13

Motion
1978/79:2604
av Karl Boo m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:183 om ändring i arrendelagstiftningen

De nuvarande lagreglerna om arrende trädde i kraft den 1 januari 1972. De
ersatte då bl. a. lagstiftningen om sociala jordbruksarrenden från år 1943. Det
innebar att det starka besittningsskydd som denna lag innehöll för arrendatorn
togs bort. 1 1972 års lag infördes ett generellt besittningsskydd för alla slag
av arrenden, även för de s. k. icke sociala, under förutsättning att arrendetiden
överstiger ett år. Besittningsskyddet är så utformat att arrendatorn, om
arrendeavtalet sägs upp till arrendetidens utgång, har rätt att i princip få
avtalet förlängt. Huvudprincipen var alltså att ge arrendatorn trygghet i både
socialt och företagsmässigt hänseende.

Prisstegringarnas roll

Under 1970-talets starka prisstegring, betingad dels av kapitalplaceringsmotiv,
dels av en uppkommen bristmarknad på jordbruk,
uppkom även en brist på arrendejordbruk. Detta fick till följd att även
arrendeprissättningen i många fall stegrades så kraftigt att möjligheten för
arrendatorn att fortsätta arrendet upphörde, även om han hade sådan rätt.

Den främsta orsaken till detta förhållande var att den nu gällande
arrendeprissättningen kunde ske med hänsyn till den s. k. marknadsprincipen.
"Arrendemarknaden” influerades i många fall av vad en sidarrendator
med de flesta av sina fasta kostnader täckta kunde betala.

Genom att tillämpa marknadsprincipen kom man bort från vad arrendestället
i verkligheten var värt från avkastnings- och bruksvärdessynpunkt.
Arrendelagskommittén har därför i sitt förslag efter ingående prövning
enhälligt föreslagit att vid fastställande av arrendeavgiften skall hänsyn tas till
arrendeställets avkastningsförmåga.

1 propositionen föreslås emellertid att marknadsprissättning i viss utsträckning
bibehålls. 1 det följande kommer vi att föreslå vissa förändringar i det
framlagda förslaget i syfte att öka jordbruksarrendatorers trygghet.

Bestämning av arrendeavgift vid förlängning av avtal (JB 9 kap. 9 §)

Utgångspunkten för fastställandet av nya villkor vid förlängning av
arrendeavtalet bör vara att avtalet som helhet ges ett skäligt innehåll med
hänsyn till arrendeställets beskaffenhet och förutsättningar i flera olika
avseenden. Arrendeavgiften och andra villkor, vilka i regel även har

Mot. 1978/79:2604

14

ekonomisk betydelse, skall vägas samman till ett skäligt helhetsinnehåll.

Lagparagrafen bör med denna utgångspunkt ges en konsekvent formulering,
dvs. både arrendeavgift och övriga villkor skall vara skäliga. Enligt
departementschefens förslag skall fordrad arrendeavgift godtas om den inte
är oskälig medan annat villkor skall gälla i den mån det är skäligt. Enligt
specialmotiveringen på s. 35 i propositionen måste vid arrendenämndens
bedömning av avgiften jordägaren tillförsäkras ett belopp utöver den
konstaterade högsta skäliga nivån med hänsyn till den osäkerhet som råder
vid uppskattningar av detta slag. Detta innebäratt risken för felvärdering eller
felbedömning läggs helt på arrendatorn, vilket strider mot arrendelagskommitténs
genomgående strävan att skapa jämställdhet i avtalsförhållandet.

Ifrågavarande uttalande på s. 35 torde komma att medföra onödigt
missförstånd och även irritation mellan parterna i den mån de själva söker
träffa överenskommelser, vilket sker i de flesta fall vid förlängning.

Den föreslagna lagparagrafens uttryck ”vad arrendatorer i allmänhet kan
antas vara villiga att betala” innebär i viss mån ett bibehållande av den nu
gällande och i olika sammanhang hårt kritiserade marknadsprincipen. 1 den
rådande bristmarknaden med stor konkurrens om arrendeställen finns det,
som departementschefen påtalat (s. 14), med marknadsprincipen ingen
garanti för att arrendatorn får det skydd till hem och näring som är ett av de
viktigaste syftena med arrendelagstiftningen.

Även på s. 15 i propositionen förs en argumentering om att avkastningsprincipen
vid arrendeprissättningen bör vara den vägledande. Detta är riktigt.
1 propositionen har man dock i vissa avsnitt använt den terminologi som
finns i jordförvärvslagstiftningen, t. ex. ”om den inte obetydligt överstiger”.
Vi vill påpeka att vid fastighetsköp ligger även många andra
värdeberäkningar med, som exempelvis kapitalplaceringsmotiv och ibland
skogsareal o. d. Vid arrendet finns endast den årliga avkastningsförmåga
gården ger. Något däröver kan inte arrendatorn tillgodogöra sig. Därför är
jämförelsen inte relevant.

Det åberopade kravet på parallellitet med hyreslagen är enligt vår mening
inte heller relevant. Jordbruksarrende innefattar i jämförelse med exempelvis
bostadshyra avsevärt mer omfattande förhållanden. Arrendatorn är för hela
sin försörjning beroende av arrendet. Detta starka beroende föreligger inte i
hyressituationerna. En lagutformning som ger starkare skydd för arrendator
men som bryter lagstiftningsparallelliteten är därför sakligt motiverad.

Arrendators egna åtgärder

I propositionen (s. 34, sjätte stycket) anförs att förbättringar i allmänhet ej
ensamma bör utgöra någon grund för arrendehöjning. Enligt vår mening bör
förbättringar som arrendator själv utfört över huvud taget inte få medräknas
som grund för arrendehöjningar.

Mot. 1978/79:2604

15

Bostadsarrende

Vi anser i likhet med lagrådsledamoten Petrén att upprepningen av
reglerna i 9 kap. 9 § i 10 kap. 6 § är överflödig. Vi förutsätter att vederbörande
utskott överväger paragrafens utformning.

Ikraftträdandet

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1979, utom i fråga om
självinträdet (9 kap. 8 §) där ikraftträdandet inte sker förrän nu gällande avtal
löper ut.

Enligt vår mening bör lagändringarna i sin helhet träda i kraft den 1 juli
1979. Avtal i enlighet med tidigare lag kan bedömas i den intresseavvägning
mellan parterna som skall komma till stånd -en intresseavvägning som vid
arrendenämnderna i viss mån sker redan nu, men som enligt lagförslaget nu
blir mer betonat. Vi anser i likhet med arrendelagskommittén att hela
lagkomplexet bör träda i kraft vid ett och samma tillfälle.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. a) att riksdagen antar följande lydelse av jordabalken 9 kap.
9 5:

”Vid fastställande av villkor vid förlängning av arrendeavtal skall arrendeavgiften
bestämmas till belopp som med hänsyn till arrendeställets
avkastningsförmåga, arrendeavtalets innehåll och omständigheterna i övrigt
är att anse som skäligt.

Förlängning (samma som propositionen) denna balk.”

b) att riksdagen godkänner vad i motionen anförs i fråga om
bestämning av arrendeavgiften,

c) att riksdagen godkänner vad i motionen anförs angående
arrendators egna åtgärder som grund för arrendehöjningar,

2. att riksdagen beslutar att samtliga lagändringar i sin helhet skall
träda i kraft den 1 juli 1979.

Stockholm den 20 april 1979
KARL GUST. BOO (c)

ALFRED HÅKANSSON (c) AXEL KRISTIANSSON (c)

CLAES ELMSTEDT (c) EINAR LARSSON (c)

BERTIL JONASSON (c) MÄRTA FREDRIKSON (c)

ANNE-MARIE GUSTAFSSON (c)