3

Motion
1978/79:38
av Alf Wennerfors

med anledning av propositionen 1978/79:12 om underhåll till barn
och frånskilda, m. m.

1 regeringens proposition 1978/79:12 Underhåll till barn och frånskilda,
m. m. finns förslag till ändrade regler för jämkning av underhållsbidrag till
barn. Dessa är sammanförda i förslaget till ny formulering av föräldrabalken
(FB) 7:10.

Förslagen är avsedda dels att göra det lättare att få ändring av ett
underhållsbidrag, dels att göra den underhållsberättigade och den underhållsskyldige
jämlika när det gäller rätten att begära ändring.

Tyvärr finns det starka skäl förmoda att intentionerna i dessa avseenden
inte blir uppfyllda. 1 propositionen föreslås nämligen inte någon ändring av de
regler som reglerar rättegångskostnaderna i mål om underhållsbidrag till
barn.

I rättegångsbalken (RB) 18 finns regler för rättegångskostnader med avsikt
att reducera antalet oöverlagda eller illa grundade processer.

När det gäller mål/ärenden om underhållsbidrag får spärrarna i RB 18 inte
den verkan lagstiftaren avsett. Den som har rätt föra barnets talan, dvs. i
allmänhet vårdnadshavaren, kan när och hur illa grundat som helst
anhängiggöra en process mot den underhållsskyldige om höjning av
underhållsbidraget, eller i både tings- och hovrätt bestrida ett väl motiverat
yrkande från den underhållsskyldige om jämkning nedåt.

Som kärande (eller svarande i det senare fallet) står barnet, även om det inte
ens kan tala och än mindre ställa eller bestrida yrkanden i en domstol.
Förlorar barnet (läs vårdnadshavaren) processen blir barnet i allmänhet ålagt
att ersätta den underhållsskyldiges rättegångskostnader, trots att barnet i
realiteten är oskyldigt till processen.

Att barnet skall bli ersättningsskyldigt för vårdnadshavarens mer eller
mindre oöverlagda åtgärder är inte rimligt i ett rättssamhälle. Dessutom är det
sällan barnet har några medel, varför ersättningsskyldigheten endast blir en
tom fras. En underhållsskyldig förälder som krävde sitt barn på rättegångskostnader,
som den andre föräldern vållat, skulle f. ö. av de flesta i vårt
samhälle betraktas med stor ovilja. I många fall skulle också risken vara stor
att vårdnadshavaren använde sig av detta för att svartmåla den andre
föräldern.

Om riksdagen inte inför särskilda regler för rättegångskostnaderna i mål
om underhållsbidrag till barn kommer det att upplevas såsom meningslöst för
en underhållsskyldig att begära jämkning. Kostnaden för en dylik process
torde i allmänhet snarare över- än underskrida 2 500 kr. En jämkning nedåt

Mot. 1978/79:38

4

med 100 kr. i månaden torde uppfattas som en stor sådan. Men ändras inte
reglerna för rättegångskostnaderna skulle det i det skisserade fallet dröja över
två år innan ”jämkningsvinsten” betalat rättegångskostnaden. Efter ett
dylikt övervägande avstår med säkerhet flerparten jämkningsberättigade från
att gå till domstol.

På många håll, även i domstolar, har man reagerat mot att barnet skall bli
ersättningsskyldigt. Svea hovrätt har under .1976 dömt olika i två likartade
mål. I ena fallet blev modern till två 11-och 12-årigabarn dömd betala faderns
kostnader (dom nr 10.DT 14). I det andra blev en 5-årig flicka dömd betala
pappans rättegångskostnader (dom nr 4:DT 56).

Det bör ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig författningsändring.

Åberopande det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att den som för barnets talan skall ersätta
motpartens rättegångskostnad om barnet blir förlorande part.

Stockholm den 6 november 1978

ALF WENNERFORS (m)