Mot. 1978/79:2641

Motion

1978/79:2641

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79: 195 om förstärkt skydd
för fri- och rättigheter m. m.

I ett klassamhälle måste folkflertalet strida mot överheten för sina intressen
och sin rätt. Tryggade demokratiska fri- och rättigheter underlättar
för folkflertalet att öppet bedriva sin kamp. Därför är demokratiska frioch
rättigheter viktiga för de förtryckta klasserna. Det handlar om möjligheten
och rätten att utan risk för övergrepp och trakasserier kunna stå
upp för sina intressen och åsikter.

För folkflertalet måste de demokratiska fri- och rättigheterna definieras
gentemot varje form av överhöghet, antingen denna utgöres av stat, kommun
eller andra myndigheter och organ eller av arbetsgivare, jord- och
fastighetsägare. En anställd har inte nytta blott och bart av ett skydd
gentemot det allmänna, om politisk eller facklig åskådning och aktivitet
samtidigt leder till trakasserier på eller avsked från arbetsplatsen.

Annorlunda står frågan för borgerligheten. För den är det friheter och
rättigheter gentemot staten — eller ”det allmänna” som man i sammanhanget
brukar uttrycka det — som betyder något. Staten skall svara för
kapitalismens bestånd, men dess verksamhet kan under hand korsa enskilda
kapitals intressen. För borgerligheten betyder emellertid fri- och
rättigheterna på arbetsplatserna intet — den har ju där ingen överhet utan
utgör själv överheten. Vad den i stället försöker slå vakt om är äganderätten
till arbetsplatserna och därmed till produkterna av andras arbete.

Frågan om demokratiska rättigheter står på det viset inte socialt
neutralt. Det gäller också om rättigheternas innehåll. De utövas i ett
konkret socialt sammanhang. Medlemmar i olika samhällsklasser med
olika social ställning har olika möjligheter att i praktiken tillägna sig värdet
av lika rättigheter. Lika rätt för olikar innebär olikställighet. Olika
samhällsklasser har därför olika intressen av rättigheternas utformning
och inriktning.

Detta präglar också de politiska partiernas inställning till rättigheterna
och hur dessa skall behandlas i grundlagssammanhang. De partier som försvarar
kapitalismen vägrar att ge grundlagskydd åt demokratiska rättigheter
mot icke statlig överhet. Rättighetsskyddet bör enligt dessa partier
inte utsträckas till att gälla det ”samhälleliga livet som helhet” eller ”förhållanden
mellan enskilda”.

Samtliga partier kan vid en första anblick tyckas ha en likartad inställning
till skyddet för rättigheterna gentemot det allmänna. Men det finns

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2641

Mot. 1978/79: 2641

2

klara skillnader såväl beträffande rättigheternas utformning och inriktning
som för skyddet av dem.

De borgerliga har t. ex. länge drivit tesen att procedurregler med minoritetsspärrar
kan utgöra ett skydd för fri- och rättigheter. Arbetarrörelsens
partier var — åtminstone före rättighetsskyddsutredningen — eniga om
att detta är betänkligt ur folksuveränitetens och parlamentarismens synvinkel,
då det skulle lägga alltför stor makt i händerna på en parlamentarisk
minoritet. Däremot har arbetarpartierna skilt sig när det gäller
själva grundlagsskyddet för rättigheterna — socialdemokraterna har till
skillnad från kommunisterna varit negativa till ett s. k. materiellt grundlagsskydd
av rättigheterna. De borgerliga har stridit för domstolarnas lagprövningsrätt
och obligatorisk lagrådsgranskning, medan arbetarrörelsen
bekämpat att domstolar får politisk makt. De borgerliga — främst moderaterna
— har drivit tesen att äganderätten är en grundläggande fri- och
rättighet och har försökt ge den ett så starkt grundlagsskydd som möjligt.
Det har varit ett moderat krav att få förbud mot retroaktiv skattelagstiftning.

Föreliggande proposition är ett uttryck för den borgerliga inställningen
till rättigheterna. Dess underlag är rättighetsskyddsutredningens betänkande.
Detta betänkande är en kompromissprodukt mellan de borgerliga
partierna och socialdemokraterna, där de senare i viktiga principer vikit
sig för borgerliga ståndpunkter, inklusive strävan att stärka skyddet för
den kapitalistiska äganderätten.

De i utredningen kompromissande partierna har vägletts av tesen om
önskvärdheten av enighet i grundlagsfrågor. Resultatet har blivit betänkligt
från demokratisk synpunkt. Med en på förhand uppknuten riksdagsmajoritet
kan ifrågasättas och har ifrågasatts det meningsfulla i remissförfarandet.
Principskillnader har kompromissats bort, och diskussionen
har därigenom beskurits. Dessutom kan själva tesen ifrågasättas. Grundlagsfrågor,
inte minst de som handlar om demokratiska fri- och rättigheter,
gäller principiellt viktiga ting där olika samhällsklassers intressen
tydligt brytes mot varandra.

Grundlagsfrågornas klasskaraktär kan inte kompromissas bort. Inte heller
kan deras påstådda svårtillgänglighet och brist på ”bredd” vara ett
argument för ett accepterande av borgerliga ståndpunkter därför att frågan
skall föras undan det politiska stridsfältet.

Det ”kvalificerade" förfarandet

Propositionen utger sig för att ge ett förstärkt skydd för fri- och rättigheter.
Detta försöker propositionen åstadkomma genom vissa procedurregler
som ger olika minoriteter möjligheter att under olika förutsättningar
skjuta upp beslut i grundlagsfrågor. Grundlagsskydd för fri- och
rättigheter innebär emellertid att folket i val skall ha möjlighet att visa sin
mening innan förändringar i rättigheterna får vidtas. Det är en skillnad

Mot. 1978/79: 2641

3

på detta och att olika — godtyckliga — minoriteter skall kunna skjuta upp
politiska beslut. Enligt regerings- och utredningsförslaget skall ett rättighetsbegränsande
förslag få antas genast om minst 5/6 av de röstande i riksdagen
är för det. Om tio av riksdagens ledamöter så begär och mer än 1/6
av de röstande i riksdagen stödjer denna begäran, får förslaget dock antas
först efter tolv månader. Detta ”kvalificerade förfarande” innebär inte
mycket till skydd för fri- och rättigheterna. Det torde vara av föga tröst
för den som ser en rättighet försvinna att den inskränkts med 5/6 majoritet
eller att det tagit 12 månader att inskränka den. Den är likväl inskränkt.
Förslagets matematik är dessutom godtycklig. Varför är det just en sjättedel
som skall kunna åstadkomma ett uppskov? Man anar här en fixering
vid rådande parlamentariska styrkeförhållanden. Uppskovet utgör inget
egentligt skydd för rättigheterna utan innebär att de får inskränkas, fastän
långsamt.

1 ett parlamentariskt system väljer folket en folkrepresentation i vilken
folkviljan kommer till uttryck genom en majoritet. Folket skall ha rätt att
ställa en vald majoritet i riksdagen till ansvar för dess politik. Majoriteten
skall inte kunna krypa undan ansvar genom hänvisningar till att en minoritet
kunnat blockera dess handlingsmöjligheter. Inte heller skall folkviljans
politik, såsom den återspeglas av den valda majoriteten, förhindras
att komma till uttryck genom regler som ger en minoritet makt att styra
politiska beslut.

Denna åskådning kom klart till uttryck hos fri- och rättighetsutredningen,
rättighetsskyddsutredningens föregångare. Denna (FRU) slöt att:
”En ordning med kvalificerad majoritet för fri- och rättighetsinskränkningar
står (alltså) i dålig överensstämmelse med grundläggande demokratiska
principer.” Utredningen ansåg att dessa principiella invändningar
med ”ungefär samma styrka” gällde i fråga om ”t. ex. en ordning som
innebär att en riksdagsminoritet kan framtvinga längre uppskov med ett
sådant beslut”.

Också den dåvarande socialdemokratiska regeringen anslöt sig till utredningens
uppfattning: ”Majoritetsprincipens grundläggande betydelse

för den politiska demokratin har understrukits genom det riks

proportionella valsystemet och avspeglas också på andra sätt i den nya
författningen som konsekvent är byggd på folksuveränitetens och parlamentarismens
principer.” Det sista är visserligen något förskönande,
men vidare: ”En rättighetsreglering måste utformas så att inte politisk
makt förs över från riksdagsmajoriteten till olika riksdagsminoriteter.”

Även om det kvalificerade förfarande som propositionen förordar utgör
en modifiering av de ursprungliga propåerna från borgerligt håll är
FRU:s argument på denna punkt fortfarande giltiga.

Ett materiellt skydd, dvs. ett grundlagsfästande av fri- och rättigheter,
kan inte bytas mot en procedurregel som ger en minoritet möjlighet att
åstadkomma uppskov. Det materiella skyddet och kvalificerat förfarande

fl Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2641

Mot. 1978/79: 2641

4

uttrycker motstridiga principer. Det materiella skyddet innebär ett grundlagsskydd.
Kvalificerat förfarande innebär inget egentligt skydd. Det innebär
i föreliggande förslag en uppskovsmöjlighet. Grundlagsskydd står i
överensstämmelse med parlamentarismens principer. Det kvalificerade
förfarandet innebär att ett tillfälligt minoritetsveto införs.

Metoderna står på detta sätt för olika principer. Det kvalificerade förfarandets
procedurregler tjänar möjligen som en brasklapp för luddigt
formulerade rättigheter därför att man inte vill ge sig i kast med att åstadkomma
ett materiellt skydd.

De invändningar som kan resas mot ”det kvalificerade förfarandets”
principer är således mycket allvarliga. Därför bör förslagen om att införa
sådana regler i regeringsformen avslås av riksdagen.

Nu arbetar ”Yttrandefrihetsutredningen” som eventuellt skall försöka
nå fram till ett materiellt skydd, dvs. grundlagsskydd för de s. k. opinionsfriheterna.
De fri- och rättigheter som i övrigt behöver ha grundlagsskydd
—- och som nu inte har det — och formuleringen av detta bör en särskild
utredning, vilken bör vara klar samtidigt med yttrandefrihetsutredningen,
arbeta med. Därigenom skulle ett verkligt grundlagsskydd för demokratiska
fri- och rättigheter kunna komma till stånd inom de närmaste åren.

Grundlagsstiftningsförfarandet

Regeringen föreslår i likhet med rättighetsskyddsutredningen att grundlagsstiftningsförfarandet
ändras, så att en grundlagsändring skall anmälas
i riksdagens kammare senast tio månader före det val som skall komma
emellan de två erforderliga riksdagsbesluten. Undantag från denna regel
skall dock, enligt förslaget, konstitutionsutskottet kunna bevilja med 5/6
majoritet. Vinsten skall vara ökad tid för diskussion av förslaget.

Denna förmodade vinst kan emellertid lika gärna vändas till sin motsats,
så att en opinion hinner lugnas eller att förslaget mister sitt ”aktualitetsvärde”
i den politiska debatten. Förslaget öppnar för onödig formalism,
kan innebära att förslag pressas fram utan tillräcklig beredning samt innefattar
en ny variant av tillfälligt minoritetsveto. Denna gång skall tre av
riksdagens ledamöter — dvs. flera än 1/6 av konstitutionsutskottets 15
ledamöter — få makt att skjuta ett lagförslag på framtiden, i detta fall i
tre år, eftersom grundlagar antas i två beslut med mellanliggande val.
Detta ger ett icke godtagbart minoritetsinflytande.

Det bör för övrigt noteras att det första regeringen gör med den här
paragrafen är att bryta mot dess intentioner, då propositionen 1978/79: 195
med flera omfattande grundlagsförslag väckts bara 5 månader före valet
1979.

Propositionen föreslår vidare införande av beslutande folkomröstning i
grundlagsfrågor. Om minst en tiondel av riksdagens ledamöter begär folkomröstning
och en tredjedel av ledamöterna röstar för bifall till yrkandet
skall folkomröstning anordnas samtidigt med det riksdagsval som skall

Mot. 1978/79: 2641

5

komma mellan de två erforderliga grundlagsbesluten. Folkomröstningen
skall vara beslutande endast i negativ riktning.

Genom detta förslag införs ett dubbelt beslutssystem. En minoritet av
riksdagen skulle med förslaget få möjlighet att omintetgöra riksdagens
beslutskompetens. Också detta strider mot parlamentarismens principer,
vilket också framhölls av konstitutionsutskottet så sent som 1975/76, då
motioner med yrkanden med i huvudsak samma innehåll som utredningsmajoritetens
förslag avslogs av riksdagen.

Dessutom visar erfarenheterna från kapitalistiska länder med beslutande
folkomröstning hur penningstarka grupper genom kontroll över massmedia
i många fall kan dupera en opinion att hålla fast vid en fördomsfull
inställning. Samma möjligheter har överklassen i Sverige. Slutligen bör
nämnas att i rättighetsskyddsutredningens diskussioner folkomröstningsinstitutet
främst motiverades med att det skall utgöra ett memento — ett
varnande pekfinger — för politikerna för att de skall eftersträva enighet
i grundlagsfrågor, den här gången dock inte 5/6 utan 2/3 enighet. Det finns
ingen anledning till en sådan ”kompromisspress”. Riksdagen bör av dessa
skäl avslå förslagen till förändringar i grundlagsstiftningsförfarandet.

Lagprövningen

Regeringen vill i regeringsformen införa en lagprövningsparagraf av
följande lydelse: "Finnér domstol eller annat offentligt organ, att en föreskrift
står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning,
eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts
vid dess tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller
regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast
om felet är uppenbart.”

Genom denna paragraf får domstolarna en politisk makt som icke kan
accepteras. Domstolarna skall enligt förslaget inte enbart tolka grundlag
och lagars och förordningars överensstämmelse med denna. De skall dessutom
tolka huruvida ett fel i en lag eller i dess tillkomst är uppenbart.
Därigenom ger paragrafen inte ens utifrån en judiciell överprövningsprincip
något skydd, utan öppnar för godtycke. Domstolen skall alltså kunna
säga till en som dömts enligt en felaktig lag: ”Visserligen strider det lagrum
enligt vilket ni är dömd mot grundlagen, men felet är inte uppenbart.”
Den rent domstolsmässiga (judiciella) lagprövningen för över politisk
makt till icke politiska organ. Det s. k. uppenbarhetsrekvisitet gör saken
etter värre. Det inbjuder domstolarna till opportuna tolkningar, vilket
innebär en uppluckring av grundlagsskyddet. Motstånd mot en judiciell
lagprövning har tidigare hysts inom hela arbetarrörelsen. Ett sådant motstånd
är fortfarande berättigat. En lagprövningsrätt bör dock finnas. Var
och en skall ha rätt att få prövat huruvida den lag som åberopas mot
honom/henne är förenlig med grundlag. Men överprövningen måste ligga
hos ett folkvalt politiskt program. En domstol skall vara skyldig att pröva

Mot. 1978/79: 2641

6

huruvida en lag är förenlig med grundlag, men skulle domstolen finna att
så inte är fallet skall frågan prövas av ett parlamentariskt organ — t. ex.
riksdagens konstitutionsutskott — som antingen medger lagens åsidosättande
eller genom redovisad lagtolkning upphäver motstridigheten. Härigenom
ligger skyddet för de demokratiska fri- och rättigheterna kvar hos
folkviljan, eftersom denna kan påverka riksdagens sammansättning men
inte domstolarnas. Det innebär vidare att politisk ansvarighet kan utkrävas
för rättstillämpningens utveckling.

Riksdagen bör således besluta att en paragraf med detta innehåll ersätter
den av regeringen föreslagna.

Lagrådet

För närvarande finns lagrådet — vari ingår domare i högsta domstolen
och regeringsrätten — som en instans till vilken regeringen eller riksdagsutskott
kan vända sig med lagtekniska problem. Lagrådsgranskningen var
förr obligatorisk för vissa områden men gjordes från 1971 ”fakultativ”,
dvs. att regeringen fritt fick avgöra när den ville inhämta lagrådets yttrande.
De borgerliga partierna har varit motståndare till detta och strävat
efter ett obligatorium inom vissa områden. Syftet är klart. De räknar med
att lagrådet skall vara en samhällsbevarande, konservativ kraft, vilket
också har stöd i historien.

Regeringen föreslår nu att lagrådet bör behandla lagförslag inom vissa
områden, och om regeringen inte remitterar förslag inom dessa områden
till lagrådet så skall den förklara sig. Detta är i huvudsak att återgå till
obligatoriet, även om detta nu föreslås i en mjukare variant för att kunna
sväljas också av den socialdemokratiska ledningen.

Denna stärkta position för domare i de högsta dömande instanserna
finns ingen anledning att ge. Den fakultativa — frivilliga — lagrådsgranskningen
borde icke ändras i riktning mot ett nytt obligatorium. Snarare
borde institutionen som sådan ifrågasättas, då högsta domstolen kan
avge remissvar och då regeringen självfallet ändå kan engagera erforderlig
juridisk expertis vid utarbetande av lagförslag.

Förstärkt egendomsskydd

Att räkna rätten till privategendom som en grundläggande fri- och rättighet
är en borgerlig ståndpunkt. Steg för steg har de borgerliga lyckats
få in denna i regeringsformen. Länge behandlades frågan under kapitel
som behandlade rättskipning och förvaltning. När paragrafen av fri- och
rättighetsutredningen placerades bland ”fri- och rättigheter som är grundläggande
för fri åsiktsbildning och för personlig frihet och säkerhet”
kunde detta av vpk:s representant med rätta betecknas som ”en fullständig
kapitulation inför konservativt borgerlig ideologi på fri- och rättighetsområdet”.
Men det skulle visa sig att denna fullständighet kunde fullkomnas.

Mot. 1978/79: 2641

7

Grundlagsskyddet gäller formellt all egendom. Men det är skillnad på
egendom och egendom. För de flesta av oss betyder egendomen personliga
tillhörigheten Men för ett fåtal är egendomen grundval för makt i
samhället, makt över andra. För de flesta av oss bygger egendomen på
eget arbete. Där finns berättigade krav på ersättning vid expropriation.
Men för det mäktiga fåtalet har egendomen skapats genom att de kunnat
tillägna sig frukterna av andras arbete. Den kapitalistiska privategendomen
till produktionsmedel och naturrikedomar har byggts upp genom
expropriering av såväl andras arbete som egendomar utan att de exproprierade
har kunnat åberopa någon rätt till ersättning. Den privata äganderätten
till produktionsmedlen är grundvalen föl samhällets uppdelning i
klasser. Denna äganderätt bygger på utsugning och spekulation. Den medför
sociala orättvisor och är ett allvarligt hinder för en utvecklad och fördjupad
demokrati. Den kapitalistiska äganderätten står i motsättning till
att grundläggande fri- och rättigheter blir en realitet.

Nu har paragrafen om äganderätten (2 kap. 18 § RF) första gången
kommit till användning i praktiken. Näringsutskottets borgerliga och
socialdemokratiska ledamöter hänvisade till den för att därigenom försöka
undgå sakargumentation om ett förstatligande av Wallenbergsimperiet.
Detta visar paragrafens syfte och karaktär och vems intresse den är
till för att tjäna.

Men i sin nuvarande utformning har den ändå inte varit nog. De borgerliga
har önskat att ”kvalificera” ersättningskraven vid expropriation i
själva grundlagstexten. Den vars egendom exproprieras skall enligt rättighetsskyddsutredningen
och regeringen ersättas för förlusten enligt grunder
som fastställs i lag. Nu gällande lagtext har icke denna kvalificering,
men det heter i motivtexten att ersättningen inte får vara "symbolisk”.
Det har ifrågasatts i remissbehandlingen om denna kvalificering innebär
ett ökat skydd för äganderätten — men avsikten bakom förändringen är
dock detta. Och hur som: Kapitalistisk äganderätt är ingen grundläggande
fri- och rättighet utan står som nämnts i motsättning till demokrati och
folkets rättigheter. Den bör därför inte ha något grundlagsskydd. 18 § i
regeringsformens 2 kapitel bör utgå.

Retroaktiv skattelagstiftning

Regeringen föreslår ett principiellt förbud mot retroaktiv skattelagstiftning.
Undantag skall dock kunna gälla för tiden från det att ett förslag till
en föreskrift anmälts till riksdagen. Vidare skall undantag gälla i händelse
av krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris.

Förslaget har placerats som andra stycke i den paragraf som säger att
straff och annan brottspåföljd icke får åläggas för gärning som icke var
belagd med brottspåföljd när den förövades. Paragrafen kommer nu att
handla om straff eller annan brottspåföljd och skatter till det allmänna,
en blandning som ger ett något märkligt intryck.

Mot. 1978/79: 2641

8

Mot orättmätiga retroaktiva skatter finns en effektiv spärr: den allmänna
rösträtten. Den regering och riksdag som ålägger allmänheten en
retroaktiv skatt som inte står i överensstämmelse med ett allmänt insett
behov blir inte gammal.

I regeringsförslaget finns undantag för krig, krigsfara och svår ekonomisk
kris, dvs. de situationer i vilka retroaktiv beskattning av allmän omfattning
skulle kunna komma i fråga. I övrigt torde retroaktiv beskattning
endast vara aktuell när det gäller att komma åt olika former av spekulationsvinster
och skatteflykt. Det föreslagna grundlagsskyddet är således
främst ett skydd för spekulanter.

Grundlagsskydd för demokratiska rättigheter på arbetsplatserna

Av de ”fakultativa” uppgifter som rättighetsskyddsutredningen tog kom
de fyra kompromissande partierna överens om två som har betydelse på
det ekonomiska livets område. De ville med förbudet mot retroaktiv beskattning
bättra på skyddet för spekulanter och de ville stärka skyddet för
den kapitalistiska äganderätten. Däremot gick de emot att grundlagsfästa
demokratiska rättigheter för de anställda på arbetsplatserna. Folkpartiregeringen
har givetvis också på denna punkt följt utredningen.

Ett övervägande flertal av medborgarna tillbringar en mycket stor del
av sitt vakna liv som anställda på olika arbetsplatser. Men i egenskap av
anställda mister de viktiga demokratiska rättigheter så fort de kommer in
på sin arbetsplats. Politiska fri- och rättigheter, som yttrande-, informations-
och mötesfrihet, gäller inte på arbetsplatserna. Företagsledningarna
har där makten att förhindra de anställda att ordna politiska möten på
arbetsplatserna — även om det skulle ske under arbetspauser eller efter
arbetsdagens slut. Företagsledningar kan förhindra spridande av politiskt
informations- eller agitationsmaterial. De kan ta sig rätten till åsiktsregistrering
av anställda. De använder svartlistning som en metod att bekämpa
anställda som genom politisk eller facklig aktivitet vill verka för
sina arbetskamraters intressen.

Nu kan man invända att riksdagen i samband med antagandet av MBL
uttalade att avtal kan slutas om att politisk verksamhet kan tillåtas på
arbetsplatserna. Men varför skall de politiska rättigheterna vara en förhandlingsfråga
för de anställda på arbetsplatserna när de inte är det i
andra sammanhang? De politiska rättigheterna är inget förhandlingsobjekt.
De arbetande skall inte ha färre rättigheter därför att de befinner
sig på en arbetsplats.

Detta visar hur principen att rikta grundlagsskyddet enbart mot ”det
allmänna” blir en klassprincip. Den medför att vissa genom sitt ägande får
makt över andras möjligheter att informera och informeras, påverka och
påverkas.

Fn annan princip som ligger i den borgerliga rättighetssynen är att samhällets
olika klasser behandlas som om de vore jämbördiga och likställda.

Mot. 1978/79: 2641

9

Huvudmetoden att uttrycka detta är att inte uttrycka det alls, dvs. över
huvud taget inte låtsas om att det finns olika klasser med olika ställning
i samhället. Då blir likheten inför lagen en oantastlig princip. Men när de
privilegierade har samma rätt som de svaga finns orättvisorna kvar. I klasssamhällets
verklighet existerar därtill inte ens den principiella likheten inför
lagen. Domar och straffsatser slår hårdare mot de socialt svaga.

Regeringsformen blundar för denna realitet. ”Varje medborgare” skall
tillförsäkras ersättning vid expropriering heter det i 2 kap. 18 § regeringsformen.
Härigenom döljs att denna paragraf främst är ett skydd för egendomar
som har samhällelig betydelse, dvs. kapitalistisk egendom i företag,
fastigheter och mark.

Regeringsformen likställer i enlighet med denna princip strejk och lockout.
I 2 kap. 17 § heter det att ”Förening av arbetstagare samt arbetsgivare
och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder,
om ej annat följer av lag eller avtal”.

Lockouten har i denna paragraf snarast en starkare ställning än strejken,
enär rätt till stridsåtgärd tillkommer enskild arbetsgivare men tillkommer
”arbetstagarna” endast ”i förening”.

Stadgandet vilar på föreställningen att det skulle finnas jämställda parter,
”arbetsgivare och arbetstagare”, på arbetsmarknaden. Denna föreställning
är felaktig. Parternas ställning och situation är i grunden olika.
”Arbetsgivarna” förfogar över betydligt fler maktmedel än de anställda.
Om ”arbetsgivare” anser att hans vinst av de anställdas arbete inte blir
tillräcklig kan han permittera och slå igen och ställa de anställda utan
arbete. De anställda har inte samma möjlighet gentemot arbetsgivaren om
de tycker han betalar dem för litet.

Såväl strejk som lockout är förfogande över arbetskraft. ”Arbetsgivaren”
förfogar över andras arbetskraft. Lockouten innebär att han hindrar
andra från att arbeta. Strejken innebär ett förfogande över den egna
arbetskraften. Den innebär att den arbetande under vissa villkor inte vill
ställa sin egen arbetskraft till ”arbetsgivarens” förfogande. Även de ekonomiska
konsekvenserna av fackliga stridsåtgärder drabbar olika. Oavsett
om konflikten betecknas som lockout eller strejk drabbar den — så länge
den pågår — hårdast de anställda. En lockout kan i vissa lägen t. o. m.
vara lönsam för företagen. Inom den s. k. offentliga sektorn är dessutom
”arbetsgivaren” ekonomiskt oåtkomlig.

En internationell jämförelse visar att den svenska regeringsformen är
extremt lockoutvänlig. 1 länder som England och USA har lockouten en
med strejken icke jämställd ställning i lagstiftningen. I Italien och Frankrike
är den som konsekvens av tillämpningen av den konstitutionellt garanterade
strejkrätten i många fall förbjuden.

Lockout rätten bör ej ges grundlagsskydd i den svenska regeringsformen.
Däremot bör strejkrätten skyddas utan inskränkning. Strejken är de arbetandes
enda effektiva stridsmedel. Det gäller deras rätt att förfoga över

Mot. 1978/79: 2641

10

sin egen arbetskraft. Förhållanden sorn gällt vid ingången av ett arbetsavtal
kan förändras genom arbetsgivarens aktivitet eller genom det kapitalistiska
samhällets utveckling. I sådana fall måste arbetare och tjänstemän
ha tillgång till sitt stridsmedel, strejken, för att försvara sina intressen.

Regeringsformen bör med hänvisning till vad som sagts i detta avsnitt
ge skydd åt rättigheter för de arbetande på arbetsplatserna, samtidigt som
lockouträtten ej ges något stöd. Detta kan ske genom att 2 kap. 17 § får
följande lydelse:

”De arbetande har gentemot privata och offentliga företag och myndigheter
följande rättigheter:
rätt att organisera sig fackligt och politiskt,

rätt att på sina arbetsplatser bedriva agitation, propaganda och mötesverksamhet,

rätt att genom sina fackliga organisationer förhandla i alla frågor rörande
arbets- och anställningsvillkor, arbetstid, arbetsledning och arbetsfördelning,
lön och löneformer, anställning, avskedanden och permitteringar,
rätt att tillgripa strejk.

Avtal eller föreskrifter som inskränker dessa rättigheter förbjuds i lag."

Förslag till folkomröstningslag

Regeringen föreslår en permanent lag om folkomröstningsförfarandet.
I och för sig kan det praktiska värdet härav ifrågasättas, enär det ändå vid
varje folkomröstning måste lagstadgas vilka frågor som skall ställas till
folket. Principiellt ligger det dock en del i tanken att ha någorlunda fasta
regler för folkomröstningars genomförande. Det kan ju t. ex. inte vara riktigt
att deltagandet i folkomröstning skall bestämmas från fråga till fråga.

Emellertid har regeringsförslaget en inskränkning som inte kan accepteras.
Genom att stadga att bara de som har rösträtt i riksdagsval skall ha
rösträtt i folkomröstning utesluter regeringsförslaget invandrare som är
bofasta i riket från rätten att delta i folkomröstningar.

Vänsterpartiet kommunisterna är för att invandrare skall ha rösträtt i
riksdagsval. Människor skall ha rösträtt där de bor och arbetar. Då rösträtten
i riksdagsval inte kan aktualiseras i detta sammanhang föreslår vi i
stället att 5 § i förslaget till folkomröstningslag första meningen ändras till:
”Rösträtt vid folkomröstning tillkommer den som är röstberättigad vid
kommunala val.”

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag till ny lydelse
av regeringsformens 2 kap. 12 § och därav föranledda följdändringar
hos regeringen hemställer om särskild utredning för
bestämning av området för demokratiska fri- och rättigheter
och grundlags skydd för dessa, i den mån de icke ingår i
yttrandefrihetsutredningens arbete,

Mot. 1978/79: 2641

11

2. att riksdagen avslår propositionens förslag till ändrad lydelse
av regeringsformens 8 kap. 15 § om grundlagsstiftningsförfarande
och därav föranledda följdändringar (t. ex. i 8 kap.

4 § RF),

3. att riksdagen avslår propositionens förslag till ändrad lydelse
av regeringsformens 8 kap. 18 § om lagrådet och därav föranledda
följdändringar,

4. att riksdagen avslår propositionens förslag till ändrad lydelse
av regeringsformens 2 kap. 10 § om hinder mot retroaktiv
beskattning och därav föranledda följdändringar,

5. att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen
dels att nuvarande 2 kap. 17 § skall ha nedan angiven såsom Motionärernas
förslag betecknade lydelse,

dels att nuvarande 2 kap. 18 § utgår ur regeringsformen och att
nuvarande 2 kap. 19—20 §§ skall betecknas 2 kap. 18—19 §§,
dels att i regeringsformen skall införas en ny paragraf 11 kap. 14 § av
nedan angiven såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse,

Nuvarande lydelse Motionärernas förslag

2 kap.

17 §

De arbetande har gentemot privata
och offentliga företag och
myndigheter följande rättigheter:
rätt att organisera sig fackligt och
politiskt;

rätt att på sina arbetsplatser bedriva
agitation, propaganda och
mötesverksamhet;
rätt att genom sina fackliga organisationer
förhandla i alla frågor
rörande arbets- och anställningsvillkor,
arbetstid, arbetsledning och
arbetsfördelning, lön och löneformer,
anställning, avskedanden och
permitteringar;
rätt att tillgripa strejk.

Avtal eller föreskrifter som inskränker
dessa rättigheter förbjuds
i lag.

11 kap.

14 §

Regeringens förslag Motionärernas förslag

Finner domstol eller annat of- Envar som åtalas skall ha rätt
fentligt organ att en föreskrift står att få prövat om den lag sorn åbe

Förening av arbetstagare samt
arbetsgivare och förening av ar
betsgivare äger rätt att vidtaga
fackliga stridsåtgärder, om annat ej
följer av lag eller avtal.

Mot. 1978/79: 2641

12

Regeringens förslag

i strid med bestämmelse i grundlag
eller annan överordnad författning
eller att stadgad ordning i något
väsentligt hänseende har åsidosatts
vid dess tillkomst, får föreskriften
icke tillämpas. Har riksdagen eller
regeringen beslutat föreskriften,
skall tillämpning dock underlåtas
endast om felet är uppenbart.

Motionärernas förslag

ropas mot honom eller henne är
förenlig med grundlag. Domstol är
skyldig att verkställa sådan prövning.
Finner domstolen därvid att
lag står i strid mot grundlag, skall
frågan prövas av riksdagens konstitutionsutskott,
som antingen
medger lagens åsidosättande eller
genom redovisad lagtolkning upphäver
motstridigheten.

Ändringarna i regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1980.

6. att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna förändringarna
av regeringsformen och i riksdagsordningen som inte
berörs av punkterna 1—5 ovan,

7. att riksdagen antar regeringens förslag till folkomröstningslag
med den ändringen att 5 § erhåller följande såsom Motionärernas
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

5 §

Rösträtt vid folkomröstning tillkommer
den som är röstberättigad
vid val till riksdagen.

Frågan huruvida 4 kap. 20 § vallagen.

Rösträtt vid folkomröstning tillkommer
den som är röstberättigad
vid kommunala val.

Stockholm den 23 april 1979
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1 979