Mot. 1978/79
2677-2679
Motion
1978/79:2677
av Lars Werner m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79:182 om försöksverksamhet
med s. k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har begått
brott
I propositionen 1978/79:182 lägger regeringen fram ett förslag om vad man
kallar kontraktsvård av narkotikamissbrukare som har begått brott. Det gäller
en försöksverksamhet som skall bedrivas vid Ulleråkers sjukhus och som
beräknas omfatta ett 50-tal personer under en treårsperiod. De som kan
komma i fråga är personer som har begått brott som kan föranleda
fängelsestraff och som missbrukar narkotika. Lagförslaget öppnar en möjlighet
för domstolen att förklara målet vilande, om den åtalade går in i
försöksverksamheten. En förutsättning är dock att inte brottet är av sådan art
att rätten av säkerhetsskäl eller med hänsyn till den allmänna laglydnaden
anser att målet måste fullföljas. Anledningen till att det kallas kontraktsvård
är att missbrukaren får skriva under ett kontrakt där han underkastar sig en
behandlingsplan. Själva kontraktet har dock ingen som helst rättslig betydelse.
Bedömer däremot vårdinstitutionen, dvs. Ulleråkers sjukhus, att
missbrukaren inte fullföljer behandlingsplanen, tas målet inför domstol upp
på nytt och avgörs. Och även om behandlingsplanen fullföljs skall målet förr
eller senare avgöras och den åtalade riskerar ett kännbart straff. Anknytningen
till Ulleråkers sjukhus gör att det i stort sett bara är personer från Uppsala
och Stockholms län som kan komma i fråga.
Behandlingen avser man skall bestå av en sex-åtta veckor lång vistelse på
narkomanvårdskliniken på Ulleråkers sjukhus, där man också inleder en
psykoterapeutisk behandling i grupp. Denna behandling förutsätts fortsätta
efter utskrivningen, då patienten också skall gå på regelbundna kontroller två
gånger i veckan, då man tar prover för att utröna om missbruket har
återupptagits. Patienten förutsätts också skaffa bostad och arbete med stöd av
sjukhusets eftervårdsgrupp.
Förslaget är utformat efter modell av det civil commitment-system som
finns i vissa av USA:s stater. Det är en behandlingsform om vars resultat det
råder mycket stor tveksamhet. Detta återspeglas också i att det bland
remissinstanserna finns mycket delade meningar om huruvida den föreslagna
försöksverksamheten bör startas eller inte. Detta trots att man har
inskränkt sig till en ren myndighetsremiss och inte gett organisationer som
RFHL, KRUM, RSMH och ALRO möjlighet att yttra sig. Samtliga dessa
organisationer kan genom sina erfarenheter förväntas ha väl genomtänkta
ståndpunkter till förslaget.
Kritiken mot den föreslagna försöksverksamheten är väsentlig. Man har
1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2677-2679
Mot. 1978/79:2677
2
från olika håll hävdat att förslaget strider mot principen att brottmål skall
avgöras så snart som möjligt, vidare att det blir en lagstiftning som bara
kommer att beröra personer som bor i en viss del av landet. Härtill kommer
att målet, som redan påpekats, ändå skall avgöras och att det kan komma att
ske mitt under pågående behandling. Det finns därvid inga garantier för att
inte straffet kan komma att bli kännbart och innebära frihetsberövande,
vilket kan leda till att hela behandlingsarbetet spolieras. Socialstyrelsen har i
sitt remissvar också hävdat att försöksverksamhet av det här slaget, om den
skall genomföras, samtidigt bör bedrivas vid flera skilda institutioner för att
möjliggöra en större objektivitet i resultatvärderingen. Vpk delar i allt
väsentligt dessa uppfattningar.
Från vpk:s sida vill vi emellertid rikta ytterligare kritik mot regeringens
förslag. Det läggs mot bakgrund av det tilltagande narkotikamissbruket i
allmänhet och det tilltagande missbruket på kriminalvårdens anstalter i
synnerhet. Det är svårt att se hur en försöksverksamhet med så begränsande
förutsättningar som föreslås i propositionen skall kunna få en tillämpning
som i någon mening kan tänkas möta det vårdbehov som existerar. Den riktar
sig således exklusivt till en grupp missbrukare som åtalats för och erkänt vissa
typer av brott som visserligen föranleder fängelsestraff men ändå inte alltför
långa straff.
När brottmål hålls vilande vid domstol, innebär detta en risk för
rättssäkerheten, och det kommer framför allt att drabba dem som av olika
anledningar inte klarar att fullfölja behandlingsplanen. Hela systemet med
kontraktsvård kommer för övrigt att rubba rättssäkerheten och likheten inför
lagen. Ett litet fåtal kan välja en vårdform som kan komma att påverka
påföljden för brottet. Detta fåtal kommer att bestå av personer som kan göra
sannolikt att de kan fullfölja behandlingsplanen, och det kommer inte att bli
de sämst ställda missbrukarna socialt sett. Dessa kommer även i fortsättningen
att befolka fängelserna.
I argumenteringen för försöksverksamheten anförs i propositionen att den
inte är genomförbar på kriminalvårdens behandlingsenheter. Detta har vi i
och för sig svårt att tro, för så märkvärdigt är inte behandlingsprogrammet,
men det innebär att regeringen inte ser försöksverksamhetens resultat som
tillämpbara för att minska omfattningen av narkotikamissbruket på kriminalvårdens
anstalter. Tillämpningsområdet blir således ytterligt inskränkt,
särskilt om man betänker att de föreslagna ”kontrakten” helt saknar rättslig
innebörd.
Det råder inget tvivel om att det inom kriminalvården måste utvecklas
metoder för att motverka narkotikamissbruket. Vi anser emellertid inte att
det torftiga förslag som presenteras i propositionen och vars hållpunkter är ett
vilande hot om fängelsestraff, sex-åtta veckors klinisk behandling och
därefter poliklinisk kontroll av eventuella återfall i missbruk, kommer att ha
några betydelsefulla behandlingseffekter. Vi är övertygade om att bättre
resultat kan nås genom att ytterligare resurser tillförs för att skapa drogfria
Mot. 1978/79:2677
3
avdelningar vid landets fängelser. Det är nämligen ett faktum att alla
missbrukare som i dag dömts till fängelsestraff och som uttryckligen önskar
komma till drogfria avdelningar för att ta sig ur sitt missbruk inte kan få plats
på det fätal avdelningar som finns.
Vidare måste betydande resurser tillföras för att bygga ut kriminalvårdens
öppna behandlingshem, där man uppenbarligen når goda resultat. Vidare
måste behandlingen inom kriminalvården ges en konkret arbetsrehabiliterande
inriktning.
Med hänvisning till ovanstående föreslås
1. att riksdagen avslår propositionen 1978/79:182,
2. att riksdagen hemställer hos regeringen om förslag i syfte att
bygga ut kriminalvårdens öppna behandlingshem och att öka
antalet platser på drogfria avdelningar inom kriminalvården,
3. att riksdagen uttalar att behandlingsarbetet inom kriminalvården
skall inriktas på arbetsrehabilitering och möjligheter öppnas
för alla fångar att genomgå meningsfull teoretisk utbildning och
yrkesutbildning.
Stockholm den 7 maj 1979
LARS WERNER (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk) EIVOR MARKLUND (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)
1* Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2677-2679