Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1978/79:2700

av Per Oiof Håkansson m.fl.

med anledning av propositionen 1978/79: 213 med redovisning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen

Med anledning av regeringens proposition 1978/79:213 angående redovisning
av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen aktualiseras ånyo
några konfliktsituationer som det för den skånska socialdemokratin framstår
som angeläget att snabbt bringa reda i.

Enligt gällande kommunal- och byggnadslagar är det kommunerna som
i linje med det kommunala självstyrets principer är bärare av och innehar
huvudansvaret för planering, bostadsförsörjning och serviceutbyggnad.
Även i genomförandet av statliga intentioner i form av fysisk riksplanering
och regionalpolitik anger propositionen detta vara ”frågor som i huvudsak
bör avgöras på kommunal nivå utan att kommunerna blir bundna av statliga
förhandsställningstaganden”.

Trots att föredragande departementschef, bostadsminister Friggebo-, i
propositionen lagt sig vinn om att markera denna beslutsfördelning mellan
stat och kommun är de senaste årens erfarenheter för kommunerna i t. ex.
Skåne oftast motsatta.

Det kommunala planmonopolet har under de båda borgerliga regeringarnas
knappa tre år vid rodret alltmer urholkats. Genom propositionen
1978/79:213 sätts på pränt och kodifieras en utveckling som riskerar
att förvandla kommuninvånare och kommunala nämndsledamöter till
regeringsstatister. Detta är en utveckling som icke kan accepteras.

Sysselsättningsutvecklingen i bl. a. sydvästra Skåne har under de senaste
åren alltmer sviktat. Socialdemokraterna i Skåne har i ett antal riksdagsmotioner
och på annat sätt försökt göra regeringen och riksdagsmajoriteten
uppmärksamma på läget. För att vända trenden menar de skånska
socialdemokraterna att kraftfulla insatser är nödvändiga inte bara på
näringspolitikens område. Det krävs också att den av de borgerliga regeringarna
skapade osäkerheten om markens utnyttjande undanröjs för att
möjliggöra en stärkt kommunal planberedskap, ett verkligt kommunalt
inflytande och en tolkning av riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen
som ligger i linje med besluten i anledning av propositionen 1975/76:1.

I den nämnda och av riksdagen godtagna propositionen med redovisning
av programskedet i den fysiska riksplaneringen m. m. var visserligen
en av utgångspunkterna att kommande riktlinjer för jordbrukspolitiken
skulle bli vägledande för jordbruksmarkens framtida omfattning, men
samtidigt underströks att jordbrukets intressen inte alltid kunde ges före

Mot. 1978/79: 2700

träde. Även andra vitala och livsnödvändiga intressen och mål för samhällsutvecklingen
— t. ex. lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser —
måste vara vägledande. En samlad bedömning och avvägning av delvis
motstridiga intressen skulle eftersträvas. Men som huvudregel slogs fast,
att markens läge och lämplighet för bebyggelse måste beaktas: ”Vid överväganden
i planeringen av bebyggelseutvecklingen (skall) inte endast markens
läge och dess lämplighet för bebyggelse beaktas, utan också markens
egenskaper och dess lämplighet för andra ändamål än bebyggelse” (prop.
1975/76: 1 s. 159; våra kursiveringar). I enlighet med denna huvudprincip
och i linje med tidigare fattade beslut om jordbruksmarken (JoU
1969: 21 och prop. 1972: lil) fastslogs att ”vid konfilkt mellan jordbruksintressen
och tätbebyggelseändamål bör högvärdig jordbruksmark
inte tas i anspråk om en från samhällsbyggandets synpunkt likvärdig lösning
kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark”.
Härigenom infördes begreppen ”högvärdig” och ”likvärdig” såsom värdemätare
och gräns för vad som fick och inte fick bebyggas.

Dessa riksdagsbeslut beträffande lösningen av konflikterna mellan jordbrukets
och andra intressen fick därefter under två år en extrem och
subjektiv vantolkning av dåvarande bostadsministern Elvy Olsson (c).
Redan i den borgerliga trepartiregeringens regeringsdeklaration av den
8 oktober 1976 betonades det ”att jordbruksmarken skall utnyttjas rationellt
och skyddas från exploatering för andra ändamål”.

Därmed hade regeringen Fälldin redan från sin första ämbetsdag deklarerat
sin avsikt att inte följa av riksdagen fastställda riktlinjer för den
fysiska riksplaneringen och byggnadslagen.

I en intervju i tidningen Land i december 1976 utvecklade dåvarande
bostadsministern Elvy Olsson (c) avsikterna i regeringsdeklarationen: ”Av
landets samlade markyta är i dag 7—8 procent åkermark. Det måste då
vara självklart att inriktningen av den framtida hushållningsplaneringen

är att åkermarken skall användas till livsmedelsproduktion. Mot

den bakgrunden bör i princip inga nya planer som innebär bebyggelse
på åkermark fastställas. Endast i absolut rena undantagsfall, när det
exempelvis kan vara fråga om smärre kompletteringar av redan påbörjad
bebyggelse kan åkermark få tas i anspråk.”

För de skånska kommunernas vidkommande drabbade dessa delvis ändrade
tolkningar av innebörden i fastställda regler och lagar hårt och ofta
direkt förödande. I praktiken flyttades beslutanderätten över planeringen
från kommunerna till LRF. Denna sammanblandning av engagemangen
i jordbrukets föreningsrörelse och regeringsansvaret som kom till uttryck
i centerns agerande innebar allt längre handläggningstider och ökad osäkerhet
i fastställelseprocessen, och därmed hämmades utvecklingen.

Den fysiska riksplaneringen sker visserligen ”utan att dess former har
lagfästs”. Riktlinjerna är ”att betrakta som vägledande men inte rättsligt
bindande för myndigheterna”. ”Vid beslut i detalj måste således gällande

Mot. 1978/79: 2700

lagstiftning, t ex byggnadslag, naturvårdslag, skogsvårdslag, osv, tillämpas.
Beslut i det enskilda fallet kan alltså inte fattas enbart under hänvisning
till överväganden i den fysiska riksplaneringen utan ett beslut måste
i varje särskilt fall baseras på tillämpligt lagrum i berörd lagstiftning”
(prop. 1978/79:213 bil. 2 s. 4).

Beträffande den fysiska riksplaneringens juridiska status i övrigt kan
ytterligare därtill fogas att nya eller kompletterande riktlinjer måste underställas
riksdagens prövning enligt civilutskottets uttryckliga uttalanden
(CU 1975/76:1).

Trots dessa viktiga konstitutionella fakta har enligt vår mening även
före riksdagens beslut om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken (prop.
1977/78:19, JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103) en värdeförskjutning till
jordbrukarnas förmån och den kommunala planeringens nackdel successivt
ägt rum under den borgerliga trepartiregeringens tid.

Föredragande statsråds hänvisning till de nya riktlinjerna för hushållningen
med jordbruksmarken till trots, där det talas om ”brukningsvärd”
jordbruksmark och alternativa ”tillfredsställande” lösningar i stället för
såsom tidigare ”högvärdig” resp. ”likvärdig”, kan det på konstitutionell
grund ifrågasättas om dessa riktlinjer kan läggas till grund för enskilda
regeringsavgöranden innan den nu aktuella propositionen ens hunnit behandlas
eller aviserade ändringar i byggnadslagstiftningen skett.

Det uttalas i propositionen att ”brukningsvärd jordbruksmark inte
(kan) tas i anspråk för andra ändamål med mindre än att utredningar om
alternativa möjligheter till tätortsutbyggnad m m visar att andra väsentliga
samhällsintressen, t ex bostadsförsörjningsbehovet eller intresset av väl
fungerande arbetsmarknader eljest inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt. Detta synsätt (kommer) i fortsättningen att ligga

till grund för regeringens prövning av detaljplaner, byggnadslov m. m.”

Definitionsmässigt önskar bostadsministem anknyta begreppet ”brukningsvärd”
till tillämpningsområdet för lagen om skötsel av jordbruksmark
(prop. 1978/79: 163) och ”sorn brukningsvärd jordbruksmark bör
således betraktas mark som med hänsyn till läge, beskaffenhet och övriga
förutsättningar är lämpad för jordbruksproduktion” (prop. 1978/79: 213
s. 29). Värdeförskjutningen från ”likvärdig” till ”tillfredsställande” är
avsedd att understryka att ”kravet på hushållning med jordbruksmark
skall hävdas starkare” (prop. s. 29).

Med denna nya tolkning av jordbrukspolitikens inflytande över den
fysiska riksplaneringen har folkpartiregeringen i centerns efterföljd vänt
upp och ner på den tidigare nämnda, under den socialdemokratiska regeringstiden
hävdade huvudregeln.

Flertalet större tätorter i Skåne är omgivna av jordbruksmark. Detta
förhållande får emellertid inte utesluta en utbyggnad av dessa. Alternativen
är ofta mycket spridd bebyggelse på långt avstånd från arbetsplatserna
vilket självfallet inte är önskvärt, bl. a. ur energihushållningssynpunkt.

Mot. 1978/79: 2700

Socialdemokraterna i Skåne delar därför synpunkterna i propositionen
att ”en central del i arbetet med de regionalpolitiska frågorna är att i den
fysiska riksplaneringen åstadkomma bebyggelsestrukturer som svarar mot
högt ställda krav på lokala arbetsmarknader”.

För folkpartiregeringens del måste denna utsaga närmast tolkas som
till intet förpliktande emedan det ovan beskrivna ökade jordbruksinflytandet
på den fysiska riksplaneringen snart sagt utesluter all samhällelig utbyggnad
i Skåne. Riksdagen bör därför inte godkänna vad bostadsministern
förordat om utformningen av riktlinjerna för hushållning med jordbruksmark.

Hushållningen med marken är viktig, vilket kommunerna bl. a. i Skåne
alltid tagit stor hänsyn till. Således är tätortsytan per invånare i Malmö
kommun 240 m2/invånare medan den för riket i dess helhet utgör 612
m2/invånare. Malmösiffran är en av de absolut lägsta i hela landet.

Kommunerna i sydvästra Skåne bedriver dessutom särskilda studier om
möjligheterna att spara mark. Dessa har visat att inte minst de sydvästskånska
kommunerna hushållat strängt med marken, vilket redan lett till
nämnda låga utrymmesstandard. Regionplanerna — senast Regionplan
1979 — innehåller bebyggelsespärrar för vissa utbyggnadsriktningar i
expansiva orter. Dessa tillväxtgränser skall ses som ett led i en strävan att
hushålla med marken. Med hänsyn till den beräknade låga tillväxten av
sysselsättning och befolkning har dessutom utbyggnadsorterna indelats i
två grupper med avseende på utvecklingsmöjligheter. Mot denna bakgrund
förvånar det oss socialdemokrater i Skåne när det i den aktuella propositionen
uttalas att ”ett markhushållningsprogram för Skåne bör färdigställas
snarast möjligt”. Sådana finns redan inom ramen för det interkommunala
samarbetet.

Det finns därför ej heller behov att ge länsstyrelsen uppdraget att
”överväga om konflikterna om marken motiverar att hela Skåne eller
delar därav på sikt bör bli föremål för en samlad regionplanering.
Förslag härom, inbegripet förslag gällande huvudmannaskap för en sådan
planering, bör också redovisas.”

Socialdemokraterna i Skåne kan bara uppfatta detta som obefogade
pekpinnar riktade mot självstyrelsen i kommunerna. I sydvästra Skåne har
sedan femton år tillbaka på ett praktiskt nära plan och under hänsynstagande
till samtliga i den fysiska riksplaneringen ingående huvudintressen
— inkluderat jordbrukets — bedrivits arbete kring de nu av regeringen
efterlysta mark- och områdesplanerna. Detta långa samarbete har
tagit sig uttryck i åtgärder när det gäller t. ex. kollektivtrafik, bostadsförsörjning,
avfallshantering, energihushållning, m. m. Motsvarande typ av
interkommunala samarbetsorgan finns i hela Skåne.

Markhushållandet får inte utvecklas till en statligt styrd regionplan för
hela landskapet. Sedan regeringen tagit ställning till programmet är detta
att uppfatta som en fastställelse av denna statliga regionplan. Kommunernas
reella möjligheter att planera för framtiden i enlighet med kommun

Mot. 1978/79: 2700

invånarnas uttalade önskemål beskärs därmed. Det innebär en brytning
med svenska planeringstraditioner, där huvudmannaskapet för den fysiska
planeringen åvilat kommunernas olika organ.

Mot denna befarade utveckling protesterar socialdemokraterna i Skåne.
Vi kan inte acceptera en målsättning för den fysiska och regionala planeringen
som utesluter en fortsatt samhällsutveckling inom de skånska jordbruksbygderna.
En förutsättning i det vidgade planarbetet har, som den
tidigare socialdemokratiska regeringen ofta betonade, varit att kommunerna
själva i samverkan med länsstyrelserna får ett större inflytande i
dessa frågor.

Socialdemokraterna i Skåne vänder sig också mot den tidspress som
regeringen nu utsätter kommunernas fortsatta arbete med den fysiska riksplaneringen
för. Risken är uppenbar att många kommuner ej tillräckligt
hinner behandla områdesplaneringen. Inte ens planverket och lantbruksstyrelsen
har hunnit utge vägledningar och anvisningar. Därmed tvingas
kommunerna handla i ovisshet om vad staten kräver. Regeringens tidsplan
för det fortsatta arbetet måste därför omprövas.

Motsägelsefulla uttalanden från regeringens håll verkar förlamande på
kommunernas planering. Svårigheten att få regeringens besked i mark- och
planfrågor försvårar och förhalar den kommunala utbyggnaden. I samma
riktning verkar jordbrukspolitikens ökade men oklara inflytande på den
fysiska riksplaneringen.

Vi kan inte godta en målsättning för den regionala och fysiska planeringen
som riskerar att hindra fortsatt samhällsutveckling i Skåne. Den
skånska jorden måste utnyttjas ändamålsenligt för jordbruk, bostäder, industrier,
rekreation och service. De skånska kommunöversikterna visar att
den helt övervägande delen av marken kommer att bevaras för jordbruksändamål.
För kommunernas inom sydvästra Skåne del, omfattande 467 000
invånare, kommer endast mellan 2 och 3 % av den nuvarande åkerarealen
att tas i anspråk för tätorternas tillväxt fram till 1990-talet. När det sker
gör det för att tillförsäkra den egna befolkningen fullgod bostadsstandard,
upprätthållen och utvecklad sysselsättning och service, rimliga avstånd och
kostnader för arbetspendlingen etc.

Sammanfattningsvis anser vi sålunda att av riksdagen godkända riktlinjer
för hushållningen med jordbruksmark under hand skärpts i regeringens
tillämpning av dem. Den omformulering som nu föreslås i propositionen
innebär att denna ändrade innebörd i efterhand skulle godkännas
och kanske ytterligare skärpas. Riksdagen bör därför inte godkänna den i
propositionen förordade utformningen av dessa riktlinjer.

Hur än riktlinjerna formuleras av riksdagen skall de omsättas i faktiska
avgöranden. Detta bör ske i en kommunal planering där kommunen beaktar
de riktlinjer som riksdagen angett. Det kan däremot inte få bli tal
om att staten, genom en i lagstiftningen hittills okänd form av statlig
regionplanering, inskränker de kommunala planeringsbefogenheterna. Utvecklingen
tycks vara på väg mot detta. Den borde stanna vid att länssty

Mot. 1978/79: 2700

reisen söker skaffa sig en överblick för att undvika en formalistisk tolkning
av riktlinjerna. Faran med en statlig regionplanering är att den kan uppfattas
som en rättsgrund i sig och skymma de bakomliggande riktlinjerna.
Den kan också bli så komplicerad att den redan därigenom motstår varje
försök till påverkan.

Till det här sagda anknyter risken för att regionalpolitiska uttalanden
under hand i skilda sammanhang får karaktär av riktlinjer för även den
inomkommunala planeringen med centralt givna tätortsområden. Kommunens
roll blir då endast att fylla upp dessa ytor med detaljplaner. Kommuninvånarnas
politiska vilja kan då inte kanaliseras till de verkliga beslutsfattarna.

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen inte godkänner vad bostadsministern förordat om
utformningen av riktlinjerna för hushållning med jordbruksmark,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att uppdraget
till länsstyrelserna i Skåne att upprätta ett markhushållningsprogram
bör återkallas och ersättas med ett uppdrag att
snarast ta ställning till i vilka avseenden de anser att kommunala
anspråk strider mot av riksdagen godkända riktlinjer för den
fysiska riksplaneringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
kommunala tätortsplaneringen inte skall påverkas av andra statliga
intressen än sådana som godtagits som riktlinjer i den fysiska
riksplaneringen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att vad i
övrigt i motionen anförts skall beaktas vid bedömningen av planeringsfrågor.

Stockholm den 17 maj 1979

P. O. HÅKANSSON (s)
ERIK ADAMSSON (s)

HUGO BENGTSSON (s)
LENNART BLADH (s)
GUSTI GUSTAVSSON (s)

LENNART PETTERSSON (s)

MARGIT SANDÉHN (s)

BENGT SILFVERSTRAND (s) ERIC HOLMQVIST (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

NILS ERIK WÅÅG (s)

HANS PETTERSSON (s)
i Helsingborg

ERIC JÖNSSON (s)

BÖRJE NILSSON (s)

EGON JACOBSSON (s)
JOHN JOHNSSON (s)

ERIK V. JOHANSSON (s)
i Simrishamn

GRETHE LUNDBLAD (s)
ARNE PETTERSSON (s)