Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1978/79:2656

av Jan Bergqvist och Lennart Pettersson

med anledning av propositionen 1978/79:210 om ändrad företagsbeskattning

Inledning

År 1963 infördes nuvarande lagregler om avdragsrätt för representationskostnader.
I anvisningarna till 20 8 kommunalskattelagen sägs att utgifter för
representation och liknande ändamål är att hänföra till omkostnader i
förvärvskälla endast om de har ett omedelbart samband med verksamheten i
förvärvskällan. Avdrag får inte åtnjutas med större belopp än som kan anses
skäligt. Men trots att 1963 års beslut medförde en upprensning i den
vildvuxna representationsfloran, är dagens situation långt ifrån tillfredsställande.

Kritiken gäller framför allt följande fem punkter:

1. Det är en orättvis skillnad mellan löntagarnas möjligheter att få avdrag
för sina levnadskostnader och företagarnas möjligheter att i samband med
representation dra av för sina levnadskostnader.

2. Det kan inte vara rimligt att skattebetalarna skall ge ett så stort
ekonomiskt stöd åt den gästfrihet som förekommer i kommersiella sammanhang.

3. Representationsutgifter har till stor del karaktären av att höginkomsttagare
ger varandra skattefria förmåner.

4. Det förekommer ett betydande missbruk av rätten att göra avdrag för
representation.

5. Representationsutgifterna är svåra att kontrollera.

År 1972 uttalade riksdagen att lagstiftningen om avdrag för representationskostnader
"onekligen har vissa brister. En tillfredsställande kontroll
torde bl. a. med hänsyn till kostnadernas speciella karaktär i praktiken bereda
såväl de skatteskyldiga som taxeringsmyndigheterna stora svårigheter.”

Mot bakgrund av riksdagens beslut uppdrog regeringen åt företagsskatteberedningen
att se över skattereglerna för representationskostnader.

Trots att företagsskatteberedningen i sitt betänkande år 1977 föreslog en
kraftig inskränkning av rätten till avdrag för representationskostnader går
regeringen nu helt förbi denna fråga.

Vi föreslåratt rätten till avdrag för representationskostnader i princip skall
avskaffas. Avdrag för kostnader för representation som riktar sig mot
anställda i samband med informationsmöten, personalvård o. d. bör dock
tillåtas enligt nuvarande regler. Eftersom hotell- och restaurangbranschen för
närvarande har stora bekymmer med sysselsättningen är det befogat att en

Mot. 1978/79:2656

begränsning av avdragsreglerna för representation kombineras med särskilda
åtgärder för att slå vakt om sysselsättningen i branschen.

Levnadskostnader

Skattelagssakkunniga konstaterade år 1962 (SOU 1962:42):

Det föreligger en uppenbar skillnad mellan sådana utgifter, vilkas omkostnadskaraktär
framstår som självfallen, och de s. k. representationskostnaderna.
Representationsutgifterna består nämligen i allmänhet av just sådana
utgifter, som regelmässigt är att hänföra till levnadskostnader.

Att representationskostnaderna till så stor del har karaktären av levnadskostnader
ger anledning att särskilt noga granska skälen till att dessa
kostnader är avdragsgilla.

Avdragsfrågan bör speciellt bedömas mot bakgrund av de möjligheter
andra grupper skattskyldiga har när det gäller att göra avdrag för utgifter som
sammanhänger med förvärvsverksamheten. Man kan då konstatera att
åtskilliga grupper skattskyldiga inte får avdrag för det som för dem framstår
som nödvändiga kostnader för förvärvsverksamhetens bedrivande.

Har den skattskyldige arbete på annan ort än där han är bosatt, är
huvudregeln att avdrag för fördyrade levnadskostnader inte medges.

När det gäller fördyrade levnadskostnader på själva bostadsorten brukar
man inte ens i undantagsfall medge avdrag. Tar man extra arbete och av den
anledningen får merkostnader för måltider utom hemmet får man inte avdrag
för dessa merkostnader, trots att de uppenbarligen varit nödvändiga för
extrainkomstens förvärvande och att det varit naturligt för inkomsttagaren
att ådra sig dem.

Får man fördyrade levnadskostnader i samband med resor i tjänsten brukar
man som regel inte få avdrag i de fall man dagligen kan nå hemmet.

Om en person frivilligt söker ett nytt och bättre betalt arbete får han i regel
inte göra avdrag för flyttningskostnader, trots att extrautgiften varit nödvändig
för förvärvande av den högre inkomsten och alltså i och för sig varit
affärsmässigt motiverad.

Om en hemmavarande make vill söka sig ut i förvärvsarbete kan det bli
fråga om betydande merkostnader för familjen: dryga merkostnader för
barnpassning och en lång rad andra merutgifter. Det förvärvsavdrag som
gäller från och med 1972 års taxering ligger på högst 2 000 kr., och det är bara
en liten del av de merkostnader som familjen ådrar sig när den andra maken
också går ut i förvärvslivet.

Man kan jämföra detta med representationsavdragen. När det i dessa
sammanhang talas om att avdrag bara skall beviljas för belopp som kan anses
skäliga bör noteras att avdragen i regel ansluter sig rätt väl till de faktiska
kostnaderna. När det gäller löntagarnas förvärvsavdrag ligger avdraget

Mot. 1978/79:2656

avsevärt under de faktiska merkostnaderna. Dessutom kan man alltså rada
upp flera exempel där löntagaren har levnadskostnader som är nödvändiga
för inkomstens förvärvande men där han ändå inte får avdrag, inte ens om de
till levnadskostnaderna hänförliga utgifterna är av avsevärd storlek och direkt
föranledda av förvärvsverksamheten. Även om man i vissa fall vidgar
löntagarnas möjligheter att få avdrag för sina levnadskostnader, kvarstår
likväl en mycket stor skillnad om man jämför med företagarnas möjligheter
att dra av för sina levnadskostnader.

Skattebetalarnas stöd dt gästfrihet

Det finns starka skäl att ifrågasätta det rimliga i att skattebetalarna
ekonomiskt skall stödja ”den gästfrihet som förekommer i kommersiella och
liknande sammanhang”. Som exempel på den generositet som förekommer
med bidrag från skattebetalarna kan nämnas:

Avdrag för sjösättningssmycken yrkas med belopp upp till flera tiotusentals
kronor när det gäller större fartyg. Den dam som håller i champagneflaskan
vid stora stapelavlöpningar erhåller skattefritt ett dyrbart smycke, för
vilket företaget kan göra fullt avdrag. Det är stötande att skattebetalarna på
detta sätt bidrar till de svenska redardrottningarnas lyxutrustning. Den
skattesubventionerade gåvan kan uppgå till ett värde som överstiger vad en
vanlig svensk arbetstagare erhåller som årslön före skatt.

För vanliga omkostnader i förvärvskälla gäller i allmänhet att det som kan
dras av hos en skattskyldig som kostnad återkommer hos en annan som
skattepliktig intäkt. Om en rörelseidkare exempelvis tillhandahåller fri lunch
för de anställda och gör avdrag för detta, får de anställda i gengälld redovisa
lunchen som en skattepliktig förmån. Helt annorlunda är det med representationsutgifterna.
Även där dessa innebären förmån som kan uppskattas till
betydande värde förekommer ej beskattning av dem som blir bjudna eller får
gåvor.

Det är önskvärt att det svenska näringslivet bedriver försäljnings- och
kontaktverksamhet i effektiva former. Man kan ifrågasätta om det är rimligt
att affärsförhandlingar och övriga kontakter i så hög grad som för närvarande
sker kombineras med uppvaktningar och gåvor, besök på restauranger,
kabaréer, porrklubbar och teatrar.

Möjligheten att få avdrag vid taxeringen stimulerar utan tvivel de
skattskyldiga till ökad representation. Att man kan äta, dricka och roa sig
delvis på samhällets bekostnad har lett till en utbredd och många gånger
ömsesidig representation.

Hårdare skattebestämmelser på detta område skulle göra det lättare för
företagen att avvisa oblyga representationsanspråk från kundernas sida. Det
vore värdefullt om man kunde förmå företagen till en hårdare prövning av
sina representationsutgifter.

Mot. 1978/79:2656

Skattefria förmåner åt höginkomsttagare

Representationskostnaderna har i mångt och mycket karaktären av att
höginkomsttagare ger varandra skattefria förmåner. Det är betecknande att i
samband med firmafester där hela personalen deltar representationskostnaden
är avdragsgill endast för ”enklare former av traktering”. Kostnaden per
person bör därvid inte överstiga 2/3 av det högsta belopp som är avdragsgillt
vid affärsförhandlingar eller liknande.

Detta är egentligen endast en del av ett större problem, nämligen att
höginkomsttagarna över huvud taget har bättre möjligheter än andra att
skaffa sig skattefria förmåner av olika slag. Men det skulle naturligtvis
innebära ett litet steg i riktning mot jämlikhet om man avskaffar eller i varje
fall kraftigt beskär möjligheterna till avdrag för representationsutgifter.

Missbruk och kontrollproblem

Enligt anvisningarna till kommunalskattelagen sägs att det skall vara fråga
om ”viss affärsuppgörelse av större betydelse”, att ”det kan anses av vikt för
rörelsens bedrivande att representation äger rum vid tillfället”. Det ligger i
sakens natur att det ofta är mycket svårt för taxeringsmyndigheterna att i
efterhand bedöma i vilken utsträckning den utövade representationen
verkligen varit nödvändig för intäkternas förvärvande. Dessutom blir
kontroll och prövning av hithörande avdragsposter aldrig fullständig utan
måste ha karaktären av mer elier mindre omfattande stickprov.

Nuvarande system stimulerar företagen att redovisa så mycket som möjligt
av kostnaderna som avdragsgilla. Genom att taxeringsmyndigheterna i de
flesta fall inte gör en detaljkontroll kommer stora kostnader att passera som
egentligen inte är avdragsgilla. Så länge företaget kan anföra något enda litet
godtagbart skäl för tveksamhet kan man pressa in kostnaderna som
avdragsgilla utan att egentligen behöva riskera någon straffåtgärd. Det enda
som kan hända är att företaget i efterhand får sina avdrag korrigerade.

Utländska erfarenheter

Försvaret för de nuvarande reglerna om representationsavdrag använder
ofta argument som är direkt motsägelsefulla. Å ena sidan framhåller man hur
obetydliga representationskostnaderna är i förhållande till företagens totala
omsättning. Å andra sidan påstår man att företagen skulle få stora skador om
man slopar avdragsrätten. Inte sällan utgår resonemanget från den helt
orealistiska förutsättningen att slopad avdragsrätt innebär stopp för all
representation.

1 Storbritannien gäller sedan 1965 huvudregeln att representationskostnader
inte är avdragsgilla. Man ansåg att den tidigare rätten till avdrag
missbrukades så grovt att enda möjligheten var att med vissa begränsade

Mot. 1978/79:2656

undantag avskaffa den. Även Norge har i princip avskaffat denna rätt till
avdrag.

Erfarenheterna från dessa länder visar att företagsekonomiskt motiverad
representation fortsätter i stort sett som förut. Men man blir av med åtskilligt
av missbruket och överdrifterna. Det blir inte längre lika lätt för vissa
företagare att leva gott på skattebetalarnas bekostnad.

Förslag

Att avskaffa rätten till avdrag för representationskostnader är den enklaste
lösningen på de problem som här diskuteras. Den representation som ett
företag bedömer som angelägen kommer i stort sett att fortsätta som förut.
Däremot är det troligt att man gör en hårdare prövning av mindre angelägna
utgifter, något som är i hög grad önskvärt. När det gäller representation som
riktar sig till de anställda i form av informationsmöten, personalvård o. d. har
skattemyndigheterna hittills inte haft några större problem. Enligt företagsskatteberedningen
är det här i regel inte fråga om några större belopp, och de
uppgifter som lämnas i deklarationen ger relativt god vägledning för
myndigheterna. Vi föreslår därför att rätten till avdrag för sådana kostnader
bibehålls enligt nuvarande regler.

Inom hotell- och restaurangbranschen är sysselsättningsläget för närvarande
svårt. För branschen som helhet svarar representationsmåltider för 4 96 av
det totala antalet besök och för 10 96 av intäkterna. Ett slopande av
avdragsrätten kan därför komma att beröra ett par procent av bruttointäkterna.
För vissa restaurangföretag har representationsmåltider dock en större
betydelse.

Oavsett om man ändrar skattereglerna för representation eller inte måste
samhället göra betydande insatser för att trygga jobben i hotell- och
restaurangbranschen. Vi anser att en inskränkning av avdragsrätten kan
kombineras med särskilda åtgärder för branschen. Det finns då en lång rad av
insatser som är möjliga. De viktigaste ligger inom näringspolitiken. När det
gäller skatterna åtnjuter branschen redan i dag en reducerad mervärdeskatt.
Även om vissa skattepolitiska invändningar kan göras mot en generell
sänkning av momsen inom just denna bransch anser vi att frågan kan prövas i
samband med en inskränkning av rätten till avdrag för representationskostnader.

Hemställan

Med stöd av vad som anförts hemställer vi

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inskränkning i
rätten till avdrag för representationskostnader i enlighet med
vad som anförts i motionen,

Mot. 1978/79:2656

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag för att stödja sysselsättningen
i hotell- och restaurangbranschen med mervärdeskattereduktion
eller andra åtgärder.

Stockholm den 2 maj 1979

JAN BERGQVIST (s) LENNART PETTERSSON (s)

GOTAB 62130 Stockholm 1979