Mot. 1978/79
2487-2490
Motion
1978/79:2487
av Anton Fågelsbo m. fl.
med anledning av propositionen 1978/79:170 med förslag till lag om
finansbolag, m. m.
Finansbolagens roll för småföretagens kapitalförsörjning
Finansbolagens roll i den svenska ekonomin berörs av ett kommanoe
ställningstagande såväl till omfattningen av lagen om kreditpolitiska medel
som till propositionen om lagom finansbolag(1977/78:170). Utgångspunkten
är i båda fallen finansieringsbolagsutredningens betänkande (SOU 1977:97).
Det är anmärkningsvärt att man i utredningen inte sökt kvantifiera
finansbolagens roll i det svenska kreditväsendet. Hade ett sådant underlag
presenterats, hade det också varit lättare för riksdagen att ta ställning till
frågan om finansbolagens roll i fråga om kreditgivning och service till olika
företagskategorier. Tyvärr är tillgängligt siffermaterial därför flera år
gammalt. Av detta torde dock överslagsvis framgå att ca 70 % av finansieringsföretagens
kreditvolym avser tillverkningsföretag, 20 % detaljhandel
och 10 % konsumentfinansiering. För att rätt bedöma finansbolagens roll
krävs också ett klarläggande av vilken typ av företag som främst utnyttjar sig
av branschens tjänster. En analys visar att småföretagen svarar för ca 70 % av
finansbolagens kreditvolym inom industrisektorn och inemot 90 % av deras
kreditgivning till handeln. Härtill kommer att finansbolagen i betydande
utsträckning genom administrativ service (reskontraföring.betalningsservice
m. m.)bidrar till att undanröja smådriftsnackdelar för mindre och medelstora
företag.
Även om finansbolagen sålunda väsentligen kanaliserar kreditresurser till
småföretagen, är det också angeläget att fastställa vilken roll finansbolagen
spelar för de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning. Det
förefaller som om finansbolagen redan för ett par år sedan svarade för ca 10 %
av den kreditvolym som tillfördes småföretagen via den organiserade
kreditmarknaden; finansbolagens andel av storföretagens kapitaltillförsel
däremot torde ligga på mellan 1-2 96. Vad slutligen angår konsumentkreditgi
vningen - väsentligen genom kontokortsystem - torde denna ännu vara av
ringa omfattning, ca 0,5 % av den totala konsumtionen. Även omfattande
regleringar på detta område skulle således endast med några promille kunna
påverka konsumtionsvolymen. En orsak härtill synes vara att kontokortsystemen
i betydande utsträckning utnyttjas på kontantbasis.
Finansieringsbolagen refinansierar sig huvudsakligen på den fria
kapitalmarknaden (”den grå marknaden”), där tillförseln väsentligen
kommer från storföretagens överskottsmedel. Skulle småföretagens kapi
1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 2487-2490
Mot. 1978/79:2487
2
talförsörjning via finansieringsbolagen strypas innebär detta endast att den
fria kreditmarknadens medel disponeras på annat sätt, t. ex. genom lån till
privatpersoner mot fastighetsinteckningar eller genom direktlån till andra
företag (dvs. främst större foretag och företag med stora realsäkerheter).
Eftersom alternativet en fullständig kreditreglering i hela näringslivet
knappast står öppet inom marknadsekonomins ram, skulle en strypning av
kredittillförseln via finansieringsbolagen i praktiken innebära selektiva
åtgärder riktade mot mindre och medelstora företag.
Av bl. a. småföretagspropositionen framgår att småföretagen är underförsörjda
med finansiella resurser jämfört med de större företagen: soliditeten är
lägre, beroendet av leverantörer och banklån större. I själva verket - framhålls
det i småföretagspropositionen - är i denna situation bristen på bankmässiga
säkerheter ett avgörande hinder för småföretagens utveckling och ett
(oönskat) skäl för många uppköp eller fusioner från storföretags sida.
Finansieringsbolagen har utvecklat tekniker som speciellt vänder sig till
företag, vars bankmässiga säkerheter ej förslår för att tillgodose kreditbehoven.
Så länge småföretagen i dessa avseenden har långt till konkurrensmässig
likställighet med de större företagen vore det olämpligt och inkonsekvent att
medverka till åtgärder som selektivt försämrar småföretagens kapitalförsörjning.
Tanken att införa finansieringsbolagen under lagen om
kreditpolitiska medel bör därför framdeles avvisas, liksom skedde då frågan
om förlängd giltighet av denna lag senast behandlades i slutet av 1978.
Insyn och kontroll över finansbolagens verksamhet
Det är med denna principiella utgångspunkt riksdagen nu har att ta
ställning till den därmed nära förknippade frågan om tillsyn över finansbolagen
som berörs i propositionen 1978/79:170.
Även om det är angeläget att inte vidta åtgärder som ökar by råkratiseringen
inom näringslivet eller komplicerar och försenar verksamhet med anknytning
till mindre och medelstora företag förefaller det dock välmotiverat att
öka kontrollen över finansbolagen. Möjligheter bör finnas att verka för att
finansbolagens service behåller en hög kvalitet utan att därför utvecklingen
av deras tjänster, för att svara mot föränderliga villkor i näringslivet, lider
skada.
Departementshefen påpekar vikten av att den som i organiserade former
lånar in penningmedel från allmänheten och använder dessa för vidareutlåning
haren god soliditet. Även om finansföretagen främst erhåller sitt kapital
från större företag och således genom yrkesmässiga placerare, kan det enligt
departementschefen vara värdefullt för dessa att finansföretagen står under
viss kontroll och insyn från samhällets sida. ”Av intresse är i detta
sammanhang leasing, där finansföretaget för lång tid skall tillhandahålla
leasingkunden utrustning, som kan vara helt nödvändig för driften inom
Mot. 1978/79:2487
3
kundföretaget. Det är då viktigt att leasingkunden kan vara säker på att
finansföretaget har en sådan soliditet att dess åtaganden är garanterade.
Motsvarande synpunkter kan gälla också i fråga om andra finansieringsformer
än leasing.”
Dessa synpunkter, som rimligtvis borde gälla för alla finansbolag, hindrar,
lika litet som remissinstansernas kritik, departementschefen från att undanta
finansbolag, avsedda att finansiera varor som produceras eller säljs av den
koncern finansbolaget tillhör. Det enda som bekymrar honom tycks vara
slutsatsen att konkurrensen inom branschen inte påverkas, en slutsats som i
och för sig torde vara felaktig, eftersom ett kapitaltäckningskrav av föreslagen
omfattning torde motsvara 0,5-1 % i kostnadsskillnad, vilket har en
betydande konkurrenssnedvridande effekt.
Men det viktiga är givetvis inte detta, utan den omständigheten att insyn i
de större finansbolagens verksamhet är minst lika angelägen i fråga om bolag
anknutna till producerande konglomerat eller importgrossister, som då det
gäller t. ex. bankägda finansbolag. Vill man undgå insyn i företagens
finansverksamhet går det ju bra att bedriva refinansieringsverksamheten
direkt i moderbolaget liksom hittills.
De i propositionen framförda skälen för insyn och kontroll torde gälla för
samtliga finansbolag: refmansiärerna på den fria kreditmarknaden har
intresse av välordnade förhållanden i finansbolagen, och kunderna har ett
stort intresse av att avtal och affärsmetoder i finansbolagen är seriöst
utformade. Till sådana säkerhetskrav hör införandet av ett kapitaltäckningskrav,
där upplåningen ej får uppgå till mer än 12,5 gånger
finansbolagets egna kapital, oavsett om kundfordringar eller andra säkerheter
pantförskrivits till långivaren. Den ”garanti” gentemot omvärlden som
skulle ligga i inspektionssystemet borde också representera ett värde för
företagen. Detta borde därför förenas med ett auktorisationssystem av
samma typ som det som förekommer inom banksektorn. Utredningens
förslag att de bolag som skulle vara underkastade inspektionen också skall ha
ensamrätt till beteckningen ”finansbolag” bör genomföras.
Härigenom skulle också opåkallade incitament till utländsk etablering av
finansbolag i Sverige kunna undvikas. Genomförandet av kreditpolitiska
medel på denna sektor resp. ett endast partiellt inordnande av finansbolagen
under tillsynssystemet skulle eljest direkt stimulera till sådana utländska
etableringar.
Lagen om finansbolag bör således omfatta samtliga finansbolag över en
viss storleksordning. I propositionen föreslås gränsen härför gå vid en
balansomslutning om 10 mkr. För att undvika att oseriösa företag av mindre
format utvecklas inom branschen vill vi dock sätta gränsen till 5 mkr.
Departementschefen avvisar kommittéförslaget att de företag som är
underkastade lagen och registreras som finansbolag också, som en information
härom till allmänheten i analogi med banker, skall ha straffsanktionerad
ensamrätt till firmabeteckningen ”finansbolag”. Som motiv anges att även
I* Riksdagen 1978/79. 3 sand. Nr 2487-2490
Mot. 1978/79:2487
4
avledningar av orden ”finans” och ”finansiering” skulle skyddas; detta
förefaller långsökt som ett skäl att avvisa användandet av beteckningen
finansbolag för en speciell kategori. Vi anser att ordet finansbolag i
firmabeteckning uteslutande bör få användas av de företag som enligt lagen
registrerats som finansbolag och härigenom är underkastade bankinspektionens
kontroll.
Flera remissinstanser har betonat att det är angeläget att en lagstiftning om
finansbolag inte leder till att finansbolagens fortsatta produktutveckling och
verksamhet i övrigt försvåras, vilket bl. a. skulle kunna medföra nackdelar för
näringslivet, särskilt de små och medelstora företagen. Bl. a. LO framhåller
att syftet med lagen självklart skall vara att tillgodose samhällets krav på
insyn och kontroll men inte att försvåra en utveckling mot mer ändamålsenliga
och förbättrade kreditformer.
Vi delar departementschefens uppfattning att en lagstiftning om finansföretagens
verksamhet inte får innebära en detaljreglering, som kan hämma
och försvåra finansföretagens utveckling. Det ärett vitalt intresse både för det
svenska näringslivet och samhället i övrigt att en utveckling mot mer
ändamålsenliga och förbättrade kreditformer samt mot mer rationella och
kostnadsbesparande arbetsformer för näringslivet inte motverkas. Det är
emellertid svårt att se hur denna inställning kan förenas med uttalandet att
finansbolag som är dotterbolag till bank, sparbank eller föreningsbank endast
skulle få bedriva sådan verksamhet som skulle kunna drivas av banken.
Detta synes varken motsvara den hittillsvarande utvecklingen eller kravet på
jämställdhet mellan dessa finansbolag och dem som är anknutna till industrieller
grossistföretag.
Ett speciellt problem, där lagrådet ställt sig kritiskt, gäller avgränsningen
mellan bankinspektionens och konsumentverkets tillsyn. Principen har
hittills varit att där bankinspektionen är tillsynsmyndighet skall inte
samtidigt konsumentverket utöva tillsyn (2 § i lagen om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor). Med hänvisning till att avgränsningsfrågan utreds av banklagsutredningen
föreslås i propositionen att en dubblering av kontrollen då det
gäller konsumentkrediter införs, vilket tar formen av ett förslag om undantag
från 2 § avseende finansbolag. Då detta initiativ står i strid med statsmakternas
samtidiga strävan att minska krångel och byråkratisering bör det
avvisas. Detta utesluter inte att inspektionen i sin verksamhet samråder med
konsumentverket.
Hemställan
Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen beslutar
1. att grunden för ett ställningstagande till regleringen av finansbolagens
verksamhet skall vara att dessa, med tanke på vikten
av att trygga småföretagens kapitalförsörjning, icke bör göras till
föremål för kreditpolitiska medel.
Mot. 1978/79:2487
5
2. att lagen om finansbolag, oberoende av ägareförhållanden, skall
vara tillämplig på alla företag som bedriver finansieringsverksamhet
i sådan omfattning att balansomslutningen överstiger 5
mkr.,
3. att endast dessa företag skall ha rätt att i sin firmabeteckning
använda ordet ”finansbolag”,
4. att avslå förslaget till ändring av 2 § lagen om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor,
5. att propositionen 1978/79:170 i övrigt bifalls med de motiv som i
motionen anförts.
Stockholm den 17 april 1979
ANTON E. FÅGELSBO (c)
ROLF RÄMGÅRD (c)
ALVAR ANDERSSON (c)
TORSTEN GUSTAFSSON (c)
STIG JOSEFSON (c)