Motion

Mot. 1978/79

29-31

1978/79:29

av Lennart Andersson m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:12 om underhåll till barn
och frånskilda, m. m.

Allmänna synpunkter beträffande underhållsskyldighet mot barn

Under de senaste årtiondena har familjebilden undergått revolutionerande
förändringar. Kvinnans inträde på arbetsmarknaden i förening med en så gott
som fullständig planering av antalet barn och tidpunkten för barnens födelse
har skapat förutsättningar för en rörlighet i familjebildningen som måste ha
tett sig ytterst osannolik vid den tid omkring år 1920, när de nu gällande,
grundläggande reglerna om familjerättslig underhållsskyldighet kom till.
Antalet ingångna äktenskap har minskat, antalet skilsmässor är stort och
detsamma gäller om antalet par som lever samman med barn, gemensamma
eller enderas, utan att vara gifta. Rörligheten har lett till att många barn under
sin uppväxttid kommer att successivt leva inom ramen för två eller flera
familjebildningar. Detta förhållande kan inte lämnas ur räkningen när det
gäller att reformera lagstiftningen om underhållsskyldighet mot barn.

Vi vill starkt understryka den självklara utgångspunkten att sammanlevande
personer skall tillförsäkras jämlika levnadsvillkor. Detta torde i en
framtid leda till att i familjer med två vuxna, oavsett samlevnadsform och
oavsett om barnen är bådas eller enderas, i första hand de samboende vuxna
med stöd av olika familjepolitiska och socialpolitiska åtgärder från samhällets
sida svarar för barnens underhåll, i den mån inte något barn står under den
ena förälderns och en tredje persons gemensamma vårdnad. En sådan trolig
utveckling bör beaktas när det gäller att bestämma fördelningen av det
ekonomiska ansvaret för bidragsberättigade barn mellan samhället och de
bidragsskyldiga.

Samtidigt måste de ensamstående föräldrarnas situation på allt sätt
underlättas. Till en ofta dålig ekonomi kommer att de måste svara för den
dagliga tillsynen och vården av barnen utan hjälp av någon annan. Detta kan
lätt leda till isolering och ger små möjligheter för den ensamstående att
utbilda sig och tillgodose egna ekonomiska intressen. De ensamstående
föräldrarnas behov av samhällsstöd kan i första hand tillgodoses genom
allmänna familjepolitiska åtgärder, såsom en utbyggnad av barnomsorgen till
att motsvara behoven. Men det krävs också åtgärder som är direkt inriktade
på att förbättra ensamstående föräldrars ekonomiska villkor. Som framhållits
i remissyttrande av juridiska fakultetsnämnden i Uppsala är bidragsförskottet
i åtskilliga fall en otillräcklig hjälp för verkligt ensamstående vårdnadshavare
med låga förvärvsinkomster. Vi förutsätter därför att det arbete som bedrivs

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 29-31

Mot. 1978/79:29

2

av utredningen (S 1977:16) om samhällsstödet till ensamstående föräldrar
skyndsamt leder till förslag om förbättring av den ekonomiska situationen för
sådana ensamstående föräldrar som nyss nämnts.

Hänsynen till de ensamstående föräldrarnas situation bör emellertid inte
hindra att de underhållsskyldigas bördor nu lättas. Som framgår bl. a. av det
forskningsarbete som bedrivs vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet
har underhållsskyldiga med låga inkomster stora svårigheter att fullgöra sin
underhållsskyldighet. Detta torde bero på att underhållsbidragen bestämts
utan hänsyn till deras förmåga. En anpasning av underhållsskyldigheten till
de underhållsskyldigas förmåga behöver därför inte gå ut över de bidragsberättigade.
Den kan tvärtom förhindra uppkomsten av underhållsskulder med
åtföljande risk för social utslagning av de underhållsskyldiga och därav
följande ytterligare oförmåga att bidra till barnens underhåll. Utdömande av
underhållsbidrag som inte kan betalas leder också till ett improduktivt
administrativt arbete från myndigheternas sida. Detta bör beaktas vid
fördelningen av det ekonomiska ansvaret för de bidragsberättigade barnen
mellan de underhållsskyldiga och samhället. Farhågor för att en generös
behandling av de underhållsskyldiga skulle kunna upplevas som orättvis av
föräldrar som bor tillsammans med sina barn torde vara ogrundade. Dels
torde inte de ekonomiska förutsättningarna f. n. medge att reglerna görs så
generösa att de verkligen kan upplevas som orättvisa, dels är det stor skillnad
mellan att försörja ett barn som man bor tillsammans med och träffar dagligen
och att betala underhållsbidrag till ett barn som man bara får träffa sporadiskt.
En sådan betalningsskyldighet torde i många fall vara påfrestande. I
propositionen 1978/79:12 uttalade förhoppningar om att statsmakterna
skulle kunna på olika sätt stimulera de bidragsskyldigas intresse för barnen
och på så sätt stärka betalningsvilligheten ter sig mer välmenande än
realistiska. Intresset finns säkerligen från början i många fall, där emellertid
de yttre omständigheterna bidrar till att utsläcka det. En omständighet som
kan verka på detta sätt är en bidragsskyldighet som framstår som alltför
betungande.

Vi vill i detta sammanhang särskilt understryka betydelsen av att
bidragsberättigade barns minimibehov, såvitt detta är avsett att tillgodoses
genom underhållsbidrag, är tryggat genom bidragsförskottet. Man bör inte
tveka att begagna sig av detta faktum för att oavsett barnets behov avstå från
att fastställa underhållsbidrag som är orealistiska i förhållande till den
bidragsskyldiges betalningsförmåga. 1 fråga om bidragsskyldiga med låga
inkomster bör därför underhållsbidraget kunna bestämmas till väsentligt
lägre belopp än bidragsförskottet. Vidare bör vid bristande förmåga att betala
redan fastställt underhållsbidrag återkrav av utbetalda bidragsförskott kunna
rutinmässigt efterges helt eller delvis. Propositionsförslagen är i dessa
hänseenden alltför restriktiva.

Mot. 1978/79:29

3

Underhållsskyldigheten vid gemensam vårdnad

Propositionsförslaget om underhållsbidrag vid gemensam vårdnad strider
mot den gemensamma vårdnadens idé. När den gemensamma vårdnaden
genomfördes efter förslag av den socialdemokratiska regeringen utgick man
från att föräldrar som kommer överens om gemensam vårdnad också kan
enas om fördelningen av underhållsskyldigheten. Grundtanken med den
gemensamma vårdnaden är också att föräldrarna skall dela på det faktiska
ansvaret för barnen. Detta motverkas av en uppdelning mellan föräldrarna av
underhållsskyldigheten. Tanken i propositionen att föräldrar som gemensamt
har vårdnaden om barnen ibland skulle vilja vända sig till domstol för att
få fördelningen av underhållsskyldigheten prövad framstår som helt verklighetsfrämmande.
En process inför domstol om undehållsbidrag torde ofelbart
leda till att den gemensamma vårdnaden upplöses, på samma sätt som en
process om underhållsskyldighet mellan makar i bestående äktenskap torde
leda till skilsmässa. Hela förslaget om underhållsbidrag vid gemensam
vårdnad framstår som en konstruktion för att möjliggöra bidragsförskott i
denna situation.

Man måste räkna med att underhållsbidrag vid gemensam vårdnad
kommer att grundas på avtal, där föräldrarna för att erhålla bidragsförskott
tvingas att i förväg ta ställning till hos vilkendera av dem barnet skall anses
varaktigt bosatt, hur mycket den andra då skall betala i underhållsbidrag till
barnet - vilket i princip kommer att bestämma hans eller hennes återbetalningsskyldighet
för utgivna bidragsförskott - samt till hur stor del den
bidragsskyldige skall begära att avdrag sker vid återkrävande av bidragsförskott
med hänsyn till att han eller hon själv har haft barnet hos sig eller om
underhållsbidraget skall nedsättas med motsvarande belopp (bidragsförskottet
kommer i båda fallen att reduceras). Man får förutsätta att inte
försäkringskassan i denna situation med stöd av 4 § fjärde stycket bidragsförskottslagen
i dess föreslagna lydelse framtvingar en process mellan
parterna för att utröna om överenskommet underhållsbidrag understiger vad
den som åtagit sig bidragsskyldighet bör erlägga. Däremot får man räkna med
att i åtskilliga fall försäkringskassan tar upp diskussioner med föräldrarna om
huruvida underhållsbidraget har bestämts till belopp som motsvarar föräldrarnas
ekonomiska förutsättningar. Det borde då vara möjligt att som LO
föreslagit i sitt remissyttrande i stället pröva rätten till bidragsförskott efter en
beräknad underhållsskyldighet för den av föräldrarna som har den högsta
inkomsten. I vissa fall skulle dock en sådan beräkningsgrund kunna leda till
resultat som för barnet blev sämre än om endast en av föräldrarna haft
vårdnaden.

En lösning på sikt som bättre överensstämmer med den gemensamma
vårdnadens idé är att bidragsförskott oavsett var barnet för tillfället vistas på
begäran av föräldrarna betalas ut till den av dem som de själva bestämmer och
att de solidariskt blir återbetalningsskyldiga på grundval av en på medeltalet

Mot. 1978/79:29

4

av föräldrarnas inkomster beräknad underhållsskyldighet. En sådan reform
torde emellertid inte rymmas inom den nuvarande bidragsförskottslagens
grunddrag. Det är angeläget att snarast infora rätt till bidragsförskott också för
särlevande föräldrar med gemensam vårdnad för att underlätta att den
gemensamma vårdnaden skall kunna utnyttjas också av föräldrar med låga
inkomster. Vi vill därför inte motsätta oss att propositionsförslaget genomförs
som ett provisorium. Riksdagen bör emellertid begära att regeringen på
grundval av det arbete som bedrivs av utredningen om samhällsstödet till
ensamstående föräldrar skyndsamt lägger fram förslag till ett samhällsstöd till
föräldrar med gemensam vårdnad som utan att bryta mot principerna för
samhällsstödet till ensamstående föräldrar i övrigt gör det möjligt för
föräldrarna att dela det faktiska ansvaret för barnen.

Bidragsförskottslagen

Vi kan inte biträda den föreslagna bestämmelsen i 2 § d) bidragsförskottslagen,
att bidragsförskott inte lämnas, om barnet av annat skäl än som angetts
förut i paragrafen uppenbarligen saknar behov av bidragsförskott. Bestämmelsen
har avstyrkts eller utsatts för allvarlig kritik av så gott som samtliga
remissinstanser som yttrat sig i frågan. Den kan inte anses nödvändig för att
förebygga de säkerligen mycket fåtaliga fall av missbruk av bidragsförskottet
vid gemensam vårdnad som kan tänkas ifrågakomma under överskådlig tid.
För andra fall har regeln fått en alldeles för generell avfattning. Denna brist
avhjälps inte av de motivuttalanden som görs. Delvis tyder dessa för övrigt på
att regeln kommer att leda till en försämring av de underhållsberättigades
situation, så snart vårdnadshavaren kan klara vad som framstår som barnets
minimibehov, utan hänsyn till att den andra föräldern har en skyldighet att
bidra till att barnet får en bättre ställning, något som hittills tryggats genom
bidragsförskottet. Det kan inte finnas något skäl som talar mot att man
avvaktar resultatet av det arbete som utförs av utredningen om samhällsstödet
till ensamstående föräldrar innan en bestämmelse som den föreslagna
övervägs. Över huvud taget ter det sig anmärkningsvärt att regeringen, som i
sin proposition under hänvisning till nämnda utredningsarbete skjuter upp
åtgärder som kunde vara till fördel för de underhållsskyldiga och de
underhållsberättigade, utan att vänta på samma utredning vill genomföra ett
förslag av förevarande art. Den föreslagna bestämmelsen bör därför inte antas
av riksdagen.

Underhållsbidragets storlek

Gjorda undersökningar visar att normerna för fastställande av underhållsbidrag
växlar mellan olika myndigheter och partsombud och mellan olika
orter i landet. Det är därför angeläget att skapa riktlinjer för en mer enhetlig
praxis i fråga om underhållsbidragets storlek. Den föreslagna bestämmelsen

Mot. 1978/79:29

5

om forbehållsbelopp i 7 kap. 3 § föräldrabalken kan vi dock inte godta.
Bestämmelsen och motiven till densamma är försedda med så många
förbehåll att de inte ger sådan fast vägledning som synes ha varit avsedd med
hänsyn till att de förordade riktlinjerna slagits fast i lagtext. Reglerna om
forbehållsbelopp för hemmavarande make och hemmavarande eget barn är
redan i lagtexten försedda med reservationer i olika riktningar. Bestämmelsen
om forbehållsbelopp för den bidragsskyldiges eget underhåll saknar annan
reservation än den som ligger i ordet ”normalbelopp” men i tillämpningen
skall enligt motiveringen åtskilliga omständigheter utöver dem som anges i
lagtexten beaktas när det gäller att bestämma förbehållsbeloppet (se prop. s.
99, 103, 105).

Vår invändning mot den föreslagna bestämmelsen bygger i första hand på
att den inte i tillräcklig grad hindrar att betungande underhållsskulder
uppkommer för de underhållsskyldiga som har den sämsta ekonomiska
ställningen. I propositionen vitsordas att det föreslagna förbehållsbeloppet för
den bidragsskyldiges eget underhåll, 1,2 basbelopp, torde understiga vad som
i dag tillämpas på åtskilliga håll när underhållsbidrag bestäms. Att så är fallet
framgår också av remissyttranden av Stockholms tingsrätt och familjerättsassistenterna
i norra Storstockholm, två remissinstanser med stor erfarenhet
av praxis när det gäller att bestämma underhållsbidrag. Denna försämring för
de bidragsskyldiga i förhållande till vad som nu tillämpas i åtskilliga fall står i
bjärt kontrast till uttalandet i propositionen att de föreslagna föreskrifterna
skulle medföra en lättnad för de underhållsskyldiga som har det sämst ställt.
Vi vill i det sammanhanget också peka på att när det gäller forbehållsbelopp
för eget hemmavarande barn är normalbeloppet 0,4 basbelopp, medan
normalkostnaden för ett barn i propositionen beräknas till minst 0,6
basbelopp. Antingen är normalbeloppet bara avsett att tillämpas i vissa
genomsnittliga fall, om vilkas frekvens man vet mycket litet, eller kommer
det att i åtskilliga fall leda till ökade underhållsskulder därför att den
underhållsskyldige inte kan tillgodose både hemmavarande barns och
bidragsberättigade barns behov.

I de inkomstlägen där de angivna förbehållsbeloppen har direkt betydelse vi
återkommer till frågan om förbehålIsbeloppens användning som underlag
för fördelning av underhållsskyldigheten - leder en mer generös inställning
mycket sällan till en försämring för de bidragsberättigade barnen. Dessa har
sin grundtrygghet garanterad genom bidragsförskottet, och det torde i dessa
fall sällan eller aldrig vara aktuellt att bestämma underhållsbidrag som går
utöver bidragsförskottets belopp. Den snåla inställning som präglar propositionen
är därför främst inriktad på att säkerställa återbetalning av bidragsförskottet
i största möjliga utsträckning. Detta går i första hand ut över de
sämst ställda bidragsskyldiga. I enlighet med vad vi tidigare anfört anser vi att
bidragsförskottet bör utnyttjas som ett medel att utjämna underhållsbördan
för de sämst ställda. Vi förordar därför en mer generös inställning till de
bidragsskyldiga än den som propositionen ger uttryck för.

Mot. 1978/79:29

6

Detta kan ske genom att underhållsbidrag bestäms i närmare anslutning till
familjelagssakkunnigas förslag (redovisat i bil. 4). Om även för de sämst
ställda underhållsbidrag bestäms till en andel av överskottet, sedan förbehållsbeloppet
avräknats,skerenavtrappningav underhållsbördan i inkomstlägen
närmast över vad som bedömts som ett absolut minimum för att
underhållsbidrag skall kunna tas ut. Om på så sätt de bidragsskyldiga lår
behålla en andel av överskottet för egen del, torde detta öka betalningsvilligheten
och därmed både underlätta möjligheterna att få ut underhållsbidraget
och förbättra relationerna mellan den bidragsskyldige och barnet. Vi
förordar att den andel av överskottet som skall kunna tas i anspråk för
underhållsbidrag bestäms i enlighet med familjelagssakkunnigas förslag till
50 % för ett barn, 60 % för två barn och 65 96 för tre eller flera barn.

På två punkter förordar vi dock avvikelser i förhållande till familjelagssakkunnigas
förslag. Vi anser i närmare överensstämmelse med propositionen
att förbehållsbelopp bör beräknas för hemmavarande make endast när
särskilda skäl föreligger. Med familjelagssakkunnigas förslag går lättnaderna
för underhållsskyldiga med flera barn högt upp i inkomstlägena. Vi förordar
därför en övre gräns, förslagsvis 4 basbelopp, över vilken hela överskottet
skall kunna tas i anspråk för underhållsbidrag.

Det torde bli svårt att slå fast så detaljerade anvisningar som nu förordats i
lagtext. Detta är emellertid inte någon nackdel i förhållande till propositionsförslaget.
Som förut framhållits är den föreslagna lagtexten försedd med
många reservationer. Den torde därför inte kunna tillämpas direkt utan
endast tjäna till vägledning. Samma resultat kan nås genom motivuttalanden
i anslutning til familjelagssakkunnigas förslag och vad vi förut anfört.
Domstolspraxis har redan vid fastställande av underhållsbidrag börjat ta
större hänsyn till att barnets grundtrygghet är säkerställd genom bidragsförskottfse
högsta domstolens domar nr DT 50/1977,18/1978,22/1978). Denna
utveckling kan väntas fortsätta och bli enhetlig, om riksdagen stöder den
genom motivuttalanden i anslutning till den i propositionen föreslagna
lydelsen av 7 kap. 1 § föräldrabalken. De i propositionen förordade riktlinjerna,
avsedda att utfärdas av socialstyrelsen och riksförsäkringsverket, bör
komma till stånd och kan väntas underlätta också domstolarnas rättstillämpning
genom den belysning de kan ge av olika problem i samband med
fastställande av underhållsbidrag och de sifferexempel som kan lämnas.

Vi vill tillägga att vi i princip ansluter oss till den i propositionen förordade
metoden för beräkning av underhållsbidrag. Barnets behov bör sålunda först
uppskattas och detta behov därefter fördelas på föräldrarna i förhållande till
de andelar av överskottet, beräknade enligt förut angivna grunder, som gäller
för vardera av dem. Underhållsbidrag skall dock inte utgå med högre belopp
än den andel som kan tas i anspråk för den bidragsskyldige.

Vi föreslår sålunda att riksdagen avslår de föreslagna bestämmelserna i 7
kap. 3 § föräldrabalken och gör motivuttalanden i anslutning till 1 § i samma
kapitel i enlighet med vad vi förut anfört. De föreslagna 4-17 §§ i samma

Mot. 1978/79:29

7

kapitel bör ges beteckningarna 3-16 §§. Vederbörande utskott får utarbeta
förslag till erforderliga följdändringar.

Indexändringarna och jämkning av underhållsbidrag till barn

De bidragsskyldigas ställning har under senare år i hög grad försämrats
genom inflationen och den därmed följande automatiska uppräkningen av
underhållsbidragen. Samtidigt är det angeläget understryka att någon form av
automatisk uppräkning är nödvändig, eftersom de underhållsberättigade inte
i nämnvärd utsträckning kan väntas vidta åtgärder i de enskilda fallen för att
få kompensation för penningvärdeförsämringen. Utan någon form av
automatisk uppräkning skulle därför flertalet underhållsbidrag urholkas på
ett drastiskt sätt. Måttet för den uppräkning som bör ske får bestämmas
genom en avvägning mellan de bidragsskyldigas och de underhållsberättigades
intressen.

Någon nämnvärd motivering för den i propositionen gjorda avvägningen
har inte anförts. Det förefaller närmast som om förslaget att kompensera
endast 70 % av penningvärdeförsämringen när det gäller underhållsbidrag till
barn har föranletts av skattemässiga skäl. Misstanken härom förstärks, när
motsvarande reduktion inte föreslås beträffande underhållsbidrag till frånskild
make, där principiella skäl väl så starkt talar för en reduktion av
uppräkningen men där hela underhållsbidraget är avdragsgillt för den
skattskyldige. Med hänsyn till vad som i forskningsrapporten från juridiska
fakulteten i Uppsala blivit upplyst om praxis vid underhållsbidrag till
frånskild make synes problemet med indexuppräkning här ha endast
marginell betydelse. När det gäller underhållsbidrag till barn vill vi inte
förneka att med hänsyn till den reallöneminskning som ägt rum under de
senaste åren en kompensation för 70 % av penningvärdeförsämringen kan te
sig rimlig. Vi är därför beredda att nu godta propositionens förslag i denna del.
Förslaget bygger dock som antytts mer på utvecklingen under förfluten tid än
på en prognos för den framtid då förslaget skall tillämpas. Utvecklingen
särskilt i fråga om reallönerna kan bli en helt annan i framtiden. Vi finner det
därför vara nödvändigt att regeringen följer utvecklingen och - om så skulle
behövas årligen - lägger fram förslag för riksdagen till de jämkningar i fråga
om kompensationsgraden som kan föranledas av utvecklingen i fråga om
löner och priser samt ändringar i skattereglerna. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

Även om de bidragsskyldiga enligt förslaget får en generell lättnad i
underhållsbördan, är det uppenbart att den individuella utvecklingen är högst
varierande för olika bidragsskyldiga. Många förmår kanske över huvud taget
inte öka sina bidragsbetalningar. Inte heller de bidragsskyldiga kan väntas
väcka talan om jämkning av underhållsbördan i nämnvärt antal fall, även om
denna blir mycket betungande. Särskilt gäller detta för de bidragsskyldiga
som har det sämst ställt och som ofta också har svårast att tillvarata sina

Mot. 1978/79:29

8

intressen. Det förslag som förs fram i propositionen om att domar i
underhållsmål skall innehålla en erinran om jämkningsmöjligheten torde
inte leda till annat resultat. Skulle jämkningsprocesser föras i så stor
utsträckning som kunde vara motiverat, torde för övrigt domstolarna bli
kraftigt belastade. Det är därför nödvändigt att finna en metod att genom
rutinmässig prövning av skyldigheten att betala tillbaka bidragsförskott
kunna anpassa bidragsbördan till förmågan förde underhållsskyldiga som har
det sämst ställt. Familjelagssakkunnigas förslag om en sådan prövning är
enligt vår mening väl ägnat att läggas till grund för fortsatt utredningsarbete.
Den remisskritik som förts fram mot förslaget från bl. a. rättssäkerhetssynpunkter
synes obefogad, särskilt som återbetalningsskyldigheten inte bör
bestämmas till högre belopp än underhållsbidrag som fastställts genom dom
eller avtal jämte indexuppräkning. En rutinmässig prövning av återbetalningsskyldigheten
som görs av försäkringskassorna på grundval av meddelade
anvisningar skulle bli betydligt smidigare och därför kunna genomföras
oftare än en jämkningsprocess vid domstol. Domstolsprövningen kunde i
fråga om underhållsbidrag under bidragsförskottets belopp reserveras för fall
där underhållsbidraget behövde höjas eller där en mer ingående prövning var
behövlig. Vi föreslår därför att riksdagen begär att regeringen på grundval av
familjelagssakkunnigas förslag och efter överarbetning av utredningen om
samhällsstödet till ensamstående föräldrar lägger fram förslag om en
fortlöpande prövning av skyldigheten att återbetala bidragsförskott.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ett
samhällsstöd tili föräldar med gemensam vårdnad i enlighet
med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen ej antar den i propositionen 1978/79:12 föreslagna
bestämmelsen i 2 § d) bidragsförskottslagen,

3. att riksdagen ej antar den i propositionen 1978/79:12 föreslagna
bestämmelsen i 7 kap. 3 § föräldrabalken,

4. att riksdagen som motiv till den föreslagna lydelsen av 7 kap. 1 §
föräldrabalken gör uttalanden om storleken av underhållsbidrag
i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fortlöpande förslag till ändringar av
indexregleringen av underhållsbidrag,

Mot. 1978/79:29

9

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en fortlöpande
prövning av skyldigheten att återbetala bidragsförskott i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 2 november 1978
LENNART ANDERSSON (s)

STIG OLSSON (s)

ELVY NILSSON (s)

ÅKE GILLSTRÖM (s)

ARNE ANDERSSON (s)
i Gamleby

BENGT SILFVERSTRAND (s)
BIRGITTA JOHANSSON (s)
INGEMAR KONRADSSON (s)
OWE ANDRÉASSON (s)