Motion

Mot. 1978/79

2527

1978/79:2527

av Gösta Bohman m. fl.

med anledning av propositionen 1978/79:165 om den svenska
kapitalmarknaden

Motionens huvudsakliga innehåll

Betydande anspråk kommer under 1980-talets forsta hälft att ställas på en
väl fungerande kapitalmarknad. I motionen förordas åtgärder syftande till att
möjliggöra ett successivt avskaffande av kapitalmarknadsregleringen för att
skapa en bättre fungerande marknad. Detta förutsätter bl. a. målmedvetna
insatser i syfte att eliminera skattesystemets snedvridande effekter. I
motionen föreslås avskaffande av dubbelbeskattningen av bolagsvinster
genom en övergång till det inom EG gällande regelsystemet. Tanken på
löntagarfonder eller ”medborgarfonder” avvisas. Motionen kritiserar också
förslaget om bildandet av en femte AP-fond. 1 syfte att underlätta det statliga
budgetunderskottets finansiering utanför banksystemet föreslås att skattemässigt
gynnade sparobligationer i ökad utsträckning emitteras. En stegvis
höjning av det s. k. sparavdraget förordas.

Allmänna överväganden

En väl fungerande kapitalmarknad är nödvändig för att centrala ekonomisk-politiska
mål skall kunna realiseras. En effektiv kapitalmarknad är
däremot inte någon garanti för snabb ekonomisk tillväxt, hög investeringsnivå
eller full sysselsättning. Den svenska ekonomins aktuella problem
måste i första hand lösas inom ramen för den allmänna ekonomiska politiken
och inte genom institutionella förändringar på kapitalmarknaden.

Det har i den politiska debatten understundom gjorts gällande att vi skulle
ha problem med kapitalbrist i den svenska ekonomin eller att en sådan
kapitalbrist skulle hota under 1980-talet. För att råda bot på denna kapitalbrist
skulle det vara nödvändigt att öka sparandet i samhället, därvidlag i första
hand det kollektiva sparandet. Från socialdemokratiskt håll har det sålunda
gjorts gällande, att den nedgång i industrins investeringsaktivitet som ägt
rum under de senaste åren skulle ha kunnat undvikas genom inrättandet av
en s. k. strukturfond. I det längre perspektivet skulle, har man menat, en
förutsättning för den eftersträvade investeringsnivån vara sådana strukturfonder
samt löntagarfonder.

Nedgången i industriinvesteringarna under 1977och 1978 haremellertid på
intet sätt samband med några brister på finansiella medel. Sjunkande
industriinvesteringar antyder snarare ett överskott än ett underskott på

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2527

Mot. 1978/79:2527

2

industriellt kapital, dvs. industrin har med tillgängligt kapital kunnat
producera betydligt mycket mer än man kunnat vinna avsättning för.
Industriinvesteringarna har gått ner därför att det saknats lönsamma
investeringsprojekt. Det torde vara sällsynt att seriösa investeringsprojekt
gått om intet på grund av bristande möjligheter att uppbåda erforderliga
finansiella resurser. Det torde i själva verket vara betydligt lättare att finna
exempel på motsatsen: investeringar som kommit till stånd därför att
finansiella medel stått att uppbringa men som visat sig inte vara lönsamma.

Moderata samlingspartiet har i sin motion 1978/79:1108 redovisat en
analys av Sveriges aktuella ekonomiska problem och deras orsaker. Vi
hänvisar till den motionen i vad gäller den allmänna, ekonomisk-politiska
bedömningen. Vad som från kapitalmarknadssynpunkt är centralt i detta
sammanhang är den dramatiska nedgången i näringslivets lönsamhet särskilt
efter 1974-och i det längre perspektivet den successiva försämringen
av soliditeten under 1960- och 1970-talen.

1 propositionen heter det att ett underskott i bytesbalansen definitionsmässigt
innebär att den inhemska resursförbrukningen är större än vår inhemska
konsumtion. Vad som torde avses är att resursförbrukningen är större än
produktionen.

I denna mening är ett underskott i bytesbalansen liktydigt med ett
otillräckligt inhemskt sparande. Av uppenbara skäl kan de låga industriinvesteringarna
tyckas förstärka denna bild av otillräckligt sparande. Dessa frågor
måste emellertid ses i ett totalekonomiskt sammanhang och kan inte enbart
betraktas ur sparsynpunkt. Jag vill speciellt varna för ett sådant ensidigt
betraktelsesätt i den nuvarande situationen med otillräckligt kapacitetsutnyttjande
i ekonomin. Den ekonomiska politiken bör i denna
situation i första hand inriktas på det låga kapacitetsutnyttjandet.

Vi vill starkt understryka detta resonemang. Om den ekonomiska politiken
under de senaste åren hade inriktats på att åstadkomma ett högre totalt
sparande - t. ex. genom att med skattehöjningar söka minska det negativa
finansiella sparandet inom den statliga sektorn - skulle detta förvisso inte ha
medfört ökade industriinvesteringar. Det hade i stället - om skattehöjningarna
genomförts som höjda arbetsgivaravgifter - lett till än större svårigheter
för svensk industri i den internationella konkurrensen och till ett än lägre
kapacitetsutnyttjande. De enda investeringar ett sålunda genererat sparande
skulle kunna leda till skulle vara större lager av osålda varor. Regeringens
slutsats av sitt resonemang är att ”det står helt klart att nödvändiga
betingelser för en uppgång i industriinvesteringarna är en uppgång i
kapacitetsutnyttjandet och en uppgång i räntabiliteten och soliditeten”. Vi
instämmer i denna slutsats. Vi finner det emellertid något förvånande att
regeringen mot denna bakgrund inte föreslagit någon åtgärd som är ägnad att
medverka till denna förbättrade lönsamhet, däremot i olika sammanhang
flera åtgärder som kommer att få den motsatta effekten.

Mot. 1978/79:2527

3

Direkt märklig finnér vi regeringens plädering för löntagarfonder. Det
heter i propositionen:

Rätt utformade löntagarfonder eller medborgarfonder kan vara en väg att
minska konflikten mellan lönsamhets- och utjämningskraven. Genom att
bredda ägandet skulle man lättare kunna få tolerans för en stabilt högre
lönsamhet och ett ökat företagssparande, vilket i sin tur stärker marknadsekonomin.

I själva verket står ett system med löntagarfonder i direkt motsättning till
kravet på lönsamhet. De förslag till fonder som hittills diskuterats innebär ju
dels att ytterligare avgifter skall läggas på företagen för att finansiera
fonduppbyggnaden, dels att i realiteten beskattningen av företagens vinster
skärps genom att en del av vinsten skall avsättas till dessa fonder. Vi
instämmer i att ett breddat ägande skulle stärka marknadsekonomin.
Löntagarfonder innebär emellertid inte ett breddat ägande utan tvärtom en
ökad koncentration av ägandet. Att ett system med löntagarfonder skulle
stärka marknadsekonomin, som regeringen tycks hävda, är en slutsats som
står i bjärt kontrast till vad flertalet av dem som granskat tanken på
löntagarfonder kommit fram till.

Ett likartat resonemang förs till förmån för inrättandet av en femte
AP-fond. Här säger man i propositionen:

Genom att bredda ägandet i näringslivet skulle en sådan femte AP-fond
kunna bidra till att öka toleransen för höjd lönsamhet i näringslivet och även
på det sättet öka företagens riskkapital.

Att den fjärde AP-fonden skulle ha haft effekter av detta slag har oss
veterligt inte hävdats tidigare. Den fjärde fondstyrelsen tillkom 1974. Att
åren därefter skulle ha präglats av ökad tolerans för höjd lönsamhet i
näringslivet från löntagarorganisationernas sida står på intet sätt i överensstämmelse
med verkligheten. Regeringen har på intet sätt visat varför en
femte AP-fond i detta hänseende skulle skilja sig från den fjärde.

1978 års långtidsutredning räknar med en betydande uppgång i investeringsaktiviteten
i den svenska ekonomin under perioden 1977-1983. Bruttoinvesteringarna
skulle öka med 2,8 % per år; bostadsinvesteringarna skulle
öka med 4,1 % per år efter att tidigare ha minskat under hela 1970-talet;
industrins investeringar skulle öka med 4,7 % per år. Samtidigt förutses
betydande underskott i den statliga budgeten, dvs. ett fortsatt behov av statlig
upplåning på kapitalmarknaden.

Allt detta leder till att ökade krav kommer att ställas på en väl fungerande
kapitalmarknad. Vi har i dag inte denna väl fungerande marknad.
Kapitalmarknadens funktionsförmåga har undergrävts dels genom en rad
regleringar, dels genom de snedvridningar som skattesystemet skapat. Vi tror
inte att man genom något alexanderskt svärdshugg kan lösa denna knut. För
att balansera skattesystemets snedvridningseffekter är regleringar sannolikt

1* Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2527

Mot. 1978/79:2527

4

nödvändiga. Bostadspolitiken gör andra regleringar nödvändiga. Enligt vår
uppfattning bör emellertid ett mål för kreditpolitiken vara att successivt
reducera behovet av regleringar för att därigenom steg för steg öka
marknadens funktionsduglighet. Det bör ske genom att, såsom också
framhålls i propositionen, i mycket hög grad anpassa räntenivån till vad
jämvikten på kreditmarknaden kräver. Det bör vidare ske genom att man
söker begränsa skattesystemets snedvridande effekter. Det bör ske genom en
fortsatt internationalisering av kredit- och kapitalmarknaderna. Det bör ske
genom att man lättar på emissionskontrollen.

Företagens finansiering

Regeringen betonar i propositionen nödvändigheten av en förbättring av
företagens lönsamhet och soliditet. Vi delar självfallet denna uppfattning. En
förbättring av näringslivets lönsamhet är en absolut förutsättning för den
investeringsuppgång och ökade industriproduktion som 1978 års långtidsutredning
redovisat i sina kalkyler. Det är en förutsättning för ökad anställningstrygghet
på arbetsmarknaden och för att nya arbetstillfällen skall kunna
skapas.

Som vi anfört i andra sammanhang måste den ekonomiska politiken och
skattepolitiken medverka till att underlätta denna lönsamhetsförbättring.
Det måste bl. a. innebära att statsmakterna till dess rimliga lönsamhetsrelationer
återställts avhåller sig från att lägga nya skatter eller ökade arbetsgivaravgifter
på näringslivet.

Trots den uppgång i lönsamhetsnivån som 1978 års långtidsutredning
kalkylerar med fram till 1983 och som i stort sett liknar lönsamhetsbilden
under 1970-talets första år är detta inte tillräckligt för att stoppa den
ogynnsamma soliditetsutvecklingen. För att den önskade investeringsutvecklingen
skall kunna realiseras kommer detta att ställa krav på att företagen
kan tillföras nytt, riskvilligt kapital. Detta förutsätter emellertid, som
framhålls i propositionen, att avkastningen på aktieplaceringar stiger.

Såväl kapitalmarknadsutredningen som propositionen redovisar de
problem det skulle innebära att med nuvarande skatteregler åstadkomma den
erforderliga avkastningsökningen. 1 propositionen konstateras:

Inte ens företag med mycket lönsamma investeringsprojekt klarar emellertid
de höjningar av kapitalkostnaderna som relativt måttliga höjningar av
placerarnas avkastning efter skatt skulle innebära. Detta är en följd av
dubbelbeskattningen av bolagens vinster vid rådande marginalskattesatser.
Som exempel nämner kapitalmarknadsutredningen att en privatperson med
en marginalskatt på 75 % och ett avkastningskrav på 3 % måste ha en
avkastning före skatt på 12 96. Vid 55 % bolagsskatt innebär detta att
företagens kapitalkostnad blir 26,7 %.

Man drar i likhet med kapitalmarknadsutredningen slutsatsen att det med
hänsyn till dessa förhållanden är ”angeläget att åtgärder vidtas som

Mot. 1978/79:2527

5

höjer avkastningen för placerarna utan att företagens kapitalkostnader därför
höjs”. Den rimliga konsekvensen av detta konstaterande är att dubbelbeskattningen
av företagens vinster borde tas bort, antingen genom lättnader i
bolagsskatten eller genom att bolagsskatt - hänförlig till utdelad vinst gottskrivs
aktieägaren vid debiteringen av dennes skatt på utdelningen.

Denna naturliga slutsats är regeringen emellertid inte i stånd att dra. Det är
viktigt, säger man, ”att de förändringar som vidtas står i samklang med en
rimlig fördelningspolitik. Av det skälet är någon större generell sänkning av
bolagsskatten otänkbar. En sådan sänkning skulle nämligen ge de gamla
aktieägarna mycket stora realisationsvinster.” Regeringen nöjer sig med att
hänvisa till vidtagna modifieringar av den s. k. Annell-lagen.

Enligt vår uppfattning bör dubbelbeskattningen av företagsvinster systemet
med en beskattning av vinsten först i företaget och därefter hos
aktieägarna- avskaffas. Den svenska beskattningen bör anpassas till de regler
i detta hänseende som successivt har genomförts i EG-området och där de
numera tillämpas av flertalet medlemsstater. Dessa regler innebär att vid
beräkning av aktieägarens inkomst uppburen utdelning läggs samman med
den bolagsskatt som belöper på den del av vinsten som utdelningen
motsvarar. Från den skatt som beräknas på denna summa avräknas den skatt
som bolaget betalt, dvs. det vid aktieägarens inkomstberäkning gjorda
tillägget. Genom att tillåta att avräkning får ske med hela den erlagda
bolagsskatten kan dubbelbeskattningen elimineras.

Avsikten med en åtgärd av detta slag är att aktieägande skall göras mer
attraktivt - precis som regeringen förordar. Det är en orimlig ståndpunkt att
på fördelningspolitiska grunder avvisa reformen därför att den leder till det
avsedda resultatet. Det bör enligt vår uppfattning uppdras åt regeringen att
förelägga riksdagen förslag om en reformerad dubbelbeskattning i enlighet
med inom EG gällande regler.

Kapitalmarknadsutredningen föreslog i sitt betänkande att de s. k. återlånen
- dvs. den möjlighet arbetsgivare som betalar ATP-avgift har att återlåna
hälften av vad de betalat föregående år - skulle slopas. Vi delar regeringens
uppfattning att återlånerätten bör bibehållas. Vi delar också regeringens
uppfattning att återlånerätten bör reformeras så att en möjlighet att få återlån
för flera års inbetalda avgifter införs. Vi har inget att erinra mot att räntan på
dessa lån knyts till statsobligationsräntan.

Bostadssektorns finansiering

I propositionen föreslås att det nuvarande systemet, enligt vilket stadshypoteksinstitutionens,
Spintabs och BOFAB:s nyutlåning skall avse prioriterade
projekt och 10 % får avse oprioriterade projekt, skall avskaffas. I stället
föreslås ett system med två typer av obligationer, den ena avseende
prioriterade placeringsobjekt; den andra avseende oprioriterade placeringsobjekt.

Mot. 1978/79:2527

6

Flera av remissinstanserna, däribland Bankföreningen och Näringslivets
byggnadsdelegation har menat att en sådan ordning endast kan accepteras
under förutsättning att de oprioriterade obligationerna får emitteras utan
emissionskontroll och med fri räntebildning.

Vi har i det föregående förordat en sådan inriktning av kreditpolitiken att
kapitalmarknadsregleringarna successivt kan avskaffas. Så länge emissionskontrollen
består anser vi det emellertid inte rimligt att just oprioriterade
bostadsobligationer skulle undantas från denna. De låneobjekt det här är
fråga om - bl. a. belåning av fastigheter i samband med överlåtelser, om- och
tillbyggnader utan statliga lån - torde höra till de minst räntekänsliga på
lånemarknaden till följd av gällande skatteregler. Frihet från ränte- och
emissionskontroll inom denna sektor skulle möjliggöra en sådan räntesättning
att betydande belopp kan undandras marknaden för industriobligationer.
Det är inte på denna sektor en lättnad av emissionskontrollen bör
påbörjas.

Mot denna bakgrund ställer vi oss emellertid tveksamma till en avveckling
av det nuvarande systemet, som åtminstone ger vissa garantier i vad avser
finansieringen av oprioriterade låneobjekt. En reform bör anstå till dess det
finns bättre förutsättningar att tillgodose kravet på frihet från emissionskontroll
och räntereglering.

I propositionen berörs de problem som sammanhänger med finansieringen
i samband med förvärv av äldre fastigheter. Det framhålls, att det är
”angeläget att alla segregationstendenser i boendet, både i fråga om
boendemiljö och boendeformer, motverkas. Även hushåll med begränsade
ekonomiska resurser bör ges möjlighet att köpa ett äldre småhus om de så
önskar.”

Vi delar åsikten att det är önskvärt att förvärv av äldre fastigheter
underlättas. F. n. förutsätter ett förvärv av en villafastighet i ett äldre
bostadsområde vanligtvis att köparen har möjligheter att betala mycket höga
kontantinsatser eller har goda bankförbindelser. En rimligsträvan bör vara att
de finansiella spärrarna vid förvärv av en sådan fastighet inte bör vara
påtagligt mycket mer svårforcerade än vid köp av en villafastighet i
nyproduktionen. Man bör emellertid vara medveten om att det främsta
resultatet av förbättrade refinansieringsmöjligheter inte torde bli någon
nämnvärd sänkning av boendekostnaderna i samband med förvärvet av en
äldre villafastighet utan snarare att priserna på sådana fastigheter skulle stiga i
höjden.

Enligt vår uppfattning bör finansieringsfrågorna i samband med förvärv av
äldre fastigheter göras till föremål för en utredning. Enligt propositionen
skulle det uppdras åt den nyligen tillsatta bostadsrättsutredningen att också
närmare studera möjligheten att införa någon form av behovsprövade lån i
samband med fastighetsförvärv av detta slag. Vi är utomordentligt tveksamma
till tanken på ett sådant system. Vi anser vidare inte att bostadsrättsutredningen
är rätt forum för en utredning av dessa frågor. I stället bör en

Mot. 1978/79:2527

7

särskild utredning tillsättas. Den bör bl. a. studera hur man genom en lämplig
anpassning av amorteringsreglerna skulle kunna förbättra refinansieringsmöjligheterna
utan att de ovan nämnda priseffekterna skulle behöva
inträffa.

I propositionen föreslås en sänkning av amorteringstiden för bostadsinstitutens
bottenlån. Vi har inget att invända mot en sådan åtgärd.

Den offentliga sektorns finansiering

Vi har i flera andra sammanhang diskuterat de problem som sammanhänger
med det växande underskottet i den statliga budgeten. Med de
antaganden om den offentliga sektorns tillväxt som gjorts i långtidsutredningen
skulle detta underskott komma att bestå under betydande tid
framöver. Det statliga budgetunderskottet skulle enligt dessa beräkningar
uppgå till ca 25 miljarder kronor år 1983; statens underskott i finansiellt
sparande skulle uppgå till ca 14,4 miljarder kronor och den konsoliderade
offentliga sektorns sparandeöverskott skulle stanna vid ca 1 miljard kronor.
Det statliga budgetunderskottet medför självfallet problem för
kapitalmarknaden.

I såväl motionen 1978/79:1108 som motionen 1978/79:2349 angående
skattepolitiken har vi betonat att detta underskott i främsta rummet bör
angripas genom en begränsning av den offentliga sektorns utgiftsexpansion. 1
den senare motionen framhöll vi att enligt vår uppfattning den utveckling av
industriproduktionen, industrins investeringar och den begränsning av
kostnadsutvecklingen i svenskt näringsliv som långtidsutredningen utgår
ifrån i sina kalkyler inte är förenlig med den skärpning som långtidsutredningens
antaganden om den offentliga sektorns tillväxt förutsätter.

Även om den offentliga sektorns tillväxt begränsas i förhållande till vad
långtidsutredningen antagit, kommer ändå ett betydande budgetunderskott
att kvarstå under avsevärd tid. De problem avseende fördelningen av
begränsade kapitalmarknadsresurser som detta innebär och kommer att
innebära är givetvis inget annat än spegelbilden av problemet hur samhällets
reala resurser skall fördelas mellan olika ändamål.

Teoretiskt kan man tänka sig att det statliga budgetunderskottet kan
reduceras genom skattehöjningar. Dessa skulle kunna ta formen av arbetsgivaravgiftshöjningar
eller införandet av den produktionsfaktorskatt som det
socialdemokratiska partiet förordar. Resultatet skulle bli att under det att
statens finansiella underskott minskade skulle näringslivets finansiella
underskott öka. Möjligen skulle förbättringen av statens finansiella sparande
bli något större än försämringen av näringslivets genom att näringslivets
investeringsbenägenhet till följd av den minskade lönsamhet som avgiftsskärpningen
leder till skulle minska. Därigenom skulle statsmakterna så att
säga lagstiftningsvägen ha löst problemet om hur de begränsade reala
resurserna skall användas - till sin egen ”fördel” och till nackdel för

Mot. 1978/79:2527

8

näringslivets investeringar. Det vore å andra sidan en lösning som skulle stå i
konflikt med de i långtidsutredningen uppsatta målen beträffande näringslivets
investeringar.

Alternativt kan man tänka sig att det statliga budgetunderskottet reduceras
genom en skärpt beskattning av hushållen i form av höjd moms eller höjd
inkomstskatt. Om skattebetalarna accepterade denna åtgärd genom att i
motsvarande grad dra ner sin konsumtion, skulle från kapitalmarknadens
synpunkt en lättnad ha uppnåtts. Vi tror emellertid att resultatet snarare
skulle bli att hushållen dels drog ner sitt sparande, dels avtalsvägen skulle
söka kompensera sig för de höjda skatterna. Det bör observeras att
långtidsutredningens siffror innebär att hushållens reala inkomster efter skatt
skulle minska med ca 0,5 % per år fram till 1983. Vi bedömer redan detta som
oförenligt med uppsatta stabiliseringspolitiska mål. De problem som ytterligare
skatteskärpningar skulle leda till skulle enligt vår bedömning mer än väl
överväga de eventuella vinster i fråga om ökad tillgång till långsiktigt kapital
som skatteskärpningen måhända marginellt skulle ge.

Problemen med finansieringen av den offentliga sektorns finansieringsbehov
kan endast lösas genom en begränsning av dess utgiftsanspråk.

Vi delar uppfattningen i propositionen att det är nödvändigt att förhindra
att budgetunderskottet ger upphov till en alltför kraftig ökning av penningmängden
i ekonomin. För att motverka detta bör staten i ökad utsträckning
placera sin upplåning på den inhemska kapitalmarknaden utanför bankerna.

Den viktigaste formen för upplåning utanför bankerna är traditionellt
premie- och sparobligationer. Möjligheterna att med räntevapnet öka intresset
för placeringar i obligationer är utomordentligt begränsat. Vid en inflation
på 6 % måste en person med 80 % marginalskatt fä en nominell förräntning
på 30 % för att fä 0 % realränta efter skatt; vid en marginalskatt på 85 % och
en förmögenhetsskatt på 1 % måste den nominella räntan uppgå till 46,7 %.
Det är mot denna bakgrund uppenbart att en ökad statlig upplåning från
hushållssektorn fordrar låneformer som är förenade med betydande skattefavörer.

Enligt vår uppfattning är det angeläget att man bygger vidare på det system
med skattesparande som introducerades år 1978. Vi har i andra sammanhang
förordat att de medgivna sparbeloppen ökas. Det torde vidare vara nödvändigt
att i ökad utsträckning emittera sparobligationer med betydande
skattefavörer. Det bör uppdras åt regeringen att förelägga riksdagen förslag
om regler för ett sådant obligationssparande.

Det bör emellertid i detta sammanhang också framhållas att det är
nödvändigt att den statliga lånepolitiken inte ges en sådan utformning att
man med skattefavörer på de statliga lånen försvårar för andra placerare på
kapitalmarknaden. Det vore t. ex. orimligt om placeringar i statliga sparob

Mot. 1978/79:2527

9

ligationer för hushållen tedde sig avkastningsmässigt fördelaktigt framför till
exempel ett riskvilligt aktiesparande.

Det är enligt vår uppfattning nödvändigt med en översyn av hur
skattesystemet påverkar sparandet och hushållens prioritering mellan olika
sparformer. En utredning i syfte att föreslå lättnader och åtgärder för att
komma till rätta med olika snedvridningseffekter i detta hänseende bör
snarast tillsättas.

I avvaktan på att en utredning av här förordat slag kan leda till åtgärder bör
enligt vår mening det s. k. sparavdraget höjas. Det bör uppdras åt regeringen
att förelägga riksdagen förslag om en successiv höjning.

AP-fonden

AP-fonden har och kommer framgent att ha stor betydelse för utbudet av
långt lånekapital.

1 propositionen 1978/79:202 föreslås en höjning av ATP-avgiften med
0,25 % per år under perioden 1980-1984. Avgiften skulle därmed öka från
11,75 % under innevarande år till 13 % år 1984. Höjningen motiveras med att
det för de närmaste åren föreligger ett behov av att förbättra det offentliga
sparandet. I samma proposition föreslås också en vidgning av underlaget för
beräkning av arbetsgivaravgifter.

Den föreslagna arbetsgivaravgiften har i olika sammanhang kopplats
samman med tillskapandet av en femte AP-fond.

Vi har i avsnittet om den offentliga sektorns finansiering redovisat vår syn
på möjligheten att genom arbetsgivaravgiftshöjningar minska det statliga
budgetunderskottet. Sådana skattehöjningar står enligt vår uppfattning i
motsättning till strävandena att öka näringslivets lönsamhet. För den
ifrågavarande perioden 1980-1984, då en sådan lönsamhetsförbättring är av
strategisk betydelse för möjligheterna att realisera övergripande ekonomiskpolitiska
mål, bör enligt vår uppfattning någon arbetsgivaravgiftshöjning inte
komma till stånd.

Det här sagda innebär självfallet inte att vi för all framtid motsätter oss
höjningar av ATP-uttaget. Detta måste anpassas efter vad som är erforderligt
för att gjorda pensionsutfästelser skall kunna infrias. Den i propositionen
1978/79:202 föreslagna höjningen är emellertid på intet sätt erforderlig med
hänsyn till vad pensionssystemet kräver. Vi menar att en höjning nu tvärtom
står i motsättning till möjligheterna att mot slutet av detta århundrade klara
gjorda pensionsutfästelser. Olika arbetsgivaravgiftshöjningar i nuvarande
läge skulle nämligen negativt påverka den ekonomiska tillväxten och därmed
medverka till att basen för framtida avgiftsuttag blir mindre. Den bästa
säkerheten för att samhället skall kunna garantera gjorda pensionsutfästelser
i framtiden är en stark ekonomi.

1 vad gäller frågan om inrättandet av en femte AP-fondstyrelse har vi i det
föregående avvisat argumenten till förmån för en sådan. Den leder inte till en

Mot. 1978/79:2527

10

breddning utan till en ytterligare koncentration av ägandet; det framstår som
utomordentligt osannolikt att tillskapandet av en sådan fond skulle öka
”toleransen för höjd lönsamhet i samhället” och att löntagarna skulle
begränsa sina anspråk på reala löneökningar efter skatt därför att ännu en
AP-fondstyrelse tillsätts. Vi kommer att avvisa förslag om en femte
AP-fondstyrelse, om ett sådant väcks i riksdagen.

1 propositionen 1978/79:165 föreslås en ändring i AP-fondens reglemente.
Det skall enligt förslaget inskrivas att fondstyrelserna inte bara skall förvalta
AP-fonden på ett sådant sätt att den blir till största möjliga gagn för
försäkringen för tilläggspension och sålunda för pensionärerna. Fondstyrelserna
skall också i sin placeringspolitik göra allmänna ekonomisk-politiska
och kreditpolitiska bedömningar. Enligt vår uppfattning är detta uppgifter
sorn inte bör ankomma på AP-fondens styrelser. I allmänhet torde detta inte
vara något problem. Kapitalmarknadsutredningen konstaterar i sitt betänkande
att fondens placeringspolitik varit väl avpassad med hänsyn till den
ekonomiska politikens olika krav. Om emellertid en konflikt skulle kunna
tänkas uppstå, bör enligt vår mening AP-fondstyrelsernas uppgift vara att på
bästa sätt tillvarata pensionärernas intressen, inte att bedriva ekonomisk
politik.

Förslaget är enligt vår uppfattning anmärkningsvärt. Vi motsätter oss med
bestämdhet den föreslagna ändringen.

Vi hälsar med tillfredsställelse förslaget i propositionen om en begränsning
av AP-fondens rätt att inneha aktier i ett och samma företag. Från moderat
håll har tidigare förordats att en sådan gräns skall sättas vid 5 %. Vi kan
emellertid acceptera den nu föreslagna tioprocentsgränsen. En sådan tioprocentsgräns
bör dock avse hela AP-fondens aktieinnehav.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar

1. att ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om
successiva lättnader i fråga om kapitalmarknadsregleringarna,

2. att hos regeringen hemställa om förslag till upphävande av
dubbelbeskattningen av företagsvinster enligt inom EG gällande
regelsystem,

3. att avslå vad som i propositionen föreslagits om borttagande av
nu gällande regler att 10 % av bostadsfinansieringsinstitutens
upplåning får avse icke prioriterad utlåning och ersättandet av
detta system med två obligationsserier,

4. att hos regeringen hemställa om tillsättandet av en utredning
med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder ägnade att underlätta
finansieringen vid köp av äldre villafastigheter,

5. att hos regeringen hemställa om tillsättandet av en utredning

Mot. 1978/79:2527

11

om hur skattesystemet påverkar sparandet samt hur nuvarande
snedvridningseffekter skall kunna motverkas,

6. att hos regeringen hemställa om förslag till regler för utgivande
av sparobligationer med förmånlig skatteberäkning,

7. att hos regeringen hemställa om förslag till en successiv höjning
av det s. k. sparavdraget,

8. att avslå förslaget till ändring av 11 § i AP-fondens reglemente
om att AP-fondstyrelsernas uppgift ej blott skall vara att på
bästa sätt gagna försäkringen för tilläggspensioner utan att
fondstyrelserna också skulle göra ekonomisk-politiska och
kreditpolitiska överväganden,

9. att godkänna de i motionen förordade riktlinjerna för politiken
på kapitalmarknadens område.

Stockholm den 18 april 1979
GÖSTA BOHMAN (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) ERIC KRONMARK (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
PER PETERSSON (m)

ALLAN HERNELIUS (m)
TAGE MAGNUSSON (m)
ALF WENNERFORS (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
INGRID SUNDBERG (m)

INGRID DIESEN (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

r

GOTAB 62009 Stockholm 1979