Motion

1978/79:2533

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:175 med förslag till lag om
jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m.

Det kapitalistiska samhället bygger på ojämställdhet, det bygger på att ett
fåtal lever av andras arbete. Hela den kapitalistiska arbetsprocessen tjänar
kapitalägarna och har byggts upp som system för fåtalet att kontrollera de
arbetandes arbete. Arbetslivet präglas av olikställighet och orättvisor.

Kapitalismen kännetecknas av klassförtryck. Men kvinnorna intar inom
varje socialt skikt en gentemot männen diskriminerad ställning. Att vara
arbetslös och kvinna eller att vara lågavlönad och kvinna är att tillhöra de
mest betryckta i klassamhället.

Jämställdheten är inte blott en moralisk fråga och begränsar sig inte heller
till formell jämställdhet under rådande förhållanden. Kampen för jämställdhet
mellan kvinnor och män är en kamp för att öka gemenskapen och
sammanhållningen bland de arbetande. Den bär i sin förlängning på kampen
för ett samhälle där jämställdhet inte bara råder mellan könen utan där
klassförtrycket helt avskaffats. Jämställdhetskampen får aldrig enbart gälla
att män och kvinnor skall utsugas under lika omständigheter utan måste gå
vidare och avskaffa utsugningen över huvud taget. Detta är jämställdhetens
förutsättning. Rörelsen för likställdhet mellan könen främjar denna kamp
och är en dess nödvändiga beståndsdel, men den har också i det klasslösa
samhället sitt nödvändiga mål.

Under våra samhällsbetingelser är olikställigheten mellan könen i grunden
kvinnoförtryck. Samhället präglas inte av könsdiskriminering utan av
kvinnodiskriminering. Men för att diskrimineringen av kvinnorna skall
upphöra krävs ett samhälle utan klassdiskriminering. Det krävs ett samhälle
där individerna verkligen ges lika möjligheter och förutsättningar. Det krävs
ett samhälle där alla kan få ett tryggt och meningsfyllt arbete. Det krävs ett
samhälle där barnomsorgen är fullt utbyggd. Det krävs ett samhälle med en
verkligt fungerande kollektivtrafik och utbyggd samhällsservice. Det krävs
ett samhälle där de krafter som nu - inte minst av kommersiella intressen sprider
kvinnoförnedrande idéer har besegrats.

De förändringar som krävs för att jämställdheten skall bli verklighet är
stora, eftersom det nuvarande samhället bygger på principer som strider mot
jämställdheten.

Sett i detta perspektiv får förslaget till lag om jämställdhet mellan kvinnor
och män i arbetslivet rätt dimension. Lagen har målats upp som ett stort
propagandanummer av regeringen, men dess faktiska betydelse kommer att
bli begränsad. Den ändrar inte arbetslivets grundförhållanden och struktur.

Mot. 1978/79:2533

9

Den ger självfallet inte fler arbeten i avfolkningsbygderna. Den förbättrar inte
barnomsorgen.

Men det är fortfarande möjligt och tillåtet att kvinnor vid anställning
diskrimineras just därför att de är kvinnor. En lag mot könsdiskriminering
kan försvåra kvinnodiskriminering vid anställningar. Den kan minska vissa
andra uttryck för kvinnoförtrycket. Den kan utgöra ett stöd i kampen för
jämställdhet mellan kvinnor och män.

Regeringsförslaget lämnar även utifrån denna begränsade målsättning en
del övrigt att önska. I förhållande till jämställdhetskommitténs förslag utgör
regeringsförslaget på några punkter smärre förbättringar, men på andra
försämringar.

Det ursprungliga kommittéförslaget hade en avgörande svaghet i stadgandet
om könskvotering, gynnande av minst representerat kön, vid en
arbetsplats. Detta skulle kunna leda till att män tränger ut kvinnor från den
begränsade arbetsmarknad kvinnor redan har - speciellt på vissa orter.
Regeringsförslaget innebär här en viss uppmjukning men innebär ändå inte
att denna fara helt är undanröjd. Då könskvotering kan användas på ett för
kvinnors arbetsmöjligheter negativt sätt, bör inga sådana regler ingå i
lagen.

Regeringens målsättningsparagraf, att lagen skall ”främja” kvinnors och
mäns lika rätt i arbetslivet, är densamma som jämställdhetskommitténs och
fortfarande alltför vag. Arbetsgivaren får dock med regeringsförslaget större
möjligheter än i kommitténs förslag att kringgå lagen. I kommittéförslaget
hette det att särbehandling får ske om den är ”ofrånkomlig för att tillgodose
ett särskilt intresse som inte rimligen bör vika för intresset av jämställdhet”,
men detta strama krav är i regeringsförslaget förvandlat till ”hänsyn till ett
ideellt eller annat särskilt intresse, som inte bör vika för intresset av
jämställdhet i arbetslivet”. Om man om kommittéförslaget på denna punkt
kunde säga att lagtexten var sträng och motiveringen mera svag, så har
regeringen anpassat lagtexten till den vagare motivtexten. Detta är ett steg
tillbaka.

Regeringen har vidare strukit det ekonomiska skadeståndet ur lagtexten.
Motivet härför är att det skulle föreligga svårigheter att tillämpa en lag om
ekonomiskt skadestånd. Emellertid kan liknande lagar tillämpas på andra
områden. Regeringens ”tekniska” hinder tycks således vara ett försök att
mildra lagens följder för arbetsgivarna på den punkt där den skulle ha blivit
kanske som mest kostsam för dem.

Regeringen följer däremot kommittéförslaget i att inte heller ge den
fackliga organisationen rätt till s. k allmänt skadestånd vid överträdelse av
lagen gentemot medlem i organisationen. Denna regel gäller normalt i den
arbetsrättsliga lagstiftningen.

Regeringen har inte vikit från idén med ett ”jämställdhetsombud” vilket i
första hand skall söka förmå arbetsgivare att ”frivilligt följa lagens föreskrifter”.
Regeringen har dock kompletterat sitt ”ombud” med en nämnd. En

Mot. 1978/79:2533

10

sådan nämnd för övervakning av lagens efterlevnad kan vara ett bättre sätt att
närma sig problematiken än ett s. k. ”ombud”. Nämnden ger inte samma
intryck av att hänga ”ovanför” som ett ombud avser ge. Sammansättningen
av nämnden bör dock icke vara den regeringen förordar. Nämnden bör ha en
majoritet från de fackliga organisationerna. Nämnden bör främst ha sin
verksamhet inriktad på de icke kollektivavtalsreglerade områdena.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen med avslag på i propositionen 1978/79:175 framställt
förslag till lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet beslutar att anta följande

Förslag till

Lag mot kvinnodiskriminering i arbetslivet

1 § Män och kvinnor skall ha lika rätt till arbete och utbildning inom
arbetslivet samt ha lika arbetsvillkor.

2 § Diskriminering med avseende på rätt som sägs i 1 § får icke ske.

3 § Med diskriminering menas i denna lag att någon särbehandlas till följd
av sitt kön, såvida denna särbehandling inte är ägnad att främja jämställdhet
eller är ofrånkomlig för att tillgodose ett intresse som inte rimligen bör vika
för intresset av jämställdhet.

4 § Påstående om att diskriminering förekommit skall godtas om det finns
sannolika skäl för detta.

5 § Den som bryter mot denna lag skall ersätta uppkommen skada varvid
hänsyn skall tas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse. Arbetstagarorganisations intresse av att förbudet inte överträds
gentemot organisationens medlemmar skall jämväl beaktas vid bedömandet
om och i vad mån skada uppkommit.

1 de fall där domstol fastställt att en arbetssökande till följd av kön ej erhållit
en anställning skall det allmänna skadestånd som utdöms till den arbetssökande
uppgå till minst ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring såvida
ej lägre belopp yrkats.

6 § Den som vidtagit diskriminerande åtgärd kan av domstol åläggas att vid
vite upphöra med detta. Talan om utdömande av vite som har förelagts enligt
denna lag förs vid allmän domstol av åklagare.

7 § Mål om tillämpning av denna lag skall handläggas jämlikt lagen om
rättegången i arbetstvister. Därvid anses som arbetstagare även uppdragstagare
samt arbets- eller uppdragssökande och som arbetsgivare även uppdrags

Mot. 1978/79:2533

11

givare samt den som erbjuder arbete eller uppdrag. 1 tvist om överträdelse av
2 § har arbetstagarorganisation rätt till förhandling för en medlem som söker
arbete. Därvid skall 64-66 och 68 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet
tillämpas.

8 § Denna lag utgör ej hinder mot träffande av kollektivavtal om särskilda
åtgärder för genomförande av målsättningen i 1 §.

9 § Regeringen utser jämställdhetsnämnd som skall övervaka denna lags
efterlevnad. Jämställdhetsnämnden skall bestå av tretton ledamöter, varav
fyra efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, två efter förslag av
Tjänstemännens centralorganisation, en efter förslag av Centralorganisationen
SACO/SR, en efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen,
en efter förslag av statens arbetsgivarverk och en efter förslag av Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet. Av de övriga tre skall en vara
ordförande och två ha erfarenhet av arbete som rör jämställdhet mellan
kvinnor och män. En av dessa bör vara lagkunnig.

För varje ledamot skall finnas ersättare. Vad som föreskrivits om
ledamöterna gäller även ersättarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Ett avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande är utan verkan i den
mån avtalet innefattar avvikelser från lagen.

Stockholm den 18 april 1979
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
INGA LANTZ (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)