3
Motion
1978/79: 2658
av Stig Josefson m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79: 210 om ändrad företagsbeskattning
En reformering av företagsbeskattningen är angelägen. Beskattningen
av företagen måste utformas så att företagens stabilitet och utveckling
på bästa sätt tryggas. Härigenom kan företagen fylla sin funktion i den
sociala marknadsekonomin, dvs. tillgodose den nödvändiga produktionen
och ge människorna trygga arbetstillfällen i alla delar av landet.
En viktig utgångspunkt för arbetet med företagens skatteregler måste
vara att ge de mindre företagen jämförbara regler med de större.
Propositionen 1978/79: 210 bygger i väsentliga delar på företagsskatteberedningens
betänkande. Beredningens förslag innebär i flera avseenden
rättvisare tillämpning av konsolideringsmöjligheterna inom
skattesystemet. Förslagen ger större möjligheter att möta de ökade förpliktelserna
som trygghetslagarna lägger på företagen samt att motverka
den minskning av företagens egenkapital som skett på senare tid. Även
för att öka företagens motståndskraft mot lågkonjunkturer och andra
störningar i driften torde förslagen komma att ha stor betydelse och därmed
medverka till ökad tillväxt och sysselsättningsförmåga.
I ett par avseenden finner vi det emellertid väl motiverat att välja en
annan lösning än den som förordats i propositionen för att bättre tillgodose
småföretagsamhetens berättigade intresse. Det gäller villkoren
för en lönebaserad reservering och det gäller en bättre anpassad flexibilitet
för den allmänna investeringsreserven för egenföretagare.
Möjligheterna till nedskrivning mot lager är en viktig del i resultatutjämningen
i företagen. Enligt nuvarande regler kan lagren skrivas ned
till 40 %. Företagsskatteberedningen föreslog, för att skapa en resultatutjämningsmöjlighet
också för företag utan lager, en möjlighet till avsättning
som baserades på lönesumman. Denna avsättning skulle vara
20 % av beskattningsårets lönesumma och därutöver 15 % av egenföretagarens
egna inkomster före fondavsättning. För att inte skapa orimliga
förmåner i förhållande till nuläget skulle samtidigt rätten till nedskrivning
begränsas till 55 %.
I propositionen förordas nu att man antingen skall få göra en enbart
lönebaserad avsättning enligt beredningens förslag eller en nedskrivning
av lager enligt nuvarande regler. Motiven för denna ändring sägs vara
att beredningens förslag skulle innebära en väsentlig utvidgning av det
totala reserveringsutrymmet.
Enligt vår mening är den lösning företagsskatteberedningen föreslagit
Mot. 1978/79: 2658
4
att förorda. Den har också godtagits av ett stort antal remissinstanser.
Förslaget innebär inte större reserveringsutrymme i det enskilda företaget
än vad som nu gäller för den typ av företag där normal lagerhållning
förekommer. Däremot tillgodoser beredningens förslag bättre än
propositionen det sedan länge framförda önskemålet att öka konsolideringsmöjligheten
i företag med begränsade lager. I sådana företag torde
en reserveringsmöjlighet på 20 % på lönesumman och 15 % av egenföretagarnas
egna inkomster före fondavsättning vara otillräcklig, varför
det är befogat att de jämväl även i fortsättningen får tillämpa en
begränsad nedskrivning på varulager.
En valmöjlighet i enlighet härmed bör således införas. Självfallet
måste i detta sammanhang poängteras att man vid taxeringen förhindrar
en enbart skattemässigt betingad uppdelning av verksamheter som naturligen
hör samman i ett företag.
När det gäller den allmänna investeringsreserven vill vi understryka
nödvändigheten av att egenföretagarna får möjlighet att bygga upp obeskattade
reserver för framtida investeringar på samma sätt som de större
företagen. Krav av denna innebörd har under decennier framförts från
centerpartiets sida. Förslaget hälsas därför från vår sida med tillfredsställelse.
Beträffande reglerna för ianspråktagande av den allmänna investeringsreserven
vill vi dock anföra en avvikande mening. Företagsskatteberedningen
ansåg att investeringsreserven för egenföretagare främst bör
ta sikte på de kortsiktiga variationerna i resultat och investeringsbehov.
Även kontrollskäl talade för att reserven inte bör omfatta en alltför lång
period. Därför föreslogs att avsatta medel skall tas i anspråk inom fem
år.
I propositionen anförs att beredningens förslag är alltför förmånligt
och att den allmänna investeringsreserven bör användas som ett konjunkturpolitiskt
medel. Därför föreslås att perioden skall omfatta tio år
och att medlen inte får tas ut de första fem åren, såvitt inte regeringen
lämnar ett generellt tillstånd för t. ex. vissa investeringar.
Enligt vår mening stämmer inte propositionens förslag överens med
de små företagens planeringsförutsättningar. Det torde heller knappast
finnas anledning att under överskådlig tid frysa inne investeringsmedel
från de små företagen. Tvärtom synes det under överblickbar framtid
finnas anledning att stimulera investeringar. De medel det är fråga om i
detta fall är heller inte av den storleksordningen att det nu måste tillgripas
styrmedel ur konjunkturpolitisk synvinkel.
Vi anser att medel insatta på allmän investeringsreserv skall utnyttjas
senast sex år efter utgången av det år då medlen insatts.
Några remissinstanser har anfört att beredningens förslag om att medel
får tas i bruk redan fyra månader efter insättningen är alltför kort tid.
Detta kan vi instämma i. Vi föreslår därför att medlen får tas i anspråk
Mot. 1978/79: 2658
5
först ett år efter utgången av det år då den mot avsättningen gjorda inbetalningen
verkställts.
Det får ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lag
Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen beslutar
1. att medge företagen i fråga rätt att välja mellan nuvarande
metod med nedskrivning till 40 % på varulager och företagsskatteberedningens
förslag om nedskrivning å varulager till
55 % och avsättning med 20 % på lönesumman och 15 % av
egenföretagarnas egna inkomster före fondavsättning,
2. att medel avsatta till allmän investeringsreserv skall kunna tas
ut för investering ett år efter utgången av det år insättning verkställts
och vara uttagna senast sex år efter samma tidpunkt.
Stockholm den 2 maj 1979
text.
STIG JOSEFSON (c)
TAGE SUNDKVIST (c)
JOHAN A. OLSSON (c)
ALVAR ANDERSSON (c)
INGEMAR HALLENIUS (c)
KARL ERIK OLSSON (c)
ANTON E. FÅGELSBO (c)