Motion
1978/79:2637
av Hans Wachtmeister m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79:183 om ändring i arrendelagstiftningen
I propositionen 1978/79: 183 föreslås vissa ändringar i arrendelagstiftningen.
Härvid behandlas frågan om jordbruksarrendators besittningsskydd
och vissa regler för prövning av arrendeavgifter m. m.
Enligt vår mening föreligger numera knappast några arrendeformer
som i äldre lagstiftning benämndes sociala arrenden. Således är frågan
om arrendeupplåtelser ytterst en fråga om mellan två parter frivilligt ingångna
avtal avseende villkor m. m. Behovet att i lagen ange regler för
dessa avtal bör ta sig uttryck i en ramlagstiftning ungefär med den utformning
nu gällande lag har.
Särskilt viktigt är det att arrendelagstiftningen utformas så att en
rimlig avvägning sker mellan å ena sidan partsintressen från jordägare
och andra sidan partsintressen från arrendatorer. Skulle lagstiftningen i
något avseende rättsligt stärka den ena partens förhållanden på den
andra partens bekostnad får detta oundvikligen konsekvenser på arrendemarknaden.
Enligt vår mening är en central fråga i detta sammanhang jordägarens
rätt att återtaga utarrenderad jord, dvs. möjlighet att efter en avtalad
arrendetids utgång ej förnya arrendeavtalet. Införs i arrendelagstiftningen
sådana bestämmelser att en jordägare vid utarrendering av jordbruk
är osäker på om den avtalstid som parterna är överens om kan
komma att förlängas mot hans vilja påverkas givetvis vederbörandes
benägenhet att utarrendera mark.
Inom de riktlinjer som är beslutade av statsmakterna för jordbrukspolitiken
anges att familjejordbruken skall utgöra huvuddelen av Sveriges
jordbruk och att den övervägande delen av brukningsenheterna
skall ägas av sina brukare. F. n, brukas ca 40 % av Sveriges åkermark på
arrende och en stor del av den marken är s. k. sidoarrenden.
Samtidigt som det är angeläget att andelen arrenderad mark inte ytterligare
ökar är det viktigt att det finns arrendejord att tillgå och då
främst s. k. gårdsarrenden. Många lantbrukare finner att arrendeformen
är en bra form för lantbruksföretagande och föredrar att vara arrendatorer
under hela sin aktiva tid, andra ser arrendeformen som en möjlig
1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2637—2640
Mot. 1978/79: 2637
2
het att börja en lantbrukarbana för att så småningom köpa en egen gård.
I båda dessa fall är det givet att benägenheten att arrendera ut mark är
god.
Endast gårdar där det förekommer s. k. historiska arrenden kan till
stor del anses som arrendegårdar för överskådlig tid, andra arrenden är
att betrakta som mer eller mindre tillfälliga, även om arrendetiderna
kan sträcka sig över en tidsperiod på 10—20 år. Flertalet gårdsarrenden
är upplåtna för att ägaren eller ägarna i fråga vid en viss tidpunkt finner
att en utarrendering av jordbruksdriften är den mest lämpliga. Faktorer
som generationsskiften, skiften av dödsbon, uppväxta och utbildade
barn, försäljning av gården etc. kan ändra på förutsättningarna för
om ett arrende skall fortsätta. Således får en utarrendering av en gårds
jordbruksdrift inte innebära att gårdens ägare samtidigt blir oviss om
huruvida han då också avsäger sig framtida möjligheter att själv bruka
sin gård.
Enligt vår mening innebär nu gällande lag en balans mellan jordägares
intressen och arrendatorer^ besittningsskydd. Att i 9 kap. 8 §
punkt 3 utöver nuvarande lydelse tillfoga ett nytt rekvisit som innebär
att jordägares rätt till självinträde skall avgöras på grundval av en obillighetsprövning
innebär en allvarlig försvagning från äganderättslig synpunkt.
De i den allmänna motiveringen redovisade riktlinjerna för intresseavvägning
innebär inte att rätten till självinträde garanteras, vilket
måste vara ett oavvisligt krav för att arrendemarken skall fungera på
ett tillfredsställande sätt. Vi motsätter oss således att obillighetsprövning
förs in i lagstiftningen på sådant sätt som nu föreslås. Oaktat detta kan
det från vissa synpunkter vara riktigt att i lagstiftningen införa rekvisitet
obillighet i samband med prövning av arrendeavtalets upphörande.
Emellertid måste detta ske på sådant sätt att jordägares rätt till självinträde
inte ifrågasättes. Härvid bör att formerna vid och tidpunkten för
ett arrendes upphörande liksom viss övergångstid kan mildra de effekter
som från arrendators synpunkt är obilliga i samband med jordägares
självinträde tillmätas stor vikt.
Då frågan om jordförvärvslagstiftningen behandlades i riksdagen hävdade
vi angående prövningen av köpeskillingen att en egendoms avkastningsvärde
är utomordentligt svårt att fastställa. De i motion 1978/79:
2274 anförda synpunkterna gäller i lika hög grad grunden ”ett arrendeställes
avkastningsförmåga” vid beräkning av arrendeavgift. Emellertid
är det viktigt att avkastningsförmågan i framtiden blir en av andra viktiga
faktorer som skall tillmätas vikt vid fastställande av arrendeavgifter.
Vi vill i detta sammanhang peka på svårigheten att i en ort fastställa
vad som är normal avkastning och att en sådan arrendesättningsgrund,
såvitt inte fler faktorer tillmäts betydelse, i praktiken kan leda till en för
arrendestället orimligt hög eller låg arrendeavgift.
Mot. 1978/79: 2637
3
Med stöd av vad ovan anförts hemställs
att riksdagen beslutar att avslå föreslagen ändring i 9 kap. 8 §
punkt 3 i förslaget till lag om ändring i jordabalken.
Stockholm den 23 april 1979
HANS WACHTMEISTER (m)
GUNNAR A. JOHANSSON (m) TAGE ADOLFSSON (m)
L. ARNE ANDERSSON (m) SVEN ERIC LORENTZON (m)
i Ljung
fl Riksdagen 1978/79. 3 sami Nr 2637-2640