Mot. 1978/79:2606

Motion

1978/79:2606

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:180 om läroplan för
grundskolan m. m.

Sammanfattning

Socialdemokraterna slår i motionen fast att den förnyelseprocess av
skolarbetet som grundlagts genom riksdagens beslut år 1976 om skolans inre
arbete måste få ett ökat genomslag. Skolan skall vara en attraktiv arbetsplats
för alla elever med den klart uttalade uppgiften att tillförsäkra barn och
ungdomar kunskaper och färdigheter samtidigt som den befrämjar social
utveckling.

Socialdemokraterna ser regeringens förslag som en naturlig fortsättning på
en snart trettioårig stegvis reformering av skolan. Förslaget att grundskolan
får framträda som en skola utformad efter sina egna villkor hälsas mot denna
bakgrund med tillfredsställelse. Bättre förutsättningar skapas därmed för att
grundskolan skall bli en medborgarskola med målet att hjälpa varje ung
människa oberoende av social startpunkt att utveckla sin personlighet, sina
individuella anlag och intressen.

Den betonging av skolans arbetssätt som socialdemokraterna lyfte fram i
propositionen om skolans inre arbete utvecklas ytterligare i motionen. Enligt
vår uppfattning måste det klart framgå av läroplanen vilka arbetssätt som bör
eftersträvas i skolan.

Vi framhåller också i motionen att den kommande läroplanen klart och
entydigt skall framhålla olika värderingar som samhället önskar att eleverna
skall tillgodogöra sig. Som exempel härpå framhålls särskilt i motionen
respekt för demokratin, jämställdhet mellan män och kvinnor, hushållning
med mänskliga och materiella resurser samt solidaritet och samhörighet med
eftersatta grupper inom och utom landet. Skolan skall enligt vår uppfattning
medvetet träna sådana värderingar.

Bl. a. mot denna bakgrund accepteras inte förslaget att kraftigt beskära
skolans samhällsonentering. I stället bör i förhållande till regeringens förslag
denna förstärkas på högstadiet.

Även förslaget om ett s. k. fritt tillval på högstadiet ligger i linje med vår syn
på att inom en sammanhållen skolorganisation erbjuda eleverna möjligheter
till både breddning och fördjupning av det obligatoriska ämnesstoffet. Vi
accepterar emellertid inte den begränsning till olika ämnessektorer som
föreslås. Valet bör ske friare än vad som medges enligt regeringsförslaget.
Enligt detta synsätt föreslår vi också att dessa val får beteckningen fria studier.
Konkreta exempel på uppbyggnaden av dessa lämnas i motionen.

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2606

Mot. 1978/79:2606

2

Regeringens förslag om att arbetet skall inriktas på att avskaffa betygen i
grundskolan ligger också i linje med det förnyelsearbete av skolan som vi
ställer oss bakom. Det är tillfredsställande att regeringen tar avstånd från
betygens roll i alla avseenden utom vad gäller urvalet till gymnasieskolan.
Därmed kan betygsdebatten inriktas på hur denna rent praktiska fråga skall
kunna lösas.

Arbetslivsorienteringen skall enligt socialdemokraterna utgöra en integrerad
del i skolans arbete. Socialdemokraterna slår fast att den skall omfatta sex till
tio veckor med ett minimum på sex veckor i alla kommuner.

De ökade resurser som enligt propositionen skall tillföras skolan, främst i
anslutning till genomförandet av den nya läroplanen 1982/83, föreslår
socialdemokraterna skall fördelas sd att en förstärkning sker redan nästa läsår
till skolor med särskilt stora problem. Återstående del bör i sin helhet tillföras
skolan vid själva genomförandet.

Resursfördelningen skall i enlighet med tidigare riksdagsbeslut ske
behovsinriktat med hänsyn tagen i första hand till skolans uppgift att
tillförsäkra alla elever tillräckliga baskunskaper och basfärdigheter. I motionen
framhålls behovet att tidigare sätta in åtgärder för att garantera att skolan
uppfyller detta mål.

I motionen krävs också att en parlamentariskt sammansatt delegation
tillsätts för en uppföljning av SlA-refonnen. Socialdemokraterna är angelägna
om att förnyelsearbetet kommer i gång snabbt och att olika samverkansproblem,
t. ex. förskola - lågstadium, skola - arbetsliv, hem - skola, skola föreningsliv,
snarast får konkreta lösningar. Av denna anledning bör
uppföljningsarbetet ägnas särskilt stor uppmärksamhet.

1. Inledning

Att stärka demokratin och skapa ökad jämlikhet i samhället är grundläggande
för det svenska skolväsendet. Utbildningen spelar följaktligen en stor
roll för fördelningen av välfärd och inflytande, för den kulturella miljön och
för att förbereda människor för en aktiv samhällsverksamhet.

Eftersom demokrati och jämlikhet är de övergripande målen måste
elevernas tillfredsställande av skiftande behov tillförsäkras dem inom en
enhetlig organisation, dvs. inom undervisningen i den allsidigt sammansatta
klassen. Differentieringen inom klassens ram är och har varit uttryck för
detta. Om demokratimålet skall uppfyllas, måste eleven också ha möjlighet
att reellt påverka undervisningen.

Genom de förändringar som steg för steg har skett i försöksverksamheten
och genom grundskolebesluten åren 1962 och 1968 har skolan getts en
struktur som alltmer närmat sig de uppställda målen.

Förändringarna knyter därmed an till det synsätt på skolreformer som
redovisades av 1946 års skolkommission. Den betonade att dess förslag
främst ville skapa förutsättningar för en fortskridande skolreform. Detta

Mot. 1978/79:2606

3

kunde ske genom att den yttre organisationen fick en sådan utformning att
den inte stod hindrande i vägen för skolans fria utveckling. Skolan borde
därför enligt kommissionen tillerkännas en sådan frihet att den av egen kraft
kunde anpassas efter samhällsutvecklingen och bli en levande kraft i
denna.

Skolan måste mot den bakgrund som tecknades av den socialdemokratiska
regeringen i propositionen om skolans inre arbete m. m. (prop. 1975/76:39) —
fortsättningsvis kallad SIA-propositionen - infogas i ett brett samhälleligt
perspektiv. Åtgärder inom skolväsendet måste kopplas till åtgärder inom
andra samhällssektorer. Arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken, familjepolitiken
och kulturpolitiken är exempel på områden med vilka skolpolitiken
måste samordnas. 1 propositionen om skolans inre arbete från 1976 sätts
skolpolitiken in i sitt sammanhang. SIA-reformen innehåller åtgärder för
ökad omsorg, ändrad kunskapssyn, ökade kontakter med närsamhället för att
ge eleverna vidgade kunskaper och sammanhang om vardagen och den egna
miljön, ökade kontakter mellan skola och arbetsliv samt en omfattande
decentralisering för att skolan bättre än förr skall kunna ge inflytande och
möjlighet till påverkan på den egna miljön och skolans närmiljö.

Den nu presenterade propositionen om läroplan för grundskolan m. m.
grundar sig i allt väsentligt på de utgångspunkter som fastlades 1976.
Förslaget, bortsett från vissa delar, passar därför in i den fortskridande
skolformen.

Regeringen föreslår att de nuvarande bindningarna mellan grundskola och
gymnasieskola i form av krav på genomgång av viss studiekurs upphör.
Socialdemokraterna ansluter sig till detta förslag. Detta innebär att grundskolan
i framtiden får en sammanhållen organisation där olika studiealternativ
inte låser elevens senare val. Enligt vårt synsätt är detta en logisk
uppföljning av den hittills förda skolpolitiken. Vi finner det sålunda
tillfredsställande att grundskolan får framträda som en skola utformad efter
sina egna villkor. Då nås bättre syftet att grundskolan skall bli en allmän
medborgarskola.

Socialdemokratin har sedan reformarbetets start haft som utgångspunkt en
strävan mot enhetlighet när det gäller den yttre organisationen och en strävan
mot mångfald när det gäller att utveckla det inre arbetet i skolan. Man måste
enligt vår uppfattning emellertid vara starkt uppmärksam på att en ökad
mångsidighet kan innebära ökad skiktning av olika elevgrupper. Det måste
vara skolans uppgift att ständigt motverka sådana negativa effekter. Skolan
måste t. ex. aktivt motverka olika tendenser att separera olika grupper från
varandra. Insatser måste komma till stånd som innebär att alla elever blir
delaktiga i en gemenskap som bygger på ömsesidig respekt för varandra och
varandras arbetsinsatser. Solidariteten gentemot de svagare måste få klara
uttryck i skolarbetet samtidigt som skolan skall medvetandegöra eleverna om
orsakerna till segregation och skiktning.

Ett samhälle byggt på integration och gemenskap fordrar en sammanhållen

Mot. 1978/79:2606

4

skola med gemensamma referensramar och utan sortering av eleverna. I en
sådan skola finns hinder inbyggda mot utslagning, passivisering och knäckt
självförtroende. En förutsättning för detta är ailsidigt sammansatta klasser
och frånvaro av differentiering i skolorganisationen. Skolan måste också stå
fri från en elevvärdering som ytterst grundar sig på konkurrensmotiv. Olika
ämnen och aktiviteter under skoldagen ges även i realiteten samma värde för
elevernas senare studie- och yrkesval. De kan på så sätt bli verkligt
intressestyrda. Vi instämmer med föredraganden (s. 12): "Ett viktigt led i tre
decenniers skolutveckling kan därigenom förverkligas." Som vi i det följande
kommer att anföra har dock inte föredraganden i alla delar varit konsekvent i
den konkreta uppföljningen av detta principiella ställningstagande.

Trots vällovliga ansatser placerar regeringen heller inte in skolan i ett brett
samhällsperspektiv, som SIA-reformen utgår ifrån. Medvetenheten om i
vilket samhällsperspektiv skolan har att fullfölja sina uppgifter måste öka.
Först därigenom är det möjligt att ge skolan en utformning som medverkar
till att nå uppställda mål. Skolan måste vara en levande organism i ett
samhälle statt i förändring - skolans egen utveckling medför förändringar,
samhällets förändring har återverkningar i skolan. Försummar vi detta
samspel konserveras dagens ofullkomlighet och skolan förlorar sin roll i
samhällsutvecklingen. I det följande anger vi några sådana problemområden,
där regeringens förslag måste sättas in i ett större sammanhang.

Barns utveckling och lärande, dvs. den process som förbereder för
vuxenlivet och samhällsgemenskapen, måste ske i nära samverkan mellan
barnens hemmiljö, förskola, skola, fritidsutbud, föreningsverksamhet,
kulturliv och arbetsliv. Samtidigt måste beaktas det starka kommersiella
tryck som ungdomarna är utsatta för och den påverkan massmedia utgör.
Skolan är bara en del i detta samspel. På grund av dess tidsmässiga omfattning
och genom att den styrs av mål som samhället ställer upp måste skolan
tillmätas en stor och kanske t. o. m. avgörande betydelse. Den har ett ansvar
för att varje ung människa skall garanteras en rätt till utveckling. Ett särskilt
ansvar har skolan för de elever som kommer från socialt svaga hemmiljöer.
Den tidigare utslagningen ur samhällsgemenskapen måste hejdas. Utstötningstendenser
och misslyckande, som tar sig uttryck i skolk, otrivsel och oro
och ibland också våldsinslag, är symtom på att insatserna för barn och
ungdomar inte är tillräckliga.

Skolan kan dock inte ensam klara dessa uppgifter. Tyvärr har det visat sig
att det ibland är svårt att finna lämpliga former för ett positivt samspel med de
samarbetspartner skolan enligt olika uttalanden skall samverka med. Ett
exempel härpå är den önskade utvidgningen av arbetslivsorienteringen, som
föredraganden inte kan förorda eftersom arbetsmarknaden inte kan ställa upp
i tillräcklig utsträckning. Andra exempel är samverkan mellan skola och hem
och föreningslivets medverkan i skolarbetet.

Ett utvecklingsprogram för skolarbetet av den karaktär som skisseras i
propositionen, som inte samtidigt väger in de samlade åtgärderna för barn och

Mot. 1978/79:2606

5

ungdom utan endast är formulerat utifrån skolans egna problem, får knappast
den effekt som eftersträvas.

Mot denna bakgrund anser vi att det är angeläget med en aktiv uppföljning
av olika insatser för barn och ungdom. Vi inbegriper då uppgiften att följa och
utvärdera olika delar i SI A-reformen. Detta bör enligt vår mening ske genom
att en särskild delegation tillsätts för dessa uppgifter. Denna bör i huvudsak
nyttiggöra sig det arbete som normalt utförs av olika myndigheter men bör
också självständigt kunna utarbeta förslag och ta initiativ för att lösa olika
konkreta samverkansproblem. Delegationen bör vara parlamentariskt
sammansatt.

2. Läroplanens roll och uppbyggnad

Regeringen föreslår en läroplan som är något annorlunda uppbyggd än den
nuvarande. I en första relativt kortfattad del skall ingå mål och riktlinjer samt
tim- och kursplaner, dvs. de delar av läroplanen som är bundna genom beslut
av riksdag och regering. En andra del föreslås få karaktären av kommentarmaterial.
En tredje del av läroplanen utgörs enligt förslaget av de arbetsplaner
eller utvecklingsprogram som utformas lokalt inom varje rektorsområde och
varje arbetsenhet.

Vi ansluter oss till detta förslag. Samtidigt vill vi emellertid framhålla att i
den del som på grundval av riksdagsbeslutet fastställs av regeringen, dvs. det
för skolan styrande politiska dokumentet, även skall ingå övergripande och
principiella frågor varom statsmakterna fattat beslut vid annan tidpunkt än i
samband med föreliggande läroplansöversyn. Som exempel härpå vill vi
nämna studie- och yrkesorienteringen, sexual- och samlevnadsundervisning,
undervisning av invandrarelever, m. m. De av riksdag och regering uttalade
målen för skolan måste ingå i denna del av läroplanen, oavsett om de
behandlas i föreliggande förslag eller inte.

Som vi framhåller senare i motionen skall skolan också ha till uppgift att
överföra de värderingar som samhället står för till barn och ungdomar.
Exempel på sådana värderingar är respekt för demokratin och dess värden
samt för sanning och strävan till fred, solidaritet gentemot eftersatta grupper
inom och utom landet, gemenskap med invandrare jämställdhet mellan män
och kvinnor samt hushållning med naturresurserna. I dylika frågor får skolan
inte förhålla sig neutral eller passiv. Det är tvärtom nödvändigt att skolan på
ett betydligt mer aktivt sätt än nu klargör för barn och ungdomar de
värderingar som samhället vill främja. Här är det enligt vår mening inte
tillräckligt att i den övergripande delen av läroplanen använda sig av begrepp
som ”förmedla en bild av”, ”ge eleverna insikt i” och ”bör söka ge”, vilka
återfinns i propositionen. I stället bör skolan främja medvetna ställningstaganden.

På samma sätt förhåller det sig med arbetssätt och arbetsmetoder.
Propositionen skulle kunna ge en grund för en förnyelse av skolarbetet. Men

Mot. 1978/79:2606

6

samtidigt konstateras på olika ställen att förslagen inte innebär någon
styrning av arbetssättet. Enligt vår mening har detta en avgörande betydelse
för i vilken utsträckning eleverna skall kunna uppnå för skolan fastställda
mål. Redan i nu gällande läroplan fastslås att skolarbetet skall bygga på
självverksamhet från elevernas sida och att det skall vara individualiserat.
Denna ”styrning” har tili stor del förblivit ineffektiv, tydligen beroende på att
lärarna inte uppfattat de allmänna anvisningarna som styrande. Här krävs
större tydlighet och klart uttalade krav i förening med klara anvisningar om
hur de uppställda kraven skall förverkligas. Det är således inte möjligt för
samhället att förhålla sig neutralt till vilket arbetssätt som bör tillämpas. Så
kan t. ex. insikt i demokratins principer aldrig läras in teoretiskt. Verklig
insikt om demokratin får elever genom att demokratiska arbetssätt tillämpas
och genom att de vuxna är goda förebilder.

Därför är det enligt vår mening nödvändigt att läroplanen, i likhet med
SI A-propositionen, klart framhåller vilka arbetssätt och arbetsformer som bör
tillämpas i skolan. Att detta innebär en styrning bör inte förnekas. I annat fall
kommer läroplanen på en avgörande punkt att dölja målkollisioner ”bakom
harmoniserande formuleringar”, vilket den enligt propositionen (s. 28) inte
skall göra. De övergripande principerna för arbetet måste sedan självfallet
beaktas vid framtagande av läromedel och översättas till lokala behov och
krav. Vi utvecklar detta ytterligare under avsnittet om arbetssätt och
kunskapssyn samt genomförandet av läroplanen.

I den i tre nivåer föreslagna läroplanen nämns inte skolstyrelsens roll. Vi är
förvånade över att så inte är fallet, särskilt som det i SI A-propositionen bl. a.
uttalades att ӊven samordningen mot bakgrund av kommunens totala
insatser på barn- och ungdomsområdet gör att det är motiverat med ett ökat
inflytande från de politiskt förtroendevaldas sida” (s. 324). Samtidigt är det ett
exempel på vad vi inledningsvis har berört om att förslaget inte sätter in
skolan i ett tillräckligt brett samhälleligt perspektiv.

Av propositionen att döma skall skolan tydligen oberoende av det
omgivande samhället utforma handlingsprogram med mål och ambitioner
för skolans inre arbete. Detta är enligt vår mening knappast möjligt utan att
också väga in det närsamhälle som omger skolan. Det skulle också motverka
den samlade syn på barn- och ungdomsverksamheten som SIA-beslutet lade
grunden för och som alltmer eftersträvas ute i kommunerna. Vi vill här erinra
om vad socialdemokraterna (motion 1978/79:814) anfört om behov av s. k.
distriktsnämnder inte minst på skolans område. De i propositionen föreslagna
lokala arbetsplanerna understryker detta behov. Genom distriktsnämnder
kan skolarbetet bättre förankras i närsamhället.

3. Arbetssätt och kunskapssyn

Förnyelsen av det inre arbetet i skolan har varit ett viktigt led i skolans
fortskridande reformering som redan 1946 års skoikommission lade grunden

Mot. 1978/79:2606

7

för. SI A-beslutet 1976 innehöll en utvecklingsplan för förändring av innehåll,
arbetssätt och arbetsmetoder för att alla skolans elever skall få möjlighet att
arbeta sig fram till goda kunskaper och färdigheter. I SIA-propositionen
1975/76:39 framhålls (s. 220):

— Sådana förändringar tar tid, eftersom det är fråga om dels personalens
positiva inställning, dels ett praktiskt och teoretiskt utvecklingsarbete. Man
har sökt överge den traditionsbundna katederundervisningen, och man har
prövat olika former av gruppverksamhet och individuellt arbete. Att införa
nya grepp i det dagliga arbetet innebär att en lång tradition som ofta uppfattas
som självklar och därmed nästan värderingsfri skall brytas mot nya idéer och
uppslag.

Ett villkor för den nödvändiga förändringen av arbetssätt är att också
kunskapssynen diskuteras och förändras. Vi tar i det följande upp några
områden som särskilt bör beaktas i det fortsatta läroplansarbetet.

3.1 Förnyelse av skolvardagen

Den traditionella synen på utbildning och inlärning har ofta resulterat i en
från elevernas erfarenheter isolerad, i regel ämnesbaserad, färdighetsträning.
Kunskapssynen i skolarbetet påverkas också av den enskilde lärarens sociala
bakgrund, utbildning och hans/hennes syn på sin yrkesroll.

Den dominerande undervisningsformen är ännu i dag helklassundervisning
eller kollektiv undervisning, där läraren är den aktive och riktar sig till
hela klassen på en gång. Eleverna förutsätts sedan individuellt lösa anvisade
arbetsuppgifter. Ett sådant arbetssätt bygger på den kunskapssyn man lägger
till grund för skolarbetet. Den kvantitativa kunskapssynen, dvs. förmedlingen
av lätt mätbara kunskaper, dominerar arbetet i skolan. Eleverna tilldelas
en passiv roll som objekt för undervisning. Detta arbetssätt motverkar både
elevernas självständighet och deras samarbetsförmåga och solidaritet med
andra elever. En sådan inaktiv process har för stora grupper av elever
inneburit dåliga kunskapsresultat.

Mot bakgrund av dessa erfarenheter framhöll den socialdemokratiska
regeringen i SIA-propositionen att en sådan utveckling av arbetssättet måste
eftersträvas att elevernas egna intressen blir en väsentlig grund för uppläggningen
av skolarbetet. Man pekade på ökad samverkan mellan eleverna, på
möjligheten av elevgrupper sammansatta av elever i olika åldrar, på större
inflytande och ökad medverkan från elevernas sida då det gällde
skolvardagens utformning och på ökad samverkan mellan personalgrupperna.
- Allt detta måste komma till stånd om arbetssättet skall kunna förändras.
Innehållet i skolarbetet måste liksom arbetssättet utvecklas så att verksamheten
blir meningsfull för alla elever. Det är i gemenskapens och närhetens
sammanhang som de nya och mer tvingande kraven till kunskaps- och
personlighetsutveckling uppstår och ersätter tvångets och den yttre kontrollens
kravsituation. Gemenskap, tilltro till sig själv och gruppen och

Mot. 1978/79:2606

8

arbetsglädje är grundstenarna i det nya arbetssättet, genom vilket självständigt
tänkande och ansvarigt handlande individer skall utvecklas.

Vi delar uppfattningen, som framförts i SÖ:s läroplansförslag, om ett mer
verklighetsanknutet skolarbete som i ökad utsträckning utgår från elevernas
behov och erfarenheter. Det kan annars uppstå ett främlingsskap mellan de
egna tankarna och de inlärda kunskaperna.

Ungdomar behöver praktiska färdigheter, gedigna kommunikationsfärdigheter
och en allsidig omvärldsorientering. De måste besitta en kunskapsbas i
vilka fakta och färdigheter som gör ungdomarna bättre rustade att förstå, vilja
påverka och ta ansvar för såväl sin egen som samhällets utveckling. Skolan
måste ge eleverna tillfälle att bearbeta, fördjupa och utvidga sina egna
erfarenheter i samhället och de kunskaper de får genom television, radio,
tidningar och böcker.

Redan vid val av utgångspunkt för arbetet är det viktigt att komma ihåg att
den sociala bakgrunden, föräldrarnas arbetsvillkor och deras bostads- och
kulturförhållanden har ett starkt samband med om barnen lyckas i skolan
eller inte. Är man i skolan inte observant på sådana effekter kan skolans
arbetssätt och innehåll snarare förstärka än utjämna skillnader. Skolan måste
därför ompröva sitt sätt att möta de kunskaps- och kulturbehov som barn från
arbetarklassen har. Vidare måste man tillgodose invandrarbarnens kunskapsoch
kulturbehov. Först därmed kommer barn från olika grupper i samhället
att få någorlunda lika möjligheter att skaffa sig en bättre start och därmed
goda kunskaper och färdigheter.

Det är enligt vår mening också angeläget att arbetssätten i skolan i största
möjliga utsträckning befrämjar kreativitet och nytänkande. Ett traditionellt
inlärningsmönster tillgodoser inte behoven hos många barn och ungdomar
med en sådan läggning. De uppfattas ofta inte som begåvade just därför att
skolan misslyckas med att ta till vara deras kreativa förmåga.

Som vi tidigare anfört bör skolarbetet knytas närmare till verkligheten. Av
detta skäl bör också eleverna få arbeta med begripliga och överblickbara
helheter. Det måste klart slås fast att blocken samhällsorientering resp.
naturorientering inte får sönderfalla i sina separata ämnesdelar. Temastudier
och ämnesövergripande arbete underlättas på låg- och mellanstadierna av
klasslärarsystemet och bör därför bli allt vanligare på dessa stadier. För att
arbetet med överblickbara helheter skall kunna fortsätta på högstadiet bör tid
för temastudier där schemaläggas såsom föredraganden föreslår. En strävan
bör dock vara att utvidga detta arbetssätt också till annan undervisningstid,
bl. a. genom att personalen arbetar i arbetslag och därmed integrerar skilda
ämnesdelar.

När tillvalssektorn behandlas lägger föredraganden en mängd synpunkter
på det positiva med fritt val och intressestyrning av skolarbetet. Enligt vår
mening bör dock allt skolarbete utgå från elevens intresse, behov och
förutsättningar, vilket framhölls starkt i SIA-propositionen 1976. Att såsom
föredraganden i föreliggande proposition i lyriska ordalag låta intressestyr

Mot. 1978/79:2606

9

ningen avse en tredjedel av högstadietiden ser vi inte som en lösning av
skolans undervisningsproblem. Först när detta synsätt slagit igenom i allt
skolarbete blir individualiseringen inom klassens ram, som redan 1946 års
skolkommission framhöll, en realitet. Traditionell katederundervisning
motverkar elevernas självverksamhet och ansvar för arbetet. Denna undervisningsmetod
missgynnar både de svaga och de begåvade genom att den
bygger på att alla elever kan stöpas i samma form, vilket är en omöjlighet med
de allsidigt sammansatta klasser som grundskolan bygger på.

Vi utgår från att medansvar och samverkan praktiseras i undervisningen
och att demokratiska beslutsprocesser utvecklas genom skolarbetet. Att
utveckla ett arbetssätt i skolan, som innebär att eleven blir en medskapare i
undervisningsprocessen, är enligt vår mening en grundförutsättning för en
effektiv kunskapsinhämtning. Det finns heller ingen motsättning mellan att
utveckla kunniga elever och ansvarsmedvetna och självständigt tänkande
elever. Självständighet och medansvar förutsätter kunskaper för att komma
till ett meningsfullt uttryck.

Arbetarrörelsen har alltid haft stor respekt för kunskap. Därför har det varit
självklart för socialdemokratin att den makt kunskap innebär måste ges åt
alla. De kunskaper som socialdemokratins reformpolitik eftersträvat har haft
som mål att utnyttjas som ett redskap i samhällsomdaningen. Vi accepterar
inte en kunskapssyn och värderingar i skolan som fungerar så att rådande
klassmönster bibehålls eller t. o. m. förstärks. I det reformarbete som
socialdemokraterna bedrivit har en av utgångspunkterna varit att gedigna
kunskaper är en förutsättning för att i demokratisk ordning bygga ett bättre
och mer jämlikt samhälle. Arbetslivets demokratisering ställer också ökade
krav på kunskaper för en aktiv roll i yrkeslivet. Skolan måste i sitt arbete
beakta den förnyelseprocess som där pågår.

De förslag som föredraganden presenterar i propositionen om kunskaper
och arbetssätt, om temastudier och projektarbete är med våra utgångspunkter
steg i rätt riktning. Men samtidigt måste dessa förslag baseras på en mer aktiv
syn på hur dessa mål skall få genomslag i skolans vardagsarbete. Läroplanen
måste utgå från ett sådant synsätt. Det får inte råda någon tvekan bland
skolpersonalen om vilken grund undervisningen skall vila på. Vi har också
behandlat detta i avsnittet om läroplanens roll och uppbyggnad.

Vi vill i detta sammanhang också stryka under betydelsen av att eleverna
naturligt lär sig att arbeta i grupp, vilket är den allmänt förekommande
arbetsformen i arbetslivet. Det är viktigt att eleverna lär sig lita på varandra för
att nå ett gemensamt uppställt mål, där vars och ens förutsättningar
tillvaratas och där alla känner att de är delaktiga.

3.2 Insatser för elever med särskilda behov

SI A-reformen syftade bl. a. till att ge skolan bättre möjligheter att hjälpa
elever med svårigheter. Tyvärr har detta synsätt inte tillräckligt starkt

Mot. 1978/79:2606

10

betonats i propositionen. Föredraganden har helt utelämnat frågan om vilken
roll de specialpedagogiska insatserna skall ha i framtidens skola. Föredraganden
har betonat vikten av att alla elever med skolsvårigheter får den hjälp de
behöver, dock nästan enbart genom att betona läs- och skrivsvårigheter samt
svårigheterna i matematik, vilket är ett alltför begränsat sätt att se på
svårigheter i skolarbetet.

I propositionen om skolans inre arbete framhålls att det specialpedagogiskt
inriktade arbetssättet skall prägla så stor del som möjligt av allt skolarbete.
Även om arbetetssätt och kunskapssyn kommer att förändras i riktning mot
vad vi förordat, kommer särskilda specialpedagogiska insatser också i
framtiden att behövas. Insatsernas form, innehåll och organisation måste
alltid förnyas mot bakgrund av dels utvecklingen i stort i skolan, dels de
särskilda handikapp som motverkar ett förverkligande av målen för
skolarbetet. De specialpedagogiska insatserna får inte vara en från undervisningsprocessen
i övrigt skild del i skolan. Såväl lokala studiegångar för
enskilda elever och anpassad studiegång som särskilda undervisningsgrupper
skall ses som en del av arbetssättet i skolan och inte som organisatoriska
ingrepp. Detta ställer krav på skolan att tillse att elever som får del av sådana
insatser alltid har en fast förankring i en större kamratgemenskap i
skolan.

En läroplan som i hög grad inriktas på elever med svårigheter bör klarare
poängtera alla olika typer av svårigheter som finns i skolan. Föredraganden
har inte behandlat varken /ys/ska eller psykiska handikapp. Det betyder alltså
att också de ganska grava handikapp, som är att hänföra till särskild
undervisningsgrupp, inte tagits upp i läroplanspropositionen.

Vi vill därför peka på de särskilda resurser som behövs för att man skall nå
den målsättning som finns med integrering av elever med både fysiska och
psykiska handikapp. Det är också viktigt, eftersom frågan om integrering
vållar många diskussioner och motstridiga uppfattningar ute i skolorna. En
ständigt ökande grupp av elever med svårigheter är de socialt emotionellt
handikappade. Denna grupp har heller inte nämnts i propositionen. För flera
av de bortglömda handikappgrupperna är det nödvändigt att understryka
behovet av att också resurser i form av läromedel, speciell apparatur etc. ställs
till förfogande. Detta gäller särskilt när elever integreras från specialskolor till
det kommunala skolväsendet.

Vad som anförs i riksdagens beslut 1976 om skolans inre arbete m. m. och i
föreliggande motion bör ligga till grund för utformningen av läroplanen om
specialpedagogiska insatser. Den utredning, U 1978:10, om integration av
handikappade elever i det allmänna skolväsendet som f. n. arbetar kan
komma att ge ytterligare underlag för fortsatta överväganden på detta
område.

Mot. 1978/79:2606

11

3.3 Alternativkurser

Alternativkurserna i tyska och franska föreslås bli avvecklade under en
femårsperiod. Enligt vår mening kan samma motiv för avveckling också
åberopas i fråga om alternativkurserna i matematik och engelska, särskilt
med hänsyn till förslagen att det vid inträde till vissa treåriga gymnasielinjer
inte längre skall krävas särskild kurs i dessa ämnen. I obligatoriska ämnen
finns det enligt vår uppfattning inga skäl till att behålla en organisatorisk
differentiering, när i övrigt skolan skall sträva efter mångfald i det inre
arbetet. Tvärtom har skolan i sådana grundläggande kommunikativa ämnen
skyldighet att ge alla elever en hög kompetens. Valen till alternativkurserna
är dessutom i dag starkt socialt betingade, såväl inom en klass som mellan
skolenheter och kommuner. Elevernas varierande behov kan bättre tillgodoses
i dessa ämnen, om det inte finns någon stel organisatorisk form som
förhindrar en individualisering. 1 likhet med ett stort antal länsskolnämnder,
LO och SAF anser vi att alternativkurserna i dessa ämnen bör avvecklas.

Vi anser att avvecklingen av samtliga alternativkurser bör ske i samband
med den nya läroplanens genomförande 1982/83.

Samtidigt vill vi stryka under behovet att i dessa ämnen arbeta i flexibla
grupper, varför resurser för detta även i framtiden måste avsättas. 1 likhet
med vad föredraganden anför om resurser för tyska och franska bör vårt
förslag om borttagande av alternativkurserna i engelska och matematik inte
föranleda någon förändring av resursernas storlek. Detta betyder att nuvarande
resurser för denna undervisning kan användas för att tillgodose olika
elevbehov utan en centralt fastställd organisation.

3.4 Hemuppgifter

Som vi föreslagit måste elevernas kunskapsinhämtande i högre grad än
tidigare utgå från deras vardagssituation. Till detta hör naturligt elevens
sociala situation och förhållandena i hemmet. Men vi vet att barnen lever
under vitt skilda förhållanden i sin hemmiljö. Flertalet lever under socialt
säkra förhållanden, men det finns också elever vars hemförhållanden är
ansträngda och socialt osäkra. Detta ställer naturligtvis krav på skolan att ta
hänsyn till dessa realiteter i sin undervisning och i sina stödjande och
elevvårdande insatser.

Föredraganden har anfört att det är viktigt att skolans personal, elever och
föräldrar inser att hemuppgifter är en del av skolarbetet som är av betydelse för
elevens utveckling. I princip är detta riktigt. Men mot bakgrund av de
varierande hemförhållanden som förekommer är det varken lämpligt eller
realistiskt att kräva hemuppgifter som en del av skolans kunskapsförmedling.
Sådana måste alltid ställas i relation till varje enskild elevs möjlighet att
fullgöra hemuppgiterna med hänsyn till hemförhållandena. Den enskilde
läraren måste alltid vara väl orienterad om dessa möjligheter innan sådana

Mot. 1978/79:2606

12

uppgifter läggs på den enskilde eleven. När eleven på grund av särskilda skäl
inte kan fullgöra hemuppgiften bör det vara skolans skyldighet att genom
speciella insatser under skoldagen hjälpa honom att fullgöra uppgifterna. Av
denna anledning får elever inte komma efter i skolarbetet. Varje elev skall,
oavsett om det sker i hemmet eller i skolan, ha samma möjligheter till träning,
fördjupning och utveckling, som gäller för dem som kan fullgöra sina
uppgifter hemma.

Det bör också övervägas att ge begreppet hemuppgifter en vidare innebörd
- fritidsuppgifter - där dessa skall vara av iakttagande, undersökande och
prövande karaktär. Sådana uppgifter bör inte enbart utgå från skolarbetets
traditionella stoff utan komplettera detta med iakttagelser ur elevens
verklighet. Därigenom kan man såväl öka elevernas umgänge med läroboken
som visa eleverna på verkligheten bakom denna.

4. Skolans innehåll

4.1 Baskunskaper och basfärdigheter

Grundskolans uppgift kan sägas vara att tillförsäkra alla elever en
medborgarkompetens. Samhället måste då ställa kravet på den obligatoriska
skolan att alla elever tillägnar sig nödvändiga kunskaper och färdigheter för
att kunna fungera som aktiva samhällsmedlemmar. Detta innebär att skolan
har ansvar för att alla, efter vars och ens förutsättningar, får grundläggande
språkliga färdigheter och färdigheter i räkning, en grundläggande natur- och
samhällsorientering, tekniskt-praktiska färdigheter och, inte minst viktigt,
får tilltro till och tillförsikt om sitt egenvärde och sin egen möjlighet till vidare
utveckling efter skolan, i yrkeslivet eller i fortsatta studier.

Färdigheter som att kunna tala, läsa, skriva och räkna - i en funktionell
mening - är av avgörande betydelse för en individs självförtroende och
självkänsla. Skolan får därför inte konstruera ett motsatsförhållande mellan
kunskaper och personlighetsutveckling. Till vad som i propositionen kallas
livskompetens hör enligt vår mening också andra kunskaper och färdigheter
av övergripande natur, t. ex. att tänka, ta ställning, lyssna och argumentera,
samt gedigna faktakunskaper.

Forskningen kring studieresultat i grundskolan visar entydiga samband
mellan elevernas kunskapsstandard och deras sociala bakgrund, föräldrarnas
arbetsvillkor, bostadsförhållanden och kulturmönster. Genomgående når
elever ur socialgrupp 3 lägre resultat än elever ur socialgrupp 1. Dessa
skillnader är betydande redan i årskurs 1 och förblir stora grundskolan
igenom.

Att dessa skillnader i huvudsak kvarstår oförändrade - ja, för vissa elever
t. o. m. förstärks - kan till stor del förklaras av det traditionella innehållet och
arbetssättet. Val av läromedel, undervisningens uppläggning, arbetssätt och
språk i skolan missgynnar elever ur arbetarklassen. Dessa elever möter sällan
sin kultur eller sina livserfarenheter i skolan. Detta leder ofta till lägre

Mot. 1978/79:2606

13

motivation för skolarbetet, försämrade studieresultat och minskad tilltro till
de egna möjligheterna samt för en del elever till en direkt utslagning ur skolan
och därmed ur samhällsgemenskapen som kan kvarstå hela livet.

Undersökningar om arbetssättet i grundskolan visar entydigt att detta
domineras av verbal och abstrakt undervisning. Detta mönster måste nu
brytas. I enlighet med föredraganden anser vi att undersökningar och
experiment bör ges stort utrymme. Vikten av att alla elever redan på låg- och
mellanstadiet får rika tillfällen till praktiskt arbete med många manuella,
tekniska och konstnärliga inslag måste betonas. Därmed får eleverna goda
möjligheter att utveckla sin tankeförmåga. De bokliga studierna kan både
underlättas och stimuleras. Samtidigt hävdar vi att alla elever måste ges tid att
reflektera över iakttagelser och pröva hypoteser och sammanhang, så att
deras teoretiska förståelse för omvärlden djupnar och deras förmåga att tänka
och handla utvecklas.

Genom SIA-reformen skapades förstärkningsresurser som ger kommunerna
bättre förutsättningar att rikta insatserna till de elever som är i störst
behov av skolans hjälp och stöd. Goda kunskaper och färdigheter måste vara
en rättighet också för dessa elever. Arbetet i skolan får inte utformas så att det
grundlägger ojämlikhet, passivitet och traditionell klassuppdelning.

1 det föreliggande läroplansförslaget föreslås att skolans insatser avseende
de grundläggande färdigheterna i främst svenska och matematik skall
inriktas på att alla elever skall nå genomsnittsnivån för årskurs 6. Detta s. k.
årskurs 6-kriterium skall vara vägledande för skolans resursfördelning.

Vi kan inte finna annat än att årskurs 6-kriteriet kan leda till en stark
fixering vid behov av resurssatsningar först sedan eleverna gått igenom två
tredjedelar av den obligatoriska skolan. Kriteriet är inte användbart för att
bedöma behovet av förebyggande och tidigt insatta insatser, trots att det
enligt en närmast enhetlig bedömning är nödvändigt att satsa på en tidigt
insatt färdighetsträning. Därigenom finns risk för att intresset för träningen
av baskunskaper och basfärdigheter centreras till högstadiet, då det för många
elever är för sent. Socialdemokraterna har såväl i propositionen om skolans
inre arbete som i vår motion (1978/79:629) om åtgärder för att förbättra
arbetsmiljön i skolan förordat tidigt insatta åtgärder. Det finns enligt vår
mening risk för att resursfördelningen med årskurs 6-kriteriet inriktas på
högstadiet. Insatserna för att ge eleverna goda baskunskaper och basfärdigheter
bör enligt vår mening i första hand koncentreras till låg- och
mellanstadierna.

Konsekvenserna av regeringens förslag kan dessutom bli en omfattande
provverksamhet - med centralt utformade prov, dels för att mäta den
genomsnittliga färdighetsnivån i årskurs 6, dels för att under högstadiet följa
elevernas utveckling i förhållande till det uppställda kriteriet, som således
kommer att utgöra målet för skolans insatser. Risker finns att man därmed
reducerar färdighetsträningen till att gälla vad som kan mätas.

Årskurs 6-kriteriet har hämtats ur ett enskilt forskningsprojekt, det s. k.

Mot. 1978/79:2606

14

LÄSK-projektet. Några övertygande skäl till att skolans målkriterium skall
knytas till den genomsnittliga elevprestationen i årskurs 6 anges ej i förslaget.
Detta förefaller också av flera skäl mindre lämpligt. Spridningen i LÄSKprojektet
och andra liknande undersökningar av de individuella resultaten är
omfattande och sträcker sig över normalprestatiorien för 5-6 årskurser, vilket
allvarligt försvårar möjligheterna att ge ett entydigt innehåll åt det föreslagna
kriteriet. Möjligheterna att konstruera prov som mäter färdigheter på ett
heltäckande och tillfredsställande sätt är också begränsade. Vad som
vanligtvis studeras är avgränsade kvantifierbara komponenter i ett färdighetsbegrepp.

Man kan också resa invändningen mot årskurs 6-kriteriet och det
betydande antal centralt utformade prov som ett genomförande skulle
innebära att en stark påverkan på undervisningen blir följden. Tvärtemot vad
som uttalas i propositionen (t. ex. s. 63 och s. 65) finns det risk för att arbetet i
skolan anpassas till de centrala proven och som en naturlig konsekvens härav
ökar inslagen av ensidig och isolerad färdighetsträning. Härigenom kan
årskurs 6-kriteriet motverka sitt eget syfte.

Vi vill också påpeka den fara som ligger i att man nöjer sig med att söka
uppfylla årskurs 6-kriteriet så att kraven på goda kunskaper, tvärtemot alla
ambitioner, minskar i stället för att öka. Socialdemokraterna anser att kraven
på skolan att ge alla elever grundläggande färdigheter bör skärpas. Det bör
vara en huvuduppgift i det fortsatta läroplansarbetet och i det pedagogiska
forsknings- och utvecklingsarbetet att utveckla metoder och kriterier för hur
den grundläggande färdighetsträningen skall tryggas för enskilda elever.

Vi vill också erinra om att SIA-utredningen föreslog att kursplanernas
huvudmoment skulle utformas så att de gav möjlighet att säkerställa och
utvärdera resultat i fråga om grundläggande färdighetsträning (s. 304). 1
propositionen om skolans inre arbete förordas också, vilket nämns i den nu
föreliggande propositionen, en preciserad målbeskrivning för fördelning av
resurser och elevtid på skilda aktiviteter.

1 läroplanens mål och riktlinjer skall enligt vår mening skolans skyldighet
att ge alla elever - efter vars och ens förutsättningar - grundläggande
kunskaper och färdigheter fastslås. Mål och huvudmoment i olika ämnen,
varvid svenska och matematik i detta avseende intar en särställning, skall
återge denna skyldighet på ett sätt som möjliggör tillämpning och utvärdering
vid den lokala skolenheten. Dessa krav på skolan skall självfallet vara
avgörande för den lokala resursfördelningen.

Ett avgörande ansvar vilar på den enskilde läraren, arbetslaget och den
lokala skolledningen. Det är i klassrummet - i samverkan mellan lärare och
elever - som behoven främst kan iakttas och värderas. Undervisningens
innehåll, planering och genomförande måste utgå från detta. Resursfördelningen
skail följaktligen - med beaktande av de av statsmakterna uppställda
kraven - avgöras av de bedömningar lärare, elever, skolledning och
skolstyrelse gör. Till deras hjälp bör det finnas diagnostiskt material som

Mot. 1978/79:2606

15

knyts till de färdighetsbeskrivningar som vi föreslår skall ingå i huvudmomenten
i olika ämnen, främst i svenska och matematik. Härigenom skapas
förutsättning för en allsidig fardighetsutveckling.

Vad som här anförts om baskunskaper och basfärdigheter bör utgöra en
utgångspunkt för det fortsatta läroplansarbetet.

4.2 Skolans internationalisering

Avsnittet i propositionen om skolans internationalisering har i princip
begränsats till att gälla frågan om goda språkkunskaper och till kunskaper om
våra nordiska grannländer. Språkkunskaper är självfallet en viktig grund för
arbetet med dessa frågor. Som vi framför i avsnittet om fria studier kan vi
dock inte acceptera föredragandens bindning till de språkområden som av
tradition finns i grundskolan. Vi föreslår därför att det bör vara möjligt att
erbjuda eleverna också andra språk än tyska och franska samt att även andra
än invandrarelever kan delta i undervisning i invandrarelevernas hemspråk
inom de fria studierna.

I övrigt förefaller föredraganden vag i sin uppfattning om vad internationaliseringen
av undervisningen bör syfta till. Enligt vår mening är det
nödvändigt att skolan medvetet tränar eleverna så att de känner en naturlig
solidaritet gentemot andra länder, folkslag och kulturer. Det räcker här enligt
vår uppfattning inte med ”insikt i det globala beroendet", ”förståelse för att
nationell isolering inte är möjlig” och ”god orientering om andra länders
förhållanden”.

Inte minst är det en nödvändig uppgift för skolan att till eleverna överföra
sådana värderingar att invandrarna i vårt land, både barn och vuxna,
accepteras som reellt likaberättigade. Barn och ungdomar får inte lämna
skolan med en känsla av främlingskap inför de minoritetsgrupper som av
olika skäl valt att komma till Sverige eller kommit hit som flyktingar.
Eleverna måste i detta syfte tränas i att känna samhörighet med dessa
grupper.

På samma sätt måste eleverna tränas i förståelse för utvecklingsländernas
problem och vårt beroende av dessa. I ett globalt perspektiv torde dessa frågor
tillhöra de mest brännande, vilket kräver nya aktiva insatser från skolans
sida. Samhällets övergripande värderingar bör därför återfinnas i t. ex.
hemkunskap, matematik och samhällsorienterande ämnen där de kan
komma till konkreta uttryck. I matematik bör man således t. ex. öva
färdigheter med direkta uppgifter som rör barnadödligheten i utvecklingsländer,
energiförbrukningen i olika typer av länder, m. m. Frågorna kan också
praktiskt åskådliggöras genom olika kost- och näringsfrågor i hemkunskap,
etc.

1 samband med att frågor om totalförsvaret tas upp i skolans undervisning
bör också enligt föredraganden, bl. a. av det skälet att totalförsvaret har en
viktig funktion både ekonomiskt och personellt, frågor om fredsfostran och

Mot. 1978/79:2606

16

konfliktlösning belysas (prop. s. 78).

I ett medvetet arbete för en fostran för fred bör man enligt vår mening i
stället lösgöra sig från traditionella föreställningar om totalförsvarets organisation
och roll. En aktiv fredsfostran betyder att man lyfter fram anledningar
till olika konflikter, till våld och aggression samt att man diskuterar skilda
vägar och möjligheter att uppnå en värld i fred. I anslutning härtill finns det en
naturlig anknytning att belysa även vårt lands säkerhetspolitik inom vilken
totalförsvaret haren betydelsefull funktion. Det militärindustriella komplexets
roll bör därvid också belysas.

Konfliktlösning bör inte endast ses i samband med undervisning om
totalförsvaret. Alla konflikter behöver inte vara av militär natur. Detta är i
första hand en fråga om kunskaper, erfarenheter och värderingar som siktar
till samarbete och tolerans. Först om vi på det personi iga planet förmår att lösa
vardagliga konflikter finns det möjligheter att fredligt klara ut andra typer av
konflikter. Barn och ungdom bör därför tidigt fostras till att söka lösa
konflikter i den egna närmiljön utan aggressioner och våldsinslag.

Vad vi här har anfört bör beaktas vid utformningen av mål och riktlinjer,
mål och huvudmoment samt i det kommentarmaterial som skisseras i
propositionen.

4.3 Hushållning, med resurser

Under rubriken miljövårdsfrågor i nuvarande läroplan uttrycks vissa mål
för undervisningen på detta område. I skolöverstyrelsens läroplansförslag
framhålls i fråga om kursplanerna att samlevnads- och överlevnadsfrågor
samt miljövårdsfrågor bör betonas. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
framhåller i sitt remissyttrande att en ökad tonvikt på miljövårdsfrågorna
är nödvändig. I propositionen inskränks behandlingen av dessa
frågor till att gälla ett allmänt konstaterande av att det är särskilt viktigt att
miljöfrågorna betonas i biologi, fysik, kemi och teknik på högstadiet (s. 76)
samt "insikt i problemens dimensioner” och "uppfattning om vilka problem
det gäller" (s. 75).

Detta är enligt vår mening inte tillräckligt i en för vårt samhälle och
omvärlden avgörande fråga. Skolan måste medvetandegöra att resurserna i
många fall inte är outtömliga, vilket också förstärks av att man måste
åstadkomma en rättvisare fördelning både här hemma och ute i världen. Till
undervisningens innehåll bör till läroplanen fogas ett särskilt avsnitt som
behandlar miljövårdsfrågor. Därigenom skall skolan tilldelas uppgiften att
hos eleverna utveckla klara handlingsmönster för att hushålla med de
gemensamma resurserna, mänskliga och materiella. Till detta räknar vi också
undervisning om alkohol, narkotika och tobak.

Grunden för en sådan medveten strävan är självfallet faktakunskaper
främst i naturorienterande ämnen och teknik. Det går emellertid också
utmärkt att ta upp dessa frågor i anslutning till undervisningen i flera olika

Mot. 1978/79:2606

17

ämnen, t. ex. bild och slöjd (kulturmönster i skilda samhällsformer),
hemkunskap (livsmedel), samhällsorientering (misshushållning med mänskliga
resurser i arbetslivet), idrott (arbetsmiljö och hälsa), religionskunskap
(etiska problem med anknytning till mänskliga rättigheter) och matematik
(praktiska tillämpningar om energiförbrukning). I språkundervisningen kan
eleverna genom litteratur få levande exempel på olika miljöproblem både
nationellt och internationellt.

En sådan fostran bör påbörjas tidigt genom ett samspel mellan natur och
människa. Barn har ofta ett spontant intresse för det levande och växande,
vilket bör tas till vara. Kännedom om och konkret bekantskap med naturen är
en av förutsättningarna för att kommande generationer skall ägna naturen
den vård och omsorg som är alltmer nödvändig. Naturskydd, skydd av olika
biologiska system och landskapstyper, växt- och djurskydd samt miljöskydd
för luft, vatten,jord och människan själv kan ofta ges en naturlig anknytning
till elevernas egna upplevelser. Inte minst kan föräldrarnas arbetsmiljö
fungera som utgångspunkt för undervisningen.

För att få en praktisk tillämpning av hushållning bör eleverna ges ansvar för
den gemensamma miljön. I de skolor där detta är en verklighet har
aktsamheten om lokaler och utrustning ökat.

Vi har i det föregående föreslagit att läroplanen i vissa avseenden skall
utgöra en medveten grund för att överföra vissa värderingar till eleverna.
Hushållningen med resurser tillhör ett sådant område. En bred uppslutning
finns också i vårt land för ett sådant beteende.

4.4 Samhällsorienteringen

Den grupp ämnen - geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap
- som bl. a. har till syfte att ge eleverna ett perspektiv på samhälle
och omvärld har enligt vår mening fått en alltför undanskymd plats i
propositionen. När orienteringsämnena behandlas uppehåller sig föredraganden
främst vid barnkunskapen, de naturorienterande ämnena och religionskunskapen.
När de samhällsorienterande ämnena över huvud taget berörs
gäller det, förutom religionskunskapen, frågan om minskning av tiden för
denna undervisning. Sammantaget innebär regeringens förslag att tiden för
samhällsorientering kraftigt beskärs. Det gäller konsekvent alla stadier,
varför minskningen framstår som en viljeinriktning utan att några egentliga
motiv anges härför.

Den sammanlagda minskningen uppgår till fyra timmar, tre på mellanstadiet
och en på högstadiet. Därtill kommer att moment från andra ämnen,
t. ex. bild och slöjd, skall infogas i denna ämnessektor på lågstadiet. Eftersom
religionskunskapen enligt propositionen skall garanteras oförändrat tidsutrymme,
kommer den föreslagna minskningen i tid att gå ut över geografi-,
historie- och samhällskunskapsavsnitten. Vi kan inte acceptera ett så
allvarligt ingrepp i ett för eleverna så angeläget kunskapsområde. Vi vill

2 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2606

Mot. 1978/79:2606

18

erinra om att denna undervisning under hela efterkrigstiden setts som en
utomordentligt väsentlig del av skolans uppgift att förbereda för deltagande i
samhällslivet i vår demokrati.

1 ovan nämnda samhällsorienterande avsnitt skall det globala perspektivet
behandlas samtidigt som överlevnadsfrågor av karaktären befolkningsproblem,
naturtillgångar m. m. skall tas upp. Vidare ingår undervisning om det
moderna samhällets framväxt, demokratiskt, ekonomiskt, kulturellt, politiskt
och socialt. Historieundervisningen skall också enligt föredraganden ge
ökat utrymme för arbetarrörelsens och olika invandrargruppers historia,
vilket vi hälsar med tillfredsställelse. Detta ligger i linje med vad bl. a.
Historielärarnas förening har framfört.

Vi vill också erinra om de berättigade krav som i olika sammanhang
framförs om ökad undervisning rörande t. ex. lag och rätt, alkohol, narkotika
och tobak samt trafik.

Olika ekonomiska frågor tillhör också denna ämneskrets. Eleverna måste
(å kunskaper i samhällsekonomiska betraktelsesätt. Som exempel kan
nämnas miljöföroreningarnas skadliga inverkan på människor, djur och
natur som en följd av olika produktions- och konsumtionsprocesser.
Konsumenternas rättigheter och skyldigheter, liksom vilka metoder som
används i reklam och marknadsföring för att påverka olika konsumtionsval,
bör behandlas såväl i samhällsorientering som i hemkunskap.

Vi vill i detta sammanhang, i likhet med bl. a. konsumentverket, betona
vikten av att man också i andra ämnen konkret tillämpar olika samhälleliga
begrepp och då också lyfter fram vissa värderingar. Så kan t. ex. olika
konsumentfrågor belysas i matematikundervisningen.

Sammantaget skall samhällsorienteringen (dvs. de tidigare separata
ämnena geografi, historia och samhällskunskap och religionskunskap) ge
eleverna en omvärldsorientering i syfte att förstå och ifrågasätta olika
samhällsföreteelser samt ge möjlighet till personligt ställningstagande. Det är
därför enligt vår mening angeläget att öka tiden för denna undevisning i
förhållande till regeringens förslag.

Enligt vår mening är det särskilt väsentligt att bibehålla tiden för
samhällsorientering på högstadiet. För att möjliggöra detta bör tiden för
tillval/fria studier minskas med motsvarande tid.

Totalt sett kommer ändå den totala tiden för samhällsorientering att
minska. Detta måste få konsekvenser för alla delämnena i samhällsorienteringen.
Att särbehandla religionskunskapen såsom föredraganden gjort är
inte möjligt.

Eftersom religionskunskapsavsnitten kommer att läsas integrerat med
övrig samhällsorientering börsom SÖ föreslår befrielse inte längre kunna ges.
Hänsyn till och respekt för olika trosuppfattningar skall vara en självklarhet i
skolan och inte ”lösas” genom befrielse från delar i en helhet.

Vad här har anförts om samhällsorienteringen bör beaktas i det fortsatta
läroplansarbetet.

Mot. 1978/79:2606

19

4.5 Naturvetenskap och teknik

Vi hälsar med tillfredsställelse att ämnessektorn naturvetenskap och
teknik föreslås förstärkt, i första hand genom en obligatorisk undervisning i
teknik för både pojkar och flickor. Vi kan också ställa oss bakom den syn på
undervisningens uppläggning och läromedlens utformning som föredraganden
ger uttryck för. Detta överensstämmer väl med de förslag vi förde fram i
vår motion (1977/78:885)om teknisk forskning och utbildning. 1 avsnittet om
läroplanens uppbyggnad och om hushållning med resurser harvi föreslagit att
skolan också måste fostra eleverna till vissa eftersträvansvärda handlingsmönster.
Som vi framfört i detta avsnitt får detta direkta konsekvenser för
undervisningen i naturorienterande ämnen och teknik. Vi kommer i det
följande även att behandla behovet av att eleverna förvärvar vardagskunskaper
på skilda områden, vilket faller naturligt in bl. a. i ämnet teknik.

I detta sammanhang vill vi också erinra om att socialdemokraterna krävt
ett samlat åtgärdsprogram för en förstärkning av naturvetenskap och teknik
(motion 1978/79:2230 med anledning av vissa frågor rörande forskning och
forskarutbildning) och en plan för att successivt öka fortbildningsutbudet i
naturorienterande ämnen (motion 1978/79:629 om åtgärder för att förbättra
arbetsmiljön i skolan). Vid behandlingen av den sistnämnda motionen har
utbildningsutskottets borgerliga majoritet inte funnit anledning att tillstyrka
ytterligare insatser inom detta fortbildningsområde. Det är mot denna
bakgrund glädjande att regeringen nu föreslår att var tredje lärare på låg- och
mellanstadiet skall beredas tillfälle att få en bredare naturorientering och
insikt i tekniska moment.

Beträffande undervisningen i teknik har både Sveriges elevers centralorganisation
och Elevförbundet i sitt remissyttrande över skolöverstyrelsens
läroplansförslag pekat på riskerna för teoretisering av ämnet. Föredraganden
har sökt beakta behovet av att ge den tekniska undervisningen en praktisk
inriktning. Vi vill understryka detta ytterligare. Avgörande härvidlag är dock
rekryteringen av lärare, vilket föredraganden avser att ta upp i samband med
behandlingen av lärarutbildningsutredningens förslag.

Vi vill dock redan nu framhålla att om teknikundervisningen skall få den
praktiska förankring som många efterlyser är det nödvändigt att man i största
möjliga utsträckning försöker engagera lärare med praktisk erfarenhet. Detta
skedde också under 1960-talet för den yrkesinriktade undervisningen i
grundskolan. Dessa lärare har sedan erhållit fortbildning för undervisning i
matematik, tillvalsämnet teknik och fysik eller kemi. Då lärarfrågan för den
obligatoriska undervisningen i teknik ytterligare övervägs, finns det enligt
vår uppfattning anledning att pröva frågan om denna typ av rekrytering bör
återinföras. Vi vill också erinra om den grupp lärare i yrkesinriktade ämnen
som finns i gymnasieskolan och som med viss fortbildning med fördel borde
kunna utnyttjas i denna undervisning.

Mot. 1978/79:2606

20

4.6 Vardagskunskaper

Det moderna industrisamhällets betoning av konsumtion av olika produkter
innebär en ständig påverkan inte bara i fråga om konsumtionsval utan
också att anamma speciella livsstilar. Särskilt barn och ungdom utsätts för ett
starkt kommersiellt tryck. Skolan måste enligt vår uppfattning motverka
kommersialismens negativa verkningar. Solidaritet, livskvalitet, hushållning
med resurser tillhör de begrepp som i skolan måste konfronteras med de
kommersiella budskapen.

Det innebär att eleverna i skolarbetet skall tillförsäkras kunskap om bl. a.
marknadsföringens mål och metoder så att de som konsumenter kritiskt kan
granska och värdera de budskap de utsätts för. Skolan skall också svara för att
eleverna får kunskaper om hur man som konsument kan få samhällets skydd
och hjälp.

I många hem råder fortfarande en traditionell uppdelning av hemarbetet.
Undersökningar visar att det i stor utsträckning är kvinnorna som utför
merparten av detta arbete, medan männen och barnen endast deltar i
begränsad utsträckning. Här har skolan ett ansvar att ge eleverna grundläggande
kunskaper och färdigheter om hur man sköter ett hem, vårdar kläder
och lagar mat.

Regeringens förslag att införa olika moment från bild, hemkunskap och
slöjd tidigt i grundskolan kan bidra till att vardagskunskaperna får ett ökat
utrymme. En tidigt insatt teknisk och naturvetenskaplig orientering kan få
samma resultat. Den föreslagna obligatoriska undervisningen i teknik på
högstadiet betyder att, om undervisningen ges en klart praktisk inriktning,
kunskaperna om tekniskt vardagliga ting ökar bland både pojkar och
flickor.

I propositionen föreslås (s. 61 och 73) att i den mån en elev inte frivilligt
under mellanstadiet eller i ett tillvalsämne inte fått undervisning i maskinskrivning
skall eleven vara skyldig att delta i 30 timmars maskinskrivning.
Denna tid skall då tas från utrymmet för fria aktiviteter. Detta är enligt vår
mening en besynnerlig konstruktion. De elever som således inte själva väljer
maskinskrivning, som inte utgör ett obligatoriskt ämne, skall senare tvingas
till detta och får då ta tiden från en aktivitet eleven själv positivt har valt. Det
kan knappast anses främja dessa elevers intresse för maskinskrivning.
Förslaget bör därför avvisas.

Vi anser i stället att undervisning och träning i maskinskrivning skall ske
integrerat med andra ämnen i likhet med vad vi anfört om övriga
vardagskunskaper. Eleverna bör stimuleras att i skolarbetet utnyttja skrivmaskinen
som ett hjälpmedel.

I träningen av olika vardagskunskaper finns det goda möjligheter att också
låta annan skolpersonal än lärare, föräldrar m. fl. medverka, inte minst i lag
tillsammans med lärarna. Det är angeläget att träningen av vardagskunskaper
inte förbehålls vissa ämnen. I det fortsatta läroplansarbetet bör denna enligt
vår mening integreras i olika ämnen och på alla stadier. Härigenom ökar också

Mot. 1978/79:2606

21

verklighetsanknytningen i undervisningen samtidigt som teoretiska begrepp
kan omsättas i praktiskt arbete.

4.7 Kulturfrågorna och skolan

Föredraganden erinrar i propositionen om den beskrivning av skolans kulturpolitiska
uppgifter som görs i propositionen 1978/79:143 om barn och
kultur. I en särskild motion (1978/79:2298) har socialdemokraterna krävt helt
andra insatser på barnkulturområdet än vad regeringen har föreslagit. Det
torde föreligga majoritet i riksdagen för ett genomförande av flera av dessa
förslag, varvid insatserna för barnkulturen kommer att förstärkas. Regeringens
riktlinjer för det fortsatta arbetet med barn och kultur är enligt en allmän
uppfattning så vaga att de knappast kan läggas till grund för ett politiskt
beslut.

Utgångspunkten för socialdemokratins syn på barnkulturfrågorna är att
stärka barnens ställning i allt reformarbete. Konkreta uttryck för detta är
besluten om förskolan och dess utbyggnad, skolans inre arbete, införandet av
stödet till allmän fritidsverksamhet och ett utbyggt stöd till organisationslivets
verksamhet bland barn och ungdom samt de speciella insatserna för
invandrarbarnen.

Den förändring av skolans verksamhet som SI A-reformen lade grunden till
kommer att medverka till att barn och ungdomar får ett starkare kulturengagemang.
Vi vill här erinra om vad föredraganden anförde i SI A-propositionen
om kulturupplevelserna (s. 227).

Skolan måste också ägna uppmärksamhet åt elevernas möjligheter att ge
uttryck för sina tankar och upplevelser. Uttrycksformerna är djupt förankrade
i vår personlighet, och skolans påverkan måste ske med stor varsamhet och
respekt för eleven som människa. Genom att stödja elevernas eget språk och
andra uttrycksmedel kan skolan hjälpa till att utveckla dem. Kommunikationsförmågan
är grundläggande för allt skolarbete, och den måste
utvecklas i den dagliga verksamheten. I detta sammanhang är de estetiskpraktiska
ämnena av stor betydelse. Drama, bild och form, musik samt
rörelse i skolarbetet blir medel att nå en ny kunskap samtidigt som de ökar
elevernas uttrycksmöjligheter. Dessa uttrycksformer bör därför komma till
ökad användning i skolarbetet.

Vi förutsätter att skolan är öppen mot kulturlivets olika yttringar och
strävar efter ett nära samarbete med föreningslivet för att därigenom
tillförsäkra barn och ungdomaren aktiv fritid. Några konkreta förslag i denna
riktning framförs emellertid inte i föreliggande proposition.

Av betydelse för barns och ungdomars fritid och deras möjligheter att delta
i ett aktivt kulturliv är också att de får kunskaper om den kommersiella
kulturindustrin. Här är barn och ungdomar utsatta för ett särskilt hårt tryck,
som det är skolans uppgift att motverka. Detta bör beaktas i det fortsatta
läroplansarbetet.

Mot. 1978/79:2606

22

i vad gäller undervisningen i musik är vi förvånade över föredragandens
förslag att minska undervisningstiden med en tredjedel på högstadiet utan
några närmare överväganden. De brister som onekligen finns i skolans
musikundervisning torde inte bero på bristande intresse för musik, sång och
dans bland eleverna. Musikintresset är kanske särskilt uttalat bland
ungdomsgrupperna, även om den utpräglat kommersiella musiken här
utövar ett starkt inflytande. Tillströmningen till skolans frivilliga musikundervisning,
kommunala musikskolan, studieförbundens musikcirklar och
konsertverksamheten vittnar om ett stort och levande intresse. Även körsång
i olika sammanslutningar tilldrar sig ett stort intresse. Det socialdemokratiska
motionskravet om att kartlägga den folkliga dans- och musikverksamheten i
syfte att utforma olika stödåtgärder (motion 1978/79:613) har också vunnit
kulturutskottets bifall (KrU 1978/79:24). Här finns ett stigande intresse bland
barn och ungdom för att aktivt delta i en levande kulturverksamhet.

Det är mot denna bakgrund enligt vår mening allvarligt att utan någon
egentlig prövning minska elevernas tid för obligatorisk musikundervisning,
även om förslaget är kopplat till en ökad lärartilldelning. Förändringen
innebär också ett ökat behov av lärare inom ett område som kännetecknas av
stor brist på utbildad personal.

Enligt vår mening borde förslaget först ha föregåtts av en analys av
problemen i musikundervisningen och orsakerna till dessa. Därvid borde ha
ingått frågan om en annorlunda kursplan, som bättre tillgodoser elevernas
intressen. Även försöksverksamhet med musikundervisning i andra former
borde ha legat till grund för ett förslag. I många skolor fungerar musikundervisningen
bra, t. ex. integrerad med andra ämnen i teman och projekt. 1
vissa fall har man också lokalt funnit att det finns anledning att ur
förstärkningsresursen öka lärartilldelningen, vilket ligger i linje med den
behovsinriktade resursstyrning som det nuvarande statsbidraget bygger
på.

Vi vill också peka på att de föreslagna två veckotimmarna kan komma att
blockläggas-ämnesmässiga skäl talar för detta-och förläggas till en årskurs,
vilket sannolikt då kommer att ske i årskurs 7 med hänsyn till behovet att
knyta an till mellanstadiets musikundervisning. Detta skulle innebära att
eleverna under de två sista åren i den obligatoriska skolan, då deras mognad
och kunskapsnivå gör det än mer angeläget att infoga musikämnet i ett brett
kulturpolitiskt perspektiv, inte får någon obligatorisk undervisning i musik.
Från musikämnets, skolans och individens synpunkt vore detta att beklaga.

Föredraganden tycks av propositionen att döma vara osäker på t. o. m. om
en ny kursplan för ämnet musik är nödvändig trots att en tredjedel av
undervisningstiden föreslås bortfalla. Det är enligt vår mening nödvändigt att
en fördjupad analys av musikämnets ställning kommer till stånd som grund
för ett eventuellt beslut om en förändring av timtalet på högstadiet.

Detta bör ske skyndsamt så att riksdagen ånyo får ta ställning till frågan

Mot. 1978/79:2606

23

innan den nya läroplanen för grundskolan skall träda i kraft 1982/83.

Till dess att så sker bör planeringen utgå från regeringens förslag. Om man i
det fortsatta utredningsarbetet beträffande musiken kommer fram till att
bibehålla tre veckotimmar på högstadiet bör regeringen också lägga fram
förslag om från vilken annan undervisningstid detta skall tas. Vårt förslag
innebär sålunda att riksdagen i avvaktan på ytterligare beredning inte nu tar
ställning i denna timplanefråga.

Vi vill också framhålla att det i ämnen som bild, musik och slöjd finns goda
möjligheter att arbeta med utgångspunkt i hemortens kulturella mönster och
kulturtraditioner och öka förståelsen för olika företeelser i det närliggande
samhället.

För invandrarelever bör i dessa ämnen också ges utrymme för en fortsatt
kontakt med deras ursprungsmiljö, samtidigt som de kan utgöra ett värdefullt
inslag för att åskådliggöra skilda samhällsformer med olika kulturbakgrund
och därmed vidga våra egna kulturbegrepp och skapa känsla och förståelse för
kulturella uttrycksformer som eljest ter sig främmande.

4.8 Anpassad studiegång

Föredraganden påpekar att anpassad studiegång bör beslutas av
skolstyrelsen. Genom att erinra om den generella delegationsrätt som
skollagen 13 § medger rekommenderas dock indirekt att beslutanderätten om
anpassad studiegång läggs på rektor. Med hänsyn till vad föredraganden
anförde i SI A-propositionen (s. 239) om att "skolstyrelsen eller efter
skolstyrelsens beslut elevvårdskonferensen bör besluta i dessa frågor" anser
vi att regeringen med detta påpekande gått ett steg längre än vad som
ursprungligen avsågs.

Det finns enligt vår mening starka skäl som talar för att beslut om anpassad
studiegång fattas i den ordning som angavs i SlA-propositionen. Ytterst rör
frågan om anpassad studiegång frågan om skolpliktens fullgörande, varom
någon delegationsrätt enligt skollagen inte föreligger. Det finns också vissa
svårigheter när det gäller planeringen för kommande läsår, då det under
vårterminen är svårt att avgöra antalet elever som behöver anpassad
studiegång under den kommande höstterminen. Detta betyder att när
behovet inställer sig efter några veckor kan förstärkningsresursen, från vilken
handledare under anpassad studiegång skall bekostas, redan vara tagen i bruk
för andra insatser. Skolstyrelsen har i det läget den främsta möjligheten att
överblicka på vilket sätt föreskrivna medel skall ställas till förfogande.

Vi anser således att beslut om anpassad studiegång bör fattas i den ordning
som slogs fast i samband med riksdagens beslut om skolans inre arbete.

Vi vill kraftigt understryka att enligt gällande bestämmelser skall medel
avsättas för att täcka handledarkostnader för elever i anpassad studiegång.

Mot. 1978/79:2606

24

5. Fria studier

Vi har tidigare behandlat behovet av att skolarbetet i hög grad skall utgå
från elevernas egna intressen och förutsättningar. Regeringen föreslår att
eleverna på högstadiet, inom ramen för ett tillvalsblock vid sidan av treåriga
kurser i B-språk (franska och tyska), skall erbjudas kurser av varierande längd.
Dessa skall utgöra en fördjupning eller intresseprofilering inom några
moment i två eller flera ämnen inom estetisk-praktisk, samhällsorienterande,
naturvetenskaplig-teknisk eller språklig sektor. Kurserna skall inte få
utformas så att de utgör parallell- eller överkurser till de obligatoriska
ämnena.

Innehållet i kurserna skall i huvudsak avgöras lokalt.

I propositionen förs ett resonemang om begreppet sammanhållen skola.
Samtidigt konstateras att en sådan inte avsetts innebära att eleverna under 35
veckotimmar skall läsa exakt samma kurs. I 1968 års proposition om ny
läroplan för grundskolan (1968:129) tog sig detta uttryck i uttalandet att
argument kan "anföras till förmån för att inom timplanen bereda ett visst
utrymme för fritt valda, intressestyrda aktiviteter, som inte kan tillgodoses
genom individualisering inom de ämnen som är gemensamma för alla
elever” (s. 65). Detta konkretiserades i förslaget om tillvalssystem och om fria
aktiviteter (fritt valt arbete).

I likhet med vad som anfördes år 1968 anser vi att det finns skäl för att inom
ramen för en sammanhållen skola ge möjligheter för fria och intressevalda
studier på samma sätt som eleverna skall ha möjlighet att välja fria aktiviteter.
Vi anser emellertid att regeringens förslag är behäftat med en del onödiga
restriktioner som kommer att begränsa utbudet.

Vår invändning vänder sig mot den ovan angivna sektorsprincipen. Inga
motiv anförs varför valet av aktivitet skall hänföras till någon av de
traditionellt angivna sektorerna. Enligt vår uppfattning finns det gott om
exempel på studieområden som skär rakt igenom en sådan uppdelning. Som
exempel kan nämnas samhällsplanering (moment från bl. a. bild,
samhällsorientering, matematik), friskvård (hemkunskap, idrott, kemi), ett
utvandrarland (barnkunskap, hemkunskap, praktiskt arbete och
samhällsorientering).

Sådana fria studier kan på ett mer ändamålsenligt sätt ge möjlighet åt
grupper av elever att fördjupa och bredda sig och därmed skaffa sig kunskap
utöver det som skolans ämnesbundna undervisning ger. En sådan uppläggning
svarar också bättre mot vårt förslag om ändrad kunskapssyn.

Med denna syn på fria studier kan vi inte heller ansluta oss till förslaget att
det enbart är B-språk och hemspråk som skall erbjudas som alternativ på
språkområdet. Det finns starka skäl som talar för att den hittillsvarande
begränsningen till två språk, förutom engelska och hemspråk, upphör. I
stället bör valet av språk få göras fritt. Som språkalternativ finns det enligt vår
mening skäl att inom ramen för befintliga resurser anordna de kurser som

Mot. 1978/79:2606

25

eleverna önskar. Därmed för man i skolorna möjlighet att anordna språkkurser
som bryter med det gängse kulturmönstret.

Samtidigt vill vi, i likhet med statens invandrarverk, framhålla att det
saknas skäl till varför inte även andra än invandrarelever skall fö möjlighet att
studera ett invandrarspråk. Många svenska elever kommer säkert i sitt
yrkesliv att ha stor nytta av sådana kunskaper.

Enligt propositionen skall förslag till kursplaner för olika kurser inom detta
block utarbetas av skolöverstyrelsen. De kan också utformas av länsskolnämnd,
skolstyrelse eller rektor. Vi vill stryka under att de centrala
kursplaner som utformas ges en översiktlig inriktning så att ett av huvudmotiven
för de fria studierna - elevaktivitet, elevmedverkan, elevansvar upprätthålls.
Vi vill i detta sammanhang starkt understryka att elevernas
aktiva medverkan i planering, genomförande och uppföljning måste genomsyra
allt skolarbete. Studiecirkelformen kan här vara en lämplig arbetsform
där årskurslösa grupper kan användas. De fria studierna är inte avsedda som
andningshål i det övriga skolarbetet. Elevernas egna intressen och aktivitetslust
måste få komma till uttryck även i den ämnesbundna undervisningen.

Vi föreslår således att begreppet tillval ersätts med fria studier och utformas
på det friare sätt som vi här givit uttryck för.

1 propositionen föreslås lärarbehörighet för undervisning i tillvalsblocket
trots att ett av motiven för utformningen anges vara en strävan till fri
uppläggning med utnyttjande av specialutbildad och specialintresserad
personal på orten. Enligt vår mening bör både lärare och andra lämpliga
medarbetare här kunna utnyttjas i fria studier. Betyg bör inte ges på denna del
av skolarbetet, vilket vi återkommer till i avsnittet om betygen.

Beträffande den tidsmässiga omfattningen och resurstilldelningen för de
fria studierna återkommer vi i det följande.

6. Timplan

Skolans timplan måste alltid vara en avvägning mellan olika önskemål. Vi
anser att föredragandens motiv för satsning på basfärdigheter och naturorienterande
ämnen är väl avvägda. Därtill kommer behovet av att ge alla
elever goda kunskaper i ett främmande språk. Starka skäl talar också för den
föreslagna tiden för barnkunskap, bild, hemkunskap, idrott och slöjd.
Beträffande timtalet för musik har vi som tidigare framgått inte tagit definitiv
ställning. Vi anser att den föreslagna minskningen av tiden för samhällsorienterande
ämnen, såsom tidigare framhållits, är oacceptabel. Vi
föreslår därför oförändrat timtal församhällsorienteringen på högstadiet. Det
återstår då endast att ta av den föreslagna tiden för de fria studierna som,
enligt föredraganden, tilldelas 11 veckotimmar under högstadietiden. SÖ
föreslog här nio veckotimmar, vilket både LO och TCO har tillstyrkt.

Således bör tiden för fria studier omfatta tio veckotimmar på högstadiet.

Mot. 1978/79:2606

26

7. Arbetslivsorienteringen

Ökad arbetslivskontakt, studiebesök, medverkan i undervisningen av dem
som är anställda i arbetslivet och elevernas medverkan i skolans arbetsliv är
viktiga förutsättningar för att förbättra elevernas arbetslivsorientering. För att
eleverna kritiskt skall kunna diskutera arbetslivets förhållanden krävs dock
även att olika aspekter av arbetslivet ges ökat utrymme inom olika ämnen så
att eleverna blir medvetna om alternativ och förnyelsemöjligheter. En ökad
kontakt med arbetslivet bör följas av en kritisk diskussion och analys. Den
kan annars leda till en tidig inlärning av att de värderingar och hierarkiska
förhållanden som nu finns på arbetsmarknaden bör accepteras. Detta gäller
inte minst föreställningar om mäns och kvinnors roller. Det är en viktig
uppgift för skolan att låta teori och praktik samverka när det gäller studier av
arbetslivet.

Alla är överens om att den praktiska arbetslivsorienteringen skall förstärkas
och att detta i huvudsak skall ske genom utökning av antalet pryo-veckor.
Detta ingick också i SIA-beslutet. I föreliggande proposition sägs att det är
viktigt att kvalitetskravet upprätthålls. Mot den bakgrunden är föredraganden
inte beredd att redan nu och innan utvärdering av pågående försöksverksamhet
föreligger fastställa sex veckor som absolut minimitid.

Med den starka uppslutning kring arbetslivsorienteringen anser vi att det
vore olyckligt att inte nu fastslå en höjd ambitionsnivå utan endast vidga
försöksverksamheten. Enligt vår mening bör arbetslivsorienteringen omfatta
sex till tio veckor. Ett minimum bör vara sex veckor för alla kommuner och
alla elever. För den händelse vissa kommuner - främst i glesbygden - inte
klarar detta krav bör dispens medgivas. På så sätt kan man få besked om
orsakerna härtill och samtidigt överväga andra former för arbetslivsorienteringen.
Vi vill också erinra om vårt förslag om en delegation för bl. a.
samarbetet skola-arbetsliv. Enligt vår uppfattning har praktisk arbetslivsorientering
ute på arbetsplatserna så stor betydelse för elevernas utveckling
att skola och arbetsmarknad i samverkan måste finna former för att
förverkliga det uppställda målet. Ytterst kan lagstiftning om arbetslivets
medverkan i arbetslivsorienteringen behöva tillgripas. För att arbetslivsorienteringen
skall få den ställning vi eftersträvar är det nödvändigt att samhället
lämnar ersättning härför. Några sådana överväganden finns inte med i
propositionen. Regeringen har på denna punkt underskattat reformens totala
kostnadskonsekvenser.

Formuleringarna i LO:s remissyttrande att det inte ”är utökningen i sig
som är viktigast” har av föredraganden uppfattats så att LO skulle föredra ett
mindre antal veckor. Detta torde inte vara fallet. LO vill, liksom för all övrig
skolverksamhet, framhålla kvaliteten, bl. a. i följande avseenden:

att arbetsgivaren och den fackliga organisationen gör ett gemensamt
åtagande när man tar emot elever; i dag sköts detta av arbetsgivaren,

att skolan förbereder eleverna och integrerar deras erfarenheter från

Mot. 1978/79:2606

27

arbetsplatsbesöken i skolarbetet; för detta behöver skolpersonalen fortbildas,

att skolan också ställer kvalitativa krav på vad eleverna skall syssla med ute
på arbetsplatserna - alltför många får i dag rena rutinuppgifter. De fackliga
organisationerna måste självfallet medverka till att detta inte blir fallet.

Ett stort ansvar åvilar också de fackliga organisationerna för att förbättra
kvaliteten. Detta innebär bl. a. att medlemmarna måste informeras om
behovet att medverka i elevernas arbetslivsorientering. Sådana frågor bör
diskuteras i planeringsråden för samverkan skola-arbetsliv (SSA-råd). Det
finns således genom SSA-råden också möjligheter att bearbeta företagen och
på så sätt skaffa fler platser. Råden har också en betydelsefull uppgift när det
gäller att bevaka att den praktiska arbetslivsorienteringen färdén kvalitet som
eleverna har rätt till. Mot denna bakgrund beklagar vi att riksdagens
borgerliga majoritet har avslagit socialdemokraternas motionsyrkanden
(1978/79:630) om ökat stöd till SSA-råden (UbU 1978/79:27).

Vi vill betona att arbetslivsorientering syftar till att ge eleverna kunskaper
och insikter om förhållandena i arbetslivet och löntagarrollen. Även könsrollerna
i skolans eget arbetsliv bör bli föremål för en kritisk analys och
diskussion. Arbetet i skolan syftar till att det skall bli möjligt för eleverna att i
vuxenlivet kunna delta i arbetslivet men också påverka dess framtida
utveckling och därmed också samhällets. Arbetslivsorientering måste därför
integreras med andra ämnen, vilket kräver att dessa bereds utrymme när mål,
huvudmoment och kursplaner utformas, men också en fortbildning av lärare.
Då verksamheten utvidgas och ges en mer permanent karaktär bör anvisningar
om kvaliteten i verksamheten också utfärdas. Denna bör dessutom
utvärderas ingående, vilket inte alltid förefaller vara fallet i dag.

Riksdagen har tidigare enhälligt fastställt att arbetslivet, som en del av
studie- och yrkesorienteringen (syo), bör behandlas inom ramen för olika
ämnen (prop. 1971:34, UbU 1971:21). Att döma av de utvärderingar som
gjorts av syon har detta dock inte skett i den utsträckning som är önskvärd.
En av anledningarna kan vara att arbetslivsorienteringen inte har betonats
tillräckligt starkt i mål och huvudmoment för olika ämnen. Det är t. ex.
viktigt att inom naturorienterande ämnen och teknik studera arbetsmiljöproblem,
att inom ämnet svenska och inom samhällsorienterande ämnen
behandla arbetslivets historiska utveckling samt förändringar i synen på
mäns och kvinnors roller, motsättningar och kontroversiella problem i
arbetslivet och hur man genom fackligt och politiskt arbete kan påverka
arbetslivsförhållandena.

1 propositionen 1971:34 om studie- och yrkesorientering i grundskola och
gymnasieskola (s. 18) sägs bl. a.:

---Den kritiskt analyserande inställningen innebär också att eleverna i
samband med studiebesök, pryo eller präktig ställer frågor och skaffar fram
fakta som belyser de sociala relationerna på arbetsplatser,värderingar bland

Mot. 1978/79:2606

28

olika grupper, problem som målsättning för verksamheten, lönerelationer,
yrkens status, förhållandet överordnad-underordnad, könsroller etc. och
sedan diskuterar dessa frågor och relaterar dem till den egna
yrkesvalsproblematiken.

Kravet att skolan skall vara en positiv skapande kraft i samhällsutvecklingen
innebär tillämpat på syo bl. a. att undervisningen om utbildningsväsen
och arbetsmarknad också skall ta upp till analys de bakomliggande värderingar
som format dem samt hur och på vilka vägar utbildningsväsen och
arbetsmarknad kan förändras. Syo bör bl. a. relateras till undervisningen och
debatten om fackliga och politiska organisationer och om den enskildes
möjligheter att påverka utvecklingen.

Vad vi här har anfört om arbetslivsorienteringens utformning och syon bör
beaktas i det fortsatta läroplansarbetet.

8. Samspelet skola-fritid

I samband med riksdagens beslut om skolreformerna har fastslagits att
skolan skall ta ansvar för elevens allsidiga utveckling. Självfallet skall
inhämtandet av kunskaper och färdigheter alltjämt vara en huvuduppgift i
skolarbetet, men detta behöver inte ske i traditionell lektionsform som
skjuter annan utvecklande verksamhet i bakgrunden. Till skolans uppgift hör
att ge förutsättningar för barn och ungdomar att utveckla hela sin personlighet,
intellektuellt, fysiskt, socialt och känslomässigt. Hela skoldagen måste
då utnyttjas. Även annan verksamhet än sådan som binds av timplanen
under skoldagen måste således ses som ett viktigt led i en allsidig
personlighetsutveckling.

Riksdagens beslut om skolans inre arbete byggde på en samlad syn på dessa
frågor. Arbetssättet under den samlade skoldagen och i allmän fritidsverksamhet
måste utgå från en gemensam syn på att kunskapsinlärning och
färdighetsträning kan ske på många olika sätt och i varierande former.

Föredraganden har i propositionen en avvaktande syn på dessa frågor.
Anknytningen mellan skoldag och allmän fritidsverksamhet behandlas över
huvud taget inte. Verksamhet under fria aktiviteter kopplar föredraganden
således endast till tillvalsämnen på högstadiet; i övrigt anses sådan verksamhet
vara fristående från undervisningen i de obligatoriska ämnena.

Detta stämmer enligt vår mening inte med vad riksdagen har uttalat om
skolans inre arbete och i samband med propositionen (1977/78:85) om nytt
statsbidrag till grundskolan m. m. I den senare propositionen framhåller
föredraganden bl. a. att ”den samlade skoldagen, med en värvning av
undervisning och annan verksamhet, bör ses som ett praktiskt förverkligande
av skolans ansvar för elevernas hela personlighetsutveckling”. Det anförs
vidare att man bör ge begreppen kunskaper och färdigheter en vidare
innebörd än vad vi traditionellt gör. All verksamhet under skoldagen, vare sig
det är undervisning eller fria aktiviteter, måste sättas in i ett pedagogiskt
sammanhang, framhålls det. Detta innebär att man i undervisningen bör

Mot. 1978/79:2606

29

utnyttja de erfarenheter eleverna får i fria aktiviteter liksom man i dessa bör
utnyttja kunskaperna från den ämnesbundna undervisningen. Det pedagogiska
syftet med den samlade skoldagen måste enligt vår mening klart framgå
i läroplanen.

Samma synsätt måste enligt vår uppfattning också anläggas på sambandet
mellan verksamhet under skoldagen och allmän fritidsverksamhet samt
fritiden i sin helhet. Elevernas erfarenheter från deras fritid bör utnyttjas
under skoldagen. I den allmänna fritidsverksamheten kan elevens kunskaper
och erfarenheter från skoldagen komma till aktivt uttryck i föreningsliv, i
kulturengagemang, i samhällsansvar och mycket annat. Därför är det
beklagligt att föredraganden inte ser skolan i sitt hela samhällsperspektiv utan
i huvudsak begränsar sig till de ämnesspecifika undervisningsmomenten och
till skolans organisatoriska former, timplanens uppbyggnad m. m.

Föredraganden har heller inte behandlat föreningslivets medverkan i
skolarbetet, trots att det från många håll rapporterats att samspelet mellan
skola och föreningsliv har haft svårt att komma i gång. Att detta inte skulle
infinna sig av sig självt framhölls redan i SlA-propositionen 1976 (s. 266):

Det går inte att bortse från att vissa praktiska svårigheter kommer att
uppstå då föreningarna anordnar verksamhet som en del av skoldagen, bl. a.
mot bakgrund av att del ofta blir fråga om korta och osammanhängande tider
som verksamheten kommer att bedrivas. För att föreningsledd verksamhet
skall kunna inpassas under skoldagen och varvas med övrig verksamhet
krävs ömsesidigt förtroende och samarbetsvilja av såväl skolan som föreningarna.

Vi vill understryka vikten av att eleverna får möta föreningslivets
representanter både under den samlade skoldagens fria aktiviteter och i
undervisningen. Betydelsen av skolans samarbete med föreningslivet bör
klart framgå i läroplanen. Konkreta förslag till hur ett berikande samarbete
skall komma till stånd bör utarbetas av den tidigare nämnda delegationen.

På socialdemokratiskt initiativ infördes fr. o. m. budgetåret 1977/78 ett
särskilt bidrag för allmän fritidsverksamhet. Frågan behandlades utförligt i
SI A-propositionen, där sambandet mellan barn och ungdomars verksamhet
under skoldagen och på fritiden utgjorde en utgångspunkt. Därmed markerade
den dåvarande regeringen sin helhetssyn på uppväxtmiljön för barn och
ungdomar där både fritiden och skolan är av stor betydelse.

Redan efter ett års verksamhet, med synnerligen goda erfarenheter av
allmän fritidsverksamhet från såväl kommuner som förenings- och kulturlivet,
avskaffade den borgerliga trepartiregeringen bidraget. Socialdemokraterna
motsatte sig detta (motion 1977/78:735), dock utan att vinna riksdagens
gehör. Under innevarande riksmöte harvi i anslutning till budgetpropositionen
ånyo motionerat (motion 1978/79:614) om att bidraget skall återinföras.
"Med hänsyn till den restriktivitet som måste iakttas i dagens ansträngda
statsfinansiella läge" har kulturutskottets borgerliga majoritet avslagit soci

Mot. 1978/79:2606

30

aldemokraternas motionskrav (KrU 1978/79:12). Även i anslutning till
regeringens proposition om barn och kultur har vi i en motion (1978/79:2298)
yrkat på att bidraget återinförs mot bakgrund av dess betydelse att stimulera
och medverka till en aktiv kultur- och föreningsstödd allmän fritidsverksamhet
i kommunerna.

Eftersom stödet till allmän fritidsverksamhet har en direkt betydelse för
skolans verksamhet vill vi återigen framhålla att statsbidrag för allmän
fritidsverksamhet bör återinföras enligt socialdemokraternas yrkande i
motionen 1978/79:2298, vilken riksdagen ännu inte tagit ställning till.

Vad vi i övrigt anfört om samspelet skola-fritid bör beaktas i det fortsatta
läroplansarbetet.

9. Samverkan hem och skola

Hemmiljöns betydelse för barnens uppväxt och skolgång betonas i
nuvarande läroplan. I SIA-propositionen föreslogs ökade kontakter mellan
hemmen och skolan genom att det skall vara obligatoriskt för skolan att
årligen anordna två kontakttillfällen. Med hänsyn till den nyligen tillsatta
utredningen (U 1979:01) om förstärkta kontakter mellan hem och skola
framlägger regeringen nu inga förslag till förbättringar. Den vikt för barns och
ungdomars uppväxt som tillmäts deras hembakgrund bör enligt vår mening
komma till uttryck i samband med ställningstagandet till en ny läroplan.

I skoldebatten framstår kontakterna mellan hem och skola som generellt
bristfälliga. Av forskningsprojektet Skolan och lärarna (institutionen för
pedagogik, högskolan för lärarutbildning i Stockholm) framgår dock att
"föräldrarnas inflytande på lärarnas socialisation och därmed på skolan är
stort, men det är inte så att alla föräldrar har samma inflytande”. Enligt detta
projekt och andra undersökningar har vissa föräldrar inte något inflytande
över huvud taget. Föredraganden konstaterar också i direktiven för den
nämnda utredningen "att föräldrar till barn, som av olika skäl funnit sig
mindre väl till rätta i skolan, har iägst besöksfrekvens vid klassmöten och
åhörardagar”. Det är mot denna bakgrund otillfredsställande att några
konkreta åtgärder för att förbättra kontakterna mellan hem och skola nu inte
förs fram.

Målsättningen för åtgärder i detta syfte bör vara att åstadkomma naturliga
kontakter mellan skolan och alla föräldrar. Många föräldrar torde uppleva en
djup otillfredsställelse med att veta så litet om skolans verksamhet. Därför
måste enligt vår mening redan under den första tiden i årskurs 1 en nära
kontakt byggas upp, vilken kan fungera som en bas för fortsatta diskussioner
om barnet.

Skolstarten är som föredraganden påpekar av stor betydelse för barnets
utveckling. Sedan förskolan blivit allmän kan en del svårigheter överbryggas
genom ett nära samarbete mellan personal i förskola och skola samt barnet
och dess föräldrar.

Mot. 1978/79:2606

31

Genom SIA-reformen har de s. k. skolmognadsklasserna försvunnit. I
många kommuner har man emellertid inte funnit former för hur man skall ta
hand om en del av de nybörjare som tidigare fanns i dessa klasser. Steget
mellan förskola och skola kan för dessa barn vara mycket stort. De behöver
därför mycket stöd och hjälp, vilket också måste förklaras för föräldrarna så
att dessa söker mildra de svårigheter som ibland infinner sig redan på
höstterminen i årskurs 1. På en del håll har man bl. a. i detta syfte bildat
samarbetsgrupper och därmed fått föräldrarna aktiva, varvid man kunnat
notera att övergången gått smidigare.

Ett annat exempel som vi vill peka på är att förskolans personal bör beredas
möjlighet att arbeta i skolan liksom att lågstadie- och speciallärare bör kunna
utnyttjas i skolan. En sådan flexibilitet skulle kunna utnyttjas för de s. k.
uppskovsbarnen, som får sin undervisning i förskolan, och för elever som av
olika anledningar i stället för uppskov börjat i grundskolan.

Det är också nödvändigt att föräldrarna får information om skolan. Den har
förändrats åtskilligt sedan de själva gick där, varför de måste få kunskaper om
vad barnen gör och vad målet är med skolans innehåll. Dessutom måste de
lära sig att iaktta barnens upplevelser av skolan och att tillsammans med sina
barn diskutera dessa. Här har både föräldrarörelsen och skolan en viktig
uppgift att fylla. Detta är i själva verket en förutsättning för föräldrarnas
möjligheter att påverka skolan med idéer och förslag.

En diskussion om barnet i skolan bör inte enbart handla om det egna barnet
utan om hela gruppen och barnets delaktighet däri. Den bör också ta upp hur
barnet upplever skolan, dvs. skolarbetets innehåll och arbetssätt, relationer
till kamrater och vuxna. Därigenom blir det möjligt för läraren att få en
fördjupad kännedom om de villkor han/hon arbetar under. Det finns
information grundad på barnets upplevelser av skolarbetet som det är
nödvändigt för läraren att känna till.

När den skriftliga betygsättningen avskaffas i grundskolan uppstår ett
kontaktbehov mellan hemmen och skolan, som det är viktigt att omvandla
till meningsfulla samtal mellan eleven, föräldrarna och läraren liksom till en
mer allmän utvärdering av hur undervisningen har bedrivits. I samtal med
invandrarelever och deras föräldrar bör hemspråksläraren delta. Muntlig
kontakt på detta sätt ger alla inblandade parter möjlighet att belysa frågorna
från olika utgångspunkter och till ömsesidig information, vilket inte kan ske
genom skriftlig betygsgivning. När man minst två gånger per år skall föra
samtal med eleven och föräldrarna tvingas läraren också vara mera observant
på elevens hela situation i skolan.

1 skolöverstyrelsens läroplansförslag sågs föräldrarna som en resurs för
skolan, en uppfattning som vi delar. De representerar erfarenheter från
arbetsliv, fritidsaktiviteter och föreningsliv, vilka kan berika skolarbetet.
Detta kräver dock att man är aktiv från skolans sida för att få med samtliga
föräldrar i ett sådant arbete och att det finns medel avsatta, vilket tyvärr inte
utvecklas av föredraganden i propositionen.

Mot. 1978/79:2606

32

Vad vi här har anfört om kontakterna mellan hem och skola bör beaktas i
det fortsatta läroplansarbetet.

10. Betyg

Den rangordningsgradering av elever som betyg alltid utgör passar dåligt i
en skola som lägger sig vinn om att alla elever skall arbeta sig fram till goda
grundläggande kunskaper och färdigheter, att arbetet i hög grad skall utgå
från elevens behov, förutsättningar och intresse, att eleverna skall samarbeta
och lära sig ta ansvar för sig själva och gruppen. I likhet med betygsutredningen
(SOU 1977:9) och ett stort antal remissinstanser anser socialdemokraterna
att betyg är ett hinder för att uppnå skolans övergripande mål och ett
hinder för att utveckla skolan i den riktning som SlA-reformen förutsätter.

Det är tillfredsställande att propositionen drar samma slutsats som
betygsutredningen. Betygen täcker inte behovet av motivation och information,
vilket i regel anges som syftet med dem. Vi delar uppfattningen att det är
skolarbetets innehåll och uppläggning som avgör om eleverna upplever
skolan som meningsfull och därmed känner sig motiverade. Behovet av
information om skolarbetet i dess helhet - utvärderingen av skolan - är ytterst
väsentligt men måste ske på annat sätt än genom gradering av eleverna.
Information till den enskilde eleven och hans/hennes föräldrar måste ske i
former som kan ge en mer allsidig bild av elevens arbete och situation i
skolan. Vi har i det föregående behandlat kontakten mellan skolan och
hemmen.

Föredraganden slår fast att det som ”fortsättningsvis kan motivera ett
bibehållande av betygen i grundskolan är enligt min mening endast deras roll
som grund för urval till fortsatt utbildning”. Det är enligt vår mening
väsentligt att riksdagen nu - genom att godkänna vad som anförs i
propositionen i denna del - uttalar att det inte längre finns något i
grundskolans arbete som motiverar att betygen finns kvar.

10.1 Övergång, från grundskola till gymnasieskola

Socialdemokraterna anser att samhället skall garantera alla ungdomar som
slutar grundskolan arbete, utbildning eller praktik. För de ungdomar som inte
kommer in på en reguljär gymnasieskolutbildning eller som inte kan få ett
arbete på den öppna arbetsmarknaden försöker samhället åstadkomma en
förberedelse för fortsatta studier eller inträde på arbetsmarknaden bl. a.
genom särskilda gymnasieskolkurser, arbetsmarknadsutbildning, beredskaps-
och praktikarbeten. Det är viktigt att sätta in övergången från
grundskolan till gymnasieskolan i detta helhetsperspektiv.

Enligt vår mening måste det göras kraftfulla insatser för att bereda alla
ungdomar som så önskar plats i gymnasieskolan. All erfarenhet visar att

Mot. 1978/79:2606

33

utbildning utöver grundskolan ger en bättre grund för en fast förankring på
arbetsmarknaden. I motionen 1978/79:628 har socialdemokraterna därför
krävt att utgångspunkten för gymnasieskolans dimensionering skall vara
100 % av årskullen 16-åringar. Vi har i samma motion föreslagit en flexiblare
gymnasieskolorganisation, som syftar till att få fler platser inrättade med
beaktande av lokala hänsyn - inte minst elevernas förstahandsval. Riksdagen
har ännu inte behandlat dessa förslag. För att ytterligare underlätta en smidig
övergång mellan grundskola och gymnasieskola har vi flera år i följd föreslagit
ökade resurser till studie- och yrkesorientering (syo). Riksdagens borgerliga
majoritet har avslagit dessa förslag.

Vi anser att en strävan bör vara att så långt det är möjligt balansera utbudet
av gymnasieskolutbildning mot elevernas efterfrågan. Av arbetsmarknadsskäl,
t. ex. brist på praktikplatser, är det dock inte alltid möjligt. I dag har ett
antal yrkesinriktade linjer sökandeöverskott, vilket medför att ett urval måste
ske. Med våra ovan nämnda förslag om en utbyggd, flexiblare gymnasieskola
skulle urvalstillfällena ytterligare komma att minska. Dessutom bör syon ges
ökade resurser för att bidra till att eleverna gör realistiska och väl genomtänkta
studieval. Grundskolans syoorganisation är f. n. föremål för utvärdering.
Regeringen bör i samband med denna återkomma till riksdagen med ett
program för förstärkning av studie- och yrkesorienteringen.

Enligt vår mening är betyg ett dåligt instrument för att avgöra vilka som i
första hand skall komma in på en eftersökt utbildning. Det av betygsutredningen
föreslagna omdömet ” som visar hur skolan bedömt den sökandes
förutsättningar att genomföra den utbildning som han är intresserad av” har
den fördelen att det är inriktat mot den sökta utbildningen. Omdömet har
emellertid även nackdelar som åtskilliga remissinstanser framhållit. Vi vill
därför inte förorda att omdöme införs som urvalsinstrument. Vi beklagar att
andra modeller för urval inte har utretts närmare. Så kan t. ex. olika former av
kösystem tänkas. Den norska betygsutredningen (NOU 1978:2) föreslår att
urvalet sker efter ålder (dvs. i praktiken ett kösystem) kombinerat med poäng
för arbetslivserfarenhet m. m. Det ansvar som numera åvilar samhället att
garantera alla ungdomar arbete, utbildning eller praktik innebär en ny syn på
övergången från grundskola till gymnasieskola och hur ett eventuellt urval
bör göras.

Vi delar således föredragandens uppfattning att ”det fortsatta utvecklingsarbetet
rörande betygen bör få karaktären av ett intensifierat arbete för att ta
fram andra urvalskriterier än betyg för urval till gymnasieskolan”. Det är
enligt vår mening viktigt att försöksverksamheten med betygsfri intagning
till gymnasieskolan får en stor omfattning. Den försöksverksamhet som
redan startat och annan som kommer i gång inom kort bör utvärderas
skyndsamt. Till dess andra urvalskriterier tagits fram tvingas vi acceptera
betyg som ett urvalskriterium i de gymnasieregioner där försöksverksamhet
med betygsfri intagning inte äger rum. Vi vill dock understryka att
övergångstiden med betyg som urvalskriterium bör göras så kort som
möjligt.

3 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2606

Mot. 1978/79:2606

34

För att ytterligare minska betygens betydelse bör dessa kompletteras med
de andra urvalskriterier som betygsutredningen föreslagit, dvs. poäng för
arbetslivserfarenhet, avslutad förutbildning, intresse för den sökta utbildningen
och könstillhörighet i vissa fall. Vi instämmer i vad som anförs i
propositionen om detta.

F. n. har intagningsnämnderna möjlighet att inom ramen för den fria
kvoten göra en fri bedömning av de sökande. Det kan gälia elever med
psykiska eller fysiska handikapp, invandrare, elever som har sociala problem
och som därför av särskilda skäl kan ha behov av att komma in på en viss
utbildning. Det framgår inte av propositionen om möjligheten att göra en
bedömning av de sökandes behov inom ramen för fri kvot skall kvarstå.
Föredraganden behandlar denna fråga endast i samband med s. k. asteriskbetyg.

Vi delar inte uppfattningen att kryssmarkering (asterisk) skall användas för
att markera att vissa elever bedömts i särskild referensgrupp. 1 stället för att
med denna åtgärd hjälpa dessa elever upplevs denna markering diskriminerande.
Vi föreslår i stället att skolan genom förstärkt syo-verksamhet för
elever med skolsvårigheter ger bättre underlag för särskilt hänsynstagande
vid ansökan till gymnasieskolan resp. arbetslivet. Asteriskbetyg bör inte
förekomma, inte ens i avvaktan på en helt betygsfri grundskola.

Enligt vår mening bör särskild hänsyn till vissa elever kunna tas inom
ramen för fri kvot vid intagningen till gymnasieskolan även fortsättningsvis.
Behovet av detta har snarare ökat än minskat genom samhällets ansvar för
elever som slutar grundskolan. Bl. a. har delegationen för ungdomens
sysselsättningsfrågor framhållit att det är viktigt att utnyttja den fria kvoten
för att i utbildningen fånga in ungdomar som varit föremål för arbetsmarknadsåtgärder,
genomgått kortkurser och har mycket låga betyg från grundskolan.

Betygsutredningen föreslog att intagningsnämndernas lekmannarepresentation
borde förstärkas, något som remissinstanserna allmänt har instämt i. I
propositionen förordas en annan sammansättning. Intagningsnämndens
arbete kan, såsom Svenska kommunförbundet påpekat, inte ses isolerat från
andra frågor, t. ex. ungdomsarbetslöshetsproblemen. Vi föreslår därför att
intagningsnämnderna sammansätts av en skolledare från gymnasieskolan,
en skolledare från grundskolan, en representant för skolans syo-verksamhet
och tre lekmannarepresentanter, bland vilka ordförande utses.

10.2 Årskurs 8 och 9

Eftersom betygen övergångsvis kommer att utgöra ett urvalskriterium,
föreslås i propositionen att betyg t. v. ges i årskurserna 8 och 9. Vi anser att
frågan om betygsfri intagning till gymnasieskolan skall lösas skyndsamt. I
likhet med föredraganden vill vi därför inte göra några större förändringar i

Mot. 1978/79:2606

35

det betygssystem som övergångsvis skall tillämpas i årskurserna 8 och 9. Vi
instämmer i vad föredraganden anför om betygsskalan och om modifieringar
i det relativa betygssystemet. Däremot kan vi inte dela uppfattningen att
betyg skall ges i det som föredraganden kallar tillvalskurser och det som vi i
motionen föreslår skall kallas fria studier. Fria studier (tillvalskurser) kommer
att vara mycket varierande till sin utformning och omfattning. Ett underlag
för jämförbara betyg kommer således inte att finnas. Därtill skulle betyg
medföra risker för taktiska val av fria studier (tillval) i stället för den
eftersträvade intressestyrningen.

10.3 Gymnasieskolan

Det är enligt vår mening angeläget att betygsfrågan inte diskuteras isolerat
utan tillsammans med de förändringar man önskar av skolarbetet i dess
helhet.

För gymnasieskolan gäller att den är föremål för översyn av
gymnasieutredningen. Dess förslag kommer självfallet att påverka bedömningen
av betygsfrågan. En genomgripande betygsreform i gymnasieskolan
bör därför anstå till dess gymnasieskolans organisation och innehåll i sin
helhet skall avgöras. I enlighet med vår principiella syn på arbetssättet i såväl
grundskola som gymnasieskola bör arbetet inriktas på att avveckla betygen
också i gymnasieskolan.

Något urvalsmotiv kan i flertalet fall inte anföras för att bibehålla vissa
betygstillfällen i gymnasieskolan, varför vi föreslår att betygstillfället på
hösten i årskurs 1 redan nu tas bort utom där man behöver använda betyg
som hjälp vid grenval. Enligt vår mening bör vidare lokala skolmyndigheter
ges rätt att besluta om att på försök ytterligare inskränka antalet betygstillfällen
i gymnasieskolan. Detta föreslogs av betygsutredningen och har bl. a.
stötts av gymnasieutredningen.

11. Resursbehov och resursfördelning

Den nya läroplanen ställer krav på nya resurser till skolan. Socialdemokraterna
har under den allmänna motionstiden krävt omedelbara insatser för
att förbättra arbetsmiljön i skolan genom starkt koncentrerade insatser till
vissa kommuner och skolor. Kostnaderna förvåra föreslagna ökade personalinsatser
skulle uppgå till ca 100 milj. kr. för både grund- och gymnasieskolan
redan läsåret 1979/80, dvs. de skulle få en omedelbar effekt. Den borgerliga
riksdagsmajoriteten har mot bakgrund av bl. a. det statsfinansiella läget
avslagit vårt krav (UbU 1978/79:28).

Regeringens förslag om ökade resurser till skolan sker stegvis med
tyngdpunkten genomförandeåret 1982/83. Socialdemokraterna anser att
betydligt snabbare åtgärder bör sättas in för att i många skolor få en bättre
skolsituation till stånd. Några statsfinansiella hinder för en satsning på skolan

Mot. 1978/79:2606

36

synes i nu föreliggande proposition inte föreligga. Vårt förslag bör därför
genomföras, till vilket vi återkommer i det följande.

Vid vår bedömning av regeringens förslag har vi också funnit att detta
innehåller flera dolda kostnader, vilket borde ha ingått i en total bild av
reformens konsekvenser då riksdagen nu skall fatta beslut.

Till sådana dolda kostnader hör läroplansförslagets effekter på gymnasieskolans
minst treåriga linjer, när inträdeskraven görs om och nya kursplaner
för vissa ämnen måste konstrueras. 1 fråga om vissa skolledningsfrågor i
kommuner med förste rektor eller där en rektor tillika är skolchef anför
föredraganden att hon avser återkomma till regeringen. Förslag skall
föreläggas regeringen i syfte att åstadkomma förbättringar för denna kategori
skolledare inför ikraftträdandet av den nya läroplanen. Kostnaderna härför
har inte angetts. Över huvud taget har inte långsiktiga kostnadseffekter av
läroplanens krav på ökad lokal planering övervägts. Enligt vår uppfattning
bör en översyn av denna fråga göras. Den föreslagna resursen för lokalt
genomförande skall enligt förslaget utgå endast under begränsad tid.
Kostnaderna för planeringsarbetet som följer därefter måste även beaktas.

Föredraganden föreslår en omfattande fortbildning i teknik och naturorienterande
ämnen som skall omfatta en vecka och vara förlagd till
terminstid. Målgruppen kan beräknas till omkring uppemot 20 000 lärare.
Kostnaderna för denna fortbildning har inte redovisats. Kostnaderna för en
utökad försöksverksamhet med arbetslivsorientering, vidgning av den
uppföljande studie-och yrkesorienteringen samt framtagande och genomförande
av diagnostiska prov har inte angetts.

I detta sammanhang vill vi också notera att föredraganden i fråga om
läroplanens genomförande föreslåratt denna skall träda i kraft läsåret 1982/83
och införas i alla årskurser samtidigt. Emellertid föreslår föredraganden att
resurserna för ökade valmöjligheter i årskurs 8 skall införas läsåret 1983/84
och för årskurs 9 först läsåret 1984/85. Detta står inte i överensstämmelse
med det samtidiga införandet av läroplanen. Resurserna för ökade valmöjligheter
i årskurserna 8 och 9 bör införas samtidigt i samtliga årskurser. Vi
återkommer till frågan om genomförande av läroplanen.

Vi har vid beräkningen av våra förslag till förändringar av läroplanen utgått
från samma totala kostnadsram som regeringen föreslagit, men vi föreslår en
annorlunda fördelning på budgetår. Vi har dessutom i annat sammanhang
krävt att statsbidraget till allmän fritidsverksamhet återinförs.

Vi har i den tidigare nämnda motionen om åtgärder för att förbättra
arbetsmiljön i skolan föreslagit att riksdagen anvisar ett i förhållande till
regeringens förslag ökat anslag med 95 milj. kr., motsvarande 0,026 lärarveckotimmar
per elev i förstärkningsresursen. Syftet med vårt förslag är att
skolan skall ges möjlighet att engagera fler vuxna i det direkta skolarbetet. De
nya resurserna skall inriktas på att ge ytterligare hjälp och stimulans åt elever
med skolsvårigheter, utöver vad som kan åstadkommas med nuvarande
resurser. Med hänsyn till att skolproblemen varierar mellan regioner och

Mot. 1978/79:2606

37

kommuner har vi föreslagit att dessa medel fördelas av länsskolnänindema,
genom att den s. k. länsskolnämndsresursen ökas med 0,026 läroveckotimmar.
Vi anser att ett sådant resursbehov är av synnerligen stor vikt
för skolan. Dessutom anser vi att behovet av speciella insatser i vissa skolor

f. n. är större än en generell resursfördelning, vilket regeringen allmänt
förordar med sina förslag till resursökning. Vi föreslår sålunda en omedelbar
resursförstärkning.

I 1969 års läroplan gjordes vissa begränsade försök att åstadkomma en
friare resursanvändning genom införandet av resurstimmar, som kunde
användas på olika sätt. Genom införandet av medel för särskilda åtgärder på
skolområdet fortsatte socialdemokraterna på denna linje, vilket sedan kom
till ett mer definitivt uttryck i det nuvarande statsbidragssystemet. Regeringens
uttalanden om resursernas användning enligt den föreliggande propositionen
innebär att man för de nytillkommande resurserna återgår till läget
före 1969, även om man bygger på den teknik med basresurs och förstärkningsresurs
som ligger i statsbidragets nuvarande uppbyggnad

Grundtanken i riksdagens beslut om skolans inre arbete är att resursinsatserna
för skolans verksamhet skall vara behovsorienterade. Resursfördelningen
bör enligt beslutet inte leda till att tillgängliga lärarveckotimmar oberoende
av lärostoff, elevproblem m. m. - används för att generellt minska
undervisningsgruppernas storlek. Utgångspunkten för resursfördelningen
inom kommunen och rektorsområdet samt arbetsenheterna måste vara att
elever med skolsvårigheter skall ha all den hjälp som inom resursernas ram
står till buds för att möta deras behov. Detta gäller inte minst elever med
handikapp. Insatserna skall också tillgodose behovet av att alla elever så tidigt
som möjligt kan tillägna sig goda basfärdigheter, framför allt i att tala, läsa,
skriva och räkna.

Vi vill således understryka att det främsta syftet med förstärkningsresursen
är att förbättra situationen för de elever som har svårigheter i skolarbetet. Med
hänvisning till att skolproblemen varierar från region till region, mellan olika
kommuner i samma region och mellan skilda kommundelar och skolor är det
inte lämpligt att binda resursanvändningen. Generella resursinsatser motverkar
syftet med den resursfördelning riksdagen uttalat sig för.

Vi vill i detta sammanhang erinra om vad riksdagen uttalade (UbU
1975/76:30) vid behandlingen av propositionen om skolans inre arbete
m. m.:

Det är angeläget att de regionala och lokala skolmyndigheterna,
skolledarna, lärarna och andra med arbetsuppgifter i skolans område tilläggs
både friheten och ansvaret att i den praktiska tillämpningen ute på fältet utan
bundenhet vid anvisningar i alla detaljer handla med utrymme för sunt
förnuft och fritt val.

I propositionen om nytt statsbidrag för grundskolan m. m. (prop. 1977/
78:85) avvisade den dåvarande regeringen tanken på att centralt binda
resurser till ämnen, stadier och undervisningsformer utan hänsyn till lokala

Mot. 1978/79:2606

38

behov och erfarenheter. Detta skulle innebära samma låsning i resursanvändningen
som det dåvarande statsbidragssystemet hade. Föredraganden
ansåg att en central bindning inte var befrämjande för utvecklingen i
skolan.

Principerna för resursfördelningen har enligt vår mening fastlagts i och
med riksdagens beslut om nämnda proposition (UbU 1977/78:21, rskr
1977/78:260).

Det är mot denna bakgrund anmärkningsvärt att anlägga ett sådant synsätt
på resursfördelningen som föredraganden nu gör i propositionen om läroplan
förgrundskolan. Resurser skall tillföras vissa ämnen fördelning av klass eller
för att garantera visst underlag för lärartjänst. Sådana uttalanden står enligt
vår uppfattning direkt i strid med vad riksdagen beslutat både 1976 och 1978.
Ingenting framförs i propositionen som nu motiverar en ändring av
riksdagens beslut. Vi yrkar därför avslag på de förslag till resursstyrning av
detaljslag som framläggs i propositionen. Det bör som hittills ankomma på de
lokala organen att besluta om resursernas användning. De uttalanden som
gjorts om resursfördelningen i samband med tidigare beslut bör vara
tillräckliga vid tillämpningen av den nya läroplanen.

Vårt förslag om hur de nytillkommande resurserna skall tillföras arbetet i
skolan utesluter inte att de kan komma att användas på det sätt som
regeringen föreslår. I flera fall kan detta vara den mest ändamålsenliga
användningen med hänsyn till elevernas behov. Vi anser dock att man skall
ge kommunala organ, skolledning, lärare och elever möjligheter att göra
denna bedömning. Resursfördelningen kan då bli ett verksamt medel i den
förnyelseprocess av skolarbetet som både föredraganden och vi ställer oss
bakom.

Socialdemokraterna har i denna motion betonat vikten av en utökad
satsning på basfärdigheter och baskunskaper. Vi har också framhållit att detta
skall ske genom tidigt insatta åtgärder. Detta motverkas genom regeringens
förslag om resursstyrning till främst högstadiet. Propositionen utpekar också i
vissa fall direkt vilken lärartyp som resurserna beräknats utifrån, vilket
kommer att uppfattas som den lämpligaste användningen utan att behoven
diskuteras och analyseras. Så t. ex. vill vi framhålla att färdighetsträningen på
högstadiet kan ske genom att använda t. ex. speciallärare, som har speciella
förutsättningar att ge vissa elever en mer tillrättalagd undervisning i att läsa,
skriva och räkna. Denna lärargrupp nämns över huvud taget inte. Vi vill
också peka på att lågstadieläraren i sin utbildning fått en omfattande
utbildning i läsmetodik, som bör kunna utnyttjas även på andra stadier.

Regeringens förslag tar således inte hänsyn till situationen i den enskilda
skolan, vilket vi beklagar. Om de ökade resurserna kommer att användas på
det sätt som utpekas i propositionen innebär detta att lärare på andra områden
som upplever särskilt stora problem inte får den hjälp som han eller hon är i
behov av för att möjliggöra en bättre undervisning. Man förhindrar
därigenom också en lokal diskussion om vilka åtgärder som bör komma till

Mot. 1978/79:2606

39

stånd för att lösa olika problem och tillgodose skilda behov.

I avvaktan på läroplanens genomförande, utöver det tidigare angivna
förslaget att tillföra grundskolan 95 milj. kr. redan nästa läsår, föreslår vi att
inga speciella resurssatsningar, förutom till information och stöd till lokalt
genomförande enligt regeringens förslag, görs under budgetåren 1980/81 och
1981/82.

Med hänvisning till vad vi anfört om läroplanens ikraftträdande föreslår vi
att grundskolan tilförs resurser enligt följande:

1979/80 1982/83

4 veckotimmar i åk 7 och 9 samt 3
i åk 8

0,026 veckotimmar 0,0498 veckotimmar per elev,

per elev varav 0,014 avser överföring av

basresurser på mellanstadiet

Förslaget om basresurser följer regeringens förslag om ökade resurser för
fler tillval i nämnda årskurser, dock att detta genomförs samtidigt med att
läroplanen införs i alla årskurser, dvs. 1982/83. Genom att bibehålla samma
antal basresurser, samtidigt som vi föreslår en minskning av tiden för de fria
studierna, betyder det att fler valmöjligheter kan erbjudas. Dessa basresurser
motsvarar ca 40 milj. kr. per år i 1979 års löneläge. Vi förutsätter därvid att
förslaget om hemspråk som tillvalsalternativ kan beaktas inom den ökade
resursen. Resursförstärkningen 1979/80 skall som vi tidigare föreslagit läggas
ut på länsskolnämndsresursen i enlighet vad vi anfört i vår motion om
skolans arbetsmiljö.

Den motsvarar ca 95 milj. kr. Resursförstärkningen 1982/83 innebär att
förstärkningsresursens undervisningsdel tillförs 0,022 veckotimmar (motsvarande
ca 80 milj. kr. i nya resurser) och den övriga delen 0,0138
veckotimmar (motsvarande ca 50 milj. kr. i nya resurser). Dessutom överförs
0,014 veckotimmar (motsvarande ca 51 milj. kr.) från basresurser på
mellanstadiet till förstärkningsresursens undervisningsdel.

Regeringen föreslår att undervisningstiden på mellanstadiet minskas med
tre veckotimmar för eleverna och ersätts med tid för fria aktiviteter. Vi finner
detta rimligt, bortsett från de uttalanden om resursstyrning som görs.
Resursinsatsernas omfattning måste liksom i vad gäller för andra stadier
ytterst grunda sig på elevernas behov.

De tre basresurstimmarna föreslås bli överförda till förstärkningsresursen,
motsvarande 0,014 veckotimmar per elev i grundskolan. För att finansiera
fria aktiviteter på mellanstadiet föreslås att förstärkningsresursen ökas med
0,013 veckotimmar per elev i grundskolan. Vi tillstyrker detta förslag men vill
samtidigt uppmärksamma att genom minskningen av antalet undervisningstimmar
det nu föreslås bli möjligt att besluta om samlad skoldag utan att

Basresurser

Förstärknings

resurser

Mot. 1978/79:2606

40

behöva öka antalet elevtimmar i förhållande till vad som f. n. gäller. En
kommun kan således, enligt gällande bestämmelser om medel för samlad
skoldag, tillföras resurser om 0,038 veckotimmar utan att i princip behöva öka
skoldagens timantal. Detta står inte i överensstämmelse med syftet för
statsbidraget för samlad skoldag. Riksdagen bör, i likhet med vad som
anfördes för högstadiets del i samband med beslut om nytt statsbidrag till
grundskolan, uttala att rätt till statsbidrag till samlad skoldag på mellanstadiet
föreligger när verksamheten för eleverna tidsmässigt överstiger den tid som
skulle ha åtgått om inte minskning hade skett av elevernas undervisningstid
(prop. 1975/76:39s. 257och prop. 1977/78:85 s. 73och74)och harden kvalitet
som riksdagsbeslutet avsåg (UbU 1977/78:21).

12. Genomförande

I propositionen läggs synnerligen stor vikt vid decentralisering. Med
decentralisering förstås i regel inte att skolstyrelsen utan det enskilda
rektorsområdet, skolan eller arbetsenheten skall besluta. Besluten skall fattas
på verkställighetsnivå.

12.1 Skolstyrelse och skolledning

Som styrmedel för de organisatoriska och pedagogiska besluten på
verkställighetsnivå föreslås en läroplan, som i sin tvingande del skall
innehålla mål och riktlinjer samt tim- och kursplaner. Såsom innehållet i
denna läroplan skisseras i propositionen finns en risk för att det krav på
enhetlighet och likvärdig standard i skolväsendet i hela landet som hittills
varit det övergripande målet för skolan inte klart uttrycks i framtiden.
Medvetenhet om kravet på enhetlighet och likvärdig utbildningsstandard
avses kunna ersätta detaljerade föreskrifter i författningar, statsbidragsbestämmelser
och läroplaner.

Föredragande statsrådet tar inte avstånd från detta krav men betonar det
inte heller. Ordet enhetlighet förekommer såvitt vi kunnat finna över huvud
taget inte i propositionen. Ordet likvärdighet ges en begränsad tolkning.

Den frihet som den nya läroplanen avses ge den enskilda arbetsenheten,
arbetslaget och läraren kan locka fram det bästa hos de medverkande i skolan.
En långt driven decentralisering kan även medföra risker, om inte åtgärder på
det lokala planet vidtas för att säkerställa enhetlighet och likvärdig standard i
skolväsendet. Skolstyrelsen och skolledningen i övrigt skall svara för att
sådana åtgärder vidtas. Framför allt har den politiska ledningen ansvar för att
arbetet i skolan utformas så att målet för skolans verksamhet kan uppnås.

I propositionen saknas emellertid nästan helt hänvisningar till skolstyrelsens
och den centrala skolledningens uppgifter och ansvar beträffande
skolväsendet, vilket vi behandlat i avsnittet om läroplanens roll och
uppbyggnad. Sparsamt men dock något oftare nämns skolledningen i

Mot. 1978/79:2606

41

rektorsområdena. Hänvisningar till skolstyrelsens och skolledningens ansvar
bör utvecklas i den nya läroplanen.

12.2 Utvärdering

Arbetet med utvärdering av skolans verksamhet får enligt propositionen
inte dramatiseras. Utvärderingen skall ske som ett led i skolarbetet vid den
enskilda arbetsenheten. Men det måste ändå rimligen åligga skolstyrelsen
och skolledningen i övrigt att ansvara för en samlad utvärdering av effekten
av lokala arbetsplaner och av olika sätt att utnyttja skolans resurser. Mot
bakgrund av de slutsatser som kan dras av denna samlade utvärdering skall
planeringsförutsättningarna bearbetas och nödvändiga förändringar genomföras.

Genom utvärderingen av skolarbetet måste fler människor skaffa sig
kunskaper om skolans mål samt de lokala förutsättningarna att uppfylla
målen. En sådan medvetenhet är i sig en tillgång för skolan. Men det måste
också finnas möjligheter att förändra skolvardagen utifrån vad som framkommer
vid utvärderingen. I samarbete med andra kommunala organ bör
barn- och ungdomsmiljön i sin helhet belysas och problem åtgärdas.

Det gäller för skolstyrelsen att sträva efter en så flexibel organisation och
resursanvändning som möjligt. Den lokala utvärderingen måste kunna leda
till de förändringar av skolarbetet som utvärderingsresultaten pekar på. Detta
möjliggör en utvecklingsprocess med många medansvariga för att förbättra
både undervisningen och det övriga skolarbetet i vad gäller arbetsformer,
arbetsmiljö, material m. m. En starkt låst skolorganisation och resursfördelning
förhindrar däremot denna utveckling.

Eftersom uppgifterna att fördela resurserna friare och att utvärdera
effekterna av resursfördelningen är nya för kommunerna finns det anledning
för centrala och regionala myndigheter att uppmärksamma kommunernas
behov av råd och vägledning. För länsskolnämnderna bör gälla att de särskilt
bör uppmärksamma behovet av att stimulera lokal utvärdering och utveckling
samt arbetet med de övergripande målfrågorna. Detta framhölls också i
SI A-propositionen (s. 332). Såsom framhölls i departementspromemorian (Ds
U 1977:8 s. 72) om nytt statsbidragssystem har nämnderna expertis till sitt
förfogande som gör det möjligt att erbjuda kommunerna tjänster vid
uppföljning av resursanvändningen. Nämnderna har också genom sin
fortbildningsorganisation förutsättningar att knyta samman resurstilldelning
och praktiskt försöks- och utvecklingsarbete i berörda skolor.

Vi vill i detta sammanhang också rikta uppmärksamheten på riksrevisionsverkets
undersökning (Revisionsrapport 1978:228), i vilken man sökt fastställa
i vad mån riksdagens beslut fått genomslag. Även om hänsyn tas till att
riksdagsbeslutet fattades så sent att man i många kommuner inte till fullo
kunde beakta detta vid resursfördelningen, visar undersökningen att
statsbidragssystemet inte fått avsedda effekter.

Mot. 1978/79:2606

42

En kontinuerlig, samlad utvärdering av verksamheten i skolorna bör leda
till ett lokalt utvecklingsarbete. Detta arbete får inte stanna inom den enskilda
arbetsenheten eller skolan. Erfarenheterna måste spridas inom och utanför
kommunen. Även på denna punkt har skolstyrelsen ett betydande
ansvar.

12.3 Fortbildning

Ett medel för att sprida erfarenheterna mellan arbetsenheter, skolor och
kommuner är fortbildningen. Liksom i flertalet propositioner på skolans
område under senare år intecknas även i den nu framlagda propositionen
studiedagarna. Nu skall dessa användas för att sprida kunskap om och i
arbetsplaner omsätta den nya läroplanen, särskilt vad gäller barn med
skolsvårigheter, anknytningen till arbetsliv och samhälle i övrigt och den
lokala beslutanderätten. De uppgifter som kommunerna ålagts genom
SlA-reformen, utvecklingen av skolans inre arbete i stort, formerna för
elevernas medinflytande, den ökade barnomsorgen och de allsidigt utvecklande
aktiviteterna inom den samlade skoldagen, sammansmältningen av
hittills helt skilda personalgrupper i gemensamt arbete, nämns inte i
propositionen i samband med fortbildningen. Helt klart åligger det
skolstyrelsen att se till att alla de behov som finns av fortbildning så långt
möjligt tillgodoses inom ramen för studiedagarna. Detta bör framgå av
läroplanens riktlinjer.

Om fortbildningen sägs rent allmänt i propositionen att den tillsammans
med information, läromedelsutveckling och kommentarmaterialet i
läroplanen aktivt skall kunna bidra till en fortlöpande förnyelse av innehåll,
arbetssätt och organisation i skolorna.

Vidare instämmer föredraganden i skolöverstyrelsens allmänna syn på
fortbildningen men skjuter delvis fortbildningsfrågan ifrån sig genom att
endast dels markera den roll studiedagarna har för läroplansreformen, dels
hänvisa till att lärarutbildningsutredningen behandlat fortbildningens roll
och organisation. De enda konkreta förslag som läggs fram rören utvärdering
och omläggning av personallagsutbildningen samt viss ämnesinriktad fortbildning.

Såväl i skolöverstyrelsens förslag som i propositionen och i tidigare
propositioner har fortbildningens roll som ett stöd för det lokala utvecklingsarbetet
betonats. Att det är de lokala förhållandena och problemen som skall
vara utgångspunkten för olika fortbildningsinsatser bör dock inte tolkas så,
att ett förslag till läroplansreform inte behöver åtföljas av förslag till konkreta
fortbildningsåtgärder.

Såväl skolöverstyrelsen som många remissinstanser har framhållit vikten
av fortbildning för en utveckling av arbetssättet. Inga fortbildningsinsatser
avseende ett nytt arbetssätt i skolan föreslås dock. Detta är så mycket mer
märkligt som det i propositionen konstateras en stor samstämmighet i

Mot. 1978/79:2606

43

remissinstansernas synpunkter på arbetssätten i skolan. Detta kan inte
accepteras. Det måste enligt vår mening klart framgå av riksdagens beslut att
fortbildningen skall intensifieras för att stimulera en förnyelse av skolans
arbetssätt.

Föredraganden behandlar vidare frågan om att ”en individuell fortbildning
som tar sikte på att hjälpa lärarna att Förnya sina ämneskunskaper är av stor
betydelse för en tidsenlig undervisning. Den från centralt håll initierade
fortbildningen behöver inte bli omfattande i detta avseende eftersom
timplaneändringarna är marginella.” Föredraganden räknar ”till en början”
med att ”insatserna bör kunna koncentreras till att ge lärarna på låg- och
mellanstadierna en bredare naturorientering och insikt i tekniska
moment”.

Beträffande timplaneförändringarna kan sägas att de visserligen är marginella,
men tidsfaktorn är en sak, innehållsfaktorn en annan. Flera Förslag
framläggs i propositionen som innebär innehållsliga förändringar. Hemkunskap
och slöjd skall t. ex. ingå i orienteringsämnena på lågstadiet.

Vi anser mot denna bakgrund att det inför genomförandet av
läroplansförslaget är nödvändigt att se över den nuvarande fortbildningsverksamheten
och infoga denna i den förnyelseprocess som läroplansreformen
avses bli en inledning till. Det är enligt vår mening nödvändigt att i ett sådant
sammanhang ta med både studiedagarna, personallagsutbildningen,
skolledarutbildningen, speciallärarutbildningen och de fortbildnings- och
vidareutbildningsmöjligheter som Finns för skolans personal. Om den
föreslagna reformen skall få avsedd genomslagskraft bör dessa studiemöjligheter
ges en inriktning på de förändringar som avses bli genomförda under de
närmaste åren som ett led i en långsiktig process. Därvid bör också nuvarande
överenskommelse mellan stat och kommun tas upp till prövning i riktning
mot ett ökat lokalt ansvar För skolpersonalens fortbildning som ett led i en
samlad personalpolitik.

Riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om hur
fortbildningsverksamheten skall infogas i skolans förnyelseprocess.

13. Hemställan

Med hänvisning till det anFörda hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om tillkallande av en
delegation för uppföljning av SIA-reformen,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om insatser För elever med
särskilda behov,

3. att riksdagen beslutar avveckla alternativkurserna i enlighet
med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till

Mot. 1978/79:2606

44

känna vad som i motionen anförts om baskunskaper och
basfärdigheter,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till

känna vad som i motionen anförts om skolans arbetssätt,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till

känna vad som i motionen anförts beträffande

a. undervisningens internationalisering,

b. undervisning om hushållning av resurser,

c. samhällsorienteringen,

d. undervisningen i naturvetenskap och teknik,

e. träning av vardagskunskaper,

f. kulturfrågornas anknytning till skolarbetet,

g. samspelet skola-fritid,

h. kontakterna hem-skola och hemuppgifter,

7. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om anpassad studiegång,

8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om fria studier,

9. att riksdagen beslutar godkänna att timplanen för grundskolan
får den utformning som angivits i motionen,

10. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om arbetslivsorientering och
studie- och yrkesorienteringen i skolan,

11. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts om
att arbetet skall inriktas på att avveckla betygen i grundskolan,

12. att riksdagen beslutar att betyg inte skall ges i de fria studierna,

13. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om asteriskbetyg och fri
kvot,

14. att riksdagen beslutar att intagningsnämnden skall ha den
sammansättning som angivits i motionen,

15. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om försöksverksamhet med
färre betygstillfällen i gymnasieskolan,

16. att riksdagen beträffande musikundervisningen beslutar att
som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen,

17. att riksdagen beslutar godkänna de grunder för statsbidrag till
grundskolan som angivits i motionen,

18. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om skolstyrelsens och
skolledningens roll i förnyelsearbetet av skolan m. m.,

Mot. 1978/79:2606

45

19. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförts om fortbildningsverksamheten,

20. att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut (UbU 1978/
79:28, rskr 1978/79:246) för budgetåret 1979/80 beslutar anvisa
ytterligare 95 000 000 kr. till Bidrag till driften av grundskolor
m. m. (C 11. utbildningsdepartementet) att fördelas i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 20 april 1979
OLOF PALME (s)

INGEMUND BENGTSSON (s) ANNA LISA LEWÉN-EL1ASSON (s)

ERIK ADAMSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
BENGT GUSTAVSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)

LENA HJELM-WALLEN (s) INGVAR SVANBERG (s)
PAUL JANSSON (s)