11
Motion
1978/79:2630
av Lars Werner m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79:178 om husläkarsystem
inom hälso- och sjukvården m. m.
Den s. k. husläkarfrågan har väckt en betydande uppmärksamhet i den
offentliga debatten. Därför kommer regeringens proposition som en antiklimax.
Propositionen innehåller inga egentliga förslag utan snarast mycket
allmänna rekommendationer. Det är landstingen som är huvudmän
för sjukvården och landstingen bör också betros med huvudansvaret för
sjukvårdens planering. Inom landstingen pågår också sedan länge såväl en
mycket intensiv debatt som på sina håll ett långt framskridet planeringsarbete
med försöksverksamheter. Detta tycks emellertid regeringen förbise
i sin proposition. Givetvis kan och bör riksdag och regering genom förändringar
i lagstiftning och statsbidrag påverka sjukvårdens utformning
och möjliggöra och påskynda en progressiv utveckling. Ingendera av
dessa åtgärder föreslås dock i propositionen som därmed blir ett skäligen
onödigt och improduktivt inhopp i en redan pågående sjukvårdsplanering.
Den utredning som har föregått propositionen har också med all
rätt bemötts ytterst kallsinnigt av de flesta remissinstanser.
Idén om husläkare gör sig bättre på valaffischer än i en konkret planering
av den framtida öppenvården. Husläkardrömmen är drömmen om en
återgång till en historiskt överspelad vårdorganisation. Husläkaren var en
gång i tiden överklassens och den övre medelklassens doktor och den
patient—läkarrelation som utvecklades gjorde det på grundval av en ekonomisk
överenskommelse. Eftersom det rörde sig om en exklusiv relation
mellan två individer med gemensam utbildnings- och ekonomisk bakgrund
kunde den också upplevas som ganska behaglig för båda parter. Arbetarklassen
och de breda folklagren hade aldrig någon tillgång till husläkare
utan hänvisades till överfulla polikliniker eller provinsialläkarmottagningar.
I enstaka fall kunde också provinsialläkare fungera som ”husläkare”
för sitt distrikt. Detta skedde emellertid till priset av en orimlig
arbetsbörda och på grundval av att en och samma läkare stannade kvar i
sitt distrikt i decennier. Det kan också antas att den goda patient—läkarkontakten
i första hand gällde de mer socialt väletablerade inom distriktet.
En rad faktorer har undanröjt grunden för denna typ av husläkare. Det
har skett en specialisering av sjukvården som visserligen i en del fall har
gått till överdrift men som i huvudsak måste betraktas som något positivt.
Krav på vidareutbildning och rimliga arbetstider, semestrar, barnledighet
gör att en och samma läkare inte kan stå till sina patienters förfogande
under lika långa tidsperioder som tidigare. De ekonomiska spärrarna mot
Mot. 1978/79: 2630
12
utnyttjande av sjukvård har lyckligtvis minskat utrymmet för exklusiva
patient—läkarrelationer. Det är också här vi finner en viktig orsak till
sjukvårdens köproblem.
I propositionen talas om vikten av att bygga ut den öppna sjukvården
och att minska dess koncentration till sjukhusen. Detta är redan nu landstingen
fullt sysselsatta med i sin sjukvårdsplanering. I propositionen lämnas
inga konkreta förslag till åtgärder för att påskynda denna utveckling.
Propositionen tar upp kontinuitetsproblemet inom sjukvården, vilket
också är ett problem som de flesta sjukvårdshuvudmän har börjat intressera
sig för. I propositionen gör man dock det ödesdigra misstaget att i
första hand knyta kontinuiteten till två personalgrupper — allmänläkare
och distriktssköterskor.
I stället bör kontinuiteten knytas till personalgrupper som innehåller
samtliga viktiga yrkeskategorier. Man bör, i enlighet med vad vpk tidigare
föreslagit, bygga upp team bestående av läkare, sjuksköterskor, undersköterskor,
socialarbetare och andra yrkesgrupper som får ansvaret för ett
geografiskt avgränsat område och där alla personalkategorier deltar i det
direkta patientarbetet. Genom att stimulera till täta kontakter med vårdcentralen
och hembesöksverksamheten kan man uppnå god personkännedom
och bra relationer mellan den samlade personalgruppen och dess
patienter. En sådan typ av kontinuitet blir inte heller beroende av om en
enskild läkare eller sjuksköterska är ledig eller genomgår vidareutbildning.
Av största vikt är också att avdramatisera kontakterna med sjukvården.
Detta kan bland annat ske genom att ta bort alla patientavgifter i öppen
vård och i stället låta försäkringskassan överta hela kostnaden. Detta
skulle också medföra minskat administrativt krångel. Det skulle dessutom
ha den fördelen att besök hos olika personalkategorier likställdes
med varandra i ekonomiskt avseende.
En fara med husläkaridén är att den kan medföra en minskad tillgång
på kompetenta specialister i öppen vård. Den som lider av en ögonsjukdom
har större behov av en kompetent ögonläkare än av en husläkare.
Utbildning i barnaålderns sjukdomar ger värdefulla kunskaper som är till
fördel också i öppen vård. Exemplen kan mångfaldigas. Det finns en
uppenbar risk för att husläkaridén leder till en kunskapsuttunning som i
realiteten är ett steg tillbaka.
Vpk anser att propositionen 1978/79: 178 bör avslås av riksdagen. I
stället bör riksdagen uttala sig för att patientavgifterna vid läkarbesök
och annan sjukvårdande behandling inom öppen vård avskaffas i enlighet
med vad som föreslagits i vpk-motionen 1978/79: 2491 som ännu ej
behandlats. Riksdagen bör också hos regeringen begära förslag till sådana
ändringar i gällande lagstiftning på sjukvårdsområdet så att lagarbete
i öppenvården underlättas.
Mot. 1978/79: 2630
13
Med hänvisning till det anförda föreslås
1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1978/79: 178,
2. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till ändringar
i gällande sjukvårdslagstiftning i syfte att underlätta upprättande
av lagarbete inom sjukvården i enlighet med vad som anförs i
motionen.
Stockholm den 23 april 1979
LARS WERNER (vpk)
INGA LANTZ (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1979