Motion
1978/79:2698
av Sten Svensson och Karl Leuchovius
med anledning av propositionen 1978/79:213 med redovisning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen
I propositionen 1978/79: 213 redovisas de utgångspunkter som regeringen
har angett för det fortsatta arbete som bör komma till stånd för
att fullfölja riksdagens tidigare beslut beträffande den fysiska riksplaneringen.
I detta sammanhang ägnas särskild uppmärksamhet åt markanvändningen
på Sydbillingen i Skaraborgs län. Därvid redovisas regeringens
beslut i ärendet, där det sägs att det ”med hänsyn till naturvårdens och
friluftslivets intressen är mycket angeläget att det förordnande om naturreservat
som planeras för Sydbillingens platå snarast kommer till stånd
och kan ersätta det interimistiska förordnande enligt 11 § naturvårdslagen
som f.n. gäller”.
I rapporten nr 6/79 Sydbillingens platå har länsstyrelsen i Skaraborgs
län redovisat det utredningsarbete som utförts för att klarlägga områdets
värde som naturvårdsobjekt. Denna rapport har nyligen remissbehandlats
av berörda kommuner och andra instanser.
Naturskyddsföreningen framhåller att sammanhängande områden av
någorlunda orörda naturskogar blivit mycket ovanliga i södra Sverige.
Både för skogsforskningen och av naturvårdsskäl är det därför av utomordentligt
värde att kunna bevara en snart 100-årig naturskog för framtiden.
Men förutsättningen för att naturskogens värde skall bestå är att
den lämnas utan skogsskötsel eller annan påverkan, påpekar både Naturskyddsföreningen
och Sveriges naturvårdsfond i sina remissvar över länsstyrelsens
rapport.
Lantbrukarnas länsförbund i Skaraborg och Vänerskog ekonomiska
förening anser emellertid i ett gemensamt remissvar att ”området saknar
i princip värde ur vetenskaplig synpunkt. För det rörliga frilufts
livets del är det ej motiverat med reservatsbildning.” ”Skulle myndigheterna
trots det och mot markägarnas vilja besluta om reservatsbildning
skall marken lösas in”, skriver LRF och Vänerskog och fortsätter: ”Den
enskilde skogsägaren drabbas ekonomiskt vid förordnanden av denna typ.
Långt utdragna utredningsarbeten och diskussioner försvårar hans planering,
leder till stillestånd i skogsbruket och till undersysselsättning.”
Slutligen påpekar man att ”skogsägaren i gemen har en vilja att bära sitt
samhälleliga ansvar både gentemot naturvårdens intressenter och gentemot
skogsindustrin och dess anställda”. Denna vilja till ansvarstagande åter
1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2698—2701
Mot. 1978/79
2698—2701
Mot. 1978/79:2698
2
speglas i det särskilda remissvar — vilket bilägges denna motion — som
företrädare för de direkt berörda markägarna har avgivit.
Även inom berörda kommuner — Falköping, Skara och Skövde —
reser man invändningar mot det planerade naturreservatet. Falköpings
kommun, inom vilken den större delen av området är beläget, avstyrker
att Sydbillingen avsätts som naturreservat med bl.a. följande motiv:
Länsstyrelsens utredningsmaterial har sammanfattats av professor Lars
Kardell vid lantbruksuniveristetet. Han konstaterar bl.a. att friluftslivet
inte är speciellt omfattande inom ”reservatet” medan den militära aktiviteten
i området lämnar sina spår. Kardell stryker under att man i fallet
Sydbillingen på intet sätt kan tala om vildmark eller en urskog, utan att
dessa begrepp ligger ca 200 år framåt i tiden under förutsättning att området
lämnas ostört från mänskliga ingrepp.
Kardell har på länsstyrelsens uppdrag även skisserat riktlinjer för en
skötselplan för området. Sammanfattningsvis kan de sägas gå ut på att
någon skötselplan inte fordras utan området lämnas ostört för framtiden.
Härigenom skulle området kunna fungera som ett jämförelseobjekt
till områden med normal skogsskötsel. Han anser emellertid att
området bör utvidgas till att omfatta hela platån inkl. delar av sluttningarna.
Ett alternativ — som diskuteras med hänvisning till de tidigare
planerna på ett militärt skjutfält vid Bjärsjö —- skulle vara att bevara ett
intakt sydsvenskt mossekomplex, dvs. den nordöstra delen av det tillfälliga
naturreservatet.
Mot bakgrund av vad som framkommit ovan är Falköpings kommun
synnerligen tveksam till ett naturreservatsförordnande för Sydbillingen
i den form som det nu har beskrivits i länsstyrelsens meddelande. Som skäl
till denna stora tveksamhet önskar kommunen framhålla
att efter riksdagens beslut i skjutfältsfrågan kvarstår flera skilda markanspråk
i området: skogsbruk, industri, rörligt friluftsliv och vetenskaplig
naturvård,
att flera av länsstyrelsens tidigare argument för avsättandet av ett tillfälligt
naturreservat visat sig vara oriktiga vid en närmare granskning,
att bedömningen ”stor mångformighet” motsägs av de floristiska och
faunistiska inventeringarna,
att urskogsstadiet ligger ca 200 år framåt i tiden och fordrar att området
lämnas orört till dess, samt
att kostnaden för att lämna ett 2.000 ha stort representativt avsnitt av
vår vanliga natur orört fordrar resursmässiga avvägningar gentemot
övriga riksintressen i det nya argumenteringsläge som uppstått, dvs. att de
miljonbelopp som förverkligandet av Billingen handlar om måste jämföras
med t.ex. Tiveden, Djuröarkipelagen och Kinnekulle.
Avslutningsvis avstyrker således Falköpings kommun att Sydbillingen
avsätts som naturreservat enligt de riktlinjer som angivits i länsstyrelsens
rapport. Kommunen vill dessutom uppmärksamma länsstyrelsen på behovet
av att avverkningsförbudet upphör att gälla, då det under lång tid
orsakat stor osäkerhet för berörda markägare i området..
Lantbruksnämnden i Skaraborgs län avstyrker reservatbildning på Sydbillingen.
Nämnden anser att tillfredsställande lösningar kan nås genom
ett naturvårdsanpassat skogsbruk. Som huvudregel för detta ställningstagande
framhåller nämnden bl.a. följande:
Mot. 1978/79:2698
3
I den fysiska riksplaneringen har Sydbillingen bedömts vara av riksintresse
för bl.a. det rörliga friluftslivet. Vissa andra delar av Sydbillingen
och dess omgivningar har otvivelaktigt höga kvaliteter som lockar till friluftsliv,
men det gäller icke för det planerade naturreservatet, som till
övervägande del är svårtillgängligt. För rörligt friluftsliv torde flertalet
människor önska sig en välskött skog, dock ej med stora slutavverkningsytor.
Skulle allt skogsbruk inom naturreservatet upphöra, torde dettas
dragningskraft på det rörliga friluftslivet ytterligare minska. Svårframkomligheten
ökar. Skogens karaktär av skräpskog tilltar utan att det blir
någon äkta urskog.
Utförda inventeringar och professor Kardells utredning visar att de
argument, som vid tillkomsten av det tillfälliga naturreservatet anfördes
som belägg för Sydbillingens värde för vetenskaplig naturvård, ej var väl
underbyggda.
Sammanfattande bedömning
Verkställda biologiska inventeringar ger vid handen att växt- och djurlivet
på Sydbillingen ej är särskilt artrikt och att det ej synes vara av något
större vetenskapligt värde. Att skogen skulle ha något speciellt värde
som genreservat inom området i samband med bildandet av det tillfälliga
naturreservatet, kan ej sägas ha belagts genom den senast gjorda utredningen.
Något egentligt och klart utformat program för områdets användning
för vetenskaplig forskning och naturvård vid en definitiv reservatsbildning
föreligger ej. Motiven är genomgående mycket allmänt hållna. Detta försvårar
och gör det nära nog omöjligt att jämföra Sydbillingens värde som
naturreservat med andra områden av liknande karaktär vilka också aktualiseras
som reservat.
Samhällets årliga kostnader i form av produktionsbortfall i skogsbruket
vid en reservatsbildning har beräknats till 300 000—400 000 kr. Detta är
ett betydande belopp, trots att förutsättningarna för skogsbruk inom området
icke är de bästa. Därtill kommer de kapitalkostnader som blir följden
av att staten måste överta äganderätten till området.
Tillfredsställande lösningar kan uppnås genom någon form av naturvårdsanpassat
skogsbruk. Detta synes accepteras av nuvarande ägare, vilket
framgår av respektive remissvar.
Enligt vår mening är det — med hänsyn till det statsfinansiella läget —
mera lämpligt att satsa de begränsade ekonomiska resurser som staten
förfogar över på att i första hand göra centrala delar av Tiveden till nationalpark,
för att förverkliga andra angelägna önskemål om naturreservatsbildning
— exempelvis Rösjö mosse — samt med kraft fullfölja riksdagsbeslutet
om restaurering av Homborgasjön.
Minska byråkratin
När länsstyrelsen i december 1975 — i samband med bildandet av det
tillfälliga naturreservatet — förbjöd avverkning inom området vållade
Mot. 1978/79:2698
4
denna åtgärd en storm av protester från berörda skogsägare. Orsaken härtill
är att markägarna inte får någon ersättning för uteblivna inkomster
från skogsavverkningen. Förfarandet regleras i flera lagar med inbördes
olika bestämmelser för dispensförfaranden och handläggning av överklagningsärenden,
som dessutom leder till att lång tid tas i anspråk. Även
om det förefaller möjligt att förenlda bestämmelserna kvarstår dock principfrågan,
dvs. när markägarna skall få ersättning för det intrång som
samhället påbjuder; med andra ord vilka kostnader för naturvården
skall den enskilde markägaren svara för, och när och vad skall staten
betala?
Enligt vår mening bör då naturvårdsområden, reservat, översiktliga planer
m. m. initieras så att ett nära samarbete redan i inledningsskedet etableras
mellan myndigheterna och berörda parter. Detta samarbete bör
även inkludera överenskommelser beträffande ansvarsfördelning och underhållskostnader.
Vid genomförandet av nya naturvårdsobjekt måste
klarhet vinnas om att ägarna kan erhålla ersättningsmark vid intrång eller
nyetablering. Vi efterlyser därför i detta sammanhang generella förbättringar
för att hålla berörda brukare och deras anställda skadeslösa
under den tid som erforderliga utredningar och beslutsprocesser i dylika
ärenden tar i anspråk.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi
att riksdagen
1. med anledning av redovisningen i propositionen 1978/79:213 uttalar
att ett förordnande om naturreservat för Sydbillingens
platå ej bör komma till stånd,
2. beslutar att det interimistiska förordnandet enligt 11 § naturvårdslagen
skall avvecklas till förmån för ett naturvårdsanpassat
skogsbruk,
3. hos regeringen anhåller om översyn av bestämmelserna för
dispensförfarande och handläggning av överklagningsärenden i
frågor som angivits i motionen,
4. beslutar att berörda markägare skall tillerkännas skälig ersättning
för det intrång som bildandet av tillfälliga naturreservat
medför,
5. beslutar uttala att ersättningsmark skall garanteras berörda markägare
vid bildandet av naturreservat eller vid motsvarande former
av intrång på enskilt ägd mark.
Stockholm den 15 maj 1979
STEN SVENSSON (m)
KARL LEUCHOVIUS (m)
Mot. 1978/79:2698
5
Bilaga
Remissvar angående bildande av naturreservat på Sydbillingen
Vi av det tänkta naturreservatet berörda markägare önskar efter att ha
tagit del av det tillhandahållna remissmaterialet lämna följande synpunkter.
Ett reservat på Sydbillingen skulle bli Sveriges yngsta och mest kulturpåverkade
urskog. Området är nu relativt glest bevuxet av rester från
betesskog från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då betesdriften
och topphuggningen successivt minskade. Kända planteringar av skog har
förekommit sedan 1700-talet men den värdefullaste skogen har uppkommit
kring sekelskiftet och på 1900-talet efter sådd och planteringar av
övervägande utländskt ursprung. Påståendet att Billingen skulle ha en
värdefull genresurs är orealistiskt, eftersom området under 1700- och
1800-talet konsekvent hårdbetats, eldhärjats och skogen skövlats på ved
och virke, varför de sämsta träden fått reproducera sig.
De större mossarna är intressanta inte minst ur energisynpunkt, men
vid industriell exploatering har myndigheterna redan genom Länsstyrelsen
full beslutanderätt. Enligt Olle Mårtensson i utredningen behöver inga
åtgärder vidtagas för att skydda mossar och mossvegetation. Vi frågar
också om de 250 skogsägarna på Sydbillingen måste vara värdar för forskning
i skogens rötsvampar. Kunde inte den forskningen förläggas till av
staten redan ägda skogar. Samma gäller insektsfaunan. Anmärkas bör att
allvarliga barkborrangrepp förekommer på Sydbillingen, bl.a. inom reservatsområdet.
Och dessa angrepp har kommit sedan området belagts
med restriktioner som förhindrat ägarna att rätt sköta sin skog.
Lars Kardells utredning är i mångt och mycket föredömlig, men vi
ställer oss frågande inför de slutsatser han dragit. Vi får närmast intrycket
att Kardell behagar skämta med sina uppdragsgivare. Han skriver t.ex.
”1 ett skede då man har tillräckligt med skog och god försörjning med
materiella resurser i samhället har vi råd att avstå från en del produktion
för ett i vissa fall ganska diffust naturvårdsintresse.” Det finns en tendens
til! att ekonomiskt oansvariga personer fattar beslut som sedan både enskilda
och hela samhället får lida för. Det är hög tid att stoppa en urskillningslös
och ekonomisk katastrofal expansion av ”stornaturreservat”
inom länet. Myndigheternas trevande agerande och den oftast långa utredningstiden
för sådana här områden skapar ovisshet om framtiden, irritation
och handlingsförlamning hos markägarna. Trädfällningsförbuden på
Sydbillingen kom helt överraskande för skogsägarna utan någon föregående
information och samråd (inte ens med Skogsvårdsstyrelsen). Även
handläggningen senare lämnar en hel del övrigt att önska. Skogsägarna har
t.o.m. förhindrats att utföra de mest nödvändiga skogsvårdande åtgärder,
som att ta vara på vindfällen och utföra plantering på redan avverkad
mark. Det ligger ju i varje skogsägares eget intresse att i nära samarbete
med SVS driva sitt skogsbruk på bästa tänkbara sätt. Får brukarna i stället
för restriktioner, handlingsfrihet inom skogsvårdslagens gränser kommer
också naturvårds- och samhällsintressena att bättre tillgodoses. Ägarstrukturen
är förnärvarande en garanti för att områdets mångformighet
vad gäller växtlighet och djurliv skall bestå. Arronderingens brister ur
skogsbrukssynpunkt bör kunna prövas av och elimineras med hjälp av
därav berörda myndigheter.
Mot. 1978/79:2698
6
Vi direkt berörda markägare har tidigare framfört förslaget om samråd
och gör det nu igen. Vi menar att man genom frivilliga överenskommelser
kan komma fram till resultat som garanterar en god naturvård på Sydbillingen.
Ett reservatsbildande är obefogat. Vi vill understryka att, när vi
återfår förfogandet över vår mark, ser vi även i fortsättningen liksom
tidigare gärna fritidsfolket som våra gäster på Sydbillingen.
Om det trots allt som talar emot det, bildas ett naturreservat på Sydbillingen,
måste vi kräva, att man före beslutstillfället genom detaljutredningar
kan visa vilka ersättningsmarker och vilken ekonomisk gottgörelse
som erbjuds de drabbade för stilleståndstid och i övrigt.
Med stöd av ovanstående föreslår vi att Länsstyrelsen beslutar avvisa
förslaget att bilda naturreservat på Sydbillingen.
För berörda markägare på Sydbillingen
Birger Kjellander
Kalle Bolumlid
Arnold Caesar
Carl-Gustaf Lundström Gunnar Jonsson
Bertil Paulsson Lennart Caesar
Karl-Evert Knopp Lars Johansson
/Carl-Gustaf Lundström
Eu