10
Motion
1978/79:2598
av Rolf Hagel och Alf Lövenborg med anledning av propositionen
1978/79:180 om läroplan för grundskolan m. m.
Åtskilliga sidor i propositionen 1978/79:180 är ägnade undervisning som
skiljer sig från traditionell klassrumsundervisning. Uttryck som anpassad
studiegång, gruppundervisning, individuell undervisning, särskild undervisning
etc. förekommer flitigt. Färdighetsträningen i att tala, läsa, skriva och
räkna har en central plats i propositionen, och sällan har våra elever med s. k.
inlärningshandikapp hedrats med större omtanke än i propositionen 1978/
79:180. Synsättet sammanfaller i stort med SI A-reformen av år 1976 och
borde genom sin dubbla slagkraft kunna förbättra specialundervisningen
avsevärt.
Vi anser emellertid, att olika lovvärda förslag bör haen praktisk förankring
för att fungera tillfredsställande. Det är framförallt några frågor som behöver
klarläggas och verklighetsanknytas.
1. Var finns lokalerna till de teoretiskt utformade tindetvisningsanordningarna?
Lokalfrågan har berörts i propositionen men på ett synnerligen bekvämt
sätt. Det är inte så att skolan kan besluta förändringar, dela klasser, inrätta
undervisningsgrupper och göra om elevindelningen till små harmoniska
enheter. Det finns i allmänhet inte lokaler och vad värre är, inte ens i relativt
nya skolbyggnader kan många av de önskvärda aktiviteter, som är uppräknade
i propositionen, tillämpas. Vi misstänker, att den positiva statistik som
ligger till grund för lokalfrågan i propositionen utan tvekan är en from önskan
hos många skolstyrelser i Sveriges land. Vi tror mera på det enkla
resonemanget, att lokaler finns där inte behov föreligger och lokaler fattas där
behov finns.
Vi fäster alltså stor vikt vid lokalfrågan och anser, att om det inte tillskapas
utrymmen i erforderlig grad för olika elevsammansättningar kommer många
lovvärda förslag i propositionen 1978/79:180 att gå om intet.
2. Vad gör vi åt läromedlen?
Vem tillverkar de logiskt uppbyggda och pedagogiskt utvecklingsbefrämjande
läromedel som gör undervisningen lättare och intressantare för elever
med inlärningssvårigheter? Vi tror att med dagens stigande priser och
kommunernas ensidiga sparsamhetsiver kommer de redan befintliga och
många gånger utmärkta läromedlen för specialundervisning att användas i
allt mindre utsträckning. Det bör i stället vara en självklar inställning, att våra
inlärningshandikappade tillförsäkras vettiga, intressanta och ur inlärningssynpunkt
väl avpassade läromedel utan begränsningar åt något håll.
Vi anser därför, att om kommunerna inte tänker göra en insats på detta
Mot. 1978/79:2598
11
område bör staten ingripa med subventioner till förmån för våra mest utsatta
elever i grundskolan.
Statens handikappråd har även uppmärksammat frågan och betonar i ett
yttrande vikten av stöd och stimulering för ovannämnda elever.
3. Vilka har ansvaret Jör att en elev får den adekvata undervisning som lion
eller lian är berättigad till?
Vi är rädda för att rätten till särskild undervisning kan förbigås på grund av
felaktig uppdelning av förstärkningsresursen (SIA). Förstärkningsresursen,
som kommer till rektorsområdet i form av lärarledda veckotimmar, skall
fördelas efter behov. I någon kommun har en särskild del gällande fysiska
handikapp (hö, rh, syn, tal m. m.) redan undantagits av skolstyrelsen från
förstärkningsresursen. Elever med grava inlärningssvårigheter, ibland på
gränsen till särskoleundervisning har däremot att förlita sig till den behovsfördelning
som alla elever med speciella svårigheter skall dela på. Det finns
redan exempel på elever med särskilda behov som tillbringar större delen av
skoldagen i vanlig klass tillsammans med klasslärare och outbildad assistent.
Det förhållandet vill vi ändra på genom att låta förstärkningsresursen
användas efter en viss ordning som går från det grava inlärningshandikappet
till det lättare.
Vi har dessutom den uppfattningen att lärarlaget tillsammans med
specialläraren, som känner eleven allra bäst, utgör ett kvalificerat team för en
första bedömning av elevens eventuella behov av förstärkningsundervisning.
TCO har i yttrande uttryckt samma tankegång och pekat på vikten av
fortbildning för lärare och lärarlag.
4. Vilken inställning liar vi till undervisningsformer sorn rör elever nied
särskilda behov?
Det föreligger åsikter av många slag i propositionen 1978/79:180 men en av
dem utgör en stor fara för våra elever. Vi citerar: ”Cuf framhåller att elever
endast i mycket speciella fall bör avskiljas från den egna gruppen för
specialpedagogiska insatser. I stället måste resurserna för specialpedagogik
sättas in i den normala undervisningen." Slut på citatet.
Ett sådant resonemang är inte bara felaktigt utan också vilseledande. Det
strider i de flesta fall mot den praktiska erfarenhet som visar, att elever med
stora inlärningssvårigheter i allmänhet fåren starkare arbetslust och ett större
självförtroende när de vistas i liten grupp och får arbeta på sin egen
inlärningsnivå i lugn och ro.
Vi tror emellertid att ett samarbete mellan särskilda undervisningsgrupper
och de vanliga klasserna är både bra och motiverat om det sker försöksvis och
blir till en inskolning för samtliga elevgrupper.
I detta sammanhang bör påpekas, att om vi tänker lära våra elever
hänsynstagande till varandras olikheter bör vi inte gömma svårigheterna utan
tala om dem.
Vi tror att specialundervisningen då kan få en annan och större betydelse
Mot. 1978/79:2598
12
genom att klarlägga elevernas mycket olika förutsättningar i deras
skolarbete.
Med detta har vi sysslat alldeles för litet i skolan och därför är respekten för
varandras olikheter inte särskilt stor.
Vi föreslår kamp på detta område!
Med hänvisning till det anförda föreslås
att riksdagen uttalar sig för
1. att lokalbehovet i våra skolor i fortsättningen granskas av
lärarlag, speciallärare och rektor och att brister av nämnda slag
rapporteras till såväl skolstyrelse som skolöverstyrelse,
2. att läromedlen - speciellt för elever med inlärningssvårigheter
bekostas av staten,
3. att förstärkningsresursen graderas så att elever med stora
inlärningssvårigheter lämnas förtur,
4. att elever med särskilda behov är i sin fulla rätt att bilda grupp
men att samarbetet med den vanliga klassen bibehålls,
5. att olikheter mellan elever i inlärningssituationen behandlas på
ett naturligt sätt och bidrar till förståelsen mellan eleverna.
Stockholm den 20 april 1979
ROLF HAGEL (apk)
ALF LÖVENBORG (apk)