Mot. 1978/79
2528-2531
Motion
1978/79:2528
av Lars Werner m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska
kapitalmarknaden
Allteftersom ägande- och maktkoncentrationen i det svenska näringslivet
tilltagit har också alltfler nödgats erkänna vidden av dessa tendenser.
Erkännandena har skett motvilligt. Kapitalmaktens anhängare vill i det
längsta sprida liberalismens myter om att fri konkurrens på lika villkor skulle
känneteckna kapitalismen och fora till den mest rationella av världar. Men
verkligheten har inte kunnat undgå ens den mest inbitne liberale dogmatiker.
T. o. m. folkpartiet har i vissa sammanhang tvingats tala om "privat
maktkoncentration".
Från slutet av 1800-talet och framåt har olika kreditinstitut utgjort
hjärtpunkter i storfinansens maktsystem. Kontroll över industri- eller andra
foretag via positioner i affärsbanker, försäkringsbolag och av dessa behärskade
holding- och investmentföretag har blivit typiskt för svensk storfinans.
Alla stora privatägda industriföretag är knutna till något kreditinstitut, i första
hand till affärsbanker.
Kapitalmarknadens utseende hänger således intimt ihop med frågorna om
makt och inflytande över näringslivet. Trots detta lyckas folkpartiregeringen
avfatta ett ordrikt aktstycke om den svenska kapitalmarknaden utan att
nämna de maktpolitiska aspekterna. Detta kan bara kallas strutspolitik.
Regeringen vill ha som grundprincip att "krediterna bör fördelas så att de
mest räntabla och angelägna investeringsprojekten gynnas”. Den vill med
andra ord så långt möjligt att kapitalistiska vinstförväntningar skall styra
lånemarknaden.
Utan att skapa några nya institutioner och utan att vidta några större
förändringar i existerande institutioner vill regeringen föra kreditpolitiken i
mera oreglerad kapitalistisk riktning. Men den tvingas ändå medge att den
inte kan följa sina egna principer. Det skulle inte bli en ”renodlad
marknadsprissättning enligt frikonkurrensmodellen”, beklagar sig regeringen,
eftersom "ett mycket litet antal stora placerare” skulle "ha ett dominerande
inflytande över räntesättningen på obligationslån". Vidare har skattesystemet
sådana följder på "olika investeringsprojekts räntabilitet” att det
inte är möjligt "att nu övergå till en kapitalmarknad helt utan regleringar”.
Regeringen vill heller inte frångå att t. ex. bostadssektorn har en prioriterad
ställning på kreditmarknaden.
Regeringen måste således på flera områden tillstå att kapitalistiska
styrmekanismer inte fungerar och att de inte skulle tillgodose rimliga
samhällsanspråk. Likväl hävdar regeringen att dessa styrmekanismer så
1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2528-2531
Mot. 1978/79:2528
2
ohämmat som möjligt skall verka på den industriella produktionens område.
Inte heller på industriproduktionens område för emellertid de
kapitalistiska styrmekanismerna till den samhällsekonomiska rationalitet
som borde eftersträvas. Den ”privatägda" kapitalmarknadens funktion och
maktförhållanden står i vägen för djärva framåtsyftande och samhällsekonomiskt
viktiga satsningar på ny produktion inom nu eftersatta samhällsnyttiga
områden.
Affärsbankerna och de stora försäkringsbolagen bör förstatligas
Regeringens riktlinjer för hur den svenska kapitalmarknaden bör fungera
måste därför tillbakavisas. Kapitalmarknadens utseende och utveckling för
till att den nödvändiga linjen måste vara att förstatliga de privata affärsbankerna
och de större försäkringsbolagen (en del av de lokalt förankrade s. k.
skadeförsäkringsbolagen som svarar för en ringa del av försäkringsväsendets
roll på kreditmarknaden kan lämnas åt sidan).
Vinsten med ett sådant förstatligande är att storfinansens maktställning
åsamkas ett allvarligt slag. Härigenom ökar kraftigt möjligheterna för en
samhällsekonomiskt styrd kapitalmarknad, som i sin tur bildar grunden för
en medvetet styrd vidareuppbyggnad av landets näringsliv.
Med ett i huvudsak förstatligat kreditväsende följer att helt andra principer
måste komma till uttryck i banklagstiftningen och lagstiftningen om
försäkringsrörelse. Om riksdagen bifaller förslaget att hos regeringen begära
förslag om förstatligande av affärsbanker och privata försäkringsbolag, följer
således att ställning icke nu behöver tas till de ändringar i dessa företags
verksamhet som regeringen föreslår i sin proposition.
AP-fonderna
När det gäller AP-fonderna, som spelar en viktig roll på kreditmarknaden,
är regeringens strävan att göra dessa till än mer lättutnyttjade redskap för det
privata näringslivet samtidigt som fondernas eventuella inflytande i företag
inte skall få växa sig för stort. Regeringen vidgar således återlånsmöjligheterna
och vill samtidigt begränsa AP-fondernas aktieinnehav (4:e fondstyrelsens)
till högst 10 % av ett företags aktier.
AP-fondernas verksamhet som förvaltare av främst lönarbetarnas
pensionspengar bör samordnas ytterligare. Den något konstlade uppdelningen
på olika fondstyrelser bör därför avskaffas och AP-fonderna administreras
av en styrelse i vilken representanter förde fackliga organisationerna skall ges
majoritet.
Den del av fondens verksamhet som nu lyder under fjärde fondstyrelsen
bör helt ändra inriktning. AP-fondmedlen skall inte användas för att
spekulera i privata företags aktier. Dessa medel bör i stället användas som en
Mot. 1978/79:2528
3
grundplåt i ett samhälleligt investeringsprogram för industriproduktion inom
nu eftersatta områden: kollektivtrafiken, alternativ energiproduktion, miljöskydd
osv. Av detta foijer att AP-fondens aktieinnehav i privata foretag
snarast borde avvecklas. Men när det gäller de statliga industrierna som
AP-fonderna i stället borde användas till bör det inte finnas någon
tioprocentsgräns.
Även om riksdagen skulle vidhålla uppfattningen att löntagarnas pengar i
AP-fonden skall användas för aktieköp i privata bolag, finns ingen anledning
att tioprocentsgränsen införs. Det finns inget skäl att diskriminera AP-fonden
gentemot andra aktieägare.
Bostadsfinansieringen
I propositionen förordas att bostadssektorn liksom hittills skall vara
prioriterad på kreditmarknaden. För att ”renodla” prioriteringssystemet
förordar regeringen två obligationsserier på marknaden, en för det prioriterade
byggandet och en för det oprioriterade byggandet. Regeringsförslaget
förutsätter att man accepterar de nuvarande förhållandena på
bostadskreditmarknaden. Denna är enligt vår mening dock alltför splittrad.
Bostädernas finansiering - systemet för belåning, lånetidens längd och
räntans storlek - har avgörande betydelse för bostadsbyggandet och boendekostnaderna.
De bostäder som byggs är dyra investeringar för samhället och
de enskilda människorna. De skall användas i åtskilliga årtionden. Därför är
det också så viktigt att få bort profiterna på det kapital som behövs. Det gäller
att få "billigare” pengar till bostadsbyggande och följdinvesteringar och att
göra slut på det privata bankkapitalets miljardvinster.
Hyresgästernas och den fackliga rörelsens gamla krav på en statlig
bostadsbank och en statlig totalfinansiering av bostadsbyggande har alltid
stötts av kommunisterna. En låg och fast ränta är också en förutsättning för
låga boendekostnader liksom ett sytem för belåning som innebär att alla
pengar kan erhållas på ett ställe i den takt som de behövs. Privata banker och
kreditinrättningar skall ha skyldighet att bidra med kapital till bostadsbanken,
till låg fast ränta. De privata hyreshusen måste ställas vid sidan av
den statliga långivningen, och inga statliga lån skall medges för ny- eller
ombyggnad av enskilt ägda flerfamiljshus. Enskilt ägda småhus bör få statliga
lån endast om de skall bebos av låntagaren och om de byggs där småhusbyggande
är den lämpligaste formen för bostadsförsörjningen. Särskilda
lågräntelån med högst 3 % ränta utan årlig höjning och med 60 års
amorteringstid skall ges till hyres- och flerfamiljshus hos de allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretagen.
Mot. 1978/79:2528
4
Hemställan
Med hänvisning till det anförda föreslås
att att riksdagen beslutar
1. att hos regeringen hemställa om förslag till förstatligande av
affärsbankerna och de stora försäkringsbolagen,
2. att hos regeringen hemställa om förslag till omorganisation av
AP-fonderna i enlighet med motionen,
3. att avslå förslaget till ny 12 a § i propositionens förslag till lagom
ändring i reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning,
4. att hos regeringen hemställa om förslag till bostadsbank i
enlighet med motionen.
Stockholm den 18 april 1979
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
C. H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)