Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1978/79: 2638

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:183 om ändring i arrendelagstiftningen

Jordfrågan har i nära nog alla länder spelat en stor roll i den sociala
och politiska problematiken. Kraven på jordreformer har varit — och
är på många håll alltjämt — tunga avsnitt i folkets kamp för mänskliga
levnadsförhållanden och social rättvisa.

Sverige har aldrig genomgått någon jordreform; detta till skillnad från
flertalet europeiska länder. Man har här aldrig haft någon verklig motsvarighet
till t. ex. den finska torparfrigörelsen, jordreformerna i de baltiska
republikerna, bondefrigörelsen i Tyskland osv. Feodalismen kämpades
aldrig ner i Sverige. Den övergick i agrar kapitalism utan någon
jordomfördelning mellan klasserna. Skiftesreformerna kombinerades
här i landet inte heller med omfördelnings- och inlösenreformer. Tvärtom
var skiftena i hög grad styrda av de stora jordägarna, som grep tillfället
att avhysa arrendatorer, med tvivelaktiga metoder tillskansa sig
allmännings- och kronojord samt lägga beslag på värdefull nyodlingsmark.

Allt detta har gjort att det i övrigt avancerade svenska jordbruket ännu
i modern tid behållit många säregna inslag, rester av gångna tiders
förhållanden. Jordägandet är ojämnt och koncentrationen till stora ägare
stark, i vissa bygder utomordentligt stark. Jordarrende är vanligt,
och någon tendens att mildra eller upphäva klyftan mellan ägande och
brukande finns inte. Tvärtom ökar arrendejorden både absolut och relativt
— ett anmärkningsvärt faktum i ett land där den gamla torparklassen
raderades ut och där emigrationen under århundradet före 1920
varit starkare än i något annat europeiskt land, Irland och Norge undantagna.

I dag är 40 % av den odlade jorden i Sverige arrenderad. Även med
hänsyn tagen till att arrendejord är förhållandevis något vanligare i de
större egendomsgrupperna torde uppskattningsvis var tredje förvärvsarbetande
i jordbruket vara arrendator.

Arrendeproblemet har utvecklats till en allt viktigare politisk fråga.
Behovet av en jordreform gör sig alltmer gällande.

Under emigrationstiden sågs arrendefrågan som ett socialt problem.
Även om de politiska instanserna inte önskade en omfördelning av jord
vidtog de vissa åtgärder för att motverka utslagning och proletarisering

Mot. 1978/79: 2638

på landsbygden. Uttryck härför var egnahemsrörelsen och den s. k. ensittarlagen.

Efter andra världskriget blev både de borgerliga partierna och socialdemokratin
förespråkare för en tilltagande koncentration av jord och en
utslagning av småjordbrukare. Jordkoncentrationen hjälptes fram av
den socialdemokratiska regeringen bl. a. genom ändringar i förvärvsbestämmelserna
till förmån för bolagen, genom den allmänna jordbrukspolitiken
samt genom ensittarlagens avskaffande.

II.

Mot denna bakgrund har man att se regeringens proposition. Den
presenteras som ett förslag till förbättring av arrendatoremas rättsställning
i ett läge där i varje fall de små arrendatorerna sedan länge fått se
sin ställning försvagad.

Propositionen är mycket tvetydig. Den är otvivelaktigt till stor del något
annat än den utger sig för att vara. Detta framgår om man betraktar
hur dess olika delar förhåller sig till varandra.

De två tunga delarna i förslaget är dels reglerna vid jordägarnas
självinträde, dels frågan om arrendeavgiftens storlek och fastställande.

Jordägarnas rätt till självinträde blir av allt att döma något inskränkt.
Det sker genom införande av ett s. k. obillighetsrekvisit. Rekvisitets valör
är dock ytterst oklar. Det sägs att de förhållanden som utgör rekvisit
— att arrendet i generationer innehafts av samma släkt, att arrendatorn
har det som sin huvudsakliga försörjning och att han är för gammal
att ge sig ut på arbetsmarknaden osv. — kan göra självinträde ”obilligt”
och i ”mångå fall torde” göra det. Dessa oklarheter till trots utgör
obillighetsrekvisitet otvivelaktigt rent formellt en viss förstärkning av
arrendatorns ställning.

Emellertid synes denna förstärkning samtidigt berövas sitt innehåll
genom de ändrade bestämmelserna om arrendeavgiftens fastställande.
Propositionens förslag öppnar här vägen för en utveckling som under
rådande förhållanden måste förutsättas gynna jordägarna.

Arrendeavgifter har givetvis alltid följt den allmänna utvecklingen av
priser och jordvärden, men de har traditionellt inte varit helt marknadsanpassade.
Traditioner, en av spekulationsintressen delvis bunden syn
på vad som är skäligt samt den tidigare befintliga möjligheten att påfordra
laglig inlösen har verkat dämpande. Vad som på senare år skett
är emellertid ett allt mer ohämmat uppskruvande av arrendeavgifter.
Det har betingats av den allmänna markspekulationen, den tilltagande
penninghungern hos speciellt de stora jordägarna samt av att rätten till
inlösen upphört. När så efterfrågan på arrenden ökat har detta gett
jordägarna en betydligt stärkt maktställning.

Vad propositionen på denna punkt gör är att godta dessa spekulativa
faktorers verkan samt den obalanserade prisbildningsprocessen som

Mot. 1978/79: 2638

grund för vad som skall anses vara skäliga arrenden. I äldre tid var arrenden
mer att jämföra med ett slags jordränta, nu däremot ses de som
följder av marknadskrafter, inom vars spel jordägaren har ett avsevärt
övertag. Man godtar avkastningen som ett av riktmärkena utan att fråga
i vad mån arrendatorn själv med egna insatser höjt avkastningen. Man
bortser från att utvecklingen påtvingat arrendatorerna alltmer av sådana
investeringar vilka av ålder ansetts tillkomma jordägaren. Man kombinerar
på ett diskutabelt sätt avkastningsprincipen med en annan princip:
efterfrågeprincipen. Det innebär att arrendet kan sättas högre än vad som
motiveras av avkastningen, om bara efterfrågan på arrenden i bygden är
så hög att presumtiva arrendatorer kan förväntas bjuda över varandra.
Här öppnas vägen för en process, där den ena arrendehöjningen får
motivera den andra i en ständigt fortgående spiral.

Detta är inte endast ett knäsättande av de chockhöjningar av arrenden
som kunnat noteras efter ensittarlagens utlöpande. Det innebär ett överförande
i jordägarnas händer av värden, vilka tillskapats genom arrendatorernas
insatser. Slutligen äventyrar denna typ av prisbildningsprocess
värdet av det förstärkta besittningsskyddet. Jordägaren kan komma
åt arrendatorn med avgiftshöjningar, i fall han skulle misslyckas
med t. ex. åberopande av självinträde.

Svåra brister i lagstiftningen är dessutom att bevisbördan ligger på
arrendatorn när det gäller att visa att en fordrad arrendeavgift är oskälig
och att detsamma av allt att döma gäller obillighetsrekvisitet vid självinträde.
Fortfarande har inget gjorts för att skärpa kontrollen mot missbruk
av självinträdesrätten, vilket i praktiken varit ett vanligt missförhållande.
Inte heller har man tagit upp frågan om rätten för arrendatorn
att få ersättning för gjorda investeringar.

Propositionen är med andra ord minst sagt en dubbelbottnad produkt.
Den presenterar vad den menar vara förbättringar för arrendatorerna
men gör samtidigt förändringar eller underlåter att ta upp problem på ett
sätt som är till uppenbar fördel för jordägarna.

III.

Vänsterpartiet kommunisterna godtar inte de delar av propositionen
som leder till försämringar för arrendatorerna. Vi menar att man bort gå
längre för att skapa besittningsskydd. Man bör ta betydligt mer långtgående
steg för att mer definitivt kunna lösa arrendeproblemet. Vi föreslår
att detta sker utifrån följande principer:

1. Obillighetsrekvisitet behålles enligt propositionens förslag, men ges
en mer ovillkorlig utformning. Samtliga de typer av fall, vilka departementschefen
omnämner, bör gälla såsom fall där rekvisitet är uppfyllt.

2. Då självinträde åberopas skall jordägaren föra bevisning om att lagens
rekvisit på denna punkt är uppfyllda.

3. Då det gäller större jordegendomar (förslagsvis på mer än 100 ha

Mot. 1978/79: 2638

medelgod odlad jord) bör självinträdesrätten över huvud inte kunna åberopas
under arrendatorns livstid.

4. På kronans och kyrkans jordar bör arrendatorer generellt ges rätt
till sina arrenden på livstid.

5. Nya principer bör införas för fastställande av arrendeavgifter. Avgifterna
bör inte påverkas av överefterfrågan på orten eller av den allmänna
avkastningsförmågan. De bör i stället knytas exempelvis till taxeringsvärdet
på marken och i övrigt endast påverkas av sådana förbättringar
och investeringar vilka jordägaren själv svarat för.

6. Rätt till inlösen — efter den gamla ensittarlagens princip — bör införas
för arrendatorer under större privata jordegendomar och under
kyrkan. Rätten bör gälla arrendatorer som brukat jorden i minst 10 år.

Mot bakgrund av det anförda föreslås

att riksdagen beslutar att med ändring av propositionen i motsvarande
delar hos regeringen hemställa om förslag till förändringar
i arrendelagstiftningen i enlighet med i motionen framförda
6-punktsprogram.

Stockholm den 23 april 1979
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

OSWALD SÖDERQVIST (vpk)