningsform i samband med konkursbeslutet. Kommittén lägger fram vissa förslag som syftar lill att ge konkursdomaren underlag för beslut i handläggningsfrågan. Om konkursdomaren bestämmer att konkursen skall handläggas som mindre konkurs och det senare visar sig atl förutsättningar för denna konkursform saknas, skall övergång lill ordi­när konkurs kunna äga rum.

Kommittén föreslår vidare att reglema om gäldenärens skyldigheter revideras. Dessa regler avses bli tillämpliga oavsett i vilken form konkursen handläggs. Sammanlaget innebär förslaget i denna del en skärpning i jämförelse med nuvarande bestämmelser. Bl.a. skall gälde­nären vara underkastad förbud att ulan tillstånd lämna landet under hela konkursen och hans pass skall kunna tas ifrån honom. I kvalificerade fall skall enligt förslaget gäldenären redan när konkursansökan har gjorts kunna förbjudas att lämna landet.

Innan jag går närmare in på kommitténs förslag vill jag uppehålla mig något vid syftena med en konkurs, utöver vad jag tidigare har sagt. KL bygger på att konkursen endast har till ändamål att tillgodose borge­närema. Det är enligt min mening också ett starkt samhällsintresse att reglerna om konkurs är utformade så att förlusterna för borgenärerna kan begränsas. Genom 1975 års reform ges vidgade möjligheter att genom åter­vinning återföra egendom till den förmögenhetsmassa som kan utdelas till borgenärema.

När det gäller konkursförfarandet kräver borgenäremas intresse att det är så effektivt som möjligt och att konkurskostnadema hålls nere. Konkursavvecklingen får inte heller ta längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till förhållandena i den enskilda konkursen. Även gäldenären har intresse av att avveckhngen är så effektiv och billig som möjligt. Önskemålet om ett effektivt konkursförfarande får dock inte drivas så långt att rättssäkerheten äventyras. Jag vill betona angelägenheten av att regelsystemet  utformas   så  att  både   borgenärer  och  gäldenären  ges


 


Prop. 1978/79:105                                                  154

möjlighet alt komma lill tals i de olika frågorna.

Konkursinstitutel måste emellertid ses i ett vidare perspektiv än som hittills anlagts. När ett företag befinner sig i en ekonomisk kris, vare sig del gåtl så långt som till konkurs eller ej, gör sig även andra än rent ekonomiska inlressen gällande. Om verksamheien t.ex. läggs ned vid ett företag, kan detla få allvariiga verkningar för de anslällda. Samhällel har på senare lid tagil på sig ett allt siörre ansvar för att upprätthålla syssel­sättningen och över huvud för att säkerställa en gynnsam utveckling av näringslivet. Detta kommer till uttryck bl.a. i statliga engagemang i form av slöd och bidrag i en mångfald former. Med hänsyn till dåtida samhälls­förhållanden var det naturligt att man vid tillkomsten av KL hade de rent ekonomiska intressena i blickpunkten. 1 dagens samhälle bör man emeller­tid vid utformningen av nya bestämmelser om konkursförfarandet även ta hänsyn till t.ex. de sysselsältningspoliliska intressena. Förfarandet bör i framtiden vara uppbyggt så att även sådana inlressen kan beaktas i kon­kursen. Det sagda innebär inte alt borgenärernas intressen skall efter­sättas.

Ännu ett viktigt samhällsintresse påverkar utformningen av konkursför­farandet. Det är allmänt bekant att en betydande brottslighet förekommer i samband med konkurser. Det rör sig främst om gäldenärsbrott, som inte sällan utgör ett led i en mera omfattande ekonomisk brottslighet. Under­sökningar visar att gäldenärsbrott kan antas förekomma i samband med 40-50% a v alla fattigkonkurser och i en något mindre andel av de ordinära konkurserna. Den brottslighet som förekommer vid konkurser kan ses som ett betydande inslag i den ekonomiska brottsligheten. Arbetet på att bekämpa denna typ av brottslighet har intensifierats under den senaste tiden. Det är vikligl att själva konkursförfarandet utformas så att möjlig­hetema att uppdaga och beivra förekommande brottsUghet väsentligt för­bättras. En sådan nyordning skulle säkerligen också få en betydande preventiv effekt.

Vid remissbehandlingen har frågan om tillsynens utformning i ordinär konkurs varit föremål för stor uppmärksamhet. Meningarna har härvid gått starkt isär i fråga om kommitténs förslag att rättens ombudsman skall avskaffas och att kronofogdemyndighet skall utöva tillsynen över konkursförvaltningen. Många remissinstanser anser att förslaget innebär en betydelsefull förstärkning av tillsynsfunktionen. Ungefär lika många remissinsianser riktar kritik mot förslaget, som enligt deras mening innebär en försämring.

För egen del vill jag redan här nämna att jag delar kommitténs mening atl rättens ombudsmans tillsynsuppgifter bör föras över till en myndighet, som också bör få överta konkursdomarens tillsynsfunktion. Jag förordar emellertid att tillsynen i vissa hänseenden skall anordnas på ett annat sätt än kommittén har föreslagil. Härigenom torde enligt min mening de kritiska synpunkter som har förts fram under remissbehandlingen i stor


 


Prop. 1978/79:105                                                                155

utsträckning tillgodoses.

Kommitténs övriga förslag har fått ett övervägande posilivi mottagande. Från många håll understryks atl förslagen i dessa delar lillgodoser angelägna reformbehov. För egen del anserjag att kommitténs förslag i allt väsentligt uppfyller de krav som enligt vad jag nyss anfört bör ställas på ell nyll konkursförfarande. Förslagen bör därför läggas till grund för en revision av konkurslagstiftningen. Denna revision medför följdändringar även vad gäller annan lagstifining, bl.a. lönegarantilagen.

Som jag nyss nämnde föreslår kommittén att ett allmänt ombud skall kunna tillsättas i konkurs. Ombudet skall ha till uppgift atl beakta arbets­marknads- och regionalpolitiska intressen. Förslaget har fått ett genom­gående gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Även jag anser att det finns skäl som talar för förslaget. Emellertid har frågan om in­förandel av ett allmänt ombud samband med bedömningen av vilka insaiser från samhällets sida som kan komma i fråga i konkurs. Bl.a. är ombudets befogenheler i viss mån beroende av vilka arbetsmarknads- eller regionalpolitiska hjälpmedel som står till förfogande. Dessa frågor har i sin tur samband med den mer övergripande frågan om vilka medel samhällel bör sälla in när förelag befinner sig i ekonomisk kris. Hithörande problem behandlas f.n. av en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsgmppen torde också komma in på frågan om det behövs en utbyggnad av de nuvarande konkurs- och ackordsinstituten för att vinna rådrum i de fall då företag av väsentlig betydelse för sysselsättningen råkar i ekonomiska svårigheter.

Övervägande skäl talar för att man i avvaktan på nämnda utrednings­arbete dröjer med atl ta ställning till frågan om införande av ett allmänt ombud i konkurs. Jag lägger alltså inte nu fram något förslag på den punkten.

Kommitténs förslag är i lagtekniskt avseende ett provisorium. Bl.a. kvarstår KL:s ålderdomliga systematik och språkbruk. Vidare är samspelet mellan de olika regelsystemen för ordinär och för mindre konkurs tämligen invecklat.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om det är motiverat att hålla fasl vid KL:s nuvarande systematik med två handläggningsformer, när den enda väsentliga skillnaden mellan dem är att bevakningsförfarande inte skall komma till användning i mindre konkurs. De undantagsbestämmelser som behövs för att möjliggöra handläggning i enklare form i vissa fall skulle kunna tas in i de bestämmelser som är gemensamma för de bägge typerna av konkurser. Det kan också ifrågasättas om KL:s systematik, som bygger på att ordinär handläggning är det regelmässiga, bör behållas när i verkligheten mindre konkurs kommer alt utgöra huvudfallet. En reform i de hänseenden som jag tidigare har berört bör emellertid inte fördröjas av dessa mer formella frågor. I den avslutande etappen av reformarbetet ges tillfälle att ta ställning till dessa och andra frågor som


 


Prop. 1978/79:105                                                                156

rör systematiken och den formella utformningen i övrigt av KL. Då får också frågan om vad som hör hemma i KL och i konkursförordningen (KF) prövas i sin helhet. I del sammanhanget bör även frågan om konkursdomarinstitulionens avskaffande tas upp.

5.2 Förvaltning i ordinär konkurs

5.2.1 Förvaltares kvalifikationer

De grundläggande bestämmelsema om förvaltares kvalifikationer i ordinär konkurs finns i 42 8 KL. Enligt denna paragraf skall förvaltare äga sådan insikt och erfarenhet som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet fordras för förvaltningens behöriga handhavande. Något krav på att förvaltaren skall vara jurist uppställs inte i lagen. I praktiken utses dock regelmässigt advokat eller annan jurist till förvaltare.

I prop. 1975/76:210 föreslogs en ny lydelse av 42 §. Enligt den skulle konkursförvaltare ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenäremas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för upp­draget. Av uttalanden i propositionen framgår att avsikten med de nya kvalifikationskraven var att specialister på konkursförvaltning i allmänhet skulle anlitas som förvaltare. Allmänpraktiserande jurister skulle inte annat än i andra hand komma i fråga för förvaltamppdragen. Varken själva lagförslaget eller motivuttalandena mötte någon erinran vid riks­dagens behandling av propositionen.

I betänkandet Konkursförvaltning har konkurslagskommittén utan ändring tagit upp den i prop. 1975/76:210 föreslagna lydelsen av 42 8. Kommittén har härvid hänvisat till molivultalandena i propositionen. Kommitténs förslag i denna del har fått ett övervägande positivt mot­tagande. De flesta remissinstanser anser sålunda att en skärpning av nuvarande kvalifikationskrav är befogad och tillstyrker att uppdragen i första hand anförtros specialister. Några remissinstanser uttalar dock tvivel på att det överallt finns personer som uppfyller de nya kraven. Ett par andra instanser anser att de föreslagna kvalifikationskraven leder för långt. Det framhålls sålunda att flertalet konkurser inte är mer kompli­cerade än att de allmänpraktiserande jurister som nu anses lämpliga även i framtiden bör kunna anlitas. Tanken på att införa auktorisation av konkursförvaltare förs fram av ett par remissinstanser. Från några håll uttalas att kronofogdemyndighet bör vara förvaltare både i mindre och i ordinära konkurser.

För egen del vill jag understryka att utvecklingen i näringslivet och sam­hället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste ställas på en konkurs­förvaltare. Att konkursförvaltaren är väl kvalificerad får ses som en gmnd­läggande fömtsättning för att förvaltningen skall kunna vara effektiv och


 


Prop. 1978/79:105                                                  157

ändamålsenlig. En förvallare behöver i regel besitta, föruiom allmänna juridiska kunskaper, företagsekonomiska insikter, kunskaper om bok­föring och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål. Dessa krav gör alt förvaltarna som regel bör sökas bland personer som i sin verksamhet är särskilt inriktade på affärsjuridiska frågor.

Ett annat viktigt krav som i allmänhet måste ställas på en konkursförval­tare är att han förfogar över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser för bokföring och redovisning. Della är av belydelse särskilt i sådana företagskonkurser där rörelsen under en tid drivs vidare. Vidare måste av en förvaltare krävas att han har sådana insikter i straffrättsliga frågor att han på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgifien att undersöka om gäldenären kan misstänkas för brott.

Utöver vad som följer av de nu angivna kraven måste en förvaltare i många fall vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknads­politiska frågor. Sådana spörsmål aktualiseras när gäldenären har drivit rörelse. Bland de frågor förvaltaren då skali ta ställning till är om driften bör fortsättas t. v. och om fömtsättningar för rörelsens fortbestånd finns på längre sikt.

De kompetenskrav som sålunda bör gälla medför enligt min mening att allmänpraktiserande jurister i princip inte bör förordnas till förvaltare i ordinär konkurs. Förvaltamppdragen bör i stället koncentreras till en ganska begränsad gmpp av personer - företrädesvis advokater — som specialiserat sig på konkursförvaltning men även andra, t.ex. ledande tjänstemän hos Sveriges Ackordscentral. Jag är medveten om att detta kan medföra att lämplig förvaltare inte alltid finns tillgänglig på den ort där konkursen handläggs. De något ökade kostnadema för resor m.m. som ett anlitande av en specialist i dessa fall medför väger emellertid lätt i jämfö­relse med de vinster som en effektivare handläggning ger. Jag vill emeller­tid betona att del inte är något krav på att samtliga uppdrag inom en viss region skall gå till en enda advokatbyrå. Huruvida en eller flera advokat­byråer anlitas får bl.a. bero på mängden av uppdrag. Jag vill också under­stryka att det för att en nyrekrytering av lämpliga förvaltare skall kunna äga rum är nödvändigt att i viss mån göra avkall på kravet att förvaltare alltid skall ha erfarenhet av konkursförvaltning.

Redan i dag finns framför allt i storstadsområdena många advokater som kan sägas vara specialiserade på konkursförvallning. Däremot torde till­gången på sådana specialister vara mindre utaidör storstadsområdena. Jag anser emellertid att det på ganska kort tid bör vara möjligt att skapa en till­räckligt stor gmpp av personer som uppfyller kraven. Härvid beaktar jag också atl i kretsen av dem som är kvalificerade kan beräknas ingå en del advokater som f n. fullgör uppdrag som rättens ombudsman.

Under remissbehandlingen har förts fram den tanken att man borde införa auktorisation av konkursförvaltare. För min del anserjag att behov


 


Prop. 1978/79:105                                                  158

av en sådan ordning knappasl föreligger. Jag kommer i det följande atl föreslå att konkursdomaren alltid skall utse förvaltare i ordinär konkurs. Del lorde vara fullt möjligl för konkursdomarna all med ledning av de kvalifikationskrav som lagtexten och motivuttalandena uppställer utse förvaltare med önskvärd kompelens.

I prop. 1975/76:210 uttalade dåvarande departementschefen att det var svårt atl i lagtext precisera de kvalifikationskrav som borde gälla i fråga om förvaltarskap. Jag delar denna uppfattning. Emellertid bör del av lagtexten klart framgå att speciella insikter i och erfarenheter av konkurs­frågor är avgörande vid tillsättande av förvaltare.

Med stöd av del anförda förordarjag att man i lagtexten till en början tar in del allmänna kvalifikationskravet att förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhel som uppdraget kräver. Vidare bör anges att förval­tare skall ha borgenäremas förtroende och all han även i övrigi skall vara lämplig för uppdragei. Härav följer enligt min mening att det i allmänhet är olämpligt att borgenär eller dennes ombud blir förvaltare i konkursen. Några principiella hinder mol en sådan lösning finns dock inte, om endast en borgenär finns eller övriga borgenärer godtar lösningen.

Advokatsamfundet har med hänvisning till specialistkravet förordat en föreskrift om atl förvaltaren skall vara lagfaren. För egen del villjag först framhålla att del redan av det allmänna kravet på att förvaltaren skall ha den särskilda insikl och erfarenhet som uppdraget kräver följer att person med juridisk examen regelmässigt bör komma i fråga som förvaltare. Jag vill dock inte utesluta möjligheten av att i undantagsfall anlita någon som visserligen saknar sådan examen men som förvärvat motsvarande kunskaper i sin verksamhet eller som annars uppfyller de särskilda krav som den ifrågavarande konkursen kan ställa t.ex. i fråga om företags­ekonomiskt kunnande. Den särskilda juridiska sakkunskap som behövs kan i sådana fall tillhandahållas på annan väg. Jag är alltså inte beredd att i lagtexien föra in krav på att förvaltare skall vara lagfaren.

Några remissinsianser har efterlyst uttryckliga regler om jäv för förval­tare. Med anledning härav vill jag först erinra om att konkurslagskommit­tén i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. föreslog en före­skrift om att till förvaltare inte fick utses någon som står gäldenären nära eller är beroende av honom. Dåvarande departementschefen ansåg i prop. 1975/76:210 att det var så pass självklart att den som omfattas av det när­ståendebegrepp som anges i 29 a 8 KL inte borde utses till förvaltare att en lagbestämmelse härom kunde föranleda felaktiga motsatstolkningar när det gällde andra situationer. Jag delar denna uppfattning.

En annan fråga som behandlades av kommittén i nämnda betänkande och som var föremål för viss uppmärksamhet under remissbehandlingen gällde huruvida en tidigare rådgivare till gäldenären borde få utses till förvaltare. Dåvarande departementschefen ansåg att det givetvis kunde vara rationellt att en person som var väl insatt i gäldenärens affärer blev


 


Prop. 1978/79:105                                                                159

förvallare. Häri låg dock stora risker. Förutom all en person som har varil gäldenärens rådgivare i ekonomiska angelägenheter i och för sig kan bli utsatt för misstanke om att även under konkursen vilja gynna sin förre klient kan del också inträffa atl han behöver la direkl befattning med en tidigare affärstransaktion som han själv har deltagit i. Den som varil bok­förare eller deklarationsmedhjälpare till gäldenären eller varil revisor i ett aktiebolag som har försatts i konkurs borde enligt dåvarande departe­mentschefen under inga omständigheter förordnas. Del borde emellertid inte vara uteslutet atl till förvallare förordna en person som före konkursen har blivit anlitad av gäldenären för all klara upp dennes insolvenssitualion. Jag vill för min del ansluta mig till dessa uttalanden. Det innebär att bely­delsen av tidigare ställning som rådgivare till gäldenären får bedömas från fall lill fall vid avgörandet av om vederbörande är lämplig för uppdraget.

Äv del allmänna lämplighetskravet följer också att den som är omyndig eller i konkurs inte kommer i fråga som förvaltare. Den nuvarande särskilda bestämmelsen härom är därför överflödig. Jag delar uppfatt­ningen i prop. 1975/76:210 att den som uppnått pensionsåldem endast i undantagsfall bör förordnas till förvaltare men atl någon särskild lagregel härom inte är behövlig.

5.2.2 Utseende av förvaltare

KL;s regler om tillsättande av förvallare innebär att interimsförvaltare utses av konkursdomaren i samband med konkursbeslulel (43 8) och att slutlig förvallare väljs av borgenärema vid första borgenärssammanlrädet (45 8). Endasl om ingen borgenär kommer tillstädes vid detta sammanträde eller den som borgenärerna har valt är obehörig eller olämplig, får kon­kursdomaren ulse slutlig förvallare.

Enligt prop. 1975/76:210 skulle konkursdomaren i samtliga fall utse slutlig förvaltare. Detta skulle ske vid försia borgenärssammanträdet efter hörande av där närvarande borgenärer. Nuvarande regler om utseende av interimsförvaltare behölls. Förslaget mötte inte någon erinran vid riksdagsbehandlingen.

Kommitténs nu förevarande förslag innehåller i huvudsak samma regle­ring som propositionsförslagel. Nästan alla remissinstanser tillstyrker eller godiar kommittéförslaget i dessa hänseenden.

I prop. 1975/76:210 uttalades alt ordningen med borgenärsval inte inne­håller garaniier för all tillräckligt kvalificerade personer utses till slutliga förvallare. Konkursdomaren skall visseriigen se till att den som borgenä­rerna har valt är behörig och lämplig men i praktiken lorde del krävas myc­ket starka skäl för att konkursdomaren skall underkänna den av borgenä­rerna valde. Förslaget atl slutlig förvaltare skall utses av konkursdomaren var därför enligt dåvarande departemenischefen väl förenligt med de öka­de kvalifikationskraven. Jag kan för min del ansluta mig till dessa utlalan-


 


Prop. 1978/79:105                                                                 160

den. En ordning där slutlig förvaltare utses av konkursdomaren har också den fördelen all den främjar tilltron till förvaltarens opartiskhet.

Kommitténs förslag atl konkursdomaren skall höra närvarande borge­närer innan han utser slutlig förvallare har föranlett erinran endasl från RSV, som anser all man bör kunna underlåta att inhämta borgenärernas synpunkier på förvallarvalet. Enligt RSV kommer konkursdomaren i ett dilemma genom atl han samtidigt som han skall inhämta borgenäremas synpunkier skall verka för all den av honom utsedde interimsförvaltaren blir slutlig förvallare. Borgenärernas synpunkier kan enligt RSV tillmätas underordnad betydelse mol bakgrund av de skärpta kvalifikationskrav som skall gälla. RSV påpekar också alt konkursdomarens och tillsyns­myndighetens kännedom om presumtiva förvallare garanlerar att till­räckligt underlag för prövningen finns. Om borgenärerna inte skall höras, kan enligt RSV systemet med interimsförvaltare avskaffas.

För min del anserjag del naturligt med hänsyn till konkursens ändamål atl borgenärerna har möjlighet att yttra sig i förvaltarfrågan. Ett konkursbo måsle dock ställas under förvallning så snart konkursen beslutats. Någon möjlighet att redan då inhämta borgenärernas synpunkter finns inte. Mol bakgrund härav synes ett system med interimsförvaltare och slutlig för­vallare ofrånkomligt. En sådan ordning har också vissa praktiska fördelar. Vid tiden för första borgenärssammanträdet har man klarare överblick över konkursboets förhållanden och kan säkrare bedöma vilka kvalifi­kationskrav som bör ställas på förvaltaren i konkursen. Till första borge­närssammanträdel kan undantagsvis också tänkas komma fram omstän­digheter som gör atl den tidigare interimsförvaltaren inte bör utses därför att hans opartiskhet kan sättas i fråga. Upplysningar i dessa hänseenden kan lämnas av bl.a. borgenärerna. Vad jag nu har sagt hindrar inte att konkursdomaren med lanke på atl ett utbyte av förvaltare kan vara förenat med nackdelar bör sträva efter att till interimsförvaltare utse någon som kan antas vara lämpad atl handha förvaltningen under hela konkursen. Att konkursdomaren får räkna med atl det någon gång kan komma fram omständigheter som gör att interimsförvaltaren inte bör komma i fråga som slutlig förvaltare innebär enligt mitt synsätt inte någon allvarligare olägenhet.

Somjag tidigare har antytt och somjag senare återkommer till anserjag liksom kommittén att tillsynen över konkursförvaltning bör utövas av en myndighet. Det synes lämpligt att tillsynsmyndigheten hörs av konkurs­domaren innan denne utser slutlig förvaltare vid första borgenärssamman­lrädet. Tillsynsmyndigheten bör dessulom höras när interimsförvaltare skall tillsättas. Genom tillsynsmyndighetens medverkan får konkursdoma­ren ett säkrare underlag för sin bedömning av förvaltarfrågan.

LO har framfört önskemål om att konkursdomaren, innan han utser slutlig förvaltare, även skall höra berörda arbetstagarorganisationer. För min del vill jag erinra om att en arbetstagare, som är borgenär, i likhet med


 


Prop. 1978/79:105                                                                161

annan borgenär enligt förslaget har rätl alt lill konkursdomaren framföra synpunkter i förvaltarfrågan. Detta torde oftast komma att ske genom den arbetstagarorganisation som arbetstagaren lillhör. Principiella skäl talar mot alt del i KL införs en beslämmelse om all arbetstagarorganisation skall höras rörande förvallarvalet även om dess medlemmar inte har några fordringar mol gäldenären. Somjag lidigare har uttalat (avsnitt 5.1) är kon­kursens ändamål i första hand att tillgodose borgenärernas intresse att få betalt för sina fordringar. Konkursförvaltaren är alt se som en förtroende­man för borgenärerna. Det är därför naturligt att det är denna krets som yttrar sig i frågan om förvallare. Vidare bör beakias att arbetstagamas intressen i förhållande till konkursboet i stor utsträckning tillgodoses genom regler som är tillämpliga på själva förvaltningen. Sålunda är arbets­tagarna genom lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i bety­dande mån tillförsäkrade rält atl komma lill tals i de viktigare förvaltnings­frågorna och atl bli informerade om konkursens gång. Jag finner alltså någon bestämmelse av det slag LO förordar inte påkallad. 1 detta samman­hang villjag upprepa att ett av de speciella kompetenskrav som bör ställas på en konkursförvaltare är att han är förtrogen med de arbetsrättsliga frågorna.

Advokatsamfundet har i sitt remissvar påpekat att konkursdomaren vid sill val av förvaltare endast bör fästa vikt vid synpunkterna från sådana borgenärer som har praktisk möjlighet att få utdelning. Denna fråga togs upp i prop. 1975/76:210. Där framhölls att det givetvis i första hand är de borgenärer som varken har sin rätt tryggad eller kan anses uteslutna från vatje praktisk möjlighet att få utdelning, vilka har det egentliga intresset av hur förvaltningen bedrivs. Konkursdomaren hade därför anledning att fästa särskild vikt vid sådana borgenärers uppfattning, framför allt om deras fordringar var betydande. Detta uteslöt emellertid inte alt även annan borgenärs uppfattning kunde vara värd att beakta. Jag ansluter mig till dessa uttalanden. Det bör bl.a. beaktas att borgenärs utdelningsmöjlig­heter i konkursen kan ändras till följd av återvinning och annat.

5.2.3 Antalet förvaltare

Bestämmelser om antalet förvaltare finns 1418 KL. Antalet bestäms av konkursdomaren. Mer än en förvaltare får inte utses, om inte konkurs­domaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhei anser all förvaltningen oundgängligen bör delas eller det eljest i särskilt fall är oundgängligen nödvändigt med mer än en förvaltare. Borgenärema skall beredas lillfälle att yttra sig rörande antalet slutliga förvaltare.

Kommittén påpekar att KL:s regler om möjligheten att utse flera förval­tare får ses mot bakgmnd av de förhållanden som rådde före lagens till-11    Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                   162

komst. Då utsågs ofta onödigt många förvaltare i konkursema vilket medförde att konkurskostnadema blev oskäligt höga. Kommitténs under­sökningar av de år 1974 avslutade ordinära konkursema visar att de konkurser där flera förvaltare utsågs var ytterst få. Fler än två förvallare utsågs aldrig.

Kommittén anser att man i ell nytt förvaltningssystem bör hålla fast vid all endast en förvaltare i regel bör utses. Härför talar framför allt intresset av att hålla konkurskostnadema nere. Emellertid pekar kommittén på vissa förhållanden som kan föranleda behov av flera förvaltare i en konkurs. Utvecklingen i näringslivet torde sålunda ha medfört behov av ökade möjligheter atl dela upp förvaltningsuppgiftema. I en stor företags­konkurs räcker del kanske inte med en lagfaren förvallare, utan dessulom bör en person med speciell sakkunskap inom ett visst område, t.ex. rörande tekniska och ekonomiska frågor, tillföras förvaltningen. I fall då gäldenären drivit rörelse eller har egendom på flera håll kan det enligt kommittén tänkas vara påkallat med olika förvaltare på skilda orter. Enligt kommittén föreligger numera inte någon anledning all befara alt möjlig­heten att utse flera förvaltare skall missbrukas. Kommittén förordar därför en viss uppmjukning av nuvarande villkor för att flera förvaltare skall få utses.

Kommittén föreslår sålunda alt mer än en förvallare inte skall få utses, om ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser del erforderligt att förvaltningen delas eller atl den handhas odelad av flera förvaltare.

För egen del anserjag i likhet med kommittén att del är befogat atl något utvidga möjlighetema att utse flera förvaltare. Jag ansluler mig därför till kommitténs förslag som har godtagits av nästan alla remissinstanser. Förslaget bör också ses mot bakgrund av det nya förvaltnings- och tillsyns­system somjag kommer att föreslå (avsnitt 5.2.5 och 5.3) och som innebär alt en stor del av de förvaltningsfunktioner som f.n. ankommer på rättens ombudsman upphör.

Även om alltså möjlighetema att utse två eller flera förvaltare bör utvidgas, vill jag betona att de kostnadshänsyn som ligger bakom nuva­rande regler gör sig gällande även i fortsättningen. Det bör alltså endast undantagsvis förekomma att mer än en förvaltare utses. Det skall i så fall vara fråga om en konkurs som verkligen är omfaitande och komplicerad. I många fall kan behovet av särskild sakkunskap tillgodoses genom att förvaltaren anlitar sakkunnigt biträde. Jag återkommer strax till den saken. En garanti mot att de något uppmjukade reglema inte utnyttjas för mycket ligger i att det liksom enligt gällande ordning skall ankomma på konkurs­domaren att avgöra antalet förvaltare.


 


Prop. 1978/79:105                                                               163

5.2.4 Sakkunnigt biträde

1 54 S KL föreskrivs att förvaltaren får anlita sakkunnigt biträde för bo­uppieckningsförrällningen, om del befinns nödvändigt.

Kommittén anser atl en förvallare ibland kan behöva anlita sakkunnigl biträde även för andra uppgifier än sådana som har samband med boupp­ieckningsförrällningen. Det kan vara fråga om att låta en revisor granska gäldenärens bokföring eller alt anförtro försäljning av speciellt slags egen­dom åt fackman. Även vid fortsatt drifl av gäldenärens rörelse kan hjälp av någon sakkunnig i ekonomiska eller lekniska frågor vara påkallad. Enligt kommitténs mening bör det införas en generell beslämmelse som ger förvaltaren rätt alt för viss förvaltningsåtgärd anlila bilräde av sakkunnig om han finner del nödvändigi.

Kommitténs förslag har godtagits vid remissbehandlingen. Även jag ansluler mig till förslaget.

Det bör liksom f n. ankomma på förvaltaren att avgöra i vilken utsträck­ning det är nödvändigt all la sakkunnigt bilräde i anspråk. Vid denna bedömning bör förvallaren se lill att han endast belastar boet med utgifter som är påkallade. I överensstämmelse med vad som f n. anses gälla i fråga om anlitande av sakkunnigl biträde för bouppteckning bör det vara tillåtet för förvallaren att anlita sakkunnig även av den anledningen att det ställer sig billigare för boel än om förvallaren själv skulle utföra uppgiften.

5.2.5 Förvaltarens ställning m.m.

Förvaltaren skall enligt KL i en rad hänseenden inhämta samlycke av eller fatta beslut gemensami med rättens ombudsman. Bestämmelser härom finns i 60, 61, 64. 66, 67, 70-72 och 76-79 S§ KL. Detta är fallet bl.a. i fråga om fortsättande av gäldenärens rörelse, försäljning av boets egendom och föriikning angående osäker eller tvistig tillgång. Rällens ombudsman förutsätts vidare skola ge råd åt förvaltaren. För en del åtgärder krävs enligt KL att borgenärema samfälll lämnar sitt samtycke eller beslutar i saken. Föreskrifter härom finns i 60, 64, 65, 70-72, 77 och 78 8§. Del rör sig här i stor utsträckning om samma frågor som rättens ombudsman skall kopplas in på. Dessa frågor hänskjuts till borgenärerna bl.a. då skilda meningar uppstår mellan förvaltaren och rätlens ombuds­man. Borgenärernas beslutanderätt utövas vid borgenärssammanträde. KL innehåller vidare enstaka bestämmelser (71, 75, 76 88) om aU speciella grupper av borgenärer skall ge sitt medgivande till vissa åtgärder med avseende på lös egendom. Bland annal gäller alt lös egendom vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsräll inte ulan hans med­givande får säljas på annat sätt än på auklion, om hans rätl är beroende av försäljningen.


 


Prop. 1978/79:105                                                  164

Beträffande en del förvaltningsåtgärder föreskrivs i KL att gäldenären skall höras (se 60, 61, 70, 71 och 78 88). Detta gäller bl.a. vissa frågor angående försäljning av boets egendom. I några frågor (se 63, 71, 76, 78 88) har gäldenären ett avgörande inflytande, bl.a. beträffande försäljning av egendom när han överklagat konkursbeslutet.

KL innehåller vissa grundläggande principer i fråga om tiden och sättet för försäljning av egendom i boet. Enligt 61 § får egendomen med några undantag inte säljas före första borgenärssammanträdet. I 62 § föreskrivs som huvudregel att boets egendom skall säljas så snart som möjligt efter detta sammanträde. Enligt 70 § gäller i fråga om fast egendom att för­säljning skall ske i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen får emellertid säljas i annan ordning, om förvaltaren finner det fördelaktigare för boel och rättens ombudsman eller borgenärerna lämnar sitt samtycke. Gäldenären skall, om det lämpligen kan ske, höras be­träffande försäljningen. Lös egendom, som inte säljs genom att gälde­närens rörelse fortsätter, skall enligt 71 § första stycket KL normalt säljas på auktion. Försäljning under hand kan förekomma under fömtsättning att rättens ombudsman eller borgenärema ger sitt samlycke.

Som tidigare har berörts föreslår kommittén atl institutet rättens ombudsman avskaffas och att tillsynen över konkursförvaltningen i stället läggs på en myndighet. Kommittén anser alt förvaltaren bör få ta ställning till och besluta i samtliga frågor utan att behöva inhämta samtycke av tillsynsmyndigheten. Däremot bör det finnas en allmän regel om att förvaltaren är skyldig att inhämta tillsynsorganets mening i viktigare förvaltningsfrågor. Kommittén menar att det kan vara till fördel för en förvaltare att inför svåra avgöranden få samråda med företrädare för tillsynsorganet.

De nuvarande kraven på samtycke eller beslut av borgenärskollektivet gör enligt kommittén förfarandet tungrott och motverkar många gånger en ändamålsenlig avveckling. Inte sällan visar borgenärema ringa intresse för förvaltningens närmare bedrivande. Detta kan enligt kommittén delvis förklaras av de otympliga former under vilka borgenärema kopplas in. Kommittén anser att reglema kan undvaras.

Kommittén anmärker att det är vanligt att förvaltaren i viktigare ange­lägenheter samråder under hand med särskilt berörda borgenärer. Enligt kommitténs mening är detta en lämplig ordning. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i KL om att förvaltaren i viktigare frågor skall höra sådana borgenärer som särskilt berörs' av den aktuella frågan. Bland de särskilt berörda borgenärema ingår i första hand de som kan påräkna utdelning av någon betydenhet, huvudsakligen borgenärer med förmåns­rätt. Som exempel på viktigare frågor nämns frågan om den vidare driften av gäldenärens rörelse, om försäljning av värdefull egendom och om väckande av återvinningstalan eller annan talan. Genom den föreslagna regleringen får borgenärer insyn i och inflytande på de frågor som är


 


Prop. 1978/79:105                                                  165

väsentliga för dem.

Kommittén framhåller att förvallaren som ett led i samrådet med särskilt berörda borgenärer även bör informera sådana borgenärer om för­hållanden som kan vara av specielll iniresse för dem. En borgenär är också oförhindrad att själv ta inilialiv lill samråd med förvaltaren eller begära in­formation från denne.

Särskilda föreskrifter om formema för samrådet med tillsynsorganet och de berörda borgenärerna behövs enligt kommittén inte. Kommittén under­stryker att förvallarens samrådsskyldighet inte innebär att han kan undan­dra sig ansvaret för avgörandet av förvaltningsfrågoma. Beslutanderätten ligger sålunda hos förvaltaren.

Kravel på medgivande i vissa fall av borgenär med särskild förmånsrätt bör enligt kommitténs mening behållas. Borgenärens bestämmanderätt kan här ses som ett moment i den särskilda förmånsrätten.

Kommittén anser det vara naturligt och lämpligt att förvaltaren i viktigare frågor rådgör med gäldenären, om denne inte är ovillig atl sam­arbeta eller svår att nå. Det föreslås en generell regel om att förvaltaren i viktigare frågor bör inhämta gäldenärens mening, när det lämpligen kan ske. De bestämmelser enligt vilka gäldenären i vissa fall har bestäm­manderätt bör enligt kommitténs mening kvarstå.

För att intresset av en snabb avveckling skall tillgodoses bör i princip gälla att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. Kommittén föreslår en huvudregel av denna innebörd. Med en sådan reglering kan förvaltaren låta försäljningen anstå en kortare tid, om förmånligare villkor kan uppnås därigenom. Kommittén anser att även ett längre uppskov bör kunna äga rum, om del finns goda skäl att anta att detta leder till bättre resultat.

Vad gäller försäljning av fast egendom föreslår kommittén att gällande krav på samtycke till försäljning upphävs. I fråga om lös egendom anser kommittén alt förvaltaren fritt bör få avgöra vilket försäljningssätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet och andra omständigheter är mest fördelaktigt för konkursboet i det aktuella fallet. Försäljning på auktion och underhandsförsäljning bör med andra ord vara likställda. Kommittén påpekar alt underhandsförsäljning av lös egendom i praktiken är myckel vanlig och att sådan försäljning ofta ger ett bättre resultat än auktionsförsäljning.

Kommitténs förslag i fråga om konkursförvaltarens ställning i förhål­lande till tillsynsorgan och borgenärer har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen.

Förslaget att förvaltaren skall vara skyldig att samråda med tillsyns­organet men att detta organ inte skall ha någon bestämmanderätt i förvalt­ningsfrågor tillstyrks eller lämnas utan erinran av en majoritet bland remissinstansema. Flera remissinstanser, bl.a. RSV, fäster stor vikt vid den angivna samrådsskyldigheten.


 


Prop. 1978/79:105                                                  166

Som jag senare skall återkomma till är det en stor grupp remissinstanser som anser att institutet rällens ombudsman bör finnas kvar. Äv dessa är det åtskilliga som anser alt rättens ombudsman inie längre bör ha några beslulsfunktioner ulan all det endast, i linje med vad kommittén har före­slagit, bör förekomma samråd mellan förvaltaren och rättens ombudsman. Ett belydande antal remissinstanser förordar dock all rättens ombudsman behålls med nuvarande beslutsfunktioner. Hit hör advokatsamfundet, som anser att det skulle innebära en väsentlig försvagning av konkursförvall-ningen om ansvarei för konkursavvecklingen uteslutande läggs på förval­taren. Det uppkommer enligt samfundel en mängd svårbedömda situa­tioner, där del måsle anses vara av väsentligt värde atl en erfaren rättens ombudsman står till förfogande dels som rådgivare, dels som den som bär det slutliga ansvaret för besluten. Häri ligger enligt samfundet ingen under­skattning av den insats som en erfaren och omdömesgill förvaltare kan göra. Enligt samfundel har förvallaren också en direkt förhandlingsmässig fördel i förhållande till konkursboets medkonlrahenler genom atl vara ivungen att skaffa rättens ombudsmans medgivande till exempelvis en försäljning. Kravet på rätlens ombudsmans godkännande gör också alt för­vallaren utsätts för en viss press att åstadkomma ett så bra förhandlings­resultat som möjligt.

Praktiskt taget alla remissinstanser godtar att borgenärskollektivel inte längre skall ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor och atl förvaltaren i stället skall samråda med särskilt berörda borgenärer. Kritiska syn­punkter uttrycks dock av advokatsamfundet. Samfundet menar atl bestämmelserna om borgenärskollektivets medverkan har sin väsentliga belydelse genom att de medför att kollektivels intressen på bästa sätl till­varatas av förvaltare och rättens ombudsman. Det är visserligen riktigt att borgenärernas medverkan sällan aktualiseras men detta beror enligt sam­fundet på att rättens ombudsmans funktion, rätt utövad, tillgodoser borge­närsintressena. Om man inför ett obligatoriskt samråd i viktigare frågor uppkommer enligt samfundets mening, särskilt i konkurser med ett stort antal borgenärer, ett ytterst tungrott förfarande när frågan kan anses ha betydelse för kollektivet av oprioriterade borgenärer. Samfundet menar också all samrådet inte alllid ger tillfälle till objektiva meningsutbyten med hänsyn till att en enskild borgenär saknar anledning att bekymra sig för andra borgenärers rätt.

För egen del vill jag till en början erinra om att nuvarande regler om konkursförvaltningens bedrivande i stort sett är oförändrade sedan KL trädde i kraft år 1922. Regelsystemet är tämligen invecklat och svårt att överblicka. Systemet får ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde vid KL:s tillkomst. Tillgången på kunniga förvaltare torde då ha varil begränsad. Detta bidrog till att man ansåg sig behöva rättens ombudsmans och borgenärskollektivels medverkan i vissa viktigare frågor. Även om systemet i många fall fungerar tillfredsställande, delvis beroende på en


 


Prop. 1978/79:105                                                                167

smidig lillämpning av bestämmelserna, ter del sig motiverat att nu göra regleringen enklare. I första hand finns del anledning all undersöka om man inte med en ordning, där i allmänhet högt kvalificerade personer — främsi advokater — fungerar som konkursförvaltare, kan avstå från den medverkan i själva förvaltningen som en rättens ombudsman i dag lämnar. Det kan här inskjutas att den reform som nyligen har skett av konkurs­förfarandet i Danmark bl.a. gått ut på all i olika avseenden ge förvaltaren en självständig ställning och därigenom skapa möjlighet till en effektivare konkursförvaltning.

Rättens ombudsman medverkar i dagens system vid förvaltningen genom atl han — ensam eller tillsammans med förvaltaren — beslutar i vissa frågor och genom atl han ger råd till förvaltaren. Denna medverkan kan obestridligen vara av värde, särskilt när förvaltaren normall inte sysslar med affärsjuridik eller när han saknar mer ingående erfarenhet av konkursförvallning. Med de nya kompetenskraven kan man dock enligt min mening räkna med att en förvaltare i stor utsträckning kan klara sig på egen hand. De bedömningar i affärsmässiga och juridiska frågor som ankommer på en förvaltare skiljer sig i princip inte i fråga om svårighet eller ekonomisk betydelse från de problem som en affärsjurist i allmänhet ställs inför i sin verksamhei där beslulen i regel fattas självständigt utan alt en kollega medverkar. Jag är dock medveten om att konkursförvallningen släller särskilda krav på förvallaren i vissa avseenden. Jag tänker härvid på atl krävande bedömningar i förelagsekonomiska och tekniska frågor exempelvis kan aktualiseras när det gäller att ta ställning lill fortsatt drifl av gäldenärens rörelse. En förvaltare kan också ställas inför svåra och känsliga avgöranden i förhållande till arbetstagarna och till de arbets­marknadspolitiska myndigheterna. Vidare aktualiseras ofta straffrättsliga frågor i en konkurs.

Även om det alltså kan uppstå besvärliga problem i en konkurs, anser jag att förvaltningen i de allra flesta fall bör kunna skötas av förvallaren ensam, om han uppfyller de kompetenskrav som har angetts i det före­gående. 1 dessa ingår bl.a. krav på insikter i och erfarenheter av företags­ekonomiska, arbetsrältsliga och straffrättsliga spörsmål. I den mån en förvallare i något fall skulle behöva råd från någon sakkunnig på dessa områden, t.ex. när det gäller atl lösa problem i samband med att gälde­närens rörelse drivs vidare, kan behovet tillgodoses genom att förvaltaren anlitar sakkunnigl biträde. Möjligheten atl tillsätta medförvaltare kan oclså utnyttjas i vissa fall. Även genom det samråd med särskilt berörda borgenärer som jag i del följande kommer att förorda får förvaltaren tillgång till värdefull sakkunskap.

Jag vill emellertid inte utesluta att förvaltaren i en del speciella fall kan behöva stöd av det slag som en rättens ombudsman f.n. lämnar i form av råd i viktigare juridiska och affärsmässiga frågor. Ett sådant stöd kan vara av värde främst i stora företagskonkurser där ett flertal viktiga intressen


 


Prop. 1978/79:105                                                                168

berörs av förvaltarens ställningstaganden, samiidigi som meningarna kan gå starkt isär mellan de olika intressentema. I sådana konkurser kan det ibland finnas anledning att anlita medförvaltare. I andra fall kan det emellertid vara bättre all förvaltaren får rådgöra med någon som inte själv är engagerad i konkursförvaltningen.

Jag anser därför att förvaltaren bör kunna få hjälp av en rådgivare i sådana konkurser som nämnts. Själva beslutanderätten i förvaltnings­frågor bör emellertid ligga hos förvaltaren ensam. I den delen bör del alltså inte finnas någon motsvarighet till den nuvarande rättens ombudsmans funktioner.

Som jag lidigare har berört kommer jag i del följande alt föreslå att tillsynen över konkursförvaltningen i fortsättningen skall åvila en myndig­het. I och för sig är det tänkbart atl låta tillsynsmyndigheten utöva den speciella rådgivningsfunktion somjag nyss har talat om. De frågor som för­valtaren kan behöva rådgöra om torde emellertid bli av sådan karaktär att man har anledning anlita personer med omfattande affärsjuridisk erfaren­hel. Det bör således i princip uppdras åt advokater att tjänstgöra som råd­givare.

Del finns enligt min mening ingen anledning att tro annat än att en för­valtare som uppfyller de nya kvalifikationskraven och som vid behov har tillgång till sakkunnig hjälp på det sätt jag nu har angivit kan uppnå lika goda förhandlingsresultat som en förvaltare som kan falla tillbaka på en rättens ombudsman. Jag anser också atl en konkursförvaltning som är anordnad på det sätiet har goda möjligheler att vinna borgenäremas för­troende.

När det sedan gäller borgenärernas medverkan vid förvaltningen delar jag kommitténs uppfattning att man bör upphäva det nuvarande kravet på samlycke eller beslul av borgenärskollektivet i vissa fall. Ett sådant system är tungrott och fyller knappast någon meningsfull funktion. Däremot finns del skäl att föreskriva skyldighet för förvaltaren att i vikti­gare frågor höra sådana borgenärer som särskilt berörs. En sådan ordning tillämpas redan nu i ej obetydlig omfattning och synes ha fungerat väl.

Kommitténs förslag medger ej några undantag från samrådsskyldighet i viktigare frågor. Som har påpekats i remissbehandlingen kan det emeller­tid i vissa situationer innebära stora svårigheter att få till stånd ett samråd. Enligt min mening bör därför förvaltaren kunna underlåta att samråda med en borgenär när hinder föreligger. Jag återkommer till innebörden av detta uttryck i specialmotiveringen.

Förvaltarens allmänna åligganden som företrädare för borgenärerna medför enligt min mening att han, utöver vad som ligger i själva samråds­skyldigheten, har en allmän skyldighet att fortlöpande informera särskilt berörda borgenärer om förhållanden som kan vara av intresse för dem. En remissinstans. Ackordscentralen, föreslår att förvaltaren åläggs en utvid­gad informationsskyldighet som bl.a. innebär att förvaltarberättelsen och


 


Prop. 1978/79:105                                                               169

halvårsberättelser utan begäran skall tillställas samtliga borgenärer. För egen del anserjag all en ordning där berörda handlingar skulle utsändas lill samtliga bevakande borgenärer skulle medföra koslnader som inte står i proportion lill de fördelar som kan vinnas. Däremot bör varje borgenär som begär del liksom f n. vara berättigad all få upplysningar av förvalta­ren. Dessutom bör borgenär på begäran ha räll att ulan kostnad få en av­skrift av förvaltarberättelsen.

Sammanfattningsvis förordar jag all förvaltaren skall avgöra samtliga förvaltningsfrågor självständigt i förhållande lill såväl lillsynsorganel som borgenärskolleklivet. Förvallaren skall emellertid i viktigare förvaltnings­frågor samråda med de borgenärer som särskilt berörs av dessa, om hinder däremoi inte finns. Finns det särskilda skäl, skall en lämplig person kunna utses lill rådgivare i juridiska eller affärsmässiga frågor. Del bör ankomma på konkursdomaren att pröva om behov av rådgivare föreligger och förordna denne. Till frågan om hur den rådgivande funktionen närmare bör utformas återkommer jag i ett senare avsnitt.

1 och med all borgenäremas beslutanderätt avskaffas kan en stor del av nuvarande bestämmelser i 8 kap. KL om borgenärssammanträden ut­mönstras.

Kommitténs förslag innebär att regleringen angående tid och sätl för för­säljning av boets egendom inskränks till atl egendomen skall säljas så snarl del är lämpligt och att det för boet mest fördelaktiga försäljningssältet skall användas. Förslaget innebär också att nuvarande krav på samtycke av rättens ombudsman och borgenärerna i dessa frågor upphävs.

Mot kommittéförslaget i den nu angivna delen har remissinstanserna inte gjort några erinringar utöver dem som följer av önskemålel om att rätlens ombudsman allljäml skall medverka vid förvaltningen. För egen del finner jag att det bör vara till gagn för effektiviteten i förvaltningen om förvaltaren som kommittén föreslagit får bestämma när och på vilket säll försäljning bör ske. Jag ansluter mig alltså till förslaget i den delen.

Remissinstansema har allmänt godtagit kommitténs förslag att man behåller gällande regler om att borgenär med särskild förmånsrätt i lös egendom skall lämna sitt medgivande i vissa frågor som rör försäljning av egendomen. Även kommitténs förslag rörande gäldenärens medverkan vid förvaltningen har godtagits. Jag ansluter mig till förslaget även i dessa delar.

5.2.6 Arbetstagarnas ställning i arbetsgivares konkurs

Gällande KL innehåller inte några regler som särskilt tar sikte på de hos gäldenären anställda arbetstagarna. Om en arbetstagare har fordringar mot gäldenären, omfattas arbetstagaren dock av de bestämmelser KL inne­håller beträffande borgenärer i aUmänhet.


 


Prop. 1978/79:105                                                                170

Kommittén utgår från atl lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen) liksom annan arbetsrättslig lagstift­ning i princip är lillämplig även när ell förelag går i konkurs. På denna punkl föreslås ingen ändring.

Med hänsyn till den speciella och genomgripande betydelse som en konkurs har för arbetslagarna anser kommittén emellertid all del behövs kompletterande regler om samråd med och information lill arbetslagarna i KL. Kommitténs förslag innebär all, om arbetstagare lillhör arbetstagar­organisation, förvaltaren skall höra organisationen, innan han vidtar ålgärd som väsentligt inverkar på arbetslagarens anställning. Förvallarens samrådsskyldighel gäller ulan undantag och oavsett om gäldenären är bunden av kollektivavtal gentemot organisationen eller ej. 1 försia hand skall lokal arbetstagarorganisation höras. Innan förvaltare vidtar åtgärd av angivet slag skall han dessulom informera berörd arbetstagare vare sig denne är organiserad eller ej. Den föreslagna ordningen ger enligt kommit­tén till stor del samma resultat för arbetstagarna som den samtidigt tillämp­liga medbestämmandelagen men sträcker sig på vissa punkler längre.

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstan­serna. Bland de inslanser som tillstyrker förslaget är TCO. Flera instanser framför dock kritiska synpunkter. Remissinstanserna godtar i allmänhet kommitténs utgångspunkt all medbestämmandelagen skall lillämpas i konkurs. Endast SAF synes vilja lämna denna fråga öppen. Arbetsdom­stolen säger sig inte vara övertygad om atl konkurssiluationen är så speciell att det behövs bestämmelser som i sak avviker från medbestäm­mandelagen. Under alla förhållanden bör man enligt domstolen inte labo­rera med två regelsystem som i huvudsak behandlar samma frågor men ändå inte är överensstämmande. Arbetsdomstolen förordar en fullständig reglering i KL, varvid hänvisning i möjligaste mån bör ske lill medbestäm­mandelagen. Även andra instanser anser att kommitténs förslag medför ell invecklat och svårtillämpal syslem. LO menar alt de föreslagna bestäm­melsema i KL till följd av 3 8 medbestämmandelagen utesluter tillämpning av denna lags förhandlings- och informationsregler. Detta kan inte accepteras av LO, som anser att kommilléförslagel i vissa avseenden ger arbetstagarna svagare rättigheter än medbestämmandelagen. SAF mot­sätter sig kommittéförslaget. Några remissinstanser, bl.a. advokatsam­fundet, finner atl en ovillkorlig skyldighet för förvallarna att informera arbetstagarna t.ex. om uppsägning är olämplig och bör mjukas upp.

Enligt kommitténs mening kan del diskuteras om inte den speciella situation som råder när en arbetsgivare har gått i konkurs borde särskilt beaktas i den arbetsrältsliga lagstiftningen. Flera remissinstanser instämmer i denna uppfaUning. Bl.a. advokatsamfundet och SAF uttalar önskemål om en översyn av medbestämmandelagen och annan arbets­rättslig lagstiftning när det gäller konkurssiluationen. Vid mina ställningstaganden i de frågor som kommitténs förslag aktuali-


 


Prop. 1978/79:105                                                  171

serar har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

Jag delar kommitténs uppfattning alt medbestämmandelagen liksom annan arbetsrättslig lagstifining är tillämplig även när arbetsgivaren har försalls i konkurs. En konkursförvaltare är sålunda bunden av bl.a. med­bestämmandelagens föreskrifter om arbetsgivarens förhandlings- och informationsskyldighet. Ett konkursbo är vidare i princip bundet av de kollektivavtal som gällt för gäldenären. Jag är medveten om atl det ibland kan uppstå svårigheter när del gäller att, med beaktande av konkursens ändamål alt lillgodose alla borgenärers intressen, applicera den arbets­rättsliga lagstiftningen på konkursfallel. Dessa tillämpningsproblem torde dock inte vara större än all de kan lösas av partema på arbetsmarknaden och i sisla hand av de rättsliga instanserna. Den arbelsrättsliga lagstift­ningen innehåller också sådana inslag atl särdragen i konkursförvaltningen kan beakias i tillbörlig ulsiräckning. Vad jag nu har sagt gälleräven frågan om tillämpningen i konkurs av s.k. medbestämmandeavtal (32 8 med­bestämmandelagen) som kan ha gälll för gäldenären.

Vad härefter belräffar kommittéförslaget, kan det ifrågasättas om det verkligen som helhet förstärker arbetstagarsidans rättigheter på del sätt kommittén tänkt sig. Som LO framhåller i sitt remissvar släller skyldig­heten att förhandla enligt medbestämmandelagen större krav på arbets­givaren än skyldigheten enligt kommilléförslagel att höra arbetstagama. Enligt min mening skulle vidare kommilléförslagel, genom atl det innebär all två regelsystem i betydande omfattning skulle tillämpas parallellt, leda till lillämpningssvårigheter. Den grundläggande frågan när det gäller atl la ställning lill kommitténs förslag är emellertid om konkurssituationen verk­ligen kräver några kompletterande regler vid sidan av medbestämmande­lagen och annan arbetsrättslig lagstiftning för att lillgodose arbetslagar-intressena. Bedömningen av denna fråga måste ske mol bakgmnd av att en arbetstagare, i den mån hans rätt i konkursen inte kan anses tryggad ge­nom all förvallaren enligt 6 8 lönegaranlilagen underrätlal utbetalnings-myndigheten om hans fordringsanspråk, också är berättigad till samråd och informaiion i enlighet med vad som gäller för borgenärer i allmänhet.

Ell skäl som kommittén har anfört till stöd för sitt förslag är att med­bestämmandelagens princip alt i huvudsak ställa de organisationer som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren utanför rälten till förhandling, ej svarar mot de krav som följer av de särskilda förhållandena i konkurs. Det kan emellertid ifrågasättas om förhållandena vid en konkurs verkligen är så speciella. Redan under ett företags reguljära verksamhet kan det upp­komma frågor som är lika ingripande för arbetstagarna. Jag vill också erinra om atl konkursutbrottet ofta har föregåtts av en fortlöpande försäm­ring av förelagets ställning och all del under della skede naturligen upp­kommer frågor om olika åtgärder för att möjliggöra fortsatt verksamhet, t.ex. inskränkning i driften och nedskärning i arbetsstyrkan. Lagstiftaren har för dessa fall stannat för att reservera medbestämmandelagens mera


 


Prop. 1978/79:105                                                               172

utvecklade inflytandesystem för de organisationer som genom att teckna kollektivavtal har påtagit sig ett rällsligl medansvar för arbetsplatsens olika förhållanden. Det finns inte anledning alt för själva konkurssilua­tionen göra avsteg från de överväganden som har gjorts. Det bör dock tilläggas att den gmndläggande förhandlingsrätten lillkommer alla organisationer som har medlemmar anställda hos arbetsgivaren och atl den förhandlingsrätten består också i konkurs.

En skillnad mellan kommilléförslagel och medbestämmandelagens regler om förhandling är att kommilléförslagel inte har någon motsvarighet lill de begränsningar av den förhandlingsskyldighel som finns föreskriven i 11 och 12 §§ medbestämmandelagen. Inte heller i detta avseende finns det enligt min mening anledning atl meddela avvikande bestämmelser för konkursfallet. Det kan väl tänkas vid konkurs uppkomma lägen då det föreligger sådana synneriiga resp. särskilda skäl som enligt medbestäm­mandelagen ger arbetsgivaren rätt att fatta och verkställa beslut utan att förhandling hunnit äga rum. Jag vill betona att själva förhandlingsskyldig­heten naturligtvis slår kvar i dessa fall.

Enligt medbestämmandelagen (19 och 20 §§) är arbetsgivaren skyldig all fortlöpande hålla i första hand lokal arbetstagarorganisation informerad om bl.a. hur verksamheten utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt. Denna skyldighet gäller gentemot arbetstagarorganisation som arbets­givaren har kollektivavtal med. Enskild eirbetstagare kan inte hävda någon sådan informationsrätl. Enligt kommittéförslaget skall förvaltaren vid sidan av sin informationsskyldighet enligt medbestämmandelagen även informera den enskilda arbetstagaren innan åtgärder vidtas som väsentligt inverkar på arbetstagarens anställning. Enligt kommittén skall information bl.a. ske inför uppsägning. Förslaget har föranlett erinringar från en del remissinstanser. Bl.a. har framhållits att ett ovillkorligt krav på information lill de anställda om uppsägning är olämpligi med hänsyn lill att det regel­mässigt torde åligga förvaltaren att omedelbart säga upp arbetstagarna, om så ej skett före konkursen.

För min del anserjag alt det inte heller i detta hänseende finns tillräck­liga skäl att avvika från de allmänna reglema. Dessa utgår från att den information som arbetsgivaren tillhandahåller organisationema i allt väsentligt vidarebefordras till arbetstagarkollektivet i stort, dvs. till de enskilda medlemmama. Även oorganiserade arbetstagare torde regel­mässigt kunna räkna med att få del av sådan information. Jag anser mig också kunna utgå från att förvaltaren i praktiken i de flesta fall ser det som en självklar och riktig åtgärd att vid informationsmöte eUer på annat sätt lämna även de enskilda arbetslagarna information om de åtgärder som väsentligt inverkar på deras ställning.

Vad jag nu har sagt innebär att några bestämmelser som i sak avviker från medbestämmandelagen inte erfordras för konkursfallet. Det finns inte heller anledning att i KL föra in några särskilda regler som hänvisar tiU


 


Prop. 1978/79:105                                                                173

medbestämmandelagen. Den senare lagen har ju generell giltighei. Jag har därför stannat för all några bestämmelser i KL som särskilt reglerar förhål­landet mellan konkursboel och arbetstagarna inte är påkallade.

En särskild fråga som har tagits upp av kommittén gäller varsel enligt lagen (1974:12) om anställningsskydd. Enligt 29 8 i denna lag skall arbets­givare som avser att säga upp arbetstagare på gmnd av arbetsbrist varsla arbetstagarorganisationen minsl en månad före uppsägningen. Föreligger hinder atl varsla inom föreskriven tid skall enligt 30 8 varsel i slället lämnas så snart det kan ske. Kommittén menar att uppsägningar kan behöva göras omedelbart efter konkursbeslutet. Enligt kommittén kan förvaltaren då med stöd av 30 8 anställningsskyddslagen varsla samtidigt som uppsägning sker. Häremot vänder sig LO och TCO. LO anser atl skäl saknas i de flesta konkurser att tillämpa undantagsregeln i 30 §. Enligt TCO kan en kortare varseltid än en vecka under inga omständigheter vara tillåten. Båda remissinstanserna begär klarläggande uttalanden i ämnet.

När det gäller det nuvarande rättsläget kan viss ledning hämtas i de uttalanden som har gjorts av dåvarande chefen för arbetsmarknads­departementet i prop. 1975/76:19 (s. 46) och av arbetsdomstolen (se t.ex. domen AD 1976 nr 3). Härtill vill jag för egen del foga den kommentaren att frågor av detta slag måsle bedömas med ledning av den aktuella konkurssituationen och därför inte låter sig besvaras generellt. Föranleds konkursen av sådana förhållanden att en total och snabb avveckling av verksamheten är den enda tänkbara lösningen och finns det i den situa­tionen inte några frågor att vidare överlägga om — primärförhandling har t.ex. redan föregått konkursbeslutet — synes det inte motiverat att varsel­tiden enligt 29 8 skall behöva upprätthåUas med de ytterligare lönekost­nader som det skulle kunna medföra till men för övriga borgenärer. Situa­tionen är givetvis den motsatta när varseltiden behövs för meningsfuUa kontakter med de anställdas organisattoner, då möjlighetema till rekon­struktion eller försäljning av verksamheten är goda osv. Om det skuUe visa sig alt mera allvarliga tillämpningsproblem föreligger, vill jag peka på att det ingår i uppdraget för anställningsskyddskommittén (A 1977:01) att i samband med en teknisk översyn av anstäUningsskyddslagen ta upp tillämpningsfrågor som aktualiseras av arbetsmarknadens parter.

5.2.7 Tvång för besittningstagande av boets egendom m.m.

Enligt 54 8 KL åligger det interimsförvaltaren att ta hand om gälde­närens bo med de böcker och ändra handlingar som rör boet. Gällande lag innehåller inte några bestämmelser om vilka tvångsmedel som förvaltaren har till sitt förfogande när det gäller att ta hand om boets egendom.

Enligt kommittén ger inte heller förarbeten eller rättspraxis någon egentlig ledning i den aktuella frågan. Det har emellertid ansetts vara ute­slutet att förvaltaren har lika vidsträckta befogenheter som en utmät-


 


Prop. 1978/79:105                                                  174

ningsman. Förvaltaren torde sålunda inte få bryta upp lås. Däremoi har man i litteraturen ansett alt förvaltarens normala befogenhet atl förvara boets egendom under lås innefattar rält atl anbringa ytterligare lås på en av gäldenären tillsluten lokal. Enligt uttalanden i litteraturen måste förval­laren ha räll att anlita biträde av myndighet för att komma i besittning av boets egendom. Förvaltaren är då hänvisad till alt begära handräckning hos överexekutor eller atl utverka dom på utlämnande av viss egendom eller, vid brottsligt förfarande, atl vända sig till polisen.

Enligt kommittén aktualiseras frågan om vilka befogenheter förvaltaren har att använda tvång emellanåt i prakiiken. Del har bl.a. påpekats att förlustbringande dröjsmål för boet kan uppkomma på gmnd av att förval­taren tvingas begära handräckning. Kommittén anser en särskild bestäm­melse i ämnet befogad. Enligt kommittén kan själva existensen av en klar regel många gånger medföra atl gäldenären avstår från att sätta sig på tvären.

Tvång bör enligt kommittén få utnyttjas inte bara när förvaltaren viU komma i besittning av boets egendom. Tvång kan vara behövligt även då del gäller atl komma ål egendom som förvaltaren lämnat kvar i gälde­närens besittning, t.ex. för alt förvaltaren vill uppteckna eller värdera egendomen eller visa denna för spekulanter.

Kommittén diskuterar om den av kommittén förordade tillsynsmyndigheten, kronofogdemyndigheten, eller förvaltaren bör ha rätt att använda tvång gentemol gäldenären. Enligt kommittén medför det en stel och opraktisk ordning om rätten till tvångsmedel läggs på kronofogde­myndigheten. Man bör i stället kunna tillerkänna förvaltaren rätt atl använda tvång i viss utsträckning. Kommittén anser att förvaltarens utnyttjande av en sådan befogenhet till skillnad från förvallarens övriga verksamhei bör betraktas som myndighetsutövning i den mening som avses i skadeståndslagen (1972:203) och att den bör kunna ge upphov till skadeståndsansvar för det allmänna vid fel eller försummelse. Även straff­ansvar enligt 20 kap. 1 och 2 88 brottsbalken skulle kunna uppstå. Krono­fogdemyndigheten i egenskap av tillsynsmyndighet bör enligt kommittén vid behov kunna biträda vid genomförande av tvångsåtgärd. Även biträde av polismyndighet bör kunna påkallas.

Enligt kommitténs förslag får förvaltaren använda tvång för att ta hand om eller eljest ta befattning med gäldenärens bo, i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som befogat. Förvaltaren får enligt kommit­téns förslag dock inte bereda sig tiUträde till bostad i innehavarens från­varo annat än om denne underrättats om tiden för åtgärden och håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Behovei av möjlighel att tillgripa tvång mot gäldenär i de fall som kommittén angett har inte satts i fråga vid remissbehandlingen. Kommit­téns förslag att förvaltaren skaU få använda tvång har dock fått ett blandat mottagande. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av åtskil-


 


Prop. 1978/79:105                                                                175

liga remissinstanser. Flertalet av de instanser som uttryckligen har berörl förslaget har dock en kritisk eller iveksam inställning lill delta. En gemen­sam ståndpunkt hos denna grupp är att offentligrättslig användning av tvång endast bör ulövas av myndighei som i sin övriga verksamhei har all utöva tvång och vars personal sålunda har erfarenhet av och speciell utbildning för utnyttjande av tvångsmedel. Dessa remissinsianser anser i allmänhet atl kronofogdemyndighet — oavsell om denna myndighet görs till tillsynsmyndighet eller ej — bör fä besluta i fråga om användning av tvång när gäldenären inte lämnar ifrån sig boets egendom och all del även bör ankomma på kronofogdemyndigheten all handha själva verkstäl­ligheten. Någon särskild exekutionstitel skulle inte behöva åberopas av förvallaren.

Innan jag går in på kommitténs förslag vill jag erinra om att del till lagrådel nyligen remitterade förslaget till ulsökningsbalk innehåller bestämmelser om vilka ivångsbefogenheter som lillkommer förrättnings-man — dvs. tjänsteman vid kronofogdemyndighet — vid förrättning enligt balken. Enligt dessa bestämmelser (2 kap. 17 8 i del remitterade förslaget) får hus, rum eller förvaringsställe genomsökas, om del behövs för verk­ställigheten. Behöver förräitningsmännen tilllräde till utrymme som äriill--slutet, får han låta öppna lås eller pä annat sätt bereda sig tillträde. Han får dock inte bereda sig tilllräde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrättelse om tiden för förrättningen har lämnats till innehavaren och det kan antas alt denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger. För att genomföra förrättning får förrättningsmannen i övrigi använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständig­hetema. Våld mot person får dock brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån del med hänsyn lill förrättningens ändamål kan anses försvarligt.

Som lidigare nämnls innehåller gällande KL inte några regler om användning av tvång gentemot gäldenär. Det får emellertid anses angelägel att det finns tillräckliga tvångsmedel för att förvaltaren skall kunna komma i besittning av boets egendom. Regler härom bör las in i KL.

Kommitténs förslag att förvallaren skall ha rätt alt använda tvång innebär att förvaltaren själv skall ta ställning till om förutsättningar för tvång föreligger och att del också skall ankomma på honom att genomföra den tvångsåtgärd han finner behövlig. En sådan ordning har den fördelen all ell ingripande kan genomföras mycket snabbt. Emellertid anserjag i likhet med åtskilliga remissinsianser all siarka rättssäkerhetsskäl talar emot att låla en enskild person ha hand om tvångsanvändningen. Ätt besluta om och verkställa tvångsåtgärd är också en uppgifi som är ganska främmande för den verksamhet som en förvallare — vanligen en advokal — i övrigt utövar. Skulle förvaltaren ha rätt att utöva tvång, skulle det dess­utom kunna hämma det samarbete som måste förekomma mellan förval­tare och gäldenär.


 


Prop. 1978/79:105                                                                176

Del ligger enligt min mening nära till hands all uppgifien atl biträda för­valtaren med de tvångsmedel som kan behövas anförtros kronofogde­myndighet. För en sådan lösning lalar alt kronofogdemyndighetens personal har erfarenhel av tvångsanvändning bl.a. vid utmälningsför-rättning. Redan nu torde kronofogdemyndighet i viss omfattning tas i anspråk för att en konkursförvaltare skall få besittning till boets egendom. Med hänsyn härtill och till de principiella invändningar som kan riktas mot all ge förvaltaren tvångsbefogenheter finner jag övervägande skäl tala för att kronofogdemyndighet anlitas i detta sammanhang. Skyldighet att lämna förvaltaren biträde bör åvila varje kronofogdemyndighet. Vid den hand­räckning som sålunda skall lämnas av kronofogdemyndigheten bör denna få använda det tvång som behövs för att förvaltaren skall kunna ta hand om eller annars få tillgång lill egendom som ingår i konkursboet.

Fråga om tvångsanvändning bör få väckas endasl av förvaltaren. Detta bör ske genom framställning hos kronofogdemyndigheten. Detta innebär atl — i motsats till vad som gäller nu — någon särskild exekutionstitel från domstol eller överexekutor inte behövs. Det räcker alltså med konkurs­beslutet.

Skyldighet för kronofogdemyndighet att lämna förvaltaren hand­räckning bör föreligga endast om tvång är påkallat med hänsyn tUl omstän­dighetema i konkursen. Detta innebär att möjlighetema för förvaltaren att på annan väg komma åt egendomen måste vara uttömda. Häri ligger att tvångsåtgärder blir aktuella främst i det fall gäldenären har visat tredska, t.ex. genom att vägra tillträde till lokal där egendom i boet förvaras eller genom att hålla sig undan. Även en beaktansvärd risk för att viss egendom görs oåtkomlig för konkursförvaltningen bör berättiga till användning av tvång. Undantagsvis kan tvång vara berättigat även i situationer då varken tredska eller nämnd risk kan visas, t.ex. när förvaltaren trots stora ansträngningar inte kan få kontakt med gäldenären och det är betydelse­fullt att egendomen utan dröjsmål ställs till förvaltningens förfogande.

Enligt min mening kan bestämmelsema i fråga om användning av tvång i konkurs utformas efter mönster av de regler i förslaget till ulsökningsbalk som jag nyss har redogjort för. En i alla delar parallell reglering framstår dock som opåkallad. Förslaget till ulsökningsbalk innehåller bl.a. en särskild bestämmelse om tillträde tiU gäldenärens bostad i dennes frånvaro. Med hänsyn till de fömtsättningar som enligt det föregående bör gälla för tvångsanvändningen saknas anledning att ge någon motsvarande bestämmelse för konkursfallet.

Jag vill understryka att den reglering som här föreslås innebär att för­valtaren inte skall ta någon befattning med själva tvångsanvändningen. Det är naturligtvis önskvärt att förvaltaren är närvarande vid förrättningen. Det är emellertid kronofogdemyndigheten som på eget ansvar har att öppna lås och att vid behov genomsöka lokalema och ta hand om egen­domen.


 


Prop. 1978/79:105                                                  177

Förvaltaren har som tidigare angivits befogenhet att förvara boets egendom under lås. Till följd härav får han anses ha rätt atl anbringa ytter­ligare lås på utrymme som gäldenären har tillslulit. I det fallet skall för­vallaren alltså inte behöva vända sig till kronofogdemyndigheten. Någon särskild föreskrift härom anserjag inte vara behövlig.

Tvångsåtgärd kan behöva tillgripas även mot annan än konkursgälde­nären. Tvång kan aktualiseras t.ex. i de fall egendom som ingår i konkurs­boel finns hos tredje man. Regleringen om tvångsmedel enligt förslaget till ulsökningsbalk innefattar rätt till tvångsanvändning även mot Iredje man. Molsvarande bör gälla för reglema om tvång i konkurs. Om förvaltaren t.ex. önskar få besittning till gäldenären tillhörig egendom som förvaras av Iredje man och denne vägrar lämna ut egendomen, har förvaltaren således möjlighet att genom handräckning av kronofogdemyndigheten komma åt egendomen. Om tredje man gör gällande att han inte är skyldig alt lämna ut egendomen, åligger det kronofogdemyndigheten att pröva invändningen.

Sammanfattningsvis förordar jag att frågan om tvångsanvändning i konkurs löses så att förvaltaren ges befogenhet att, om det behövs, påkalla handräckning av kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta eUer annars få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boel. Härvid får kronofogdemyndighelen genomsöka hus, mm el­ler förvaringsställe och, om tillträde behövs till ulrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Även annal tvång får komma i fråga, om det med hänsyn till omständighetema kan anses befo­gat. Våld mot person får tillgripas enbart om gäldenären eller annan gör motstånd och i den mån det med hänsyn till del ändamål som påkallar in­gripandel kan anses försvarligt.

I fråga om klagan rörande handräckning bör föreskrivas att bestäm­melsema om klagan över utmätning i aUmänhet skall äga motsvarande tillämpning.

5.2.8 Brottsutredning

Enligt 55 8 KL skall förvaltaren i den s.k. förvaltarberättelsen som han skall avge till konkursdomaren anmärka humvida skälig anledning finns till antagande att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer, dvs. gäldenärsbrott, och i så fall gmnden för antagandet. Konkursdomare som har mottagit anmälan om brottsmisstanke skall underrätta åklagaren (218 8 KL). Kommittén föreslår ingen ändring på dessa punkter.

Vid remissbehandlingen har främst från åklagarhåll föreslagits ändringar i nuvarande system för brottsutredning i konkurser.

Som jag tidigare har nämnt förekommer en betydande ekonomisk krimi­nalitet i samband med konkurser. De vanligaste brottsliga förfarandena är gäldenärsbrott och brott mot uppbördslagen. HärtiU kommer inte säUan annan ekonomisk brottslighet. Undersökningar som har gjorts i fråga om 12   Riksdagen 1978179. I saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                                178

företagskonkurser lyder på att gäldenärsbrott förekommer i omkring 40% av de konkurser som handläggs i ordinär väg. 1 en och samma konkurs kan förekomma ett flertal gäldenärsbrott. 1 fattigkonkurser torde frekvensen gäldenärsbroii vara ännu högre.

För egen del vill jag först underslryka alt den omfattande brottslighet som förekommer i samband med konkurser måste angripas på flera vägar. För atl förebygga upprepad brottslighet kan man tänka sig atl i vissa fall förbjuda en konkursgäldenär atl vidare driva näringsverksamhel (s.k. konkurskarantän). I den delen erinrar jag om atl regeringen gett konkurs­lagskommittén i uppdrag atl överväga hur man från konkursrätlsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutet genom upp­repade konkurser. Av stor vikt är vidare att den utredning rörande misstanke om brott som skall ske inom konkursförfarandets ram är effektiv. Detta kan enligt min mening få en avsevärd brottsförebyggande verkan. Genom att, som jag tidigare har förordat, skärpa kvalifikations­kraven för förvallaren skapas enligt min mening goda förutsättningar för att den avsedda effekten skall nås. Jag vill vidare redan här framhålla att ell motiv till del av mig förordade nya systemet för tillsyn är all säkerställa en effektiv utredning i fråga om brotl.

Förvallarens skyldighet alt i förvaltarberättelsen anmärka om brotts­misstanke fmns gäller enbart gäldenärsbrott. Från åklagarhåll har förordats att skyldigheten ulvidgas till atl omfatta även andra brott. För min del anserjag dock atl en sådan utvidgning inte bör ske. En så omfat­tande utredningsplikt skulle kunna inkräkta på fullgörandet av de övriga förvaltaruppgifterna. Om emellertid förvallaren på gmnd av konkursulred­ningen finner anledning lill misslanke om alt gäldenären har begåll annal förmögenhetsbroit än gäldenärsbrott, bör han naturligtvis anmäla det till polis eller åklagare. Någon särskild föreskrift härom är ej erforderlig. Del­samma gäller förmögenhetsbroit som har begåtts mot gäldenären, exem­pelvis av en ställföreträdare för denne. Även skattebrott av gäldenären bör anmälas om misslanke därom framkommer under konkursulredningen.

Hur pass ingripande undersökningar som bör göras i fråga om gäldenärs­brott får i första hand bedömas av förvaltaren med beaktande av omstän­digheterna i varje särskilt fall. En utgångspunkt härvidlag måste dock vara alt det även ligger i borgenärskollektivets iniresse all gäldenärsbroii utreds och beivras. Förvaltaren måste därför aktivt utreda brottsfrågan och inte dra sig för att inhämta kompletterande material i förekommande fall. Jag vill emeUertid också framhålla att förvaltarens uiredning skall la sikle på att fastställa om det finns skälig anledning att anta atl gäldenärsbrott före­ligger. Det är alltså inte meningen att förvaltaren på konkursboets bekost­nad skall göra en fullständig brottsutredning. Atl verkslälla en sådan an­kommer på polis och åklagare. Förvaltarens undersökning bör emellertid gå så långl att han kan la klar stäUning till frågan om skäl till misslanke om gäldenärsbrott föreligger.


 


Prop. 1978/79:105                                                               179

Enligt KL skall förvallaren i den s.k. förvaltarberättelsen som skall till­ställas konkursdomaren anmärka huruvida anledning finns till misstanke alt gäldenären har gjort sig skyldig lill gäldenärsbrott. Konkursdomaren skall underrätla åklagaren när misstanke om brott anmälts. En remiss­instans har ifrågasatt om inte förvallaren bör göra anmälan om brottsmiss­tanke direkt till åklagare eller polis utan atl behöva gå omvägen över konkursdomaren. Även jag finner del mesi ralionelll all förvallaren, när brottsmisstanke föreligger, gör anmälan härom direkt till åklagaren. Jag förordar alllså all en sådan ordning införs. Dessutom bör förvaltaren liksom nu vara skyldig all i förvaltarberättelsen ange huruvida anledning att misstänka gäldenärsbrott föreligger. Med denna ordning behöver konkursdomaren ej lämna någon underrättelse till åklagaren.

1 en del fall torde förvaltaren innan han är beredd alt avge någon förval-larberätlelse ha möjlighet all konstatera atl gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Det är viktigt all förundersökning mol gäldenären kan inledas så fort som möjligl. Förvallaren bör därför vara skyldig att under­rätta åklagaren så snart sådan brottsmisstanke föreligger.

Görs anmälan om brottsmisstanke, bör förvaltaren samtidigt ange grunden för misstanken. Han bör givelvis också lämna åklagaren alla relevanta upplysningar som han förfogar över och vara beredd all till­handahålla erforderiigt material.

5.2.9 Konkursbos bokföringsskyldighet m.m.

Enligt 57 8 första stycket KL skall förvaltaren föra bok vari boets in­komster och utgifter i pengar dag efter dag antecknas. Vad sålunda är stadgat får enligt andra stycket av samma paragraf ej lända till inskränk­ning i den bokföringsskyldighet som kan vara föreskriven särskilt. Närmare bestämmelser om beskaffenheten av förvaltarens bokföring saknas i KL.

Enligt kommitténs mening gör sig de ändamålssynpunkter som ligger till grund för bokföringslagstiftningen inte gällande med samma styrka vid förvaltningen av ett konkursbo som vid driften av ell företag som är i gång. Konkursförvaltningen går ul på alt avveckla gäldenärens tillgångar och redovisningen i konkursen måste ha till främsta syfte alt spegla denna avveckling. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det i praktiken endasl i undanlagsfall alt konkursbo tillämpar de i bokföringslagen före­skrivna reglerna. Några olägenheter av denna praxis har, kommittén veter­ligt, inte påtalats. Mot bakgrund av att konkursbo inte är skattskyldigt i fråga om inkomst som kan uppkomma i konkurs, t.ex. vid fortsättande av rörelse, har kommittén svårt att se alt konkursbos räkenskaper skulle behöva föras enligt bokföringslagen med särskild lanke på inkomstbeskatt­ningen. Enligt kommittén bör frågan om förvaltarens bokföringsskyldighet kunna lösas helt med utgångspunkt från vad som är ändamålsenligt ur


 


Prop. 1978/79:105                                                   180

konkursrättslig synvinkel. Avgörande bör vara atl bokföringen sker så att en betryggande kontroU av konkursförvaltningen kan äga rum. Samtidigt bör tillses atl konkursförfarandet inte belastas med onödiga kostnader. Enligt kommittén synes redovisning enligt kontantmetoden vara tillräcklig vare sig konkursgäldenärens rörelse drivs vidare eller ej, om man har ett ordentligt utbyggt kontosystem.

Kommittén föreslår att som huvudregel skall gäUa att förvaltaren i överensstämmelse med god redovisningssed skall löpande bokföra boets inkomster och utgifter så att erforderlig kontroll möjliggörs. Enligt kommitténs förslag blir bokföringslagen inte i något fall direkt tillämplig på konkursbos bokföring. Det är dock enligt kommittén inget som hindrar att förvaltaren lägger upp bokföringen enligt bokföringslagens regler om han finner detla mera praktiskt eUer ändamålsenligt, t.ex. när gäldenärens rörelse drivs vidare och dennes bokföring är i sådant skick atl förvaltaren kan fortsätta redovisningen av affärshändelsema i denna.

Kommittén föreslår vidare att i anslutning tiU regeln om bokförings­skyldighet tas in en föreskrift om att förvaltaren skall bevara boets räken­skapsmaterial under minst tio år räknat från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

Enligt kommittén synes det lämpligt att i instruktionen för bokförings­nämnden särskilt ange atl den skall utarbeta rekommendationer saml läm­na råd och anvisningar beträffande bokföring i konkurs.

En annan fråga som regleras i kommitténs förslag rör arkivering av det räkenskapsmaterial som tillhör gäldenären och som förvaltaren har omhändertagit vid konkursens början. Enligt kommittén åvilar skyldig­heten att arkivera sådant räkenskapsmaterial gäldenären. Denne är vid konkursens slut i princip berättigad att få tUlbaka materialet av förval­taren. Undantag bör enligt kommittén gälla från denna princip bl.a. då materialet fortfarande har betydelse för någon konkursåtgärd.

I vissa fall kan det omhändertagna materialet inte återställas tiU gälde­nären. Skälen härtUI kan enligt kommittén variera. Ett vanligt fall är att konkursgäldenären är en juridisk person som upphört att existera i och med konkursens avslutande. Kommittén anser att gällande rätt kräver att förvaltaren i de fall där fysiskt hinder mot återlämnande föreligger bevarar räkenskapsmaterialet i enlighet med de arkiveringsregler som gäller enligt bokföringslagen och annan lagstiftning. Denna skyldighet kan enligt kommittén medföra praktiska problem och betydande kostnader för boet. Frågan om arkivering av handlingar när hinder mot att återlämna dem tUl gäldenären föreligger bör därför lösas genom en särskild föreskrift. Kommittén föreslår att förvaltaren skall överlämna de omhändertagna handlingama till tUlsynsmyndigheten, om han inte anser att han själv bör bevara dem.

Kommitténs förslag i bokförings- och arkiveringsfrågorna har godtagils av de flesta remissinstansema. Åtskilliga instanser anser dock att kommit-


 


Prop. 1978/79:105                                                               181

tens förslag inte tar tillräcklig hänsyn lill behovet av resultatredovisning när gäldenärens rörelse drivs vidare.

För egen del vill jag först erinra om att konkursförvaltaren f.n. torde vara underkastad bokföringsskyldighet enligt de allmänna reglerna i bok­föringslagen (1976:125) i de fall gäldenären är näringsidkare eller, ulan atl ulöva näringsverksamhet, är aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening (se 57 8 KL jämförd med 1 8 bokföringslagen). 1 likhet med kommittén och en stor majoritet bland remissinsianserna anser jag att sakliga skäl för att förvallaren skall vara underkastad bokföringsskyldighet enligt bokföringslagens bestämmelser normall inte föreligger i konkurs. Erfarenhelerna visar också all förvallarna inte iakttar en så omfattande bokföringsskyldighet och all della inte har medfört några olägenheter. Som regel torde del för atl möjliggöra en betryggande kontroll över förvalt­ningen vara tillräckligt all in- och utbetalningar bokförs löpande, dvs. att bokföringen sker enligt den s.k. kontantprincipen.

Som nyss antyddes har emellertid åtskilliga remissinstanser påpekat att ell behov av en bokföringsmässig redovisning föreligger i de fall gälde­närens rörelse fortsätter. Remissinstansema menar att det i dessa fall är betydelsefullt atl verksamhetens resultat framgår av redovisningen. Att detta sker är enligt några instanser särskilt angelägel då konkursen avser ett större företag med ett stort antal anslällda. Jag delar remissinstan­semas uppfattning. Drivs en rörelse vidare, bör det i de flesta fall krävas redovisning som möjliggör atl resultatet av rörelsen kan fortlöpande utläsas. För förvaltaren själv är det viktigt alt kunna följa rörelsens utveck­ling och få underlag för sin bedömning av om ytterligare temporär drift är motiverad. Även för överväganden i rekonstruktionsfrågor är resultat­redovisning av värde. I företagskonkurser aktualiseras ofta statliga insatser i form av bidrag och annat slöd. Som en remissinstans anmärkt bör omfattningen av sådana insaiser bestämmas på gmndval av en löpande redovisning av rörelsens resultat. Även för tillämpningen av medbestäm­mandelagens regler är det önskvärt med en resultatredovisning när rörelsen drivs vidare. I åtskilliga av de konkurser där gäldenärens rörelse fortsätter lorde del finnas ett väl utbyggt redovisningssystem all bygga på, varför några siörre merkostnader inte behöver uppstå. Vad jag nu har utvecklat innebär att bokföringen åtminstone i huvudsak måsle ske enligt bokföringslagens regelsystem i flertalet konkurser där rörelsen drivs vidare.

En konkursförvaltare torde somjag nyss har erinrat om f.n. vara skyldig att vid konkursboets bokföring iaktta de allmänna bestämmelsema i bokfö­ringslagen. I 3 8 i denna lag framgår emellertid all utrymme finns för atl meddela avvikande bestämmelser för särskilda situationer. I mina nyss re­dovisade överväganden ligger atl jag anser en särreglering vara påkallad för konkursfallel. Denna bör enligt min mening utformas så att det klart framgår att kontantprincipen skall vara huvudregeln för bokföring i kon-


 


Prop. 1978/79:105                                                                182

kurs. Regleringen bör vidare för särskilda fall uppställa krav på att kon­kursboets bokföring sker på annal sätt än efter kontantprincipen. Innebör­den av en sådan undanlagsregel är all bokföringslagens bestämmelser i siörre utsträckning än som följer av en hänvisning lill konianiprincipen skall vara vägledande för konkursboels bokföring. En fortlöpande ställ­ningsredovisning bör I.ex. komma lill siånd framför alli vid fortsatt rörel-sedrifl. Del synes lämpligt att förfrågan i vilken utsträckning bokföringsla­gen skall följas falla tillbaka på det för bokföringslagstiftningen grundläg­gande begreppet god redovisningssed (se 2 8 bokföringslagen).

På grund av det anförda föreslårjag en beslämmelse om att förvaltaren, oavsell vad som gäller i fråga om bokföringsskyldighet för gäldenären, skall löpande bokföra in- och utbetalningar, dvs. lillämpa en konlantprin­cip, om ej med hänsyn lill särskilda förhållanden god redovisningssed på­kallar atl bokföringen sker på annal sätt.

Som exempel på särskilda förhållanden som bör föranleda alt kontant­principen inte bör accepteras kan föruiom konkurser där rörelsen drivs vidare nämnas sådana fall då konkursboel är omfattande eller kompliceral. Även när förhållandena inte är de angivna är del ingel som hindrar alt för­vallaren i de fall en välordnad bokföring finns hos gäldenären utnyttjar denna för den fortsatta redovisningen och därvid tillämpar bokföringsmäs­siga grunder. Vid val av bokföringsmelod i sådana fall bör förvaltaren dock beakta atl förvaltningen inte onödigtvis fördyras.

Kommittén har förutsatt alt det skall ankomma på bokföringsnämnden atl faslställa vad god redovisningssed kräver i konkursfallet. Även jag anser att bokföringsnämndens kunnande och erfarenheter här bör tas i anspråk och att nämnden bör få utfärda råd och anvisningar om vad som bör gälla i fråga om bokföring i konkurs. Denna uppgift ligger inom ramen för nämndens instruktion (se 2 § förordningen (1976:377) med instruktion för bokföringsnämnden). Några särskilda bestämmelser om nämndens be­fogenheler i della hänseende behövs därför ej.

En viktig uppgifi för bokföringsnämnden i dess verksamhet på konkurs­området blir att närmare ange de omständigheter som bör medföra atl bok­föringen skall ske efter andra principer än koniantprincipen. Vidare bör nämnden pröva om riktlinjer behövs för konlantredovisningen, t.ex. i frå­ga om behov av särskilda konton, och i vad mån avvikelser från bokfö­ringslagens bestämmelser kan medges när koniantprincipen inte skall till-lämpas. Nämnden får också pröva i vad mån tillräckliga skäl föreligger för alt, som ett par remissinsianser har förordal, ha särskilda regler för de fall särskilda förmånsrätter belastar egendom i boel.

Som kommittén funnil ankommer del i försia hand på tillsynsorganet att övervaka att bokföringen bedrivs på ett riktigt sätt. Denna uppgift är enligt min mening ett viktigt led i lillsynen.

Det får också ses som ett naturiigi utflöde av tillsynsfunktionen att kontakter i bokföringsfrågor tas mellan förvaltaren och tillsynsorganet, om


 


Prop. 1978/79:105                                                                183

anvisningar saknas eller vägledning behövs i en viss fråga. Sådana kontakter bör lämpligen komma till stånd så snarl som möjligl efter kon-kursulbrollel. Av stor betydelse är vidare all bokföringsnämnden och lillsynsorganen har fortlöpande förbindelse med varandra i fråga om den fortsatta utvecklingen av god redovisningssed på området.

Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren bevara boets räkenskaps­material under minst tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. Arkiveringstidens längd är densamma som enligt 22 8 bok­föringslagen. När del gäller arkivering av gäldenärens bokföringsmaterial som ej kan åleriämnas vid konkursens slul lill gäldenären föreslår kommit­tén att del skall ankomma på förvaltaren atl bestämma om han själv eller tillsynsmyndigheten skall bevara malerialel. Riksarkivet tillstyrker för­slagen. Dessa har lämnats ulan erinran av övriga instanser med undantag av bokföringsnämnden och RSV, som båda förordar alt arkiveringen av boets bokföring skall ankomma på tillsynsmyndigheten.

För min del ansluler jag mig till kommitténs förslag i fråga om arkivering av gäldenärens bokföringsmaterial. Vare sig förvaltaren eller tillsyns­myndigheten handhar förvaringen skall denna ske i överensstämmelse med de allmänna regler som finns i bokföringslagen och i annan lagstift­ning. När del gäller frågan huruvida arkiveringen av boets räkenskaps­material bör vara anförtrodd förvaltaren eller tillsynsmyndigheten villjag inte bestrida att de kontrollinlressen som bär upp arkiveringsskyldigheten talar för den senare lösningen. Prakliska skäl talar dock ofta för all boets bokföring sker i nära anslutning till förvaltarens egen bokföring. Med hänsyn härtill anserjag mig böra godta kommitténs förslag all förvallaren skall arkivera boets räkenskapsmaierial. Han bör därvid vara underkastad bestämmelserna om arkivering i 22 8 bokföringslagen med den avvikelsen alt lidsfrislen skall räknas från uigången av del kalenderår då konkursen avslutades.

Kommittén har i sitt förslag tagil upp en erinran om atl de föreslagna bestämmelserna om bokföring och arkivering ej skall inskränka den bok­föringsskyldighet som kan vara föreskriven för viss verksamhei. Med före­skrifter för viss verksamhet syftar kommittén på de särskilda bokförings­regler som från andra än rent fiskala synpunkter syftar till kontroll över viss verksamhet, t.ex. handeln med explosiva varor. Särbestämmelsema om bokföring i den associationsrättsliga lagstiftningen, t.ex. aktiebolags­lagens regler om aktiebolags årsredovisning, omfattas enligt kommittén inie av denna erinran. Kommittén finner del uppenbart att dessa sär­bestämmelser inte behöver tillämpas i konkurs.

Förslaget har i denna del föranlett påpekande från en remissinstans som menar alt ullrycket viss verksamhet är oklart. Även jag anser alt den av kommittén föreslagna bestämmelsen bör förtydligas så atl del klart fram­går aU de föreskrifter som är i blickpunkten har till syfte aU möjliggöra kontroll över viss verksamhet och alt således särbestämmelserna om


 


Prop. 1978/79:105                                                                184

bokföring i t.ex. aktiebolagslagen inte åsyftas. Till de bestämmelser som avses med hänvisningen ålerkommer jag i specialmoliveringen.

I enlighel med kommittéförslaget förordar jag vidare att regleringen upptar en erinran om atl förvaltaren är skyldig att iaktta de särskilda bestämmelser som finns i skalteförfallningar om skyldighet alt sörja för underlag för deklarations- och uppgiflsskyldighet och för kontroll därav.

5.3 Tillsyn i ordinär konkurs

5.3.1 Inledning

Den yttersta kontrollen över konkursförvaltningen utövas f.n. av konkursdomaren. Den närmare lillsynen ankommer på ett särskilt kontrollorgan, rättens ombudsman, som förordnas av konkursdomaren i varje konkurs. Enligt 44 8 KL gäller bl.a. atl rättens ombudsman skall ha erforderlig insikt i gällande lag för bedömande av rättsliga frågor och ha nödig erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter.

Rättens ombudsmans uppgifi all övervaka förvaltarens verksamhei fullgörs bl.a. genom granskning av kvartalsräkningar, halvårsberättelser och annan redovisning från förvallaren. 1 kontrolluppgiften ingår atl bistå förvaltaren med råd och att avgöra vissa förvaltningsfrågor. Dessutom tjänstgör rättens ombudsman som ordförande vid förlikningssamman­träde. Han skall därvid söka utreda föreliggande tvistefrågor och åstad­komma förlikning i dessa. Rättens ombudsman har rält till arvode ur konkursboet. I allmänhet anlitas en och samma person eller några få personer som  rättens ombudsman vid varje särskild domstol.   Enligt

immitténs undersökning av de ordinära konkurser som avslutades år 1974 var rättens ombudsman advokat i närmare 75% av dessa. I övrigt anlitades mestadels pensionerade tjänstemän.

Enligt 46 § KL skall borgenärema, om någon av dem begär det, sedan slutlig förvaltare utsetts på första borgenärssammanträdet välja gransk­ningsmän med befogenhet att övervaka förvaltningen på borgenärernas vägnar. Bestämmelsemas syfte är att ge en borgenärsminoritel som har blivit besegrad i förvallarvalet möjlighel att i stället bli företrädd av gransk­ningsmän. Granskningsmännen har bl.a. räll alt få lillgång lill böcker och andra handlingar som rör boel och begära upplysningar av förvallaren. I praktiken utses granskningsmän sällan.

Kommittén anser att ett särskilt tUlsynsorgan fortfarande bör finnas. För att onödigt dubbelarbete skall undvikas bör konkursdomstolen helt befrias från kontrollerande uppgifter. Att utöva tillsyn över konkursförvaltning passar enligt kommittén inte heller så väl med domarverksamheten. Dom­stolens nuvarande befattning med judiciella frågor bör däremot ej inskrän­kas. Konkursdomstolen (konkursdomaren) bör vidare alltjämt utse och entlediga förvaltare. Även uppgiften att bestämma förvaltararvode bör förbli hos konkursdomstolen.


 


Prop. 1978/79:105                                                                185

Enligt kommitténs förslag skall lillsynsorganel ulöva såväl en materiell som en formell kontroll över förvaltningen. 1 den maleriella kontrollen skall inte ingå några beslutande uppgifter. Däremoi skall förvallaren samråda med lillsynsorganel i vissa fall. Tillsynsorganels huvuduppgift är atl övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med KL och andra författningar. Tillsynsorganel skall särskilt se lill atl avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Tillsynsorganet skall ha ungefär samma underlag för lillsynen som rättens ombudsman har i dag. En nyhet är all lillsynsorganet skall kunna utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvall­ning, när särskilda omständigheter föranleder det. Kommittén föreslår också alt lillsynsorganel skall få yttra sig i olika frågor, bl.a. om uiseende och entledigande av förvallare och om förvaltararvode.

En vikiig uppgift för tillsynsorganel är enligt kommittén att genom råd och upplysningar främja en riktig och enhellig rällstillämpning. Tillsyns­organet skall också underlätta förvallarens arbete på olika sätt, bl.a. genom medverkan i konkrela fall, t.ex. när kontakter med myndigheter eller organisaiioner aktualiseras. Enligt kommittén är det praktiskt bely­delsefulll alt blanketter och formulär utarbetas.

När det gäller frågan om vem som bör ha hand om tillsynen anmärker kommittén alt advokater i stor ulsiräckning anlitas som rättens ombuds­man även i sådana konkurser där förvallaren är advokat. Enligt kommit­téns undersökning av 1974 års konkurser var rätlens ombudsman advokat och förvallaren advokat eller jur. kand. i ungefär 70 % av fallen. Nuvarande ordning är enligt kommittén inte onaturlig med hänsyn till atl det är svårt att utanför advokatkåren finna tiUräckligt antal personer med erforderiig kompelens för rättens ombudsmans uppgifter. Mot en ordning där både förvallaren och den som skall kontrollera hans verksamhet är advokater kan man emellertid enligt kommittén rikta invändningar av principieU art.

Enligt kommittén talar flera skäl mot att ha kvar det nuvarande insti­tutet rättens ombudsman i ett nytt förvaltningssystem. De nya reglema om förvaltarens kvalifikationer och om utseende av förvallare skapar sålunda ökade förutsättningar för att endast väl kvalificerade förvaltare utses. Kommittén påpekar också att förvaltarens ställning avses bli mer själv­ständig än f.n. Vidare erinrar kommittén om att behov av samråd i vissa fall kan tillgodoses genom att mer än en förvaltare kan tillsättas. I detta sammanhang nämner kommittén också förvaltarens möjlighet att anlila sakkunnigt biträde. Även de nya reglema om samråd med tillsynsorgan och särskilt berörda borgenärer har enligt kommittén belydelse.

Mol att behålla rättens ombudsman talar också enligt kommittén alt det behövs ett permanent och mera utbyggi kontrollorgan som har resurser att utöva tillsynen effektivt och ändamålsenligt efter de av kommittén före­slagna riktlinjerna. Kommitténs slutsats är att tillsynen bör anförtros åt ett annat organ än rättens ombudsman. Enligt kommittén fyller visserligen


 


Prop. 1978/79:105                                                   186

rättens ombudsman en viktig funktion som förlikningsorgan men ett bibe­hållande av rättens ombudsman med endasl föriikningsuppgifter ulgör en överorganisation. Kommittén förordar därför atl rättens ombudsman av­skaffas och ersätts med ett annal allmänt tillsynsorgan.

1 sina vidare diskussioner underslryker kommittén viklen av all lillsynen får ankomma på ett och samma organ eller på en krels av lik­artade organ. Om lillsynen läggs på ett permanent organ eller på en viss gmpp av organ, kan della samla de erfarenheler som behövs för all tillsy­nen skall ulövas på bästa säll. Enligt kommittén har ett statligt organ möj­ligheler att skaffa sig önskvärda resurser för kontrollen.

Enligt kommittén förutsätter tillsynsorganets uppgifter ett lokall samband mellan förvaltaren och tillsynsorganet. Förvaltaren och före­lrädare för tillsynsorganet bör kunna komma i personlig kontakt med varandra utan större besvär. Något cenlralt organ bör därför inte komma i fråga. Bland tänkbara, icke-centrala organ diskuterar kommittén försl länsstyrelserna. Mol möjligheten att anlita länsstyrelsen som kontroll­organ talar dock alt länsstyrelsen f.n. har ringa anknytning till konkurs­förvaltning. Enligt kommittén ter del sig också med hänsyn lill länssty­relsens ordinarie verksamhet främmande atl lägga tillsynen på denna myndighei. På det lokala planet står emellertid kronofogdemyndighelen, som har nära anknytning till konkursförvallning, till förfogande. Den lokala förankringen är enligt kommittén särskilt markerad i gällande indel­ning i kronofogdedislrikl.

En särskild fördel med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är enligt kommittén att man kan utnyttja ett centralorgans, riksskatteverkets, resurser. Verket skulle kunna lämna kronofogdemyndigheterna belydande service och informaiion för tillsynen. Förutsättningar skapas för atl till­synen blir likformig över hela landet. Bl.a. kan större enhetlighet i bedöm­ningen av arvodesfrågor åstadkommas. Kommittén anser vidare atl om det skapas tekniska förutsättningar för användning av ADB i samband med till­synen i konkurs, kronofogdemyndigheten blir särskilt lämplig att ingå i ett ADB-system. En fördel med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är också all länsstyrelsemas revisionstekniska expertis kan ställas lill för­fogande.

Kommittén anser det vara svårt alt närmare bedöma vilka kostnads­effekter en ordning med kronofogdemyndighet som lillsynsorgan skulle ha i jämförelse med rådande ordning för tillsyn. Kommittén gör emellertid den bedömningen atl kostnadema för den föreslagna ordningen skulle komma att håUa sig på ungefär samma nivå som nuvarande koslnader. En viss kostnadsökning kan dock inte uteslutas men kan enligt kommittén godtas med hänsyn till fördelama.

Som skäl mol au göra kronofogdemyndighel till tillsynsorgan skulle kunna anföras all myndigheten också har till uppgifi att företräda staten som borgenär i konkurs. På den punklen anser dock kommittén att läget är


 


Prop. 1978/79:105                                                               187

ett annat än när det gällde den lidigare diskuierade frågan om kronofogde­myndighel skall vara förvaltare i mindre konkurser. Det ankommer sålunda inte på tillsynsorganel utan på förvaltaren alt i försia hand pröva vilka fordringar som skall ge utdelning i konkursen. Ansvaret för de olika förvallningsålgärderna såsom försäljning av egendom ligger på förval­taren. Denne prövar också frågor om eventuella ålervinningsmöjligheler m.m. och sköter kontakten med borgenärerna och gäldenären i viktigare frågor. Vidare påpekar kommittén atl lillsynsorganet enligt kom­milléförslagel inte skall ha någon självständig beslutanderätt rörande förvaltningens bedrivande.

Även med beakiande av de angivna inskränkningarna i tillsynsorganets uppgifier finns det enligt kommittén ett vissl utrymme för principiella invändningar mol att kronofogdemyndighet blir tillsynsorgan. Något avgö­rande hinder mot alt myndigheien anlitas i det nya systemet finns dock inte. Kommittén anser inte heller att tillsynsuppgifterna behöver medföra några inskränkningar i kronofogdemyndighetens befogenheler all före­träda staten som konkursborgenär. Emellertid är det enligt kommittén lämpligt alt tillsynsuppgifterna inte sköts av samma tjänstemän som sköter indrivningsuppgiflerna, inbegripet lillvaralagande av statens rält i samband med konkurs.

Kommittén ifrågasätter om en ordning med granskningsmän behövs i det nya sysiemel för förvaltning och tillsyn. Borgenärerna, som inte vidare skall utöva beslutanderätt vid borgenärssammanträde, kan dock vilja ha möjlighel lill den insyn och ytterligare kontroll som kan åsladkommas genom granskningsmän. Kommittén anser del därför motiverat alt gransk­ningsmän fortfarande skall kunna utses. Kommitténs förslag innebär att varje borgenär har rätl alt hos konkursdomaren begära atl gransknings­man tillsätts för atl med de befogenheter gällande lag anger övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar.

5.3.2 Frågan om liUsyn av konkursdomaren

Kommitténs förslag att konkursdomaren inte längre skall ulöva någon tillsyn över konkursförvaltningen har godtagits av de flesta remissinstan­serna. Några, bl.a. Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, anser dock alt nuvarande ordning där lillsynen är anförtrodd rättens ombudsman och ytterst konkursdomaren bör behållas. Ell par andra remissinsianser förordar att konkursdomstolen skall ha huvudansvaret för tillsynen men att domstolen därvid skall utse sakkunnig eller gransknings­man för atl närmare följa förvaltningen.

För min del villjag först påpeka atl tingsrätterna knappasl har möjlighel alt utöva en effektiv tillsyn över konkursförvaltningen. Domarpersonal torde i allmänhet sakna utbildning för en sådan uppgifi. Den främsta invändningen är dock att tillsynsuppgifterna inte passar så väl ihop med


 


Prop. 1978/79:105                                                  188

domarverksamheten. Jag anser atl det mol denna bakgrund inte bör komma i fråga att lägga huvudansvaret för tillsynen på konkursdomslolen. Tillsynen bör alltså i likhet med vad som är fallet nu i första hand vara anförtrodd ett särskilt tillsynsorgan uianför domstolen. De skäl som nyss har angetts talar för atl domstolen inte heller bör ulöva någon form av till­syn vid sidan om det särskilda tillsynsorganel.

Del bör däremoi liksom nu ankomma på konkursdomslolen atl bedöma judiciella frågor, t.ex. i samband med bevaknings- och utdelningsförfa-randel. Konkursdomaren bör som framgått tidigare (avsnitt 5.2.2) också lillsälla förvallare. Även uppgifien all entlediga försumlig förvaltare bör ligga hos konkursdomaren. Som en följd av atl domstolen inte längre skall utöva någon lillsyn bör det inte längre ankomma på konkursdomaren alt ingripa självmant mot försumlig förvaltare. Liksom hittills bör del ankomma på konkursdomstolen alt pröva arvodesfrågor.

5.3.3 Innehållet i tillsynen och valel av lillsynsorgan

När det i övrigt gäller frågan hur tiUsynen bör utövas är remissinstan­serna överlag eniga om att lillsynsorganel bör ha till huvuduppgift att övervaka att förvaltningen bedrivs ändamålsenligt och i överensstämmelse med lag och annan författning och att en viktig uppgift därvid är att se till atl avvecklingen av konkursen inie fördröjs i onödan. Förslaget atl tillsynsorganet skall främja en enhetlig rättstillämpning och på olika sätt underlätta förvallarens arbele har i allmänhet godtagits. Några remiss­instanser uttalar dock alt det bör vara möjligt att med hjälp av blanketter m.m. åstadkomma enhetlighet i förvaltarnas verksamhet även om rättens ombudsman har hand om tillsynen.

Ett par remissinstanser anser att revision alltid bör ske i åtminstone siörre företagskonkurser. Kommerskollegium kommer också in på frågan om gäldenärens revisor bör vara skyldig alt ge upplysningar lill konkurs-förvaltaren. Kollegiet påpekar bl.a. alt det är en brist all revisionen i prak­tiken upphör i och med utgången av det räkenskapsår som närmasi föregår det räkenskapsår under vilket konkursen inträffar. Mot bakgrund härav förordar kollegiet att frågan om revisorns ställning i konkurssituationen och därmed sammanhängande frågor närmare utreds.

När det sedan gäller frågan om vem som bör vara tillsynsorgan står remissinstansema splittrade. Två ungefär lika stora huvudgmpper står emot varandra. Den ena tillstyrker eller godtar kommitténs förslag att kronofogdemyndighel skall ersätta rättens ombudsman som tUlsynsorgan. Till denna grupp hör ett flertal statliga myndigheter, t.ex. domstolsverket, RPS, bankinspektionen, statskontoret, RRV, RSV, kommerskollegium och två länsstyrelser, samt vidare LO och TCO. En annan gmpp, till vilken hör åtskilliga domstolar, advokatsamfundet samt bank- och andra näringslivsorganisationer, uttalar sig för att behålla nuvarande ordning


 


Prop. 1978/79:105                                                                189

med rätlens ombudsman.

För egen del vill jag först erinra om attjag redan tidigare har intagit den ståndpunkten (avsnitt 5.2.5) att det organ som anförtros tillsynen inte bör ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor och atl tillsynsorganet inte heller bör fungera som rådgivare till förvaltaren i konkreta förvaltnings­frågor.

När del gäller att besiämma vilka uppgifter som bör ingå i tillsynen är det angeläget med övervakning av att avvecklingen drivs effektivt utan onödiga dröjsmål och atl förfarandet inte drar med sig onödiga koslnader. Särskilt i fråga om avvecklingstidema framgår av kommitténs undersök­ningar atl nuvarande förhållanden inte är tillfredsställande. De lösningar i fråga om själva förvaltningen somjag har förordat syfiar just till alt åstad­komma ett snabbare och effektivare förfarande än f.n. För att förslagen skall få denna verkan krävs dock atl också tillsynen är inriktad på att avvecklingstiderna skall hållas nere. TUlsynsorganet bör bl.a. övervaka efterlevnaden av bestämmelsen i 126 8 KL om att slututdelning skall ske så snart boets egendom har blivit förvandlad i pengar. Genom en tillsyn av denna art bör det även vara möjligt att undvika att konkurskostnadema skjuter i höjden. Tillsynsorganel har också en viktig uppgift att fylla i samband med prövningen av förvallararvoden. Även i en del andra frågor, t.ex. rörande tillsättande av förvaltare (se avsnitt 5.2.2) och om tvångs­medel mot gäldenären bör tillsynsorganet få medverka, t.ex. genom att yttra sig.

Även om allmänt sett en snabb avveckling av konkurser bör eftersträvas vUl jag samtidigt framhålla att en ensidig inriktning på ett snabbt och biUigt förfarande inte utan vidare medför det bästa resultatet för borgenärema och övriga intressenter i konkursen. Det kan t.ex. i vissa fall vara moti­verat att fördröja avvecklingen något i avvaktan på lämpligt försäljnings­tillfälle. Det kan också tänkas att en förvaltningsåtgärd som först ter sig kostsam kan ge resultat som mer än väl uppväger kostnaden. Även dessa frågor får uppmärksammas av tillsynsorganet.

Kontrollen över förvaltningen bör i första hand utövas genom gransk­ning av de halvårsberättelser som skall avlämnas av förvaltaren. Att dessa berättelser verkligen har det innehåll som KL föreskriver, dvs. innefattar en noggrann redovisning av aUa de åtgärder som har vidtagits för förvalt­ningens slutförande, är naturligtvis viktigt. Härigenom torde dock i allmänhet inte ges tillräckligt underlag för tillsynsorganet att bedöma förvaltarens verksamhet. Tillsynsorganet måste också inhämta upplys­ningar från förvaharen och därmed hålla sig fortlöpande informerat om konkursens förlopp.

Kontrollen över konkursförvaltningen har också en formell sida. I denna del grundas tillsynen främst på granskning av kvartalsräkningar och övrig redovisning. Även den formella kontroUen är givetvis betydelsefull. Jag vill här särskilt framhålla att det ibland kan vara motiverat för tUlsyns-


 


Prop. 1978/79:105                                                                190

organei all utnyttja den befogenhei som redan nu föreligger all fordra redovisning av förvaltaren utöver den ordinarie redovisningen.

Den formella kontrollen kan kräva särskild revisionsieknisk kunskap. Tillsynsorganel bör därför, som kommittén har föreslagil, ha möjlighet au anlita biträde av revisor, när särskilda omständigheter föranleder till det. Biträde av revisor lorde ofta vara befogat när konkursen gäller ett siörre fö­retag och rörelsen drivs vidare av konkursförvallningen. Del får ankomma på tillsynsorganel all pröva om del finns anledning all anlila revisor vid kontrollen. Jag anser alllså all man inte, som har föreslagils vid remissbe­handlingen, behöver ställa upp ett generellt krav på alt revisor skall anlitas i större konkurser.

En annan fråga som har tagils upp vid remissbehandlingen gäller i vilken mån en revisor som anlitats av konkursgäldenären före konkursen bör vara skyldig att lämna upplysningar till konkursförvaUaren. För min del anserjag atl en sådan skyldighet skulle vara av värde i vissa fall, bl.a. med lanke på förvaltarens uiredning av återvinnings- och brottsfrågor. Jag har mig bekant atl en arbelsgrupp inom brottsförebyggande rådel inom ramen för den av regeringen begärda översynen av lagstiftningen mot den organi­serade och den ekonomiska brollslighelen avser alt föreslå vissa ändringar med avseende på revisorers uppgifier, bl.a. i konkurssammanhang. Del synes lämpligt all avvakta resultatet av della utredningsarbete. Jag är allt­så inte beredd att nu lägga fram något förslag i saken.

Gällande ordning ger ganska små möjligheter atl åstadkomma enhetlig­het i tillämpningen både när det gäller förvaltarens och tillsynsorganets verksamhet. Delta är enligt min mening en brist. Även om behovet av enhetliga linjer för konkursförvaltningen inie skall överdrivas, synes det mig vara värdefullt om det inom det nya tillsynssystemet kan ges resurser för att ge information till förvaltarna i olika praktiska och rättsliga frågor. Vad särskilt gäller tillsynen är del av vikt att fasta former för utbyte av information och erfarenhet mellan dem som handhar tillsynsuppgifterna kan skapas.

Med det anförda ansluter jag mig i allt väsentligt till de av kommittén föreslagna riktlinjerna för tillsynen.

Vad jag nu har sagt om hur tillsynen bör bedrivas får naluriigtvis belydelse vid valet av tUlsynsorgan. Det gäller för del försia all välja ett organ som kan se till att konkursförvaltningen bedrivs så effektivt som möjligl. Erfarenheten visar atl en rättens ombudsman många gånger kan ulföra ett värdefullt arbete i detta avseende. Detta gäller inte minst om man — som hiltills har skett i stor utsträckning — utser en advokat med lång erfarenhet av affärsjuridisk verksamhei till rätlens ombudsman.

Möjligheterna att få till stånd en effektiv tillsyn torde emellertid på viktiga punkter förbättras, om tillsynen läggs på en myndighei. En myndig­het kan i olika avseenden ges helt andra resurser än en enskild person vid utövandet av en tillsynsverksamhet. Detta gäller inte minsl i fråga om


 


Prop. 1978/79:105                                                                191

möjlighelema att skapa en enhetlig praxis över hela landet i tillsynsfrågor. Inom ett system med myndighetstillsyn kan man på ett annat sätl än med nuvarande ordning sörja för utbildning av dem som svarar för lillsyn och för informationsutbyte mellan lillsynsorganen. Gemensamma rutiner kan skapas och vunna erfarenheter kan komma alla tillsynsorgan till del. Särskilda fördelar kan vinnas om de myndigheler som svarar för lillsynen dessutom kan utnyttja ett cenlralt organs resurser.

Om tillsynen läggs på en myndighet, förbättras också möjlighelerna all skapa enhetliga rutiner i förvaltningsfrågor. Förvaltarna kan ges allmän informaiion på olika punkler och blanketter kan utarbetas för skilda förvaltningsåtgärder.

Vid valet av lillsynsorgan måsle också beakias all det i många konkurser finns speciella samhällsintressen som gör sig gällande. Jag vill i försia hand peka på den aktiva roll som samhällel spelar inom arbets­marknads- och regionalpolitiken. Inom ramen för denna politik ger samhället belydande stöd till företagen, bl.a. i form av lån. Staten har också tagit på sig ell specielll ansvar för de anslällda genom systemet med lönegaranti i konkurs. Samhällets ansvar i detta sammanhang gör att slalen har ell berättigat iniresse av att få en god insyn i hur konkursförvaltningen bedrivs, åtminstone när det är fråga om ett företag med ett ej obetydligt antal anställda.

Ell annal samhällsintresse som gör sig gällande i samband med konkurser är intresset alt bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Jag har tidigare betonat vikten av att konkursförvaUaren undersöker om konkurs­gäldenären har gjort sig skyldig till brottslighet, i första hand gäldenärs­brott. Del är uppenbart att en myndighet har bätire möjligheter än en enskild person att som lillsynsorgan övervaka att dessa undersökningar bedrivs så effektivt som möjligt.

Jag vill också erinra om att konkurslagskommittén har fåll i uppdrag alt överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutel genom upprepade konkurser. Man kan här tänka sig all en konkursgäldenär i vissa fall skall kunna förbjudas all under viss lid efter konkursen vidare driva näringsverksamhet.

Vad kommittén kan komma fram till i fråga om möjligheterna att stävja konkursmissbruk är del i dag för tidigt atl yttra sig om. I den mån tillsyns-organet här skall spela en roll, talar emellertid även detta för atl tillsynen läggs på en slallig myndighet.

Äv vad jag hittills har sagt framgår all flera skäl talar för att en myndighet blir tillsynsorgan. Med ett sådani syslem undgår man också den kritik som har riktats mot nuvarande ordning och som hänger samman med att del oftast är advokater som ulses till rättens ombudsmän. Eftersom även konkursförvaUaren regelmässigt är advokat, faller det på rällens ombudsman alt kontrollera en kollegas verksamhet. Även om denna ordning inte har gett upphov till några kända missförhållanden, är det en


 


Prop. 1978/79:105                                                  192

fördel om tillsynsverksamheten ordnas så att det inte ens kan uppslå en misslanke om att tillsynen inte skulle bedrivas opartiskt och effektivt.

Med slöd av det anförda förordarjag alt tillsynen över konkursförvalt­ningen i ordinär konkurs läggs hos myndighet. Frågan är då vilken myndig­het som bör anförtros uppgiften.

Kommitténs förslag atl tillsynsuppgifterna skall läggas hos kronofogde­myndighet har kritiserats inte bara av de remissinstanser som önskar att rätlens ombudsman behålls utan även av vissa andra instanser som förordar andra altemativ. De kritiska instansema åberopar främst att kronofogdemyndigheterna inte har tillräcklig kompetens för tillsynsupp­gifterna i konkurs och atl del från principiell synpunkt inte kan godtas att en företrädare för statens borgenärsintressen i konkurs samtidigt handhar tillsynen i konkursen. Några remissinstanser utpekar länsstyrelsen som mera lämplig än kronofogdemyndigheten att utöva tillsynen. RÅ har fört fram tanken att tillsynen skall anförtros åt åklagare.

När det gäller RÅ;s förslag vill jag betona att uppgiften att övervaka att utredning görs om anledning föreligger lill misstanke om brott endasl är en del av vad som åligger tillsynsmyndigheten. Övriga uppgifter har inte någon anknytning till åklagarverksamheten. Det kan därför inte anses lämpligt att välja åklagare som tillsynsmyndighet.

I valet mellan länsslyrelse och kronofogdemyndighet har enligt min mening kronofogdemyndigheten det försteget att den genom sin nuvarande verksamhet har stor exekutiv erfarenhet, vilket måste anses vara av värde vid tillsyn i konkurs. Kronofogdemyndigheterna har dessutom redan nu en nära och löpande kontakt med konkursförvaltning. Jag vill också påminna om att kronofogdemyndigheterna vid skalteindrivningen i stor utsträckning ställs inför arbetsmarknadspolitiska problem. Den erfarenhet kronofogdemyndigheten här förvärvar kan vara till nytta vid tillsyn över konkursförvaltning.

Redan vad jag nu har anförl talar för att kronofogdemyndighet får hand om lillsynen i konkurs. Innan jag går närmare in på de olika invändningar som har framförts mot denna lösning villjag något beröra de organisatoris­ka förutsättningarna.

Landet är indelat i 81 kronofogdedistrikt. I varje distrikt finns en krono­fogdemyndighet. Chef för kronofogdemyndigheten är en kronodirektör eller en kronofogde. Vid åtskiUiga kronofogdemyndigheter finns ytter­ligare en eller flera kronofogdar. I 35 kronofogdedistrikt finns dock endast en enda kronofogde (enfogdedistrikt). I kronofogdekarriären ingåräven bi­trädande kronofogdar och kronofogdesekreterare. För tillträde till denna karriär krävs i princip jur.kand.-examen och notariemeritering. De som antas till kronofogdesekreterare får genomgå en ettårig fackutbildning. Vid sidan av denna gmpp finns icke lagfaren personal i exekutionskarriären (kronokommissarier och kronoassistenter), vilk.en grupp också erhåller intern    fackutbildning.    Kronofogdes    uppgifter   som    utmätningsman


 


Prop. 1978/79:105                                                                193

delegeras i avsevärd utsträckning lill personal i exekutionskarriären. Härtill kommer tjänstemän i kontorskarriären.

Vid ingången av budgetåret 1977/78 fanns inom kronofogdedistriklen inrättade totalt 2.707 tjänster, varav 202 i kronofogdekarriären, 1.304 i exekutionskarriären och 1.169 i kontorskarriären och 32 för förvaltnings­personal. I 32 kronofogdedistrikt är all personal stationerad på distriktets centralort. I övriga distrikt finns personal stationerad på en eller flera orter utanför centralorten. Kronofogdemyndigheterna lyder i vissa hänseenden under länsstyrelsema. Centralmyndighet för administration av exekutions­väsendet är RSV.

Kronofogdemyndighetemas arbetsuppgifter består av handläggning av allmänna och enskilda mål. Allmänna mål är uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel. I dessa mål som utgör merparten av målen är staten borgenär. Statens intressen tas till vara av utmätnings­mannen, dvs. kronofogdemyndigheten. Till de enskilda målen hör bl.a. mål där enskild borgenär begär verkställighet av dom eller annan exeku­tionstitel genom utmätning eller införsel. Härutöver handläggs vid krono­fogdemyndigheten flera andra typer av ärenden. Bl.a. kan nämnas att kronofogdemyndighetema i fattigkonkurs prövar om belalning enligt den StaUiga lönegarantin skall utgå för fordran i konkursen.

Avsikten är att kronofogdemyndighetema i framtiden skall få vidgade uppgifter. Enligt det förslag till ulsökningsbalk som har remitterats till lagrådet skall sålunda betydelsefulla uppgifter, som f.n. ankommer på överexekutor, handhas av kronofogdemyndighet. Här kan särskilt nämnas exekutiv försäljning av fast egendom, av skepp och av luftfartyg. Den nya ordningen avses träda i kraft den 1 januari 1981.

Riksdagen har tidigare i år fattat beslut om distriktsindelning och rikt­linjer för en ny arbetsorganisation m.m. inom exekutionsväsendet (prop. 1977/78:129, CU 1977/78:26, rskr 1977/78:253). Beslutet innebär att den nuvarande distriktsindelningen behåUs oförändrad. Enfogdedistrikten skall emellertid kunna få särskilt stöd i sin verksamhet när ordinarie krono­fogde under längre tid är alltför arbetstyngd eller inte är i tjänst. Vid varje myndighet skall finnas en centralavdelning med två sektioner, en för allmänna mål och ärenden och en för enskilda mål och löneexekution, samt en fältavdelning indelad i fältsektioner. Kronofogdemyndighetema i Stockholm, Göteborg och Malmö skall få en särskild organisation. Enligt denna skall mål och ärenden avseende konkurs och lönegaranti hänföras till en särskild enhet liksom mål och ärenden avseende införsel för under­hållsbidrag. Övriga mål och ärenden fördelas på fyra organisationsenheter vid myndigheten i Stockholm, tre vid myndigheten i Göteborg och två vid myndigheien i Malmö.

Genom riksdagsbeslutet tillförs kronofogdemyndigheterna 63 nya tjänster samt medel motsvarande 67 årsarbetskrafter. Reformen träder i kraft den I januari 1979. Den nya organisationen för kronofogdemyn-13   Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 105


 


Prop. 1978/79:105                                                   194

dighelen i Stockholm har dock trätt i kraft den 1 juli 1978.

När det gäller atl ta ställning till om kronofogdemyndighetema har erfor­derliga kvalifikationer för alt ulöva tillsyn i konkurser vill jag först erinra om atl åtskilliga av de kritiska remissinstansema har tagit fasta på atl i tillsynen skall ingå att ge råd i förvaltningsfrågor. Det har framhållits att kronofogdemyndigheterna särskilt beträffande denna uppgifi inte har till­räckliga kvalifikationer. Enligt mitt förslag skall emellertid rådgivning i speciella förvaltningsfrågor inte ingå i tillsynen. DeUa medför atl grunden för remisskritiken i ett väsentligt avseende bortfaller.

Kommitténs avsikt har varit atl tillsynsuppgiftema i allmänhet skall handläggas av kronofogdepersonal. Denna torde enligt min mening i regel ha goda förutsättningar för alt utöva den materiella och formella kontroll jag har tänkl mig. Kronofogdemyndigheternas lämplighet som tillsyns­organ skall emellertid inte bedömas enbart med utgångspunkt från rådande förhållanden. Det är möjligt att inom en ganska kort tid genom utbild­nings- och informationsåtgärder stärka kompetensen hos myndighetemas personal. I detta arbete bör RSV som centralmyndighet kunna spela en viktig roll. RSV har sedan många år ett väl utbyggt informations- och servicesystem som kan tas i anspråk även för detta nya ändamål.

Även mot bakgmnden av det nu sagda anserjag dock att man kan hysa en viss ivekan om humvida varje kronofogdemyndighet har de samlade resurser som behövs för tillsynen. Detta gäller i första hand beträffande enfogdedistrikten. De stödmöjligheter som enligt det tidigare nämnda riksdagsbeslutet skall införas får knappasl någon belydelse i detla sammanhang.

Tillsynen i konkurser förutsätter i allmänhet goda insikter i och erfaren­heter av ekonomiska och revisionstekniska frågor. Detta gäller särskilt den materiella delen av tiUsynen, dvs. den fortlöpande övervakningen av att konkursförvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. I större företags­konkurser ställer denna kontroll ganska stora krav på tillsynsmyndig­heten. Tillsynsmyndigheten bör därför förfoga över företagsekonomisk och revisionsteknisk sakkunskap. Önskvärl är att den erforderliga exper­tisen i möjligaste mån knyts till myndighetens egen organisation. Att tillsynsmyndigheten förfogar över en väl utbyggd kontorsorganisation är också viktigt. Enligt min mening kan man inte räkna med att landets alla kronofogdemyndigheter uppfyller eller i en nära framtid komner alt upp­fyUa de nu StäUda kraven.

JK och bankinspektionen har varil inne på tanken att endast vissa större kronofogdemyndigheter skall tas i anspråk för tiUsynsuppgifter i konkurs. För egen del anserjag att starka skäl talar för en sådan ordning. Visser­ligen bör man i princip undvika alt låta en del arbetsuppgifter förbehållas vissa kronofogdemyndigheter. Förhållandena är emellertid speciella när det gäller lillsyn i konkurs. En naturlig utgångspunkt är att denna tillsyn anförtros en kronofogdemyndighet i varje län. Det bör dock vara möjligt


 


Prop. 1978/79:105                                                                195

atl i en del fall inrätta flera tillsynsmyndigheter i ell och samma län eller en gemensam tillsynsmyndighet för flera län. En av fördelama med den angivna lösningen är alt tillsynen i stor utsträckning kan bedrivas av en och samma tjänsteman eller grupp av tjänstemän. På en del myndigheter lorde del också vara möjligl alt inrätta speciella lillsynsenheler. Genom den nu angivna ordningen kan man erhålla en specialisering på området. Jag vill understryka att det även med denna ordning är möjligt att tillvarata berörda tjänstemäns erfarenheter av exekutivt arbele i allmänhet saml de kunskaper som finns inom myndigheten rörande den gäldenär vars konkurs tillsynen gäller.

Mot den nu diskuterade ordningen kan invändas atl den lokala förank­ring som följer med kommitténs förslag i viss utsträckning går förlorad. Jag vill dock erinra om att intresset av en sådan lokal anknyining ej är så fram­trädande i ett system där tillsynsorganel inte skall syssla med rådgivning i förvaltningsfrågor. Jag anser det vidare vara möjligt att inom ramen för den angivna tillsynsorganisationen medge atl andra kronofogdemyndig­heter än de som är tillsynsmyndigheter får anlitas för uppgifter som ingår i lillsynen och som är lämpade för delegering.

Med slöd av vad jag nu har sagt anserjag att en effektiv och kompetent tillsyn kan anordnas, om tillsynsuppgiftema koncentreras till ett mindre antal kronofogdemyndigheter.

Åtskilliga remissinstanser anser att det från principieU synpunkt ej kan godtas alt kronofogdemyndighet skall vara verksam i en konkurs både som borgenär och som tillsynsorgan. Enligt dessa remissinstanser kan det lätt uppkomma misstankar hos övriga borgenärer om att tillsynen inte sker objektivt. För åtskilliga remissinstanser är detta den avgörande invänd­ningen mot kommitténs förslag.

I likhet med kommittén anserjag det vara en avgörande skillnad i prin­cipiellt hänseende mellan en ordning där kronofogdemyndigheterna är för­valtare i konkurs och en ordning där tillsynen ankommer på dessa myndig­heter. Tillsynsuppgifterna är i allmänhet inte sådana att de ger utrynime för obehöriga hänsynstaganden. På en punkt måste jag dock ge de kritiska remissinstanserna rätt. Även enligt min mening är det sålunda från princi­piell synpunkt mindre lämpligt att en kronofogdemyndighet skall ha till uppgift att råda förvaltaren i förvaltningsfrågor. Emellertid har jag redan intagit ståndpunkten att någon sådan rådgivning från tillsynsorganets sida inte skall ingå i tillsynen. Den principiella invändningen förlorar därmed enligt min mening myckel av sin bärkraft.

Med den tillsynsorganisation som jag har tänkt mig är det möjligl alt i stor utsträckning skilja tillsynsfunktionen från de borgenärsfunktioner som ligger på vederbörande myndighet. Den principen bör enligt min mening gälla att en tjänsteman som handhar lillsynsuppgifier inte skall ta någon befattning med indrivningsuppgifter och andra borgenärsuppgifter. På vissa myndigheter torde denna ordning ej vara möjlig att genomföra fulll


 


Prop. 1978/79:105                                                                196

ut. Då måste i vart fall gälla att en viss tjänsteman ej får utöva tillsyn i de fall han tidigare i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av fordran som görs gällande i konkursen eller vidtagit exekutiv åtgärd för uttagande av en sådan fordran.

Om tillsynen ordnas på det sätl somjag nu har angeti måste betänklig­heterna mot kronofogdemyndighetema ytterligare minska. Jag vill också påpeka atl de tjänstemän som skall handlägga tillsynsuppgifterna handlar med det ansvar och under den insyn som i allmänhet följer med offentlig verksamhet.

Jag vill i det här sammanhanget också beröra kostnadsaspekten. Enligt gäUande ordning utgår arvode till rättens ombudsman ur konkursboet. Någon ersättning för konkursdomarens tillsynsverksamhet uttas däremot inte. Enligt kommitténs förslag skall tillsynsmyndighetens koslnader las ut av konkursboet. Detta förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstansema. Även jag anser att koslnadema för tillsynsmyndig­hetens verksamhet likaväl som rättens ombudsmans arvode bör las ut ur konkursboet. Däremot bör i enlighet med vad kommittén har föreslagit tillsynskostnadema inte prövas av konkursdomaren utan ersätiningen för tillsynen bör utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

RSV har gjort beräkningar beträffande tillsynskostnademas storlek, om tillsynen läggs på kronofogdemyndigheterna. Dessa beräkningar visar att kostnadema i avsevärd mån skuUe understiga nuvarande kostnader för den verksamhet som bedrivs av rättens ombudsman.

Sammanfattningsvis vill jag förorda att tillsynen i ordinära konkurser läggs på ett mindre antal kronofogdemyndigheter, i princip en i varje län. Vid varje sädan kronofogdemyndighet skall del så långl möjligl finnas tjänstemän som huvudsakligen sysslar med konkurstillsyn. Kronofogde­myndighet som är tiUsynsorgan skall i viss utsträckning kunna delegera uppgifter till lokal kronofogdemyndighet och även annars fä hjälp av sädan myndighet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommundeparte­mentei.

När det gäUer RSV:s roll villjag påpeka att kronofogdemyndigheterna inte är underställda RSV annat än i administrativt hänseende. RSV kan således i princip inte utfärda bindande föreskrifter och anvisningar för kronofogdemyndigheterna. Motsvarande bör gälla även i fråga om tillsyns­myndighetemas verksamhet. RSV:s primära uppgift på detta område blir därför att lämna information, utforma blanketter och meddela allmänna råd i skilda frågor samt svara för utbildning.

Som tidigare nämnts har de nuvarande rättens ombudsmän inte bara tillsynsuppgifter utan sysslar också med rådgivnings- och förliknings­verksamhet. Rådgivningsverksamheten har jag redan tidigare berört i avsnittet 5.2.5. Jag återkommer emellertid till denna verksamhei och till förlikningsfrågor i följande avsnitt.


 


Prop. 1978/79:105                                                  197

5.3.4   Granskningsmän

Kommitténs förslag all granskningsmännen skall finnas kvar i del ordi­nära konkursförfarandet med ungefär samma befogenheler som enligt gäl­lande lag men erhälla en i viss mån annan funktion än f n. har godtagits av de flesta remissinstanserna. Hovrällen över Skåne och Blekinge samt Stockholms tingsrätt anser dock atl granskningsmännen inte fyller något behov i del nya förvaltningssystemet. Dessa remissinsianser ennrar om att granskningsmän f n. utses ytterst sällan.

Det nya förvaltningssystemet innebär att borgenärskoUektivet inte längre skall utöva någon beslutanderätt i samband med förvaltningen. Förvaltare skall inte längre väljas av borgenärema utan tillsättas av konkursdomaren. Jag anser i likhet med kommittén alt det mol denna bak­gmnd är befogat att ge enskild borgenär en möjlighet till insyn i förvalt­ningen utöver vad som följer av förvaltarens skyldighet att samråda med särskilt berörd borgenär och den allmänna rätt att få upplysningar av förvaltare som vatje borgenär äger. Jag förordar därför att granskningsman skall kunna tillsättas i ordinär konkurs. Bestämmelserna om gransknings­man bör utformas i huvudsak enligt kommitténs förslag.

5.3.5   Vissa frågor i samband med tillsynen

Som en första fråga diskuterar kommittén i vad mån staten har ett skadeståndsansvar för tillsynsmyndighetens verksamhet. Kommittén påpekar att staten f n. enligt 3 kap. 2 8 skadeståndslagen (1972:207) ansvarar för skador som kan uppkomma genom fel eller försummelse av konkursdomaren eller rättens ombudsman i samband med tUlsynen över konkursförvallning. Enligt kommittén kommer staten att vara ansvarig för försumlighet eller fel vid kontrollen även sedan denna har överförts till kronofogdemyndighet. Kommittén framhåUer att det allmännas ansvar även i fortsättningen torde få följa de principer som i allmänhet gäller beträffande statens ansvar för fel eller försummelse vid kontrollverksam­het. Särskild betydelse i detla sammanhang har enligt kommittén den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 8 skadeståndslagen. Enligt denna regel föreligger ersättningsskyldighet för staten endast om krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Enligt kommittén framgår av förarbetena till skadestånds­lagen att standardregeln generellt sett leder till att det aUmännas skade­ståndsansvar för kontrollverksamhet är mer begränsat än för myndighets­utövning av annat slag.

Enligt kommittén synes praxis före skadeståndslagens tillkomst ha ställt tämligen stränga krav på effektivitet i fråga om'kontroUen över konkurs­förvallning. Det saknas enligt kommittén anledning att sänka kraven med anledning av att kronofogdemyndigheten övertar tillsynsuppgiftema.


 


Prop. 1978/79:105                                                   198

Vad kommittén sålunda har anfört i fråga om del allmännas skade­ståndsansvar har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Även jag kan ansluta mig till kommitténs uttalanden på denna punkt.

En fråga i detta sammanhang är om någon tidsbegränsning bör gälla beiräffande möjligheten alt föra skadeståndstalan mot staten på grund av fel eller försummelse vid tillsynen. Enligt 197 8 i gällande KL får skade­ståndstalan mot rättens ombudsman med undantag för lalan om skade­stånd på grund av brotl inie väckas efter utgången av den tid som gäller för klander av redovisning, dvs. normalt tre månader efter det att redo­visningen blivit lillgänglig. Enligt kommittén äger denna bestämmelse inte tillämpning vid talan mot staten pä gmnd av fel eller försummelse av rättens ombudsman. Kommittén föreslår att bestämmelsen utmönstras i anslutning till atl rätlens ombudsman avskaffas.

JK ifrågasätter om inte viss motsvarighel till 197 § bör införas. Enligt JK innebär det stora fördelar framför allt från utredningssynpunkt om en särskild preklusionsregel i detla fall införs. Jag kan hålla med JK om att det från praktisk synpunkt är fördelaktigt om frågan om statens ansvar kan avgöras i nära anslutning lill konkursen. Jag anser emellertid att till­räckliga skäl inte föreligger för atl för dessa fall föreskriva andra regler än dem som i allmänhet gäller i fråga om talan mol staten. Jag godtar därför vad kommittén har föreslagil på denna punkl. Allmänna regler om preskriptionstid kommer sålunda att gälla.

Åtskilliga av de åtgärder som ingår i tillsynsmyndighetens uppgifter är av sådant slag all de inte kan överklagas. Enligt kommittén bör intresset av all få till stånd en snabb procedur medföra att inte heller de avgöranden i samband med lillsynen som i och för sig skulle kunna överklagas skall kunna bli föremål för lalan. Kommitténs islåndpunkl har godtagits vid re­missbehandlingen och även jag ansluler niig till den.

Vad gäller tillsynsmyndighetens egen rätt att ful