Mot. 1978/79: 2667
Motion
1978/79: 2667
av Rune Torwald m. £1.
med anledning av propositionen 1978/79: 205 med förslag till renhållningslag,
m. m.
Propositionen 1978/79: 205 framför många förslag som bör kunna
minska byråkratin och reducera friktionen mellan kommunerna och fastighetsinnehavarna
när det gäller renhållningen. Däremot saknas dess
värre nästan helt en målsättning av det slag som utgjorde underlaget för
renhållningskommitténs förslag till lagstiftning m. m. Vi vill därför refe*
rera kommitténs filosofi som den återges i propositionen på s. 11:
Från ekologisk synpunkt måste det sålunda vara riktigare att det komposterbara
avfallet får stanna på den fastighet där det i huvudsak uppkommit
och används till foder eller gödsel. Långväga soptransporter i
glesbygden anses vidare utgöra ett onödigt slöseri med energi. En förutsättning
för att den enskilde fastighetsinnehavaren själv skall få ta hand
om sitt hushållsavfall bör enligt kommittén vara att behandlingen kan
ske på ett från sanitär synpunkt och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt.
Om detta krav uppfylls, finns det enligt kommittén inte någon anledning
att tvinga fastighetsinnehavaren att leverera avfallet till kommunen.
Även om jordbruksministern inte ansett sig kunna godta den lagtekniska
lösnnig av detta problem som renhållningskommittén föreslagit, så
hoppas vi att såväl han som utskottet delar vår uppfattning att kommunerna
vid utarbetandet av renhållningsordningar och handläggning av
dispensärenden etc. bör vägledas av ovan redovisade renhållningsfilosofi.
Vi menar också att det är viktigt att jordbruksutskottet i sitt betänkande
ger riksdagen en möjlighet att ställa sig bakom kommitténs uttalande och
därmed ge vägledning för kommuner och andra organ som i framtiden
får att handlägga ärenden med anknytning till renhållning.
I glesbygden torde på de flesta håll en tillämpning av det s. k. VARAsystemet
med containerhämtning vara ekonomiskt fördelaktigt och för
fastighetsägarna acceptabelt. Fastighetsägarna forslar vid denna lösning
sina sopor till en container i grannskapet. Vi ifrågasätter huruvida inte
7 § behöver justeras för att inte dispens skall krävas. Eller kan man tolka
paragrafen så att bortforslingen inte börjar förrän vid aktuell container?
I 9 § stadgas bl. a. att uppsamlingsställen (= containers?) skall anges i
renhållningsordning, som skall antas av kommunfullmäktige. Det synes
oss opraktiskt att i renhållningsordningen fixera det enskilda uppsamlingsstället,
eftersom detta relativt snabbt kan behöva omlokaliseras beroende
på byggnation av vägar och byggnader liksom trafikomläggningar.
Rimligare borde vara att i renhållningsordningen hänvisa till på kommunalkontoret
etc. förvarad karta med redovisning av de aktuella uppsam
1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2667
Mot. 1978/79: 2667
2
lingsplatserna. I annat fall skulle ju kommunfullmäktige tvingas ta ställning
till varje förändring av uppsamlingsställe etc. Vi hemställer att utskottet
utarbetar erforderlig lagtext.
Statsrådet tror att behovet av dispenser blir begränsat, om renhållningsordningen
för kommunerna blir lämpligt utformad. Vi tror knappast
att dessa vare sig kan eller bör vara så detaljerade att inte relativt
många dispensärenden blir aktuella. Därför är det angeläget att redan i
motivtexten till den nya renhållningslagen ge anvisningar till i vilka fall
dispens skall medges. Renhållningskommitténs inledningsvis redovisade
policy bör där vara vägledande. Här finner vi statsrådets uttalande, att
”skälig” hänsyn skall tas till fastighetsinnehavarens möjligheter att själv
ta hand om sitt avfall, alltför vagt. Lika urvattnat är statsrådets uttalande
på s. 17: ”Fastighetsinnehavare med s. k. multrumanläggning bör normalt
kunna ta hand om sitt komposterbara avfall själva. Likaså föreligger
det särskilda förutsättningar att omhänderta avfall på jordbruksfastigheter
med djurhållning.” Vi menar, att i dessa skall dispens för komposterbart
avfall lämnas jämlikt tidigare refererat policyuttalande. Vid
uppenbar misskötsel etc. har hälsovårdsnämnden naturligtvis alltid möjlighet
att återkalla dispensen. Med hänvisning till vad vi nu anfört vill
vi föreslå, att i renhållningslagen 4 §, andra raden i andra stycket, inskjuts
ordet ”avgörande” mellan orden ”skall” och ”hänsyn”. Det får
absolut inte bli så, att en kommun vägrar en fastighetsinnehavare med
multrumanläggning eller jordbrukare med djurhållning dispens, därför
att det skulle betyda mindre inkomster för kommunen, eftersom den
aktuella fastigheten råkar ligga så till att avfallet kan hämtas ”när man
ändå färdas vägen förbi”. Detta har ju tidigare varit ett skäl till att
vissa kommuner vägrat dispens, något som skapat bitterhet hos de berörda
fastighetsinnehavarna vilka påtvingats en service som man varken
behövt eller efterfrågat. Avgörande för om dispens skall lämnas skall
enligt vår mening vara hälsovårdsnämndens bedömning av huruvida fastighetsinnehavaren
i fråga kan omhänderta det komposterbara avfallet
på ett från hälso- och miljövårdssynpunkt acceptabelt sätt. Ökad användning
av multrum bör från såväl energi- som miljösynpunkt accepteras
och främjas. Av samma skäl bör generell dispens från hämtning av trädgårdsavfall
lämnas dem som anordnar godtagbar kompost på sin fastighet.
Hälsovårdsnämnden bör rekommendera detta förfarande.
Vi vill även aktualisera en annan frågeställning som i propositionen
nästan helt förbigåtts, nämligen hur glesbygdshämtningen av latrin och
slam bör ordnas. Det är ju ett känt förhållande att tätorternas avloppsreningsanläggningar
blir bemängda med tungmetaller, varför jordbrukarna
är tveksamma till lämpligheten att utnyttja detta avfallsslam som
gödsel på sina åkrar. Mot denna bakgrund borde kommunerna eftersträva
att jordbrukare i glesbygden åtar sig att hämta latrin och slam i
sitt närområde och tillgodogör sig detta såsom gödsel på sina egna åkrar.
Mot. 1978/79: 2667
3
På så sätt undviker man att få åtminstone detta avfall bemängt med tungmetaller.
I sammanhanget vill vi också understryka angelägenheten av
att hälsovårdsnämnderna i framtiden ägnar större uppmärksamhet åt
problemet med tömning av trekammarbrunnar och septictankar etc.,
eftersom dessa vid misskötsel medför stor risk för försämrat grundvatten.
Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen
1. uttalar sin anslutning till renhållningskommitténs målsättningspolicy
för anordnande av kommunal renhållning,
2. antar renhållningslagen med de ändringar i paragraferna 4, 7
och 9 som föreslagits i denna motion,
3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande hämtning i glesbygden av latrin och slam etc.
Stockholm den 4 maj 1979
RUNE TORWALD (c)
GÖSTA ANDERSSON (c)
KARL-ERIC NORRBY (c)
ERIK JOHANSSON (c)
i Hållsta
KERSTIN ANDERSSON (c)
i Hjärtum
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979
■
•;
(■.' A9- > v ? ' X ■