7

Motion

1978/79:2681

av Hans Wachtmeister m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:205 med förslag till
renhållningslag, m. m.

Regeringen har i propositionen 1978/79:205 lagt fram förslag till ändringar i
renhållningslagstiftningen. Dessa ändringar medför emellertid inte att
grundläggande rättssäkerhets- och byråkratiproblem löses.

Enligt lagförslaget skall i kommunal renhållningsordning föreskrivas
under vilka förutsättningar undantag från sophämtning skall kunna medges.
Fråga om undantag prövas av hälsovårdsnämnd. Mot sådant beslut skall
besvär kunna anföras genom förvaltningsbesvär hos länsstyrelsen. Beslutet
skall kunna omprövas på saklig grund. I specialmotiveringen framförs detta
uttryckligen av hänsyn till enskilda intressen. Problem kommer emellertid
att uppstå vid en saklig omprövning eftersom beslut om undantag skall
grundas på den renhållningsordning som kommunfullmäktige antagit.
Denna renhållningsordning kan emellertid inte angripas med förvaltningsbesvär
utan endast genom kommunalbesvär. En renhållningsordning kan
alltså inte omprövas till sitt sakliga innehåll. Vad som nu sagts innebär att den
kommun som i sin renhållningsordning inför mycket rigida regler om
undantag i praktiken betar sina kommuninnevånare rätten och möjligheten
att efter besvär få ett rimligt beslut om undantag från sophämtning. Vid
besvärsprövning kan länsstyrelsen nämligen tvingas att konstatera att ett
orimligt beslut om att avslå begäran om undantag inte kan ändras därför att
det står i samklang med renhållningsordningen.

Trepartiregeringens utredningsinitiativ var inriktat just på att ge den
enskilde en stärkt ställning och bättre rättssäkerhet i renhållningsfrågor. Den
remisskritik som riktades mot utredningsförslaget rörde i och för sig inte
strävan att stärka den enskildes ställning. I stället var det den lösning som
kommittén valde som föranledde kritik. Ett stort antal remissinstanser ville
ersätta kommittéförslagets anmälningsförfarande med ett förprövningssystem.

I propositionen nöjer man sig emellertid inte med att göra den modifiering
av förslaget som skulle motiveras av remisskritiken. 1 stället lägger regeringen
fram ett förslag som i många fall kan medföra att de enskilda medborgarnas
ställning över huvud taget inte stärks.

Skall trepartiregeringens ambitioner i denna fråga fullföljas måste det klart
framgå av själva lagtexten att människor i glesbygd som själva kan ta hand
om sitt avfall, utan att sanitär olägenhet uppstår, också skall ha rätt att göra
detta. Vidare måste det klart framgå att den fastighetsägare som besvärar sig
mot ett nej från kommunen på begäran om undantag från sophämtnings

Mot. 1978/79:2681

8

monopolet, måste kunna få sina besvär allsidigt prövade. Besvärsprövningen
skall inte kunna begränsas av kommunala beslut om utformning av en
renhållningsordning.

De avgiftsregler som föreslås införda i den nya renhållningslagen sammanfaller
i huvudsak med dem som nu återfinns i lagen om kommunala
renhållningsavgifter. Dessa regler har i ett antal fall givit orimliga konsekvenser.
Riksdagen bör i samband med beslut om ny renhållningslag slå fast
att avgift ej skall tas ut, då det i praktiken inte skett någon avhämtning av
avfall. Självfallet får detta inte innebära att en fastighetsägare skall kunna
undgå skyldighet att betala avgift genom att endast tillfälligtvis utnyttja den
kommunala sophämtningen eller genom att utnyttja kommunens sophämtning
indirekt genom grannars soptunnor eller på motsvarande sätt. De fall där
avgift inte skall tas ut är då det varaktigt inte uppstår några sopor för
avhämtning på en fastighet.

För att inte förbudet mot omhändertagande på fastigheten av avfall, som
skall hämtas av kommunen, skall ge orimliga konsekvenser bör förbudsregeln
jämkas något. Förbudet bör inte träffa de fall då omhändertagande sker i
ringa utsträckning och detta inte medför sanitär olägenhet.

Det är inte godtagbart att den som själv vill och kan ta ansvar för
omhändertagande av det egna hushållsavfallet skall kunna drabbas av böter.
De straffbestämmelser som nu finns i lagförslaget bör utgå. Detta innebär att
den kommun som vill ingripa mot en fastighetsägare får utnyttja vitesföreläggande
enligt 23 §.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen antar det vid propositionen fogade förslaget till
Renhållningslag med den ändring att 1, 4, 7 och 9 §§ erhåller
följande lydelse:

1 §

Med hushållsavfall jämförligt avfall.

Med hantering avses i lagen insamling, förvaring, bortforsling och slutligt
omhändertagande.

4 §

Varje kommun enskilda intressen.

När kommunen av bebyggelse.

I glesbebyggelse bör undantag enligt 9 § från bortforslingsskyldighet
medges om inte detta medför sanitär olägenhet.

7 §

När avfallet skall forslas bort genom kommunens försorg, får avfallet inte
grävas ned, komposteras eller på annat sätt slutligt omhändertas av
fastighetsinnehavaren såvida inte detta sker i ringa utsträckning och inte
medför sanitär olägenhet.

Skall avfall med bortforslingen.

Mot. 1978/79:2681

9

9 8

För varje vara anordnad.

Frågor om undantag från renhållningsordningens Föreskrifter prövas av
hälsovårdsnämnden med stöd av vad som sägs i 4 8.

24 8 (Utgår)

25 § blir 24 8

26 8 blir 25 8

2. att riksdagen uttalar att avgift för sophämtning m. m. inte skall
tas ut när det varaktigt inte uppstår något avfall för avhämtning
på en fastighet.

Stockholm den 7 maj 1979
HANS WACHTMEISTER (m)

TAGE ADOLFSSON (m) GUNNAR A. JOHANSSON (m)

SVEN ERIC LORENTZON (m) ERIC KRONMARK (m)

L. ARNE ANDERSSON (m) KARL LEUCHOVIUS (m)

i Ljung