10

Motion

1978/79:81

av Sven-Erik Nordin och Martin Olsson

med anledning av propositionen 1978/79:38 om ändring i lagen
(1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen

I propositionen 1978/79:38 föreslås ändrade regler om upphävande av s. k.
skogsfångstservitut. Förslaget tar sikte på förbättrade möjligheter att behålla
servitut som ger rätt att ta ved till fastighet som används som permanent
bostad.

Propositionen är i sina huvudsakliga delar tillfredsställande. 1970 års
fastighetsbildningslag fick nämligen en olycklig utformning. Lagen gjorde
det möjligt att fråntaga servitutsinnehavarna rättigheter som innehafts under
lång tid, hade lång hävd, var säkrade genom kontrakt och var rättsligt
inskrivna köp. De kontantbelopp som hittills utdömts som ersättning för de
förlorade servituten hade varit ringa. Missnöjet med 1970 års lag och dess
tillämpning har därför varit stort.

Vi noterar att propositionen inte inkluderar förslag att bibehålla former av
skogsfångstservitut såsom rätt till byggnadsvirke, stängselvirke etc.

Grundtanken i regeringsförslaget är dock att vedservitut får behållas i de
fall dä den härskande fastigheten används till stadigvarande bostad. Enligt
samma tankegång borde även rätten till byggnadsvirke och stängselvirke få
behållas i de fall fastigheten är stadigvarande bebodd och - beträffande
stängselvirke - har kreatursdrift.

Vad framför allt gäller byggnadsvirkesservitut har som motiv för dess
upphävande ibland anförts att det här rör sig om virke som är betydligt
värdefullare än ved och att tvister lätt kan uppstå vid uttaget av dessa
rättigheter, särskilt när det gäller s. k. fria skogsfångstservitut.

Vi vill i detta sammanhang även peka på lösningen med markvederlag i
stället för kontant ersättning. Denna lösning har hittills inte tillämpats i andra
fall än då den tjänande fastigheten självmant erbjudit sådant. Att fastighetsdomstolen
inte medgivit markvederlag i andra fall beror på att markvederlag
ansetts verka försämrande på fastighetsstrukturen och hindrat ett effektivt
skogsbruk. Enligt vår mening gäller detta argument inte generellt. Det finns
åtskilliga fall när markvederlag kan utges som ersättning för ett servitut utan
att detta medför någon försämrad arrondering av den tjänande fastighetens
skogsmark. Under sådana förutsättningar bör markvederlag kunna medgivas.

Rätt till markvederlag ger servitutsinnehavaren en valfrihet mellan mark
och kontanter vid avveckling av servitut, vilket vore värdefullt särskilt som
ersättningarna i kontanter av många upplevs som otillräckliga.

Mot. 1978/79:81

11

Åberopande det anförda hemställs

1. att riksdagen antar följande förslag till lag om ändring i lagen
(1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen:

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen
skall ha nedan angivna lydelse.

Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighetsreglering,
även om sådana omständigheter som avses i 7 kap. 5 § fastighetsbildningslagen
ej föreligger. Vad nu sagts gäller dock ej i den mån servitutet
avser rätt att ta ved, byggnads- och stängselvirke till fastighet som används till
stadigvarande bostad.

Utan hinder av 7 kap. 2 § första stycket fastighetsbildningslagen får servitut
avseende rätt att ta ved till fastighet som används till stadigvarande bostad
bildas som ersättning, när servitut innefattande sådan rätt helt eller delvis
upphör genom att mark överförs till annan fastighet,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motirnen anförts
beträffande markvederlag vid upphävande av skogsfångstservitut.

Stockholm den 24 november 1978

SVEN-E. NORDIN (c)

MARTIN OLSSON (c)