Mot. 1978/79: 2662
Motion
1978/79: 2662
av Olof Palme m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79: 210 om ändrad företagsbeskattning
Den svenska bolagsbeskattningen har sedan länge kännetecknats av
en hög skattesats på den redovisade nettovinsten — f. n. drygt 55 %
— kombinerad med relativt generösa regler för konsolidering och fondering.
Den effektiva skattebelastningen på vinsten före konsolidering
har alltså varit klart lägre än vad som uttagits på den redovisade nettovinsten.
Den grundläggande tanken bakom detta system har varit att stimulera
företagen till en konsolidering och stabilisering av verksamheten så
att de kan stå emot tillfälliga nedgångar i försäljning och produktion
och så långt möjligt trygga sysselsättningen för den anställda personalen.
Ett annat väsentligt motiv har varit att stimulera till en fortsatt kapitalbildning
och tillväxt, vilket ökar produktiviteten och skapar nya sysselsättningsmöjligheter.
Så länge överskotten hållits kvar i företagen och
använts för investeringar och en utbyggnad av kapaciteten har de genom
vårt bolagsskattesystem blivit lägre beskattade än om de tagits ur
rörelsen och delats ut till företagens ägare.
Enligt de beräkningar som kunnat göras har den effektiva skattesatsen
på företagens vinster före konsolidering och fondering under senare
år endast uppgått till drygt 20 % — dvs. inte fullt hälften av den skattesats
som nominellt gäller för den redovisade nettovinsten. Detta innebär
emellertid i sin tur att det ligger en stor latent skatteskuld på företagen,
vilken de kan uppskjuta betalningen av så länge de fortsätter att
investera men som förfaller till betalning när investeringarna dras ner
och man börjar ta ut pengarna ur företaget.
Det är mycket som talar för att vårt företagsskattesystem verkligen
har stimulerat företagen till en ökad konsolidering och en ökad kapitalbildning.
Inte minst utvecklingen under senare år har visat att de svenska
företagen haft en i många fall betydande finansiell motståndskraft
mot de påfrestningar de blivit utsatta för. Effekterna på sysselsättningen
skulle sannolikt ha blivit mycket allvarligare om vi inte haft väl konsoliderade
företag.
Enligt vår mening bör beskattningen av företagens vinster även fortsättningsvis
utformas så att den bidrar till stabilisering och tillväxt av
verksamheten. De företag som väljer att konsolidera och investera bör
därför även fortsättningsvis få en temporärt lägre beskattning än de företag
som väljer att i större utsträckning dela ut vinsterna.
Av detta följer emellertid enligt vår mening inte att det i dagsläget
1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2662
Mot. 1978/79: 2662
2
skulle föreligga ett behov av någon generell lättnad i nettovinstbeskattningens
nivå. Bolagsskatterna har — i jämförelse med en lång råd andra
skatteinkomster — minskat i betydelse. 1950 uppgick bolagsskatten
till nära 3 % av BNP och till nära 15 % av den offentliga sektorns totala
inkomster. Nu utgör den endast drygt 1 % av BNP och ca 3 % av
den offentliga sektorns totala inkomster. Under 1950- och 1960-talen
spelade fortfarande bolagsskatten en ingalunda oväsentlig roll i finansieringen
av den offentliga sektorns verksamhet, men denna roll har blivit
allt mindre under senare år. En faktor som delvis förklarar detta är
att inkomstunderlaget för denna skatt inte har vuxit lika snabbt som
BNP. Detta är en konsekvens bl. a. av att den offentliga verksamheten
byggts ut i snabb takt, vilket medfört en successiv omstrukturering av
vår totala ekonomi med en minskad relativ betydelse för bolagssektom.
En minst lika viktig förklaring är emellertid att detta inkomstunderlag
inte blivit föremål för samma höjningar av beskattningen som t. ex.
skett i fråga om hushållssektoms inkomster. Bolagsinkomstema har
alltså fått en alltmer gynnad ställning i förhållande till andra inkomstslag
och har alltså i allt mindre grad bidragit till att finansiera den offentliga
sektorns verksamhet.
Även om man sätter bolagsskatten i relation till företagens vinster
före lagemedskrivningar och avsättningar till investeringsfonder, visar
det sig att skattebelastningen sjunkit. Under 1950-talet uppgick bolagsskatten
till 30—35 % av de större industriföretagens korrigerade resultat.
Som inledningsvis nämndes har denna andel nu sjunkit till ca 20 %.
Motivet för detta har varit det tidigare nämnda behovet av att skapa en
stimulans för investeringar och en utbyggnad av kapaciteten. Men en
sådan utveckling kan även leda till en allt större koncentration av förmögenhetema.
Företagsbeskattningens utformning måste därför avvägas
inte endast med hänsyn till dess betydelse för stabilisering och tillväxt
utan även med beaktande av dess effekter på förmögenhetsbildningen.
Enligt vår mening talar dessa olika omständigheter för att nettovinstbeskattningens
nivå inte får tillåtas att ytterligare minska. De
förslag som vi kommer att redovisa i det följande har utformats med
denna utgångspunkt.
Företagsbeskattningen måste utformas med ett hänsynstagande även
till hur förhållandena i dessa avseenden är i våra viktigare konkurrensländer.
I företagsskatteberedningens slutbetänkande (SOU 1977: 68) redovisades
en del material som gav vid handen att företagsbeskattningen
i Sverige vid en internationell jämförelse måste betecknas som gynnsam.
Visserligen är den nominella skattesatsen i vårt system relativt hög, men
våra konsoliderings- och fonderingsmöjligheter är med nuvarande system
sannolikt längre gående än i flertalet andra jämförbara länder.
Man kan således inte peka på att vår konkurrenssituation skulle motivera
att man sänker beskattningen för företagens nettovinster.
Mot. 1978/79: 2662
3
Nu kan det visserligen mot detta invändas att beskattningen av företagens
nettovinster inte är den enda form av skatt som läggs på företagen.
Vid sidan om denna har företagen även att betala en lång rad olika
avgifter på i första hand sina lönekostnader. Men även på denna punkt
visar de statistiska jämförelser som kan göras att nivån på dessa avgifter
ingalunda är särskilt hög i Sverige. De har visserligen under senare år
stigit snabbare i vårt land än i flertalet andra länder, men de har inte
nått upp till samma nivå som i t. ex. Förbundsrepubliken Tyskland.
Slutsatsen blir således den att, även sedan man fört in avgifterna på
företagens arbetskraftskostnader i bilden, framstår den svenska företagsbeskattningen
vid en internationell jämförelse som förmånlig.
Den sammanlagda effekten av de olika förändringar på företagsbeskattningens
område som föreslås i regeringens proposition 1978/79: 210
leder emellertid till en betydande lättnad i beskattningen. Det är svårt
att mer exakt ange storleken av den samlade skatteminskningen men inräknat
effekterna även för egenföretagama torde skattelättnaden under
de närmaste åren uppgå till i varje fall 1 miljard kronor. Genom denna
proposition fullföljer med andra ord folkpartiregeringen den konsekventa
fördelningspolitik som den borgerliga trepartiregeringen inledde —
nämligen att förskjuta skattebördan från kapitalägarna och företagen
till hushållen och löntagarna.
Vi socialdemokrater tar avstånd från denna borgerliga färdriktning i
fördelningspolitiken. Den leder till växande klyftor och en ökad koncentration
av förmögenheter och ekonomisk makt. Den kommer också
att försvåra den långsiktiga stabiliseringen av vår ekonomi.
I det följande kommer vi att på en rad punkter redovisa alternativa
förslag som sammantaget siktar till att mer effektivt utnyttja företagsskattesystemet
i den ekonomiska politiken och göra detta inom den ram
som sätts av en oförändrad skattebelastning på företagen.
Brutto- resp. nettovinstbeskattningens höjd
Enligt sina direktiv hade företagsskatteberedningen att bl. a. diskutera
effekterna av och de inbördes sambanden mellan nettovinstbeskattningen
och olika bruttoskatter. Beredningens överväganden resulterade i
uppfattningen att det nuvarande systemet med en särskild beskattning av
nettovinsten bör behållas. I fråga om aktiebolag och ekonomiska föreningar
innebar detta att inkomsten i princip skall dubbelbeskattas, dvs.
vinsten skall beskattas först hos aktiebolaget eller föreningen och därefter,
när utdelning sker, hos aktie- eller andelsägaren. Beredningen framhöll
särskilt att företagens inkomstbeskattning har stor betydelse genom
att den utformats så att den stimulerar den ekonomiska tillväxten och
även ger statsmakterna möjligheter att använda denna som ett led i
stabiliseringspolitiken.
Mot. 1978/79: 2662
4
Beredningens majoritet föreslog inte några större förändringar i fråga
om bruttobeskattningen. I reservationer från de socialdemokratiska ledamöterna
och från representanterna för löntagarorganisationerna
framfördes emellertid ett förslag om att en allmän produktionsfaktorskatt
borde införas i vårt skattesystem. I basen för denna skatt skulle ingå
förutom lönekostnaderna och en del andra förmåner för arbetskraften
även en på visst sätt definierad bruttovinst. Genom denna breddning av
basen skulle man bl. a. kunna uppnå en neutralitet i beskattningen
mellan olika produktionsfaktorer som framstår som naturlig från bl. a.
fördelningspolitiska överväganden. Dessutom skulle man införa ett automatiskt
verkande element i skattesystemet när det gäller stabiliseringen
av företagens vinstutveckling.
I vår partimotion (1978/79: 1629) om inriktningen av skattepolitiken
föreslog vi att en sådan allmän produktionsfaktorskatt skulle införas
fr. o. m. den 1 januari 1980 i huvudsaklig överensstämmelse med vad
de socialdemokratiska reservanterna och löntagarrepresentanterna föreslagit
i företagsskatteberedningens slutbetänkande. Den borgerliga majoriteten
i riksdagen avslog emellertid detta förslag. I stället har folkpartiregeringen
tillsatt en kommitté med uppdrag att skyndsamt utreda
olika former av bruttoskatter (Dir. 1979: 28). Enligt sina direktiv har
kommittén att redovisa ett preliminärt resultat av sitt arbete i vad gäller
bl. a. den tekniska utformningen av en produktionsfaktorskatt i sådan
tid att ställning kan tas under hösten 1979 till ett införande av en
sådan skatt. I avvaktan på resultatet av detta arbete vill vi inte aktualisera
denna fråga i det nu förevarande sammanhanget. Vi vill dock
framhålla som vår principiella inställning att en bruttoskatt lagd på företagens
förädlingsvärde i enlighet med de tankar som finns i de socialdemokratiska
reservanternas förslag i företagsskatteberedningen skulle
utgöra ett i dagens läge mycket värdefullt komplement till de redan nu
existerande skatteformerna. Rätt utformad skulle denna kunna spela en
strategisk roll i ett större skattepolitiskt sammanhang genom att den
bl. a. öppnar en möjlighet att förskjuta skatteuttaget från hushållen till
företagen. Härigenom skulle en värdefull dämpning av beskattningen
på hushållen kunna ske inom ramen för ett totalt sett oförändrat skatteuttag.
Investeringsfonderna
Som redan inledningsvis framhölls har det nuvarande systemet för
beskattning av företagens inkomster utformats med det klara syftet att
skapa möjligheter att bygga upp skattefria reserver. Ett viktigt inslag i
denna politik har varit de möjligheter som aktiebolag och ekonomiska
föreningar haft att få sätta av medel till investeringsfond för konjunkturutjämning.
Genom denna fondkonstruktion har man kunnat uppnå
Mot. 1978/79: 2662
5
det dubbla syftet att under kraftiga uppgångstider dämpa den ekonomiska
aktiviteten genom att medel då avsätts till fondema, samtidigt
som statsmakterna under nedgångsperioder får möjligheter att genom
frisläpp från fonderna stimulera den ekonomiska aktiviteten.
I propositionen föreslås nu en rad förändringar i detta system, vilka
i huvudsak står i överensstämmelse med de förslag som väcktes av företagsskatteberedningen.
Förslagen går bl. a. ut på att fondavsättningen
skall få uppgå till högst 50 % av årsvinsten före skatt och vinstdispositioner,
vilket är en höjning i jämförelse med nuvarande regler med 10
procentenheter. Av denna avsättning skall 50 % sättas in på ett räntelöst
konto i riksbanken mot f. n. 46 % för aktiebolag och 40 % för ekonomiska
föreningar.
Vi vill inte motsätta oss dessa förslag under förutsättning att den
skattelättnad detta innebär för företagen kompenseras på annat sätt. Vi
återkommer senare till denna fråga.
I propositionen föreslås även att man genomför det socialdemokratiska
förslaget att företag, som ansöker om att ta allmän investeringsfond
i anspråk, skall ha berett berörda arbetstagarorganisationer tillfälle
att avge yttrande över ansökningen. Enligt vår mening bör detta förslag
även utvidgas till att omfatta en rätt för arbetstagarorganisationer
att hos arbetsmarknadsstyrelsen väcka förslag om att ett visst företags
investeringsfond skall få tas i anspråk. Arbetsmarknadsstyrelsen har sedan
att bereda denna fråga med hänsyn till bl. a. behovet att långsiktigt
stärka sysselsättningen inom det berörda företaget.
Lagernedskrivningar och en lönebaserad konsolideringsfond
Företagsskatteberedningens analyser ger klart vid handen att den
konsolideringsmöjlighet som har störst betydelse i det nuvarande företagsskattesystemet
är lagemedskrivningen. Det har sedan länge framhållits
att denna knytning till lagren medför en olikhet företag emellan
i fråga om möjligheter till konsolidering. Företag med en betydande lagerstock
har ovedersägligen större möjligheter att konsolidera sin verksamhet
än företag som endast har obetydliga lager. Det finns väl grundade
motiv för detta — ett företag med ett stort lager behöver en finansiell
buffert mot de risker detta medför. Samtidigt bör emellertid av sysselsättningsskäl
även de arbetsintensiva företagen ges en möjlighet att
finansiellt konsolidera sin verksamhet genom en öppen resultatutjämning.
De ökade kraven på trygghet i anställningen motiverar att även de
arbetsintensiva företagen bör ges denna möjlighet.
I företagsskatteberedningen väcktes förslag om att skapa en ytterligare
konsolideringsmöjlighet som då skulle ha lönesumman som grund. I
propositionen föreslås nu att en sådan möjlighet införs — dock med den
begränsningen att företag som utnyttjar lagemedskrivning inte skall ha
Mot. 1978/79: 2662
6
möjlighet att skapa en lönebaserad utjämningsfond. Enligt vår mening
bör emellertid detta förslag avslås. Det har inte stöd i företagsskatteberedningens
förslag och det har inte heller remissbehandlats. Det kan göras
troligt att det leder till kontrollproblem och risker för missbruk. Så
länge det inte gjorts till föremål för en grundligare analys bör det inte
heller genomföras.
Vi föreslår i stället att en generell möjlighet öppnas för företag att göra
avsättning till en resultatutjämningsfond på högst 10 % av lönekostnaderna
och av inkomsten i förvärvskällan. Systemet bör då utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med de förslag i denna riktning som
framförts i propositionen — dock utan den begränsning som där föreslås.
Förslaget innebär bl. a. att det till resultatutjämningsfonden avsatta
beloppet skall återföras till beskattning varje år. Detta innebär i sin
tur att om lönesumman — för egenföretagare inkl. inkomstdelen — inte
förändras, förändras inte heller det högsta tillåtna beloppet. Minskar
lönesumman eller motsvarande och har avsättningsmöjligheten tidigare
utnyttjats fullt ut medför således återföringen en skattebelastning för
den skattskyldige.
Denna nya resultatutjämning tillsammans med de förbättringar som
genomförs i investeringsfondssystemet leder sammantaget till en lättnad
i skattebelastningen på företagen. Ett genomförande av dessa olika förslag
måste därför åtföljas av kompenserande förändringar. Enligt vår
mening bör detta ske genom en ändring av den huvudregel som hittills
gällt för varulagervärderingen — nämligen att lagret vid beskattningsårets
utgång inte får tas upp till lägre belopp än 40 % av lagrets anskaffningsvärde
eller återanskaffningsvärde efter avdrag för inkurans.
Vid en internationell jämförelse är detta en mycket långt gående konsolideringsmöjlighet.
Enligt vår mening bör de tidigare föreslagna åtgärderna
föranleda den ändringen att det lägsta beloppet sätts till 55 % av
anskaffningsvärdet. Med hänsyn till det i dagsläget faktiska utnyttjandet
av lagemedskrivningsmöjligheten kommer detta att innebära en förändring
för ett relativt begränsat antal företag. Effekterna för dessa
motvägs dock av förbättringarna inom investeringsfondssystemet och av
den nya lönebaserade konsolideringsmöjligheten.
Den föreslagna förändringen i lagernedskrivningen bör ske under en
treårsperiod med början fr. o. m. 1981 års taxering.
Förslaget om avsättning till allmän investeringsreserv
I propositionen föreslås att ett investeringsfondsliknande system skall
införas även för egenföretagare. Enligt förslaget skall dessa kunna sätta
av hälften av inkomsten av rörelse eller jordbruk till en s. k. allmän
investeringsreserv. För att avdrag skall medges för avsättningen krävs
att egenföretagaren betalar in ett belopp motsvarande hela avsättningen
Mot. 1978/79: 2662
7
på en enskild bankräkning (allmänt investeringskonto). Denna reserv
får enligt förslaget endast utnyttjas till investeringsändamål dvs. anskaffning
av maskiner och andra inventarier samt arbeten på byggnader
och markanläggningar m. m. Under de första fem åren efter avsättningen
får inte reserven utnyttjas utan tillstånd av regeringen eller annan
myndighet. Sedan denna femårsperiod gått till ända får reserven utnyttjas
utan tillstånd för investeringsändamål under en ny femårsperiod. Tio
år efter avsättningen skall eventuellt kvarvarande del av reserven tas upp
till beskattning.
Det grundläggande syftet med det nuvarande investeringsfondssystemet
är att det skall stimulera till ökade investeringar och en ökad sysselsättning.
Enligt vår mening kan det finnas skäl att med bibehållande
av detta grundläggande syfte undersöka möjligheterna att utvidga detta
system så att det även inbegriper egenföretagarna. Skulle man kunna
hitta ett effektivt system även för denna grupp så skulle samhällets
möjligheter att påverka investeringsutvecklingen förbättras. Detta är
angeläget mot bakgrund av behovet av att bättre kunna stabilisera kapitalbildningen
i vårt land.
Det av folkpartiregeringen föreslagna systemet lider emellertid enligt
vår mening av betydande brister. Förslaget att hela avsättningen skall
ske på särskild räkning i bank kommer att skapa ytterligare svårigheter
för penning- och kreditpolitiken i ett läge då de borgerliga regeringarnas
ekonomiska politik redan kraftigt försämrat förutsättningarna för en effektiv
politik på detta område. Ett första krav på ett investeringsfondssystem
för egenföretagare är enligt vår mening att medlen binds på räntelösa
konton i riksbanken. Det är enligt vår mening bättre att endast
binda en del av dessa fondavsättningar men då göra det på ett lättkontrollerat
och från kreditpolitisk synpunkt mindre riskabelt sätt än vad
som blir fallet med regeringsförslaget.
Hur stor del av fondavsättningen som på detta sätt skall bindas i riksbanken
får göras till föremål för närmare överväganden. Enligt vår mening
synes det mot bakgrund av nu gällande skatteregler vara rimligt med
en insättning på ca 60 % av fondavsättningen. Motivet för att sätta insättningskravet
högre för egenföretagarna än för de juridiska personerna
är att egenföretagarna direkt tillgodogör sig företagets avkastning
som enskilda personer.
Genom detta vårt förslag kommer visserligen riksbanken att belastas
med uppgifterna att ansvara för ett betydande antal olika konton. Administrationen
är dock inte särskilt omfattande eftersom det rör sig om
relativt enkla registreringar. In- resp. utbetalningar kan med fördel ske
via postkontoren.
Ett ytterligare problem som propositionen inte på ett tillfredsställande
sätt belyst är hur själva kontrollen av dessa företagargrupper skall utformas.
Det nuvarande investeringsfondssystemet bygger på förutsätt
Mot. 1978/79: 2662
8
ningen att man på ett relativt enkelt sätt kan kontrollera att företagen
verkligen använder fondfrisläppen till de avsedda ändamålen. Om man
inte kan hitta ett effektivt sätt att kontrollera användningen av dessa
nya fonder kommer det endast att innebära att egenföretagarna har fått
ytterligare en möjlighet att utjämna sina resultat. Enligt vår mening finns
det ingen anledning att ytterligare utvidga de redan nu så generösa resultatutjämningsreglerna
för egenföretagarna.
Vi vill därför föreslå att innan beslut tas i denna fråga en särskild utredning
görs som på ett övertygande sätt visar att myndigheterna effektivt
kan kontrollera fondfrisläppen. Därvid bör exempelvis övervägas att
införa lägsta gränser för såväl själva avsättningen som för de projekt
som frisläppen skall få användas för. Man bör också överväga att kraftigt
begränsa vilka typer av projekt som får komma i fråga. Det kan
t. ex. starkt ifrågasättas om frisläppen skall få användas för markbearbetningsåtgärder
eller för inköp av enstaka fordon.
Mot bakgrund av det med fonderna avsedda syftet — nämligen att
stimulera kapitalbildningen och därigenom sysselsättningen — bör de
endast kunna tas i anspråk av företag med anställd arbetskraft. Den
närmare utformningen av detta krav bör även studeras av den föreslagna
utredningen. Enligt vår mening bör man dessutom överväga om den
nya investeringsreserven skall kunna bildas av en person som även äger
rätt att avsätta medel på skogskonto.
Med hänvisning till ovanstående föreslår vi därför riksdagen avslå regeringens
nu föreliggande förslag om att inrätta en allmän investeringsreserv
för egenföretagare. Vi föreslår i stället att riksdagen beslutar
hemställa hos regeringen om en utredning belysande möjligheterna att i
enlighet med vad som anförts ovan utvidga rätten att använda investeringsfondssystemet
även till egenföretagare.
Värdering av djur
De allmänna reglerna för beräkning av inkomst av rörelse och jordbruk
leder till att den nominella värdeökning som lagret är utsatt för på
grund av ökning av prisnivån träffas av beskattning. Detta sker i samband
med avyttringen av lagertillgångarna. Beträffande lager av djur i
jordbruk kan emellertid värdetillväxten enligt nuvarande system beskattas
successivt även om djuren inte säljs. Detta beror på att lagervärderingen
nu sker med utgångspunkt i de genomsnittspriser som årligen
fastställs av RSV.
Företagsskatteberedningen föreslog att såvitt gäller lager av stamdjur
lagervärderingen skall göras så att värdestegringen beskattas i ungefär
den takt som djuren omsätts. Enligt beredningen skulle detta åstadkommas
genom att djuren får tas upp till de av RSV fastställda värdena för
det löpande beskattningsåret eller för något av de fem närmaste beskatt
Mot. 1978/79: 2662
9
ningsåren. Från det av den skattskyldige valda värdet får sedan en generell
nedskrivning ske med 45 %. Den föreslagna regeln företedde likheter
med de bestämmelser som får användas vid värdering av lager av
rå- och stapelvaror i rörelse (supplmentärregel II).
Flera remissinstanser har ställt sig negativa till den av företagsskatteberedningen
föreslagna omläggningen på denna punkt. I stället föreslås
att lager av djur på jordbruksfastighet eller i renskötselrörelse skall värderas
med utgångspunkt i en uppskattad genomsnittlig produktionskostnad
för djuren och inte — som f. n. — på grundval av djurens genomsnittliga
marknadsvärde.
Enligt vår mening skulle emellertid detta leda till en ytterligare skattelättnad
för de ifrågavarande företagen. Det skulle i vissa fall kunna skapa
möjligheter till omotiverat stora engångsnedskrivningar — större än
vad som redan enligt nu gällande regler gäller för andra företagsformer.
Den av regeringen föreslagna metoden bör därför avslås. Riksdagen
bör i stället hemställa om ett nytt förslag som både tillgodoser de
vid remissbehandlingen framkomna synpunkterna och undviker den betydande
skattelättnad som ett förverkligande av regeringsförslaget skulle
medföra för de berörda grupperna.
Upphovsmannakonto
Vid beskattningen behandlas de fria kulturarbetarna som egenföretagare
och omfattas av de skatte- och avgiftsregler som gäller för rörelseidkare.
Samtidigt arbetar de emellertid ofta under förhållanden som avviker
från vad som gäller för företagare i allmänhet. Anställd personal
förekommer exempelvis mycket sällan. Behovet av maskiner och andra
inventarier är begränsat. I många fall förekommer mycket kraftiga inkomstvariationer
mellan olika år. Långa perioder kan i vissa fall förflyta
under vilka kulturarbetaren får en liten eller kanske ingen inkomst
alls av sitt arbete varefter sedan ett betydande belopp utbetalas under en
kort period.
Visserligen innebär reglerna om ackumulerad inkomst och förlustutjämning
att en viss mildring av skatteeffekterna kan uppnås. Men dessa
påverkar inte uttaget av egenavgifter och beräkning av pensionsförmåner.
De ger dessutom endast möjlighet att utjämna inkomsten ”bakåt” i
tiden. De medger ingen konsolidering av den framtida inkomstsituationen.
Företagsskatteberedningen föreslog att ett särskilt inkomstutjämningssystem
skulle införas för fria kulturarbetare. Dessa skulle kunna få uppskov
med beskattningen av den del av inkomsten som sattes in på särskilt
konto (upphovsmannakonto). Det skulle endast avse rörelseintäkter
som fysisk person erhåller i egenskap av upphovsman enligt lagen (1960:
729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsmannalagen).
Mot. 1978/79: 2662
10
I propositionen föreslås nu att kulturarbetare ges möjlighet att uppskjuta
skatten på sina upphovsmannainkomster under vissa villkor. Dessa
är bl. a. att den skattskyldige vid utgången av beskattningsåret är bosatt
i Sverige samt att uppskovsbeloppet uppgår till minst 10 000 kr. och
att det i sin helhet betalas in på upphovsmannakontot. Vidare krävs att
upphovsmannaintäkten under beskattningsåret med minst 50 % skall
överstiga motsvarande intäkter under något av de två närmast föregående
åren.
Enligt vår mening kan det finnas skäl att på denna senare punkt något
modifiera regeringsförslaget. Jämförelsen två år bakåt i tiden skapar
administrativa problem. Det avsedda syftet blir enligt vår mening väl
tillgodosett om jämförelsen bara avser det närmast föregående året, vilket
även var det förslag som företagsskatteberedningens majoritet stannade
för.
I propositionen har vidare föreslagits att uppskov endast skall kunna
medges med högst 2/3 av nettointäkten före uppskov och schablonavdrag
men inte med större belopp än att den nettointäkt som återstår efter
uppskovet uppgår till 30 000 kr. Även på denna punkt har propositionen
gått längre än företagsskatteberedningen. Enligt vår mening bör
man inte nu — med hänsyn till bl. a. riskerna för spridning till andra
grupper med liknande inkomstsituation — gå längre än vad som föreslogs
av beredningen. Uppskov bör således inte medges med större belopp
än hälften av nettointäkten av förvärvskällan före schablonavdrag
för egenavgifter och inte heller med så stort belopp att den totala inkomsten,
efter uppskov men före schablonavdrag, kommer att understiga
50 000 kr. Det sammanlagda belopp som en kulturarbetare får ha innestående
på upphovsmannakonto bör inte få överstiga 200 000 kr.
De av oss nu föreslagna åtgärderna för kulturarbetarna får uppfattas
som provisoriska. Socialdemokraterna i kulturutskottet har under den
allmänna motionstiden i år väckt en motion (mot. 1978/79: 1851) med
krav på en övergripande utredning av kulturarbetarnas ställning. Av
särskild betydelse är att undersöka i vilken utsträckning företagarbegreppet
är tillämpligt på deras ställning. Regeringen har nyligen tillkännagivit
sin avsikt att tillsätta denna utredning. Inom ramen för denna
blir det möjligt att mera allsidigt pröva kulurarbetarnas ställning i bl. a.
skatte- och avgiftshänseende. I avvaktan på detta utredningsarbete bör
därför de nu föreslagna åtgärderna betraktas som provisoriska.
Företagsskattens höjd samt kommunalskatteavdraget
Företagsskatteberedningens majoritet föreslog att den kommunala
taxeringen av aktiebolag, ekonomiska föreningar och andra juridiska
personer skulle avskaffas. I den nu föreliggande propositionen går emellertid
regeringen inte fram med detta förslag utan hänskjuter det till ett
kommande utredningsarbete inom budgetdepartementet.
Mot. 1978/79: 2662
11
De socialdemokratiska ledamöterna i företagsskatteberedningen reserverade
sig på denna punkt och föreslog en alternativ lösning. Denna
innebar att nu gällande avdragsrätt för kommunalskatt vid den statliga
beskattningen skulle upphöra. För att undvika att detta gav upphov till
en förstärkt olikhet i fråga om företagsbeskattningen mellan olika kommuner
föreslog dessa att man skulle införa en över hela landet likartad
skatt på företagen. Denna borde konstrueras så att man i botten lägger
en 30-procentig statlig skatt, vilken i stort sett motsvarar den nuvarande
skatten sedan hänsyn tagits till avdragsrättens upphörande. Ovanpå
denna skulle man sedan lägga den genomsnittliga kommunala utdebiteringen,
vilken borde beslutas av regeringen med utgångspunkt i de beslutade
kommunala utdebiteringarna.
Samtidigt skulle de särskilda kommunala taxeringarna bibehållas.
Detta var nödvändigt för att man på ett rättvist sätt skulle kunna fördela
de skatteinkomster som skapas inom företagssektorn. Varje enskild
kommun skulle alltså erhålla de skatteinkomster från företagsinkomsterna
som svarade mot den i kommunen gällande utdebiteringen. De
olika företagen däremot skulle debiteras en för hela landet likartad
skatt.
Enligt vår mening är det angeläget att detta förslag nu genomförs. Det
finns ingen anledning att ytterligare skjuta på detta ställningstagande.
De nu existerande skillnaderna mellan olika utdebiteringar utövar en
påverkan på företagets val av lokalisering, som skapar ytterligare problem
inom regionalpolitiken.
Vi vill samtidigt också peka på behovet av att man utreder möjligheterna
att kraftigt förenkla den nuvarande kommunala taxeringen av företagen.
Vi finner det exempelvis vara en alltför långt gående ambition
att medelst ett komplicerat taxeringsförfarande fördela företagsinkomsterna
ner på de enskilda församlingarna. Här borde med fördel ett schablonmässigt
fördelningsförfarande kunna användas.
Avdrag för representation
Företagsskatteberedningens majoritet föreslog en begränsning av de
avdragsgilla kostnaderna för representation. I propositionen tar regeringen
inte upp detta förslag. För vår del vill vi framhålla det angelägna
i att de nu gällande avdragsreglerna begränsas. Samtidigt måste detta
emellertid ske med beaktande av de speciella problem som gör sig gällande
inom restaurangbranschen. Hotell- och restaurangutredningens
betänkande bereds för närvarande inom kanslihuset. Vi finner det naturligt
att man vid denna beredning även överväger möjligheterna att
— med beaktande av branschens speciella problem — begränsa de avdragsgilla
kostnaderna för representation i enlighet med vad som föreslogs
i företagsskatteberedningens betänkande.
Mot. 1978/79: 2662
12
Särskilda regler för yrkesfiskarna
I propositionen föreslås att investeringsreservsystemet utformas på ett
sådant sätt att det ökar möjligheterna för yrkesfiskare att använda systemet
i inkomstutjämnande syfte. Om en yrkesfiskare under ett höginkomstår
har gjort en avsättning till investeringsreserv och om fiskeinkomsterna
under ett följande år sjunker bör han kunna ta ut medel från
investeringskontot och disponera dem även för annat ändamål än investering.
Enligt vår mening är detta emellertid ett mindre lämpligt sätt att använda
ett system som har som egentligt syfte att stimulera investeringarna.
Genom denna undantagsregel för yrkesfiskare gör man om systemet
för denna grupp så att det blir ett system för inkomstutjämning.
Det finns här anledning att erinra om att nya riktlinjer för fiskeripolitiken
beslutats under våren 1978. Dessa innefattade bl. a. åtgärder som
förbättrar effektiviteten hos de äldre fiskefartygen, samtidigt som en
successiv förnyelse av fiskeflottan främjas. Olika stödformer — lån, garantier
och bidrag — används som ett led i ansträngningarna att göra
det svenska fisket konkurrenskraftigt och ge dess utövare en tryggad
sysselsättning.
Vi har tidigare i denna motion föreslagit att en ny konsolideringsmöjlighet
öppnas för alla företagare genom att man erhåller möjligheter att
åstadkomma en öppen resultatutjämning via en 10-procentig avsättning
av den totala lönesumman. Vi föreslår därtill en utredning om möjligheterna
att tillämpa investeringsfondssystemet även för egenföretagare,
i vilken utredning självfallet även yrkesfiskarnas situation kommer att
behandlas. Dessa förslag — jämte de allmänna insatser som görs för yrkesfiskarna
— bör t. v. tillgodose de behov av en allmän konsolidering
som gör sig gällande på detta område.
Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställs
att riksdagen
1. beslutar i enlighet med vad som i motionen anförts om arbetstagares
rätt att väcka förslag om användning av investeringsfond,
2. med avslag på propositionens förslag i berörd del beslutar om
en resultatutjämning med lönekostnaderna som bas i enlighet
med vad som anförts i motionen,
3. beslutar om en begränsning av lagernedskrivningen i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. med avslag på propositionens förslag om rätt till avsättning till
Mot. 1978/79: 2662
13
allmän investeringsreserv hos regeringen i enlighet med vad
som anförts i motionen begär en utredning om möjligheterna
att utvidga rätten att använda investeringsfondssystemet även
till egenföretagare,
5. med avslag på förslagen i propositionen i berörda delar beslutar
i enlighet med vad som anförts i motionen om värderingen
av djur,
6. med avslag på propositionens förslag i berörda delar beslutar i
enlighet med vad som i motionen anförts om upphovsmannakonto,
7. beslutar i enlighet med vad som i motionen anförts om företagsskattens
höjd samt den kommunala beskattningen av företagens
nettovinster,
8. beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts
om avdrag för representation,
9. beslutar avslå propositionens förslag om särskilda regler för
yrkesfiskarnas användning av investeringsreserver.
Stockholm den 2 maj 1979
INGEMUND BENGTSSON (s) ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s.
OLOF PALME (s)
ERIK ADAMSSON (s)
VALTER KRISTENSON (s)
INGVAR CARLSSON (s)
ESSEN LINDAHL (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LISA MATTSON (s)
BENGT GUSTAVSSON (s) THAGE PETERSON (s)
LILLY HANSSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
LENA HJELM-WALLÉN (s) INGVAR SVANBERG (s)
PAUL JANSSON (s)